Lunds universitet Matilda Gustavsson

Litteraturvetenskapliga institutionen LIVK10

Handledare Rikard Schönström

2010-05-31

Performativ Biografism

- Maja Lundgrens Myggor och Tigrar som kulturell

händelse och feministisk strategi.

2

Innehållsförteckning

1. Inledning ........................................................................................................................... 3

2. Syfte och problemformulering ......................................................................................... 5

2 . 1 Frågeställning .......................................................................................... 5

3. Metod och avgränsning .................................................................................................... 5

4. Tidigare forskning ............................................................................................................ 6

4. 1 Kvinnors självbiografiska skrivande .......................................................... 7

5. Teori .................................................................................................................................. 9

5. 1 Performativ biografism .............................................................................. 8

5 . 1. 1 Jaget som spelpjäs ............................................................ 9

5. 1. 2 Ett identitetspolitiskt projekt ............................................. 10

5. 1. 3 Feedback-kretsloppet ....................................................... 11

5. 2 Det performativa könet ............................................................................ 12

5. 2 . 1 Subversivt handlande ...................................................... 13

6. Myggor och Tigrar – en analys ...................................................................................... 13

6 . 1 Drivkrafter ............................................................................................. 13

6. 1. 1 Förvandla myggorna till tigrar......................................... 14

6. 2 Performativa strategier ............................................................................ 15

6. 2. 1 Tröskelestetiken................................................................ 15

6. 2. 2 Att inta rollen som geni .................................................... 18

6. 3 Feedback-kretsloppet ............................................................................... 18

6. 3. 1 En omyndigförklarad författare ........................................ 19

6. 3. 2 En misslyckad roman ....................................................... 21

6. 3. 3. En modig författare ......................................................... 21

7. Slutsats och avslutande diskussion ................................................................................. 23

8. Källförteckning ............................................................................................................... 25

3

1. Inledning

”Becoming a subject today is a question of doing rather than being1” konstateras

inledningsvis i boken Performative realism och meningen rymmer en hel tidsanda.

Individualism och högt tempo gör att människan alltmer definieras och definierar sig

själv utifrån konsumtion och prestation. Bloggar och sociala medier har blivit en

förlängning av jaget där ”identiteter produceras och konstrueras, omsätts och

distribueras2”. Inom psykologin tar den kognitiva beteendeterapin, med fokus på nu-

förändring genom handling, över efter Freud och psykoanalysens minnesjakt i det inre

förflutna3. Även i litteraturen har minnet och erfarenheten – som tidigare var avgörande

för självframställningen – tappat sin självklarhet och tyngd. ”Konstruktionen brer ut sig

på bekostnad av rekonstruktionen”, skriver Arne Melberg i Självskrivet - Om

självframställning i litteraturen (2008) och tecknar det moderna jaget som en tillfällig

installation, en i-scen-sättning och en conceptuell performance4. I den danska antologin

på samma tema, Selvskreven – om litterær selvfremstilling (2006), diskuteras frågan om

hur identitet produceras i litteraturen. Med fokus på 2000-talet konstateras att decenniets

litterära biografism intresserar sig ”i meget begänset omfang på jeget som ontologisk

eller psykologisk störrelse. I stedet ligger interessen på jeget som konstruktion og mulig

fremstillingsmodus i det litteräre verk5”.

Det är alltså en flyktig, föränderlig och omtolkningsbar identitet som utmärker den

moderna människan. Men samtidigt som jaget blivit alltmer svårfångat får det större

uppmärksamhet än någonsin. Journalister publicerar sig under allt större bildbylines och

böcker säljs med författarporträtt på framsidan. Konstnärens person står i fokus och är

ett varumärke som kräver ständigt underhåll6. I efterspelet till släppet av Myggor och

tigrar (2007), där alla inblandade beskrivs med sina namn i texten, motiverar Eva

Bonniers utgivningen med att ”Människor hängs ut på bloggar och i dokusåpor. Den här

boken är en konstnärlig del av denna trend”7.

1 Citerat efter Christian Lenemark, Sanna lögner – Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering, Halmstad 2009, s. 102 2 Christian Lenemark, ”ONLINE – bloggen som performativ plattform för självframställning”, Tidskrift för litteraturvetenskap nr 4 2007, s. 52 3 Anna Bratt, ”Kbt nytt förstaval”, Dagens Nyheter 2009-04-04 4 Arne Mellberg, Självskrivet - Om självframställning i litteraturen, Stockholm 2008, s.233

5 Red. Stefan Kjerkegaard, Henrik Skov Nielsen & Kristin Ørjasæter, ”Inedning”, Selvskreven – om litterær

selvfremstilling, , Aarhus 2006, s. 9 6 Jan Gradvall, ”Författaren som varumärke”, Göteborgsposten 2007-09-27

7 Oisin Cantwell, ”Kollegor rasar mot Maja Lundgrens roman”, Aftonbladet 2007-08-07

4

Mycket riktigt har det senaste decenniet inneburit en boom för självbiografiskt och

utlämnande skrivande i Sverige. Unni Drougge, Maja Lundgren, Daniel Sjölin, Martina

Lowden, Isobel Hadley-Kamptz, Ronnie Sandahl och Lars Norén – alla har de på olika

sätt använt sin egen biografi i litteraturen, ofta på ett experimentellt sätt som fått

kritikerna att brottas med frågan om fakta- och- eller fiktion. 2000-talet har alltså inte

satt självbiografin på dekis, utan istället öppnat ”en ny fas i den litterära och

konstnärliga framställningens historia8”.

För att ringa in tendensen har den danska litteraturvetaren Jon Helt Haarder lanserat

begreppet ”performativ biografism” som, i likhet med den moderna jag-synen, inte

fokuserar på vad texten är utan vad den gör. Med hjälp av olika strategier i texten

triggar ett performativt biografiskt verk igång ett feedback-kretslopp i offentligheten.

Det är den föreställningen – som utspelar sig både inuti och utanför bokpärmarna – min

uppsats vill undersöka. För att studera de mekanismer som tillsammans skapar ett

performativt biografistiskt verk har jag valt den svenska bok som allra tydligast

stämmer in på Haarders definition – och som ledde till decenniets största kulturdebatt:

Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Maja Lundgren var vid utgivningen en respekterad författare, översättare och

litteraturkritiker. År 2001 utkom hennes andra roman ”Pompeji” som hyllades på nästan

samtliga svenska kultursidor. Boken fick Skånska Dagbladets litteraturpris,

nominerades till de internationella priserna Bancarella och Prix Jean Monnet de la

littérature européenne och det svenska Augustpriset. Hon medverkade regelbundet på

Aftonbladets kultursidor, där hon i perioder var anställd. Myggor och tigrar är till stora

delar skriven i Neapel och skildrar stadens maffiastrukturer som en analogi över det

patriarkat som dominerar och domderar i kultursverige – särskilt på Aftonbladets

kulturredaktion. Den efterföljande debatten blev enorm och totalt genererade boksläppet

över 700 artiklar9.

Litteratur kan vara ett effektivt forum för motstånd, där dominerande konstruktioner

plötsligt förskjuts genom omskrivningar, avvikelser eller överdrifter10

. Både Maja

Lundgren och berättarjaget upprepar vid flera tillfällen att verket har som vision att

avslöja och rubba kulturvärldens mansvälde, och en studie av Myggor och tigrars som

8 Mellberg s.199 9 Jan Guillou, ”Förtal är kul – men nu måste någon säga ifrån”, Aftonbladet, 2007-11-25

10 Kristina Fjelkestam & Claudia Lindén, ”Kropp, verklighet, fiktion. Läsning som subversiv handling”, Svensk

genusforskning i världen, red. Anna Johansson, Göteborg, 2001, s. 93f.

5

performativ biografism kan därför kompletteras med Butlers teori om hur det

performativa könet skapas, eller omskapas, genom upprepade handlingar.

2. Syfte och problemformulering

Performativ biografism är ingen litteraturteori utan ett försök att ringa in och förstå en

nutida, konstnärig strömning. När Haarder definierar begreppet appliceras det främst på

danska böcker, till exempel Claus Beck Nielsens Claus Beck-Nielsen (1963-2001). En

biografi (2003) och Jörgen Leths Det uperfekte menneske (2005). Syftet med min

uppsats är att påvisa hur Maja Lundgrens Myggor och tigrar är ett uttryck för

performativ biografism. Vidare kommer jag, utifrån Judith Butler, undersöka om det

performativt biografiska kan användas som grund för en feministisk strategi.

2. 1. Frågeställning:

Hur uttrycks performativ biografism i Myggor och tigrar – och rymmer de performativt

biografistiska dragen feministisk potential?

3. Metod och avgränsning

Performativ biografism vänder sig emot tanken på konsten som autonom. Istället byggs

och lever den av interaktion. Jag kommer därför använda mig av både berättarjagets och

författaren Maja Lundgrens utsagor, även om de står för varsin röst. I Myggor och tigrar

som kulturell händelse ingår även receptionen. Hundratals recensioner, debattartiklar

och kommentarer – för att inte tala om blogginlägg – har kommenterat utgivningen. För

att göra undersökningen överskådlig väljer jag att enbart använda de texter som

publicerats i Sveriges fyra största tidningar: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet,

Expressen och Aftonbladet. Den aktuella receptionen publicerades under halvåret efter

utgivningen den 7 augusti 2007 – sammanlagt 49 artiklar. De kommentarer som citeras i

min uppsats är sådana som tydligt positionerar sig eller uttrycker en tendens i debatten. Judith Butlers teori om det performativa könet kompletterar och fördjupar begreppet

performativ biografism och hennes tankar finns med som ett genomgående perspektiv i

analysen av vad som sker i och kring verket. I kortare stycken citeras även

idéhistorikern Karin Johannisson och medieforskaren Gunilla Jarlbro, men deras bidrag

kräver ingen utförlig teoretisk presentation.

6

4. Tidigare forskning

Inom litteraturvetenskapen har många teoretiker försökt reda ut begreppet självbiografi.

Mellan 1950 och 1970 var självbiografiforskningen fokuserad på att finna definitioner

av självbiografin som text och förstå hur den kunde särskiljas som en egen litterär

genre11

. Därefter kom en vändning: från att tidigare ha sökt textens inre karaktär, vilka

karakteristika som utmärkte självbiografin, ville författaren Philippe Lejeune i Le pact

autobiographique (1975) utgå från hur böckerna presenterades – vad de utgav sig för att

vara12

. Enligt Lejeune utmärks självbiografin av att en gemensam namnidentitet

mellan författare, berättare och huvudperson upprättar en sanningspakt med läsaren.

Han ritade upp ett rutnät där man tydligt kunde kategorisera verk som antingen fakta

eller fiktion. Men två rutor blev tomma och undandrog sig Lejeunes dikotomi. Det

första fallet består av att huvudpersonen i en roman har samma namn som författaren

och det andra innebär ett självbiografiskt kontrakt men utan namnidentitet mellan

författare, berättare och huvudperson.

Andra teoretiker försöka därefter fylla i eller problematisera de tomma rutorna. Den

franska litteraturprofessorn Serge Doubrovsky skrev verket Fils (1977), där

huvudpersonen bar författarens initialer men genrebetäckningen var ”roman”, och

tyckte sig därmed ha skapat en ny blandform av fakta och fiktion som han kallade

”autofiktion”13

.

En annan kritiker av Lejeune var dekonstruktivisten Paul de Man som menade att

gränslandet mellan fakta och fiktion låg till grund för allt berättande. Att skriva ren

”fakta” är omöjligt då det snarare är skrivakten som formar det liv som berättas – istället

för tvärtom: ”we assume that life produces the autobiogarphy as an act produces its

consequences, but can we not suggest, with equal justice, that the autobiographical

project may itself produce and determine the life14

”.

Relativt nyligen presenterades ett nytt förhållningssätt av den danska litteraturvetaren

11

Lisbeth Larsson, Sanning och konsekvens: Marika Stiernstedt: Ludvig Nordström och de biografiska berättelserna, Stockholm 2001, s 12 12 Lisbeth Larsson, ”Självbiografi, autofiktion, testimony, life writing”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 4 2010, s 13 13

Lenemark s. 94 14 Citerat efter Lenemark, s. 94

7

Poul Behrent i boken Dobbeltkontrakten. En æstetisk nydannelse (2006). Han använder

sig av Lejeunes kontraktbegrepp, och kontrasterar därmed mot autofiktionens

blandform, men påstår vidare att två kontrakt kan ingås samtidigt: ett för fiktion och ett

för fakta. Vad som särskilt utmärker de dubbla kontrakten är att de inte behöver utlösas

samtidigt, att de ”hverken tilbydes eller tegnes samtidigt15

”. Det som kan tyckas vara en

motsättning hänger samman när ”den ene kontrakt ikke dementerer, men betinger den

anden16

”. I den processen är ofta medierna centrala, till exempel genom att författaren

gör dubbla utspel om textens karaktär, och på så sätt rymmer teorin ett överskridande av

verkautonomin – i skarp kontrast till den tidigaste självbiografiforskningen. Att kunna

höja blicken från texten är ett drag dubbelkontraktet har gemensamt med performativ

biografism.

4. 1. Kvinnors självbiografiska skrivande

Från att under 50- och 60-talet ha varit närmast obefintliga fick kvinnors självbiografier

ett uppsving mot slutet av 70-talet. Inom den feminismen rörelsen var ”erfarenhet” ett

viktigt ord och berättelsen om det egna jaget blev ett politiskt vapen17

. Lejeunes tes om

de omöjliga ”tomma rutorna” har uppenbarligen blundat för kvinnliga författare.

Lisbeth Larsson konstaterar att flera svenska kvinnors självbiografier under 70-tals-

boomen platsar i de två tomrummen, och exemplifierar med Sun Axelssons Drömmen

om ett liv (1978), som betecknas ”roman” men har gemensam namnidentitet mellan

huvudperson och författare, och Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (1976), vars

huvudperson hette Anna men behandlades självbiografiskt18

. Snart fick böckerna det

nedsättande epitetet ”bekännelselitteratur” och deras värde underkändes av det litterära

etablissemanget. I början av 80-talet var kvinnors självbiografier på tillbakagång och

trenden bland kvinnliga författare var att ”de inte betraktade sig som kvinnliga författare

utan som författare och att de inte skrev självbiografi utan fiktion19

”. I slutet av 90-talet

och början av 2000-talet tågar kvinnors självbiografiska berättelser åter in på den

svenska bokmarknaden, med Carina Rydberg, Unni Drougge och Maja Lundgren som

främsta exempel.

15

Poul Behrendt, Dobbeltkontrakten. En æstetisk nydannelse, Köpenhamn 2006, s. 26 16 Behrendt, s. 26 17

Larsson, ”Självbiografi, autofiktion, testimony, life writing”, s 7-8 18 Larsson, ”Självbiografi, autofiktion, testimony, life writing”, s. 13-14 19 Larsson, ”Självbiografi, autofiktion, testimony, life writing”, s. 8-9

8

Den status som jagberättandet hade i feministiska kretsar under 70-talet utgick från en

syn på språket som ett relativt okomplicerat verktyg för verklighetsåtergivning.

”Språket, benämnandet, var det självklara redskapet, det som skulle återföra den

förträngda erfarenheten till samhället – och samtidigt förändra det20

”, konstaterar

Lisbeth Larsson. I den teoretiska diskussionen som följde under främst 80- och 90-talet

fick begrepp som ”kvinna” och ”erfarenhet” citationstecken kring sig och förlorade i

dignitet. Självbiografiforskningen blev ”en av huvudarenorna för postmodernitetens

nedmontering av… begreppen subjekt, erfarenhet, identitet, autencitet, minne och

sanning”21

. 70-talets tilltro till att kvinnor kunde skildra sina erfarenheter förbyttes i

synen på henne som inlåst i det patriarkala språket – förmögen bara att upprepa den

redan givna berättelsen om kvinnan. Istället för att söka kvinnors livserfarenheter letade

man efter hinder, sprickor och de strategier som användes för att, tröstlöst, försöka

bända sig ur det patriarkala språket. Eller för att uttrycka det ännu mer frankt: ”den

sanning man sökte handlade inte om kvinnors liv utan om varför det var så omöjligt för

dem att berätta den”22

.

Idag, när vi återigen ser en hausse för kvinnors självbiografiska skrivande, präglas

verken av en medvetenhet om jagets och språkets problematiska natur. Men medialt

spökar begreppet ”bekännelselitteratur” fortfarande. Christian Lenemarks avhandling

Sanna lögner- Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering (2009) som

jämför receptionen av Carina Rydbergs Den högsta kasten (1997) och Stig Larssons

Natta de mina (1997), konstaterar att när kvinnor använder sig av biografiska

konstantiver tenderar kritiken att i högre grad fastna i en självbiografisk läsning. Julia

Pennlerts D-uppsats Jag, jag, jag (2008), en receptionsundersökning av tre performativt

biografiska verk utgivna år 2007, kommer till samma slutsats: den biografiska insatsen

har olika högt pris beroende på kön23

.

20 Lisbeth Larsson, ”I förtröstan på berättelsen. Tre kvinnor som skrev sina liv”, Bonniers litterära magasin nr 2 1994, s 28 21

Larsson, ”Självbiografi, autofiktion, testimony, life writing”, s. 10f. 22

Larsson, ”Självbiografi, autofiktion, testimony, life writing”, s. 12 23 Julia Pennlert, Jag, jag, jag, Göteborgs universitet 2008

9

5. Teori

5. 1. Performativ biografism

”Performativitetsperspektivet vänder forskarens uppmärksamhet mot kulturella

handlingar. Frågan gäller det som en kulturell handling (ett språkligt yttrande, ett

uppförande el. dyl.) gör. Den gäller inte i första hand handlingens mening, utan dess

verkan, dess performance24

”. Så definierar litteraturvetaren Wolfgang Behschnitt

begreppet performativitet, som blivit alltmer centralt inom kulturforskning. Oavsett

självständighet eller tillgänglighet befinner sig konsten alltid i en kontext av händelse:

”Texten skrivs, distribueras och läses. Skrivakten, bokproduktionen, försäljningen och

läsningen kan analyseras som kulturella handlingar, som praktiker styrda av fastlagda

regler, av ett script som ingår i och reproducerar en social ordning, en diskurs25

”.

Utifrån insikten om konstens performativa natur och det senaste årtiondets

självbiografiska experiment har den danska litteraturvetaren Jon Held Haarder lanserat

begreppet ”performativ biografism”. Han vänder sig emot att landsmannen Poul

Behrendts begrepp ”dubbelkontrakt” betonar dikotomin fakta/fiktion och vill i stället

låta förhållandet mellan fakta och fiktion vara ”underordnad det faktum att biografiska

framställningar av alla de slag griper in och gör något med världen26

”. När man studerar

ett biografiskt material utifrån performativ biografism är det alltså inte, som inom

nykritiken eller poststrukturalismen, frånkopplat sin författare eller mediala kontext.

5. 1. 1. Jaget som spelpjäs

I biografiska verk är fabulan helt eller delvis intersubjektivt tillgänglig – till skillnad

från fiktiva texter där sujetten är mottagarens enda ingång till fabulan. Därmed kan

mottagaren ha en egen uppfattning om fabulan och kasta tillbaka sin version. I

performativ biografism är den rörelsen central och textjaget används för att skapa effekt:

Det performative består i, at biografiske oplysninger ikke optræder som en

bagvedliggende sandhed eller kontekst, hvis forhold til teksten bestyres af litteraten, ej

heller som påstande om et ligefremt forhold mellem tekst og liv. Overensstemmelsen

24 Wolfgang Behschnitt, ”TEXT, TEATER, HANDLING. Om performativitet som litteraturvetenskapligt forskningsperspektiv”, Tidskrift för litteraturvetenskap nr 4 2007, s. 36 25

Behschnitt, s 39 26 Lenemark, s. 101

10

mellem forfatteren i teksten og forfatterens eget liv optræder som et æstetisk virkemiddel,

dvs. som en funktion eller strategi i teksten27

De biografiska språkhandlingarna kan beskrivas som en insats i ett spel - en medveten

strategi för att få till ett feedback-kretslopp. Den etablerade spelplanen lockar till

deltagande genom ”skillnaden och spänningen mellan konst och icke-konst, mellan

icke-fiktion och fiktion, mellan autenticitet och iscensättning”, en ”tröskelestetik” som

triggar mottagaren att kasta sig in i spelet och leverera input28

. I tröskelestetiken ingår

ett problematiserande av biografiska tillgångar. Istället för att fastslå sina erfarenheter

förhandlar och experimenterar subjektet med föreställningen om ett objektivt

verifierbart förflutet29

. Haarder särskiljer performativt biografiska verk med

karaktärsdraget ”narrativitet som inte avger narrativ”. Precis som i en klassisk

scenkonstperformance ställs läsaren inför oförståeliga, kanske våldsamma och moraliskt

tveksamma händelser – utan att få alla skeenden klargjorda. Det icke-narrativa draget

uppmuntrar mottagaren att reagera aktivt, tolka och återberätta utifrån sin egen

upplevelse30

. Tyngdpunten flyttas från berättat förlopp till ”berättarsituationens nutid

och det ännu inte berättades framtid, vilket… innebär frågor om berättarens

auktoritet31

”. Haarder exemplifierar med Claus Beck-Nielsen (1963–2001). En biografi,

en bok som bygger på hur den danska mångkonstnären Claus Beck-Nielsen iscensatte

ett liv som personnummerslös. Här är det verkets brist på moralisk måttstock som

hindrar förloppet från att bli till berättelse32

. Att på olika sätt luckra upp jaget, biografin

och narrativet är ”virkemiddel” i den performativt biografiska föreställningen.

Strategierna leder vidare till frågan om vilka effekter den kulturella händelsen vill

uppnå.

5. 1. 2. Ett identitetspolitiskt projekt

Utöver de uppenbart kunskapsteoretiska frågeställningarna utmärks performativ

biografism av en identitetspolitisk dimension. I likhet med body art har den växt fram

27

Jon Helt Haarder, ”Til døden skiller jer ad: Claus Beck-Nielsen (1963-2001) - en posthum selvbiografi”, Kritik 2004:168-169, läst på nätet: http://www1.sdu.dk/Hum/jhh/CbnRif4.pdf 28 Haarder, ”Ingen fiktion. Bara reduktion”, s. 86 29 Jon Helt Haarder, ”Ingen fiktion. Bara reduktion - Performativ biografism som konstnärlig strömning kring millennieskiftet”, Tidskrift för litteraturvetenskap nr 4 2007, s. 78 30

Haarder, ”Ingen fiktion. Bara reduktion”, s. 90 31

Haarder, ”Ingen fiktion. Bara reduktion”, s. 79 32 Haarder, ”Ingen fiktion. Bara reduktion”, s. 79

11

under ”senmodernitetens intensiva upptagenhet av identitet, sexualitet och kropp33

” –

och involverar sig i frågor om kön, etnicitet mm. Behschnitt betonar att ”kulturella

handlingar både följer och förändrar ett diskursivt ’script 34

’”. Genom att på olika sätt

avvika från normer – eller trigga fram reaktioner som blottlägger dem – kan diskursens

ordning avslöjas och undermineras”. Man kan återigen dra paralleller till klassisk

scenkonstperformance där till exempel artisten Ann Liv Young klär ut sig till väna

sagoväsen och samtidigt är aggressivt sexuell35

. Genom att upprepa diskursen en gång

för mycket – eller abrupt avvika ifrån den - exponeras dess konstruerade natur. På

samma sätt vill performativt biografiska verk visa på och tänja ut olika manus som styr

våra liv.

5. 1. 3. Feedback-kretsloppet

”Den elektroniske kommunikations tidsalder er den biografiske tidsalder36

”, skriver

Haarder och kopplar samman de nya sociologiska villkoren, som uppkommit till följd

av ny teknik, med ett ökat intresse för det biografiska. Uttalandet stärks av bloggar och

nätforum där människor delar med sig av sina liv. Christian Lenemark liknar bloggen

vid ”en pågående (multi)medial performance där skribenten spelar sig själv, och pu-

bliken agerar påhejare och medregissör37

”. Precis som att bloggar byggs av input

utmärks performativt biografiskt verk av det mediala greppet ”remediering”, det vill

säga att ett medium tillägnar sig ett annat, citerar eller bygger vidare på det i syfte att få

det biografiska att framträda autentiskt. Haarder exemplifierar återigen med Claus

Beck-Nielsens självbiografi, som använder sig av tidningsartiklar och mediala akter –

för att sedan bli debatterad i desamma38

.

När det performativa, politiska kortet spelas ut är receptionen en central del av verket.

Vad som då sker med den performativt biografiska insatsen ligger bortom författarens

kontroll. Sociologen John B Thompson beskriver i Medierna och moderniteten (2004)

en ny medierad offentlighet där offentliga personer inte har något val annat än att

underkasta sig den tvingande synlighetens lag. Situationen skapar en ny form av

33 Haarder, ”Ingen fiktion. Bara reduktion”, s. 79 34 Behschnitt, s. 38 35

Alexander Kuprijenko, ”Snövit in på bara skinnet”, Sydsvenska Dagbadet 2009-04-28 36

Jon Helt Haarder, ”Litteraturvidenskab i den performative biografismes tidsalder”, på nätet: http://www1.sdu.dk/Hum/jhh/bioartikel3.pdf 37

Lenemark, ”ONLINE – bloggen som performativ plattform för självframställning”, s. 52 38 Haarder, ”Ingen fiktion. Bara reduktion”, s. 83

12

bräcklighet: hur mycket de än ”kan försöka styra sin synlighet kan de inte kontrollera

den helt; de kan förlora greppet om synlighetens fenomen så att det till och med verkar

mot dem39

”. En vidareutveckling av den offentliga utsattheten, som den gestaltar sig i

nuet, finns i begreppet ”middle region”, som enligt Haarder är den performativa

biografismens scen. Betäckningen lanserades i No Sense of Place (1985) av J.

Meyrowitz utifrån sociologen Erwin Goffmanns begrepp ”back stage” och ”on-stage”.

Om våra liv tidigare i historien präglades av dessa två positioner, ett ostrukturerat privat

och ett kontrollerat offentligt, så har bild- och nätmediets explosion skapat ett

mellanläge där människan ständigt befinner sig både på och bakom scenen, i ”middle

region”. Att navigera och skapa sig själv i middle region kräver helt nya färdigheter och

Haarder konstaterar att ”Vindere bliver de, der kan håndtere deres privatheds

tilstedeværelse on-stage40

”.

5. 2. Det performativa könet

Både tidsandan och performativ biografism betonar människoidentiteten som handlande

snarare än varande. På samma sätt är grundtanken i Judith Butlers feministiska teori det

performativa könet. I portalverket Gender trouble (1990) reagerade hon mot hur den

feministiska rörelsen använde sig av begreppet ”kön”. Genus framställdes som en social

konstruktion i relation till ett ursprungligt kön. Genom att hålla fast vid könet

motiverades begreppet ”kvinna”, vilket sågs som en förutsättning för att kunna bedriva

”kvinnokamp”. Begreppet ”genus” hade inom feminismen blivit en diskurs genom

vilket ett naturligt kön antogs som ”fördiskursivt41

”. Judith Butlers teori tar ett radikalt steg längre genom att problematisera all naturlighet

eller ”närvarometafysik”. Kroppen har ingen allmän karaktär innan den får sin

könsbetäckning utan är ett medium som förstörs och omgestaltas under historiens

”obevekliga skrivapparat42

”. Att ta den psykiska världens ”invändighet” för given är ett

grovt teoretiskt misstag som bygger på västvärldens djupt rotade uppfattning om

ursprunglig identitet. Istället skapas invändigheten av handlande. Könet uttrycker sig,

med gester, språk och formulerade begär, utifrån en fabricerad kärna och är

performativt. 39 John B Thompson, Medierna och moderniteten, Göteborg, 2004, s 176 40 Haarder, ”Litteraturvidenskab i den performative biografismes tidsalder”, http://www1.sdu.dk/Hum/jhh/bioartikel3.pdf, 41

Butler s. 11 42 Butler s. 206f

13

Att feministisk teori tidigare varit ovillig att fullt ut bejaka det performativa könet

bygger på tanken att den som är konstituerad av kulturen är determinerad av densamma

– något som Butler vänder sig emot: ”konstruerande står inte i motsats till handlande;

konstruktionen är handlingens nödvändiga scen43

”.

5. 2. 1. Subversivt handlande

Vad som styr människors handlande, och som ger sken av natur, är en utbredd

hierarkisk och dualistisk social struktur som Butler kallar Den heterosexuella matrisen.

Praktiken kräver två könspoler och samstämmighet mellan kön, genus, sexuell praktik

och begär44

. Men om könsdiskursen upprätthålls av handlande, och framför allt ständiga

upprepningar, finns möjlighet att avvika och härma ”fel”. Butler exemplifierar med

dragshowen som upplöser dikotomin mellan inre och yttre psykiska rum och ”driver

gäck med såväl den expressiva genusmodellen som föreställningen om en sann

genusidentitet45

”. Artistens genusparodi utgår inte från något original utan parodierar

själva begreppet original. I dragshowen spelas på en dissonans mellan anatomiskt kön,

genusidentitet och genusagerande. Att de plötsligt inte har något kausalt förhållande till

varandra avslöjar strukturens imitativa och tillfälliga karaktär.

Just därför erbjuder varje ögonblick en öppning för handlingar som skaver mot den

heterosexuella matrisen: en överdrift eller avvikelse46

. Genom att ständigt göra kön fel

kan normerna upplösas i sin nuvarande skepnad. Butler är medveten om att strategin

oundvikligen skapar nya strukturer, men tror ändå på bättre sådana, där det finns lika

många kön som människor och normerna som möjliggör upprepandet tappat bärkraft47

.

Språket är en viktig del i hur rådande strukturer reproducerar sig. En viktig inspiration

och referens i Gender trouble är Monica Wittig, som citeras i sin teori om att pråket är

både orsaken till det sexuella förtrycket och vägen ut ur det. Genom att språket

upprepas, blir praxis och institutionaliserat skapar det skenet av verklighet. Men språket

43 Butler s. 37 44 Butler s. 23 45

Butler s. 215 46

Butler s. 216 47 Butler s. 231

14

är också formbart och litterära verk kan fungera som ”en krigsmaskin” när

marginaliserade grupper intar subjektsposition48

.

6. Myggor och Tigrar – en analys

6. 1. Drivkrafter

Performativ biografism kan liknas vid ett spel som sätts igång i offentligheten, där

texten genom olika strategier vill lyfta frågor till debatt. Myggor och tigrar är tydlig

med att det som sägs inte är privat, utan ”kulturellt, politiskt och offentligt49

”. Trots att

berättarjaget ofta brottas med sina intentioner framträder tydliga drivkrafter och visioner

för bokens feedback-kretslopp. I en chatt på Dagens Nyheters hemsida får Maja

Lundgren frågan viken typ av bok hon skrivit och svarar: "Den är litterär aktivism som

förhoppningsvis kan åstadkomma förändring50

".

6. 1. 1. Få myggorna att anfalla som tigrar

Bokens titel är ett citat från Wilhelm Ekelund och en bild av olika sorters förtryck: det

synliga, brutala och det osynliga, subtila. Den napolitanska camorrans våld är verkligt,

medan de processer som utspelar sig innanför lagen är svårare att greppa. Berättarjaget

fruktar framför allt dem som får utlopp för sin ondska på rätt sida om lagen. Det är

”giftmygg, giftiga giftiga myggor..”(s. 60) och ”vapenskramlet, tjuvnypen…” (s. 158)

som attackerat henne i den svenska kulturvärlden. Hon liknar tillvänjningsmekanismen i

ett patriarkat eller en maffiastat med minnet av en tjurfäktning: när den första tjuren dog

grät hon, till den andra vrålade hon med resten av publiken. Gång på gång upprepas att

berättarjaget måste bryta mot omertá, den regel som inom maffian kräver lojalitet och

tystnad, för att valet står mellan att ”antingen hänga ut försåtlighetens mästare i

nackskinnet, eller bli galen” (s. 81). Även författaren Maja Lundgren uttrycker sin

önskan att avslöja män som fått härja utan motstånd: ”Det är ett slags anklagelseskrift

och det är ju på riktigt… Som det är nu kan folk bete sig som svin utan att det får några

konsekvenser”, säger hon i Svenska Dagbladet och hoppas vidare att ”männen på

48 Butler s. S. 193 49 Maja Lundgren, Myggor och Tigrar, Finand 2007, s. 52. Hädanefter markeras citat från boken i brödtexten med sidnumret inom pratantes. 50

Citerat efter Christer Hermansson, Anneli Jordahl, Marie Peterson och Mats Söderlund, ”Lundgren-drevet är oacceptabelt”, Dagens Nyheter 2007-09-19

15

Aftonbladet får sparken51

”.

Dubbelmoralens kärna uttrycks i texten med att ”sexualitetens lagar fortfarande är

viktorianska medan det officiellt råder lika villkor för män och kvinnor” (s. 236). Den

förvirringen måste övergå i klarhet. Och för att föra sanningen i dagen antyds en vision.

I ett stycke berättar huvudpersonen om ett experiment som gjorts på en babianflock

dominerad av aggressiva hannar. När flocken tilldelades ett stycke giftigt kött lade

hannarna genast beslag på det – och gick under. Hon konstaterar att ”nu förstår ni

kanske varför vi ska överlåta parnassen åt all världens tuppjuck” (s. 249). Genom att

väcka offentlighetens vrede vill berättarjaget få patriarkatet att avslöja sig och börja

anfalla expicit: ”angrip gärna, men angrip som tigrar och inte som mygg” (s. 160).

Myggor och tigrar ska vara det förgiftade köttet.

Föreställningen om ett könskrig är närvarande, när berättaren undrar om hennes hat är

den sista, nödvändiga etappen i den feministiska revolutionen, och konstaterar att

”kvinnor måste bli betydligt bättre på att döda” (s. 247). Till skillnad från Butler

uttrycker hon vid ett tillfälle vad som kan tolkas köns essentialistiskt: ”den som påstår

att kvinnan inte finns eller är en konstruktion vet ingenting. Det är bara

bekvämlighetslögner. Kvinnan finns, och det är därför alla är så rädda” (s. 202). Även

visionen om att låta de ”aggressiva babianhannarna” ta över parnassen – och förgöra sig

själva – indikerar en syn på naturgivna kön. Samtidigt är det strukturer som avslöjas i

texten, och berättarjaget vill utplåna könsdikotomin, kanske i en framtid där kriget redan

utkämpats:

Sen hörde jag en förläggare tala om en roman av Ulla Isaksson som Modernista tänkte

ge ut.

– Det är fantastiskt, hon tar klivet upp ur kvinnolitteraturen!

Klivet upp ur…

Väck med den skillnaden (s. 75)

6. 2. Performativa strategier

6. 2. 1. Tröskelestetiken

Det första som händer är att texten slår in osäkerhetskilar både vad gäller berättarjagets

förmåga att ta in verkligheten och språket som förmedlare av den. Inledningsscenen är

51 Lina Kalmteg, ”Roman angriper kulturmaffian”, Svenska Dagbladet 2007-08-03

16

en bro i utkanten av Neapel som berättarjaget, författaren, ska passera på väg till ett

museum. Tre män blockerar platsen och hon antar att de är maffia, camorrister. Männen

ställer frågor om vart hon är på väg, om hon varit där förr, och följer henne en bit. I en

pizzeria, dit hon går in för att fråga efter vägen, ligger en död man på golvet. Efteråt är

sinnena grumliga och frågan om sanning väcks. Hade trottoaren verkligen varit

blockerad? Låg mannen på pizzeriagolvet kanske bara och sov? En brottningsmatch har

börjat: ”Att låtsas se något som inte finns. Att inte låtsas se något som finns.

Tvångstanke. Manisk upptagenhet” (s. 21). Under det arbetet måste berättaren skilja

vanlig avund från vad som specifikt riktas mot en kvinna som tar för mycket plats.

Dessutom, vilket gör henne utsatt: ”utan att idealisera mig själv” (s 54).

Författaren presenterar sig tidigt som extremt känslig, något som alltid riskerar att slå

över i paranoia. Sensibiliteten balanserar på en nålsudd och hon måste vara på sin vakt

för att inte bli bergtagen. Hon betonar att en stor del av all kommunikation är icke-

verbal och att ”det är lättare att ljuga med ord än det är att ljuga med utomspråkliga

signaler”(s.18). Både sinnet och språket presenteras alltså som osäkra, för att inte säga

omöjliga, källor till sanningen. Den klassiska berättarauktoriteten undergrävs. Mitt i ett

stycke kan texten brytas av med ett ”vem är jag?”. Det rättspatos som utmärker verkets

uttalade syfte kombineras med redovisningar av den egna ondskan: barndomens

tortyrfantasier, där författaren plågar människor med galgar, och megalomana lekar, till

exempel när hon är på semester, står på balkonen och låtsas att arbetarna på gården är

hennes slavar. ”Allt man kan komma på – neuros, sexuell frustration, paranoia – som

skulle kunna vändas emot mig kan komma att vändas emot mig” (s. 375). Genom att,

till synes, blotta hela huden ger hon kommande kritiker stor träffyta.

Trots den osäkra ställning berättarjaget gett sin egen röst skildras den svenska

kulturvärlden detaljerat. Från Stockholmsfesterna och redaktionstillvaron är replikerna

så noggrant återgivna att varje förlängd diftong markeras med två- eller tredubbla

vokaler. Texten beskriver rangsystemen på Aftonbladets kulturredaktion, hur kvinnors

ord inte räknas och idéer måste transporteras genom ett hierarkisystem innan de når

chefen. Berättarjaget skrattar åt chefernas sexistiska skämt och känner skulden växa.

Manliga alkoholister utbrister att ”jag gillar inte när tjejer blir fulla” (s. 73). Någon

uppmanar henne att ”suga hårt” på cigaretten.

Alla inblandade skrivs ut med för- och efternamn. De uthängda innehar ledande

positioner i svenskt kulturliv och därmed makt att offentligt reagera eller anfalla

författaren – vilket inte kan ses som annat än en performativt biografisk strategi.

17

Beskrivningarna är ofta skoningslösa. Ett samtal betraktat från avstånd mellan Tomas

Lappalainen och Stig Larsson beskrivs med ”Lappalainens lilla kockerspanieltunga i

idolens rövhål”.

Men de noggrant dokumenterade händelserna börjar långsamt utmana läsarens

förtroende. Författaren Maria Küchen, en av få kvinnor i boken, anklagas för att

medvetet ha glömt en babydräkt på berättarjagets säng – i syfte att pika hennes

barnlöshet. Aftonbladets kulturchef Håkan Jeansen, som hon haft en kort romans med

men senare blivit avvisad av, börjar skicka meddelanden via kultursidans rubriker. Det

börjar med ”Jotack, det knallar” som svar på ett vykort från berättarjaget. Därefter

uppfattar hon rubriker och texter om sex, otrohet och längtan som riktade till henne i

syfte att demonstrera makt. Överallt finns dolda tecken och tröskelestetiken väcker

frågan om sanning eller lögn.

På samma sätt spelar Myggor och tigrar medvetet på svårigheten att genrebestämma

verket:

Vi måste hitta på ett annat namn för detta dokument än roman, för kallar vi det roman blir

damer och herrar kritiker upprörda: roman får inte bli en slaskbetäckning för vad som helst.

De har rätt: en roman har en intrig, och framförallt: den är fiktiv. Dessutom brukar det hävdas

att personerna i en roman ska undergå en psykologisk utveckling, och här utvecklas ingen,

här går allt i cirklar.

Iesceeeenneee!

Vi kan inte gärna kalla den camorristisk dokumentärroman.

Jo. vi kan gänra kalla den carmorristisk dokumentärroman med syfte att avskaffa

våldsromantiken.

Att långsamt utveckla ett tråkigt inferno (s. 352)

Texten kan inte själv bestämma sig. Baksidesinformationen förklarar att författaren rör

sig ”i gränslandet mellan litteratur och verklighet” men berättarjaget är på det klara med

att hon aldrig kommer blanda fakta och fiktion. Det är antingen eller, för hon vill inte

”hamna någonstans mittemellan”(s. 357) och utbrister ”fiktion – fan heller”. Ett

självbiografiskt kontrakt stärks av att berättarjaget, ”Maja Lundgren”, skriver på en bok

med arbetsnamnet Myggor och tigrar.

Samtidigt beskrivs projektet som ”underbart surrealistiskt” (s. 243) och beräknande:

”Att hitta en lögn så uppenbar att alla kan se den men så fräck att ingen tror på den…

Var receptet”. Med Paul Behrents ord kan man prata om dubbla kontrakt, som tecknas

vid olika tillfällen. Men utifrån ett performativt biografiskt synsätt är den tvetydiga

18

genren framför allt ytterligare en dimension av tröskelestetiken - en strategi i syfte att

aktivera respons.

Osäkerhetskilarna i texten har också en etisk dimension. Mot slutet av boken diskuterar

berättarjaget med sin förläggare inför utgivningen. Förläggaren vill att hon städar upp i

texten och skaffar fram mer bevis mot Aftonbladet eftersom att det verkar handla om

”paranoia, besatthet och en ensam människas bristande verklighetsförankring” (s. 496).

Hon vägrar eftersom att ”Läsaren bör sväva i ovisshet om vad som är vad. Det är det

enda realistiska”. Visionen kan beskrivas med Haarders ord ”narrativitet som inte avger

narrativ”. Bristen på fasta hållpunkter när både berättarauktoritet och genre är

obestämda gör att verkets skeenden ter sig svävande. Precis som i en konstnärlig scen-

performance ställs läsaren inför en situation som triggar henne att själv formulera sin

upplevelse och skapa det färdiga narrativ som texten saknar.

6. 2. 2 Att inta rollen som geni

Idéhistorikern Karin Johannisson har i Dagens Nyheter beskrivit hur geniet sedan

antiken kopplats till manlighet: ordet ”geni” kommer av ”genius” som betyder manlig

skyddsande. Begreppet hänger traditionellt samman med tanken på utvalda

individer(män) som besitter en ”gudomlig utvaldhet och inspiration med snudd på

dårskap52

”. Författaren i Myggor och tigrar uttrycker genomgående en självbild som

kan kopplas till geniskapet och därmed avviker från den normativa genushandlingen.

Texten är lång, upprepar sig, blandar dagboksutkast, filosofiska resonemang och

ordlekar. Att formen bryter mot narrativa konventioner om utveckling och spänning är

en medveten anti-estetik och ”för avantgardistiskt för avantgardet” (s. 39). Berättarjaget

har hypnagoga upplevelser precis innan insomningen, då röster inifrån huvudet uttalar

surrealistiska fraser. Hon tolkar dem som budskap och drar konsekvensen: ”Det betyder

att tidens trauma har valt mig till spelplats”(s. 49). Upplevelsen av att vara utvald är

central och författaren månar om sin outsiderposition genom att ”inte bara motvilligt

foga sig i utanförskapet utan aktivt välja det” (s. 236). Framöver ska hon alltid vara en

marginell krypskytt. I en intervju i Dagens Nyheter bekräftar Maja Lundgren att

Myggor och tigrar står utanför, eller över, annan litteratur: ”Det är ett litterärt

mästerverk, men den hamnar utanför den där världen. Det går inte att bedöma den eller

52

Karin Johannisson, ”Geniet har förknippats med både sunkig kroppslighet, brist på hygien...”, Dagens Nyheter 2010-01-25

19

ge den pris och det är helt i sin ordning. Den ska vara utanför53

”.

Samtidigt finns en ironisk medvetenhet om geniskapets manliga konnotationer: ”Menar

jag verkligen detta eller försöker jag ägna mig åt den falska typen av självförhärligande

självbiografi som kan gå under samlingsnamnet ”ett asocialt genis uppväxt”? Må detta i

så fall vara lika grovt som Salvador dalis skamlösheter” (s. 30). Hon konstaterar att

”Mina diatriber mot män är inte ”rouligare” än Strindbergs mot kvinnor” (s. 375).

6. 3. Feedback-kretsloppet

Myggor och tigrar uppvisar tydligt vad Haarder benämner som ”remediering”, det vill

säga att verket använder sig av eller citerar andra medier. Den respons berättarjaget får

på texten under skrivprocessen integreras i verket, till exempel när förläggaren har

synpunkter på innehållet. Mail från redaktörer och publicerade artiklar citeras ordagrant.

Aftonbladets kultursidesrubriker länkas till huvudpersonens privata affär med

chefredaktören och påstås vara maskerade buskap. Genom att lägga ihop medial data till

ett större mönster uttrycker boken sitt eget mediums överlägsenhet i förhållande till det

citerade. Men huvudpersonen antyder att också att hon själv gjort sig skyldig till påhopp

via mail – och är medveten om att det finns fler dokument som kan komma att tilläggas

i ett feedback-kretslopp.

Utgivningen ledde mycket riktigt till en hätsk debatt, om lögn, sanning,

publiceringsprinciper, maktstrukturer, skvallerstatus och – framför allt – Maja Lundgren

som person.

6. 3. 1 En omyndigförklarad författare

Ett par veckor efter recensionsdagen startade Dagens Nyheter satsningen ”Boklördag”

som nästan uteslutande vigdes åt Myggor och tigrar. Chefredaktören Maria Schottenius

gick hårt år förlagets beslut om utgivning och journalisten Dan Josefsson, en av de

namnuthängda i boken, skev en lång text där bokens innehåll underkänns som lögn.

Schottenius text konstaterade att det inte hör till ovanligheterna att paranoida människor

vill hämnas. Ovanligt är däremot att ”ett erkänt förlag ger ut en bok där en

uppenbarligen psykiskt labil person går bärsärkagång på sin namngivna omgivning. Att

profitera på en skör människas verklighetsuppfattning och riskera att de som råkat

53 Hanna Hellqvist, ”Boken är ett litterärt mästerverk”, Dagens Nyheter 2007-12-30

20

komma i vägen blir groteskt uthängda är ansvarslöst54

”. I en senare artikel förtydligade

hon vem som bar ansvaret: ”Jag anklagar inte författaren, utan förläggaren55

”.

Journalisten Dan Josefsson var den enda av de porträtterade männen som skriftligt

försvarade sig, och han konstaterade att ”för förläggaren Magnus Bergh, förlagschefen

Eva Bonnier och Albert Bonniers förlag är "Myggor och tigrar" ett moraliskt haveri”. 56

Han skrev om sin egen medverkan att ”Inte ett ord är sant. Vilket naturligtvis väcker

frågor om hur resten kommit till” och vidare: ”För att kunna visa hur hon arbetat blir jag

nu tvungen att också avslöja privata hemligheter”. Därefter följde utklippta mail han fått

från Lundgren, där hennes olyckliga förälskelse i honom tecknas, och ett mail hon

skickat till ett gäng stora dagstidningar, journalister och författare. Där rasar hon över

den moderna litteraturkritiken, kallar en namngiven kvinnlig journalist ”populistisk

kulturslemhora” och hoppas vidare att ”prostatacancer och äggstockscancer drabbar alla

korkade djävlar”. I samma tidning ifrågasatte även Thomas Anderberg utgivningen som

oetisk: ”Med tanke på de skadeverkningar som den här typen av uthängningar får borde

såväl författaren som förlaget ha frågat sig om medlen motsvarar målen. […] en hel del

av de myggbett som Maja Lundgren redovisar kan lika gärna tolkas som en klåda som

kommer inifrån57

”.

Som en helhet tecknar Dagens Nyheters bevakning bilden av en paranoid, galen och

utsatt författare vars bristande verklighetsförankring utnyttjats av förlaget för att skapa

uppmärksamhet. Maja Lundgren omyndigförklaras. Den hypersensitivitet,

hänsynslöshet och utvalda galenskap som berättarjaget kopplar till genialitet vänds emot

henne. Enligt Judith Butler är genus en överlevnadsstrategi inom ett tvingande system –

och knutet till tydliga straff och sanktioner. Den som misslyckas i sitt härmande, eller

aktivt upprepar fel handlingar, förskjuts och räknas ut58

. Kvinnor som inte beter sig som

kvinnor i offentligheten bestraffas ofta genom att placeras i en ”offerroll59

”, konstaterar

Gunilla Jarlbro i Medier, genus och makt.

En om möjligt ännu tyngre omyndigförklaring tilldelades Maja Lundgren av Jan

Guillou i Aftonbladet. Han skrev att det var omdömeslöst av förlaget Bonniers att ge ut

54 Maria Schottenius, ”Bonniers körde i diket”, Dagens Nyheter 2007-09-03 55 Maria Schottenius, ”Att överväga är inte censur”, Dagens Nyheter 2007-09-04 56 Dan Josefsson, ”Moraliskt haveri”, Dagens Nyheter 2007-09-03 57

Thomas Anderberg, ”Viktigt välja vapen”, Dagens Nyheter 2007-08-25 58

Butler s 218 59 Gunilla Jarlbro, Medier, genus och makt, Danmark 2006, s 39

21

en författare som först och främst behöver ”någon form av terapi”. Vidare drog han

offerdiskursen än längre genom att spekulerar i Maja Lundgrens möjliga självmord:

Men hur skriver man då nästa bok? Och hur får man i fortsättningen kontakt med en enda

kulturredaktion, där alla riskerar att bli namngivna och utpekade för ditt eller datt förtryck?

Och om självmordet då blir den enda, fortfarande överhettade, lösningen på problemet, så

kan inte ens den mest cyniske Bonnierkritiker föreställa sig hur det skulle gå att försvara

utgivningen av en så pass galen skrift att författaren på allvar trodde att alla de namngivna nu

skulle få sparken60

Berättarjagets ursinne, som uttrycker och ibland självmedvetet spelar med geniskapet,

omvandlas till inre svaghet och okontrollerad störning. Karin Johannisson beskriver i

”Melankoliska rum” hur sensitiviteten i en manlig kontext är förbundna med skapande

och genialitet medan den hos kvinnor omskrivs till något annat: ”antingen något mindre

och betydelselösare, privatare och trivialare, eller något farligare (hysteri, galenskap)61

”.

Medan ”kvinnans sensibilitet är instinktmässig, är mannens självmedveten och

iscensatt62

”. Författarens strategier för att avvika från de normativa genushandlingarna

tolkas i offentligheten på ett sådant sätt att agerandet återigen passar in i den kvinnligt

kodade charaden.

6. 3. 2. Den misslyckade romanen

Recensionerna av Myggor och tigrar var generellt ganska svala. Visserligen beskrevs

författaren som modig och hyllades för att, åtminstone delvis, skildra ett verkligt

existerande förtryck, men som bok betraktad påstods projektet falla sönder. Det är

berättarjagets strategiska anti-narrativa estetik – att ”långsamt utveckla ett tråkigt

inferno” - som möter kritik. Åsa Lindeborg skriver i Aftonbladet att ”boken på det hela

taget är ett litterärt misslyckande. Den är rastlös och okoncentrerad och den utsökta

stilistik som annars utmärker författaren återfinns bara undantagsvis. Berättelsen saknar

utveckling, är långtråkig och författarjaget – Maja Lundgren själv – förmår inte förklara

varför hon uppvaktar män som inte vill ha henne63

. Svenska Dagbladets Carl-Johan

Malmberg skriver:

60 Jan Guillou, ”Förtal är kul – men nu måste någon säga ifrån”, Aftonbladet, 2007-11-25 61 Karin Johannisson, Melankoliska rum – om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid, Falun 2009, s. 68 62

Johannisson, s. 111 63 Åsa Linderborg, ”Svar på tal”, Aftonbladet 2007-09-01

22

En roman måste vara något mer än ett revanschistiskt utspel. Den får en obehaglig grundton

av illvilja. Slutintrycket blir ändå inte att någonting verkligen klargörs, vare sig hos läsaren

eller hos Lundgren själv. Boken är underligt cirkulär, ältar utan insikter, utför en tröstlös på-

stället-marsch. Är denna bok avslöjandet av yttre, objektiva skeenden eller blottläggandet av

inre, paranoisk tvångslogik? Allt blir oavgjort när boken väl är slut.64

Även Dagens Nyheter Ulrika Kärnborg ser boken som ett misslyckande: "En antiroman,

kallar Lundgren den, en dokumentärroman utan dokument. Själv tycker jag att det

räcker med att konstatera att det över huvud taget inte är någon roman, utan något som

liknar skrivkramp65

."

6. 3. 3. En modig författare

Det största försvaret av Myggor och tigrar signerades av fem etablerade författare i

Dagens Nyheter. Istället för att sätta diagnos på författaren framhöll de ”en briljant

gestaltad analys av hur män skaffar sig positioner med hjälp av mer eller mindre dolda

allestädes närvarande hot om våld, sexuellt våld eller sanktioner av olika slag66

”. De

varnade också för vad hetsen mot utgivningen kunde göra med framtidens litteratur:

”Vem vågar kritisera makten efter detta, när makten har väl tilltagna spaltmeter att

tillintetgöra den som anklagar? Vart tog den konstnärliga och intellektuella friheten

vägen? Hur psykiskt labila vågar vi framstå i våra egna texter efter det här?”

Efter Maria Schottenius och Dan Josefssons artiklar i Dagens Nyheter replikerade

förläggaren Magnus Bergh till sin författares försvar: ”Sedan när måste man avlägga

prov på psykisk stabilitet för att skriva läsbar litteratur? Ingår inte sjukskrivning av det

slaget i just det patriarkala mönster som Maja Lundgrens bok blottlägger, och som gärna

stämplar obekväma kvinnor som galna hysterikor? 67

. Om man istället betraktar ”de

patriarkala och hämmande strukturer som ännu på 2000-talet trycker ned en kvinna och

som hon modigt med sin penna ristar en reva i - då finner man även skälen till att vi

ville ge ut ”Myggor och tigrar”

De övriga hyllningarna betonade Maja Lundgrens mod, och bekräftade hennes

iakttagelser från kulturvärlden. ”Kultursverige är hemskt. Alla redaktioner, alla förlag är

64 Carl-Johan Malmberg, ”Obehaglig grundton av illvilja”, Svenska Dagbladet 2007-08-07 65 Ulrika Kärnborg, ”Myggor och tigrar”, Dagens Nyheter 2007-08-07 66

Christer Hermansson, Anneli Jordahl, Marie Peterson och Mats Söderlund, ”Lundgren-drevet är oacceptabelt”, Dagens Nyheter 2007-09-19 67 Magnus Bergh, ”Pressetiska regler innebär censur”, Dagens Nyheter 2007- 09-03

23

ruttna68

”, skrev Linna Johansson i Expressen och gav egna exempel på trakasserier i

kultursammanhang. Maria-Pia Boëthius utnämnde Maja Lundgren till ”vår tids rebell”

och hoppades att de uthängda männen ”avskedas, om inte av sina ägare så av läsarna,

lyssnarna och tittarna69

”. Carina Rydberg, som även hon gjort kulturskandal genom att

hänga ut personer vid namn, skriver att ”Maja Lundgren har satt sin författarkarriär på

spel… Hon har skaffat sig mäktiga fiender och visat att hon är okorrumperad70

”.

Precis som bland kritikerna – där Åsa Linderborg utan att tveka skrev likhetstecken

mellan verkets inre och yttre författare i formuleringen ”författarjaget – Maja Lundgren

själv” - stod Lundgrens person i centrum: hennes mod och viktiga avslöjanden. Att

performativt biografiska verk ofta leder till ett intensivt fokus på författaren förklarar

Haarder med att medias ökade bruk av bilder har luckrar upp det distanserade

förhållandet mellan meddelande och avsändare. Avsändaren hamnar i blåsväder om

meddelandet sticker ut71

. Den teorin kan kompletteras med Gunilla Jarlbros

medieforskning som visar att kvinnor på den offentliga scenen i högre grad blir bemötta

som privatpersoner72

, och Christian Lenemarks avhandlingsslutsats att kvinnor snärjs

hårdare i självbiografiska läsningar än män.

7. Slutsats och avslutande diskussion

Myggor och tigrar gav upphov till 00-talets största litteraturdebatt och var en kulturell

händelse som sträckte sig långt utanför bokpärmarna. I min uppsats ville jag undersöka

hur verket är ett uttryck för ”performativ biografism” och vidare om den performativa

biografismen kan vara en grund eller ett forum för feministiska strategier.

Maja Lundgren benämner själv verket ”litterär aktivism” och texten är ett uttalat

feministiskt projekt, drivet av att röra om i offentligheten: bryta mot omertá och hänga

ut alla oförätter i ljuset. Avslöja kulturvärldens patriarkala strukturer och manliga

härskartekniker. En taktik presenteras i liknelsen med babianflocken vars egoistiska

hannar dog efter att de bjudits på förgiftat kött. Myggor och tigrar vill vara ett förgiftat

kött och få kultursveriges dolda maktmänniskor att gå i fällan, avslöja sig och börja

anfalla som tigrar istället för mygg.

För att uppnå den effekten finns flera strategier i texten. Berättarjaget undergräver sin

68

Linna Johansson, ”Manne har fel om Maja, Expressen 2007-08-11 69 Maria-Pia Boethius, ”Kultureliten är stendöd”, Expressen 2008-08-07 70

Carina Rydberg, ”Modigt av Lundgren att utmana kulturmaffian”, Expressen 2007-08-13 71 Haarder, ”Ingen fiktion. Bara reduktion”, s. 80 72 Gunilla Jarlbro, Medier, genus och makt, Studentlitteratur 2006, s 41

24

egen auktoritet, hänger ut för- efternamn- och intima detaljer på främst manliga

kulturarbetare, leker med verkets genre och skapar ”narrativitet som inte avger narrativ”

– allt för att trigga mottagaren att själv formulera en berättelse. Vidare ikläder hon sig

en stereotypt manlig roll genom att utmåla sig som ett särskilt utvalt, kreativt och

möjligtvis galet geni. I performativitetsforskning betonas att ”kulturella handlingar både

följer och förändrar ett diskursivt ’script’” och ”hur just upprepningen kan underminera

diskursens ordning73

” – på samma sätt som Judith Butler ser potentiell befrielse i

misslyckade könscharader. Berättarjagets handlingar avviker ifrån och härmar rådande

genusnormer ”fel”.

Mycket riktigt väckte boken starka reaktioner. Recensenterna kritiserade bokens anti-

estetik för att vara ältande, misslyckad och tråkig. Andra debattörer bekräftade bokens

innehåll och kompletterade med berättelser om liknande erfarenheter. Ytterligare ett

narrativ tillfogades av en av männen som hängts ut i boken, när han publicerade privata

mail skickade till honom från författaren Maja Lundgren. Men majoriteten av de

uthängda bemötte boken med tystnad.

I samband med utgivningen kommenterade författaren Carina Rydberg händelsen: ”Tro

en som vet: Det är inte lite pengar Maja Lundgren lägger i potten… Vilket är

författarens moraliska ansvar? Att inte vara korrumperad. Att inte bli en del av

camorran. Och nu får vi se om det svenska kulturetablissemanget förmår bevisa, att

någon sådan camorra inte existerar74

”.

Att en kulturcamorra, i betydelsen förtryckande och förminskande patriarkal struktur,

faktiskt finns visade sig på vissa håll i debatten. I feedback-kretsloppet behandlades

genirollens ”paranoia” och ”megalomani” som tecken på inre svaghet och utsatthet.

Genom att omyndigförklara författaren kunde berättarjagets könsöverskridandet

handling åter rättas in i en ”kvinnlig” repertoar. På så sätt visade reaktionerna hur män

och kvinnor stängs inne i och tolkas utifrån olika roller.

Författaren Maja Lundgren brände aktivt flera broar till kultursverige i och med

utgivningen. Sedan år 2007 skriver hon inte på kultursidor och syns främst, utöver ett

romansläpp år 2010, på sin blogg.

Händelsen Myggor och tigrar visade att performativ biografism kan vara en grund för

att föra upp genusfrågor i den offentliga debatten, dra osynliga strukturer till ytan – och

73

Behschnitt, s 38 74 Carina Rydberg, ”Modigt av Lundgren att utmana kulturmaffian”, Expressen 2007-08-13

25

i förlängningen förskjuta normerna något. Men också att priset för den performativa

biografisten är högt.

8. Källförteckning

Böcker:

Poul Beherendt, Dobbeltkontrakten- en æstetisk nydannelse, Köpenhamn 2006

Lisbeth Larsson, Sanning och konsekvens: Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström och de

biografiska berättelserna, Stockholm, 2001

Selvskreven – om litterær selvfremstilling red. Stefan Kjerkegaard, Henrik Skov Nielsen & Kristin

Ørjasæter, Aarhus, 2006

John B Thompson, Medierna och moderniteten, Göteborg 2004.

Christian Lenemark, Sanna lögner – Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering,

Halmstad 2009

Judith Butler, Genustrubbel, Uddevalla 2007

Gunilla Jarlbro, Medier, genus och makt, Danmark 2006

Arne Melberg, Självskrivet – Om självframställning i litteraturen, Stockholm 2008

Karin Johannisson, Melankoliska rum – om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid, Falun

2009

Maja Lundgren, Myggor och tigrar, Finland 2007

Fjelkestam, Kristina & Lindén, Claudia, ”Kropp, verklighet, fiktion. Läsning som subversiv handling”,

Svensk genusforskning i världen, red. Anna Johansson, Göteborg 2001

Artiklar:

26

Christian Lenemark, ”ONLINE – bloggen som performativ plattform för självframställning”, Tidskrift för

litteraturvetenskap nr 4 2007

Anna Bratt, ”Kbt nytt förstaval”, Dagens Nyheter 2009-04-04

Jan Gradvall, ”Författaren som varumärke”, Göteborgsposten 2007-09-27

Lisbeth Larsson, ”Självbiografi, autofiktion, testimony, life writing”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 4

2010

Lisbeth Larsson, ”I förtröstan på berättelsen. Tre kvinnor som skrev sina liv”, Bonniers litterära magasin

nr 2 1994

Wolfgang Behschnitt, ”TEXT, TEATER,. HANDLING. Om performativitet som litteraturvetenskapligt

forskningsperspektiv”, Tidskrift för litteraturvetenskap nr 4 2007

Jon Helt Haarder, ”Ingen fiktion. Bara reduktion - Performativ biografism som konstnärlig strömning

kring millennieskiftet”, Tidskrift för litteraturvetenskap nr 4 2007

Jon Helt Haarder, ”Til døden skiller jer ad: Claus Beck-Nielsen (1963-2001) - en posthum selvbiografi”,

Kritik 2004:168-169, läst på nätet: http://www1.sdu.dk/Hum/jhh/CbnRif4.pdf

Alexander Kuprijenko, ”Snövit in på bara skinnet”, Sydsvenska Dagbadet 2009-04-28

Jon Helt Haarder, ”Litteraturvidenskab i den performative biografismes tidsalder”, på nätet:

http://www1.sdu.dk/Hum/jhh/bioartikel3.pdf

Karin Johannisson, ”Geniet har förknippats med både sunkig kroppslighet, brist på hygien...”, Dagens

Nyheter 2010-01-25

Christer Hermansson, Anneli Jordahl, Marie Peterson och Mats Söderlund, ”Lundgren-drevet är

oacceptabelt”, Dagens Nyheter 2007-09-19

Åsa Linderborg, ”Svar på tal”, Aftonbladet 2007-09-01

Carl-Johan Malmberg, ”Obehaglig grundton av illvilja”, Svenska Dagbladet 2007-08-07

Jan Guillou, ”Förtal är kul – men nu måste någon säga ifrån”, Aftonbladet, 2007-11-25

Erik Almqvist, ”Sanning och konsekvens”, Filter 2010- 01-20

27

Hanna Hellqvist, ”Boken är ett litterärt mästerverk”, Dagens Nyheter 2007-12-30

Lina Kalmteg, ”Roman angriper kulturmaffian”, Svenska Dagbladet 2007-08-03

Maria Schottenius, ”Bonniers körde i diket”, Dagens Nyheter 2007-09-03

Maria Schottenius, ”Att överväga är inte censur”, Dagens Nyheter 2007-09-04

Dan Josefsson, ”Moraliskt haveri”, Dagens Nyheter 2007-09-03

Thomas Anderberg, ”Viktigt välja vapen”, Dagens Nyheter 2007-08-25

Ulrika Kärnborg, ”Myggor och tigrar”, Dagens Nyheter 2007-08-07

Magnus Bergh, ”Pressetiska regler innebär censur”, Dagens Nyheter 2007- 09-03

Linna Johansson, ”Manne har fel om Maja, Expressen 2007-08-11

Maria-Pia Boethius, ”Kultureliten är stendöd”, Expressen 2008-08-07

Carina Rydberg, ”Modigt av Lundgren att utmana kulturmaffian”, Expressen 2007-08-13

Uppsatser:

Julia Pennlert, Jag, jag, jag, Göteborgs universitet 2008