Kriminologiska institutionen

Om detta må vi också berätta

Romer som offer för förintelsen – en kritisk diskursanalys

Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Vårterminen 2014 Susanna Wallstén

2

Den diskurs som handlar om förintelsen och dess offer har länge antingen exkluderat romer, eller

framställt romer som icke fullvärdiga, icke sörjbara offer. På senare år har emellertid vissa försök

gjorts för att förändra den dominerande diskursen. Vad kan sägas om romernas offerroll? Hur ter

sig försöken att skriva in romerna som fullvärdiga offer för förintelsen? Föreliggande texts

överordnade syfte är att analysera och diskutera den diskurs som försöker skriva in romerna i

förintelsens minne och därmed konstituera dem som fullvärdiga offer för förintelsen. För att göra

detta tecknas inledningsvis en bild av romernas situation i samband med förintelsen. Därefter

analyseras två artiklar ur ett kritiskt, diskursanalytiskt perspektiv inspirerat av Norman Fairclough;

texterna som sådana såväl som diskursiv och social praktik undersöks. Bl.a. dryftas artiklarnas

avsändare såväl som de politiska skeenden som förmodligen föranledde och formade artiklarna i

fråga. De båda artiklarna förfäktar att romerna ska erkännas som fullvärdiga offer för förintelsen,

och båda försöker skriva in romerna i det historiska minnet av förintelsen. Analysen visar emellertid

att artiklarna inte fullt ut förmår förändra den rådande diskursen, dvs. den diskurs som inte erkänner

romer som fullvärdiga offer för förintelsen; snarare infiltrerar den senare nämnda diskursen

artiklarnas retorik. Avslutningsvis diskuteras analysens resultat med utgångspunkt i Nils Christie,

Judith Butler, Harald Ofstad och Zygmunt Baumans teorier om människor som mer eller mindre

idealiska offer, som mer eller mindre sörjbara eller fullvärdiga offer, vårt förakt för svaghet

respektive orsakerna till att människor kan utföra allehanda ohyggligheter mot varandra. I

diskussionen diskuteras även t.ex. vådorna med ett etnocentriskt förhållningssätt, vad ett vi- och

dem-tänkande kan resultera i samt vad som föranleder att lidande och offerskap kan rangordnas och

inrättas i en hierarki.

3

1. Inledning s. 4

1.1 Om detta må ni också berätta s. 4

1.2 Disposition, syfte och frågeställningar s. 6

1.3 Folkmord och förintelse s. 7

1.4 Nazism och antiromanism: exkluderingens bakgrund s. 8

1.5 Förintelsens likheter och skillnader s. 9

1.6 Tidigare forskning s. 11

1.7 Teoretisk bakgrund: Bauman, Butler, Christie och Ofstad s. 12

2. Metod s. 14

2.1 Teori och metod: att analysera diskurser s. 14

2.2 Kritisk diskursanalys s. 15

2.3 Faircloughs kritiska diskursanalys: tillvägagångssätt och begrepp s. 15

2.4 Material s. 17

2.5 Etik och metodologisk problematik s. 17

3. Kritisk diskursanalys s. 18

3.1 Textanalys s. 19

3.2 Analys av diskursiv praktik s. 22

3.3 Analys av social praktik s. 24

3.4 Sammanfattning av analysen s. 27

4. Avslutande diskussion s. 28

4.1 Om detta må vi också berätta s. 28

Litteraturförteckning s. 35

Övriga källor s. 36

4

1. Inledning

Deras tragedi är en del av den stora tragedin. De förbrytelser som begicks mot dem av SS är en del av naziväldets stora

plan. De är offer för samma mördarregim och samma omänskliga ideologi som andra, och de förtjänar att man bevarar

kunskapen om deras skuldlöshet och deras död.

(Wiesel 2005:11)

Offer som inte ses som offer borde ofta ses som sådana.

(Christie 2001:57)

1.1. Om detta må ni också berätta

Varje år publiceras mängder av text om förintelsen: avhandlingar, artiklar och skönlitterära verk,

texter som framställer, förnekar eller framhäver någon viss aspekt av denna 1900-talets stora sorg.

En sökning i biblioteksdatasystemet Libris visar att ordet ”förintelsen” ger 1800 träffar på böcker

och artiklar i svenska bibliotek; långt fler än hälften av dessa är publicerade under 1990-talet och

därefter. 1998 publicerades en av alla dessa texter – en 83 sidor lång skrift, som dess korthet till

trots på ett utförligt och pedagogiskt sätt förmådde beskriva förintelsens fasor. Men: i endast fyra av

textens spalter nämns de hundratusentals romer som förintades i skogar, ghetton och gaskammare. I

skriften står att läsa att förföljelserna av ”zigenarna”, som romerna nämns i texten, ”påminde om

dem mot judar” (Bruchfeld & Levine 1998:13). På vilket sätt dessa förföljelser påminde eller inte

påminde om varandra anges inte. Om ”zigenarna” sägs även att ”myter och fördomar har ständigt

omgivit dem, och ända in i vår egen tid har man trott att zigenare kidnappar barn, ägnar sig åt

trolldom och orsakar farliga sjukdomar” (Bruchfeld & Levine 1998:12). Vidare fastslås att

”misstron och oviljan mot dem var – och är fortfarande – mycket djup och utbredd” (Bruchfeld &

Levine 1998:12). I förhållande till en grupp som judarna framstår onekligen förföljelsen och

förintelsen av romer som sekundär. Vad värre är: ovan nämnda påståenden lämnas utan vidare

kommentarer. Det fastslås alltså att fördomar finns om romerna, men inget görs för att försöka

vederlägga eller förändra dessa fördomar. Genom att fördomarna än en gång sätt på pränt, kanske

de snarare förstärks, även om detta inte är textens avsikt.

Den tidigare nämnda skriften hette för övrigt Om detta må ni berätta: en bok om Förintelsen i

Europa 1933-1945 och publicerades på regeringens uppdrag av Forum för Levande historia.

Begreppet romer används allmänt som ett samlingsbegrepp för folkgrupper såsom romer,

sinti, travellers, resande, kalé; grupperna anses vara förenade genom div. kollektiva, kulturella

egenskaper (Selling 2014:11). Den i Sverige erkända nationella minoriteten romer utgörs av ett

flertal grupper som invandrat under skilda perioder. Många – om än inte alla – som definierar sig

med någon av ovan nämnda grupper betecknar sig själva som just romer (Selling 2014:11).

Angående begreppet zigenare kan redan i detta inledande skede påpekas att ordet är ett

konglomerat av föreställningar, fantasier och fördomar om romer. Begreppet har använts både för

5

att definiera romer och för att karakterisera individer som inte är romer, men som överensstämmer

med allehanda föreställningar och fördomar om romer (Selling 2014:14).

Någon vedertagen definition av begreppet antiziganism existerar inte. I ett slutbetänkande

från Delegationen för romska frågor har dock föreslagits att antiziganism kan tolkas parallellt med

Helen Feins definition av antisemitism (Selling 2014:12). I denna definition har begreppet judar

helt enkelt ersatts med begreppet romer:

… en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot romer som kollektiv, vilka på det individuella planet

manifesteras som attityder och i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, och i handlingar …

vilket resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra romer just för att de är romer.

(SOU 2010:55)

Konstateras kan att begreppet antiziganism alls inte är oproblematiskt. Då ordet inbegriper

begreppet zigenare anspelar begreppet av sig självt till nämnda fördomar och fantasier, fördomar

och fantasier som vanligen är förbundna med exkluderande praktiker (Selling 2014:12). Därför

kommer istället fortsättningsvis begreppet antiromanism att användas; begreppet är inte helt

hävdvunnet, men förekommer emellanåt i diskursen.

Åter till Om detta må ni berätta. I skriften nämns även nazisternas deportation av och

folkmord på romerna. Det påpekas – och detta påpekande är korrekt – att det egentliga antalet

mördade inte är klarlagt, detta pga. otillräcklig forskning i frågan, opålitliga källor samt osäkerhet

angående romernas egentliga antal både före och efter kriget. Antas kan att det minsta antalet

romska offer för detta storskaliga folkmord utgörs av minst 200 000 individer; mest sannolikt är

dock att 600 000 individer miste livet. Siffrorna innebär att 25 till 50 procent av Europas romer

mördades i nazismens namn (Bruchfeld & Levine 1998:39).

Två år efter publiceringen av Om detta må ni berätta fastslogs i den s.k.

Stockholmsdeklarationen (Forum för levande historia 2014, elektronisk källa, hämtad 18 mars

2014) att förintelsen ska tolkas som nazisternas folkmord på judar, detta trots att hundratusentalstals

romer föll offer för nazisternas utrotningspolitik. Dessa exempel är bara två bland många:

nazisternas folkmord på romerna anses vara väsenskilt från folkmordet på judarna, och i den

allmänna diskursen – en diskurs som dessutom tagit form genom regeringens önskemål – har

romerna uteslutits som offer för förintelsen.

Med all rätt har förintelsen haft största påverkan på den europeiska historieskrivningen.

Omfattningen och ondskan i de övergrepp som drabbade allehanda offer är oerhörd. Men:

uppmärksamheten och sorgen över de brott som begicks mot t.ex. romers mänskliga rättigheter

under andra världskriget kan inte sägas vara lika självskriven eller självklar som den sorg och

omsorg som ägnats främst judarnas offerskap. Efter andra världskriget har romerna i egenskap av

brottsoffer – offer för bl.a. folkmord, organiserad förföljelse och lika organiserat mördande – i

mycket hög grad trängts bort, ut ur minne och historia. Förintelsen av romer, en förintelse som av

6

många romer benämns porrajmos, dvs. uppslukandet (Forum för levande historia 2005:20), har

heller alls inte främjats forskningsmässigt.

Jag anar och vill anta att icke-erkännandet av romernas brottsofferstatus och okunskapen om

deras historiska villkor står i förbindelse med romernas samtida utsatthet. Utan att rangordna olika

gruppers lidande vill jag därutöver hävda att minnet av förintelsen – förintelsen i hela dess

fruktansvärda omfattning – måste hållas vid liv och att kunskap om dess omfång måste befästas.

Överlevande och efterlevande romer förtjänar samma förståelse som offer från andra grupper. Nu

som då tycks emellertid diskursen präglas av att romernas situation, utsatthet eller utanförskap är

självförvållad, självvald eller t.o.m. skälig. Under senare år har dock och dessbättre en förändring

börjat märkas; romernas samtida såväl som historiska livsvillkor har alltmer börjat göra avtryck i

diskursen. En motdiskurs börjar ta form och formuleras.

John Roth har frågat sig vem som egentligen äger förintelsen, och svarar att den inte längre

kan kategoriseras som en specifikt judisk egendom; istället tillhör den ”alla de som känner

historiens bördor och som är beredda att göra plats för förintelsen i sitt historiemedvetande” (Roth

2001:43). Således: vi äger och är alla del av förintelsen – men likväl har romerna alltför länge

uteslutits ur den diskurs som handlar om förintelse och offerskap. Om detta må vi också berätta.

1.2 Disposition, syfte och frågeställningar

Syftet med föreliggande text är att undersöka romernas offerskap i samband förintelsen, och

därefter analysera den diskurs som försöker konstituera romer som fullvärdiga offer för förintelsen.

Två debattartiklar som diskuterar och försöker befästa romerna som offer för förintelsen kommer att

analyseras. De båda artiklarna argumenterar, om än på något skilda sätt, för att romer måste och bör

ges plats i förintelsens minne. Det textanalytiska tillvägagångssättet inspireras av Norman

Faircloughs kritiska diskursanalys. Denna analysform uppmärksammar inledningsvis

debattartiklarnas språkbruk; därefter uppmärksammas den diskursiva praktiken och, slutligen, den

sociala praktiken. Den kritiska diskursanalysen används som teoretisk ram, men i den avslutande

diskussionen kommer även andra teorier att integreras. Fairclough betraktar den diskursiva

praktiken som en aspekt av tillvaron och samhället; övriga sociala praktiker fungerar enligt andra

logiker, och för att förstå övriga praktiker kan med fördel andra teorier och perspektiv nyttjas

(Winther Jørgensen & Phillips 2013:142). Avslutningsvis diskuteras därför textanalysens resultat

med utgångspunkt i Nils Christies idealiska och icke-idealiska offer, i Judith Butlers teori om

sörjbara och icke-sörjbara individer, i Harald Ofstads tankar om vårt förakt för mänsklig svaghet

samt Zygmunt Baumans teori om hur och varför människor förmår förinta varandra eller, för den

delen, rangordna olika gruppers eller individers värde.

7

Innan nämnda kritiska diskursanalys utförs kommer, om än ytterst kortfattat och översiktligt,

romernas offerskap under förintelsen att tecknas. Syftet med denna bakgrund är inte att ge någon

uttömmande bild av romernas historiska situation; detta låter sig knappast göras på ett fåtal sidor.

Syftet är snarare att ge ett fundament och en inledning till kommande analys. Därefter redogörs för

tidigare forskning, teori och i sammanhanget relevanta begrepp. Sedan följer nämnda kritiska,

diskursanalytiska avsnitt som alltså avslutas av en diskussion, i vilken resultat och frågeställningar

ytterligare problematiseras.

Det övergripande syftet är alltså att undersöka den diskurs som försöker skriva in romerna i

förintelsens minne och därmed konstituera dem som fullvärdiga offer för förintelsen. Varför tycks

inte romer vara lika idealiska, hedervärda eller sörjbara som andra kategorier av offer? Hur kan

efterkrigstidens förglömmande, förminskning eller kanske t.o.m. likgiltighet inför de romska offren

tolkas? Varför är vissa kategorier av offer mindre sörjbara? Och, viktigast av allt: har vi makt att

förändra existerande diskurs?

1.3 Folkmord och förintelse

Denna studie utgår från antagandet att förintelsen var, bör och kan behandlas som ett brott bland

andra. Detta antagande utesluter inte det faktum att förintelsen – pga. dess omfattning och dess

intention att till fullo utrota åtminstone två folkgrupper, nämligen romer och judar – är ett brott

väsenskilt från andra brott, ja: väsenskilt även från andra folkmord. Begreppet genocid eller

folkmord myntades 1944 av Raphael Lemkin; i definitionen ingår bl.a. ”förintelse av en nation eller

en etnisk grupp”. Vidare kännetecknas folkmordet av att det är en ”samordnad plan i syfte att

tillintetgöra väsentliga delar för nationella gruppers liv i syfte att utplåna grupperna själva”. I FN:s

konvention om folkmord från 1948 karakteriseras företeelsen såsom ”handlingar som begås i syfte

att förinta helt eller delvis en nationell, etnisk eller religiös grupp som sådan.” De båda

definitionerna innefattar således både delvis och total tillintetgörelse (Bauer 2001:25-26).

Yehuda Bauer menar att förintelsen är ett folkmord i enlighet med FN:s och Lemkins

definitioner; därför kan och bör förintelsen jämföras med andra folkmord. Likväl är det, enligt

Bauer, fråga om ett folkmord med specifika särdrag, detta främst då syftet är total utplåning. Därför

bör heller inte de båda begreppen sammanblandas (Bauer 2001:26). I enlighet med Bauer kan

förintelsen karakteriseras som en radikaliserad form av folkmord, då det är ett försök att utrota varje

enskild individ i en specifik etnisk eller nationell grupp (Bauer 2001:28). Bauer hävdar inte att

förintelsen är en unikt judisk erfarenhet och tragedi, utan framhåller att fundamentet i den nazistiska

planen var att på tämligen godtyckliga grunder utrota alla de som var annorlunda, de som kunde

betecknas ”de andra” (Bauer 2001:281). Jag ställer mig tveksam till detta påstående, och vill hävda

att förintelsen främst var inriktad på grupper såsom judar och romer. Däremot instämmer jag i att

8

det nydanande eller icke-jämförbara står vare sig att finna i grymheternas grad eller omfång. Det

icke-jämförbara står istället att finna i det faktum att människor dödades enbart p.g.a. de har blivit

födda (Bauer 2001:283). Döden blev för vissa grupper ofrånkomlig, då påstådd ras, etnicitet eller

nationalitet inte kunde bytas ut eller utövas i det fördolda (Bauer 2001:28), vilket ju däremot är

fallet vad gäller t.ex. religion eller politiska övertygelser.

Vad nazisterna betecknade zigenarproblemet kan i viss mån sägas ha varit av underordnad

betydelse för nazisterna själva – romerna ansågs måhända inte utgöra det främsta hotet (Bauer

2001:79). Likväl: nazisterna syftade till att i största möjliga omfattning reducera romerna, och

tillvägagångssättet hette sterilisering, deportation, storskaligt och till utrotning syftande mord

(Bauer 2001:79). På samma sätt som skedde med judarna, förändrades i mitten av 1930-talet en

allmänt vedertagen och bemyndigad diskriminering av romer till regelrätt förföljelse. Från 1936

samlades de i getton och kom senare att sändas till koncentrationsläger p.g.a. påstådd asocialitet.

Den organiserade deporteringen till polska utrotningsläger inleddes i maj 1940 och i januari 1943

gavs order om att alla romer skulle sändas till det s.k. zigenarlägret i Auschwitz-Birkenau och en

säker död. Därutöver avdagatogs romer även i Treblinka och Majdanek, och i de baltiska regionerna

utfördes massavrättningar av romer (Benz 2006:233). Tveklöst kunde även andra av nazisterna illa

sedda grupper – såsom politiska motståndare, handikappade och homosexuella – avrättas (Bauer

2001:79), men det var inte fråga om en systematisk förgörelsepolitik. Avseende judar och romer var

sannolikt intentionen och skillnaden jämfört med andra kategorier att fullständigt förgöra och

förinta de båda folkgrupperna.

I sammanhanget kan påpekas att viss oenighet råder huruvida förintelsen ska skrivas med stor

eller liten begynnelsebokstav. Den vanligast förekommande, vedertagna formen är ”Förintelsen”. I

denna text skrivs ordet med liten bokstav, dels då historiska händelser vanligen inte benämns med

stora bokstäver, dels då den stora begynnelsebokstaven kan signalera att händelsen är en icke

föränderlig storhet och dessutom, i egenskap av unikum, omöjlig att jämföra med andra händelser.

1.4 Nazism och antiromanism: exkluderingens bakgrund

Nazisternas förföljelse och försök till utrotning av romer var rasistiskt och socialt motiverad. I det

romska fallet kan dock en inkonsekvens i ”renhetsfrågan” skönjas: ”rena” judar hade mycket små

utsikter att överleva, vilket däremot ”rena” romer hade. I romernas fall var det istället – på oklara

grunder – s.k. halvblod som utgjorde ett hot mot den ariska rasens renhet och herravälde (Bauer

2001:79). Förföljelsernas fokus låg därför på de individer som hölls för delvis romska, dvs. av

påstått blandat blod; detta skulle således utgöra ett särskilt stort hot mot den s.k. ariska rasen. De

flesta – hela 90 procent av den romska populationen – ansågs ha just blandat blod och kunde

9

därmed inte hållas för fullvärdiga människor. Hur dessa mätningar av blodets sammansättning

utfördes och hur dessa resultat uppnåddes, är oklart (Zimmerman 2006:144).

Den nazistiska lagstiftningen, som vanligen vilade på rasistiska och s.k. rasbevarande

grunder, var sig tämligen lik avseende både romer och judar. 1935 instiftades t.ex. raslagar för att

förbjuda äktenskap och utomäktenskapliga förbindelser mellan representanter för det tyska folket

och personer av judisk, afrikansk eller romsk härkomst (Benz 2006:142-143).

Läger som internerade oliktänkande eller personer som ansågs utgöra ett hot mot det ariska

blodets fortlevnad, hade funnits alltsedan nazisternas maktövertagande 1933. Under sent 1930-tal

ökade emellertid antalet läger där romer placerades, detta som följd av att Heinrich Himmler samma

år hade utfärdat ett dekret där romer tydligt karaktäriserades som ett s.k. rasproblem. Detta påstådda

problem löstes genom att nästintill alla romer registrerades, internerades och deporterades.

Oönskade individer placerades som nämnt främst och företrädesvis i Polen; ett okänt antal romer

placerades och försvann i Auschwitz-Birkenau. Kulmen nåddes under den s.k. zigenarnatten, natten

till 3 augusti 1944, då alla romer som fanns i lägret – 2897 individer – mördades i gaskamrarna

(Wiesel 2005:11).

Efter krig och förintelse var flertalet av de romer som överlevt statslösa. Inledningsvis ville

inget land ta emot eller överhuvudtaget erkänna att romerna hade utsatts för utrotning och

förföljelse. Då romerna ofta saknade identitetshandlingar eller regelrätt bostad, placerades många i

uppsamlingsläger eller fördrevs (Regeringskansliet 2014:156).

I en svensk kontext rådde t.ex. invandringsförbud för romer; förbudet motiverades med

åsikten att romer inte passade in i det svenska samhället och därför inte var önskvärda inom landets

gränser. Föreskrifterna gällde 1914-1954 (Regeringskansliet 2014:165) och förändrades således inte

i samband med andra världskrigets utbrott eller slut. Antas kan att denna allmänna ansvarsfrihet i

romfrågan åtminstone delvis grundades – och kanske ännu grundas – i föreställningen att gruppen

saknar nationell tillhörighet eller hemvist. Kanske ansågs romerna föra med sig ekonomiska och

sociala problem, kanske ansågs gruppen själv bära ansvar för sin utsatthet och situation.

1.5 Förintelsens likheter och skillnader

I korthet kan förintelsen definieras som den avsiktliga, storskaliga och systematiskt genomförda

destruktionen av de individer som nazisterna ansåg vara undermåliga och därmed farliga individer

(Karlsson 2008:10). Om än denna definition kan tyckas något kortfattad, möjliggör den att ett större

antal individer i sammanhanget räknas som offer; förintelsen blir därmed en inte enbart judisk

erfarenhet och tragedi.

Omkring sex miljoner judar mördades, vilket motsvarar ungefär två tredjedelar av Europas

och en tredjedel av världens totala, dåvarande judiska population (Karlsson 2008:10). Pga.

10

bristfälliga källor är kunskapen osäker, men det brukar beräknas att omkring en halv miljon romer

mördades av nazisterna; dessa siffror innebär att närmare hälften av Europas dåvarande romska

population mördades (Regeringskansliet 2014:150). Påpekas kan att siffror i dessa sammanhang

kan te sig vanskliga; genom att tala om sex miljoner eller sexhundratusen döda blir kanske de

faktiska innebörderna och de faktiska, förlorade människoliven statistik och siffror allena.

Nazismens grund och utgångspunkt är tanken om att mänskligheten kan delas in i raser, och

att dessa raser sedan kan rangordnas i en hierarki. Längst ned i denna hierarki återfinns romer och

judar. Det faktum att de överhuvudtaget ingår i en rangordning, skulle kunna tolkas som att judar

och romer ansågs ha något som helst värde. Så var dock inte fallet: enligt nazisterna hade de inget

värde alls (Ofstad 2012:40-41). Mer rätt och riktigt är kanske att säga att grupperna enbart

tillerkändes negativa, hotfulla värden; både judar och romer ansågs ju utgöra ett hot mot den ariska

rasens renhet (Zimmerman 2006:136). De psykologiska strategier som användes för att förneka och

legitimera förföljelser och mord var desamma vad gällde de båda grupperna: offren fråntogs

inledningsvis sin mänsklighet genom att stereotypa föreställningar om och anklagelser mot båda

grupperna befästes (Zimmerman 2006:137).

I det nazistiska, rasmässiga rangsystemet framstod emellertid judarna som ondare, ja, som

ondskan förkroppsligad och som det eviga hotet mot den s.k. ariska rasens påstådda renhet.

Romerna hölls för ohederliga och tjuvaktiga, de sades vara djävulens folk – men ansågs inte utgöra

en fara i samma utsträckning som judarna, som snarare sågs som en sjukdom som spred sig i

fasansfull takt (Zimmerman 2006:140). Faktiskt kan konstateras att det inte rådde något större

engagemang i romfrågan: deras sociala position var alltför marginaliserad för att de skulle kunna

utgöra ett absolut och överhängande hot. Till skillnad från judarna ansågs de varken vilja eller

kunna sträva efter världsherravälde. Dessutom var den romska populationen förhållandevis liten.

Dessa faktorer torde ha fått gruppen att framstå som mindre farlig (Zimmerman 2006:142).

Judarnas sociala position uppfattades sannolikt som mer hotande och, förmodligen, mer

avundsväckande; i Tyskland hade judarna i regel förhållandevis framträdande roller i både de

kulturella och kapitalistiska sfärerna. Ur en religiös aspekt ansåg de sig – på samma sätt som arierna

– tillhöra ett utvalt folk (Zimmerman 2006:142). Romerna däremot hölls för omväxlande hedningar

och kristna. Oaktat vilket, kan inte deras religiösa identitet sägas vara lika påtaglig som den judiska.

Romerna varken påstods, ansåg sig eller kunde misstänkas tillhöra något utvalt folk. Kort sagt: de

utgjorde inte konkurrens eller hot på samma sätt som judarna (Zimmerman 2006:140).

Romerna menades härstamma från Indien. Trots viss meningsskiljaktighet i frågan gjorde

detta enligt nazisternas minst sagt tveksamma forskning dem till arier, om än de hölls för socialt

vanartade, icke önskvärda sådana. Något liknande släktskap skulle förmodligen aldrig tillerkännas

en jude. Likväl: avseende förföljelse, deporteringar och mer eller mindre systematiskt genomförda

11

avrättningar, var förfarandena gentemot judar och romer likadana. Samma gäller

tvångssteriliseringar, påtvingade aborter och förbuden mot giftermål (Zimmerman 2006:143). Även

om hatets och illviljans grunder kan ha tett sig något olika, blev således resultaten desamma: en

ofattbar mängd plågade och mördade människor.

Måhända har konstruktionen av romerna som offer eller snarare icke-offer för förintelsen

präglats av antagandet att de internerades och dödades pga. asocial eller kriminell livsstil, inte pga.

förment rastillhörighet. Möjligen har detta i sin tur inneburit att denna kategori av offer ifrågasatts

och anklagats i högre grad än öviga offergrupper (Lewy 2000:202). Efter kriget tilldelades romerna

ofta inte skadestånd, detta med hänvisning till att de skickats till lägren som kriminella. En påstått

ohederlig livsstil skulle alltså ha sänt dem till lägren, inte nazistisk rashygien, rashat eller vilja att

förinta (Lewy 2000:202-203). Romernas öde har således emellanåt inte tolkats som del i förintelsen,

utan – något hårdraget – som del i utdelandet av legitima straff. Denna tolkning motsäger dock sig

själv: romernas asocialitet ansågs sitta i blodet, vara nedärvt och därmed en följd av s.k.

rastillhörighet (Lewy 2000:226). Därför kan även de påstås ha förföljts och förintats av rasmässiga

skäl.

1.6 Tidigare forskning

Forskningen om förintelsen är mer än omfattande, men trots att otaliga böcker publicerats i ämnet,

har föga skrivits eller sagts om nazisternas folkmord på romerna. Under senare år har emellertid det

historiska såväl som samtida förtrycket och diskrimineringen av romer uppmärksammats alltmer.

Ämnet – romer i allmänhet och romerna som offer för förintelsen i synnerhet – är likväl fortfarande

outforskat.

I ett svenskt sammanhang har Norma Montesino, Anne Minken och Miika Tervonen bidragit

med historiska analyser av svensk politik gentemot romer. Även Jan Selling har i Svensk

antiziganism. Fördomens kontinuitet och förändringens förutsättningar utförligt undersökt den

svenska antiromanismen ur ett kritiskt, diskursanalytiskt perspektiv.

I skrivande stund, dvs. våren 2014, publicerades på regeringens uppdrag Den mörka och

okända historien. Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet. Skriften syftar

till att ge en översikt av de övergrepp och särbehandlande åtgärder som utförts gentemot romer

under 1900-talet och framåt. Ytterligare ett syfte med den s.k. Vitboken var att granska hur romerna

drabbades av förintelsen, men denna fråga diskuteras i skriften endast i förhållandevis liten

utsträckning. Även tidigare nämnda forskare behandlar i begränsad omfattning det ämne och de

frågeställningar som utgör grund för föreliggande text. Inte heller i ett internationellt perspektiv har

folkmordet på romerna, deras öde under världskrig och förintelse, prioriterats i forskningen. Ett

undantag utgör amerikanarna Michael Zimmerman och Donald Kenrick, vilka har forskat om

12

romerna och förintelsen; de har t.ex. skrivit om omfattningen av romska offer samt om skillnader

och likheter mellan judiska och romska offer. Filosofiskt inriktade forskare som Yehuda Bauer,

Harald Ofstad och Zygmunt Bauman har behandlat förintelsen ur mer allmänmänskliga perspektiv.

Ingen av dem analyserar explicit romerna som offer för förintelsen, men utesluter heller inte

gruppen ur sina tolkningar av förintelsen.

Likväl: frågan om romernas offerskap under förintelsen kan knappast påstås vara vare sig

uppmärksammad, utforskad eller besvarad. Konstateras kan att frågan om konstituerandet av romers

offerskap under och efter andra världskriget ännu inte har etablerats som forskningsfält.

1.7 Teoretisk bakgrund: Bauman, Butler, Christie och Ofstad

Som ovan nämnt kommer följande text att utgå från en kritisk diskursanalys av två artiklar. Den

kritiska diskursanalysen är inte enbart metod, utan erbjuder även i viss mån en teoretisk grund,

vilket kommer att diskuteras i kommande kapitel. Nämnas kan att diskursanalysen ofta införlivar

element från andra teorier och angreppssätt; bakgrundslitteratur som inte skrivits i diskursanalytiskt

syfte är oftast en nödvändighet och leder dessutom till att ämnet kan betraktas ur olika perspektiv,

vilket i sin tur förhoppningsvis leder till mer komplexa resultat (Winther Jørgensen & Phillips

2013:141). Som tidigare nämnt kommer den avslutande diskussionen att utgå från Bauman, Butler,

Christie och Ofstads teorier. Genom nämnda teoretikers tankar om t.ex. idealiska offer, faran i ett

etnocentriskt tänkande och normers exkluderande funktioner belyses i mitt tycke praktiker och

synsätt som är viktiga för förståelsen av romernas situation och synen på deras offerskap.

Nils Christies idealiska offer är svagt, vid brottstillfället upptaget med en anständig aktivitet

på en lika anständig plats. Därutöver kräver det idealiska offret en lika idealisk gärningsperson;

denna är ond, ur en fysisk aspekt överordnad och står inte i ett nära förhållande till offret (Christie

2001:48). Ytterligare ett krav i konstruktionen av det idealiska offret är att detta som nämnt är

svagt, men likväl tillräckligt starkt för att göra sin röst hörd och fordra erkännande av sitt offerskap

(Christie 2001:50). Det idealiska offret – denna arketypiska föreställning – har föga med faktiska

förhållanden att göra: de som främst faller offer för allehanda brott, saknar vanligen flertalet,

kanske alla, nämnda krav (Christie 2001:57). Nej: att vara ett idealiskt offer handlar istället om att

vara den eller de som ”lättast får fullständig och legitim status som offer” (Christie 2001:47). Det

idealiska offret har hög status (Christie 2001:47). Erkännande av offerskap, i synnerhet ett idealiskt

sådant, kan således ses som eftersträvansvärt – men också som ouppnåeligt för vissa grupper eller

individer.

Med utgångspunkt i USA:s behandling och tortyr av muslimska fångar redogör Judith Butler i

Krigets ramar. När är livet sörjbart? för hur värderingen av mänskligt liv har varit avgörande för

legitimeringen av krig och övergrepp. Texten, som kan sägas kretsa kring konsekvenserna av ett

13

radikaliserat vi- och dem-tänkande, är användbar även i frågor som rör t.ex. förintelse eller

fördomars följder. Genom historien har, enligt Butler, olika kategorier av människor och

människoliv åtskilts och rangordnats; därigenom har vissa människoliv blivit mindre mänskliga,

mindre viktiga och därmed svårare eller t.o.m. omöjliga att sörja. För att avgränsa sörjbara liv från

s.k. icke-sörjbara liv dras gränser individer emellan. Gränserna skapar utrymme för förståelse, men

skapar samtidigt normer. Genom dessa inkluderande eller exkluderande normer konstitueras

människan som subjekt eller icke-subjekt (Butler 2009:15). Genom gränser och normer tolkas vissa

individer som erkännbara – t.ex. som offer – och andra tolkas som icke-erkännbara. Detta leder i sin

tur till olika reaktioner på övergrepp riktade mot olika folkgrupper eller individer (Butler 2009:17).

Normerna såväl som Butlers resonemang resulterar i konstaterandet att vissa liv anses vara mer

värda att bevara, skydda och sörja. De vars liv inte uppfattas som sörjbara eller värdefulla, dvs. de

som inte anses vara fullgoda offer, tvingas bära utsatthetens, rättighetsförlusternas och det förlorade

människovärdets bördor (Butler 2009:26,58).

Även Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet tjänar som teoretisk och analytisk grund. Ofstad

visar hur vissa föreställningar som konstruerades i och genom den nazistiska ideologin finns kvar

än idag. Det kan t.ex. vara en föreställning om att offret, den ”svage”, förtjänar förakt just för att

denne låter sig underkastas. Ofstad beskriver det etnocentriska förhållningssätt där ”vi”, den grupp

en identifierar sig med, och detta ”vis” handlingar tillskrivs positiva egenskaper. ”De andra”, dvs.

de som upplevs som annorlunda än ”vi”, tillerkänns däremot onda eller åtminstone bedrägliga

avsikter (Ofstad 2012:45). Genom att beskriva det etnocentriska perspektivet klarlägger Ofstad den

mentalitet som utgör fundament för företeelser som nazism, rasism, antisemitism eller

antiromanism. Föraktet för svaghet börjar i föreställningen om att människor överhuvudtaget kan

indelas i grupper. De förment svaga – en grupp lika konstruerad och lika heterogen som de s.k.

starka – förtjänar hat enbart för att de anses vara just svaga och obrukbara. Ofstad påpekar att det

väsentliga i nazismen inte är t.ex. antisemitism; istället är det tanken om att den påstått starka ska

härska över eller förgöra den påstått svaga, vem det än vara månde, som är föraktets och

förintelsens början och slut (Ofstad 2012:21).

I Auschwitz och det moderna samhället (2010) visar Zygmunt Bauman hur till synes ofattbara

och omänskliga handlingar som t.ex. förintelsen kan genomföras. Bauman menar att fysisk och

psykisk närhet människor emellan försvårar och förhindrar övergrepp. Risken för massmord ökar

däremot om starka, sociala band till det etablerade samhället finns, i synnerhet om detta är förenat

med en tro på att detta samhälle är rätt och riktigt. Även Baumans tankar påvisar vad indelningar i

ett ”vi” och ett ”dem” kan leda till, och därför är hans teorier användbara i sammanhanget.

Slutligen, angående vi och dem: vad eller vilka består detta vi i? ”Vi” kan sägas vara

detsamma som den grupp en identifierar sig med. De – det är alla de övriga, de som upplevs som

14

annorlunda än detta inbillade vi. Att dela in världen i dylika kategorier är att inta ett s.k.

etnocentriskt perspektiv (Ofstad 2012:45). Att klassificera såväl människor som skeenden är

förmodligen nödvändigt för att människan ska kunna tolka sin omvärld: på så sätt skapar vi, för att

tala med Butler, ramar för förståelse. Vi- och dem-tänkandet behöver i sig inte vara problematiskt;

illavarslande blir det först när ”vi” intar en förringande eller fientlig hållning gentemot dessa de

andra – eller, för den delen, om vi glömmer bort att de andra överhuvudtaget existerar.

2. Metod

… diskurs är ett slags agerande, det sätt på vilket människor reagerar inför omvärlden och i synnerhet på varandra.

Diskurs är även en form av representation.

(Fairclough 1992:63, min översättning)

2.1 Teori och metod: att analysera diskurser

I och genom språket skapas den sociala såväl som politiska världen; ja, hela världen konstitueras

genom språket. Genom våra formuleringar alstras, legitimeras eller normaliseras olika uppfattningar

om tillvaron (Bergström & Boréus 2000:379). Det diskursanalytiska tillvägagångssättet är en metod

för att analysera text, men ger samtidigt ett slags teoretisk modell för hur ett visst område ska

undersökas (Winther Jørgensen & Phillips 2013:10).

I diskursanalysen är alltså språket av största betydelse: språket och språkliga mönster är

analysens utgångspunkt, data och material. Kort sagt: i diskursanalysen bearbetas och examineras

olika former av text, med särskild tyngdpunkt på de sociala följder div. diskursers framställning av

verkligheten kan få (Winther Jørgensen & Phillips 2013:28).

En diskurs kan sägas vara ett specifikt sätt att tala om och tillgodogöra sig, eller förstå,

världen eller en viss del av världen (Winther Jørgensen & Phillips 2013:7). Diskursens faktiska

innehåll avgörs helt enkelt av vilket slags diskurs det är fråga om (Winther Jørgensen & Phillips

2013:137). I diskurserna skapas och formas subjekt, och i dem får subjekt olika positioner att tala

från. Dessa s.k. subjektspositioner möjliggör eller begränsar vad som kan göras och inte göras, vad

som kan sägas och inte sägas (Bergström & Boréus 2000:379). I likhet med språket konstituerar

diskursen den sociala verkligheten. Människan kan såväl utnyttja som underkasta sig diskursen:

t.ex. kan det hänvisas till en viss diskurs som ett led i rättfärdigandet av den makt som praktiker

inom div. discipliner har (Bryman 2008:476). Kanske bör påpekas att diskursen inte existerar i en

avgränsad, reellt existerande form. Nej; snarare bör diskursen betraktas som ett analytiskt redskap

(Winther Jørgensen & Phillips 2013:137); en entitet att användas som raster eller ram för en viss

undersökning. Diskursanalysen syftar alltså till att åskådliggöra hur världen eller en viss del av

världen återges och vilka sociala konsekvenser denna återgivning får (Winther Jørgensen & Phillips

2013:137). Konstateras kan även att diskursbegreppet ofta åtföljs av begrepp som makt och ideologi

(Winther Jørgensen & Phillips 2013:9), begrepp som kommer att uppmärksammas nedan.

15

2.2 Kritisk diskursanalys enligt Norman Fairclough

I den kritiska diskursanalysen avgränsas diskurserna till rent språkliga praktiker; analysen handlar

således främst om hur språket används. I Norman Faircloughs kritiska diskursanalys görs en

åtskillnad mellan diskursiv praktik och annan social praktik; därför förbehålls diskursbegreppet

text, tal etc. Därutöver uppmärksammas hur texten produceras, distribueras och konsumeras, vilket

skiljer den kritiska diskursanalysen från övriga traditioner (Bergström & Boréus 2000:375). Språket

är således utgångspunkt, och i synnerhet framhävs språkets roll som maktresurs: frågor om vem som

använder språket, hur, varför och när språket används på ett specifikt sätt analyseras därför

(Bryman 2008:485). Den kritiska diskursanalysen uppehåller sig vanligen vid frågor som rör t.ex.

hur diskurserna fått sin specifika, samtida innebörd, dvs. varför innebörden förändras över tid; hur

diskurser påverkar och bygger på varandra samt hur diskurser gör vissa verksamheter eller individer

önskvärda eller icke-önskvärda (Bryman 2008:485).

Fairclough understryker att diskursen bidrar till att skapa den sociala världen, och att

diskursen både konstituerar och konstitueras av den sociala världen. Det sker alltså ett utbyte;

diskursen inte bara formar och omformar sociala strukturer, utan speglar dem också (Winther

Jørgensen & Phillips 2013:68). Enligt Fairclough har diskursen en ideologisk funktion såtillvida att

de diskursiva praktikerna bidrar till att producera och reproducera ojämlika maktförhållanden

sociala grupper emellan (Winther Jørgensen & Phillips 2013:69).

Den kritiska diskursanalysen är kritisk i den mening att den syftar till att belysa diskursernas

betydelse för vidmakthållandet av ojämlika maktförhållanden. Dess övergripande syfte är alltså att

belysa orättvisa förhållanden, att avtäcka och analysera dessa förändringar och därigenom bidra till

förändring i form av en mer jämlik, samhällelig ordning (Winther Jørgensen & Phillips 2013:69).

I den kritiska diskursanalysen placeras själva textanalysen som nämnt i ett större

sammanhang; texten relateras till andra diskurser och till icke-diskursiva områden. På så sätt

undersöks hur relationer mellan diskurser och sociala strukturer ter sig, och därigenom kan

förhoppningsvis någonting kritiskt konstateras om ideologi och makt (Bergström & Boréus

2000:376-377).

2.3 Faircloughs kritiska diskursanalys: tillvägagångssätt och begrepp

Inledningsvis vill jag påpeka att mitt angreppssätt bör betraktas som en förenklad form av den

kritiska diskursanalys sådan den utförts av Norman Fairclough. Faircloughs form av diskursanalys

lider – liksom diskursanalysen i stort – av att vara begreppstyngd intill obegriplighet. Analysen

utgår från Faircloughs modell, men endast ett fåtal begrepp, nämligen de som förefaller mest

relevanta och väsentliga i detta sammanhang, kommer att användas. Därför bör heller inte

16

nedanstående sammanfattning av analysformen ses som en uttömmande karaktäristik, snarare som

en sammanfattning.

Som nämnt uppmärksammar Fairclough inledningsvis språkets egenskaper, i syfte att påvisa

hur diskurser rent språkligt konstrueras genom textens formella drag – vokabulär, grammatik etc.

Härvidlag kan t.ex. faktorer såsom metaforer, grammatik, ordval samt etos, dvs. hur identiteter

skapas och formas genom språket, uppmärksammas (Fairclough 1992:72-74). Även textens grad av

modalitet kan undersökas. Analys av modalitet fokuserar på talarens grad av instämmande i vad

som sägs. Om avsändaren t.ex. påstår att det som sägs är helt sant, rätt och riktigt, dvs. instämmer

helt och fullt i en viss utsaga, är graden av modalitet mycket hög. Olika diskurser använder olika

former av modalitet; t.ex. lägger massmedier ofta fram tolkningar eller antaganden som vore de

fakta – detta som ett led i försöken att få antaganden att framstå som allmängiltiga (Fairclough

1992:160).

Textens egenskaper är, enligt Fairclough, nära förbundna med hur texten används och sprids.

Därför vidgas i nästa steg analysen och den diskursiva praktiken, dvs. de produktions- och

konsumtionsprocesser som texten ingår i, uppmärksammas. Fairclough identifierar vanligen vilka

andra diskurser texten i fråga bygger på – interdiskursivitet – och belyser därutöver hur texterna

intertextuellt bygger på andra texter (Winther Jørgensen & Phillips 2013:86). Intertextualitet hålls

för ett tecken på och en bevekelsegrund för social och kulturell förändring (Winther Jørgensen &

Phillips 2013:132); med intertextualitet avses alltså att texter alltid i någon mån bygger på element,

fragment och mer eller mindre modifierade citat från andra texter. Genom att uppmärksamma

textens intertextuella kvaliteter undersöks dels reproduktionen av diskurser – dvs. hur diskurser

återanvänds, utan att några nya element tillförs – och dels hur diskurserna förändras genom nya

konstruktioner, nya sammansättningar, nya anspelningar (Winther Jørgensen & Phillips 2013:13).

Slutligen undersöks den sociala praktiken, vilket innebär att analysen placeras i en kontext.

De diskurser och diskursordningar som den diskursiva praktiken ingår i utreds; t.ex.

uppmärksammas de kulturella, sociala och politiska händelser som omgärdar den diskursiva

händelsen (Fairclough 1992:72).

I den kritiska diskursanalysen utförs som nämnt en konkret textanalys av språkbruket i en viss

social situation (Winther Jørgensen & Phillips 2013:68). Enligt Fairclough är textanalys allena inte

tillräcklig för att analysera diskurs och tillvaro i stort, då textanalysen inte tydliggör förbindelserna

mellan ord och samhälleliga processer. Därför kombineras som nämnt textanalys med social analys,

och diskursens ideologiska potential – viljan att förändra sakernas tillstånd eller låta samma

sakernas tillstånd stagnera – undersöks jämsides (Winther Jørgensen & Phillips 2013:72).

Fairclough uppfattar ideologi som ett slags betydelsekonstruktion vilken bidrar till maktrelationers

produktion, reproduktion och transformation (Fairclough 1992:87). Diskurser kan vara mer eller

17

mindre ideologiska; de mest ideologiska diskurserna är de som faktiskt lyckas vidmakthålla eller

förändra maktrelationer (Winther Jørgensen & Phillips 2013:79).

Begreppet hegemoni är av betydelse i ett flertal diskursanalytiska traditioner, så även inom

den kritiska diskursanalysen. Hegemoni kan karakteriseras som en sanningsregim eller som den

vedertagna, dominerande diskursen. Denna dominerande diskurs formar både identiteter och

verklighetsuppfattningar, samt fungerar som ett ram- och regelverk för vad som anses normalt,

rimligt och görligt (Selling 2013:14). Mer bestämt: Fairclough menar att hegemoni är en skiftande,

ofullbordad och motsägelsefull entitet, eller ett slags föränderlig förhandlingsprocess i vilken

samstämmighet om diskursernas innebörder och innehåll skapas (Fairclough 1992:93).

2.4 Material

De två texter som nyttjas är helt enkelt de första av väldigt få artiklar som visade sig vid en

internetsökning på orden ”romer” och ”förintelsen”. Anmärkningsvärt i sammanhanget är hur få

artiklar i ämnet som faktiskt, i detta fall på Internet, finns tillgängliga: redan detta antyder något om

rådande diskurs. Den ena artikeln publicerades på DN:s debattsida 2 augusti 2013, den andra står att

finna på hemsidan tillhörande Delegationen för romska frågor utan angivet publiceringsdatum.

Analysen kommer mer utförligt att behandla såväl artiklarnas avsändare som form, innehåll m.m. –

därför lämnas dessa frågor för tillfället därhän. Redan nu kan emellertid konstateras att den ena

artikeln till synes är skriven på eget bevåg av ett antal bemärkta personer, personer företrädesvis i

maktpositioner, medan den andra författades av en delegation som verkade på regeringens uppdrag.

De två artiklarna påminner om varandra och präglas av samma retorik; de tycks båda strida mot en

rådande diskurs och argumenterar istället för att romerna ska skrivas in i den diskurs som behandlar

förintelsens offer. Detta faktum kan ev. påvisa samstämmighet alternativt stiltje i denna

gemensamma diskurs.

Dessa två artiklar kommer knappast att kunna ge en allomfattande, rättvis och representativ

bild av diskursen om romernas offerskap. En kan även fråga sig vad en enstaka text förmår säga om

världen-i-stort och världen-i-sig. I vilken utsträckning kan diskurser forma världen? Om de

överhuvudtaget kan det, går då detta att utläsa i ett fåtal texter? Svaret på den sista frågan blir nej,

men enskilda texter ger exempel på olika slags diskurser. Intentionen är att undersöka språkbruket i

en specifik social händelse, dvs. försöket att skriva in romerna i en viss diskurs, inkludera dem och

göra dem till om inte idealiska så åtminstone fullvärdiga offer.

2.5 Etik och metodologisk problematik

I Faircloughs modell är gränsen mellan diskurs och icke-diskurs otydlig (Winther Jørgensen &

Phillips 2013:93). Således: det är svårt att veta var diskursen upphör och något slags verklighet tar

18

vid. Dessutom tycks Fairclough själv ofta låta textanalys, diskursanalys och social praktik

sammanblandas och uppgå i varandra (se Fairclough 1992) – vilket kan tyda på att hans indelning

egentligen är överflödig och av mer eller mindre symbolisk art.

Som ytterligare ett metodologiskt problem kan också nämnas tolkningen; denna kommer att

präglas av egna uppfattningar, fördomar och förförståelse (Bryman 2008:297). Att ge några

entydiga svar är en omöjlig och dessutom onödig ambition, men avsikten är att genomföra en

trovärdig och någotsånär objektiv analys. Som bekant har texter ett flertal möjliga betydelser, vilka

kan motsäga varandra och uppfattas olika av olika läsare. Hur göra en trovärdig undersökning? Hur

producera vetenskapligt legitim kunskap? Ett förslag är att i analysen försöka redovisa tankarnas

steg så tydligt och genomskinligt som möjligt är, att föra en konsekvent argumentation och försöka

belägga div. påståenden om verkligheten (Winther Jørgensen & Phillips 2013:154). Men: även om

grundvillkoren för trovärdig vetenskap är någotsånär allmängiltiga, kan analysen och de slutsatser

som dras därav aldrig bli mer än några av väldigt många möjliga sanningar.

Slutligen några ord om etisk problematik. Den som står bakom denna text – jag – tillhör ingen

av de grupper som omskrivs, och kanske kan det synas svårt att uttala sig om andra grupper utan att

falla offer för t.ex. etnocentrism. Den enda frälsningen från detta är att försöka vara medveten om

min egen subjektspositionering – från vilken position uttalar jag mig, och hur formar detta vad jag

säger?

I analysen kommer uppenbart fokus att ligga på romerna, men övriga kategorier offer, främst

och i synnerhet judarna, tjänar som motexempel både i mina egna beskrivningar och i artiklarna.

Möjligen kommer denna studie, genom framhävandet av romernas lidande, bli del i ett

rangordnande eller något slags värdering. För att tala med Judith Butler: rangordnande av lidande är

en minst sagt tvivelaktig aktivitet. Att tala om grupper är i detta fall svårt att undvika. Att tala om

grupper innebär att kategorisera, vilket i sin tur innebär att en risk för etnocentrism föreligger. Detta

etiska dilemma kommer emellertid att behandlas i den avslutande diskussionen.

3. Kritisk diskursanalys

Om romernas Förintelse har det inte skrivits, forskats eller talats. De romska offren har knappt fått någon ersättning.

Inget nytt hemland har skapats till deras skydd. Det finns knappt några minnesmonument. Det finns inga internationella

resolutioner eller beslut om hur vi kan förhindra ett upprepande av det oerhörda brott mot mänskligheten som

nazisternas Förintelse av romerna innebar.

(Delegationen för romska frågor 2009, elektronisk källa, hämtad 18 mars 2014)

Vi vet att många sympatiserar med romerna, beklagar deras situation genom seklerna och även anstränger sig för att få

till stånd förändringar. Mot denna bakgrund borde det vara självklart att romer en dag som denna ska tillerkännas sin

historiska minnesplats. De föll offer för Förintelsen.

(DN 2013, elektronisk källa, hämtad 18 mars 2014)

19

3.1 Textanalys

Den text som publicerades på DN:s debattsida tar sin utgångspunkt i den s.k. zigenarnatten 1944,

och avslutas i uppmaningen att minnas årsdagen av denna natt. Dåtid och nutid avhandlas;

grammatiskt växlas mellan imperfekt och presens. Trots att imperativ inte används explicit, är tonen

emellanåt manande. Meningarna är överlag korta, och språket förhållandevis okomplicerat. Texten,

knappt en A4-sida lång, tycks sträva efter enkelhet samtidigt som så mycket som möjligt ska

inrymmas på förhållandevis få rader. Dess korthet till trots lyckas texten utöver nämnda natt

omnämna bl.a. Västtysklands handlande efter kriget, Sveriges icke-handlande och förnekande av

romernas offerskap, förintelsens minnesdag, den etniska rensningen av romer under kriget i Kosovo

etc. Budskapet är tydligt och står att utläsa redan i rubriken: ”Romer måste ges plats bland

Förintelsens offer”. Romerna ska ”tillerkännas sin historiska minnesplats”, och textförfattarna

försöker beskriva denna historiska minnesplats genom att ge exempel på förbrytelser som drabbat

romerna. ”Idag är det 69 år sedan den så kallade Zigenarnatten ägde rum…”: genom konstateranden

som detta försöker historisk närvaro frammanas. Noteras kan att förintelsen nästan genomgående

skrivs med stor begynnelsebokstav, vilket som nämnt är den vanligast förekommande, hävdvunna

formen; den stora begynnelsebokstaven ska tillkännage händelsens omfattning och ojämförbarhet.

Men: vad som är anmärkningsvärt i sammanhanget är att det enda ställe i artikeln där begreppet

saknar stor inledande bokstav, är när ”förintelsen av romer” nämns. Om än omedvetet och till synes

obetydligt, leder bl.a. denna lilla bokstav till att artikeln gör just vad den varnar för – nämligen ”en

åtskillnad mellan de judiska och de romska offren”. I artikeln används begreppet antiziganism, inte

antiromanism, vilket kan ses som problematiskt; i begreppet antiziganism reproduceras ju ordet

zigenare, vilket som tidigare nämnt är ett ord som anspelar på allehanda fördomar och

föreställningar om en föreställd folkgrupp.

Begreppet makt förekommer i texten, och ordet tycks i denna kontext vara detsamma som att

besitta makt och möjlighet att ”skriva sin egen historia”. Makt länkas till bildning, skola, minne och

kunskap. Dock föreslås inga mer konkreta åtgärder för hur romerna som grupp ska ges eller skapa

sig mer makt och inflytande över sina liv.

Emellanåt används ordet ”men” som inledning till meningar, vilket kan ses som ett tecken på

att motsättningar och motsatsförhållanden driver texten framåt. Romernas offerroll diskuteras

genom att olikheter i behandlingen av romer och judar som offer för förintelsen belyses. Även

olikheter mellan Tyskland och Sveriges hantering av romernas offerskap behandlas. I texten

används alltså företrädesvis kontraster för att förmedla eller förstärka budskapet: judar ställs mot

romer, nutid ställs mot dåtid, majoritet ställs mot minoritet, kunskap mot okunskap, minne mot

glömska. Tyskland har, menar artikelförfattarna, någotsånär framgångsrikt gjort upp med sin

20

historia. Sverige har däremot varken försökt eller lyckats med denna uppgift. Misslyckandet, anas

det, beror på att Sverige indelar judiska och romska offer i ett slags lidandets hierarki.

… i Sverige görs i praktiken alltjämt en åtskillnad mellan de judiska och de romska offren. I tolkningen av Förintelsen

hamnar gruppen romer vanligtvis i kategorin ”övriga offer”. När Förintelsens minnesdag högtidlighålls i Stockholm

bjuds inga romska representanter in till den så kallade vip-avdelningen. Närvarande romer får stå bakom

avspärrningarna som delar av en intresserad allmänhet.

(DN 2013, elektronisk källa, hämtad 18 mars 2014)

Romerna blir del av de lägre stående, av ”övriga offer”, medan judarna – även om detta inte skrivs

explicit – tilldelas eller möjligen menas bemäktiga sig en exklusiv, överordnad offerroll.

Artikelförfattarna framhåller att i Sverige råder fortfarande uppfattningen att romerna får bära

skulden för sin egen viktimisering, detta då de menas ha valt en annorlunda livsstil.

Avseende modalitet tycks artikelförfattarna vara övertygade om sanningshalten i sina

påståenden: t.ex. vet de att ”många sympatiserar med romerna” och intygar att ”Tyskland har sedan

dess sedan Förintelsen gjort upp med en sådan historieskrivning”. Påståenden framställs som

sanna, självklara och ovedersägliga. Detta tal i övertygelsens och övertygandets tecken kan tolkas

som ett slags massmedial, kanske politisk retorik.

Det är således ett övertygat och enat ”vi” som står bakom texten. Ett starkt ”vi” slår fast

förhållandena kring romernas offerskap, och samma ”vi” anser att det borde vara ”självklart att

romer en dag som denna ska tillerkännas sin historiska minnesplats”. I detta fall består ”vi” i textens

avsändare och det är fråga om ett starkt, enat ”vi”. Om än oavsiktligt förutsätter och konstituerar

detta starka, handlingskraftiga ”vi” ett svagare, mer passivt ”dem”, vilket, textens budskap och syfte

till trots, blir romerna. Genom framhävandet av romernas totala offerroll och frånvaron av faktiska

lösningar på problematiken framstår romerna som svaga, oförmögna att själva handla eller förändra

sin situation. Texten syftar till att romerna en dag ska ”få möjlighet att skriva sin egen historia” men

i artikeln blir samtidigt uppenbart att den dagen på långt när inte är här.

Den andra artikeln, ”Låt oss berätta om hur Europas romer har blivit osynliggjorda!”, är

omkring tre gånger så lång som den tidigare texten. Liksom den förra tar även denna sin början i

zigenarnatten och talar om vikten av att uppmärksamma dess minne. Skeendet under nämnda natt

beskrivs utförligt; överhuvudtaget är denna text mer detaljerad och fylld av utförliga, historiska

exempel. Likväl kan antas att även denna artikel syftar till att informera och upplysa. I texten

inkorporeras hur den samtida antiromanismen – en antiromanism som ”förgiftar” – ter sig och hur

den kan relateras till nazisternas förföljelse och förintelse. Noteras kan att begreppet antiziganism

förekommer i texten, men endast en gång och som förklaring till begreppet antiromanism: ”…

antiromanismen, antiziganismen, i Europa var alltså ingen ny företeelse.” Texten försöker visa hur

då och nu samspelar, och hur dåtida exkludering har förstärkt samtida exkludering och icke-

erkännande. Då och nu, förintelse och fortsatt diskriminering, vävs samman. Även här framhävs

21

likhet och olikhet: likheter i romers och judars offerskap och olikheter i behandlingen av dem efter

förintelsen belyses. Det konstateras att de båda grupperna deporterades, internerades och dödades

på samma sätt, men efter förintelsen har orättvisor, exkludering och icke-erkännande i större

utsträckning drabbat romerna. I texten berättas även att på samma sätt som det beslutades om en s.k.

slutgiltig lösning av judefrågan, beslutades det om en motsvarande ”total lösning av zigenarfrågan”;

detta har dock fallit bort, ut ur historieskrivning och minne. Det påpekas att romerna inte givits

något hemland och att inga minnesmonument rests över deras minne. Även om det inte tydligt

uttalas i texten, är det däremot fallet med den judiska gruppen.

Texten strävar således bl.a. efter att visa att båda grupper behandlades på samma sätt, men att

romerna fallit offer för än större orättvisor, detta då de aldrig tillerkänts en offerroll – ”till och med

som Förintelsens offer är romerna diskriminerade.” Det framhålls även att romerna inte ansetts

trovärdiga, vare sig som offer eller som vittnen; under Nürnbergrättegångarna kallades t.ex. inga

romer som vittnen. Genom att framhäva att grundvalen och tillvägagångssättet för att förinta de två

folkgrupperna var desamma, tydliggörs att romerna behandlats orättvist.

Begreppen sanning och försoning förekommer i texten; kanske hade dessa lika gärna kunnat

bytas ut mot begreppen rättvisa och upprättelse. Texten ger även exempel på konkreta åtgärder för

att nå sanning och rättvisa, upprättelse och försoning: enligt textförfattarna bör förslagsvis ett

”romskt forsknings- och kulturinstitut med särskilt fokus på Förintelsen” upprättas.

Förutom i titeln – ”Låt oss berätta om hur Europas romer har blivit osynliggjorda!” – finns

bakom utsagorna inget uttalat ”vi”, ingen tydlig avsändare. I denna text får detta till följd att det

sagda framstår som mer allmängiltigt, som förmer än enbart individuella åsikter. Likväl tycks

textförfattarna formulera sig med övertygelse och instämma i sina utsagor: formuleringarna lämnar

inget utrymme för att verkligheten – en samtida såväl som historisk verklighet – sådan den förklaras

i texten skulle kunna te sig på ett annat sätt. Tydlighet och övertygelse till trots, blir texten mer vag

när exkluderingen av romerna omtalas i termer av ”mysterium”. Den tystnad som omgett romerna

som offer för förintelsen beskrivs som ”gåtfull”. Artikelförfattarna frågar sig hur denna tystnad kan

vara ”möjlig” och menar att det är ”svårt att förstå” hur romerna har behandlats. I själva verket

kanske det inte är något större mysterium att romerna, en folkgrupp som exkluderats och exkluderas

ur ett otal aspekter, utestängs även som fullvärdiga offer. Denna textens plötsligt gåtfulla grepp får

snarast ses som ett retoriskt sådant, syftande till att väcka förvåning, spänning och indignation. ”Det

gåtfulla”, fortsätter artikelförfattarna, ”handlar inte om romernas kvardröjande misstänksamhet mot

majoritetssamhällena, utan om majoritetssamhällenas attityder mot romer och behandling av

romer.” Genom att framställa exkluderingen som något obegripligt och omöjligt, understryks det

anmärkningsvärda i det faktum att romerna under årtionden uteslutits i den diskurs som handlar om

22

förintelsen och dess offer. ”Gåtan” ska dock lösas och upplösas, detta genom att berätta om

romernas situation, därefter försöka förstå och förbättra denna.

3.2 Analys av den diskursiva praktiken

Texten som publicerades i DN är undertecknad av ett flertal politiker samt kultur- och

samhällsaktörer. Den förhållandevis korta artikeln har hela tjugotvå avsändare, ett brett spektrum av

mer eller mindre berömda personer uppräknade i bokstavsordning. Bland dessa kan nämnas sju

riksdagsledamöter från olika partier; förutom SD är således alla riksdagens partier representerade.

Av de tjugotvå namnen kan fem antas vara av romskt ursprung. Därutöver kan nämnas företrädare

för tidskriften Expo och föreningen Teskedsorden. Endast fyra av de tjugotvå är inte uppenbart

kopplade till någon institution, parti eller förening.

Antas kan att ett mindre antal personer – sannolikt är dessa inte ens med bland de uppräknade

– har skrivit artikeln och att den sedan signerats av nämnda tjugotvå personer. Antas kan väl också

att personerna som undertecknat texten verkligen tycker vad som står i debattartikeln. Kanske är det

dock av större vikt att ett visst namn, en viss partibeteckning och en viss institution finns med i

uppräkningen, som symbol och som led i ett politiskt eller etiskt arbete.

Texten publicerades initialt på DN:s debattsida, och har därefter stått att läsa på samma

tidnings hemsida. Som tidigare sagt syftar texten till att informera och upplysa: valet att publicera

texten som en debattartikel antyder att detta är ett ämne som ska föras ut till allmänheten och sedan

upp på agendan. Pga. korthet och tydlighet kan gissas att texten ska tjäna som en lättillgänglig,

informativ inledning till ökad förståelse för romernas situation. Västtysklands framhärdande att

romerna inte internerades pga. rasistiska skäl betonas, så även det faktum att romerna både under

och efter förintelsen hölls för ett socialt problem. Artikelförfattarna påpekar dock att tanken om att

romerna skulle vara ”asociala” även den vilar på rasideologisk grund, detta då ”asocialiteten” kan

antas sitta i blodet, i ”rasen”. Den nedärvda ”asocialiteten” kunde inte förändras, inte arbetas bort

eller botas på annat sätt än genom förgörelse. Alltså: påstådd asocialitet och romernas undergång

handlade till syvende og sist, i grund och botten om ras – även om politiker och stater efter andra

världskriget ville hävda annat, detta för att kunna hävda ansvarsfrihet.

Utöver att texten genljuder av fakta och ordalydelser från det fåtal böcker och den bristfälliga

forskning där romernas öde under förintelsen beskrivits och analyserats, uppvisar texten en låg grad

av intertextualitet. Avseende interdiskursivitet kan konstateras att vad som kan kallas en skol- eller

bildningsdiskurs framträder, då vikten av skolungdomars kännedom om romernas exkludering som

offer för förintelsen lyfts fram. ”Skolelever måste göras medvetna om att detta var höjdpunkten för

en månghundraårig tradition av europeisk antiziganism”, påpekas i artikeln. Det antyds att de

skolresor som ofta organiseras till Auschwitz inte helt har lyckats i sitt uppsåt, då de inte förmedlar

23

förintelsens hela omfattning. I texten understryks således att dagens skolungdomar måste få vetskap

om romernas öde under förintelsen. Dessutom måste romerna få makt, som nämnt makt förstått som

möjlighet och kunskap att själva skriva sin historia ”utan att ständigt vara beroende av institutioners

nåd och välvilja i tilldelningen av bidrag”. Men, återigen: det nämns inte hur denna makt och

ekonomiska självständighet ska skapas och sedan tillfalla romerna. Även om makten över och

kännedom om sin egen historia naturligtvis inte ska nedvärderas, är ju detta för övrigt heller inte

detsamma som faktisk makt, dvs. faktisk förmåga att påverka omvärlden och sin egen situation.

Den andra artikeln, vars längd antyder att den är avsedd att läsas med större eftertanke och

omsorg, publicerades på hemsidan tillhörande Delegationen för romska frågor. Den är undertecknad

av Maria Leissner, ordförande för delegationen samt ”demokratiambassadör”, av dramapedagogen

Domino Kai samt Lars Kollberg, redaktör för Konsttidningen. De två sistnämnda ingick inte i

Delegationen för romska frågor. Delegationen inrättades av regeringen 2007 och hade i uppdrag att

utvärdera, upplysa om och på så sätt försöka förbättra romernas situation i Sverige. Syftet var att

främja romernas rättigheter och bidra till att bryta gruppens politiska och sociala marginalisering

(Delegationen för romska frågor 2007, elektronisk källa, hämtad 20 maj 2014).

Trots att texten kan tyckas något för lång för att läsas på en hemsida, publicerades artikeln

som nämnt digitalt. Publiceringen skedde troligtvis någon gång strax innan augusti 2009: i texten

påminns om minnesdagen för zigenarnatten, som vid textens tillkomsttid skulle högtidlighållas i

augusti 2009. Det faktum att texten offentliggjordes på utskottets hemsida, antyder – i synnerhet

med textens längd och dess något mer avancerade form i åtanke – kanske att texten riktar sig till en

redan initierad och intresserad läsekrets.

Titeln kan tänkas anspela på en annan titel, nämligen Om detta må ni berätta. Genom denna

anspelning kan antas att texten försöker göra upp med tidigare exkludering och tidigare begångna

misstag. Anspelningen är ett fall av intertextualitet: fragment av andra texter tas upp, förändras och

får nya innebörder. Därutöver uppvisar texten en förhållandevis hög grad av explicit intertextualitet

i form av direkta citat: bl.a. anförs dåvarande tyske förbundspresidenten Werner Herzog, som

framhåller att förintelsen av romer och judar hade samma motiv. Även f.d. SS-generalen Otto

Ohlendorf och Elie Wiesel, judisk överlevare från Auschwitz och Buchenwald, citeras i artikeln.

Titelns anspelning på Om detta må ni berätta är också en fråga om interdiskursivitet,

såtillvida att omformuleringen syftar på en exkluderingens diskurs, en diskurs enligt vilken det är

nästintill självklart att romer inte räknas som fullvärdiga offer. Delegationens text strävar

förmodligen efter att utgöra en motdiskurs till nämnda exkluderingsdiskurs. I texten står även här

fragment av en skol- och bildningsdiskurs att finna. Det påpekas att rörande romernas öde ”finns

inte en rad i skolböckerna.” Det talas om kunskap i termer av vita fläckar; förintelsen av romer är

24

ett outforskat fält. Slutligen framhävs i texten vikten av att överhuvudtaget minnas, att

uppmärksamma och upplysa om omfattningen av nazisternas brott.

3.3 Analys av den sociala praktiken

I enlighet med Faircloughs analysform ska slutligen ovanstående analyser placeras i ett större,

socialt, politiskt eller kulturellt sammanhang. Inledningsvis ska därför en utvikelse göras: under det

sena 1990-talet började frågor kring historiskt ansvar gentemot förintelsens offer diskuteras och

behandlas. Sverige blev vid samma tidpunkt förhållandevis framgångsrikt avseende upplysning och

forskning om förintelsen. Den svenska, då socialdemokratiska regeringen tog 1997 initiativ till det

internationella samarbetsorganet ITF (Task Force for International Cooperation on Holocaust

Education, Remembrance and Research), startade informationskampanjen Levande historia och

stod som arrangör för Förintelsekonferensen år 2000. Det svenska engagemanget föranleddes

möjligen av den amerikanska granskningen av neutrala staters – t.ex. Sveriges – agerande under

andra världskriget (Selling 2014:158).

Som ovan nämnt, anspelade Delegationens text mer explicit på en diskurs, en skrift och

kampanj som på ett tämligen tydligt vis exkluderade eller åtminstone degraderade romerna som

offer för förintelsen. Även artikeln i DN är ett försök att markera mot tidigare exkludering, även om

än den inte i lika stor utsträckning och inte, avseende intertextualitet och interdiskursivitet, lika

tydigt anspelar på tidigare begångna misstag.

Vad bestod då dessa misstag i? Den politik som regeringen framförde genom Levande

historia – den kampanj som bl.a. stod bakom Om detta må ni berätta: en bok om Förintelsen i

Europa 1933-1945 – ledde som sagt bl.a. till en internationell konferens om förintelsen.

Konferensen hölls i Stockholm i januari år 2000 och resulterade i den tidigare nämnda

Stockholmsdeklarationen, i vilken romerna varken nämndes eller erkändes som offer för

förintelsen. Romer inkluderades heller inte bland de offer som muntligt diskuterades under

konferensen. T.ex. framhölls och ursäktades Sveriges nekande att ta emot judiska flyktingar – men

romerna som offer för nazismens brott och svensk invandringspolitik belystes alltså överhuvudtaget

inte. Inga romska representanter bjöds in, ett faktum som förvisso kritiserades av ett antal deltagare

i konferensen (Selling 2014:160). Med anledning av detta utfärdade regeringen samma år en ursäkt,

som dessvärre enbart omfattade en grupp inom minoritetsgruppen romer, nämligen resandefolket.

Senare framhöll regeringen att de ville föra en diskussion med representanter för romerna rörande

hur folkgruppens kultur och situation skulle kunna uppmärksammas (Selling 2014:161).

Uppenbarligen månades om att gottgöra ett alltför uppenbart utelämnande: 2001 fick

Diskrimineringsombudsmannen, DO, i uppdrag att granska diskrimineringen av romer. Forum för

Levande historia ombads 2004 att samla, sammanställa och därefter sprida kunskap om romernas

25

historia och utsatthet. Senare, under ny regering, skapades i februari 2007 Delegationen för romska

frågor (Selling 2014:161). Den ”sannings- och försoningsprocess” som omtalas i texten signerad av

Leissner, Kai och Kollberg emanerade senare i det omfattande projektet Vitboken.

Konstateras kan att det fortfarande, den dag som idag är, existerar exkluderande

föreställningar om romer, och att dessa föreställningar har djupa, historiska rötter. Trots att

folkgruppen i dagens samhälle åtminstone formellt har samma rättigheter som alla andra, består

fördomar och stereotyper. En diskurs i vilken romerna utestängs i såväl samtid som historia har

normaliserats, blivit självklar och allenarådande. Denna hegemoniska diskurs har sociala

konsekvenser såtillvida att fördomar, ointresse eller okunskap kan fortsätta omgärda det mesta vad

rör romer.

De ovan refererade texterna hävdar – med all rätt och riktighet – att okunskap och

osynliggörande av romernas offerstatus bidrar till fortsatt marginalisering och utanförskap. Båda

artiklarnas avsändare försöker förändra en hegemonisk diskurs, detta genom att försöka skriva in

romerna i historia och samtid, samt kräva att deras offerroll tas på allvar.

Texterna präglas säkerligen av en faktisk vilja att förändra diskurs såväl som verklighet – men

kan även misstänkas ha tillkommit pga. av dåligt samvete och vilja att vara politiskt korrekt. I

Delegationens text föreslås som nämnt att ett romskt institut ska inrättas, och att minnesdagen av

zigenarnatten den 2 augusti ska högtidlighållas. Det är någotsånär konkreta beslut, vilket vittnar om

viss handlingskraft och potential att faktiskt förändra rådande omständigheter. Konstateras kan även

att Delegationens arbete som tidigare sagt faktiskt utmynnade i den s.k. Vitboken, en 308 sidor lång

redogörelse för de övergrepp som begåtts mot romer under 1900-talet. Ord är förvisso inte

handling: likväl vill jag hävda att en dylik skrift är en betydelsefull manifestation och ett slutgiltigt

konstaterande att vissa individers öde och vissa delar av historien faktiskt har åsidosatts, förmörkats

eller helt enkelt förefallit mindre viktiga än andra.

I den artikel som publicerades i DN kan antas att texten, genom att ha signerats av företrädare

för sju partier, försöker visa på att konsensus råder i fråga om vikten av att minnas, erkänna och

inkludera romerna som offer för förintelsen. Återigen: ord är inte handling men ord kan vara nog så

viktiga. Texten lider dock av att inte ge konkreta förslag på lösningar. Budskapet, dvs. att romer

måste ges plats i förintelsens minne, lyckas inte bli förmer än ett förslag eller ett önskemål – om än

ett inte oviktigt sådant. Texten lyckas inte i samma utsträckning som Delegationens artikel definiera

problematiken, och lyckas därför heller inte omstrukturera diskursordningen i samma utsträckning.

Vilka som faktiskt står bakom budskapet, avsändarna, kan i detta sammanhang tyckas av större vikt

än själva innehållet. Istället för att bidra till faktisk förändring, blir artikeln främst ett konstaterande

att det råder politisk och allmän konsensus om att någonting bör göras, men vad som ska eller bör

göras är oklart. Båda texterna, i synnerhet artikeln med de många avsändarna, lider alltså av en risk

26

att inte bli förmer än blott symbolpolitiska inlägg, detta pga. frånvaron av mer faktiska förslag.

Texterna – och även här främst den kortare av de båda – lider även brist på mer konkreta kopplingar

mellan då- och nutid: texterna lyckas i liten utsträckning påvisa vilken innebörd oviljan att erkänna

romerna som fullvärdiga offer kan tänkas ha för deras utsatta situation idag.

En problematik i artiklarna är att romerna framställs som icke-subjekt, såtillvida att de inte

framställs som aktörer eller förmögna att själva förändra rådande situation eller skriva sin historia.

På så sätt reproduceras i artiklarna en rådande diskursordning, dvs. den ordning som återger romer

som icke-subjekt och som därigenom förstärker ett redan tillräckligt grundmurat vi- och dem-

tänkande. Däremot utmanar artiklarna rådande maktförhållanden, såtillvida att de båda, mer eller

mindre uttalat, ifrågasätter det faktum att judar men inte romer tilldelats en överordnad, självklar

och överlag icke-ifrågasatt offerroll: om det kan talas om en offrens hierarki, om offerskap

överhuvudtaget går att rangordna, hamnar romerna oförtjänt långt ned på dessa lidandets skalor.

För att kunna fastställa huruvida texter är del i en större samhällelig förändring, eller om de

enbart vidmakthåller och vidarebefordrar en vedertagen diskursordning, hänvisar Fairclough till

graden av intertextualitet och interdiskursivitet. Ett tecken på stagnation är att andra diskurser

återanvänds utan att nya element tillförs (Winther Jørgensen & Phillips 2013:13). Som tidigare

nämnt används i Delegationens text explicita citat, och den kan även antas stödja sig på litteratur i

ämnet. Artikeln i DN använder varken explicita eller implicita citat, men bygger med stor

sannolikhet även den på diverse facklitteratur. Graden av intertextualitet skiljer sig alltså åt i de

båda texterna. Debattartikeln i DN blir inte mer än ett antal inflytelserika avsändares förvisso

effektfulla och övertygande konstaterande om hur det är och varit, medan Delegationens text är mer

mångsidig och komplex, detta inte enbart på grund av de citat som förekommer. Den talar även i

viss mån om hur det borde vara.

Enligt Fairclough hänger hög grad av interdiskursivitet ihop med förändring, medan föga

interdiskursivitet tyder på reproduktion av sakernas tillstånd (Winther Jørgensen & Phillips

2013:87). De inslag och sammanblandningar av andra diskurser som förekommer, är –

anmärkningsvärt nog i båda texterna – en skol- och bildningsdiskurs. Det talas om vikten av att

upplysa skolungdomar i frågan, och då inga andra diskurser inblandas framstår det nästan som om

upplysning i sig vore det främsta argumentet för att ägna sig åt romernas osynliggörande och roll

under förintelsen. Och, naturligtvis: kunskap är en förutsättning för förståelse och för fördomarnas

slutliga frånvaro.

Texterna ger inte uttryck för alltför påtaglig interdiskursivitet, men kan i mitt tycke likväl ses

som del i något som kan antas vara ett tecken på social förändring. Delegationens text skulle kunna

ses som en produkt av tidigare regerings obetänksamhet och exkludering angående romernas

offerroll under förintelsen. Debattartikeln i DN skulle kunna ses som ett tecken på politikernas

27

samstämmiga konstaterande att något bör göras, även om vad som bör och kan göras inte besvaras.

Den förändring som texterna ger uttryck för kanske inte föranleds av enbart skuld över historiska

missförhållanden, utan har kanske än mer med vår samtid att göra, en samtid i vilken det är alltför

uppenbart att romer fortfarande exkluderas, registreras och förföljs.

3.4 Sammanfattning av analysen

Som tidigare nämnt är diskurs ett bestämt sätt att tolka tillvaron, eller delar av tillvaron (Winther

Jørgensen & Phillips 2013:136). Den kortfattade analysen ovan syftar till att påvisa hur och varför

en viss diskurs uppkommit, hur den tar sig uttryck och hur den försöker skriva in sig i det allmänna

medvetandet. I artiklarna bekämpas en dominerande diskursformation, enligt vilken romerna inte

räknas som fullvärdiga offer för förintelsen. Denna övergripande diskursformation får sannolikt

sociala konsekvenser för romerna som grupp: exkludering, diskriminering och fördomar är som

bekant än idag en del av den romska realiteten.

Den diskurs som tar form i texterna handlar alltså delvis om en annan diskurs, i vilken

romerna inte räknas som fullvärdiga offer för förintelsen. Därutöver försöker texterna skriva in

romerna som fullvärdiga offer för förintelsen, dvs. inkludera dem i ett område där de tidigare

utestängts. Oaktat bevekelsegrunderna – t.ex. förhoppningar om sympati och politiska röster, dåligt

samvete, reellt patos för romernas exkludering och utsatta situation – försöker texterna visa ett

annat slags världsbild och alternativa sätt att beskriva samtid såväl som historiska skeenden. I

texterna försöker vissa självklarheter och vedertagna sanningar – t.ex. judarna som högst i ett slags

offrens hierarki – demonteras och andra möjligheter att beakta världen främjas. Även om artiklarna

skulle kunna misstänkas för att inkludera andra intressen, återigen t.ex. politiska sådana, blir

resultatet ändå att diskursen omformuleras en smula. Hegemonin, dvs. sanningsregimen eller den

dominerande diskursformationen, undergrävs åtminstone en aning.

Trots ett i grunden gott uppsåt lyckas inte artiklarna helt och fullt förändra rådande

diskursordning. Naturligtvis krävs mer än ett fåtal artiklar för att göra det – men det främsta

spörsmålet är att texterna reproducerar en föreställning om romer som oförmögna att själva förändra

sin situation. Förvisso lyckas artiklarna med intentionen att framhålla och beskriva romerna som

offer för förintelsen. Men – och detta gäller främst artikeln i DN: då inga förslag framläggs

angående hur romer ska få makt över sin historia och sin nutida situation, framstår deras offerskap

som statiskt, oföränderligt och på förhand bestämt. I texterna framställs romerna som förhållandevis

oförmögna att förändra sin egen situation, detta trots att avsändarnas intention och vilja knappast är

att framställa tillvaron på detta sätt. Som sagt: diskurserna formas av och formar resten av världen.

Konstateras kan att artiklarna likväl förändrar diskursen en aning, då de ju fordrar att romerna ska

tas på allvar som offer och jämställas med mer vedertagna, självskrivna offergrupper. Överlag är de

28

som står bakom artiklarna utrustade med politisk eller kulturell makt, vilket inte är oviktigt i

sammanhanget: de som besitter makten har vanligen större förmåga att påverka eller faktiskt

förändra den vedertagna diskursen.

Alltför länge har romerna exkluderats ur flertalet diskurser, som om deras offerskap och

erfarenheter saknade värde. Varför förhåller det sig då så? Om det kan fastslås att romerna inte

tillerkänts en roll som offer för förintelsen – vad har detta för innebörd för verkligheten av idag?

Detta ska diskuteras i det avslutande avsnittet, samtidigt som de resultat som framkommit kommer

att problematiseras.

4. Avslutande diskussion

”Sätter man likhetstecken mellan nazism och mordet på sex miljoner judar blir konsekvensen att man känner sig fri från

nazism för att man känner avsky för gaskamrarna. Men nazismens brutalitet var en produkt inte bara av en bestämd

situation i landets historia, utan också av en bestämd världsåskådning, en mentalitet, en viss uppsättning normer,

attityder och verklighetsuppfattningar. Vi befinner oss inte i dag i nazisternas situation, men vi praktiserar många av

deras normer och värderingar.

En pessimistisk bild? Ja, men det farligaste är inte att vi är destruktiva, utan att vi stillatigande accepterar att vi är

det.”

(Ofstad 2012:268)

4.1 Om detta må vi också berätta

Världen och den s.k. verkligheten konstitueras genom språket (Bergström & Boréus 2000:379): det

är genom språket som vår förståelse av tillvaron möjliggörs. Genom språket formuleras och

förstärks våra uppfattningar om oss själva såväl som om de andra, skapas föreställningar, fördomar

och förmenta sanningar. Det är min övertygelse att ord har makt att förändra våra tankar, samt att

dessa förändringar sker på ett ofta förhållandevis omärkbart sätt. Just därför är det av vikt att

analysera vad som sägs och hur det sägs, samt att beakta vad som inte sägs, dvs. det som utelämnas

i diskursen, vilka grupper, individer och skeenden som det av olika skäl inte talas om. Alla

diskurser konstruerar och konstituerar världen på ett visst sätt, och exkluderar andra sätt att betrakta

världen på. Därutöver framställs i diskurserna vissa handlingssätt som möjliga eller önskvärda, och

andra sätt som omöjliga eller icke-önskvärda. Vad den kritiska diskursanalysen som nämnt bl.a.

försöker göra är att granska hur t.ex. erkännande eller exkludering formuleras och möjliggörs,

produceras och reproduceras, i och genom diskurserna. Jag har ovan försökt analysera texter som

strävar efter att inkludera romerna i förintelsens minne och bland förintelsens offer. I det följande

ska denna textanalys sättas i relation till romernas nuvarande och historiska situation.

Inledningsvis kan en fråga sig var diskursen upphör och den s.k. verkligheten tar vid (Winther

Jørgensen & Phillips 2013:150). Vad som ju egentligen är av betydelse, är huruvida diskursen

förmår säga något om tillvaron, eller åtminstone en viss del av tillvaron. Jag vill hävda att till en av

Faircloughs främsta fördelar hör att han framhåller att diskursen både konstituerar och konstitueras

av tillvaron: den s.k. verkligheten formar diskursen, samtidigt som samma verklighet formas eller

29

omformuleras i och genom diskurserna. Tillvaron och verkligheten – en tillvaro och verklighet av

exkludering – smyger sig omedvetet och ouppsåtligt in i artiklarna och den diskurs som faktiskt

försöker inkludera. I artiklarna försöker avsändarna konstituera romerna som fullvärdiga offer för

förintelsen, men i samma artiklar framkommer likväl en oförmåga att framställa romerna som

subjekt och aktörer. Harald Ofstad menar att förintelsen möjliggjordes av en viss, mer eller mindre

påtaglig stämning, en stämning grundad på mer eller mindre gripbara och uppenbara attityder,

verklighetsuppfattningar och värderingar. Han menar att vi fortfarande bär på fragment av dessa

tankar, och att det oroväckande inte är det faktum att vi bär på allehanda fördomar och

föreställningar, utan att vi vägrar inse att vi gör det (Ofstad 2012:268). Först när fragmenten och

fördomarna uppmärksammats eller erkänts, kan verklig förändring eller förbättring påbörjas.

I enlighet med Christie måste som tidigare nämnt det idealiska, fullvärdiga offret vara starkt

nog att häva sin stämma och hävda sin rätt. Samtidigt får det idealiska offret inte vara alltför starkt;

detta skulle strida mot offerskapets natur och kan leda till att ett potentiellt offer snarare upplevs

som ett hot (Christie 2001:50). Romerna kan, i enlighet med vad som ovan beskrivits, svårligen

betecknas som alltför starka för att kategoriseras som idealiska offer. Därutöver föll romerna offer

för att de tillhörde en grupp som uppfattades som en fara för den ariska renheten; att

överhuvudtaget leva och att som levande påstås vara i besittning av ett visst slags blod var

anledningen till att de utsattes för förintelse. Relationen mellan nazister och romer,

gärningspersoner och offer, var ytterst avlägsen: det avstånd som endast kan manifesteras i ett

fullbordat, fullkomligt vi- och dem-tänkandet var ju var själva förintelsens förutsättning. Likväl

definieras och har inte romerna definierats som idealiska offer, trots att gruppen skulle kunna sägas

uppfylla ett flertal kriterier för att tillerkännas denna titel. Kanske har detta att göra med

mänsklighetens behov att kategorisera och klassificera: jag anar att det i föreställningen om det

idealiska offret även ingår att detta ska vara lätt att definiera och därefter identifiera sig med –

individen ska ingå eller åtminstone kunna tänkas ingå i föreställningen om ett ”vi”.

För nazisterna framstod romerna som hotfulla bl.a. pga. deras avsaknad av nationell

tillhörighet och pga. deras okonventionella, icke-önskvärda livsstil. I en tillvaro vars fundament var

kategorisering och klassificering ansågs romerna svåra att definiera och förses med tydlig

tillhörighets- och identitetsstämpel. På ett likartat sätt har omvärlden fortsatt att frånerkänna

romerna en egen identitet. Romen har reducerats till ”en kringvandrande paria utanför samhällets

normsystem” (Selling 2014:19); det faktum att de anses stå utanför detta normsystem har sannolikt

bidragit till att gruppen inte erkänts som offer eller t.o.m. kunnat skuldbeläggas för sitt offerskap.

Människor måste förmodligen kunna anses ingå i idén om ett ”vi” och i det för tillfället rådande

normsystemet för att räknas som fullvärdiga offer.

30

I artiklarna relateras alls inte romerna till t.ex. negativa föreställningar eller fördomar, men

degraderas ändå såtillvida att de inte framställs som aktörer, dvs. fullvärdiga subjekt. Istället blir de

genom den s.k. skol- och bildningsdiskursen i viss mån verktyg: det är inte för romernas skull

upplysning och en omdanad historieskrivning krävs; nej, det är för skolungdom och för den

allmänna kunskapen. Naturligtvis är den egentliga innebörden att mer kunskap och mer förståelse

ska gynna romernas ställning och situation, vilket är svårt att opponera sig mot. Likväl framstår

möjligen romerna som objekt för andras kunskap, och konstitueras i viss mån därigenom som

underordnade. En diskurs där romerna inte till fullo erkänns eller framställs som fullgoda subjekt

skulle kunna leda till förstärkt objektifiering, till reifikation och ökade avstånd grupper emellan.

Angående konstituering av de andra: i den artikel som publicerades i DN är avsändarna ett

tydligt och inflytelserikt ”vi”. Ett starkt ”vi” förutsätter vanligen ett svagare, underordnat ”de”; detta

är också ett sätt att, om än lika ouppsåtligt och omedvetet som det förra exemplet, befästa bilden av

den andra, väsenskild från en själv. Trots att texterna försöker utjämna skillnaderna i offerskap

mellan judar och romer understödjer texterna, om än i liten utsträckning, föreställningar om ett vi

och dem – detta gäller i synnerhet artikeln i DN. Att inrätta världen i dylika kategorier, i ett vi och

dem, är att inta ett etnocentriskt förhållningssätt. ”De andra” är således de som upplevs som

annorlunda än detta ”vi”. Detta behöver i sig inte vara problematiskt: problematiskt blir det då

människor tenderar att tolka den egna gruppens handlingar och uppfattningar med välvilja, medan

”de andra” tillskrivs onda eller åtminstone tvivelaktiga avsikter (Ofstad 2012:45). Än mer

problematiskt blir det om den enskilde, vilket oftast är fallet, själv inte kan välja vilken grupp den

ska tillhöra (Ofstad 2012:46). Även i denna text – i min text – har individer beskrivits i termer av

”vi” och ”dem”. Naturligtvis skulle världen bli svår att tolka och överhuvudtaget ta till sig utan

kategorier och klassificeringar; jag tror det är en omöjlig ambition. Däremot tror jag att det är av

största vikt att hålla i minnet vad rangordningar av dessa vi och dem och ett etnocentriskt tänkande

kan leda till. Utan etnocentrism blir företeelser som rasism, antiromanism och antisemitism en

omöjlighet. Kort sagt: hat kan ta sin början i kategoriseringarna, i tanken om vi och dem. Även

förintelsen började på så sätt – inledningsvis delades mänskligheten in i ett vi och dem, och därefter

delades dessa ”dem” in i en rasernas hierarki, i vilken judar och romer återfinns längst ned. Detta,

att grupperna överhuvud inordnades i en hierarki, skulle som tidigare nämnt kunna tolkas som om

dessa de påstått lägst stående hade något slags, om än försvinnande litet, värde. Så var emellertid

inte fallet: romer och judar tillerkändes inte minsta lilla positiva värde, utan enbart negativa värden

(Ofstad 2012:40-41). I frånvaron av värde och frånvaron av subjektserkännande kan

avhumaniseringen inledas: de objekt som ska förintas fråntas symbolerna för mänsklighet; de är inte

längre människor, utan blir ”kvalitetsbefriade mått” (Bauman 2010:150), inte förmer än siffror eller

statistik, väsenskilda från ett föreställt, mycket mer levande och mycket viktigare ”vi”.

31

En del i avhumaniseringen och en förintelsens förutsättning är alltså att offret aldrig

tillerkänns en roll som subjekt, aktör eller agent. Offret blir aldrig förmer än objekt och föremål för

andras, dvs. förövarnas, handlingar (Bauman 2010:217). Jag vill naturligtvis inte likställa eller

överhuvudtaget jämföra artiklarnas utsagor och språkbruk med nazisternas förbrytelser, utan enbart

påpeka faran i vi- och dem-tänkandet och faran i att konstituera vissa grupper som svaga, svaga till

den grad att de inte ens kan kategoriseras som fullvärdiga offer.

Låt oss fortsätta uppehålla oss vid frågan om vi, dem och förmågan att erkänna människor,

både som mänskliga individer och som offer. Att erkänna en annan människa innebär vanligen ett

visst mått av identifikation med denna andra människa. Identifikation och gemenskap kan t.ex.

skapas genom nationell, religiös, språklig eller kulturell tillhörighet. I känslan av gemenskap och

identifikation med andra människor och grupper skapas även en känsla av ansvar för och medkänsla

med den som är oss åtminstone någotsånär lika. Om en individ eller grupp däremot anses eller

påstås sakna igenkänningsfaktorer såsom nationell eller religiös tillhörighet är det sannolikt

avsevärt mycket svårare att identifiera sig, känna ansvar eller sorg över dessa (Butler 2009:43) –

detta kan uppenbart vara en alls inte obetydlig del i förklaringen av romernas icke-erkännande som

offer för förintelsen.

Som vi tidigare sett finns skäl att tro att nazisternas förföljelse av romer syftade till samma

slags utplåning som deras förföljelse av judar. Zygmunt Bauman menar att inhumanitet blir möjlig

först när det sociala avståndet offer och förövare emellan är tillräckligt stort och efter att ett

fullständigt, fullkomligt vi- och dem-tänkande trätt i kraft: ju större känslomässigt och kroppsligt

avstånd, desto lättare förefaller det att vara grym eller utföra grymma handlingar (Bauman

2010:216). Kanske gäller samma sak vår benägenhet att identifiera oss med offer. Kanske är det

lättare för majoritetssamhällets västerlänning att identifiera sig med judar än med romer, detta pga.

nämnda föreställningar och fördomar om romer som kringflackande, statslösa, ständiga främlingar.

Judar, i synnerhet om vår förförståelse och våra fördomar säger att gruppen utgörs av kapitalstarka

kulturbärare, kan utan större tveksamheter ingå i en tanke om ett ”vi” i form av t.ex. ett slags

konstruerad europeisk medelklassgemenskap. En sådan gemenskap är kanske svårare att föreställa

sig i fråga om romer, denna grupp som relateras till både statslöshet och maktlöshet, det senare i

både ekonomiskt, kulturellt och formellt avseende.

Psykiskt och fysiskt avstånd tillsammans med obenägenheten att se den andra som människa

– det etnocentriska tänkandet i dess kanske värsta tänkbara skepnad – möjliggör således övergrepp

såväl som exkludering. Kanske kan konstateras att fantasins begränsningar gör oss till sämre

människor: som Bauman påpekar innebär det faktum att vi inte kan föreställa oss våra handlingars

följder eller den andres lidanden och likheter med oss själva en alldeles utmärkt jordmån för

orättvisor och förbrytelser (Bauman 2010:145). Dessutom: när en grupp, av vilka orsaker det än

32

vara månde, uppfattas som ett hot mot vår existens, är vi benägna att sluta se dessa människor som

verkligt levande; vi upphör att se eventuella likheter med oss själva. De andra blir inte helt och fullt

mänskliga, vilket får till följd att vi inte känner samma slags fasa och upprördhet över förlusten av

deras liv som inför förlusten av de liv som vi tolkar som jämförbara eller jämbördiga med våra egna

(Butler 2009:48).

Ofstad menar att nazismens utgångspunkt är att den påstått starka ska härska över den påstått

svaga, och att dessa påstått svaga sedan ska underkasta sig eller utrotas (Ofstad 2012:165). Som vi

sett möjliggörs denna tanke i etnocentriska föreställningar om existensen av ett ”vi” och ”dem”.

Nazisterna strävade efter vad de ansåg vara en utopi. De som inte kunde eller ville låta sig inrättas

och uppgå i denna ordning, de som på något vis kunde definieras som svaga, de icke-önskvärda

som inte kunde anses vara del av den påstådda ariska perfektionen – de skulle ohjälpligt bort.

Sådant tedde sig föraktet för svaghet då, och Ofstad menar som nämnt att fragment av detta förakt

finns kvar i vår samtid. Idag, menar Ofstad, viskar den dominerande diskursen att de icke

framgångsrika, de medellösa som inte kan hävda sin rätt, de som inte har makt över vare sig sin

historia eller sig själva, helt enkelt får skylla sig själva (Ofstad 2012:30). Det idealiska offret är

svagt och lidande, men – också och lika viktigt – tillräckligt starkt för att göra sig hörd (Christie

2001:50). I artiklarna antyds romernas svaghet i form av oförmåga att förändra rådande situation

och oförmåga att hävda något slags makt. Det alltför svaga offret kan aldrig bli idealiskt: istället kan

det snarare utlösa, förstärka och förvärra vårt förakt för svaghet. Judith Butler menar att insikten om

människors fysiska sårbarhet och vanmakt leder till ett begär att dominera, exkludera eller t.o.m.

tillintetgöra vissa grupper, nämligen de grupper vars liv inte ses som fullvärdiga liv, de som inte

erkänns som fullt mänskliga (Butler 2009:14). Måhända anses romerna förtjäna underordning,

förakt och icke-erkännande just för att de konstitueras som svaga, alltför svaga eftersom de inte ens

lyckas hävda sin status som offer. Mer än så: romerna har som sagt t.o.m. ansetts själva bära

ansvaret för sin utsatthet och situation, detta då de pga. s.k. asocial livsstil påstods ha fört sig själva

till fördärv och förintelse. Denna påstådda, alltför påtagliga svaghet tillsammans med det faktum att

de själva menas ha bidragit till sitt offerskap – otänkbart i fråga om det idealiska offret! – leder till

att gruppen alls inte är tänkbara vad gäller beteckningen idealiska offer. Eller, mer rätt och riktigt:

de har överhuvudtaget svårligen kunnat konstitueras och erkännas som offer.

Vissa grupper anses alltså inte utgöra riktigt, fullkomligt eller självklart liv. Dessa grupper

anses redan förlorade eller, snarare, omöjliga att förändra. Blotta olikheten ses som ett hot mot

övrigt mänskligt liv, och företrädare för dessa grupper anses därför inte vara i behov av vare sig

skydd, sorg eller omsorg. Därför kan individer exkluderas, förintas, försvinna. När de sedan

försvunnit från denna värld är de inte sörjbara (Butler 2009:37), vilket kan sägas vara fallet vad

gäller romernas roll som offer för förintelsen.

33

Övergrepp på vissa folkgrupper eller individer bemöts med fasa och förskräckelse, alltså de

som vi förmår identifiera oss med. De andra, de vars liv inte uppfattas som lika viktiga, de som inte

konstruerats och konstituerats som sörjbara eller värdefulla tvingas bära bördorna – historiens och

nuets bördor – i form av exkludering, t.ex. i form av rättighetsförluster eller omöjligheten att

erkännas som offer (Butler 2009:26). Vissa mänskliga liv uppfattas alltså som mer värda att skydda

och mer värda att sörja. Butler talar om ”normativa nätverk” (Butler 2009:58), som avgör vilka liv

som är värda att skydda och möjliga att sörja. Möjligen kan dessa nätverk likställas med diskurser,

vilka ju bestämmer, begränsar och formar såväl vår uppfattning av världen som världen i sig.

Genom normerna avgörs hursomhelst vad som är viktiga, riktiga liv och vilka som är mindre

viktiga, vem som bör sörjas och vem som inte kan eller bör sörjas (Butler 2009:76). Dessa

normativa ordningar är föränderliga och avbyter varandra; beroende på vem som för tillfället

innehar makten eller vem som uttalar sig utifrån en viss position framträder alternativt försvagas en

viss normativ ordning (Butler 2009:15). Det är alltså fråga om ett slags normernas hegemoni, som

förändras beroende på vem som för tillfället besitter makten och möjligheten att uttala sig i en viss

fråga.

Diskurserna skapar både möjligheter och begränsningar; det mänskliga handlingsutrymmet

både möjliggörs och kringskärs av diskurserna. På liknande sätt begränsar och inskränker normer

vår föreställningsvärld. I och genom normsystemet skapas och framträder div. subjekt, mer eller

mindre erkännbara sådana. Vissa subjekt får som nämnt aldrig helt och fullt erkännande – vilket

innebär att deras liv aldrig kan värderas lika högt som andras liv (Butler 2009:15). Romerna har inte

fått erkännande som fullvärdiga människor; de har inte kunnat inordnas i den normativa ordning

som säger att värdigt, hederligt och sörjbart liv är ett ordnat, stadgat, icke-kringflackande liv. Den

som inte anses ha ett fullvärdigt liv eller vara en fullvärdig människa kan heller knappast bli ett

fullvärdigt offer.

Romer kan inte – pga. orsaker vilka ovan redogjorts för – relateras eller likställas med

idealiska offer eller, för den delen, fullgoda offer: synen på gruppen som alltför svag och alltför

tvivelaktig har resulterat i att de befinner sig i ett offrens ingenmansland. Denna varken-eller-

position tillsammans med vårt behov av kategoriseringar, t.ex. i form av vi- och dem-tänkande,

leder till att det enklaste sättet att hantera romernas offerskap blir exkludering, tystnad eller

glömska. Kort sagt: vissa liv anses mer värda att inte bara tala om utan även att skydda och sörja.

Föreställningarna om vilka subjekt eller vilka grupper som är lämpliga offer och möjliga att

inkludera formas främst av individer med makt (Butler 2009:150). Artiklarna är företrädesvis

undertecknade av personer med en inte obetydlig makt, individer som genom nyttjandet av t.ex.

stark modalitet eller hävdandet av ett starkt ”vi” försöker förändra rådande diskurs. Även om de två

försöken att upprätta en motdiskurs inte helt och fullt lyckas, är försöken hursomhelst hedervärda

34

och alls inte utan betydelse: om än aldrig så lite borde de i viss utsträckning bidra till att förändra

diskursen. Om inte annat är artiklarna åtminstone tecken för att det råder politisk konsensus om att

uppmärksammande av romer som offer för förintelsen krävs – uppmärksamhet och därefter

förändring.

Syftet med ovanstående analys var som nämnt att försöka analysera och diskutera den diskurs

som försöker skriva in romerna i förintelsens minne och därmed konstituera dem som fullvärdiga

offer för förintelsen. Analysen skulle också kunna ses som en ansats att inte bara dekonstruera utan

t.o.m. förstöra eller förvanska texters faktiska innebörd eller budskap. I mitt tycke kan en av den

kritiska diskursanalysens stora fördelar, nämligen dess fokus på språket, även tolkas som en av dess

stora nackdelar. Analysformen förklarar inte och ger inte utrymme för omständigheter som att språk

ofta frambringas på ett förhållandevis slumpmässigt sätt, att texter kan vara slarvigt, bristfälligt eller

illa skrivna o.s.v. Kort sagt: jag tror att den kritiska diskursanalysen kan leda till att formfrågor

överskuggar det faktiska budskapet, och att texters faktiska budskap därmed åtminstone i viss mån

går förlorade. Kanske förhåller det sig ändå så att det är vad texter vill säga som är viktigast – inte

hur det sägs. Jag misstänker därutöver att Fairclough tillmäter faktorer såsom t.ex. intertextualitet

alltför stor vikt: kanske har faktorer såsom textmässiga anspelningar egentligen inte särskilt mycket

att avslöja om faktisk, samhällelig förändring. Likväl är jag övertygad om att diskurser såväl som

språk och språkbruk formar oss människor, våra föreställningar och fördomar, och att denna

påverkan till stor del sker utan att vi märker eller överhuvudtaget är medvetna om det.

Slutligen kan fastslås att exkludering, diskriminering, registrering, förföljelse och fördomar

fortfarande är en del av den romska vardagen och verkligheten. Omvärldens ovilja att erkänna

romerna som fullvärdiga offer för förintelsen eller, för den delen, som fullvärdiga människor, har

sannolikt lett till än mer omfattande socialt utanförskap, till mindre materiella tillgångar, mindre

kulturellt kapital etc. (Selling 2014:157). Offerskap relateras till ett slags allmän, offentlig

medkänsla eller erkännande (Christie 2001:50), men som vi sett är detta inte alla förunnat. Vi bör

dock ha i åtanke att offerskapets status är föränderligt över tid (Christie 2001:52): det finns således

potential att förändra rådande roller. Samma sak borde väl även gälla t.ex. maktstrukturer,

kategoriseringar och diskurser. Vad kan vi – vi alla – göra för att försöka förändra det på förhand

givna, förändra diskurs, hegemoni och tillvaron i stort? Zygmunt Bauman menar att mångfald ”är

den bästa förebyggande medicinen mot att moraliskt normala människor ska delta i moraliskt

onormala handlingar” (Bauman 2010:229). Om diskurserna skapar förutsättningar för inte bara våra

föreställningar utan även för våra handlingar, måste vi ha förmåga, möjlighet och vilja att innesluta

fler i t.ex. i den diskurs som handlar om förintelsen, och att se och erkänna våra medmänniskor –

både som offer och som faktiska individer.

35

Litteraturförteckning:

Bauman, Z (2010) Auschwitz och det moderna samhället. Göteborg: Daidalos.

Bauer, Y (2001) Förintelsen i perspektiv. Stockholm: Natur och Kultur.

Benz, W (2006) A Concise History of the Third Reich. Los Angeles: University of California Press.

Bergström, G & Boréus, K (2000) Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig

textanalys. Lund: Studentlitteratur.

Bruchfeld, S & Levine, P A (1998) Om detta må ni berätta: en bok om Förintelsen i Europa 1933-

1945. Stockholm: Regeringskansliet.

Bryman, A (2011) Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.

Butler, J (2009) Krigets ramar – när är livet sörjbart? Stockholm: Tankekraft förlag.

Christie, N (2001) ”Det idealiska offret”. I (red.) Sahlin I & Åkerström M, Det motspänstiga offret.

Lund: Studentlitteratur.

Gellately, R (2001) Backing Hitler. Consent and Coercion in Nazi Germany. New York: Oxford

University Press.

Fairclough, N (1992) Discourse and Social Change. Cambridge & Malden: Polity Press.

Integrationsverket (2007) Rasism och främlingsfientlighet i Sverige: antisemitism, antiziganism och

islamofobi. Norrköping: Integrationsverket.

Karlsson, K-G (2008) Med folkmord i fokus. Stockholm: Forum för levande historia.

Kershaw, I (1999) ”Working towards the Führer. Reflections on the Nature of the Hitler

Dictatorship”. I (red.) Leitz, C: The Third Reich. The Essential Readings. Oxford: Blackwell

Publishers.

Lewy, G (2000) The Nazi Persecution of the Gypsies. New York: Oxford University Press.

Ofstad, H (2012) Vårt förakt för svaghet. Stockholm: Karneval.

Regeringskansliet (2014) Den mörka och okända historien. Vitbok om övergrepp och kränkningar

av romer under 1900-talet. DS 2014:8. Stockholm: Regeringskansliet.

Roth, J (2001) Holocaust Politics. Louisville, London & Leiden: Westminister John Knox Press.

Selling, J (2013) Svensk antiziganism. Fördomens kontinuitet och förändringens förutsättningar.

Lund: Sekel.

SOU (2010:55) Romers rätt. En strategi för romer i Sverige. Slutbetänkande från Delegationen för

romska frågor. Stockholm: Delegationen för romska frågor.

Wiesel, E (2005) ”Zigenarnatten”. I: Forum för levande historia (red). Ett fördrivet folk. Antologi

om förtryck och diskriminering av romer/zigenare/resande. Stockholm: Forum för levande historia.

Winther Jørgensen L & Phillips L (2013) Diskursanalys som teori och metod. Lund:

Studentlitteratur.

36

Zimmerman, M (2006) ”The National Socialist Perscution of the Jews and Gypsies: Is a comparison

possible?” I: Kenrick, Donald (red.) The Gypsies during the Second World War. The Final Chapter.

Hertfordshire: University of Hertfordshire Press.

Övriga källor:

Delegationen för romska frågor (2009), ”Låt oss berätta om hur Europas romer blivit

osynliggjorda!”, hämtad 18 mars 2014.

http://arkiv.minoritet.se/romadelegationen/www.romadelegationen.se/extra/pod/index9d8d.html?id

=155&module_instance=1&action=pod_show&navid=155

Delegationen för romska frågor (2007), ”Om delegationen för romska frågor”, hämtad 20 maj 2014.

http://arkiv.minoritet.se/romadelegationen/www.romadelegationen.se/extra/pod/index71b4.html?id

=9&module_instance=1&action=pod_show&navid=9

DN (2013), ”Romer måste ges plats bland Förintelsens offer”, hämtad 18 mars 2014.

http://www.dn.se/debatt/romer-maste-ges-plats-bland-forintelsens-offer/

Forum för levande historia (2014), Stockholmsdeklarationen, hämtad 18 mars 2014.

http://www.levandehistoria.se/om-oss/hur-arbetar-vi/stockholmsdeklarationen