Malmö högskola VT 2004 Internationell Migration & Etniska Relationer D-uppsats 20 p

Om fotboll och dess

föreställda gemenskaper

En kritisk diskursanalys av tidningstexter om fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic

Agneta Furvik furvik@yahoo.se

0709-74 77 22 Handledare: Margareta Popoola

Examinator: Per-Markku Ristilammi

2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING ABSTRACT/SAMMANFATTNING 4 1 INLEDNING 6

1:1 Syfte och frågeställningar 7

1:2 Bakgrund 8

1:3 Snabbfakta om fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic 10

2 MATERIAL OCH METOD 11

2:1 Valet av straffsparkssituationen och av landslagssituationen 11

2:2 Valda textkällor för analys 12

2:3 Metod vid urval 12

2:4 Kritisk diskussion av val och urval av material 13

2:5 Val av diskursanalys som metod 14

2:6 Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys 15

2:7 Kritisk diskussion av diskursanalys som metod 17

2:8 Förförståelse och egna positioner 20

3 TEORETISKA RAMAR OCH TIDIGARE FORSKNING 22

3:1 Nationalism och rasism – hör de ihop? 23

3:2 Rasismens diskurs – en hållfast triangel 31

3:3 Nationalism, identitet, idrott och media 34

3:4 Begrepp, processer och självbilder i Sverige 42

3:5 Svenska medier och de Andra 43

3:6 Några postkoloniala perspektiv 45

3:7 Alternativa sätt att se på identitet och makt 48

3:8 De Andra i fotbollen – några konkreta exempel 51

3:9 Mediabilden av Zlatan Ibrahimovic – några tidigare exempel 53

forts.

3

4 RESULTATREDOVISNING, DISKUSSION, SLUTSATSER 54

4:1 Om ordval i kritisk diskursanalys 55

4:2 Ordval straffsparkssituationen 56

4:3 Ordval landslagssituationen 62

4:4 Etos 68

4:5 Interaktionell kontroll 71

4:6 Intertextualitet 73

4:7 Text, diskursiv praktik och social praktik i samverkan 75

4:8 Sammanfattande avslutning 91

5 KÄLLFÖRTECKNING 94

5:1 Litteratur 94

5:2 Muntliga källor 98

5:3 Elektroniska källor 98

4

ABSTRACT

Using Norman Faircloughs model for critical discourse analysis, I have gone through 60

newspaper articles dealing with the football player Zlatan Ibrahimovic and two specific

situations that occurred during the fall of 2003. In analyzing the texts I have also worked

with theories concerning nationalism, racism, identity, sports and media, plus some

classic sociological theories concerning identity and power structures. The aim has been

to search for answers to how the media image of Zlatan Ibrahimovic is constructed and

which characteristics he is given, also to if there are any traces of nationalistic and/or

racist discourses in the texts, plus if Zlatan Ibrahimovic is represented as ”Swedish” or

as an ”immigrant”/”foreigner”/an Other and which the reasons could be for either

representation found in the texts. I found that the texts about Zlatan Ibrahimovic all in all

construct a media image of him as the Other, and that the way he is textually and

discursively dealt with in the texts can be compared to how the immigrant in general is

portrayed in the Swedish media. I have also found that the sportsjournalistic texts I have

analyzed are strongly influenced by nationalistic discourses, and also by discourses that

several of the referred theories associate with racism. I furthermore make the suggestive

assumption that the reasons why Zlatan Ibrahimovic is portrayed as an Other even

though he is Swedish, are that he speaks with what in Sweden is categorized as an

”immigrant accent”, and that his name – another linguistic aspect of language – signals

another identity than Swedish as it is understood in the imagined national and cultural

community of Swedes of many generations. This because language and name seem to

be important deciding factors in the strongly nationalistic context of sports and sports

media. I have also found that the discourses that can be found in the texts rather support

and strengthen the dominating orders of discourse in the discursive and social practices

of today’s Sweden, where for example a strong dichotomy is made out of ”Swedish”

identity and ”immigrant” identities

Key words: Zlatan Ibrahimovic, football, soccer, sports, nationalism, racism, the Other,

Swedish, immigrant, identity, media, text

5

SAMMANFATTNING Jag har med hjälp av Norman Faircloughs modell för kritisk diskursanalys bearbetat 60

mediatexter som på något sätt berör fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic och två

särskilda händelser under hösten 2003. Jag har redovisat teorier som diskuterar

samband mellan nationalism, rasism, identitet, idrott och media, samt några klassiska

sociologiska teorier om identitet och maktstrukturer. Syftet har varit att söka svar på hur

den mediala bilden av Zlatan Ibrahimovic tecknas och vilka egenskaper han framställs

som bärare av, på om det förekommer några nationalistiska och/eller rasistiska

diskurser i materialet, samt på om Zlatan Ibrahimovic representeras som ”svensk” eller

som ”invandrare”/en Annan, och vilka orsakerna skulle kunna vara till den representation

materialet ger. Jag fann att texterna om Zlatan Ibrahimovic i stort konstruerar en medial

bild av honom som en Annan, och att det sätt Zlatan Ibrahimovic omtalas kan jämföras

med hur invandraren generellt omtalas i svenska medier. Jag har även funnit att det

sportjournalistiska textmaterialet är starkt präglat av nationalistiska diskurser, och även

av diskurser som flera av de refererade teoretikerna i detta arbete placerar under en

övergripande rubrik av rasism. Jag gör därtill antagandet att Zlatan Ibrahimovic placeras

i en invandrarkategori i stor utsträckning på grund av sitt namn och på grund av den

svenska dialekt han talar, eftersom både språk och den språkliga aspekten namn, utgör

viktiga identitetsbestämmande markörer i den starkt nationalistiska kontext som sport

och sportjournalistik kan anses utgöra. Jag finner även att de diskurser som dominerar i

textmaterialet stämmer överens med och snarare stärker än försvagar rådande

diskursordning kring svenskhet och kring den i den nuvarande diskursiva och

samhälleliga praktiken utbredda dikotomin svensk-invandrare, såsom den

diskursordningen beskrivs av flera av de i detta arbete refererade teoretikerna.

Nyckelord: Zlatan Ibrahimovic, fotboll, idrott, nationalism, rasism, den Andre, svensk,

invandrare, identitet, media, text

6

1 INLEDNING

Fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic är en av Sveriges mest kända och omskrivna fotbollsspelare,

det gäller även i ett internationellt perspektiv. Han kommer ursprungligen från Malmö och är när

detta skrivs professionell spelare i den holländska fotbollsklubben Ajax. Zlatan Ibrahimovic har

det som i svensk politisk och statistisk terminologi definieras som ”utländsk bakgrund”1 och han

har ofta definierats och beskrivits i ”invandrarterminologi”; vanliga beteckningar när Zlatan

Ibrahimovic har gestaltats har t.ex. varit ”invandrarkille” och ”andra generationens invandrare”.

Det har i medietexter också ofta betonats att Zlatan Ibrahimovic kommer från bostadsområdet

Rosengård i Malmö, en stadsdel som oftast i ett och samma andetag representeras som

invandrartät, fattig, problemtyngd och segregerad, men ibland också som exotisk, magisk och

som en särskilt god jordmån för idrottstalanger. Zlatan Ibrahimovic är en av de svenska

elitspelare inom herrfotbollen som flitigast uppmärksammats i medierna, och han har alltså ofta

skildrats i termer av ovan schematiskt beskrivna bakgrund. Dessutom har han - särskilt i

landslagssammanhang – av medier representerats som någon som bryter av och sticker ut jämfört

med majoriteten av de ”svenska” fotbollsspelarna i landslaget. Adjektiv som ”osvensk”, ”kaxig”,

”fräck”, ”impulsiv”, ”spontan” och ”individualistisk” är exempel på den terminologi som

dominerat när Zlatan Ibrahimovic omskrivits och omtalats i svenska medier.

De texter och bilder som produceras om Zlatan Ibrahimovic i svenska medier bidrar alla till den

mediala representationen av just honom, men de skulle också kunna ses som mera allmänna

exempel på vilka diskur ser som är i rörelse när det handlar om att definiera vem som är, och vem

som får vara ”svensk”, och vem som är, och utses till ”invandrare”, med andra ord vilka som

utgör ”vi” och vilka som utgör ”dom” i Sverige. Sådana texter skulle kanske också användas för

att försöka undersöka de eventuella spår av nationalism och rasism som skulle kunna förekomma

i de medietexter som varje dag produceras och publiceras i större massmedier i Sverige.

Sportjournalistiska texter om, och representationer och framställningar av Zlatan Ibrahimovic

förefaller– åtminstone för mig, som alltsedan han började omskrivas, har tillgodogjort mig i stort

sett allt som skrivits om honom i landets riksmedier - vara en intressant potentiell källa att ösa ur

1 Statistiska centralbyråns, SCB:s, definitioner av ”utländsk bakgrund”, ”utländskt ursprung” och/eller ”invandringsbakgrund” inkluderar bl.a. personer födda i Sverige som har minst en förälder som är född utomlands. Dock påpekar man att begreppet ”invandrare” egentligen inte finns i statistisk mening, eftersom det inte har någon entydig definition.

7

när det gäller den möjliga förekomsten av diskurser rörande nationalism och/eller svenskhet,

rasism och/eller främlingsfientlighet i svenska massmedier. Jag vill därför analysera en del av det

som skrivits och sagts kring Zlatan Ibrahimovic, för att närmare undersöka om man i det skrivna

och sagda kan hitta föreställningar om den Andre, eventuellt framställda i kontexter som skulle

kunna sägas vara nationalistiskt och/eller rasistiskt präglade.

Naturligtvis kan även andra typer av mediatexter än sportjournalistiska användas för en sådan

analys – skälet till att jag valt det just beskrivna är att sportjournalistiken tycks vara både den

mediala kategori som är mest överlastad med nationalistiska övertoner2, samtidigt som den är

bland de minst diskuterade och/eller ifrågasatta kategorierna inom journalistiken.

Sportjournalistiken både produceras och mottas ofta som ren underhållning eller s.k.

infotainment3 och uppfattas inte sällan som fullständigt opolitisk, och ofta som djupt oskuldsfull.

Det är dock mitt intryck att denna journalistiska genre ibland besitter en nationalistchauvinistiskt

grundad partiskhet, som för det allra mesta skulle vara otänkbar på t.ex. de allra flesta svenska

dagstidningars utrikessidor.

Sammanfattningsvis är en av de främsta utgångspunkterna för detta arbete frågan om vad som

händer när en symbol som det svenska herrfotbollslandslaget – en stark representation av en

nationell symbol, av ett nationalistiskt ”vi” – får en uppseendeväckande talangfull, skicklig och

dominerande medlem från den grupp som i Sverige kategoriseras som ”dom” (läs: ”invandrare”).

Kan det vara så att gränserna för vad som i svenska massmedier föreställs som ”svenskt”, och vad

som inte gör det, prövas mera konkret och tydligt? Det är dessa frågor om gränser och

gränsdragningar jag närmare vill undersöka, något som också utvecklas närmare under nästa

rubrik.

1:1 Syfte och frågeställningar

Med detta arbete vill jag alltså undersöka några sportjournalistiska texter om Zlatan Ibrahimovic

som eventuell uttrycksform för nationalistiska och/eller rasistiska yttringar och projektioner i en

svensk kontext. Jag vill undersöka om det kan vara så att nationalistiska och/eller rasistiska

2 Se t.ex. Ehn, Frykman och Löfgren 1993, Tännsjö 1996, Boyle & Haynes 2000, Brookes 2002. 3 Medialt begrepp för en blandning av information/nyheter och underhållning, entertainment.

8

diskurser på något sätt påverkar vardagliga, sportjournalistiska texter i några större massmedier.

Jag vill också undersöka om det skulle kunna vara så att den glada, flaggviftande nationalism

som utspelar sig på idrottens arenor – och som av många människor uppfattas som oskyldig,

opolitisk och ofarlig - i själva verket skulle ha sina rötter i, kunna dölja, ha inslag av, eller på

annat sätt sammankopplas med sådant som i någon mening kan definieras som rasism – som ju är

något som de flesta människor åtminstone offentligt tar avstånd ifrån. Genom en kritisk

diskursanalys av ett antal sportjournalistiska texter i några större massmedier vill jag söka svaren

på följande frågeställningar:

• Hur tecknas den mediala bilden av Zlatan Ibrahimovic i det valda textmaterialet, vilka

egenskaper framställs han som bärare av?

• Förekommer det några nationalistiska och/eller rasistiska diskurser i materialet?

• Representeras Zlatan Ibrahimovic som ”svensk” eller som ”invandrare”/en Annan, och vilka

skulle orsakerna kunna vara till den representation materialet ger?

För att kunna göra en sådan analys, och för att kunna besvara dessa frågeställningar, krävs bl.a.

en teoretisk och begreppslig inventering av fenomenen nationalism och rasism och de eventuella

beröringspunkter som finns, samt diskussioner och reflektioner kring hur och var de kan yttra sig,

vilket jag avser att utveckla i arbetets teoretiska del. I de teoretiska ramarna kommer jag även att

inkludera teoribildning och forskning kring t.ex. massmediala representationer, kring sport och

sportjournalistik, kring konstruktioner och stereotyper av identitet, kultur, etnicitet, svenskhet och

annorlundahet, med mera.

1:2 Bakgrund

Det hävdas ibland att ett utmärkande drag för en sorts offentlig svensk nationell självbild är att

Sverige och svenskarna – jämfört med flertalet andra länder och folk - i ovanligt hög grad skulle

vara befriad från de nationalistiska och rasistiska yttringar. Makarna Myrdals, liksom senare t.ex.

Olof Palmes, resor i USA och de vittomskrivna intrycken därifrån om ett land där föreställningar

om ras, etnicitet och klass är ständigt närvarande och skapar stora skillnader mellan människor;

det i internationell jämförelse synnerligen konsistenta och omfattande svenska engagemanget mot

apartheidregimen i Sydafrika; rollen Sverige åtminstone försökt spela t.ex. i konflikternas

9

Mellanöstern och sedermera både i Baltikum och på Balkan; fo rtlöpande officiella fördömanden

av senare års inrikespolitiska utveckling i t.ex. Österrike och Danmark – allt detta vittnar om att

det, åtminstone som en del av viss offentlig politisk och medial retorik, finns en uppfattning om

nationalstaten Sverige som ett slags rent världssamvete som vill gott. En sådan officiellt

förmedlad uppfattning skulle även kunna sägas vittna om en självbild och en diskurs av att de

allvarliga problem och konflikter som t.ex. rasism och nationalism kan innebära, är något landet

Sverige och dess folk lämnat bakom sig; en självbild av och en diskurs kring en ultramodern

nation som redan tagit klivet in i den framtid där ras, klass, etnicitet, religion, kön m.m. är i det

närmaste utrangerade och utraderade som ödesbestämmande markörer för individen.

En hållning som den nyss beskrivna innebär sannolikt svårigheter att hos sig själv se just sådana

mekanismer och beteenden som man med både beredvillighet och beklagande identifierar hos

andra. I klassiskt psykologiska termer benämns detta projektion, och kan t.ex. handla om att man

på ett individuellt eller kollektivt plan inte identifierar sådana former av rasism som i själva

verket kanske är starkt närvarande i ett samhälle; istället placeras rasismen bland personer,

grupper eller sammanhang där den är mycket explicit, t.ex. bland nynazister, skinnhuvuden

och/eller högerextrema grupper. Man förlägger t.ex. rasism till en viss plats för att kunna

konstatera att resten av sfären är ”ren” från sådana yttringar. Här är Wigerfelt & Wigerfelts

(2001) studie av den skånska orten Klippan instruktiv som exempel; Klippan blev den svenska

ort där stora delar av det övriga Sverige efter ett uppmärksammat mord på en asylsökande man

från Elfenbenskusten kunde förlägga en rasism och främlingsfientlighet som man som nation

kanske inte vill kännas vid. Andra med Klippan jämförbara exempel är Sjöbo och Kimstad, där

högljudda opinioner vid flera tillfällen krävt stopp för kommunal flyktingmottagning. Löwander

(1997 och 1998) har visat att Sverige som nation på liknande sätt förlägger förekomsten av

rasism utanför nationens gränser, som ett led i en strategi att upprätthålla en självbild och en

diskurs av och om Sverige som befriad från densamma.

Som motbilder till sådana nationella självbilder och diskurser kan framhållas t.ex. dokumenterade

fall och rapporter om förekomst av både individuell och strukturell diskriminering på grund av

(föreställningar och fördomar om) ras/etnicitet/kultur som produceras av såväl rättsväsende och

enskilda myndigheter, som av forskare i den akademiska världen, samt även av såväl större som

10

mindre medier. I sådana rapporter och skildringar hävdas att det även i Sverige finns problem

som kan antas ha sin grund i rasism och främlingsfientlighet, i destruktiv och utestängande

nationalism4, och/eller andra uttryck för föreställningar om ”den Andre”, om ”vi och dom”. Det

ska i sammanhanget påpekas att offentlig retorik eller belägg för t.ex. etnisk diskriminering i

arbetslivet inte kan antas spegla ett helt lands/folks hållning. Enskilda människor, föreningar och

organisationer, manifestationer och aktioner, mediala representationer och en mängd andra

indikationer visar att det i Sverige även finns en tradition av, och opinion för, motkrafter mot

nationalism och rasism. Kanske skulle man kunna formulera det så, att det pågår en fortlöpande

strid mellan olika diskurser.

Det som jag vill tangera genom detta arbete kan också sägas vara vilka uttryck som tillåts i ett

offentligt medieklimat av viss förnekelse, visst förminskande, viss omedvetenhet; om man inte är

medveten om att t.ex. nationalistiska och/eller rasistiska diskurser påverkar t.ex. journalistik –

kan det då vara så att sådana uttryck uppmärksammas mindre, och därmed också tillåts mer, än i

ett samhälle där en stark medvetenhet om detta fenomen råder och där beredskapen att identifiera

och bekämpa nationalism och/eller rasism är större? Blir förnekelsen med andra ord till en så

stark övertygelse om att ”det händer inte här hos oss”, också till en fortsatt förnekelse av vad som

händer, när ”det” faktiskt ändå händer? Översatt till detta arbetes fokus, blir frågan om vissa

medier oreflekterat tillåter sig beskrivningar och formuleringar som bidrar till att förstärka –

eventuellt också berättiga – föreställningar om ”vi och dom”, om vem som kan betraktas som

svensk och vem som inte kan betraktas som svensk.

1:3 Snabbfakta om fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic 5

Zlatan Ibrahimovic är född i Malmö 1981 och är svensk medborgare, han är alltså bl.a. i formell

och juridisk mening svensk. Zlatan Ibrahimovic är uppvuxen i Malmö, och har under uppväxten

bott växelvis hos sina båda föräldrar, som bor i olika delar av staden. Mest har dock Zlatan

Ibrahimovic, enligt egen utsago i många sammanhang, bott hos sin pappa, som under sonens

4 Den nationalism som avses i detta arbete är, där inte annat särskilt poängteras, sådan nationalism som t.ex. ligger till grund för exkluderande och ojämlik människosyn och/eller politik. I detta arbete behandlas inte t.ex. sådana nationalistis kt betonade frihetssträvanden som direkt syftar till att befria länder, nationer och folk från kolonialistiskt eller annat förtryck – nationalism som trots sina övergripande mål kanske inte heller alltid är oproblematisk. 5 Uppgifterna bl.a. hämtade från zlatan.nu, svenskfotboll.se, mff.se, ajax.nl samt från analysmaterialet.

11

uppväxt varit bosatt i bostadsområdet Sorgenfri, i stadsdelen Södra innerstaden. Mamman har

under sonens uppväxt varit bosatt i bostadsområdet Törnrosen i stadsdelen Rosengård. Hans

pappa är född i nuvarande Bosnien, hans mamma är född i nuvarande Kroatien. Zlatan

Ibrahimovic spelade i ett antal mindre fotbollsklubbar i Malmö innan han värvades till Malmö

FF. Han gjorde debut i Malmö FF:s herrsektions A-lag 1999. År 2001 köptes han som

proffsspelare av den holländska klubben AFC Ajax. Zlatan Ibrahimovic har spelat i både det

svenska U21- landslaget och det svenska A- landslaget. Han deltog i det svenska A-herrlandslagets

VM-trupp 2002. Zlatan Ibrahimovic bor och arbetar för närvarande i Amsterdam i Holland.

2 MATERIAL OCH METOD

Här följer en redogörelse för hur och varför detta arbetes material valts ut, samt varifrån vilka

källor textmaterialet hämtats. Här förs också en kritisk diskussion kring urvalet. Dessutom

beskrivs den analysmetod som kommer att tillämpas, samt redovisas kritik och diskussion av

denna.

2:1 Valet av straffsparkssituationen och av landslagssituationen6

Det avgörande ögonblicket för detta arbetes avgränsade och specifika val av ämne och material,

inträffade när Zlatan Ibrahimovic slog en straffspark i en EM-kvalmatch mot San Marino den 6:e

september 2003, och det i samma ögonblick utbröt en sportjournalistisk storm över att han skulle

ha förbigått den uppgjorda turordning som råder i landsslagssammanhang när det gäller vem som

ska slå straffsparkar. Tevekommentatorernas upphetsning över, och upptagenhet av, denna

händelse blev det starkaste och mest bestående intrycket från matchen. I den debatt och de

kommentarer som följde på matchen i övriga medier, förblev denna händelse en huvudsak – att

Sverige t.ex. vann matchen blev underordnat.

Frågan stö ttes och blöttes med en sådan frenesi och energi att det för mig var oundvikligt att

reflektera över denna massmediala uppståndelse ur ett IMER-perspektiv. Bollen gick för övrigt i

mål och Sverige vann matchen med 5-0, men detta tycktes sekundärt i medias rapportering: det

viktiga var att ”Zlatan stulit straffen” från den ”rättmätige” straffläggaren Kim Källström. Det

6 Händelserna kommer framöver att kallas ”straffsparkssituationen” respektive ”landslagssituationen”.

12

blev för mig svårt att värja mig från känslan att det kanske fanns/finns en särskild beredskap och

stor beredvillighet att från mediernas sida blixtsnabbt reagera på, uppehålla sig vid och exploatera

varje händelse som kan förknippas med Zlatan Ibrahimovic. Jag började även fundera över om

detta skulle kunna bero på att han betraktas som en av ”dom”, trots att han är svensk.

Denna känsla stärktes ytterligare när Zlatan Ibrahimovic två månader senare – den 6:e november

2003 – meddelades ha avböjt uttagning till spel i U21- landslagets stundande match mot Spanien.

Inledningsvis uppgav medierna att Zlatan Ibrahimovic angivit ”bristande motivation” för sitt nej

till spel, medan Zlatan Ibrahimovic och delar av landslagsledningen angav Ibrahimovics

långvarigt krånglande ljumskar som skäl till att han inte skulle kunna spela för fullt i matchen och

därför hellre avstod till förmån för någon som kunde göra just det. Även denna incident blev

starkt uppmärksammad i stora rubriker och långa texter på svenska tidningars sportsidor.

Beskedet gav upphov till en rad kommentarer och uttalanden som kretsade kring det faktum att

Zlatan Ibrahimovic avböjt spel i det svenska landslaget. En tydlig och intressant retorik kring

”svek” mot nationen och betydelsen av att spela ”under fanan” fördes bl.a. fram.

2:2 Valda textkällor för analys

En begränsning av källor har gjorts genom att välja ut relevanta texter kring

straffsparkssituationen och landslagssituationen från rikstäckande, dagliga och tryckta medier.

Därmed inkluderas texter från morgontidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet samt

kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet.7 Utöver det förekommer som visst referensmaterial

sändningar från Sveriges Television och från Sveriges Radio i samband med

straffsparkssituationen.

2:3 Metod vid urval

Framtagningen av de aktuella texterna ur de aktuella källorna har i stort sett uteslutande skett via

sökning i databaserna Mediearkivet och Presstext. Sökning har skett på sökorden ”Zlatan” och

7 Under arbetets gång har det framförts att jag borde ha med texter även ur Sydsvenska Dagbladet eftersom Zlatan Ibrahimovic ursprungligen kommer från Malmö. Jag väljer dock att vara konsekvent och använda material enbart från rikstäckande medier. Jag ifrågasätter dessutom den påstått fortsatt starka kopplingen mellan Zlatan Ibrahimovic och Malmö/Sydsvenskan eftersom han sedan flera år tillbaka både bor och arbetar någon helt annanstans.

13

”Zlatan Ibrahimovic” på datum relaterade dels till straffsparkssituationen i A-landslagsmatchen

mot San Marino (2003-09-06), dels till den dag då Zlatan Ibrahimovic avböjde spel i den

kommande U21-landslagsmatchen mot Spanien (2003-11-06). Jag har sökt igenom texter och

valt ut material även kring – alltså både före och efter – dessa datum. På så vis har jag kunnat

sätta en gräns för mitt urval – efter ett visst antal dagar sinar strömmen av texter kring det

inträffade, och upphör i stort sett efter ytterligare en tid. Denna urvalsmetod har producerat 60

enskilda texter, vilka alltså utgör mitt analysmaterial utöver ovannämnda etermediematerial.

Trots ambitionen att i min sökning täcka in samtliga texter i de valda källorna, måste jag dock

reservera mig för att jag kan ha missat någon för ämnet relevant och/eller viktig text för att den

kan ha producerats flera veckor eller månader efter att de aktuella händelserna inträffat.

2:4 Kritisk diskussion av val och urval av material

Det kan självk lart hävdas att en mera heltäckande bild av medias bilder av Zlatan Ibrahimovic

skulle kunna uppnås genom att i arbetets material inkludera allt som skrivits i alla svenska medier

alltsedan massmedia började intressera sig för honom. Ett praktiskt – och i någon mån

vetenskapligt - skäl att inte välja allt producerat material är att det skulle bli oerhört mycket

material, samt att det är en riskfylld pretention att påstå sig ha inventerat allt; ypperliga

sökmöjligheter till trots är vare sig Internet eller digitala mediearkiv heltäckande, det saknas av

olika skäl material som faktiskt har publicerats.

Viktigast för mitt val av två specifika situationer och ett visst antal texter som uppehåller sig vid

dessa, har dock varit att dessa situationer i någon mån kan betraktas som tillspetsade eftersom

dess innehåll och laddningar går utöver den stora mängd – i sig visserligen ur analyssynpunkt

mycket intressanta – texter som sammantaget skrivits om Zlatan Ibrahimovic. När det gäller både

straffsparkssituationen och landslagssituationen råder explicita konfliktsituationer som

exploateras i varierande grad i medierna. Jag menar att när skildringarna och representationerna

så ställs på sin spets så tänjs gränser för vad som sägs, vad som kan sägas och för hur det sägs, på

sätt som det är min övertygelse gör det diskursiva innehållet tydligare än t.ex. texter som ”bara”

handlar om Zlatan Ibrahimovics senaste ligamatch med Ajax. Vid båda de av mig valda tillfällena

uppstod en tillspetsad och mera utmejslad medial debatt kring Zlatan Ibrahimovic och hans

agerande, en debatt som förhoppningsvis kan användas för att närmare analysera vilka diskurser

14

kring svenskhet och invandrarskap, kring ”vi” och ”dom”, kring tillhörighet och annorlundaskap,

som förekommer i svensk media, och hur dessa diskurser bryts mot varandra. Dessa diskurser är

enligt min uppfattning i sin tur intressanta att analysera och diskutera mot en större, bredare och

djupare fond av diskurser kring nationalism och rasism.

2:5 Val av diskursanalys som metod

I detta arbete kommer diskursanalys att användas för att dekonstruera och analysera det aktuella

materialet i avsikt att genom att noggrann närläsning få syn på vilka diskurser, vilka

föreställningar, värderingar och hierarkier som det använda språket rymmer. Målet är att utifrån

en sådan analys identifiera hur språket dels speglar, dels bidrar till att reglera, maktförhållanden.

Diskursanalys är en övergripande beteckning på en rad metodologiska inriktningar och teoretiska

skolor, och olika sorters diskursanalyser kan se olika ut, och betona olika saker. En jämförande

bild för förståelse av detta begrepp erbjuds av de danska teoretikerna Bøje Larsen och Kristine

Munkegård Pedersen8, som menar att begreppet diskursanalys övergripande ska förstås såsom

man t.ex. förstår begreppet psykoanalys: under en generell etikett ryms en mångfald teorier och

metoder, inte sällan i konflikt med varandra. En grov indelning av olika uttolkningar,

tillämpningar och fokus för forskning kan dock göras mellan samhällsvetare och

lingvister/språkvetare. Medan samhällsvetare mest betonar den samhälleliga eller sociala praktik

som språket verkar i, är lingvister mer koncentrerade på själva språket och dess beståndsdelar.

Gemensamt för diskursanalysen som fenomen är dock att det som verktyg och metod definitivt

kan sorteras inom en hermeneutisk tradition; diskursanalys gör inga anspråk på positivistisk

objektivitet, utan tar snarare per definition avstånd ifrån en sådan hållning. Den är till sin natur

subjektiv, reflexiv och präglas av ett konstant ifrågasättande.

I den mångfald av teorier och metoder som ryms inom diskursanalysens sfär, intar de som förts

fram av den brittiske lingvisten Norman Fairclough något av en särställning, och han är en ofta

omnämnd referens när diskursanalys av mediatexter diskuteras. Betecknande för Fairclough är att

8 diskurs.dk, Roskilde universitetsforlag.

15

hans teorier och metoder för kritisk diskursanalys (Critical Discourse Analysis eller CDA)

erbjuder ett slags diskursanalysens tredje väg genom att sammanföra den oftast förekommande

strikta uppdelningen mellan ett analytiskt fokus på antingen språket eller den samhälleliga/sociala

praktiken – Fairclough fäster vikt vid och beaktar bägge fälten, samt deras dialektiska samspel

med varandra, och vidgar på så sätt syn- och analysfältet så att ett mera pragmatiskt utformat

analysverktyg tillhandahålls.9 Jag menar att den analytiska syntes som Fairclough skapar mellan

språk och samhälle därför är särskilt ändamålsenlig när det gäller att analysera massmediatexter,

som ju kan sägas ha pretentioner på att klä en verklighet (samhällelig/social praktik) i ord (text),

eller - annorlunda uttryckt - kan sägas ha den uttalade avsikten att via språket förmedla

verkligheten såsom den faktiskt är. Därför väljer jag Faircloughs tredimensionella modell för

kritisk diskursanalys som metod för detta arbete, en modell vars struktur beskrivs närmare nedan.

2:6 Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys10

Fairclough betonar alltså att språk/text och samhällelig/social praktik inte kan studeras eller

analyseras isolerade från varandra – de är istället inskrivna i varandra, tillsammans med ett tredje

förbindande och förmedlande fält, som Fairclough benämner den diskursiva praktiken.

Tredimensionaliteten förstås dels som att den samhälleliga/sociala praktiken bildar grund för den

diskursiva praktiken, varur texten i sin tur formuleras, dels som att texten återverkar på både den

diskursiva och den samhälleliga/sociala praktiken. Här råder alltså det förhållandet att alla

delarna konstituerar, och konstitueras av, varandra. De tre delarna eller dimensionerna samverkar

och interagerar, och förstås och analyseras därför tillsammans.

På nästa sida visas den modell Fairclough ritar upp11:

9 Ibid. samt teorier.dk och Bergström & Boréus 2000. 10 Källor för detta avsnitt (2:6) Fairclough 1992, 1995 och 1998, Winther Jørgensen & Phillips 2000, Bergström & Boréus 2000, Kobjerg Christiansen m.fl. på teorier.dk samt Dreyer Hansen m.fl. på diskurs.dk. 11 Se t.ex. Fairclough 1995:59.

16

textproduktion

TEXT

textkonsumtion

DISKURSIV PRAKTIK

SAMHÄLLELIG/SOCIAL PRAKTIK

Definitionsmässigt betyder text här vad Fairclough formulerar som ”ett fall av språkbruk” eller

”den kommunikativa händelsen”, d.v.s. det som vi vanligtvis förstår som tal, bild eller text, t.ex.

en tidningstext. Samhällelig eller social praktik är just det som vi uppfattar som verkligheten runt

omkring oss i alla dess beståndsdelar, händelser och skeenden. Diskursiv praktik kallar

Fairclough nivån däremellan, alltså länken eller mediatorn mellan texten och den sociala

praktiken, eller – eftersom processerna i hans modell är dubbelriktade – länken mellan den

sociala praktiken och texten. Det är alltså den medierande process som de facto omsätter den

sociala praktiken till text; diskursiv praktik kan t.ex. vara produktionen och publiceringen av

enskilda tidningstexter eller tidningsutgivning som helhet, men också konsumtionen av samma

texter och/eller tidningar.

Enligt Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys är alltså sportjournalistik –

vilken längre fram särskilt ska behandlas - i detta arbete en del av den diskursiva praktiken:

sportjournalistiken produceras inom ramarna för en diskursiv praktik, men tas emot och

konsumeras också inom samma diskursiva praktik. Enligt samma modell speglar en

sportjournalistisk text den sociala praktik den skrivs i, men texten återverkar också på den sociala

praktiken och bidrar till att utforma den framgent. På detta följer enligt Fairclough att det är

centralt att analysera huruvida texten följer den rådande diskursordningen, eller om den går stick i

17

stäv med den, d.v.s. kan texten antas ha förutsättningar att förstärka eller att förändra rådande

diskurser, och vilka effekter har i så fall respektive scenario för den samhälleliga/sociala

praktiken?

Den samhälleliga/sociala praktiken är genomgående central för Fairclough, och vid utformandet

av de frågeställningar som den kritiska diskursanalysen ska besvara anvisar han att man använder

sig av ett urval av teorier och tidigare forskning inom de discipliner som sysselsätter sig med den

sociala praktik som är relevant för de ämnessfärer som explicit eller implicit berörs i de texter

som analyseras. Relevanta områden är för detta arbetes del t.ex. forskning och teoribildning kring

nationalism och rasism, kring begrepp som kultur, etnicitet och identitet, kring massmedial

gestaltning och klassificering av ”svenskar” respektive ”invandrare”, kring olika varianter och

konstruktioner av föreställda skillnader mellan individer och kollektiv. Dessutom är det relevant

att utforska teoribildning kring både sport och sportjournalistik. Målet för den kritiska

diskursanalysen är alltså att kartlägga interaktiva samband mellan språk/text och

samhällelig/social praktik, och för denna kartläggande analys tillhandahåller Fairclough en

uppsättning analysverktyg ur vilka han menar att den enskilde forskaren ska göra ett självständigt

och ändamålsenligt urval för varje enskilt analysprojekt. Några av de verktyg som särskilt

kommer att användas för detta projekt, och som kommer att förklaras mera ingående vartefter de

används i detta arbetes analysdel, är bl.a. de som Fairclough rubricerar ordval, etos, interaktionell

kontroll samt intertextualitet.

2:7 Kritisk diskussion av diskursanalys som metod

Fairclough betraktas som tidigare nämnts som en framstående teoretiker inom det

diskursanalytiska forskningsfältet. Hans teorier och hans tredimensionella modell för kritisk

diskursanalys är dock föremål för kritik, bl.a. från Winther Jørgensen & Phillips. Även om

Fairclough tillhandahåller den enligt deras mening ”mest sofistikerade modellen för [analys av]

förhållandet mellan språkbruk och bredare samhälleliga praktiker”12 så pekar de på det som de

menar är problematiskt med modellen och som handlar om gränser. De avser dels de svårigheter

de ser med att förstå och dra gränsen mellan vad som ska betraktas som diskursivt och vad som

12 Winther Jørgensen & Phillips 2000:93.

18

ska betraktas som icke-diskursivt, dels hur man rent praktiskt visar vad som påverkar vad när det

är frågan om ett så intimt samspel; Fairclough understryker ju just samspelet och dialektiken

mellan språk/text och social praktik – frågan Winther Jørgensen & Phillips ställer här liknar i viss

mån den om hönan och ägget: ”hur kan man visa just precis var och hur det icke-diskursiva

påverkar och förändrar det diskursiva – och omvänt?”. 13 Och liksom frågan om hönan och ägget,

är det möjligen så att det inte går att svara övertygande på frågan var det ena slutar och det andra

börjar, vilket som kommer ”först”. Min egen reflektion i sammanhanget är att det primära för

analysen som helhet kanske inte är exakt var eller hur det råder ett starkt växelvis inflytande

mellan språk och praktik, huvudpoängen är om man konstaterar att det gör, eller inte gör, det.

Ytterligare en invändning som framförts mot Fairclough är att trots att han tydligt definierar det

han benämner den diskursiva praktiken i sin tredimensionella modell som processer för både

produktion och konsumtion av text, och påpekar att det är viktigt att analysera båda dessa

processer, så brister hans egna analyser i forskning angående textkonsumtion – de innehåller

alldeles för lite empiri och socialpsykologisk kunskap om hur människor faktiskt konsumerar och

tolkar text.14 Det kan naturligtvis sägas vara en brist i de flesta fall av diskursanalys av text att

den bygger på i grunden djupt subjektiva antaganden av hur text tas emot och uppfattas, utifrån

hur den som utför analysen bedömer hur text kan tas emot och uppfattas. Mot ett sådant argument

skulle dock t.ex. kunna anföras att det är en nästintill orimlig tanke att genomföra en sorts

kvantitativ-kvalitativ undersökning av hur varje potentiell läsare av en text som går ut i

hundratusentals upplagor uppfattar och tolkar den. Här råder på sätt och vis en avvägning mellan

”allt eller inget” – eftersom varje individ sannolikt uppfattar text högst subjektivt och inte exakt

kan representera hur nästa individ uppfattar samma text, måste man ju i så fall noggrant

undersöka utfallet av varje individs läsning av den text man vill undersöka. Eftersom det i de

allra flesta fall i praktiken inte låter sig göras, blir de tolkningar som är möjliga att göra av en text

föremål för den enskilda analytikerns/forskarens ansvar.

Kritik och diskussion av Fairclough i synnerhet, men också av kritisk diskursanalys i allmänhet,

återfinns i en debatt mellan två medie- och kommunikationsvetare i tidskriften Rhetorica

13 Ibid. 14 Winther Jørgensen & Phillips 2000:94.

19

Scandinavica.15 Kristina Lundgren hävdar – i kort sammanfattning - att diskursanalys blott är

den mer etablerade massmedieretoriken klädd i ett slags kejsarens nya kläder, att diskursanalysen

egentligen inte tillför någon ny kunskap som inte kan uppnås genom massmedieretoriska studier,

att diskursanalysen överbetonar kollektiva processer framför individuella (t.ex. ser

journalister/skribenter som ingående i strikt styrda produktionskollektiv istället för som enskilda,

handlande subjekt), att diskursanalytiker negligerar forskarrollens subjektivitet vid texturval och

texttolkning, att särskilt Fairclough alltför starkt betonar den aktue lla kontexten och därför inte

erbjuder möjlighet till alternativ till rådande diskurser, samt att han dessutom enligt hennes

uppfattning ”har ett pretentiöst drag av att se sig själv som den ende sanne vägröjaren mot

diskursens höjder som dels är lite stötande, dels riskerar att frånhända sig möjligheterna att

vidareutveckla vissa dimensioner i det analytiska ramverket”. 16

Till diskursanalysens och Faircloughs försvar skyndar Christian Svensson, som argumenterar –

också i kort sammanfattning - att diskursanalys är ett samlande begrepp som rymmer en rad

discipliner och metoder där massmedieretorik skulle kunna ses som en riktning bland många, att

medan massmedieretorik vill nå kunskap framförallt om själva språket så kan särskilt kritisk

diskursanalys ge insikter om den kontext där språket används och verkar, att t.ex. Fairclough

betonar mediala kollektiv framför individer eftersom han ser mediernas språkbruk som en

meningsskapande social handling (ut)formad av människor/individer i samspel, att

socialkonstruktivisten Fairclough snarast ofta återkommer till att forskaren själv i varje handling

utgör ett tolkande subjekt i hög grad påverkat av diskursiva och sociala processer, att den kritiska

diskursanalysen per definition kritiserar rådande diskurser och eftersträvar att synliggöra

ideologiska makthierarkier för att den analyserade diskursiva praktikens utövare (t.ex.

journalister) ska kunna uppmärksamma dessa, samt att Fairclough av Svensson upplevs som

snarare ödmjuk när han t.ex. på följande vis kommenterar sina egna teorier och metoder, som

något som: ”could be used as one method amongst others for investigating social changes”. [...]

”What follows is not to be regarded as a blueprint, as there is no set procedure for doing

discourse analysis”. 17

15 Nummer 2/1997 och 5/1998. 16 Lundgren 1997:75-76. 17 Fairclough 1992:8/225 citerad i Svensson 1998:63.

20

Min egen hållning är här att jag är benägen att bistå Svenssons argument, även om Lundgren

förstås har rätt i att analyser och granskningar av vad texter egentligen innehåller, hur de är

formulerade, vad det kan tänkas bero på, och vilka konsekvenser det kan ha etc., är frågor som

naturligtvis ställts både inom och utanför de aktuella praktikerna långt innan begreppet

diskursanalys etablerades. Det som enligt min mening är en avgörande kvalité hos Fairclough är

dock att han så starkt betonar att det använda språket både är en återverkan av, men också har en

väsentlig återverkan på den bredare samhälleliga praktiken; tendenser till sådan har förstås

funnits innan begreppet diskursanalys gjorde entré, men det förstärkta fokus som t.ex. Fairclough

sätter på i vilken utsträckning språkbruk också konstituerar verkligheten, samt på den diskursiva

praktikens fält, betonar enligt min uppfattning starkare än tidigare det maktinnehav som

otvivelaktigt är massmediernas.

Min egen drygt tjugoåriga yrkesmässiga erfarenhet av journalistik har gjort mig förvissad om att

insikten om omfattningen av denna makt – och om ett eventuellt därpåföljande ansvar – är svag

inom den massmediala praktiken. En stark journalistisk princip är t.ex. den om s.k.

konsekvensneutralitet – d.v.s. att medier i stort sett helt saknar ansvar för vad som publiceras, när

och hur det publiceras, så länge det är inom ramarna för vissa grundläggande pressetiska regler. I

publicistiska diskussioner är denna princip ofta ett argument för absolut press- och yttrandefrihet.

Jag menar dock att texters ”verkliga” innehåll och dess konsekvenser borde kunna diskuteras

mera nyanserat, inom ramarna för en ohotad pressfrihet – det gäller t.ex. framställningen av

individer och grupper ur kön/genus-, etnicitets-, klass- m.fl. perspektiv. När det gäller att

identifiera och tydliggöra texters både explicita och implicita innehåll – d.v.s. att dekonstruera

också det som döljer sig mellan rader, bakom ord och inom schablonmässiga formuleringar -

menar jag att kritisk diskursanalys enligt den strukturerade modell som Fairclough formulerat kan

vara ett ytterst användbart verktyg.

2:8 Förförståelse och egna positioner

Låt mig i detta avsnitt för ett ögonblick bli personlig: jag är född i Västra Skrävlinges församling

(där Rosengård ingår) i Malmö och är svensk medborgare. Jag är alltså bl.a. i formell juridisk

mening svensk. Jag har dock vad som politiskt och statistiskt i Sverige benämns utländsk

bakgrund – populariserat ”invandrarbakgrund” - eftersom en av mina föräldrar är både född i,

21

medborgare i, och bosatt i ett annat land än Sverige. Jag är uppvuxen i Malmö och har där bott

bl.a. i bostadsområdet Törnrosen i stadsdelen Rosengård. Här upphör möjligen likhe terna mellan

mig och Zlatan Ibrahimovic, men jag vill bara i all enkelhet peka på de paralleller som råkar

finnas, för att sedan genast konstatera att medan jag i stort sett alltid betraktats och behandlats

som ”svensk”, tycks det ibland råda andra förutsättningar för en person som Zlatan Ibrahimovic.

Det väcker frågor kring t.ex. vilken betydelse till synes ytliga markörer som namn, språk/accent

och utseende/fenotypi, egentligen har för en individs förutsättningar att med hjälp av föreställda,

upprättade och levda skillnader inkluderas respektive exkluderas i/ur ett nationalistiskt präglat

”vi”, eller en imaginär gemenskap av ”svenskar”. Min erfarenhet och uppfattning är att sådana

markörer i Sverige har betydelse. Därmed har jag också deklarerat en personlig erfarenhet och

hållning, vars teoretiska bärighet det är min avsikt att med detta arbete ytterligare undersöka.

Förutom den bakgrund jag beskrivit ovan kan det för läsaren även vara relevant att jag är

socialiserad i en medelklassmiljö där förekommande religiösa referensramar varit

kristna/protestantiska. Denna till synes typiska svenska medelklasserfarenhet har dock formats

även av förhållanden och avvikelser som varit orsak till både annorlundaskap och reflexivitet.

Min förhoppning är att jag bl.a. därför förmår att i någon mån se utanför och bortom den

”svenska” normerande ram inom vilken jag ofta vistas. Dock tror jag mig inte om att i detta

arbete förmå genomskåda varje lager av den prägling och påverkan det inneburit att formas i en

svensk, västerländsk, delvis kristen kontext – även om jag tycker mig åtminstone ha börjat att

”knäcka koden” till att betrakta världen genom andra glasögon än de jag präglats av genom just

min socialisering. Detta är ett ständigt pågående, fortlöpande lärande och föreliggande uppsats är

en del av denna process.

För tydlighetens skull vill jag deklarera att min position när det gäller begreppen ”ras” och

etnicitet - liksom t.ex. kön och sexualitet - är att dessa är sociala konstruktioner som speglar

hegemoniska maktförhållanden. Min uppfattning om kultur och identitet är att det är något man

gör, i dynamisk och föränderlig mening, inte något man är eller har, i statisk och essentialistisk

mening. 18 När det gäller urval, inhämtning och tolkning av material och kunskap är min

18 Se t.ex. Floyas 2002.

22

övertygelse att allt sådant är präglat av de individer och kollektiv som är inblandade i alla delar

av processen. Därmed följer även att kunskap i olika avseenden är relaterad till makt, både i

produktions- och konsumtionshänseende. Kunskap är också såväl ett subjektivt som ett

provisoriskt fenomen: en god lärdom eller en klok insikt kan alltid förbättras och/eller förändras.

Jag tror därför med religionsvetaren Martin S. Jaffee att ”there is no theory-free study of

anything, no pure description of any object”19, och med medieforskaren Torsten Thurén att ”de

subjektiva upplevelserna [är] den enda kunskap vi har”. 20

Jag är själv journalist, och har under årens lopp naturligtvis gjort mig skyldig till en rad

generaliseringar, förenklingar och stereotypiseringar av samma eller liknande typ som jag

identifierar i detta arbete – efter drygt 20 år som journalist och 2 år som IMER-student tycker jag

mig nu mer än någonsin tidigare se massmedias betydelsefulla roll i att upprätthålla, reproducera

och förstärka maktförhållanden i det vi kallar samhället. Det är alltmer min empiriska

övertygelse att de flesta större svenska massmedier i detta avseende är mera av mäk tiga

medaktörer, än de utanförstående granskare som de åtminstone ibland gärna framställer sig som.

Sist, men inte minst, är jag oerhört förtjust i sport i allmänhet och fotboll i synnerhet, både som

utövare och som åskådare: omständigheter som jag menar kan vara både försvårande och

fördelaktiga för ett arbete som detta. Denna uppsats är en del av en egen process av att försöka

förstå på vilka grunder jag själv reflexmässigt vill att just svenska idrottare, både lag och

individer, ska vinna idrottstävlingar, och vilka krafter och diskurser som kan tänkas ligga bakom

och under sådana önskningar. Jag vill helt enkelt problematisera även min egen hittills

oreflekterade nationalism i idrottssammanhang.

3 TEORETISKA RAMAR OCH TIDIGARE FORSKNING

I detta kapitel utvecklas teorier gällande den samhälleliga/sociala praktik som är relevant för den

kritiska diskursanalysen av textmaterialet; tankar och teorier rörande nationalism med särskilt

fokus på några olika synsätt gällande eventuellt förenande drag och släktskap mellan nationalism

och rasism. Även några teoretikers syn på nationalism och rasism samt bruket av begrepp som

19 Jaffee 1999:275. 20 Thurén 1995:171.

23

etnicitet och kultur redovisas här, liksom forskning kring den diskursiva praktikens

representationer av invandrare och flyktingar. Här utvecklas också teorier kring sport och

sportjournalistik och om, och i så fall hur, de kan fungera identitetsskapande i en nationalistisk

mening. Dessutom ges några exempel på postkoloniala perspektiv, särskilt på orientalism och

populärorientalism, samt diskuteras något hur dessa eventuellt kan användas för att analysera

sport och sportjournalistik. Utöver detta inkluderas några allmänsociologiska teorier om hur och

varför människor upprättar gränser mellan sig - teorier som inte i första hand skrivits i en

akademisk kontext av ras/etnicitet/kultur - detta för att vidga förståelsen av, och ge andra

tänkbara ansatser till, skapandet av normalitet och avvikande, av ”vi” och ”dom”. Här redovisas

även några studentuppsatser om platsen Rosengårds vidare betydelse för skapandet av

mediebilden av Zlatan Ibrahimovic.

3:1 Nationalism och rasism – hör de ihop?

Nationalism och rasism nämns ofta i samma andetag, och tycks också ibland stå i ett nära,

nästintill oupplösligt, förhållande till varandra. När t.ex. den svenska gruppen

Nationaldemokraterna uttrycker sin nationalism har den explicita rasistiska konnotationer – det

handlar inte bara om att stärka Sverige som nation och (”de etniska”) svenskarnas känsla för sitt

land, det handlar också om att ”rena” Sverige från ”främmande” inslag, t.ex. genom att

tvångsrepatriera flyktingar och sätta stopp för utlandsadoptioner; en sådan nationalism handlar

explicit om att helt enkelt bevara Sverige ”etniskt svenskt”, utifrån en övertygelse om att det de

facto skulle finnas en svenskhet som kan definieras på etniska - i ett nationaldemokratiskt

politiskt sammanhang mer eller mindre förstått som biologiska – grunder.21 Ett annat exempel på

starkt rasistiskt präglad nationalism är den serbiska retorik såsom den öppet formulerades under

nittiotalets balkankrig.22 Den var öppet rasistisk, samtidigt som den ofta kläddes i nationalistiska

ordalag. Serberna ville (i nationalistisk anda) ”ha tillbaka” områden de ansåg sig ha historisk rätt

till, men det innebar i (den rasistiska) praktiken att de både förespråkade och genomförde s.k.

etnisk rensning genom fördrivning och systematiskt dödande av t.ex. bosniska muslimer och

kosovoalbaner från de områden som enligt serbiska ledare skulle utgöra ett Storserbien.

21 Se www.nationaldemokraterna.se. 22 Exemplet är ett av flera tänkbara från balkankonflikten, och innebär inget förnekande av att också andra grupper inblandade i konflikten använt sig av rasistiskt präglad retorik och praktik.

24

Sådana här exempel på öppet rasistisk nationalism tar de flesta människor avstånd från, både

individuellt och privat, liksom i formellt politiska sammanhang. Men – när det handlar om

nationalism i till synes mildare och förment oskyldigare tappning, bejakas den oproblematiskt av

långt flera människor, också av de som öppet tar ställning mot t.ex. Nationaldemokrater och/eller

serbiska radikalnationalister. Det tycks finnas en oproblematiserad syn på vissa former av

nationalism som ”god” och oskyldig, exempelvis den nationalism som kommer till uttryck t.ex.

på idrottens a renor eller i andra flaggviftande sammanhang där ”di svenske” eller ”det svenska”

hyllas. I dessa och andra mera vardagliga sammanhang reproduceras ständigt något som kanske

skulle kunna benämnas ”vardagsnationalism” (jfr. ”vardagsrasism”), dagligen och stundligen i

ibland oreflekterade handlingar, tal, symboler och andra diskursstyrda aktiviteter och yttringar.

Jag vill därför här försöka diskutera några aspekter av förhållandet mellan de båda fenomenen

nationalism och rasism, hur de båda begreppen kan definieras, när de sammanfaller och när de

inte sammanfaller när det gäller vilka uttryck och former de tar sig. Med andra ord vill jag

försöka fånga något av det område som utgörs av skärningspunkten mellan nationalism och

rasism, och söka den mera oskyldigt sedda nationalismens rötter för att se om den verkligen i

grunden går att skilja från den nationalism som allmänt betraktas som ond och förkastlig. Med

andra ord, och något tillspetsat: vilken är egentligen den grundläggande ideologiska skillnaden

mellan t.ex. Nationaldemokraternas oftast kontroversiellt sedda nationalism och t.ex. den ofta

formulerade och till synes okontroversiellt uttryckta nationella stoltheten över t.ex. de svenska

fotbollslandslagen? Jag gör det med hjälp av ett antal teoretiker som utifrån olika utgångspunkter

skrivit om nationalismens rötter och effekter.

Antropologen Benedict Andersons definition av nationen är numera klassisk, vida spridd och

erkänd, om än inte befriad från problematisering och kritik. Anderson definierar natio nen, som

han påpekar, ”i antropologisk anda”, som:

en föreställd politisk gemenskap...både i sig begränsad och suverän...begränsad eftersom [...] den [...] har ändliga om än elastiska gränser [...] suverän eftersom begreppet föddes i en tid då upplysningen och revolutionen krossade det av Gud påbjudna, hierarkiska dynastiska rikets legitimitet ...[s]lutligen uppfattas den som en gemenskap eftersom

25

nationen, oaktat den faktiska ojämlikhet och exploatering som kan råda, alltid betraktas som ett djupt, horisontellt kamratskap.23

Här kan anmärkas dels att definitionens tredje ord, ”politisk”, långt ifrån alltid tas med när

ovanstående andersonska definition av nationen så ofta citeras, dels att Anderson inte själv

definierar vad han avser med ”politisk” just här. Något som skulle vara önskvärt, särskilt

eftersom han strax innan denna definition formuleras, betonar att han hellre ser nationalism

placerad i samma kategori som ”...’släktskap’ och ’religion’, snarare än med ’liberalism’ och

’fascism’ ”. 24 Släktskap och religion för lätt tanken till en känslomässig grund, medan liberalism

och fascism implicerar en ideologisk grund – frågan är alltså om nationalism är känsla eller

ideologi? Jag finner inte att Anderson erbjuder ett entyd igt svar på den frågan.

I den exposé över nationalismens kulturella och historiska rötter och dess universella spridning

som Anderson gör i sitt verk, pekar han på religionernas och de dynastiska monarkiernas

omvandling, kapitalismens/industrialismens och tryckkonstens genombrott (”tryckkapitalismen”),

revolutionerande förändringar i förhållandena mellan skriftspråk och folkspråk, i grunden

förändrade, sam de nya och allmänt accepterade begrepp och tidsuppfattningar som gav t.ex.

historieskrivningarnas kollektiva minnen respektive ”minnesförluster” viktiga roller i

konstituerandet av nationernas identitet. Dessa komponenter utgjorde rötterna till den ideologiska

bas på vilken den moderna idén om nationen vilar. Anderson beskriver hur han ser det som att

föreställningen om nationen så sakteliga delvis tar över den känsla av ödesbestämdhet som

tidigare varit exklusivt förbehållen den religiösa sfären, och hur det bl.a. sker med hjälp av det

som den i Anderson citerade författaren Walter Benjamin beskriver som en tidsuppfattning av

”tom och homogen tid” - en uppfattning om en gemensam, kalendarisk, kronologisk samtidighet

som möjliggjordes genom tryckkapitalismens vitt spridda produkter: romanen och tidningen.

Enklare uttryckt: skapandet och spridningen av en kä nsla av eller en föreställning om att de som

ingår i något slags ”vi” - här en nationell föreställd gemenskap – utgör ”en fast gemenskap som

stadigt rör sig ner (eller upp) genom historien”.25 Anderson härleder dessa några sekler gamla

idéerna om nationer, nationlighet och nationalism rent geografiskt till den amerikanska

23 Anderson 1992:21ff. 24 Ibid. 25 Ibid. s 34ff.

26

kontinenten och till de ”kreolska pionjärer” från Europa som koloniserade framförallt det som

idag kallas Sydamerika. Deras strävan mot befrielse från de maktcentra som deras gamla

hemländer, huvudstäder och härskare utgjorde, formade - tillsammans med idéer och händelser

från den franska revolutionen 1789 - enligt Anderson föreställningen om en gemenskap som

kunde sammanfattas i begreppet nationalstat, och som sedan dess stått modell både för officiell

statsnationalism och för nationalistiskt präglade frihetssträvanden riktade mot koloniserande eller

på andra sätt förtryckande nationalstater.

Språkets roll understryks alldeles särskilt i framväxten av nationernas föreställda gemenskaper,

och i dagens fortsatta bevarande och upprätthållande av dessa. Skriftspråkens (latin, arabiska etc.)

roll som de enda nycklarna till de heliga skrifternas sanna dekodifiering och uttolkning skapade

oöverstigliga skillnader mellan skriftlärda och folket. Även de språk som talades vid hoven

(franska, tyska etc.) bidrog till den stora distansen mellan härskare och folk. Dessa skillnader

minskade i betydelse genom den folk- och tryckspråkens utbredning som Anderson beskriver.

Samtidigt, menar Anderson, bidrog denna tryckkapitalismens spridning av de språk som talades

av stora grupper människor i geografiskt bestämbara områden till den jordmån varur nationen

som föreställd gemenskap uppstod.26 På annan plats i boken diskuterar Anderson språkets roll

och funktion i nationalismen och i den föreställda gemenskap nationen utgör; lyrik och

(national)sånger” ger tillfälle till enstämmighet, till det upprepade fysiska förverkligandet av en

föreställd gemenskap”. 27 Anderson påpekar att visserligen kan vem som helst lära sig vilket

språk som helst, om än aldrig fullkomligt: ”[d]et som begränsar ens tillträde till andra språk är

inte deras otillgänglighet utan ens egen dödlighet. Därav följer att alla språk får en viss

slutenhe t”28, och exemplifierar genom bl.a. Vietnamkriget hur den koloniserades/ockuperades

språkliga slutenhet kan föda ”vrede” och ”förtvivlan” hos kolonisatören/ockupanten, som p.g.a.

denna slutenhet aldrig helt kan betvinga eller behärska det förtryckta objektet. 29

Sådana exempel på språkets enorma betydelse för nationlighet och identitet ger associationer till

flera diskussioner och händelser i det nutida Sverige: flera riksdagspartiers förslag om godkänt

26 Ibid. s 48-55. 27 Ibid. s 140. 28 Ibid. s 143.

27

språktest som villkor för svenskt medborgarskap, rättsfall i Arbetsdomstolen där (ibland nästan

ohörbar) brytning i en i övrigt språkligt oklanderlig svenska diskvalificerat människor från att få

arbeten de formellt varit väl kvalificerade för, människor som upplever att de inte får arbete p.g.a.

icke-svenskklingande efternamn - även det senare kan ju ses som en språklig aspekt av

nationlighet, eller snarare av bristande kvalifikation för den nationlighet som råder i en nation där

ett annorlunda efternamn tolkas och hanteras som en bristande kvalifikation för (nationell)

tillhörighet. Språket tycks alltså vara en synnerligen svårforcerad bastion för var och en som

försöker ta plats i en nation vars medlemmars ursprung bl.a. definieras i språkliga termer. Hur

man ”ska” tala t.ex. svenska är omgärdat av mycket fasta former och statiska föreställningar, där

möjligheten för någon med ett annat förstaspråk att ”passera”, eller ens accepteras, som svensk

via språket tycks lika liten som för t.ex. en svart afrikan att passera som t.ex. vit europé. I båda

fallen blir det de klart definierade - och definierande - skillnaderna som sorterar ut de som inte

bedöms passa in.

Efter dessa egna resonemang och reflektioner åter till Anderson, som när det gäller rasismens och

nationalismens inbördes förhållande är närmast kategorisk i sitt förnekande av deras släktskap,

och han avfärdar helt ”de progressiva, kosmopolitiska intellektuella [som] enar sig om att betona

nationalismens närmast patologiska karaktär, dess rötter i fruktan och hat inför den Andre och

dess släktskap med rasism”. 30 Han hävdar att nationalism handlar om kärlek (till nationen),

medan rasism istället handlar om hat (mot den Andre); att den föreställda nationliga/nationella

gemenskapen handlar om språk, medan den fö reställda ”rasliga” gemenskapen handlar om blod,

samt att ”rasismens drömmar har sitt ursprung i klassideologier snarare än i ideologier om

nationen”. 31 Han anför dessutom att ”rasismen och antisemitismen på det hela taget inte

manifesterat sig utanför de nationella gränserna utan innanför dem”32, samt understryker att

nationer oftast lagstadgat ”principen om naturalisering”, vilket enligt honom visar att ”man kan

’bjudas in i’ den föreställda gemenskapen”. 33

29 Ibid. s 139-148. 30 Ibid. s 137. 31 Ibid. s 144. 32 Ibid. 33 Ibid. s 141.

28

Anderson ägnar en hel del utrymme och kraft till att belägga det enligt honom helt bristande

sambandet mellan nationalism och rasism, och han diskuterar heller inte närmare sammanhang

och situationer där kopplingen mellan de båda tycks åtminstone tänkbar att diskutera. Möjligen

blottar sig Anderson därmed för en viss kritik i det att han tycks finna det viktigare att fastställa

dessa ”–ismers” enligt honom starkt åtskilda ursprung och natur, än att analysera lägen där de

åtminstone i förstone skulle kunna uppfattas som åtföljande och samverkande. Det hade varit

värdefullt om han hade gett sin analys av, och syn på, några historiska exempel där kopplingen

tycks särskilt uppenbar. Ett sådant exempel tycker åtminstone jag mig kunna se i den tyska

nationalsocialismens vision om ett tredje rike byggt på ”ariska” ideal och med drömmen om ett

etniskt homogent ”Lebensraum” för arier, med utplåning av t.ex. judar och zigenare som logisk

konsekvens av denna vision. Det skulle vara intressant att få Andersons argument mot att se detta

historiska exempel som en kombination av nationalistiska och rasistiska strävanden, där de två

ideologierna är till synes helt avhängiga varandra i sin samverkan. Även kolonialismens praktiker

bör kunna uppfattas som en nästintill oupplöslig förening av nationalism och rasism i det att de

människor som stod i vägen för de koloniala nationernas expansion, fördrevs, dödades,

utplånades enligt en agenda som vilade på den vite mannens ”naturliga överlägsenhet” och alla

andras ”biologiska underlägsenhet”. Hela uppfattningen om ”den vite mannens plikt”, djupt

invävd i t.ex. det brittiska imperiets härjningar, vittnar – som jag ser det - om rasism i namn av en

självberättigad nationalistisk imperialism.34

Socialantropologen Thomas Hylland Eriksen anlägger ett från Anderson annorlunda och utvidgat

perspektiv på nationalism, etnicitet (både ”egen” d.v.s. självdefinierad, och ”andras”, d.v.s.

tillskriven) och de essentialistiskt färgade föreställningar om skillnader baserade på föreställd

”ras”, kultur eller etnicitet som kan uppträda i olika former av rasism. Hylland Eriksen jämför,

ser ”slående” likheter, och analyserar verket igenom olika samverkande varianter av nationalism

och rasism, och menar att olika ansatser kring etnicitet åtminstone har det gemensamt att de ser

”etnicitet som något som har med klassificering av människor och grupprelationer att göra”.35

Hylland Eriksen väljer, efter kritisk diskussion, att inte skilja på ras och etnicitet eftersom han

menar att dessa fenomen är djupt diskursivt sammanlänkade, och han poängterar dessutom vikten

34 Se t.ex. Lindqvist 1992. 35 Hylland Eriksen 1993:12.

29

av att skilja på å ena sidan ras och etnicitet, och å andra sidan klass – i total motsats till Anderson

alltså.

Hylland Eriksen definierar också den nationalismens ”föreställda gemenskap” Anderson talar om.

Hylland Eriksen menar att denna gemenskap oftast föreställs såsom just ”etnisk” eller ”kulturell”,

och hävdar att ”nationalismen [betonar] anhängarnas kulturella likhet och drar härigenom

automatiskt gränser gentemot andra”, och definierar nationalisten som någon som ”hävdar att

politiska gränser bör sammanfalla med kulturella gränser”. 36 Här kan kanske göras jämförelser

med de sätt på vilken termerna ”kultur”, ”etnicitet” och ”nationalitet” ibland används istället för

det mera laddade ”ras”, men där ett exkluderande och essentialistiskt synsätt på den Andre

kvarstår – detta sätt att tala i eufemismer definieras ibland som ”kulturrasism”. Att ett föreställt

gemensamt ursprung och förflutet, liksom en selektiv historieskrivning, spelar en viktig roll i

konstruktionen av såväl etnisk som nationell identitet poängteras gång på gång av Hylland

Eriksen, liksom att ”symbolik som hänvisar till ett gammalt språk eller släktskapssystem, till en

gammal religion eller livsstil”37 är avgörande för konstruktionen av båda identiteterna.

Förbindelsen mellan nationalism och betonande av etnisk/kulturell enhet är enligt Hylland

Eriksen ”kristallklar”.38 Hylland Eriksen uttolkar alltså nationalismen i de allra flesta

förekommande fall som en sorts etniskt baserad ideologi som handlar om föreställningar om en

gemensam etnisk/kulturell gemenskap/identitet (definierad och förstärkt med hjälp av

geopolitiska gränser) som bevaras bl.a. genom yttre gränsdragning mot de Andra, och som

fortsätter att föreställas genom betonande av t.ex. ursprung, släktskap, blod, språk, livsstil,

traditioner, historia, religion etc., och att dessa karakteristika mycket ofta är desamma som de

som återfinns i ”ras”ideologier som uttalat eller omskrivet grundas på föreställda skillnader på

etnifierande eller rasistiska grunder.

Genus- och etnicitetsforskaren Nira Yuval-Davis slår i sin analys av nationalism redan

inledningsvis fast det hon betraktar som ”the inherent connection that exists between nationalism

36 Ibid. s 15. 37 Ibid. s 89. 38 Ibid. s 127.

30

and racism”, och menar att ”[d]econstructing this [connection] is crucial to tackling racism”.39

Även här diskuteras de olika former och blandformer av nationalism där det förflutna och

framtiden betonas i varierande grad, och där etnicitet/kultur har skiftande signifikans, dock

fortfarande alltid just signifikans.

”A variety of cultural, legal and political discourses are used in constructing boundaries of

nations [...] these boundaries are constructed in order to sort people into ’us’ and ’them’ and

stretch from generation to generation”. 40 Hennes principiella hållning är vidare att när

konstruktion av etniskt, kulturellt eller nationellt annorlundaskap används för att på något vis

differentiera, särskilja eller utestänga den (föreställt oföränderlige) Andre, är det frågan om

rasism, oavsett vilken form eller vilka uttryck denna konstruktion tar sig, eller i vilken skepnad

den uppträder – det behöver alltså inte vara frågan om explicit, rasbiologiskt grundad,

traditionellt förstådd rasism.

Att konstruera annorlundaskap förutsätter alltså den dikotomiska konstruktionen av en normalitet,

förutsätter ett implicit ”vi”, såsom exemplifierat i citatet ovan. Använt så kan Yuval-Davis’

argument brytas mot t.ex. Andersons bild av nationen som föreställd gemenskap, och ytterligare

förstärka och utvidga de resonemang som Hylland Eriksen för, nämligen att nationalism och

föreställningar om etnicitet och ”ras” är intimt förbundna. Med Yuval-Davis skulle då

nationalismen per definition bli rasistisk.41

En sådan hållning skulle kanske kunna problematiseras utifrån att vara onödigt och onyanserat

kategorisk i sin dom över att all uppmärksamhet och all identifikation av alla upplevda eller

föreställda särdrag mellan människor av olika nationalitet skulle vara rasistiskt grundad. Det vore

också intressant om Yuval-Davis diskuterat t.ex. något fall av nationalism som syftat till en

majoritetsbefolknings befrielse från en minoritets förtryck, och om hon menar att det är en form

39 Yuval-Davis 1997:11, min kursiv. 40 Ibid. s 26. 41 Yuval-Davis tillhör dem som konsekvent problematiserar nationalism och rasism även utifrån genus. Detta arbete avgränsar sig av utrymmesskäl till att inte särskilt fokusera på genus, även om jag med Bredström konstaterar att ”[n]ationalism [...] inte [kan] förstås utan en teori som tar hänsyn till genus”(2002:195).

31

av rasism som även då är i aktion; t.ex. Sydafrika under apartheid, Vietnam under kriget mot

USA, Östtimor och Indonesien.

3:2 Rasismens diskurs – en hållfast triangel

”För att få syn på dagens rasism måste vi lägga ordet ras åt sidan och ompröva våra

definitioner”42 skriver kulturvetaren Stefan Jonsson i sin genomgång av hur den moderna

människan funnit och skapat, och fortsätter finna och skapa, mening och skillnad i en

mångfacetterad och ibland svårbegriplig värld. Jonsson vill alltså också vidga det laddade

begreppet rasism, som han menar alltför ofta blockerar den viktiga diskussionen och analysen

kring vilka mekanismer som skapar privata och offentliga hierarkier på grundval av föreställda

skillnader. Han citerar författaren Albert Memmi, vars definition av rasism enligt Jonsson tillåter

en breddning av synen på de många olika processer som – om inte per strikt definition är rent

rasistiska – i allt väsentligt har en rasistisk funktion och verkan. Albert Memmis definition lyder:

”Rasism innebär att vissa verkliga eller inbillade skillnader blir föremål för en generaliserande

och definitiv värdering, som i syfte att legitimera aggression eller privilegier länder förövaren till

nytta och offret till skada.”43

Bägge citaten ovan påbjuder en förståelse av rasismen som förtryckande process och mekanism

även bortom de ”rasläror” som en majoritet människor antingen verkligen har lämnat bakom sig,

tror sig ha lämnat bakom sig, eller - åtminstone offentligen - påstår sig ha lämnat bakom sig.

Jonsson menar att även om bl.a. andra världskriget, nazismen och Förintelsen gjort det omöjligt

för de flesta människor att diskutera i termer av ras, så fortgår ändå – t.ex. i Sverige - de

förtryckande och särskiljande processer som i grunden bygger på uppfattningar om ras i olika

former. Jonsson föreslår alltså en förståelse av dessa processer under rubriken rasismens diskurs

och visar både historiskt och i nutid hur denna rasismens diskurs är komponerad av tre fasta

delar/rubriker vars innehåll/underrubriker är utbytbara över tid, men vars sammanlagda effekter

förblir desamma, framförallt för de som hamnar utanför det inkluderande fältet. De tre

42 Jonsson 1993:256. 43 Memmi citerad i ibid.

32

komponenterna imaginär gemenskap44, doktrin och diskriminering utgör vars ett hörn i en

triangelformad modell45 som bildar ram kring ett diskursivt fält enligt följande figur:

IMAGINÄR GEMENSKAP

t.ex. ”RAS”

t.ex. ”INVANDRING”

t.ex. ”KULTUR”

DOKTRIN DISKRIMINERING

Denna rasismens diskurs är enligt Jonsson inte liktydigt med ”enbart” rasism i olika nya eller

gamla former, den är snarare ett ”paradigm”, en ”grammatik”, alltså ett böjningsmönster

varigenom världen och verkligheten formas. Denna diskurs genomsyrar allt så starkt att den just

därför är så svår att få syn på för det ”vi”, för ”oss” som formats och lever inom dess ramar och

gränser. Den är däremot möjligen mera synlig och gripbar för ”dom” som hamnar utanför, och

som t.ex. i Sverige upplever ett samhälle som talar med kluven tunga – ett Sverige med å ena

sidan omfattande lagstiftning mot explicit rasism och diskriminering, och å andra sidan en

omvittnad och dokumenterad strukturell, implicit, rasism på t.ex. arbetsmarknaden och/eller i den

sociala sfären.

Jonsson tecknar med hjälp av dessa triangelformade modeller, bilder av hur rasismens diskurs

gestaltat sig från tid till annan: under imperialismen och kolonialismen utgjordes den imaginära

gemenskapen av föreställningen om europén som skapelsens krona och den högtstående

mänsklighetens sanna och enda representant; doktrinerna bestod av ”vetenskapliga”

föreställningar om ”ras”, om biologi och tro på utvecklingslära; diskrimineringen verkställdes

genom politiska och juridiska regelverk som byggde på en hierarkisk indelning av människor på

uttalat fenotypisk grund. Genom en sålunda komponerad rasismens diskurs legitimerades och

44 Jfr. Anderson 1992. 45 Jonsson 1993:281-283.

33

sågs som fullständigt självklart och ”naturgivet” exempelvis att man i slaveriets form kunde

handla med människor, eller helt enkelt utplåna de människor som stod i den europeiska

koloniala expansionens väg. 46

På samma vis kan enligt Jonsson de komponenter som utgör ramen för rasismens diskurs

formuleras idag: här utgörs den imaginära gemenskapen t.ex. av uppfattningen om den egna

nationen eller ”kulturen” som exklusiv och/eller särskild, som mest demokratisk och modern,

eller helt enkelt ”bäst”. Doktrinerna som understödjer och understöds av en sådan uppfattning

består av t.ex. av etnocentriskt och essentialistiskt grundade föreställningar om kulturskillnader,

t.ex. mellan sekulära kristna respektive muslimer, eller mellan europeiska och utomeuropeiska

länder. Den diskriminering som verkar i nyrasismens tjänst återfinns t.ex. i den flykting- och

invandringspolitik som reglerar vem som får resa in/vistas i/bli medborgare i t.ex. Sverige,

Schengenområdet eller EU, och på vilka villkor (socialpolitik, bostadspolitik,

arbetsmarknadspolitik etc.) dessas eventuella vistelse regleras.47

Jonsson för en vid diskussion kring begrepp som imaginär gemenskap och rasism. Anderson

diskuterar mest utifrån en imaginär eller föreställd gemenskap i geopolitisk mening, alltså som en

gemenskap och en enhet synonym med nationens gränser. Jonsson diskuterar hur imaginära

gemenskaper kan uppstå inom olika (föreställda) grupper och sfärer: ”Den imaginära

gemenskapens essens är en ideologi i den mening den franske filosofen Althusser gav begreppet.

Identiteten erbjuder en identitet åt varje person i gruppen, nationen eller klassen”. 48 Det innebär

alltså att en imaginär gemenskap kan uppstå bland blonda och blåögda (som kan utesluta t.ex.

svarthåriga och brunögda), b land t.ex. flergenerationssvenskar (som kan utesluta t.ex.

engenerationssvenskar), bland boende i villaområden segregerade via höga inkomster (som kan

utesluta t.ex. boende i höghusområden segregerade via låga inkomster), eller mellan vilka

individer som helst som föreställer sig som en grupp utifrån en eller flera markörer, som fylls

med ändamålsenlig mening, och som upplevs skapa skillnad visavi de Andra.

46 Jonsson 1993:281, jfr även t.ex. Lindqvist 1992. 47 Jonsson 1993:283 ff. 48 Jonsson 1993:260, min kursiv.

34

”Liksom svenska flaggan tjänstgör nationalismen som maskering för rasismen på alltfler

områden”49, hävdar Jonsson och avser de fall då en svensk nationalism ”brukas som ett vapen

mot [...] främlingar”, och mer eller mindre aggressivt hävdar en imaginär gemenskap som idag

definieras i termer av kultur istället för gårdagens ras.

I västeuropéns ögon sammanfaller sådana kulturgränser med nationsgränserna. Anblicken av en framtid där nationsgränserna löses upp gör i sin tur invandring och utvandring till nyckelfrågor. Så kommer det sig, att alla de frågor som tidigare påstods gälla ’rasen’, numera sorterar under rubriken ’invandring’.50

Så, menar alltså Jonsson, har alltså rasismens diskurs fortsatt fungera och verka; detsamma som

igår var möjligt – men idag är omöjligt – att tänka, säga, göra utifrån begreppet ”ras”, är idag

möjligt att tänka, säga, göra utifrån begreppen ”invandring” och ”invandrare”, och därtill numera

relaterade begrepp som ”kultur”, ”etnicitet”, ”religion”, ”tradition” o.s.v. Det tabubelagda

begreppet ”ras” och dess vidare innebörder lever vidare, blott klädda i andra språkliga dräkter.

De moderna formerna av rasism fortlever alltså enligt Jonsson inom ramarna för rasismens

diskurs, och inbegriper djupt rotade föreställningar om imaginära gemenskaper, i sin tur inte

minst formade kring och av den nationalism som är basen för den nuvarande indelningen av

världen i geopolitiska enheter, nationalstater.

3:3 Nationalism, identitet, idrott och media

Att anpassa nationalismens övergripande ideologi, mönster och modeller till förutsättningar,

behov och krav i enskilda nationer är att ”nationalisera nationalismen”, skriver etnologerna Billy

Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren när de tecknar bilden av hur just Sverige blivit till som

nation, och av hur just ”svenskheten” konstruerats. Nationalismen är inte alltid tydlig, uttalad och

påtaglig som i t.ex. flaggor, riksvapen eller nationalsånger, utan skapar och finner sina egna

former enligt de ”böjningsmönster” och på de ”territorier” som varje nation erbjuder.51 En erkänt

viktig beståndsdel i den nationella symboliken och identiteten är försvarsmakten och dess

soldater, och många forskare har dragit parallellen mellan militären och idrotten och dess utövare.

Hylland Eriksen föreslår t.ex. en syn på internationella idrottstävlingar som ”den viktigaste

49 Jonsson 1993:266 ff. 50 Jonsson 1993:273. 51 Ehn, Frykman & Löfgren 1993.

35

formen för metaforisk krigföring mellan nationsstater. Kanske innehåller dessa de flesta av

krigets identitetsbyggande inslag utan dess våldsamma destruktiva sidor”. 52 Ehn, Frykman och

Löfgren fäster för Sveriges del särskilt stor vikt vid idrottens roll i nationsbyggandet, både i den

funktion den har i folklig tappning och i dess nationella symbolikfunktion på elitidrottslig nivå.

När det moderna folkhems-Sverige skulle byggas, och den svenska nationella identiteten,

”svenskheten”, skulle formas, skapades idealbilden av svensken som naturälskande,

frisksportande och motionerande. Morgongymnastiken i Radiotjänsts sändningar,

husmorsgymnastiken och massgymnastik i det fria blev konstituerande i framfödandet av det

moderna Sverige som författarna karakteriserar som ”en gymnastiserande nation”.53 Svenska

elitidrottare hyllades, och hyllas alltjämt, dessutom som mycket konkurrenskraftiga i

internationell jämförelse, särskilt i sporter som med hjälp av nationalistiskt färgad mentalitets-

och naturromantik föreställs som ”typiskt svenska”; skidåkning i olika former, skridsko, ishockey

m.fl. vintersporter.

Det är ingen tillfällighet att sporten fick en nyckelroll i moderniseringen av Sverige. Den uppfyllde många av modernitetens krav [...] Elitidrottsmännen var resultatet av målmedveten, rationell träning – moderna kroppar med moderna medvetanden. Efterhand utvecklades en sportens retorik som framhöll hur svenska dessa hjältar var.54

Att vissa sporter och vissa stjärnor accentueras som särskilt nationella och särskilt typiska för ett

aktuellt land är ett återkommande meningsskapande nationalistiskt drag sett i ett internationellt

perspektiv, och också exempel på den ständiga hegemoniska striden kring nationella identiteter,

representationer som är starkt färgade av både etnocentriska och patriarkala ideal. Det menar

media- och kulturvetaren Rod Brookes, och konstaterar att ”[m]ythical accounts of the origins of

some sports serve to define those sports as particularly belonging to specific nations”55, och

exemplifierar bl.a. med den engelska självuppfattningen att man både uppfunnit, och berikat

världen med, fotboll och cricket.

52 Hylland Eriksen 1993:139. 53 Ehn, Frykman & Löfgren 1993:174 ff. Jfr med dagens utbredda gympande och gymmande, ”Friskis och Svettis” etc., min anm. 54 Ibid. s 155-156, min kursiv. 55 Brookes 2002:89.

36

Sådan mytbildning är enligt Brookes del i ett större mönster som visar på idrottens avgörande

betydelse, både för konstruktionen av starkt stereotypiserade nationella identiteter (både egna och

andras), och för den fortlöpande reproduktionen av de imaginära gemenskaper som Anderson

beskriver som ett av nationalismens fundament. Stora evenemang av typen landskamper,

mästerskap, seriefinaler blir med framför allt etermedias hjälp till samtidiga ritualer i nationer,

beskrivs i medierna som händelser som får länder att stå stilla, och stärker den föreställda

gemenskapen på samma sätt som en gång samtidigheten i det tidningsläsande som exploderade

med tryckkapitalismen, och som enligt Anderson starkt bidragit till de föreställda gemenskaper

varpå dagens moderna nationer vilar.56

Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg, Gunde Svan – det är i ett slags nationell mytisk anda och

retorik förmedlad av massmedia vida omvittnat hur skidåkare som dessa har fått ”hela” Sverige

att ”stanna” under avgörande tävlingar, och kopplat till tanken att vissa sporter föreställs som mer

”svenska” än andra är det kanske ingen slump att det är just dessa skidåkare, och inte t.ex.

världsledande svenska frisbeekastare eller bowlare, som (åtminstone enligt medial och annan

modern mytbildning) stundtals fått en ”hel nation” att hålla både andan och tummarna? På senare

år tycks fotbollen, och inte minst dess landslag och landskamper, knappat in på skidsportens

position som ledande idrottslig nationell angelägenhet – kanske beror det delvis på att de svenska

framgångarna i bl.a. skidspåren varit mera blygsamma än under t.ex. Stenmarks och Svans

storhetstider, och på att det nationella intresset gjort en dygd av nödvändigheten och

”uppgraderat” både bokstavligt och bildligt talat andra arenor?

Även andra ”uppgraderingar” tycks ha ägt rum; länge avsågs med uttrycket ”det svenska

fotbollslandslaget” utan behov av närmare precisering det svenska A-herrlandslaget, trots att det

sedan decennier finns även ett svenskt A-damlandslag. Men det tidigare självklara begreppet är

sannolikt under omdaning; i en aldrig tidigare skådad nationell yra kring det damlandslag i

fotboll som ditintills hade haft marginellt publikt, medialt och ekonomiskt stöd, samlades

miljoner människor i Sverige framför teveapparaterna för 2003 års VM-final i ett för den

sändande tevekanalen alla tiders tittarrekord. Sverige hade plötsligt chans att ta guld, och den så

styvmoderligt behandlade och inte sällan öppet förlöjligade damfotbollen fick träda i tjänst som

56 Ibid. s 86ff.

37

nationell symbol i ett läge där det ”vi” som sportjournalister och idrottspublik med

nationalchauvinistisk stolthet så gärna talar om i framgångens stund, plötsligt hade chans att nå

ett VM-guld. Den efterföljande dramaturgin följde upptrampade och välbekanta nationalistiska

stigar: militärplan eskorterade damlandslaget vid inflygningen till Arlanda, de nya nationella

(silver)hjältinnorna mottogs av tusentals gul- och blåmålade, flaggviftande svenskar i nationens

huvudstad, det VM-rusiga folket anfördes av en annan nationell symbol: statsministern. Radio

och television direktsände, och ”hela” Sverige ”stannade” ännu en gång. Kanske är det svenska

damlandslagets hastiga upphöjande till nationell symbolstatus ännu ett tecken på att behovet av,

och kraften i, den nationella symboliken är oerhört stor, och på att denna symbolik ständigt söker

och finner nya former och uttryck? På att utrymmet hela tiden finns där, men att innehållet skiftar

från tid till annan? 57

”The relationship between media, sport and national identity is thus obvious but it is also

extremely complex”, 58 konstaterar Brookes, och hans övergripande ansats är dessutom att idrott

och media sedan 1980-talet blivit så ekonomiskt, och också i andra avseenden, symbiotiskt

förbundna att de är omöjliga att analysera var för sig. Komplexiteten ligger bl.a. i att med denna

symbios följer djupa implikationer för hur stereotypa identiteter (nationella, etnifierade,

kön/genusrelaterade etc.) reproduceras genom idrott och media. Brookes menar att sådan

reproduktion har fundamental betydelse för bevarandet av ojämlika makt- och

hegemoniförhållanden som avspeglar sig långt utanför idrottens arenor och medias kanaler; d.v.s.

i det omgivande samhället, på alla nivåer. T.ex. så illustrerar Brookes hur sport- och

sportmediasfären fortfarande är en utpost där biologisk rasism tillåts härja mer eller mindre fritt,

med öppet rasbiologiska och genetiska - istället för sociokulturella - förklaringsmodeller till vissa

atleters framgångar. I de fall där den explicita, biologiska rasismen trots allt trängts ut har den

ersatts av en essentialistisk kulturrasism där vissa idrottsmän och –kvinnor representeras med

hjälp av både positiva och negativa etnifierande och rasifierande undertoner – d.v.s.

föreställningar om ”ras” ges skiftande mening, dock alltid mening. Och där explicita eller

implicita föreställningar om ”ras” kommer till uttryck, avgör specifika händelser och kontexter

57 Det är värt att notera att denna situation inträffade en månad efter mordet på utrikesminister Anna Lindh, en händelse som traumatiserat och sargat nationen. Behovet av, och utrymmet för, att som nation samlas kring något glädjefyllt och stärkande kan kanske därmed förmodas ha varit extra stort. 58 Ibid. s 84.

38

huruvida de objektifierade individerna beskrivs som positiva förebilder eller som ohjälpliga

rötägg - Brookes visar hur etnifierade/rasifierade individer/grupper i varierande grad alltid

representeras på villkor som dik teras av, och tjänar skiftande behov hos, majoritetskulturen.59

Brookes pekar också på hur - i en tid av global migration och nya, diasporiska och hybrida

identiteter – de stereotypa representationerna och definitionerna av nationella identiteter särskilt

närvarande i sport/mediasfären blir allt mer komplexa, ibland obsoleta. Det är t.ex. inte längre

självklart för någon som är född och uppvuxen i England att hålla på det engelska

cricketlandslaget – man kan lika gärna känna sig mer lojal med Indiens eller Pakistans landslag i

cricket: ”for a British Asian to support India or Pakistan is not a denial of Britishness but rather

an identification with a more inclusive notion of national identity”.60 Samma fenomen föreligger

t.ex. i Sverige, där långt ifrån hela befolkningen håller på det svenska laget i t.ex. fotbolls-VM

eller EM – i praktiken håller t.ex. ofta de med andra än uteslutande flergenerationssvenska

identiteter på det lag de i en given situation känner mest anknytning till. Det är i praktiken för

övrigt inte heller givet att de med en viss flergenerationsnationalitet håller på just ”sin” nation.

Här föreligger alltså utmaningar av traditionellt och hegemoniskt definierade nationella

identiteter, vilket komplicerar sportmediasfärens i dubbel mening svart-vita och förenklade

gränsdragningar - de nationella identiteterna är helt enkelt föremål för konkurrerande diskurser,

vilket är synligare i hur dessa identiteter faktiskt produceras och levs i praktiken, än i hur de,

särskilt inom idrotten, representeras inom media.61

Brookes visar även på andra - närmast ideologiska - motsättningar som råder i sportens värld:

klassiska, olympiska och sportsliga ideal påbjuder ett sansat, återhållet och seriöst uppträdande

från idrottsmännens sida, samtidigt som den kraftiga kommersialiseringen och

kommodifieringen av sporten och dess stjärnor ställer krav på individualistiska, expressiva och

originella personligheter. När dessa motstridiga krav hamnar i öppen konflikt - som t.ex. när det

amerikanska herrstafettlaget bestående av afroamerikaner ”spexade” med den amerikanska

flaggan vid olympiaden i Sydney år 2000 - drabbas dessa individer, framför allt om de tillhör

59 Ibid. s 107ff. 60 Ibid. s 103. 61 Ibid. s 84ff.

39

minoritetsgrupper, snabbt av mediala fördömanden. Vid Sydneyincidenten handlade dessa

fördömanden om bristande respekt för flaggan och nationen, och förklarades och kommenterades

i stereotypa, rasbiologiskt färgade föreställningar om hur otvetydig fysisk överlägsenhet ofta

innebär en lika otvetydig mental omognad.62

Brookes ger fler exempel på hur enskilda individer kan fördömas utifrån stereotypa

föreställningar om enhetliga nationella identiteter: fotbollsspelaren David Beckham utsågs p.g.a.

aggressivt uppträdande med utvisning som fö ljd till syndabock i en förlustmatch för det engelska

herrlandslaget. Han hånades grovt av den engelska pressen, inte så mycket på etnocentriska

(Beckham är vit, infödd engelsman, visserligen med judisk härkomst, ett etniskt tema som dock

är tabubelagt sedan andra världskriget, min anm.), som på kön/genusinfluerade, patriarkala och

heteronormativa grunder. Beckham framställdes dels som i total avsaknad av bl.a. självdisciplin,

vilket tillsammans med ”honesty, commitment, effort, hard work and stamina” hör till föreställda

egenskaper för engelsk fotboll (liksom för svensk fotboll, min anm.) Dels framställdes han i

ytterligare förklenande, och inte minst femininiserande ordalag, ”as a national disgrace”. 63

När det gäller sportjournalistikens roll, poängterar även Brookes det många andra observerat,

nämligen att reportrars och kommentatorers partiskhet till förmån för den egna nationen ses som

något naturligt och självklart. I den svenska kontexten understryker Ehn, Frykman och Löfgren

också med emfas sportjournalistikens centrala roll i de nationalistiska processerna. Det är

sportjournalistiken – av författarna karaktäriserad som öppet nationalchauvinistisk – som ger den

verbala inramningen till idrottsliga prestationer och som ”översätter” dessa till en nationell

kontext och symbolik. Men, menar författarna också:

den rika symboliken [...] är en ytlig aspekt av nationalkänslan. Idrottens genomslagskraft som nationellt medium består främst av att den talar direkt till åskådarnas känslor av kollektiv tillhörighet. I denna ryggmärgsnationalism är retoriken kring idrottandet primitiv. Det handlar om vi och dom [...] Detta språk är öppet för alla som inte ifrågasätter premisserna.64

62 Ibid. s 145ff. 63 Ibid. s 98-99, min kursiv. Exemplet ger associationer till hur fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg ibland framställs med både femininiserande och homofoba formuleringar. Han har i medietexter kallats både ”La Primadonna” och ”Pretty Boy Ljungberg” och i negativt syfte antytts vara homosexuell. 64 Ehn, Frykman & Löfgren 1993:213.

40

En som ifrågasatt dessa premisser är filosofen Torbjörn Tännsjö, som menar att det publika

intresset för elitidrott i grunden bygger på rent fascistiska värderingar, där föraktet för svaghet

och dyrkan av övermänniskoideal är starkt närvarande, och där individer betraktas som

”kanonmat” som förväntas offra sig för ”abstrakta storheter (laget, nationen, fanan)”. 65 Dessutom

menar Tännsjö att den idrottsnationalism som ibland betecknas som en oskyldig ventil och ofarlig

ersättning för ”farlig” nationalism, i själva verket snarare förstärker en både verklig och farlig

underliggande nationalism. Han visar att också idrottsnationalism har national- och

regionalchauvinistiska inslag, och ifrågasätter de mekanismer som gör att idrottspublik tenderar

att sympatisera med antingen ”sin” stad (t.ex. Malmö), ”sitt” land (t.ex. Sverige), ”sin”

nationsregion (t.ex. Skandinavien), ”sin” världsdel (t.ex. Europa) beroende på vilket alternativ

som finns tillgängligt i en aktuell tävling eller turnering, och att dessa sympatier formas utifrån

grumliga föreställningar om folklig gemenskap. 66

Idrottshistorikern Matti Goksøyr pekar, liksom bl.a. Brookes, på att en ökad kommersialisering

av idrottssfären ibland fungerar som uppmuntran av extremt, spektakulärt och/eller dåligt

beteende bland sportens fixstjärnor. Och liksom Hylland Eriksen visar Goksøyr hur krigsretorik

och -symbolik är starkt närvarande i sportens speciella språkbruk. Han visar också hur

efterkrigstidens kalla krig mellan väst och öst gjorde tydliga avtryck på idrottens arenor, liksom

hur idrottsliga kraftmätningar mellan nationer redan indragna i laddade politiska konflikter flera

gånger i historien faktiskt utlöst riktiga och regelrätta krig. Det mest prominenta exemplet i

samtidshistorien är det s.k. fotbollskriget mellan El Salvador och Honduras 1969, då två VM-

kvalmatcher omgärdade av våldsamheter blev den tändande gnistan för väpnade strider med

tusentals döda som följd. Starka etniska spänningar och gränskonflikter var den gången den

underliggande kontexten där några fotbollslandskamper fick en kraftfull funktion som utlösande

faktor.67 Enligt Goksøyr kan idrotten alltså inte friskrivas som ett fenomen som blott reflekterar

samhället i övrigt, och särskild uppmärksamhet bör också ges på vilka sätt makthavare, särskilt i

diktaturer, använder idrotten för politiska syften. Förutom att vara en skådeplats för

nationalistiska känslor, är idrotten en plats där stereotyper får fritt spelrum och där underliggande

65 Tännsjö 1996:149. 66 Ibid. s 153-155. 67 Goksøyr 1998:44-48.

41

fördomar därmed bekräftas och förstärks menar Goksøyr, och exemplifierar bl.a. med hur gamla,

till synes begravda konflikter mellan de gamla unionsländerna Sverige och Norge, fortfarande

kan flamma upp i sportsammanhang: ”Nasjonale stereotypier har i idretten funnet en arena for

stadige gjenfødelser”.68

Goksøyr har myntat begreppet ”90-minuttersnasjonalismen”, ett uttryck som syftar på en

fotbollsmatchs ordinarie längd, och som intensivt synliggör band och känslor som ligger latenta

under en välpolerad yta: nationalistiska yttringar och föreställningar om de främmande, om

”dom”. Fotbollsmatcher och andra idrottsevenemang blir helt enkelt till ytor att spela ut en

föreställd gemenskap på. ”Nittiominutersnationalismen” är enligt Goksøyr både tidstypisk och

paradoxal i en modernitet som kännetecknas av upplösning av traditionella, kollektiva identiteter.

Eftersom många andra tillhörigheter och identiteter lösts upp och efterlämnat ett tomrum, fyller

”nittiominutersnationalismen” en funktion för de som ändå söker en stark gemensam nationell

identitet eller - med Anderson – en bekräftelse av den föreställda gemenskapen69:

”Den ’moderne’ identiteten har alltså i idretten funnet en arena, der modernitetens mest sentrale trekk kan framstå fritt. Nasjonal identitet kan i idretten koples til både overfladisk uniformering og dypereliggende holdninger angående tilhørighet. Og her begynner vi kanskje å nærme oss ’idrettsnasjonalismens’ egenart. Gjennom idretten kan ’dyp identitet’ vise seg på tross av uforpliktende atferd og symbolbruk”. 70

Filosofen Claudio Tamburrini tillbakavisar flera av både Brookes, Tännsjös och Goksøyrs

argument om den starka, rent av tilltagande, nationalismen inom idrotten. Han menar att just den

professionalisering och kommersialisering som kan påvisas, i själva verket är en garant mot

politisk manipulering och nationalistiska landvinningar; både idrottens individer och dess

kollektiv är på elitnivå numera mera att likna vid privata företag, vars intressen är främst

ekonomiska. Detta, menar Tamburrini, borde snarast innebära en gradvis försvagning av det rent

nationalistiska inslaget inom idrotten. 71 Dessutom hävdar han att idrotten ger plats och lika

villkor åt individer från annars diskriminerade samhällsgrupper – av Tamburrini kategoriserade

som ”kvinnor” och ”invandrare” – och när dessa blir hjältar och stjärnor fungerar de som positiva

68 Ibid. s 50. 69 Ibid. s 51ff. 70 Ibid. s 53. 71 Tamburrini 1998:34.

42

förebilder, och som verkningsfullt vaccin mot nazism, rasism och manschauvinism, och dessa

effekter får enligt denne filosof inte förbises när idrotten problematiseras. 72

3:4 Begrepp, processer och självbilder i Sverige

Ett flertal akademiker och forskare verksamma i Sverige delar uppfattningen att en vedertagen

och djupt rotad känsla i Sverige – förmedlad i “den allmänna debatten”, i den politiska retoriken

samt i medierna - är att det svenska samhället är särskilt solidariskt och jämställt och i ovanligt

hög grad befriat från nationalism och rasism. Dessa forskare delar även uppfattningen att denna

självbild är falsk, samt att upprätthållandet av denna falska självbild innebär ett farligt

förnekande.

Ekonomhistorikern Paulina de los Reyes och kulturgeografen Irene Molina pekar på forskning

som visar att etniska rangordningar styr vem som har tillgång till t.ex. arbets- och

bostadsmarknad, liksom hur människor framställs i medierna. De pekar även på undersökningar

som visar att hud- och hårfärg, liksom namn och eget eller föräldrarnas födelseland, spelar roll

för människors placering i dessa hierarkier, och diskuterar i termer av “djupt rotade

föreställningar om svenskhet och invandrarskap”. 73 De konstaterar vidare att det finns ett starkt

motstånd mot att erkänna att rasistiska föreställningar och handlingar förekommer i Sverige, att

det hellre talas om etnicitet, etniska och kulturella skillnader och om etnisk diskriminering, än om

rasdiskriminering och rasism. de los Reyes och Molina problematiserar den terminologi som

utgår från begreppet etnicitet och anser att “en okritisk användning av begreppet etnicitet, med

alla konnotationer av kulturell olikhet som följer därav, har bidragit till att essentialisera olikheter

mellan människor [i Sverige]”, samt att dessa olikheter förmodas föras vidare till invandrades

barn och barnbarn på ett sätt som gör att etniciteten/invandrarskapet ”verkar gå i arv”. Detta är

enligt de los Reyes och Molina ett utslag av den ”kulturrasism eller en rasism utan raser” som

kännetecknar det svenska samhället.74 Ett Sverige de menar är djupt präglat av pågående

72 Ibid. s 37-38. 73 de los Reyes & Molina 2002:305. 74 Ibid. s 316-317.

43

processer av rasifiering, ett begrepp som de definierar som något “som både skapar och

reproducerar föreställningar om raser som grund för social och ekonomisk ojämlikhet”.75

Även etnologen Berit Wigerfelt och historikern Anders S. Wigerfelt diskuterar den speciella

svenska självbilden och den följaktligen förnekade rasismen, samt hur man i Sverige tenderar att

förlägga den rasism som trots allt erkänns till isolerade grupper (högerextremister, nynazister)

och platser (Klippan, Sjöbo). De drar även slutsatsen att det finns en vitt spridd vardagsrasism i

Sverige, en praktik de definierar som “rasism i vardagliga situationer som aktiverar

underliggande maktrelationer”, och som alltså samverkar med den institutionella rasismen. De

påpekar särskilt att denna vardagsrasism är svår att uppfatta, se och förstå innebörden av för

majoritetsbefolkningen. 76

Historikern Mattias Tydén och etnologen Ingvar Svanberg gör i sin exposé över viss nationalism

och rasism i Sverige påpekandet att den vetenskapliga (ras)biologismens giltighet och

problemformuleringsprivilegium går upp och ner i ett slags ideologiska konjunkturer. De

konstaterar också att de tillfällen i historien då det inte är accepterat att tala i explicita rastermer

så förmedlas ändå rasbiologins egentliga innebörd i terminologi som präglas av essentialistiska

kategoriseringar, d.v.s. ingen förändring har i grunden skett när det gäller att definiera och skilja

ut de som föreställs som annorlunda.77

3:5 Svenska medier och de Andra

Medieforskaren Ylva Brune har visat hur medierna i Sverige skapat en konstruktion av den s.k.

”invandraren”, en medial tankekonstruktion som skiljer sig från den faktiska verkligheten. 78 Hon

visar även hur medierna skapat en speciell invandrarproblematik. Brune talar om mediernas

”vetenskapliga blick” på den ”begreppslige invandraren” som kollektiv, där en människotyp som

75 Ibid. s 301. Författarna hänvisar även till Robert Miles ofta citerade definition av rasifiering eller rasialisering: ”den representativa processen genom vilken social mening tillfogas vissa biologiska (ofta fenotypiska) mänskliga drag, utifrån vilka de individer som bär dessa drag även tillskrivs en särskild kollektiv social tillhörighet”. 76 Wigerfelt & Wigerfelt 2001:223. 77 Svanberg & Tydén 1999:31-42. 78 T.ex. Brune 1998/2001, 2000 & 2002. Exempel och citat i detta stycke är hämtade från föreläsning av Ylva Brune vid Bleka medier i ett mångfärgat samhälle. Ett seminarium om journalistik, etnicitet och demokrati, arrangerat av Journalistutbildningen vid Lunds universitet den 12 mars 2004.

44

kreerats utifrån statistiska skillnader ständigt ställs i motsats till ”den svenska människotypen”, så

att det i medierna ständigt pågår en implicit dikotomisering av ”vi” och ”dom”. Utgångspunkten

för beskrivningarna är inte utsagda, men normerande i sin ”vithet, svenskhet och förmenta

normalitet”. Dessutom tar sig journalister, enligt Brune, generellt en relativt sett mycket större

rätt och makt när det gäller att beskriva ”invandraren”, än när ”svenskar” ska beskrivas och

omskrivas. Den massmediala diskursen bottnar enligt Brune i behovet av att dra gränser mot

”dom”, så att ”vi” (här de ”etniska/egentliga/riktiga svenskarna”) kan definiera sig/”oss”.

Ordval, formuleringar och upprättad distans till objektet ”invandraren” omvandlar eventuella

skillnader till kollektiva egenskaper för hela gruppen, och resulterar i artiklar som t.ex.

”Invandrare klarar inte skolkrav”, ”Invandrare risk i trafiken” och ”Invandrare äter sämst”. Brune

har analyserat mediatexter från 1970-talet och framåt och konstaterar att de stereotyper som fanns

då, fortfarande råder. Hon har brutit ner den övergripande invandrarstereotypen i undergrupper

och visat vilka stereotyper som reproduceras när det gäller t.ex. ”muslimen”, ”invandrarkvinnan”

och - den stereotyp som kanske är mest relevant för detta arbete - ”invandrarmannen”. När det

gäller bilden av invandrarmannen/killen är det en mörk och hotfull bild som tonar fram. Detta

gäller alldeles särskilt när artiklarna hand lar om kombinationen kriminalitet och ”invandrarmän”,

en för övrigt mycket vanlig kombination och kontext när ”invandrarmannen” omtalas i medierna.

Då framstår objektet ”invandrarmannen” enligt Brune som särskilt kusligt:

Ibland är det själva närvaron av män med utländskt ursprung som förlänar texterna dess spänning. Utifrånskapet namnges och fogas in i historier som arbetar på ett konnotativt plan, där det nationella eller geografiska ursprunget laddas med egenskaper som har med det främmande-skrämmande att göra. När texterna fungerar kuslighetsskapande placeras det utifrånkommande i vår välbekanta närhet och kontextualiseras på ett sådant sätt att det tycks både obegripligt och okontrollerbart. Det är inte bara nyheter om brott, där flyktingar eller invandrare är inblandade, som hämtar sin laddning ur denna kontrast mellan det trygga och välbekanta och det främmande och okända.79

Även IMER-forskaren Anna Bredström visar hur särskilt unga ”invandrare” av manligt kön

regelmässigt representeras associerade med kriminalitet i medierna, samt hur de konsekvent både

kulturaliseras och rasifieras. 80 Hon frågar också om dessa starkt laddade mediala representationer

79 Brune 1998/2001:51, min kursiv. 80 Bredström 2002:188-193.

45

– ”den diskursiva bilden” som ges – inte bara påverkar de unga invandrarkillarnas beteende, men

också den samhälleliga praktiken, d.v.s. ”vilka som förutsätts bli ’framtidens kriminella’ och som

därför hamnar i myndigheters och andras strålkastare redan innan de begått något brott”. 81 Med

andra än Bredströms ord alltså: ett förstärkt fokus, en förhöjd uppmärksamhet och en ökad

negativ förväntan på unga män med invandrarbakgrund. Bredström konstaterar även att ”

’invandrare’ blir symboler för det som ’svenskar’ inte anses vara [...] ’primitiva’, ’omoderna’ ”.82

Sociologen Birgitta Löwander menar att massmedier, särskilt nyhetsmedierna, aktivt bidrar till

rasismen – trots sitt ofta både självpåtagna och självupplevda uppdrag att verka i motsatt riktning.

Att den konstruerade kategorin ”invandrare” så ofta framställs i negativa sammanhang och

ordalag, som allmänt problematisk och också som upphov till egna och samhälleliga problem, är

enligt Löwander exempel på hur medierna skapar en rasistisk representation av en det svenska

samhällets ”inre fiende”. Hon konstaterar också att det är påfallande ofta som kategorin

”invandrare” omyndigförklaras, objektifieras och frånskrivs kapacitet och ansvar i medierna. 83

3:6 Några postkoloniala perspektiv

Postkolonialismen sysslar med att synliggöra, identifiera, dechiffrera och dekonstruera de

dikotomiska föreställningar om absoluta och relativa skillnader (svart-vit, civiliserad-vilde,

maskulint- feminint etc.) som ingår i Europas/västerlandets/den vita världens syn på de Andra,

stereotyper som används dels i konstruktionen av den egna identiteten, dels för att förlägga

svårhanterliga, ibland direkt obehagliga, inslag i den egna världen till den Andra världen för att

hålla det på behörigt avstånd från sig själv. Postkolonialismen kritiserar, angriper och

ogiltigförklarar de bilder och föreställningar som kommer till uttryck t.ex. i den orientalism som

litteraturvetaren Edward Said 84 på ett grundläggande sätt beskrivit och analyserat, och som

karaktäriserar Orienten och dess människor som väsensskilda från Occidentens och dess dito.

Dessa föreställningar om skillnader – förstärkta av t.ex. darwinismen och upplysningen - fick sina

mest utbredda och genomgripande uttryck under kolonialismens ”storhetstid”, men

81 Ibid. s 194. 82 Ibid. s 204. 83 Löwander 1998:90 -91. 84 Said 1978.

46

föreställningen om skillnaderna, och meningen med dessa skillnader fortlever mycket starkt i vår

tid trots att koloniseringen som geopolitisk maktpraktik i stort sett är försvunnen85.

De olika formerna av kolonialistiska och orientalistiska synsätt är inte rumsligt begränsade: även

länder som t.ex. Sverige, som inte ägnat sig åt aktiv kolonisation i någon nämnvärd utsträckning,

omfattades och omfattas av det kolonialistiska synsättet på människor utanför ”vår” värld. Inte

heller den Orient som är skådeplats för orientalistiska projektioner går att avgränsat

rumsbestämma, den söks såväl i Rosengård i Malmö, som i Turkiet, Pakistan och Sudan, som

bland USA:s muslimer. Att definiera ett postkolonialt synsätt innebär att inventera - och ofta att

invertera - kolonialismens principer. Kolonialismens maktordning - baserad på föreställda,

upprättade och bibehållna skillnader mellan den egna och den andras identitet i fråga om ”ras”,

nationalitet, kön, genus, religion, språk, kultur - har lett till det postkoloniala ifrågasättandet och

nedbrytandet av dessa gränser och identiteter, t.ex. i form av konstruktivistiska, feministiska och

antirasistiska synsätt och problematiseringar. Postkolonialismen handlar om att genomskåda och

klä av de stereotyper och benämningar som upprättats och namngivits av de som tagit/har

makten, och som dessa använt för att definiera sig själva som det de i n t e är.

Etnologen Magnus Berg86 har, inspirerad av Said, beskrivit och gett exempel på det han

benämner populärorientalism, d.v.s. orientalism som iscensätts i en lång rad av populärkulturella

verk med västerländsk avsändare, där den föreställda Orienten på flera plan fungerar som

projektionsyta för västerländskt självbespeglande och identitetsskapande. Berg beskriver med

mellanrubriken ”En lång historia om det vi inte är”87 det perspektiv som postkolonialismen - och

därmed Berg - vill ringa in och bryta upp, och visar bl.a. på de paradoxer som uppstått när möte,

kontakt och gränsöverskridande blivit följden av kolonialismens genomförande, och på hur

populärorientalismen kämpar med att hantera dessa gränser och paradoxer. Berg talar här om en

”andra grundform” av Orienten, ”den som rymmer den största mängden populärorientalistiska

verk”.88 De som är ute i populärorientalistiska ärenden formar enligt Berg ständigt nya strategier

när det gäller att befästa oförenligheten hos Öst och Väst eftersom det enligt Berg ”är som om en

85 Jfr även t.ex. Lindqvist 1992. 86 Berg 1998. 87 Berg 1998:24.

47

form av beröringsångest tvingade populärorientalismen att upprätta skillnad och distans

ögonblicket efter att den identifierat närhet och likhet”. 89 Berg pekar på två huvudsakliga

populärorientalistiska strategier i den samtida populärkulturen: den ena förlöjligande, den andra

demoniserande, och han exemplifierar med en mängd filmer och böcker där dessa strategier

används för att nå ”ett tydligt men outtalat mål: underkännandet av Orienten som jämbördig med

Väst genom avs löjandet av dess rätta, från Väst väsensskilda ansikte”. 90 Bergs förödande

postkoloniala analys av den dramadokumentära boken Gömda91 ger en genretypisk bild av en

mycket konsekvent genomförd populärorientalistisk demonisering av den Andre – i det här fallet

en svensk-libanesisk man som går från ”sensualism och mystik”, via ”religiös fanatism”, till ett

till synes permanent tillstånd av ”rent vansinne”. Visserligen, menar Berg, är kanske denne man

en sällsynt vidrig människa, men poängen är att han inte ens skildras som en människa, utan som

en endimensionell demon. Hans uppgift är att låta det han egentligen i n t e är och i n t e tillhör

– nämligen svenskarna och Sverige – framstå som det normalas utgångspunkt och hemvist.92

Jämte illustrationer till hur populärorientalismen om och om igen upprepar att det uppenbarligt är

fel och ”farligt att alltför intimt inlåta sig med Orienten”93, pekar Berg på hur diverse

populärkulturella produktioner används för att visa hur Orientens modernitetsprojekt i själva

verket är en skenbar och bedräglig dubbelhet som till varje pris måste avslöjas, enligt den

populärorientalismens grundläggande sentens som envist hävdar att ”Orienten inte har i det

moderna att göra”.94

I det postkoloniala projektet ingår även diskussionen om de relationella och hybrida identiteter

som måste förstås i detta den globala migrationens diasporiska tidevarv, en tid där de imaginära

hemländer författaren Salman Rushdie talat om har lika stor betydelse som de föreställda

gemenskaper som Benedict Anderson beskrivit. Denna hybridisering utgör alternativ till

essentialistiska och dikotomiska kategorier, och betonar inskrivningen av olika faktorer i

88 Ibid. s 179. 89 Ibid. s 186. 90 Ibid. 91 Eriksson, Maria & Marklund, Liza (1995) Stockholm, Bonnier Alba. 92 Berg 1998:191-195. 93 Ibid. s199. 94 Ibid. s 195-205.

48

varandra i (det ständiga om-)skapandet av intersektionella, kreoliserade och mångdimensionella

identiteter. Salman Rushdie talar i termer av ”översatta människor”95 och postkolonialisten Homi

Bhabha vill ”införa begreppet kulturell översättning...för att därmed antyda att alla kulturformer

står i något sorts samband med varandra” och vill i sitt sökande efter en tredje ståndpunkt - ett

tredje rum - att just ”själva översättningsprocessen betonas”. 96 Sådana hybrida identiteter och

översatta människor kan utan överdrift sägas ha ett starkt begränsat utrymme inom de diskursiva

ramar som den starkt nationalistiskt laddade sporten och sportjournalistiken idag rör sig, se t.ex.

Brookes och Tännsjö ovan.

3:7 Alternativa sätt att se på identitet och makt

Det ska understrykas att det finns en rad andra ansatser än direkt ”ras”-, etnicitet- och kultur-

relaterade när det gäller att problematisera de processer som driver individer och kollektiv att

skapa me ning genom att upprätta gränser och skillnader mellan ”vi” och ”dom”, att peka ut det

som är ”normalt” och ”avvikande”, att betrakta det okända och ovana som främmande i negativ

betydelse. Jag kommer här inte att gå närmare in på de marxistiskt präglade teoretiker som talar i

termer av klass, men däremot ge några exempel från den klassiska sociologiska litteratur som

sökt förklara hur maktförhållanden mellan individer och grupper kan uppstå och bestå.

Sociologen Norbert Elias97 har dragit banbrytande slutsatser om inom- och utomdynamiska

grupprocesser efter att i en brittisk ort funnit en social modell för de intima

samverkansmekanismer som kan rymmas inom dikotomier som t.ex. gammal-ny, majoritet-

minoritet, integration-segrega tion etc. Elias kom fram till en modell som han menar har allmän

sociologisk giltighet för vad som kan hända när en ”gammal” grupp möter en ”ny”. Centralt för

Elias fynd och slutsatser i är att de gäller människor och grupper som på ytan i stort kan sägas

vara av ”samma sort”: i hans studie fanns inga avgörande barriärer i form av etnicitet, nationalitet

eller klass. Elias belyser alltså integrationssvårigheter bortom etniska och ekonomiska skillnader.

Det avgörande för förhållandena bakom hans slutsatser var att ”etablerad” och ”gammal” (i

historisk och sociologisk mening) befolkning sammanfogas till en mycket enhetlig och

95 Rushdie 1999:251. 96 Bhabha 1999:285. 97 Elias & Scotson 1965.

49

välintegrerad grupp vars integration fungerar utestängande för ”ny” befolkning, ”outsiders”. De

”etablerades” långa anknytning till en plats, inbördes starka band och sammanhållning kan skapa

en starkt konformistisk social kontext, samt gett dem makt över t.ex. politiska och sociala fora.

Deras självbild kan bli idealiserad och ignorera de mindre positiva inslag som trots allt finns,

medan synen ”outsiders” blir motsatt såtillvida att den formas av dess ”sämre” minoritet av t.ex.

kriminella.98 Elias visar hur fastställda ”stillbilder” av upplevt avvikande beteende hos ”nya”

grupper skapar avstånd som är svåra att överbrygga. Elias fynd visar med med utmanande

tydlighet hur inomgruppslig integration kan fungera starkt exkluderande. När ”nya” slår sig ner i

en ”gammal” kontext blir de förra ett hot mot själva basen för denna gamla grupps noggrant

utmejslade gemensamma identitet. De ”gamla” slår då tillbaka och gör allt som står deras makt

för att förhindra inbrytningar och omformationer – och förhindrar på sätt integration av de ”nya”.

Elias driver alltså tesen att förmågan till sammanhållning är de etablerades främsta maktresurs,

och att sådan sammanhållning huvudsakligen bygger på gemensamma och långvariga minnen,

värderingar och relationer.99 En sådan ansats skulle alltså kunna betraktas som överordnad de i

detta arbete tidigare beskrivna, som utgår från ”ras” och etnicitet som styrande faktorer, och som

därmed alltså alternativt kanske skulle kunna förklaras i allmänsociologiska termer, såsom en

illustration av Elias fynd. En möjlig parallell skulle då kunna dras med det samtida Sverige där en

”gammal”, hyfsat välintegrerad befolkning inte förmår öppna sig för de ”nya” invånare som bl.a.

p.g.a. sin som helhet svagt sammanhållna grupp inte har kraft nog att göra tillräckliga

inbrytningar i de maktsfärer som behärskas av flergenerationssvenskar, maktsfärer som de senare

inte heller tycks har några omedelbara incitament för att bidra till att luckra upp.

I ett annat sociologiskt standardverk definierar och analyserar sociologen Erving Goffman100

stigma och stigmatisering och dess konsekvenser för sociala processer och för maktförhållanden

mellan individer och grupper. Goffman menar att det som uppfattas som stigman ger upphov till

vissa beteenden i den sociala interaktionen, både från de stigmatiserades sida och från de s.k.

”normalas” sida.101 En av Goffmans huvudslutsatser är att stigmatiserade och ”normala” ingår

98 Ibid. s 7. 99 Ibid. s xi. 100 Goffman 1963. 101 Ibid. s 14.

50

som delar i varandra - dansar med i samma sociala dans 102 - i den sociala processen människor

emellan. De stigmatiserade och de ”normala” står för olika perspektiv och har olika roller i det

spel kring olika stigman som mest handlar om relationer, och egentligen mindre om de

egenskaper som vi kanske i förstone associerar med begreppet stigma.103 Den definition som

Goffman därmed ger begreppet, skulle kunna jämföras med den definition Hylland Eriksen ger

begreppet etnicitet, och som han menar är centralt när det gäller att förstå etnicitetsbegreppets

funktion: ”etnicitet [...] är en aspekt av en relatio n, inte en egenskap”. Han menar också att ”bara

i den mån kulturella skillnader uppfattas som viktiga, och görs socialt relevanta, innehåller

sociala relationer ett etniskt element”. 104 Goffman konstaterar å sin sida att ”[d]en normala och

den stigmatiserade är inte så mycket konkreta personer som de är olika perspektiv ...[som]

...uppkommer i sociala situationer med blandade kontakter”. 105

En annan av Goffmans poänger är att stigman kan vara olika saker vid olika tidpunkter i olika

miljöer; det som är stigmatiserande vid ett tillfälle kan vid ett annat vara en s.k.

prestigesymbol.106 Det är den relationella kontexten som är avgörande. Han drar också slutsatsen

att varje sätt som en stigmatiserad individ utmärker sig får kollektiva effekter för alla med samma

stigma, något Goffman menar avspeglas i massmedia.107 Goffman diskuterar även i termer av

”avvikelser och avvikare”, och pekar på att även hela grupper kan fungera som avvikare i

samhället i stort. Goffman ger vitt skilda exempel, bland dem ”etniska och rasliga

minoritetsgrupper”, samt ”medlemmar av de lägre klasserna som fullt tydligt bär sitt statusmärke

i sitt tal, sitt utseende och sitt uppträdande”.108 Han nämner särskilt att stigmatisering av etniska

minoriteter kan vara ett sätt för majoritetssamhället att hålla minoriteterna borta från de områden

där de skulle kunna konkurrera ut majoriteten. 109 Denna tanke skulle kanske kunna jämföras med

Elias ovan beskrivna resonemang om maktförhållanden mellan nya och gamla grupper.

102 Mitt uttryck för den sociala interaktion Goffman beskriver. 103 Ibid. bl.a. s 13 & 142ff. 104 Hylland Eriksen 1993:22-23. 105 Goffman 1963:143. 106 Ibid. s 52ff. 107 Ibid. s 35-36. 108 Ibid. s. 149-150.

51

Både Elias och Goffman drog sina slutsatser i samhälleliga kontexter som ligger 40 år tillbaka i

tiden, och de omfattar därför t.ex. inte postkolonial teoribildning. Deras fokus låg inte främst på

”ras” eller etnicitet, men mycket i deras arbeten förefaller ändå möjligt att jämföra med den mera

samtida forskning som diskuterar individuella och kollektiva reaktioner och relationer med just

dessa begrepp i förgrunden. Det skulle också kunna hävdas att de slutsatser Elias och Goffman

drar är giltiga för att förstå de flesta former av mänskligt beteende av utestängande och

särskiljande karaktär, samt att det är ett allmänmänskligt drag att ständigt hitta och utse individer

och grupper som på mycket varierande grunder fungerar som Andra, för att på så sätt definiera

det egna jaget eller den egna gruppen.

Det som följer nedan är några konkreta och belysande exempel på hur de Andra omtalats och

omskrivits inom fotbollen – exempel som kan läsas och analyseras både med hjälp av Elias och

Goffmans övergripande tankar om skapandet av Andra, och med de i detta kapitel tidigare

redovisade teorierna. Kapitel 3 avslutas med några tidigare analyser av hur mediabilden av Zlatan

Ibrahimovic konstruerats.

3:8 De Andra i fotbollen - några konkreta exempel

När Frankrike vann fotbolls-VM 1998, framträdde ledaren för det främlingsfientliga franska

partiet Nationella Fronten, Jean-Marie Le Pen, i media med budskapet att han underkände detta

VM-lags insats eftersom han menade att laget inte bestod av ”riktiga” fransmän. Han var

medveten om de regler som föreskriver att var och en som spelar för ett landslag måste vara

medborgare i det aktuella landet, liksom om att dessa regler var uppfyllda i det aktuella fallet.

Men Le Pen syftade inte på formellt medborgarskap, utan på lagmedlemmarnas ursprung/etnicitet

- kanske rent av på föreställningar om ”ras”? En majoritet av det franska VM-lagets medlemmar

hade 1998 nämligen sina rötter, eller sina föräldrars/far- eller morföräldrars rötter i före detta

franska kolonier. Ett annat sätt att uttrycka det är att de till en del hade rötter i arabiska och

afrikanska länder, något som avspeglade sig både i spelarnas namn och utseenden. Le Pen skulle

alltså kunna sägas ha försökt använda den franska VM-segern till att pröva gränserna för vad som

kan eller ska betraktas som franskt. Hans yttranden fick inga konkreta konsekvenser i själva

sakfrågan, dock stor medial uppmärksamhet.

109 Ibid. s 144.

52

En annan före detta kolonialmakt där etnicitet och föreställningar om ”ras” spelat och spelar roll i

sporten och fotbollen är Storbritannien. Ett exempel på det är att det på 1970-talet startades en

helt egen fotbollsliga, Asian League, med spelare med rötter i t.ex. Indien, Pakistan och

Bangladesh. Asian League startade som en reaktion på svårigheter (för individer) att få spela i,

och (för lag) att få möta, fotbollslag i de etablerade brittiska serierna, och som en strategi för att

trots dessa svårigheter kunna spela fotboll i organiserade former. Ett annat är hur icke-vita spelare

som trots motstånd tagit sig in i Premier League, vittnar om marginalisering och exkludering;

några av Storbritanniens genom tiderna mest framgångsrika (icke-vita) spelare har i en serie

intervjuer vittnat om hur de i media ofta framställts som i avsaknad av disciplin och ”rätt”

inställning till spelet, hur de vid minsta misstag på eller utanför fotbollsplanen blivit föremål för

rasistiskt laddad medial kritik, hur publik liksom med- och motspelare uttrycker sig öppet

rasistiskt, hur klubbledningar instruerat dem att offentligt förneka den rasism som förekommer

inom fotbollsklubbarna, hur frustrerande de upplever att det jämförelsevis är så få icke-vita

spelare som går vidare till tränar- och ledarpositioner efter sin aktiva karriär, och – hur mycket

och hur negativt denna, enligt deras upplevelser, rasistiska kontext påverkat dem både som

fotbollsspelare och som människor. De intervjuades erfarenheter sträcker sig tidsmässigt från

1940-talet och fram till idag. 110

I Sverige är spelare av annan nationalitet/etnicitet än den flergenerationssvenska ett nyare

fenomen än i t.ex. Frankrike och Storbritannien. Även här har dock fotbollens globalisering på

senare år givit varierande avtryck i media. År 2003 förekom t.ex. en debatt i kvällstidningarna om

olika konsekvenser av att Allsvenskan har alltfler utländska professionella spelare. Debatten

inleddes med en nyhetsartikel i Aftonbladets sportsektion, där en nyligen avkunnad dom i

Frankrike refererades och diskuterades.111 Domen innebar i korthet att långt fler idrottsmän från

icke-EU- länder än tidigare varit fallet, nu skulle tillåtas spela i franska lag. Domen gällde endast i

Frankrike, men ”översattes” av reportern till en hypotetisk svensk kontext och beskrevs i så fall

innebära att allsvenska fotbollslag inte skulle kunna ställa upp några begränsningar för antalet

spelare med medborgarskap i icke-EU- länder. Artikelns inledande ingress löd:

110 Intervjuer ur den brittiska tidningen The Independent, refererade i tidskriften Offside nr 4/2003. 111 Aftonbladet 2003-01-23.

53

Elva kongoleser i Djurgårdens startelva? Elva zambier i ÖIS? Malaja-domen kan få stora konsekvenser - Det vore en katastrof för svensk fotboll, säger Bengt Madsen, ordförande i Svensk Elitfotboll (SEF).112

Artikeln talar i termer av ”skräckscenario”, ”katastrof”, ”invasion från Östeuropa och Afrika”,

orden kommer delvis från reportern, delvis från de intervjuade. En intervjuad välkomnar domen i

positiva ordalag, resten är skeptiska eller direkt negativa, och vill t.ex. ”skydda” svenska ligan.

Påföljande dag publicerar Expressen en renodlad debattartikel, som en direkt reaktion på

Aftonbladets nyhetsartikel.113 Det är förre landslagsspelaren och fotbollsproffset Pontus Kåmark,

numera expertkommentator på TV4, som går i polemik både med Aftonbladets ”tvivelaktigt

utformad[e] artikel” och med nämnde Madsen. Kåmark hävdar att artikeln i sig, liksom svensk

fotboll i allmänhet, ”gör skillnad på folk och folk”, är ”rasistisk” och ”på stenåldersnivå”.

Kåmark kritiserar det han menar är stereotypiseringar av icke-svenskar, särskilt av afrikaner, som

han menar framställs som ”klonade”, d.v.s. avindividualiserade, i artikeln. Han hävdar också att

svensk fotboll behöver utländska spelare, och dessutom bättre borde ta tillvara de ”andra

generationens invandrare” som finns i de svenska ”invandrarförorterna”. Han ”förstår inte rädslan

för andra kulturer” och tycker att Aftonbladets artikel är ”en flirt med de sämsta och sunkigaste

stämningarna som genomsyrar Sverige idag”, samt gör även en koppling från det av honom

beskrivna stämningsläget till svensk invandringspolitik, som han menar ”blivit omänsklig”.

3:9 Mediabilden av Zlatan Ibrahimovic – några tidigare exempel

Framställningen av Zlatan Ibrahimovic har varit föremål för flera projektarbeten och

studentuppsatser på varierande nivåer. De behandlar medietexter som är äldre än de som

behandlas i detta arbete. Under 2003 gjordes bl.a. två arbeten som fokuserade på vilken roll

bostadsområdet Rosengård i Malmö har i de tidiga mediala gestaltningarna av Zlatan

Ibrahimovic. I en kvalitativ analys av sex generella typexempel på medietexter, konstateras att

den ”schablonartade bilden av Rosengård och den förförståelse om området som läsaren

förväntas ha, är betydelsefull i rapporteringen kring Zlatan”, samt att Rosengård används flitigt

112 Madsen är f.n. även ordförande i Malmö FF:s styrelse, samt vice ordförande i Svenska Fotbollförbundets styrelse, min anm.

54

när bilden av Zlatan Ibrahimovic ska tecknas i medierna, Rosengård blir en ”referens till hans

etniska annorlundahet och sociala bakgrund”. 114 Uppsatsen poängterar att Zlatan Ibrahimovics

koppling till Rosengård i realiteten är betydligt svagare än vad som genomgående gjorts gällande

i media.115

I en kvantitativ undersökning av tidningsartiklar publicerade i fyra dagstidningar under april 2001

och mars 2003 jämförs hur ofta Rosengård nämndes i samband med Zlatan Ibrahimovic, med hur

ofta Partille nämns i samband med Kim Källström. Den senare är en fotbollsspelare som slog

igenom ungefär samtidigt som Zlatan Ibrahimovic, och som är uppvuxen i Partille. Jämförelsen

visar att Rosengård nämns i samband med Zlatan Ibrahimovic mer än dubbelt så ofta som Partille

nämns i samband med Kim Källström (t.ex. i 17 % av artiklarna om Ibrahimovic jämfört med 8

% av artiklarna om Källström). Rosengårdsreferensen minskar dock över tid, och i mars 2003 är

det enbart Aftonbladet som enligt undersökningen behåller frekvensen av rosengårdsreferenser,

och fortsatt nämner Rosengård i ungefär var femte artikel som skrivs om Zlatan Ibrahimovic. 116

4 RESULTATREDOVISNING, DISKUSSION, SLUTSATSER

Som tidigare beskrivet föreslår Fairclough flera olika analysredskap när det gäller att genomföra

en kritisk diskursanalys enligt den tredimensionella modell han beskriver. Till de centrala

redskapen hör det han benämner ordval, etos, interak tionell kontroll samt intertextualitet.117 De

mediatexter som ingår i detta arbetes material har lästs med dessa fokus, inom den analytiska

ramen för Faircloughs tredimensionella modell av text, diskursiv praktik och social praktik.118

Nedan följer en resultatredovisning av analysen av arbetsmaterialet med närmare definitioner av

analysredskapen under respektive rubrik. Därefter följer en diskussion av vilka diskurser

113 Expressen 2003-01-24. 114 Eriksson, Lidjan & Johansson 2003:2. 115 Jfr. avsnitt 1:3 i detta arbete. 116 Venhagen & Andersson 2003:13-15. 117 Definitionerna av dessa begrepp under respektive rubrik nedan är hämtade från Winther Jørgensen & Phillips 2000 samt från Fairclough 1995. 118 För en uppdatering av modellen och dess begreppsdimensioner, se avsnitt 2:6.

55

materialet kan knytas till, och kring huruvida dessa överensstämmer eller utgör ”motdiskurser”

till de diskursiva och sociala praktiker som beskrivs i teorikapitlet ovan. Avslutningsvis

behandlas arbetets inledande frågeställningar, samt diskuteras tänkbara slutsatser.

4:1 Om ordval i kritisk diskursanalys

De ord som används i en text är helt centrala för hur den samlade texten uppfattas, därför är också

noggrant studium av enskilda ordval en helt grundläggande del av kritisk diskursanalys. De allra

flesta ord innehåller någon form av laddning, har diverse konnotationer och denotationer, samma

ord kan också betyda olika saker för olika mottagare, och också olika saker beroende på hur, och

om vem eller vad, de används. I en kritisk diskursanalys studeras noga och nära, samt visas, lyfts

fram och betonas, vilka enskilda ord som valts för att sätta samman en eller flera texter, vilka

nyckelord som används för att sätta en viss ton eller vinkel, vilka metaforer/bilder som

förekommer, och också om t.ex. vissa fraser eller formuleringar återkommer på ett sätt att de

tycks vara avsedda att utlösa en viss förförståelse. Det är naturligtvis svårt att bedöma graden av

medvetenhet bakom enskilda ordval, men man kan reflektera över möjliga anledningar till varför

vissa ord, och inte andra, använts, och föreslå tolkningar av vilka effekter, både enskilda och

sammantagna, som kan antas uppstå p.g.a. ord och formuleringar – något som varken

textproducent eller textkonsument alltid medvetet reflekterar över när det t.ex. gäller jargongtät

medieprosa. Det gäller kanske i synnerhet den sportjournalistiska textgenren, vars signum är ett

generellt yvigare och mera laddat språk än det som förekommer inom de flesta andra

journalistikgenrer. Allt detta skapar en helhet av olika text- och publiceringskedjor som medias

berättelser skapas ur, berättelser som kan tydliggöras genom kritisk diskursanalys. De ordval och

formuleringar som i avsnitten 4:2 t.o.m. 4:6 är satta inom citattecken är citat ur materialet, såvida

inte annat anges.119

4:2 Ordval straffsparkssituationen

119 De individuella textcitaten är inte försedda med källhänvisningar, detta av två skäl: framförallt är det för arbetet sekundärt exakt var i materialet varje enskilt citat förekommer eftersom det är en analys av helheten i det valda textmaterialet som görs, för det andra skulle det bli synnerligen otympligt och utrymmeskrävande. Textmaterialet beskrivs i detalj i kapitel 2.

56

När Zlatan Ibrahimovic i en landskamp mot San Marino blir fälld framför motståndarmålet,

blåser domaren för svensk straff. Zlatan Ibrahimovic lägger bollen på straffpunkten och gör sitt

andra mål för dagen: ställningen är nu 5-0 till Sverige. Upphetsningen hos de som i Sveriges

Television direktrefererar matchen handlar nu dock inte alls om målet eller Sveriges ledning, utan

om det faktum att Zlatan Ibrahimovic själv lägger straffen istället för att ge bollen till Kim

Källström. Källström är nämligen ”förste straffläggare” i matchen och kommentatorernas

upprördhet handlar om att Ibrahimovic förbigått denna turordning. Detta tema består i referatet

matchen ut. Uppmärksamheten och upprördheten kring straffsparkssituationen fortplantas i olika

former i varierande grad till de medier som sedan skildrar händelsen. Att Sverige vann en klar –

om än förväntad - seger i en EM-kvalmatch, att Zlatan Ibrahimovic gjorde två egna mål och

bidrog till två andra förblir underordnat, nästan utraderat. Så gott som alla texter om matchen

handlar uteslutande om straffsparkssituationen. I det mindre antal matchtexter som har annan

huvudvinkel refererar i stort sett samtliga ändå på något sätt till straffsparken och Zlatan

Ibrahimovic.

I de texter i mitt material som behandlar situationen, indikerar orden som används för att beskriva

det inträffade att ett brott har begåtts. Själva händelsen beskrivs genomgående med ord som

”stölden”, ”straffstölden”, ”stulen straff”, och Zlatan Ibrahimovic benämns ”strafftjuven” som

antingen ”stal bollen” eller ”stal en straffspark”. Ytterligare språkliga varianter på ”stöld” och

”stjäla” är genomgående, tonfallet är upprört, något allvarligt har inträffat. En artikel i materialet

skriver dock ordet ”stöld” just så, inom citattecken. När händelsen lever vidare och ger stoff till

artiklar i flera dagar, är brottsterminologin etablerad: ”San Marino-stölden” eller ”straffstölden”

räcker som referens till det inträffade, det beskriver nu hur ”måltjuven” Zlatan Ibrahimovic

”begick sitt brott”, detta ”Zlatans lilla snatteri”, och ”stal ett mål”. Tonfallen i texterna är

fördömande, här finns ingen försonlig glimt i ögat i texterna, det som har skett är ”skamligt” och

”skit” och Ibrahimovic ”ska skämmas”.

57

Straffsparkssituationen utlöser produktionen av en mycket stor mängd texter,120 framförallt – det

ska betonas redan från början - i kvällstidningarna, alla med samma tema och syfte, nämligen att

beskriva och skildra Zlatan Ibrahimovic utifrån det inträffade; alternativt kan man kanske se det

som att straffsparkssituationen ger medierna en anledning att än en gång försöka teckna bilden av

Zlatan Ibrahimovic. Oavsett motivet publiceras nu en rad texter som visserligen tar sin

utgångspunkt i straffsparkssituationen, men som har en bredare upplagd ambition att beskriva

personen Zlatan Ibrahimovic som helhet. Olika teman - utöver det överordnade om den fräcka

tjuven - kan med hjälp av ordvalen skönjas i denna mediala personkonstruktion: ett är den

egoistiske och arrogante individualisten (”egotripp”, ”hans osolidariska beteende”, ”en figur som

gör som han vill har Sverige inget behov av”, ”okamratlighet”), ett annat det begåvade men

kontroversiella geniet (”nytt kontroversiellt kapitel i sagan om...den stora begåvningen”, ”artisteri

och leenden och skratt”, ”bakslug juvel”, ”som alltid kontroversiell”), ett tredje det omogna och

impulsstyrda barnet (”omedvetet agerande”, ”konstig spontan impuls han har”, ”agerade som i

skolan”, ”simpelt och omoget”).

Ett fjärde tema kan kanske karaktäriseras som ett mer öppet annorlundagörande (”Zlatan skiter i

Landet Lagom”, ”den lika charmige som stolte”, ”skapar oro i ett väl sammansvetsat lag som

Blågult”, ”bryter mönstret”), textbilder som i sina respektive kontexter används så att de ställer

Zla tan Ibrahimovic mot, eller utanför, de övriga medlemmarna i det svenska landslag också han

är en del av; det skapas dikotomiska förhållanden mellan å ena sidan de övriga

landslagsmedlemmarna som - när de alls beskrivs - gestaltas i ordalag som ”hundraprocentigt

professionella”, som ”ett kollektiv” besittandes ”lagmoral och laganda” som är ”ambitiösa och

arbetsvilliga” ”grovjobbare”, och å andra sidan en figur som inte har dessa egenskaper. Det talas

om viktiga ”honnörsord i svensk idrott” och om ”den svenska idrottsrörelsen” där ”alla jobbar för

varandra”, ”för kollektivets bästa”.

Det betonas gång på gång hur en medlem av ett svenskt landslag både är, och bör vara, och

läsaren förstår att Zlatan Ibrahimovic inte är sådan. Han är istället omogen, odisciplinerad och

120 Analysmaterialet består av 60 texter, av dessa behandlar 38 ”straffsparkssituationen”. De övriga 22 handlar om det som i denna uppsats benämns ”landslagssituationen”, och de ordval som där förekommer analyseras separat under egen rubrik längre fram.

58

oförmögen att följa det svenska landslagskollektivets spelregler. Att vara så impulsivt

improviserande som han är, är själviskt, negativt och ”osvenskt” – en svensk landsslagsspelare är

inte egensinnig figur inte förmår följa kollektiva regler. Zlatan Ibrahimovic saknar helt enkelt

”social kompetens”, som en kommentator uttrycker det. Flera uttalar att när Zlatan Ibrahimovic

gör något positivt i landskamper, t.ex. mål eller målpassningar, så gör han det för sin egen

framgångs skull, inte för lagets bästa. Straffsparkssituationen antas innebära, eller bör innebära,

att Zlatan Ibrahimovic nu ”sköt bort sig själv [...] ur startelvan” inför kommande matcher. Hans

föreställda egenskaper tecknas i skarpa drag mot en fond av vad man skulle kunna benämna

landslagsnormalitet – det han gör, ”gör man inte i ett svenskt landslag”.

En av faserna i det som av mig rubriceras straffsparkssituationen, och som ju tidsmässigt i själva

verket sträcker sig över flera dagar, är när tidningarna försöker få kommentarer till ”den stulna

straffsparken” av de andra landslagsmedlemmarna. Skildringen av de andra spelarnas omedelbara

reaktioner på planen handlar först om att ingen av dessa rusar fram och jublar när Zlatan

Ibrahimovic slår straffen i mål, detta tolkas och beskrivs i medierna som att ”han fick fira

ensam”, som att de andra spelarna på så sätt visar sitt missnöje med att Zlatan Ibrahimovic

”stulit” straffen från Kim Källström, det hela beskrivs som en ”kollektiv gratulationsprotest”.

Efter matchen får flera spelare frågor om varför de inte jublade och sprang fram till målskytten,

och deras svar går enligt texterna ut på att det femte ledningsmålet innebar att en redan

överlägsen seger bekräftades, det var därför inget avgörande mål. En del svarar att de helt enkelt

var trötta och inte orkade springa över hela planen för att gratulera till ett mål som inte var så

viktigt. Ingen egentlig kritik uttrycks alltså med anledning av straffen, förutom av en spelare som

menar att det är ”fel” att inte följa uppgjord straffturordning. Lagkaptenen försvarar Zlatan

Ibrahimovic med att ”det är bra att improvisera ibland”, förbundskaptenerna går också till visst

försvar och säger att ”det är inget allvarligt. Det är en detalj”.

I texterna ifrågasätts dock dessa svar öppet, det beskrivs som att landslaget ”beslutat lägga locket

på”, att ”tona ner”, och att ”kroppsspråket [på planen] sa en sak [...] läpparna något annat”.

Budskapet är att sanningen är en annan, och att den undanhålls omvärlden, det måste alltså i

själva verket råda stor intern upprördhet. Det är förstås omöjligt för alla utomstående att veta om

spelarna faktiskt tycker det de säger, eller om de är tillsagda att inte öppet kritisera Zlatan

59

Ibrahimovic, men en möjlig alternativ tolkning av texternas spekulationer och formuleringar är

förstås att sportjournalisterna inte får svar som passar in i den övriga dramaturgin kring

händelsen, och därför väljer att referera spelarsvaren med hjälp av starkt ifrågasättande ordval

och tonfall. Denna händelse har ju redan utsetts till sensationell toppnyhet, febrilt arbete pågår för

att täcka varje tänkbar vinkel och fylla sidorna i morgondagens tidning; det blir problematiskt om

berättelsen inte håller, alltså måste kanske kartan följas även om verkligheten visar upp en annan

topografi?

En annan fas i tidningarnas bevakning och skildring av straffsparkssituationen är de stora och

små intervjuer och enkäter som görs med det som kallas ”Fotbollssverige” - här intervjuas

spelare, tränare och andra experter som har eller har haft anknytning till fotboll. Även alltifrån

vanliga läsare till psykologer och ministrar tillfrågas om straffsparkssituationen. I dessa intervjuer

framkommer några av de hårdaste omdömena, de starkaste orden. De intervjuade psykologerna

får helt enkelt ställa diagnoser på det psykologiska studieobjektet Zlatan Ibrahimovic.

Psykologerna citeras med kommentarer som får Zlatan Ibrahimovic att framstå som en

obegriplig, narcissistisk och impulsstyrd varelse som ”orsakar störningar och psykiskt

energiläckage”.

En av alla de intervjuer som görs med ”Fotbollssverige” ger röst åt en före detta landslagsspelare

som försvarar Zlatan Ibrahimovic och ”hyllar den kritiserade landslagsstjärnan”, som enligt

skribenten i övrigt är ”ifrågasatt och utdömd”. Den förre landslagskaptenen säger att Zlatan

Ibrahimovics agerande vid straffsparkssituationen ”visade att han tar ansvar” och att han ”visar

pondus”. Budskapet är att individualism inte bara behöver vara egoistisk och negativ, utan även

kan vara positiv för kollektivet som helhet. Intervjun framstår dock i det närmaste som en ensam

ropande röst i öknen, särskilt som den är placerad tillsammans med ovan nämnda

psykologintervjuer, som ger ett kraftfullt motsatt budskap. Denna sällsynta positiva artikel om

händelsen publiceras dag 2, d.v.s. den andra dagen med texter om straffsparkssituationen, och

efter den presskonferens som inleder nästa fas i textproduktionen, och som strax ska behandlas.

Några, om än ytterst få, av rösterna i texterna har budskapet att händelsen är kraftigt överdriven

och oproportionerligt exploaterad av media - en person uttalar detta till två olika medier. En

60

krönikör tillhör de få icke- fördömande pressrösterna och tycker att det är ”zå zkönt med Zlatan”

som ibland är ”världens odrägligaste” men som gör något posit ivt när han likt en rockrebell

bryter mot landslagets motto ”ordnung muss sein”, och står för något annat än ”löpvägar och hårt

arbete”. Han tycks alltså i och för sig sympatiskt inställd till Zlatan Ibrahimovic, som han dock

exotiserar som ett undantag från svenska landslagsfotbollsspelare i allmänhet. En annan krönikör

tycker att det finns något positivt i att ”landslagsidyllen skaka[s]” av ”Zlatans etikettsbrott”, här

är tonen också mildare, men huvudpersonen beskrivs alltjämt som en outsider, i termer av

”kaxig” och ”egenmäktig”. Dessa texter tillhör de enstaka som nämner och i viss mån jämför

med det slagsmål som bröt ut mellan landslagsspelarna Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg

under VM 2002. I en text frågas retoriskt, och till synes till Ibrahimovics fördel, vilken händelse

som egentligen är värst; i den andra texten används parallellen för att även här driva tesen att

landslaget visar upp en fasad utåt, att saker och ting inte är vad de synes vara, att sanningar bara

offentliggörs när de passar landslagsledningen.

När Zlatan Ibrahimovic själv får frågor om varför han ”stal” straffen, svarar han enligt texterna

att det ju var han som blev fälld, att han kände sig ”het” och ”sugen” och därför ”säker” på att

göra mål samt att matchen redan var vunnen, d.v.s. det var inte en så avgörande situation som om

matchutgången varit osäker. Han poängterar att om så hade varit fallet hade han inte förbigått den

uppgjorda turordningen. Han får dessutom i några av texterna säga att han frågat Kim Källström

”om det var okej”, och att denne sagt ja, men här bidrar ordval och formuleringar på ett subtilt

och raffinerat sätt till att ifrågasätta sanningshalten i påståendet. I några av texterna får dock Kim

Källström bekräfta att han fick frågan. Men – ”enligt uppgift” fick Zlatan Ibrahimovic senare

”ångest” över sitt handlande och bad ”i natt” enligt ”källor” i landslaget både Källström och laget

”ärligt” om ursäkt för att han gjort fel. Detta skildras som att han ”visade [...] upp en ny sida av

sig själv, en styrka att ställa sig upp och öppet berätta vad han innerst inne kände”. Dramatiken

kring den nu botfärdige syndaren vidmakthålls alltså, och fortgår med hjälp av ordvalen, det gör

även den diagnostiserande personteckningen.

Dagen efter matchen håller landslaget presskonferens, vilket är brukligt efter landskamper. Här

deklarerar Zlatan Ibrahimovic enligt texterna att det var ”ett misstag” att förbigå den uppgjorda

turordningen, men att han känt sig ”säker” på att göra mål, att han bett om ursäkt. Andra i

61

landslage t som får frågor om straffen säger att det hela är ”glömt” och ”slutdiskuterat”. När detta

är sagt riktar Zlatan Ibrahimovic skarp kritik mot de tidningar som ägnat så stort utrymme åt

straffsparkssituationen, och även kritik mot hur han överhuvudtaget framställs och omskrivs,

framför allt i kvällstidningarna. Han riktar sig särskilt till Aftonbladet, som dels skrivit sex hela

sidor enbart om straffsparkssituationen samma dag, dels någon dag tidigare publicerat en påhittad

kontaktannons för Zlatan Ibrahimovics räkning under rubriken ”Zlatan behöver en tjej”. Zlatan

Ibrahimovic kritiserar medierna för integritetskränkning, samt efterlyser ”respekt” för sitt

privatliv. Han tycker skriverierna handlar för lite om fotboll, och att det ”inte är rättvist” att en

majoritet av de texter som skrivs om landslaget antingen handlar om honom själv eller om

Fredrik Ljungberg, när ”vi är ett [helt] lag som kämpar tillsammans”. Han är upprörd för att

texterna efter EM-kvalmatchen mot San Marino nästan bara handlar om straffen, ”ingenting” om

själva matchen, målen eller segern. Han tycker att media ”går för långt” och ”kastar skit i ansiktet

på mig” när det bl.a. står att ”Zlatan borde skämmas”, han påminner om att det är ”jag som går ut

på stan varje dag” och att det blir allt jobbigare p.g.a. dessa skriverier, och han hotar med att helt

sluta låta sig intervjuas, något han hittills försökt göra med ”gott humör”.

Texterna från presskonferensen ger stort utrymme åt Zlatan Ibrahimovic, det är många till synes

rena och okommenterade citat, även när det handlar om den explicita mediekritiken. Det faktum

att han alls tar till orda som han gör, och utförligt för fram det han vill ha sagt, kommenteras dock

i ordalag som sammantaget tycks avslöja en uppriktig förvåning: ”[han] talar [...] i nära fem

minuter utan avbrott eller synligt manus”, alternativt ”utan avbrott i fyra minuter”, och ”Zlatan

startar själv diskussionen och är mer vältaligt nyanserad än vanligt”. Det är svårt att värja sig mot

reflektionen att dessa skribenters förminskande utgångspunkt tycks vara att Zlatan Ibrahimovic

vanligtvis varken kan tänka eller prata sammanhängande, eller åtminstone inte kan förväntas göra

det. När presskonferenstexterna fortsatt refererar till straffsituationen är det alltjämt i termer av

”straffstölden” och ”strafftjuven”.

Det senare gäller även följande dagars texter om herrlandslaget i fotboll. Nu är nämligen en EM-

kvalmatch mot Polen nära förestående, och den bedöms som betydligt svårare eftersom Polen

betraktas vara ett betydligt bättre lag än San Marino. Det spekuleras i laguppställningar och

anfallsspelare, om vem som ska få spela och om vem som ska vara avbytare. Mycket handlar om

62

huruvida Zlatan Ibrahimovic ska få spela eller inte p.g.a. straffsparkssituationen, och det

spekuleras i om Zlatan Ibrahimovic ska bestraffas av förbundskaptenerna genom att inte få spela

mot Polen. Det spekuleras också i om Kim Källström ska få spela, han som likt Zlatan

Ibrahimovic bedöms ha gjort en mycket bra insats mot San Marino. Det diskuteras i speltaktiska

termer att Källström nog får stå tillbaka eftersom Fredrik Ljungberg nu finns på plats och nog

passar ännu bättre.

När laget slutligen presenteras motiverar landslagsledningen att Zlatan Ibrahimovic inte ska spela

från start av rent speltaktiska skäl eftersom man behöver en annan, mera defensiv, spelartyp mot

det anfallsstarka Polen. Egentligen ett likartat resonemang alltså: två odiskutabelt duktiga spelare

ska inte spela mot Polen eftersom det finns spelartyper som passar ännu bättre mot just det polska

landslaget. Medan valet att inte låta Källström spela passerar som något naturligt och

okontroversiellt i texterna, omtalas det faktum att Ibrahimovic inte ska spela som ett

”sensationellt drag” av landslagsledningen. Det beskrivs genomgående som en ”petning” och en

”bänkning”; detta trots att det samtidigt tydligt framgår av texterna att det inte handlar om något

disciplinstraff utan vilken lagkombination som är bäst för just den här matchen. Ytterligare andra

potentiella och tillgängliga spelare är inte heller de med i just den här laguppställningen, utan får

sitta på avbytarbänken - detta noteras i en del fall, men tillskrivs ingen som helst dramatik. Än en

gång används i texterna ord och formuleringar som ökar spänningarna kring Zlatan Ibrahimovic,

som bidrar till att just hans namn laddas med kontrovers och konflikt.

4:3 Ordval landslagssituationen

Exakt två månader efter den straffspark, som genom mediernas skildringar nu blivit en etablerad

del av berättelsen om Zlatan Ibrahimovic, kommer beskedet att Zlatan Ibrahimovic meddelat

landslagets förbundsledning att han inte är tillgänglig för uttagning till U21- landslagets121

kommande EM-kvalmatch mot Spanien. Beskedet, såsom det refereras i media, kommer initialt

från de tre inblandade förbundskaptenerna i herrarnas A- och U21-landslag, och informationen

åtföljs av två olika förklaringar. Två kaptener konstaterar kortfattat att Zlatan Ibrahimovic

121 U21-landslag kallas även ”ungdomslandslag”, den som spelar där får som mest ha fyllt 21 år när en turnering eller ett mästerskap inleds, vissa undantag görs dock ibland från åldersreglerna. En del spelare, som t.ex. Zlatan Ibrahimovic, kan vara aktuella för spel både i U21-landslaget och i herrarnas A-landslag.

63

uppgivit att han ”inte är motiverad” fö r landslagsmatchen, en tredje lägger ut texten mer och

konstaterar att det är ”ljumskskadeproblem” som gör att Zlatan Ibrahimovic inte är motiverad;

resonemanget lyder då att han inte är motiverad eftersom han inte har full spelkapacitet, och

därför själv tycker att en helt frisk spelare ska få platsen i stället, när han av medicinska skäl inte

kan prestera optimalt.

Nu bryter en ny mediestorm ut, även denna gång med starkast styrka i de båda kvällstidningar

som ingår i mitt material. Det ska redan inledningsvis betonas att det tydligt framgår av

textmaterialets dateringar och texter att åtminstone de bägge stora kvällstidningarnas redaktioner

redan från dag 1 besitter kunskap om den mer utförliga förklaringen till beskedet att Zlatan

Ibrahimovic avstår från U21- landslagets båda spanienmatcher, alltså har tillgång till den

förklaringsbild som inkluderar hans skadeproblem.

När själva beskedet först ska beskrivas överväger ord och formuleringar som ”Ibrahimovics

svek”, ”ajaxproffsets nobbning”, ”landslagsnobben” och ”avhoppet”, men också ”Zlatans nej”,

”återbudet” och ”bristande motivation”. ”Svika” och ”nobba” är dock de vanligaste verb som får

beskriva vad Zlatan Ibrahimovic gör. Dag 1 innehåller en mindre och en större text – en i vardera

kvällstidning – explicit innehållande uppgifter om att den bakomliggande orsaken är ”problem

med ljumskarna”. Informationen om en mer komplex förklaring än enbart att Zlatan Ibrahimovic

inte är motiverad – d.v.s. helt enkelt inte vill - spela i U21- landslagets matcher finns alltså, men

det hindrar inte produktionen av en mängd texter122 där ordval och utsagor, frågor och svar utgår

från att beskedet handlar om ovilja och bristande lust.

De negativa omdömen om Zlatan Ibrahimovic som görs i texterna har högt tonläge: det ”stinker

verkligen ruttet” om ”den omotiverade herr Ibrahimovic” som är en ”svikare” som ”borde

skämmas” och vars besked är ”för jävligt”. Texterna förmedlar att ”alla [är] kritiska”, och särskilt

”experterna rasar mot Zlatan” som ”gör fel” och är ”osmart” när han ”slänger in handduken” på

grund av ”dålig motivation”. Ett tema i de många åsikter som åter inhämtas från

”Fotbollssverige” – d.v.s. från spelare, tränare och experter med anknytning till fotboll - samt

122 Som nämnt under förra avsnittet handlar 28 av de sammanlagt 60 texterna om landslagssituationen.

64

från läsare, tar särskilt fasta på att det är spel för nationen det handlar om, här härskar en plikt-

och tacksamhetsskuldretorik som utvecklas i termer av ”landsförrädare och svikare”. Här

förekommer reaktioner och formuleringar som att ”blir man kallad under fanan ska man fanimej

dit”, samt snarlika ”blir man kallad under fanan ställer man upp”, liksom ”[m]an ska vara stolt att

få representera sitt land”, ”när Sverige kallar ställer man upp” och ”det bo rde vara en självklarhet

att ställa upp för sitt land”. Och ”visst kan man kalla det ett svek”, men det konstateras

sarkastiskt att ”U21- landskamper ger ju inget större klirr i plånboken”, så: att ”få” ingå i en

”svensk trupp” är ”tydligen inte” viktigt för denne ”den dyraste fotbollsspelare som lämnat en

svensk klubb” och som ”borde vara tacksam mot sitt land som har stått för hans

grundutbildning”. Som straff för sin otacksamhet bör Zlatan Ibrahimovic nu stängas av ”för gott”

i landslaget, och ”naturligtvis ska han inte vara med i ett eventuellt OS heller”. Det konstateras

och diskuteras att internationella fotbollsregler faktiskt innebär att man under vissa

omständigheter faktiskt kan tvinga en fotbollsspelare att spela för sitt landslag, man hade alltså

”kunnat tvinga Zlatan”.

Några av texterna vänder sig till Zlatan Ibrahimovic med direkt tilltal, ett exempel är ”Fan,

Zlatan!”, vilket följs av en ”tillägnan” i form av dikten Nutida svenskt talspråk123: ”Den jävla

jäveln jävlas varenda jävla da/ja jävlar vilket jävelskap men jävlar säger ja.” Ett annat exempel på

direkt tilltal är rådet: ”Tala är silver. Ljuga är guld. Enkel svensk logik. Väx upp, Zlatan”, vilket

syftar på att Zlatan Ibrahimovic inte borde vara så ärlig att han öppet säger – eller snarare påstås

säga – som det är, nämligen att han bara saknar motivation. Denna konsekvens av ”enkel svensk

logik” förstår dock Zlatan Ibrahimovic inte, av någon i texten outtalad – möjligen antydd i ordet

”svensk” - anledning. Han uppmanas ljuga och skylla på något eller någon annan, till exempel sin

”mamma som han gillar” eftersom ”[s]venskar gillar en kille som framhåller sin mamma”. I de

texter som inte är uttala t aggressiva, framskymtar ett mera bekymrat tonfall. Fotbollsexperter

ställer sig frågande till Zlatans beslut”, någon är ”förvånad och bestört” över att någon kan säga

nej till att spela i nationens landslag, man finner beskedet ”märkligt” och ”blir ledsen”. Någon

uppmanar Zlatan Ibrahimovic att ”fundera över sin situation”. Det antas att han har ”dåliga

rådgivare”, det konstateras att Zlatan Ibrahimovics nya spelaragent är en ”penningjonglör”.

123 Enligt källhänvisning i den aktuella texten ä r dessa rader skrivna av Alf Henrikson 1970.

65

Det finns även texter där de ordval och citat som publiceras är av mera förstående natur, även när

den kompletta förklaringen saknas. Det gäller särskilt för en del av intervjuerna med tidigare

nämnda ”Fotbollssverige”. Det är framförallt en del spelarkollegor som inte ”ser [någon]

anledning att ifrågasätta” beskedet, det är ”helt och hållet Zlatans val” som man ”respekterar fullt

ut” eftersom man vet att han gjort en ”stor arbetsinsats” och ”tagit mycket stryk” under en

”slitsam och tuff höstsäsong”. Även åsikterna att ”det krävs mod att ge ett sådant besked” samt

att ”alla människor har rätt att välja sina liv” framförs. Det anförs även att det är ”dags att börja

vårda supertalangen” så att han inte blir ett ”missförstått geni”, eftersom han är en ”talangfull

spelare [...] som behöver lite tid på sig”.

Dessa texter publiceras alltså samtidigt som de två texter som utvecklar alla steg i

motivationsresonemanget, inklusive ljumskskadeproblemen. Men de flesta ordval och

formuleringar bygger trots detta, som tidigare visat och poängterat, på en verklighetsbeskrivning

där skadeaspekten inte alls finns med. Helheten i textutbudet framstår för läsaren som gåtfull och

förvirrande då texternas utgångspunkter är mycket olika rent innehålls- och faktamässigt. De få

texter där hela förklaringen finns med omtalar beskedet som ”återbudet” som ”inte handlar om att

nobba” utan beror på ”brist på motivation” med anledning av ”problem med ljumskarna” och

”återkommande ljumsksmärtor under hela säsongen”. Zlatan Ibrahimovic citeras: ”jag [...] har

fortfarande problem med ljumskarna. Jag känner att jag inte kan göra ett hundraprocentigt jobb i

U21-landslaget, då är jag inte motiverad att spela”.

Men det är inte förrän dag 2 i landslagssituationens publiceringskedja som ljumskskadorna blir

det självklara huvudtemat i texterna, och då används de framförallt för att inleda en ny

konfliktfylld fas i berättandet; från och med nu är det i stället landslags- och förbundsledningen

som attackeras för att inte ha varit tillräckligt tydlig med ”hela sanningen” bakom beskedet från

Zlatan Ibrahimovic. Det känns nödvändigt att här än en gång poängtera att ”hela sanningen”,

d.v.s. den om skadeproblemen, går att hitta redan dag 1 i samma tidningar som nu ställer frågor

som ”varför lämnar de Zlatan ensam i en storm av diva-anklagelser?” och som fastslår att

”landslaget har gjort bort sig” när de spridit ”missuppfattningar”.

66

Rollerna mellan offer och förövare är nu ombytta, och de tidigare fördömande rösterna och orden

om Zlatan Ibrahimovic utbytta mot förstående formuleringar som att denne ”megastjärna och

fotbollsikon” i själva verket ”har ont, han är sliten” eftersom han, som ”[faktiskt] är anställd av

Ajax”, där har ett ”stentufft matchprogram”. Han är ”en ung man i en tuff situation” som ”gör

helt rätt” och ”[inte] ska behöva skämmas”. Nu attackeras samma ” ’experter’ ” (nu alltså

placerade inom ironiserande citat i texterna) som tidigare fått fördöma ”Sveriges mest omtalade

man”.

Man ”granskar” och presenterar nu ”fler som sagt nej till landslaget”, jämförelser görs särskilt

med Fredrik Ljungberg: ”om Zlatan hetat Fredrik hade vi sluppit det här”, samt ”ingen gapar om

plikten att ställa upp när La Primadonna drar sig undan”. Andra spelarexempel ges, och man

frågar retoriskt: ”Isaksson [...] Källström [...] Dorsin [...] vad tror ni hade hänt om dom tackat

nej? Tror ni drevet hade gått? Tror ni ord som svikare hade nämnts?”. Något fullföljt förslag till

konkret svar på dessa frågor och påståenden – vilka möjligen skulle kunna indikera att

textproducenterna funderar kring ”svenskhet” och/eller ”invandrarskap” - ges dock inte. Det

suckas i texterna över ”tröttsamt snack om fana och fosterland”, och plötsligt finns det ”mängder

av skäl att välja att inte spela för Sverige”. Parallellt ges flera exempel på Zlatan Ibrahimovics

dokumenterade ”kärlek till Blågult” och hans ”solidaritet med gruppen, med landslaget, med

svensk fotboll”, och Zlatan Ibrahimovic får säga att ”det är en ära att få spela i landslaget”, och

han får också drömma om framtiden: ”tänk att vara med i ett OS för Sverige”.

Nu riktas ilskan i texterna mot framför allt två av de båda aktuella landslagens tre

förbundskaptener, mot vilka ”kritiken [...] växer” och som ”[borde] uttryckt sig annorlunda”,

alternativt ”skyddat honom” bättre, ”på samma sätt som de gjorde när de mörkade lagets irritation

efter straffincidenten”. De båda får erkänna att de kanske ”skulle förtydligat” samt beklagar till

viss del denna ”miss i kommunikationen”. Den förbundskapten som redan dag 1 finns citerad

med att Zlatan Ibrahimovic ”haft problem med ljumsken en längre tid ” nämns nu inte alls, inte

heller mediernas eventuellt egna roll i denna ”pseudodiskussion”. Det hela bildar i stället grund

för att, liksom under straffsparkssituationen, spekulera i vilka sanningar som meddelas från

landslaget, och vilka som undanhålls omvärlden. Under dag 2 publiceras fortsatt röster, intervjuer

och enkäter med omdömen om Zlatan Ibrahimovic som bygger enbart på ”bristande motivation”-

67

förklaringen. Här återfinns åter några av de hårdaste omdömena och starkaste ordvalen av typen

”jävla diva”, men i t.ex. de läsarreaktioner som publiceras överväger stöd och förståelse av typen

”ta’t lugnt Zlatan” och ”låt Zlatan vara i fred”.

I det samlade textutbudet om landslagssituationen återknyts till den mediala uppståndelsen två

månader tidigare: ”efter att Zlatan stal straffsparken [...] rasade delar av Sverige” mot denne

”strafftjuv” som ”[ju] har så många motståndare i Sverige”, och det slås fast att Zlatan

Ibrahimovic har ”en 50-50-stämpel på sig, han delar Sverige”. Här återkommer även den mer

brett upplagda personkaraktäristiken, de allmänna omdömen om Zlatan Ibrahimovics person som

mötte läsaren i texterna om straffsparkssituationen, och där ett tema är den egoistiske och

arrogante individualisten: Zlatan Ibrahimovic är t.ex. en ”individualist som måste uppfostras att

spela för kollektivet”, för att få honom att ”spela mer för laget, visa respekt för laget”. På temat

det begåvade men kontroversiella geniet är Zlatan Ibrahimovic ”en artist, ett fotbollsgeni”, en

”Rosengårds Ronaldo” som behöver lära sig att ”spela enkelt istället för att överdriva”. Temat det

omogna och impulsstyrda barnet förs in med personteckningar som att ”man kan inte anklaga

honom för att var en smidig och verbalt slipad ung man. De egenskaperna ingår liksom inte i

paketet Zlatan. Han stoppar kniven i munnen. Han lägger upp fötterna på bordet. Han snor

straffar”, liksom uppmaningar som att ”vi i Sverige måste ha lite tålamod med denne omogne

man”.

Det tidigare diskuterade annorlundagörandet är inte fullt lika ensidigt, och en något mer komplex

bild ges dels genom försäkringarna om hans positiva känslor för landslaget, dels genom

jämförelserna med några andra spelare som sagt nej till landslagsspel från tid till annan. Men

trots att jämförelserna görs, fullföljs aldrig diskussionen om varför vissa spelares skäl accepteras,

medan Zlatan Ibrahimovic inledningsvis angrips hårt för det arroganta i att ange ”bristande

motivation”. En av förbundskaptenerna tackade själv nej till landslagsspel under flera år som

aktiv spelare, men får konstatera att hans nej handlade om ”dålig självbild”, vilket inte leder till

några följdfrågor; en annan spelare är under den tid som dessa texter publiceras föremål för en

förhoppningsfullt vädjande, nästan hovsam, medial övertalningskampanj för att komma tillbaka

till det landslag han sagt ”aldrig mer” till just p.g.a. att han uttryckligen inte känner sig

68

motiverad.124 Och Zlatan Ibrahimovic ställs fortsatt mot övriga landslagsspelare genom citat som

att han är ”världens mest främmande fotbollsfågel” och en ” ny typ av spelare som man har svårt

att hantera”, och: ”om Sverige inte klarar av att ge den liraren chansen att trivas, må bra och växa

så är Sverige värdelöst”. När andra landslaggsspelare citeras görs åtskillnad på å ena sidan dem,

och å andra sidan Zlatan Ibrahimovic, genom formuleringar som att det ju är ”synd om oss andra

som satsar så hårt”, d.v.s. på att träna och spela för landslaget.

Det finns också en särskild formulering som återkommer vid upprepade tillfällen, både i texterna

om straffsparkssituationen och om landslagssituationen, och som även återfinns i andra, tidigare

texter om Zlatan Ibrahimovic än de som behandlas här. Det är den formelartade frasen ”Zlatan är

Zlatan”, en fras som ibland används i positiv mening, ibland i negativ. Den förekommer som

rubrik, som slutord i krönikor och som allmän men diffus förklaringsansats när denne persons

beteenden och uttalanden ska uttolkas. Det är en fras som tycks kunna fyllas med vilket innehåll

som helst, och som jag tolkar som ett uttryck som representerar Zlatan Ibrahimovic som

annorlunda, ibland oklart hur, men alltid annorlunda - en helt egen sort helt enkelt.

4:4 Etos

Det som i den kritiska diskursanalysen benämns etos, handlar om att analysera hur texter bidrar

till att konstruera identiteter, alltså hur textproducenternas språk och ordval formar

textkonsumenternas bild av t.ex. en viss persons identitet. Under ovanstående avsnitt om ordval

har redan till stor del berörts exempel på egenskaper som fästs vid Zlatan Ibrahimovic, här

sammanfattas och utvecklas detta fokus i diskursanalysen.

En viktig del av Zlatan Ibrahimovics etos skapas i textmaterialet genom en terminologi som i

stort sett genomgående konstruerar honom som en tjuv respektive som en nationens svikare.

Dessa beskrivningar dominerar och upprepas i straffsparkssituatio nen respektive i

landslagssituationen. Textkonsumenten förutsätts förstå att det inte handlar om verkliga

lagöverträdelser (stöld respektive högförräderi), men det är de facto dessa ord och detta sätt att

omtala och beskriva situationerna som väljs, och som används i texterna om och om igen.

124 Den spelare som avses är Henrik ”Henke” Larsson. Jag återkommer med några kommentarer till skillnaden i medias framställning av just denne spelare och av Zlatan Ibrahimovic.

69

Andra exempel på personteckning och identitetsbeskrivning som ovan nämnts är de som i detta

arbete döpts till den egoistiske och arrogante individualisten, det begåvade men kontroversiella

geniet, det omogna och impulsstyrda barnet, samt den - jämfört med de andra svenska

landslagsspelarna – mycket annorlunda personen, alltså den Andre. Det sistnämnda exemplet på

etos uppnås antingen genom att Zlatan Ibrahimovic mer eller mindre öppet görs till den ena delen

i en dikotomi där de andra spelarna utgör den andra delen. När denna dikotomi är mindre explicit,

finns ändå i ordval och formuleringar en diffus fond av normalitet som hans person tecknas mot,

och som han själv sticker ut i från. Någon gång sker detta med uppenbart positiva avsikter, som

resulterar i ett slags exotisering, betydligt mer konsekvent är det dock i negativ bemärkelse som

texterna konstruerar Zlatan Ibrahimovic som annorlunda. Läsaren blir också upplyst om att

nationen som helhet är kluven – ”delad” – när det gäller denne person som har så många svenskar

emot sig. Den i skiftande kontexter återkommande formelartade frasen ”Zlatan är Zlatan”

särskiljer effektivt Zlatan Ibrahimovic från alla andra som omtalas. ”Zlatan” blir här nästan till ett

adjektiv med avsikt att beskriva och omfatta denne uppenbart mycket specielle outsider, när

andra ordval och formuleringar tycks uttömda. Den fas i landslagssituationen då texternas ilska

riktas bort från Zlatan Ibrahimovic och istället riktas mot landslagsledningen är han ändå fortsatt

en klar normalitetsavvikelse kring vilken dramatik ofta uppstår och konflikt ständigt råder.

De tillfällen då Zlatan Ibrahimovic i de sammanlagt 60 texterna nämns vid sitt fulla namn är

mycket få, det sker några enstaka gånger. Det är visserligen inte ovanligt att man i genren

sportjournalistik mera familjärt använder endast förnamn som referens efter att textens inledning

en gång introducerat hela namnet, men i Zlatan Ibrahimovics fall går det konsekventa

användandet av endast förnamn utöver denna genretypiska familjaritet. Det kan visserligen

hävdas att det f.n. endast finns en Zlatan i svensk elitfotboll, och att alla därmed vet vem som

avses, men det kan också hävdas att denna namnteknik bidrar till både ett förminskande och till

ett slags objektifierande.125 Det visar sig dessutom att de texter där även andra spelare

förekommer, allra oftast kallar dessa både vid för- och efternamn artikeln igenom, medan Zlatan

Ibrahimovic förblir bara “Zlatan”. Det gäller t.ex. de texter där Kim Källström finns med; det

finns också just nu endast en “Kim” i svensk elitfotboll, men det föranleder inte

125 Det kan här noteras att Zlatan Ibrahimovic efter en tid i Ajax bytte ut sitt tröjnamn från Zlatan till Ibrahimovic och då offentligt deklarerade att han inte längre vill identifieras enbart med sitt förnamn på fotbollsplanen.

70

textproducenterna att konsekvent kalla honom enbart vid förnamn. Namntekniken ger

associationer till återkommande mediala diskussioner om det förminskande särskiljandet av

kvinnor och “invandrare” visavi flergenerationssvenska män genom reflexmässig användning av

enbart förnamn när det gäller både “vanliga” och offentliga representanter för de förra grupperna,

och reflexmässig användning av fullständigt namn när det gäller den senare gruppen.

De i kapitel 3 redovisade studentuppsatserna som kvantitativt respektive kvalitativt undersökt i

vilken utsträckning och på vilka sätt Zlatan Ibrahimovic kopplats till stadsdelen Rosengård och

sorterats in under en etikett av etnicitet och invandrarskap, fann att detta skedde både frekvent

och konsekvent. De då undersökta texterna var av tidigare datum än de som ingår i detta arbete,

och producerades under den första fasen av det mediala intresset för Zlatan Ibrahimovic.

Rosengård omnämns endast i två av de 60 texter som här undersökts, det inkorrekt påstådda

invandrarskapet explicit en gång. En möjlig förklaring av denna förändring är att medias

bestämning och kategorisering av vem Zlatan Ibrahimovic är nu är avklarad, och att den stora

mängden initiala texter om Rosengård och invandrarskap kan antas ha integrerats i förförståelsen

kring honom, detta behöver alltså inte längre explicit nämnas varje gång han omskrivs.

Formuleringar av typen “paketet Zlatan” indikerar att här finns en för textproducent och

textkonsument gemensam förförståelse om allt vad detta “paket” rymmer. Denna tidigare

etablerade bild skulle alltså prägla bilden av vem han nu är, och få fortsatta konsekvenser för

sättet på vilket han nu omtalas och omskrivs, ett antagande jag återkommer till längre fram.

I en kritisk diskursanalys spelar även den övergripande dramaturgin roll för texternas fulla

innebörd och mening – det gäller t.ex. exponering och utformning av texterna, vilka rubrikord

som används, mängden av texter, längden på texterna, samt vad som står i fokus. Till

konstruktionen av Zlatan Ibrahimovics etos bidrar därför även själva magnituden på den

uppmärksamhet ägnar kring hans person. Texterna i detta arbete berör blott två enskilda

händelser – straffsparkssituationen i september 2003 och landslagssituationen i november 2003,

och sträcker sig i båda fallen över några dygn - materialet behandlar alltså inte en lång rad olika

ämnen och händelser i Zlatan Ibrahimovics liv under lång tid. Ändå är antalet texter i fyra

dagstidningar alltså hela 60 stycken, något som kanske skulle kunna ses som ett rent kvantitativt

fynd i detta i övrigt kvalitativt präglade arbete: denna mycket omfattande uppmärksamhet

71

signalerar i sig att Zlatan Ibrahimovic är en ytterligt spektakulär och ovanlig person, vars varje

rörelse helt enkelt måste omskrivas. Löpsedlar, rubriker, layout, antal sidor, antal texter – allt

detta bidrar jämte ordval och formuleringar till att konstruera Zlatan Ibrahimovics identitet och

tillskriva den en sådan särskild mening, att han genom ett slags självgenererande process

odiskutabelt och oavbrutet tycks förtjäna denna mediala uppmärksamhet han ägnas; det tycks helt

enkelt vara nödvändigt att ständigt utforska, kartlägga och beskriva honom. 126

4:5 Interaktionell kontroll

Att göra en interaktionell kontroll i en kritisk diskursanalys innebär att fokusera på vem/vilka

som kommer till tals i texten, vilket förhållandet mellan talarna i texten är, samt vem som sätter

dagordningen i texten.

När det gäller vem/vilka som kommer till tals i texterna, framgår det delvis redan under de två

avsnitten som inventerar vilka ordval och formuleringar som används i materialet; det är aktiva

och tidigare aktiva fotbollsspelare, fotbollstränare, fotbollskommentatorer och -experter, liksom

andra aktiva eller tidigare aktiva personer från idrottens värld, både i Sverige och utomlands.

Dessa intervjuobjekt ingår bland de som aktivt söks upp av textproducenterna, till dessa hör även

t.ex. de psykologer som utfrågas om sin rent professionella syn på orsakerna till Zlatan

Ibrahimovics beteende. Flera gånger innehåller texterna även röster från intervjuobjekt som

själva söker sig till tidningarna, efter att ha uppmanats att göra så i enkäter av typen ”dagens

läsarfråga”, ”webfrågan”, ”ring och rösta om Zlatan”; det är värt att notera ett flera gånger

förekommande grepp i materialet är just att det ”dagens ämne” läsarna uppmanas tycka till om

utifrån tidningars hela utbud av texter, ämnen och händelser, är just Zlatan Ibrahimovic – vilket

också kan ses som en indikation på den intressemagnitud som diskuteras under avsnittet om etos.

I detta sammanhang förekommer ett till synes mera slumpmässigt urval av röster – framställt som

ett slags ”folkets röst” - d.v.s. det totala materialet som finns att tillgå styrs av vilka som svarar på

uppmaningen att ”tycka till” om Zlatan Ibrahimovic, men ur detta totala material väljer

126 Naturligtvis skulle även detta arbete kunna kritiseras för att ytterligare bidra till en överdriven och av personen ifråga ofta oönskad uppmärksamhet. Dock kan kanske en viss skillnad göras mellan att beskriva någon och att beskriva bilden av någon, här är det ju i första hand massmedia, och inte Zlatan Ibrahimovic, som studeras.

72

naturligtvis textproducenterna ut det som sedan verkligen publiceras i nästa dags tidning. I några

av texterna kommer även personer som kallas ”anonyma” eller ”källor” till tals.

Som redan framgått intervjuas och citeras även Zlatan Ibrahimovic själv ett antal gånger,

det är dock endast vid par tillfällen och i ett par texter som hans talan och framställan utgör

huvudinnehållet i texterna – detta undantag från regeln inträffar framför allt när han på

presskonferensen efter straffsparkssituationen skarpt kritiserar medierna för omfattningen av, och

innehållet i, det som skrivs om hans person. I övrigt utgörs ytterligare ett par texter av rena

intervjuer med honom på plats i Amsterdam, när han för någon dag i medierna figurerar som ett

slags offer för den ”miss i kommunikationen” som medierna beskyller landslagsledningen för,

under det som i detta arbete kallas för landslagssituationen.

I alla massmediatexter av denna typ, kommer framförallt de röster till tals som på en och samma

gång är de mest dominerande och de minst synliga; det är författarna till texterna, alltså de

reportrar som skriver dessa texter. Något tydligare och synligare avsändare utgör de särskilda

sportkrönikörer som kommer till tals i de mer personligt utformade texter i en krönikegenre där

det i läsarens förförståelse antas ingå att tonläget är högre och de i underhållningssyfte gjorda

förenklingarna fler. Krönikörer, reportrar, redigerare (som formger tidningen) samt redaktörer

(som bestämmer och ansvarar för tidningens innehåll), är naturligtvis de som först och främst

kommer till tals - det är de som utformar vinklar och avgör tonlägen, väljer ut citat och språkliga

formuleringar, liksom de beslutar om texternas exponering och volym. Detta är både en

självklarhet och en på sätt och vis förbisedd faktor: när någon avkrävs ansvar eller skuld för

något som sagts eller gjorts, ligger anklagelsernas fokus oftast mer på den som i texten framstår

som aktör, än på de som utser och ibland konstruerar denne aktör, avgör vilken version av en

person eller händelse som ska formuleras och vilket utrymme som ska ges denna representation. I

detta arbetes material blir detta extra tydligt när det gäller landslagssituationen – det framgår som

ovan redovisat att det redan initialt finns kunskap om vilka verkliga skäl som gäller för att Zlatan

Ibrahimovic inte är tillgänglig för landslagsspel, men trots detta sätts en helt annan dagordning

där texter som bygger på helt andra grunder produceras.

73

Förhållandet mellan de som kommer till tals styrs i enlighet med det nyss sagda av

textproducenterna, som avgör vem/vilka som, och också hur och vilken grad dessa, kommer till

tals. Det inbördes förhållandet mellan talarna påverkas dels av med vilka ordval och

formuleringar de får komma till tals i texterna, liksom av etos, d.v.s. av hur deras identiteter

konstrueras. De flesta av de egenskaper och personlighetsdrag som i texterna knyts till Zlatan

Ibrahimovic påverkar naturligtvis hur textkonsumenten förmår uppfatta det han säger, de gånger

han alls får komma till tals. När det gäller alla de andra som figurerar i texterna, förekommer inte

alls samma typ av beskrivande personlighetskarakteristik - någon gång förekommer mindre

exempel på i huvudsak positivt laddad beskrivning, men för det mesta beskrivs de som talar inte

alls utöver den roll de har, vilket resulterar i att både de och deras uttalanden framstår som

neutrala.

Textutbudets totala utformning och placering spelar också stor roll för förhållandet mellan

talarna, vilket tydligt kan exemplifieras bl.a. med det tillfälle under straffsparkssituationen då en

av de 38 texterna helt utgörs av en före detta landslagskaptens försvar av, och tillstyrkande till, att

Zlatan Ibrahimovic slår den straffspark som enligt rådande turordningen skulle ha slagits av Kim

Källström. Den texten publiceras intill en text med rubriken ”...men här får Zlatan kritik”, där de

tre tidigare nämnda psykologerna i detaljerade och starka ordalag gör rena diagnoser av Zlatan

Ibrahimovics psyke och personlighet. Psykologernas utlåtanden motsäger kraftfullt, och sveper

därmed effektivt undan, den förre landslagskaptenens positiva omdömen, och (dag)ordningen är

återställd.

Det överordnade, och därmed sammanfattande, svaret på frågan om vem eller vilka som sätter

dagordningen i texterna är således – i och med den avgörande roll som textproducenterna i sina

olika funktioner har enligt ovanstående resonemang – textproducenterna själva, alltså den

diskursiva praktikens utövare. De äger både dagordning, tolkningsföreträde och oinskränkt makt

över själva publiceringen.

4:6 Intertextualitet

Ett annat grundläggande analysmoment i en kritisk diskursanalys är att undersöka i vilken grad

de undersökta texterna står i relation till varandra, d.v.s. om de bygger på varandra och/eller på

74

tidigare texter i samma sfär eller genre, eller om de kan läsas som helt nya berättelser, med nya

infallsvinklar och andra sätt att gestalta än tidigare. Hur svag eller stark denna intertextualitet är,

kan antas ha ackumulerande effekter för det samlade intrycket av de personer och fenomen som

förekommer i texterna, för vilken form av förförståelse som aktiveras hos läsaren av enskilda

texter i en intertextuell kedja. Om ”samma” berättelser reproduceras om och om igen, befästs

intrycket av att ”det är så här det är” och att det är på det här sättet något eller någon omtalas och

omskrivs. Ett konkret exempel på hur intertextualitet kan fungera ackumulerande kan ges med

journalisten Oivvio Polites slutsats om den sammantagna effekten av i och för sig korrekta,

separata tidningstexter om den minoritet av unga invandrarkillar som begår brott eller andra

förseelser: ”om denna typ av artiklar är det enda vi skriver om unga invandrare producerar vi

tillsammans en lögn”.127

Texterna i arbetsmaterialet utgår som bekant från två händelser: straffsparkssituationen och

landslagssituationen. Straffsparkssituationens textserie har en mycket hög grad av intertextualitet

i det att samtliga texter bygger vidare på, och utvecklar, den första beskrivningen av händelsen.

Det initialt etablerade stöldtemat lever vidare, repeteras och reproduceras utifrån de ordval,

formuleringar och formelartade fraser som ursprungligen konstrueras kring händelsen. Inga andra

sätt att beskriva Zlatan Ibrahimovic tränger igenom. Visserligen ger stöldtemat inte upphov till

lika många uppföljande artiklar i morgontidningarna som det gör i kvällstidningarna, temat är

alltså inte lika utvecklat och exploaterat där. Likväl är det så matchen och dess huvudperson

beskrivs i samma termer överallt, vilket ger anledning att reflektera över hur totalt samstämmiga

de sinsemellan förmodat självständiga och konkurrerande medierna är i sina beskrivningar och

ställningstaganden. Ingen av de fyra väljer någon annan beskrivning, t.ex. en som beskriver

matchen och Zlatan Ibrahimovic utifrån ett rent id rotts- eller prestationsperspektiv: det leder för

långt att i detta arbete ge kompletta exempel på hur beskrivningen alternativt kunde ha gestaltat

sig, men man kan t.ex. fundera över det fullt möjliga och kanske normalt sett mer förväntade

sportjournalistiska greppet att i texterna utgå från en beskrivning av en matchhuvudperson som

“målkungen” eller som “matchhjälten”, istället för som nu, som “strafftjuven”. 128

127 Polite 1998/2001:125, min kursiv. 128 Zlatan Ibrahimovic var, som tidigare nämnts, direkt och indirekt delaktig i fyra av matchens fem mål.

75

När det gäller landslagssituationens texter är händelseutvecklingen, såsom den konstrueras av

medierna, inte lika linjär som i straffsparkssituationen. Men intertextualiteten är ändå intakt och

manifest, och tar sig dessutom särskilda uttryck i och med det tidigare diskuterade förhållandet att

texter fortsatt publiceras på temat “svikaren”, trots att det redan från början finns kunskap om de

rent medicinska skälen till att Zlatan Ibrahimovic avböjer uttagning till U21- landslagets matcher

mot Spanien.

Det råder även en tydlig intertextualitet mellan texterna om straffsparkssituationen och de texter

om landslagssituationen som skrivs två månader senare: den förra situationen återkommer i flera

av texterna som referens och återblick när den senare ska beskrivas, som en del av det textuella

fundament som bildats att bygga vidare från i varje nytt kapitel i berättelsen om Zlatan

Ibrahimovic. Berättelsen om den Andre, den kring vilken det ständigt råder dramatik och

konflikt, fortsätter alltså i texterna, och denna intertextualitet sträcker sig även tillbaka till den

inledande fas då han först började omskrivas i medierna.129 Redan då representerades Zlatan

Ibrahimovic konsekvent som bärare av ett annorlundaskap - han beskrevs vara “invandrare” (trots

att han är född i Sverige) och uppvuxen på Rosengård (trots att han haft sin haft sin huvudsakliga

uppväxt i en annan malmöstadsdel) - och han och/eller hans omgivning behäftades med de flesta

av de markörer som känns igen från andra mediala representationer i den journalistiska tradition

som t.ex. Brune benämnt “invandrargenre” och där fattigdom, kriminalitet och problem i största

allmänhet utgör beskrivningarnas utgångspunkter. I Zlatan Ibrahimovics fall är detta

annorlundaskap dessutom kompletterat med spänningsskapande ingredienser så att en

exotiserande askungesaga om den framgångsrika vägen ut ur ghettot kunnat skrivas med hjälp av

sådan “svart poesi”130 som Ristilammi beskrivit.

4:7 Text, diskursiv praktik och social praktik i samverkan

I Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys analyseras text som en del och

produkt av den diskursiva praktik som i sin tur är en del av den sociala praktik som råder i det

omgivande samhället i stort. Förhållandet är dock interaktionellt såtillvida att text även spelar en

roll i att påverka och forma den sociala praktiken – ett förhållande som tydliggörs i Faircloughs

129 Se t.ex. Eriksson, Lidjan & Johansson 2003 samt Venhagen & Andersson 2003. 130 Ristilammi 1998/2001:59 ff.

76

modell och som därmed uppmärksammar att massmedia aldrig agerar i ett vakuum, utan att det

som sägs och skrivs faktiskt får konsekvenser.

Kapitelavsnitten ovan ger exempel på hur textmaterialet om straffsparkssituationen och

om landslagssituationen i olika aspekter beskriver Zlatan Ibrahimovic och de händelser

de berör. Jag ska återkomma till att jämföra dessa beskrivningar med en del av det som i detta

arbetes teoridel anförs om den bredare samhälleliga/sociala praktiken, men först ska jag

uppehålla mig vid de ansatser som mera specifikt sysslar med den diskursiva praktiken, d.v.s. i

det här fallet produktionen av mediatexter, både mediatexter i allmänhet och mera specifikt

dagstidningstexter i genren sportjournalistik.

Den diskursiva praktiken – textproduktionen - i det undersökta materialet följer de mönster och

tendenser som beskrivs av t.ex. Brookes, Tännsjö, Goksøyr och Ehn m.fl., och som handlar om

sportjournalistikens funktion som mycket aktiv reproducent av nationalis tiska diskurser. 131 Det

är tydligt att de här aktuella texterna är producerade i en diskursiv kontext av nationalism, ibland

explicit, ibland mera implicit. Själva den omständighet att herrfotbollslandslaget och det som

händer runt omkring det tillskrivs en sådan betydelse och har sitt självklara och mycket stora

utrymme, är exempel i sig på att detta är en stor och viktig nationell angelägenhet. Det hela

omskrivs också i termer som indikerar att den nyss spelade matchen finns i samtliga läsares

medvetande, det räknas med att alla känner till matchen och dess innebörd, och också med att

stora delar av nationen faktiskt sett matchen – en underförstådd samtidighet i den föreställda

gemenskapen av det slag som framförallt Anderson132 beskriver, och som Brookes starkt

anknyter till när han beskriver större idrottshändelsers betydelse som samtidiga ritualer i

nationen. Det förutsätts dessutom genomgående i materialet att textkonsumentens sympatier he lt

och hållet finns hos just det svenska landslaget, och det i texterna uppenbara att dess producenters

sympatier och är helt och hållet riktade mot Sveriges landslag vare sig förklaras, motiveras eller

kommenteras, det är en underförstådd självklarhet och denna diskursiva praktiks

oproblematiserade premiss: det väsentliga är att Sverige segrar, och inte t.ex. att det lag som

spelar bäst fotboll vinner.

131 Se avsnitt 3:3 detta arbete. 132 Se avsnitt 3:1 i detta arbete.

77

Nationella stereotyper tecknas genomgående i schablonmässig och essentialiserad terminologi – i

materialet är det gott om exempel på framställningar av t.ex. polacker, danskar och irländare som

öldrickande festprissar som tar livet och fotbollen med en klackspark, till skillnad från rigida och

tråkiga – men därför också framgångsrika - svenskar som på sin höjd intar energidrycker.

Brookes påpekar att den för det nationella och stereotypa identitetsskapandet så betydelsefulla

sportjournalistiken sällan förmår erbjuda utrymme för reproduktion och representation av de

hybrida identiteter och lojaliteter som är en levd och praktisk verklighet i den globala

migrationens tidevarv, texterna är ett exempel också på detta: en illustrativ detalj är t.ex. när en

kommande match mot Polen som figurerar i texterna om straffsparkssituationen ensidigt

diskuterar hur Sverige bäst ska kunna vinna. Dessa texter speglar ingen som helst inklusion av de

tiotusentals svenskar som har anknytning till Polen och som kanske inte alltid kan förutsättas vara

lojala enbart med Sveriges lag. 133

Textproduktionen sker vanemässigt med hjälp av nationalsymbolistiska referenser av typen ”de

blågula spelarna” och ”blågula löpvägar”, liksom genom en mängd exempel på de paralleller till

militär och försvarsmakt som bl.a. Ehn m.fl., Tännsjö, Goksøyr och Hylland Eriksen

uppmärksammar.134 Sådana paralleller är en vardaglig och integrerad del av idrottens

militaristiskt laddade språk, som här förtjänar att noteras med några exempel: en fotbollens chef

eller arbetsledare benämns ”kapten”, laget kallas ”trupp”, man gör mål efter ”skott”, den som

(ibland) gör målen kallas ”anfallare”, de som ska förhindra att motståndarna gör mål kallas

”försvarare”. Utöver detta innehåller texterna, som brukligt är i denna diskursiva praktik, militärt

präglat språk av typen ”Lagerbäck är en försiktig men framgångsrik general”, ”San Marino-

dödaren”, liksom förtjusta formuleringar som associativt framställer Sverige som en alldeles

särskilt framgångsrik och mytomspunnen nation: ”hur kan lilla Sverige lyckas med det som alla

dessa stormakter misslyckas med?” och ”ett idrottsunder”. Det som här avses är en matchseger

som omskrivs som ”svensk idrottshistoria” och som jämförbar med nationella framgångar och

världshistoriska händelser långt bortom fotbollens gräsmattor. Det blir något särskilt magiskt och

133 Enligt SCB är c:a 40.000 svenskar födda i Polen. 134 Se avsnitt 3:3 i detta arbete.

78

just ”svenskt” med dessa framgångar, ett typiskt sportjournalistiskt diskursivt grepp som t.ex.

Brookes liksom Ehn m.fl. identifierar. 135

Den oerhörda vikten av att följa upprättade regler och lyda order understryks gång på gång,

särskilt i de texter som handlar om straffsparkssituationen, och när Zlatan Ibrahimovic bryter mot

den uppgjorda turordningen är reaktionerna att likna vid de vid myteri i det militära; den

nationella ”abstrakta storheten” landslaget blir, såsom Tännsjö136 argumenterar, liktydigt med

nationen och det självklara är att denna kollektiva storhet alltid är överordnad individen som

förväntas lyda och inordna sig under densamma. Det är också värt att notera att just detta

regelbrott blir något så oerhört: regler förutsätts brytas i fotbollen på ett sätt som är en del av

spelet, och som det också finns ett vedertaget sanktionssystem för – frisparkar, varningar,

straffsparkar, utvisningar. I dagens fotboll begås också ständ igt en rad ”icke-godkända”

regelbrott i form av mycket kraftigare fysiskt våld än vad som godkänns som en del av själva

spelet. Dessutom förekommer rent fusk i form av att spelare låtsas vara skadade, kastar sig ner

för att det ska se ut som fällningar etc. Sådana brott mot fotbollens interna moralregler renderar

mycket sällan nationens ”egna” spelare den typ av fördömande attacker i media som är fallet med

straffsparkssituationen och Zlatan Ibrahimovic. Att bryta mot lagets och kollektivets interna

disciplinregler framstår alltså som alldeles särskilt allvarligt, liksom det är särskilt allvarligt att

bryta mot militär disciplin i krig.

I det som i detta arbete döpts till landslagssituationen framträder den diskursiva praktikens

nationalistiska utgångspunkter extra tydligt: att Zlatan Ibrahimovic meddelar att han inte är

tillgänglig för uttagning till U21- landslaget utlöser som tidigare visat en storm av starka

fördömanden – det tycks helt enkelt inte vara tillåtet att säga nej till spel i nationens landslag. Här

är det inte bara fråga om ett individens myteri mot kollektivet, utan även alldeles bokstavligt om

anklagelser om ren fanflykt: det talas om just fana och förräderi, om stolthet och svek, om ära och

plikt, det diskuteras om möjligheten att bokstavligt talat tvinga Zlatan Ibrahimovic att spela för

nationen – allt detta har uppenbara kopplingar till den militaristiska kontext som ovan nämns,

liksom det utgör direkta paralleller till regler för militär värnplikt. Texterna förmedlar oreflekterat

135 Ibid. 136 Ibid.

79

att vissa skäl är helt legitima för att avböja spel, medan andra är illegitima. Skada, sjukdom,

”dålig självbild”, barn och familj är accepterade skäl, ren ovilja eller olust är det inte –

åtminstone inte i denne spelares fall. När texterna inledningsvis förmedlar den ensidiga bilden av

att Zlatan Ibrahimovic inte är motiverad att, d.v.s. helt enkelt inte vill spela, riktas dessutom allt

fokus mot just honom – det är han som är problemet. Det undersöks, nämns eller diskuteras

aldrig vilka problem som landslagssammanhanget eventuellt kan tänkas utgöra för Zlatan

Ibrahimovic, och som hypotetiskt skulle kunna vara skäl till att inte vilja vara en del av detta

sammanhang; det skulle ju t.ex. teoretiskt kunna vara så att Zlatan Ibrahimovic känner sig

ovälkommen, utestängd eller illa behandlad, att det istället är landslagets övriga medlemmar eller

ledning som är problemet.137 I just dessa texter existerar heller inte möjligheten att en spelare

helt enkelt inte vill spela för nationens landslag, att sådant spel kanske inte är det mest åtråvärda

som finns för en elitfotbollsspelare, den dominerande undertexten är istället att en sådan ynnest

automatiskt ska bemötas med tacksamhet. När den medicinska förklaringen exploateras fullt ut,

tonar några av texterna ner pliktretoriken - någon gör en helomvändning och tar direkt avstånd

från den - den diskursiva praktikens nationalistiska kontext förblir dock totalt sett intakt eftersom

Zlatan Ibrahimovic nu plötsligt men utförligt beskrivs som i själva verket mycket hängiven

nationens landslag.

När det gäller den diskursiva praktikens framställning av Zlatan Ibrahimovic visar analysen av

textmaterialet att detta innehåller explicita och implicita representationer av honom som särskild

och annorlunda – som en Annan. Brookes visar hur det symbiotiska förhållandet mellan sport,

sportjournalistik och nationellt identitetsskapande bidrar till att reproducera och bevara

maktförhållanden på ett sätt som tjänar majoritetskulturen, liksom att sådan reproduktion sker

med hjälp av allt ifrån uttalat rasbiologiska referenser till rasifierande och etnifierande

representationer, och det resonemanget är användbart här. 138 Brookes pekar bland annat på hur

de som utses till de Andra i sportens värld med högre frekvens och tonlägen blir föremål för

etnocentriskt grundade mediala fördömanden så snart de är inblandade i situationer som är

kontroversiella, och också t.ex. brittiska fotbollsspelare tillhörande minoritetskulturer har vittnat

137 Se avsnitt 3:8 i detta arbete för exempel på strukturer och stämningar som skulle kunna utgöra skäl för ovilja att delta i vissa av fotbollens situationer och sammanhang. 138 Se avsnitt 3:3 i detta arbete.

80

om hur minsta misstag från deras sida föranleder rasistiskt laddad kritik från medierna 139 – detta

menar jag kan användas för att analysera de mediala reaktionerna både på landslagssituationen,

och på den straffsparkssituation som Zlatan Ibrahimovic karakteriserar som just ett ”misstag”

och landslagsledningen betecknar som en ”detalj”.

Trots att han är svensk, beskrivs Zlatan Ibrahimovic som bärare av en mängd egenskaper som

kategoriserar honom som tillhörande något annat än den föreställt essentialistiskt fastställda och

fixerade nationella identiteten svensk. Med de uppenbara svårigheter sportjournalistiken har att

hantera hybrida identiteter och ”översatta människor”140 förblir Zlatan Ibrahimovic med

nödvändighet kategoriserad som den ”invandrare från Rosengård”141 han i de inledande

skildringarna av honom öppet beskrevs som, d.v.s. som tillhörande bara den ena delen i det

dikotomiska motsatspar av svensk- invandrare - där det förra är positivt och normalt medan det

senare är negativt och avvikande. Det är en dikotomi som bl.a. de los Reyes & Molina, Brune,

och Berg menar genomsyrar det svenska samhället och som de menar har effekter av särskiljande

och diskriminerande karaktär som de benämner kulturrasism.142

Det skulle naturligtvis kunna hävdas att detta framställande av Zlatan Ibrahimovic som en

alldeles särskild person, med skarpt tecknade och spektakulära personlighetsdrag, enbart är ett led

i att beskriva och dramaturgiskt gestalta Den Stora Stjärnan – han är ju otvetydigt en fotbollens

superstjärna. Men de beskrivningar som media gör av Zlatan Ibrahimovic stämmer dåligt överens

om hur svenska superstjärnor inom idrotten brukar framställas – det tycks betydligt mera bekant

att det betonas just hur blyga, ödmjuka och v a n l i g a dessa personer är och hur v a n l i g a

förhållanden de kommer ifrån, och hur deras hem och familj kan tecknas med medelsvenssonska

bilder och referenser – tänk t.ex. Ingemar Stenmark och Magdalena Forsberg. I detta arbetes

textmaterial tecknas och framstår en av svensk fotbolls andra stora unga stjärnor just nu - Kim

Källström – som alldeles särskilt vanlig jämte den ovanlige Zlatan Ibrahimovic. Kim Källström

beskrivs inte alls i lika stor omfattning trots att han förekommer en hel del i materialet, och de

139 Se avsnitt 3:8 i detta arbete. 140 Se avsnitt 3:6 i detta arbete. 141 Se avsnitt 3:9 i detta arbete. 142 Se avsnitt 3:4 t.o.m. 3:6 i detta arbete.

81

gånger han i någon mån blir beskriven kanske det inte är en slump att han får berätta att han

tillbringat en träningsfri dag med att ”äta söndagsmiddag hemma hos mamma och pappa”, samt

med några timmar på nöjesfältet Liseberg. Alltmedan Zlatan Ibrahimovic beskrivs som djupt

ångestfylld efter det handlande som gjort att han det senaste dygnet i stället bildligt talat, och i

känslomässig mening, åkt berg-och dalbana. Vanligheten blir lätt synonym med svenskhet, och

fyller den diskursiva praktikens nationalistiska behov av att framställa det som t.ex. Ehn m.fl.143

pekar på – hur just hur s v e n s k a vissa svenska hjältar är. Det finns naturligtvis även andra

stjärnor som framstår som mer spektakulära i medias skildringar – tänk t.ex. Therese Alshammar

– men de omtalas ändå, menar jag, i vad som övervägande kan beskrivas som positiva och

beundrande ordalag – de framstår som spännande och starka personligheter vars originalitet

bidrar till deras framgångar.

Brune visar hur invandraren är en av medierna skapad och utsedd tankekonstruktion vars själva

innehåll per definition är problematiskt, och som med nödvändighet måste betraktas och

beskrivas in i minsta detalj för att skillnader ska kunna definieras och de strikta gränserna för

majoritetskulturens ”vi” kunna upprätthållas. I sina studier av hur svenska medier genom

årtionden med en förment vetenskaplig ”blick” skildrat denne "den begreppslige invandraren”,

pekar Brune särskilt på den anmärkningsvärt utvidgade beskrivningsmakt och beskrivningsrätt

den diskursiva praktikens textproducenter tillåter sig och tar sig när det gäller de som utses till

invandrare jämfört med de som kategoriseras som svenskar.144 Det föreliggande textmaterialet

bekräftar starkt denna observation: det är ett omfattande och oupphörligt kartläggande och

beskrivande av Zlatan Ibrahimovic, och detta beskrivande går dels långt utöver hur texternas

övriga aktörer beskrivs, och är dels stundtals direkt påträngande. De inkallade psykologernas

diagnoser utmärker sig alldeles särskilt, men även innehållet i det som både vanliga läsare och

intervjuade från ”Fotbollssverige” får säga liksom innehållet i det direkta tilltal som ibland

förekommer uppfattas åtminstone av denna subjektiva läsare som inte bara oförskämt, utan också

kränkande. Det är också mitt intryck och min subjektiva bedömning att innehållet i dessa

omdömen och direkta tilltal flera gånger går långt utöver vad man generellt tillåter sig om

offentliga personer som åtnjuter någon form av grundläggande och respekterad integritet; det är

143 Se avsnitt 3:3 i detta arbete. 144 Se avsnitt 3:5 i detta arbete.

82

t.ex. förhållandevis ovanligt att man i svenska medier låter läsare, intervjuade och krönikörer i

direkt tilltal rikta svordomar mot den som omskrivs, såsom ju flera gånger sker i textmaterialet.

När Zlatan Ibrahimovic väl skildras i enlighet med det ovan beskrivna sker det också

återkommande med karaktäristik som språkligt rör sig på en skala från barnslig och omogen, över

odisciplinerad och socialt inkompetent, till en förrädisk brottsling och ett egoistiskt hot mot

nationen. Det senare avses naturligtvis inte bokstavligt i texterna, men det är som visat de facto i

sådan terminologi, laddad med allvar och aggressivitet, han framställs. Bredströms teorier om att

den negativa diskursen kring unga invandrarkillar påverkar den samhälleliga praktiken145 skulle,

menar jag, här kunna appliceras även på den diskursiva praktiken och innebära att det med

automatik råder ett skärpt fokus, en ökad negativ förväntan och en därmed förhöjd och lättare

utlöst beredskap att skildra en person som Zlatan Ibrahimovic i negativa och dramatiserade

termer. Även Brunes mening att det ibland är blotta närvaron av en aktör som kan utses till

invandrare som skapar spänning i nyhetstexter om kriminalitet, och att denna spänning kring

mediafiguren ”invandrarmannen” smittat av sig även på mediatexter som inte handlar om brott

men där invandrare är närvarande i någon form, 146 skulle kunna användas för att närmare förstå

vilka mekanismer som är i arbete när det gäller den diskursiva praktiken kring Zlatan

Ibrahimovic. Beskrivningen av honom som obegriplig och impulsstyrd känns igen från de

beskrivningar av invandrarmän som ”kulturstyrda automater”147 Brune identifierat i svenska

medier. Hans blotta närvaro tycks ibland fungera som enda motiv till att texterna alls skrivs, och

när de väl skrivs görs han till en både en förklarande och förvärrande faktor – att Zlatan

Ibrahimovic agerar som han gör förklaras av vem han är, och det han gör blir så mycket värre just

för att han är den han är.

Det görs påståenden om att när just Zlatan Ibrahimovic gör något bra på fotbollsplanen så gör han

det av egoistiska skäl för att uppnå egen framgång, till skillnad från de andra landslagsspelarna

vilket inte bara ännu ett särskiljande av just honom, men också ett filosofiskt intressant

cirkelresonemang: att en spelare är framgångsrik och t.ex. gör mål är ju per automatik även bra

145 Ibid. 146 Ibid. 147 Brune 1998/2001:51

83

för laget. Även Löwanders analys av hur invandrare i svenska nyhetsmedier ofta får rollen av en

nationens ”inre fiende”148 skulle även i denna rent sportjournalistiska kontext och praktik kunna

ha ett förklaringsvärde, både när det gäller texterna om straffsparkssituationen och när det gäller

texterna om landslagssituationen; han utmålas i de första som lagets/kollektivets fiende och i de

andra även som nationens fiende.

När det gäller den i textmaterialet återkommande gestaltningen av Zlatan Ibrahimovic som

omogen och odisciplinerad visar flera författare refererade i detta arbetes teoretiska del utifrån

olika utgångspunkter, kontexter och exempel på hur förminskande och omyndigförklarande är en

del av den mediala framställningen av de Andra. Brookes diskuterar de inom sport/mediasfären

ibland ohöljda rasbiologiska föreställningar som ibland omformuleras i något ”mildare”

etnifierande termer, men där grundantagandet är detsamma: nämligen att för åtminstone ”vissa”

innebär fysisk styrka och skicklighet på idrottens areno r en beklagansvärd mental underlägsenhet,

eller åtminstone omognad.149

Det är uppenbarligen inte möjligt för materialets textproducenter att föreställa sig Zlatan

Ibrahimovic som b å d e stark och smart, det visar sig öppet flera gånger - speciellt i de

kommentarer till presskonferensen under straffsparkssituationen som avslöjar ett rasifierande och

etnifierande sätt att framställa de Andra inom sportjournalistiken som känns igen från t.ex.

brittiska icke-vita spelares vittnesmål. 150 När Zlatan Ibrahimovic i texterna om bägge

situationerna genom diverse formuleringar omyndigförklaras för att han anses ta felaktiga beslut

– att slå straffen respektive att avstå landslagsspel – kan även detta omyndigförklarande av det

föreställt primitiva och omoderna objektet invandraren sorteras in under de mediala traditioner

och grepp som beskrivits i detta arbetes teoretiska del, både när det gäller de som kallas

invandrare i allmänhet och de som kallas unga invandrarkillar i synnerhet.151

148 Se avsnitt 3:5 i detta arbete. 149 Se avsnitt 3:3 i detta arbete. 150 Se avsnitt 3:8 i detta arbete. 151 Löwander respektive Bredström i avsnitt 3:5 i detta arbete.

84

Materialets antydda eller uttalade hänvisningar till att Zlatan Ibrahimovics i negativa termer

beskrivna beteende kan förklaras med bristande ”social kompetens” ger associationer till en inte

sällan anförd, men inom forskningen mycket omdiskuterad, förklaringsansats till att invandrare

och barn till invandrare har svagare anknytning till den svenska arbetsmarknaden än vad

flergenerationssvenskar har. 152 Jag ska inte närmare gå in på dessa studier och deras resultat här,

men vill ändå nämna att uttrycket ”social kompetens” återkommer både inom forskningen och

inom medierna när de som kategoriseras som invandrare ska problematiseras, samt konstatera att

det att det sannolikt inte är en slump att denna formulering tillgrips när ”problemet” Zlatan

Ibrahimovic ska beskrivas och förklaras. Även den tacksamhetsretorik som i besvikna tongångar

förs fram i landslagssituationen, och som går ut på att Zlatan Ibrahimovic ska visa tacksamhet

mot ”det land som gett honom hans grundutbildning”, går att jämföra med sådana diskurser som

går ut på att utifrån diverse anklagande utgångspunkter kritisera vissa flyktingar och invandrare i

Sverige som inte förstår att vara tillräckligt tacksamma för att de får komma till Sverige.

De två urvalskriterier Berg153 valt för den populärkultur han analyserar (främst film och

skönlitteratur) är dels att den ska vara tillgänglig för en masspublik genom ”industrisamhällets

produktions- och distributionsapparater”, dels att dess främsta syfte är att underhålla, alltså inte

nödvändigtvis utbilda eller upplysa sin publik i någon djupare mening.154 Den diskursiva

praktiken sportjournalistik handlar idag om massdistribuerad förströelse och underhållning: den

numera fullt kommersialiserade sportutövningen på elitnivå omsätter miljarder i spelarlöner och

vinstpengar, sportjournalistiken utövas i stora stycken främst på kommersiella grunder,

framförallt för att sälja tidningar och tevereklamtid.155 Både sport och sportjournalistik är därtill

tillgängligt för en global publik genom diverse massmedier. Sportjournalistiken kan alltså, menar

jag, definitionsmässigt placeras inom sfären för populärkultur och därmed skulle de diskurser

som kommer till uttryck genom sportjournalistiken kunna analyseras enligt samma mönster som

de varianter av populärkultur som förekommer hos Berg.

152 Se t.ex. Schierup & Paulson 1994, Broomé m.fl.1996 och de los Reyes 2000. 153 Se avsnitt 3:6 i detta arbete. 154 Berg 1998:16-17. 155 Medier inom den svenska public servicesektorn, Sveriges Radio och Sveriges Television, är undantagna från direkta vinstkrav, men genomgår en ökad kommersialisering genom sponsoravtal etc.

85

De sätt som Zlatan Ibrahimovic skildras på i texterna kan därför också jämföras med de

förlöjligande respektive demoniserande tekniker som Berg menar är utmärkande för

populärorientalistiska framställningar av invandrarmannen som en endimensionell,

avhumaniserad varelse, som - när han nu överskridit gränsen mellan Orienten och Occidenten

och är ”här” bland ”oss” - fortsatt på ett meningsskapande vis måste avskiljas från den normalitet

som Sverige och svenskarna föreställs vara bärare av. Zlatan Ibrahimovic är långt i från den ende

med annan bakgrund än flergenerationssvensk i fotbollsallsvenskan, men just p.g.a. att han är

svensk samtidigt som han besitter flera av de markörer som regelmässigt placerar människor i ett

invandrarfack, är hans identitet kanske svårare för media att hantera? Fotbollsallsvenskan har

t.ex. en lång rad utländska professionella spelare/gästarbetare, men om dessa “vet” man ju att de

är “utlänningar” – de är här för att spela fotboll och de blir sannolikt inte kvar i Sverige när deras

fotbollskarriär är slut. I linje med Bergs resonemang om populärorientalismens speciella

strategier när gränserna har överskridits är kanske de som inte tycks göra något anspråk på en

svensk tillhörighet lättare för medierna att kategorisera än en person som Zlatan Ibrahimovic,

som i större utsträckning utmanar och prövar de diskursiva gränserna för vem som kan föreställas

som svensk. Möjligheten att betrakta sportjournalistik som en arena för populärorientalistiska

diskurser och praktiker stärks ytterligare av den grundläggande kontext av chauvinistisk

nationalism med starka rasifierande och etnifierande tendenser och mekanismer som bl.a.

Brookes placerar sportjournalistiken i, liksom den beskrivande analys av sportjournalisterna som

idrottsnationalismens speciella och betydelsefulla uttolkare, översättare och förmedlare som Ehn

m.fl. gör.156 Just de senares understrykande av sportjournalisternas översättande och

förmedlande roll korresponderar väl med Faircloughs beskrivning av den diskursiva praktikens

primära uppgift och speciella karaktär.157

När det gäller att beskriva i den bredare sociala praktik som den diskursiva praktiken förmedlar i

och via text, uppstår en del av de gränsdragningsproblem mellan de diskursiva och de icke-

diskursiva fälten som bl.a. Winther Jørgensen & Phillips158 kritiserar Fairclough för: mycket av

det under detta avsnitt redan sagda kan ju även användas för att identifiera rådande

156 Se avsnitt 3:3 i detta arbete. 157 Se avsnitt 2:6 i detta arbete. 158 Se avsnitt 2:7 i detta arbete.

86

diskursordningar i det omgivande samhälle den diskursiva praktiken är en del av. Men, som

tidigare anfört, menar jag att det viktigaste för helheten inte är att konstatera exakt när, var eller

hur det råder interaktion mellan text och respektive praktiker, utan om man kan konstatera att det

gör det, alternativt inte gör det. Dessutom påpekar ju bl.a. Brookes159 just utifrån sitt akademiska

perspektiv, att sport och sportjournalistik är så intimt sammanlänkade att de helt enkelt inte kan

analyseras var för sig – ett påpekande som delvis försvagar Winther Jørgensen & Phillips

gränsdragningskritik av Faircloughs tredimensionella modell, åtminstone när det gäller just den

diskursiva praktiken sportjournalistik. Med detta sagt konstaterar jag att en del av den

teoribildning som är relevant för helheten redan applicerats i detta avsnitt, att det ter sig onödigt

att upprepa det som är även är relevant för att analysera den bredare samhälleliga/sociala

praktiken, och att jag istället nu ska lyfta fokus till de i detta arbete beskrivna övergripande

teorierna kring nationalism, identitetsskapande och rasism för att diskutera den

samhälleliga/sociala praktik som den ovan beskrivna och kommenterade diskursiva praktiken

verkar i.

Hittills har kunnat konstateras att nationalism tycks vara en närmast grundläggande ingrediens i

de sportjournalistiska (kon)texter som förmedlar det som utspelar sig inom sporten. En del

refererade teoretiker menar dessutom att nationalism snarare som regel än undantag medför

essentialistisk stereotypisering med både kulturaliserande, etnifierande och rasifierande effekter.

Mest - och mest negativt laddat - sker detta visavi de spelare och lag, människor och nationer

som görs till de Andra, men även den egna nationella identiteten är föremål för stereotypiserande,

sig själv och ”de egna” föreställer man sig dock i mera positiv dager. Idrotten är alltså en alldeles

särskilt starkt laddad nationalistisk sfär, och benägenheten att med skarpa gränsdragningar tänka i

termer av nationalitet, etnicitet, kultur är här stor. Särskilt Tännsjö och Goksøyr160 understryker

därtill att idrottsnationalism inte kan betraktas som en oskyldig ventil för en annan ”farligare”

nationalism, utan att den i själva verket förstärker sådan “farlig” nationalism och därmed ska

betraktas som djupt politisk, dessutom enligt Tännsjö som etnocentrisk och fascistisk. Goksøyr

har därtill beskrivit det han kallar ”nittiominutersnationalismen”, d.v.s. de idrottens stunder och

159 Se avsnitt 3:3 i detta arbete. 160 Ibid.

87

ögonblick då tabubelagda men latenta känslor mot de Andra och främmande får legitimt spelrum

och fungerar bekräftande för en gemensam nationell identitet och föreställd gemenskap.

I linje med detta skulle man kunna påstå att de gränser som i sportens värld dras upp gentemot de

Andra, extra tydligt visar ve m som får plats i den föreställda gemenskapen och vem som inte får

det. Mer konkret och relevant för just detta arbete: tydligt visar vem som föreställs som svensk

och vem som inte gör det. Textmaterialet visar att Zlatan Ibrahimovic i flera avseenden görs till

en Annan, att han inte betraktas och behandlas som andra svenska landslagsspelare, att han inte

framställs som självklart inkluderad i den föreställda svenska gemenskapen. Det är tydligen inte

så ”enkelt” som att bara för att man spelar i det svenska landslaget betraktas man som helt och

hållet svensk, liksom det inte heller är så ”enkelt” som att bara för att man bor i Sverige, eller är

svensk medborgare, betraktas man som svensk.

Varför görs då Zlatan Ibrahimovic till en Annan när han är född och uppvuxen i Sverige och är

svensk medborgare? Varför har han gjorts till en invandrare från Rosengård när han inte är det,

och varför kan för övrigt inte de som är invandrare betraktas som del av en föreställd svensk

gemenskap? Varför är inte de som benämns invandrare161 en del av en övergripande svensk

identitet, utan i stället del av identitetsdikotomin invandrare-svensk? Beror det på den föreställda

gemenskapens snäva definitioner eller beror det på rasistiska eller rasifierande/etnifierande

mekanismer eller är det en kombination? Eller beror det på ett slags evigt pågående mänskligt

beteende att utesluta och innesluta människor och grupper, oavsett vilka skäl man för stunden

finner och använder, såsom t.ex. Elias och Goffman beskriver?162 Dessa är de frågor som dykt

upp under arbetets gång, och som jag självklart inte kan svara på, däremot fortsätta söka ledtrådar

till:

Anderson163 utvecklar inte tänkbara exempel på möjligt släktskap mellan nationalism och rasism

utan avfärdar i stället helt kopplingen dem emellan, hos honom finns inte något givet svar på

161 Enligt SCB är c:a 1,6 miljoner svenskar födda utanför Sverige eller har minst en förälder som är det – det är dessa som kallas invandrare och ”andra generationens invandrare”, eller sägs ha invandrarbakgrund. 162 Se avsnitt 3:7 i detta arbete. 163 Se avsnitt 3:1 i detta arbete.

88

frågan när eller varför nationalism innebär också rasism. Men bland några av de som

vidareutvecklat och djupare analyserat vilka egenskaper som kan tänkas rymmas inom den

föreställd a gemenskap varpå dagens moderna nationer enligt Anderson vilar, vilka krav som

egentligen måste uppfyllas och godkännas för den som vill vara en del av en sådan gemenskap,

återkommer synen på en del av dessa kriterier som snäva och utestängande. Yuval-Davis164 går

längst bland de i detta arbete refererade teoretikerna, när hon menar att kopplingen mellan

nationalism och rasism är inneboende och medfödd. För henne är all definition av annorlundahet

på etnisk, kulturell eller nationell grund liktydig med utestängande rasism, vilket innebär en

mycket vid betydelse av begreppet rasism. Mot sådan argumentation kan anföras att det får anses

spela roll på vilka grunder en sådan definiering görs, och framförallt hur sådana upplevda

skillnader tolkas och faktiskt används. Dock: hos Yuval-Davis finns förklaringen till den negativa

särbehandlingen av Zlatan Ibrahimovic i nationalismens inneboende rasism, och hon menar att

man måste dekonstruera och bryta sönder även nationalistiska mekanismer för att tackla sådan

rasism.

För Yuval-Davis spelar etniciteten alltid roll för samhälleliga makthierarkier och maktpraktiker.

Detsamma menar de los Reyes & Molina165 som också kritiserar användningen av begreppet

etnicitet när det används så att ”dom”, de Andra, är etniska medan den föreställda gemenskapens

”vi” inte är behäftade med någon besvärande etnicitet eller kultur. Använt så blir, menar de,

etnicitet och kultur eufemismer för föreställningar om ras, och en rasistisk sortering av människor

efter markörer som hudfärg, hårfärg och namn blir följden. När Zlatan Ibrahimovic görs till en

Annan utsätts han då för rasifiering och etnifiering och placeras in i sådana etniska rangordningar

de los Reyes & Molina menar starkt styr i Sverige, praktiker som de menar samtidigt offentligt

förnekas.

Även Wigerfelt & Wigerfelt166 pekar på den förnekade rasism som de menar vardagligt

förekommer i Sverige, och som majoritetsbefolkningen helt enkelt inte ”ser” eller förmår uppfatta

och därför heller inte förstår omfattningen av, trots att den kanske finns mitt framför ögonen i

164 Ibid. 165 Se avsnitt 3:4 i detta arbete. 166 Ibid.

89

dagligt tal och dagstidningars texter. Med ett sådant resonemang kan det - för de svenskar vars

tillhörighet i den föreställda svenska gemenskapen aldrig ifrågasatts - inte vara fråga om rasism

när Zlatan Ibrahimovic omtalas och beskrivs som en Annan, eftersom riktig och verklig rasism ju

enbart kan sökas i extrema grupper och på de efterblivna och avgränsade platser dit den svenska

moderniteten ännu inte nått. Det av Wigerfelt & Wigerfelt använda begreppet vardagsrasism kan

överföras på den nationalism som vardagligt verkar i den samhälleliga praktiken – en

vardagsnationalism - vars effekter kanske bara är fullt tydliga för den som inte innesluten i den

föreställda gemenskapen svenskar.

De som menar att rasismen till allra största del är borta ur den bredare samhälleliga praktiken i

Sverige, och inte kan vara något som drabbar en person som Zlatan Ibrahimovic, hittar

motargument även hos Svanberg & Tydén. 167 Dessa hävdar att rasbiologiskt grundade

föreställningar visst lever kvar i Sverige, och att sättet på vilket de uttrycks är en fråga om

ideologiska konjunkturer; när explicita rasbiologiska referenser är tabubelagda används i stället

essentialistiskt föreställda kategor iseringar.

Även Jonsson168 menar att rasism är ett begrepp som gemene man värjer sig mot och därmed

förnekar existensen av. Motståndet mot att diskutera skillnader och hierarkier i dagens Sverige i

termer av explicit rasism gör det därför extra viktigt att avläsa hur man talar om frågor och

fenomen som något sätt relaterar till människor, kulturer, etniciteter och nationer. Jonsson tycker

sig se samma argument och rasistiska människosyn i dagens invandrings- och invandrarkritiska

diskurser som i gårdagens öppet rasbiologiska stämningar. Jonsson hävdar också att sättet att

manifestera en svensk nationalism ofta på ett eller annat sätt riktar sig mot de Andra, och då

döljer den rasism han menar det egentligen är frågan om. Överfört till temat för denna uppsats är

då sättet att tala om, och med hjälp av etnocentriskt diskriminerande doktriner skilja ut, Zlatan

Ibrahimovic ur en naturliggjord och imaginär svensk gemenskap en del av en sådan rasismens

diskurs som Jonsson skisserar.

167 Ibid. 168 Se avsnitt 3:2 i detta arbete samt modellen nedan, s 86.

90

Uppfattningen om nationalism som näraliggande rasism delas av Hylland Eriksen,169 som

argumenterar att den föreställda gemenskapen oftast är en etniskt och kulturellt baserad ideologi

som innebär upprättandet av yttre gränser mot de Andra: nationalisten uppfattar enligt Hylland

Eriksen nationens politiska gränser som synonyma med de kulturella och etniska gränser där

blodsband och språk spelar en avgörande roll för bestämningen av de egna och de Andras

nationella identiteter. Som tidigare refererat vänder sig Anderson170 mot att alls sammankoppla

nationalism och rasism såsom t.ex. Hylland Eriksen hävdar är möjligt. Däremot understryker ju

Anderson – med emfas - språkets absolut grundläggande och konstituerande roll för den

nationella identiteten och för den föreställda gemenskapen. Här är alltså Anderson och Hylland

Eriksen eniga om språkets avgörande betydelse i konstruktionen av nationernas föreställda

gemenskaper.

I den enigheten kan, menar jag, en annan viktig del av svaret på frågan varför Zlatan Ibrahimovic

inte framställs och/eller föreställs som helt och hållet svensk, sökas: dels talar Zlatan Ibrahimovic

en dialekt som brukar skiljas ut som ”rosengårdssvenska” alternativt ”rinkebysvenska” eller

”invandrarsvenska”, dels har själva hans namn ett annat språkligt ursprung än svenskt. Dessa två

aspekter av språket kan, menar jag, spela stor roll i det Sverige där språk är en stark symbol171

både för tillhörighet och för utanförskap – både för svenskhet och för invandrarskap. Kanske kan

skillnader i dialekter och namn vara det som avgör att Zlatan Ibrahimovic föreställs och

framställs mycket annorlunda än t.ex. sin landslagskollega Henrik ”Henke” Larsson, en person

vars hudfärg enligt de los Reyes & Molina, 172 ”blod” enligt Hylland Eriksen173, egentligen

skulle kunna bidra till att utesluta honom ur en föreställd svensk gemenskap? Henrik Larsson är

dock ett namn som signalerar svensk nationalitet och det gör även den breda helsingborgsdialekt

han talar, medan Zlatan Ibrahimovics namn och dialekt - ännu så länge - inte uppfattas som

uttryck för svenskhet, utan hamnar i den andra delen av dikotomin svensk- invandrare. Jag vill här

upprepa det under avsnitt 4:3 redovisade apropå denna jämförelse: samtidigt som den s.k.

landslagssituationen exploderar i media och Zlatan Ibrahimovic attackeras från alla håll för sitt

169 Se avsnitt 3:1 i detta arbete. 170 Ibid. 171 Se avsnitt 3:1 i detta arb ete, där exempel ges på språkliga komplikationer i dagens Sverige. 172 Se avsnitt 3:4 i detta arbete. Henrik Larssons pappa är från de västafrikanska Kap Verdeöarna. 173 Se avsnitt 3:1 i detta arbete.

91

nej p.g.a. ljumskskada till en U21- landslagsmatch, publiceras hovsamma och respektfyllda

artiklar där man vädjar till Henrik Larsson att överväga att återkomma för spel i det A-

herrlandslag han efter VM 2002 ”definitivt” sa adjö till med beskedet att han ”inte längre kände

sig motiverad”. 174

För att illustrera de möjliga förklaringarna till varför Zlatan Ibrahimovic uppfattas som en Annan

och som en outsider i den svenska föreställda gemenskapen, vill jag här avslutningsvis rita upp

Jonssons modell över det han kallar rasismens diskurs175 för att visa hur just Zlatan Ibrahimovic

föreställs, omtalas och framställs som någon som inte är svensk, utan som någon som i stället är

o-svensk, i texterna om straffsparksituationen respektive landslagssituationen:

IMAGINÄR GEMENSKAP t.ex. nation, kultur, etnicitet, språk, namn, flergenerationssvensk

(tal/text om)

ZLATAN

IBRAHIMOVIC

DOKTRIN DISKRIMINERING

t.ex. nationalism, rasism/kulturrasism, orientalism, etnocentrism, ”vi och dom” t.ex. diskursiv praktik/sportjournalistik,

idrottsnationalism, populärorientalism

4:8 Sammanfattande avslutning

Jag har med hjälp av Faircloughs modell fö r kritisk diskursanalys bearbetat 60 texter ur fyra

rikstäckande dagstidningar, texter som på något sätt berör fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic

174 Samma dag som beskedet om Zlatan Ibrahimovic återbud först meddelas, den 6 november 2003, publicerar Expressen en helt separat artikel om Henrik Larssons då permanenta nej till landslaget med formuleringar som ”respektera hans beslut”, ”lust och motivation måste få växa fram” och ”vi kan bara vänta och hoppas”. Aftonbladet har å sin sida under lång tid drivit en ka mpanj på samma tema. Under våren 2004 meddelade Henrik Larsson att han återkommer till landslaget för EM 2004, vilket hälsades med stort medialt jubel. 175 Se avsnitt 3:2 i detta arbete.

92

och de händelser som i detta arbete döpts till straffsparkssituationen och landslagssituationen. Jag

har redovisat teorier som diskuterar nationalismens ursprung och konstruktion samt dess

eventuella likheter med, och kopplingar till, rasism. Jag har dessutom inventerat några teorier

som behandlar huruvida rasbiologiska föreställningar kan leva vidare i begrepp och handlingar,

och vilka mekanismer som i dagens samhälleliga och sociala praktiker är i aktion för att skilja ut

människor samt inordna dem hierarkiskt. Jag har även studerat några teorier om hur människor

delas in i kategorier och hur dessa framställs inom media och populärkultur, samt särskilt

undersökt hur sport och sportjournalistik är influerade av nationalistiska diskurser. Jag har även

infogat några allmänsociologiska teorier om identitetsskapande och maktförhållanden, som inte

implicit diskuterar i termer av etnicitet och kultur. Jag ställde inledningsvis upp följande

frågeställningar:

• Hur tecknas den mediala bilden av Zlatan Ibrahimovic i det valda textmaterialet, vilka

egenskaper framställs han som bärare av?

• Förekommer det några nationalistiska och/eller rasistiska diskurser i materialet?

• Representeras Zlatan Ibrahimovic som ”svensk” eller som ”invandrare”/en Annan, och vilka

skulle orsakerna kunna vara till den representation materialet ger?

Frågorna är utförligt besvarade genom de här i kapitel 4 gjorda analyserna och kommentarerna,

men sammanfattningsvis har jag funnit att texterna om Zlatan Ibrahimovic i stor utsträckning

framställer honom bärare av egenskaper som konstruerar en medial bild av honom som en

Annan, som icke-tillhörande en svensk föreställd gemenskap, och att denna framställning är både

orsak till, och verkan av, en stark medial drift att på ett omfattande sätt kartlägga och beskriva

honom, ofta med negativt och dramatiskt laddade ordval och formuleringar. Jag har också funnit

att det sätt man i textmaterialet omtalar Zlatan Ibrahimovic på kan jämföras med hur invandraren,

och särskilt unga invandrarmän, allmänt omtalas i svenska medier. Jag har även funnit att det

sportjournalistiska textmaterialet är starkt präglat av nationalistiska diskurser, och även av

diskurser som flera av de refererade teoretikerna i detta arbete placerar under en övergripande

rubrik av rasism. De dominerande diskurser av nationen som en föreställd etnisk och kulturell

gemenskap som starkt tycks influera sportjournalistikens och sportens värld, med särskilt starka

rasifierande och etnifierande mekanismer som följd, kan vara en stor del av förklaringen till det

93

snara utskiljandet av Zlatan Ibrahimovic i den starka nationella kontext som fotbollslandslaget

utgör.

Jag gör därtill antagandet att den svenske medborgaren och medlemmen i det svenska

herrlandslaget i fotboll Zlatan Ibrahimovic placeras i en invandrarkategori i stor utsträckning på

grund av sitt namn och på grund av den svenska dialekt han talar, eftersom både språk, och dess

språkliga aspekt namn, utgör mycket viktiga identitetsbestämmande markörer i den starkt

nationalistiska kontext som sport och sportjournalistik kan anses vara. Jag finner även att de

diskurser som dominerar i textma terialet stämmer överens med och snarare stärker än försvagar

rådande diskursordning kring svenskhet och kring den i den nuvarande diskursiva och

samhälleliga praktiken utbredda dikotomin svensk- invandrare, såsom den diskursordningen

beskrivs av flera av de i detta arbete refererade teoretikerna.

94

5 KÄLLFÖRTECKNING

5:1 Litteratur

Anderson, Benedict (1992) Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens

ursprung och spridning, Göteborg, Daidalos.

Anthias, Floya (2002) Where do I belong?, i Narrating Collective Identity and Translocation

Positionality, Oxford, Brookes University.

Berg, Magnus (1998) Hudud. En essä om populärorientalismens bruksvärde och världsbild,

Stockholm, Carlsson Bokförlag.

Bergström, Göran & Boréus, Kristina (2000) Textens mening och makt. Metodbok i

samhällsvetenskaplig textanalys, Lund, Studentlitteratur.

Bhabha, Homi (1999) Det tredje rummet, intervju av Rutherford, Jonathan i Eriksson, Catharina,

Eriksson Baaz Maria & Håkan Thörn (red) Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala

paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, Nora, Nya Doxa.

Boyle, Raymond & Haynes, Richard (2000) Power Play. Sport, The Media & Popular Culture,

Essex, Pearson Education Limited.

Bredström, Anna (2002) Maskulinitet och kamp om nationella arenor – reflektioner kring bilden

av ”invandrarkillar” i svensk media i de los Reyes, Paulina, Molina, Irene & Mulinari, Diana

Maktens (o)lika förklädnader, Stockholm, Atlas.

Brookes, Rod (2002) Representing Sport, London, Arnold.

Broomé, Per, Bäcklund, Ann-Katrin, Lundh, Christer & Rolf Ohlsson (1996) Varför sitter

brassen på bänken? eller Varför har invandrarna så svårt att få jobb?, Stockholm, SNS förlag.

95

Brune, Ylva (1998/2001) Tårögda flickor och kusliga män, i Brune, Ylva, red. Mörk magi i vita

medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism, Stockholm, Carlssons.

Brune, Ylva (2000) Stereotyper i förvandling. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare och

flyktingar, Stockholm, MENA-projektet/Utrikesdepartementet.

Brune, Ylva (2002) ”Invandrare” i mediearkivets typgalleri, i de los Reyes, Paulina, Molina,

Irene & Mulinari, Diana (red.) Maktens (o)lika förklädnader, Stockholm, Atlas.

de los Reyes, Paulina (2000) Mångfald och differentiering. Diskurs, olikhet och normbildning i

svenskt arbetsliv, Stockholm, Arbetslivsinstitutet.

de los Reyes, Paulina & Molina, Irene (2002) Kalla mörkret natt! Kön, klass och ras/etnicitet i det

postkoloniala Sverige, i de los Reyes, Paulina, Molina, Irene & Mulinari, Diana (red.) Maktens

(o)lika förklädnader, Stockholm, Atlas.

Ehn, Billy, Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar (1993) Försvenskningen av Sverige. Det

nationellas förvandlingar, Stockholm, Natur och Kultur.

Elias, Norbert & Scotson, John L. (1965) Etablerade och outsiders. En sociologisk studie om

grannskapsproblem, Lund, Arkiv.

Eriksson, Catharina, Eriksson Baaz Maria & Håkan Thörn (1999) Globaliseringens kulturer. Den

postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, Nora, Nya Doxa.

Eriksson, Anna, Lidjan, Sara & Johansson, Malena (2003) Zlatan, Rosengård och fotbollspoesin,

B-uppsats 5p. vt 2003 på Programmet för journalistik och multimedia vid Södertörns högskola.

Fairclough, Norman (1992) Discourse and Social Change, Cambridge, Polity.

Fairclough, Norman (1995) Media Discourse, London, Arnold.

96

Fairclough, Norman (1998) Critical Discourse Analysis: the critical study of language, London

& New York, Longman.

Goffman, Erving (1963) Stigma. Den avvikandes roll och identitet, Stockholm, Prisma.

Goksøyr, Matti (1998) Toppidrett: Kald krig og het kjaerlighet? i Loland, Sigmund (red.),

Toppidrettens pris. En debattbok , Oslo, Universitetsforlaget.

Hylland Eriksen, Thomas (1993) Etnicitet och nationalism, Nora, Nya Doxa.

Jaffee, Martin S. (1999) Fessing Up in Theory: On Professing and Confessing in the Religious

Classroom, i McCutcheon, Russell T. (ed.) The Insider/Outsider Problem in the Study of

Religion, London, Cassell, s 274-286.

Jonsson, Stefan (1993) De andra. Amerikanska kulturkrig och europeisk rasism, Stockholm,

Norstedts.

Lindqvist, Sven (1992) Utrota varenda jävel, Stockholm, Albert Bonniers förlag.

Lundgren, Kristina (1997) Diskursanalys vs. massmedieretorik, i Rhetorica Scandinavica, nr.

2/97, s 64-76.

Löwander, Birgitta (1997) Rasism och antirasism på dagordningen. Studier av televisionens

nyhetsrapportering i början av 1990-talet, Umeå, Sociologiska institutionen vid Umeå

universitet.

Löwander, Birgitta (1998/2001) Rasism i verkligheten och i nyheterna, i Brune, Ylva (red.) Mörk

magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism, Stockholm,

Carlssons.

Polite, Oivvio (1998/2001) För en ny journalistisk strategi, i Brune, Ylva (red.) Mörk magi i vita

medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism, Stockholm, Carlssons.

97

Ristilammi, Per-Markku (1998/2001) Den svarta poesin. Förorten som speglingsyta, i Brune,

Ylva (red.) Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och

rasism, Stockholm, Carlssons.

Rushdie, Salman (1999) Imaginära hemländer, i Eriksson, Catharina, Eriksson Baaz Maria &

Håkan Thörn (red) Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det

mångkulturella samhället, Nora, Nya Doxa.

Said, Edward (1978) Orientalism, Stockholm, Ordfront.

Schierup, Carl-Ulrik & Paulson, Sven, red. (1994) Arbetets etniska delning. Studier från en

svensk bilfabrik, Stockholm, Carlssons.

Svanberg, Ingvar & Tydén, Mattias (1999) I nationalismens bakvatten. Om minoritet, etnicitet

och rasism, Lund, Studentlitteratur.

Svensson, Christian (1998) Massmedieretorik och diskursanalys – måste de utesluta varandra?, i

Rhetorica Scandinavica, nr. 5/98, s 59-66.

Tamburrini, C laudio (1998) Eliteidrett, fascisme og markedet, i Loland, Sigmund (red.),

Toppidrettens pris. En debattbok , Oslo, Universitetsforlaget.

Thurén, Torsten (1995) Tanken, språket och verkligheten, Stockholm, Tiger förlag.

Tännsjö, Torbjörn (1996), Elitidrotten bygger på osunda värderingar, i Jacobsson, Ingrid (red)

Sporten eller livet , Stockholm, Heatwave förlag.

Venhagen, Lotta & Andersson, Pär (2003) Zlatan är Zlatan – ett arbete om hur Zlatan bevakats

av pressen, projektarbete vt 2003 vid JMK, Göteborgs universitet.

98

Wigerfelt, Anders S & Wigerfelt, Berit (2001) Rasismens yttringar. Exemplet Klippan, Lund,

Studentlitteratur.

Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000) Diskursanalys som teori och metod,

Lund, Studentlitteratur.

Yuval-Davis, Nira (1997) Gender & Nation, London, Sage.

5:2 Muntliga källor

Brune, Ylva (2004) Medieinvandraren. Nyhetslogik och främlingssyn, föreläsning vid Bleka

medier i ett mångfärgat samhälle. Ett seminarium om journalistik, etnicitet och demokrati,

Journalistutbildningen vid Lunds universitet.

5:3 Elektroniska källor

Dreyer Hansen, Allan, Bech Dyberg, Torben och Torfing, Jacob (2003) Diskursteori, hämtat från

http://www.diskurs.dk 2003-12-03.

Munkgård Pedersen, Kristine och Larsen, Bøje (2003) Diskursanalyse, hämtat från

http://www.diskurs.dk 2003-12-03.

Kobjerg Christiansen, Rasmus m.fl. (2003) Norman Faircloughs diskursanalyse, hämtat från

http://www.teorier.dk 2003-12-03.

www.ajax.nl 2003-12-03 www.icons.com 2004-04-04 www.mediearkivet.se 2003-12-03

www.mff.se 2003-12-03 www.nationaldemokraterna.se www.presstext.se 2003-12-03

www.scb.se 2004-01-05 www.slba.se 2004-02-01 www.svenskfotboll.se 2003-12-03

www.zlatan.nu 2003-12-03