1P O R T A L E N 7 / 2 0 0 7 Behov av mötesplats för vuxna Taizé lockar unga Nätverk för gömda flyktingar

PORTALEN1/2011 Strängnäs stiftstidning

– en länk in i andra verksamheter?

Musiken

2 P O R T A L E N 7 / 2 0 0 7

tan ett sådant löfte och ambitionen att förstå och förklara ett skeende, så som vittnet uppfattat saken, blir ett samhälle

rätts osäkert och en farlig plats att leva på. Domstolens uppgift är sedan att värdera vitt-nets utsaga, väl medveten om att varje vittne har sitt perspektiv.

Att hävda sanning och rätt är att gå emot en inte helt ovanlig och tillsynes tolerant uppfatt-ning, men likaväl farlig föreställning. Jag avser den relativism som säger att det som är sant för dig inte behöver vara sant för mig. Men likaväl som ett vittne inför domstol uppmanas att tala sanning, bör ett vittne i ett livsåskådningssam-manhang ställas inför sanningsfrågan. Att tro handlar inte bara att stilla sin ängslan, att finna ro, att ha något att tro på. Ytterst handlar det om en fråga om sanning. Att påstå något som man funnit vara sant och vilja leva för sanning och rätt.

Men kan man säga så, utan att sätta sig över andra människor och tro sig förmer än andra? Kan man vara sann mot sig själv och ens eget trosperspektiv som just ett perspektiv och ändå säga sig vara ett vittne för sanningen? Är det möjligt? Ja, det är möjligt. Men det finns risk för dikeskörning, om man inte förstår att varje människa har och att varje förståelse är en verklighetstolkning. Det handlar om att utifrån vunnen livserfarenhet och i en kyrka med en 2000-årig tradition vara sann mot en komplicerad och mångtydig verklighet. Också jag själv förstår verkligheten ur mitt perspektiv. Men det utesluter inte att jag anser mig tala om något verkligt.

KAN mAN BEvARA ett nyfiket utforskande sinne och ett öppet dialogiskt förhållningssätt till människor med andra trosövertygelser om man hävdar den egna trons sanningsanspråk? Mitt svar är ja, men det finns risk för imperia-lism. Faran uppstår om man i relation till andra menar sig uttala sig som bättre vetande, när det handlar om tro. En kristen människa är först och främst ett vittne om vad man funnit. Och detta är inte bara ett vackert språk.

En religiös person eller organisation för-väntas påstå något om tillvaron. Det är lättare

att föra dialog med någon som påstår något än den som hela tiden viker undan i toleransens namn. Därför skall vi i kyrkan påstå något om Gud, vad vi funnit vara sant, rätt och gott. Eller kanske bättre uttryckt, vittna om den Gud som vi fäst vår tro och tillit till.

Vi är präglade av de avtryck som människor gjort som gått före på trons väg. Ytterst är vi beroende av den tidiga kyrkans vittnesbörd. Vi tror visserligen inte på bibeln. Vi tror på Gud, som uppenbarat sig i Kristus. Men med hjälp av bibeln som kyrkans grundläggande trosvittnes-börd tydliggörs idag vad som är innehållet i kris-ten tro. Därför behöver vi ständigt gå tillbaka till källorna för att bevara tron frisk och vital.

Dagens och morgondagens kyrka behöver vittnen som i sitt sätt att le-va visat på Guds verklighet, på en kärlek som inte söker sitt och en försoning som inte bara är ord. Och det be-hövs vittnen som frimodigt talar trons språk.

U

P O R T A L E N 1 / 2 0 1 12

STRäNgNäS STifTSTidNiNg

Utgivare Stiftsstyrelsen i Strängnäs stift

ANSvARig UTgivARE

Hans-Erik Nordin

REdAKTöR

Cecilia Bengtsson, www.bengtssonx2.se 070-252 11 87

REdAKTiONSRåd

Pia Andersson Eva Andersson Wahlkvist Nils-åke Carlsson Anna güthlein Agneta Larsson gunnel mellqvist Peter mourath

gRAfiSK fORm

Anneli Elfving

AdRESS

Strängnäs stiftstidning Box 84, 645 22 Strängnäs

TELEfON

0152-234 00

fAx

0152-234 56

HEmSidA

www.strangnasstift.se

AdRESSäNdRiNg

inger Andersson månd–tors fm 0152-234 29 inger.andersson@svenskakyrkan.se

OmSLAgSfOTO

magnus Aronson

Köreftermiddag i Nynäshamn.

Kursfolder för 2011 bifogas.

Sanning och verklighetEn Jesus lärjunge är ett vittne för sanningen. Vad innebär det? Låt mig ta hjälp

av vad som förväntas av ett vittne i ett juridiskt sammanhang. ”Jag lovar och försäkrar på heder och samvete att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.” Så lovar ett vittne inför svensk domstol. Att bryta detta löfte är att ljuga.

TexT + Hans-erik nordin, biskop • foTo magnus aronson

L e d a r e n

– Vi i kyrkan ska påstå något om gud, vad vi funnit vara sant, rätt och gott.

33P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

– Förväntas man vara färdiglärd för att man är konfirmerad? frågar sig Peter Mourath, präst i Ösmo på Södertörn.

Han tycker det är bra att bisko-pen sätter fingret på vuxenundervis-ningen. Även de som lämnat tonåren behöver lära sig mer.

föR TiO åR SEdAN slog Peter Mourath och kyrkoherde Bertil Flodin sina kloka huvuden ihop. De diskuterade hur de skulle få fatt i vuxna människor

i yrkesverksam ålder. Det ledde till två ”ben”.

Sedan 2006 erbjuder man en möjlighet att delta i en grupp som under ett läsår går en bit livsväg till-sammans. Den har fyra steg: välkom-nande, växande, fördjupning och sändning.

– Tidigare hade vi traditionellt bibel studium förutom en del före-drag och samtalskvällar, berättar Peter Mourath.

Gruppen marknadsförs via hem-

sidan, församlingsbladet och annons i Nynäshamns-Posten. Det gäller att synas bland allt annat som slåss om läsarnas uppmärksamhet. ”När fan blir gammal blir han religiös” löd an-nonstexten i höstas. Den här gången använde man ordet ”katekumenat” och skrev ”vill du veta vad detta kon-stiga ord betyder?”. Tidigare år har namnet varit ”Vägen”.

Nuvarande grupp har fem delta-gare. Förutom prästen är Ann Gould och Susanne Stjärnkvist frivilliga

Konfirmation, ungdomsgrupp – och sen då? Behöver inte vuxna också mötesplatser för att dela erfarenheter av kristen tro? Jo, det tycker Hans-Erik Nordin som skrivit ett biskopsbrev om vuxenundervisning. I Ösmo började man tänka åt det hållet för tio år sedan.

TexT karin reibring • foTo magnus aronson

Vuxna behöver också prata om sin tro

Kyrkoherde Bertil flodin, ann gould och peter mourath från Ösmo församling gör plats för vuxna som vill prata om sin tro.

4 P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

ledare. Annars brukar man också ha så kallade medvandrare – personer som gått i motsvarande grupp tidigare.

– Många får ut ännu mer andra gången, säger Ann Gould.

Gruppen träffas sexton gånger förutom att gå i kyrkan. Deltagarna har en bok, där de skriver ner tankar mellan träffarna.

– Varje gång plockar vi upp frågor, vad som hänt sedan förra gången, berättar Ann Gould.

– I katekumenatet är inte innehållet li-ka färdigt från början som i Alpha-grupper, jämför Peter Mourath. Deltagarna har stör-re inflytande.

i KONCEPTET iNgåR att ledarna också är personliga och bjuder på sin livshistoria. Erfarenhet möter erfarenhet. Det är högt i tak, ingen gör anspråk på den hundrapro-centiga sanningen.

– Däremot kan vi säga ”det här är kyr-kans uppfattning”, påpekar Peter Mourath. Jag tilltalas av synen att vi är en grupp människor som går en bit väg tillsammans, utan att riktigt veta vart den ska leda.

En grov struktur finns ändå. Det är framför allt i det första steget – välkomnan-det – som de egna livsberättelserna möts, kopplade till Gud och gudsbilder.

Sedan följer växandets tid. Här kom-mer kunskaperna från konfirmationen in.

– Det är inte fråga om korvstoppning, men här försöker vi ge tid åt den kristna historien, förklarar Peter Mourath.

Växandet följs av tid för fördjupning.– Här blir det mer närgånget och hand-

lar om den egna personliga tron.

Det sista steget – sändning – handlar om vägen vidare. Syftet är att fundera: Vart går nu mina steg, efter det jag fått med mig? Har livet förändrats?

– Här upptäcker vi en svårighet när människor vill bidra med något i kyrkan. Har vi något de kan hjälpa till med? säger Peter Mourath.

– Det handlar om att ta vara på män-niskors gåvor, inflikar Ann Gould.

Ett annat dilemma är att många vill fort-sätta de varma, personliga gruppsamtalen. Till det finns inte ledare. Alternativet vore att grupperna i så fall blev självgående och att församlingen ställde upp praktiskt, till exempel med lokal.

dET ANdRA ”BENET” för vuxna är det som kallas ”Ösmo örtagård” – ett namn som symboliserar människors andliga, inre trädgård. Örtagårdsgrupperna leds sedan tio år av kyrkoherde Bertil Flodin, som har en akademisk utbildning i jungiansk psykologi.

Drömarbete, meditation, andnings-teknik, studier i Bibeln och i Jungs psy-kologi ska ge rum för självinsikt, är det meningen.

– Genom att lära känna dig själv, lär du också känna Gud. Kommer man ner i sin egen symbolvärld, kommer man också ner i de kristna rötterna. Gräv där du står! Man behöver inte resa långt bort för att hitta sig själv, säger Bertil Flodin.

Bertil Flodin går snart i pension, och startar därför ingen ny örtagårdsgrupp. Däremot har han inbjudit tidigare delta-gare till fördjupning under vårterminen.

”Jag tilltalas av synen att vi är en grupp människor som går en bit väg tillsammans, utan att riktigt veta vart den ska leda.”

– genom att lära känna dig själv lär du också känna gud, säger bertil flodin.

5P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

”Den gäller alla, också församlingens med-arbetare och förtroendevalda. Om vi tar vårt eget sökande på allvar för att fördjupas i vår tro och hitta miljöer för andlig växt, då sker också indirekt församlingsutveck-ling. Vi kan inte nog uppmuntra varandra att vårda vår egen själ och värna egen tid för fördjupning i tron. Vi blir aldrig färdiga

och behöver se upp om vi själva drabbas av mentaliteten att vuxenundervisning är något som gäller ’de andra’.”

Biskopen får medhåll av prästerna i Ösmo.

– Det är lätt att uppfatta oss präster som exkluderade, som att vi står vid sidan av, tycker Bertil Flodin.

Peter Mourath påpekar att samtals-grupperna inte har anställda och för-troendevalda som första målgrupp.

– Men naturligtvis är de välkomna att vara med, och det har också förekommit.

Vuxenundervisning – för vem? Så här skriver Hans-Erik Nordin. TexT karin reibring

Biskopsbrevet finns tillgängligt i din församlingar och går att ladda ner från www.strangnasstift.se.

Biskopsbrevet om vuxenundervisning har skickats till alla stiftets anställda och för-troendevalda, sammanlagt mellan 3 000 och 4 000 medarbetare. Dessutom har ett par tusen exemplar gått ut till församling-arna och andra intresserade.

– Jag ser ett behov av att vi arbetar vidare med detta område, förklarar Hans-Erik Nordin. Det behöver organiseras inom församlingarna.

I brevet skriver han bland annat:”Hur skall sökare finna vägen till kyr-

kans gudstjänst och förbli i den kristna gemenskapen, om det inte finns plats för genomtänkt dialog och samtal om vad kris-ten tro innebär idag?”…”Predikan kan inte fylla hela vårt reflektionsbehov. Vi mår alla väl av att tillsammans med andra få relatera våra livsfrågor till bibeln och den kristna trons huvudstycken…”.

BiSKOPEN BETONAR en anda av öppenhet.– Det ska alltid finnas utrymmen för

ifrågasättanden och dialog. Idag fungerar det inte med någon som står och talar om vad kristen tro är och som efteråt bara låter deltagarna ställa frågor, säger Hans-Erik Nordin med betoning på ordet frågor.

Det är nödvändigt att det finns en tydlig koppling till frågeställningar i människors egna liv.

Så här skriver biskopen:”Om undervisningen uppfattas som en

förmedling av kunskap om de kristna grund-sanningarna riskerar den att få ett auktoritärt drag, även om ambitionen är en annan.”

Hans-Erik Nordin aktualiserar samtals-gruppernas koppling till gudstjänsten. De som engagerar sig i församlingen kanske upplever att där finns för lite samtal om trons innersta.

– Det är då oerhört viktigt att lyssna på de här personerna, säger Hans-Erik Nordin.

Många, som varit med i den här typen av grupper, brukar vilja fortsätta samtalen. Risken är att deltagare, som inte fångas upp på något sätt, tappar kontakten med kyrkan.

– Varför inte fortsätta att föra samtalen hemma hos varandra? Någon engagerad pedagog eller präst kanske kan hjälpa till att organisera grupper, föreslår biskopen, som ser en fara i om vuxengrupperna stan-nar vid samtal och inte leder vidare in i församlingens större sammanhang. Det ena utesluter inte det andra.

BEHOvET Av vUxENUNdERviSNiNg gäller i princip alla. Den som haft sin kristna tro i många år behöver arbeta för dess fördjup-ning. Och:

– Det bör ingå i varje församlings ordinarie liv att erbjuda någon form av introduktionskurs i kristen tro, skriver biskopen.

En fråga är om det är lämpligt att blanda alla sorters troende och sökare i samma grupp.

– Ambitionen är nog en uppdelning, men det finns ingen knivskarp gräns för vem som hör hemma var, menar Hans-Erik Nordin.

Även anställda och förtroendevalda behöver fördjupa sin tro.

– En förtroendevald är inte enbart nå-gon som fattar beslut. En anställd är inte bara någon som ska förmedla tro till andra, säger biskopen och berättar om kyrkoråd, som använder den första halvtimmen av sina möten till trosreflektion.

Att fördjupa sin tro kan ske under olika former, både inom och utanför försam-lingen. Ett alternativ kan vara att åka iväg på exempelvis en retreat.

Hur kan dagens sökare nås av evangelium? Biskop Hans-Erik Nordin önskar att 2011 ska bli ett år då sökarljuset riktas mot vuxenundervisningen. TexT karin reibring • foTo albin andréasson

Det ska vara högt i tak

Tänk inte ”vi och dom”

6 P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

Stolt församlingsmedlem – en bra väg in

Hur kommer människor i kontakt med kyrkan? Vad gör att några väljer att delta i verksamheten, medan andra inte hittar något som gör det värt att stanna? Kort sagt, vad är vägen in?

TexT lina HagsTröm • foTo JoHan HagsTröm

Dessa frågor var vägledande i det projekt som Mona Söderström blev projektle-dare för försommaren 2009. Ett projekt som innefattade samtliga församlingar i Örebro och som ganska nyss avrundandes med en slutlig projektrapport. Projektet, som gick under namnet Vägen in, har varit tredelat och inneburit samtal i fokusgrupper med ovana gudstjänstbesökare, fokusgruppsintervjuer med personer som är nya i kyrkans verksamhet, och telefonintervjuer med de som deltagit i någon kyrklig handling. Totalt har 68 informanter intervjuats och medarbetare från varje församling har funnits med i intervjuprocessen.

– Det pågår något här i Örebro som vi kallar för kraftsatsningen, och det inne-bär att vi mellan 2010 och 2014 jobbar extra intensivt med att sänka trösklarna in i kyrkans verksamhet för människor, och vi jobbar också för att inte tappa de medlemmar vi har i dag. Man kan säga att Vägen in är ett förarbete till den här större satsningen som kommer att bestå av väldigt många olika delar.

iNfORmANTERNAS SvAR i de olika intervjuerna som gjorts i projektet Vägen in har varit ganska varierande, men samtidigt har ett par generella huvuddrag blivit tydliga.

– Ja, det första som varit återkommande handlar om bilden av kyrkan. En bild som tyvärr oftast är negativ. Många uppfattade kyrkan som tråkig och gam-malmodig och de som var nya i kyrkans verksamhet berättade att de knappt vågar berätta för sin omgivning att de går till kyrkan. Främst av rädsla för att få en stämpel på sig som konstig eller töntig, säger Mona Söderström. Samtidigt

”Mycket handlar om att vi själva måste söka fördjupning.”

7P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

framhåller hon att de som väl kom-mit in i kyrkans verksamhet snabbt fått en förändrad bild och berättat om ett varmt mottagande och en väl-komnande gemenskap.

Det andra huvuddraget handla-de just om gemenskap och relation. Några av dem som intervjuats efter att de deltagit i kyrkliga handlingar har uttryckt att man saknat hembe-sök av prästen före dop och begrav-ning. Relationen är också något som många saknat i gudstjänsten då man upplevt att prästen är frånvarande, har ett svårt språk och ett konstlat tonfall. Många har även kommente-rat att psalmerna är svårsjungna och att man kan känna sig lite utanför när man inte känner till melodin.

– Det här är en verklig utmaning för oss. Hur skapar man kontakt? Jag tror att vi kan lära av en skicklig skådespelare som lyckas fånga sin publik. Visst gör det till exempel skillnad när någon kan sina repliker utantill i stället för att läsa innantill ur ett manus. Det är värt för en präst att lära sig predikan utantill, det blir ett bättre kontaktskapande med försam-lingen, säger Mona Söderström.

NågOT SOm iNTE iNgiCK i någon frå-geställning men som ändå kom upp vid många tillfällen var reaktioner över syndabekännelsen eller synda-begreppet.

– Vi som är vana att delta i guds-tjänsten reflekterar kanske inte över en sådan sak, men för många nya upplevs syndabekännelsen som nå-got kravfyllt och tungt, trots att den i själva verket syftar till upprättelse och befrielse. Vi behöver hitta ett sätt att prata om synden så att det når fram på ett bra sätt. Så att det kan lyfta en människa i stället för att trycka ner.

När man är van i ett sammanhang blir man också lätt hemmablind, och just därför menar Mona att det är nyt-

tigt att ta till sig andras syn på kyrkan. Men att lyssna in människors tankar och åsikter handlar inte om att vända kappan efter vinden.

– Jag tror absolut inte på en ut-slätad kyrka, snarare en fördjupad. Men jag tror också att vi måste våga tänka nytt och ta till oss nya metoder och arbetssätt. Det behöver inte vara som det alltid har varit så länge vi är måna om djupet, säger hon.

– Mycket handlar om att vi själva måste söka fördjupning, och att vi själva kan tycka att den gudstjänst vi lever med är någonting bra. När vi är glada och stolta över kyrkan och job-bar inifrån med vår egen tro kan det också vara smittande för andra. En personlig kontakt är oslagbar, och då gäller det ju att vi inser att vi har nå-got att dela med oss av. Faktum är att de flesta som vi intervjuade som var nya i verksamheten kom i kontakt med kyrkan just genom någon som de kände. Det är den bästa vägen in, säger Mona Söderström.

annika gustafsson är sedan september ny stifts-adjunkt med huvuduppgift att vara stiftsgårdskaplan på Stjärnholm. TexT ocH foTo albin andréasson

Annika Gustafsson vigdes till präst i Luleå stift 2008. Några år dess för innan hade hon bland annat arbetat som tjänstebiträ-de* i Jokkmokks församling samtidigt med sina präststudier.

– Arbetet i Jokkmokks församling i Lapplands inland bidrog starkt till att jag förverkli-gade min kallelse och fick växa in i min kommande tjänst som präst. När jag efter vigningen så småningom fick fortsätta som fjäll-präst i församlingen betydde det mycket för min egen utveckling och det var dessutom oerhört ro-ligt, säger Annika Gustafsson.

– Jag är tacksam för de erfarenheter av Svenska kyrkan som jag fått genom arbete både i norr och söder. Erfarenheter som handlar om olika fromhetstraditioner, mångfald och om kyrkans bredd och djup. Allt från samernas fromhetsinriktning till arbetet som student- och sjukhuspräst på Stora Sköndal med dess diakonala inriktning, säger Annika Gustafsson. För mig är alltid Kristus i centrum oavsett var jag är.

dET SOm LOCKAdE ANNiKA att söka tjänsten på stiftsgården var att få komma till en plats för hela människan.

– Det är ett stort förtroende att få gå in i en sådan här miljö där gudstjänst, andlig förnyelse och själavård är själva navet.

– Jag vill verkligen försöka bidra till att stiftsgården får fortsätta utvecklas som mötesplats mellan samhälle, kultur och kyrka, och samtidigt vara en god plats för barn och unga att komma till.

Hon ser fram mot att efter några månader av introduk-tion och lärande på Stjärnholm få vara med och pröva och utveckla gårdens arbete just som mötesplats mellan Gud och människa, och mellan människa och människa.

En annan del i Annika Gustafssons arbete som stifts adjunkt är att vara kontaktperson inom Strängnäsmodellen.

* Tjänstebiträden är icke prästvigda personer som har fått biskopens tillstånd att predika..

Annika Gustafsson ny stiftsadjunkt

annika gustafsson driver renar utanför Jokkmokk.

Kort om projeKtet

Vägen in

Syftet är att att få en större för-ståelse för vilka faktorer som påverkar människor att delta, alternativt att inte delta, i kyrkans verksamhet.

Totalt 68 informanter har intervju-ats och projektet delades in i tre delprojekt:

1. fokusgruppsintervjuer med ovana gudstjänstbesökare.

2. fokusgruppsintervjuer med nya människor i verksamheten

3. Telefonintervjuer med de som deltagit i någon kyrklig handling

Allt intervjumaterial finns sam-manfattat i en projektrapport. Rapporten finns inte publicerad men kan fås genom kontakt med mona söderström, mona.soderstrom@svenskakyrkan.se.

foT

o V

iola

en

gsT

rö

m

8 P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

musiken tar vid där orden slutar, lyder ett klassiskt citat. – Sången och musiken kan förstärka en predikan, säger kyrkomusikerna i Nynäshamn. Körsång handlar mycket om gemenskap. – Det är en avvägning hur mycket som ska inriktas på det sociala och på det rent musikaliska.

TexT karin reibring • foTo magnus aronson

Musiken tar vid där orden slutar

Louis Armstrongs ”What a wonder-ful world” – låten som spelas så ofta i radions sommarpratarprogram – hörs på långt håll när vi kliver in i Nynäshamns församlingshem.

– Andas! Gör uppehåll mellan orden! uppmanar körledaren Robin Spurrier.

Grönsångarna är en kör för dag-lediga. De sjunger ibland på äldre-boendena Rosengården och Balder. Den här eftermiddagen övar de till söndagens högmässa. Där ska Grönsångarna sjunga tillsammans med konfirmanderna.

Inger Åsberg är en av sångarna:– Det ger mig jättemycket att va-

ra med, dels blir jag glad, dels är det som om kroppen öppnar upp.

– Robin är en så bra ledare. Han rycker med oss, då blir det ännu roli-gare! Det är också kul att vi blivit fler i kören, tycker Inger Åsberg.

Hon har själv gjort reklam för den inom PRO. Flera deltagare sjunger bå-de i Grönsångarna och i PRO-kören.

Göran Andersson har sjungit sedan han var fem år.

– Hemma i Finland sjöng jag i fem körer, här är det bara tre – Grönsångarna, PRO-kören och kyrko kören.

– Kyrkokören fordrar lite mer, men jag tycker mycket om Grön-sångarna. Vi trivs med varandra.

EfTER EN TimmES körövning bänkar sig dagens drygt 20 sångare vid kaffe-borden. Att fika ihop stärker gemen-skapen.

– Körsång handlar mycket om ge-menskap. Det är en avvägning hur mycket som ska inriktas på det socia-la och på det rent musikaliska, menar församlingens två musiker Tobias Lundmark och Robin Spurrier.

Samma kväll ska Tobias ha an-tagningsprov till den motettkör han tänker starta. Här måste man alltså bli godkänd för att få vara med. Men till alla andra körer i församlingen kan de som vill anmäla sig.

– Vi hade tänkt starta en ”alla kan sjunga”-kör, men det visade sig att en sådan redan finns i Nynäshamn, berättar musikerna.

– Körsång handlar mycket om gemenskap. Det är en avvägning hur mycket som ska inriktas på det sociala och det rent musikaliska, menar musikerna Tobias Lundmark och Robin Spurrier.

9P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

Utan sången och musiken i för-samlingen menar de att inte minst gudstjänsterna skulle bli betydligt fattigare.

– Det är något speciellt när folk sjunger tillsammans, det blir en spe-ciell gemenskap, sången är en direkt kommunikationsform.

– Till det behövs vissa medel, främst orgeln, som är det bästa in-strument som finns för att leda en församling, säger Tobias Lundmark.

Orgeln är instrumentet nummer ett. Med piano ackompanjerar man, med orgel kan församlingen ledas.

– Orgeln är också en förläng-ning av den som spelar på den. Man måste andas med den, säger Robin Spurrier.

Förkärleken för orgel betyder inte att andra instrument är portför-bjudna.

I samband med bröllop och be-gravningar har de anhöriga stor fri-het att välja musik.

– Nästan allt går bra om musi-ken framförs instrumentalt. Det är om texten är olämplig i kyrkan som det inte fungerar, säger Tobias Lundmark.

– Jag blir ibland förvånad över hur mycket som ändå gör sig. Om ett önskemål är tveksamt går det oftast att anpassa. Sitter jag vid orgeln kan jag göra ganska mycket, säger Robin.

Vid en vigsel önskade brudparet som ingångsmarsch en låt av hård-rockgruppen Metallica. Musikerna ställde sig till en början frågande, men det blev riktigt bra.

UNdER SOmmAREN erbjuder Nynäs-hamns församling många konserter, mest med professionella musiker, ibland med lokala förmågor.

– Vi satsar på kvalitet. Det ger utslag i antal besökare, menar Tobias Lundmark.

I mitten av konserten hålls alltid en kortare andakt.

– Det ger en ny dimension åt kon-serten och blir en form av gudstjänst, säger Robin Spurrier.

ÅttioårsjubileumNynäshamns kyrka fyllde 80 år strax före jul. Födelsedagen till ära hade organisten Tobias Lundmark, som är utbildad tonsät-tare, specialskrivit ”Kantat för fjärde sön-dagen i advent” med underrubriken ”Låt Kristi ord få bo hos er”. Den framfördes av Hägerstens kammarkör och bland andra operasångerskan Elisabeth Haglund. I kan-taten ingick klockringning.

Tobias Lundmark har bland annat inspire rats av Maria-statyn i kyrkan och av Nynäshamns kustlandskap.

Kantat: Sångstycke, ett flerstämmigt musikverk med profan eller kyrklig text. Kända är de kantater som Johann Sebastian Bach komponerade till varje söndag under kyrkoåret.Källa: Vad är det? Ordbok för Svenska kyrkan

– musiken spelar en mycket viktig roll i gudstjänsten. Den förmedlar evangeliet på ett sätt som berör flera sinnen.

TexT karin reibring • foTo albin andréasson

Det säger stiftets musikkonsulent Mathias Johnsson.

Musiken kan fånga upp olika stäm-ningar, till exempel känsloläget vid en begravning. I ett annat sammanhang kan den vara medryckande.

dET äR iNTE KONSTigT att musikverk-samheten är så central i de flesta för-samlingar.

– Vi når många människor genom

musik, säger Mathias Johnsson.Stiftets främsta stöttande insats är

att erbjuda kyrkans musiker fortbild-ning. 18–19 augusti ordnas bland an-nat ett möte i Strängnäs för musiker.

Stiftet är med i Sveriges kyrko-sångsförbund, som arrangerar sam-mankomster för körsångare.

Stiftsgården Stjärnholm inbjuder till barnkörläger varje år och läger för ungdomskörer flera gånger årligen.

– Vi ger råd och stöd när det gäl-ler anställningar. Det har hänt att jag tipsat församlingar om duktiga musi-ker, säger Mathias Johnsson.

Han jobbar med rekrytering ge-nom att hålla kontakt med och ordna praktikplatser åt blivande kantorer.

mathias Johnsson, stiftets musikkonsulent.

Berör fler sinnen

10 P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

Musiken som språngbräda

– För mig som körledare känns det som en självklarhet att vilja och försöka infor-mera mina körmedlemmar om vad som pågår av övrig verksamhet, men försam-lingen har en ganska bred verksamhet så det är nästintill omöjligt att hålla koll på och informera om allt, säger Susanne Modin.

– Jag har ibland löst det genom att bjuda in kollegor på körövningarna så att de själva kan berätta om saker som är på gång. På så vis får körmedlemmarna ett ansikte på andra som arbetar inom församlingen och vetskap om andra om-råden.

– Sen händer det att vi lägger ut in-formationsblad på flygeln så att den som vill kan plocka. Vill man sedan ta reda på ännu mer finns ju hemsida, kalenda-rium och anslagstavla där man enkelt kan hämta mer information, säger hon.

SUSANNE mOdiN fRAmHåLLER vikten av att körsångarna har ett eget intresse att tillvarata annan verksamhet, och att det enda man kan göra är att se till att dör-rarna står öppna och att informationen finns tillgänglig.

– Trots allt är det ju så att många som söker sig till körer gör det för det musika-liska uttrycket och den gemenskap som

uppstår, och för en del räcker det så. Att sjunga i kör kan vara ganska krävande, särskilt i perioder med mycket repetitio-ner, och då kan det vara svårt att också finnas med i annat.

mEdvERKAN i olika verksamheter kan också ha att göra med olika livsfaser, menar Susanne Modin.

– Min erfarenhet är att när en del uppnått en lite högre ålder, och på så vis får mer tid över, kan de gå in i annat, exempelvis diakonigruppen. Men det är heller inte helt ovanligt att man vid sidan om kören också blir kyrkvärd eller text-läsare, berättar hon.

En aspekt i detta med att körverksam-heten kan räcka för många är att det på sätt och vis ligger i sakens natur.

– Ja, musiken är en grundpelare i kyrkan och en styrka är just att den kan stå självständigt. Musikens språk är Guds språk, och när en människa öppnar sin kropp och sina sinnen och låter rösten flöda fritt möter hon inte bara sig själv, utan också Gud. Musiken har en speciell och säregen funktion. Därmed inte sagt att den är en isolerad ö, och det man som körledare och kyrkomusiker kan göra är att hålla dörrarna till övrig verksamhet öppna, säger Susanne Modin.

Kören - en del av en helhet?Vad gör att man börjar sjunga i kör, och har man som körsångare koll på övrig verksamhet i församlingen? Portalen har ställt några frågor till tre körsångare.

TexT lina HagsTröm • foTo priVaT

Hur kom det sig att du började i kören? Jag var tidigare med i en studentorkester och kände att jag ville fördjupa mig i musiken. Jag valde just den här kören för smidighetens skull. Den låg när-mast mitt hem.

vet du om andra aktiviteter som pågår i församlingen? Ja, vi brukar få lite information om sådant på körövningarna.

är du aktiv i någon annan verksamhet i kyrkan? För ett år sedan frågade prästen om jag ville vara kyrkvärd, så det är jag nu var sjätte söndag.

Hur kom det sig att du började i kören? Jag har en far som va-rit med i kören sedan mitten på 90-talet. Han tyckte jag skulle börja, och det är jag glad för att jag gjorde.

vet du om andra aktiviteter som pågår? Ja, jag får hem en tids-skift från kyrkan, där brukar det stå om sådant.

är du aktiv i någon annan verksamhet i kyrkan? Nej, det är jag inte.

Hur kom det sig att du började i kören? Jag hade hört mycket bra om den, att den var välkom-nande och att sammanhållning-en var bra. Sen har jag också en passion för just gospel.

vet du om andra aktiviteter som pågår? Ja, ibland får vi lite evenemangsinfo och så på kören.

är du aktiv i någon annan verksamhet i kyrkan? Jag är med i konfirmationsarbetet och ung-domsarbetet.

malin silén sjunger i Chorianderkören sedan hösten 2009, Almby församling i Örebro.

Patrik Eriksson sjunger i malma-kören sedan år 2000, Dunker-Lilla malma församling i malmköping.

Johanna Pihl sjunger i all saints gospel sedan hösten 2010, Östertälje försam-ling i Södertälje.

susanne modin är inne på sitt femte år som organist och körledare i mariefreds församling. Hon ser musiken som en av kyrkans grundpelare, självständig och med egen bäring, men också som en länk vidare in i andra verksamheter. TexT lina HagsTröm • foTo mona skoglund

– Ibland bjuder jag in kollegor på körövningarna så att de kan berätta om saker som är på gång inom församlingen, säger körledare susanne modin, i mitten med blont hår och utan den blå körsjalen.

11P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

Carl-Johan Falk leder en av de ungdomsgrup-per som har åkt till den ekumeniska kommu-niteten i franska Taizé. Själv kom han dit som 15-åring tack vare en stiftssatsning.

– Det kan kännas lite kaotiskt nu under

de första timmarna i Taizé, men kom ihåg att det reder sig. Det brukar det alltid göra, säger ledaren i bussens mikrofon.

Så lirkar busschauffören sin last genom de smala gatorna i den sista lilla staden före Taizé, och så är det lite landsväg, och sedan syns kyrkan uppe på kullen och det är dags att svänga höger och upp, upp, upp.

I juni och augusti är det alltid många svenska grupper i Taizé, och sommaren 2010 var inget undantag. Faktum är att i juni, när få andra länder har fått sommarlov, kan det kännas som om Taizé är något av en svenskkoloni. I augusti, de sista veckorna innan terminen börjar, kan det bli uppemot 600 svenska gäster igen.

Åka långt bort för att upptäcka källorna hemma– Det jag vill är att ungdomarna ska få träffa människor som lever i kristna gemen-skaper, säger carl-Johan falk, präst i kiladalens församling utanför nyköping. sedan är målet att hitta källorna här hemma. Det ska inte bara bli en vecka om året.

TexT anna braw • foTo anna braw ocH ungdomsgrupper i kiladalens församling

12 P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

– Sverige har varit en av våra största gästnationer ganska länge, sä-ger broder Matthew som arbetar med att samordna välkomnandet. Under 2010 var det bara ett par länder som var mer välrepresenterade här.

I Nyköping finns en av de grup-per som har bidragit till besökssiff-rorna. Prästen Carl-Johan Falk har varit i Taizé med sina ungdomar de två senaste åren och åker i sommar också.

– Man får åka när man har va-rit med i gruppen i ett år. Jag tror att man får ut mer av vistelsen där om man har vuxit in i församling-ens liv hemma lite grann, säger han. Församlingen sponsrar själva resan, och gruppen sparar ihop pengar till uppehället.

Taizé bjuder in i första hand 17–29-åringar att vara gäster hos kommuniteten en vecka och delta i böner och bibelsamtal, hjälpa till med det praktiska arbetet och äta tillsammans.

– En vecka i Taizé föder tankar, och jag tror att mycket av det som händer där är saker som gror. Därför måste det bli kontinuitet här hemma också. Det är svårt att säga exakt vad det ger, men mina ungdomar har hittat nya vänner i sina bibelsam-talsgrupper och håller kontakten med dem. Några var med på en helg som Taizébröderna ordnade tillsam-

mans med kyrkorna i Oslo i höstas. Hemma framstår det sällan som ett alternativ att vara kristen eftersom så få visar att de är det – i Taizé är det många.

TidigARE HAR måNgA svenska konfir-mandgrupper åkt till Taizé. Numera välkomnar bröderna helst dem som redan är konfirmerade, och de beto-nar att det ska vara vars och ens eget val att komma.

– Ni har något väldigt fint och lite ovanligt i Sverige, säger broder Matthew, och jag vet inte om ni vet

”Ni har något väldigt fint och lite ovanligt i Sverige – era konfirmand-medhjälpare.”

13P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

Kort om taizé

i byn Taizé i franska bourgogne finns den eku-meniska brödrakommunitet som oftast kallas just Taizé. broder roger, en schweizisk teolog, grun-dade den på 1940-talet. under andra världskriget gömde han flyktingar, många av dem judar, i det hus han hade köpt. Efter kriget började kommuni-teten växa och omfattar nu ett hundratal bröder från evangeliska och katolska kyrkor runtom i världen. en del av dem finns året runt i Taizé, men många bor och arbetar i mindre kommuniteter runtom i världen, främst i slumområden.

ungdomsmötena som bröderna ordnar är sub-ventionerade för ungdomar från fattigare länder. för andra gäller självkostnadspris. bröderna lever på att tillverka och sälja keramik och smycken. De driver ett eget bokförlag, presses de Taizé, och ger ut skivor och noter med sin gudstjänstmusik. i Taizé arbetar också nunnor från flera kommu-niteter tillsammans med bröderna. Den största av dem är Andreassystrarna, en mycket gammal internationell katolsk orden.

mer information: www.taize.fr

grundaren Broder roger

broder roger av Taizé (1915–2005) hette från början Roger Schutz och var yngst i en stor sys-konskara i en fransk-schweizisk familj. Som liten var han mycket sjuk och tvingades ligga stilla i långa perioder. Han läste teologi innan han på 1940-talet flyttade till byn Taizé.

Broder Roger har beskrivit sin vision i flera böcker, men störst spridning har hans brev till unga vuxna, ett nytt varje år, fått.

Han blev knivhuggen till döds i augusti 2005. En av gästerna i kommuniteten, en troligen psy-kiskt sjuk kvinna, högg ner honom mitt under kvällsbönen. Till hans begravning kom ungdomar och kyrkoledare från hela världen.

broder rogers efterträdare som prior i Taizé är den tyske broder Alois, som bland annat arbe-tade med det skandinaviska Taizémötet i uppsala år 2000 och som har varit mycket engagerad i musiklivet i Taizé.

taizémusiKen

under 1980- och 1990-talet blev Taizémusiken känd i Sverige. Den består av korta böner och bi-belord som sjungs gång på gång (ostinato) i stäm-mor med olika instrumentsoli och ibland också sångsoli (ofta psaltarverser) till. en sång, kristus, din Ande, är skriven med svenska som original-språk. En av de mest sjungna sångerna i Sverige är annars Sjung lovsång, alla länder.

från början skrevs nästan all Taizémusik av den franske organisten Jacques Berthier. Efter hans död har andra komponerat nya sånger. Numera skriver några av bröderna mycket musik själva.

många av Taizésångerna finns inspelade på skivor. En skiva, Sjung lovsång, alla länder, är inspe-lad helt på svenska i Taizé, och En källa med por-lande vatten är inspelad helt på svenska i Sverige.

mer information: www.wessmans.com

läsa mer?

broder roger av Taizé: Gud kan bara älska (libris) – broder Rogers ”kärlekstestamente” och berät-telsen om hur livet i Taizé har formats i mötena med människor från hela världen

broder roger av Taizé: Taizés källor (Verbum) – texter om brödernas liv i Taizé, den s k kloster-regeln

Olivier Clement: Taizé – att ge livet en mening (libris) – en känd ortodox teolog berättar om fenomenet Taizé

Kathryn Spink: Broder Roger i Taizé (wessmans) – en biografi

broder roger av Taizé: En still glädje (libris) – bordsalmanacka med meditationer för varje dag under året

broder John av Taizé: Vår Fader – en vandring genom Herrens bön (libris)

broder roger av Taizé: Hans kärlek är en eld (Verbum) – meditationer och dagboks-anteckningar

Det finns också flera dokumentärfilmer om Taizé och om broder roger på dvd med svenskt tal eller svensk text.

om det: era konfirmandmedhjälpare. Många går direkt från att själva vara konfirmander till att hjälpa till året efter, och era ungdomsledare är duk-tiga på att ge dem ansvar och visa att man kan lita på dem. Det är en av Svenska kyrkans stora gåvor!

Carl-Johan Falk kom själv till Taizé för första gången just tack vare en konfirmandledarutbildning som han gick året efter sin konfirmation. Det var ett tjugotal ungdomar i grup-pen, Strängnäs stift arrangerade, och i planeringen ingick ”en resa till Frankrike”.

– Jag visste inte vad Taizé var då, hade inte ens sjungit några Taizésånger hemma, men det var en väldigt positiv resa, så när jag gick i gymnasiet åkte jag tillbaka, berät-tar han. Sedan har jag varit där som volontär i två perioder också. Jag vill gärna ge mina ungdomar samma möjlighet nu, jag vill att de ska få träffa människor som lever i kristna gemenskaper. Sedan är målet att hitta källorna här hemma. Det ska inte bara bli en vecka om året

fotnot: Taizébrödernas kontakter med Sverige har också lett till många inbjud-ningar från kristna råd och församlingar i landet. Våren 2007 och hösten 2009 besökte en av bröderna Örebro, och Åker-Länna har också fått besök. Den 26–27 mars i år bjuder en ekumenisk grupp in till en helg i Lunds domkyrka.

– en vecka i Taizé föder tankar, därför måste det finnas kontinuitet här hemma, säger carl-Johan falk.

foTo albin andréasson

14 P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

En kväll stod en familj i kyrkdörren och frågade efter härbärge. – Vi hade ingen beredskap för sådant, berättar monica bengtsson, som via ett nätverk hjälper gömda flyktingar. utan rättigheter är de samhällets b-lag, människor som officiellt inte existerar. – det finns en pseudovärld som vi inte ser, säger monica bengtsson.

TexT karin reibring • foTo magnus aronson (oVan), albin andréasson

Mariagården i Nyköping är knutpunkt för ett nätverk av ideella krafter, som praktiskt stöttar människor som valt att gå under jorden i Sverige. Alternativet är att avvisas till det land de flytt ifrån.

Just nu får 5–7 familjer hjälp av nätverket. De flesta är romer från Serbien eller Kosovo. Här finns även afghaner och irakier.

Ett tjugotal personer är engagerade: läkare, sjuksköterskor, tand läkare, psykiatrer, lärare… Lärarna går hem till barn som är gömda. Även om många av dem går i skolan har mamma och pappa sällan möjlighet att hjälpa till med läxor.

– Godhjärtade rektorer tar emot även barn, som officiellt inte får vara här, trots att de inte får någon skolpeng för dem, berättar församlingsassistent Monica Bengtsson.

Det finns en pseudo- värld vi inte ser

15P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

gEmENSAmT föR ALLA gömda flyk-tingar är att de fått ett avvisnings-beslut. Det betyder att de inte får stan-na i Sverige, utan ska skickas tillbaka till det land de senast kom ifrån. En del lever med neddragna persienner i ständig skräck för upptäckt. Men det går inte hur länge som helst.

– Barn måste få komma ut och leka. Det har blivit många människor som lever vid sidan av samhället. Det finns en pseudovärld som vi inte ser, säger Monica Bengtsson.

Många följer via internet situatio-nen i sina hemländer och går även in på migrationsverkets hemsida. De hoppas att till slut få uppehållstillstånd. Några har varit gömda i uppåt tio år.

En del hittar och hjälper varan-dra. Att vara i samma situation skapar samhörighet.

NäTvERKET i mARiAgåRdEN ger ald-rig råd huruvida flyktingen ska åka ”hem” eller gömma sig.

– Vi kan försöka bistå med mat, kläder, medicin och stödjande sam-tal. Det juridiska kan vi inte ta hand om. Då får vi hänvisa vidare. Det finns ett nätverk av ideellt arbetande advo-kater, berättar Monica Bengtsson.

– Många människor skänker klä-der till oss, även lakan och leksaker. Störst är behovet av barnkläder. Ibland kan vi få hämta kläder på Öppen hand, en loppmarknad som några frikyrkoförsamlingar driver.

Monica Bengtsson berättar om en privatperson som förser två göm-da familjer med mat. Två gånger i veckan levereras färdiglagad mat. Nätverket har skaffat en frys för för-varing av maten.

Flyktingarna har möjlighet att sö-ka pengar ur kyrkans diakonikassa.

Monica följer ganska ofta med till sjukvård eller apotek. De papperslösa har rätt till akut sjukvård, men ingen uppföljning. Det heter att de ska beta-

la den faktiska sjukvårdskostnaden.För flera av Mariagårdens anställ-

da går en stor del av arbetstiden åt till att stötta flyktingar. Monica har aldrig hört detta ifrågasättas.

– Ju längre tiden går, desto fler får förståelse för att insatserna be-hövs, säger hon.

För två år sedan utarbetades en flykting- och asylpolicy, som klub-bats av kyrkorådet i Alla Helgona församling.

Varför gör ni allt det här?

– Det handlar om människors grundläggande rättigheter; att få en rättvis bedömning. Vi tyckte det var bra när Migrationsverket kortade ner handläggningstiderna. Dess-värre märks det att utredningarna blir slarvi gare gjorda, enligt Monica Bengtsson.

Varför jobbar just kyrkan med detta?

– Vi ska vara röst åt de svaga. Gömda flyktingar kan inte göra sig hörda, de finns ju inte.

Monica Bengtsson skulle önska ett nätverk i Strängnäs stift bland dem som arbetar bland papperslösa.

– Om vi visste om varandra kun-de vi hjälpa varandra. I Linköpings stift är detta väl utvecklat.

I Mariagården har man upptäckt att flyktingar, oavsett egen religion, ser kyrkan som en ofarlig, trygg plats.

– Det är roligt att upptäcka att vi har så stort förtroende.

”Jag skulle önska ett nätverk i Strängnäs stift bland dem som arbetar med gömda flyktingar.”

1616 P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

– För många är det en rent spontan handling att ringa till Jourhavande präst. För en del andra är det en sista möjlighet och en tröskel att komma över. Men att det är anonymt sänker tröskeln en smula – anonymiteten är en tillgång när det gäller att nå dem som tvekar.

BO RydéN äR PRäST i Eskilstuna för-samling och ägnar det mesta av sina dagar åt ”vanliga” prästuppgifter. Men sex gånger varje månad är han en av de präster som tar emot samtal via Larmcentralens nummer 112 som Jour-havande präst, en telefonlinje som är öppen mellan nio varje kväll och sex varje morgon.

– De flesta präster i stiftet har nog gjort det vid något tillfälle, men det har varit svårt att få tillräckligt många, berättar han. Jag gjorde det någon eller ett par gånger i månaden tidigare. Så gjorde vi en organisationsomläggning förra året, och jag fick rum i min tjänst för något nytt, och så fick jag frågan om jag kunde tänka mig att lägga en fjär-dedel av min tjänst på telefonsjälavård. Jag tvekade inte alls. Jag tycker om det, och jag tycker att det är viktigt.

Han jämför med det natthärbärge som hans församling driver – ”bra att det finns, synd att det behövs”.

– Den största skillnaden jämfört med vanliga själavårdssamtal är just att

telefonsjälavården är anonym. När nå-gon kontaktar mig för ett samtal i för-samlingen brukar jag sätta av 45 minu-ter, och det blir ofta en ”mötesserie”. I telefon ska man inte prata för länge. Det händer att jag rekommenderar den som ringer att ta kontakt med en präst eller diakon i sin församling.

viLKA äR dET SOm RiNgER? De flesta samtalen kommer mellan elva och ett på natten, och Bos uppskattning är att det nog är fler som är över 50 år än under, men att en hel del är 25–50, och att fördelningen mellan män och kvinnor är ganska jämn. En del verkar ha kontakt med kyrkan i sin vardag, en del har ingen annan kontakt än den med Jourhavande präst.

– En sak som man märker ibland är det faktum att det går att ringa Jourhavande präst även om man inte har några pengar kvar på mobiltele-fonen, eftersom man alltid kan ringa nödsamtal, säger han. Och det finns de som ringer ofta, kanske mest för att få prata en stund med någon över-huvudtaget. För mig är att vara kristen något som man är tillsammans, och om de vill ber jag Herrens bön med dem. När jag har slutat för natten ber jag vår Herre att ta hand om alla som har ringt och bevara dem. Då har jag gjort det jag kan.

Anonymiteten sänker tröskeln

bo rydén telefonsjälavårdar alla som vågar ringa

När de flesta andra i kyrkan är färdiga med sitt sista arbetspass för dagen – kyrkokör, bibel- studiegrupp, kvällsmässa, sammanträde – förbereder sig bo rydén hemma i sitt arbetsrum. Han gör en kopp te och vet att kvällens samtal kan komma att handla om nästan vad som helst. En jourhavande präst är det många som behöver. TexT anna braw • foTo magnus aronson

Jourhavande präst är öppet 21–06 alla nät-ter och kopplas från Larmcentralen, 112, till präster runtom i landet. Det började med en präst i lund som på 1950-talet på eget initiativ satte in en annons i tidningen och bad människor som funderade på självmord att ringa honom först. Sedan har det spridit sig och utformats olika i de olika stiften,

men nu samordnas det nationellt, liksom finska telejouren och samiska krisnätverket som har egna telefonnummer. från svenska kyrkans hemsida: ”Tron på gud är en själv-klarhet för dem som arbetar i jouren, men om du inte själv frågar efter det talar man inte om gud, läser bibeln eller ber böner under samtalet. (…) i riktlinjerna för jour-

havande präst ingår anonymitet både för präst och för dem som ringer. Där anges också tidsramar för att jouren ska bevara sin karaktär av akut krisjour. Ramarna innebär ett gemensamt förhållningssätt vad gäller bemötande, respekt och lojalitet.”

jourhaVande präst

17P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

Ett stift i Svenska kyrkan har idag tre grundläggande uppgifter: att främja, ha tillsyn och förvalta. Främjandet riktar sig i första hand till församlingarna och deras möjligheter att utföra sitt grundläggande uppdrag att fira gudstjänst, bedriva under-visning samt utöva diakoni och mission.

Tillsynen gäller också församlingslivet men även att enskilda präster och diako-ner följer de löften de givit i vigningen. Förvaltningen gäller de så kallade präst-lönetillgångarna som består av jord- och skogsegendom samt fondmedel.

måNgA Av UPPgifTERNA inom tillsynen och förvaltningen styrs av kyrkordning-ens regler. Men inom uppgiften att främja församlingslivet finns det en stor frihet för stiften att utforma arbetet efter de behov man ser i församlingarna, sina egna förut-sättningar och val. I målen för 2011 har fyra områden lyfts fram som särskilt prio-riterade. Det är ungdom, diakoni, vuxen-undervisning och styrning-ledning.

Vi vet att ungdomstiden är en avgöran-de period i en människas liv för formande av värderingar och livssyn. De allra flesta församlingar tycker att ungdomsarbetet är mycket viktigt, men brottas samtidigt med att allt färre ungdomar deltar i för-samlingens liv. För att ett sammanhang ska upplevas som intressant för unga män-

niskor är det nödvändigt med delaktighet och ansvar. Stiftets projekt Ung och stark som pågår 2010–12 syftar bland annat till att stärka ungdomars möjligheter till me-ningsfullt inflytande i församlingarnas liv och till ökade möjligheter för ungdomar att växa i tro och liv.

i KyRKANS KALLELSE ligger att med Jesus som förebild möta människor i särskilt ut-satta situationer. Diakoni är en självklar del av församlingens uppdrag. Den har också en särskild betydelse för kyrkans trovärdighet i vårt samhälle. Stiftets arbete med att främja församlingarnas diakoni behöver stärkas. Under åren 2008–2009 genomfördes projektet Diakonal strategi. Med resultaten från projektet, uttalade be-hov i församlingarna och biskopens her-dabrev som grund går vi nu vidare och ut-vecklar diakoniområdet i stiftets arbete.

Kristen tro innebär ett livslångt väx-ande. Församlingarnas undervisning be-höver därför omfatta alla åldrar. Metoder och förhållningssätt i undervisningen har skiftat genom åren. Stiftets bedömning är att det nu finns ett stort behov av förnyelse och stärkande av vuxenundervisningen i olika former. Inte minst i den andliga miljö som Mälardalen är finns det en utmaning för kyrkan att skapa mötesplatser för vux-nas samtal om livstolkning och tro.

För församlingarnas förmåga att lång-siktigt kunna utföra sitt grundläggande uppdrag är det viktigt att kyrkorådet som styrelse och kyrkoherden som ledare är väl rustade för sina respek-tive uppgifter och ansvar i samverkan med varandra. Många förtroendevalda är nya i sina uppdrag och kyrkoherdens uppdrag blir alltmer komplext. Därför behöver stiftets arbete inom detta område stärkas.

Många församlingar mär-ker av en svagare ekonomi under 2011. För stiftet innebär 2011 ingen drastisk försämring ekonomiskt men vi ser att in-täkterna krymper kontinuerligt under de kommande åren. Det betyder att det blir allt viktigare att vi blir klara och tydliga över vilka uppgifter som är viktigast och vilka uppgifter vi väljer att inte gå in i.

fyra områden har lyfts fram som särskilt prioriterade under 2011: ungdom, diakoni, vuxenundervisning och styrning-ledning. TexT cHrisTofer lundgren, sTifTsdirekTor • foTo magnus aronson

Stiftsarbetet under 2011

läs mer

gå gärna även in på strängnäs stifts hemsida: www.strangnasstift.se. under fliken Det här är Strängnäs stift/Så här styrs stiftet finns mål och budget 2011 och Stiftspastoralen att läsa i sin helhet.

Christofer Lundgren, Stiftsdirektor

18 P O R T A L E N 1 / 2 0 1 118

”Jag såg inget vidare ut. Inte i mina jämnårigas ögon i alla fall. Inga pojkar sprang efter mig. Så när en grabb, William, uppvak-tade mig blev jag överlycklig. Sa genast ja till hans frieri, blev hans hustru och väntade strax barn. Veckan efter att vi fått det lyckobeskedet bröt första världskriget ut, William mobi-liserades och… några dagar se-nare var han död.

– Och där stod du…Ja, där stod jag med ett barn

på väg och utan man och arbe-te… Men… men det var bara att hugga i. Jag fick arbete som kökspiga hos en förmögen fa-milj (naturligtvis kunde jag inte berätta att jag hade ett barn, då hade jag aldrig fått jobbet) och arbetade extra på morgonen i en mjölkbutik så att jag fick ihop pengar till grannfrun som tog hand om min lille om da-garna. Det gick nätt och jämnt.

Ett år senare dog min lilla-syster och jag fick ta hand om hennes son.

– Och…Och det gick det med. På

söndagarna hjälpte jag till i kyrkan, kokade te och samlade in pengar till de stackare som hade det tuffare än jag. Det var kristider och många svalt. Men det gick – och – ja, mina pojkar växte upp och jag fick mer tid för kyrkan och hjälparbetet.

– Du har verkligen givit ditt liv för andra, Edith.

– Jag, inte har väl jag gjort något…jag gjorde ju bara vad jag måste…”

HäR göR PASTOR miLLER en paus, vänder sig ut mot oss i publiken och säger – Varje människa bär på en predikan – varje livsöde är ett vittnesbörd om något stort.

Pastor John D Miller var präst i det fattiga förortsområ-det Castlemilk utanför Glasgow i trettiosex år. Tjänsten där var både hans första och sista. Han blev förortens fattigbefolkning trogen hela sitt yrkesverksam-ma liv.

Drömde han aldrig om något mer? Ville han inte vidga sina vyer? Resa bort, ut, vidare?

– Något mer? Jag hade ju

Castle milk – det rymmer allt. Varje möte, varje livsberättelse är som hämtad ur evangelierna. Rymmer vittnesbörd om upp-offringar, medmänsklighet, ut-givande kärlek.

Ediths röst är bara en av många. Rösten av en som ”bara gjort vad hon måste” – gjort Guds kärleksgärningar i det för-dolda. Den lågmälda kärlekens gärningar.

dET fjäRRAN, NyA, LOCKAR. Jag lockas av det. Fantiserar om hur de största upptäckterna, det ge-nuint sanna, finns långt borta.

I ett ruffigt församlingshem i Skottland påminde pastor John D Miller mig om att det jag söker inte finns långt borta utan nära. Att livets viktigaste upptäckter ryms i mötet män-niskor emellan.

Att det är sådana som Edith från Castlemilk som levandegör det jag söker efter.

En äkta, ärlig vardagstro på den Uppståndne.

Johan Dalman, Domprost

”John D

Miller

påminner

mig om att

det jag

söker inte

finns långt

borta utan

nära.”

– Varje människa bär på en predikan, varje livsöde är ett vittnesbörd om något stort, säger pastor miller till oss i publiken i ett ruffigt församlingshem i skottland.K r ö n i k a j o h a n . d a l m a n @ s v e n s k a k y r k a n . s e

Inget och ändå allt

foT

o m

ag

nu

s a

ro

nso

n

19P O R T A L E N 1 / 2 0 1 1

ikon ledarutbildning – diakoni 4–6/3För unga ledare samt deras handledare. Den tredje av fyra helger; välj att delta en eller flera helger. På Stiftsgården Stjärnholm. I samarbete med Svenska Kyrkans Unga.

KOB grundkurs 15/3Grundläggande kunskaper i KOB, redovisning och transaktioner av riks- och stiftskollekter. För medarbetare inom expedition och administration. På Stiftsgården Stjärnholm.

KBOK grundkurs 16–17/3Grundläggande kunskaper i kyrkobokföring för dig som arbetar med KBOK samt för kyrkoherdar. På Stiftsgården Stjärnholm.

församlingen och framtiden – chefsdagar för kyrkoherdar 16 och 23/3Framtiden finns mitt ibland oss medan vi är sysselsatta med annat. En dag för stiftets kyrkoherdar. På Solliden respektive Stiftsgården Stjärnholm.

Barnkörledarfortbildning 24/3För dig som leder barnkör. Medverkar gör Gunnel Fagius. På Stiftsgården Stjärnholm.

Svenska Kyrkans Ungas vårläger med distriktsårsmöte 25–27/3En helg med lekar, workshops och mötesförhandlingar. Du behöver inte vara medlem för att delta, men bara ombuden har rösträtt i årsmötet. I Örebro.

frivilligkurs 2/4För sverigefinska frivilligarbetare. I Örebro.

Svenska Kyrkans Ungas innebandyturnering 2/4Det årliga stiftsmästerskapet äger i år rum i Mariefred. Spel i tre åldersklasser för dig som är aktiv i lokalavdelningen.

Administrationsträffar 5 och 7/4Information och erfarenhetsutbyte för dig som arbetar med KOB och KBOK samt för kyrkoherdar. I Lännäs församlingshem (obs! nytt datum) respektive på Stiftsgården Stjärnholm.

vuxenkörledarfortbildning 6/4Fortbildning för dig som leder vuxenkör. Medverkar gör Karin Oldgren. På Stiftsgården Stjärnholm.

Ordförandedagar 13 och 28/4En mötesplats för kyrkorådsordföranden och ett möte mellan stiftsorganisation och församlingarna. På Stiftsgården Stjärnholm respektive på Solliden.

mer information om kurser och arrangemang samt kontaktpersoner och anmälan finns på www.strangnasstift.se under Kursutbud.

du hittar också denna information på intranätet:internwww.svenskakyrkan.se/strangnasstift

Strängnäs stift har sedan årsskiftet en ny webb-plats och är nu en del i Svenska kyrkans gemen-samma webb. Portalen frågar Pia Andersson, kommunikatör på Strängnäs stift, varför man har bytt och gjort om?

TexT cecilia bengTsson • foTo albin andréasson

– Det finns egentligen flera anledningar. Vi vill rent vi-suellt visa att vi är en del av Svenska kyrkan. Dessutom är verktyget för webbpubliceringen som erbjuds från nationell nivå tillräckligt för våra behov och fungerar bra. Och även om vi hade en fungerande webbplats innan var den gammal, så nu var det läge att byta.

Är det några skillnader från förra webben?– Både ja och nej. Nu när det även finns ett intranät hoppas vi att fler och fler församlingsanställda hittar dit så att den externa webben kan fokusera på sina målgrupper som främst är privatpersoner och me-dia. Sedan är det ju rent utseende-mässigt stor skillnad, där exempel-vis navigationen ligger till vänster istället. Stora delar av innehållet är samma men det finns även en hel del nytt och redigerat material.

Vad är du mest nöjd med i nya webben?– Hmmm… det är nog faktiskt att vi har mycket av informationen även på finska och flera filmer på teck-enspråk, och engelska texter är på gång. Webben börjar faktiskt visa att vi är en flerspråkig kyrka… men man kan alltid göra mer, och det kommer vi göra!

Har ni fått några reaktioner?– Människor är positiva och tycker nya webben är snygg, vilket är jättekul. Några av de församlingsanställda har frågat efter kollektcirkulären, vi valde nämligen att en-dast ha dem på intranätet, men eftersom många vill ha dem även på externwebben kommer man nu hitta dem där också. Man måste lyssna på sina besökare.

Är det något annat nytt på gång?– Ja, faktiskt. Just nu jobbar vi för fullt med att utveckla och göra om stiftets nyhetsbrev via epost. Men det får vi återkomma till!

fotnot: den externa webben har samma adress som tidigare, www.strangnasstift.se. Strängnäs stifts intranät hittar du på internwww.svenskakyrkan.se/strangnasstift. Har du ingen egen inloggning räcker det att du finns innanför kyrknätet för att komma åt informationen där.

Ny flerspråkig webb

Pia Andersson, kommunikatör på Strängnäs stift.

mars–april 2011På gång

20 P O R T A L E N 7 / 2 0 0 7

BEgRäNSAd EfTERSäNdNiNg

vid dEfiNiTiv EfTER-

SäNdNiNg åTERSäNdES

TidNiNgEN mEd NyA

AdRESSEN NOTERAd

POSTTidNiNg B

Strängnäs stift, Box 84, 645 22 Strängnäs

www.svenskakyrkan.se/strangnasstiftinternwww.svenskakyrkan.se/strangnasstift

n o t i s e r v å r e n 2 0 1 1 • n o t i s e r v å r e n 2 0 1 1 • n o t i s e r v å r e n 2 0 1 1 • n o t i s e r v å r e n 2 0 1 1 • n o t i s e r v å r e n 2 0 1 1 • n o t i s e r v å r e n 2 0 1 1 •

n En liten församlingsbönbok Nyköpings S:t Nicolai försam-ling har gett ut en bönbok som gratis började delas ut under julhelgen. Böner och bibeltexter för olika tillfällen och behov i perfekt fickfor-mat för att alltid finnas med och tillhands.

n fastekampanjen 2011fastekampanjen är en av Svenska kyrkans största årliga insamlingskampanjer och återkommer varje år mellan fastlagssöndagen och palmsöndagen, i år den 6 mars till den 17 april. Temat är Rätten till mat, med det underliggande temat Klimat och jordbruk. fastekampanjen syftar till att samla in pengar till Svenska kyrkans internationella arbete. dessutom ska kampanjen bidra till att förankra Svenska kyrkans internationella arbete och att lyfta fram kyrkans arbete för alla människors rätt till mat.Läs mer på www.svenskakyrkan.se/ under fliken internationellt arbete/Aktuell kampanj.

n johanna Lundqvist nyvigd prästi Strängnäs domkyrka har johanna Lundqvist vigts till präst av biskop Hans-Erik Nordin. Hon börjar sin prästtjänst med ett intro-duktionsår som pastorsadjunkt i frustuna församling.

n Kyrkans minisar målade i snönSnö kan man använda till mycket! Kyrkans minisar i Ramundeboda församling tog med sig vattenfärger och penslar ut i snön i Kyrkparken och målade glatt både snögubbe och marken med fina lysande färger. med lite fantasi kan man skapa med det mesta.

n inbjudan att nominera 2011 års strängnässtiftareStiftsstyrelsen ger varje år en utmärkelse till högst tre personer eller grupper som gjort en betydelsefull, nyskapande och inspirerande insats för kyrkolivet i Strängnäs stift.grupper eller personer bosatta i stiftet kan få utmärkelsen. de kan vara anställda i för-samlingarna, frivilliga medarbetare eller för-troendevalda, som på ett eller annat sätt bidragit till kyrkolivets fördjupning och öppenhet mot samhälle och kultur. Sänd in motiverat förslag senast 15 april till Stiftsstyrelsen, Box 84, 645 22 Strängnäs eller till strangnas.stift@svenskakyrkan.se.

n Besök av Ung i världsvida kyrkan

Låt Sofia gustafsson och Elin frid komma på för-samlingsbesök och bland annat berätta om sina upplevelser i Tanzania respektive Brasilien, och Svenska kyrkans interna-tionella arbete inom ut-bytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan.Sofia gustafsson, Kumla

församling, har varit i Tanzania hösten 2010, och Elin frid, Olaus Petri församling i örebro, har varit i Brasilien. Passar bra till konfirmandgruppen, ungdomskvällar, inter-nationella grupper, temadagar i församlingen. Boka tid genom internationell sekreterare Helena Puula Niemonen, tel 0152-23418, helena.p.niemonen@svenskakyrkan.se.

n Tankar, ord och sånger i tillitsbristens tiddenna lilla bok på närmare 100 sidor är tänkt som repliker i ett samtal emellan författaren Kjell Wiklund och läsaren i osäkerhetens och frågandets tid. Nyttigt är att söka tillsammans och närma oss framtiden som möjligheter och hopp.Beställ boken på SCRiBO, tel 0156-310 08. E-post ki.wiklund@telia.com.

du vet väl att strängnäs stift finns på Facebook? Välkommen att vara med där du också: www.facebook.se/strangnasstift