psyket och meskalin
DESCRIPTION
Kapitel från boken "Genvägar till lycka". Boken är skriven av Robert S. De Ropp och den är utgiven av Rabén och Sjögren i Stockholm, år 1964.TRANSCRIPT
Psyket och meskalin
På Tamaulipas och Jaliscos mesas, i de torra, ofruktbara mexikanska
områdena söder om Rio Grande, växer bland klippor och sand en
kaktus. Den är inte magnifikt upprätt som Saguaro och bär inga
praktfulla blommor som den under natten blommande Gereus. Den är
faktiskt bara en helt obetydlig liten nåldyna som skjuter upp tre tum
över marken, en rund, mörkgrön knöl som sitter på en morotsliknande
rot och har ytan täckt av tofsar med fina hår. Fast den är så
oinspirerande till utseendet producerar denna enkla kaktus, Lopophora
Williamsii1 i sin köttiga kropp ett av de egendomligaste gifterna i
farmakologens samling. Egenskaperna hos denna drog har redan i
korthet omnämnts. Nu måste vi beskriva dem mera i detalj.
Kaktuskultens ursprung är höljt i seklernas dunkel. Vi vet inte - och
inte heller är det sannolikt att vi får veta det - av vilken händelse någon
vandrare i de mexikanska öknarna först råkade komma på växtens
verkningar. Vi kan anta att upptäckten av dess narkotiska egenskaper
var resultatet av den vanliga orsaken: någon vandrares sökande efter
föda, då han pressad till det yttersta av hunger och törst slukade vad
som helst som innehöll fuktighet och näring, hur illa det än kunde
smaka. Vi kan för oss se denne sedan länge glömde man - aztek eller en
av aztekernas föregångare - när han tuggar de äckliga, bittra kaktusarna
och lägger sig ned för att vila, för att så i en stigande våg av förundran
finna sig omgiven på alla sidor av fantastiska visioner, av former, färger
och lukter som han aldrig ens drömt om. Inget under att han, när han
funnit vägen tillbaka till sin stam, talade om för dem att det bodde en
gud i kaktusen och att den som åt dess kött kunde se gudarnas värld.
När spanjorerna kom till Mexiko upptäckte de sålunda att aztekerna,
vid sidan av sådana gudar som Quetzalcoatl och Huitzilopochtli, också
dyrkade en treenighet av växter med namnen teonanacatl, ololiuqui och
peyotl. Av dessa var peyotl den viktigaste, sannerligen ett gudomligt
ämne, 'gudarnas kött'. Detta var en utmaning mot de spanska prästerna
som hade sina egna föreställningar om Guds kött och inte hade för
avsikt att tolerera rivaliserande anspråk på denna värdighet. De döpte
genast peyotl till 'raiz diabolica' och förföljde alla som nyttjade den, utan
att bry sig om att undersöka dess natur eller egenskaper. Sålunda
dvaldes den gudomliga peyotl under tre sekler i skuggan av Kyrkans
misshag, officiellt bannlyst men njuten i hemlighet. Indianerna, som
hade andra värden och andra minnen, berördes föga av prästernas
fördömande och dessa representanter för en främmande tro kunde inte
så lätt utrota ett bruk som utövats i århundraden. Fast Montezuma var
död och aztekernas välde fallit fortsatte alltså dyrkandet av den heliga
växten. Den betraktades fortfarande som Guds kött - Kristi kött snarare
än en aztekisk guds. Hade inte Herren då han gav sina lärjungar bröd
sagt: 'Tagen, äten, detta är min lekamen, som för eder utgives. Gören
detta till min åminnelse.' Och vem kunde fördöma en ringa indian om
han i sin iver att lyda Kristi bud framför att äta en helgad hostia föredrog
en växt med så underbara egenskaper, att den för hans ögon
uppenbarade alla Det Nya Jerusalems härligheter?
Över de torra högslätterna i norra Mexiko, i staterna Ta-maulipas,
San Luis Potosi, Nuevo Leon, Coahuila, Queréta-ro, Zacatecas och
Chihuahua, drog sålunda sökare ut för att samla den heliga
kaktusväxten. Gud hade, förklarade de, skapat majs till föda för kroppen
och peyotl till föda för själen. Skulle de då leva som svin på blott majs?
Eller borde de inte hellre gå ut och samla den gudomliga födan så att
såväl kropp som själ fick sin rätta näring?
I San Luis Potosi samlas den heliga kaktusen i oktober strax före den
torra årstiden. En så helig växt kan inte dras upp ur jorden utan den
rätta inställningen, och de som drar
ut för att söka peyotl gör detta i medvetande om sitt ärendes helgade
natur. I flera veckor innan expeditionen börjar förbereder sig deltagarna
genom böner och fasta. Avhållsamhet från könsumgänge åläggs dem,
eftersom både renhet och styrka behövs för att expeditionen skall ha
framgång. Sjungande böner och reciterande heliga verser skrider
gruppens ledare fram över den steniga slätten, följda av packdjur som
skall bära tillbaka skörden. Innan de når fram till den heliga platsen
utför expeditionsmedlemmarna offentlig penitens. Sedan närmar de sig
växterna med alla tecken på vördnad, blottar sina huvuden, bugar sig till
marken och svänger kärl med copalrökelse. De frommaste korsar sig i
Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn. Sedan de skjutit pilar till
höger och vänster om plantan för att driva bort onda andar gräver de
upp kaktusarna försiktigt för att inte skada dem, borstar jorden från
rötterna och placerar växterna i krukor. När expeditionen återvänder
härskar stor fröjd i alla byar den passerar. Peyotl offras på altarena och
bitar ges till envar man möter. Man behåller tillräckligt mycket för de
stora festligheterna och resten säljs till dem som inte deltagit i ex-
peditionen.
För förvaring skärs växten i tjocka, köttiga skivor som läggs i solen för
att torka. När dessa skivor torkat blir de skrynkliga, bruna plattor, mer
eller mindre täckta med tofsar av korta vita hår. I denna form kallas de
allmänt 'mescal but-tons'. Ordet 'mescal' är här förvirrande, ty det
används också för att beskriva ett berusningsmedel som framställs ur
aga-ver. Meskalknappen är emellertid helt alkoholfri och med sin
smutsfärg och sitt täcke av taggig ludd är den sannerligen inte det bästa
pass till ett artificiellt paradis man kan tänka sig. Den smakar lika illa
som den luktar; den som tuggat i sig en av dessa 'knappar' måste undra
över de indianska peyotlätarnas härdighet, ty kaktusens kött är inte bara
bittert utan har också en ovanligt motbjudande odör. Och ändå kan
indianen inte bara svälja upp till tolv sådana bitar utan t.o.m. behålla
dem kvar i magen - en bedrift som den mer kräsmagade kan avundas
dem.
Allt eftersom kommunikationerna blev bättre spred sig peyotlriten
bland indianerna. Den gick över gränsen och trängde in i USA. Den
uppträdde först i Rio Grande-områ-det i Texas där kaktusen
förekommer. Den spred sig stadigt bland apacher, omahas, kiowas och
comancher och förekom hos stammar så långt norrut som i Wisconsin.
Som resultat av de kristna missionärernas protester försökte man hindra
indianerna att komma åt växten. Varför missionärerna ville hindra dem
är inte klart, ty det finns inget som helst tecken på att peyotl associeras
med utsvävningar. Deras ansträngningar resulterade emellertid i förbud
och myndighetsingripanden, av vilka ett av de mest kuriösa var
processen mot indianen Nah-qua-tah-tuck i Wisconsin. Hans brott tycks
ha bestått i att importera en sändning peyotl per postpaket från Texas.
Det gjordes avsevärda ansträngningar för att bevisa att peyotl var
skadlig och att bruket av den förde syndaren direkt till helvetet - att den
i själva verket var den 'raiz dia-bolica' som pater José Ortega beskrivit.
Ur den synpunkten visade sig indianerna i målet vara till liten hjälp.
Långt ifrån att beskriva peyotl som en genväg till helvetet insisterade de
på att man med dess hjälp fördes flera steg närmare himlen. Innan de
intog giftet 'åkallade de Gud och bad Honom göra dem alla goda och
avhålla dem från det onda'. De intog peyotl för att deras själar skulle
kunna höja sig till Gud. 'Peyotl hjälpte dem att leva bättre liv och avstå
från alkohol-haltiga drycker.' Pastor Thomas Prescott, som också
vittnade i processen, förklarade att han i sju år tjänstgjort som präst i ett
sällskap med namnet Union Ghurch Society och som de indianska
medlemmarna kallade Peyotl-sällskapet. Man antingen åt peyotl eller
drack den som te vid gudstjänster en gång i veckan, och de som intog
den drog fördel av giftet. 'De slutade att dricka, blev botade och levde
nyktert och flitigt.' Vad honom själv beträffade 'fick det mig att sluta
dricka och sedan jag började använda denna peyotl har jag varit nykter
och det är jag än i dag.' - 'Detta', skriver Norman Taylor, 'var för mycket
för regeringens experter, och Onkel Sam beslöt att dra sig tillbaka till
Washington, där protokol-
len från denna fantastiska rättegång ännu multnar.'
Men dessa snedvridna individer, som bara tycks vara lyckliga när de
kan förbjuda sina medmänniskor något, fortsatte ändå att försöka
undertrycka den nu kristnade formen av peyotldyrkan. Så sent som 1951
gjordes ansträngningar att kriminalisera vissa indianstammars
användande av peyotl. Dessa ansträngningar var så energiska att
LaBarre och fyra andra professionella antropologer, som gjort
djupgående studier av peyotismen och deltagit i dess riter, ansåg sig
böra 'protestera mot en kampanj som bara avslöjar hur okunniga de
inblandade propagandisterna är'. Efter att ha påpekat att peyotl varken
är ett narkotikum eller ett berusningsmedel i ordets egentliga
bemärkelse fortsatte de med att beskriva målen för den intertribala
organisation som fått namnet 'Native American Church of the United
States' så som de framgår av dess statuter.
'Det ändamål för vilket denna sammanslutning bildas är att fostra och
främja religiös tro på Gud Allsmäktig och de många indianstammarnas i
Förenta staterna bruk vid dyrkandet av en Himmelsk Fader och att
främja moral, nykterhet, flit, välgörenhet och rättskaffens leverne samt
att odla en anda av självaktning och broderlig kärlek och enhet bland
medlemmarna av de olika indianstammarna i hela Förenta staterna . . .
med och genom det sakramentala bruket av peyotl.
. . . genom att äta den heliga peyotlen (fortsätter dessa författare)
absorberar indianen Guds Ande, på samma sätt som den vite kristne
absorberar denna ande med hjälp av sakramentens bröd och vin . . .
Det traditionella bruket hos många indianstammar var att bege sig ut i
ensamheten för att öva kontemplation och fasta, tills man uppnådde
övernaturliga visioner. Detta ersätts nu av en kollektiv nattvaka under
vilken peyotisten genom bön, kontemplation och pey-otlätande erhåller
en gudomlig uppenbarelse. För peyotisten äger detta rum emedan han
försatt sig i ett mottagligt själstillstånd och från peyotl erhållit tillräckligt
av Guds kraft för att göra det möjligt för honom att uppnå Gud . . .
Denna rit som tar hela natten är högst formell. En man fungerar som
präst med hjälp av tre assistenter. Under riten ber de med fixerade
intervall för deltagarna medan de andra männen och kvinnorna ber för
sig själva med låg röst. I ritens början tar var och en fyra bitar peyotl;
senare kan envar ta så många fler som han eller hon finner lämpligt.
Den mesta tiden går åt till att låta envar i tur och ordning sjunga fyra
religiösa sånger som motsvarar de psalmer som sjungs i vita kyrkor. . .
Av denna korta beskrivning framgår att Native American Church of the
United States är en legitim religiös organisation som förtjänar samma
rätt till religionsfrihet som andra samfund; och också att peyotl används
sakramentalt på ett sätt som motsvarar de vita kristnas bröd och vin.'
Hos kiowaindianerna äger peyotlätandets rit vanligen rum på en
lördagskväll. Männen sitter tysta på den noggrant sopade marken och
bildar en cirkel runt en fladdrande lägereld. Alla böjer sina huvuden i
bön. Sedan tar ceremonins ledare meskalknapparna från den kruka i
vilken de förvaras och ger fyra till varje man. En av dessa befrias från det
hår som täcker den och stoppas i munnen och blöts upp ordentligt,
spottas ut i handflatan, rullas till en kula och sväljs. På detta sätt kan
man med mellanrum inta ända upp till tolv knappar mellan
solnedgången och kl 3 på morgonen till ackompanjemang av böner och
riter. Under ceremonin hålls lägerelden klart brinnande och
medhjälpare slår hela tiden på trumma. Indianerna förblir sittande från
solnedgången till följande dags middag. När verkningarna försvinner
reser de sig och går till sitt arbete utan att känna obehagliga efter-
verkningar. Följande dag avstår de - helt av rituella skäl -från att
använda salt i maten.
Det var inte förrän vid slutet av 1800-talet som västerländska forskare
blev medvetna om existensen av peyotl och började undra över vilka
egenskaper denna obetydliga kaktus ägde, som kunde få indianerna att
omge den med en så lysande gloria av vördnad. Den förste av dessa
forskare som beskrev sina egna erfarenheter var den amerikanske
läkaren Weir Mitchell, som 'på morgonen en jäktig dag' svalde sex gram
av en dekokt på meskalknappar, följt av ytterligare doser på
eftermiddagen. Kl. '.40 em. fann sig Mitchell 'behagligt slö' och såg
framför sig lysande st järnuddar och fragment av färgat glas flyta i
luften. Han gick in i ett mörkt rum och slog sig ned för att njuta av den
föreställning som igångsatts av den mysteriösa drogens inverkan på
cellerna i hans syncentrum.
'Det fyrverkeri som följde under två förtrollade timmar var sådant att jag
finner det hopplöst att beskriva det i ord som kan visa andra skönheten
och prakten i vad jag såg. Stjärnor, fina flytande skikt av färg, så ett
plötsligt svall av oräkneliga punkter av vitt ljus som svepte över
synfältet, precis som om Vintergatans osedda miljoner skulle flyta förbi
mina ögon i en gnistrande flod ... sicksacklinjer i mycket klara färger. . .
den underbara skönheten i mera svällande moln av bjärtare färger som
försvunnit innan jag gett dem ett namn.
Ett vitt spjut av grå sten växte upp till jättelik höjd och blev ett högt,
rikt smyckat gotiskt torn med högst detaljerad och klar struktur, med
många ganska väderbitna statyer stående i nischer eller på konsoler.
Medan jag beskådade detta blev varje utstående hörn, kornisch och
t.o.m. murstenarnas kanter småningom täckta eller behängda med
klasar av vad som tycktes vara stora ädelstenar - fast oslipade - och
några liknade mera mängder av genomskinlig frukt. De var gröna,
purpurfärgade, röda och orange, aldrig klart gula och inte heller blå. Alla
tycktes ha ett inre ljus, och att ge ens den vagaste föreställning om den
fullkomligt tillfredsställande intensiteten och renheten hos dessa
praktfulla färger ligger helt utom min förmåga. Alla de färger jag
någonsin sett är matta i förhållande till dessa. Medan jag såg på det - och
det varade länge - antog tornet en fin musgrå färg och de tjocka
hängande massorna av smaragdgrönt, rubinrött och orange började
överallt droppa ett sakta regn av färger.
Efter ett ändlöst fyrverkeri av mindre märkliga underverk såg jag något
som gjorde ett djupt intryck på mig. Kanten på en enorm klippa tycktes
sträcka sig ut över en havsbukt med omätligt djup. Min osynlige
förtrollare satte på kanten ned en jättelik fågelfot av sten. Ovanför, från
benet, hängde en skärva av samma ämne. Denna började rulla upp sig
och flyta ut till ett avstånd som för mig tycktes representera Tidens lika
väl som Rummets oändlighet. Här fanns mil av vattrad purpur,
halvgenomskinlig och av outsäglig skönhet. Då och då flöt mjuka
guldmoln från vecken, eller ett skimmer gled över hela den böljande
purpurn, och ting som liknade gröna fåglar föll från den och fladdrade
ned till bukten nedanför. Sedan såg jag klasar av sten som i stora massor
hängde från fotens klor - kilometerlånga tycktes det mig - och sträckte
sig ned i djupet av det svarta havet. Detta var den mest distinkta av mina
visioner.'
I sin sista vision såg Mitchell Newports strand med dess rullande vågor
som 'flytande härligheter, jättelika och hotande, underbart rent gröna
eller röda och djupt purpurfärgade, bara en gång djupt orange, och utan
spår av skum. Dessa vattenberg av färg bröt sig på stranden i myriader
ljuspunkter av samma nyans som vågen'.
Författaren ansåg det vara helt omöjligt att finna ord för att beskriva
färgerna. 'De dröjer fortfarande synliga kvar i mitt minne och de har
efterlämnat känslan att jag bland dem sett färger som i min erfarenhet
är okända.'
Nyheter om peyotls märkliga egenskaper spred sig till Europa, där
Havelock Ellis - berömd för sina banbrytande studier på det mänskliga
sexuella beteendets område - beslöt att göra experiment med denna
enastående drog. Sedan han i London fått tag på en liten kvantitet
meskalknappar slog han sig ned i sina tysta rum i The Temple och
tillredde på tre av knapparna en dekokt, som han drack i intervaller mel-
lan 2.30 och 4.30 em.
'Det första symptom jag observerade under eftermiddagen var en viss
känsla av energi och ökad intellektuell kraft. Denna försvann, och
ungefär en timme efter den sista dosen kände jag mig svag och matt;
pulsen var låg och jag fann det mer behagligt att lägga mig ned. Jag
kunde fortfarande läsa, och jag lade märke till att en blek violett skugga
flöt över boksidan runt den punkt jag fäste ögonen på. Jag hade redan
lagt märke till att föremål som inte låg inom det centrala synfältet - t.ex.
mina händer som höll boken - visade en tendens att verka mer
påfallande, med förhöjd färg, nästan monstruösa, medan efterbilderna
när jag slöt ögonen var kraftiga och långvariga. Bakom slutna ögonlock
uppträdde visionerna först småningom. I början var där blott ett vagt
spel av ljus och skugga, som lät ana bilder men aldrig visade dem. Sedan
blev bilderna tydligare, men alltför förvirrade och mångfaldiga för att
kunna beskrivas - på sin höjd kan man säga att de hade samma karaktär
som kaleidoskopbilder, symmetriska grupperingar av taggiga objekt.
Under aftonens lopp blev de så distinktare, men fortfarande svåra att
beskriva - för det mesta ett stort fält av gyllene juveler, inlagt med röda
och gröna stenar, och som ständigt förändrades. Detta ögonblick var
kanske den ljuvligaste erfarenheten, ty samtidigt tycktes luften kring
mig fylld av svag parfym - vilket tillsammans med visionerna gav en
högst angenäm effekt -och all obehagskänsla hade försvunnit så när som
på en svag mattighet och darrning i händerna, vilket senare gjorde det
nästan omöjligt att föra pennan när jag gjorde anteckningar om
experimentet; med en viss ansträngning var det emellertid alltid möjligt
att skriva med blyerts. Visionerna liknade aldrig bekanta föremål; de var
utomordentligt tydliga, men ändå alltid nya; de närmade sig alltid men
sammanföll ändå aldrig med utseendet på bekanta ting. Jag kunde se
tjocka, praktfulla fält av juveler, ensamma eller i hopar, ibland lysande
och gnistrande, ibland matt glödande. Sedan kunde de inför min blick
resa sig i blomlika skepnader som så tycktes förvandlas till prunkande
fjärilsformer eller ändlösa veck på gnistrande iriserande vingar på
underbara insekter. Ibland tycktes jag stirra in i ett ofantligt roterande
kärl, på vars polerade konkava pärlemoryta nyanserna hastigt växlade.
Jag förvånades inte blott över det enorma antalet bilder utan ännu mer
över deras rika variation. Ständigt uppträdde i synfältet någon
fullständigt ny effekt; ibland var där snabb rörelse, ibland matt och tung
färgrikedom, ibland glitter och gnistor, en gång ett förbluffande regn av
guld som tycktes närma sig mig. Vanligen syntes en kombination av rik,
dyster färg med juvellika punkter av lysande skiftning. Varje färg eller
nyans jag kan tänka mig uppträdde förr eller senare. Ibland sprang på
en gång fram alla de olika nyanserna av en enda färg, som t.ex. rött med
scharlakans-, karmo-sin- och skära nyanser, eller också följde de tätt på
varandra. Men trots denna oändliga rikedom fanns där alltid en viss
sparsamhet och estetisk känsla i de färger som uppträdde. De var
vanligen förbundna med en form och uppträdde aldrig i stora massor -
eller om de gjorde det var nyansen ytterst mild. Vidare imponerade inte
bara färgernas lyskraft, finess och mångfald, utan ännu mer deras
ljuvliga och varierade struktur, nätartad, vävd, polerad, glödande, matt
ådrad, halvgenomskinlig - de juvellikt glödande effekterna och de
nätartade, som liknade insektvingar, var kanske de vanligaste. Ehuru
effekterna var helt nya hände det ofta - som jag redan sagt - att de
påminde vagt om kända företeelser. Sålunda föreföll en gång de föremål
jag såg att vara tillverkade av utsökt porslin, en annan gång såg de ut
som underlig konfekt, och åter en annan gång som maoriarkitektur; och
bildernas bakgrund påminde ofta både till form och färg om de delikata
arkitektureffekter, liknande spetsmönster skuret i trä, som vi associerar
med mouchrabieharbeten från Kairo. Men visionerna växte och
förändrades alltid utan något sammanhang med det typiska för de reella
föremål om vilka de vagt påminde mig, och när jag försökte inverka på
förloppet hade jag mycket liten framgång. På det hela taget kan jag säga
att bilderna vanligen var vad som skulle kunna kallas levande arabesker.
Där fanns ofta en viss ofullständig tendens till symmetri, som om den
bakomliggande mekanismen vore associerad med ett stort antal slipade
facetter. Samma bild upprepades på detta sätt över en stor del av
synfältet, men detta gäller mer formen än färgen, som fortfarande va-
rierade på alla slags behagliga sätt, så att om med en viss enformighet
juvelliknande blommor växte fram och utbredde sig över hela synfältet,
visade de ändå varje tänkbar variant av utsökta färgtoner.
Weir Mitchell fann att han bara kunde se visionerna med slutna ögon
och i ett alldeles mörkt rum. Jag kunde se dem i mörkret och nästan lika
lätt - fast de var inte lika lysande -med vidöppna ögon. Bäst såg jag dem
emellertid när jag blundande satt i ett rum som blott upplystes av
fladdrande eldsken. Detta stämmer uppenbart överens med indianernas
erfarenhet, då de håller en eld klart brinnande under sina meskalriter.
Visionerna fortsatte med oförminskad lyskraft under många timmar,
och eftersom jag kände mig en smula matt och svag i musklerna gick jag
till sängs. När jag klädde av mig gjorde det starkt intryck på mig att
mina lemmar såg ut att vara röda, fjälliga, bronserade och pigmenterade
så snart jag inte såg direkt på dem. Jag hade inte den minsta lust att
sova; där förelåg allmän överkänslighet hos sinnesorganen såväl som
muskulär irritabilitet, och det svagaste ljud tycktes förstorat till
förskräckande dimensioner. Det kan också hända att jag hölls vaken av
en vag oro för det obekanta i mitt tillstånd och hur det skulle utveckla
sig.
Sedan jag iakttagit visionerna i mörkret under några timmar blev jag
en smula trött på dem och vred upp gasljuset. Då fann jag att jag kunde
studera en ny serie visuella fenomen, som tidigare observatörer inte
nämnt något om. Gasljuset (en vanlig flämtande låga) tycktes brinna
mycket klart och utsända vågor av ljus, som expanderade och drog sig
samman på ett enormt överdrivet sätt. Ännu mer intryck på mig gjorde
skuggorna, som åt alla håll förhöjdes av uppblossande röda, gröna och
framför allt violetta färger. Hela rummet med sitt vitkalkade men inte
särskilt vita tak blev på detta sätt färgrikt och vackert. Skillnaden mellan
rummet som jag såg det då och det utseende det vanligen har var den
skillnad man ofta kan iaktta mellan en målning av ett rum och det
verkliga rummet. De skuggor jag såg var de skuggor som artisten sätter
in, men som man inte kan se i verkligheten under normala förhållanden.
Det erinrade mig om Claude Monets målningar, och när jag iakttog
scenen kom det för mig att meskal kanske åstadkommer just samma
tillstånd av visuell hyperestesi - eller kanske snarare utmattning - som
konstnären erfar under inverkan av långvarig visuell uppmärksamhet.
Jag ville fastställa hur det dämpade och stadiga elektriska ljuset skulle
påverka seendet och gick in i det andra rummet. Här var skuggorna
svagt framträdande, men väggarna och golvet tycktes darra och vara
immateriella och allting var av finare beskaffenhet än vanligt.
Ungefär kl. 3.30 på morgonen kände jag att fenomenen tydligt
försvagades - fast visionerna fortsatte, nu huvudsakligen mänskliga
figurer, fantastiska och kinesiska till karaktären - och jag kunde nu falla i
sömn, vilken visade sig vara fridfull och utan drömmar. Jag vaknade vid
vanlig tid och kände ingen trötthet eller annan obehaglig reminiscens av
den erfarenhet jag haft. Blott mina ögon tycktes ovanligt känsliga för
färger, framförallt för blått och violett; jag kan t.o.m. påstå att ända
sedan denna upplevelse har jag varit mer estetiskt känslig än tidigare för
de mer subtila fenomenen på ljusets, färgens och skuggans område.'
Upplevelserna gjorde så starkt intryck på Havelock Ellis att han
övertalade en målarvän att pröva giftet. Efter att ha förtärt fyra knappar
blev denne målare våldsamt sjuk. Kramp-artade anfall av smärta i
hjärttrakten kombinerades med en känsla av omedelbart förestående
död, medan rädslan för ljus och pupillernas utvidgning var så kraftig att
ögonlocken måste hållas mer eller mindre slutna. De färgade visionerna
började faktiskt vid denna tidpunkt, men målaren var så upptagen med
de andra mindre behagliga sensationerna att han inte hade stora
möjligheter att njuta av de egendomliga nyanser han nu iakttog.
'Jag såg ett intensivt lysande blått sken börja spela runt alla föremål. Ett
fyrkantigt cigarrettskrin, violett till färgen, sken som en ametist. Jag
vände bort ögonen och såg nu på ryggen av en stol ett band av färg som
glödde som rubin. Fast jag väntat mig något sådant fenomen som ett av
de första symptomen på berusningen blev jag ändå något skrämd när
detta ägde rum. En sådan tyst och plötslig illu-mination av alla ting
omkring mig, där ett ögonblick tidigare inget märkvärdigt synts, tycktes
som ett slags utifrån kommande galenskap, och dess egendomlighet
påverkade mig kraftigare än dess skönhet. En önskan att undfly det
förde mig till dörren, och jag lade märke till att själva rörelsen hade den
verkan att färgerna förjagades. Men en plötslig svårighet att andas och
en känsla av domning i hjärttrakten kom mig att återvända till den
länstol ur vilken jag rest mig. Från detta ögonblick hade jag en serie av
paroxysmer, som jag bara kan beskriva genom att säga att det kändes
som om jag höll på att dö. Det var omöjligt att röra sig och det tycktes
nästan omöjligt att andas. Jag inbillade mig till hälften att jag snabbt
höll på att duka under och jag kände att för varje sekund försvagades
kraften att göra motstånd mot de våldsamma förnimmelser som höll på
att uppstå inom mig.
De första paroxysmerna var de våldsammaste. De började med
kittlingar i de nedre extremiteterna och med känslan av en äcklig,
kvävande gas som steg upp i mitt huvud. Två eller tre gånger åtföljdes
detta av en färgvision där jag såg gasen flamma upp när den passerade
min hals. Men jag hade sällan visioner under paroxysmerna; de
uppträdde under pauserna. De började med att färger flammade upp; en
gång täckte en flod av klart upplyst, grönt vatten synfältet, delvis
fradgande som när friskt vatten med alla luftbubblor pumpas in i en
simbassäng. Vid ett annat tillfälle tycktes mitt öga förvandlas till en
jättelik droppe av smutsigt vatten, i vilket miljoner små varelser som
liknade grodyngel rörde sig. Men de tidiga visionerna bestod vanligen av
en våldsam följd av färgade arabesker, som steg och sjönk eller gled in i
synfältet från alla möjliga håll. Det skulle vara lika svårt att beskriva
virveln av vatten vid nedre änden av ett vattenfall som att beskriva det
kaos av färger och mönster som kännetecknade denna period.
Nu började också en ny serie av märkliga förnimmelser. De började
med förskräckande plötslighet och följde snabbt på varandra. Jag
antecknar dessa i den godtyckliga ordning i vilken de kommer för mig:
(I) Mitt högra ben blev plötsligt tungt och massivt; det kändes faktiskt
som om hela min kroppsvikt flyttats till trakten av låret och knäet och
resten av min kropp mist all kroppslighet. (2) Lika plötsligt som en
neuralgisk smärta tycktes mitt bakhuvud öppna sig och släppa ut
strömmar av klara färger; detta följdes genast av en känsla som om ett
stormlikt drag blåste genom håret på samma ställe. (3) Vid ett tillfälle
fick färgen grönt smak i min mun; den smakade sött och en aning
metalliskt; blått hade däremot en smak som tycktes likna fosfor; dessa
är de enda färger som tycktes vara förbundna med smak. (4) En känsla
av behaglig lättnad och övernaturlig lätthet i trakten av pannan, åtföljd
av en tilltagande känsla av sammandragning. (5) Ringande i ena örat.
(6) En känsla av brännande hetta i vänstra handflatan. (7) Hetta kring
bägge ögonen. Det sistnämnda fortsatte under hela perioden, utom
under ett ögonblick då jag hade känslan av kyla på ögonlocken, åtföljd
av en färgvision av det rynkiga ögonlocket, av hudens försvinnande från
pannan, dött kött och slutligen dödskalle.
Under alla dessa förnimmelser och visioner förblev inte endast min
tankeförmåga fullständigt klar utan var - tror jag - av ovanlig skärpa. Jag
var fullt medveten om en egendomlig kontrast när jag hörde mig själv
tala förnuftigt med H. E., som strax innan kommit in i rummet, och på
samma gång kände de vilda och extraordinära upptåg som pågick i min
kropp. Mitt förnuft tycktes vara det enda kvarlevande av min varelse.
Ibland kände jag det som om också detta skulle försvinna, men ljudet av
min egen röst återupprättade då kommunikationen med yttervärldens
realitet.
Darrningar pågick nästan konstant i mina nedre extremi-teter. Envis
var också känslan av illamående. Denna, åtföljd av kvävningskänsla och
smärta i hjärttrakten, avhjälptes om jag intog konjak, kaffe eller kex. Att
anstränga musklerna hade jag varken lust eller kraft till, mina händer
behöll emellertid sin fulla styrka.
Det var för mig smärtsamt att hålla ögonen öppna längre än ett par
sekunder; dagsljuset tycktes fylla rummet med bländande sken. Ändå
tycktes alla föremål i de korta glimtar jag såg vara normala till form och
färg. När jag slöt ögonen föreställde de flesta visionerna - efter det första
kaotiska fyrverkeriet - delar av min kropp undergående ett antal märk-
liga förändringar, metamorfoser eller illuminationer. De var oftast
komiska och groteska till karaktären, fast ofta vackra i färgen. Vid ett
tillfälle såg jag mitt högra ben fyllas med svag heliotropfärg; vid ett
annat förvandlades min rockärm till ett mörkgrönt material med ett
inarbetat rött flätmönster och det hela kantades vid manschetten av
sobel. Knappt hade min nya ärm tagit form förrän jag fann mig helt
klädd i en kostym av samma typ, av medeltida snitt, men jag kan inte
säga exakt vilken period den tillhörde. Jag lade märke till att en tillfällig
rörelse - exempelvis av handen - genast frammanade en färgvision av
denna kroppsdel, som till synes helt naturligt förvandlades till något helt
annat. När jag sålunda tillfälligtvis tryckte fingrarna mot tinningarna,
började fingertopparna förlängas och växte så ut till strävor-na i ett valv
eller kupolformat tak. Men de flesta visionerna var av mer personlig
natur. Jag råkade en gång föra en sked kaffe till läpparna och medan jag
för detta ändamål lyfte armen blixtrade en vision förbi mina slutna (eller
nästan slutna) ögon - i alla regnbågens färger - av min arm skild från
kroppen och erbjudande mig kaffe ut ur en mörk och obestämd rymd.
Vid ett annat tillfälle, när jag försökte komma över ett lätt illamående
genom att äta en bit kaka som H. E. räckte mig, flammade denna
plötsligt upp i blåa lågor. Det var en underbart vacker syn. Men detta var
inte allt. När jag placerade kakbiten i munnen slog den återigen ut i
samma färgade eld och lyste upp det inre av min mun och kastade blåa
reflexer på gommen. Jag vågar påstå att ljuset i Blå grottan på Capri inte
på långa vägar är så blått som det inre av min mun för ett kort ögonblick
tycktes vara. Där fanns många visioner vilkas upphov jag inte kunde
spåra. Där fanns spiraler, arabesker och blommor, och ibland föremål av
mer trivial och prosaisk karaktär. I en vision såg jag en rad små vita
blommor, den ena intill den andra som pärlor i ett halsband, börja
snurra i form av en spiral. Jag observerade att varje blomma hade en
porslinsartad yta. I ett ögonblick då jag hade känslan att mina kinder
blev heta och febriga hade jag den mest egendomliga av alla
färgvisionerna. Den började med känslan av att huden i mitt ansikte blev
mycket tunn och fick lika ömtålig konsistens som silkespapper, och
känslan förhöjdes plötsligt av en vision av mitt ansikte, papperslikt,
halvgenomskinligt och litet rödaktigt till färgen. Till min förvåning såg
jag mig själv som om jag sutte inne i en kinesisk lykta och tittade genom
mina kinder ut i rummet.'
Denne målare lade framför allt märke till den egendomliga dualismen,
personlighetsklyvningen, som så ofta observerats av dem som inträtt i
den främmande värld till vilken peyotl är nyckeln. När han återvände till
normalt tillstånd erfor han den känsla av overklighet, som ibland griper
åskådaren när han sett ett speciellt fascinerande skådespel och så plöts-
ligt kommer ut i vardagens gråa ljus.
'När man följer med massan ut på gatan bryter den ordinära världen - på
grund av kontrasten till de uppseendeväckande scener man just
bevittnat - in över en med närmast en känsla av overklighet. Huset,
gatans utseende, t.o.m. dagsljuset tycks för några ögonblick främmande.
Under dessa ögonblick verkar allt för tanken underligt och obekant eller
åtminstone ses det mer objektivt. Sådan var min känsla vad mitt gamla
vanliga jag beträffar. . . Det var som om jag helt oväntat uppnått
objektiv kunskap om min egen personlighet. Jag liksom såg mitt
normala tillstånd med ögonen hos en person som ser gatan när han
kommer ut från teatern mitt på dagen.
Denna känsla framhävde också psykets oberoende under
berusningsperioden. Det ensamt tycktes ha undsluppit giftets
verkningar; det ensamt förblev friskt i ett allmänt delirium och tycktes
hävda majestätet hos sin personliga natur. Jag kände det nu som om det
ett slag hade regerat autokratiskt, utan ministrar och deras
omständlighet. Från och med nu skulle jag vara mer eller mindre
medveten om det ömsesidiga beroendet av kropp och hjärna. En lätt
huvudvärk, en släng av dålig matsmältning eller något sådant skulle
kunna åstadkomma vad en allmän berusning av mina sinnen och nerver
inte förmått.'
Under det år som följde frestades Havelock Ellis att använda fler av sina
vänner som försökskaniner för att avslöja mysterierna i peyotlens värld.
En av dem, en poet med intresse för mysticism och kunskap om olika
visionsalstrande gifter, fann effekten av peyotl huvudsakligen obehaglig
och sade sig vida föredra haschisch. En annan lyriker var framför allt
imponerad av de 'ljudfärger' som flöt runt honom när han spelade piano.
Havelock Ellis själv fann att musik hade kraftig inverkan på hans
visioner. Detta gällde framför allt Schu-manns musik, särskilt hans
Waldszenen och Kinderszenen.
' "Der Vogel als Prophet" frammanade en känsla av atmosfär och av
lysande, befjädrade fågelliknande former som rörde sig fram och
tillbaka. "Ein Blumenstück" framkallade konstanta och bestående bilder
av grönska, medan "Schehe-razade" åstadkom effekten av flytande vita
slöjor, täckta av gnistrande paljetter och juveler. I samtliga fall gjordes
min beskrivning naturligtvis innan jag visste vad stycket hette. Jag
påstår inte att denna enda experimentserie bevisar mycket, men det vore
absolut mödan lönt att följa denna antydan och fastställa huruvida härav
något ljus kastas över kompositörens makt att suggerera fram bestämda
föreställningar eller lyssnarens förmåga att förnimma dem.'
Efter Havelock Ellis var näste peyotlforskare den franske farmakologen Alexandre Rouhier, som beskrev en av sina försökspersoners reaktioner på en dos av 2 gram extrakt av peyotl. Personen i fråga, som intog giftet kl. 8 fm., såg visioner som började en timme och fyrtio minuter senare och 'fortsatte att utveckla sig utan avbrott under de närmaste tjugotre timmarna, och inte heller avtog under denna tid det nöje med vilket L. betraktade utspelandet av dessa färgrika scener'. Visionerna var komplicerade och varierande. Här skall bara ges ett par exempel.
'En utsirad diamantring. Den stora mittstenen utsänder stora mängder
grön, violett eller rosafärgad eld som övergjuter hela scenen med en
egendomlig glöd av sammansatt färg, produkten av blandningen av de
många eldarna. En av diamanterna öppnar sig och blottar en liten ängel
som hoppar från ringen, tar upp den och bär den med möda. En kvinna
uppträder, "skön som en gudinna". Hennes drag är ädla, näsan böjd,
hennes färg bronsartat gul, hennes lockiga kastan-jebruna hår fladdrar
fritt. Hon leker med den lilla ängeln. En grupp av kvinnor uppträder,
några klädda i skära och andra i blå klädnader. Mitt ibland dem finns en
dansös som gör rytmiska rörelser. Snart dansar de alla, ibland parvis,
ibland i mångfärgade grupper. Den lilla ängeln dansar på händerna,
med benen i vädret. Hon går och hämtar ett plakat på vilket är skrivet
"Jag är kärleken". Hon flyger upp på ett moln.
De dansande går bort. Gudinnan blir ensam kvar; hennes drag
präglas av oändlig sorg; hon gråter och kastar sig sedan ned på marken,
snyftande "som om hon skulle dö". Hon blir otydlig och försvinner.
Visioner av en jungfrulig skog, ymnig tropisk växtlighet; träd med
stammarna klädda av gigantiska lianer, marken täckt av tätt tjockt gräs.
Hängande i en gren uppenbarar sig en apa som håller en kokosnöt.
Nedanför visar sig ett stort djur, med egendomligt och vilt utseende och
gapande mun, som visar fruktansvärda vita tänder. Ovanför visar sig
ännu en apa och leker med den första.
En glänta upplyst av solsken, som silar genom det tjocka lövverket. I
skuggorna ser man vackra tonkontraster. I mitten finns en damm, täckt
av näckrosor på vilkas blad det sitter fullt med paddor. Uppskrämda
hoppar de alla snabbt i vattnet. En cinnoberfärgad man närmar sig,
bärande pilbåge och koger. Hans hår är prytt med fjädrar. En vacker
graciös antilop kommer fram ur undervegetationen och går fram till
dammen för att dricka "med oändlig utsökthet". Indianen dödar och
styckar den och ger sig av, bärande dess huvud. L. är överväldigad av
visionens intensitet och utropar: "Vilket odjur! Han kan inte förstå
naturens skönhet! Så graciöst djuret är till och med i döden." '
Flera av Rouhiers försökspersoner lade märke till de små figurer de såg
under peyotlens inflytande. Dessa 'Liliputhallu-cinationer' sätter
Rouhier i motsats till de gigantiska figurer, 'Brobdignagillusioner', som
förekommer under inflytande av yagé, en annan hallucinogen som
senare skall beskrivas.
Efter dessa studier utfördes blott få undersökningar av den
obearbetade peyotlens verkningar. Kemisterna, som alltid håller utkik
efter nya världar att lägga under sig, hade tagit in den gudomliga växten
i sina laboratorier för att finna ut naturen hos de ämnen, som förlänade
den dess visionsfram-kallande egenskaper. Den bruna, illaluktande
dekokten på meskalknappar renades gradvis och den ena kristalliniska
beståndsdelen efter den andra avskildes från råmaterialet. Inte mindre
än nio alkaloider hade slutligen kristalliserats, av vilka flera påverkade
uppträdandet hos experimentdjur. Giftigast av dessa alkaloider var
lophophorin, som i doser om cirka 12 milligram per kilo kroppsvikt hos
kaniner framkallade våldsamma konvulsioner av den typ vi känner från
stelkramp eller strykninförgiftningar. Ämnet pellotin åstadkom hos
människan sömnighet, som antyder att det skulle kunna användas som
sedativum. Anhalonidin hade däremot en stimulerande inverkan på det
centrala nervsystemet.
Men av alla de substanser som isolerades ur denna egendomliga
kaktus var den viktigaste och mest intressanta meskalin. Detta ämne och
enbart det kunde man tillskriva peyotl-ätarens extraordinära visioner.
Meskalin är inget komplicerat ämne. Det tillhör den stora och viktiga
kemiska grupp som kallas aminer, av vilka många (t.ex. adrenalin och
nor-adrenalin) har kraftig inverkan på kroppens kemi. För att vara mera
precis är meskalin ett derivat av ammoniak (NH3) i vilket en av
väteatomerna ersatts av en kolkedja, grupperad som visas i Tillägg. Det
kemiska namnet är 3, 4, 5-trimet-oxy-fenyl-etylamin - ett ämne som kan
framställas syntetiskt utan alltför mycket besvär. De som vill hänge sig
åt de visioner som framkallas av peyotl är alltså inte beroende av växten
för tillgången på sitt gift.
Med tillgång till rent meskalin behövde de som undersökte dess
egenskaper inte längre tugga den äckliga kaktusen eller svälja
motbjudande dekokter, bryggda på dess knappar. De lämnade sådana
tvivelaktiga nöjen åt indianerna och fortsatte sina forskningar med den
heliga växtens renade essens och antingen svalde lösningen eller också
sprutade in den. Forskningarna fortsattes energiskt. Från doktor
Beringers laboratorium i Heidelberg utsändes en volym om 315 sidor
-ett värdigt exempel på tysk Wissenschaftlichkeit - det största bidraget
på området hittills. Beringers försökspersoner fick vanligen meskalinet i
form av en injektion och den använda dosen var oftast 400 milligram.
Deras erfarenheter hade mycket gemensamt med dem Weir Mitchell och
Havelock Ellis beskrivit, men det tyska sinnets metafysiska böjelser,
dess tendens att söka det yttersta, det obegränsade och osägbara, lade
till meskalinupplevelsernas redan rika spektrum ytterligare djupa
nyanser, som de tidigare forskarna inte lagt märke till.
'Jag slutade läsa Weils bok om Inre sekretion därför att dagen var fylld
av de fenomen som framkallas av meskalin. På mattan framför mig
började snart en underbar föreställning. Från synfältets kant kröp över
den gröna mattan djur, som liknade monster ur någon saga och som
sträckte ut tungor och klor. Jag såg deras lek med nöje och beklagade
bara att djuren visade sig i olika nyanser av grått. Denna tanke hade
knappt gått genom mitt huvud förrän bestarnas ögon glittrade av gröna
eller röda ljus. Snart blev deras tungor och klor karmosinfläckiga och
började fladdra som lågornas lek i en brasa ... Något senare fäste jag
mina ögon på en punkt i taket där några små flugor hängde i en
spindelväv. Plötsligt började flugorna mångfaldigas, upplysta av vackra
färger inom spindelnätets ständigt förändrade form.
Nu visade sig för mina ögon praktfulla arkitektoniska former som
tycktes hänga ned från taket, uppdelade i sexkan-tiga segment som
bikakor. Ovanför taket fortsatte varje bikaka och övergick i en målad
gotisk valvbåge. Medan jag njöt av det uppåtsträvande i dessa smäckra
bågar tornade de upp sig till ännu större höjd inför mina ögon.
Utomordentlig glädje överväldigade mig - en stark och skön känsla av
evighet och oändlighet. Detta överväldigade mig så att snart allting
tycktes oändligt. Där fanns de igen, dessa djupa vackra perspektiv som
jag sett under min första erfarenhet av meskalin, men nu var de aldrig
stilla utan blev ständigt djupare. Och med tiden hände detsamma som
med rummet. Den vanliga mänskliga uppfattningen om tid tycktes löjlig.
Jag ville inte ens tänka på den. Känslan av att sväva i det oändliga, att
flyta ut i evighetens ocean upptog mig helt och hållet och var högst
intimt förbunden med mitt självmedvetande. Jag kände ett unikt nöje i
att undersöka ändlösheten hos mitt eget jag, gränslösheten hos var och
en av mina psykiska funktioner ... min psykologiska jämvikt växlade
ständigt. Ena ögonblicket njöt jag av att kunna somna in i min egen lilla
värld, i nästa stod jag undrande inför djupa gåtor, inför mysteriet i den
magiska leken inom mig. Jag kände t.o.m. rädsla vid tanken på den
vilda, hemliga kraft som arbetade inom min varelse.'
Lika genomträngda av vad Baudelaire kallade 'smaken av det Oändliga'
var de erfarenheter en annan av Beringers försökspersoner gjorde:
'Mina föreställningar om rummet var obeskrivligt egendomliga. Jag
kunde se mig själv från huvud till fot. såväl som den soffa på vilken jag
låg. Kring mig var intighet, ett absolut tomt rum. Jag svävade på en
ensam ö i etern. Ingen del av min kropp var underkastad tyngdlagen. På
andra sidan tomrummet - rummet tycktes vara obegränsat stort - upp-
trädde fantastiska figurer för mina ögon. Jag var mycket upphetsad,
svettades och darrade och hölls i ett tillstånd av oupphörlig förundran.
Jag såg ändlösa korridorer med vackra valvbågar, ljuvligt färgade
arabesker, groteska dekorationer, gudomliga, sublima och förtrollande i
sin fantastiska prakt. Dessa visioner förvandlades till vågor och böljor,
byggdes upp, förstördes och återkom i ändlösa variationer, först i två
och sedan i tre dimensioner för att slutligen försvinna i oändligheten.
Soffans ö försvann. Jag kände inte mitt fysiska jag; en ständigt stigande
känsla av upplösning satte in. Jag greps av våldsam nyfikenhet - stora
ting skulle avslöjas för mig. Jag skulle inse väsendet hos alla ting,
skapelsens gåta skulle lösas. Jag hade blivit okroppslig.'
Meskalinupplevelsens mystiska aspekter har helt nyligen åter
undersökts. Aldous Huxley - en representant för den 'universella
människan' som var vanligare under renässansen än i vår
överspecialiserade tid - har studerat ämnet såsom en författare som på
en gång är mystiker och vetenskapsman. Hans egna erfarenheter efter
att ha svalt 400 mg meskalin innebar en förändring, inte av identiteten
hos iakttagna ting men väl i iakttagelsens innehåll. Han beskriver inga
fält av praktfulla juveler, inga av de gotiska valv som är så vanliga hos de
tyska forskarna, inga av de sällsamma vidunder, de 'underbara drakar,
som på sin andedräkt balanserade vita bollar' som besökte en av
Havelock Ellis' poeter. Där finns inget i Aldous Huxleys beskrivning som
ens antyder att meskalin skulle vara vad en del beskrivit det som,
nämligen en hallucinogen -d.v.s. ett medel som kan framkalla
hallucinationer. Det väsentliga för en hallucinogen är att den får dem
som står under dess inflytande att höra, se eller känna saker som inte
finns där. Havelock Ellis' roterande blomsterrabatter, Weir Mitchells
torn som droppade juveler - de var hallucinationer i ordets rätta
bemärkelse. Inga sådana fenomen beskrivs i Aldous Huxleys bok.
Den förändring som meskalinet åstadkom hos honom berörde det
sätt på vilket han uppfattade bekanta föremål. 'Hur underbart
övernaturligt och mirakulöst detta är', skrev Zen-patriarken, 'jag hämtar
vatten och jag hugger ved!' Det är precis denna förvandling av enkla ting
som Huxley beskriver, och detta övernaturliga drag som låg som en
gloria kring vanliga föremål betyder för honom mycket mer än alla färg-
visioner eller raffinerade fantasier. Men visst erfor han de förhöjda
färgvärden som är ett nästan genomgående drag i beskrivningar av
meskalinerfarenheter. Hans böcker började t.ex. glöda som ädelstenar.
'Röda böcker, som rubiner; smaragdgröna böcker; böcker bundna i vit
jade; böcker av agat, av akvamarin, av gul to-pas; lapis lazuliböcker
vilkas färg var så intensiv, så fylld av inneboende mening att de tycktes
stå i begrepp att lämna hyllorna för att mer intensivt tränga sig på min
uppmärksamhet.'
Men detta berikande av färgernas kvalitet var av sekundär betydelse
jämfört med den utomordentliga betydelse som enkla föremål blev
mättade med. Halvannan timme efter att ha intagit meskalin fann sig
Huxley uppmärksamt betrakta en liten vas av glas.
'Vasen innehöll bara tre blommor - en fullt utslagen
Belle-of-Portugal-ros, snäckskalsskär med en anstrykning av en hetare,
mer flammig nyans vid basen av varje kronblad; en stor nejlika,
rödviolett och gräddfärgad; och - blekt purpurfär-gad i ändan av sin
brutna stjälk - en iris' djärva heraldiska blomma. Tillkommen på en
slump bröt den lilla blomsterkvasten mot alla den vedertagna goda
smakens regler. Vid frukosten samma morgon hade jag lagt märke till
den skärande dissonansen i dess färger. Men det var inte längre det vä-
sentliga. Nu betraktade jag inte ett ovanligt blomsterarrangemang. Jag
såg vad Adam hade sett den morgon han skapades - ögonblick efter
ögonblick den nakna existensens mirakel.'
Vad rosen, irisen och nejlikan så intensivt betydde när de betraktades
med ett medvetande som modifierats av meskalin var
'... ingenting mer eller mindre än vad de faktiskt var - en förgänglighet
som dock var evigt liv, en evig undergång som på samma gång var det
rena Varat, en hop små detaljer i vilka man genom någon osägbar och
ändå självklar paradox kunde se den gudomliga källan till all tillvaro.
Jag fortsatte att betrakta blommorna, och i deras levande ljus tyckte
jag mig upptäcka den kvalitativa motsvarigheten till andningen, men en
andhämtning utan återvändande till utgångspunkten, utan någon
återkommande ebb, utan blott ett upprepat flöde från skönhet till
stegrad skönhet, från djupare till ännu djupare betydelse. Ord som "nåd"
och "förklaring" kom för mig, och detta var naturligtvis vad de bland
annat stod för. Mina ögon vandrade från rosen till nejlikan, och från
denna glödande fjäderboll till de släta slingor av känslig ametist som var
irisen. Den Saliggörande visionen, Sat Chit Ananda,
Vara-Medvetande-Sällhet - för första gången förstod jag vad dessa
underbara stavelser åsyftade, inte på den verbala nivån, inte genom
stammande antydningar eller på avstånd, utan exakt och fullständigt.'
Dessa beskrivningar av meskalinets verkningar har förmodligen hos
läsaren efterlämnat intrycket att denna renade produkt av den heliga
kaktusen är nyckeln till en mycket märklig värld. För många människor
är den verkligen en sådan nyckel, och dess positiva sidor har mycket
klart summerats av Havelock Ellis:
'Meskalberusning kan beskrivas som framför allt en saturna-liefest för
de yttre sinnena och mest av allt en orgie för synen. Den visar ett optiskt
sagoland, där alla sinnena då och då kommer med i leken, men psyket
självt förblir en åskådare med självkontroll. Meskalberusningen skiljer
sig sålunda från de andra artificiella paradis som framkallas av
narkotika. Under inflytande av exempelvis alkohol påverkas liksom un-
der drömmen också intellektet, fast man kan vara medveten om en
ovanlig ljusglans; haschisch återigen åstadkommer okontrollerbara
rörelseimpulser och dränker sitt offer i ett hav av känslor.
Meskaldrinkaren förblir lugn och samlad mitt i det sinnestumult som
omger honom; hans omdöme är lika klart som i normalt tillstånd; han
hemfaller inte åt något orientaliskt tillstånd av vagt och vällustigt
drömmeri. Skälet till att i hela denna grupp av gifter meskal är det som
mest talar till intellektet är uppenbarligen att det huvudsakligen
påverkar det mest intellektuella av sinnena. Av denna orsak är det inte
sannolikt att dess bruk lätt utbildas till en last. Dessutom tycks det till
skillnad från andra berusningsmedel inte ha någon speciell frändskap
med ett rubbat och obalanserat nervsystem; tvärtom kräver det en sund
organism och god hälsa för att dess goda sidor helt skall komma till ut-
tryck. Till skillnad från de andra viktigare ämnen det kan jämföras med
avlägsnar meskal oss inte helt och hållet från verkligheten eller
försänker oss i glömska; en stor del av dess charm ligger i den gloria av
skönhet som det kastar kring de enklaste och vanligaste ting. Det är den
mest demokratiska av de växter som för människan till ett artificiellt
paradis. Om det någonsin skulle inträffa att meskalkonsumtionen blir en
last, så kommer med säkerhet meskaldrinkarens favoritpoet att vara
Wordsworth. Inte blott Wordsworths allmänna inställning utan många
av hans mest minnesvärda dikter och yttranden kan inte - frestas man
säga - uppskattas till sin fulla betydelse av en som inte någon gång stått
under inflytande av meskal. Av dessa orsaker kan man hävda att mes-
kals konstgjorda paradis - fast mindre förföriskt - är säkrare och
värdigare än de paradis andra narkotika framtrollar.'
Författaren skulle emellertid inte uppfylla sina plikter som opartisk
rapportör om han inte tillade att t.o.m. meskalinets lysande värld har sin
dunkla sida. Inte alla kan komma in i dess färgrika kungadöme.
'Vid sidan av den lyckligt förklarade majoriteten av
mesk-alinbrukare', skriver Aldous Huxley, 'finns där en minoritet som i
giftet bara finner helvete och skärseld.' Detta är utan tvivel sant, men det
är inte avgjort att det är korrekt att påstå att de 'lyckligt förklarade' är i
majoritet. Tayleur Stock-ings' beskrivning av det allmänna utseendet av
en grupp individer under meskalininflytände tyder knappast på 'lyckligt
förklarade' varelser.
'Läppar och tunga blir torra och täckta av torkad saliv; huden rodnar
först och blir senare torr och grov med grådaskig blekhet; ögonvitan är
blodsprängd och ögonen förefaller onaturligt klara. Urinmängden är
ringa och kraftigt färgad, och det föreligger absolut sömnlöshet, anorexi
(aptitlöshet) och under det senare stadiet rastlöshet. . . Det föreligger
alltid illamående och ibland uppkastningar under det tidigare stadiet.'
Detta illamående behöver inte störa personens avnjutande av sina
egendomliga erfarenheter. Som Klüver påpekar: 'Trots påtagligt
illamående har många försökspersoner det 'härligt'; eftersom de
befinner sig i ett tillstånd av glättighet blir de pratsamma och
skämtsamma, de trampar i klaveret och njuter av att göra det - harmlösa
anmärkningar och t.o.m. en potatissallad eller en ketchupflaska
betraktas som ovanligt lustiga.' Hos andra personer lindras emellertid
inte drogens obehagliga symptom av någon tröstande erfarenhet, visuell
eller annan.
Man skulle kunna tro att sådana individer vore lågtståen-de typer,
vilkas 'förnimmelsekanaler' är så hopplöst tillstoppade att inte ens
meskalinets kraftigt renande verkan övervinner smutslagren. Men detta
kan knappast vara sant. Psykologernas furste, William James, var
sannerligen ingen främling på de mystiska upplevelsernas område. Han
förblir en av de få psykologer av rang som någonsin brytt sig om att
undersöka religiösa fenomen. William James fick peyotl av Weir
Mitchell, men den heliga kaktusen gav honom inget annat än ont i
magen. 'Jag åt en knapp för tre dagar sedan', skrev han i ett brev till sin
bror Henry, 'var våldsamt sjuk i tjugofyra timmar och hade inga som
helst symptom utom detta och Katzenjammer följande dag. Jag får väl ta
visionerna på god tro.' T.o.m. Weir Mitchell, som hade mycket mer
positiva erfarenheter, kommenterade: 'Dessa föreställningar är dyrbara
... Erfarenheten var emellertid värd en sådan huvudvärk och magbesvär
men knappast ytterligare en.'
benägna att upprepa experimentet. . .' [Klüver].
Helt bortsett från illamåendet, anorexin och sömnlösheten är
meskalinvisionerna själva inte alltid så underbara:
'Hos vissa individer kom den "ivresse divine" som Rouhier talar om
mera att likna en "ivresse diabolique". Obestämd skräck och känsla av
hotande katastrof blandades ofta med de kosmiska erfarenheterna.
Oändligheten i de nya områden som blottas kan skrämma
meskalinbrukaren mer än de verkar upplyftande ... det är inte lätt att
glömma erfarenheterna från meskalinruset. Man ser "bortom
horisonten" för den normala världen, och detta "bortom" ger ofta ett så
starkt intryck eller t.o.m. en chock, så att dess efterverkningar blir kvar i
ens minne i åratal. Det är inte att undra på att några personer inte är
Av detta skäl är det inte sannolikt att meskalin någonsin kommer att bli
vida spritt som medel att undfly den grå verkligheten. Det artificiella
paradis till vilket det är nyckeln är ett alltför främmande område för att
tilltala den genomsnittliga smaken, och kostnaderna för att komma dit -
i form av obehagliga fysiska reaktioner - tycks väl höga. Många skulle
nog vara eniga med William James om att erfarenheten av det inte är
värd baksmällan. Som euforiskt medel kan det knappast ersätta alkohol,
fast dess effekter är oändligt mycket intressantare och det inte 'driver
brukaren till det slags ohämmade handlingar som resulterar i gräl,
våldsbrott och trafikolyckor' (Huxley). Det är ingen risk för tillvänjning.
Indianer som använt det i åratal kan ändå klara sig utmärkt utan giftet.
Det tycks inte utöva några kvarstående skadliga verkningar på något av
kroppens organ, inte ens levern som har till uppgift att oskadliggöra just
detta gift - ty meskalin är giftigt, fast verkningarna är intressanta och de
toxiska symptomen sällan alarmerande. Det tillhör den klass av gifter
som den store toxikologen Lewin gav namnet phan-tastica, en grupp av
ämnen som numera vanligen kallas hallucinogener. Det är förmodligen
en av de minst skadliga medlemmarna av denna grupp av gifter, men är
icke desto mindre tämligen toxiskt för vissa människor.
Vad beträffar det sätt på vilket meskalinet utövar sina verkningar
måste vi erkänna att vi nästan ingenting vet. Quastel och Wheatley har
visat att meskalin och flera besläktade ämnen påverkar
oxidationsprocesser i mald hjärnsubstans. Aldous Huxley har accepterat
denna upptäckt som förklaringen till meskalinets verkningssätt. Han
föreställer sig hjärnan som ett slags reduktionsventil, som skyddar våra
små mänskliga själar från det överväldigande trycket från 'Den Stora
Själen'. När reduktionsventilens effektivitet nedsätts av meskalinet
tränger sig 'Den Stora Själen' eller världssjälen in i den mikrokosmiska
själen, vilket förklarar den överväldigande karaktären hos vissa
meskalinerfarenheter. Antagandet att meskalinet utövar sin
karakteristiska verkan helt enkelt genom att sänka hjärnans förmåga att
utnyttja syret tycks emellertid inte bestyrkas av vad man vet.
Barbituraten nedsätter också oxidationen i hjärnpreparat, men dessa
ämnen åstadkommer inte de färgvisioner eller andra upplevelser som är
typiska för meskalinet. De får bara den som tar dem att somna. Vidare
måste man framhäva att det är ett mycket stort steg mellan finfördelad
hjärnsubstans i ett provrör och levande hjärna i en människas skalle. Vi
vågar inte ens anta att meskalin som intas genom munnen eller sprutas
in i blodet med nödvändighet också tränger in i själva hjärnan.
Det kanske stoppas av barriären mellan blod och hjärna. Det kanske i
levern förvandlas till något helt annat kemiskt sett. De tyska forskarna
Patzig och Block säger att detta faktiskt är vad som händer. Om man
'märker' meskalin genom att i det bygga in en atom radioaktivt kol. kan
man iaktta dess närvaro i levern, men man kan knappast finna några
spår av ämnet i hjärnan. Dessa forskare tror att dess effekt beror av att
det kombineras med leverprotein och bildar en giftig substans som - likt
ett antal andra toxiska ämnen - stör hjärnans funktion och förorsakar
hallucinationer.
F. M. Sturtevant och V. A. Drill, som sprutade in meskalin direkt i
hjärnan på katter och sålunda tvingade giftet förbi blod-hjärn-barriären,
har visat att det åstadkommer dramatiska verkningar på försöksdjurets
beteende. Katterna började tjuta högt och kontinuerligt och helt olika
varje normalt kattläte. De kräktes, dräglade, hade tarmtömningar och
andades i korta stötar. Särskilt märklig var förändringen i deras
beteende gentemot möss. Katter, som innan de behandlats med
meskalin genast fångat och dödat en mus, ignorerade helt enkelt djuret
när de stod under giftets inflytande. Deras överseende blev t.o.m. så
stort att en av dem fredligt underkastade sig att mössen gnagde på hans
öron och nos. Giftet gjorde uppenbarligen katterna till pacifister och
fyllde dem med broderskärlek som utsträcktes ända till mössen. De
tycktes finna nöje i att gnugga sina kinder mot mössen och låta dem
kravla över och under sina kroppar. Det lyckliga tillstånd profeten siat
om förverkligades sålunda; lejonet lade sig ned med lammet och varken
sårade eller slog. Denna frid fortsatte under de närmaste arton till tjugo
timmarna; sedan blev smekningarna gradvis hårdare och slutade med
den typiska katt-och-råtta-leken i vilken mössen dödades och åts upp.
Av detta arbete framgår tydligt att meskalin har någon direkt verkan på
hjärnans kemi; naturen hos denna inverkan är för närvarande okänd.