Lunds universitet STV004 Statsvetenskapliga institutionen VT05 Handledare: Martin Hall

Okända vissheter.

Slavoj Zizek om den ideologiska fantasin

Kristin Berglund

Abstract

This essay focuses on psychoanalytic theory and its relevance for political studies. It especially draws attention to the conceptual toolkit developed by Jacques Lacan and the way that it serves as the starting point for Slavoj Zizek´s approach to the theory of ideology. One important point of this approach is that the power of an ideology is not primarily related to the ideas or worldview it expresses but rather to the enjoyment it provides the subject with. This enjoyment is obscene in the sense that it forms the necessary, but seldom acknowledged, supplement to public values. Fantasy is a major source for this kind of enjoyment. The establishment of enjoyable fantasies guarantees that the contingent nature of a hegemonic ideology remains hidden. To provide a clearer picture of how fantasy works in the service of ideology the second part of this essay depicts Zizek´s interpretation of September 11 and the US war on terror. The discussion is completed with Cynthia Weber´s queer-reading of the meaning attributed to September 11 in US media, which also give emphasis to the role of collective fantasies.

Keywords: Slavoj Zizek, Psychoanalysis, Ideology, Fantasy, Cynthia Weber, September 11, War on Terror

Innehållsförteckning

1 Inledning…………………………………………………………………..1

1.1 Syfte och frågeställningar…………………………………………… 2

1.2 Metod och material ……………………………………………………3

1.3. Disposition …………………………………………………………….5

2 Teori ……………………………………………………………………….6

2.1. Psykoanalysen efter Freud: Lacan…………………………………… 7 2.1.1 Lacans subjektsteori ………………………………………………9 2.1.2 Psykoanalys och samhällsvetenskapen …………………………..11

2.2 Slavoj Zizek …………………………………………………………...13 2.2.1 Ideologi enligt Zizek ……………………………………………..14 2.2.2 Ideologins fantasmatiska kärna …………………………………..16 2.2.3 Lagens obscena frånsida ………………………………………….19 2.2.4 Universalism och reduktionism: kritiska kommentarer …………..22

2.2.5. Queerteori och performativa identiteter …………………………..25

3 Analys………………………………………................................................27

3.1 Väst och den annalkande katastrofen ………………………………… 29 3.2. ”Välkommen till det realas öken!” …………………………………… 31

3.3 Den Amerikanska Drömmen ………………………………………….33

3.4. Media och det begärliga Pearl Harbor ………………………………...36

3.5 Den sublima ondskan ………………………………………………….40

4 Avslutande kommentar……………………………………………….......42

5 Referenser…………………………………………….................................44

1

1 Kapitelrubrik

We live in a ”society of the spectacle” in which the media structure our perception of reality

and render reality indistinguishable from the ”aestheticized” image of it. (Zizek 2000: 15)

Upptakten till föreliggande uppsats är en essä som publicerades i Dagens Nyheter våren 2004.

Essän diskuterar de bilder som just har kommit till världens kännedom och som visar hur

irakiska fångar i det sedermera ökända Abu Ghraib-fängelset plågas och förnedras av

amerikanska soldater. I de kommentarer bilderna dittills framkallat beskrivs de antingen som

en illustration av krigets förödande effekter för den mänskliga moralen eller som resultatet av

enskilda soldaters illvilja. George W Bush går i spetsen för den senare tolkningen och betonar

med eftertryck att övergreppen inte på något vis återspeglar vad USA representerar och

kämpar för runt om i världen – demokrati, mänskliga rättigheter och frihet.

I essän ratas båda förklaringsmodellerna. Skribenten, den slovenske filosofen Slavoj Zizek,

menar att snarare än ett undantag från normal amerikansk kultur måste händelserna i Abu

Ghraib förstås som en bekräftelse på densamma (Zizek: 2004c). Zizek påpekar att det inte är

första gången vi stöter på liknande bilder; med jämna mellanrum dyker de upp efter det att

initiationsriterna vid något regemente eller college i USA ”urartat och soldater eller studenter

har kommit till skada när de fått ölflaskor instuckna i anus, blivit stuckna med nålar eller

liknande”. Bilderna från Irak är alltså långt ifrån så avvikande som presidenten vill göra sken

av. Och inte nog med det: förnedrande riter av detta slag är enligt Zizek ett exempel på den

amerikanska kulturens omedvetna baksida – ett inofficiellt komplement till USA:s offentliga

deklarationer ”om mänsklig värdighet, demokrati och frihet”. Zizek förklarar termen ”det

omedvetna” genom att hänvisa till Donald Rumsfelds uttalande apropå Iraks påstådda

kärnvapen:

Det finns kända vissheter. Detta är saker som vi vet att vi vet. Det finns kända ovissheter. Det vill säga att det finns saker som

vi vet att vi inte vet. Men så finns det också okända ovissheter. Det finns saker som vi inte vet att vi inte vet.

(Citerad i Zizek 2004c)

Försvarsministern ser frågan om irakiska kärnvapen som en ”okänd ovisshet”. Men Zizek

menar att listan är ofullständig:

2

Rumsfeld glömde att tillägga den fjärde möjligheten: “ de okända vissheterna ”, alltså saker som vi inte vet att vi vet – vilket

exakt motsvarar Freuds definition av det omedvetna […]. Om Rumsfeld ansåg att det huvudsakliga hotet i Irak härrör från

“de okända ovissheterna ”, det vill säga från Saddams massförstörelsevapen om vilka vi inte ens kan ana vad de skulle kunna

vara, så visar Abu Ghraib-skandalen var hotet verkligen ligger: i de ”okända vissheterna” , alltså i de övertygelser,

antaganden och obscena hanteringar som vi förnekar att vi känner till, trots att de bildar bakgrunden till de värden vi

bekänner offentligt. (Zizek 2004c. Mina kursiveringar)

Resonemanget hade inte mycket gemensamt med min egen schablonmässiga bild av det

omedvetna, som jag associerade till Freuds psykoanalys och idéer om förträngda

barndomsminnen, frammanade efter timmar av inre självrannsakan. Nu använde Zizek alltså

begreppet för att tolka en situation som jag varken uppfattade som privat eller psykologisk;

illegal våldsutövning i en internationell konflikt. Min nyfikenhet var väckt: hur kan

förbrytelser av detta slag påstås ”bilda bakgrunden” till USA:s officiella ideal om demokrati

och frihet? Hur kan ett psykoanalytiskt koncept som det omedvetna överhuvud bli begripligt

på en samhällsomfattande nivå och dessutom användas i en utrikespolitisk kontext?

En närmare granskning av Slavoj Zizeks arbeten tycktes kunna ge svar på mina frågor.

Med utgångspunkt i psykoanalysen, framförallt den som utvecklades av Jacques Lacan, har

Zizek analyserat politiska fenomen som rasism, ideologi och upplösningen av Jugoslavien.

Under de senaste åren har en stor del av hans texter kretsat kring terrorattacken som drabbade

New York 2001 och den amerikanska säkerhets- och utrikespolitik som därefter följt.

Uppsatsen kommer särskilt uppmärksamma Zizeks analys av den elfte september och det

”krig mot terrorn” som USA därefter inledde. På detta vis kan de teoretiska resonemangen

kopplas till ett konkret politiskt skeende vars konsekvenser vi fortfarande kan se i vår

omvärld.

1.1 Syfte och frågeställningar

Jag vill undersöka hur traditionella statsvetenskapliga problemområden som utrikes- och

säkerhetspolitik kan studeras utifrån en psykoanalytisk begreppsapparat. Vid sidan om denna

teoretiska undran vill jag se hur det psykoanalytiska perspektivet har aktualiserats i Zizeks

analys av den elfte september och dess efterspel. Mina frågeställningar blir därför följande:

3

- Hur kan psykoanalytiska idéer relateras till politiska studier och hur görs detta

specifikt i Slavoj Zizeks texter?

- Vilken roll spelar psykoanalytiska koncept i Zizeks analys av den elfte september och

den efterföljande amerikanska politiken?

1.2. Metod och material

Eftersom mina två frågeställningar fokuserar på Slavoj Zizeks arbeten verkar textanalysen

vara den lämpligaste metoden. Jag utgår här ifrån Göran Bergström och Kristina Boréus

definition av text som ”en skriftlig framställning som är sammanhängande och som kan

fungera kommunikativt” och som i detta sammanhang syftar på Zizeks teoretiska verk

(Bergström – Boréus 2000: 19). Olika textanalytiska inriktningar lyfter i olika hög grad fram

den interpersonella dimensionen av en text (hur den relaterar till andra människor, till

exempel genom att uttrycka en åsikt, order eller fråga) respektive den innehållsmässiga (de

tankar och idéer som kommer till uttryck). I denna uppsats är naturligtvis innehållsaspekten

det väsentliga, vilket bör styra mitt val av inriktning. Innebördsfrågan är det centrala i den

innehållsliga idéanalysen; syftet med denna ansats är att belysa innehållet i en ideologisk

argumentation (Bergström – Boréus 2000: 154). Forskare som använder sig av innehållslig

idéanalys som metod kan till exempel uppmärksamma hur en aktör har argumenterat i en

specifik politisk fråga; vilka nyckelbegrepp bygger argumentationen på och vilken betydelse

ges dessa? På detta vis försöker forskaren rekonstruera den bakomliggande logiken i en

argumentation. Följande uppsats fokuserar visserligen inte en ideologisk argumentation utan

snarare en teoretisk sådan; jag menar att den innehållsliga idéanalysen ändå blir en användbar

metod. Precis som i exemplet ovan är jag intresserad av att identifiera de psykoanalytiska

begrepp som Zizek menar är relevanta i politiska sammanhang, liksom de betydelser han ger

begreppen. Uppsatsens syfte ligger helt i linje med idéanalysens primära målsättning – att

presentera maximal klarhet i en argumentation (här den implicita argumentation för

psykoanlysens politiska relevans som återfinns i Zizeks texter). I det här fallet innebär detta

även att lyfta fram, de ibland outtalade, premisserna för Zizeks analys; det vill säga idéer från

den etablerade psykoanalytiska tradition som är hans utgångspunkt.

En innehållslig idéanalys kan antingen struktureras kring analytiska verktyg som

idealtyper eller ha ett friare upplägg där forskarens egna tolkningar spelar en avgörande roll

(Bergström – Boréus 2000: 176). Det senare gäller för denna uppsats. Fördelen med en sådan

4

ansats är att analysen inte ”styrs” av på förhand konstruerade analysverktyg: uttolkaren kan

därför vara mera mottaglig för textens faktiska innehåll och nyanser. Samtidigt finns det en

risk att analysen blir allt för subjektiv, det vill säga att insynen i tolkningsprocessen minskar

och det följaktligen blir svårt för läsaren att själv bedöma rimligheten i mina tolkningar

(Devine 2002: 204). Invändningen är särskilt relevant i detta sammanhang eftersom de

teoretiker som uppsatsen behandlar rör sig på en hög teoretisk nivå; risken för feltolkningar är

med andra ord betydande. Jag har försökt minimera denna risk genom att med hjälp av

introducerande litteratur skaffa en grundläggande förståelse för psykoanalytisk teori generellt;

jag har också kompletterat läsningen av Zizek med andras presentationer av hans resonemang.

Detta har förhoppningsvis ökat mina förutsättningar att göra befogade tolkningar.

Slavoj Zizeks egna verk är alltså uppsatsens huvudmaterial; följt av texter som

kommenterar och presenterar Zizek. Litteratur om andra psykoanalytiska förgrundsfigurer har

också använts, liksom presentationer av det med psykoanalysen besläktade perspektivet

queerteori. Analyskapitlets behandling av terrorattentatet den elfte september och USA:s ”krig

mot terrorn” vilar främst på Zizeks egen framställning, som bara marginellt har kompletterats

med andra källor. Upplägget av analysen kanske därmed kan verka väl okritiskt. Jag anser att

det ändå är motiverat eftersom det väsentliga i kapitlet är just tolkningen; det är också här som

Zizek blir originell. De fakta som presenteras är däremot sällan särskilt kontroversiella. Med

detta sagt är jag ändå medveten om att analyskapitlet kan kritiseras för att vara allt för

deskriptivt, eftersom tanken är att presentera Zizeks psykoanalytiskt färgade analys av ett

politiskt förlopp snarare än min egen. Till mitt försvar kan jag bara återigen betona att de

psykoanalytiska idéer som bär upp Zizeks analys inte alltid förklaras särskilt ingående; för

den som inte är insatt i denna teori kan hans texter därför vara svårbegripliga. I analysen

liksom i det tidigare teorikapitlet har jag därför försökt förtydliga de premisser som Zizeks

analys vilar på, med förhoppningen att detta ska öka den oinvigdes möjligheter att ta till sig

hans tankar.

Givetvis är Slavoj Zizek inte den ende som vill integrera freudianska och/eller lacanska

idéer i den politiska analysen. Andra psykoanalytiskt influerade samhällsteoretiker utelämnas

emellertid nästan helt i denna uppsats; några av dem nämns förbigående och endast i ett fall

(Cynthia Weber) ges plats för ett mer utvecklat resonemang. Den relativt höga

abstraktionsnivån i psykoanalytisk teori har gjort att jag hellre velat presentera en version av

den så tydligt som möjligt, än att ge plats för många olika tolkningar. Av samma anledning

blir presentationen av Freud och Lacan mycket förenklade, liksom den av Zizek; de

psykoanalytiska begrepp som uppsatsen tar fasta på är inte de enda som Zizek vill ge en

5

politisk innebörd. Förutom uppsatsens utrymmesmässiga begränsningar beror detta på att min

ambition har varit att framställa psykoanalysens idéer så koncist jag förmått. Detta tror jag

ökar läsarens förmåga att själv ta ställning till teorins eventuella relevans för politiska studier.

1.3. Disposition

I nästa kapitel presenteras uppsatsens teoretiska utgångspunkter. Efter en kort redogörelse för

den teori som grundades av Sigmund Freud följer en lite mer ingående beskrivning av den

psykoanalytiska inriktning som Jacques Lacan utvecklade. Därefter riktas uppmärksamheten

mot Slavoj Zizeks produktion, som alltså främst ska förstås i ljuset av den lacanska

psykoanalysen; fokus för diskussionen är Zizeks ideologiteori. Den av Lacan influerade

queerteorin presenteras också här. I det analyskapitel som därpå följer blir Zizeks teoretiska

resonemang förhoppningsvis mer konkret genom att appliceras på händelserna kring den elfte

september 2001 och den därpå följande amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken; Zizek

kompletteras här med queerteoretikern Cynthia Webers analys på samma tema. Tanken är att

ge analysen extra stuns genom att framställa två teoretiker som båda utgår ifrån en

psykoanalytisk begreppsapparat, men som delvis uppmärksammar olika saker. I analyskapitlet

kopplas också USA:s politiska utveckling efter den elfte september till en längre

utrikespolitisk amerikansk tradition. Uppsatsen avrundas med en avslutande kommentar.

6

2 Teori

Fantasy reveals the very transgressions it affects to hide: it endeavoursto suppress the scandal of the Real, but in so doing inevitably provokes the return of the repressed, which breaks out in unexpected material forms. (Wright – Wright 1999: 87)

Begreppet psykoanalys betecknar dels en behandlingsmetod, dels en teori om psykiska

processer. Som en teoribildning om psykiskt liv kan psykoanalysen delas in i olika

abstraktionsnivåer, som sträcker sig från den kliniska nivåns analyser av enskilda individers

neurotiska symtom till den abstrakta metapsykologin, bestående av generella antaganden om

det mänskliga medvetandets form och natur (Bateman – Homes 1995: 4). Eftersom vi är

intresserade av psykoanalysens relevans i ett bredare kulturellt sammanhang uppehåller sig

presentationen nedan vid metapsykologin. En grundläggande psykoanalytisk tanke är

emellertid att det inte finns någon principiell skillnad mellan patologiskt respektive ”normalt”

inre liv. Samma psykiska mekanismer som hos vissa leder till neurotiska symtom ligger

bakom en ordinär mental företeelse som drömmar. Gränsen mellan normalt och patologiskt

mentalt liv kan istället dras utefter styrkan i de psykiska mekanismerna, det vill säga det

inflytande de har över individens vardag (Roazen 1986: 70).

Metapsykologin syftar till att undersöka det som ligger ”bakom” människans medvetande

och konkreta beteende. Dess mest centrala antagande är att det finns en omedveten dimension

i det mänskliga psyket, grundat i instinktiva drifter, samt att denna på ett strukturerat vis

förhåller sig till människans medvetande (Boothby 2001: 3). Det omedvetna innebär att

människans inre med nödvändighet präglas av konflikter, eftersom driftsimpulser bemöts av

förträngning och andra försvarsmekanismer. Trots att vi inte direkt kan observera det

omedvetna ansåg Freud att dess existens måste förutsättas om irrationella psykiska fenomen

som exempelvis drömmar ska kunna förklaras (Bateman – Holmes 1995: 29).

Psykoanalysen identifierar de grundläggande mänskliga drifterna i lustprincipen och

aggressionsdriften. Tillsammans representerar de människans instinktiva strävan efter vällust

respektive destruktivitet och våldsamhet (Hydén – Topor 1983/1995: 5-6). Eftersom dessa

impulser står i bjärt kontrast till sociala normer och individens önskan att upprätthålla en

respektabel självbild kommer han eller hon förpassa dem till det omedvetna. Individen kan

emellertid inte helt distansera sig från ”förbjudna” begär, som återvänder till hennes

7

medvetande genom bland annat drömmar och oförklarliga ångestkänslor; båda är resultatet av

en konflikt mellan våra innersta önskningar och behov av självaktning (Roazen 1986: 120-

121).

Freud diskuterade även hur mentala strukturer hos individen påverkar och interagerar med

sociala gemenskaper. Freud hade en ambivalent syn på samhället och kulturen: å ena sidan

begränsar kulturen människans frihet genom att kräva att hon försakar sina drifter, vilket

skapar ångestkänslor och ibland neuroser:

bortträngandet av icke önskvärda driftsyttringar sker inte kostnadsfritt. All den aggression vi inte får uttrycka mot omvärlden

vänds mot det egna jaget […]. Ur denna omedvetna bortträngning växer hos människorna en känsla av skuld, ett obehag, en

vantrivsel i kulturen. (Hydén – Topor 1983/1995: 7)

Å andra sidan kan kulturen, just genom att hjälpa människor besegra aggressiva drifter,

motverka det sociala kaos som annars hotar att uppstå. Mot denna bakgrund ansåg Freud att

psykologisk balans, på individuell och kollektiv nivå, uppnås genom sublimering, vilket

innebär att driftsimpulser kanaliseras i kulturellt acceptabla uttrycksformer. Aggressivitet

behöver inte resultera i skadligt våld utan kan även uttryckas i sport, musik eller konst

(Bateman – Holmes 1995: 92-93).

2.1 Psykoanalysen efter Freud: Lacan

Med utgångspunkt i den freudianska psykoanalysen utvecklade Jacques Lacan en

okonventionell teori om det mänskliga subjektets relation till samhället. Lacan var i själva

verket banbrytande eftersom han översatte metapsykologin, som för Freud hade sin grund i

biologi och fysik, till en lingvistisk kunskap (Mukhtar-Landgren 2004: 11). Lacan anses vara

en portalfigur för senare försök att förstå sociala processer med hjälp av psykoanalytiska

begrepp (Myers 2003: 20).

Ett av Freuds mest berömda yttranden är påståendet att ”jaget är inte herre i sitt eget hus”.

Medan många av de psykoanalytiska skolor som bildats efter Freud snarast har velat

avdramatisera denna idé är den en grundbult för Lacans teoribildning (Mukthar-Landgren

2004: 11). Människan är, menar Lacan, en främling inför sig själv; inom henne verkar krafter

och drifter som hon till stora delar är omedveten om. Lacan hävdade dessutom att språket

spelar en avgörande roll för det omedvetnas opererande. Sammanlagt innebär det lacanska

perspektivet att människans jag, som vi gärna betraktar som något djupt personligt och

8

individuellt, har en utpräglat social dimension; språket fungerar som en länk som binder

samman individuella identiteter (McSwite 1997: 45).

All mental aktivitet kan enligt Lacan härledas till en av tre ordningar; den imaginära,

symboliska eller reala. Var och en av dessa ordningar kan beskrivas som ett slags kraftfält

som utövar sitt specifika inflytande över individens inre (Myers 2003: 21). Innan vi går in på

Lacans subjektsteori, där de tre ordningarna diskuteras mer ingående, vill jag kort redogöra

för respektive begrepp. Eftersom den symboliska ordningen sammanfaller med Lacans

språkfilosofi, som är grundläggande för hans övriga teori, läggs särskild vikt vid denna.

Den imaginära ordningen representerar vårt sätt att i vardagen förhålla oss till den sociala

världen; genom så kallade imaginära identifikationer försöker vi ständigt finna totalitet och

mening. Fantasin och ideologi tillhör det imaginära (Sjöholm 1996: 9).

Den symboliska ordningen betecknar framförallt språket, men innefattar även de lagar och

sociala strukturer som finns i ett samhälle. Det symboliska är den arena genom vilken

människan blir en del av en social gemenskap. I viss mån sker inträdet i det symboliska innan

den biologiska födseln; redan som foster har barnet ett familjenamn och det är också inskrivit

i samhällets sociala strukturer genom att tillhöra ett visst kön och etnicitet, socio-ekonomisk

grupp etcetera (Myers 2003: 22).

Lacans förståelse av den symboliska ordningen bygger på strukturalistiska och

poststrukturalistiska idéer om språk (Stavrakakis 1999: 22-29). Språket ses här som ett

formellt system bestående av skillnader, där varje ords betydelse avgörs genom dess relationer

till andra ord. För att förstå innebörden av ett begrepp som mamma måste man veta vad

besläktade begrepp som son, dotter och pappa betyder. Ordens betydelse avgörs därmed

differentiellt, genom att skiljas från vad det inte är: ”glad” identifieras med hjälp av sin

motsats ”ledsen” och så vidare. Snarare än att återspegla essensen hos ett objekt eller fenomen

är den betydelse vi tillskriver ett ord därför en konsekvens av språkliga distinktioner. Vår

verklighet grundas alltså inte på en direkt relation till världen och dess objekt, utan på de

språkliga begrepp vi har tillgång till. Vi är ”fångade” i språket. Eftersom språket saknar

objektiva referenspunkter är de betydelser vi tillskriver olika begrepp alltid godtyckliga. Ett

tydligt exempel på detta är ordet ”kvinna”: från att tidigare ha signalerat underlägsenhet och

oförmåga har vi idag en mer neutral förståelse av ordet. Det här innebär att den symboliska

ordningen är föränderlig (Myers 2003: 23-24).

Den del av verkligheten som befinner sig bortom språket, och som därmed är omöjligt att

symbolisera, sammanfaller med Lacans tredje ordning: det reala. Det reala utgör navet i

Lacans teori och kan beskrivas som den bas som det imaginära och det symboliska vilar på

9

(Mukhtar-Landgren 2004: 15). Eftersom vi behöver språk för att föreställa oss världen kan vi

egentligen inte veta något om denna sfär – samtidigt som dess existens inte går att förneka.

Den reala ordningen uppenbaras i fenomen som motstår försök till meningsskapande och

samtidigt utövar ett obönhörligt tryck. Tony Myers menar att AIDS kan ses som ett exempel

på utbrott av det reala. Sjukdomens uppkomst har förklarats på olika sätt: till exempel som ett

gudomligt straff för homosexualitet; en kupp iscensatt av CIA eller ett resultat av människans

försök att kontrollera naturen. Bakom de konkurrerande tolkningarna finns samma vilja att

tillskriva sjukdomen en mening, att förstå den med hjälp av den symboliska ordningens

begrepp. Samtliga tolkningar kretsar dock hjälplöst kring ett och samma faktum – sjukdomen

fortsätter att skörda sina offer oberoende av hur människor förstår den. Exemplet visar hur

den symboliska ordningen försöker, men aldrig riktigt lyckas, integrera det reala inom sig

(Myers 2003: 25-26).

2.1.1 Lacans subjektsteori

Lacan föreställer sig att det mänskliga subjektet skapas genom passerandet av ett antal

separata stadier (McSwite 1997: 46). Människans tillvaro innan hon blir ett medvetet subjekt

inleds med livet i livmodern. Detta är ett tillstånd av total kroppslig enhet med modern; denna

enhet består även en tid efter förlossningen, då barnet fortsätter att vara helt beroende av

moderns kropp. I detta stadium befinner sig barnet i det reala; det saknar ett medvetet jag och

upplever ingen differentiering mellan sig själv och omvärlden (Mukhtar-Landgren 2004: 11).

Barnets tillvaro präglas av jouissance, vilket är den franska beteckningen för sexuell njutning

och som här kan tolkas som en känsla av njutningsfull och total enhet med modern.

Jouissance har hos Lacan flera betydelser men kan generellt förstås som en överväldigande

njutning; så stark att den tenderar att förvandlas till sin motsats, det vill säga smärta (Parker

2004: 61). Trots smärtan känner subjektet ett kompromisslöst behov att upprepa det som

generar njutningen. En viss föreställning av känslan kan vi få genom att tänka på den

blandning av vällust och obehag som får någon att fortsätta att pilla på ett sår (Myers 2003:

86). Med tiden mister dock barnet den njutningsfulla gemenskapen med modern. Förlusten

utgör grunden för ett evigt trauma; också den vuxne individen söker ständigt återvinna

jouissance och det förlorade objektet, den moder-barn-totalitet som hon en gång var en del av

(Mukhtar-Landgren 2004: 11).

Separationen inleds under det stadium i barnets liv som Lacan benämner spegelstadiet, som

också representerar inträdet i den imaginära ordningen (Myers 2003: 21). Spegelstadiet är en

10

metafor för det tillfälle då barnet för första gången ser sin egen spegelbild; barnets kropp,

dittills upplevt som osammanhängande och autonoma delar, framstår nu som en enhet, möjlig

att koordinera och kontrollera. I spegelbilden ser barnet hur det kan agera som en fungerande

helhet; men samtidigt är det medvetet om att det fortfarande är oförmöget att fullt ut

kontrollera sin kropp. Upplevelsen blir det första steget i utvecklandet av subjektivitet, i

bemärkelsen en sammanhängande (idealiserad) självbild. Självbilden påminner om den bild

barnet mötte i spegeln på det viset att den tycks vara omöjlig att leva upp till; det är ändå den

som individen hoppas att omvärlden ska se i henne (McSwite 1997: 46-47). Samtidigt inleds

barnets imaginära identifikationer med yttre objekt: barnet försöker nu skapa en

sammanhållen bild av sig själv genom att även spegla sig i andra, i första hand med modern

(Mukhtar-Landgren 2004: 12). Samhörigheten med modern är fortfarande mycket stark. För

barnet framstår hon som den främsta källan till säkerhet och jouissance.

Nästa steg i barnets liv sker då det börjar utveckla sin språkliga förmåga, och därmed

förstärker sin kontakt med den symboliska ordningen. Barnet upptäcker då det uttalar sina

första språkliga läten att detta medium innebär en möjlighet att förhindra negativa

upplevelser, till exempel att modern lämnar det ensamt - med språkets hjälp kan barnet

framkalla en reaktion hos andra. Insikten att språket kan fungera på detta vis skapar en

euforisk, men givetvis falsk, förnimmelse av att kunna styra omgivningen. Erfarenheten

innebär ännu ett steg bort från jouissance; barnet vinner dock en känsla av kontroll, denna

gång över språket (McSwite 1997: 47-48).

Det slutgiltiga inträdet i den språkliga världen, och det lika definitiva avlägsnandet från

moder-barn-totaliteten, inträffar då barnet inser att det finns ett hinder i relationen till modern,

nämligen fadern. Moderns förhållande till honom skiljer sig från det som barnet har till sin far

och efter att ha drabbats av denna insikt kan barnet inte längre identifiera sig med henne. De

sista spåren av jouissance, som den ultimata kroppsliga njutningen som barnet upplevt i det

reala, försvinner nu för alltid. Istället vinner barnet förmågan att med hjälp av språket kunna

skapa mening i tillvaron (McSwite 1997: 47-48). Från och med nu kan subjektet bara förstå

och uppleva sin tillvaro med hjälp av språk. Istället för den direkta tillgången till våra

kroppsliga jag vi hade i livmodern/det reala får vi en indirekt relation förmedlad via språket.

Detta innebär en betydande förlust eftersom språket aldrig fullt ut kan återspegla det reala.

Den symboliska/språkliga ordningen är därför strukturerad kring en brist (Stavrakakis 1999:

33).

Subjektets inträde i språket markerar tillblivelsen av det omedvetna, som alltså kan förstås

som språkets frånsida – ett slags systematiskt tillkortakommande som uppstår när vi talar

11

(McSwite 1997: 47). Eftersom språket aldrig är heltäckande blir våra identiteter, som vi

försöker skapa med hjälp av språkliga begrepp, också bristfälliga. Subjektet är därför dömt att

dels identifiera sig med den bild omvärlden har av henne (baserad på identitetskategorier som

kön, yrke etcetera) och dels känna att en del av henne förblir oartikulerad. Vi kan använda

begrepp som kvinna, student, lundabo för att presentera oss för omvärlden; men själva

essensen i min person kan aldrig fångas genom kategorier av detta slag (Muhktar-Landgren

2004: 16-17). Denna består istället av det som utelämnas av dylika karaktäriseringar och som

i själva verket inte kan beskrivas – det är den del av mig som uttalar de beskrivande

begreppen och som är förmögen till denna självreflektion (McSwite 1997: 47). Denna inre

splittring blir subjektets ständiga börda. Hon går genom livet med en känsla av att det finns

något ”där ute” som fattas henne. Det är just det omöjliga i att med språkets hjälp skaffa en

identitet som återspeglar hela min person som gör en heltäckande och komplett identitet

åtråvärd i mina ögon och får mig att fortsätta söka den (Stavrakakis 1999: 25-29).

Påminnelser om det reala, det som förblir oartikulerat, kommer emellertid alltid störa

subjektets strävan efter fullständighet (Stavrakakis 1999: 7).

I den lacanska analysen är begär ett centralt begrepp som bara kan förstås i relation till

subjektets tillkomsthistoria. Förlusten av det ursprungliga objektet, det vill säga modern, föder

ett begär som är strukturerat kring det ändlösa sökandet efter otillgänglig jouissance. Begäret

är drivkraften bakom människors vilja att ständigt identifiera sig med nya objekt som hon

hoppas ska ge henne den totalitet hon en gång förlorat. Eftersom objekten, till exempel en

kärlekspartner, emellertid inte kan ge oss den fullständiga totalitet vi längtar efter blir mötena

med dem alltid en besvikelse (McSwite 1997: 49-51). För att begäret ändå ska upprätthållas

måste de åtråvärda objekten därför kontinuerligt bytas ut.

En nyckelroll spelas här av fantasin. Fantasin utlovar ett möte med nya objekt och

stimulerar därmed begärets ständiga förnyelse. Genom att upprätthålla subjektets begär

skänker fantasin subjektet viss njutning/jouissance (som dock bara är en blek kopia av den

jouissance vi upplevde i det reala). Varje fantasi struktureras kring ett objekt som lovar att ge

oss den efterlängtade njutningen/totaliteten (Stavrakakis 1999: 45-51).

2.1.2 Psykoanalys och samhällsvetenskapen

Inom samhällsvetenskapen har många velat kombinera det psykoanalytiska arvet med andra

teoretiska perspektiv. Inom den så kallade Frankfurtskolan har till exempel tänkare som

Herbert Macuse, T.W. Adorno och Jürgen Habermas försökt förena Freuds tankar med ett

12

marxistiskt perspektiv för att utveckla en teori som belyser både den instinktiva (Freud) och

den sociala (Marx) dimensionen av människans tillvaro. Utifrån en sådan teori ville

Frankfurtskolans teoretiker förklara moderna fenomen som masskultur och fascism (Gardner

2004: 12335). I feministerna Julia Kristeva och Luce Irigarays arbeten blir psykoanalysen

bland annat ett sätt att identifiera och kritisera förtryckande sociala strukturer, främst

grundade i kön men även i klass och etnicitet (Grosz 1990: 168).

På ett mer allmänt plan har psykoanalysen varit en viktig influens bakom ett ifrågasättande

av den cartesianska rationella individen med en tydlig och fixerad identitet till förmån för ett

splittrat subjekt, plågad av inre konflikter och ambivalenta känslor. Denna utveckling har haft

ett stort inflytande över samhällsvetenskap som bedrivs med en uttalad kritisk ambition, till

exempel postmoderna perspektiv (Alvesson – Deetz 2000: 94-95). McSwite konstaterar

emellertid att huvudfåran inom dagens samhällsvetenskap utgår ifrån en ekonomisk modell

över mänskligt beteende, enligt vilken sociala processer drivs av individernas rationella

nyttokalkyleringar (1997: 53).

Roazen betonar att mottagligheten för psykoanalytisk subjektsteori har varierat mellan

olika samhällsvetenskapliga discipliner (1986: 36-47). Kulturantropologin har föga

förvånande varit betydligt mer välkomnande än den ekonomiska disciplinen; även

statsvetenskapen har visat sig relativt motståndkraftig mot psykoanalytiska influenser. Roazen

tror att det senare kan hänga samman med att statsvetare ofta jobbar med ett aggregerat och

anonymiserat källmaterial snarare än genom personligt fältarbete: en djupare förståelse av

mänskligt beteende kan därför te sig mindre viktigt för statsvetaren än för exempelvis

antropologen. Genom sin fokus på konkret maktutövning tenderar statsvetenskapen också att

uppmärksamma regeringars och tjänstemäns explicita beteende. Men detta kan inte förklara

varför någon agerar på ett visst sätt påpekar Roazen; detta kan däremot en psykoanalytiskt

inspirerad statsvetenskap. En sådan bör ta tillvara på psykoanalysens identifierande av ett gap

mellan människans yttre och inre verklighet. Denna insikt är enligt Roazen väsentlig för att

förstå hur politik är något mer än en arena för nyttomaximering; politik handlar lika mycket

om identiteter, värderingar och rädslor som präglar människors inre - ofta utan att de är

medvetna om dem (1986: 48-65).

Bilden av ett splittrat subjekt är dock inte det enda som gör psykoanalysen intressant

ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. Stavrakakis menar att det som statsvetaren

främst bör ta till sig av till exempel Lacans teori är bilden av samhället, snarare än av

den enskilda individen: hos Lacan är samhället ett språkligt konstituerat fält inom vilket

alla försök att symbolisera det reala bygger på exkludering och reducering. Men det

13

exkluderade reala gör sig ständigt påmind och synliggör därmed bristen i det

gemensamma meningssystemet, i det symboliska (Stavrakakis 1999: 38-39).

2.2 Slavoj Zizek

En av dem som alltså har tagit fasta på de samhälleliga konsekvenserna av Lacans teser är den

slovenska filosofen Slavoj Zizek, vars säregna blandning av lacansk psykoanalys och

politiska och filosofiska resonemang har väckt stor uppmärksamhet sedan 1989 då hans första

bok gavs ut. Medan vissa har kritiserat Zizeks samhällsanalyser för att vara allt för abstrakta

och för att inte i tillräcklig grad producera konkreta politiska visioner (Myers 2003: 121) har

andra hyllat honom. Tony Eagleton har till exempel beskrivit Slavoj Zizek som ”the most

formidable brilliant exponent of psychoanalysis, indeed of cultural theory in general, to have

emerged in Europe for some decades” (Myers 2003: 1). Ordet kulturteori gör inte Zizek

mindre relevant i en samhällsvetenskaplig kontext; hos honom blir populärkulturella

fenomen, analyserade med hjälp av psykoanalytiska begrepp, en fond mot vilken politiska

förhållanden och idéer kan förstås (Parker 2004: 8). Utmärkande för Zizeks analyser är just

den förbindelse han ser mellan politiska skeenden och populärkulturen. Cecilia Sjöholm

beskriver denna förbindelse så här:

På ena sidan i hans analyser står filmer, bästsäljare, modefenomen: hela det populärkulturella fält som förser oss med våra

föreställningar om hur verkligheten är beskaffad. På den andra sidan står politiska rörelser, nationalism, krig i nationalismens

namn: massfenomen som för Zizek låter sig förstås mot samma fantasmatiska1 bakgrund som populärkulturen.

(Sjöholm 1996: 11)

Det är med en gedigen förankring i Lacans subjektsteori som Zizek griper sig an ämnen som

nationalism, totalitarism och rasism. Grunden för många av dessa diskussioner är dock ett

resonemang om ideologins roll i ett samhälle, varför följande presentation fokuserar denna

fråga. Cecilia Sjöholm menar att det är genom att visa på de ideologiska implikationerna av

Lacans teser som Zizek lämnar sitt eget bidrag till den lacanska psykoanalysen (1996: 13).

1 Från engelskans phantasmatic - illusorisk, drömlik. Zizek använder begreppet för att beskriva processer och företeelser där fantasin spelar en aktiv roll.

14

2.2.1 Ideologi enligt Zizek

Glynos beskriver de samtida uppfattningarna om ideologi som splittrade (2001: 192-193). Å

ena sidan finns dem som anser att ideologiernas kamp en gång för alla har avgjorts till förmån

för den västerländska triaden demokrati-kapitalism-liberalism; andra hävdar å andra sidan att

det faktum att liberala och kapitalistiska idéer idag ter sig så självklara bevisar ideologins

fortsatta relevans. Slavoj Zizek hör till den senare gruppen. Men för att upptäcka ideologins

konturer måste vi enligt Zizek rikta uppmärksamheten mot sfärer som traditionellt varken

förknippas med ideologi eller politik – människors begär, fantasier och njutningar.

Zizek vill väcka liv i det ideologikritiska projekt som en gång initierades av marxismen

(Myers 2003: 63-77). Ideologiteori så som den formulerades av Marx utgår från antagandet

att ekonomiska relationer och betingelser utgör samhällets innersta substans; denna substans

utvecklas enligt objektiva lagar som kan studeras vetenskapligt. Ur detta perspektiv består

ideologi i att förneka denna lagbundna samhälleliga kärna och istället hävda idéer som

legitimerar vissa sociala arrangemang eller representerar särskilda klassintressen. Den som

accepterar en ideologi som liberalismen och de idéer som förknippas med denna – fri

marknad och åsiktsbildning exempelvis – som universella sanningar utan att inse att idéerna

gynnar en viss klass, i detta fall borgerligheten, är offer för en systematisk förvridning av

verkliga förhållanden (eller ett ”falskt medvetande”). Marxistisk ideologikritik handlar alltså

om att ersätta falsk kunskap med sann kunskap (Glynos 2001: 196-197).

Detta marxistiska arv, så som det mycket övergripande har presenterats ovan, har länge haft

stort inflytande över det kritiska studiet av ideologi. Perspektivet har senare kritiserats av

företrädare för ”den språkliga vändningen”, som betonat språkets konstituerande roll; bland

dessa finner vi till exempel de poststrukturalister vars idéer berördes tidigare (Glynos 2001:

193). Sociala processer och fenomen betyder enligt denna skola aldrig något i sig utan blir

meningsfulla först då de kopplas till en språklig kontext (Howarth 2000: 10). Det går till

exempel inte att enligt några objektiva kriterier fastställa vad ordet frihet betyder; ordet får

olika innebörder i ett socialistiskt respektive konservativt sammanhang liksom under olika

historiska epoker. Eftersom alla begreppsbetydelser och idéer på detta vis sägs vara tillfälliga

och relativa framstår föreställningen om ett falskt medvetande – och dess implicita antagande

om ett objektivt korrekt medvetande – som förlegad. Glynos beskriver den postmoderna

utmaningen så här:

when an emphasis on contingency has dealt a severe blow to the credibility of moral and political claims to “universal and

objective” truth is it still credible to speak of ideological critique? (Glynos 2001: 191)

15

Poststrukturalisterna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe har utvecklat ett ideologibegrepp

som tar hänsyn till denna kritik. De likställer ideologi med ambitionen att ge den slutgiltiga

definitionen av politiska idéer och begrepp som rättvisa, demokrati etcetera, utan att erkänna

att alla sådana tolkningar är begränsade och tillfälliga (Howarth 2000: 122-123).

Ideologikritik handlar ur deras synvinkel om att visa hur företrädare för olika politiska projekt

vill ge politiska begrepp, vars innebörder alltid är flytande och föränderliga, en absolut

betydelse. Laclau har emellertid senare betonat att det ideologikritiska projektet inte kan nöja

sig med att visa hur historiskt och politiskt specifika tolkningar av samhället framställs som

universella. Lika viktigt är det att skildra hur en ideologi ”griper tag” i subjekten och behåller

dem i sitt grepp trots att den inte representerar en allmängiltig sanning (Glynos 2001: 195).

Det är i detta sammanhang som Zizek vill lyfta fram Lacans subjektsteori. För att förstå hur

en ideologi bevarar sin dominerande position måste vi enligt Zizek särskilt uppmärksamma

den psykoanalytiska kategorin det omedvetna (Hanlon 2001: 5).

Som vi såg tidigare så placerade Lacan det omedvetna inte i djupet av människors inre,

utan i den språkliga interaktionen mellan människor (där något alltid förblir oartikulerat).

Zizek bygger vidare på denna poäng och vill förlägga det omedvetna till ideologiska

strukturer som finns utanför individen (Hanlon 2001: 5). Idén om ideologiska strukturer

bygger till stora delar på Louis Althussers ideologiteori. Marxisten Althusser ansåg att

ideologins grundläggande funktion är att få människors identiteter att överensstämma med

existerande samhällsinstitutioner (Howarth 2000: 92-93). Människor kommer då att uppfatta

samhället som naturligt och självklart; sannolikheten att de reagerar på sociala spänningar

minskar därmed. Enligt Althusser var ideologins materiella karaktär betydligt viktigare än

dess intellektuella innehåll; ideologi är framförallt en samhällelig praktik som via sociala

institutioner förser människor med politiska och sociala identiteter. Det är genom

utbildningssystemet, massmedia, politiska och religiösa organisationer etcetera, som

mänskliga identiteter skapas och upprätthålls. Althusser sammanfattar dessa

samhällsbevarande instanser med begreppet ”ideological state apparatus” (ISA) (Althusser

1971:143-144).

Liksom Althusser betonar Zizek alltså ideologins externa karaktär. En inflytelserik ideologi

dominerar inte samhället för att individerna djupt inom sig är övertygade om dess riktighet;

typiskt för samtida ideologier är tvärtom att människor har en cynisk distans till dem. Zizek

exemplifierar detta med ett resonemang om ”varufetischism” (Myers 2003: 65-67). Enligt

detta marxistiska begrepp har pengar, som egentligen bara är en symbol för ett nätverk av

16

mänskliga relationer, i det kapitalistiska samhället blivit ett värde i sig. Till skillnad från

klassisk marxism vill Zizek inte beskriva varufetischism som ett psykologiskt fenomen;

innerst inne vet alla att pengar bara representerar en viss mängd mänskligt arbete, men de

agerar ändå som om pengar hade ett inneboende värde. Hela samhällsekonomin är nämligen

baserad på denna föreställning; huruvida människor faktiskt tror på den är av mindre vikt.

When individuals use money, they know very well that there is nothing magical about it - that money, in its materiality, is

simply an expression of social relations […]. So, on an everyday level, the individuals know very well that there are relations

between people behind the relations between things. The problem is that in their social activity itself, in what they are doing,

they are acting as if money, in its material reality, is the immediate embodiment of wealth as such. They are fetishists in

practice, not in theory. (Zizek 1989: 31).

Det omedvetna förstås här som en uppsättning idéer som har materialiserats i

institutionella och sociala praktiker. En individs medvetna attityder behöver alls inte

överensstämma med dessa idéer (hon kan till exempel anse att pengar i sig saknar

värde); men de är nedlagda i de institutioner och praktiker som präglar hennes vardag

(Hanlon 2001: 5). Ideologins kraft kommer av dess integrering i de sociala

institutionerna – i ISA. Zizek lyfter särskilt fram två sådana institutioner, nämligen

populärkulturen och massmedia. I dessa manifesteras de fantasier som enligt Zizek bär

upp vår ideologiska verklighet (Glynos 2001: 203-208).

2.2.2 Ideologins fantasmatiska kärna

I kontrast till exempelvis marxismens idé om samhällets inre kärna, vars sanna natur kan

upptäckas och studeras, hävdar den lacanska psykoanalysen att samhället inte kan tillskrivas

några positiva egenskaper förutom att det är ofullständigt. Detta beror på diskrepansen mellan

den reala respektive symboliska ordningen. Vi minns hur inträdet i det symboliska innebär att

vi förlorar det direkta tillträdet till det reala och därefter bara kan försöka symbolisera det

reala via språket – ett projekt som aldrig kan lyckas fullt ut. Zizek, som delar Laclau och

Mouffes syn på språkets tillfälliga karaktär, betonar att den symboliska ordningen aldrig kan

erbjuda de stabila identiteter vi söker. Samhället är därför strukturerat kring en oundviklig

brist. Denna brist är det spelrum som ideologin verkar genom. Begreppet ideologi beskriver

en situation då vi bortser ifrån det oundvikliga tomrummet i det symboliska och försöker fylla

det med ett konkret innehåll med förhoppningen att detta ska göra samhället komplett (Glynos

2001: 197-198).

17

Ett sådant innehåll kan till exempel vara ”rättvisa åt alla”; Glynos påpekar hur människor lätt

kan identifiera sig med denna paroll eftersom den tycks utlova den harmoni och totalitet som

vi saknar (2001: 198). Ideologi fungerar i detta exempel genom två steg: för det första genom

att företrädare för ett visst politiskt projekt lyckas få gehör för sin bild av hur ”rättvisa åt alla”

kan bli verklighet; denna bild kan till exempel utgå från antagandet att välfärdsstaten är ett

ineffektivt sätt att lösa sociala problem. Men denna tolkning kommer alltid att vara tillfällig -

det går inte att objektivt fastställa vad ”rättvisa åt alla” egentligen skulle innebära - och om

den ska förbli dominerande måste denna tillfällighet, för det andra, osynliggöras (Glynos

2001: 198-199). En viktig fråga blir här alltså hur en ideologi upprätthåller sitt inflytande över

subjekten; hur lyckas den dölja sin villkorade karaktär?

Det är här som Zizek vill lyfta in den psykoanalytiska kategorin fantasi. Lacans

subjektsteori hävdade att subjektet mer än någonting annat karaktäriseras av sin status som

begärande. Subjektets liv kantas av ett konstant begär efter någonting mer än det hon har

tillgång till i sin vardag. Lacan hävdar också att fantasin är det som upprätthåller detta begär.

Tvärtom från vad man skulle kunna tro är fantasins mål inte primärt att genom ett imaginärt

förlopp tillfredsställa subjektets begär, utan att bevara subjektets begär genom att visa vad det

ska begära. Zizek konkretiserar denna tanke genom att peka på hur vi kan känna oss

attraherade av någon därför att han eller hon överensstämmer med vår fantasibild av en

framtida partner (Glynos 2001: 201). Fantasin bevarar vårt begär genom att upprätthålla

bilden av ett fascinerande fantasiobjekt, som vi inte har tillgång till i vardagen.

Fantasins två komponenter är alltså ett ofullständigt, begärande subjekt och ett

fantasmatiskt, frånvarande objekt. Tidigare har vi konstaterat att det inte finns några subjekt

utan den symboliska ordningen. Ett villkor för subjektets existens är att hon accepterar den

symboliska ordningens kategorier. Dessa saknar emellertid en stabil betydelse (se det tidigare

exemplet kvinna). Fantasin är i denna situation en förmedlande länk mellan en abstrakt

språklig struktur, vars begrepp saknar fasta betydelser, och de konkreta innebörder som finns i

vår vardagliga symboliska verklighet (Glynos 2001: 201). Det är just på villkor att subjektet

identifierar sig med en tom kategori som kvinna som begäret att fylla denna med ett

fantasmatiskt innehåll kan väckas. Det är genom att understödjas av olika fantasier som

subjektets identiteter blir någorlunda stabila. Våra officiella identiteter i den symboliska

ordningen bärs på så vis upp av fantasier. Men hur ser detta förhållande ut mer exakt?

För att få en klarare bild kan vi titta på den nazistiska ideologins konspirationsteorier enligt

vilka samhället ”egentligen” styrs av judar. Fantasin strukturerar här subjektets begär på så vis

att hon är övertygad om att vore det inte för judarna så skulle dagens otillräckliga samhälle

18

förvandlas till en harmonisk helhet (Glynos 2001: 202). Genom att bevara subjektets begär

(ett Tyskland ”befriat” från judar) ger fantasin en viss njutning/jouissance; och genom att

knytas till fantasin om den konspirerande juden blir bilden av den tyska identiteten också

någorlunda stabil (det vill någon vars land skulle kunna vara fulländat om det inte vore för

judarna).

Ytterligare en viktig aspekt av fantasins sociala funktion är att den överskrider den

symboliska ordningens gränser. Detta eftersom fantasin påminner om den symboliska

ordningens grundläggande ofullständighet – samtidigt som den täcker över denna

ofullständighet. Den nazistiska fantasin som beskrivs ovan identifierar juden som en

allsmäktig aktör som i hemlighet styr samhällsutvecklingen. Fantasin döljer på så vis det

oroande faktum att det inte finns någon sådan konspirerande aktör som styr och ställer bakom

kulisserna och som kan ställas till svars för samhällets brister. Detta beror inte på att vi saknar

resurser för att upptäcka spåren av en sådan aktör utan på att samhället i sin själva kärna är

bristfälligt (Glynos 2001: 202). Vi är dömda att uppleva samhället som ofullständigt eftersom

det aldrig kommer att kunna erbjuda den ursprungliga jouissance vi en gång förlorat. Att

öppet erkänna detta skulle emellertid innebära ett implicit ifrågasättande av poängen med den

sociala gemenskapen; fantasins sociala funktion är därför att bevara föreställningen att

samhället kan bli en harmonisk helhet - genom att exempelvis identifiera judarna som hindret

för ett sådant tillstånd (Myers 2003: 97). Genom att peka ut ett förment hinder för samhällelig

harmoni bevaras paradoxalt nog den gemensamma illusion som samhället vilar på - att våra

symboliseringar av det reala (våra sociala institutioner och praktiker) kan bli heltäckande.

Fantasins påvisande av gränserna för den symboliska ordningen (genom erkännandet av dess

nutida ofullständighet) fungerar som stöd för densamma (genom att hävda att fullständighet

kan uppnås) (Glynos 2001: 202).

Ett annorlunda exempel på hur en ideologi verkar genom fantasier får vi genom att återgå

till fallet med ”rättvisa för alla” och hur en viss tolkning av denna paroll (välfärdsstaten är

ineffektiv) etablerar sig som hegemonisk. Denna tolkning stakar ut gränserna för den

allmänna debatten; i varje seriös diskussion eller politiskt förslag som berör frågan om

”rättvisa för alla” är välfärdsstatens ineffektivitet en icke-ifrågasatt utgångspunkt (Glynos

2001: 209). Den referensram som omger debatten är ideologisk i så måtto att idén att

välfärdsstaten är ineffektiv uppfattas som nödvändig för visionerna om ”rättvisa för alla”

snarare än tillfällig och specifik. Att just denna idé förblir hegemonisk beror dock inte på att

det övergripande tankesystem den representerar (i detta fall exempelvis nyliberalismen) är

ovanligt övertygande. Istället är det enligt Zizek idéns uppbackning av en fantasi som gör att

19

dess tillfälliga karaktär förblir osynliggjord (Glynos 2001: 208). I en amerikansk kontext

skulle en sådan fantasi kunna vara föreställningen att unga, ensamstående afro-amerikanska

mödrar dränerar välfärdssystemets resurser. Här är det viktigt att poängtera att det inte spelar

någon roll om dessa mödrar verkligen är mer beroende av bidrag än andra grupper. Allt som

krävs är att bilden av bidragsberoende svarta tonårsmödrar som slukar välfärdsstatens resurser

inofficiellt accepteras som ”typisk” på ett sätt som gör att den kan spela denna fantasmatiska

roll (Glynos 2001: 209). Återigen kan vi exemplifiera resonemanget med antisemitismen.

Antisemiten som bor granne med en sympatisk och hjälpsam jude kommer inte se någon

motsättning mellan sina föreställning om judar – att de är maktgalna och i hemlighet försöker

ta över världen - och sina erfarenheter av grannen; snarare ser hon grannens beteende som

”typiskt judiskt” eftersom det visar vilka skickliga manipulatörer de är (Myers 2003: 105)…

Det är fantasifigurer av detta slag som bär upp ideologier och som ideologikritiken enligt

Zizek måste försöka avslöja. Genom att uppmärksamma och ifrågasätta den fantasmatiska

kärnan i en ideologi synliggörs dess villkorade karaktär. Bristerna i en politik som hänför

samhällets tillkortakommanden till en syndabock synliggörs därmed och politiska alternativ

kan göra sig gällande (Glynos 2001: 209).

2.2.3 Lagens obscena frånsida

Fantasin förbinder alltså samhällsmedlemmarna genom att koppla dem till ett gemensamt

fantasiobjekt (juden/tonårsmodern). Resonemanget leder in på Zizeks föreställning om sociala

gemenskapers innersta kärna; det som ytterst upprätthåller det sociala band som knyter

samman ett samhälle är inte medlemmarnas lojalitet med den symboliska lagen, det vill säga

dess formella och informella regler. Detta är istället en oskriven lag

riktad mot dem som visserligen inte kränker några offentliga regler men upprätthåller ett inre avstånd och inte helt och hållet

identifierar sig med ”samhällsandan”. (Zizek 1996: 92)

En sådan total identifikation uppstår genom lagens obscena frånsida; ett omedvetet

supplement som skuggar de officiellt erkända lagarna och normerna genom att upprätthålla en

gemensam identifikation med en viss överträdelse av lagen (Zizek 1996: 91). Det omedvetna

supplementet antar olika former beroende på vilken typ av samhälle det rör sig om; Zizek

skiljer främst mellan traditionell och totalitär samhällsauktoritet (Tie 2004: 163).

20

I det första fallet handlar det om någon illegal aktivitet, hemlig i betydelsen att det är något

alla känner till men ingen talar högt om (Tie 2004: 163). En samhällsmedlem kan här relativt

lätt bli förlåten för att ha brutit mot någon formell regel men utesluts ur gemenskapen om hon

protesterar mot den gemensamma lagöverträdelsen. Ett exempel är lynchningarna av svarta i

1920-talets amerikanska sydstater; i dessa vita småstäder uppstod en slags ”solidaritet i skuld”

i och med att alla medverkade i överskridandet (antingen genom att personligen delta i

lynchningarna eller genom att inte anmäla de skyldiga). Samma slags solidaritet uppstod i

andra världskrigets Tyskland. Medvetenheten om den kollektiva förbrytelsen svetsade

samman det tyska samhället, som ”bannlyste dem som inte var beredda att träda in i den

idylliska Volksgemeinschaftens mörka sida med nattliga pogromer [och] misshandel av

politiska motståndare” (Zizek 1996: 93).

I sin diskussion om totalitära samhällsordningar återkommer Zizek till fantasins politiska

roll. Här har det omedvetna supplementet ersatts av njutbara fantasier (Tie 2004: 163). Vi såg

tidigare hur frånvaron av ”rättvisa för alla” i det amerikanska samhället hänförs till en fantasi

där svarta tonårsmödrar spelar huvudrollen. Glynos konstaterar att denna fantasi, eftersom den

överträder USA:s officiella norm enligt vilken ingen ska dömas på grund av sin hudfärg måste

den förbli inofficiell:

It cannot be officially admitted that single African-American mothers are believed to be the cause of the injustice we suffer

even though it is unofficially sustained; and so we procure a certain enjoyment in secretly taking part in this common

transgression. In this view, the social subject´s position is sustained by jouissance, by its own form of transgression – a form

of transgression or enjoyment whose paradoxical (but highly significant) effect is the maintenance, even buttressing, of the

[…] order it transgresses. The idea here is that the social bond, the glue binding society together, at its most fundamental, is

to be located at this level, at the level of jouissance-transgression. This is what constitutes the ultimate support – grip - of a

public order […] (Glynos 2001: 210)

Återigen upprätthålls den sociala gemenskapen genom en överträdelse – denna gång inte i

form av kriminella handlingar utan genom en kollektiv avträdelse från de officiella

värderingarna. Alla samhällsuppbärande fantasier är emellertid inte lika hemliga som

föreställningen om den bidragsberoende svarta modern; somliga exponeras tvärtom i det

offentliga rummet. Ett exempel är visionen av det klasslösa samhället som den sovjetiska

politiken lutade sig mot; politiken som denna fantasi stödde kostade miljoner människor livet.

Zizek menar att det klasslösa samhället blev en slags fetisch med vars hjälp det sovjetiska

samhällets förbrytelser kunde förnekas eller rättfärdigas. Fenomenet är inte reserverat för

odemokratiska regimer. Zizek pekar till exempel på hur orättvisor i det amerikanska samhället

21

har hamnat i skymundan tack vare den amerikanska drömmen och dess utpekande av USA

som den individuella frihetens förlovade land. I både det sovjetiska och amerikanska fallen

vilar den sociala gemenskapen ytterst på en kollektiv skuldföreställning och den emotionella

bindningen till en fantasi som förnekar denna skuld (Zizek 1996:96-97).

Båda det traditionella och totalitära exemplet visar hur ideologiska regimer upprätthålls

genom subjektens identifikation med en kollektiv överträdelse. Warwick Tie konstaterar dock

att totalitär auktoritet är mer effektiv än traditionell, eftersom det är svårare att motsätta sig en

samhällsordning som stöds av njutbara fantasier än den som bärs upp av formella, om än icke-

offentligjorda, lagöverträdelser (2004: 163).

Så här långt i diskussionen har det framgått att fantasin kan vara politiskt verksam på olika

nivåer; dels som det hemliga stödet till ideologiska praktiker och föreställningar, dels som ett

nationellt ideal. Det kan tyckas märkligt att placera både rasistiska stereotyper och offentliga

paroller som det klasslösa samhället i samma kategori, men båda har i grunden samma

funktion. Vi har redan sett att lika mycket som människor längtar efter totalitet och slutgiltig

mening, lika säkert är det att samhället aldrig kommer att kunna erbjuda detta; tvärtom måste

någonting alltid exkluderas om världen ska framstå som meningsfull. I kontrast till detta

skrämmande tomrum erbjuder fantasin berättelser om ett nationellt öde (det klasslösa

samhället, den amerikanska drömmen) och/eller figurer som sägs vara anledningen till att

detta öde ännu inte har förverkligats (juden, tonårsmodern).

Störst betoning lägger Zizek emellertid på de icke-erkända, ofta rasistiska, fantasierna. De

spelar nämligen en viktig roll för hur vi hanterar osäkerheten om vår egen identitet, en

osäkerhet som också den beror på diskrepansen mellan det reala och det symboliska (Myers

2003: 89-90). För individen innebär denna diskrepans bland annat att hennes identiteter i den

symboliska ordningen inte nödvändigtvis motsvarar hennes faktiska (reala) karaktärsdrag. En

drottning har till exempel inte krönts på grund av sina ”drottninglika” egenskaper, utan för att

hon har blivit född inom en kunglig familj. Den godtycklighet som finns bakom våra

symboliska mandat ger upphov till ett konstant tvivel om vår förmåga att leva upp till våra

roller. Osäkerheten manifesteras i en fråga subjekten bär inom sig – vad vill den andre ha av

mig? Känslan kulminerar i relationer till etniska minoriteter eftersom det tycks allra mest

oklart vad denna främmande grupp ”egentligen vill” (Myers 2003: 93-94). Inom europeisk

antisemitismen har, som de tidigare exemplen visat, juden utgjort en figur vars intentioner

tyckts dolda (i USA kan juden ersättas med afro-amerikanen). Den etniska majoriteten

hanterar det akuta tvivel som den främmande gruppen framkallar genom att med fantasins

hjälp skapa ett imaginärt scenario som förklarar minoritetens beteende i termer av en dold

22

agenda – detta är vad de egentligen vill (ta över världen / exploatera våra offentliga

bidragssystem) (Myers 2003: 94).

För att mycket kortfattat sammanfatta de resonemang som här presenterats kan vi först

konstatera att enligt Zizek präglas vår verklighet med nödvändighet av fantasier. Fantasin

understöder samhällets försök att etablera sig som en helhet och är därför en förutsättning för

sociala gemenskaper. Dessa försök kan emellertid aldrig lyckas helt; det som har exkluderats,

det reala, kommer ständigt att påminna om bristen i det sociala. För att undergräva hemliga

och ”obscena” fantasiers makt bör vi enligt Zizek för det första identifiera oss fullt ut med

dem – det vill säga erkänna att också vi bär på dem (Zizek 1996: 116). För det andra måste vi

inse att fantasierna inte har någonting med sanningen att göra; deras roll är enbart att

”garantera sammanhållningen i vårt symboliska universum” (Zizek 1996: 131). Detta gäller

inte minst även vackra myter om ett nationellt öde som till exempel den amerikanska

drömmen – eller varför inte bilden av Sverige som en ”naturlig” demokrati där folkstyre och

social jämlikhet är för evigt förankrade i folksjälen (Hagerman 2005).

2.2.4 Universalism och reduktionism: kritiska kommentarer

”Den språkliga vändningen” som diskuterades tidigare har alltså inneburit att allt större vikt

lagts vid språkliga strukturer inom samhällsvetenskapen. I fokuseringen på dessa strukturer

har aktörsperspektivet delvis hamnat i skymundan. Zizeks psykoanalytiskt färgade

ideologiteori kan mot denna bakgrund ses som en plädering för en återupptäckt av subjektet

(Mukhtar-Landgren 2004: 19). Genom en mer djupgående förståelse av subjektet kan vi bättre

förstå de mänskliga drivkrafterna bakom politiska skeenden. Zizeks strävan att länka samman

individuella subjekt och socio-politiska företeelser är emellertid långt ifrån oproblematisk.

Som Dalia Mukthar-Landgren påpekat är kanske den mest uppenbara frågan huruvida det

verkligen är möjligt att ”aggregera individuella egenskaper till samhälleliga fenomen” (2004:

19). Zizek förklarar som bekant ideologins förekomst och motståndskraft med subjektets

ofullständighet och längtan efter totalitet. Riskerar inte en sådan analys att bli reduktionistisk,

det vill säga att genom sin fokusering på människans inre glömma bort de samhälleliga

institutioner genom vilka en ideologi verkar?

Zizeks svar på denna typ av kritik har berörts tidigare i uppsatsen och hänger samman med

hans placering av det omedvetna i den materiella verkligheten. Ideologikritikens fokus bör

inte vara människors inre utan tvärtom de externa strukturer som undergräver deras medvetna

attityder. Tidigare diskuterades hur människor agerar som om pengar har ett inneboende

23

värde, trots att de egentligen vet att så inte är fallet. När ideologin är integrerad i sociala

praktiker och system blir övertygelsen om dess riktighet överflödig. Mot denna bakgrund vill

Zizek även förstå hur en person som Eichmann, som spelade en nyckelroll i ”den slutgiltiga

lösningen” i nazismens Tyskland, kunde påstå att han inte hade något emot judar. Snarare än

att se detta uttalande som höjden av dubbelmoral understryker Zizek sanningen i det;

Eichmann behövde inte personligen hata judarna eftersom hatet fanns ”där ute”, i ett objektivt

ideologiskt maskineri (Hanlon 2001: 5-6).

Att tankesystem som nazismen i det tredje riket eller kapitalismen i dagens moderna

samhälle har institutionaliserats till den grad att människor inte längre aktivt måste tro på dem

verkar plausibelt. Men är denna tanke verkligen tillräcklig för att befria Zizek från

anklagelsen om att reducera samhällsanalysen till teorier om den mänskliga naturen

(Mukhtar-Landgren 2004: 20)? Är Zizeks täta växlingar mellan kliniskt utvecklade teorier om

enskilda individer och tolkningen av ett socialt fenomen som ideologi verkligen trovärdiga?

Glynos menar att det lacanska perspektivet blir samhällsvetenskapligt relevant genom sin

strävan att utveckla en strikt formell ideologiteori (2001: 204). Perspektivet ska därför skiljas

från abstraktion, där man utifrån ett antal enskilda exempel finner en uppsättning

gemensamma egenskaper; formalisering innebär istället att konstruera en innehållslös

struktur. Samma formella struktur tar sedan olika konkreta uttryck på klinisk respektive social

nivå.

Articulating different concrete clinical and social configurations to the same formal structure is not what we normally mean

by reductionism […] a Lacanian approach to social analysis seeks to develop a strictly formal theory of ideology […]. In this

view, one would have to maintain a structural homology between clinical and social analysis. Thus, for example, while the

individual subject is correlated with the social subject, the subject´s fantasy is correlated with social fantasy.

(Glynos 2001: 204)

Här uppstår dock ett annat problem, påpekar Glynos. Om vi accepterar psykoanalysens

kliniska resultat, som visar att individen har mycket svårt att ens för sig själv erkänna sina

innersta fantasier, hur kan vi då upptäcka de fantasier som spelar en så central roll i Zizeks

analys? För att bemöta denna kritik bör vi återigen betona att fantasin, liksom ideologin, är ett

kollektivt fenomen. Tvärtom ifrån att vara privata, unika skapelser är våra fantasier alltid ett

resultat av relationen till andra och till samhället. Detta innebär bland annat att spåren av

dessa fantasier också kan upptäckas i det sociala. Vi har redan nämnt ”officiella” fantasier av

typen det klasslösa samhället, men det är också möjligt att urskilja konturerna av ”hemliga”

fantasier. För detta syfte bör vi uppmärksamma den symboliska ordningens marginaler: den

24

sensationslystna kvällspressen snarare än på högbrynta ledarsidor och populärkultur snarare

än finkultur. Vi bör helt enkelt leta efter fenomen och opinioner som samhällets högre

instanser helst inte vill kännas vid (minns den inofficiella konsensusen bakom idén om

bidragsberoende svarta mödrar i USA). Genom att undanhållas det ”respektabla” offentliga

samtalet förblir sociala fantasier i viss mening hemliga (Glynos 2001: 204-205).

Resonemanget skulle förmodligen inte tillfredsställa positivistens krav på empiriska bevis

för varje teoretisk utsaga; psykoanalysen har mycket riktigt kritiserats för att inte kunna

falsifieras (Mukhtar-Landgren 2004: 21). Dessa krav kan Zizek svårligen leva upp till;

koncept som ”bristen i det symboliska” måste i slutändan värderas utifrån sin teoretiska och

analytiska fruktbarhet (Glynos 2001: 195).

En annan generell invändning som ofta framförs mot psykoanalytiska samhällsanalyser

gäller just den formella struktur som tidigare beskrevs; en struktur vars rigiditet enligt många

gör den okänslig för den historiska och kulturella kontexten (Glynos 2001: 205). Lacans

subjektsteori har universella anspråk: den antas gälla överallt och i alla historiska epoker. Hos

Zizek ser till exempel relationen mellan fantasi, begär och ideologi i grunden likadan ut i

trettiotalets totalitära diktaturer som i dagens västerländska demokratier. Vilken fantasi som

helst tycks enligt denna analys kunna erbjuda den efterlängtade, men alltid omöjliga, helheten.

Innebär inte ett sådant perspektiv att vi går miste om den historiska, sociala och intellektuella

specificiteten i olika ideologier?

Någon som ofta har framfört invändningar av detta slag är feministen och queerteoretikern

Judith Butler, som här frågar sig om det ahistoriska lacanska subjektet verkligen kan

be reconciled with the strategic question that hegemony poses, or does it stand as a quasi-transcendental limitation on all

possible subject-formations and strategies and, hence, as fundamentally indifferent to the political field it is said to condition?

(Butler 2000: 13)

Zizek har delvis bemött kritiken genom att betona att ett lacanskt perspektiv inte alls behöver

innebära överseende med den historiska kontexten; själva grundbulten i den lacanska analysen

– det reala – är enligt Zizek historiskt betingat, snarare än ett oföränderligt fenomen. Det

reala, hävdar Zizek, “is historical, in the sense that each historical epoch […] has its own

Real.2 Each horizon of historicity presupposes some foreclosure of some Real” (Zizek i

2 Minns till exempel hur AIDS idag framstår som ett utbrott av det reala.

25

Hanlon 2001: 16). Samtidigt är han skeptisk mot en utveckling inom samtida forskning där

teori hamnat i skymundan till förmån för kontextualisering och subjektiva berättelser.

I fanatically oppose this turn which has take place in social theory, this idea that there is no longer time for great theoretical

projects, that all we can do is narrativize the experience of our suffering, that all various ethnic or social groups can

ultimately do is to narrate their painful, traumatic experience. I think that this is a catastrophe. I think that this fits perfectly

the existing capitalist order, that there is nothing subversive in it. (Zizek i Hanlon 2001: 9)

I ideologikritiska studier är det enligt Zizek själva teorin som är det mest väsentliga, snarare

än det specifika ideologiska fenomenet. Att uppmärksamma den konkreta kontexten är

visserligen viktigt men, poängterar Glynos, för att förklara ideologiska fenomen måste

forskaren kunna luta sig mot ett formaliserat teoretiskt ramverk; ett sådant erbjuder

psykoanalysen (Glynos 2001: 207).

2.2.5 Queerteori och performativa identiteter

Trots Butlers kritik av Zizek så har de delvis gemensamma utgångspunkter. Lacan har varit en

viktig inspirationskälla till den queerteori i vilken Butler är en förgrundsgestalt. Framförallt är

det idén om den grundläggande instabiliteten i mänskliga identiteter som queerteorin har tagit

fasta på (Rosenberg 2002: 64). Utifrån denna tanke har Butler utvecklat begreppet

performativitet, som betecknar hur identiteter aldrig är naturliga och spontana fenomen utan

måste skapas genom aktiva handlingar. Traditionella könsidentiteter, exempelvis, reflekterar

inte inneboende värden hos män och kvinnor utan uppstår genom ständigt upprepade

imitationer av ”typiskt” manligt respektive kvinnligt beteende (Rosenberg 2005: 15-16).

Subjektiva identiteter, vare sig de tillskrivs enskilda individer eller kollektiva gemenskaper, är

därför alltid en effekt av imitativa processer (Weber 1998: 78-79).

Konceptet performativitet har med tiden spritts till områden utanför traditionella

genusstudier. Cynthia Weber, som verkar inom internationella relationer, är en av dem som

har tolkat den suveräna staten i termer av performativitet (1998). Betraktad ur detta perspektiv

blir den suveräna staten inte ett naturligt eller oföränderligt fenomen utan en effekt av

performativt utförda praktiker (utrikespolitisk retorik och interventioner i andra länder, till

exempel). Med utgångspunkt i Butler argumenterar Weber också för att staten inte bara är ”a

performative body, but also a sexed and gendered body” (1998: 78), liksom för att ”sex,

gender and sexuality participate in affecting states as sovereign” (1998: 93). Feministiska

26

tolkningar av internationella relationer brukar tolka staten som tvåkönad: i en inhemsk

kontext är staten feminin, för att bli manlig då den agerar internationellt.

It is the presumed heterosexual projection of masculine authority into the internal (female/feminine) affairs of other states or

territories, or into the masculine realm of international politics (an anarchical war of every man against every man) that is the

stuff of IR theory and practice. An application of Butler´s performative reading of sex, gender, and sexuality would not

accept these universal internal/external, female/male, feminine/masculine codings of the sex and gender of sovereign nation

states. Instead it would investigate how various, particular, historically-bounded sex and gender codings participate in

affecting the state and sovereignty. (Weber 1998: 93)

Utifrån detta resonemang har Weber bland annat studerat USA:s relation till de karibiska

länderna; relationen är enligt Weber särskilt intressant eftersom det är genom hållningen till

sina ”feminina” karibiska grannländer som USA lagt grunden för sin ”manliga”

internationella styrkeposition (Weber 1998: 94-95). Just denna styrka ledde så småningom till

en fruktan att amerikanska interventioner i regionen skulle få USA att framstå som allt för

dominerande. Under nittiotalet skulle USA istället leva upp till sin suveräna maskulina roll i

området på ett oväntat sätt – genom att tillämpa en ”queer” strategi. Interventionen av Haiti

var ett sätt för USA att lösa sitt problem med haitiska immigranter; samtidigt kläddes den

amerikanska politiken i en feminin täckmantel då den sades vara en ”humanitär intervention”.

Genom att motstå dikotoma könskoder (interventionen framstod som en blandning av

kvinnlig välvilja och manlig styrka) undvek USA rollen som den regionala översittaren,

samtidigt som man upprätthöll sin dominans. Ironiskt nog, noterar Weber, var det ”through a

queer performative strategy that the United States secured its supposedly straight, hegemonic

regional masculinity”. 3

Liksom Zizek argumenterar Weber för att lyfta fram kollektiva fantasiers roll i politiska

skeenden. Hur människor förhåller sig till den politiska verkligheten beror inte bara på hur

denna objektivt ser ut utan även vilka fantasier som präglar deras förståelse av den. Genom att

undersöka populära fantasier vi kan komma kollektiva begär på spåren, något som i sin tur

kan ge en djupare förståelse av politiken (Weber 2002: 131).

3 För en mer ingående analys av relationen mellan USA och dess sydliga grannar, se Cynthia Weber (1999) Faking it. US Hegemony in a ”Post-Phallic” Era.

27

3 Analys

Don´t stop believing in America! (Jarecki 2005)

För USA fick attentatet den elfte september 2001 efterverkningar på flera plan. Terroristernas

val av mål – World Trade Center och Pentagon – fick många att tolka attentaten som en

symbolisk attack mot USA:s dominerande internationella position (Silverman: 2002).

Samtidigt blev de konkreta effekterna av attentatet omgående och omfattande: flygtrafiken,

liksom det normala affärslivet i New York, ställdes tillfälligt in. Genom stängningen av den

amerikanska börsen påverkade händelsen de finansiella flöden som utgör ryggraden i den

globala ekonomin (Kellner 2004: 43).

Trots detta menar Zizek att terroristernas primära syfte inte var att orsaka materiella skador;

inte heller kan attentatet enbart förstås som en symbolisk handling, i betydelsen att

terroristerna, genom att välja byggnader som i hög grad representerar USA:s dominerande

internationella roll, ville ”förmedla ett budskap”. Vad som drev terroristerna var viljan att

lämna ett spektakulärt intryck: ett intryck som inte uppstått om det inte vore för den

fantasmatiska bakgrund som föregick den elfte september (Zizek 2002: 11-17).

Dagarna efter attentatet beskrevs händelsen ofta som en total chock. Att kapade flygplan

flyger rakt in i två av New Yorks skyskrapor representerar enligt denna tolkning ett

fullständigt otänkbart scenario. Inget kan enligt Zizek vara längre bort ifrån sanningen. I

själva verket hade det ideologiska fantiserandet åren före attentatet om och om igen målat upp

katastrofscenarier av detta slag. Amerikanska medier hade länge bombarderat sin publik med

ett ständigt återkommande diskussionstema – hotet från internationell terrorism. Att

föreställningen om en alltid närvarande fara spelar en central roll i amerikansk offentlighet har

tidigare framhållits av andra 4. Men i Zizeks psykoanalytiskt präglade tolkning av

”terrorhotet” betonas även amerikaners känslomässiga bindning till denna hotbild; en

bindning som framgår av den serie av filmer med terrorism som bärande tema som år efter år

4 Till exempel i Michael Moores dokumentär Bowling for Columbine; se även Kellner (2004).

28

gjort succé på amerikanska biografer. Denna tradition inkluderar allt ifrån åttiotalets Flykten

från New York till nittiotalets Independence Day (Zizek 2002: 15-16).

Zizek är knappast den förste att se en koppling mellan det som inträffade den elfte

september och storslagna Hollywoodproduktioner (se till exempel Arvidsson 2005). Hösten

2001 undrade många om just Independence Day, i vilken Los Angeles och New York

attackeras och Vita huset förstörs, varit modell för attentatet mot WTC. Den berömde

regissören Robert Altman hävdade att så var fallet (Guardian 2001). Bara några veckor efter

attentatet kritiserade Altman filmindustrin för dess förkärlek för att producera extravaganta

terrorscener – och därmed skapa en outtömlig inspirationskälla för människor med onda

uppsåt. Filmerna skulle alltså ha försett terroristerna med en uppsättning idéer för hur ett

terrordåd mot USA skulle kunna se ut. Men enligt Zizek är Hollywoods roll i det drama som

spelades upp i New York i september 2001 mer djupgående än så. I själva verket offrade

terroristerna sina liv för att verkställa en fantasi som Hollywoods producenter och

konsumenter länge delat: “the unthinkable which happened was the object of fantasy, so that,

in a way, America got what it fantasised about, and that was the biggest surprise” (Zizek

2002: 16).

Att den elfte september för många av oss representerade en fantasi detta framgick enligt

Zizek redan då vi tiden direkt efter attentatet följde händelseförloppet via teve (Zizek 2002:

11-17). Dagarna och veckorna efter attacken var vår blick fixerad vid teve-skärmens

återgivning av explosionen och de fallande tornen. Medan somliga tolkar behovet att gång på

gång bevittna denna fruktansvärda scen som ett sätt att bearbeta en traumatisk händelse

(Kellner 2004: 43-44) använder Zizek exemplet för att hävda en långt mer obehaglig poäng:

synen av de fallande tornen framkallade inte bara känslor av skräck utan även en kuslig

tillfredsställelse. Denna känsla är enligt Zizek jouissance i sin allra renaste form. När vi följde

medias bevakning av det inträffade tvingades vi alla plötsligt erfara vad upprepningstvång

innebär: samma bilder visades om och om igen till övermått – trots det kunde vi inte släppa

teveskärmen med blicken. Förutom sympatier med de små människofigurerna som hoppar ur

de brinnande tornen ger bilderna enligt Zizek upphov till en skräckblandad njutning. För att

förklara denna makabra känsla måste vi acceptera att scenen representerar en fantasi som vi

har underhållit genom att gång på gång bevittna den på den vita duken. Mot denna bakgrund

hävdar Zizek att attentatet mot WTC

29

primarily [was] an explosion of lethal jouissance; a perverse act of making oneself an instrument of the big Other´s 5

jouissance. (Zizek 2002: 141)

Fantasin om det stora Nederlaget – ett tillfälle då USA är fullständigt besegrat av externa

krafter – är ett exempel på den amerikanska kulturens obscena undersida; ett icke-erkänt

komplement till landets ”officiella” identitet som världens enda kvarvarande supermakt. Utan

denna fantasmatiska bakgrund hade attentatet mot WTC inte lämnat ett så sensationellt

intryck som det gjorde. Att många planerade filmpremiärer, med scener som påminde om

attacken mot WTC, sköts upp eller till och med skrinlades i efterspelet till den elfte september

tolkar Zizek som ett försöka att förtränga denna bakgrund (Zizek 2002: 16-17).

3.1 Väst och den annalkande katastrofen

”Den elfte september” ingick alltså i populära fantasier långt innan händelsen inträffade. Hur

ska vi då förstå detta? Zizek menar att fallet kan ses som ett exempel på fantasins skruvade

logik. I en värld präglad av enorma och geografiskt urskiljbara ekonomiska klyftor är det lätt

att föreställa sig att fattiga länders befolkningar fantiserar om att ”bli amerikaner”, det vill

säga att få del av det välstånd som finns i USA. Men vad drömmer de då relativt välmående

amerikanarna om? För Zizek är svaret att amerikanen fantiserar om en katastrof som ska

skaka om hennes ordnade tillvaro (Zizek 2002: 17).

Hur kommer det sig då att amerikanen, mitt i allt välstånd, drömmer om mardrömslika

katastrofscenarion? I teorikapitlet framhölls att vi hanterar osäkerheten över vårt symboliska

mandat genom att utveckla en fantasi där den andres begär kopplas till en dold agenda – detta

är vad han egentligen vill. Denna mekanism har i detta fall resulterat i en fantasi där någon

främmande kraft hotar med total förstörelse (Zizek 2002: 33). Spåren efter denna fantasi kan

vi se i både Hollywoods och massmedias fixering vid terrorhotet.

Men varför är den fantasi som så länge har trollbundit den amerikanska allmänheten så

våldsam? För att förstå detta kan vi återknyta till det psykoanalytiska postulatet om samhällets

ofullständighet; tanken att vår tillvaro alltid lämnar ett överflöd som inte går att integrera i den

5 Med uttrycket big Other menas den symboliska ordningen; här alltså den västerländska populärkulturen och dess publik.

30

vardagliga verkligheten. Utmärkande för den amerikanska samtiden, liksom den västerländska

i allmänhet, är en känsla av att leva i ett artificiellt och isolerat universum. Känslan kan spåras

till den ambition som finns i det trygga och välmående väst – viljan att utplåna alla faror och

förlänga människors liv maximalt. Detta har inneburit att mänskliga relationer och praktiker,

ofta njutbara men också potentiella hälsorisker, berövats sin substans och ersatts med ofarliga

alternativ. Denna bakgrund förklarar produkter som alkoholfri öl och fettfri grädde, liksom

nya företeelser som ”sex utan sex” (virtuellt sex, där den mänskliga partnern ersätts av bilder

på en dataskärm) och ”krig utan krig” (precisionskrig där de mänskliga förlusterna,

åtminstone på vår sida, minimeras). Zizek tolkar dessa fenomen som försök att skapa en

verklighet som är befriad från sin själva kärna – från det reala (Zizek 2002: 10-11).

I denna virtuella verklighet framträder tredje världens katastrofer och lidande som något

obegripligt fasansfullt; något som inte låter sig integreras i vår verklighet, trots att lidandet

ibland kan vara orsakat av våra egna arméer (som till exempel vid de senaste årens två

Irakkrig). Teve sprider förfärande bilder av detta lidande rätt in i våra hem men i våra ”post-

reala” västerländska samhällen framstår det ändå som overkligt och teatraliskt. Resultatet är

enligt Zizek en fantasmatisk skiljelinje som skiljer ”the digitalized First World from the Third

World ´desert of the Real´ ” (Zizek 2002: 33). Det reala, detta ”sammandrabbande med det

mänskliga varats urberg” (Jonsson 2005) som väst så gärna vill utplåna, gör sig ständigt

påmind i tredje världens länder i form av svältkatastrofer och brutala våldsutbrott (Zizek

2002: 13). Det är bilderna av dessa fasor som är grunden för den fantasi som populärkulturen

om och om igen återskapar; fantasin om hur lidandet plötsligt träder in i vår verklighet,

genom att denna gång drabba oss. ”Katastroffantasin” kan därför sägas strukturera ett

överflöd i den västerländska kulturen – bilderna av obegripligt våld och död som regelbundet

framträder på våra teveapparater (Zizek 2002: 17).

Här framgår en paradox som psykoanalysen förutspår: själva förtrycket av det reala

provocerar fram det realas återkomst (Wright 1999: 87). Genom att reservera det våld och

lidande som de facto präglar en stor del av denna värld till populärkulturen, till det artificiella,

har den västerländska allmänheten förberett den elfte septembers faktiska inträffande; vi har

som konsumenter av denna populärkultur bidragit till en situation där någon kommer på

tanken att flyga rakt in i WTC, motiverad av den spektakulära effekt en sådan handling skulle

få.

31

3.2 ”Välkommen till det realas öken!”

Zizek föreslår alltså att den amerikanska allmänheten under en lång period före attentatet mot

WTC fantiserade om en liknande händelse. Hur reagerade då denna allmänhet när fantasin

plötsligt blev verklighet? Lacan betonade hur distansen till ett begär är en förutsättning för att

människor ska vara tillfreds med sin tillvaro. När begäret, det vill säga föremålet för en

njutningsfull fantasi, blir verklighet framkallar det ångest hos människor, eftersom resultatet

aldrig är det vi drömde om. Ett lyckligt liv innebär paradoxalt nog att människan fantiserar

om saker som hon egentligen inte önskar ska ske (Zizek 2002: 59-60). När denna idé överförs

till den elfte september kan vi konstatera följande: genomsnittsamerikanen gladde sig

naturligtvis inte åt det nederlag USA led den elfte september, även om själva bilderna av de

raserande tornen gav en kuslig kittling. Reaktionen blev istället landsomfattande vrede och

sorg, samt en våg av återupptäckt kärlek till hemlandet (Zizek 2002: 45).

Zizek betonar hur den elfte september i amerikansk press ofta beskrivits som en

väckarklocka; en signal till USA att vakna upp efter ett relativt fredligt nittiotal och istället

anpassa sig till världspolitikens verklighet och dess krav på militär förmåga och

handlingskraft (Zizek – Daly 2004b: 157). Men det som populärt framställs som en

återupptäckt av verkligheten är enligt Zizek i själva verket det motsatta - det artificiellas

inträde i verkligheten. Det som hände den elfte september var inte att det reala plötsligt trädde

in i en artificiell och verklighetsfrånvänd västerländsk tillvaro utan att den artificiella scenen

klev in i den tillvaro som var vår verklighet (Zizek 2002: 16). Den ”verklighet” vi i väst levde

i före den elfte september exkluderande tredje världens fasor, som för oss tycktes existera

blott som spektakulära och mardrömlika händelser på en teve-skärm. Hösten 2001 bevittnade

vi plötsligt ett skräckscenario som utspelades i hjärtat av den västerländska civilisationen.

Trots det liknade vårt förhållningssätt till bilderna av de raserande tornen det med vilket vi

betraktar katastrofer i tredje världen i ett avgörande avseende – för en majoritet i väst förblev

bilderna ett spektakulärt skeende på en teveskärm. Till detta bidrog tevebolagens skildring av

händelsen. Trots att antalet döda ständigt upprepades fick tittaren till skillnad från tendensen

vid rapporteringen från tredje världen, som ofta innehåller blodiga bilder av döende eller

stympade människokroppar, inte se lik eller dödligt sårade människor. Enligt Zizek illustrerar

detta hur den fantasmatiska skiljelinjen mellan den tredje och första världen upprätthölls

också i detta tragiska ögonblick (Zizek 2002: 13). Det paradoxala är här alltså att samtidigt

som förödelsen i New York innebar det realas högljudda återkomst i det post-reala väst

32

förblev attentatet mot WTC ”overklig” och teatralisk (Zizek 2002: 19). Det reala som

återvänder i den västerländska virtuella samtiden förblir på så vis symbolisk och artificiell –

en fantasi:

precisely because it is real [ …] on account of its traumatic/excessive character, we are unable to integrate it into (what we

experience as) our reality, and are therefore compelled to experience it as a nightmarish apparition […] the Real itself, in

order to be sustained, has to be perceived as a nightmarish unreal spectre. The lesson of psychoanalysis is we should not

mistake reality for fiction – we should be able to discern, in what we experience as fiction, the hard kernel of the Real which

we are able to sustain only if we fictionalize it. In short, we should discern which part of reality is ´transfunctionalized´

through fantasy, so that, although it is part of reality, it is perceived in a fictional mode. (Zizek 2002: 19. Min kursivering).

Vår symboliska verklighet (där väst inte längre hemsöks av det reala) upprätthölls här på

bekostnad av ett erkännande av det reala; det senare hade inneburit att USA, och västvärlden i

stort, insett att också vi är sårbara för det realas våldsamma utbrott. Förutsättningarna hade då

ökat för att den reaktion som nu enligt Zizek blev den typiska – ”en sådan här sak kan inte

hända här ”– istället blivit det mer ödmjuka erkännandet ”en sådan här sak ska inte kunna

hända någonstans” (Zizek 2002: 49). Den senare insikten hade naturligtvis inneburit att den

amerikanska responsen på attacken, liksom säkerhetspolitiken generellt, belagts med vissa

restriktioner. Kort sagt: USA skulle till det yttersta ha undvikit att inleda krig där

civilbefolkningar drabbas. Men istället för en känsla av ödmjukhet och ansvar ledde den elfte

september till en massiv våg av nationalism och krav på omvärldens fulla lojalitet – den som

inte var med USA var mot henne (Zizek 2002: 47).

Den nationella vurmen uttrycktes bland annat i att flaggan exponerades som aldrig förr

(Zizek 2002: 45); risken att bli beskylld för bristande fosterlandskärlek stakade ut gränserna

för det offentliga samtalet (Butler 2004: 1-15). Före terrorattacken präglades många

amerikaners förhållande till sitt nationella arv av den cyniska distans som enligt Zizek är

typisk för dagens ideologi: trots att man agerade enligt sitt nationella mandat – sjöng

nationalsången, gjorde militärtjänst och så vidare – tog man det inte riktigt på allvar. Faktorer

som tidigare avhållit många amerikaner från allt för intensiva patriotiska känslor, till exempel

skuldkänslor gentemot tredje världen, trängdes tillbaka efter terrorattentatet (Zizek 2002: 45).

Utvecklingen är enligt Zizek inte oproblematisk:

there is nothing ”innocent” about this rediscovery of American innocence, about getting rid of the sense of historical guilt or

irony which prevented many Americans from fully assuming their national identity. What this gesture amounted for was

33

“objectively” assuming the burden of all that being “American” stood for in the past – an exemplary case of ideological

interpellation 6 , of fully assuming one´s symbolic mandate, which comes on the scene after the perplexity caused by some

historical trauma. (Zizek 2002: 45)

Den elfte september och dess efterspel innebar alltså att trycket på amerikanerna att fullt ut

identifiera sig med USA:s traditionella ideologi ökade kraftigt (Zizek 2002: 46-47). För att få

en bättre bild av processen ska vi nu granska en grundbult i denna ideologi som delvis redan

har berörts – den fantasi som vi känner som Den Amerikanska Drömmen.

3.3 Den Amerikanska Drömmen

Idén om Den Amerikanska Drömmen har länge haft en betydande roll för den amerikanska

självbilden och andra länders uppfattningar om USA. Denna idé är givetvis komplex och har

olika innebörder i olika sammanhang. I en utrikespolitisk kontext kan den dock sägas gå ut på

att USA besitter en överlägsen militär, politisk och ekonomisk makt och använder denna

position för att sprida demokrati, frihet och välstånd i världen (Moravcsik 2005). Den

Amerikanska Drömmen lovar att USA i världspolitiken ska vara både moraliskt och

styrkemässigt ”bäst i klassen”.

Enligt Zizek intog alltså många amerikaner före den elfte september en viss distans till

detta nationella arv; en distans som bland annat kan härledas till skuldkänslor gentemot tredje

världen. I relationen till denna del av världen har Den Amerikanska Drömmens löfte om USA

som demokratins och frihetens främste förkämpe inte alltid besannats; respekten för

demokratiska processer har inte sällan fått ge efter för maktpolitiska intressen. USA har

bidragit till att både störta och underminera folkvalda regeringar (Chile på 1970-talet

respektive Nicaragua på 1980-talet, till exempel) (Best et al 2004). Trots det har fantasin om

amerikansk utrikespolitik som en banerförare för demokrati och frihet bevarats – varför då?

Vi kan här minnas hur Zizek poängterar att en fungerande ideologi inte kräver att

människor är övertygade om att den är sann; de måste bara agera som om så vore fallet. För

att upprätthålla idén om USA:s unika demokratiska roll måste amerikanska representanter

fortsätta tala om demokrati och nationell suveränitet som USA:s heliga kor. Etableringen av

Den Amerikanska Drömmen som en fantasi med global genomslagskraft (Moravcsik 2005)

6 Interpellation beskriver den process då en ideologi ”griper tag” i ett subjekt.

34

innebär att omvärlden i högre grad respekterar exempelvis en intervention som motiveras i

termer av demokrati och frihet då den uttalas av en amerikansk president, eftersom USA per

definition anses ha en särskild auktoritet när det gäller dessa frågor. Att presidenten som

uttalar denna motivering tror att interventionen faktiskt kommer främja det andra landets

demokrati är av mindre vikt (Zizek 2002: 47-48).

Själva etableringen av Den Amerikanska Drömmen som en global fantasi har alltså minskat

betydelsen av att amerikaner själva tror på den. Vad som däremot har varit nödvändigt för att

bilden av ett moraliskt och styrkemässigt unikt land ska bevaras är att USA fört en politik som

utåt vittnat om både exceptionell styrka och moral. Som vi tidigare sett uppmärksammar

begreppet performativitet hur subjektiva identiteter, individuella eller kollektiva, alltid är

effekter av imitativa handlingar. Subjektivitet handlar om att efterlikna ett visst beteende –

inspiration kan hämtas både från andra subjekt och från det egna jaget/kollektivet (Weber

1998: 78-79). Ur detta perspektiv speglar Den Amerikanska Drömmen inte vad USA är utan

en identitet som ständigt måste återskapas genom imitativa handlingar: om fantasin ska

bevaras måste USA ständigt imitera sin egen myt. Att amerikanska presidenter sällan har

motiverat interventioner med enbart maktpolitiska intressen, utan om och om igen hänvisat

till ”mjuka” faktorer som demokrati och frihet, illustrerar viljan att iscensätta mytens dubbla

försäkran om unik styrka och moral 7. Under 1900-talets andra hälft lyckades man väl med

denna ambition; Cynthia Weber menar att det var just genom de internationella

manifesteringarna av amerikansk supermakt som landets moraliska förträfflighet bekräftades.

På det inrikespolitiska planet gjorde fenomen som Watergateskandalen och motståndet mot

Vietnamkriget att USA:s moraliska karaktär framstod som mera tvivelaktig. På den

världspolitiska scenen intog USA däremot en triumferande moralisk position, antingen denna

uttrycktes genom landets överlägsna militära kapacitet eller dess ledande ekonomiska roll

(Weber 2002: 140).

Den elfte september 2001 skakades emellertid idén om Den Amerikanska Drömmen i

grunden (Zizek 2002: 48). Det stod plötsligt klart för hela världen att löftet om en överlägsen

styrka som bland annat skulle omöjliggöra angrepp mot det amerikanska fastlandet varit falsk.

Samtidigt innebar förstärkningen av den traditionella amerikanska ideologin som uppstod i

attentatets spår att många medborgare förlorade sin ironiska distans till Den Amerikanska

7 Denna tolkning utesluter givetvis inte att det även funnits en genuin vilja att verka för en bättre värld bland många amerikanska beslutsfattare och medborgare. Poängen är att en sådan vilja inte har varit nödvändig för att idén om USA:s moraliska särställning i världspolitiken ska leva vidare.

35

Drömmen. Mer än någonsin var den amerikanska allmänheten nu beredd att sluta upp bakom

fantasin om USA:s moraliska och politiska särställning(Zizek 2004a: 10-11).

Från offentligt håll gjordes det med en gång klart att USA:s styrka förblev intakt. President

George W Bush deklarerade att USA inte skulle låta sig skrämmas utan istället finna och

”röka ut” de ansvariga, en ambition som snart omsattes i handling (Kellner 2004: 45). Kriget

mot Afghanstan inleddes i oktober och i mars 2003 attackerades Saddam Husseins Irak

(Kellner 2004: 52-54). Nonchalerandet av den stora internationella opinion som var emot

Irakkriget kan ses som ett tecken på hur gärna USA ville leva upp till sin traditionella

styrkeroll. Landets unilaterala agerande kan till och med ha tjänat ett sådant syfte.

Världen blev alltså snart varse att USA inte förlorat sin militära förmåga. Mer tveksamt var

det hur det stod till med Den Amerikanska Drömmens andra pelare – överlägsen moral.

Cynthia Weber betonar att kriget mot terrorn snart visade sig vara mer moraliskt tvetydig

än många tidigare amerikanska krigsprojekt (2002: 140-141). Striderna i Afghanistan och Irak

slog hårt mot ländernas civilbefolkningar. Kriget mot Irak saknade som vi sett ett brett

internationellt stöd och den ”allians av villiga” som slöt upp bakom USA inkluderade länder

som bevisligen hade lite respekt för mänskliga rättigheter. Presidenten försökte övertyga

världen om det rättfärdiga i USA:s agerande men hans ökända uttalanden om att kriget mot

terrorn var ett ”korståg” för att ”utrota ondskan på jorden” fick i mångas ögon motsatt effekt.

Dessutom kvardröjde besvärande frågor om det egentliga motivet bakom anfallet av Irak,

något som inte förbättrades av att presidenten framhöll olika skäl vid olika tillfällen. När tiden

gick utan att Iraks påstådda massförstörelsevapen hittades blev det vanligare att Bush allt mer

betonade att kriget var ett sätt att befria irakierna från Saddam Hussein, och därmed skapa

förutsättningar för demokrati. Kritiker avfärdade detta argument som en moralisk fernissa för

att dölja de maktpolitiska intressen som de ansåg var de egentliga skälen till att amerikanska

trupper sändes till Bagdad: viljan att skaffa kontroll över den politiska dagordningen i

Mellanöstern (Meacher 2003), samt över en betydande del av regionens oljetillgångar

(Chapman 2004).

Ironiskt nog innebar Irakkriget alltså att omvärldens förtroende för USA:s moral var

ovanligt lågt, samtidigt som den amerikanska befolkningens uppslutning bakom landets

moraliska uppdrag var större än på länge. Utan att förneka USA:s realpolitiska intressen i

Irak, som förutom oljan inkluderade en vilja att demonstrera landets hegemoni, menar Zizek

att kriget från USA:s sida präglades av ”en uppriktig ideologisk tro på att man skulle skänka

demokrati och välstånd till en annan nation” (2004a: 10).

36

Vi bevittnar återuppståndelsen av den ”tyste amerikanen”, en naiv, välmenande agent som med ärligt uppsåt vill skänka

demokrati och västerländsk frihet till vietnameserna – det är bara det att han misslyckas med sina intentioner, eller, som

Graham Green uttryckte det: ”Jag har aldrig träffat en man som haft bättre motiv bakom alla de problem han orsakade”.

(Zizek 2004a: 10-11)

Denna ideologiska övertygelse bidrog lika mycket till invasionen av Irak som USA:s politiska

och ekonomiska intressen; inget av dessa motiv kan avfärdas som ett ”bedrägligt sken” (Zizek

2004a: 10).

3.4 Media och det begärliga Pearl Harbor

Apropå de amerikanska mediernas behandling av elfte september menar Kellner att de snarare

än att erbjuda saklig politisk analys bidrog till att piska upp krigsstämningen (2004: 44).

Redan de första dagarna efter tvillingtornens fall framställdes konflikten som stående mellan

islamisk fundamentalism och västerländsk liberalism och en som bara kunde lösas militärt.

Cynthia Weber har pekat på en annan framträdande tendens; attentatet mot WTC liknades om

och om igen vid den japanska arméns bombning av Pearl Harbor 1941 – den händelse som

fick USA att träda in i andra världskriget. September 2001 och december 1941 beskrevs i

amerikanska medier som ”two dates that will live in infamy, on which America lost its

innocence (again) thanks to a surprise attack”. Förutom det emotionella likställandet mellan

dessa två historiska datum argumenterade många kommentatorer också för att den

amerikanska responsen 2001 skulle likna den som tillämpats 60 år tidigare (Weber 2002:

130).

Varför visade man då en sådan förkärlek för just denna parallell, trots flera uppenbara

skillnader mellan de två attackerna – den ena utförd på en avlägset belägen flygbas av en

annan stat under ett pågående världskrig, den andra ett terrordåd riktad mot symboliska

byggnader och civila på det amerikanska fastlandet? Frågan kan bara besvaras genom att

undersöka vilket begär som ligger bakom sammankopplingen av de två datumen menar

Weber, som med hänvisning till psykoanalysen konstaterar att ”desire speaks its name only

through substitution” (Weber 2002: 132). Eftersom parallellen på ett ytligt plan haltar måste

det finnas något annat i historien om Pearl Harbor som i efterspelet till den elfte september

blivit begärligt. Weber föreslår att det åtråvärda är en fantasi som präglar amerikanarnas

förståelse av bombningen av Pearl Harbor (Weber 2002: 131-132).

37

Pearl Harbor markerar Den Amerikanska Drömmens inträde på världsscenen: det är genom

att gå med i andra världskriget som USA får den internationella plattform som gör det möjligt

att sprida amerikanska värderingar och maktpolitiska intressen. För ett land som under

mellankrigstiden hängett sig åt isolationism var detta en strategisk vinst (Weber 2002: 137-

138). Att amerikanska kommentatorer hösten 2001 gärna jämförde situationen med en kris

som resulterade i USA:s revansch är mot denna bakgrund föga förvånande: i det amerikanska

medvetandet är Pearl Harbor delvis en utrikespolitisk modell över hur nationell storhet

återupprättas efter ett förödmjukande nederlag. Enligt Weber är det emellertid inte bara

återuppstånden amerikansk styrka man vill signalera genom att väva samman de två datumen,

utan också en köns- och sexualitetsspecifik moralisk struktur som har gjort historien om Pearl

Harbor till en berättelse om amerikansk moralisk fullkomlighet (Weber 2002: 139).

Utmärkande för den fantasi som omger minnet av Pearl Harbor är en tydlig fiende

respektive frontlinje, liksom klara genus – och sexualitetskoder. I den amerikanska

föreställningsvärlden är Pearl Harbor en feminin figur (Weber 2002: 135). Detta beror dels på

att ön, en före detta amerikansk koloni, snabbt förvandlades till ett semesterparadis som drog

till sig amerikanska turister med löften om sensuella njutningar. Dels innebar det japanska

anfallet att Pearl Harbor förvandlades till en symbol för den amerikanska hemmafronten; som

vi såg i teorikapitlet signalerar en hemmafront i en internationell kontext per definition

feminina värden (Weber 1998: 93). Japan representerar i sin tur den hypermaskulina fiende

som måste fråntas sin dödliga potential om USA:s säkerhet ska kunna garanteras. För att

lyckas med detta måste USA slå tillbaka med lika hypermaskulin styrka; den amerikanska

krigsstrategin gick med Webers ord ut på att ”kastrera” Japan, det vill säga militärt besegra

landet och därmed reducera det till en ofarlig och ”infantil” makt (2002: 137-138). Chansen

att Japan därefter skulle låta sig vägledas mot moralisk mognad av ett faderligt USA skulle då

vara goda.

Utifrån denna symboliska läsning konstaterar Weber att attentatet mot Pearl Harbor gav

USA chansen att projicera styrka ut i världen vid en tidpunkt då dess hemmafront, för tillfället

representerat av en flygbas i Stilla havet, behövde beskydd. Med Pearl Harbor som en feminin

och moraliskt neutral bakgrundsfigur bekräftades USA:s (manliga) moraliska fullkomlighet.

Genom att följa traditionella heterosexuella genuskoder garanterar denna feminina figur att

maskulin rättrådighet och mod till slut kommer att besegra hot mot USA:s moraliska integritet

– till exempel i form av ett militärt anfall (Weber 2002: 141). Det är denna moraliska struktur,

tydligt uppbyggd kring specifika köns- och sexualitetskoder, som samtida kommentatorer vill

integrera i berättelsen om den elfte september. Men eftersom den kodifiering som omger den

38

elfte september är betydligt mer ambivalent, och saknar Pearl Harbors klart urskiljbara fiende

och hemmafront, misslyckas försöket att binda samman de två händelserna (Weber 2002:

141-142).

Den fiende USA står inför i början av 2000-talet är inte en territoriellt urskiljbar stat. Trots

att Bush alltså har försökt förvandla kriget mot terrorn till ett krig mellan stater, genom att

koppla bin Ladens al-Qaida först till Afghanistans och sedan till Irak, har det för de flesta

varit uppenbart att terrorism är ett internationellt fenomen. al -Qaida representerar, liksom en

gång Japan, en våldsam och hypermaskulin makt men fungerar inte genom en statsapparat

utan genom föränderliga, internationella nätverk. Istället för att kämpa mot en stat, vars

maskulina kraft kan kastreras och vars resulterande moraliska omognad kan bli föremål för

faderlig vägledning, påminner al-Qaida om ett multinationellt företag (Weber 1998: 142).

al- Qaeda seem to function by providing a product (an Islamic fundamentalist ideology turned terrorist) to meet customer

demand through technological efficiency (training programs that enable émployees´ to perform one or more specific tasks in

the ´production process´) and forward thinking (transforming Hollywood-like scripts into actual events). (Weber 2002: 142)

Den flyktighet som utmärker al-Qaida brukar tillskrivas stereotypt kvinnliga figurer.

Symboliskt är al-Qaida dämed en hybrid mellan kvinnlig gränslöshet och manlig styrka,

menar Weber: al-Qaida är queer (Weber 2002: 143).

al-Qaida är inte bara både manlig och kvinnlig utan fungerar enligt Weber även enligt ett

homosexuellt mönster. Detta eftersom al-Qaida insett att ”penetration goes both ways”, det

vill säga att den som agerar på internationella marknader också själv riskerar att påverkas av

globala krafter. För al-Qaida innebär denna insikt bland annat att man inte bara agerar över

nationsgränserna utan också tar emot rekryter från hela världen. Weber menar att det var just

al-Qaidas erkännande av hur internationellt utbyte fungerar i dagens globala värld

(”penetration goes both ways”) som möjliggjorde den elfte september och exploateringen av

det öppna västerländska samhället (Weber 2002: 143).

al-Qaidas krigsstrategi är lika svår att placera utifrån en traditionell måttstock som dess

identitet. Den brutala/maskulina attack som nätverket utförde i New York 2001 var möjlig

tack vare dess förmåga att utnyttja en nyliberal ekonomisk logik. Liksom nyliberalismen

utmärks al-Qaida av internationalism, flexibilitet (förvandlade passagerarplan till dödliga

missiler) och medvetenheten om symboliska värden. Denna nyliberalism har amerikansk

ideologi länge betraktat som varken moralisk eller omoralisk utan neutral. Här stöter den

amerikanska retoriken på problem; hur ska man å ena sidan kunna stämpla al-Qaida som

moraliskt förkastlig (antisemitisk, antikristen, misogyn etcetera) när nätverket, å andra sidan,

39

opererar enligt en logik som i amerikansk retorik länge behandlats som bortom frågor om rätt

och fel (2002: 143-144) ?

Recognising that what American rhetoric regards as amoral neoliberal economic strategies can have immoral global effects is

precisely the point to which American economic policy has long turned a deaf ear, most recently when voiced by anti-

globalisation protestors […]. (Weber 2002: 144)

al-Qaida kan med sin queer-strategi inte bemötas med den formel som hjälpt USA att besegra

sina fiender från och med andra världskriget; kastrering av motståndaren följt av faderlig

vägledning. Det feminina (den amerikanska hemmafronten) har en viktig funktion i denna

process som en moraliskt neutral front på vilken strider mellan rätt och fel utspelas och det

moraliska slutligen vinner (Weber 2002: 144). På ett symboliskt plan är emellertid den

hemmafront som skulle försvaras efter bombningen av Pearl Harbor respektive den elfte

september radikalt olika. På fyrtiotalet handlade det om en symbol för USA:s militära styrka –

en före detta koloni förvandlad till amerikansk flygbas; idag om en byggnad som

symboliserar landets ekonomiska makt (Weber 2002: 145). I det senare fallet består den

amerikanska hemmafronten i nyliberala ekonomiska principer och institutioner, som

emellertid inte bara har attackerats utan även infiltrerats av al-Qaida (som själv opererar

genom dessa nyliberala principer och insitutioner) (Weber 2002: 145). I den amerikanska

berättelsen om den elfte september framträder den nyliberala ekonomiska marknaden som den

feminina figuren; precis som Pearl Harbor uppfattas marknaden som moraliskt neutral, och

som sådan en amoralisk fond mot vilken moraliska strider kan utkämpas. Men i den elfte

september är det feminina gränslöst (marknaden kan inte isoleras från omvärlden) och

harbours no promise that it can morally contain and correct an immoral enemy. Unlike the feminine in Pearl Harbor the

feminine in Attack On America8 is not an amoral stage where moral conflicts take place and are resolved in favour of an

American brand of morality; it is merely the place where moral conflicts are staged. Like the neoliberal narratives of

globalisation in which it resides, this feminine space promises openness that goes both ways – but no closure, especially

moral closure. (Weber 2002: 145-146)

Enligt Weber är det alltså fantasin om amerikansk moralisk fullkomlighet, strukturerat kring

koordinaterna manlig moral/styrka och kvinnlig utsatthet, som förklarar begäret efter

berättelsen om Pearl Harbor. Försöken att integrera denna i tolkningen av den elfte september

illustrerar amerikanska kommentatorers förhoppningar att det bara ska vara en tidsfråga innan

8 Webers benämning för medias rapportering kring den elfte september och dess efterspel.

40

den moraliska tvetydlighet som omger USA i kriget mot terrorn har ersatts av moralisk

fullkomlighet och landet ”once again [is] in a position to morally reorder global politics by

overseeing the moral progression of its enemies (be they terrorist states, terrorists cells, or

individual terrorists)” (Weber 2002: 146).

3.5 Den sublima ondskan

Weber ställde frågan om hur bilden av al-Qaida som moraliskt förkastlig ska upprätthållas.

Därmed är vi inne på frågan om fiendekonstruktion, som även Zizek diskuterar. Fantasin

spelar en viktig roll i denna process eftersom personer och grupper med onda avsikter sällan

kan identifieras med hjälp av yttre tecken. Zizek pekar till exempel på hur varje egenskap som

USA efter den elfte september tillskriver den fundamentalistiska islamisten finns bland den

egna befolkningen; grupper som utför våldsdåd i religionens namn har till exempel länge

funnits i USA:s kristna extremhöger (Zizek 2002: 43). I en så osäker situation som den som

uppstod efter den elfte september blir politikens centrala uppgift därför att erbjuda en tydlig

bild av fienden. En sådan process vilar alltid på en fantasmatisk grund och är performativ i

bemärkelsen att fiendens ”sanna ansikte” skapas snarare än passivt återges (Zizek 109-110).

Ett belysande exempel är Bushs och medias framställning av Saddam Hussein. I sina tal

kopplade presidenten ständigt Husseins namn till ord som ”hot” och ”terrorism”; teve visade

om och om igen bilder där den irakiska presidenten avfyrar gevär upp i luften. På detta vis,

menar Zizek, “upphöjdes Saddam, den ynklige lokala ligisten, till en monstruös, sublim

representant för ren ondska” (Zizek 2004a: 69). Zizek bygger här på Lacans idé om

sublimering, det vill säga “the process by which we invest an object that attaches us to

something as a sublime object; a positive, material object elevated to the status of the

impossible thing” (Parker 2004: 85). Zizek menar att det är i sken av detta vi ska förstå

bilderna av läkarundersökningen av Hussein som kablades ut efter han tillfångatagits; syftet

med de ofta visade bilderna på hur Husseins hår och mun undersöks, var att avsublimera den

före detta irakiska ledaren. Denna åtgärd hade aldrig behövts om amerikansk propaganda inte

en gång skapat en sublim bild av ”den demoniske Saddam som den övernaturliga

personifieringen av ondskan” (Zizek 2004a: 69).

En konsekvens av den elfte september är att de västerländska demokratierna i ”terroristen”

har funnit en ersättarna för den ärkefiende man förlorade efter kalla krigets slut:

41

After 1990, and the collapse of the Communist states which provided the figure of the Cold War enemy, the Western power

of imagination entered a decade of confusion an inefficiency, looking for suitable ´schematizations´ for the figure of Enemy

[…] without stabilizing itself in one central image; only with September 11 did this imagination regain its power by

constructing the image of Osama Bin Laden, the Islamic fundamentalist par excellance, and al-Qaeda, his ´invisible´

network. (Zizek 2002: 110)

”Terror” har numera ersatt kommunism som den universella roten till samhällets

problem (Zizek 2002: 111); tecken på detta finner vi på flera olika nivåer. I USA

avfärdas försök att kontextualisera terrordåd som det mot WTC – att se det historiska

och politiska sammanhang som gjort att några, fundamentalister eller inte, har velat

attackera USA – som omoraliska (Butler 2004: 9). En antidrogkampanj som under

våren 2002 visades på amerikansk teve hoppades kunna avhålla sin publik från illegala

inköp genom förmaningen ”When you buy drugs, you provide money for the

terrorists!”(Zizek 2002: 111). Regeringar runt om i världen, med varierande respekt för

mänskliga rättigheter, motiverar allt mer sin politik som nödvändiga åtgärder i kampen

mot terrorism (Butler 2004: 4). Exemplen visar enligt Zizek hur en fantasi om en

konspirerande och allsmäktig fiende återigen skapas; precis som en gång nazismens

judefigur identifieras den muslimske terroristen som den aktör som ”egentligen” styr

samhällsutvecklingen och den som förhindrar samhällelig harmoni (Zizek 2004a: 69).

42

4 Avslutande kommentar

Political theory should be studied not just as an academic exercise,

but because it helps to enlarge one´s imagination”. (Roazen 1986: 9)

I denna uppsats har jag velat undersöka hur psykoanalytisk teori blir begriplig i en socio-

politisk kontext. Den teori som utvecklades av Jacques Lacan är särskilt användbar för

samhällsanalysen och uppsatsen har fokuserat Slavoj Zizeks förvaltning av det lacanska arvet.

Utifrån detta beskriver Zizek hur ideologiska regimer ”griper tag” i subjektet på en mycket

intim nivå. Ideologi fungerar inte främst genom att på ett intellektuellt plan övertyga

människor om dess riktighet; sin främsta kraft får den genom att knyta individerna till

njutbara fantasier, ofta sådana som går emot samhällets officiella värderingar. Förbjudna

fantasier av det senare slaget illustrerar hur ideologin undergräver individens medvetna,

”officiella” attityder. I uppsatsen har vi bland annat studerat en fantasi där svarta

tonårsmödrar ses som orsaken till bristande samhällelig rättvisa (eftersom de antas dränera

välfärdsstatens resurser); enligt Zizek är det fullt möjligt att vara en uttalad icke-rasist och

ändå dela denna fantasi. Detta just eftersom den ideologiska fantasin inte fångar subjektet

genom sin intellektuella skärpa utan genom att erbjuda njutning – i detta fall den njutning som

framkallas av en ”hemlig” överträdelse från samhällets officiella hävdande av hudfärgens

irrelevans. Så länge den vita samhällsmajoriteten inte erkänner sin egen delaktighet i denna

rasistiska fantasi kommer den ideologi som den stöder (enligt vilken det är slöseri att satsa

resurser på den offentliga välfärden) förbli dominerande, eftersom ideologins godtyckliga

karaktär därmed döljs.

Ideologiska regimer kan även bäras upp av den njutning som genereras av ”offentliga”

fantasier av typen den amerikanska drömmen, liksom av icke-erkända lagöverträdelser.

Exempel på det senare ser Zizek i det nazistiska Tyskland; det som i sista hand höll samman

samhället var vetskapen om allas aktiva eller passiva medverkan i ett fruktansvärt brott – som

emellertid aldrig beskrevs som ett sådant i den offentliga retoriken. Det är ur denna synvinkel

Zizek menar att vi bör förstå övergreppen i Abu Ghraib; inledningsvis diskuterades hur

händelserna påminner om förnedrande initiationsriter som enligt Zizek är en etablerad, men

icke-erkänd, del av den amerikanska kulturen. Just för att riterna är så utbredda blir det extra

43

viktigt att hävda att de avviker från USA:s normala värderingar – som en del av landets

obscena frånsida måste de förbli inofficiella. Analysen av kriget mot terrorn illustrerar därmed

hur en ideologi bärs upp på flera olika nivåer parallellt; händelserna i Abu Ghraib visar hur

USA:s traditionella ideologiska position – världens främste försvarare av demokrati och

mänsklig värdighet - stöds av hemliga praktiker med motsatt innehåll. Samtidigt har den våg

av nationalism som uppstått i spåren av terrorattacken 2001 inneburit en förnyad tilltro till

Den Amerikanska Drömmen. Enligt Zizeks analys av den elfte september hade amerikanarna

fram till detta datum behållit en viss distans till denna ideologiska dröm. Terrorattacken

rubbade denna distanserade inställning; i mycket högre grad än tidigare känner amerikanarna

nu ett ”äkta” engagemang för USA:s traditionella ideologi (enligt vilken USA är moraliskt

och styrkemässigt unikt). Det är bland annat mot denna bakgrund man kan förstå den stora

uppslutningen bakom presidentens beslut att anfalla Irak. Trots att den nyvunna vurmen för

Den Amerikanska Drömmen tar sig uttryck i en övertygelse om USA:s internationella särart

bottnar den, liksom liknande självförhärligande nationella fantasier, enligt Zizek i en

medvetenhet om landets förbrytelser (exempelvis gentemot tredje världen) och en vilja att

täcka över spåren av dessa.

En annan fantasi som den elfte september banat vägen för är den som fokuserar på

terroristen, som nu har framträtt som ett allestädes närvarande hot och det hinder som

omöjliggör samhällelig harmoni. Den fantasi som förgick terrorattacken – där någon

utomstående kraft vill krossa det västerländska samhället – kan nu härledas till en specifik

aktör, nämligen den islamistiske terroristen. Här kan det vara värt att ännu en gång påminna

om att ideologin som fenomen möjliggörs tack vare subjektets ständiga längtan efter helhet

och samhällets brist på denna egenskap; vad ideologiska projekt som till exempel Bushs krig

mot terrorn erbjuder är ett löfte att denna brist kan överbyggas.

I kapitel ett sa jag att i presentationen av psykoanalysen skulle tydlighet prioriteras framför

nyansrikedom. Så här i slutet kan jag konstatera att uppsatsen ur ett statsvetenskapligt

perspektiv förmodligen ändå kan upplevas som allt för splittrad mellan dels en analys av ett

politiskt förlopp, dels ett försök att beskriva komplexa mentala företeelser. Kanske är detta

intryck i slutändan svårt att undvika då statsvetenskapen får sällskap av en teori som

uppmärksammar ämnen som oftast hamnar utanför de politiska studiernas räckvidd –

människors begär, fantasier och njutningar.

44

Referenser

Althusser, Louis (1971). ”Ideology and Ideological State Apparatuses”, s. 127-186 i Althusser, Louis, Lenin and Philosophy and other Essays. New York: Monthly Review Press. Alvesson, Mats – Deetz, Stanley (2000). Kritisk samhällsvetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur. Arvidsson, Henrik (2005). “Hollywoods eget chicken-race”, Dagens Nyheter 050731. Bateman, Anthony – Holmes, Jeremy (1995). Introduction to Psychoanalysis. Contemporary

Theory and Practice. London: Routledge. Bergström, Göran – Boréus, Kristina (2000). Textens mening och makt. Metodbok i

samhällsvetenskaplig textanalys. Lund: Studentlitteratur. Best, Antony – Hanhimäki, M. Jussi – Maiolo, A. Joseph – Schulze, E. Kirsten (2004). International History of the Twentieth Century. London: Routledge. Boothby, Richard (2001). Freud as Philosopher. Metapsychology after Lacan. London: Routledge. Butler, Judith (2000). “Hegemony and the Limits of Formalism”, s. 11-43 i Butler, Judith – Laclau, Ernesto – Zizek, Slavoj (red), Contingency, Hegemony, Universality. Contemporary

Dialogues on the Left. London: Verso. Butler, Judith (2004). Precarious Life. The Powers of Mourning and Violence. London: Verso. Chapman, John (2004). “The Real Reasons Bush Went to War”, Guardian 040728. Devine, Fiona (2002). ”Qualitative Methods”, s. 197-215 i Marsh, David – Stoker, Gerry (red), Theory and Methods in Political Science. Wales: Palgrave MacMillian. Gardner, S. (2004). ”Psychoanalysis: Overview”, International Encyclopedia of the Social & Behavioral Sciences, s. 12328-12336. Glynos, Jason (2001). ”The grip of ideology: a Lacanian approach to the theory of ideology”, Journal of Political Ideologies 6(2), s. 191-214. Grosz, Elizabeth (1990). Jacques Lacan. A feminist introduction. London: Routledge. Guardian (011018). “Altman says Hollywood ´created atmosphere´ for September 11”.

45

Hagerman, Maja (2005). “Det rena landet – om rasbiologi”. Seminarium vid bokmässan i Göteborg 050929. Hanlon, Christopher (2001). “Psychoanalysis and the Post-Political: An Interview with Slavoj Zizek”, New Literary History 32, s. 1-21. Howarth, David (2000). Discourse. Buckingham: Open University Press. Hydén, Lars-Christer – Topor, Alain (1983/1995). Inledning till Freud, Sigmund Vi vantrivs i

kulturen, s. 5-9. Stockholm: Röda Rummet. Jarecki, Eugene (2005). ”Why We Fight”. Replik hämtad från en sång framförd i dokumentär som visades i SVT 050928. Jonsson, Stefan (2005). “Öga för öga”, Dagens Nyheter 050830. Kellner, Douglas (2004). “9/11, Spectacles of Terror, and Media Manipulation. A critique of Jihadist and Bush media politics”, Critical Discourse Studies, Vol. 1, No. 1, s. 41-64. McSwite, O.C. (1997). “Jacques Lacan and the Theory of the Human Subject”, American

Behavioral Scientist, Vol. 41 No. 1, s. 43-63. Meacher, Michael (2003). “The War On Terrorism Is Bogus”, Guardian 030906. Moravcsik, Andrew (2005). “Dream On America”, Newsweek International, 050131. Mukthar-Landgren, Dahlia (2004). “ Från Saussure till Lacan. Den franska strukturalismen och poststrukturalismen”. Papper framlagt vid statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. Myers, Tony (2003). Slavoj Zizek. London: Routledge. Parker, Ian (2004). Slavoj Zizek. A Critical Introduction. London: Pluto Press. Roazen, Paul (1986). Freud. Political and Social Thought. New York: Da Capo Press. Rosenberg, Tiina (2002). Queerfeministisk agenda. Stockholm: Atlas. Rosenberg, Tiina (2005). Inledning till Rosenberg, Tiina Könet brinner! Judith Butler. Texter

i urval av Tiina Rosenberg, s. 7-34. Köping: Natur och Kultur. Silverman, Ira (2002). ”An American Terrorist”, The New Yorker (020805). Sjöholm, Cecilia (1996). Inledning till Zizek, Slavoj, Njutandets förvandlingar. Sex essäer om

kvinnan, kulturen och makten, s. 7-22. Stockholm: Natur och Kultur Stavrakakis, Yannis (1999). Lacan and the Political. London: Routledge. Tie, Warwick (2004). “The Psychic Life of Governmentality”, Culture, Theory & Critique, 45(2), s. 161-176.

46

Weber, Cynthia (1998). “Performative States”, Millennium: Journal of International Studies, Vol. 27, No. 1, s. 77-95. Weber, Cynthia (2002). “´Flying Planes Can Be Dangerous´”, Millennium: Journal of

International Studies, Vol. 31, No.1, s. 129-147. Wright, Elizabeth – Wright, Edmond (1999) (red). The Zizek Reader. Oxford: Blackwell Publishing Ltd. Zakaria, Fareed (2001). “The Real World of Foreign Policy”, Newsweek, 011008. Zizek, Slavoj (1989). The Sublime Object of Ideology. London: Verso. Zizek, Slavoj (1996). ”Överjagets obscena frånsida”, s. 91-131 i Zizek, Slavoj, Njutandets

förvandlingar. Sex essäer om kvinnan, kulturen och makten. Stockholm: Natur och Kultur. Zizek, Slavoj (2000). “The Spectre of Ideology”, s. 1-33 i Zizek, Slavoj (red), Mapping

Ideology. London: Verso. Zizek, Slavoj (2002). Welcome to the Desert of the Real! London: Verso. Zizek, Slavoj (2004a). Irak: att låna en kittel. Munkedal: Glänta produktion och Vertigo förlag. Zizek, Slavoj – Daly, Glyn (2004b). Conversations with Zizek. Oxford: Polity. Zizek, Slavoj (2004c). ”Vem trodde att detta skulle gå vackert till?”. Dagens Nyheter 040521.

47