SOCKENBLADETÅrgång 322010

FrinnarydsHembygdsförening

Främre raden fr.v.: Rune Kullberg, Åke Pettersson (Runnestad), Martin Isaksson,Roland Göransson, och Harald Pettersson (Runnestad).Mellanraden: Birgitta Fristedt, Anna-Bella Lätth, Ulla-Britt Fransson, ChristinaGustafsson, Arne Gustavsson, Monika Söderholm, Gunvor Moberg, Jeanette Lövdahloch Britt-Marie Svensson.Övre raden: Majvor Göransson, Conny Johansson, Göran Svensson, Bo Hörlenius,Thore Wallström, Hans Göransson och Barbro Ericsson. Saknas: Christer Zethsson.

Klass 6 Frinnaryds skola läsåret 1959/60.

2

SOCKENBLADETISSN 1651- 1468

Redaktionskommitté: Elisabeth Ganestål, Allan Ganestål, Bengt Sunbringoch Roland Johansson.

Vi tar gärna emot tips och idéer beträffande innehållet i Sockenbladet.

FÖRENINGENS PLANERADE AKTIVITETER 2010.

Årsmötei hembygdsgården torsdag 8 april kl. 19.00. Fornminnesföreningen informerar. Musik.

Vårröjningi Hembygdsparken torsdag 22 april kl. 17.00. Föreningen bjuder på kaffe.

Loppmarknadi Hembygdsparken lördag 3 juli. 08.00 - 11.00. Servering.

Slåtteri Majmålen torsdag 22 juli. Samling 17.00 - 18.00. Tag med kaffekorg och lämpligt redskap.

Logmötei Hembygdsgården söndag 15 augusti kl.11.00 Svenska kyrkan ansvarar.

Hembygdsdagi Bredestad söndag 22 augusti.

Brasaftoni Hembygdsgården torsdag 18 november kl. 19.00. Roberth “Humor i helgade hyddor”Johansson kåserar.

Julmarknadi Hembygdsgården 11 december kl.14.00. Ostauktion kl. 15.30. Servering av slaglimpa,hemost och hemkärnat smör.

BESÖK GÄRNA FÖRENINGENS HEMSIDA UNDER ADRESS

www.hembygd.se/jonkoping/frinnaryd

Hembygdsgårdenii SSuunnhhuullttssbbrruunnnn hhyyrrss uutt fföörr mmiinnddrree ssaammmmaannkkoommsstteerr..

HHyyrraann äärr ttoottaalltt 225500::-- kkrroonnoorr((kkyyrrkkssaall 110000::--,, ssttoorrssttuuggaa 110000::--,, kköökk 5500::--))..

SSaammlliinnggaarrnnaa vviissaass uunnddeerr ttiiddeenn mmaajj –– sseepptteemmbbeerr..Kontakta Elisabeth Ganestål, tel. 0140/21060

3

ÅRETS PERSONUPPGIFTER

FÖDDA I FRINNARYDS SOCKEN 2009

Moa, dotter till Beatrice och Daniel Stensson Gamla vägen 49 09-04-12

Agnes-Cecilia, dotter till Maria Larsson och Morgonstigen 23 09-06-09

Ulrik Isleborn

Emanuel, son till Ann-Sofie Andersson och Åbrovägen 4 09-08-18

Conny Israelsson

Mårten, son till Jenny och Bosse Brangenfeldt Norrgården, F-ryd 09-12-08

VIGDA I FRINNARYDS SOCKEN 2009

Britt-Marie Larsson och Dan-Åke Andersson Vagngatan 09-07-04

Eva Johansson och Markus Karlsson Norrlunda 09-09-05

AVLIDNA I FRINNARYDS SOCKEN 2009

Född Död

Bengt Göran Söderman 54-08-15 09-01-12

Else-Britt Gustavsson Frinnaryd 30-06-21 09-01-26

Lars Öhrfelt Kulla, f.d. Kvarnstad 32-04-22 09-01-27

Vera Gustavsson Sunhult 21-09-16 09-02-17

Åke Runnestad Frinnaryd 47-12-22 09-04-15

Bror Narvesjö S. Sunhult 32-01-29 09-04-22

Olga Fridh Sunhult 15-10-11 09-05-06

Karin Söderholm Frinnaryd 16-08-07 09-06-08

Kim Brobeck Frinnaryd 88-04-15 09-06-19

Sylwe Fredriksson Frinnaryd 57-05-09 09-07-24

J. C. M. Westher Frinnaryd 42-11-19 09-08-13

Emanuel Frinnaryd 09-08-18 09-08-18

Torsten Bondesson Antuna (f.d. Hyltan) 22-05-05 09-09-02

Erland Johansson Sunhult 22-03-27 09-11-07

Socknens folkmängd uppgick 2009 - 12 - 31 till 759 personer.En minskning med 1 sedan 2008.

Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com

4

Att titta i ett gammalt fotoalbum från 1800-taletssenare hälft kan både förbrylla och fascinera. Detalbum som jag här syftar på finns numera förva-rat i Hembygdsföreningens arkiv och saknarnotering om ägare och i stort sett om motiv ochavfotograferade personer. Det blev därför, när jagfick syn på bilderna, något av en utmaning förmig att försöka lösa mysteriet med albumetsursprung, särskilt som många av fotografierna ärtagna under fotokonstens första årtionden ochdärför att de oftast präglas av utsökt skärpa ochtål att förstoras och skannas utan att förlora ifotografisk kvalité. Inga bildkommentarer existe-rar tyvärr, endast ett fåtal namn och enstaka årtalfinns antecknade bakpå fotografiet. Albumet,som vad jag kan bedöma, är en fotografisk guld-gruva, har kommit från John-Erik Göranssonskvarlåtenskap och jag var till en början inne påhelt fel spår när det gäller ursprunget. Men nutycks gåtan lyckligtvis vara löst. Det visade sigtill slut att albumet kom från John-Eriks egensläkt. Ett tack går till Birgit Hultner Hermelinsom ledde mig in på rätt spår och till Lars ochNils Göransson som har hjälpt till att identifierahuvudpersonerna i samlingen, tillika deras släk-tingar.

Själva albumet är i ganska bristfälligt skick, tra-sigt och i avsaknad av bakre pärm, men fotosam-lingen är verkligen intressant. Albumet innehål-ler drygt hundratalet foton och inleds, som sigbör, med en förstoring av kung Oskar II i para-duniform, därefter följer ett porträtt av ägarensfar, som jag återkommer till strax, vidare ettfamiljefoto från 1917 med ägarens familj ochdärefter en svit med ateljéfoton, mestadels i per-fekt skick och med underbar skärpa. De somavbildas på dessa ateljéfoton är militärer, arbeta-re, hantverkare, präster m.fl. kategorier. Mångakvinnoporträtt ingår dessutom i samlingen. Helaalbumet har stark anknytning till Frinnaryd - jagåterkommer strax till detta faktum - men de fles-ta av fotografierna föreställer nog personer frånLinderås med omnejd. Albumets ägare visade sigvid närmare efterforskningar vara grosshandlareGustaf Göransson, född 1869 i Råsa Norrgård,Linderås. Det är han och hans familj som figure-rar på bilden från 1917. Övriga foton i albumethärstammar med största säkerhet från 1800-taletsandra hälft, några är t.o.m. tagna före 1870, detframgår både av baksidesanteckningar, klädstilmm. Här följer ett urval av fotografiateljéer somfinns representerade i samlingen: E Österberg,Tranås, Aug. Westerén, Tranås, Gottfrid Wahl -gren, Tranås, Rylander, Eksjö, Maria Tesch,Eksjö och Linköping, Lindeborg, Jönköping,Stafhell, Jönköping, Ögren, Jönköping, CallaSundbeck Grenna, Havée, Askersund, Bror Mal-mqvist, Skillingaryd (militärfoton), Molander,Motala och Sjöman, Stockholm. Gustaf Göransson var son till lantbrukaren GöranAugust Gustafsson f. 1838 i Linderås och från1881 arrendator på Råsa Norrgård som då varmilitärboställe. G.A. Gustafssons hustru hetteAnna Charlotta Petersdotter, född 1842 i Frinna-ryds Klockaregård och dotter till nämndemannenPetter Jonsson. Makarna är båda begravda påFrinnaryds kyrkogård med en väl bevarad grav -sten. I familjen i Råsa föddes ett tiotal barn, avdessa har jag här bara anledning att nämna två,Gustaf f. 1869, grosshandlare i Stockholm och

Övre raden. 1. Okänd kvinna med krinolin. Foto:Molander, Motala.1874. 2. Fru M Roos och Hil-da Åström i Linderås. 1870-tal. 3. Ung man mednotering ”Carlsson 13 juli 1878”.

GÅTAN ÄNTLIGEN LÖST! Ett gammalt fotoalbum berättar.

Atelier Sjöman, Stockholm. Nedre raden: 4. Bokbindare Pettersson m. familjEksjö ca 1870. 5. Fr Dyring Linköping 4 sept.1874. Foto: Bötherius. 6. Prästman/pastor iUSA. Foto: Morton, Providence RI 1870-tal

5

Grosshandlare Gustav Göransson med dotteroch två släktingar, den ene sannolikt Erik Gör-ansson i Norrgården. Ateljéfoto taget i Stockholmi mars 1917. Gustav Göransson och hans hustruAnna, född i Tapparp, skänkte år 1926 glasmål-ningen till korfönstret i Frinnaryds kyrka.Makarna är begravda på Frinnaryds kyrkogård. Kyrkoherde Hultners gravsten i östgötakalksten från

1855/1869. Hultner var kyrkoherde i Frinnaryd på1850-talet Fotot togs av Henry Sjöstrand på 1970-talet.Idag, 2009, är gravinskriften helt oläslig p. g. a. alg- ochlavbildning; den kan dock lätt renoveras och återställs.

KULTURHISTORISK INVENTER-ING AV GRAVVÅRDAR PÅ FRIN-

NARYDS KYRKOGÅRD

Erik f. 1883 hemmansägare i Frinnaryds Norr-gård, kyrkvärd och på sin tid en välkänd frinna-rydsbo. Gustaf Göransson flyttade 1888 tillStockholm och blev med tiden välbeställd gross-handlare i slakteribranschen. Han var gift med enfrinnarydsflicka, Anna Göransdotter, född 1880 iTapparp. Och nu kommer vi till en väsentligdetalj i historien, nämligen den starka anknyt-ningen till Frinnaryd. År 1926, vid renoveringoch uppsnyggning av Frinnaryds kyrka, insattes ikorets östra fönster en målning av den tyskeglasmålaren Heinersdorff - denna målning var engåva av grosshandlare Gustaf Göransson ochhans hustru, bördig från Tapparp. Makarna ärbegravda på Frinnaryd kyrkogård. Graven åter-finns ett kort stycke sydväst om stora kyrktrap-pan; gravstenen är av liggande typ och inskriftenännu läsbar.

I den här artikeln presenteras ett antal foton fråndet intressanta fotoalbum som jag har försöktbeskriva ovan. Kanske kan någon läsare av dessa

rader hjälpa till med identifiering av avbildadepersoner, även om fotona ibland är sådär 130 –140 år gamla. Vi hoppas åtminstone det. Hör i såfall gärna av er till undertecknad artikelförfattareeller någon annan i Hembygdsföreningen.

Henry Sjöstrand

Ett kommande projekt? Inventering av äldre gravvårdar förekommer idag pååtskilliga platser i landet, ofta i hembygdsförening-arnas regi. Kanske är det även i Frinnaryd dags attlyfta fram den värdefulla kulturhistoria som gravste-narna innebär. Ett sekels påverkan av väder och vindi kombination med luftföroreningar, som har resul-terat i lav- och algtillväxt, har gjort att mängder aväldre gravstenar uppvisar inskrifter som är oläsligaeller i många fall osynliga. Algpåväxten tycks hatilltagit särskilt kraftigt under de senaste fem åren. I Hembygdsföreningen har vi därför startat ettanspråkslöst projekt – det hela är ännu högst preli-minärt – som går ut på att inventera äldre gravstenar(75 – 150 år gamla), göra dem läsbara och lyfta framden lokala kulturhistoria som de representerar.Kanske kan vi också från nästkommande år ordnamed kulturhistoriska kyrkogårdsvandringar? Så är ialla fall tanken.

6

FLOTTHOLMEN I RALÅNGENHAR LÄMNAT SITT ”MÖRKA

LÄGE” FÖR GOTT

En lite kulen novemberdag samlades vi därför påFrinnaryds kyrkogård; med vi avser jag Elisabethoch Allan Ganestål, Lars Göransson och jagsjälv. Elisabeth bjöd på kaffe, smörgås och annatgott i Församlingshemmet. Där hade vi också etttrevligt samtal med representanter för Höglan-dets fornminnesförening som ville ha vår hjälpnär det gäller inventering av fornminnen i sock-nen, särskilt agrara och industriella sådana. Efterdet värmande kaffet gick vi en orienteringsrundapå kyrkogården. Gravvårdar kan vara intressanta på många sätt.Det kan t.ex. gälla form, storlek, material,inskription, titlar och yrkesbeteckningar o.s.v.Gravstenar kan också spegla samhällsutveckling-en, så finner man i Frinnaryd t.ex. många grav -stenar som påminner oss om människor ochyrkeskategorier med anknytning till det framväx-ande stationssamhället på olika sätt, i synnerhetÖstra stambanan: stationsmästare, banmästare,stationskarlar, banvakter. Tre stationsmästareavled på sin post 1893, 1903 och 1915, derasgravvårdar är ännu kvar i relativt gott skick.Hantverkargravar med yrkesbeteckning utsatt ärockså ofta förekommande. Ett litet antal minnes-märken över präster återstår, gravstenar översläkter som kanske sedan generationer ägt ochbebott sina hemman i socknen är relativt vanliga.Detta gäller också de större gårdarnas ägare, t.ex.Kvarnstad och Hästeryd; deras ägare begravdesförstås inne i kyrkan fram t.o.m. 1600-talet. Semin bok Från Svartebro till Socknamon, därsådana gravkor finns beskrivna. Småfolkets gra-var saknade fram till för hundra år sedan särskil-da gravvårdar eller så markerades de med ettenkelt träkors som snabbt bröts ner av väder ochvind. Först ett stycke in på 1900-talet kan mansäga att det blev vanligt med gravvårdar i merabestående material över gemene man Torpareoch soldater finns representerade i det senare1900-talsmaterialet med yrkesbenämningarnautsatta. Mig veterligen har det bara funnits ettsmitt gravkors på Frinnaryds kyrkogård. (Se bildovan t.h.) Här presenterar jag så ett par fotogra-fiska exempel på gravvårdar i Frinnaryd och beratt få återkomma i ämnet frampå sommaren, närdet förhoppningsvis blir möjligt att återupptainventerings- och uppsnyggningsarbetet.

Henry Sjöstrand

En flottholme är en ö som oftast inte syns. Denligger mestadels på sjöbottnen för att vid säll-synta tillfällen stiga upp till ytan och visa sig.Vid dessa tillfällen tolkades det förr som ettjärtecken om kommande onda tider.En av de mest kända i Sverige är Rödholmeni Ralångens södra del. Den är känd sedan år1689 då den sågs under bara en enda dag.När kungen Gustaf III som ung kronprins varpå väg förbi Ralången, år 1766, för att mötasin tillkommande gemål, Sofia Magdalena,hade Rödholmen flutit upp i sjön. Den gångentogs det inte som ett illavarslande tecken utansom en slags naturkraft sammanlänkad medkungen.

Först ett varmt tack till Rolf Henriksson som gui-dade mig till fågeltornet vid Ralången. Rolf iträskor och jag i lågskor vadade till fotknölarna ikoskit och lera för att komma dit!Lars Källner, ordförande i Marbäcks Hembygds-förening, och hans hustru Inger har bistått meden del jämförande bakgrundsmaterial till de

7

Ralången var mindre förr I samma dokument från 1751 berättas att fiskarerunt sjön sa sig minnas att Ralången någon gångpå 1600-talet hade varit betydligt mindre och attdet område där flottholmen nu befann sig då varitfast mark. En stor mängd stubbar på sjöbotten iden södra delen av sjön skulle också tala för detta.I andra skrifter, bland annat Sällsamma händelseri Sverige med Finland åren 1749-1801 och i Sve-rige åren 1821-1859, P A Norstedt & Söner,Stockholm 1908, berättas att när flottholmen återsteg till ytan den 2 september 1766 skulle denstanna uppe i hela två månader och hann blibesiktigad av både landshövdingen, riddarenClaes Eric Silfverhielm och flera andra förnämapersoner, ett par veckor senare. När flotten återsjönk den 2 november mättes djupet upp till tvåmeter på den plats där ön försvunnit. I kyrkobo-ken skriver prästen i Marbäck att församlings-medlemmarna var övertygade om att holmensuppdykande var ett förebud för kommande plå-gor som skulle drabba Sverige. Prästen själv kon-staterade att allmogens rädsla nog inte var heltobefogad eftersom holmen när den hade setts år1757 verkligen hade varslat om flera dåliga år.Den har också vid ett tillfälle satts i sambandmed ett krig mot Danmark.

Från ett fågeltorn vid södra Ralången blickarBevan Berthelsen ut över den omskrivnaflottholmen Rödholmen, som i början av 1900-talet lämnade ”sitt mörka läge” för gott.

vetenskapliga och geologiska undersökningarsom utförts.En ganska omfattande sådan dokumentationgjordes redan under 1700-talet och detta fortsat-te även under 1800-talet.I Nordisk familjebok från år 1908 sidan 645 stårföljande:Flottholmar, geol., i skogssjöar, med torfsträn-der, flerstädes förekommande, smärre holmar,som bestå af torf och jord, genomväfd och sam-manhållen af träd- och gräsrötter, och hvilka fly-ta på vattnet samt t.o.m. fritt kunna ändra lägealltefter olika vindar. Stundom bära de lefvandeträd och buskar. En mycket bekant flottholmefinns i sjön Ralången inom Marbäcks socken,Jönköpings län. Denna var känd redan vid slutetaf 1600-talet och har för öfrigt den märkligaegenskapen att tidtals vara nedsjunken under vat-tenytan och då osynlig. I rättsligt hänseende gäl-ler om flottholme, att den tillfaller honom, som”den vid land sitt fäster” (1734 års lag, jordab.12, 4). Se uppsatser i ”Geol. Fören:s förhandl.”1890 och 1894.

Dök upp igen efter sju årEfter att ha setts under endast en dag 1689 dökholmen åter upp sju år senare 1696 i septembermånad. Den höll sig då flytande i två veckorinnan den sjönk igen. I augusti 1712 stannadeden i ytläge i hela sju veckor för att återkomma ioktober 1719 då den var uppe drygt en vecka.Den visade sig sedan åren 1723, 1726, 1733 och1743 varje gång i augusti eller september och all-tid på samma plats.Redan tidigt väckte den märkliga ön vetenskaps -männens intresse och i Kungliga vetenskapsaka-demiens handlingar från år 1751 står det att läsaom den. Där hänvisar akademien till en vittnes -uppgift från augusti 1747 då en herr Ljungquisthade sett en 85 meter lång och 70 meter bred ödyka upp i Ralången. På ön syntes rader av fris-ka stubbar från ek, tall och björk samt rötter ochstenar. Många stubbar hade tagits upp av ortsbe-folkningen redan fyra år tidigare som använt demtill ved. De som gick i land på den flytande önkunde konstatera att jorden var så hård att denknappt gick att tränga igenom med vassa störar. Iena kanten kunde man se hur en tunga gick ned ivattnet och verkade hålla ön fast förankrad i bot-ten.

Mest känd som RödholmenDen 2 september 1773, hade Gustaf III, nu somkung, inte bara passerat platsen utan också självmed egna ögon sett holmen i all sin prakt. Dessatvå tillfällen samt landshövding Silfverhielmsbesök på holmen den 24 september 1766, har allaförevigats i form av minnesplattor fastsatta på

8

några av de större stubbarna på Rödholmen,något som snabbt verkade ha fallit i glömska.När holmen åter dök upp den 25 augusti 1798förvånades många över att man förutom ett tret-tiotal tallstubbar också kunde se fem minnestav-lor, två i mässing och tre i ek, med minneskrifteroch anteckningar om holmens tidigare uppdy-kande.Av dessa fem minnestavlor finns idag en kvar iMarbäcks hembygdsgård. Det är en kopparplåt(ej mässing) fastspikad med handsmidda 1700-talsspikar på en ekplanka.

Holmen har varit så vanligt återkommande attden till och med getts flera namn; Flåtön, Flötön,Flottön, Flottholmen, Röholmen, Rödholmeneller Rörholmen. Mest livskraftigt har namnetRödholmen varit, ett namn som anspelar på hol-mens röda färg. Så snart den visat sig har denlockat nyfikna som rott ut till den och gått i landdär de sedan har kunnat stå och spekulera om denmärkliga öns uppdykande.Rödholmen är uppbyggd av furustubbar och röt-ter vars mellanrum fyllts med förmultnad torvdy,vilket också är hela förklaringen till flottensmärkliga uppträdande. Tjockleken är avsevärd –tre meter på ena sidan och fyra och en halv meterpå den andra.

En rörlig holmeI slutet av 1890-talet kunde Victor Öberg vidundersökningar fastslå att holmen verkligen rör-de sig men att den satt förankrad med rötter i bot-ten och därför inte kunde driva omkring i sjön.Att holmen skulle dyka upp torra somrar då vat-tenståndet var lågt avfärdade Öberg som kundevisa på flera tillfällen då Rödholmen inte dyktupp trots ett lågt vattenstånd och faktiskt visat sigtrots att vattenståndet varit högt. Han fick ocksåstöd för detta av en annan forskare, Robert Sie-ger, som tydligt kunde visa att holmen syntes likaofta oberoende om det var våta eller torra somrar.Victor Öberg studerade också Marbäcks kyrko-bok och kunde då konstatera att holmen varitsynlig 17 gånger mellan åren 1696 och 1815. Närhan senare gick igenom samma kyrkobok framtill och med 1893 blev siffran 33 vilket betyderatt Rödholmen stiger över ytan ungefär vart sjät-te år. Men kyrkobokens anteckningar är bristfäl-liga och flera av de år då holmen visat sig är inteantecknade och dess uppdykande är långt ifrån

regelbundet; ibland har det gått ett år mellan till-fällena, andra gånger 23 år.

Det mörka lägetFlottholmen i Ralången har efter vad jag kunnatfinna endast vid ett tillfälle lämnat vad kyrkobo-ken i Marbäck kallar ”det mörka läget”, alltså sti-git upp från botten, under vår och sommar, berät-tar DN-journalisten Clas Svahn för mig. Oftast har den dykt upp i september eller oktoberför att försvinna i november och nästan alltid isamband med stark torka då vattenståndet sjun-kit. Men 1854 blev ett undantag då holmen flötupp på hösten för att sedan stanna uppe tills isengick på våren 1855. Nästa besök över ytan var år1859 då flottholmen syntes från början av sep-tember till den 14 oktober då den åter sjönk. En av de sista vetenskapliga expeditionerna tillRalången och dess flottholme genomfördes av C.A. Lindvall i juni 1894. Tillsammans med enlokal fiskare mätte Lindvall upp djupet runt hol-men men fick också till sin förvåning se en del avden sticka upp så pass mycket att fiskaren kundegå ut på den. Lindvalls slutsats blev att Ralångengenom århundradena genomgått en långsamsänkning av botten varvid den södra delensskogsbevuxna marker till slut hamnat under vat-ten. Lindvall skriver: Den ö som till slut bildadesär i dag lika stor som för flera hundra år sedan,30 gånger 16 meter, och ligger i sitt ”mörka läge”i en håla på botten. Holmen hålls fast av en 12meter lång tunga på dess östra sida vilket gör attden alltid observeras på samma plats i sjön. Attholmen med jämna mellanrum stiger upp tillytan beror enligt Lindvall på att ruttnande växt-delar fyller den med sumpgas. En tidigare under-sökning av holmen visade också att det fannsgott om gas i den; sumpgas (metangas) och kväv-gas. Att öns uppdykande sker efter sommaren dåvärmen påskyndat gasbildningen är lätt att förståliksom att torra höstar med sprickbildningar iholmen släpper ut gasen vilket gör att den sjun-ker snabbare än regniga höstar som gör ytan våtoch tät.

Efterlyser observationerI sjön Sommen upptäcktes så sent som 1878flottholmar som sedan kunde observeras 1881,1884, 1887, 1891, 1895 och 1899. De liknar påalla sätt sina kollegor i andra sjöar och består avstubbar, rötter och torv. Liksom de andra holmar-

9

na flyter de upp i slutet av augusti för att försvin-na senast i november-december. Ännu en flott-holme ska finnas vid norra stranden i närheten avTorpön.Märkligt nog finns också beskrivningar av minsttvå andra flottholmar i Ralången, en av dem idess västra del, vid Ralingsås, och en i dess öst-ra. Den östra observerades första gången 1773och var 50 meter lång men bara några meterbred. På den fanns omkring 100 stubbar. Meningen av dem har nått samma berömdhet somRödholmen.Claes Svahn, som givit ut flera böcker, gav 2008ut en ny och mycket läsvärd bok med titeln ”Sto-ra boken om naturfenomen”. I denna bok ägnasfyra sidor åt Rödholmen i Ralången.Har du något intressant att berätta så hör av digtill mig. Det gäller alla till synes oförklarliganaturfenomen alltifrån kulblixtar till flottholmar,så ska jag vidarebefordra det till författaren.Rödholmen i Ralången har nu lämnat sitt ”mör-ka läge” för gott. Sedan sjösänkningen i börjanav 1900-talet har den nu bottenkänning och kaninte sjunka tillbaka under vattenytan.

Text och foto. Bevan Berthelsen

GENGASEN OCH IDIOTANSTALTEN.Krigsåren 1939 – 1945 i Sunhult.

Krigsåren var en spännande tid för en skolgrabb.Jag var 6 år när kriget började. Det var mycketsom förändrades. De äldre tyckte nog att det blevbekymmersamt och krångligare men för en unggrabb verkade det mesta enbart intressant ochlärorikt. Från de här åren finns mycket att berätta men jagnöjer mig den här gången med mina minnen avhur Sunhultsbor anpassade sig till avsaknaden avbensin / motorfotogen och nyheten att köra pågengas. Ganska snart efter krigsutbrottet ranso-nerades bensinen och det dröjde inte länge innandet blev helt stopp för privatbilister och även åka-re att få köpa flytande drivmedel. Många somhade större privatbilar fick också lämna från sigbilen till kronan för användning i försvaret. Om man skulle kunna köra vidare så var detgengas som gällde för såväl åkare som privatbi-lister. Det var nu som det spännande började. Hurskulle det gå till? Tekniken var inte helt okänd

men det fanns inte, i början, färdiga anordningaratt köpa. (Det kom åtskilliga framöver, bättreeller sämre, ett allmänt samtalsämne och ett luk-rativt geschäft för uppfinnare och tillverkare)Min far, skolläraren och handlaren Franzén vartidigt ute med experiment. Jag följde noga hur de monterade ihop ett oljefat,ett antal rör och en dammsugare utanför mitt sov-rumsfönster, från vilket jag hade god utsikt påvad som försiggick. Jag fick inte gå ut. Det kun-de ju explodera! En kväll såg jag en gaslåga brinna från mynning-en på ett rör och någon timme senare hörde jaghur motorn på Franzéns Cheva kom igång. Detvar startskottet. Några veckor senare kom ett avfarsan konstruerat och av någon smed tillverkataggregat att monteras på Opel Kadetten (F3411). Jodå det gick faktiskt att få igång motornoch att köra men oj vad lite kraft det blev. Detkrävdes en särskild körteknik, som utveckladesunder hand, för att komma uppför backarna. Minfar upptäckte att Opeln var lägre växlad på back-en än på ettan så om det inte orkade på ettan vän-de han och backade uppför t.ex. Långelidernaeller Stalpetbackarna vid Aneby.

Det som var mest besvärligt med gengasen varatt få motorerna att starta. Batterierna tog fortslut. Bäst var om man hade möjlighet att rullaigång utför någon backe. Det är här som ”Idiot -anstalten” kommer in. Lastbilsåkarna kom på attnattparkera bilarna uppe på krönet av vägen somidag kallas ”Gamla vägen”. Därifrån kunde manrulla nerför först ”Handlarebacken” och om detinte startade där kunde man fortsätta nerför Frin-narydsvägen ända till sjön. Så långt behövdes iregel inte. Benämningen ”idiotanstalten”, somplatsen uppe på krönet av Gamla Vägen kom attkallas, ger en uppfattning om hur svårt eller opå-litligt det var att få bilarna att starta. Bilarna varrena ”idioter”.Det förekom också många idiotiska historier omgengasdriften på den här tiden. Hur sanna de ärvet jag inte men jag hörde en om åkare KalleMalm som hade en robust lastbil av märket Reo.Han hade monterat sitt gengasaggregat längstbak på flaket, vilket var originellt. Det innebar attgasledningarna fram till motorn blev långa. Somhistorien berättar råkade aggregatet lossna ochtrilla av. Kalle Malm märkte inget. Bilen fortsat-te ett par kilometer innan den stannade på Katar-

10

Frida Klas sydde kläder på beställning, bl.a.barn kläder, så vi är många frinnarydsbarn somgått omkring i kläder sydda av Frida Klas.Kaspersborg ligger lantmäterimässigt på Klocka-regårdens mark liksom övriga stugor i den härdelen av samhället. Huset hade byggts upp kring1875 av Casper Adén som kom till Frinnaryd –då väl ett slags Klondykemiljö med stora möjlig-heter -- från Västmanland i samband med järn-vägsbygget. I Kaspersborg föddes 1877 den bli-vande bygdefotografen Oskar Jarén. På1890-talet bodde här bl.a. skomakare AdolfJohansson (Adel) f. 1851 och hans hustru MariaMatilda Blad. Tilda Adel, som hon kallades, vardotter till soldaten Adam Blad och hade växt uppi Brunnsgårdens soldattorp Fläcken alldeles inärheten. Makarna flyttade så småningom medsina många barn till Missionshuset. Skomakarnavar som synes talrika i Frinnaryd på den härtiden. Se vidare mina böcker om Frinnarydbeträffande den tidens yrkeskategorier, speciellthantverkare. En av Kaspersborgs sista ägare varHildur Rygert f. 1901, hon ägde huset tillomkring 1975 och var dotter till skomakare KlasJohansson. Öster om Kaspersborg men på sam-ma tomt låg det fram till Oskar Jaréns aktiva tidsom fotograf en annan stuga. Den kallades Nor-ra Källås och beboddes på 90-talet av GustafJonsson f. 1808, hans hustru Inga Sofia ochsonen Göran Viktor som 1892 emigrerade tillAmerika. Huset syns tydligt på ett Jarénfoto,men det var då redan under rivning i och föravflyttning, så som man gjorde med äldre tim-

pa mader med en förbryllad Kalle Malm somklev ur och undrade: Var är grytan? Ibland kundetydligen även gengasen vara effektiv. Men nor-malt var effektiviteten det stora problemet. Detexperimenterades friskt. Bl.a. monterades det inen extra växellåda på lastbilar för att kunna kryp-köra i uppförsbackarna. Min far fuskade undersenare tiden av gengastiden genom att monteraen anordning som kunde spruta in rödsprit somextra bränsle när det behövdes i backarna. Detvar givetvis inte tillåtet. Han hade maskerat röd-spritsbehållaren som en brandsläckartub.Brandsläckare var inte obligatoriska i bilar menvar ju bra att ha ifall om!Jomenvisst, det gick att köra på gengas men jagminns vilken glädje det var när den första ranso-nen (30 l per månad) av s.k. ”Motyl”, en bland-ning av bensin och alkohol, kom efter krigsslutet.Gengasaggregatet åkte av på nolltid. Avgasernaluktade underbart. Enda kruxet var att röret fråntanken till förgasaren hade skavts av under gen -gaskörningen, så första ransonen rann ut.

Gunnar Molid

Skomakarfamiljen Klas Johansson med hustruoch barn fotograferad utanför stugväggen iKaspersborg.

Nu är det åter dags att fortsätta vår vandring upp-för Storgatan/Dockelia i Frinnaryd för mer än100 år sedan för att att med hjälp av fantasin,kyrkböckerna och Oskar Jaréns bilder upplevamänniskor och miljöer i en tid, då den ypperstamoderniteten representerades av järnvägen, tele-fonen och kanske enstaka bilar som frampå1910-talet med möda tog sig uppför den brantastigningen från järnvägen upp till krönet nord-väst om Frinnaryds kyrka.

I förra årets nummer av Sockenbladet hade vihunnit passera Petterslund (Docklidsv. 11) ochCharlottendals bageri och café (D. 10). Nu stretarvi vidare uppför backen till Kaspersborg (D.14)eller ”Klasas” som vi kallade huset i min barn-dom, eftersom det beboddes av skomakare KlasJohansson f. 1868, som hade sin skomakeriverk-stad på vindsvåningen, och hans blida hustru Fri-da f. 1872.

VANDRING UTMED”STORGATAN” I FRINNARYD PÅ

1890-TALET. Del 2

11

merstugor för att ta tillvara värdefullt virke attanvändas på annan plats. Södra Källås eller bara Källås (Stötgatan 1), somdet hette i min barndom, ligger ju egentligen intevid Dockelia men jag nämner det här ändå, efter-som det hör ihop med övrig äldre bebyggelse.Där bodde vid förra sekelskiftet kyrkväkt -aren/kyrkstöten Karl Johan Friberg f. 1827 i Frin-naryds prästgård och hustrun Lotta f. 1834, ”Stö-talotta” kallad. Makarna Friberg hämtade liksomgrannarna i trakten sitt vatten från den s.k.Stötakällan; denna är sedan länge borta. Nu åter-vänder vi till den rätta vägen d.v.s. Dockelia,stigningen tilltar och vi kommer fram till Sjöbo(Docklidsv. 16). Det uppkallades efter ägarenpistolsmeden Johan August Sjöberg (f. 1847 iEksjö) och hans hustru Kristina Bern, född 1839och soldatdotter från Bänarp. Smeden Sjöbergvar utbildad pistolsmed med anknytning till detsvenska Indelningsverket-- troligen hade hanhaft anställning vid Husarregementet i Eksjö--men hade, när han kom till Frinnaryd, övergåtttill grovsmide och hovslageri. Tyvärr existerardet inga bilder på Sjöbergs smedja som låg straxintill ”Smeatallen”, en botaniskt och kulturhisto-riskt märklig, kanske tvåhundraårig tall, som stårkvar än idag; den lever och frodas trots luftföro-reningar och annan yttre påverkan. Idag står denpå Fredrik Starkenbergs villatomt. En liten min-nesbild från min barndoms vintrar: de som varlite djärvare började sin spark- eller kälkfärduppe vid Smeatallen, var man mindre djärv bör-jade man vid Klasas och de allra modigaste togsig ända upp till krönet, innan de störtade sigutför backen med svindlande hastighet, om företvar bra. Hästlortar var i praktiken det enda somkunde bromsa farten. Åter till Sjöbo som är kvari ganska ursprungligt skick. Makarna Sjöberghade flera barn, men jag nöjer mig med att näm-na två av döttrarna, eftersom de blev kvar påhemorten: Emma f. 1881 och blivande bageri-och caféidkerska i det närbelägna Charlottendalsamt Sofia Konradina (Dina) f. 1883 och giftmed banvakten Georg Borg. Mittemot Sjöbo ligger fastigheten Östanå (idagDocklidsv. 23), det tillkom vid förra sekelskiftetoch byggdes troligen upp av skomakare JohanAlfred Friberg, son till kyrkstöten Friberg i Källås.Skomakare Friberg var född i Frinnaryd 1860och var gift med Emma Isaksdotter f. 1857 i N.Solberga.

Makarna Friberg tillsammans med Ida ochEster Palmkvist. Omkring 1915.

Foto: Jarén

Kyrkvaktmästare Käll med hustru och barnbarnutanför fastigheten Liljeholmen, Omk.1915.

Det sägs att skomakarhustrun och smedhustruni huset mittemot ibland hade rejäla och högljud-da meningsutbyten tvärsöver gatan. MakarnaFriberg i Östanå har avfotograferats av OskarJarén. Jag hänvisar därför till mina båda böckerom Frinnaryd, där ni kan hitta fler uppgifter ochbilder som belyser det jag skrivit om, men somjag av utrymmesskäl inte kan ta med i den härkorta artikeln.

Nu återstår bara ett hus i backen, innan vi avslu-tar vår promenad uppe vid krönet – övriga fas-tigheter har kommit till betydligt senare – näm-ligen kyrkvaktmästare Källs hus Liljeholmen(Docklidsv. 25) tillkommet i början av 1900-talet. Jag borde också här nämna Ebeneserka-pellet, byggt 1912 alldeles ovanför Liljeholmen,och förevigat i en utomordentlig arbetsbild avOskar Jarén. Njut av bilden som ni hittar påsidan 108 i min bok Frinnaryd i Småland. Byg-defotografen Oskar Jaréns värld.

Henry Sjöstrand

Ungdomen får representeras av Magnus ochAlexandra.

Någon vecka efter kursen. Trötta slåttergubbar iMajmålen.

12

Man säger ju oftast att det inte är fel på skaftetutan den som håller i det. När det gäller lieslåtterär det nog faktiskt så att det kan vara fel påutrustningen i lika hög grad som på den som slår.Många tycker att de inte kan slå med lie och detberor allt för ofta på att lien inte är anpassad ochslipad som den ska. För att avhjälpa detta höll vien kurs på hembygdsgården två måndagar i juli.Lien är ett enkelt redskap men ändå finns myck-et att hålla reda på för att den ska fungera lätt ochbra.

Skärvinkel kallas vinkeln mellan lie och orv. Denska vara inställd så att liens spets och eggensinnerkant är lika långt från orvets ände. Om vin-keln är för liten kommer lien inte skära och ärden för stor kommer den ta för mycket. Är gräsetglest kan lien överställas lite men detta är finlirför den riktige fantasten.

LIEKURSEN

Intresserade lyssnare är fr. v. Stig Gustavsson,Georg Sunbring, Lars-Åke Davidsson, AlexandraDavidsson, Krister Tällgård och Magnus Ljung-gren. Steinar Hansen saknas på bilden.

Dessutom finns det en massa termer att hållareda på för att underlätta samtalet mellan demsom slår vilket lika gärna kan vara en kvinna somen man. Förutom att lien ska vara vass ska denäven vara av rätt storlek, orvet av rätt längd ochvinklarna mellan lie/orv och lie/mark var rättinställda.

För att slipa en lie används slipsten eller sänna.Man ska sträva efter att få en jämn och samman-hängande yta utan fasetter på eggen och den börvara lite bredare på undersidan, ca 5 mm, än påöversidan, ca 3mm. När man fått till en bra egghåller man skärpan på den med vispestickan.Orvet ska vara så långt att när man ställer lien påryggen ska man ha den vänstra knaggen i armhå-lan. Den högra knaggen ska sitta ungefär en axel-bredd ifrån den vänstra, man bör alltså ha sitteget orv eller låna av en jämnstor person.

13

För oss lite äldre frinnarydsbor väcker ordet Tor-parelunken många trevliga minnen till livs. Viminns motionsloppet på skidor som arrangeradesav Frinnaryds IF för första gången den 13 janua-ri 1969 och sedan ytterligare 8 gånger fram till1987, då den senaste (och sista?) Torparelunkengenomfördes. Ska här försöka ge en bild av lop-pets historia.På 1960-talet och början av 1970-talet var snö-tillgången många år ganska god och därför blevmotionslopp på skidor mycket populära. 1968beslutade den då mycket livaktiga skidsektioneninom Frinnaryds IF att anordna ett sådant lopp,vilket kom att engagera i stort sett hela idrotts-föreningen under de år då snötillgången var till-räcklig för att genomföra loppet, som var öppetför alla över 18 år och omfattade 30 kilometersåkning. F.o.m. 1972 fanns också ett kortare spårom 15 km för damer och senare ett om 10 km förjuniorer över 15 år. Loppet var ingen tävling,tider togs dock för att de som ville ha intyg förskidlöparmärket kunde få det. Starten för loppetgick på ett gärde väster om kyrkan upp mot Frin-naryds Norrgård och mot Bänarp. Första mat-kontrollen, med bl.a. blåbärssoppa, saft, kaffe,sockervatten och bullar återfanns vid Ralla efter12 km.

För att lien inte ska gå i marken behöver denbalanseras. Balansen är spetsens höjd över mar-ken, när högra delen av bladet ligger mot mar-ken. Spetsen bör då vara ca 10 cm över marken.Detta får man till genom att vrida bladet så attspetsen lyfts. Nu har vi bara jordläggningen kvarinnan vi kan ge oss ut och slå. Detta är bladetsvinkel mot marken. När man håller orvet i enbekväm arbetshöjd ska man kunna stoppa infingertoppen under eggen, detta för att lyftaeggen en bit från marken.Jag vet inte om deltagarna håller med mig mennär grejerna är i ordning är det ett nöje att slåmed lie och den enda kraft som ska gå åt är attflytta lien och gräset från höger till vänster. Hursom helst så var det många slåttare som slöt upppå slåttern och resultatet blev om inte perfekt såi.a.f. bättre än på länge.

Lars-Erik Ivarsson

FIF-kvartetten är mycket nöjd med snötillgång-en. Fr. v. Kenneth Persson, Gert Karlsson, GöranKarlsson och Ingvar Johansson.

TORPARELUNKEN – "FRINNARYDSVASALOPP"

Vidare mot Dagstorp, Tockarp och matkontrol-len vid Brunstorp efter 21 km. Därefter vidtog en9 km lång slinga i området söder om Frinnaryd.Målet fanns vid Frinnaryds Bygdegård, där delta-garna som fullföljt loppet fick en speciell medalj.Fina priser, i huvudsak skänkta av firmor och pri-vatpersoner, lottades ut .

Varför namnet Torparelunken? Jo, av den anled-ningen att 30-km-slingan passerade många torpoch torpruiner och platser där torp en gång fun-nits, alla namn lyste från skyltar utmed spåret, ex.Rosenlund, Strömslund, Hemmet, Vrån, Bygget,Nystorp, Knölen, Näbbhemmet, Gungsan,Snickarehemmet och Kodön bland många andra.

Under åren 1969-1987 var snötillgången i mittenav januari, då Torparelunken skulle genomföras,tillräcklig under följande nio år (antal startandeinom parentes): 1969 (170), 1970 (380), 1972(430), 1977 (350), 1979 (350), 1980 (400), 1982(420), 1986 (160) 1987 (170). Deltagarna komnaturligtvis till största delen från Frinnaryd ochnärliggande orter och städer, men även från meravlägsna platser, ex Stockholm , Örebro och Häl-singborg.

Så här 40 år efter första loppet kan man funderaöver och även glädjas åt att det gick att genom-föra för en relativt liten förening med tanke påallt arbete som krävdes:

* En tremilsbana röjdes och gjordes åkbar, små"broar" byggdes, taggtråd och stängsel togs ner(och återställdes efter loppet), många kontaktermed markägare var nödvändiga.

Frinnarydsbo har jag varit sen jag 1923 föddes iHulu, som min farfar hade köpt. Han var vallon -ättling och smed. Vi hade nära till Söljen, där vibrukade fiska gädda, abborre och sutare, som vartjock och slemmig och otäck att ta i.Vi brukadeäta den inkokt, aldrig stekt, och det var väldigtgott.Jag började skolan 1930 och gick då för Vio-la Hjälmdahl. Vägen till skolan var 5 – 6 km. Detvar till att gå. Cykel fick jag först i sjätte klass.Hade vi tur kunde vi ”lifta” med hästskjutsen,som körde mjölk till mejeriet i Frinnaryd. Detgällde att komma i tid till skolan; att komma försent var det värsta som kunde hända.Vägen gicköver Tockarp till Västanå, där flera barn stöttetill. I S. Isaryd kom det barn ifrån Hyltan. Vin-tertid fick man pulsa i snön och kanske bli blötända upp till knäna. Jag hade matsäck med mej,men jag undrar, om inte mjölken frös vintertid.Mormor bodde i Isaryd och ibland stannade jagtill där och kunde få lite kräm och mjölk och ensmörgås. Jag kommer särskilt ihåg hennes rabat-ter med fina blommor, flox, liljor och stormhat-tar. Hon inspirerade mej att själv anlägga prun-kande rabatter. Skolan varade mellan 9 och 14.Men med så många kilometer att gå blev detlånga dagar. Jag var inte rädd, när det var mörkt,däremot var jag rädd för kor och hästar i hagar-na. Under min skoltid byggdes den nya skolan.Då fick tvåan och trean gå i missionshuset ochkantor Hjälmdahl hade sin avdelning i gamlaskolan, som blev lärarbostad.

Efter 6:an var det så fortsättningsskola. Vi börja-de efter trettondan och gick till 15 februari. Viläste ”Medborgarkunskap”, alltså vad en godmedborgare skulle kunna, t.ex. att fylla i blanket-ter. Så småningom blev det också dags för skol-kök. Jag hade på det hela taget en bra skolgång.

14

Två käcka damer på tremilsrundan, Mary Hall-berg och Margaretha Kyhlberg.

* Spårning inför loppet. Fick ofta ske efterarbetsdagens slut i pannlampors sken! Det förstaåret fanns heller ingen snöskoter i föreningensägo, den innebar senare en betydlig avlastning ispårningsarbetet. All heder åt "spårkommitten"med eldsjälarna Ingvar Johansson och GertKarls son i spetsen!Ibland tog de t o m ledigt frånordinarie jobb för att hålla spåren i trim inför"Lunken".

* Ett 70-tal funktionärer i arbete under dagen,bl.a. vid matkontrollerna där varma drycker ser-verades, ex. ca 170 l blåbärssoppa, och däromkring 800 hembakade bullar gick åt. Där gjor-de FIF:s damklubb en imponerande insats!

* Mycket arbete, bl a med planering inför lop-pet, genomfördes av tävlingskommitten, somunder de flesta åren bestod av Ingvar Johansson,Gert Karlsson, Kenneth Persson, Fredrik Star-kenberg, Göran Karlsson och Arne Gustavsson.

Som avslutning av den här artikeln vill jag ocksåberätta att då den första och andra Torparelunkenägde rum så genomfördes i FIF:s regi andra sto-ra projekt .1969 byggdes med frivilliga krafterdet första elljusspåret om ca 2.5 km med skidstu-ga och i november samma år startade kampanjen"Fimpa med Frinnaryd". Tider man ser tillbakapå med beundran för alla frinnarydsbor somställde upp i alla lägen och hjälpte till att göraFrinnaryd känt i vida kretsar.

Arne Gustavsson

”MAJ I BRINKAN” BERÄTTAR

15

På hösten 1937 började jag läsa för prästen, (kh.Hulthén) som konfirmationsläsningen kallades.1 april kom komminister Franzén Samtidigt bör-jade skolkökskursen i lilla salen i missionshuset.Där fanns en gammaldags vedspis och jag minnsatt vi varje lördag fick ta bort och skura allaspisringarna.

Hemma fick alla barn hjälpa till så gott det gick.Jag fick t.ex. hämta hem korna för mjölkning.Jag blev väl inte tvingad att mjölka, men lärdemej det i alla fall. Vi hade kor, grisar och höns.Jag gav mej aldrig ut för att ”tjäna”, utan jag ochmin bror hjälpte till hemma. Kanske jag hjälptetill lite hos Elsa i Tockarp, när barnen där varsmå. Under tre månader arbetade jag på Badho-tellet i Tranås. Det var en form av utbildning ihushållsarbete, som var lärorikt och mycketroligt. Framförallt var det roligt att träffa flickorbåde från bygden och från Östergötland. Det hör-de också till att jag skulle lära mej sömnad. Detskedde i Frinnaryd hos en sömmerska, som het-te Hildur Watz.Några politiska ungdomsföreningar var jag ald-rig med i. Däremot gick jag efter konfirmationenmed i ungdomskretsen inom kyrkan. Vi samladesuppe på hallen i prästgården. Sommartid avsluta-de vi träffarna med tidebön i kyrkan. En annansed, som stått sig genom åren är luciafirandet ikyrkans regi. 1938 blev jag utsedd till Frinna-ryds första lucia. Det var Sven Franzén somintroducerade luciafirandet.

Klass 3 – 4 år 1932. Lärare är Naemi SjöbergJag sitter i rad två nummer två fr. v.

Numera nöjer jag mej med att pyssla med minainomhusväxter.

Tärnor och stjärngossar var: Greta och UllaGöransson, Ingrid Josefsson, Valborg Engkvist,Tora och Erna Hjälmdahl, Margit och KerstinJohansson, Ingrid Rosell, Ingalill Fransson,Ulla Ekvall och Lars-Olof Franzén

Som oftast var fallet, ställde man till med jul-bjudningar. Det var vanligt att familjerna besök-te varandra efter jul. Ungdomen ordnade självamed sina bjudningar.

Mina stora intressen har varit och är fortfarandeblomsterodlingar, särskilt tulpaner. Sången harlegat mej varmt om hjärtat och jag har deltagit iFrinnaryds kyrkokör. Maj Göransson

NÅGRA MINNEN FRÅN MINSKOLTID

16

Jag är född och uppväxt i Sunhult som då var ettsamhälle med många samhällsfunktioner. Detfanns två speceriaffärer, en mjölk- och charkute-riaffär, poststation, två bensinmackar med bil-verkstad och café och på den tiden ett ganskastort sågverk. Och så Vintergården som numeraheter Brunnsgården.

1953 började jag småskolan, som det då hette. Vivar 8 elever i ettan och gick ihop med tvåan isamma sal, vi hade Märta Gustavsson som lära-re. Folkskolan omfattade klasserna 3 – 6, det varfyra klasser i varje sal. Lärare var Axel Molid.Skolan hade centralvärme med en vedpanna pla-cerad mellan dörrarna till resp. klassrum. Det varelever i klass 3 – 6 som byttes vid att elda i pan-nan och bära in ved från vedboden, som äveninnehöll utedass. Det vilade ett stort ansvar pådessa, så att det inte blev kallt i skolan. Det ärnog uteslutet att ha det så i dagens skolor!!

Ett av de många minnen jag har, var när det komen sjuksköterska, som skulle ge oss en spruta. Viblev uppskrämda av de äldre att det gjorde jätte-ont. Så jag och en kompis sprang och gömde ossi vedboden, tills hon hade åkt. Men hon kom till-

50 år senare lär jag mig allt om lieslåtter.

Georg Sunbring

baka vid ett senare tillfälle, och då kom vi inteundan.

När vi började i trean, blev det fyra klasser i ensal. Undervisningen kanske inte blev så bra. Jagminns, att vi hade en läxa om hästen, och när detvar dags för förhör var lektionen slut. Då sa lära-re, att vi tar det nästa gång. Detta upprepades fle-ra gånger. När vi skulle börja i fyran, hade rek-torn kommit på, att undervisningen inte kunde gåtill så. Därför började samarbetet med Frinnarydsskola och då fick vi en egen lärare i klassen.

När skolan var slut, fick fantasin bestämma vadvi skulle göra, för då fanns det inte mycket akti-viteter på fritiden, det blev lite olika saker alltef-ter årstiden. På våren, när bäckarna började por-la, dämde vi upp små dammar och byggdevattenhjul. När det blev lite varmare tog vi cykelntill ”Ralleplan” och där samlades bygdens ung-dom och spelade fotboll. Ralleplan var en litenåker, som låg i dalgången bakom Ängstugan. Påvintern blev det en del skidåkning, och när isenpå Söljen bar, blev det skridskoåkning och hock-eyspel. När det kom snö, så var det att skotta enplan för hand innan det blev något hockeyspel.Lite skillnad mot nu, när det spolas en plan, ochnär det snöat kommer snöplogen och plogar bortsnön.

Den enda återkommande aktiviteten i samhälletvar juniorföreningen i Missionshuset på fre-dagskvällarna, där man fick börja, när man vartolv. Där samlades de flesta ungdomarna ochhade roligt tillsammans.

Elever i klass 1 och 2 med läraren Märta Gusta-vsson.Främre raden fr. v.:Hans Axelsson, Georg Sun-bring, Lars Bunne, Rune Andersson, MonicaGustavsson, Eva Nilsson, Inger Davidsson,Yvonne Fasth.Bakre raden fr. v.: Arne Jakobsson, Gunnar Pet-tersson, Lennart Eckerberg, Jan Gustavsson,Göran Ydrestrand, Kent Nilsson och Lars-ÅkeJansson

17

När jag var liten ägnade pappa sig åt att måla,skulptera och fylla vårt stenparti med vackraväxter samtidigt som han var kommunstyrelsensordförande i Frinnaryd.Promenaden till dammen.Många gäster kom från Brunnsgården för att tit-ta på vår trädgård. Jag minns, att jag ensam ifemårsåldern tog emot några besökare. När vi tit-tat färdigt på stenpartiet föreslog jag, att vi skul-le gå bort till den näckrosdamm, som då fanns enbit bort. Samtliga följde med tills vi skulle klivaöver staketet vid trädgårdens slut. Bara två våga-de följa den lilla guiden vidare. Efter fem minu-ters ytterligare promenad fick de två tålmodigagästerna sin belöning. Vid skogskanten ner motgölen låg verkligen en damm med de mestunderbara röda näckrosor. Min pappa hade byggtdammen för att odla näckrosor till försäljning.Döm om deras förvåning!

MjölkningsdagsDet fattades jämnåriga kamrater att leka med.Jag umgicks mest med arrendatorns vuxna barn,

EPISODER FRÅN MIN BARNDOM

Fotot är från 1932. T. H. Freyland sitter medfötterna i sin kära näckrosdamm, Jag – hans lil-la dotter kramar honom.

Elsa, Bror och Erik. Jag hade sett, hur Elsa mjöl-kade. En eftermiddag tog jag min leksaksspannoch gick ner till kossorna. Nere vid bäcken sattejag mig under en av kossorna och fyllde spannenmed mjölk. Elsa blev sedan sparkad av kossan påkvällen vid den ordinarie mjölkningen.

”Ho ble där”Erik räddade mig ur källan nere i backen. Jag ochdockan Sada var ute och gick i markerna. Tjurenkom och jag försökte rädda mig innanför stängs-let till källan. Jag ramlade i, men Erik kom tillmin hjälp. När han kom hem med en dyblöt ungetill mamma, sa jag: ”Sada ho ble där”. Det var såman pratade på den tiden.

Lerkrukor och elstötar och dammkollJag har många fina minnen från åren hos Molid iSunhults skola. Jag minns när vi gjorde lerkrukornere vid sjön. Den som lyckades bäst fick enchokladkaka i pris, en sån där med nötter ochgenomskinlig plast.

En fysiklektion glömmer jag inte. Molid drog inoss i ett rum under trappan, där det var mörkt.Där hade han nån sorts utrustning, som hananvände till att ge oss obehagliga elstötar med.På grund av detta är jag försiktig med elstängsel.

Vår lärare var mån om att roa oss. En gång berät-tade han om ett telefonsamtal, som handlade omjakt. För att komma fort fram i växeln var detbara att säga: ”Det gäller livet”.

Han tipsade oss om hur man kollar städninggenom att ställa sig på en stol och stryka medhanden längs listen över dörren. Där torde detligga damm kvar. Min stackars klasskamratKarola Malm tog honom på orden och prövadeen julafton, då familjen var på besök hos farfar.Dennes ordentliga hushållerska blev ledsen, ochdet hela slutade med att Karola fick stryk. Intevar detta Molids mening.

Den kramande boanEtt ambulerande Zoo besökte Sunhults skola envårdag. Jag ryser när jag tänker på boaormenringlad omkring skötaren. Vi klappade den kallabesten. Det var ute på skolgården. Senare fick jaghöra, att Molid varit nära att råka illa ut. Man varinne i skolsalen på rasten. Molid ville pröva hur

GAMLA BILDER BERÄTTAR

18

Bandyungdomar från Frinnaryd 1991. MatildaGustavsson, Magnus Fransson, Rickard Wallin,Malin Gustavsson, Marie Göransson, Johan Svens-son, Mattias Johansson, Magnus Gustavsson

Harry Svensson har hittat en tjärdal-sten iSocknamon.

1991 togs de första spadtagen på idrottsplanen iSunhult av Åke Göransson, Stellan Sjögren ochKrister Fransson.

det var att ha ormen omkring sig. Ingen tänkte påatt man stod nära kaminen. Ormen kände sigstyrkt och började kramas. I sista minuten fickvår lärare av sig väst och orm.

Den lille tomtenRoligaste minnet är dock en julavslutning, närMolid tog hjälp av sin syster för att bilda en litentomte sittande på orgeln. Ester, systern, stodbakom orgeln med kroppen inne i materialrum-met. Hennes armar bildade den lille tomtens ben.Tomten berättade allt han visste om oss elever.

Lådan flöt bortDet här var före stövlarnas tid åtminstone i våratrakter. Min mamma och jag var på väg till söm-merskan i Lyckås. Snösmältningen var i fullgång. En bäck flöt över vägen på Oskar Frans-sons mark. Mamma hade tagit med sig två sock-erlådor att ha som hjälp för att torrskodda kom-ma över bäcken. Meningen var att vi skulle stå påden ena och flytta den andra växelvis. Mammalyckades. Men när hon skulle kasta tillbakalådorna missade hon. Den ena lådan flöt bort.

Ingegerd Eriksson

Gymnaster i Frinnaryd 1946-47 är uppfrån väns-ter ledaren Sven Adolfsson, Sven Nöjd, LarsRosell, ”Kulis” Ånestam, Gösta Söderholm, LarsGöransson K-E Ström, Ingvar Carlsson, ?Christiansen, Inger Johansson, Ella (från präst-gården), Inga-Lill Dahlberg, Erna Hjälmdahl,Gunnel Johansson, Mary Hedström, Ulla Gör-ansson, Berit Larsson, Ulla-Greta Palmqvist(skymd).

19

En känd frinnarydsbo med gott minne om hurdet var förr i tiden, från 1930-talet ochframåt, är Fredrik Starkenberg. Så här berät-tar han för Sockenbladet.

Min syster Ulla föddes i det numera rivna Haga(i nedre delen av Docklidsvägen). Själv föddesjag år 1926 i Marieborg som min far byggde.Senare flyttade bl.a. Gustav och Elin Persson indär.

Förfäder från ÖsterrikeNedtecknaren tyckte namnet Starkenberg verka-de taget. Men ingalunda! Det kommer egentligenfrån Österrike och har en lång historia. KungAdolf Fredrik var nere i Tyskland och därifrånföljde en Magnus Starkenberg med till Stock-holm som “skaffare“ vid hovet. Det handlademycket om hästar och hovslageri. En Starken-berg träffade 1786 en hovslagardotter, som hetteSara Gilliam och de bosatte sig i Tockarp. Detlåg ett hovslagarboställe strax före Tockarp påden långa raka sträckan. Det sorterade underSmålands husarer och finns nu i Tranås. DenneStarkenberg fick ett stort antal barn, varav enutbildade sig till hovslagare och veterinär. Hankom så småningom tillbaka och övertog pappanstjänst. Han fick 14 barn, och från ett av dessakommer vår familj. Denne Gustav Starkenbergvar revisor eller kassör i kyrkan. Jag har hansnamnteckning på ett papper från 1792, där detframgår att kyrkans omsättning var 851 kronor.En av sönerna, Fritz Starkenberg flyttade 1855till Tranås eller Lövsta, som det då hette. Hanblev en av Tranås första köpmän. Han bildadeäven ett musiksällskap, och en äldre bror blevorganist, så musikintresset har funnits tidigare isläkten.

Minnen från barndomenMina barndomsminnen är oändligt många. Akti-viteterna runt vårt hus var många. Där fanns kaféoch matservering. Jag minns, att “Bullaklas” kör-de ut bullar på cykel, en verksamhet som upp-följdes av Judit Johansson med bil. Det var livoch rörelse runt Lifströms trädgårdsmästeri ochpå andra sidan gatan hade Einar Svensson sinalastbilar. Där fanns Roséns speceriaffär och Ernst

Lundberg med sin taxirörelse. Han hade också ettlitet lantbruk med kor, höns och grisar. Det varalltså full rulle så fort jag slog upp ögonen påmorgonen. Där jag så småningom byggde hadedet legat en smedja. Den stora tallen kallas försmea-tallen. När vi grävde grund kom det framkol och hästskor. Nils Dacke drog fram med sinastyrkor på vägen, som fick namnet “Dackelia”,som i sin tur blivit Dockliden.

Enastående teknisk utvecklingSkolan i Frinnaryd byggdes 1932 och 1933 bör-jade jag i den skolan och gick för Viola och ErikHjälmdahl. Efter 6 år i folkskolan följde fortsätt-ningsskolan strax efter nyår. Det var två korta ter-miner på vardera sex veckor. Efter skolgångenvar det bara att ge sig ut i yrkeslivet. Jag fick enhammare och en yxa av far och så fick jag hjäl-pa till så gott det gick. Jag kan alltså påstå, att jagupplevt både uppgång och fall för Frinnarydsskola. Ingen generation har som vår varit medom en sådan teknisk utveckling. När jag växtehade vi elljus inomhus men inget vatten. Slaskenfick man bära ut. Veden fick vi bära in och eldai en vedspis. Ändå var det ett nybyggt hus. Radiooch telefon fick vi samtidigt när jag var ungefär12 år. Man kan undra, hur far som var hantverka-re med en liten firma kunde hålla kontakt medomvärlden utan telefon. En gång fick han enliten svarv, som tände intresset för träsvarvning.Det dröjde inte länge förrän han slängde ut densvarven och byggde en egen.

Yrkesvalet inte helt lättAtt välja yrke var kanske inte så lätt. Jag var ton-åring under kriget med begränsningar åt alla håll.Min far hade arbeten på gång och jag kunde hjäl-pa till på byggena. Sen hamnade jag som snicka-re i Tranås och efter lumpen var det dags för rör-installationer. Resorna runt i trakten kunde blibåde många och långa. Jag minns en period, närjag nästan bodde i Tenhult, så mycket jobb hadevi där. T.o.m. i Linderås fick jag ligga över i endrängstuga vid något tillfälle. Då var det ingenatt sluta jobbet klockan fem. Jag jobbade tilllångt fram på natten. Det kunde bli 12 timmarsarbetsdag. När jag kom hem till helgen gällde detatt hålla sig undan, för det var gott om arbete fören rörmontör. Det handlade inte om reparationer,utan det var helt och hållet nyinstallationer.

FREDRIK STARKENBERGBERÄTTAR

20

När jag nu ser hela buntar av ritningar jag gjorde,fattar jag inte hur tiden räckte till. Men det gickbra och firman (Gillis Fritzell) hade filial med 4- 5 man i Ödeshög. Om bilen var packad för enplanerad resa och telefonen ringde, gällde det attsnabbt komma iväg utan att svara. På den tidenfanns ju inte mobiltelefonen. Under min förstatid som rörmokare fanns det mycket arbete runtom i trakten. Så småningom sålde jag min rörel-se och gjorde på egen hand en värmeinstallationåt Lifström på Frinab, det största arbetet jag nån-sin haft. Det gick åt drygt en kilometer rör.

Liv och rörelse i FrinnarydJag nämnde tidigare om skolans uppgång och falli Frinnaryd. Detta uttryck kan kanske gälla förhela tätorten. Eller vad sägs om följande? Jagminns mitt 30-tal, en tid då tågen stannade 10 -12 gånger varje dag och ett godståg morgon/kvällväxlade vagnar för lastning av trä och cement-produkter.

Det fanns många affärer. Vem kommer inte ihågRoséns, Sterners, Konsum och fiskhandlare Wil-deroth med sin varubil. Rosell hade eget rökerioch varubil. I Charlottendal och Solhem fannskafé och matservering med utkörning av bröd.Vidare fanns mejeri, skrädderi, sadelmakeri ochgarveri. Det fanns häståkeri och lastbilsåkeri,frörenseri och krukmakeri, trädgårdsmästerietinte att förglömma.

Ville man vara fin i håret gick man till frisér-salongen för att sedan kröna sig själv och frisy-ren med en hatt från hattmodisten. Kanske ocksåbeklädnadsaffären fick ett besök. Banken hadeöppet en dag i veckan, och posten kunde besökasvarje dag.

För tvåhjulingar fanns cykelverkstad och för fyr-hjulingar bensinmack och bilverkstad. Där fannsmekanisk verkstad och smides-verkstäder, snick-erifabrik och möbelfabrik.

Det fanns radio/pappershandel, elaffär telefon-station och brandstation. Inte minst viktiga församhället var en daglig bussförbindelse medEksjö samt järnaffär och charkuteriaffär.Minnesgoda läsare kan säkert komma på ännuflera företag i Frinnaryd på 1930-talet.

Musiken och instrumentbyggandetSå småningom flyttade vi till Solbacka. Jag vardå 10 år. Samma jul fick jag min första fiol, för-resten den enda jag någonsin fått. Min systerUlla, som också var musikaliskt intresserad, ficknågot slags stränginstrument. Fiolen hade Juliusi Isaryd byggt. Jag satte igång att träna och närjuldagsmorgon glimmade hade jag tagit ut ochkunde spela julpsalmen. Övningen måste ha variten plåga för mina föräldrar. Nån musikskolafanns ju inte på den tiden, jag fick väl några lek-tioner av kantor Hjälmdahl. Tänk om jag hadefått den hjälp som dagens ungdom får i musik-skolan. Vi hade ingen radio utan den första kon-takten var, när jag följde med mor och far tillbaptistförsamlingen, där det spelades tramporgeloch gitarr. Axel i Målen spelade fiol, och jagskyller lite på honom att jag också började spelafiol. Jag spelade lite dragspel och sjöng lite solo,när jag var sångledare i Ebeneser. Jag har ocksåprövat på mandolin, då gällde det bara att varatillräckligt “skakis”. Fortfarande kan jag plockafram sågen och spela en låt.

Så småningom tog arbetet all min tid, och musi-cerandet fick ligga nere för att åter tas upp. Minfar var duktig hantverkare och jag har väl fått liei arv. Jag tror man får en helt annan känsla för sittinstrument, om man varit med och byggt det frångrunden. Därför har jag byggt ett femtontal akus-tiska instrument. När jag fyllde 75 år hade jagsamlat några musiker, som tillsammans med mejspelade en stråkkvartett på mina egenhändigt till-verkade instrument (två violiner, viola och cel-lo). Jag tog kontakt med Mart Hallek i Jönkö-ping, som spelar folkmusik och frågade efterarrangemang. Ring min far, som är musikledarei Rättvik, sa han. Han håller på med sådant.Det kom en lunta på sex låtar för 700 kronor.

En speleman med sin fiol.

21

Så började detHela byggandet började med att jag mötte KnutSjöström på en gata i Tranås. Du ska va´med ochbygga en nyckelharpa. Jag tvekade, men han sa.Vi börjar efter älgjakten. Detta var 1979.

När Sjöström hade gått bort, fick jag erbjudandeatt leda en kurs i instrumentbygge. Jag antogutmaningen och vi byggde både nyckelharporoch fioler. Jag har väl byggt ett 15-tal akustiskainstrument plus ett 20-tal elektriska.

Ett fint minneMitt starkaste musikminne har jagfrån N:a Vi kyrka. Jag spelade nyckelharpa ochhade plockar ut ett antal stycken som jag tycktepassade ihop med kvällens ämne, som var enminnesgudstjänst efter tsunamikatastrofen. Detvar på nyårsdagen, mörkt ute, och c:a 270 levan-de ljus tända i kyrkan. Det grep mej djupt att ståpå läktaren och känna värmen från alla ljusenoch fylla denna stora kyrka med toner

Fredrik bygger både akustiska och elektriskainstrument. Den lilla fiolen byggde han när hanvar tio år.

Fredrik har också byggt fyra nyckelharpor.

Fredrik spelar på sin elfiol

En kontrabas och tre celli.

Olika konstellationerPå 80-talet tog jag upp spelandet mer på allvar.

Vi var ett 20-tal personer, som samlades på Gil-let i Tranås för att spela folkmusik.Jag träffade vid ett tillfälle en medlem i YdreDragspelsklubb. Han tyckte jag skulle vara meddär. Så blev det under c:a åtta år. Så dök “Gubb -röra” upp. Jag hängde på och vi har nu mångaspelningar i trakten. Min senaste grupp är “Okta-ven” med 8 - 10 medlemmar från Höglandet.

22

från min egenhändigt byggda nyckelharpa, sompassade så bra ihop med ett utmärkt ackompe-mang på kyrkorgel. Efteråt kom prästen upp ochsa: Jag var trasig förut, men nu är jag hel.

Tänk vad ett enkelt instrument och rätta melodi-er kan betyda för en trasig människa.

Allan Ganestål

MINNE FRÅN ETT KRIGSBARN.

Året var 1944. Europa hade genomlevt ochgenomlevde fortfarande ett av världshistoriensvärsta krig. Miljoner människor dödades, förfölj-des, svalt ihjäl, blev hemlösa. Listan kan görasoändlig, men någonstans i allt helvete fannsockså människor med vilja att hjälpa och föränd-ra och förbättra Året för förändringen i mitt livblev 1944. Jag var 7 år. Finland var mycket här-jat av kriget med både tyskar och ryssar inblan-dade. Fattigdomen och alla problem med bomba-de bostäder, splittrade familjer, förloradefamiljefäder gjorde situationen oerhört svår ochmånga mödrar såg ingen möjlighet att kunna tagahand om sina barn. Därigenom kom historiensstörsta barnförflyttning att äga rum. Jag var ett avdessa ca 72000 barn som kom över Östersjön.

Sverige bl.a. hade erbjudit sin hjälp till ett drab-bat broderland på olika sätt genom frivilligamilitärer, mat-klädförsändelser, mediciner m.m.men också det som sedan har diskuterats mycket

”omhändertagande av krigsbarn” för en kor-tare eller längre tid. Välvilligheten i Sverige varmycket stor och vi var ju många barn som fickmöjligheten till denna hjälp. Vi är idag ca 15000kvar som blivit adopterade eller stannat på annatsätt.

Det var i oktober 1944 som mina två bröderMartti kom att bo på N. Notåsa hos Josef, Tobi-as och Anna Andersson medan min andre brorPauli kom att bo hos familjen Sandberg i Brun-seryd. Själv kom jag till Helny och Gunnar i Hat-tarp. Alla tre hade mycket tur som kom tillfamiljer där empati och förståelse fanns för vårsituation. Nära grannar blev vi ju också och det-ta var naturligtvis ett fantastiskt stöd för osstre, som inte kunde ett enda ord svenska, att vikunde träffa varandra.

Som sagt kom jag till Hattarp. Allt var så annor-lunda - i Kuusamo (pararellt med Haparanda vidryska gränsen) hade vi inga fruktträd. Jag hadenog aldrig ätit äpplen t.ex. och jag minns hurjag gick under träden i Hattarp och plockade,plockade. Till slut kom jag i alla fall på att undersilvergranarna fanns inga äpplen eller päron. Jagminns ockå min första jul här, tomten kom medklappar, flera stycken och på morgonen väck-tes jag tidigt för avfärd i släde till julottan, allaljusen, sången. Männsikor som log och sjöngoch inte verkade vara rädda för att varken synaseller höras. Inga bomplan- ingen verkade ängs-lig.

Inte behövde jag heller vara rädd för flyplanensom flög över Hattarp - i Finland fanns alltidoron för bombanfall och försök att få skydd.Eftersom jag bodde vid en stor genomfartsvägtill Ryssland var vår vardag alltid fylld med sol-dater som transporterades till olika orter ochallt detta skapade naturligtvis en otrygg känslasom ingen mamma i världen kunde dölja. Alltvar så tryggt i Sverige och jag kände mig verkli-gen så trygg och lycklig som ett barn somryckts upp någonsin kan göra. Samtidigt fannssäkert tankarna på dem som fanns kvar i Finland.Omvälvningen var naturligtvis stor för mig mennaturligtvis inte alldeles enkel för mina ”nya”föräldrar heller, eftersom vi var lika okunniga ivarandras språk men med mycket tålamod ochkärlek från min omgivning gick det riktigt bra.

Här är fr.v. syskonen Pauli, Sirkka och Martti vidankomsten till Hattarp.

23

Så här såg brunnssalongen ut i början av1900-talet.

SUNHULTS HÄLSOBRUNN

På hembygdsdagen 1984 bjöds besökarna påvatten ur två olika källor från Brunnssalongen avUlla Hermansson och Erik Sjöström

Till våren 1945 började jag i skolan i Siggarpför att komma in med kamrater och hur skolanfungerade. I Finland var jag van vid att vi alltidvar många barn. Dels hemma och dels ute i byn,där jag bodde , var vi många barn. Det kundedet känns lite tyst att vara ensam i Hattarp.

Jag vet att det talats om anpassningssvårigheterför en del familjer och barn och att en delbarn kände sig mobbade. Barn kan ju vara grym-ma mot varandra utan att egentligen förstå hurilla dom gör, och alla finnungar mådde kanskeinte alltid så bra i sina nya familjer och skolorheller, utan längtade hem till Finland och tillfamiljen, och förstod kanske inte alltid varfördom skickats hit utan kände sig mest övergivnaav alla.

Själv är jag så oerhört tacksam för jag fick möj-ligheten att komma till min nya familj och allanya släktingar som mött mig så bra. Även om jagvarit Helny och Gunnars biologiska barn skul-le min uppväxt troligen sett likadan ut - jag blevderas barn. Jag hade verkligen tur . Vi brevväx-lade ofta med min mamma och Helny och Gun-nar berättade för mig hur det var i Finland ochjag hade några år senare möjligheten att resatillbaka, som mina bröder tidigare gjort, menmitt liv hade fallit på plats för mig, och mitt hemvar Hattarp och mina föräldrar Helny och Gun-nar.

Sirkka Sjögren S. Notåsa

I mitten av 1800-talet startades Sunhults häl-sobrunn av fem lantbrukare, som ägde lant-bruk i Södra Sunhult. På den tiden rekom-menderade ofta doktorerna de som led avjärn- och blodbrist att ”dricka brunn”.

I Sunhult fanns en källa med starkt järnhaltigtvatten, vilket ansågs kunna bota dessa och mångaandra sjukdomar.De som kom för att dricka avdet hälsobringande vattnet upplevde oftast enklar förbättring. Det var människor från nära håll,men också en del från övriga landet.

Dricka på plats eller hemmaI brunnssalongen fanns två källor, en med vanligtvatten samt den med det järnrika vattnet. Det varhål i golvet med trappor ned till källorna, dit mankunde gå för att dricka. Det gick också bra att tamed sig vatten hem, om man hellre ville det. Dåhälldes det upp i buteljer. Dessa flaskor fick medtiden en mörk beläggning av det järnrika vattnet.

Även fruarna engageradesTeodor Freyland var kamrer och skötte det eko-nomiska. I början av säsongen, som varade frånjuni till en bit in i augusti, fick ägarnas fruar hjäl-pa till att iordningställa de olika lokalerna.Många av bygdens flickor fick under sommarenanställning vid brunnen. De fick arbeta med mat-lagning och som städerskor, sällskapsdamer ochbaderskor. Under hela säsongen besöktes Sun-hult av c:a 200 personer, som kom för att ”drickabrunn”. Dessa gäster besökte järnkällan varjedag, vilket var nödvändigt för att bli frisk.

24

Alla firade midsommarUnder säsongen var midsommarfirandet den sto-ra höjdpunkten. Då samlades mycket folk frånnär och fjärran. De tog sig dit med hästskjuts, bileller på annat sätt. Hästarna kunde man se ”par-kerade” vid träden lite varstans i samhället. Äldreoch yngre, ensamma och hela familjer samladestill midsommardans i brunnsalongen och på pla-nen vid brunnsgården. På midsommardagenanordnades gudstjänster i missionshuset medtalare från Alliansmissionen. Då var kyrkanoftast fullsatt.

Ny ägare1944 köpte och övertog Helfrid Sääf hälsobrun-nen. Hon hade tidigare drivit pensionat i Tranås.Annars härstammade hon från Göteborg. Honfortsatte med verksamheten på sommarmånader-na som tidigare med personal, som var inriktadpå gästernas trevnad. En förändring blev detdock, midsommarstången och firandet kring denflyttades till sommarrestaurangen (nuvarandegästgiveriet)

En driftig damI byggnaden som i dag är behandlingshem drevsRunebergs pensionat av fru Tjärnström. När detskulle säljas, ville fru Sääf köpa det, men fruTjärnström var inte villig att sälja till henne. Medhjälp av bulvaner blev fru Sääf ändå till slut äga-re av pensionatet. Denna driftiga dam förvärvadeytterligare en verksamhet, pensionat Björkhaga(nuvarande Gamla vägen 45), som ägdes av hen-nes syster fröken Bergström. Så vid det lagethade Helfrid Sääf full kontroll över hela turist-verksamheten i Sunhult. Efter fru Sääf har detvarit flera innehavare under korta perioder. Blanddem kan nämnas Per Dahlström och K. Holmer.Den nuvarande ägaren driver verksamheten påett mycket föredömligt sätt som behandlingshemför bl.a. alkoholskadade.

Man uppförde också ett badhus, där baderskornakunde erbjuda gästerna bad av olika slag: varm-bad, tallstrantbad ( de yttersta nya skotten på tal-len, även kallat tallstrunt), gyttjebad och ett fler-tal medicinska bad.

En udda vägbeskrivningMånga av sunhultsborna, både i samhället och pågårdarna runt omkring, tog emot brunnsgästerna.En familj från Stockholm skulle bo hos min mos-ter. De hade från brunnsledningen fått en liteudda vägbeskrivning. De skulle bo ”mitt emotRydins vedskjul”. Tydligen var det vedskjuletvälbekant i Stockholm.

Landåfärd kunde Brunnsgårdens gäster bjudaspå. Kusk är Sven Nilsson med Lena Häretunbredvid sig och Dick Andersson på fotsteget.Mikael Andersson är mer intresserad av hästen.

Förändringar i tiden gör att samhällsbilden idagser annorlunda ut. Midsommarfirandet t.ex. gårtill så, att midsommarstången kläs på Hermans-sons loge. Därifrån har den flyttats genom sam-hället till hembygdsgården, där den rests. Sam-hällsborna, unga och äldre, brukar flitigt delta idansen.

Bengt Sunbring

25

26

KALLELSE

Vi kallar härmed våra medlemmar till årsmötet den 8april kl. 19.00

Höglandets Fornminnesförening informeraroch vi bjuder på kaffe.

VÄLKOMNA!! Styrelsen

ÅRSBERÄTTELSE FÖR 2009.

TILL VÅRA MEDLEMMAR

Styrelsen för Frinnaryds Hembygdsförening fårhärmed lämna följande årsberättelse för 2009.

Styrelsen har under året bestått av ElisabethGanestål, ordf., Krister Tällgård, v. ordf., KerstinLood, kassör, Harald Runnestad, sekr. samt leda-möterna Ingrid Ericsson, Gert Karlsson, StigGustavsson, Lars-Åke Davidsson, Hans-ÅkeBjörklund och Magnus Ljunggren. Styrelsen harunder året haft fem sammankomster.

Medlemsantalet var vid årets slut 391 personer.

Årsmöte hölls i Hembygdsgården den 2 aprilmed musikunderhållning av Kerstie Malgerydoch Gustav Hellgren. Vid förhandlingarna togsett beslut att höja årsavgiften till 50 kr/person.Efter förhandlingarna bjöd föreningen traditio-nellt på kaffe vid brasan i storstugan.

Sedvanligt vårstädade vi hembygdsparken ochnågra frivilliga ställde upp en dag för underhåll-sarbete av byggnaderna.

Midsommarfesten med Byalaget som arrangörfirades som vanligt i Hembygdsparken.

Föreningen var medarrangör vid Hembygds-dagen i Marbäck samt vid det ekumeniska log-mötet i Hembygdsgården.

Slåtterängen i Majmålen fick sin sedvanligaupprustning av fagning och slåtter. En nyhet föråret var slåtterkursen, som Lars-Erik Ivarssonhöll i (se artikel).

De stora begivenheterna under året är lopp- resp.julmarknad, som lockar många intresserade ochsom ger föreningen ett gott tillskott till kassan.Julmarknadens ostauktion slog i år rekord (330kr/kg).

Under året har föreningen investerat i en nyåkgräsklippare, iordningställt lekparken medfallsand samt installerat en luftvärmepump.Här kom föreningens kapital/fonder väl till pass.

En vacker vårdag i mitten på maj utsattes hem-bygdsparken för en storinvasion. Det var kom-munens alla fritidsbarn, som hade förlagt sinvårutflykt till parken. Man lekte, grillade ochtrivdes på alla sätt. En lyckad dag enligt bådeledare och barn.

Till sist får föreningen tacka alla, som medgåvor och goda arbetsinsatser bidragit till ännuett lyckat år för Frinnaryds Hembygdsförening.

Styrelsen

Styrelsen hoppas att årets upplaga av Sockenbla-det ska glädja er och hälsar såväl gamla somnya medlemmar välkomna i vår förening. Idéersamt gamla foton och kort är alltid välkomna tillredaktionen.Föreningen har under året fått en gåva från dennedlagda fotoklubben i Frinnaryd. 1 173 kr harsatts in på Huberts fond. Föreningen tackar förgåvan. Ordföranden hoppas att under våren havår gamla stenmangel i funktion. Då är ni väl-komna att mangla ert linneförråd enligt gam-malt bruk. Ring Elisabeth 0140/21060.

27

NU KOMMER ETT VIKTIGT OBS!!

Årsmötet 2009 tog beslutet att höjamedlemsavgiften till 50 kronor per person ochår fr.o.m 2010. Detta bl.a för att kommunenshembygdsföreningar bör ha lika storaårsavgifter.

Medlemsavgiften, 50 kr. kan betalas viabankgiro 5644-6347 eller till Gert Karlsson0140-201 05 och Kerstin Lood 0140-210 98.

Men snälla ni!! Glöm inte namn och adress påtalongen.

Varmt välkomna till ett nytt trivsamt år i vårförening.

Koppargatan • 0140-135 40Öppet: måndag-fredag kl. 12.00 - 13.30

Boss es ElLjud Ljus

Tekni kLövgatan 1

578 74 Frinnaryd

Tel. 0140-20012070-587 28 39

ElserviceLennarts Elservice efterträdare

Nyinstallationer, Reparationer av Bostad,Industri och Lantgårdsinstallationer

Ombyggnad • TillbyggnadRenovering

Tel. 0140-107 86Mobiltel. 070-604 20 38 • Fax 0140-149 00

Idrottsgatan 8, 573 41 TRANÅS

PELLE BÄCK BYGG AB

Värderar • Förmedlar • Auktionerar

Storga tan 50. Aneby 0380-45005www.lenni ngs. com

www.linecollection.se

28

Hyltans Elektronik ServiceJohn Moberg

Service på radio, TV, video,paraboler,

TV-antenner Alla märkenUppsättning av

paraboler & TV-antenner

Nytt o ch begagnatti ll bra priser

Hyl tanFrinn aryd

Tel/Fax 0140-200 48

Ulles HörnaÖppetider: Mån - Tis: 14.00-18.00

Onsdagar: StängtTors - Lörd: 10.00-14.00

Tel. 0140-567 05Falkgatan 7, Tranås

HH HullarydsHandelsträdgårdSnittblommor • Krukväxter • BinderierTel. 0140-220 08

Välkommen tillKrukmakare

Laila Bülow-Mattsson

Blå PumpenHantverkStorgatan 49, 573 32 Tranås

Tel. 0140-185 22

Öppetider: Tisd-Fre. 10-18 • Lör. 10-14www.lailabulowmattsson.se

29

ÖPPETTIDER:MÅN-FRE 9-21LÖRDAG

9-18SÖNDAG 10-18

ANEBY • Tel. 0380-400 11, 415 10

Offererar, inst allerar, reparerar allt inom el.

Tidsbeställning

Nygatan 29, TRANÅSTel. 0140-160 58

FÄRG OCH INSPIRATIONSBUTIKER

Mörcks Grävservi-ce

070-510 48 55

Mobil. 070-666 27 38

Box 13, 573 21 TRANÅS

Tel. Aneb y 0380-413 00Mobi ltel . Peter 070-551 94 77Mobi ltel . Hampu s 070-291 94 77

Kvalité & Cert if ier ingenl igt 9001

Kvalité & Miljöcer tifier ingenl igt 14001

30

Närserv.kontor, Aneby Stig-Göran Hyltbring, DistriktsombudTel. 0380-411 90 Tel. 0140-240 21

Biltel. 070-69 25 288

AJ Auktions & MäklartjänstHB

BroKonsult ABi Växjö

Kungsgatan 13 B • 352 31 VÄXJÖProjektering väg, bro och markarbeten

Jan-Olof Göransson, Slåttergatan 12 573 38 TranåsTel. 0707-48 59 96 / 0140-159 96

HULLARYDS BILSERVICEHullaryd, Aneby • 578 91 ANEBY

Tel. 0140-220 10 • Jourtel. 070-545 77 68

Email: hullarydsbilservice.se

Vi släcker 2:or.Vi utför fyrhjulsinställning.

Jan Wilhelmsson, 070-395 11 59

DIN BYGGHANDEL i ANEBYByggmaterial - Verktyg - Förnödenheter - BeslagStor sortering av trädgårdsartiklar och gödning

AGAGAS

GASOL EGENTURBIL

ANEBY Tel 0380-584 600Öppet: Månd - Fred 6.30–18.00. Lörd 9.00–13.00

www.optimera.se

Aukti onerVi erbjuder dig en helhetslösningmed låga provisionskostnader!

# Försäljning/värdering av hela hem/dödsbon.# Sortering/packning/hämtning.# Grov-finstädning kan ombesörjas.

Kontakta oss för vidare information.

31

Alltid välkommen till oss!Tranås 0140-575 00 • Aneby 0380-806 60

SUNHULTS GÄSTGIVERI–––– Hotell Restaurang ––––

Bygatan 16, Sunhultsbrunn Tel. 0140-211 00, 070-324 14 30.

ÖPPETTIDERVINTER: Månd-Tisd Stängt, Onsd, Torsd, Sönd. 11.00–20.00, Fred-Lörd-Helger 11.00–22.00.

SOMMARTID: Öppet alla dagar.

–– Vi tar även beställni ngar ––

En av sveriges ledande

CONTAINER tillverkareTel. 0140-202 90 vxl.

BALTICUM FRINAB

När det gäller rörNyinstallationer • Reparationer

Peter BohmanAneby MobilFax: 0380-451 54 070-203 75 48

Köpmansgatan 2 • Tel. 0380-462 45

ÖPPETTIDER:Måndag 10-13 – 14-19Tisdag 10-13 – 14-17Onsdag 10-13 – 14-17Torsdag 14-19 (öppet för tidningsläsning från kl 10)Fredag 10-15Biblioteken i Hullaryd tisdag 18-20. Frinnaryd onsdag 17-19.

Vår bibliotekskatalog finns nu på internet, kontaktahuvudbiblioteket för en pinkod.

Frinn aryds Hem bygdsförening

B–FÖRENINGSBREV

Möjligheternas hus: Bygdegårdenhyrs ut till olika ändamål

T.ex. Bröllop, dans och sammanträden.Har Du speciella önskemål försöker vi även lösa dessa.

För bokning och närmare information kontaktaAnn-Catrine Lindström tel: 0140-201 56.

info@frinnarydsbygdegard.sewww.frinnarydsbygdegard.se

En lokal för dig?Frinnaryds Bygdegård

Bergfoths Grafiska AB, Aneby

ANEBY TIMBERwww.anebytimber.com

0140-200 68 • 070-679 66 94Tomas 070-320 33 00

Tel. 0140-230 90 • Fax 0140-230 77

Din kompletta samarbetspartner när det gäller timmerhus!