Sid. 1/9Sill & Porto Franco

SILLPERIODER OCH PORTO FRANCOGöran Kristensson 12 november 2016Anteckningar och kompletterande information från föreläsningsserie ”Marstrand och dess historia”Marstrands Hembygdsförening

Fiske och sillperioderI litteraturen förekommer olika uppgifter om när sillperioder började och upphörde. Det kan bero på svårigheter att definiera vad som faktiskt är en period.

Som framgår av ovanstående bild varierar exporten och därmed – får vi anta – tillgången av sill avsevärt. När börjar ”perioden”? 1757? 1775?

Sillperioder före 1400 är oklara och omtvistade. Att de förekom är dock klart.

Från perioden 1556 och framåt finns en del dokumentation..

De flesta forskare är överens om att sillperioder har infallit enligt följande:

• Mitten av 1400-talet till seklets slut• 1556 till 1588• 1747 till 1808

– En av de största. Höjdpunkt 1780-1800• 1877 till 1898

Som synes har det kommit en period i slutet av varje sekel frånsett 1600-talet.

Möjligheterna till förtjänster lockade mängder av människor till Marstrand. Det var inte helt konfliktfritt. Utlänningar sågs som inkräktare, lokalbefolkningen drog sig inte för att stjäla deras garn.1

En besökare noterade om livet i staden: ”Förutom den ogudaktiga levnad som förde med sig dryckenskap, skörlevnad, mord, mandråp och slagsmål, så ock andra grova laster.” Vilka ’andra grova laster’ återstår efter den uppräkningen, undrar man!

1 Krantz: sid. 31

Sid. 2/9Sill & Porto Franco

Det finns en notering om att man skeppade 50 000 läster= 600 000 tunnor/år under slutet av 1500-talet. Claes Krantz skriver i ”Marstrand” om denna uppgift: ”Avståndet mellan denna siffra och verkligheten är hittills fritt för gissningar”

Fredrik II utfärdade 1561 ett dekret om att Marstrand skulle vara handelscentrum. Där och ingen annanstans skulle alla utlänningar hålla sig, som ville delta i fiske, saltning och avsättning av sillen. Landets egna invånare fick däremot bruka fisket varhelst sillen gick till.

Under den stora sillperioden 1747 till 1808 hade landvaden sin storhetstid. Fångsterna var i början större än lagrings- och avsättningsmöjligheterna var. Man ”sumpade” då sillen i havsvikar med ett s.k. stänge.

De stora stimmen kom vid varierande tider och platser. I början av perioden kom de i slutet av augusti-början av september. I början av 1800-talet hade ankomsten förskjutits till omkring jul. Fångstperioden varade i en och en halv till tre månader.

RedskapSkillnad mellan ”vad” och ”garn”?En vad har så små maskor att i stort sett ingen fisk kan slinka igenom, medan ett garn har maskor anpassade till hur stor fisk man önskar fånga. Mindre sådana kan alltså slippa undan med livet, åtminstone tills vidare.

Landvadar är ett förhållandevis litet redskap som länge användes i det kustnära fisket. Det är en lång nätduk, som står upprätt i vattnet med hjälp av flöten i överkanten och sänken i den nedre. Man omsluter fiskstimmet som ska fångas och drar ihop vaden så att man kan ösa upp fisken med håvar. Mittdelen kallas bröstet och den kan vara försedd med något som liknar en säck ”kalv” där fisken kan samlas ihop. 2

Snörpvaden är en förbättring av landvaden. Den kan snörpas ihop i underdelen så att hela vaden bildar en påse. Stora snörpvadar är mycket tunga att bärga. När båtarna motoriserades fick man möjlighet till motordrivna vinschar.

2 Hasslöf, sid. 162

Sid. 3/9Sill & Porto Franco

Första kastet i Sverige med en snörpvad gjordes i december 1881 vid Kalkeberget av ett lag från Öckerö under ledning av en Utbult från Öckerö. Utbult hade varit i Amerika och där lärt sig tekniken.

1896 var 3 snörpvadar i bruk i Bohuslän. 1902-03 var antalet uppe i 104! 1908-09 hade det stigit till 263.

Större redskap krävde större båtar. Började inreda dem med möjlighet för kojer och byssa (=kök). Se även avsnittet om Avance-motorn!

När sillen försvann fick man koncentrera sig på andra fiskar och använde då backfiske.3

Backor, eller långrevar som de kallas på ostkusten, består av en grövre lina på vilken känsor eller tafsor (tunnare linor med krok i ändan). Beroende på bottenbeskaffenhet och levnadsvanorna hos fisken man avser fånga förses backorna med flöten eller sänken.Storbackefiske innebär att man fiskar till havs. Kallas också bankfiske eller storfiske. Fiskade man nära land kallades det koljebackfiske. Man fiskade mycket kolja men även andra fiskar av torsksläktet.Vid storbackefiske och om man var så nära land att det lämpade sig hade man en ”stadsbåt” som seglade i land med fångsten och hämtade färskt agn (oftast sill eller blåmusslor)

Konservering

TorkningTorkning är en urgammal metod, som lämpar sig bäst för fisk med lite fett, men kan fungera även för fetare sorter, som sill, om klimatet är tjänligt. Den norske prästen Peder Clauson skriver 1556 att adelsmän såväl som borgare och bönder låtit bygga bodar och hus i vilka man kunde torka bortåt ”14 läster med sill.”4

SaltningSaltningen utvecklades av holländaren Wilhelm Beukel, som 1397 gjorde tester i hemlighet med olika kemikalier. Han fann att saltet gav bästa resultatet och 1398 avslöjade han sin upptäckt. Han dog 1449 ”rik och ärad”. Tacksamma borgare reste en minnesvård på hans grav. I århundraden hade man för vana att inte börja fiska sill förrän den 25 juni (det var då han avslöjade sin hemlighet).5

3 Hasslöf, sid. 344 Olan, sid. 1385 Olan, sid. 132

Sid. 4/9Sill & Porto Franco

Saltning förhindrar att fettet att härsknar och därigenom får obehaglig lukt och smak. Sillen saltades enklast direkt när den kommer ur redskapen, kallas strösaltning eller störtsaltning.Effektivare är dock att sillen först rensas från blod-och näringsförande organ, dvs inälvorna. Sker i ett moment med en kniv och tummen. Kallas för gäla, gana eller kvärka. Det man rensar ut kallas för grumset. 6

Den vik där jolleslipen nu finns vid Strandverket kallades på 1950-talet för ”grumsis”.

Saltad sill såldes nere på kontinenten redan på 1400-1500-talen. Hansan utfärdade regler för hur sillen skulle beredas, packas och i övrigt hanteras så att man fick en kvalitetsmässig standardvara. Tunnorna märkets sedan efter sitt innehåll.Låter bekant. Detta är precis som CE-märkning och EU-regler i dag!

1788 listade landskansliet i Göteborg 334 sillsalterier i länet. Av dessa ägdes 320 av stadsbor, 10 av tjänstemän och godsägare på landet och endast 4 av skärgårdsbor.I Marstrand fanns 33 salterier, de flesta ganska stora.

När tillgången på sill blev så stor att man inte hade avsättning för den som föda, byggde man trankokerier.

Under de bästa åren av perioden i slutet av 1700-talet år sysselsattes cirka 25000 människor i skärgården.

En stank över nejden, särskilt från trankokerierna, så dessa byggdes oftast på öar i närheten.”En stad till vilken man vill locka främmande, giver liten åhaga att bebo, då där härskar en elak lukt!” skrev kommendanten på fästningen.

Man fiskade allt längre från kusten med snörp- och snurrevadar.Motordrivna båtar möttes med skepsis. Ljudet skulle skrämma bort fisken. Skeptikerna hänvisade till erfarenheter från signalkanoner som använts under tjocka och andra kritiska tillfällen. Då tyckte man sig ha märkt att sillen drog sig undan.

Lars Laurin grundare av Lysekils Mekaniska Verkstad (senare Skandiaverken) utvecklade en tvåtaktsmotor. Han hade undersökt sillens ljudkänslighet och trodde sig veta att den regerar för enstaka höga ljud, men inte för ett jämt dunkande.

Vadlaget Korpen från Gravarne (Kungshamn) vågade testa 1902-3 (olika uppgifter föreligger). Man installerade en 4 eller 6 hästkrafters motor (återigen olika uppgifter). Laurin utfärdade en ”Fisk-garanti”. Om det visade sig att det inte fungerade, skulle han plocka ur motorn utan kostnad. Vi anar hur det resultatet blev. Inte nog med att man fick stora fångster, Korpen behövde inte ta hänsyn till väder och vind i samma utsträckning som de seglande konkurrenterna.

”Korpen” bytte till bogseringstjänst åt sina kollegor och tjänade mer på detta än fiske.

1907 satte Laurin in motorer i 254 bohuslänska fiskebåtar. Konkurrenterna O. Guldbrandsen i Göteborg i 69 st. och Marstrands Mekaniska Verkstad i 42.7 6 Hasslöf, sid. 359 ff7 Bohuslän, sid. 223

Sid. 5/9Sill & Porto Franco

Qvirist plan, Kvarnholmen 1910-1915

Mot slutet av 1800-talet byggdes en sillmjölsfabrik på Älgön, nordost om Marstrand. Tyvärr försvann sillen något decennium senare och det blev aldrig den storartade framgång man tänkt sig. Investerarna fick dock tillbaka sina pengar men byggnaderna förföll. Skorstenen ”Pipan på Älgön” stod kvar som ett landmärke tills den sprängdes 4 december 1985.

Sid. 6/9Sill & Porto Franco

Fiskeriutställningen juli 1904.

En nordisk utställning hölls mellan den 9 och 24 juli 1904 på Carlstens Fästning. Utställningen bidrog starkt till att motorerna blev populära. Man genomförde tävlingsbetonade prov, med mycket detaljerade regler. Danska 4-taktsmotorer var favoriter, eftersom de hade använts under ett antal år, men när alla poäng var sammanräknade stod J.V. Svenssons Motorfabrik i Stockholm som segrare och fick den främsta utmärkelsen ”den nordiska motorvandringspokalen” för sin ”Avance-motor”. Den och Skandiamotorn var båda fotogenmotorer, men med sina robusta konstruktioner kunde också köras på råolja.

Bertil Egnell (1878 - 1956) hade tecknat ensamförsäljningsrätt i södra Sverige för Avance-motorn, vilket var en bidragande orsak till att Marstrands Mekaniska Verkstad startades. Mer därom i senare möte.

Porto Franco-tiden Idén om att Marstrand skulle bli en frihamn hade funnits länge. Sålunda hade borgarna tagit upp den med Linné när han besökte ön 1746. Mitt under en intensiv sillperiod beslöt Gustav III den 15 augusti 1775 att Marstrand skulle bli en ”Porto Franco”. Detta innebar att staden skulle betraktas som ett främmande land. Sveriges lagar och förordningar skulle inte gälla här.

In-och utländska varor fick införas fritt till Marstrand. Tull skulle dock erläggas. Undantag bönderna i Bohuslän fick gratis landa livsförnödenheter som skulle säljas på Marstrands torg. Bra, annars hade lokalbefolkningen svultit ihjäl.

Passtvång Personer som reste till och från Marstrand måste ha pass, så även djuren! Kopass behövdes för att transportera kreaturen mellan Marstrandsön och Koön. I MHFs samlingar har vi ett antal sådana. Här är ett exempel:

Sid. 7/9Sill & Porto Franco

Text på Kopass Nr 39: ??? Herr Commisarigen Gråberg i staden låtit utföra på bete på Koön en rödryggig, två rödhjelmiga och en blackig Ko, skolandes de samma, emot denna sedel få inom den i hwarje fall föreskrefne tid tullfritt åter införas. Marstrands norra Landtull den 21 Juni 1784.

På Baksidan: Kvitterat å ??? utförande ????Marstrands Hamn 21 juni 1784, Stio WahlgrenInvisiterat Marstrands Hamn 14 Nowember 1784Carl Ryberg

Det fanns tullstationer på öarna runt omkring och bevakning i Tjuvkil, där landsvägen slutade/började.

Näringsfrihet i stället för skråtvång. Dock inte helt utan problem, om en hantverkare flyttade från Marstrand till ”Sverige” hade han svårt att bli accepterad av sina nya kollegor. Lösningen blev att man införde en typ av gesällprov även på Marstrand.

Utlänningar fick rätt att bosätta sig fritt i Marstrand. De blev svenska medborgare om de skaffade en fastighet för minst 1000 riksdaler och sedan bodde i den i två år.

Religionsfrihet. Ostindiska kompaniet i Göteborg hade rekryterat judar av portugisisk börd för att underlätta handel med ”Levanten” som Claes Krantz skriver, dvs. Främre Orienten. Dessa sökte sig till Marstrand. 1780 bildades en mosaisk församling med 30 medlemmar. 1782 inrättade man den första synagogan i Sverige i ett valv i Fredriksborg. Som mest hade församlingen ett 60-tal medlemmar.

Hur hantera judarna när Porto Franco-tiden var slut? Marstrandsborna lät antyda att judarnas handel och vandel inte var den bästa. Efter en utredning gjord av Magistraten konstaterade man dock att de var oförvitliga och gärna fick stanna kvar i staden.

De flesta flyttade så småningom tillbaka till Göteborg. I början av 1800-talet var endast en familj kvar, nämligen Andreas van Reis, som bodde där ”Festvåningen Havet” nu ligger. Familjen ägnade sig åt tobakstillverkning, sillsalteri, kram-och spannmålshandel.

Sid. 8/9Sill & Porto Franco

Under nordamerikanska frihetskriget (1775-1783) var europeiska hamnar stängda för amerikanska fartyg på grund av Storbritanniens blockad. Frihamnen här kom då väl till pass och under de fem första åren anlöpte ett tjugotal fartyg från det stora landet i väster.

Men till slut blev det för mycket! Inte så stora vinster som man hade hoppats på. Smugglingen var omöjlig att bemästra. Det var för fantastiskt, för främmande för tiden, det blev ett för stort bekymmer.Marstrands borgare begärde själva att Porto Franco skulle upphöra, vilket skedde den 15 maj 1794

Arv från tidenKajen från Strandverket till Maritim. Kontraktet (MHF har originalet i sina samlingar) undertecknades den 27 juli 1793 av Olof Ask, Anders Söderberg och Anders Börjesson. Kajen finns fortfarande kvar idag och har aldrig rasat – till skillnad mot modernare byggen!

Kontrakt 27 juli 1793 angående utbyggnad av kaj

Sid. 9/9Sill & Porto Franco

Köpmansgården, i hörnet mellan Hamngatan och Kungsgatan. Ett av husen från Porto Franco-tiden.

Det finns ett antal hus kvar från Porto Franco-tiden, till exempel Köpmansgården vid Hamngatan/Kungsgatan. Andra exempel är Högre Folkskolan mitt emot Prästgården på Kyrkogatan, Wångdahls vid kyrkan, husen på Långgatans västra sida och f.d. Läkarmottagningen på samma gata.

Lär mer:AB Marstrands Mekaniska Verkstad, ur Länspumpen 1994:1Claes Krantz: MarstrandPraktverket BohuslänEskil Olan: Marstrands HistoriaOlof Hasslöf Svenska Västkustfiskarna 1949Eibert Ernby: Marstrand under Porto Francotiden. 2016Marstrands Hembygdsförening: Koöns historia. 2013

Länkar:http://www.fiskbasen.se/ Allt om fisk och fiskredskap

www.mhf.zoomin.se