Ett gränslöst område markerat av synliga och osynliga gränserEmilia Fehniger

Nordkalotten

I den allra nordligaste delen av Europas fastland ligger Nordkalotten. Fyra länder dominerar kartbilden: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Men landsgränserna är den moderna människans påfund. I området bor människor som levt gränslöst i årtusenden men som numera måste titulera sig som medborgare i ett land de kanske inte ens tror på. Häruppe finns det andra ramar och gränser som i många fall påverkat folket och deras liv i samma utsträckning som, om inte mer, än landsgränserna. Mest påtagligt är kanske regionens naturliga och topografiska karaktär - havet som blir till kust, kusten som övergår i inland, berg och vidder. Naturens egna gränser.

Mellan dessa gränser uppträder andra faktorer som både enar och skiljer åt. Här finns den eviga polarnatten som framåt våren övergår i dagen utan ände - ett oändligt flöde av ljus som skiftar långsamt och aldrig slutar att beröra. Dessutom finns det något som alltid har präglat livet här: det hårda, arktiska klimatet.

Dessa aspekter påverkar vardagen för människorna på Nordkalotten och därmed också arkitekturen. Min resa börjar Tromsø. Därifrån kommer jag att ta mig genom norska Finnmark och vidare till Murmansk. Resan tillbaka går genom norra Norges kustland för att avslutas i Tromsø igen. Inga specifika verk av arkitektur kommer att studeras, istället kommer jag att fokusera på mina egna upplevelser, samt relationen mellan livet och arkitekturen i området. Hur upplevs detta förhållande mellan människa och bebyggd miljö, och vad kommer den sig av? Under resans gång kommer jag att reflektera över hur relationen förändras och förhåller sig till varje enskild plats.

Här kommer mina upplevelser - När, var och hur…

Tromsø

Alta

Vardø

Hamningberg

Murmansk/ Му́рманск

Zapolyarny /Заполя́рный

Grense Storskog / Борисоглебский

Enontekiö

Kautokeino

Karasjok

Говорят, северяне суровы.Это выдумка, честное слово!

Ты на внешность поменьше смотри,Догадаться сумей, что внутри!Почему? Потому, что, если рядом друг,Станет Север светлее и теплее, чем Юг.

Наше общее море такое:Ни минуты не знает покоя.На поверхности лёд, а под нимПротекает горячий Гольфстрим.Надо чаще встречаться нам вместе.Говорить обо всём честь по чести,Чтобы в мирных фиордах всегда,Как беседа, журчала вода.

-Евгений Долматовский

Helt ärligt är det påhittDu tittar allt mindre på utsidan,

De säger att nordmännen är hårda.Gissa vad som finns där inneVarför? För att en vän är i närheten,Norden blir ljusare och varmare än i söder.

Vårt gemensamma hav är:Inte en minut, aldrig stilla.På isens yta och under denDen heta Golfströmmen strömmar.Vi borde träffas oftare tillsammans.Prata om allt av ära,som alltid i fredliga fjordar,Likt en konversation kluckar vattnet.

-Eugene Dolmatovsky 1977

Sånger av norra vännerПесни северных друзей

Staden, havet och den eviga dagen

Havet skapar en skarp gräns, hit men inte längre. Mötet är tydligt. I vattnet speglas staden som invaderat stranden. Byggnaderna verkar ha tillkommit i någon form av oregelbundet mönster. Som om ett sammelsurium av former, storlekar och nyanser slängts ut i olika omgångar samtidigt som byråkratin tagit tjänsteledigt och och låtit arkitekturen få leva sitt eget liv. På ytorna och sluttningarna mellan havet och de branta bergen stoltserar staden. Den är ny och gammal, vacker, ful, överraskande. Och framför allt omväxlande.

På stan är folk i rörelse, ett folk fullt av glädje. Tromsø är en välmående stad med ett folk som lever. Om sommaren tar man hand om ljuset som kommer på kort men intensivt besök, njuter av natten som aldrig dör. I staden bor det moderna folket, liknande de som du hittar in andra skandinaviska städer med stark identitet och hög framtidstro. Tromsø har sedan 70-talet och introduktionen av det “Arktiske Universitet” blivit en av norra skandinaviens gravitationspunkter. Här bor människorna med moderna jobb och hektiska liv där allt ska hinnas med. Mängden prylar är påtaglig, det materialistiska tycks spela stor roll. Prylarna väntar i garaget och på farstukvisten medan folket jobbar, får själva jobba när människorna blir lediga. Båten, skidorna, tältet, bilen, cykeln, stugan, hyttan. Sakerna som flyr staden och tar naturen i anspråk.

Dagen är lång och sommaren ljus. På samma gång - sommaren är kort och dagarna få, allt ska hinnas med på kort tid. Snart blir det mörkt igen. Tempot känns av i staden som verkar leva dygnet runt så här års. På bargatan är det fullt liv.

Tromsø 22.14

Foto: Glenn Morello

Enontekiö - genom Finland, på väg

En by i finska Lappland. Genom tallarna strålar solen som aldrig gick ner och är på väg upp igen. Jag möts av en blinkande skylt - OPEN.

I receptionen står en finsk man med käpp, krumryggad och glad. Jag är ute efter kaffe, kanske redbull, men blir erbjuden Zingo. Det får duga. Gubben är härlig, berättar på norsk-svenska med finsk brytning om byn som blivit en turistort. “Här fanns ingenting, det var helt tomt”, säger han. Jag kikar ut mot vägen, några träd, lite asfalt, fler träd. Husen står glest utmed vägen: ett stort hotell i loge-stil, en besynnerlig kyrka, en stugby med stugor utspridda runt en glänta. Det är tyst. Jag funderar lite över begreppet “helt tomt”.

Enontekiö 01.30

Inlandet och tempot

På väg mot byn som samlats i dalgången. Bilresan till Kautokeino tar en timma till. Genom Finland - tillbaka till Norge - över Finnmarksvidda.

Solen vände en bit ovanför horisonten. Jag möts av en ny plats, i en annan tid. Kautokeino är en by som verkar ha rotat sig sedan länge. Synen säger folktom - känslan svarar liv. Människorna finns bakom väggarna och under taken. Villor med tomter har tagit skydd i en dalgång, nära lugnt vatten och sandiga sluttningar. Husen i trä står samman mot naturen och en sak är säker: byn lever. Spåren är tydliga - nyklippt gräsmatta, den ensamma fiskaren, flaggan som hänger slött på fasaden. Alltjämt i stiltje.

Några nybyggda hus tyder på framtidstro. Inte som i Tromsø, där de nya husen hyser storstadens naivitet- nya material, oprövade koncept och progression. Här är det nya mer subtilt, en eftersträvan att vilja smälta in. Kollektivet känns viktigare, som om jantelagen styr.

Jag åker förbi diskoteket. Tidig söndag morgon, en falnande basgång, sista dansen. En natt som aldrig kom till sin rätt börjar gå mot dag.

Kautokeino 03.10

Finnmarken - inlandet och den egentliga dagen

Jag vaknar i bilen och får för första gången uppleva det egentliga dagsljuset. Det är en märklig känsla, även om solen aldrig gått ner upplevs platsen och ljuset på ett annat sätt.

I Karasjok stöter jag på ett intressant arkitektoniskt möte. Här ligger Sametinget som både vittnar om platsens vikt och om områdets historia. Samer har i årtusenden levt i detta land, oberoende av våra länders idéer om gränser. Det arkitektoniska uttrycket är tydligt: traditionellt i modern tappning.

På Matbutiken är det mycket folk. Jag oroar mig lite för trafiken. Ska jag verkligen ta E6? Det är tekniskt sett samma väg som går mellan Malmö och Göteborg, kan vara mycket bilar. Borde jag åka genom Finland istället? Jag ställer en försynt fråga till kassören - får ett skratt till svar.

E6an. Jag räknar minuter mellan bilarna jag möter: sex, fem,tio, fem igen, tolv... Den stora transportleden. Vid sidan av vägen växer potatis. Det slår mig lite hårdare efter ett litet tag, kan det verkligen växa här? Jag förvånas över åkrarna, över bruken, över livet och över människorna som bor här. Förundras över vidderna, närheten till nordpolen och polarklimatet.

Karasjok 14.30

Tydligt otydlig gräns

På håll ser jag ingen skillnad, det ser väl inte så annorlunda ut? En sorts träd här, samma sort där. Samma stenar, samma mossa.

Men den stoppar mig. Gränsen. Den vi själva skapat. Gränsen på kartan, skillnaden i våra plånböcker och hindret i vår kommunikation. Människans begränsningar.

Ryssland öppnar imorgon. Den båt som så enkelt tar mig över gränsen mellan land och hav fungerar inte här. Jag får vänta. Tiden går långsamt, den riktiga natten kommer aldrig. Jag försöker sova.

Grense Storskog / Борисоглебский 23.40

Samma inland, annat inland

En halvtimmes körning in i Ryssland slås jag av kollektivets tyngd. Från ingenstans dyker staden upp. Zapolyarny har en markant gräns mot omgivningen. Här är husen byggda i stora block med många människor på liten yta. Kollektivets kraft slår starkt, en enad front står vänd rakt mot mig och sänder ett starkt budskap om stabilitet och samverkan. Inte en villa i sikte.

Jag stannar inte länge. Men platsen förundrar mig. Mina begränsningar är tydliga och jag känner mig annorlunda. Språket, mitt velande när jag kör, försiktigheten när jag rör mig, allt pekar ut mig som en outsider. Jag blir irriterad på mig själv. Här bor människor precis som jag, med vanliga liv och en vilja att leva och överleva, utforska och lära sig. Jag vill bara smälta in, men känner mig så annorlunda.

Det kanske bara är jag. Jag och mina egna gränser, skillnaderna jag skapar för mig bara för att jag råkat se en karta. Jag kör vidare.

Zapolyarny/ Заполяр́ный 11.36

Staden och havet #2Murmansk/ Мур́манск 15.05

Kontrasten mellan natur och stad är tydligare än jag någonsin upplevt. Mossa, lav och sten. Större stenar och små träd. Kullar och backar. Lite snö här och där. Tundra. Jag är mitt i ödemarken, det enda som vittnar om mänskligt liv är den asfalterade vägen. Murmansk kommer som en blixt från klar himmel.

Betong

Jag slås av massan. Husen står som en mur mot omvärlden, svårforcerad och bastant, som om det finns något viktigt att skydda innanför. Kanske är det ett skydd mot den kalla vintern, mot arktis. Kanske ett skydd mot andra människor - tillsammans är vi starka. Jag blir osäker, nyfiken. Vägen leder mig innanför muren, in i staden. Proportionerna här är aningen förskjutna jämfört med hemma, skalan en halv gång större. Stora huskomplex, breda vägar, långa vägar. Industri och järnväg i utkanten av staden övergår i ett glest centrum. Jag ser ner mot floden, där ligger Rysslands största militärhamn. Statyer kantar vägen. Staden förmedlar ett monumentalt budskap.

Styrka

Staden är också en symbol för människan och livet i ett öde landskap. Dessa människor rör sig på gatorna och skapar liv på denna till synes ogästvänliga plats. Jag i min tur rör mig bland människorna, känner mig levande, blir en del av livet på platsen. I Murmansk har jag lättare att smälta in. Det är en stad med kontraster, tydliga gränser mellan nytt och gammalt, mellan privilegierade och de utan förmåner. Jag kikar upp mot höghus med slitna fasader, går igenom köpcentrum i glas och stål. Ser dyra klockor i skyltfönster. Sneglar mot fina, glänsande bilar. Fula bilar som rostar. Gamla bilar. Rivstart. Motorstopp. Oljud. Ljud.

Här finns en blandning av människor, en kombination av framtidshopp och historiens förtvivlan. En hopplock av leenden och sura miner. Jag möter folk på gatan, några ser mig ögonen, men de allra flesta går med blicken rakt framför sig eller i backen. Murmansk är Nordkalottens största stad - allt är som det ska vara. En storstad på en oväntad plats.

Murmansk fascinerar - men vägen väntar.

Havet och melankolin

Tillbaka i Norge. Jag står återigen inför en kväll utan mörker - ännu ett magiskt ljusspel i trädlöst land. I Vardø får jag en tung klump i magen. Melankolin når sin kulmen i mötet mellan land, hav och en historia som berör.

Redan på kartan är Vardø en intressant stad på utsatt läge. Staden ligger på en ö i Barents Hav, precis utanför Varangerhalvøya. Norr om Ryssland. Husen har i århundraden tagit hjälp av varandra för att stå emot de dagliga påfrestningarna från havet och vidderna. Staden är liten och tät, låghus i samarbete, ett tecken på samverkan. Fascinerande vyer och overkliga färgnyanser är vardag här, likaså är den tunga historien.

Vardø är på många sätt ett levande skådespel för människans skörhet. Minnet av den lokala häxjakten på 1700-talet. Andra världskrigets bomber som lämnade staden i trasor. Den ekonomiska kris inom fiskenäringen som ledde till utflyttning av halva befolkningen under 2000-talet. Vardø har gång på gång fått resa sig ur djupa kriser, nu verkar det ännu en gång behövas en kraft för att leda vägen ur en svacka. Ett osynligt, tungt täcke vilar över staden. Konsekvenserna är tydliga. Den senaste krisen har lämnat staden folktom, sliten, och nedgången, men på samma gång extremt intressant, vacker och fotogeniskt. En stadsplanerares mardröm, en konstnärs tillflykt.

Vardø berör. Här finns tusentals perspektiv som alla förtjänar varsin skildring i tavlor, fotografier och berättelser. Gatorna här är lite för breda, fotgängarna en smula för ensamma, uppfarterna lite för tomma, vyerna lite för vackra. Varje iakttagelse förstärks, tar tag i dig extra hårt, håller taget.

Klumpen i magen är tung. Vissa platser minns man länge. Vissa känslor minns man för evigt.

Vardø 22.15

Havet och ensamheten

Jag kör vidare genom natten. Ljuset ger sig inte, aldrig. 40 km från Vardø ligger Hamningberg. Resan hit tar nästan två timmar, vägen är liten, stoppen är många. Det är en resa i midnattssolens land med havet, klipporna och fåren som medresenärer. I Hamningberg ser jag inga människor, inga bilar. Byn är fiskeläget som en gång i tiden frodades men sedan övergavs. Bilvägen kom långt senare och gav stugorna och husen nytt liv.

Detta är betesdjurens land där fåren och renarna bestämmer. Husen är sekundära. Sommarstugans gräsmatta har blivit en hage, hagen i sin tur sommarstugans gräsmatta.

En ensam tysk husbil dyker upp får vänta tio minuter på fåren som blockerar vägen. Ljuset håller ett fast grepp. Nere på strandent kluckar vattnet lugnt mot stenarna. Jag blickar ut mot horisonten, havet, Arktis, isen - och Alaska.

Hamningberg 01.30

Fjorden och centralorten

Resan från Varanger är lång. Ett dygn senare kommer jag till Alta, största staden i norska Finnmark. Människorna i Finnmark är stolta och måna om sitt varumärke. Det finns ett styrka i att vara fåtaliga, en känsla av gemenskap. De jag pratat med i inlandet har sagt bra saker om Alta: “en bra stad, där kan man handla”. Jag funderar över det när jag rullar in mot civilisationen efter timmar i ödemarken. Fjorden syns från en bro. Det är långt till öppna havet.

Jag tar en kaffe på macken. Han är trevlig han som jobbar där, vill flytta till Oslo. Jag slås av tanken som på så många sätt relaterar till de mindre orterna på landsbygden. Vad erbjuder byarna och tätorterna här som inte storstäderna överträffar? Hur jämför man livskvalitet i förhållandet mellan småstaden på Nordkalotten och huvudstaden 150 mil söderut? Hur högt värderar vi som människor kvaliteter som vildmark, midnattssol och gemytlighet i relation till storstadens puls, infrastruktur och strävan efter framgång?

En tur förbi stadens nybyggda kyrka ger mig en bild av nytänkande i staden. Kyrkan reflekterar nattens dagsljus på ett vackert sätt. Ett formspråk som blandar bergstoppen och fjorden, höjden och djupet, mjukheten och det hårda. Kontraster och gränser.

Min resa börjar lida mot sitt slut. 50 mil kvar att köra. “Ikke langt” säger han på macken. Avstånd verkar inte vara någon begränsning på Nordkalotten.

Alta 01.00

Staden och havet

På eftermiddagen kommer jag åter till Tromsø, tillbaka till startpunkten. Precis som när jag påbörjade min resa är det liv på gatorna. Folk rör sig, handlar, pratar, äter. Ett par dagar har passerat men Tromsø är sig likt. De bekanta vyerna och känslan av igenkännande får mig att inse att cirkeln är sluten. Jag ä framme. Men även om Tromsø hela tiden varit den fysiska destinationen för min rundtur på Nordkalotten har målet varit något annat. Det målet har jag redan uppnått i form av alla de intryck jag fått på vägen hit.

Under min resa har jag fått möjlighet att fundera över gränserna som vi människor och naturen skapat. Jag har fått se förhållanden mellan stad o by, hav och land, land och land, folk och folk, natur och människa. Jag har fått uppleva havet bli till land, färdats med landet över vidsträckta vidder för att återigen stöta havet på andra sidan. På det sättet har jag också fått möjligheten att förstå naturens egna kraft i det hela. Naturen sätter sina egna gränser och bryr sig inte om vad vi människor gör under tiden. Medan idén om nationer delar området, har naturens och klimatets karaktärsdrag en förmåga att förena människor och bryta ner landsgränserna. Som en sista stark ingrediens stoltserar det aldrig sinande ljuset, den eviga dagen. Tillsammans förenar de människorna, kapar avstånden, och gör sommaren till en lång manifestation av liv.

Undrar hur det är på vintern...

Tromsø 23.00