Estetisk-filosofiska fakulteten

Erik Ringdahl

Strindbergsbilden idag – En analys av åtta litteraturhistorier för gymnasiet.

Contemporary images of Strindberg

– An analysis of eight textbooks for the upper secondary school.

Svenska D

Examensarbete 15 hp

Lärarprogrammet

Termin: Höstterminen 2009

Handledare: Olle Widhe

Examinator: Helene Blomqvist

Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60

Information@kau.se www.kau.se

Abstract

The purpose of this study has been to analyze the image of Strindberg in today's upper secondary

school. How is the author portrayed in the textbooks and teaching aids, and which parts of the

authorship does the textbook and teaching aids authors choose to focus on?

This work has been implemented in the form of a textbook and teaching aids survey

where eight textbooks for the upper secondary school from 1989 to 2008 has been analyzed with

focus on the sections that consider Strindberg and his authorships.

What emerges when studying these textbooks and teaching aids is that they give a rather

synonymous picture of the man and the author Strindberg. Big focus is aimed on private life and

the scandals that the author more or less voluntary became a part of. The majority of the

textbooks treats matters as ”the misogynist” and ” the critic of society” and the so called Inferno

crisis, and also when one discusses the literary works it is done in the light of the author's own

life and accomplishments.

When it comes to the author's literary production it is a very limited selection that is

presented to the students. It is mainly two works that are mentioned, Röda Rummet and

Hemsöborna, and these two novels gets to symbolize the author's revolts in the first case and his

greatness as an author in the last mentioned case.

Main focus in these eight textbooks lies on the prose, but also Strindberg’s drama gets a

lot of attention with titles such as Fröken Julie and Ett drömspel most frequently mentioned.

Strindberg’s greatness as a playwright is also mentioned, often together with longer extracts, but

the geniality of his work is never explained or justified in a pedagogic way.

Strindberg is already seen as an icon in Swedish literature, an image that is only

strengthen by the telling of his versatile artistry such as painting, photographing and guitar

playing. Moreover, it is mentioned in connection with that one recurs to the author's permanent

outcomes and attacks on the establishment. It is in other word the image of the great artist that is

presented. The artist who’s ability admittedly passes the common people, but at the same time

permanent is misinterpreted and is being forced to fight for his right.

This myth around the author is however a relatively late invention. In the textbooks that

were used during the early 1900´s for example a lot of criticism was aimed at Strindberg both for

lack of correctness in his historical works and in connection with his society critical attitudes.

Sammanfattning

Syftet med detta arbete har varit att studera Strindbergsbilden i dagens gymnasieskola. Hur

framställs författaren i läromedlen, och vilka delar av författarskapet väljer läromedelsförfattarna

att fokusera på?

Arbetet har genomförts i form av en läromedelsundersökning där åtta litteraturhistorier för

gymnasieskolan från 1989 till 2008 har analyserats med fokus på de avsnitt som behandlar

Strindberg och hans författarskap.

Vad som framkommer när man studerar dessa läromedel är att de ger en tämligen liktydig

bild av människan och författaren Strindberg. Stort fokus riktas på privatliv och de skandaler som

författaren mer eller mindre frivilligt blev en del av. Majoriteten av litteraturhistorierna behandlar

ämnen som ”Kvinnohataren” och ”Samhällskritikern” samt den så kallade Infernokrisen, och

även när man diskuterar verken görs det mot bakgrund av författarens eget liv och gärningar.

Vad gäller författarens litterära produktion är det ett mycket begränsat urval som möter

gymnasieeleverna. Det är i huvudsak två verk som nämns, Röda rummet och Hemsöborna, och

dessa två romaner får symbolisera författarens uppror i första fallet och hans storhet som

författare i det sistnämnda fallet.

Tyngdpunkten i de åtta litteraturhistorierna ligger på prosan, men även Strindbergs

dramatik får mycket uppmärksamhet med titlar som Fröken Julie och Ett drömspel som flitigast

förkommande. Just Strindbergs storhet som dramatiker lyfts ofta fram, inte sällan genom längre

utdrag, men får aldrig någon pedagogisk motivering.

Den genikult som redan finns runt författaren Strindberg späds på ytterligare genom att

man tar upp dennes mångsidiga konstnärskap i form av måleri, fotograferande och musicerande.

Dessutom gör man det i samband med att man återkommer till författarens ständiga utfall och

attacker mot etablissemanget. Det är med andra ord bilden av den stora konstnären som målas

upp. Konstnären som med sin överlägsna förmåga visserligen står över de vanliga människorna,

men samtidigt ständigt missförstås och tvingas strida för sin rätt.

Denna mytologisering kring författaren är dock av förhållandevis sent datum. I de

litteraturhistorier som användes under det tidiga 1900-talet riktas mycket kritik mot Strindberg

både för brister i hans historiska verk och med anledning av dennes samhällskritiska

förhållningssätt.

Sökord: Strindbergsbilden, läromedelsanalys, gymnasiet, litteraturhistorier

Innehåll

1. Inledning…………………………………………………… 1.1 Giganten Strindberg…………………………………….

1.2 Syfte och frågeställning……….......................................

2. Metod och material……………….......................................

2.1 Analys av läromedel……………………………………

2.2 Tre kategorier………………………...............................

3. Tidigare forskning…………………………………………

3.1 Kulturarv, tradition och författarkanon…………………

3.2 Strindbergs väg genom de svenska läroverken…………

3.2.1 Strindbergsbilden i studentuppsatser…………………

3.3 Synen på författaren…………………………………….

4. Åtta litteraturhistorier i gymnasiet……………………….

4.1 Strindberg i siffror……………………………………...

4.2 Litteraturhistoria för gymnasieskolan……………….

4.2.1 Prosa……………………………………………….

4.2.2 Dramatik………………………………………......

4.2.3 Biografi……………………………………………

4.3 Svenska timmar……………………………………….

4.3.1 Prosa……………………………………………….

4.3.2 Dramatik………………………………………......

4.3.2 Biografi……………………………………………

4.4 Källan – litteraturhistoria…………………………….

4.4.1 Prosa……………………………………………….

4.4.2 Dramatik…………………………………………..

4.4.3 Biografi……………………………………………

4.5 Svenska spår……………………...................................

4.5.1 Prosa……………………………………………….

4.5.2 Dramatik………………………………………......

4.5.3 Biografi……………………………………………

4.6 Ekengrens svenska…………………………………….

4.6.1 Prosa……………………………………………….

4.6.2 Dramatik………………………………………......

4.6.3 Biografi……………………………………………

7

7

7

8

8

8

9

9

11

12

13

17

17

18

18

18

19

20

20

21

21

22

22

23

23

24

24

25

25

26

26

26

27

4.7 Svenska i tiden………………………………………

4.7.1 Prosa…………………………………………….

4.7.2 Dramatik………………………………………..

4.7.3 Biografi………………………………………….

4.8 Texter och tankar…………………………………...

4.8.1 Prosa…………………………………………….

4.8.2 Dramatik………………………………………...

4.8.3 Biografi………………………………………….

4.9 Möt litteraturen……………………………………..

4.9.1 Prosa…………………………………………….

4.9.2 Dramatik………………………………………...

4.9.3 Biografi………………………………………….

5. Strindbergsbilden idag…………………………………

5.1 Inledning……………………………………………..

5.2 Författaren eller människan Strindberg?.....................

5.3 Prosa eller dramatik?...................................................

5.4 Bråkstaken och samhällskritikern……………………

5.5 Strindberg och kvinnofrågan…………………………

5.6 Universalgeniet………………………………………

6. Slutord…………………………………………………...

27

27

28

28

29

29

29

30

31

31

32

32

34

34

36

37

40

41

41

43

- 7 -

1. Inledning

1.1 Giganten Strindberg

I dag är August Strindbergs ställning som Sveriges störste författare orubblig, och har så varit

under den senare delen av 1900-talet. Hans porträtt pryder omslagen på kollegieblock och

skrivböcker, och hans namn har i det närmaste blivit synonymt med svensk litteratur. Men som är

fallet med alla ikoner inom konst och litteratur har bilden av konstnären förändrats över tid.

Stora namn som vi idag närmast betraktar som nationalmonument har en gång varit

tämligen okända eller betraktats med stor skepsis. Något som ibland är svårt att föreställa sig om

man till exempel öppnar en nutida lärobok i litteraturhistoria. Någonstans på vägen sker alltså en

attitydförändring, kanske en omvärdering.

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med denna uppsats är att analysera hur Strindberg framställs i dagens läromedel för

gymnasiet. Vilken bild är det man väljer att lyfta fram? Strindberg som prosaförfattare eller

dramatiker, politisk upprorsmakare eller litterär förnyare – eller rent av människan Strindberg?

Har bilden förändrats mot tidigare, och i så fall på vilket sätt?

En anledning till att detta är intressant är att skolan enligt kursmålen för svenska har ett

ansvar att förmedla ett kulturarv till nästkommande generation. Tolkningsmöjligheterna av detta

begrepp är naturligtvis många, men det är ingen hemlighet att det finns ett begränsat urval av

författare som vi alla stött på under vår skolgång.

Frågan är alltså vilken bild skolan förmedlar av de författare som betraktas som våra

största. De som generation efter generation av skolelever förväntas lära känna. För det är trots allt

genom skolan som de flesta av oss för första gången presenteras för den svenska litteraturen.

- 8 -

2. Metod och material

2.1 Analys av läromedel

För att kunna bilda mig en uppfattning om vilken bild av Strindberg som förmedlas i dagens

skola har jag valt att göra en läromedelsanalys. Olika lärare använder naturligtvis läromedlen på

olika sätt, och vissa använder sig inte alls av de sedvanliga litteraturhistorierna i sin undervisning.

Därför ger inte denna undersökning en heltäckande bild av litteraturundervisningen i svenska

gymnasier, men kan ändå fungera som ett stickprov.

Jag har valt åtta litteraturhistorier från 1989 fram till 2008. Två stycken av dem från

Bonnier Utbildning AB, tre från Gleerups Utbildning AB och tre från Natur och Kultur. Dessa

borde ge en översikt av den Strindbergsbild som är rådande i dagens läromedel, och det är rimligt

att anta att eventuella mönster i dessa åtta litteraturhistorier speglar läromedlen i stort.

I analysen kommer jag till att börja med att undersöka hur stort utrymme Strindberg får

jämfört med övriga svenska författare totalt i respektive litteraturhistoria. För att få en rättvisande

bild kommer jag inte att räkna utrymmet i antal sidor utan istället i antalet meningar som skrivs

om respektive författare. Layout och typsnitt kan som bekant göra att samma mängd text tar upp

olika stort utrymme i olika böcker.

Nästa steg blir att undersöka huruvida det existerar en Strindbergskanon i dagens

läromedel, det vill säga om det går att fastslå ett begränsat antal verk som förekommer i samtliga

litteraturhistorier. I samband med detta borde det även vara möjligt att utröna huruvida

tyngdpunkten ligger på Strindberg som prosaförfattare eller dramatiker.

2.2 Tre kategorier

För att göra analysen mer överskådlig kommer jag i de åtta litteraturhistorierna att dela upp

informationen om Strindberg i tre kategorier: Prosa, dramatik och biografi. På detta sätt framgår

uppdelningen i Strindbergsavsnitten tydligare och det är lättare att göra en bedömning huruvida

någon av kategorierna är dominerande.

Med biografi avser jag uppgifter om författarens uppväxt, skolgång, familjeförhållanden

et cetera. En annan fråga som jag anser är intressant är hur dagens läroböcker berör

Strindbergsbilden genom tiderna. Jag kommer därför att undersöka vad som skrivs om till

exempel kritikerkårens och det övriga samhällets mottagande av Strindberg och hans verk.

- 9 -

3. Tidigare forskning

3.1 Kulturarv, tradition och författarkanon

Vem avgör vad som är värdefullt inom konst och litteratur, och vad som är viktigt att förmedla

till nästa generation? Vems åsikter om den goda smaken är avgörande, och hur yttrar sig detta?

I Den möjliga litteraturhistorien (1995) diskuterar Gunnar Hansson frågan om den

konservativa litteratursyn som fortfarande är rådande i dagens litteraturhistorier. De flesta

uppslagsverk och andra faktaböcker behandlar åttio- och nittiotalen, samt 1900-talets tidigare år

på ett tämligen likartat sätt, och det är en välbekant författarkanon som framträder med

Strindberg, Heidenstam, Lagerlöf, Fröding, Karlstedt med flera som huvudnamn. Dessutom ger

litteraturhistorierna bilden av redan etablerade författare med en oantastlig status som

nationalikoner, konstaterar Hansson. Det poängteras vidare att vi inte får veta någonting om hur

författarna och deras verk togs emot när de etablerade sig i den litterära världen.

Hansson hänvisar till Karl-Erik Lundvall som 1953 gav ut Från åttital till nittital. Här får

man möjlighet att ta del av försäljningsstatistik och upplagor avseende våra nu största författare.

Noteras kan bland annat att Strindberg med några av sina verk når upp till mellan tiotusen och

tolvtusen exemplar vilket är mindre än vad man skulle kunna förvänta sig, kommenterar

Hansson. Försäljningssiffrorna för övriga samtida författare ger en klar bild av att deras verk inte

såldes i några imponerande upplagor, ens med den tidens mått.

Som en kontrast till detta nämner Hansson ett par tämligen okända arbetarförfattare.

Gemensamt för denna grupp av pionjärer inom proletärlitteraturen var två saker: deras frånvaro

inom den etablerade litteraturhistorien, och deras tämligen imponerande försäljningssiffror vilka

vida överträffar dem som Strindberg, Lagerlöf, Fröding och Söderberg kunde stoltsera med.

Hansson forstätter att diskutera hur redan cementerade åsikter och värderingar gällande författare

fortsätter att spridas vidare till nya generationer via lärare, bibliotekarier och läromedelsförfattare.

Ofta är bilden av de stora författarna resultatet av en liten grupps åsikter, hävdar han.

Hanssons redogörelse visar hur uppfattningen om våra största författare faktiskt kan

ifrågasättas. Och att konstnärlig kvalitet inte kan mätas vetenskapligt. Detta är en intressant

grundtanke när man studerar ett författarskap som i de etablerade faktaböckerna beskrivs som

unikt och utan konkurrens.

I avhandlingen Gymnasiets litterära kanon (1992) analyserar Lars Brink läromedel i form

av litteraturhistorier och antologier som har använts i svenska gymnasier mellan 1910 och 1945.

- 10 -

Fyra litteraturhistorier, fyra antologier samt ett antal fristående verk analyseras i syfte att fastslå

huruvida det existerar en outtalad litterär kanon inom gymnasieskolans modersmålsundervisning

under den aktuella perioden. Det vill säga, om det genom att studera detta urval går att urskilja ett

antal verk som är återkommande och dominerar i en sådan utsträckning att man kan tala om en

kanonisering.

Brinks undersökning består av fem nedslag under den aktuella perioden: Läsåren 1910/11,

1920/21, 1930/31, 1940/41, samt 1945/46. Vid dessa nedslag har de fyra mest använda

litteraturhistorierna samt de fyra mest använda antologierna studerats. För att kunna fastställa

vilka verk som har varit de mest använda har Brink använt sig av två huvudkällor: Läroverkens

årsredogörelser och läroverkens kataloger. I dessa kan man få detaljerad information om vilka

läromedel som har använts, om elevantal och fördelning i klasserna samt examina och rapporter.

Tryckt material av detta slag finns att tillgå från 1859 fram till slutet av 1960-talet.

Att döma av urvalet måste man konstatera att en litterär kanon existerar under den

aktuella perioden, blir slutsatsen enligt Brink. Och att det egentligen är i och med upplysningen

som den svenska litteraturhistorien börjar. Den absoluta tyngdpunkten i samtliga läromedel ligger

dock på romantiken. Här lyfter man även fram stora nationalskalder såsom Tegnér och Geijer,

vilka sägs utgöra ett föredöme både som författare och som karaktärer.

Vad gäller Strindbergs roll i det tidiga 1900-talets läromedel sågs han som kontroversiell,

och hans verk bedömdes vara av begränsat litterärt värde, menar Brink. ”Strindbergs ställning

som vårt lands störste diktare får nog för skolans del främst anses gälla tiden efter 1960” (Brink

1992: 258). Först i och med Svenska för gymnasiet (1966-1968) hamnar han på en förstaplats

med hela tjugofyra sidors utrymme. Det som ändå skrevs om Strindberg berörde till största delen

hans prosa, fortsätter Brink. Bilden av Strindberg som dramatiker är mycket knapphändig

överlag, och få av hans senare verk finns med. Brink avslutar: ”En del av utdragen ur Röda

rummet tyder på att man främst vill se Strindberg som språklig förnyare och undviker politiskt

brännande avsnitt.”(Brink 1992: 23)

Brinks avhandling ger en intressant överblick över den litteratursyn som var rådande i

svenska gymnasier under första halvan av 1900-talet. Och hur man redan under seklets första

period hunnit etablera en kanon som till stor del gäller fortfarande idag.

- 11 -

3.2 Strindbergs väg genom de svenska läroverken

Sten-Olof Ullström har bland annat forskat i litteraturdidaktik vid Karlstads universitet. I sin

avhandling Likt och olikt – Strindbergsbildens förvandlingar i gymnasiet (2002) använder han

sig till stor del av samma läroböcker som Brink. Dock har han preciserat sin undersökning till att

gälla enbart Strindberg.

Ullström konstaterar, precis som Brink, att bilden av författaren Strindberg var splittrad

och till stora delar negativ i de läroböcker som användes i början av 1900-talet. Som exempel

används Karl Warburgs Svensk litteraturhistoria i sammandrag för skolor och sjelfstudium från

1880. I den första upplagan omnämns överhuvudtaget inte Strindberg. I den andra upplagan från

1883 har dock ett kortare stycke på tre meningar lagts till: ”August Strindberg. (född 1849, fd

biblioteksemanuens) har vunnit allmänt erkännande för sina synnerligen originella historiska

dramer Mäster Olof och Gillets hemligheter, äfven som för smärre historiska noveller av värde.

Mera omstridda äro hans qvicka samhällssatirer (Röda rummet m.fl.) vilka väckt stort uppseende.

Strindbergs framställningssätt är genialiskt.” (Ullström 2002: 90)

Vad gäller de verk som här omnämns konstaterar Ullström att denna uppsättning i stort

sett behållits in i våra dagar. Han forstsätter med att ge exempel från efterkommande upplagor

och verk i kronologisk ordning där det är tydligt att det utrymme som behandlar Strindberg växer

för varje nedslag som görs. Texterna ökar i omfång genom att ytterligare information tillförs,

däremot konstaterar Ullström, bibehålls de ursprungliga tre meningarna och de verk som dessa

omnämner.

När det gäller Warburgs arvtagare inom läromedelsutgivningen, Richard Steffen,

konstateras att dennes skildring av Strindberg i stort sett bygger på Warburgs. Så mycket att man

kan tala om vad Gérard Genette skulle kalla en hypertextuell relation (Ullström 2002: 25), det vill

säga en relation där en originaltext, hypotexten, har fungerat mer eller mindre som en mall åt en

senare text, hypertexten.

Strindberg som dramatiker framställs i Warburgs och Steffens läroböcker som skicklig,

konstaterar Ullström. Men författarens sätt att skildra historiska personer får kritik. Dåtidens

nationalistiska ideal var att framställa historiska händelser och nyckelpersoner på ett närmast

glorifierande sätt, något som Strindberg inte gjorde enligt Ullström. Vad gäller bilden av

Strindberg som kvinnohatare påpekar Warburg i upplagan 1907 att författaren gjort sig känd för

sina ”bittra utfall” mot kvinnokönet.

- 12 -

Efter Strindbergs död 1912 förändras det sätt på vilken författaren porträtteras i

läroböckerna, menar Ullström. Hos Steffen ligger fokus på människan Strindberg. På hur liv och

erfarenheter format den litterära produktionen. Verken i sig räknas upp enligt tidigare mönster,

men ses av Steffen mer som händelser i berättelsen, skriver Ullström. I den tredje upplagan av

läroboken som utkom 1912 ägnar Steffen stort utrymme åt biografiska uppgifter, något som

senare läroboksförfattare som Lamm och Böök skulle komma att anamma. Steffen påpekar enligt

Ullström att Strindbergs författarskap är dubbelbottnat. Å ena sidan är produktionen oerhört

skiftande i fråga om stil och ämne. Å andra sidan, påpekar Steffen, kan egentligen allt ses som

olika episoder direkt hämtade ur författarens känsloliv.

Överlag kan man konstatera att den starkt negativa hållning som man såg i Warburgs och

Steffens böcker före 1912 har mattats av efter Strindbergs död, hävdar Ullström. Hos Warburg

hade den största kritiken legat på Strindbergs person. Warburg vände sig mot författarens

samhällskritik och mot hans negativa syn på kvinnan. Och som motvikt till verk som Det nya

riket (1882), Giftas (1884-86), Fadren (1887) eller Fröken Julie (1888) lyfts istället titlar som

Svenska öden och äventyr (1882-91) och Hemsöborna (1887) fram, skriver Ullström. Däremot

framhölls Röda rummet (1879), trots sin satiriska framställning.

3.2.1 Strindbergsbilden i studentuppsatser

För att ytterligare studera Strindbergsbildens förvandlingar i gymnasiet har Ullström analyserat

ett antal studentskrivningar från sju olika läroverk: Gävle, Göteborg, Karlstad, Luleå, Lund,

Norra latin och Skara.

Ett tydligt drag som är genomgående i uppsatserna är tendensen till hypertextualitet. Man

kan alltså i de aktuella skrivningarna spåra tankar och analyser som är mer eller mindre direkt

hämtade från Steffens, och i viss mån även från Warburgs, läroböcker. Ullström påstår inte att det

skulle handla om medvetet plagiat, utan snarare att det är den litterära gymnasiekulturens

auktoritet som lyser igenom. Ullström ger exempel på situationer där studenter använt mer eller

mindre identiska ordval som olika läromedelsförfattare när de beskriver Strindbergs författarskap.

Efterkrigstiden betecknar Ullström som en ny era inom modersmålsundervisningen. Han

konstaterar vidare att ”Det talas inte längre om kärlek till fosterlandet utan mer om att språk och

kulturyttringar i allmänhet är intressanta eller viktiga.”(Ullström 2002: 309) Det talas om att ge

eleverna vidgade vyer och nya erfarenheter, att utveckla dem som individer. I och med att man

- 13 -

alltmer ifrågasätter de nationalistiska idealen får andra verk än Mäster Olof (1872) och Tre

noveller plats i undervisningen, skriver Ullström. Detta innebär även att Strindberg inte längre

placeras in i kategorin historiska författare.

Ullström refererar till Vår litteratur och dess historia (Hillman m fl. 1942). Där tecknas

bilden av Strindberg som det känsliga geniet, menar Ullström. Konstnären som lämnar ut sig

själv och sitt själsliv, som brusar upp och går till attack. Och som använder sitt stormiga liv till att

skapa stor dikt. Den unge Strindbergs radikala idéer lyfts här fram och Röda rummet sätts noga in

i sin historiska kontext. Även senare läromedelsförfattare framhåller vikten av romanens satiriska

funktion snarare än att betrakta den som samhällsomstörtande och allmänt olämplig för skolan.

Ullström analyserar även ett antal studentskrivningar från våren 1950 på sju läroverk.

Mönster som Ullström ser i uppsatserna är ett nästintill förbehållslöst upphöjande av Strindberg

som nationalskald. Han beskrivs som förnyare, både vad gäller prosa och drama. Dessutom påstår

en student att Strindberg varit av så stor betydelse att till exempel hela Heidenstams diktning varit

direkt beroende av författaren. Detta påstående får dock inte medhåll från läraren utan resulterar i

en anmärkning i marginalen, kommenterar Ullström.

Vidare är det de, vid det här laget, standardmässiga åsikterna om Strindbergs person som

dominerar. Studenterna beskriver honom som känslig och lyhörd för nya intryck och händelser i

tiden, samt brutalt ärlig och självutlämnande. Åsikter och omdömen som återfinns i samtliga

läroböcker från den aktuella tidsperioden konstaterar Ullström.

3.3 Synen på författaren

I Ullströms avhandling blir det tydligt att tolkningen av Strindbergs litterära produktion till stor

del hänger samman med synen på författarens eget liv. Det handlar alltså om ett biografiskt

förhållningssätt till litteraturen. Den biografiska litteraturforskningens grundtanke är att en

författares liv och verk har ett inbördes förhållande. Man skulle således kunna se spår av

författarens upplevelser, känslor och tankar i författandet och vice versa.

Det biografiska synsättet är av tidigt datum konstaterar Burman (2002) och hänvisar till

striden om Homeros hemvist under antiken. Då, som under 1800-talets litteraturforskning, sågs

diktaren som en idealgestalt, ett föredöme att se upp till och att ta efter. Under romantiken nådde

detta synsätt sin kulmen varför det biografiska synsättet var som starkast då.

- 14 -

Denna teori har dock stött på mycket kritik under åren, men har fortfarande många

anhängare. Burman konstaterar att den mest seriösa litteraturforskningen av idag använder sig av

fler än en angreppsvinkel i studiet av litterära verk. Och att helt hemfalla åt det biografisk-

psykologiska synsättet som det även kallas skulle till exempel vara en omöjlighet. Något som

visas av studiet av författare man har väldigt lite uppgifter om, som till exempel Homeros och

Shakespeare.

Burman delar upp den biografiska litteraturforskningen i tre huvudgrupper: Litteraturen

som biografisk källa där man kan spåra författaren som person i verket, den biografiska

verktolkningen där redan kända fakta om författaren färgar bilden av verket. Och den tredje, den

litteraturhistoriska biografin där man till skillnad från de två tidigare enbart intresserar sig för

författaren.

Burman (2002: 73) påpekar att användandet av litteraturen som biografisk källa ”[…] är

det mest försåtliga biografiska tillvägagångssättet, men det kan också vara mycket fruktbart.” Det

finns helt klart exempel på där både undermedvetna och medvetna tankar och bekännelser

kommit upp till ytan genom att placeras in i en fiktiv handling. Som exempel nämns Fredrika

Bremers komplicerade förhållande till sin far, vilket på flera sätt framkommer i hennes verk,

enligt Burman.

Ett problem med en alltför stor koncentration på författarjaget kan leda till en återgång till

romantikens idealisering av författaren. Den enskilda personen och de konstnärliga verken kan

flyta ihop så mycket att det blir omöjligt att skilja dem åt och en mytologisering uppstår.

Strindberg är ett tydligt exempel på just denna idealisering och mytologisering, menar

Burman. Författaren använde sig flitigt av händelser ur sitt eget liv i sitt skapande, dessutom

förhållandevis snabbt efter att de inträffat. Därmed inte sagt att det är en direkt återgivning av

författarens liv vi möter i verken. Avslutningsvis skriver Burman att den biografiska

litteraturteorin ska användas med en god portion sunt förnuft. Dessutom ska man vara källkritisk

och helst av allt använda sig av ”torra dokument” såsom olika typer av bokföringar vilka ger en

god förstahandsinformation om en författare och dennes liv.

Medan Burman förespråkar en balans, menar andra att den biografiska litteraturtolkningen

är ett viktigt instrument i förståelsen av litteraturen. Ekner (1989) refererar till kantianismen och

det synsätt vilket hävdar att vi inte kan ha full kunskap och insikt i någonting annat än vårt egna

medvetande. Enligt denna filosofi begränsas författaren till att enbart hämta stoff ur situationer

- 15 -

och tankevärldar som hon eller han är bekant med. Det vill säga, om man vill uppnå autenticitet.

För att det skrivna ska uppfattas som autentiskt krävs även att läsaren kan känna igen sig och

identifiera sig med de känslor eller situationer som beskrivs.

Genom återkommande motiv eller teman i dessa beskrivningar går det, menar Ekner, att

spåra enskilda drag hos författaren. Hos vissa blir dessa mönster så tydliga att man kan tala om en

viss stil som är mer eller mindre lätt att identifiera. Förmågan att välja ut det väsentliga ur sitt liv

och lyfta fram det är naturligtvis olika hos olika författare, och medan vissa försöker använda sig

av andra källor ägnar sig andra författare nästan uteslutet åt att använda sig av sitt eget liv.

Även Ekner tar upp Strindbergs flitiga användande av egna erfarenheter i skrivandet.

Strindbergs storhet ligger bland annat i förmågan att göra de personliga erfarenheterna allmänna,

menar han.

I avhandlingen Tradition och betydelse (1989) diskuterar Bengt-Göran Martinsson den

litteratursyn och de värderingar som förs vidare från skola till elever via litteraturundervisningen.

I analysen av de studentuppsatser som han använder sig av, beskriver han tre litterära

förhållningssätt.

Det första kallar han det idealistiska förhållningssättet vilket innebär att författaren ses

som en idealgestalt, en förebild både som person och som konstnär. Enligt detta synsätt är

författaren något av en profet som med sin extraordinära förmåga framför tankar och budskap på

ett sätt som inte äger motsvarighet hos vanliga människor. ”Återkommande är beskrivningen av

författaren som en ’sångare’. Användandet av detta epitet indikerar att författaren uppfattas i

enlighet med romantikens syn på barden och dennes besjungande av sitt folks bedrifter”.

(Martinsson 1989: 34)

Det andra litterära förhållningssättet kallar Martinsson det historisk-empiriska. Här

handlar det istället om att sätta in både författare och verk i en historisk kontext; man intresserar

sig sålunda mer för bakgrund och yttre omständigheter kring författandet än huruvida författaren

fått sin gåva genom Gud. Detta innebär bland annat att man i tolkningen av verket använder sig

av litteraturhistoriska fakta och kunskaper om den aktuella tidsepokens inflytande på samhället.

Med andra ord ett mer vetenskapligt tillvägagångssätt.

Det tredje förhållningssättet kalls det psykologisk-symboliska. Ett utmärkande drag i detta

litterära förhållningssätt är att man i analys och tolkning av verket alltid letar efter författarens

avtryck i form av tankevärld och förmodade intentioner. Det skrivna ses alltså som direkt

- 16 -

beroende av sin författare. Martinsson nämner att detta tredje synsätt har vissa likheter med det

idealistiska, men att de även skiljer sig åt väsentligt.

I fråga om det psykologisk-symboliska förhållningssättet är det inte dessa egenskaper

man i första hand tillskriver författaren. Den idealistiske författaren gav världen en

förklarande enhetlig form, den psykologisk-symboliske författaren registrerar känsligt

och med smärta världens splittring och brist på enhet. Ju ärligare han skildrar denna

smärta, desto bättre anses han vara som författare. De båda förhållningssätten delar

således föreställningen att en författare besitter egenskaper som särskiljer honom från den

övriga mänskligheten, men där den idealistiske författaren är en hellensk ljusgestalt, är

den psykologisk-symboliske en orolig, sökande ande. (Martinsson 1989: 51)

I sin analys av studentuppsatser som befinner sig i kategorin det psykologisk-symboliska

förhållningssättet, beskriver Martinsson hur detta ”lidande” ses som en förutsättning för ett stort

författarskap. De aktuella studenterna ger uttryck för åsikter som att de stora genierna har

befunnit sig i ett utanförskap, eller har kunnat uppvisa ett tragiskt levnadsöde. Återkommande

beskrivningar är även känslig, lyhörd, grubblande och rotlös.

- 17 -

4. Åtta litteraturhistorier i gymnasiet

4.1 Strindberg i siffror

I de åtta analyserade böckerna har jag gjort en genomräkning av det antal meningar var och en av

de svenska författarna beskrivs med. Jag har endast räknat de meningar som kan räknas till

brödtext, samt faktarutor och inledningar till utdrag ur olika verk. Bildtexter och utdrag ur

skönlitterära verk har inte räknats med. Viss reservation för felmarginaler bör göras med hänsyn

till den mänskliga faktorn. Det ska dock inte röra sig om mer än en mening plus eller minus.

Något som blir uppenbart i denna uppställning är att Strindberg i samtliga böcker får

extremt mycket utrymme. Och att de författare som hamnar på andra plats sällan får mer än

hälften så mycket plats.

Figur 4:1 Staplarna nedan visar en jämförelse mellan de sex författare som får mest utrymme i de

undersökta läromedlen. Titlarna är ordnade i kronologisk ordning. Graderingen i vänstra

marginalen visar antalet meningar.

0

50

100

150

200

250

Litteraturhistoria för gymnasiet

Svenska timmar Källan Svenska spår

Strindberg

Fröding

Lagerlöf

Almqvist

Stagnelius

Bellman

0

50

100

150

200

Ekengrens svenska Svenska i tiden Texter och tankar Möt litteraturen

Strindberg

Fröding

Lagerlöf

Almqvist

Stagnelius

Bellman

- 18 -

4.2 Litteraturhistoria för gymnasieskolan, Hugo Rydén, Dick Widing m fl. (1989)

Detta är det äldsta av de analyserade läromedlen. Litteraturhistoria för gymnasieskolan är tänkt

att användas tillsammans med tre antologier som ingår i samma serie, skriver man i förordet, där

man även berättar att man gjort materialet extra omfattande för att ge läraren flera valmöjligheter.

Strindbergsavsnittet i denna litteraturhistoria är uppdelat i fyra delar: en inledning,

därefter ”Prosa, Dramatik” och ”Lyrik”. Något som är unikt med just detta läromedel är att det

till skillnad från de övriga faktiskt behandlar Strindbergs lyrik.

4.2.1 Prosa

I stycket som heter just ”Prosa” behandlas först Röda rummet på en hel sida.

Läromedelsförfattarna kommenterar Arvid Falks ideologiska utveckling med: ”I romanens början

tror han på allt, i slutet inte på någonting.” (Rydén 1989: 243) Vidare presenteras romanens

innehåll, och man ger en kort beskrivning av bakgrunden till verket.

Under rubriken ”Hemsöborna” behandlas romanen med samma namn. Man presenterar

handlingen i stora drag, och pekar speciellt på realismen som tar sitt uttryck i de detaljerade

miljöskildringarna och personporträtten. Man nämner även att Strindberg var influerad av

darwinismen och ger exempel på detta genom att peka på de olika romankaraktärernas

styrkeförhållande och vad det resulterar i.

Strindbergs prosa behandlas med andra ord på ett förhållandevis vetenskapligt sätt i detta

läromedel. Det vill säga, man gör ett försök att för eleverna presentera vissa tolkningsmöjligheter

och belysa romanerna Röda rummet och Hemsöborna i en historisk kontext.

4.2.2 Dramatik

I den del som heter ”Dramatik” citerar man de välkända raderna ”Jag skriver inte för att få heta

poet – utan jag skriver för att slåss” (Rydén 1989: 246). Därmed placerar man författaren i ett

fack, som en rebell, en energisk konstnärssjäl full av vilja.

Pjäsen Mäster Olof får förhållandevis stort utrymme och beskrivs som ett försök från

Strindbergs sida att förnya det svenska dramat. Man beskriver handling och karaktärer och

förklarar att pjäsen stötte på motstånd för att den bröt så markant mot den etablerade formen för

hur ett drama ska se ut.

- 19 -

I ”Naturalistiska dramer” presenteras Fadren med ett kort utdrag och ett referat av

handlingen. Därefter behandlas Fröken Julie på ett likartat sätt. Dessutom tar man upp

Strindbergs eget förord där han förklarar sina intentioner. Man tar upp de naturalistiska dragen

och det darwinistiska inflytandet som man även berörde i stycket om Hemsöborna.

I stycket ”Symbolistiska dramer” nämner man Ett drömspel (1901-02) och beskriver hur

författaren försöker använda sig av sin inre tankevärld för att skapa nya dramer. Man berättar att

karaktärerna oftast är realistiskt återgivna, men att det som utspelar sig på scenen ofta har en

annan innebörd. I samma stycke nämner man även Brända tomten (1907) och Stora landsvägen

(1909) vilka man beskriver kortfattat.

Även vad gäller dramaavsnittet verkar läromedelsförfattarna ha en ambition att ge

eleverna en bild av hur Strindberg agerat när han skapat sina verk, samt hur dessa kan tolkas.

4.2.3 Biografi

Hela kapitlet om Strindberg inleds med ett utdrag ur Tjänstekvinnans son, det självbiografiska

verk han skrev 1886-87. Man motiverar just detta utdrag med att det beskriver Strindbergs

författarskap i stort, en stil man beskriver som snabb och hetsig. ”Under det han ligger där,

känner han en ovanlig feber i kroppen, och allt under det den pågår, arbetar huvudet med att

ordna minnen ur det förflutna, rensa bort somt och lägga till somt. Nya bipersoner uppträder, han

ser dem inblandade i handlingen, hör dem tala. Det är som han såge dem på scenen. Efter ett par

timmars förlopp har han en komedi i två akter färdig i huvudet.” (Rydén 1989: 241)

Vidare berättas om studietiden i Uppsala, sedan en snabb övergång till författarskapet.

Novellsamlingen Giftas behandlas ingående, fokus ligger dock på de egna upplevelserna bakom

novellerna, varför jag väljer att behandla Giftas under rubriken ”Biografi”. Överhuvudtaget är det

svårt att göra denna indelning i prosa, dramatik och biografi, just på grund av att majoriteten av

de verk som nämns i de analyserade läromedlen behandlas mot bakgrund av författarens liv.

Något som uppenbarligen är ett medvetet val av läromedelsförfattarna. Under rubriken

”Självbiografiskt” inleder man till exempel med påståendet att: ”Forskarna har visat att praktiskt

taget allt Strindberg skrev bygger på egna upplevelser. De flesta av hans verk är mer eller mindre

självbiografiska.”(Rydén 1989: 245) Just relationen mellan liv och verk problematiseras inte

ytterligare. Läromedelsförfattarna nöjer sig med att hänvisa till forskningen samt att ge exempel

ur Tjänstekvinnans son (1886-1909).

- 20 -

4.3 Svenska timmar, Svante Skoglund (1991)

Som Ullström (2002) nämner var Svenska timmar främst avsedd för gymnasiets

yrkesförberedande program. Boken inleds med kapitlet ”Varför läsa litteraturhistoria?”, och följs

sedan av de bibliska berättelserna. Därefter är det en klassisk genomgång av litteraturhistorien

som följer, med det undantaget att populärlitteraturen får ett förhållandevis stort utrymme på

slutet.

Strindbergsavsnittet är uppdelat i underrubriker såsom ”Strindberg i den svenska

skärgården, En frisk människa i en sjuk tid” och så vidare. Dessa totalt fem underrubriker

behandlar de två verken Röda rummet och Hemsöborna var för sig, samt händelserna kring

Giftasåtalet. Även Strindbergs dramatik får ett eget stycke. Denna indelning med fantasifulla

underrubriker följer genom hela boken och säger egentligen inte så mycket vid första anblicken,

utan ska troligtvis fungera som lockbete för eleverna.

4.3.1 Prosa

Strindbergsavsnittet inleds med citatet ”Jag skriver icke för att heta poet, jag skriver för att

slåss.”(Skoglund 1991: 150) Samma ståndpunkt som citeras i Litteraturhistoria för

gymnasieskolan, (Rydén 1989) fast här inte helt identiskt. Detta kan bero på att det rör sig om ett

muntligt uttalande. Även själva kapitelrubriken ”Strindbergs skriver för att slåss” signalerar att

det är bilden av Strindberg som rebell man vill lyfta fram.

Det första verk man nämner är Röda rummet vars huvuddrag redovisas. Dessutom följer

kortare utdrag. Man berättar om hur huvudpersonen Arvid Falk under sina eskapader i

Stockholms överklass- och konstnärkretsar stöter på ”giriga grosshandlare, lata överklasskvinnor,

hycklande pastorer, odugliga riksdagsmän och cyniska förläggare.” (Skoglund 1991: 150)

Strindberg beskrivs som lyhörd och snabb med att snappa upp det som händer runtomkring

honom. Röda rummet benämns som ”en skandalsuccé” och man beskriver lite av kritiken som

författaren fick utstå i samband med romanen. Man kan alltså konstatera att verket behandlas i

form av rena referat, textutdrag och tillkomsthistoria. Något som är genomgående i detta

läromedel.

Den första underrubriken lyder: ”Strindberg och kvinnofrågan”. Här placeras Strindberg

in bland åttiotalisterna vilka beskrivs kortfattat. Man tar upp kvinnofrågan som dessa debatterade

och nämner även stormen kring Ibsens Ett dockhem. Vidare berättas det om hur

- 21 -

åttiotalsgenerationens kvinnor hade hoppats på rebellen Strindberg, men istället blev grymt

besvikna.

I samband med bilden av Strindberg som kvinnohatare nämns följande citat: ”Kvinnan

såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng ska kväsas till såsom

barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder.” (Skoglund

1991: 153)

Man gör ett försök att placera in dessa åsikter i en historisk kontext genom att beskriva

männens oro inför kvinnans frigörelse. I samma stycke tar man sedan upp Giftas och beskriver

hur Strindberg vinklar äktenskapet. De kvinnor som vill frigöra sig hamnar i olycka, kort och

gott. Först när kvinnan finner sin plats som mor och maka går det henne väl.

Den andra underrubriken lyder: ”Strindberg i den svenska skärgården”. Stycket inleds

med de två första meningarna från Hemsöborna och sedan ges en kort beskrivning av handlingen.

Man nämner även att Strindberg hade ett ”kraschat äktenskap” bakom sig, och att hans ekonomi

var i olag. Som en kontrast till detta nämner man i nästa mening att Strindbergs författarglädje

och entusiasm tydligt lyser igenom och tar plats i denna skärgårdsskildring.

4.3.2 Dramatik

Strindbergsavsnittets tredje underrubrik lyder: ”Den dramatiske Strindberg”. Som tidigare inleds

stycket med ett citat, den här gången från Fröken Julie, som beskrivs kortfattat. Man berättar om

hur pjäsen först mottogs och att det dröjde nästan tjugo år innan den sattes upp för första gången i

Sverige, samt det faktum att Strindberg med Fröken Julie uppnådde världsberömmelse som

dramatiker. Även Ett drömspel nämns i detta stycke om än mycket kortfattat.

4.3.3 Biografi

Man nämner här åtalet mot författaren med hänvisning till dennes behandling av nattvarden som

fenomen. Även Rektor John Personnes angrepp på Strindberg som en författare olämplig för

ungdomen tas upp i detta stycke.

Den fjärde underrubriken lyder: ”En frisk människa i en sjuk tid”, och i detta stycke

sammanfattas bilden av Strindberg. Man beskriver hans många olika projekt såsom alkemi,

fotograferande, samt språkövningar i kinesiska och hebreiska. Man nämner även hans minst sagt

ombytliga karaktär och hans ständigt skiftande åsikter både vad gäller politiska och religiösa

- 22 -

frågor: ”Han var en ‘åsiktsbytare’ som hann med att vara övertygad anarkist, övertygad socialist,

övertygad ateist, övertygad kristen, övertygad anti-demokrat, övertygad darwinist och mycket

annat. Han använde idéerna i sitt skrivande – och sedan förkastade han dem”. (Skoglund 1991:

157)

Vad gäller Strindbergs sinnessjukdom hänvisar man till Strindbergkännaren Olof

Lagercrantz, som tillbakavisar dylika påståenden med argumentet att ingen psykiskt sjuk person

skulle kunna åstadkomma det Strindberg åstadkommit.

4.4 Källan – Litteraturhistoria, Anita Kretz (1998)

Till skillnad från föregående läromedel, Svenska timmar (Skoglund 1991), är denna

litteraturhistoria främst avsedd för gymnasiets studieförberedande program. Källan beskrivs i

förordet som en nyskapande och inspirerande litteraturhistoria, där eleverna själva ska få bilda sig

en uppfattning om litteraturens stora namn. ”Litteraturhistoriens män och kvinnor presenteras

medvetet mer som de verkligen var än som upphöjda diktarfurstar eller sångmör. Många verk

refereras utförligt. Både då det gäller text och bild har kvinnliga författare och bildkonstnärer

uppmärksammats för att ge en rättvisande bild av en tillvaro där de båda könen rent numerärt är

relativt jämnt fördelade.” (Kretz 1998: 4)

Vidare kan nämnas att Källan – Litteraturhistoria är indelad i två delar: ”Epiken och

lyriken” och ”Dramatiken”.

4.4.1 Prosa

I stycket ”Genombrottsromanen” inleder man med att berätta om äktenskapet med Siri von Essen

och om de första åren. Därefter går man in på romanen Röda rummet och ger en beskrivning både

av innehållet och stilen. Romanen beskrivs som satirisk och samhällskritisk och man berättar

även att Strindberg under skrivandets gång fick nytta av de kunskaper som han genom

journalistiken skaffat sig inom bland annat förlagsvärlden, försäkringsbranschen och riksdagen.

”Romanen blev omedelbart en succé och såldes i stora upplagor”(Kretz 1998: 282)

skriver man, men konstaterar samtidigt att den delade kritiker och läsare i två läger. Nästa verk

som nämns är Det nya riket. Man beskriver här hur Strindberg går till attack mot allt han ogillar

och hur han slutligen ser sig tvungen att tillsammans med familjen lämna landet då kritiken mot

honom blir för svår.

- 23 -

Under rubriken ”Utlandsår” presenteras dikten ”Vid avenue de Neuilly” som Strindberg

skrev i Paris. Därefter beskrivs hur familjen reste vidare till Schweiz. Tiden där beskrivs som ljus

och positiv och det nämns bland annat att författaren studerade franska och fäktning. Dessutom

nämns att han påbörjade novellsamlingen Giftas.

Romanen Hemsöborna beskrivs både till innehåll och form, och man fokuserar på de

realistiska människo- och naturskildringarna. ”Historien om änkan som gifter sig med den yngre

drängen, men får lida svartsjukans alla kval, har kvar sin dramatik. Språket är ett drama i sig –

friskare än havet själv.”(Kretz 1998: 286)

I Svarta fanor (1904-07) går författaren återigen till våldsamt angrepp på etablissemanget,

berättar man, och en av anledningarna till att boken ställde till med sådan skandal var att man

utan större problem kunde identifiera de olika kulturpersonligheter som Strindberg hängde ut.

4.4.2 Dramatik

Som tidigare nämnts är detta läromedel indelat i två delar där dramatiken behandlas i en separat

del. Denna inleds med lovord över författarens breda repertoar och går sedan vidare på den

”Strindbergska vreden”, vilken man betecknar som en stor drivkraft i författarens dramatiska

produktion. De första verk man tar sig an är Fröken Julie, Fordringsägare och Fadren, vilka

placeras under rubriken naturalistiska dramer. Strindbergs intresse för psykologi betonas och man

fokuserar mycket på teman som kampen mellan könen och bitterhet över livets skeenden.

I och med att dramatiken får ett eget utrymme i Källan betyder det även att Strindbergs

dramatiska produktion får extra mycket utrymme – betydligt mer än i något annat av de

analyserade läromedlen.

4.4.3 Biografi

Strindbergsavsnittets första rubrik lyder ”August Strindberg – vår internationellt sett mest kände

manlige författare”, och inleds med att man redogör för rollen som universalgeni. Man berättar

om hans stora begåvning och lägger förutom skrivandet fokus på hans musikaliska utsvävningar

samt hans måleri. Man tar även upp hans brevskrivande och poängterar den stora betydelsen av

dessa, framförallt för forskare.”Ungefär 9000 av hans brev finns kvar. Genom dem kan vi följa

hans liv, ibland nästan timme för timme.”(Kretz 1998: 278)

- 24 -

I ”Strindbergs förändrade kvinnosyn” beskrivs hur äktenskapet börjar knaka i fogarna och

hur detta även speglas i författarskapet. Vidare berättar man om författarens alltmer aggressiva

inställning till kvinnorörelsen, och om hur han i arbetet med Giftasnovellerna inte bara indirekt

angrep Siri von Essen utan hela kvinnosläktet. Man nämner även att han en gång slog henne, en

notis som ingen av de andra läromedelsförfattarna tagit med.

I En dåres försvarstal (1893) lämnar författaren ut hela sitt äktenskap skriver man. Den

uppslitande skilsmässan beskrivs och man berättar om hur författaren nu börjar ägna sig åt

naturvetenskapliga studier och experiment.

Stycket ”Infernokrisen” beskriver hur Strindberg än en gång flyr till Paris där han bland

annat målar några av sina bästa tavlor, samtidigt som han drabbas av en allt ökande

förföljelsemani. Allt detta beskrivs i Inferno, berättar man. ”Strindbergs krisartade Paristid brukar

benämnas ’infernokrisen’. Det har länge påståtts att han var mer eller mindre galen under denna

period. Om så var, så var det en fruktbärande galenskap, skulle det visa sig.” (Kretz 1998: 287)

4.5 Svenska spår, Monica Ahlenius & Annika Leibig (2002)

Detta läromedel skiljer sig markant från de övriga då det, istället för att behandla

litteraturhistorien som en kronologisk tidslinje med förutbestämda nedslag, riktar in sig på ett

begränsat antal teman utifrån vilka man behandlar författare och verk.

I förordet förklarar författarna att boken ska ses som ”en tolkning av kursplanerna för

Svenska B100 poäng, gällande från läsåret 2000/2001.” Urvalet är brett och innefattar förutom de

flitigast förekommande författarna och verken även populärkulturella fenomen som

ungdomsfilmer, samt personer som Kurt Cobain, Jimi Hendrix och River Phoenix. Detta

samtidigt som Fröding, Lagerlöf och Tegnér inte ens nämns.

4.5.1 Prosa

I stycket ”Samhällskritikern” beskrivs hur Strindberg går till attack mot allt det som han ogillar

med samhället. Giftasåtalet nämns i en mening, dock utan att titeln på verket nämns. Det beskrivs

även hur Strindberg flydde landet för att bo i Schweiz, Frankrike och Tyskland.

Anmärkningsvärt är att Strindbergs författarskap beskrivs mycket sparsamt, däremot finns

inte mindre än fem utdrag från olika brev med. I det lilla stycket ”Naturalismen i Sverige” som

föregår Strindbergsavsnittet nämns Röda rummet, Giftas, Fröken Julie och Hemsöborna. De får

- 25 -

dock ingen längre beskrivning utan snarare en genrebeteckning. Röda rummet beskrivs som en

kritik mot det dåtida samhället, Giftas som en kritik mot äktenskapet, Fröken Julie som kampen

mellan samhällsklasser och könen, och så vidare. Hela detta stycke innehåller endast åtta

meningar.

4.5.2 Dramatik

Dramatikavsnittet i Svenska spår är i det närmaste obefintligt. Som nämnts ovan förekommer

endast titeln Fröken Julie och dramat beskrivs inte överhuvudtaget. Just den styvmoderliga

behandlingen av Strindbergs dramatiska produktion är ett genomgående tema i dessa åtta

litteraturhistorier; och även om Svenska spår markant skiljer sig från de övriga verkar man på just

denna punkt följa normen.

4.5.3 Biografi

Bokens Strindbergsavsnitt inleds med att man behandlar författarens uppväxt. Moderns död i

lungtuberkulos beskrivs, och ett utdrag ur det brev som den trettonårige August skriver till sin

bror Oscar i Paris redovisas. Därefter ges en bakgrund till romanen Tjänstekvinnans son varefter

även ett längre utdrag redovisas. Nästa underrubrik lyder ”Älskaren och maken” och inleds med

berättelsen om Strindberg och Siri von Essen:

På försommaren 1875 mötte August Strindberg den kvinna som skulle bli hans första

hustru, Siri von Essen. Hon var gift och hade en tvåårig dotter, men det hindrade inte

Strindberg från att bli häftigt förälskad i henne.

Eftersom Siris man var otrogen ville Strindberg att hon skulle begära skilsmässa

och gifta sig med honom. Det gjorde hon också, efter en del tvekan. Siri hade alltid velat

bli skådespelerska men hennes släkt accepterade inte det. (Ahlenius & Leibig 2002: 194)

Förhållandevis stort utrymme ägnas åt detta och de kommande äktenskapen. Även här ges ett

utdrag ur ett brev, den här gången från Strindberg till Siri von Essen. Som tidigare nämnts

behandlar Svenska spår inte författarna i kronologisk litteraturhistorisk ordning, utan istället

utefter olika teman. Strindbergsavsnittet behandlas därmed under temat ”Längtan”, och man har

gett stort utrymme åt författarens privatliv, med fokus på känsloliv och familjeförhållanden.

- 26 -

4.6 Ekengrens svenska 1&2, Hans-Erik Ekengren & Britta Lorentzson-Ekengren

(2002)

Ekengrens svenska är en omfattande litteraturhistoria i två delar, där både författare, verk och

samhällsbeskrivningar presenteras tämligen utförligt. Dessutom representeras varje författare av

ett eller flera utdrag från sin produktion.

4.6.1 Prosa

I stycket ”Arvid Falk och den offentliga lögnen”, redogör man för handling och bakgrund i Röda

rummet. Redan här kan man alltså se ett tydligt mönster, där man inleder och riktar störst fokus

på debutromanen. Man beskriver Strindbergs människosyn som djupt pessimistisk och förklarar

hans ambition med romanen som en vilja att ”avslöja den offentliga lögnen”. Efter stycket om

Röda rummet följer ett utdrag på tre hela sidor från scenen där fru Falk och väninnan kommer till

Vita bergen för att idka välgörenhet.

I stycket ”Åtalad” beskrivs turerna kring novellsamlingen Giftas och bakgrunden till

skandalen, novellen Dygdens lön. I ”Yrvädret Carlsson” behandlas Hemsöborna, och stycket

inleds med de välkända första raderna i romanen. Vi får sedan en presentation av form och

innehåll, men ingen bakgrund till själva verket. Hemsöborna beskrivs som ”mestadels en ljus,

rolig och underhållande bok”. Man betonar även de realistiska inslagen.

I ”Kvinnohataren” diskuterar man Strindbergs komplicerade förhållande till kvinnan och

hennes frigörelse. Man citerar författaren när han strör nedsättande tillmälen över kvinnosläktet,

och kommenterar sedan dessa med att Strindberg utrycker ”ett nästan sjukligt och komplexfyllt

förhållande till kvinnor”. (Ekengren 2002: 80)

4.6.2 Dramatik

Den första underrubriken i Strindbergsavsnittet lyder ”Mäster Olof – prästen som svek”, och

beskriver kort bakgrund och handling i verket med samma namn. Man menar att verket har

relevans ännu idag, just för att det beskriver frågor som ständigt är aktuella. Detta är för övrigt ett

av de få exempel där läromedelsförfattarna försöker motivera betydelsen av de verk som tas upp

för eleverna.

Nästa stycke heter ”Dramatikern Strindberg” och behandlar bland annat författarens

storhet utomlands, då speciellt som dramatiker. Man nämner Fadren och Fröken Julie och

- 27 -

beskriver kvinnan i det förstnämnda verket som en hondjävul, det vill säga en typisk

Strindbergkvinna. En kort beskrivning av innehållet i de båda verken följer sedan. ”Ett drömspel

blev teaterhistoria. Dramat är inte uppbyggt på vanligt sätt med en logisk handling. De olika

scenerna är i stället sammanblandade, ologiskt, precis som i drömmen. Och genom att blanda

suggestiva symboler med en realistisk skildring av människorna hade Strindberg uppfunnit ett

helt nytt sätt att skriva dramatik.” (Ekengren 2002: 81) Efter detta följer ett längre utdrag ur

pjäsen.

4.6.3 Biografi

”August Strindbergs (1849-1912) far trodde aldrig på sin son. ’August är så konstig, den blir det

aldrig något av’, sa han en gång på tal om sin son. Inte undra på att det blev slitningar mellan

pojken och hans far. Det kan man läsa om i Tjänstekvinnans son1886, en självbiografisk roman.”

(Ekengren 2002: 73)

Man inleder hela Strindbergsavsnittet med att beskriva författarens barndom, och frågar

sig om den verkligen var så hemsk som man får intryck av i Tjänstekvinnan son. Därefter nämner

man studietiden i Uppsala.

I ”Förföljd av makterna” berättar man om skilsmässan från Siri von Essen och om den så

kallade Infernokrisen, man nämner i samband med denna även Ett drömspel. Infernokrisen berörs

ytterligare i stycket med samma namn, men här koncentrerar man sig på Den ockulta dagboken

ur vilken ett längre utdrag presenteras. Därefter avslutar man Strindbergsavsnittet med en

sammanfattning under rubriken ”Den mångsidige Strindberg”. Här räknar man kort och gott upp

de flesta av de olika områden inom konst och vetenskap som författaren har prövat.

4.7 Svenska i tiden, Anita Danielsson, Ulla Siljeholm (2003)

I detta läromedel från 2003 möter vi en traditionell genomgång av litteraturhistorien. Boken är

uppdelad i nio kapitel där vi får följa uppräkningen av verk och författare från antiken via

medeltiden, genom renässansen och upplysningen, fram till romantiken och realismen.

4.7.1 Prosa

Strindbergsavsnittets första del heter ”Giganten Strindberg” och kan ses som en sammanfattning

av hela stycket. Man inleder med att berätta om naturalismen och åttiotalet. Därefter placerar man

- 28 -

Strindberg i den aktuella kontexten och benämner honom som en av de största svenska

kulturpersonligheterna. Man berättar även att han är en av få svenska författare som har gjort sig

ett namn utanför hemlandets gränser. Vidare berör man Strindbergs samhällskritik, samt hans

stora kreativitet.

I ”Strindberg och kvinnosaken” inleder man med att berätta om Ibsens Ett dockhem, samt

den efterföljande debatten. Därefter kommer man in på Strindbergs reaktion i form av

novellsamlingen Giftas, ur vilken vi får ett utdrag som sträcker sig över två och en halv sida.

I nästa del, som har rubriken ”Den älskade skärgården”, behandlar man Hemsöborna

vilken beskrivs som levnadsglad. Man kallar den även folkkär. Både handling och bakgrund

redovisas, och romanen får generöst med utrymme. Dessutom får vi ett utdrag på nästan en och

en halv sida.

4.7.2 Dramatik

I stycket ”Från naturalism till symbol och dröm” berör man Strindbergs betydelse som

dramatiker. Man beskriver hur hans pjäser fortfarande spelas, och nämner Fadren och Fröken

Julie vilka man diskuterar kortfattat. Därefter presenteras ett utdrag ur Fadren.

Den sista underrubriken lyder ”Drömspel och kammarspel”, och det är just Ett drömspel

som behandlas här. Även detta verk får mycket utrymme och Strindbergsavsnittet avslutas med

ett utdrag ur Spöksonaten (1907).

4.7.3 Biografi

”Redan omfånget av hans samlade verk gör det motiverat att kalla honom gigant” (Danielsson

2003: 210). Detta citat använder läromedelsförfattarna när man berör Strindbergs breda repertoar.

Man räknar upp olika områden, såsom måleri, fotografi och kemi, vilka han prövat på. Dock

poängterar man att det är som dramatiker han är mest känd, speciellt utomlands. Det tas även upp

att Strindberg var flitig med att använda sitt eget liv som inspirationskälla. I detta sammanhang

nämner man Tjänstekvinnans son, En dåres försvarstal och Inferno.

Även i detta läromedel ger man alltså uttryck för det biografiska synsättet genom, att

hävda att det mesta som skrevs av författaren hade med honom själv att göra.

- 29 -

4.8 Texter och tankar, Svante Skoglund (2005)

Detta är ett mycket omfattande läromedel i flera delar, vilka behandlar var sin del av

litteraturhistorien. Den del som är aktuell i detta sammanhang är Texter och tankar – Litteraturen

från antiken till 1900. Till skillnad från vissa av de tidigare redovisade läromedlen har man här

inga ambitioner att gå från normen, eller att ge alternativa tolkningar av läroplanerna. Intressant

är att man redan i förordet skriver: ”Du får rejäla porträtt av de viktigaste författarna. Du får ett

urval av de främsta texterna.” (Skoglund 2005: 3)

4.8.1 Prosa

Strindbergsavsnittet i denna litteraturhistoria är tämligen omfattande och upptar totalt nitton sidor

inklusive utdrag ur Röda rummet, samt kortare beskrivning av den aktuella tidsepoken. Man

citerar även en mening från Tjänstekvinnans son, där författaren skriver att romanen kan ses som

en attack på hela samhället. Ett samhälle vilket han aldrig kunde förlika sig med. Därefter

redogör man kort för huvuddragen i romanen och beskriver den som nyskapande, provocerande

och samhällssatirisk.

Nästa underrubrik lyder kort och gott ”Kvinnofrågan” och tar upp Ibsens Ett dockhem,

samt debatten som pjäsen orsakade. Därefter går man igenom Strindbergs ställningstagande i och

med Giftas, samt förordet han själv skrivit. Skoglund gör ett klart ställningstagande när han sedan

skriver: ”I företalet till äktenskapsnovellerna Giftas (1884) är hans argument mot kvinnokampen

löjeväckande: kvinnan kan ju inte vara förtryckt eftersom männen av artighet reser sig när

kvinnorna stiger in i ett rum!” (Skoglund 2005: 233) Avsnittet om Giftas får ungefär lika mycket

plats som Röda rummet i bokens Strindbergsavsnitt, och man berättar även om åtalet, vilket man

nämnt i inledningen.

Under rubriken ”Hemsöborna – en rolig bok” beskriver man skärgårdsskildringen från

1887 som en tragikomisk berättelse, men också som Strindbergs mest folkkära roman. Den

välkända inledningen citeras även här.

4.8.2 Dramatik

Skoglund avslutar stycket ”Kvinnofrågan” med att ta upp dramat Fröken Julie, om än bara i sex

meningar. Dock nämns det att pjäsen var kontroversiell och att det tog tjugo år innan den sattes

upp i Sverige. I ”Dramatik i världsklass” beskrivs Strindberg som i första hand dramatiker, och

- 30 -

man nämner att han utomlands främst är berömd för dramat Ett drömspel. Man nämner hans egna

Intima teatern och kammarspelen Spöksonaten och Pelikanen. Precis som i föregående

litteraturhistorier kan man dock konstatera att förhållandevis lite utrymme ägnas åt Strindbergs

dramatik.

4.8.3 Biografi

Kapitlet inleds med en inlevelsefull beskrivning av Strindbergs ankomst till Stockholms central

den 20 oktober 1884. Man målar upp scenen med den jublande folkmassan, och berättar även att

anledningen till denna uppståndelse är rättegången i det så kallade Giftasåtalet, där Strindberg

står åtalad. Därefter följer den historiska genomgången under rubriken ”Svenskt 1800-tal” i fem

punkter, där man bland annat tar upp industrialisering och folkskolan.

Den första underrubriken lyder ”August Strindberg – riksbusen som blev

nationalmonument”. Här tar man upp just den moderna Strindbergsbilden såsom de flesta torde

uppfatta den.

August Strindberg (1845-1912) har alla hört talas om och många läst. Han tillhör de stora

i vår litteraturs historia. Mer än någon annan svensk har han förvandlats till en mytisk

gestalt, ja närmast en demon; många människor bär på bilden av kvinnohataren och

galningen Strindberg. Själv är han inte utan skuld. Han drogs till de extrema

ståndpunkterna, utforskade gränserna mellan liv och dikt och gjorde experiment av sina

äktenskap. (Skoglund 2005: 230)

Vari består då denne författares storhet? frågar man sig retoriskt. Hans energi nämns som en

faktor, hans känslighet som en annan. Man konstaterar, precis som flera andra

läromedelsförfattare, att Strindberg var lyhörd för tidens politiska och sociala skiftningar.

Dessutom refererar man till Strindbergkännaren Olof Lagerkrantz. När det gäller bilden av

Strindberg som kvinnohatare berörs detta endast i två meningar: ”Att han just i kvinnofrågan blev

en bakåtsträvare går inte att förneka.”(Skoglund 2005: 231) På nästa sida står: ”Glöm

kvinnohataren och galningen! Njut naturupptäckaren och stadsskildraren!”(Skoglund 2005: 232)

Nästa verk som nämns är Fadren och man berättar om hur även detta drama kan ses som

ett inlägg i debatten. Giftas och Fadren ses också som goda exempel på författarens tendens att

använda sig av sitt eget liv i skapandet.

- 31 -

I det sista stycket ”Den störste” avslutar man i samma stil som man börjat genom att

diskutera Strindbergsbilden. ”Slår man upp August Strindberg i Nationalencyklopedin, Sveriges

modernaste uppslagsverk, möts man av ett kategoriskt omdöme: ’Strindberg är den störste

författaren i svensk litteratur’. Om det överhuvudtaget är meningsfullt att tala om störst i detta

sammanhang, så är det Strindberg som ska föräras det betyget.” (Skoglund 2005: 238)

I enlighet med förordet får eleverna alltså svart på vitt presenterat för sig vilka författare

som är ”störst” och vilka verk som är ”viktigast”.

4.9 Möt litteraturen, Bengt Brodow & Ingrid Nettervik (2008)

Detta läromedel är det senast utgivna av de åtta jag analyserat och riktar sig enligt författarna till

gymnasiets studieförberedande program. Man hävdar också att författarna och deras verk sätts in

i sin litteraturhistoriska kontext.

4.9.1 Prosa

Precis som i de tidigare redovisade läromedlen inleder man med att behandla Röda rummet,

vilken beskrivs som ett genombrott, inte bara för Strindberg som författare utan även för den nya

epoken åttiotalet.

Här använder Strindberg sina erfarenheter som journalist till att kvickt och skoningslöst

häckla allt som han fann vara snett och korrumperat i samhället. Ämbetsverken befolkas

av slöfockar. I riksdagen behandlar man struntfrågor med lidelse men upptäcker inte de

stora problemen. Välgörenhet ägnar man sig åt för egen vinning och socialt anseende.

Tidningarna är antingen stockkonservativa eller vänder kappan efter vinden. Företagen

har som enda mål att klå folk på pengar. (Brodow & Nettervik 2008: 196)

Romanen beskrivs som full av bitterhet och förakt inför den smutsiga värld som Falk, Eriksson

och Olle Montanus betraktar. Men man nämner även det nyskapande språket som en del av

romanens karaktär.

Det nya riket beskrivs som ett angrepp på hela etablissemanget. I romanen från 1882

häcklas alltifrån professorer och politiker till adelspersoner och kyrkans män. Och det är aldrig

någon tvekan om vilka personer det är som hängs ut i boken, konstaterar man.

- 32 -

I stycket som behandlar Giftas, börjar man med att ge en kort beskrivning av åttiotalet och

de diskussioner rörande kvinnans ställning som fördes då. Man tar upp Ibsens Ett Dockhem och

den kritik som Strindberg riktade mot verket, hur han beskrev könskampen som ett påhitt av en

liten grupp överklasskvinnor. ”I det traditionella bondesamhället, menar Strindberg, är man och

kvinna jämställda.”(Brodow & Nettervik 2008: 198) Det påpekas dock även att Strindberg hade

åsikter om kvinnans rättigheter ur ett framtidsperspektiv, där han faktiskt ansåg att lika rätt till

utbildning, rösträtt och rättigheter inom äktenskapen borde ingå.

Hemsöborna beskrivs i nästa stycke, och man menar att det även i detta verk går att hitta

de darwinistiska idéerna även om de är mer implicita. Annars beskrivs romanen som

förhållandevis positiv och ljus, med en gnutta humor inbakad. Läromedelsförfattarna hävdar även

att det inte är för handlingen som romanen blivit känd, utan för de ingående och realistiska

skildringarna av människor och miljöer.

4.9.2 Dramatik

Det första verket som tas upp i bokens Strindbergsavsnitt är Mäster Olof, vilket beskrivs som ett

drama med ”hetsig puls och täta scenbyten och med replikskiften som värjstötar i en duell.”

Handlingen återges kortfattat och man konstaterar att pjäsen väckte stor anstöt därför att ett

historiskt ämne behandlades på ett så modernt och ovårdat sätt.

I stycket med rubriken ”Fröken Julie” inleder man med att berätta om Strindbergs kreativa

period runt 1880 och berättar att motiven ofta handlar om maktkamp. Man återger kort

handlingen i Fröken Julie och nämner franskklassicismens tre enheter som uppfylls i dramat.

Man hänvisar även till Strindbergs eget förord där han uttalar sig om karaktärerna i darwinistiska

termer. Man berättar att dramat väckte stort motstånd, vilket innebar att förlaget först inte ville

trycka pjäsen i bokform, samt att uppsättningen i Danmark stoppades av polisen alldeles innan

den skulle börja. Ett drömspel får förhållandevis mycket utrymme och beskrivs som det

viktigaste från krisåren. Handlingen återges och man beskiver hur Strindberg beskriver livet som

en ond dröm.

4.9.3 Biografi

Man inleder bokens Strindbergsavsnitt med att placera författaren i sin historiska kontext. Detta

genom att nämna författarens födelseår 1849 i samband med utgivningen av Kommunistiska

- 33 -

manifestet ett år tidigare, dessutom nämns februarirevolutionen i Frankrike. Därefter berättar man

kort om uppväxtåren. ”Han hade god tillgång till böcker och musik och gick i goda skolor. De

ljusaste barndomsintrycken gav skärgården, där familjen hyrde in sig på somrarna. När

Strindberg i sina verk skildrar skärgården framstår han som lyckligast.” (Brodow & Nettervik

2008: 196) Därefter nämns studietiden i Uppsala och debuten som pjäsförfattare.

Under rubriken ”Landsflykten” beskrivs hur Strindberg till sist får nog av den massiva

kritiken mot honom och lämnar landet. Man nämner även författarens historia med Siri von

Essen. ”Han skulle inte komma att återvända förrän 1889. Strindberg hade lockat en adelsdam

från hennes man, skådespelerskan Siri von Essen, och sedan de gift sig fick hon överge sin

karriär för att med barnen följa honom från den ena tillfälliga bostaden till den andra i Frankrike,

Schweiz och Tyskland.” (Brodow & Nettervik 2008: 198)

1892 beskrivs som en ny epok i författarens liv. Man nämner skilsmässan från Siri von

Essen och författarens flytt till Berlin. Därefter tar man upp de ”vetenskapliga” studier Strindberg

ägnade sig åt i form av kemiska experiment. Detta berörs dock endast kortfattat.

Den så kallade Infernokrisen beskrivs i nästa stycke. Man berättar om hur Strindberg först

drabbas av allehanda visioner och närmast ockulta upplevelser, för att sedan istället börja tolka

dessa i religiösa termer. Man berättar varifrån begreppet Infernokrisen kommer och benämner

Inferno som en bekännelsebok. Därefter nämner man dramat Till Damaskus, vilket man refererar

kort.

Författarens sista tid beskrivs som full av frustration och svåra känslor, såsom skuld och

otillfredsställelse. Man berättar att han levde ensam i Blå tornet och nämner hans dagböcker där

han ger uttryck för detta sinnestillstånd.

Strindbergsfejden beskrivs i det sista stycket, och man redogör kort för fiendskapen

mellan den revolutionäre Strindberg och den konservative Heidenstam. Man ger även en historisk

bakgrund genom att nämna storstrejken 1909 och de politiska spänningarna som rådde.

- 34 -

5. Strindbergsbilden idag

5.1 Inledning

Strindbergsavsnittet i Texter och tankar inleds med raderna: ”August Strindberg (1885-1912) har

alla hört talas om och många läst” (Skoglund 2005: 230). I andra läromedel för gymnasieskolan

presenteras författaren med omdömen som ”Giganten Strindberg” (Danielsson 2003: 210), och

”Strindberg - vår internationellt sett mest kände manlige författare” (Kretz 1998: 276).

Detta är förvisso beskrivningar som kan förefalla svåra att invända mot, men de kan även

ses som en färdig uppfattning, vilken förs vidare till nästa generation av gymnasieelever. Som

Hansson (1995) konstaterar är den litteraturhistoria som förmedlas till eleverna genom skolans

läromedel tämligen likriktad och förhållandevis konservativ. Det är dessutom en litteratursyn

som, utan att ifrågasättas, präglas redan på universitet och högskolor för att sedan föras vidare via

biblioteks- och lärarstudenter, menar han.

Ett exempel på detta är förordet i Texter och tankar (Skoglund 2005: 3) ”Du får rejäla

porträtt av de viktigaste författarna. Du får ett urval av de främsta texterna.” Detta synsätt löper

som en röd tråd genom de åtta litteraturhistorierna. Att en författares storhet eller ett litterärt

verks betydelse är ett odiskutabelt faktum, precis som om man diskuterade naturlagar. Att en

författare är berömd är oftast inga problem att belägga, inte heller att ett visst verk är välkänt.

Sådant går att fastslå med statistiska metoder om inte annat. Det man dock inte problematiserar

från läromedelsförfattarnas sida är varför dessa verk anses så betydelsefulla, så briljanta eller

revolutionerande. Man verkar inte ens låtsas om att dessa cementerade åsikter kan ifrågasättas,

som till exempel hos Hansson (1995).

Detta fenomen kan till viss del ses som en kvarleva från romantikens genikult runt de

stora författarna. Redan i de studentuppsatser som Brink (1992) analyserat återfinns omdömen

som att Strindberg kan ses som vår främste dramatiker, till och med den ende av betydelse. Som

Brink konstaterar är detta troligtvis inte uppfattningar som de unga studenterna själva har

utvecklat genom mångårigt studium av författarens dramaproduktion, utan snarare åsikter

sprungna ur en auktoritär skolkultur vilken pådyvlats eleverna.

Överhuvudtaget är det problematiskt att behandla en konstnär som sedan länge erhåller en

legendstatus. En debuterande författare kan bedömas mycket olika av kritiker och kolleger på

grund av att var och en får en chans att, utan alltför många förutfattade meningar, bilda sig en

uppfattning av det aktuella verket. Så fort det rör sig om en etablerad författare hamnar man dock

- 35 -

i svårigheter, i och med att det redan finns olika rådande uppfattningar. Om man, som i fallet med

Strindberg, dessutom har att göra med en författare som har varit död i snart ett sekel saknas

dessutom samtida vittnesskildringar. De förstahandskällor som man har att tillgå när det gäller

uppfattningar om författaren och dennes verk är alltså dokument som inte alltid är så

lättillgängliga för gemene man.

Precis som Hansson (1995) konstaterar är det bilden av redan etablerade författare

presenteras i gymnasiets läromedel. Man hade annars kunnat tycka att det vore intressant att

beskriva de aktuella författarnas väg till genombrott och berömmelse. Inom historieämnet anser

man det till exempel vara av stor vikt att skapa en förståelse för vad som har föregått och lagt

grunden till olika samhällsordningar och system, eller vad som har skapat stora ledare. Eleverna

ska bli medvetna om att det vi ser idag inte alltid varit rådande.

En orsak till mytologiseringen kring vissa författare kan vara att just konstnärer, till

skillnad från till exempel politiker och idrottsmän, ofta ses som företrädare för en kultur och ett

folk. I enlighet med den idealistiska bild av konstnären som Martinsson (1989) beskriver, ser man

nationalskalden som en bärare och förvaltare av ett stolt arv, ja av själva folksjälen. Precis som

när det gäller hjältesagor och legender behöver man en gemensam bild av en upphöjd person, och

försök att kritiskt granska dessa ignoreras eller viftas bort.

Just konsten och konstnären som bärare av ett folks gemensamma kultur är ett synsätt

som på många vis är rådande än idag. Inte minst genom de debatter som under det tidiga 2000-

talet har behandlat frågan om att införa en nationell litteraturkanon i skolan. Huvudargumentet

för en sådan kanon har varit att den skulle skapa en samhörighetskänsla hos svenskarna, och ge

varje skolelev en chans att kunna hitta en kulturell identitet. Problemet kvarstår dock när det

gäller frågan om vem eller vilka som ska avgöra vilken litteratur som svenskarna ska uppfatta

som sin egen.

Vilken bild är det då av den store nationalskalden Strindberg som förmedlas i de åtta

litteraturhistorier som jag ovan har presenterat? Att han ses som den störste och viktigaste i raden

av svenska författare råder inga tvivel om. I samtliga böcker får han avsevärt mycket större

utrymme än till exempel Fröding, Lagerlöf och Tegnér. Faktum är att det endast är i tre av

litteraturhistorierna som någon annan svensk författare ens kommer upp i hälften av det utrymme

som Strindberg tilldelas. Även i Svenska spår, vilken kan ses som djärv och okonventionell i sitt

upplägg, beskrivs författaren i trettiosju meningar medan Bellman, som hamnar på en andraplats,

- 36 -

endast nämns i arton meningar och Nordenflycht i femton. Det verkar alltså ha funnits en vilja

från läromedelsförfattarnas sida att till viss del bryta sig ur rådande normer för hur en

litteraturhistoria för gymnasiet ska se ut. Men att ge åtminstone en svensk författare lika mycket

plats som Strindberg förefaller inte ha varit aktuellt. Man kan med andra ord anta att till och med

en sådan förhållandevis liten förändring har ansets alltför vågad.

5.2 Människan eller författaren Strindberg?

Begreppet ”författarens död” är ett synsätt som man ofta kommer i kontakt med när man studerar

litteraturvetenskap. Tanken är att man ska betrakta det litterära verket som en självständig storhet,

fritt från påverkan av någon enskild människa.

Motsatsen till detta torde vara det biografiska synsättet som Burman (2002) diskuterar.

Åsikten att man alltid måste betrakta människan bakom en text för att tillfullo kunna förstå dess

innebörd väcker motstånd hos många, och har enligt Burman (2002) och Ekner (1989) splittrat

forskarna inom området.

Vid en första anblick ter det sig dock uppenbart att det är just det biografiska synsättet

som är rådande i de aktuella läromedlen. En uppfattning som stärks av svårigheterna att

kategorisera faktainnehållet i uppgifter som rörde de litterära verken, och uppgifter som rörde

författarens liv. I princip alla verk som berörs, vare sig det gäller prosa eller drama, får

symbolisera och representera olika händelser och utvecklingsstadier i människan Strindbergs liv.

Och medan verkens form och litterära betydelse endast berörs i några meningar ges långa

berättelser om händelserna bakom. Behandlingen av Giftas i läromedlen är ett typexempel på

detta.

Även Strindbergs lyhördhet inför strömningar i tiden lyfts fram i de olika

litteraturhistorierna, samt hans rastlösa, energiska och sökande natur. Man anser med andra ord

att dessa personliga egenskaper är grunden i författarskapet, vilket därmed behandlas i enlighet

med den biografiska verktolkningen. Det vill säga, man använder sig av redan kända fakta om

författaren för att tolka dennes verk.

Redan här torde det alltså stå klart att något självständigt tolkande av verken i sig inte är

att tänka på. Allt som Strindberg har skrivit är i läromedlen intimt förknippat med honom som

person, och de verk som nämns beskrivs ofta med tillkomsthistoria och kommentarer om vad i

författarens liv som genererat just denna satir, eller detta personangrepp.

- 37 -

En anledning till att man inte problematiserar utan nöjer sig med att presentera referat av

verken, samt berätta hur de ska uppfattas, kan vara att ungdomar i gymnasieåldern inte bedöms

vara mogna för djupare litteraturvetenskapliga analyser av verken.

5.3 Prosa eller dramatik?

Bland de verk som nämns flitigast i de åtta litteraturhistorierna finns Röda rummet, Giftas och

Hemsöborna bland prosan, och Fröken Julie och Ett drömspel ur Strindbergs dramatiska

produktion. Dessa fem verk återfinns i samtliga läromedel och får även förhållandevis stort

utrymme. Man kan alltså tala om en textkanon, åtminstone i dessa åtta litteraturhistorier.

Annars verkar läromedelsförfattarna ha haft en ambition att få med så många titlar som

möjligt i litteraturhistorierna. Eftersom det dock endast är ett fåtal av verken som får något större

utrymme måste man konstatera att det handlar om kvantitet snarare än kvalitet när det gäller

behandlingen av urvalet. De verk som förekommer i en eller två av de åtta litteraturhistorierna

nämns bara vid namn utan någon längre beskrivning. I ett pedagogiskt sammanhang som detta

kan man fråga sig varför man tar upp dem överhuvudtaget.

Figur 5:1 Staplarna nedan visar de tio prosaverk som förekommer i de åtta litteraturhistorierna.

Graderingen i den vänstra marginalen visar det antal litteraturhistorier där titlarna finns med.

0

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Prosaverk i läromedlen

Serie 1

- 38 -

Figur 5:2 Staplarna nedan visar de dramatiska verk som förekommer i de åtta litteraturhistorierna.

Noteras kan att de dramatiska (tretton stycken) titlarna är betydligt fler än prosaverken. Däremot är

det endast två av verken som förekommer i samtliga analyserade läromedel.

Ullström (2002) konstaterar att redan Warburg i sin litteraturhistoria från 1883 framhåller Röda

rummet, samt Mäster Olof som de viktigaste verken, och kommenterar det hela med att man

redan här kan fastställa början till en Strindbergskanon i skolan. Senare skulle även den relativt

ofarliga romanen Hemsöborna fogas till denna.

Om man ska döma efter vad som sägs explicit i läromedlen är det som dramatiker

Strindberg har gjort sig ett namn utanför hemlandets gränser. Trots det får just Strindbergs

dramatiska produktion jämförelsevis litet utrymme i flera av litteraturhistorierna. Detta trots att

de dramatiska titlarna överväger.

Precis som framgår av uppställningen ovan är det Röda rummet, Hemsöborna och Giftas

som får mest plats bland prosan. Av dessa är det oftast det förstnämnda verket som får störst

utrymme, och i flera av litteraturhistorierna presenteras både handling, bakgrund samt ett utdrag,

vilket innebär att en stor del av utrymmet tas i anspråk. Dock problematiseras sällan romanen

utan kallas kort och gott samhällskritisk och satirisk.

0

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Dramer i läromedlen

Serie 1

- 39 -

Även Hemsöborna får i de flesta av de analyserade läromedlen stort utrymme, med

handling, bakgrund samt ett kortare utdrag. Några av läromedlen tar upp de darwinistiska

tankarna i romanen, men annars benämns den enbart som en ljus och humoristisk

skärgårdsberättelse.

Att novellsamlingen Giftas får så pass stort utrymme har två orsaker. Dels behandlas

Giftas i samband med den hätska debatten som följde på Ibsens Ett dockhem, och Strindbergs

inlägg i denna. Som flera av läromedelsförfattarna även poängterar intog Strindberg en hållning i

denna fråga som gick stick i stäv med den övriga åttiotalsgenerationen. I de flesta

litteraturhistorier behandlas därför verket i ett eget stycke med rubriker som ”Kvinnofrågan”

(Texter och tankar), ”Strindberg och kvinnofrågan” (Svenska timmar) och ”Strindbergs

förändrade kvinnosyn” (Källan).

Det andra skälet till det stora utrymmet är det så kallade Giftasåtalet, där Strindberg efter

att ha smädat den heliga nattvarden, retar upp kyrka och samhälle till den grad att han ställs inför

rätta. Således hittar man även verket Giftas under rubriker som ”Åtalad” (Ekengren 2002).

Bland Strindbergs dramatiska produktion är det utan tvekan Fröken Julie som får mest

uppmärksamhet. Men till skillnad mot fallet med Röda rummet motiverar sällan

läromedelsförfattarna varför just detta drama tillhör de viktigaste verken. Man nöjer sig i de flesta

fallen med att ge en målande beskrivning av dramats huvudtema och presenterar ofta ett utdrag ur

detsamma.

Dessutom nämner man att pjäsen väckte anstöt på grund av sin erotiska underton och

provokativa natur. I Svenska timmar (Skoglund 1991: 157) beskrivs pjäsen enligt följande:

”Strindbergs naturalistiska pjäs Fröken Julie från 1889 ansågs så ’ful’ och ’otäck’ att det dröjde

nästan tjugo år innan den sattes upp för första gången i Sverige”.

I Möt litteraturen (Brodow & Nettervik 2008: 199) konstateras att Fröken Julie är ”det

främsta dramat från denna tid”, men det ges ingen direkt motivering till varför. Precis som i

övriga fall redogör man här tämligen ingående för handlingen från början till slut.

Även om Ett drömspel nämns i samtliga åtta läromedel får det inte till närmelsevis lika

mycket utrymme som de övriga fyra titlarna på toppen. Detta trots att verket, enligt Skoglund

(2005), utomlands ses som ett av de mest revolutionerande av författarens dramatiska produktion.

- 40 -

5.4 Bråkstaken och samhällskritikern

Både i Litteraturhistoria för gymnasieskolan (Rydén, 1989) och Svenska timmar (Skoglund,

1991) citeras Strindbergs uttalande om att skriva för att slåss. Dessutom hittar vi rubriker som

”Kvinnohataren” (Ekengren 2002),”En frisk människa i en sjuk tid” (Skoglund, 1991), ”Kampen

går vidare, Landsflykten” (Brodow & Nettervik, 2008) och ”August Strindberg – riksbusen som

blev nationalmonument, Inferno – författaren som galning?” (Skoglund, 2005).

Alla rubrikformuleringar har ett syfte, och så även nyss nämnda. Men det är med största

sannolikhet inte för att smutskasta Strindberg som man har valt att berätta om de ständiga

attackerna mot institutioner och enskilda privatpersoner, om utfallen mot kvinnorörelsen eller om

förföljelsemanierna.

En anledning torde vara att dessa i princip är omöjliga att förtiga om man på ett seriöst

sätt ska behandla Strindberg. Det vill säga, om man intar den biografiska litteratursynen. Dessa

oerhört starka åsikter som författaren ger uttryck för, i både politiska och religiösa frågor, har

enligt den rådande bilden i läromedlen ett klart samband för all hans produktion.

Samtidigt finns det utan tvekan något beundrande i beskrivningen av författarens motvilja

att foga sig i ledet. Överhuvudtaget är man flitig med att berätta om de skandaler, åtal och

fördömanden som följt i kölvattnet av författarens mer kontroversiella verk. Man får kort sagt

intrycket av att just det motstånd som mycket av författarens produktion har stött på under åren, i

efterhand bidrar till att öka deras värde.

På just den här punkten har bilden av Strindberg dock förändrats avsevärt om man jämför

med den syn som läromedelsförfattarna under det tidiga 1900-talet hade av författaren. Hos

Warburg till exempel sågs just Strindbergs utfall mot kvinnan, samt hans angrepp mot

etablissemanget, som någonting mycket negativt för hans anseende som författare (Ullström

2002). Han ansågs så kontroversiell att rektor John Personne hävdade att man i den mån det var

möjligt borde förhindra att ungdomen kom i kontakt med Strindbergs verk (Ullström 2002).

Kvinnosynen är fortfarande ett obekvämt ämne, men som samhällskritiker ses han som en

föregångare. I de tidigaste läroböckerna där Strindberg behandlas tar man upp Röda rummet trots

samhällssatiren och angreppen på etablissemanget. I dagens läroböcker får debutromanen

uppmärksamhet tack vare samma omständigheter.

Vad gäller författarens beryktade sinnesjukdom under Infernokrisen tillbakavisas dylika

påståenden, ofta refererat till litteraturvetaren och Strindbergskännaren Olof Lagercrantz (1911-

- 41 -

2002) som bland annat har skrivit författarbiografin August Strindberg (1979). Argumentationen

går i stora drag ut på att ingen allvarligt psykiskt sjuk person skulle kunna skapa en så omfattande

mängd litteratur, drama och konst som Strindberg faktiskt gjort.

5.5 Strindberg och kvinnofrågan

Frågan om Strindbergs komplicerade förhållande till kvinnan och hennes frigörelse är, precis som

hans ständiga utfall mot etablissemanget, svårt att bortse ifrån. Framförallt i våra dagar framstår

de idealiserade åsikterna om det gamla bondesamhällets könsuppdelning, som hopplöst

föråldrade och närmast otänkbara i en seriös debatt.

I Ekengrens svenska (Ekengren, 2002) gör man ett halvhjärtat försök att reda ut

begreppen, och hänvisar till att det är det revolutionerande i kvinnofrågan som författaren i första

hand vänder sig emot, och inte ursprungligen kvinnosläktet som grupp. I en annan av

litteraturhistorierna poängterar man dessutom att Strindberg, åtminstone till en början, ansåg att

kvinnlig rösträtt och jämställdhet var syften att kämpa för.

Å andra sidan lyfter Svenska timmar (Skoglund 1991:153) fram citat som ”Kvinnan

såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom

barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder.” I Källan (Kretz,

1998) nämner man dessutom att Strindberg en gång ska ha slagit sin dåvarande fru Siri von

Essen.

Ingen av läromedelsförfattarna gör således några försök att förtiga eller förringa

Strindbergs starkt negativa kvinnosyn. Flera av dem lyfter även fram citat (visserligen tagna ur

sin kontext) där författaren själv går till angrepp på kvinnosakskvinnor och kvinnor i allmänhet.

5.6 Universalgeniet

I sex av de åtta litteraturhistorierna tar man upp Strindbergs mångsidighet som konstnär, vilket

innebär att man nämner hans fotograferande, musicerande, målande och även experimenterande

inom olika naturvetenskapliga områden. Dessa berörs dock aldrig djupare utan räknas endast upp,

antingen i inledningen av Strindbergsavsnitten eller i en sammanfattande avslutning. Ändå anser

man det viktigt att nämna dem, kanske i syfte att förstärka genikulten runt författaren.

Samtliga litteraturhistorier är illustrerade med bilder, i många fall foton på Strindberg,

tagna av honom själv. Totalt återfinns sju självporträtt i de olika böckerna, samt fem fotografier

- 42 -

av författaren tagna av annan. Dessutom illustreras ofta de stycken som behandlar Strindbergs

dramatiska produktion. Sex foton finns från uppsättningar av Fröken Julie, tre stycken från Ett

drömspel, två från Fadren och ett från Spöksonaten.

Desto mer sparsam är man med återgivningar av Strindbergs måleri. Endast Staden,

Stormigt hav och Svartsjukans natt finns med. Samtliga av dessa är mörka oljemålningar i en

hetsig stil med markerade penseldrag. Dessutom finns totalt fem illustrationer av olika tecknare

med. Ytterligare åtta bilder som illustrerar stadsmiljöer, bokomslag eller politiska händelser

återfinns i litteraturhistorierna.

- 43 -

6. Slutord

Det råder inga tvivel om att man i dessa åtta litteraturhistorier har valt att lyfta fram bilden av

Strindberg som ”det galna geniet”, även om man dementerar just påståendet om galenskapen.

Hand i hand med beskrivningarna av författarens nyskapande språk, fängslande berättarstil och

odiskutabla betydelse för den svenska litteraturen, berättar man även om hans lynniga humör,

hans ständiga utfall mot människor i sin närhet och om förföljelsemanin.

Brink (1992) konstaterar att vår moderna bild av Strindberg som den störste är en relativt

sen konstruktion, och kan spåras från 1960-talet och framåt. Just denna tvetydiga bild där man

verkar nästan lika mån om att sprida bilden av rebellen Strindberg som av den store författaren,

känns till stor del som en produkt av vår tids ideal. Ett ideal där konstnären ska signalera ett visst

mått av utanförskap och upprorsvilja.

När man idag talar om Strindberg som obekväm, problematisk och som samhällskritisk är

det med en viss beundran. En orsak till denna fokusering kan vara att dessa litteraturhistorier

främst riktar sig till just gymnasieelever, det vill säga ungdomar i övre tonåren. Man förefaller

vilja visa att Strindberg fortfarande är en författare att räkna med, inte enbart på grund av sina

konstnärliga kvaliteter, utan även på grund av sin oräddhet och sin vägran att följa de

konventioner som fanns.

Det känns därmed inte helt taget ur luften att dra paralleller till populärkulturen som fick

en explosion i och med den nya ungdomsgenerationen efter andra världskriget. En

ungdomskultur där upproret i sig var ett ideal och där förebilderna sågs som olämpliga,

omoraliska och rentav skadliga av föräldragenerationen. Precis som när vi idag talar om

Strindberg som revolutionär, talar generationen som växte upp efter andra världskriget om sina

förebilder som rebeller och upprorsmakare. Detta samtidigt som man i båda fallen framhåller det

nyskapande i deras konst, deras enorma kreativitet och deras odiskutabla betydelse för

eftervärlden.

Som tidigare nämnts är det den biografiska litteratursynen som är rådande i de åtta

läromedlen. Detta är visserligen ingen ny företeelse. Redan i tredje upplagan av Steffens

litteraturhistoria från 1912 började denna koncentration på Strindbergs person att göra sig

gällande. Ett synsätt som enligt Ullström (2002) traderats av efterföljande läromedelsförfattare.

Man kan alltså konstatera att detta till viss del tillhör en läromedelskultur av tidigt datum.

En annan anledning till att man i så hög grad fokuserar på Strindbergs privatliv och egna

- 44 -

tankesfär kan vara att man vill förmänskliga honom inför gymnasisterna. Som exempel kan

nämnas Svenska spår (Ahlenius & Leibig, 2002) där man till viss del verkar vilja ta ner honom

från den finlitterära piedestalen. Detta genom att placera honom under temat längtan, samt att

visa utdrag från flera av hans brev. Bland annat brevet med beskedet om moderns död, adresserat

till brodern i Paris. Flera av läromedlen väljer också att beröra författarens uppväxt, äktenskapet

med Siri von Essen samt kärleken till skärgården. Ämnen som torde vara lättare för eleverna att

relatera till än influenserna från Flaubert eller karaktärernas utveckling i Röda rummet. Kort sagt,

det verkar som att man vill få eleverna att själva kunna relatera till människan Strindberg för att

på så sätt skapa ett större intresse och förståelse.

Denna fokusering på privatliv, familjeförhållanden och personliga egenskaper är heller

ingenting främmande för dagens gymnasieelever. Sättet att spegla kulturpersonligheter återfinns

idag bland annat runt populärkulturens ikoner. När det gäller filmstjärnor, musiker eller

mediapersonligheter verkar det ibland inte finnas någon gräns för vad som av journalister anses

vara av intresse för allmänheten. Något som innebär att mycket mer än skådespeleriet eller

musiken trängs om uppmärksamheten i rapporteringen. Om man vill hårddra det, kan man med

andra ord hävda att just den biografiska litteratursynen passar extra bra in i en nutida

populärvetenskaplig presentation av Strindberg. Därmed inte sagt att sensationsjournalistik och

skvallerpress har samma grund som den biografiska litteratursynen!

En mer litteraturvetenskaplig förklaring till överrepresentationen av biografiska fakta får

man i Den svenska litteraturen (Delblanc & Lönnroth 1999) vilken jag använt som en jämförelse.

Här ges en mycket mer djuplodande analys av Strindbergs författarskap. Inte enbart tack vare

betydligt mer utrymme. Först här tycker jag att kopplingen mellan privatpersonen och författaren

får klarhet, och det känns med ens lite mer motiverat att blanda in människan Strindberg. Här

belyser man på ett helt annat sätt hur Strindberg som debattör syns i den litterära produktionen.

Och även om man inte alls fokuserar lika mycket på samhällskritiken som i de åtta

litteraturhistorierna för gymnasiet, blir bilden klarare.

Som konstnär betraktad är Strindberg i dessa litteraturhistorier störst som prosaförfattare

med romanerna Röda rummet och Hemsöborna. Det första verket står som ett exempel på

upproret och den nya tidens strömningar, medan det sistnämnda symboliserar författarens storhet

just som berättare. Man beskriver skärgårdsskildringen som fylld av humor och livskraft, och

som folkkär.

- 45 -

Strindbergs dramatik beskriver man inte alls på samma ingående sätt som prosan även om

den får mycket utrymme i form av textutdrag. Även detta kan ha att göra med det faktum att

Strindbergsavsnitten är skrivna för gymnasieelever, och att man förutsätter att målgruppen inte

har lika lätt att ta till sig dramatik som prosa.

Intressant är att Strindbergs lyrik överhuvudtaget inte berörs i hälften av böckerna; faktum

är att hans måleri och kemiska experiment nämns oftare. Undantagen är Källan (Kretz, 1998) där

dikten ”Vid avenue de Neuilly” presenteras, samt Svenska spår (Ahlenius & Leibig, 2002) där

”Esplanadsystemet” får avsluta Strindbergsavsnittet. Och Möt litteraturen (Brodow & Nettervik,

2008) där ”Dikter” (1882), ”Sömngångarnätter” (1884) och ”Esplanadsystemet” kommenteras

mycket kort, samt Litteraturhistoria för gymnasiet (Rydén m fl. 1989) där ”Solnedgång på havet”

och ”Lördagkväll” får ovanligt mycket plats. Överhuvudtaget är det endast i den sistnämnda

litteraturhistorian som lyriken överhuvudtaget behandlas mer än i någon mening.

Annars är det till största delen en samstämmig Strindbergsbild som presenteras i de åtta

litteraturhistorierna, och precis som i Ullström (2002) kan man närmast skönja hypertextuella

relationer mellan de olika böckerna. Det är samma verk som tas upp, och dessa behandlas på

ungefär samma sätt. Man berättar om attacken mot etablissemanget i Röda rummet, turerna kring

Giftas och om Infernokrisen samt hänvisar till Olof Lagercrantz.

Det förefaller som att läromedelsförfattarna, medvetet eller omedvetet, har traderat den

Strindbergsbild som varit rådande under de senaste tjugo åren. Ett agerande som i så fall stämmer

väl överens med det som Hansson (1995) beskriver. Inte ens Svenska spår (Ahlenius & Leibig

2002) vilken läromedelsförfattarna själva beskriver som en tolkning av kursplanen, verkar våga

bryta sig ur detta mönster. Att utesluta Röda rummet, Hemsöborna och Fröken Julie för att

istället ge plats åt andra verk skulle visserligen kunna ses som nyskapande men troligtvis sakna

stöd hos många litteraturvetare.

Som en avslutande jämförelse kan man se på hur ett uppslagsverk skildrar Strindberg; jag

har översiktligt tittat på uppgifterna i Bra Böckers Lexikon 2000 (1998). Intressant att notera är

att man här väljer bort mycket av det som i de åtta litteraturhistorierna behandlats under

”biografi”. Man ägnar sig med andra ord mer åt författarskapet än åt privatlivet, och berör till

exempel inte alls äktenskap eller skandaler. Inte heller den påstådda galenskapen eller

ställningstagandet i kvinnofrågan. Visserligen går man inte heller djupare in på att analysera

författarskapet, men belyser ändå på ett tydligt sätt hur detta kan delas in i epoker, samt vilka

- 46 -

litterära influenser som kan skönjas. För övrigt återfinns samma Strindbergskanon i

uppslagsverket som i de åtta litteraturhistorierna, och precis som dessa tar man upp Giftasåtalet

och Infernokrisen.

Det förefaller med andra ord vara svårt att hitta någon annan bild av Strindberg än den

som återfinns i gymnasiets litteraturhistorier. Åtminstone om man söker i de etablerade medierna.

Detta om något borde bekräfta författarens orubbliga status. Från att nämnas i tre meningar i

Warburgs litteraturhistoria, till att inta en förstaplats i dagens läromedel. Rebellen och

samhällskritikern har alltså blivit rumsren. Man kan tycka att det är ironiskt att Strindberg, som

under det tidiga 1900-talets idealistiska litteratursyn inte ansågs passa in i mallen, nu fogas in

bland de största på just samma premisser.

- 47 -

Litteratur

Ahlenius, Monica & Leibig, Annika: Svenska spår Bonnier Utbildning AB (Stockholm, 2002)

Bra Böckers Lexikon 2000 Bokförlaget Bra Böcker AB (Höganäs, 1998)

Brink, Lars: Gymnasiets litterära kanon Avdelningen för litteratursociologi (Uppsala, 1992)

Brodow, Bengt & Nettervik, Ingrid: Möt litteraturen Gleerups Utbildning AB (Malmö, 2008)

Burman, Carina: Biografisk litteraturforskning: Borgsten, Staffan (red)

Litteraturvetenskap – En inledning Studentlitteratur: (Lund, 2002)

Danielsson, Anita & Siljeholm, Ulla: Svenska i tiden Natur och Kultur (Stockholm, 2003)

Delblanc, Sven & Lönnroth, Lars: Den svenska litteraturen Albert Bonniers Förlag

(Stockholm 1999)

Ekengren, Hans-Erik & Lorentzson-Ekengren, Britta: Ekengrens svenska 1&2

Natur och Kultur (Stockholm, 2002)

Ekner, Reidar: Att fånga det autentiska: von Platen, Magnus (red) Den litterära

biografin Almqvist & Wiksell international (Göteborg, 1989)

Hansson, Gunnar: Den möjliga litteraturhistorien Carlsson Bokförlag (Stockholm, 1995)

Kretz, Anita: Källan – Litteraturhistoria Bonnier Utbildning AB (Stockholm, 1998)

Martinsson, Bengt-Göran: Tradition och betydelse Tema kommunikation (Linköping, 1989)

Rydén, Hugo m fl.: Litteraturhistoria för gymnasieskolan Natur och Kultur (Stockholm, 1989)

Skoglund, Svante: Svenska timmar CWK Gleerups Utbildningscentrum AB (Malmö, 1991)

Skoglund, Svante: Texter och tankar Gleerups Utbildning AB (Malmö, 2005)

Ullström, Sten-Olof: Likt och olik - Strindbergsbilden förvandlingar i gymnasiet

B. Östlings bokförlag Symposion (Eslöv, 2002)