FoU-rapport 2005-01

Handikapp & Habilitering

När kroppen vägrar lydaDansterapi med CP-skadad kvinna

Kan kroppsbilden förändras efter tio dansterapisessioner?

Ewa Rolén

Denna rapport kan beställas genom Handikapp & Habilitering i Stockholms läns landsting.

© Ewa Rolén och Handikapp & Habilitering i Stockholms läns landsting 2005.

ISSN 1404-8345

När kroppen vägrar lyda

Förord Denna rapport redovisar en kvalitativ fallstudie som genomförts med avsikt att un-dersöka vilken inverkan dansterapi kan ha när det gäller kroppsbilden hos en vuxen kvinna som har ett rörelsehinder. Spändhet i kroppen och ofrivilliga rörelser förbru-kar mycket energi, kan påverka andningen och medföra smärta. Uppfattningen om den egna kroppen kan lätt bli negativ. Det är bristerna som märks, mindre ofta för-mågorna. Kan dansterapi skapa medvetenhet om den egna kroppen och förändra synen på den? Kan terapin närma kropp och själ till varandra och förlösa en mer positiv syn på den egna personen? Resultatet av denna terapi tyder på att det är möj-ligt att förändra kroppsbilden och skapa en positiv utveckling med vidgade möjlig-heter för personen. Arbetet har först lagts fram som en C-uppsats inom ramen för dansterapeututbild-ningen vid Danshögskolan i Stockholm. Stockholm i september 2005 Carina Hjelm Habiliteringschef

Sammanfattning Uppsatsen är en kvalitativ fallstudie där syftet är att undersöka om dansterapi med en vuxen kvinna med atetotisk CP skada, kan ge en förändrad kroppsbild efter tio dansterapisessioner, och i så fall i vilken riktning. Uppsatsen vilar på objektrelationsteorin och utgår främst från psykiatriker Paul Schilders teorier om kroppsbilden, psykoanalytiker och barnläkare D.W. Winnicotts teorier om lekens och kreativitetens betydelse, samt psykoanalytiker och spädbarnsforskare Daniel N. Sterns teorier om vitalitetsaffekter och intoning. Materialet består av två intervjuer, sammanfattande protokoll från 10 sessioner, samt klientens teckning av sin kroppsbild före och efter terapin. Resultatet redovisas i kategorierna spegling, intoning, symbolisering/lek, polaritet och andning. Resultatet visar att kroppsbildsförändringar har skett. Försökspersonen beskriver dessa förändringar i ord som minskad stränghet mot kroppen, ökad kroppsmedvetenhet, vidgat rörelsemönster, minskade krav på sig själv. Klientens upplevelse av sig själv är att hon är mer tillåtande, mer accepterande och har en mer realistisk kroppsupplevelse. Nyckelord: kroppsbild, CP, cerebral pares, dansterapi, funktionshinder, habilitering Ewa Rolén

Författarens förord Till minne av Pierre Parallellt med slutskedet av denna uppsats fick jag smärtsamt och hjälplöst erfara hur en sjukdom kan förändra en människas kroppsbild på mycket kort tid. Huvudtiteln i denna uppsats: När kroppen vägrar lyda passar märkligt nog in på hur även du beskrev upplevelsen av kroppen din sista tid i livet. ETT STORT TACK TILL……. Krister Nyström för att du på ett så entusiasmerande sätt fått mig att förstå att forskning kan vara så mycket mer än staplar och diagram. Ingrid Nydahl-Kindwall, för all den tid du har lagt ned på min uppsats. Alla arbetskamrater på P.U.F.F.A. Träningscenter, för all uppmuntran jag fått under min studietid. Jan för allt stöd. Framförallt ett stort TACK till Ester (som jag kallar dig i denna uppsats). Utan dig hade detta arbete inte varit möjligt att genomföra. Jag beundrar ditt mod och din vilja att gå in i terapin med en sådan entusiasm och generositet, trots vetskapen om att terapin var underlag för mitt forskningsarbete.

Jag älskar dansen

för den befriar människan från tingens tyngd

knyter den sorgsna till gemenskap

Jag älskar dansen

som främjar sundhet,

klarhet i tanken

och en orörlig själ

Dans är förvandlingen av rum och tid

för människorna som ständigt är i fara

att förfalla ensidigt till tanke, vilja eller känsla

Jag älskar dansen

O människa, lär Dig dansa

för annars vet änglarna i himlen

inte vad de ska göra med Dig

(Augustinus Aurelius 354- 430)

Innehållsförteckning Inledning................................................................................................. 3 Syfte/Metod ............................................................................................ 5

Frågeställningar .......................................................................................... 6 Bakgrund ............................................................................................... 7

Cerebral pares.............................................................................................. 7 Definition ................................................................................................ 7 Klassifikation .......................................................................................... 7

Kroppsbild .................................................................................................. 8 Dansterapi ................................................................................................... 13

Historik ................................................................................................... 13 Vad är dansterapi? .................................................................................. 13 Dans och rörelse...................................................................................... 14 Dansterapeututbildningen ....................................................................... 14 Svensk forskning inom dansterapi.......................................................... 15 Pionjärer.................................................................................................. 15 Marian Chace (1886-1970)..................................................................... 15 Mary Whitehouse (1911-1979)............................................................... 16 Franziska Boas (1902-1988)................................................................... 16

Teoretiska aspekter på dansterapi ............................................................... 16 Donald W. Winnicott.............................................................................. 16 Daniel N.Stern ........................................................................................ 17 Maurice Merleau-Ponty .......................................................................... 18 Paul Schilder ........................................................................................... 18 Antonio Damasio .................................................................................... 18 Jacques Dropsy ....................................................................................... 19

Dansterapeutisk process ....................................................................... 20 Anamnes...................................................................................................... 20 Rörelsemönster/Motorik ............................................................................. 20 Förväntningar/Mål....................................................................................... 20 Sammanfattning intervju nr 1 ..................................................................... 21 Sammanfattning session 1-10 ..................................................................... 22 Sammanfattning intervju nr 2 ..................................................................... 26

Resultat................................................................................................... 29 Spegling....................................................................................................... 29 Intoning ....................................................................................................... 29 Symbolisering/Lek ...................................................................................... 30 Polaritet ....................................................................................................... 30

Krav - Spontanitet................................................................................... 30 Groteskt - Vackert................................................................................... 31 Stort - Litet.............................................................................................. 31

Ja - Nej .................................................................................................... 31 Avstånd - Närhet..................................................................................... 31 Huvud - Kropp ........................................................................................ 32 Kraftfullt - Kraftlöst................................................................................ 32

Andning....................................................................................................... 32 Ritad kroppsbild .......................................................................................... 33

Text till bild 1 ......................................................................................... 33 Text till bild 2 ......................................................................................... 34

Kroppsbildsförändring ................................................................................ 35 Slutsatser ................................................................................................ 36 Diskussion .............................................................................................. 37 Referenslista........................................................................................... 42

Bilagor

Inledning De lyckligaste stunderna jag hittills har upplevt i livet har varit när jag har dansat. När jag upplever kroppen som fullt levande och närvarande i varje pulserande ögonblick, eller då ett möte uppstår på den ickeverbala mötesplats som dansen erbjuder och man blir sedd och bekräftad för den man är, då upplever jag mig fullkomligt hel. I dansens rytm väcks den lust och livskraft som annars så ofta slumrar. Dansen i sig är helande, där har man möjlighet att möta sig själv, men också andra. Dans kan väcka känslor av samhörighet och gemenskap, men även känslor av återhållen sorg, ilska och besvikelse. Dansen öppnar dörren till männi-skans inre värld så att det blir lättare för det inre och det yttre att mötas. Kroppen är något vi ofta tar för givet så länge allt fungerar. För vissa är kroppen förknippad med något som vägrar lyda och där viljan att göra en rörelse förhind-ras av att kroppen inte förmår. För många med cerebral pares (CP) gör sig krop-pen ständigt påmind, om inte annat genom andra människors blickar, fördomar och attityder. Kroppens mångfald, olikheter och förmåga att uttrycka känslor fascinerar mig. Sedan min sjukgymnastexamen 1992 har jag lärt mig alltmer om människans komplexitet genom möten med framförallt vuxna personer med CP. Många av dessa personer har förklarat hur det känns att leva i en kropp som inte vill lyda. De kraftiga spänningarna i kroppen, eller de ofrivilliga rörelserna förbrukar mycket energi, som många gånger borde läggas på något annat mer viktigt. Pro-blem med muskelspänningsrelaterad smärta är vanligt, vilket kan leda till både fysisk och psykisk ohälsa. Många har berättat att inre och yttre stress gör dem mer spastiska och/eller mer okoordinerade. Hur påverkas kroppsbilden av detta? Med åren blev jag motiverad att vidareutbilda mig. Någon gång i mitten av 90-talet lyssnade jag till Erna Grönlund, en av Sveriges dansterapeutpionjärer, som berättade om hur hon arbetade med funktionshindrade barn. Detta var mitt första möte med dansterapin och jag blev djupt berörd och imponerad. Det dröjde till 2002 innan jag sökte in till Danshögskolans dansterapeututbild-ning och under utbildningens gång har tankar växt, som har fått mig att fundera på CP-skadades kroppsbild och på vilket sätt denna borde gå att förändra i positiv riktning med hjälp av dansterapi. Det finns över huvud taget inte mycket forskat på vuxna personer med CP. Än mindre på kroppsbild och vuxna med CP, där endast en studie har hittats inför denna uppsats. Vad jag vet finns det ingen dansterapeut i Sverige som har forskat kring vuxna normalbegåvade personer med CP.

För mig finns det en konflikt i att plocka ut en viss diagnos och studera den som om det inte finns någon person bakom diagnosen.

Men samtidigt är det många vuxna med CP som har önskemål om att det forskas mer på just deras diagnos, för att på så sätt visa vilka behov som finns. Genom erfarenhet av att möta människor med denna diagnos har jag fått intresse kring begreppet kroppsbild och uppsatsen kommer att belysa denna koppling. Trots att uppsatsen bygger på en fallstudie på endast en person med CP, kanske studien kan lyfta fram diagnosen ur en ny synvinkel och sätta igång tankar och funderingar hos läsaren, kring vilka generella behov som eventuellt kan finnas hos personer med CP.

Syfte/Metod Syftet med denna studie är att undersöka om dansterapi med en vuxen kvinna med atetotisk CP-skada, kan ge en förändrad kroppsbild efter tio dansterapitillfäl-len och i så fall i vilken riktning. Min förhoppning är att genom denna studie få en ökad förståelse för hur en person med diagnosen CP uppfattar sin kroppsbild i relation till sig själv och andra. Denna uppsats är en kvalitativ studie. Materialet består av två halvstrukturerade intervjuer på vardera två timmar, sammanfattande protokoll från 10 sessioner, samt klientens teckning av sin kroppsbild före och efter terapin. Sessionerna var sextio minuter långa och pågick utan uppehåll 10 veckor i lokaler på Rosenlunds sjukhus i Stockholm. Intervjuerna bandinspelades och minnesanteckningar skrevs ned i direkt anslutning till dansterapisessionerna. Redan från början valde jag att ha en viss bakgrundskunskap om försöksperso-nen. Detta visade sig vara värdefullt, då tiden var knapp. Försökspersonen hade tidigare tränat och fått behandling på P.U.F.F.A Träningscenter, som är ett trä-ningscenter för personer med rörelsehinder i organisationen Handikapp & Habili-tering inom Stockholms läns landsting. Det var via detta träningscenter som jag flera år tidigare hade träffat försöksper-sonen, då som sjukgymnast. Här fanns det därför redan vetskap om försöksper-sonens bakgrund och hon hade tidigare signalerat sitt intresse för utforskande av dans och rörelse i syfte att nå personlig utveckling. Dessutom har hon en god jagstyrka och verklighetsuppfattning som var viktiga kriterier inför denna danste-rapi. Hon var starkt motiverad, trots vetskapen om att hennes kommande terapi skulle ingå i en forskningsstudie. Dansterapin bedrevs under handledning av leg. psykoterapeut Ulla Blohm, hand-ledarutbildad och bildterapeut. Detta för att säkra en god terapeutisk vård. För-sökspersonen kommer hädanefter att kallas Ester, men heter egentligen något annat. Persondata har ändrats för att eliminera alla möjligheter till identifiering. Ester har läst och godkänt de delar av uppsatsen där intervjuer och terapiprocess beskrivs. I studien är det samma person som både intervjuar, bedriver dansterapi och som skriver själva uppsatsen. Då studien vilar på en fenomenologisk grund har detta inte ansetts störa arbetet, utan snarare tvärtom. Dansterapin är psykodynamiskt objektrelationsinriktad, med kognitiva inslag. Viktiga teoretiker som präglat uppsatsen är P. Schilder, D.W. Winnicott, D.N. Stern. Dansterapeutisk teori är hämtat från Fran J. Levy.

Forskningssökningar på artiklar, avhandlingar, uppsatser och litteratur har gjorts via LIBRIS, pubMED, PSYCinfo och via besök på Psykologiska institutionen, Pedagogiska institutionen, Stockholms Universitet, Karolinska Institutet, Kungli-ga biblioteket och Danshögskolans bibliotek. Forskningssökningarna har begrän-sats till det svenska och det engelska språket. Inga kroppsbildstest har använts i uppsatsen. Då detta är en kvalitativ studie har fokus riktats till Esters egna ord och förklaringar. Vissa av frågorna i intervjuerna är dock hämtade från Berit Bunkans kroppsbildsundersökning (1985). Dessa frågor är markerade med ***. Bunkans text har fritt översatts från norska till svenska språket. Frågeställningar 1. Kan dansterapi förändra kroppsbilden hos en vuxen person med atetotisk CP-skada efter tio dansterapitillfällen? 2. Om kroppsbilden förändras hos en vuxen person med atetotisk CP-skada efter tio dansterapitillfällen, på vilket sätt gör den det?

Bakgrund Cerebral pares Definition Cerebral pares, CP, är ett samlingsnamn för ett följdtillstånd efter en skada i den omogna hjärnan, som sker under fosterutvecklingen, vid födelsen, eller under de första levnadsåren. Cerebral pares (förlamning från hjärnan) är den vanligaste orsaken till rörelsehinder hos barn och ungdomar. Hjärnskadan förändras inte utan är av engångsart, men de kliniska symtomen kan förändras genom åren (Beckung, E. et al 2002). En internationell definition av CP är: CP is an umbrel-la term convering a group of non-progressive, but often changing, motor im-pairment syndromes secondary to lesions or anomalis of the brain araising in the early stages of development (Mutch, L. et al. 1992, s. 549). Klassifikation Man brukar dela in CP i tre huvudgrupper; spastisk CP, dyskinetisk CP och atak-tisk CP. De motoriska funktionshindren ser olika ut och har olika svårhetsgrader. Spastisk CP karaktäriseras av svårigheter att viljemässigt röra på framförallt ar-mar och ben och delas in i hemiplegi (ena sidans arm och ben är involverad) diplegi (benen är mer spastiska än armarna) tetraplegi (alla extremiteter är involverade, men armar mer än ben) Dyskinetisk CP karaktäriseras av ofrivilliga rörelser, svåra att koordinera och delas in i atetos (vridande rörelser) dystoni (växlingar i muskelspänning) koreatiska (snabba, ryckiga rörelser) Ataktisk CP karaktäriseras av svårigheter att samordna rörelserna som därför blir skakiga. Vid CP är regleringen av muskelspänning onormal. Antingen kan den vara för låg, för hög eller växlande. CP ger en försämrad motorik och det är svårt att kon-trollera, koordinera och/eller aktivera kroppens muskler. Inom gruppen finns både personer med lätta och grava motoriska svårigheter. Rörelserna kan bli allt från lite svåra till omöjliga att viljemässigt utföra. CP-skadade kan även ha andra funktionshinder som t.ex. utvecklingsstörning, epilepsi, koncentrationsstörning, syn- och hörselskador (Beckung, E. et al 2002). Aktuell forskning visar att en CP-skada inte bara ger motoriska svårigheter utan även kognitiva problem, oav-sett begåvningsnivå (Esben, P. 2002).

Kroppsbild Enligt många forskare och kliniker är en välutvecklad kroppsbild en förutsättning för psykisk och fysisk hälsa. Men vad är kroppsbild och hur förklaras begreppet i litteraturen? Under de senaste tjugo åren har kroppsbildsforskningen tagit fart på allvar. Trots all forskning skapar detta ämne mycket diskussion och debatt och det saknas fortfarande en enhetlig och precis definition av begreppet kroppsbild. Det har gjorts ett stort antal publicerade studier, framförallt på ätstörningar, men många av forskningsresultaten har varit motsägelsefulla, vilket har gjort att det idag råder en begreppsförvirring, då det finns många olika beskrivningar av be-greppet kroppsbild. Forskare har ofta koncentrerat sig på olika aspekter av kroppsbilden. Resultatet har inneburit att begreppets innebörd hela tiden tycks expandera (Rosenhagen 2003). En person som har betytt mycket för detta begrepp och som starkt influerat dans-terapin är psykiatrikern Paul Schilder (1886-1940), som studerade neurologiskt skadade patienter. Han lanserade begreppet ”body image” redan 1935 i sin bok ”The image and appearance of the human body” där han menar att kroppsbilden är den tredimensionella bild som varje människa har inom sig och att det finns ett tätt samband mellan känsla, rörelse och perception, inklusive känslor och fantasi-er. Kroppsbilden bygger på en subjektiv totalupplevelse av den egna personen och den påverkas ständigt. Rörelse är avgörande för uppbyggandet av kroppsbil-den (Schilder 1978). Henry Egidius (1994) anammar Schilders vida definition 1) Kroppsbild är uppfattning och upplevande av den egna kroppen som bygger på syn- hörsel- och luktintryck, hud- inälvs- och rörelseförnimmelser, känslore-aktioner, behovsupplevelser, viljeansträngningar, fantiserande och allmän livsin-ställning och sätt att uppfatta och hantera den fysiska och sociala verkligheten och den egna personens plats i dessa aspekter av verkligheten. 2) Hur man föreställer sig den egna kroppens utseende. Enligt Egidius så är defi-nition två den mest vanliga i läroböcker i psykiatri. Fisher & Cleveland beskriver body image på följande sätt ”It will refer to the total pattern of feelings that the individual has about his own body” (1955, s. 2). Som ni förstår är Schilders definition mycket omfattande och han har fått viss kritik under åren lopp. Trots detta verkar den senaste forskningen närma sig hans definition (Rosenhagen 2003). En person som jag bör nämna är den franske rörelsepedagogen och psykotera-peuten Jacques Dropsy, verksam i Paris. Han håller med Schilder om att rörelse är en förutsättning för uppbyggandet av kroppsbilden; ”Kroppsbilden blir en rör-

lig aldrig stelnad varseblivning av de förändringar som ständigt äger rum i vår organism och den stannar aldrig helt upp förrän i döden” (1998, s. 41). Dropsy skriver att det är via muskelsinnet, som vi varseblir yttervärlden och det är på detta sinne som kroppsbilden vilar. Bilden av vår kropp byggs upp under barndomens motoriska övningar och utvecklas vidare under hela livet (1998). På samma tema definierar Erna Grönlund begreppet kroppsbild till den subjekti-va upplevelsen av den motoriska förmågan samt intryck av hur kroppen ser ut. Grönlund menar att kroppsbilden utvecklas genom sensomotorisk stimulans och i kontakten med andra människor. En människas kroppsbild behöver inte stämma överens med den verkliga bilden (1988). Om vi nu istället tar oss en titt på psykosomatisk sjukgymnastik så är kropps-bildsbegreppet väl känt och den norska psykologen och sjukgymnasten Berit Heir Bunkan (1996) beskriver begreppet som intressant för att det är nära besläk-tat med jaget och självet. En välutvecklad kroppsbild är en förutsättning för att kunna ha en god kontakt med sig själv, med verkligheten och världen runt om-kring sig. Kroppsbilden är den mentala bild vi har av vår kropp (1987). Av definitionerna ovan är det lätt att förstå att vi bär på olika kroppsbilder inom oss, vissa mer medvetna än andra. Kroppsbilden bör därför inte beskrivas i singu-laris (Rosenhagen 2003). Beroende på vilket emotionellt tillstånd vi befinner oss i, om vi är ensamma eller i ett möte med någon annan, om vi har ont någonstans, om vi är hungriga eller mätta, har någon psykisk eller fysisk sjukdom, om vi har erfarenhet av att kroppen alltid blir bemött negativt, eller om vi är i stillhet eller i rörelse, allt påverkar våra kroppsbilder kontinuerligt. Det är inte bara kroppsbildsbegreppet som skapar viss förvirring, även termen kroppsbild och andra kroppsinriktade termer har olika betydelse i litteraturen. Dessutom översätts det engelska ordet body image ibland som kroppsbild och ibland som kroppsuppfattning till svenskan, beroende på vilken författare som skriver. Det engelska ordet ”image” är svåröversatt. Svenska ordet bild ger en visuell antydan, men det engelska uttrycket betecknar mer en perceptuell kompo-nent. Här redovisas kort några av de begrepp som ofta används i dessa samman-hang. Kroppsschema: Den medvetna bild som man har av kroppen, baserad på synin-tryck, muskel- och rörelsesinne. Begreppet används ofta synonymt med begrep-pet kroppsbild i psykoanalytisk litteratur (Egidius 1994). Kroppsmedvetande: Detta begrepp används ofta synonymt med både kropps-kännedom och kroppsbild och är kunskap och erfarenhet om kroppen och dess delar och funktioner. Genom kroppsmedvetande uppstår kroppsbilden (Egidius

1994). Kroppsmedvetandet är av upplevelsebaserad art och innehåller upplevel-ser i nuet eller av minnen från det förflutna och är således laddat med emotionel-la komponenter. I begreppet ingår även en persons inställning till sin kropp (Mattsson 1998). Kroppsuppfattning: 1) Kroppsperception. Själva uppfattandet av kroppens ut-seende och rörelser, rent kognitivt utan upplevelsemoment. 2) Kroppskänsla, t.ex. trötthets- hunger- och vitalitetskänsla (Egidius 1994). I denna uppsats har jag valt Schilders definition på kroppsbild. Kroppsuppfatt-ning har valts att vara synonymt med den kognitiva aspekten på kroppsbilden, vilket är en liten del av kroppsbildsbegreppet, som är så mycket mer omfattande. Kroppsuppfattning kan beskrivas som att en person uppfattar och vet att hon väger 50 kg, men upplevelsen av kroppen, hennes inre kroppsbild, får henne att uppleva sig mycket tyngre. Uppfattningen om kroppen behöver inte stämma överens med upplevelsen av kroppen. Det finns ett intresse inom både neurologi, ortopedi och psykiatri när det gäller kroppsbildsstörningar. Paul Schilder såg inte kroppsbildsstörning enbart i relation till hjärnfysiologi utan även i ett sociologiskt och psykologiskt perspektiv (Sand-ström 1997). Som tidigare nämnts är de flesta studier inriktade på patientgruppen anorexia och bulimia nervosa. Men det finns undantag. Det finns numera studier även på rörel-sehindrade personer. Ett fåtal studier beskriver kroppsbildsförändringar hos per-soner med neurologiska funktionshinder. Endast en studie har hittats som berör CP. Denna studie är gjord av Stensman (1989) och han har jämfört 10 personer med CP och 12 personer med tetraparetisk ryggmärgsskada. Syftet var att jämfö-ra kroppsbilden mellan dessa två grupper. Alla försökspersoner var rullstolsbur-na. Resultatet visade ingen signifikant skillnad mellan gruppernas kroppsbilder. Gemensamt för båda grupperna var problem med funktion, smärta och rörelsein-skränkningar samt att båda grupperna drömde om att de sprang eller gick. En av försökspersonerna med CP drömde om att hon dansade. Enligt denna studie drömmer man om att kunna gå och springa oavsett om man har en medfödd ska-da och aldrig har kunnat gå eller springa, eller om man fått en förvärvad skada och blivit berövad denna förmåga. De CP-skadade skattade sin kroppsbild som mest positiv efter en måltid och då man var ute i naturen, och som mest negativ när ett helkroppsfoto skulle tas. Det fanns fyra gemensamma problem vad gällde kroppsspråket. Det första var att det var svårt att uttrycka ilska, det andra att krama någon, särskilt små barn, det tredje att beskriva små och stora saker med sina händer och det fjärde och sista att skaka hand. En av försökspersonerna med CP atetos beskrev att hon tyckte ett problem var att hon av misstag kunde slå till andra människor på grund av de ofrivilliga rörelserna.

En annan CP-skadad försöksperson hade upp till 20 års ålder kallat sina armar för ”banditerna” och behandlat dem som om de inte tillhörde resten av kroppen (Stensman 1989). En tanke jag har kring denna persons negativa upplevelse av sin kroppsbild, där armarna sågs som något som existerade avspjälkat utanför personens egen kropp, är att detta måhända har varit en överlevnadsstrategi för att kunna relatera till den övriga mer positiva kroppsbilden, den utan armar. Tro-ligtvis var det för denna person mindre ångestladdat att relatera till sin kropp, om det negativa förlades utanför kroppen. På frågan hur man skulle kunna förbättra en negativ kroppsbild blev de vanligaste svaren vanlig träning, sport lämpad för funktionshindret, att vara ute tillsammans med icke rullstolsburna, att öka själv-förtroendet, samt att klä sig snyggt. ”Living a normal life creates opportunities to accept the body” (Stensman 1989, s. 35). Det är många med motoriskt grava CP-skador som har svårt att själva röra krop-pen och behöver någon som hjälper honom eller henne med detta. Det är av yttersta vikt att ett CP-skadat barn får hjälp med att uppleva sin kropp lustfyllt i rörelse och i olika positioner för att på så sätt utveckla en så positiv kroppsbild som möjligt, som grund för vidare utveckling. ”We do not know very much about our body unless we move it. Movement is a great uniting factor between the dif-ferent parts of our body” (Schilder 1978, s. 112). Om vi nu istället riktar fokus på unga vuxna personer med CP så skriver Ulla Ringström i sin rapport (1999) att de upplever kroppen som ett projekt i sig. Ett projekt som inte upphör bara för att man blivit vuxen. Oron finns där att kroppen kommer att försämras med tiden. Kroppen behöver underhållas kontinuerligt och verkar bli ett livsprojekt. Man kan fundera kring vilken kroppsbild den CP-skadade får om kroppen i sig är ett livsprojekt och behandlas som ett objekt. ”Living in a body that frequently, or at occasions, limits personal freedom is considered to affect body image” (Råsmark-Hammar 2003, s.8). Föräldrar har ett stort ansvar beträffande vilken relation deras CP-skadade barn kommer att ha till sig själva och sin kropp i framtiden. Bunkan (1996) skriver att det är av stor betydelse hur andra möter vår kropp. Människors positiva, negativa eller neutrala reaktioner integreras i kroppsbilden och formar vår självuppfatt-ning. Det är i intoningen mellan vårdare-barn som den första kroppsbilden formas hos barnet. Stern (1991b) menar att det är modern som tonar in och delar barnets kroppsliga och känslomässiga tillstånd, för att skapa kontakt och för att icke-verbalt förmedla att hon förstår sitt barn. Upprepade felintoningar formar barnets fortsatta psykiska utveckling. Det lilla barnets kroppsbild börjar som en föreställ-ning i föräldrarnas medvetande.

Om vi nu tittar på vad psykolog och psykoterapeut Gurli Fyhr (2003) beskriver i sin bok är det lätt att förstå att föräldrarnas fantasibild av drömbarnet kan leva vidare i deras inre värld och göra det svårt för det funktionshindrade barnet att bli sett för den individ han/hon verkligen är. En person som uppfattar sin kropp som ful eller på annat sätt nedvärderar denna, kommer antagligen från en familj där människor reagerat nedvärderande om per-sonens kropp (Fisher & Cleveland 1968). Även Berit Lagerheim (1988) menar i sin bok ”Att utvecklas med handikapp”, att ett barn får självkänsla genom att bli positivt bemött och att det finns risk för att ett barn med funktionshinder inte blir uppskattat för vad det är utan möter negati-va reaktioner på det som är avvikande. Sandström (1997) har gjort en studie som bland annat handlar om kroppsbilden hos personer som fått stroke. Stroke kan motoriskt liknas vid CP-hemiplegi där ena kroppshalvan blir förlamad. Det kan vara en stor sorg att bekanta sig med sin nya kroppsbild. Försökspersonerna beskrev kroppsbilden i ord som: främ-lingskap, asymmetri, fantomrörelser, ingen automatik, opålitlighet, tröghet, trött-het, obehag. ”Den omedelbara kroppsbilden, det sätt som kroppen uppenbarar sig för oss i olika situationer, är intimt förknippad med rörelse. Rörelser är förutsättningen för att kunna percipiera och är basen för den posturala modell som också speg-lar våra upplevelser av kroppen. En person med stroke, som har en rörelsehind-rad kropp, formar därigenom till stor del sin kroppsbild genom användandet av kroppen” (Sandström 1997, s. 28). En intressant aspekt som knyter till konstnärliga terapier nämner Rosenhagen (2003, s. 21) i sin diskussion och slutsats: ”Jag håller det inte alls för otroligt att till exempel beröring skulle kunna väcka till liv alltför avspjälkade kroppsbilder. Men även med mer konstnärligt inriktade terapier - med inslag av exempelvis dans, musik eller målning - skulle det måhända vara möjligt att komma i kontakt med de, i den aktuella situationen, omedvetna kroppsbilderna”. I dansterapi kan kroppsbilder förändras och utvecklas. Avspjälkade och omed-vetna kroppsbilder kan bli medvetna och bearbetas. Oavsätt vilken klientgrupp som dansterapeuten riktar sig till så är kroppsbilden ett centralt begrepp i denna terapiform. Det finns nästan alltid en skillnad mellan den bild vi har av vår kropp och den verkliga. Ökad kroppsmedvetenhet handlar bl.a. om att bli medveten om dessa kropps-bildsillusioner. Denna kroppsmedvetenhet ökar i dansterapi och kan på så sätt förändra negativa kroppsbilder, samtidigt som minnen knutna till dessa dolda

och/eller smärtsamma kroppsbilder kan bearbetas. Schilder (1978) ansåg att dans borde ha ett stort inflytande på kroppsbilden och att det i dansen fanns möjlighet att förändra en felaktig, eller ofullständig kroppsbild. Detta har dansterapeuter sedan länge erfarit i mötet med sina klienter. Dansterapi Historik Dansterapin började utvecklas efter andra världskriget, liksom bild och musikte-rapi. Det var många patienter som behandlades på mentalsjukhus på grund av sina krigsupplevelser. Eftersom många var starkt traumatiserade och inte kunde verbalisera sina upplevelser, anlitades musiker, dansare och bildkonstnärer för att aktivera patienterna. I dessa konstnärliga möten upptäcktes att aktiviteterna be-rörde olika minnen hos patienterna, som sedan kunde bearbetas verbalt. Efter denna erfarenhet startade utvecklingen av mer strukturerade terapeutiska metoder (Härkönen 2001). Vad är dansterapi? Den amerikanska definitionen på dansterapi är: ”Dansterapi är det psykotera-peutiska användandet av dans och rörelse som en process vilken främjar indivi-dens känslomässiga och fysiska integritet”. (American for Dance/Movement Therapy, ADTA www.adta.org.). Kreativiteten har en stor betydelse i dansterapi och den definition som i denna uppsats kommer gälla är den engelska; “Dance Movement Therapy is the psychotherapeutic use of movement and dance through which a person can engage creatively in a process to further their emotional, cognitive, physical and social integration.” (The Association for Dance/Move-ment Therapy United Kingdom, DMTUK www.admt.org.uk ). I dansterapi ökar kroppsmedvetandet vilket kan förändra en negativ kropps- och självbild. Dansterapi är nära besläktat med bild- och musikterapi och är en terapi-form där det ges möjlighet att uttrycka, utforska och bearbeta olika livstema med både kroppen och samtalet som redskap. I denna kreativa process främjas sam-bandet mellan det emotionella, fysiska, kognitiva och sociala hos varje individ. Svenska föreningen för Dansterapi beskriver dansterapi som en konstnärlig tera-piform där dans och rörelse används terapeutiskt för att integrera kropp och själ. Dansterapi stimulerar social kontakt och sätter igång en kreativ process där man når människan på preverbala stadier. Dansterapin ger möjlighet till att bearbeta såväl fysiska spänningar som psykiska konflikter och kan vara en väg för att nå helhet mellan kropp och själ och att öka förståelsen för de omedvetna mönster och val som vi gör genom livet. Dessutom kan den kreativa kraft som vi alla bär inom oss lyftas fram (www.dansterapi.info). Dansterapi grundar sig i insikten om att en individs rörelsemönster avspeglar en del av personligheten. ”The emotio-nal life plays an enormous part in the final shaping of the postural model of the body” (Schilder 1978, s.298).

Erna Grönlund (2004) menar att dansterapi handlar om kontakt på flera plan. I dansen har vi kontakt med vårt eget inre, med tankar, minnen och känslor. Dans-terapi kan passa de personer som har svårt för det talade språket, eftersom man har ytterligare ett kommunikationsalternativ att tillgå, nämligen det kroppsliga. CP-skadade personer kan ha svårt att tala, vilket gör att det blir problematiskt att göra sig förstådd. Alternativa kommunikationssätt måste då användas. Ett tydligt kroppsspråk kan vara ett sätt att kommunicera med sin omgivning. I dansterapi kan detta kroppsuttryck utforskas och bli mera användbart. ”Den stora skillnaden mellan verbal terapi och dansterapi är att i den senare formen involveras också kroppen aktivt i processen. Hela människan är med, inte bara vad hon uttrycker med språket utan också vad hon säger med kroppen är betydelsefullt” (Nyström 2002, s. 35). Idag är dansterapi spridd över hela världen och riktar sig både till barn och vux-na, individuellt och i grupp i fyrtio olika länder. Dansterapin används inom so-matisk vård, rehabilitering, för utvecklingsstörda, för rörelsehindrade, inom barn- och äldreomsorg, inom sluten och öppen psykiatri och för personligt växande. I Sverige började dansterapin att utvecklas under 1980-talet. Dans och rörelse I England och USA används ordet Dance and Movement Therapy. Det är krop-pen som är i fokus, inte dansen, men dansen är medlet som används för att ut-forska förhållandet mellan rörelse, tanke och känsla, vad jag upplever, vilka känslor som väcks, för att sedan också kunna verbalisera detta. Ibland är det dan-sen som leder klienten vidare, ibland är det ordet. Men vad är det då för skillnad mellan dans och rörelse? En rörelse behöver inte vara dans, men dans är alltid rörelse. Dans innehåller ett symboliskt och konst-närligt uttryck. När du borstar tänderna så är detta en rörelse, men om du lägger in en känsla i ditt tandborstande kan du faktiskt skapa en dans av denna triviala vardagsaktivitet. Dans i ordet dansterapi handlar om rörelser och/eller dans med ett känsloinnehåll. Det bör även tilläggas att dansterapi kan innehålla vissa inslag av att lära ut danssteg, men då i terapeutiskt syfte, inte pedagogiskt. Dansterapeututbildningen Dansterapeututbildningen sker vid Danshögskolan i Stockholm och är en treårig påbyggnadsutbildning, som omfattar 65 poäng. Utbildningen ger en grundlägg-ande psykoterapeutisk kompetens, motsvarande steg 1. Utbildningen vilar på psykodynamiska grunder med kognitiva inslag. Man kan som dansterapeut utgå från olika teoretiska synvinklar, men de flesta dansterapeuter arbetar utifrån en psykodynamisk grundsyn.

Svensk forskning inom dansterapi Det är hittills tre dansterapeuter som har skrivit doktorsavhandlingar i ämnet. Krister Nyström ”Dans på gränsen, demensdrabbades kommunikation i danstera-pi” (2002), Erna Grönlund ”Barns känslor bearbetade i dans” (1994), Eva Bojner Horwitz ”Dance/movement therapy in fibromyalgia patients”. Dansterapi vilar således på vetenskap och beprövad erfarenhet och forskning på-går kontinuerligt inom området både i Sverige och utomlands. Pionjärer Dansterpi är inte en metod. Inom dansterapin finns det olika metoder som ut-vecklats av de pionjärer som varit verksamma i USA och Europa. I denna upp-sats kommer här nämnas tre pionjärer som är relevanta att nämna. Marian Chace (1886-1970) Chace räknas ofta som den första pionjären. Hon arbetade inom psykiatrin i USA och främst med grupper. Hon delade in sina sessioner i en början, en mitt och ett slut, detta för att skapa trygga ramar och mycket struktur, som dessa jagsvaga personer behövde. Chace menade att dans var kommunikation. Hon var överty-gad om att det fanns något friskt i varje människa. För henne var det viktigt att se varje enskild person som unik och att på en ickeverbal nivå bekräfta att hon såg, hörde och förstod sina patienter. Hennes principer kan indelas i fyra huvudpunk-ter (Levy 1992). Body action Chace menade att kroppsrörelserna avspeglar hur en människa mår och att det finns ett nära samband mellan kroppsliga förändringar och ändrade psykiska till-stånd. Symbolism I dansen uttrycks känslor i symbolisk form. De symboliska rörelserna som föds ur fantasin och inre bilder, kan bli ett språk i sig. Therapeutic Movement Relationship Chace tyckte att det var viktigt att få en rörelsedialog med sin patient och att eta-blera en terapeutisk kontakt genom rörelse. Man kan spegla sin klients rörelser för att sedan gå vidare och hjälpa klienten att förändra rörelserna, komplettera dem, förstora eller förminska dem, för att öka personens rörelserepertoar. Rhythmic Group Activity Chace menade att alla har sin egen rytm och att rytm är ett viktigt redskap för kroppsmedvetande och kommunikation. Rytmen kan ge struktur och trygghet vilket gör att patienten vågar röra sig (Levy 1992).

Mary Whitehouse (1911-1979) Whitehouse började utveckla dansterapin under 1950-talet då hon blev intresse-rad av dans som en djupare kommunikation när hon själv hade gått i Jungiansk djupanalys. Dansen och rörelsen avslöjade individens verkliga själv. Sitt person-liga sätt att använda dansterapi kallade hon ”movement indept” och kan liknas vid psykoanalysens fria associationer. I sin teoretiska modell tog Whitehouse upp fem punkter, men här kommer endast en att nämnas. Polarity Polariteten är närvarande i alla aspekter av livet och ett allmänmänskligt livstema är att på djupet förstå att livet inte är antingen/eller, utan både/och. Kroppens rö-relsemöjligheter består av polariteter och Whitehouse menade därför att danste-rapi kunde hjälpa människor att även på ett kroppsligt plan förstå olikheter, men också förstå hur dessa hänger ihop (Levy 1992). Franziska Boas (1902-1988) Den amerikanska dansterapeuten Franziska Boas samarbetade med Schilder och hon höll med honom om att rörelse är avgörande för uppbyggandet av kroppsbil-den och att denna påverkade rörelserepertoaren och vice versa. Boas hjälpte sina klienter att förändra kroppsbilden bl.a. genom att röra sig lig-gande på golvet. Hon var den första att arbeta med tidigt störda barn och använde rytmer och musik för att nå och utveckla olika känslor hos barnen (Levy 1992). I dansterapi kan alla rumsliga nivåer användas. För personer med rörelsehinder som t.ex. CP kan dansterapeuten använda golvet som plattform för terapiproces-sen. Dagens dansterapeuter väljer metod efter vilken klient han/hon möter. Till exempel så behöver ett barn, eller en person med svag jagstruktur, mer trygghet och mer fasta ramar, än vad en person som vill nå personlig utveckling troligtvis behöver. Teoretiska aspekter på dansterapi Donald W. Winnicott Den brittiske psykoanalytikern och barnläkaren Donald W. Winnicott (2003) har starkt influerat dansterapin då han lyfter fram lekens och kreativitetens betydelse, som är så centrala begrepp i dansterapi. Han menar att leken är viktig för barn såväl som vuxen. Barnet skaffar sig erfarenhet och dess personlighet utvecklas via leken. Leken övar upp förmågan att se vad yttervärlden har att erbjuda och är det ständiga beviset på att barnet skapar och lever (1998). Illusionen spelar en viktig roll i all kreativitet, även i terapi och Winnicott var först med att föra in begreppet i det psykoterapeutiska arbetet (Thelin 1997). Det är i mellanområdet, detta mellanting mellan inre och yttre, mellan vårdare och barn, som kreativiteten kan flöda och där barnets symboliserande och fantasi befruktar verkligheten.

Skapandet i leken är vägen till att finna självet. Detta har dansterapeuter tagit fasta på och erbjuder detta ickeverbala kreativa och läkande mellanområde i det terapeutiska rummet. ”Psykoterapi äger rum i två lekområden som delvis sammanfaller, patientens lekområde och terapeutens. Psykoterapi handlar om två människor som leker tillsammans. Följden av detta är att när det inte går att leka måste terapeutens arbete inrikta sig på att föra patienten från ett tillstånd där han inte kan leka till ett tillstånd där han kan leka” (Winnicott 2003, s. 70). Winnicott (2003) menade att det är i leken som både barn och vuxna kan vara kreativa och att det är detta kreativa upplevande som får oss att använda hela vår personlighet och får oss att känna att livet är värt att leva. Att leva som om man ser allting för första gången, det är att leva kreativt. Winnicott hade en stark tilltro till barnets/klientens inneboende kapacitet och ut-vecklingsresurser. Moderns/psykoterapeutens uppgift är att vara den som ställer sin integrationsförmåga till förfogande så att barnet kan utvecklas. Det är leken som möjliggör tidigare ointegrerade och okommunicerande känslor och fantasier och delar av personligheten att träda fram och integreras. Winnicott menade att lek förutsätter spontanitet och äkthet i motsats till stel teknik och för honom var det viktiga att vara följsam och närvarande utan att hindra processen genom att tillgodose egna behov (Svenska psykoanalytiska föreningens skriftserie 2002). Daniel N. Stern En annan teoretiker som redan har nämnts är spädbarnsforskaren Daniel N. Stern. Hans utgångspunkt är barnets subjektiva värld av relationer och ett av hans cen-trala begrepp är vitalitetsaffekter, som är den kontinuerliga känslobakgrund som det lilla barnet upplever och som fungerar som ett inre informationssystem. Des-sa vitalitetsaffekter påverkar ständigt barnet som ett slags enhetligt laddat ”sjok”, eller som en närvarande bakgrundsmusik, en tonskala eller ett flöde (Havnesköld & Mothander 2002). Även vuxna personer upplever dessa vitalitetsaffekter, men vi ägnar inte den saken samma uppmärksamhet. Vår tillvaro kretsar inte på sam-ma sätt kring stämningar (Stern 1991a), men dessa skapar känslan av att vara levande, att existera och kan skapa liv i tillsynes döda kroppar och rörelser. Vita-litetsaffekter förknippas med dynamiska och kinetiska termer som flytande, välla upp, tona bort, exploderande. Även sådant som rytm, ljud och musik, som är centralt i dansterapi. Stern skriver att abstrakt dans och musik avslöjar många slags vitalitetsaffekter där dansaren försöker uttrycka ett känslotillstånd. Barnets värld kan liknas vid dans och musik (Stern 1991b). Ibland är det svårt att sätta ord på vad man har upplevt på ett rörelseplan, eftersom vitalitetsaffekterna befinner sig på en prever-bal nivå.

”På samma sätt som dansen för den vuxne, så är den sociala världen, så som den upplevs av spädbarnet, snarare en värld av vitalitetsaffekter än en värld av yttre handlingar” (Stern 1991b, s.70). Ett annat begrepp, som tidigare har berörts i texten, är affektintoning / känsloin-toning vilket kan beskrivas som den intoning där vårdare - barn matchar var-andras inre känslotillstånd så att de befinner sig på samma våglängd. Barnet kän-ner sig förstått och blir varken avvisat eller invaderat av vårdaren. Vid felinto-ning hittar inte vårdaren rätt i barnets upplevelsevärld. Vårdaren kanske under-matchar sitt barn, eller så kan en överintoning ske där vårdaren blir för fysiskt påträngande. Det kan även finnas medvetna, eller undermedvetna försök att änd-ra spädbarnets beteende (Stern 1991b). Intoning som metod är ett viktigt inslag i dansterapi, särskilt då felintoning skett i klientens liv. Dansterapeutisk intoning kan förklaras som då klient och terapeut på ett rörelseplan hittar samma känslo-mässiga våglängd. Klienten känner sig bekräftad och sedd och upplever att hon/han delar något unikt med terapeuten. Maurice Merleau-Ponty Om vi nu ska försöker fläta in ytterligare en intressant person vill jag här nämna den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty (1997). Han menade att det är ge-nom kroppen medvetandet tar form och det har tidigare nämnts i texten att det är genom ökad kroppsmedvetenhet som kroppsbilden kan förändras. Han menade att det är via kroppen vi finns till och står i kontakt med omvärlden. Kroppen är personlighetens subjekt och det är med kroppen vi känner och talar och blir till den själ, som tror att den är något i sig själv. Kroppsupplevandet är själva jag-upplevandet och utan kroppen kan vi inte få kontakt med omgivningen. Danste-rapi kan hjälpa klienten att få ett ökat kroppsmedvetande så att en förbättrad kon-takt med omgivningen äger rum. Tänkandet är inte något som försiggår inne i kroppen, utan bärs upp av den levande kroppsliga erfarenheten. Många gånger är det lättare för klienten att efter att ha rört på sig komma i kontakt med tankar och känslor. Paul Schilder Paul Schilder var före sin tid. Han förutsåg mycket av dagens forskning om kroppsbild och många av hans tankar samstämmer med Merleau-Pontys idéer om kroppen som subjekt i interaktion med andra (Sandström 1997). I denna text har redan en mer utförlig beskrivning av Schilders tankar kring kroppsbilden nämnts. Antonio Damasio En annan intressant forskare som menar att känslor är en integrerad aspekt av tänkandet är hjärnforskaren Antonio Damasio (1994). Känslorna är hjärnans för-bindelselänk med kroppen och förnuft och gott omdöme är helt avhängiga den emotionella förmågan (2002). Han har i sin forskning visat att det inte är känslan som får oss att reagera, utan det är först vår kropp som reagerar innan vi registre-

rar och upplever själva känslan. I dansterapi kan kroppens rörelser få känslor att väckas. Ibland väcks minnen, som tidigare varit bortträngda, via rörelser. Jacques Dropsy Jacques Dropsy (1998), fransk rörelsepedagog och psykoterapeut, som inspirerat till att utveckla den sjukgymnastiska behandlingsmetoden basal kroppskänne-dom, menar att det är genom darrningen som man blir medveten om sin rädsla, inte tvärtom. Alla sinnesrörelser når upp till medvetandet genom kroppens för-nimmelser. I dansterapi kan lyhördheten för dessa förnimmelser förfinas och leda till ökad kropps- och självkännedom, vilket i sin tur kan leda till att omedvetna kroppsbilder blir medvetna och att en integrering av kropp-själ-känsla då är möj-lig.

Dansterapeutisk process För att kunna redovisa uppsatsens syfte har jag valt att lyfta fram viktiga aspekter från intervjuer och sessioner. Detta för att läsaren skall få en inblick i hur Ester såg på sin kropp inledningsvis och på de förändringar som skedde under terapins gång. Jag kommer således att redovisa en sammanfattning av inledande och av-slutande intervju och även bjuda in läsaren till en sammanfattning av terapises-sionerna 1-10. Sammanfattningen av dansterapisessionerna har fokus på de vikti-gaste aspekterna som skedde på rörelseplanet. Inledningsvis en kort beskrivning av Ester. Anamnes Ester är 49 år. Hon har haft en vemodig barndom där hon ofta känt ett stort utan-förskap. Hon bor i ett radhus med sin man och har ett barn. Hon är högskoleut-bildad men är numera sjukpensionär. Utöver CP-skadan har Ester en hörselskada vilket gör att hon har behov av hörapparater. Hon läser bra på läpparna. Ester är en kvinna som tidigare gått i verbal terapi. Hon är väl medveten om vad terapi innebär och hon har ett moget förhållnings-sätt till sig själv och livet. Ester kan beskrivas som en levande och entusiastisk kvinna, men med starka prestationskrav. Hon är verbal och har därför god för-måga att beskriva hur hon uppfattar sig själv, andra och livet i övrigt. Rörelsemönster/Motorik Ester kan gå utan hjälpmedel, men hon har hjälp av en rollator för utomhusbruk. Hon har en atetotisk form av CP-skada vilket innebär svårigheter att koordinera rörelserna, som lätt blir lite skruvande och ryckiga. Kroppen har svårt att vara helt stilla när hon talar och rör sig. Hon har svårt att grunda sig till underlaget i stående och gående, vilket innebär att hon inte riktigt landar i dessa positioner. Hon har svårt att slappna av i muskulaturen och till exempel skaka loss i armar-na. Hon upplever sin kropp som mycket spänd. Förväntningar/Mål Ester önskar minska sina krav och att bli mer tillåtande både mot sig själv och sin kropp. Hon vill lära sig att dansa mjuka, lugna och vackra rörelser. Hon vill gå i dansterapi för att hon har en stark längtan att få bli mer bekant med sin kropp och sina kroppsuttryck och hon vill få en ökad tillgång till dessa.

Sammanfattning intervju nr. 1 Ester har haft en tuff uppväxt där hon ofta känt sig ensam. Hon blev retad och mobbad av klasskamrater. Hon fick lov att lägga band på kroppens ofrivilliga CP- rörelser. Hon försökte att äta snyggt, att inte prata för mycket, att inte vimsa för mycket, att klä sig fint, gärna med rosett i håret.

”Det var alltid klagomål på mitt sätt att vara, på mitt sätt att klä mig. Jag fick alltid lov att tänka på vad andra skulle tycka om mig”.

Hon upplever det som att hon blir överbeskyddad hemma och att ingen ställer krav på henne och att ingen tror på hennes förmåga. Hon beskriver sig som en person som är ”mest uppe i huvudet” och som har höga krav på sig själv. Att stäl-la höga krav på sig själv är ett sätt för henne att få bekräftelse och att känna att hon finns till. Som vuxen är det viktigt att hon får utmana sin kropp för nya sa-ker. Detta fick hon inte som barn. För tillfället mår hon fysiskt och psykiskt ganska bra. För ett antal år sedan blev hon utbränd och detta är orsaken till varför hon idag är sjukpensionär. Relationen till kroppen är en ständig kamp. Ofta väg-rar kroppen att lyda. Hon upplever sig som en kroppsligt spänd person, som flax-ar med armarna och är snabb och yvig. Symboliskt kan hon beskriva sig som en igelkott med många taggar utåt. Men om taggarna fälls ned vill hon bli klappad och kramad. Hon upplever sin överkropp som ful. Hon tycker bättre om under-kroppen. Det är benen som har hjälpt henne genom livet eftersom hon kan gå. Men hon kan inte lita på benen lika mycket längre på grund av tilltagande yrsel. Förankringen till underlaget upplever hon som sämre i stående och gående än när hon sitter eller ligger. Det kan bli snedsteg och missbedömningar när hon går och ibland tappar hon fotfästet. Balansen har successivt försämrats men fungerar bätt-re då hon ska göra något positivt och då hon känner sig glad till sinnet. Hennes kropp känns inte som någon helhet. Hon upplever sig splittrad. När hon har en föreställning om hur något kroppsligt ska genomföras och kroppen inte samarbe-tar, då blir hon splittrad. När kroppen är extra okoordinerad blir hon irriterad, frustrerad och arg, eftersom hennes planer spricker. Vid stress vägrar kroppen att lyda och ibland får hon kraftiga muskelkramper då hon har spänt sig och stressat för mycket. Kroppen blir som en pilbåge och hon kan bli sängliggande flera da-gar. Hon kan dock uppleva sig som hel vid meditativa tillstånd, då blir hon lugn, avspänd och harmonisk, då är kroppen och hon eniga. När hon dansar upplever hon sig dum då hon inte kan få kroppsrörelserna att stämma till musikens rytm. Hon hör takten men kan inte översätta denna ut i kroppen. På grund av sin CP-skada har hon svårt att slappna av. Detta skapar problem vid till exempel tandlä-karbesök. Det tog långt tid att lära sig simma och det är svårt att baka små kakor. Rörelserna kan bli extremt klumpiga. Ester upplever att andra nog ser henne som grotesk, i alla fall personer som inte känner henne. Hon känner sig hjälplös när andra människor blir illa berörda av att se henne kämpa med till exempel matlag-ning. Hon berättar om en fest då hon kände sig bekräftad och då hon kunde vara

sig själv fullt ut. Kroppen lydde henne och hon kände sig sprallig och glad och kände en härlig frihetskänsla, eftersom kroppen kändes levande. Fötterna blev större och stadigare och hon flaxade inte lika mycket med armarna. I mötet med andra är det viktigt med ett trevligt och levande ansikte, menar Es-ter. Då försöker hon lägga band på sin i övrigt groteska kropp. Hon upplever att kroppen fördummar henne och att hennes välvårdade språk är hennes enda va-pen.

”Framförallt har det varit otroligt viktigt för mig att inte slarva med språ-ket…. det är mitt enda…mitt enda…..ja, du förstår……..om man inte hör och ser ut som jag gör, vad tror du folk tänker då? Tror du att man får en andra chans?”

Ester har en längtan att mjuka upp sin stränga kroppsbild och att bli mer tillåtan-de. Hon har en frihetslängtan. Längtan efter den frihet som det innebär att cykla, åka skidor eller åka långfärdskridskor. Hon har en längtan att kunna översätta rytmen hon hör ut till kroppen och att släppa tankarna och bara gå in i musiken när hon rör sig. Hon har ett starkt behov av att få skapa och hon ser fram emot att få upptäcka nya sidor hos sig själv genom dansterapin. Ester berättar att hon har börjat bli mer vän med sin kropp, även om hon fortfa-rande är för sträng mot den. Hon tar sig an saker som hon aldrig fick göra som liten, till exempel påsk- och julpynt. Det är som om hon har ett behov av att göra allt det som hon blev berövad som liten, att få börja om på nytt. Sammanfattning session 1-10 1. Ester speglar mina långsamma, mjuka rörelser. Detta väcker svag ångest, då hon känner kravet att prestera. Hon upplever sig inte kunna göra mjuka rörelser. Vi samtalar kring vad som är en vacker rörelse och en grotesk rörelse. Vem be-stämmer vad som är groteskt och vackert? Vi utforskar kroppsuttryck. Att våga ta plats och att vara stolt över vem man är. Ester upplever det som om hon har stängt inne sig själv alltför länge och att det är dags att släppa ut hela sig. Tre ord som beskriver hennes sammanfattande känsla av denna inledande session blir orden; lycka, nyfiken, intresserad. 2. Förra gången upplevde hon hur dansen fångade in henne i nuet och att allt an-nat försvann. Ester upplever en stor trygghet i att få spegla mina rörelser. Speg-lingen minskar kravet. Hon blir inte lika frustrerad som förra gången då hon inte kan spegla rörelser exakt. Hon berättar att uttrycket ”att vara ute på djupt vatten”, som hon nämnde vid första sessionen, har en verklig symbolisk betydelse för henne. Hon har varit nära att drunkna vid två tillfällen. Att vara ute på djupt vat-ten symboliserar känslan av att tappa kontrollen, att vara totalt hjälplös och att

inte klara sig. Denna ångestkänsla kom även idag då hon skulle utforska mjuka rörelser. Ester fortsätter med en symbolisk lek där hon kroppsligt borstar bort det som hon vill bli av med i livet; krav, avundsjuka och andra tunga ”ryggsäckar” och istället fyller hon på med sådant hon vill ha mer av i livet. Hon tycker att det är en spännande resa som hon har inlett. 3. Ester utforskar polariteterna ja-nej, med röst och rörelse. Ester tycker det känns skönt att få säga nej och att ta med hela kroppen i samma sinnesstämning. Ester kan släppa loss mer idag. Hon är inte lika hämmad i sina rörelser utan vå-gar ta ut dessa mer. Hon fortsätter utforska små och stora rörelser. Alltmer rör hon sig i sin egen takt och på sitt eget sätt. Ester använder kroppen i olika rörel-sekvaliteter som direkt - indirekt, tungt - lätt, bundet - fritt, snabbt - långsamt. Hon vill sedan fortsätta dansa långsamt och mjukt och vi avslutar med att stå med ryggarna mot varandra. Det kan vara skönt att få luta sig mot någon. Ester andas ut och jag känner hur hon vågar luta sin tyngd mot mig. Vi andas ljudligt tillsammans. Ester känner sig helt tom efter sessionen, på ett skönt sätt. 4. Ester har varit full av känslor och tankar sedan förra gången. Hon berättar att nej-rörelsen hade varit mycket viktig. Precis vad hon behövde. Hon berättar att hon känner sig så trygg i terapin. En trygghet som hon inte har upplevt tidigare. När vi värmer upp ansiktet gör vi grimaser och det blir många skratt eftersom vi ser så tokiga och groteska ut. Hur ser det som Ester beskriver som groteskt ut? Ester går runt i rummet och slår lite lojt med en sjalvimpel som hon har fått för att kunna förstärka rörelserna. Ester går runt i rummet med allt kraftigare och direkta slag med vimpeln. Slagen blir intensivare och hon säger plötsligt ”jag vill vara ifred, låt mig vara!”. Efteråt säger hon att hon tror att ordet grotesk väcker just detta, att aldrig ha fått vara sig själv fullt ut. Ester berättar att hon aldrig blev sedd för den hon var som liten! Ester undrar nu om det finns något bättre ord än grotesk. Det är ett för starkt ord för att beskriva sina CP-rörelser. Jag frågar om det kan vara så att hon har blivit mindre sträng mot sig själv och att hon därför vill mjuka upp ordet grotesk? Detta stämmer, hon har börjat acceptera den sidan av sig själv alltmer. Vi avslutar med att sitta med ryggarna mot varandra. Ester tycker det är varmt och skönt och ryggarna börjar dansa mot varandra. De tre ord som hon tycker sammanfattar dagens session är: omtumlad, överväldigad, förvå-nad. 5. Ester pratar återigen om den stora trygghet hon upplever under sessionerna. Hon upplevde sig gå ifrån terapin mycket lättare förra gången, som om hon hade blivit av med en del av sin ryggsäck. Hon har berättat för sin man om episoder från barndomen, som hon aldrig tidigare har berättat. Ester berättar att Astrid Lindgrens figur ”Lotta på Bråkmakargatan” är ett barn som hon längtar efter att få vara. Ester ville som barn inte heller vara söt och snäll med rosett i håret. Vi värmer upp kroppen till kraftfulla, ”groteska” rörelser som är allt annat än söta. Andning och röst får vara med. Vi utforskar tillsammans rörelser på golvet. Vem

har sagt att man bara kan dansa i stående? Hon börjar förstå att dansterapi inte handlar om att lära sig att hålla takten utan mer att hitta sin egen takt och göra allt på sitt sätt och att bli mer tillåtande mot sig själv. Ester utforskar polariteterna stor - liten. Ester säger att hon inte kan göra så där stora rörelser! Hon tar för mycket plats! Hon vill göra rörelser som inte syns. Hur då? frågar jag. Hon går runt i rummet och jag speglar hennes blyga, små och ihopkrupna rörelser. Ur det-ta föds en symbolisk lek där vi sätter oss ihopkrupna i var sitt hörn av rummet. Vi gör oss så små som möjligt. Efter en stund försöker Ester få kontakt med mig och jag svarar med att spegla alla hennes försök till kommunikation. Till slut möts våra fötter i mitten av rummet och vi sträcker våra händer mot varandra. Vi av-slutar med att sitta bredvid varandra. Ester uttrycker att det känns förtroligt, som två bästisar. Hon berättar att hon gått i terapi tidigare men detta är första gången som hela kroppen får vara med. 6. Ester berättar att hon blivit rörd av mötet på golvet förra sessionen. Hon har börjat dansa hemma. Vi värmer som vanligt upp kroppen från fot till hjässa. När vi har kommit till knäna så kommenterar Ester att jag rör mina höfter samtidigt som jag rör mina knäleder. Jag svarar att det är sällan man kan göra någon rörel-se helt isolerad. Det finns alltid ett eko i resten av kroppen. Ester berättar att hon som liten alltid fick höra att hon skulle försöka isolera vissa delar av kroppen så att det inte såg för onormalt ut. Detta var därför något nytt för henne. Vi utforskar våra kroppsuttryck och går runt i rummet och markerar tydliga stopptecken. Min rörelseintervention blir ett kraftigt NEJ mot Ester. Detta får en stark effekt i och med att hon då kommer ihåg en dröm som handlade om att bli avvisad och att känslan av att bli totalt tillintetgjord väcktes i och med denna rörelse. Ester berät-tar om sin dröm och fortsätter sedan att utforska möjligheten till kroppsrörelser nere på golvet. Detta utforskande slutar med att vi lekfullt och skrattande tar tag om varandras tår. Är det så här det känns att vara liten, säger Ester? Våra händer möts sedan i stående. Handflata mot handflata tills vi hittar en gemensam rytm. Vi dansar sedan mjuka/vackra rörelser och jämför dessa med groteska/kraftfulla rörelser. Hur känns skillnaden i kroppen? Ester känner sig som tre år när hon får stampa och låta som ett trotsigt barn. 7. Vi samtalar kring Esters rödmålade tånaglar. Det är den kvinnlighet hon vågar visa och som hon mestadels stoppar in i ett par skor. Tänk om den röda, uttrycks-fulla, passionerade färgen kunde sprida sig uppåt till henne fingernaglar? Hon berättar om besvikelser då vänner inte håller vad de lovar. Varför kan man inte vara mer rak och ärlig mot varandra undrar Ester. Ur detta skapas en symbolisk lek där vi utforskar ärlighet och falskhet. Den symboliska leken fortsätter med att Ester gör stora rörelser medan jag gör små och Ester börjar på en gång att stötta mig när jag gör mina små rörelser som symboliserar en person med dålig själv-känsla. Titta, det är inte farligt, du kan, jag ska hjälpa dig!

8. Hon tycker att lekmomenten ger henne så mycket. Dansterapin hjälper henne att tänka i nya banor. Hon märker att hon inte är lika sträng mot sig själv längre. Hon behöver inte göra rörelser vackra. Hon kan göra dem på sitt vis. Hur rör man sig i olika situationer? Hur rör hon sig t.ex. i sin mammas närvaro? Hon kryper ihop med kroppen och böjer knäna och ser kuvad ut där hon går med händerna knutna framför sig med raka armar. Jag speglar och tonar in henne. Hur känns det i kroppen? Hon svarar att hon andas snabbare och att hon för ihop händerna så här…… ”för att inte flaxa med armarna utåt sidorna”. Vi går runt med låsta armar. Jag säger att jag känner mig så handlingsförlamad. ”Javisst”, svarar Ester. ”Precis så!” Hon berättar att hon faktiskt vågat vara ärlig mot en vän som hade gjort henne besviken. Denna person hade blivit glad för att hon varit ärlig. Hon kommer in på mobbning och utsatthet. Terapirummet symboliserar plötsligt en skolgård som väcker gamla minnen av utsatthet. Trots vetskapen om att det bara är en symbolisk lek så blir det svårt för Ester. Vi går hand i hand över ”skolgår-den” ett par gånger. Jag får symbolisera hennes ”hjälpjag”, eller den bästa vän hon då hade behövt. Vi avslutar med att andas och grunda oss till underlaget mitt emot varandra och låter våra handflator vila i varandra tills fingrarna lekfullt bör-jar kommunicera. 9. Hon är full av energi idag. Hon känner sig mindre fylld av krav på att kroppen måste vara på ett visst sätt. Hon känner sig mer kaxig. Detta syns kroppsligt då hon står med armarna i sidorna och liknar sin förebild ”Lotta på Bråkmakarga-tan”. Vi pratar om ångesten som väcks vid mjuka rörelser. Kanske ångesten inte bara handlar om att det motoriskt är svårt med mjuka rörelser, utan även att mjukhet kan symbolisera sårbarheten i henne. Ester berättar om alla missförstånd och alla avvisningar som gjort henne rädd för att visa sig sårbar. Hon berättar även om att hon gallrat bland de symboliska ryggsäckarna och lagt mycket av innehållet på hatthyllan. Efter uppvärmningen börjar vi utforska polariteterna avstånd-närhet. Ester verkar lite blyg när jag kommer för nära. Ester berättar att hon aldrig fick leka som liten och att hon aldrig hade någon bästa vän. Hon har fortfarande inga direkta vänner. Dansterapins lek sätter igång många tankar. Jag kopplar till föregående session då hon hade svårt att gå över ”skolgården”. Hon berättar att detta även väckte minnet av att vara hos doktorn som skulle bedöma hennes gångförmåga, när hon var liten. Hon spände sig alltid så mycket att hon gick mycket sämre än vad hon egentligen gjorde, vilket gjorde mamma besviken. Var i kroppen sitter din kraft? ”Kanske i bröstet”, säger Ester. Hon hade tillgång till sin kraft innan hon blev utbränd. Hon har fortfarande svårt att hitta tillbaka till lagom nivå. Hon vill så mycket mer av livet, men kroppen orkar inte i samma omfattning. 10. Diskussion kring svårigheten att balansera kraften i livet. För Ester blir kraf-ten/energin alltför intensiv emellanåt och detta leder till kroppslig utbrändhet där behov av sängliggande då blir nödvändig. Detta ger henne skuldkänslor, att inte klara det andra människor förmår. Temat för dagen blir kraft. I ena rummet blir

Esters rörelser kraftfulla med mycket energi. I andra änden av rummet blir hen-nes rörelser kraftlösa, utan energi. Hur förhåller hon sig till mig beroende på var i rummet hon befinner sig? Efteråt säger hon att när hon gjorde kraftfulla rörelser så låste hon sig helt och kunde inte relatera till mig över huvud taget. Hon var så upptagen av det kraftfulla att hon inte var mottaglig för kommunikation. Denna kraftansträngning gjorde att hon blev helt utslagen och sjönk ned på en stol i andra änden av rummet. Hon hade lagt märke till att jag hade kommunicerat med henne när hon var helt utpumpad, genom att låta min fot närma sig hennes. Detta hade hon upplevt som att jag såg henne och brydde mig om henne trots att hon själv inte orkade ge något tillbaka. Jag märkte att hon hade svårt att befinna sig i mitten av rummet där kraften skulle fördelades lagom mycket. Detta tyckte Ester var en intressant iakttagelse. Ester vill avsluta med mjuka rörelser till klassisk musik. För första gången är det hon som leder rörelserna på en gång och jag bara speglar och tonar in. Hon börjar långsamt lyfta sina armar över huvudet och till-baka som om hon var en fågel. Vingslagen blev allt större och snabbare. Hon berättar att hon först efteråt förstod att dessa symboliska vingslag var som ett avsked till mig. Jag svarar att jag såg en kvinna som tar större plats än för tio veckor sedan och som vågar breda ut sina vackra vingar. Sammanfattning intervju nr. 2 Ester tycker att hon uppnått sina mål över förväntan. Hon har vidgat sitt rörelse-mönster och blivit mer medveten om sina spänningar, var de sätter sig och varför hon får dem. Hon har märkt att minnen som väckts till liv under terapin har gett kroppsliga symtom.

”….och vissa obehagliga minnen har också talat om för mig att det sätter sig i kroppen……..bara ihågkomsten av ett minne har påverkat mig oerhört starkt. Jag trodde inte att det fanns kvar så till den milda grad…… kroppen minns!”

Framförallt har de symboliska gestaltningarna i leken hjälpt henne med denna bearbetning. Hon poängterar att hon kommit underfund om sin kropp och verkli-gen lärt känna den. Hon tycker att det varit härligt att tillåta sig själv att röra sig på sitt sätt och att det inte behöver vara rytmiskt och vackert för att vara okej. Hennes krav har minskat. Hon har blivit medveten om att kroppen inte är så gro-tesk som hon tidigare tyckte. Hennes kroppsbild har blivit mer tillåtande och snällare. Hon berättar att hon redan innan terapin hade startat denna kroppsliga förändringsprocess, men att dansterapin blivit som pricken över i. Ju mer hon har dansat och rört sig desto mer tycker hon att hennes kroppskännedom har ökat. Ju mer hon har dansat desto mer tycker hon att hon varit kapabel att hitta nya rörel-ser. Hon berättar att hon har försökt att släppa taget om CP-Ester, släppa taget om kraven.

”Jag tycker det är lättare när man leker sig fram i dansen att glömma den där CP-Ester. För då uttrycker jag känslor och inte det där gymnastiska, va.”

Esters fysiska välbefinnande har ökat. Hon beskriver det psykiska välbefinnandet som omtumlande. Dansterapin har fått henne att minnas saker som har varit job-biga, som hon trodde att hon hade bearbetat klart. Hon har blivit mer medveten om osämjan mellan höger och vänster kroppshalva.

”Jag har blivit ännu mer medveten om osämjan mellan mina kroppshalvor och jag vill faktiskt medvetet arbeta mera med dem….att försöka få fram mera den där spontana, kreativa sidan……”..det är fortfarande en kamp mellan dem……men jag tror att de kan bli mer sams efter det här, än innan……”

Något som Ester återkommer gång på gång till i denna intervju är upptäckten av sin mage och andning.

”Man skulle kunna använda magen mycket, mycket mer……det är spännande faktiskt tycker jag. I magen ligger andningen också va?.....och den behöver man arbeta med…..magen och andningen………alltihopa…….om jag vågar släppa fram magen så kommer kanske lusten fram också……”

På frågan vilken kroppsdel hon nu upplever mera tydligt och klart svarar hon:

”Magen………jag ser magen på ett nytt sätt. Framförallt genom andningen…. jag har fått ner andningen i magen mycket mer än vad jag haft de sista åren. Då har andningen varit här uppe……och det blir mycket mer ansträngande och låter mera spänt och alltihopa……så bara att få ned andningen till ma-gen, eller känslan ned till magen och arbeta mer med magen……det sitter ju väldigt mycket i magen………jag tror att de tillfällen i livet då jag mått bra så har magen mått bra…..det vill säga andningen har kommit rätt och lugnt och harmoniskt. Allt sitter i magen tror jag….”

Hon upplever sig inte alls lika splittrad som innan terapin. Hon tycker att hon fått ihop kroppen mer. Ester verkar förvånad över sin egen kropp. Hon säger att hon fått en ny syn på sin kropp.

”Jag är förvånad över vad min kropp har kunnat uttrycka…mycket mer än vad jag kunde förvänta mig……framförallt under leken.”

Hon har känt förväntan, spänning och glädje inför sessionerna, att äntligen få komma till terapin och röra på sig. Terapin har gett många nya tankar och upple-velser. Balansen upplever Ester inte har förändrats alls under denna korta period, inte heller förankringen i stående eller gående. Däremot har hennes förankring till underlaget när hon ligger ned och vilar ändrats, genom att hon direkt kopplar

till sin andning. Det är lättare att vila och koppla av när hon först fokuserar på andningen, som ett sätt att förankra sig till underlaget. Hon upplever ingen skill-nad på den kroppsliga smärtan. Hon har däremot blivit mer medveten om att den finns där och varför den finns. Hon har blivit medveten om att höga krav sätter sig som fysiska spänningar i kroppen och dessa får hon ont av. Hon har lika svårt att förhålla sig till takten i musik. Men med hjälp av att spegla mina rörelser kun-de hon känna sig rytmisk och det kändes skönt. Å andra sidan har ett tema under terapin varit att man inte måste förhålla sig till takten i musiken utan att i stället hitta sin egen inre rytm. Detta har gjort att kra-vet på att dans måste se ut på ett visst sätt, har släppt. Det är roligare att dansa numera med den vetskapen. I mötet med andra lägger hon inte band på sin kropp på samma sätt som tidigare. Hon försöker bjuda på hela sig och passar det inte så får det vara. Det är det där spända CP-uttrycket som gör att vissa människor känner sig illa till mods och detta påverkar henne fortfarande. Hon speglar sig i dessa människors känslor, men det har blivit bättre, genom att försöka slappna av mer i mötet med nya människor. I vardagen lyckas hon fokusera mer och stressar inte upp sig bara för att det går motoriskt långsamt. Hon lyckas genom att släppa tvivlet och tänka på andningen. Tidigare flaxade hon runt i hemmet och skulle göra allt på en gång. Nu riktar hon sin kraft på en sak i taget. Ester beskriver att känslan av kraftlöshet, som hon hade innan terapin, har mins-kat. Hon har förstått vilken kraft det är i dansens uttryckssätt. Det var härligt att säga nej både med kropp, röst, andning och känsla. Hon uppfattar dansterapi som en underbar metodform som andra med CP-skada skulle ha nytta av. Hon menar att dansterapi ökar kroppsmedvetenheten.

”Jag kan föreställa mig att det är många CP-skadade som har ungefär samma upplevelser som jag av kroppen och jag skulle verkligen……..att fler fick samma möjlighet som jag.”

Resultat Resultatet kommer delvis att redovisas i kategorier. Kategorierna som valts är de dansterapeutiska teknikerna spegling, intoning, symbolisering (lek), polaritet och andning. Dessa visade sig vara de redskap som var de mest betydelsefulla för Esters utveckling. Det var inte på förhand bestämt att dessa kategorier skulle an-vändas för resultatredovisningen. Dessa framträdde tydligt först efter analysering av befintligt sessionsmaterial. Resultatet redovisar även ritad kroppsbild före och efter terapin och avslutningsvis kroppsbildsförändring. Spegling Marion Chase myntade begreppet ”mirroring”. Genom spegling, som inte får förväxlas med att härma, kan en terapeutisk allians uppstå genom att terapeuten svarar och bekräftar sin klient genom att spegla dennes rörelser. Klienten känner sig sedd och förstådd för den han/hon är (Levy 1992). Spegling kan liknas vid ett samspel mellan klient och terapeut som möjliggör ett möte mellan dessa. Inled-ningsvis kan det vara en trygghet att låta klienten låna terapeutens rörelser genom spegling. I början vill Ester spegla mina rörelser. Detta skapar trygghet då hon inte behöver känna kravet att prestera. Genom speglingen vidgas även hennes rörelseuttryck. Hon lånar mina rörelser och får smaka på hur de känns i sin egen kropp. Denna lånade kroppsbild kan hon ganska snart ta med sig hem och göra till sin egen när hon dansar hemma. Spegling av mjuka rörelser skapar viss ång-est i början. Ester har erfarenhet av att kroppsligt inte duga och att ständigt bli kroppsligt bedömd. I dansterapin ställs inga krav på att göra rörelser på rätt sätt. Så småningom känner därför Ester sig så pass trygg att det går att spegla hennes rörelser. Detta upplever Ester som en stor bekräftelse och att det är tillåtet att få röra sig på sitt speciella sätt utan att det behöver vara rytmiskt eller vackert. Intoning Spädbarnsforskaren Daniel N. Stern (1991b) menar att affektintoning - känsloin-toning handlar om samspelet mellan barn och vårdare både vad gäller rytm, in-tensitet och varaktighet i kontakten dem emellan. Det är det inre känslotillståndet som matchas och inte det yttre beteendet. Barnet blir via detta känslomässigt kor-rekta matchande bekräftat och tryggt. Dansterapeutiskt handlar intoning om att tona in klienten känslomässigt på ett rörelseplan och att hitta samma våglängd. Att skapa en kontakt - ett möte. Klienten känner sig då bekräftad och sedd och upplever att hon/han delar något unikt med någon annan. Detta märktes tydligt tillsammans med Ester. Den känslointoning som beskrivs i Sterns litteratur kan liknas vid den ickeverbala rörelseintoning som sker i dansterapi. Att tona in

Esters kroppsliga och känslomässiga tillstånd skapade en trygghet hon tidigare aldrig upplevt. Symbolisering/Lek Marion Chace menade att man i dansterapin kan uttrycka känslor i symbolisk form. I dansterapin ges möjligheter att på ett kroppsligt plan använda sig av sym-boliska uttryck (Levy 1992). I denna kreativa rörelseprocess hamnar klient och terapeut lätt i ett lekområde. Dansen blir som bryggan mellan det inre och det yttre (Thelin 1997). Kroppsrörelser kan ses som ett uttryck för omedvetna pro-cesser, som transformeras till rörelser (Nyström 2002). I denna kreativa process kan känslor, tankar, fantasier och livsteman bearbetas i symbolisk form för att kunna bredda, utvidga och utforska dessa (Levy 1992). Det första man kan lägga märke till i denna kreativa handling är ett möte mellan klient och terapeut, menar Rollo May (1994). Ester har inte lekt med andra barn och hon har aldrig haft nå-gon bästa kompis. Lekandet är därför nytt för henne och det är terapeutens upp-gift att låta Ester få uppleva detta mellanområde mellan fantasi och verklighet. Leken sätter igång hennes kreativa förmåga och många tankar och fantasier väcks. Duger jag som jag är? Tänk om jag blir avvisad? Vill någon verkligen leka med mig? Om jag inte vill leka längre, hur visar jag detta? Om jag säger nej till min lekkamrat kommer hon att fortsätta tycka om mig? I terapins ständigt återkommande, kreativa rörelselekar kan Ester för första gången konfronteras med dessa frågor. Det kreativa upplevandet får henne att använda hela sin per-sonlighet och hon säger att hon börjat tänka i nya banor. Ester tycker att det är symboliseringsmomenten, eller leken, som hon själv kallar det, som ger henne allra mest. Då har hon möjlighet att glömma CP-Ester. Här vågar hon äntligen vara det obstinata barn hon aldrig fick vara, som Lotta på Bråkmakargatan. I dansterapin hittar hon en lekkamrat i mig. Polaritet Att arbeta med polariteter i dansterapi är tacksamt, menade Mary Whitehouse (Levy 1992). På rörelseplanet blir det tydligt att klienten inte består av anting-en/eller utan av både/och. Rent mekaniskt består människokroppen av kroppsliga polariteter. Till exempel att böja och sträcka en kroppsdel, att kura ihop sig - att sträcka ut sig, att gå snabbt eller långsamt. Kroppen har en unik förmåga att på en symbolisk rörelsenivå få klienten att på ett djupare plan förstå att t.ex. starka kontra svaga rörelser hänger ihop i ett kontinuum, precis som alla andra polarite-ter i livet. Krav - Spontanitet Hon beskriver sin högra sida som den som motoriskt fungerar bäst och där hon lägger mycket krav på att prestera. Den vänstra sidan där rörelserna är mer ofri-villiga beskriver hon som den mer spontana sidan, men också den sidan där de

olydiga CP-rörelserna är mest framträdande. Det finns en konflikt mellan den kreativa, spontana och olydiga CP-sidan och den kravfyllda högersidan. Under dansterapin belyses denna konflikt där hon berättar om sin längtan efter att få vara fri, spontan och få vara den hon är fullt ut. Innan terapin upplevde hon att relationen till hennes kropp var en inre kamp, efter terapin kan hon nu se att den-na inre kamp handlar om konflikten mellan höger och vänster kroppshalva. Groteskt - Vackert Ester upplever sig framförallt grotesk i andras ögon, men även i sina egna. Denna groteskhet försöker hon behärska så gott det går och groteskheten symboliseras av de ofrivilliga CP-rörelserna. Det finns en längtan efter det vackra, mjuka och estetiska. Men vad döljer sig bakom ett ord som groteskhet? Detta utforskas un-der terapin. Ur detta ord väcks känslor av att få vara som man är fullt ut. Under bardomen var allt som var onormalt oacceptabelt och Ester har stängt inne det onormala med sådan kraft att spontaniteten kvävts till viss del. Hon har en läng-tan efter frihet. Efter en tid undrar Ester om det finns något annat ord för gro-teskhet. Hon tycker att detta ord är för starkt för att beskriva en del av sin kroppsbild. Detta kan tolkas som att Ester alltmer börjar acceptera det kraftfulla och starka inom henne. Vem säger att det groteska inte kan vara något kreativt, kraftfullt och vackert som väntar på att bli bekräftat och sett? Stort - Litet Under en session väcker stora rörelser ångest. Ester upplever att hon tar för stor plats. Hon vill göra små, osynliga rörelser. I den symboliska leken utforskas stora och små rörelser och Ester kan sätta ord på varför stora rörelser väcker ångest. Det finns en längtan att få ta fram sitt rätta jag, men har denna sida alltid fått stängas inne, väcks ångesten till liv. Ester älskar att ha rödmålade tånaglar. Det är så långt hon vågar sträcka sig med sin kvinnlighet. Dessvärre är fötterna instäng-da i ett par skor mestadels. Tänk om den röda färgen kunde sprida sig upp längs kroppen så att hon blir mer synlig. Hon kopplar till den lilla figuren i mumintrol-len, den lilla flickan som bara blir synlig då hon får bekräftelse. Så liten känner sig Ester ibland. Ja - Nej I denna polaritet finns mycket att hämta, framförallt med ordet nej. Ester tycker det är en sådan befrielse att få integrera både röst, andning och kropp på ett rörel-seplan. Hon berättar att denna polaritet har satt igång många minnen. Avstånd - Närhet Hur nära vågar jag släppa in någon människa? Att släppa någon inpå livet gör mig också mer sårbar. Tänk om jag blir avvisad och missförstådd på nytt? I rörel-selekar kunde dessa fantasier, tankar och känslor utforskas.

Huvud - Kropp Ester har ett dualistiskt förhållningssätt när hon beskriver sin kroppsbild. ”Det är en ständig kamp mellan mig och min kropp” eller ”Jag vill en sak och kroppen något annat”. Hon beskriver en tydlig split mellan huvud och resten av kroppen där huvudet står för intelligens och kroppen, detta groteska som måste tyglas för att inte avslöja henne. Ester har alltid haft höga krav på sig själv. Hon har dock en längtan efter att bli mindre kravfylld och mer tolerant mot sig själv. Hon strä-var efter att få en mindre sträng kroppsbild. Detta har varit ett tema i dansterapin. Att integrera polariteten huvud-kropp är en väg att minska denna split och att förändra kroppsbilden. Kraftfullt - Kraftlöst Ester har svårt att balansera kraften. Antingen blir det för mycket både rent fy-siskt men också psykiskt, eller så tappar hon all ork. När hon inte orkar får hon skamkänslor, att inte orka det som alla andra gör. Detta tema utforskades i dans-terapin. Ur dessa polariteter som beskrivits ovan kunde Ester utforska sina kroppsuttryck, vilket var ett av hennes mål. Genom dessa kroppsligt upplevda polariteter väck-tes många tankar, funderingar, känslor och fantasier, vilka kunde bearbetas både kroppsligt och verbalt under terapin. Andning Andningen är ett centralt begrepp i dansterapi. Även om man som terapeut inte alltid nämner andningen, så brukar en friare andning ske automatiskt då fysiska och psykiska spänningar släpper. Andningen påverkas av känslor. En människa som ofta varit rädd under barndomen kan ha fått en återhållen och spänd andning som även speglar den vuxna andningen (Roxendal & Winberg, 2002). Andning-en kan ses som bryggan mellan kropp och själ, eller bryggan mellan det yttre och det inre. I dansterapi kan andningen bli mer flödande och fri från spänningar, vil-ket kan påverka känslolivet. ”Det råder en oerhört intim samverkan mellan vårt känslotillstånd och vår and-ning. Vi andas kort och häftigt när vi är upprörda. Vi andas djupt och lugnt när vi är avspända - vi blir avspända när vi andas djupt och lugnt” (Rudberg, 1985). Under terapin har Ester blivit mer medveten om sin andning. Detta utan att tera-pin egentligen har lagt fokus på andningen. Ester påstår att hon upplever sig mindre splittrad i kroppen. Detta kan hänga samman med att hon nu har upptäckt sitt andningscentrum. Man skulle kunna påstå att hennes överkropp och under-kropp har fått en förbindelselänk med hjälp av detta nyupptäckta andningscent-rum, vilket gör att hennes rörelser kan få en mer riktad kraft inifrån och ut. Hon beskriver även att hon nu kan fokusera mer på en sak i taget och att rikta kraften

mot ett mål istället för flera. Innan kände hon sig splittrad av att göra allt på en gång. Kraften fördes då ofokuserat och oriktat utåt. Hon upplever fortfarande att kroppen emellanåt vägrar lyda, men genom att hitta ett lugn och ett riktat fokus via andningen, kan kroppen samarbeta mer. Genom denna ökade medvetenhet blir hon även medveten om sin kvinnlighet och lust, inte bara den sexuella lusten, utan lusten till själva livet. Vid CP atetos kan det vara svårt att samla ihop krop-pen då ben och armar är svåra att koordinera. Kroppsrörelserna lever främst ute i periferin. Att hitta sin andning kan vara ett sätt att få kroppsrörelserna mer sam-lade och mindre perifera. Ritad kroppsbild Text till bild 1 Ester säger att hon är en person som är ”mest uppe i huvudet”. När hon pratar om sig själv har hon ett dualistiskt förhållningssätt mellan kropp och intellekt vilket kan symbolisera den långa pinnen till hals som har liten kontakt med resten av kroppen. Ester säger att hon upplever sig splittrad och grotesk och hon har valt att med ord förtydliga den split hon upplever mellan höger och vänster sida. Hon har ritat sin smärta i höger armbåge och vänster arm. Ester har också ritat ett streck i midjan som skulle kunna ses som en split mellan överkropp och under-kropp. I terapin kom det fram att hon känner sig handlingsförlamad i sin mam-mas närvaro. I teckning 1 har Ester inte ritat några händer. Bilden ger ett kantigt, asymmetriskt och hårt intryck. Bild 1. Ritad under intervju 1.

Text till bild 2 Ester har under dansterapin upptäckt sitt andningscentrum. Hon känner att hon fått ihop kroppen mer. Under terapin bearbetades gamla minnen knutna till kon-takten med modern. I teckning 2 har Ester valt att rita händer som är placerade i midjan. Hennes centrum är mer framträdande. Halsen är kortare och bredare och är förenad med resten av kroppen. Dessutom har Ester valt att färglägga halsen. Under terapin börjar hon känna sig alltmer kavat och står ofta med händerna i sidorna, precis som på bilden. Under terapin har hon blivit mer medveten om sina spänningar och smärtor och orsaken till dessa. På bild 2 finns kanske därför inget behov av att rita ut smärtan som på bild 1. Denna bild ger ett mer mjukt, symmet-riskt och samlat intryck än bild 1. Bild 2. Ritad under intervju 2.

Vi har tillsammans jämfört teckningarna och kommit fram till bildbeskrivningar-na ovan. Detta ska inte jämföras med den tolkning som bildterapeuten gör.

Kroppsbildsförändring Ester nämner att det är magen som är den kroppsdel som hon upplever mera tyd-ligt och klart efter terapin. Innan terapin beskrev hon sin mage som en ful putma-ge. Efter terapin upplever hon magen och andningen som något mycket intres-sant. Hennes överkropp och underkropp har fått en förbindelselänk via magen och andningen. Den splittrade känslan i kroppen har minskat och hon känner att hon fått ihop kroppen mer. Hon har vidgat sitt rörelsemönster, blivit mer kropps-medveten och fått en ny syn på kroppen. Hon menar att hon verkligen har lärt känna sin kropp på ett nytt sätt. Hon är förvånad över vad kroppen kan åstad-komma. Hon har fått en ökad tillit till sitt eget kroppsspråk. Esters kroppsbild är påverkad av hur andra har bemött hennes kropp. Innan tera-pin upplevde hon sig grotesk i andras, men också i sina egna ögon. Hon hade en sträng kroppsuppfattning med höga krav på sig själv. Under terapin blir kropps-bilden mera mjuk och tillåtande. Hennes krav har minskat på att det måste se ut på ett visst sätt när hon skall göra något kroppsligt. Det är okej att göra saker på sitt sätt och att hon duger som hon är. Ester nämner att ju mer hon har dansat ju bättre kroppsuppfattning har hon fått och på så sätt har hon hittat nya rörelser. Detta stämmer väl överens med vad Schilder (1978) sa om förändrad kroppsbild med hjälp av dans. Dansen och rörelserna har gett henne positiva tankar om sin kropp istället för det motsatta och detta har ökat hennes självkänsla. I mötet med andra lägger hon inte längre lika mycket band på sin kropp. Detta kan tolkas som om hon accepterar sin kropp mera nu än innan dansterapin. Ester har haft en tuff uppväxt där hon ofta har känt sig ensam. I fråga nr.19 i intervju nummer 1. vill hon under frågealternativet annat………. fylla i ordet ensam. I samma fråga i intervju nummer 2. (nr. 29) nämner hon inte detta ord. I intervju 2 markerar hon inte att hon känner sig upprörd, irriterad och okoncentrerad (nr. 29) och att kroppen är trött, ömmande och vinglig (nr. 30), vilket hon gjorde vid första tillfället. En intressant aspekt att reflektera över är upplevelsen av att vara mindre vinglig. Genom att ha fått kontakt med sitt centrum upplever hon sig troligtvis mindre vinglig efter terapin, även om hon inte uppfattar sig som mer grundad till under-laget i stående och gående. Genom att jämföra teckningarna kan man få en ökad förståelse för att hon känner sig mera centrerad och stabil efter terapin, vilket kan beskrivas som en känsla av att vara mindre vinglig. Under dansterapin har hon kunnat möta sig själv tillsammans med en annan människa och har då fått uppleva en trygghet hon tidigare aldrig känt, som upp-levdes unik och värdefull. Måhända har denna trygghet fått henne att känna sig mindre ensam.

Slutsatser Syftet med denna studie var att undersöka om dansterapi med en vuxen kvinna med atetotisk CP-skada kunde ge en förändrad kroppsbild efter tio dansterapi-sessioner. Trots en så kort terapiprocess kan resultatet tolkas som om en kropps-bildsförändring har skett. Det sätt som kroppsbilden har förändrats på är genom minskad stränghet mot kroppen, ökad kroppsmedvetenhet, vidgat rörelsemönster och minskade krav på sig själv. Esters upplevelse av sig själv är att hon är mer tillåtande, mer accepterande och har en mer realistisk kroppsupplevelse. Hon läg-ger inte lika mycket band på sina kroppsrörelser i mötet med nya människor. Detta skulle kunna ses som om hon har fått en ökad trygghet och tillit till sina kroppsuttryck via utforskandet av kroppens möjligheter. Dansterapin visade sig rymma många möjligheter för att utveckla en mer positiv kroppsbild. Resultatet i denna uppsats uppfyller syftet och frågeställningarna.

Diskussion Denna uppsats riktar fokus på en person med CP-skada och hennes kroppsbilds-process via tio dansterapitillfällen. Jag har försökt att tolka materialet för att ut-värdera om någon kroppsbildsförändring har skett och i så fall på vilket sätt. Så som jag har tolkat det är det teknikerna spegling, intoning, symbolisering/lek, polaritet och andning som har varit de viktigaste dansterapeutiska redskapen och som har påverkat kroppsbilden i positiv riktning. Tillsammans med en annan försöksperson hade kanske andra tekniker varit mer framträdande. En annan författare hade måhända valt ut andra aspekter. Detta har dock varit mitt sätt att ge rättvisa åt den förändring som Esters kroppsbild har genomgått. Givetvis går det inte att säga något generellt om denna diagnos och kroppsbildsförändring. Jag tycker dock att mycket av det Ester beskriver om sin kropp stämmer med vad andra personer med denna diagnos brukar berätta. Givetvis har jag som både dansterapeut och författare till denna studie haft en subjektiv uppfattning om vad som har skett i terapin. Men eftersom detta är en kvalitativ studie har fullkomlig objektivitet inte varit syftet. Det hade förmodli-gen varit lättare att redovisa kroppsbilden om jag hade valt ett redan befintligt kroppsbildstest. Innan terapin startade hade jag vetskap om vem Ester var och jag hade tidigare träffat henne som sjukgymnast. Detta kan ifrågasättas, men med tanke på den begränsade tid som fanns att disponera, så valdes detta alternativ. Det kan till och med ha varit en fördel, då Ester snabbt kände sig trygg och en arbetsallians ska-pades nästan omgående. Det märktes inga tendenser från Esters sida att blanda ihop mina två olika yrkesroller. Det är också viktigt att poängtera att Ester redan var i en stark utvecklingsfas, där hon endast behövde lite hjälp på traven. Dans-terapin blev som pricken över i, som hon själv beskriver det. Jag skulle tro att längre tid behövs för de flesta människor för att förändra sin kroppsbild. I syftet skriver jag att min förväntan är att få en ökad förståelse hur en person med CP uppfattar sin kroppsbild i relation till sig själv och andra. Ester har med sin inlevelsefulla och tydliga beskrivning verkligen uppfyllt detta önskemål. Ester har även haft möjlighet att ändra på min tolkning av intervjuer och sessio-ner då hon har haft tillgång till texten. Om mer tid hade funnits hade en längre terapiperiod varit att föredra. Det är förvånande att en så stark utvecklingsprocess ändå kom till stånd. En av orsakerna till detta är troligtvis att Ester snabbt kände sig trygg och att hon var starkt motiverad. Mer forskning på vuxna personer med CP vore önskvärt. Det vore intressant att göra en studie där självständighetsutveckling och autonomi åskådliggörs efter dansterapi. Intressant vore även att se om dansterapi kan förbättra den alternativa

kommunikationen för personer med CP, som inte kan tala. Det vore även spän-nande att göra en större studie där flera vuxna personer med CP jämfördes med en kontrollgrupp och där något utvalt kroppsbildstest användes för att utvärdera kroppsbilden. Ester framför att hon inte blivit tillräckligt bekräftad genom åren. Citat från inter-vju 1: Uppfattar du dig själv som en person som har höga krav?

”Oja!!” Vad kommer det ifrån?

”Det har alltid funnits, ända sedan födseln. Jag har blivit så arg på mina höga krav. Jag behöver inte alltid ha dem…..och det är inga andra som ställer dom…….. ingen har ställt några som helst krav på mig, så jag har byggt upp krävandet på mig själv…….för att känna att jag finns till och känna att jag duger, då känner jag att jag kan……..så måste det vara.”

Att ställa egna krav är ett sätt att finnas till säger du?

”Att bli bekräftad…..” När jag läser citaten ovan tänker jag på orden delaktighet och bemötande och dess betydelse. Att vara delaktig i sitt eget liv handlar bland annat om att männi-skor ställer krav på mig som funktionshindrad, precis som man ställer krav på alla andra. Det verkar inte ha varit någon som trodde på Esters förmåga som liten, kanske av ren välvilja, men detta har skapat en känsla av att vara osynlig i många sammanhang i livet. Ester har upplevt sig förminskad och ställd utanför gemenskapen genom särbehandling. En överlevnadsstrategi kan ha varit att ställa dessa krav på sig själv, eftersom ingen annan gjorde det och att på så sätt få en känsla av att finnas till och att vara synlig. Hennes starka överjag har ställt till med problem i livet, bland annat ge-nom utbrändhet och förtidspensionering. Ester återkommer ofta till hur hennes kropp under årens lopp har blivit betraktat som något som inte duger. Dels från sina föräldrar och skolkamrater, men även från läkare och sjukgymnaster. En människas kroppsbild formas av hur andra människor ser på kroppen och detta beskriver Ester tydligt under intervjuer och sessioner. Återigen vill jag återge ett citat från intervju nr 2:

”Jag tycker det är lättare när man leker sig fram i dansen att glömma den där CP-Ester. För då uttrycker jag känslor och inte det där gymnastiska, va.”

Dagens sjukgymnaster arbetar annorlunda än vad man gjorde under Esters upp-växt. Idag är det inte diagnosen som styr utan den enskildes uppsatta mål och önskningar. Vi ser till den enskildes möjligheter, hellre än begränsningar. Men jag tror att det är något annat som Ester vill ha sagt med citatet ovan. Jag tror att det är viktigt att precis som Kierkegaard skriver i sin dikt, som läsaren kan ta del av på nästa sida, att hjälpa något handlar om att på djupet våga möta en annan människa på den nivå som denna befinner sig på. Oavsätt vilken professionalitet man har när man arbetar med människor måste detta vara det allra viktigaste. För Ester var denna nivå att först och främst inte bli betraktad som en person med CP, utan att bli bemött för den person hon är. Genom att inte bli betraktad som CP-skadad verkar det som om hon blev allt mindre osynlig och alltmer bekräftad. Esters höga krav på sig själv försvagades och en mer positiv kroppsbild kunde då träda fram. Hon vågade successivt stå upp för den person hon var, lita på den och på så sätt bli mera hel. Jag tror liksom Ester att den kreativa leken (symboliseringen) var mest betydelse-full. Där fick hon möjlighet att möta sitt rätta jag och finna lusten i sina kroppsut-tryck. Dansterapin öppnade dörren till en ny värld som hon inte trodde existera-de. I det kreativa upplevandet fick hela personligheten och hela hennes kroppsli-ga väsen plats. Ingenting behövde kvävas, rättas till eller motoriskt förbättras. I denna process kunde hon äntligen se sin kropp som något unikt och värdefullt. Citat ur intervju nr. 2:

”Jag är förvånad över vad min kropp har kunnat uttrycka…mycket mer än vad jag kunde förvänta mig……framförallt under leken.”

Rollo May (1994) menar att all kreativitet innebär ett möte. Barnets lek känne-tecknas av ett sådant möte och att detta möte är en av de viktiga prototyperna för kreativiteten i vuxen ålder. Ester berättar under intervju 1 att hon har en stark längtan efter att få skapa och att hitta nya sidor i sig själv. Hon nämner under sessionerna att hon aldrig lekte med andra barn. Winnicott (2003) menar att en mycket viktig uppgift för terapeuten är att lära klienten att leka. I lekens (symbo-liseringens) läkande mellanområde kunde Ester lyfta fram sin kreativa och konst-närliga begåvning. I mötet med denna inneboende kraft kunde kroppsbilden för-ändras. Eftersom rörelse är avgörande för uppbyggandet av kroppsbilden, tror jag, lik-som Ester, att dansterapi har mycket att erbjuda personer med CP och det konst-närliga, kreativa skapandet borde få större utrymme i mötet med dessa männi-skor. Ett uttryck som den svenska dansterapeutpionjären Karin Thulin ofta nämn-de under min dansterapeututbildning var: ”Allt skall vara till växt”. Detta uttryck har jag tagit fasta på, både som dansterapeut och sjukgymnast.

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål,

måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör,

men först och främst förstå det hon förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng

och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre

i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa

och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,

utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.

Søren Kierkegaard, dansk filosof (1813-1855)

Referenslista Beckung, E., Brogren, E., Rösblad, B. (2002) Sjukgymnastik för barn och ung-dom. Studentlitteratur, Lund. Bunkan, B. (1987) Muskelspenninger og kroppsbilde, underssökelse og behand-ling. Universitetsforlaget AS, Oslo. Bunkan, B. (1996) Kropp, respirasjon og kroppsbilde. Ressursorientert kropps-undersökelse og behandling. Universitetsforlaget AS, Olso. Damasio, A. R. (2002) Känslan av att leva. Natur och Kultur, Stockholm. Damasio, A. R. (2003) Descartes misstag, känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. Natur och Kultur, Stockholm. Dropsy, J. (1998) Leva i sin kropp. Kroppsuttryck och mänsklig kontakt. Natur och Kultur, Stockholm. Egidius, H. (1994) Termlexikon i psykologi, pedagogik och psykoterapi. Student-litteratur, Lund. Esben, P. (2002) Cerebral Parese-med nye ojne. CP Centret/Spastikerforeningen, Köpenhamn, Danmark. Fisher, S. & Cleveland, S. E. (1955) The role of body image in psychosomatic symtom choise. Psychological Monographs: General and Applied, vol.69, No. 17. Houston, Texas. Fisher, S. & Cleveland, S.E. (1968) Body Image and Personality. Dover Publ. New York. Fyhr, G. (2003) Hur man möter människor i sorg. Natur och Kultur, Stockholm. Grönlund, E (1994) Barns känslor bearbetade i dans. Stockholms Universitet: Pedagogiska institutionen. Akademisk avhandling. Grönlund, E. (1988) Danslek med rörelsehindrade barn. Att uppleva och uttrycka känslor i dans. Natur och Kultur, Stockholm. Grönlund, E., Renck, B. (2004) Dansterapi – en målinriktad behandling som stöd och hjälp för pojkar med diagnosen ADHD/DAMP. Danshögskolan, Karl-stads Universitet.

Havnesköld, L & Mothander, P. (2002) Utvecklingspsykologi. Psykodynamisk teori i nya perspektiv. Liber, Stockholm. Härkönen, B. (2001) Dansterapi som möjlighet i behandling av ätstörningar, med fokus på anorexia nervosa. Pedagogiska institutionen, Stockholms Univer-sitet. Lagerheim, B. (1988) Att utvecklas med handikapp. Norstedts Förlag AB, Stock-holm. Levy, F.J. (1992) Dance/Movement Therapy. National Dance Association, American Allinace for Health, Physical Education, Recreation, and Dance USA. Mattsson, M. (1998) Body awareness, applications in physiotherapy. Umeå uni-versitet. May, R. (1994) Modet att skapa. Natur och Kultur, Stockholm. Merleau-Ponty, M. (1997) Kroppens fenomenologi. Bokförlaget Daidalos AB, Göteborg. Mutch L., Alberman, E., Hagberg, B., Kodama, K., Perat, MV., (1992) Cerebral palsy epidemiology :Where are we now and where are we going? Dev Med Child Neurol 34:547-55. Nyström, K. (2002) Dans på gränsen. Demensdrabbades kommunikation i dans-terapi. Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet. Akademisk avhand-ling. Ringström, U. (1999) Kroppen som framtidsprojekt. Unga CP-skadades upple-velser av habilitering. Omsorgsverksamheten FoUU-enheten, Stockholms läns landsting. Rosenhagen, S. (2003) Människans olika kroppsbilder. En litteraturstudie av fenomenet och begreppet kroppsbild. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet. Roxendal,G & Winberg, A. (2002) Levande människa. Basal kroppskännedom för rörelse och vila. Natur och Kultur, Stockholm. Rudberg, B. (1985) Avspänning - ett sätt att leva. Natur och Kultur, Lund. Råsmark-Hammar, G. (2003) Body Image in adolescents with cerebral palsy. Växjö Universitet.

Sandström, K. (1997) Tankar om kropp och träning. En studie om kroppsbild och rörelseträning hos personer med stroke. Institutionen för nervsystem och rörel-seorgan, avdelningen för sjukgymnastik. Linköpings universitet, Hälsouniver-sitetet. Schilder, P. (1978) The image and appearance of the human body. International University Press, New York. Stensman, R. (1989) Body image among 22 persons with acquired and congenital severe mobility impairment. Paraplegia 1989 Feb; 27 (1) : 27-35. Uppsala Universitet. Stern, D.N. (1991a) Ett litet barns dagbok. Natur och Kultur, Stockholm. Stern, D.N. (1991b) Spädbarnets interpersonella värld. Natur och Kultur, Stock-holm. Svenska psykoanalytiska föreningens skriftserie nr.5 (2002) Winnicott. Thelin, M. (1997) Från flicka till kvinna. En dansterapiprocess med tre unga kvinnor med anorexia nervosa. Danshögskolan, Stockholm. Winnicott, D.W. (1998) Barnet, familjen och världen. Centraltryckeritet, Borås. Winnicott, D.W. (2003) Lek och verklighet. Natur och Kultur, Stockholm.

Bilaga 1 Frågor till kroppsbildsintervju nr.1 Anamnes: Uppväxt, familjeförhållanden, skoltid, nuvarande situation, arbete, familj, kontaktnät. 1. Hur skulle du vilja beskriva dig själv? 2. Hur tror du andra människor upplever dig? 3. Hur skulle du vilja beskriva relationen till din kropp? 4. Hur tror du andra människor upplever din kropp? 5. Finns det något i din kroppsbildsuppfattning som du direkt kopplar till att du har en CP skada, och i så fall vad? 6. Är det något du upplever som svårast med din CP skada och i så fall vad? 7. Hur upplever du ditt fysiska välbefinnande? 8. Hur upplever du ditt psykiska välbefinnande? 9. Hur upplever du relationen mellan din högra och vänstra kroppshalva? *** 10. Hur upplever du relationen mellan din överkropp och din underkropp? 11. Upplever du att din kropp”hänger ihop”till en helhet, eller upplever du den splittrad? 12. Hur upplever du din balans när du rör dig? 13. Upplever du att det finns någon kroppsdel som du har svårare att få kontakt med, eller har svårare att styra? 14. Upplever du att det finns någon kroppsdel som du känner mer tydligt och klart? *** 15. Hur upplever du kontakten/förankringen med underlaget då du tex. står, går, sitter ? 16. Hur brukar du uppleva din kropp när du dansar och rör dig till musik? 17. När upplever du din kropp som mest levande? 18. Upplever du någon form av smärta i kroppen? I så fall var och hur upplevs den? *** 19. Vilket/Vilka påstående/påståenden stämmer på dig? Jag känner mig ofta: glad pigg otrygg lycklig trött ledsen arg upprörd irriterad stressad okoncentrerad lugn koncentrerad trygg harmonisk nöjd förstådd splittrad bekräftad olycklig obekräftad missförstådd annat………………. 20. Min kropp känns ofta: spänd lätt mjuk tung okoordinerad hård lugn stressad Avslappnad splittrad trött smärtande ömmande vinglig stabil harmonisk fumlig genomtränglig koordinerad ogenomtränglig annat………………

21. Var upplever du mittpunkten i din kropp? *** 22. Var i kroppen upplever du ditt JAG? *** Bilaga 2 Frågor till kroppsbildsintervju nr.2 1. Tycker du att dina uppsatta mål har uppnåtts? 2. Hur vill du symboliskt beskriva dig själv idag på ett kroppsligt plan ? 3. Hur vill du beskriva relationen till din kropp idag ? 4. Hur upplever du din kroppsbild idag jämfört med innan dansterapin? Förändrad? 5. Har kroppsbilden kopplat till själva CP skadan förändrats i någon riktning ? 6. Vad tycker du idag är det svåraste med din CP skada kopplat till din kropp ? 7. Hur upplever du ditt fysiska välbefinnande idag ? 8. Hur upplever du ditt psykiska välbefinnande idag ? 9. Hur upplever du relationen mellan din högra och vänstra kroppshalva idag ? *** 10. Hur upplever du relationen mellan din överkropp och din underkropp idag ? 11. Hur upplever du balansen idag ? 12. Upplever du att din kropp hänger ihop till en helhet, eller känner du dig splittrad ? 13. När upplever du din kropp som en helhet ? 14. A) Hur har du upplevt din kropp under själva dansterapisessionen ? B) På väg till dansterapin? C) På väg från dansterapin? D) Under veckan mellan sessionerna? 15. Finns det någon kroppsdel som du har svårare att få kontakt med, eller har svårare att styra ? 16. Finns det någon kroppsdel som du upplever mera tydligt och klart ? *** 18. Hur upplever du din förankring när du A) står B) går C) sitter D) ligger ? 19. Hur upplever du kroppen idag när du dansar och rör dig och ger dig hän i musik ? 20. Dansar/rör du dig mer hemma nu än innan dansterapin ? 21. När upplever du din kropp som mest levande ? 22. Har du haft smärta i kroppen under perioden då du fått dansterapi ? 23. Har du under dansterapin behövt ligga till sängs pga. stress och smärta ? 24. Hur förhåller du dig till dina höga krav idag, jämfört med innan dansterapin ? 25. Är det någon förändring i din kroppsbild när du idag träffar andra människor , jämfört med innan dansterapin ? 26. Upplever du att det efter dansterapin har blivit lättare eller svårare att förhålla sig till takten när du dansar och rör dig till musik ? 27. Har du blivit mer ”kompis med kroppen” efter dansterapin ? 28. Hur förhåller du dig idag till beskrivningen att du är en person som är mest uppe i huvudet ? 29. Vilket/Vilka påstående/påståenden stämmer på dig? Jag känner mig ofta: glad pigg otrygg lycklig trött ledsen arg

upprörd irriterad stressad okoncentrerad lugn koncentrerad trygg harmonisk nöjd förstådd splittrad bekräftad olycklig obekräftad missförstådd annat………………. 30. Min kropp känns ofta: spänd lätt mjuk tung okoordinerad hård lugn stressad Avslappnad splittrad trött smärtande ömmande vinglig stabil harmonisk fumlig genomtränglig koordinerad ogenomtränglig annat……………… 31. Var upplever du mittpunkten i din kropp ? *** 32. Var i kroppen upplever du ditt JAG ? *** 33. Rita din kroppsbild. Hur upplever du din kropp idag, efter dansterapin ? 34. Har du några kommentarer till följande teman, som ofta dök upp under dansterapin:

A) krav – spontanitet B) intellekt – kropp C) liten – stor D) mjukhet – groteskhet E) nej – ja F) avstånd -närhet G) kraftfullt - kraftlöst

35. Du har provat olika typer av terapier. Vad är din uppfattning om dansterapi som terapimetod? 36. Tror du att andra vuxna personer med CP skulle ha nytta av dansterpi i syfte att

förändra kroppsbilden ? 37. Vad är ditt sammanfattande intryck efter att ha haft dansterapi under tio sessioner? 38. Tror du att dina CP-rörelser har präglat din personlighet genom åren? 39. Hur känns det att terapin nu är slut ? 40. Planer inför framtiden ?

Handikapp & HabiliteringBox 17519, 118 91 Stockholm

Tel 08-690 60 00 Fax 08-720 44 55