1

Negativ dialektik och försoning:

Om framställningsformen som ”filosofins idé” hos Theodor Adorno

Amanda Winberg

Uppsala Universitet, Filosofiska Institutionen

C-uppsats, Teoretisk filosofi

HT december 2018

Handledare Erik Hallstensson

2

Innehåll

1. Inledning

1.1 Bakgrund och syfte

1.2 Tillvägagångssätt

2. Essän och konstellationens gemensamma drag

2.1 Essä och konstellation

2.3 Framställningsformens definition

3. Identitetens problem

3.1 Kategoriernas problem

3.2 Hegels positiva resultat av negationens negation

4. Icke-identitetens sanning

3.3.1 Objektiv erfarenhet

3.3.2 Självbevarelsens teoribildningar

5. Sammanfattning och diskussion

5.1 Sammanfattning

5.2 Diskussion och avslutning

5. Litteratur

3

Inledning:

1. Bakgrund och syfte

Den filosofiska framställningens form, eller formen enligt vilken filosofin framställer sig, har

alltid betraktats som betydelsefull för Theodor Adornos filosofi. I den engelska

översättningen av Negativ Dialektik, Adornos mest omfattande verk om ontologi, skriver han

att: ”…the presentation of philosophy is not an external matter of indifference to it but immanent to its

idea.” 1 Syftet med den här uppsatsen är att komma till bättre förståelse för citatets innebörd;

att se hur ”presentationen”, filosofins framställningsform, skall förstås i relation till, och som

inneboende i, ”filosofins idé”.

Adorno framställer sin filosofi på två sätt, som essä och konstellation. Vår

undersökning innebär alltså företaget att förstå på vilket sätt essän och konstellationen skall

betraktas som inneboende i filosofins mest grundläggande riktning och ställningstaganden.

Tidigare försök att avgöra framställningsformens betydelse för Adorno har gjorts på samma

sätt, och beroende på försökens tolkningar av filosofins projekt har man nått några olika

slutsatser. Frederic Jamesons läsning har koncentrerat sig på Adornos filosofiska projekt med

hänsyn till en förmodad marxistisk ambition, han hävdar i Late Marxism: Adorno, Or, the

Persistence of the Dialectic att den filosofiska framställningen bidrar till en förståelse för

Adornos filosofiska begrepp och för hur begreppen ”can be set in motion.2” Det är en tes som

antyder att den filosofiska framställningens form är ett slags medium för det filosofiska

innehållet. I The Origin of Negative Dialectic beskriver Susan Buck-Morss

framställningsformen på ett liknande sätt med hänsyn till Adornos sociologiska perspektiv

och analys av samhällets organisation. Där karaktäriserar hon framställningsformen som en

kontrastruktur gentemot samhälleliga strukturer som hon menar att Adorno kritiserar.

Framställningsformen betraktas på så sätt som ”the method in action” 3, och implicerar

därmed samma förståelse för framställningsformen som Jamesons: att det handlar om en

framställning som tjänar ett slags politiskt projekt som medium för filosofiska idéer. Den här

uppsatsen vill emellertid förstå på vilket sätt framställningsformen själv ges som en del av

filosofins idé och vidare på vilket sätt framställningsformen kan förstås mot Adornos

grundläggande reflektioner över logik och ontologi. Mot den ambitionen har ett särskilt

intressant försök att tänka framställningsformen hos Adorno framträtt i Alison Stones bidrag

till Deborah Cooks antologi Adorno: Key Concepts.

1 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, s. 18 2 Jameson, Frederic. Late Marxism: Adorno, Or, the Persistence of the Dialectic, s. 51 3 Buck-Morss, Susan. The Origin of Negative Dialectics, s. 96

4

I hennes artikel, Adorno and Logic, menar Alison Stone att den filosofiska framställningen

skall förstås som en försoning mellan antagonistiska sidor, filosofiska begrepp, vilka på

samma gång är insnärjda i illusion och dominans. Genom att följa hennes läsning och förstå

på vilket sätt Adornos idé om sanning kan förstås i relation till negativ dialektik och i position

mot dominans, för att se hur den filosofiska framställningen tillmötesgår just denna filosofins

idé, hoppas jag att vi inte bara förstår hur framställningsformen ger uttryck för Adornos

filosofiska idéer, utan samtidigt på vilket sätt framställningsformen själv är en del av

filosofins idé. Vi kommer att följa linjen i hennes artikel med hänsyn till Adornos reflektioner

över hegeliansk logik, dialektik, och med hänsyn till hennes strukturella karaktärisering av

hur försoningen mellan antagonistiska sidor ser ut. Samtidigt kommer vi att frångå delar av

hennes slutsats, eller bättre formulerat ta vid där hon stannar, för att ge rum åt en diskussion

om språkets plats innanför framställningsformen, som Stone inte berör, och utvidga vad denna

försoning som hon avser kan innebära. Motivationen bakom detta steg ifrån Alison Stones

linje vilar i faktumet att Stones läsning enbart fokuserar på några, och inte alla, av

framställningsformens vedertagna särdrag. Genom att introducera Stewart Martins definition,

som redogör för alla viktiga särdrag hos framställningsformen på ett förbehållslöst sätt, och

utgå ifrån den hoppas jag att ett avslutande sammanförande av hans definition med Stones

läsning skall lyckas utsäga något nytt, och bidra till en ökad förståelse för det inledande

citatet.

Om vi utifrån undersökningen förstår bättre vad Adorno menar när han säger att filosofins

presentation är inneboende i filosofins idé, och vi tillmäter det Adorno menar någon dignitet,

får det nämligen konsekvenser för hur man tänker sig relationen mellan filosofi och estetik

överhuvudtaget. Frågan om framställningens form som uppenbart är en filosofisk fråga hos

Adorno är nämligen nödvändigtvis alltid också en fråga om estetik. Om vi når slutsatsen att

den filosofiska framställningens form och dess definition är en ofrånkomlig konsekvens av

vår förståelse för Adornos filosofiska projekt så innebär det att Adornos filosofi utgör ett

exempel på att filosofi och estetik hör samman på ett djupare sätt än vad en gängse åtskillnad

mellan dem kan göra gällande.

2. Tillvägagångssätt

Den här uppsatsen skall försöka att åstadkomma en definition av den filosofiska

framställningsformen med hjälp av Stewart Martin, och en redogörelse för Adornos

filosofiska projekt, förstått enligt Alison Stones idé om försoning, som kan upplysa oss om

vad Adorno menar när han säger att presentationen är inneboende i filosofins idé.

5

Definitionen av framställningsformen kommer att innebära en precisering av essän och

konstellationernas gemensamma grunddrag, och denna kommer vi som sagt att nå i den andra

delen av nästa avsnitt, ”Framställningsformens definition”, med hjälp av Stewart Martin efter

en introduktion till Adornos förståelse av ”essäer” och ”konstellationer”. I avsnitt 3 och 4

kommer vi att utforska den centrala problematiken i Adornos tänkande som ligger till grund

för Alison Stones påstående om att Adorno söker en filosofins försoning. Kort sagt kommer

dessa avsnitt att handla om Adornos kritik av Hegel. Stones perspektiv kommer att utvecklas i

fullhet i den andra delen av avsnitt 4, ”Självbevarelsens teoribildningar”. I de avslutande

delarna kommer jag att sammanfatta på vilket sätt Adornos kritik av Hegel samtidigt

formulerar en möjlig försoning, såsom Stone antyder, för att jämföra denna läsning med den

del av framställningsformens definition som Stone utelämnat, men som vi kommer att se att

Stewart Martin redogör för. Men innan vi påbörjar undersökningen behöver vi utföra en

metodologisk reflektion.

Som nämnt söker vi relationen mellan framställningsformen och filosofins idé. Det kommer

emellertid att visa sig hur den ”anti-systematiska” filosofi som Adorno bedriver hindrar oss

från att härleda den filosofiska framställningen eller dess funktion ur några grundläggande

filosofiska fundament eller axiom. Vad vi kan göra är att rekonstruera Adornos filosofiska

projekt i enlighet med dess dialektiska karaktär så att rekonstruktionen bringar förståelse för

Alison Stones läsning och för framställningsformens viktigaste egenskaper. Alison Stone

försöker precis som jag att undersöka framställningsformens relation till Adornos reflektioner

över logik och ontologi men eftersom Adorno rör sig i inom en hegeliansk ”alternativ logik”,

och alltså filosoferar genom dialektik, är Adornos egna filosofiska påståenden svåra att

separera från hans kritiska läsningar.

Adornos filosofiska projekt måste förstås som ett mynt med två sidor; det handlar å ena sidan

om vad filosofin måste undvika och å andra sidan om vad filosofin bör åstadkomma i

samband med detta undvikande. De filosofiska målen och dess sanning formuleras alltså som

ett resultat av en filosofisk kritik hos Adorno. I transkriberingen av den första föreläsningen,

The concept of contradiction, i hans föreläsningsserie om negativ dialektik, formulerar

Adorno sitt ”entire enterprise”:

”A rather meagre, formal definition is that it sets out do be a dialectics not of identity but of

non-identity. We are concerned here with a philosophical project that does not presuppose

the identity of being and thought, nor does it culminate in that identity. Instead it will

6

attempt to articulate the very opposite, namely the divergence of concept and thing, subject

and object, and their unreconciled state.” 4

Det handlar alltså om ett projekt som försöker att ”articulate the very opposite”, och vidare

om ett mål ”non-identity” som motiveras i position mot föremålet för kritik, ”identity”.

Annorlunda uttryckt handlar det om ett mål som formuleras i negation till föremålet för

kritiken.

Den dialektiska metoden kan härledas tillbaka till Platon och hans dialoger där metoden

innebär en slags argumentation fram och tillbaka mellan två samtalande parter som deltar i en

filosofisk utredning. Hos Hegel handlar det emellertid inte om en struktur för det filosofiska

samtalet men för utvecklingen av filosofiska positioner, hegelianska ”begrepp”5, genom ett

enskilt tänkandes reflektioner. En känd modell för den hegelianska dialektiken är ”tes-antites-

syntes”-formen. Modellen beskriver hur en initial position, tesen, till exempel ”A”, genom att

den fortsätter att bli reflekterad över, utvecklas till sin antites, ”icke-A”, för att slutligen

övergå i syntesen, ett nytt begrepp, ”B” som innefattar identiteten mellan A och icke-A. Till

exempel: Den första reflektionen av varat ställer varat mot icke-vara som A mot ett icke-A,

men vid en fortsatt reflektion visar det sig att det rena varat inte kan begripas utan det rena

icke-varat i deras åtskilda mest abstrakta begrepp. Denna fortsatta reflektion som kommer till

förståelsen för A och icke-A såsom samtidigt motsatta och ömsesidigt upplåtande kommer för

Hegel att utgöra en grund för hans idé om logik, som vi skall titta på senare. Hegel menar att

icke-varat ingår i reflektionen över varat, och tvärtom, samt att de i och genom den förståelsen

för begreppen bör betraktas som delaktiga i varandra innanför deras syntes, B, blivandet.

Även denna åsikt kommer att behandlas senare i behandlingen av identitetens problem och

Adornos reflektioner över hegeliansk logik. Det viktiga här att ta fasta på är att Adornos

dialektik utgår från denna hegelianska version av logik, hans dialektik, med undantaget för det

slutgiltiga steget, B eller syntesen, som Adorno förkastar. De filosofiska positioner som

Adorno förhåller sig kritiskt reflekterande gentemot skulle man kunna kalla ”teser” mot vilka

Adorno etablerar sina egna filosofiska teorier och mål såsom ”antiteser”, utan att slutligen

formulera en ny filosofisk position oberoende av de föregående positionerna. Den kritik som

Adorno riktar mot Hegel genomsyrar med andra ord hela sättet på vilket Adorno bedriver sin

filosofi, och avgör därmed samtidigt vilka möjligheter vi har att rekonstruera hans filosofi.

4 Adorno, Theodor. Lectures on Negative Dialectic, s. 6 5 "But his reading of these predecessors [tidigare filosofiska teorier] is always an expression of his underlying

doctrine of the historical development of conceptual thought, or what he often refers to simply as 'the concept.'"

Rosen, Stanley. The Idea of Hegel’s Science of Logic, s. 5

7

Brian O’Connor beskriver denna Adornos särskilda metodologi i boken Adorno’s Negative

Dialectic. Efter en utläggning om mångfalden filosofer som Theodor Adorno etablerar sin

egen filosofi i position mot skriver han: ”What we must understand is that these criticisms are

intended as ’occasions’ (ME 9/1)6, to use Adorno’s phrase, for the exploration of the

commitments of his own positions.” 7 Målet, antitesen, tillkännager sig på så sätt hos Adorno i

och genom de kritiska reflektionerna av tidigare filosofiska teorier, och detta företag,

filosofins idé som här undersöks, är alltså Adornos negativa dialektik. Vi kommer att se

senare vad O’Connor menar med att Adornos kritiska läsningar kan betraktas som händelser.

Så här långt kan vi konstatera att undersökningen och rekonstruktionen av Adornos

filosofiska projekt måste fokusera på en kritisk reflektion hos Adorno där de nya filosofiska

målen samtidigt etableras och framgår i och genom kritiken. Utifrån citatet som avslöjar

Adornos ”entire enterprise” kan vi precisera att undersökningens fokus bör begränsas till en

kritisk reflektion hos Adorno där vi förstår att:

(1) Den nya filosofin skall undvika en dialektik av identitet för att åstadkomma en

dialektik av icke-identitet

(2) Den nya filosofin skall undvika att förutsätta identiteten mellan vara och tänkande

(som vi skall se senare utgör en del av den hegelianska ontologin), och undvika en

metod vars resultat är identiteten mellan vara och tänkande, för att åstadkomma en

åtskillnad mellan begrepp och objekt (och mellan subjekt och objekt).

I enlighet med Alison Stones förståelse för Adornos projekt, där Adornos filosofiska sanning

dessutom förstås i ljuset av försoning, skall vi tillägga ett ytterligare förmodat mål:

(3) Den nya filosofin skall åstadkomma en försoning mellan tänkande och varande

genom att erkänna objektets icke-identitet med begreppen, och företrädet hos

denna med begreppen icke-identiska sidan av objektet (Den sida av objektet som

inte faller under någon kategori, eller kan tillskrivas något predikat; ”objektets icke-

identiska sida”).

Den kritiska reflektion som undersökningen skall rekonstruera behöver alltså inte bara leda

till att icke-identiteten formuleras som ett mål, men också till att vi förstår varför Adorno

genom denna kritik kommer att betrakta icke-identiteten som sann och försonande i Stones

mening.

6 Här refererar Brian O’Connor till Adornos text Zur Metakritik der Erkenntnistheorie. 7 O’Connor, Brian. Adorno’s Negative Dialectic, s. 100

8

I samband med att Adornos negativa dialektik kräver att undersökningen av filosofins idé

utgår ifrån en kritisk reflektion, och rekonstruktionens syfte är att förstå icke-identitetens

sanning och mål, utnämns direkt en särskilt central kritik hos Adorno: kritiken av Hegels

positiva resultat av negationens negation. Vår redogörelse för denna Adornos kritik, som äger

rum i den andra delen av avsnitt 3, ”Hegels positiva resultat av negationens negation”, utgör

en fördjupad utläggning av steget Adorno tar från Hegel som Stone endast redogör för ytligt i

hennes artikel. Genom denna fördjupning av Adornos kritik av Hegel som Stone presenterar,

och som hennes läsning bygger på, skall vi se hur denna del av uppsatsen kommer att bilda

mötesplatsen för Stones och Martins perspektiv på framställningsformen. Men innan vi

inleder rekonstruktionen behöver vi ge framställningsformen en preciserad betydelse och

definition.

Essän och konstellationens gemensamma drag:

1. Essä och konstellation

I texten ”Der Essay als Form”, publicerad för första gången 1958 i textsamlingen Noten zur

Literatur, lägger Adorno fram sina mest sammanhållna och omfattande reflektioner om essän

och den filosofiska framställningen. I denna text behandlas essän som företeelse genom en

samling reflektioner över essäns formella drag och historiska roll (Der Essay als Form är själv

en essä). Man skulle kunna säga att det Adorno menar med begreppet ”essä” är en slags

textmässig ordning eller oordning; en samling av fragmentariska reflektioner som inte

reducerar sitt språk eller sitt innehåll mot ett övergripande syfte att påstå något slutgiltigt. För

Adorno har filosofin och vetenskapen lett till en problematisk distinktion mellan vetenskapens

och konstens kunskap. Essän, till exempel, inbegriper enligt Adorno både en estetisk

självständighet, precis som konsten, samtidigt som den opererar genom att urskilja positioner

och reflektioner analytiskt och på så vis gör anspråk på att utsäga något om verkligheten,

liksom vetenskapen.8 Essän gör på så sätt motstånd mot den etablerade distinktionen och

bildar i egenskap av att röra sig i distinktionens gränsland en slags tvetydiga utsagor. Essän är,

till skillnad från vetenskapen, inget system, och dessutom förutan en omfattande metod.

Adorno framhåller essäns ostrukturerade fragmentariska ordning och denna oordnings

resistens mot en övergripande och total mening. Adorno skriver att: ”Seine [essäns] Totalität,

die Einheit einer in sich auskonstruirten Form, ist die des nicht Totalen [...]”9 Adorno fortsätter: ”Er

trägt dem Bewusstsein der Nichtidentität Rechnung, ohne es auch nur auszuspechen; radikal im

8 Adorno, Theodor. Noten zur Literatur, s. 9 9 Ibid, s. 37

9

Nichtradikalismus, in der Enthaltung von aller Reduktion auf ein Prinzip, im Akzentuieren des

Partiellen genenüber der Totale, im Stückhaften.” 10

Den fragmentariska och osystematiska ”icke-totaliteten” betraktar Adorno alltså som essäns

möjlighet att låta sina olika delar tala på sina egna villkor, och det menar han kan tjäna till

något mer grundläggande: ett icke-identiskt tänkande som upprätthåller skillnaden mellan

begrepp och objekt. I motsättningen till denna öppenhet hos essän är den systematiska

filosofin alltså dömd till identitetens filosofi, något vi skall komma att se senare. Vidare

skriver Adorno att ”Die Regel von der Vollständigkeit der einzelnen Gleider aber prätendiert, im

Gefolge jener ersten Annahme, dass der Gegenstand in lückenlosem Deduktionszusammenhang sich

darstellen lasse: eine identitätsphilosophische Supposition.” 11 Det kommer alltså att handla om att

ge en partiell mångfald företräde framför totaliteten, som deduceras via principen eller

systemet, i befrämjandet av ett icke-identiskt tänkande.

Konstellationen diskuteras främst i Negativ Dialektik, Adornos mest omfattande verk om

ontologi, och karaktäriseras där väsentligen på samma sett: ”The constellation of moments is not

to be reduced to a singular essence; what is inherent in that constellation is not an essence.”12 Det

handlar alltså även i konstellationens fall om en mångfald av moment eller begrepp som inte

skall reduceras till en övergripande princip, helhet eller som här till ”essens”. ”As a

constellation, theoretical thought circles the concept it would like to unseaal, hoping that it may fly

open like the lock of a well-guarded safe-deposit box: in response, not to a single key or a single

number, but to a combination of numbers.” 13 Konstellationens ”teoretiska tankar” - eller

reflektionsmoment som det handlar om i både essäns och konstellationens fall - skall lika litet

som essäns delar ordnas i en slags progressiv härledning. Vi ser här att Adorno snarare målar

upp en form där alla begrepp rör sig runt ett center på samma avstånd från det. Citatet antyder

att vi bör tillmäta essäns och konstellationernas begrepp och reflektioner en slags jämlik

betydelse i greppandet av deras teman, deras objekt. Begreppet konstellation innebär alltså på

samma sätt som begreppet essä en slags struktur enligt vilken text ordnas för att bevara

enskilda reflektioner och delar i ett oreducerat tillstånd. Med detta sagt skall vi titta på hur vi

kan ge essän och konstellationernas gemensamma struktur en preciserad definition.

10 Ibid, s. 22 11 Ibid, s. 34 12 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, s. 104 13 Ibid, s. 163

10

2. Framställningsformens definition

Som vi har sett innebär både essän och konstellationen en slags struktur för textuell

framställning som vi genom det inledande avsnittet redan förstår skall spela roll för Theodor

Adornos filosofiska projekt att åstadkomma en ”dialektik av icke-identitet” och en filosofins

försoning. Med ambitionen att förstå det filosofiska projektet i relation till

framställningsformens alla grundläggande egenskaper kommer vi emellertid inte att utgå

ifrån Alison Stones definition av framställningsformen då hennes version i artikeln ”Adorno

and Logic” är för vid och undgår att ta hänsyn till den oordnade strukturen och dess

konsekvenser som redogjorts för i föregående avsnitt, trots att det är en vedertagen egenskap

hos Adornos essäer och konstellationer. Definitionen vi kommer att utgå ifrån finner vi i

artikeln ”Adorno’s Conception of the Form of Philosophy” där Stewart Martin redogör för en

snävare variant som alltså utgör en mer allmänn beskrivning av Adornos framställningsform. I

artikeln redogör Martin för några nödvändiga egenskaper hos essäns och konstellationens

form som tillsammans bildar en definition av framställningsformens generella struktur och

strukturens funktioner innanför Adornos filosofi.

I enlighet med Martins artikel inbegriper Adornos framställningsform:

(1) Begrepp som negerar objektet

(2) Ett flertal negativa begrepp som a) förmedlar varandra och b) motsäger varandra, c)

utan att bilda ett system eller uppgå i en helhet

(3) Objektiv erfarenhet av objektet

(4) En kombination av begrepp som negerar objektet och uttrycker det ontologiska

objektet genom en affinitet mellan kombinationen av begreppen och objektet

(5) Icke-identitet mellan begreppen och objektet och mellan kombinationen och

objektet14

Kortfattat skulle man kunna säga att de två första egenskaperna, (1) och (2), definierar

framställningsformens textmässiga struktur medan de tre sista egenskaperna, (3), (4) och (5)

beskriver resultaten av strukturen och vidare framställningsformens funktioner innanför

Adornos filosofi där (5) dessutom är filosofins mål och sanning. Alison Stones definition,

vars syfte är att förklara relationen mellan Adornos reflektioner över logik och

framställningsformens betydelse, innehåller bara (1), (2.a), (2.b) och (5) fastän (2.c) är en

allmänt vedertagen egenskap hos framställningsformen och fastän (3) och (4) är två direkta

konsekvenser av (1) och (2) innanför Adornos filosofi. Vi kommer att se senare hur denna

14 Martin, Stewart. Adorno’s Conception of the Form of Philosophy

11

skillnad mellan Stones och Martins definition öppnar upp för möjligheten att sammanföra

deras respektive perspektiv. Det uppsatsen fortsättningsvis skall undersöka är alltså tre saker:

1) På vilket sätt (1), (2.a), (2.b) och (5) innebär en filosofins försoning såsom Stone föreslår

och 2) på vilket sätt (2.c) fungerar innanför Adornos filosofi och hur (3) och (4) är direkta

resultat av (1) och (2) och 3) hur vi skall förstå Alison Stones läsning av Adornos

framställningsform mot framställningsformens fullständiga uppsättning egenskaper såsom de

definierats genom Stewart Martins artikel.

Essän och konstellationen kan alltså betraktas utifrån dessa fem gemensamma grunddrag, med

undantaget för att det som negerar objektet, och utgör ”kombinationens” byggklossar i (4), är

”fragment” i essän istället för ”begrepp” som i konstellationen. Samtidigt är det oklart på

vilket sätt Adornos skiljer mellan ”fragment” och ”begrepp”. Fragmentet är nämligen en slags

oavslutad reflektion samtidigt som begrepp skall förstås i enlighet med det hegelianska

begreppet vilket innebär en slags filosofisk reflektion och teori15. På ett ställe i Der Essay als

Form antyder Adorno dessutom uttryckligen att essän består i en konstellation16, vilket

föreslår att konstellationens textmässiga struktur är densamma som essäns. Till följd av den

strukturella likheten, och till följd av faktumet att skillnaden mellan begrepp och fragment är

obetydlig för sammanhanget bör vi betrakta denna modell som gällande för Adornos

filosofiska framställningsform över huvud taget. Det kommer att visa sig på vilket sätt essän

och konstellationen, definierad enligt ovan, motsvarar Adornos idé om framställningsformen,

efter vår undersökning. Vad dessa fem drag innebär kommer jag alltså att diskutera senare när

termer som negation, förmedling, objektiv erfarenhet och icke-identitet har berörts i fullhet.

Identitetens problem

1. Kategoriernas problem

Icke-identitetens dialektik, som vi har sett att Theodor Adorno skall åstadkomma genom att

undvika identitetens dialektik, utgår i huvudsak från hans kritik av Hegels positiva resultat av

negationens negation. Men det problematiska ”identitetstänkande” som Adorno håller Hegel

till svars för omfattar även den aristoteliska, eller predikativa, logiken som Hegel gör upp med

i hans omfattande verk om logik, Wissenschaft der Logik. Det innebär att Adorno kritiserar

Hegels positiva resultat samtidigt som han accepterar och befinner sig innanför en slags

”expanderad logik17”, dialektiken, som Hegel lanserat genom en kritik av Immanuel Kants

15 Adorno, Theodor. Lectures on Negative Dialectics, s. 7 16 ”[…]weil die Konstellationen des Essay doch nicht derart beliebig ist…” Adorno, Theodor. Noten zur

Literatur, s. 37 17 Cook, Deborah. Adorno: Key Concepts, s. 61

12

filosofi. Efter att vi har tittat på denna Adornos dubbla relation till Hegel skall vi förstå på

vilket sätt den negativa dialektiken, projektet att tänka icke-identitet mellan begrepp och

objekt, alltså accepterar hegeliansk dialektik i avfärdandet av klassifikatoriskt tänkande

samtidigt som projektet förkastar hegeliansk dialektik med avseende på dess vetenskapliga

resultat.

För Adorno finns det två inneboende problem i det begreppsliga tänkandet om man försöker

nå ett sant vetande om objekten eller den ontologiska verkligheten: 1) Det begreppsliga

tänkandet klassificerar objekten (klassifikatoriskt tänkande) och identifierar på så vis objektet

med olika sorter, samt med instanser av dessa sorter, och 2) Det begreppsliga tänkandet (tror

sig) identifiera objektet med begrepp och på så vis äga ett fullständigt vetande om objektet

(identitetstänkande).18 Adornos problem med det klassifikatoriska tänkandet är att det

partikulära hos objektet antingen avfärdas eller underkastas begrepp innanför vetandet. Det

handlar här alltså om ett problem för filosofin vars mål många gånger just handlar om att nå

ett sant vetande. Filosofin opererar med allmänna begrepp samtidigt som partikulära objekt

alltid har delar eller en sida som inte är begreppsliggjord eller kan begreppsliggöras (”den

icke-identiska sidan”). Till exempel kan denna sida utgöras av egenskaper som objektets

placering i rummet, en spricka eller dess särskilda historia. Hur många allmänna egenskaper,

såsom röd, liten eller kantstött, jag än tillskriver en särskild kopp kommer den särskilda

koppen alltid att skilja sig från andra koppar med avseende på den särskilda koppens

placering i rummet, dess sprickas form, och dess historia för hur den till exempel fick

sprickan. För Adorno innebär detta, som vi kommer att se senare, att filosofin på begreppslig

väg måste hitta ett sätt att inkludera detta glapp mellan begreppsligt tänkande och partikulära

objekt innanför vetandet, snarare än att förpassa den partikulära sidan till en domän utanför

vetandet (som Kant), eller försöka överkomma glappet mellan objekt och begrepp (som

Hegel).

Immanuel Kant gör en skillnad mellan generell och transcendental logik och menar att den

transcendentala logikens mål är att identifiera de begrepp som strukturerar vårt tänkande om

objekt över huvud taget. Dessa begrepp skulle då vara det rena förståndets begrepp eller det

rena förståndets kategorier som vi behöver i vår erfarenhet för att ha någon erfarenhet alls.19

Vidare kommer Kant fram till att det finns några grundläggande kategorier för vår erfarenhet

och för våra omdömen, men framförallt till att alla begrepp och omdömen är ”fuctions of

18 Cook, Deborah. Adorno: Key Concepts, s. 54 19 Ibid. s. 48

13

unity”20 som bidrar till att förena mångfalden av intrycken som vår erfarenhet består i.

Omdömen såsom ”The rose is red” innebär alltså i kantiansk mening en förening av predikatet

och subjektet, och att denna förening i erfarenheten och förståelsen alltså ”binder samman”

subjektet med predikatet.21 För Kant utgör inte denna egenskap hos vårt begreppsliga

tänkande något problem, han ser det snarare som ett neutralt faktum. För Adorno innebär

detta klassifikatoriska tänkande å andra sidan något djupt problematiskt som filosofin skall

försöka övervinna snarare än acceptera.

Adorno menar att när det klassifikatoriska tänkandet kategoriserar, eller fäller omdömen om,

ett partikulärt objekt, såsom Kant föreslagit, identifierar tänkandet objektet med sitt begrepp,

en särskild sort, och med andra instanser av samma sort. Kunskapen som detta tänkande på

egen hand kan åstadkomma om objekten innebär alltså enligt Adorno enbart kunskap om

vilka kategorier som objektet faller eller inte faller under, och kan identifieras med. 22 Ett

tänkande som söker ett sant vetande om objekten måste enligt Adorno emellertid alltid

förhålla sig till och erkänna den del hos objektet som inte är begreppsliggjord, och som alltså

är det rent partikulära hos varje objekt (vi kommer att avhandla denna förståelse hos Adorno

senare.) I Adorno: A Critical Introduction skriver Simon Jarvis att: ”Classificatory thinking […]

does not say what something is, but ’only what it comes under, of what it is an illustration or an

example, and what therefore it [objektet] is not itself’.” 23 När det klassifikatoriska tänkandet alltså

bejakas på ett okritiskt sätt, som i Kants filosofi, och betraktar det objekt som vårt vetande

undersöker som identiskt med sin sort, eller kategori, avfärdas alltså objektets varande för sig

själv innanför vetenskapen. Vetandet som utgår ifrån klassifikatoriskt tänkande förmår på så

sätt i Adornos mening egentligen inte att ”säga vad objektet är” eller åstadkomma en

kvalificerad kunskap om objektet. Hegel betraktade detta problem som ett resultat av den

aristoteliska eller predikativa logiken som genomsyrade Kants filosofi och Hegels lösning på

problemet omfattade därmed ett ifrågasättande av den tidigare logikens själva grundvalar.

Lösningen kom att innebära en övergång från aristotelisk logik till dialektik, och denna

övergång följer Adorno.

För Hegel är begrepp och kategorier förmedlade genom historiska och logiska reflektioner

över begreppet som bestämmer begreppets definition och framträdande för tänkandet. Det

innebär att begreppen för Hegel har en inneboende historisk-logisk rörelse, en dialektik, som

20 Ibid. s. 48 21 Ibid. s. 48 22 Adorno, Theodor. Lectures on Negative Dialectics, s. 8 23 Jarvis, Simon. Adorno: A Critical Introduction, s. 17

14

enligt Hegels ontologiska föreställning utgår ifrån begreppens kontakt med objektet. I Sven

Olov Wallensteins ännu opublicerade översättningsmanuskript av Wissenschaft der Logik kan

vi läsa hur Hegel formulerar denna övergång till dialektik i anmärkning 4 under C,

”Blivande”, och a., ”Enhet av varat och intet”. I anmärkning 4 avhandlar Hegel Kants

antinomi om världens oändlighet och ändlighet med hänsyn till Kants påstående om

obegripligheten i antinomins resultat. Kants antinomier består i två parallella resonemang som

visar att två påståenden eller positioner som förnuftet har uppställt, A och icke-A, kan bevisas

genom en förnuftig argumentation, och fungerar hos Kant som ett bevis för det rena förnuftets

illegitimitet. De förnuftiga resonemangens parallella bevis av A och icke-A ger nämligen

upphov till en obegriplighet, en självmotsägelse, som låter Kant konstatera att antinomin som

metod kan ”undersöka om kanske inte stridsämnet blott och bart är ett bländverk24”. Här gör

emellertid Hegel poängen att den omnämnda självmotsägelsen uppstår i och genom Kants

fasthållande av varat och intet, oändligheten och ändligheten, som enkla motsatser innanför

förståndet. Hegel ser motsättningen som en grundläggande egenskap hos varats och intets

dialektiska natur och menar att de visar sin enhet, blivandet, som sin sanning, för den som tar

förnuftets syntetiska steg. Medan Kant alltså avvisar det resonerande förnuftet avslutar Hegel

anmärkning 4 med att skriva att ”dialektik kallar vi däremot den högre förnuftiga rörelse i vilken

sådana saker som ter sig rätt och separerade genom vad de är övergår i varandra.”25 Kant som

förkastar antinomiernas resultat med motivationen att motsägelsen vittnar om skenbarheten i

frågornas karaktär, menar Hegel tvärtom ha gjort gällande ”skenets objektivitet och motsägelsens

nödvändighet.” 26 Mot bakgrund av Kants antinomier förstår vi alltså Hegels projekt att tänka

varat och intet, eller logiska kategorier överhuvudtaget, som väsentligen detsamma i samband

med steget till förnuftet, och som antitetiskt förmedlade genom varandra innanför detta

förnuft. ”Skenet” i begreppens dialektiska motsättningar kommer vidare inte att betraktas av

Hegel som något falsk, något ”skenbart” i Kants fall, men som ett vägledande sken av en

bekant, men ännu inte känd, sanning; som det konkreta objektets vägledning. I A och icke-A:s

motsägelse är det alltså ”skenet av något konkret27” och dess kontakt med det konkretas

sanning som bringar pregnans till motsägelsen, och till utvecklingen av motsägelsens begrepp.

För Hegel innebär det vidare att A och icke-A inte tillintetgör varandra men omvänt motiverar

dialektikens rörelse framåt genom att fordra ett korrektiv28 till motsägelsen, det ”konkreta B”,

24 Kant, Immanuel. Kritik av det rena förnuftet, s. 459 25 Hegel, Friedrich. Logikens Vetenskap (översätt. Sven Olov Wallenstein), s. 49 26 Ibid, s. 22 27 Ibid, s. 85 28 Ibid, s 76

15

som kan åstadkommas i steget mot förnuftet. Hegel menar att den ”predikativa” logiken begår

ett felsteg när den ”håller fast” de motsatta begreppen i sin entydiga motsägelsefullhet och

verkar mena att det naturliga steget är steget mot förnuftet där korrektivet, deras enhet,

förstås. Stanley Rosen skriver att ”The source of the errors lies in the positing of what Hegel calls

Reflexionsformen or Reflextionsbestimmungen.”29 Dialektiken fortskrider alltså genom

motsägelser och korrektiv i en begreppsbestämmande process, en förmedling, och produktion

av nya begrepp i en slags tidslig, historisk, process av logisk reflektion. Vetenskapen,

kunskapen om objektet, nås på så sätt i slutet av dialektiken genom att motsägelsen i A och

icke-A övervinns i korrigeringen av A och icke-As motsatsförhållande, och i härledningen av

nya begrepp. Den ontologiska positionen, att det konkreta objektet är detsamma som det

dialektiskt utvecklade begreppet, grundlägger på så vis Hegels logik och föreställning om

dialektiken som en vetenskap. På detta sätt gör Hegel upp med de statiska kategorierna och

den predikativa logikens dom att enbart operera med begrepp som på ett direkt sätt försöker

att identifiera objektet.

Sammanfattningsvis utgår Hegels läsning och omformulering av de kantianska

motsägelsernas innebörd från två viktiga grundpremisser: 1) Att tänkandet kommer närmare

varandet (att begreppet kommer närmare det konkreta objektet) när de motsägelsefulla

filosofiska positionerna, eller ”begreppen”, samtidigt förstås i sin motsägelsefullhet och enhet,

(i ”B”) och 2) Att den sanna vetenskapens tillstånd, som man enligt Hegel når om man

fullföljer den hegelianska dialektiken, innebär ett tillstånd av enhet mellan tänkande och

varande, då begreppet är identiskt med det konkreta objektet. Det innebär att motsägelsen

utgör ett nödvändigt moment i den hegelianska dialektiken som enligt Hegel skall frambringa

ett sant vetande om varat och de konkreta objekten. Motsägelsen är på så vis delaktig i

produktionen av Hegels slutgiltiga resultat utan att Hegel betraktar motsägelsen i sig som

slutgiltigt sann; för Hegel utgör motsägelsen och steget ifrån motsägelsen en slags naturlig

rörelse mot sant vetande där motsägelsen fungerar som ett nödvändigt, närmast evolutionärt,

steg. Det som kommer att skilja Hegels syn på motsägelser och vetenskaplig sanning från den

”predikativa logikens” är vidare Hegels grundläggande idé om rörelsen i begreppen och

logiken, som dialektiken tar hänsyn till. Kants kategoriska, eller ”predikativa”, logik kan

möjligtvis erkänna att motsägelsen mellan A och icke-A är sann, men skulle om den så gjorde

nå ett tänkandets dödläge enligt Hegel eftersom dessa logiska begrepp hålls fast i sina

bestämda former (Reflexionsformen). Den hegelianska dialektiken, och dess syn på sanning

29 Rosen, Stanley. The Idea of Hegel’s Science of Logic, s. 122

16

som ett resultat av en begreppsdeducerande process, förmår å andra sidan att se motsägelsen

och steget ifrån den som två viktiga moment i vetenskapens resultat, då resultatet, sanningen,

utgörs av en förståelse för processen av begreppsbestämning i sin helhet och enhet. Om detta

kommer vi att förstå mer i nästa del av uppsatsen. Det som hittills presenterats och

understrukits här är på vilket sätt Hegel kritiserar Kant och ”prediktiv logik” för att formulera

sin version av logik, dialektiken. Adorno håller nämligen, som tidigare antytt, med Hegel om

denna kritik och är en hegeliansk dialektiker med avseende på detta steg från den klassiska

logiken, men med avseende på Hegels tankar om vetenskap och förmenta identitet mellan

tänkande och vara, begrepp och objektet, i slutet av dialektiken avviker Adorno från det

hegelianska projektet för att gå sin egen väg. Vi skall titta på hur denna hegelianska vetenskap

ser ut, preciserad och formaliserad av Stanley Rosen, för att komma fram till Adornos kritik

av den hegelianska vetenskapens positiva resultat.

2. Hegels positiva resultat av negationens negation

Det positiva resultatet av negationens negation är det slutgiltiga steget i den hegelianska

dialektiken, den begreppsbestämmande process som Hegel menar leder till sant vetande, där

vara och tänkande menas vara detsamma efter att begreppen, enligt Hegel, nått och förenats

med de konkreta objekten. I denna del av uppsatsen skall vi titta närmare på hur denna

vetenskap ser ut för att förstå vad det ”positiva” i vetenskaps slut är och varför Adorno har

problem med det. I The Idea of Hegel’s Science of Logic har Stanley Rosen preciserat den

hegelianska dialektikens vetenskap i fyra delar:

(1) It negates “the simple” (e.g., “A”) and so poses the “determinate difference” (e.g., “non-A”);

in other words, “non-A” does not annihilate “A” but distinguishes its logical complement. “A”

is therefore preserved as the determination that is different from the complement represented

by the negation. This is determinate negation.

(2) It dissolves that difference, and so is dialectical. In other words, “A” and “non-A” are

reciprocally entailed in the definition of each. At the level of understanding, this would be a

contradiction.

(3) Reason, however, does not remain within the “nothing” or negativity of this result; from the

fact that “non-A” involves “A” in its meaning, we see that the negative is also positive in that

it produces a universal that is concrete in itself. Hegel refers here to the result of the reciprocal

entailment of “A” and “non-A,” which between them form a concrete universal, say “B.” “A”

is delimited and thus defined by “non-A,” which in turn, as the negation of “A,” presupposes

it.

17

(4) It is thus “the absolute method of knowing,” a spiritual excitation that is the immanent

development of the concept. When the concept is fully revealed, the recipient of that

revelation (i.e., Hegel) has overcome the split between subject and object. The history of

philosophy is complete and the absolute is present within human time. Being and thinking are

the same. 30

Som vi kan utläsa i Rosens definition av det andra steget, och som vi konstaterat tidigare,

innebär A och icke-A samtidigt två åtskilda kategorier och två ömsesidigt beroende kategorier

för Hegel innan förnuftet trätt in i bilden. Hegels tolkning av motsägelsen som det konkreta

objektets sken fordrar samtidigt vid denna situation att en ny, positiv universal, härleds i

begreppets inneboende rörelse mot vetandet om det konkreta objektet. ”Universal” innebär i

sammanhanget ett hegelianskt begrepp med en ytterligare antydan om allmängiltighet.

Begreppet försöker uttrycka hur den hegelianska produktionen av universaler såväl rör sig

mot det konkreta objektet som mot ett slags allmänt tänkande. Den nya universalen åstadkoms

genom att A och icke-A identifieras vid varandra innanför förnuftet, och att A och icke-A där

fattas från sin positiva sida, B. I samband med förnuftets identifierande av A och icke-A i en

ny konkret universal B, överkommer alltså Hegel A och icke-A:s negativa resultat och menar

sig ha övervunnit begreppens motsägelse. B innebär vidare det positivt resultat av negationens

negation; det negativa resultatet A och icke-A ger det positiva B där A och icke-A fattas i sin

identitet. Det handlar alltså inte om något tillfört element i B utan om den positiva sidan, om

identiteten i motsägelsen, av negationens negation som fattas innanför förnuftet genom att

betrakta A och icke-A i deras enhet. Hegel skriver att: ”Detta resultat, uppfattat i sin positiva

aspekt, är inget annat än deras [begreppens] inre negativitet […]”31. Manövern som detta positiva

resultat innebär, steget mot motsatsernas enhet i förnuftet, har inget etablerat namn på svenska

men brukar på engelska kallas ”sublation”, och på tyska ”aufhebung”. Man skulle kunna säga

att idén utgår ifrån en slags för-logisk reflektion över identitetsprincipen där Hegel helt enkelt

menar att uttrycket A=A inte kan fattas eller ges något innehåll utan dess motsats, A ∼ = ∼A

(A is not identical with not-A)32, och att denna insikt (identiteten av identitet och icke-

identitet) åstadkoms innanför den förnuftiga reflektionen. Detta i position mot intellektet eller

förståndet som enligt Hegel alltså fattar identitet genom att separera det helt och hållet från

icke-identitet.33 Enligt denna insikt kommer Hegel att konstatera varat och intets enhet i

30 Rosen, Stanley. The Idea of Hegel’s Science of Logic, s. 34-35. 31 Hegel, Friedrich. Logikens Vetenskap (översätt. Sven Olov Wallenstein), s. 22 32 Rosen, Stanley. The Idea of Hegel’s Science of Logic, s. 47 33 Ibid s. 47

18

förnuftets konkreta universal, ”blivandet”, precis som identitetens och icke-identitetens enhet

i ”identity of identity and nonidentity”, eller ”identity within difference” som Stanley Rosen

väljer att kalla det.34

Det sista steget, (4) innebär vetenskapens fullkomning och åstadkoms genom det att (1), (2)

och (3) repeteras med en progressiv karaktär, sådan att B sedan ställs mot icke-B och

identifieras i en konkretare universal C, och så vidare, till dess att alla universaler är härledda.

Vetenskapens fullkomning och det slutgiltiga vetandet om det konkreta objektet innebär att

det slutgiltiga begreppet inbegriper sin historiska produktion och så återknyter till det första

enkla A. Det slutgiltiga begreppet innehåller i Hegels mening alltså alla tidigare universaler

och uttrycker i den bemärkelsen hela den dialektiska processen såsom ett rikt och fullt

begrepp. Genom korrigeringen och härledningen av nya universaler åstadkoms alltså ett

slutgiltigt fullt begrepp som samtidigt uttrycker hela begreppsbestämnigenens process och

begreppets identitet med det konkreta objektet. Detta innebär samtidigt att det slutgiltiga,

fullkomliga begreppet som åstadkommer identiteten med objektet är dialektikens system av

begreppsbestämningar. I Wissenschaft der Logik skriver Hegel under Allmän inledning till

logiken: ”På så sätt formulerad i sin renhet innehåller formen i sig förmågan att bestämma sig, det vill

säga ge sig ett innehåll, och ge detta i dess nödvändighet – som system av tankebestämningar.” 35 När

det slutgiltiga begreppet i den hegelianska dialektiken åstadkommer identitet mellan objekt

och begrepp är det alltså i och genom systemets helhet som det positiva vetandet om objektet

uppnås för Hegel. Det är mot bakgrund av denna förståelse för den strukturella karaktären i

Hegels dialektik som skall förstå Adornos kritik av dialektiken och hur han formulerar sin

negativa version av företaget.

Det är den ontologiska föreställningen, att begreppen och objekten kan komma till identitet i

dialektikens slut, och denna dialektik av identitet som Adorno tar ställning mot och kritiserar.

Adorno betraktar nämligen det positiva resultatet av negationens negation som ett felaktigt

steg hos Hegel ur två avseenden; 1) som ett brott med erfarenheten av objektets ontologiska

icke-identitet med begreppen som visar sig i motsägelsen, och 2) som ett resultat av en

arbiträr preferens för identiteten i det absoluta vetandets projekt. Adorno skriver: ”What is

negated is negative until it has passed.” 36 Objektet, argumenterar Adorno, visar inte det att

motsägelsens A och icke-A väsentligen bör betraktas som detsamma i en konkret universal B

34 Ibid, s. 72 35 Hegel, Friedrich. Logikens Vetenskap (översätt. Sven Olov Wallenstein), s. 26 36 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, s 160.

19

innanför förnuftet, utan på begreppens oöverkomliga oförmåga att identifiera objektet.

Motsägelsen i negationens negation innebär på så vis ett moment i reflektionen där objektet

uttrycker sin ontologiska icke-identitet med begreppet. Det rent negativa resultatet av

negationens negation, de filosofiska begreppens motsägelse, innebär nämligen i Adornos

mening platsen där reflektionen och begreppsbestämningen misslyckas. 37 För Adorno är det

alltså just begreppsbestämningens misslyckade försök att identifiera objektet som möjliggör

för motsägelsen att erkänna något sant hos objektet. Denna motsägelsens egentliga betydelse

möjliggör så ett vetande om objektet för Adorno; vetandet om objektets icke-identitet med

begreppet. Denna insikt om hur icke-identiteten egentligen visar sig som sann i motsägelsen

genom begreppsbestämningens misslyckande skall vi fördjupa i nästa avsnitt om objektiv

erfarenhet. Såhär långt kan vi konstatera att påståendet om objektets icke-identitet med

begreppet som visar sin sanning i motsägelsen, tillsammans med faktumet att själva

påståendet motiverar motsägelsen som metod, får konsekvenser för hans filosofiska projekt.

Givet att objektets icke-identitet med begreppet är sann och visar sin sanning innanför

motsägelsen, och Hegels dialektiska metod överkommer denna icke-identitet genom att

överkomma motsägelsen i det slutgiltiga positiva steget innanför förnuftet, karaktäriserat av

Rosen i (3), innebär förkastandet av Hegels positiva syntes, systemets helhet, det samtidiga

ställningstagandet för icke-identiteten mellan objekt och begrepp. Adornos negativa dialektik

kommer på så sätt att stanna i motsägelsens tillstånd där denna icke-identitet upprätthålls

genom det att systemet, en slags övergripande princip eller undersökningens helhet förvägras

underkastandet av reflektionernas motsägelser. Adorno skriver: This is the decisive break with

Hegel. To use identity as a palliative for dialectical contradiction, for the expression of the insolubly

nonidentical, is to ignore what the contradiction means. 38 Objektets icke-identitet med begreppet

är alltså ett ontologiskt faktum för Adorno, och den negativa dialektikens uppgift är att göra

denna objektets icke-identitet rättvisa.

I den andra delen av kritiken understryker Adorno att det inte finns någonting i negationens

negation som i sig motiverar eller utvecklar det positiva resultatet. ”The negation of negation

does not result in a positive, or not automatically”. 39 Adorno menar att Hegel måste förutsätta den

positiva identiteten på förhand, och att den resulterande identiteten utgår ifrån denna

vetenskapens föresats snarare än från dess egen bevisning. I Negativ Dialektik skriver

Adorno: ”The thesis that the negation of a negation is something positive can only be upheld by one

37 Stewart, Martin. Adorno’s Conception of the Form of Philosophy, s. 4 38 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, s. 160 39 Adorno, Theodor. Lectures on Negative Dialectics, s. 17

20

who presupposes positivity - as all conceptuality - from the beginning.” 40 Adorno menar alltså att

Hegel ”plockar ut” den positiva delen av reflektionen och utesluter negationen som

reflektionen är skyldig sin utveckling i slutet av vetenskapen. Det att Hegel förutsätter

identiteten och det positiva resultatet i reflektionen innebär på så vis för Adorno en

prioritering av identiteten framför den negativa icke-identiteten.41 Adorno talar om detta slags

prioriterande i termer av hypostaser och menar att en sida av det vetenskapliga tänkandet

”glöms bort” eller betraktas som väsentligen detsamma som den andra sidan i vetenskapens

resultat.42 Hegels vetenskapliga system kan på så sätt betraktas som ett resultat av denna

arbiträra preferens för identiteten och vidare som ofilosofiskt ur Adornos synvinkel. För

Adorno underkastas den sidan av objektet som inte är begreppsliggjord, ”den icke-identiska

sidan”, den med begreppen identiska sidan på ett felaktigt sätt i Hegels dialektik eftersom

dialektikens slutgiltiga identitet förutsätter icke-identiteten. Begreppet ”hypostas” försöker

uttrycka just detta: att det rör sig om en upphöjd del av ett slags helt objekt, eller en hel

reflektion, där det hela objektet eller reflektionen av objektet, dess icke-identiska sidor,

separeras från identiteten för att ge identiteten företräde innanför vetandet. Denna preferens

för identiteten skall förstås mera grundläggande i ljuset av Adornos kritiska perspektiv på

filosofisk teoribildning som vi kommer att beröra strax. Sammanfattningsvis handlar denna

kritik av Hegels positiva resultat om att preferensen för identiteten svarar mot den absoluta

vetenskapens projekt där objektet oskadliggörs i samband med att dess vetenskapliga validitet

möjliggörs. Objektet reduceras så med hänseende till den sida som det vetenskapliga systemet

kräver och därmed på samma sätt som i fallet med kategorierna, till en sida som vi kan ha

kunskap om.

En viktig idé som jag kommer att beröra i diskussionen, och som behöver nämnas här innan vi

kan gå vidare, är Adornos föreställning om hur detta vetenskapliga system (helheten och

övergripande principer) påverkar språket. I Adorno: A Critical Introduction redogör Simon

Jarvis för hur Adorno tillsammans med Max Horkheimer beskriver en process i

Upplysningens Dialektik där det moderna samhällets separation mellan vetenskap och konst

resulterat i en distinktion mellan två motsvarande sidor av språket: 1) I språkets rent formella

sida där det vetenskapliga systemet har definierat språket som ett abstrakt tecken i en syn på

sanning som en slags kalkylering eller beräkning av tecknen. Språket i reflektioner och texter

bestäms då i enlighet med sin formella definition, det uppgår i en abstrakt symbol som har

40 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, s. 160 41 Ibid, s. 315 42 Ibid, s. 34

21

mening i relation till systemets helhet genom att separeras ifrån sitt ”mimetiska” drag. 2) I

språkets estetiska sida, i bilder, vilka måste begränsas till en estetisk härmning av objektet,

”mimesis”, i dess förhoppning om att nå någonting sant. Den estetiska sidan av språket har

alltså renodlats i position mot den vetenskapliga sidans metodologiska vetande, och betraktas

i position mot vetenskapens tekniska språk som oförmögen till vetande överhuvudtaget. 43 Det

bör understrykas att språket här alltså handlar om begrepp och deras sätt att verka på innanför

våra filosofiska reflektioner. Det Adorno menar med den härmande, mimetiska, sidan av

språkets begrepp kanske bäst kan fattas i betänkandet av hur begrepp vanligtvis åkallar

sinnebilder och på så vis inbegriper en estetisk dimension. Vi skulle kunna förstå Adornos

poäng genom att vidare betänka hur vi, med ambitionen att åstadkomma logisk stringens i

våra filosofiska företag, ofta behöver ”skala bort” de bildliga, ”mimetiska”, eller associativa

aspekterna av begrepp vi opererar med för att åstadkomma entydiga begreppsdefinitioner som

kan frambringa logisk giltighet. Det är denna formaliserade sida av språket som Adorno alltså

menar att det vetenskapliga systemet som gör anspråk på ett absolut vetande om objektet

prioriterar automatiskt. Vidare handlar det här om samma slags hypostas eller ensidighet som

i fallet med icke-identitetens frånfälle i slutet av den hegelianska dialektikens vetenskap.

Simon Jarvis menar alltså att det vetenskapliga systemet och prioriteringen av helhetens leder

till denna språkliga konsekvens enligt Adorno.

Icke-identitetens sanning

1. Objektiv erfarenhet

Som vi sett i föregående avsnitt formuleras Adornos filosofiska projekt och dess mål mot en

kritik och omtolkning av den hegelianska dialektikens negationens negation. För att förstå på

vilket sätt som Adorno menar att icke-identiteten hos objektet är en ontologisk egenskap, och

mer allmänt någonting sant, behöver vi titta på hans idé om objektiv erfarenhet. I artikeln

Between Ontology and Epistemology i antologin Adorno: Key Concept har Ståhle Finke

avhandlat hur denna omtolkning av negationens negation påverkat Adornos perspektiv på

kunskap, och lett till erfarenheten som utgångspunkt för kunskapen. Adorno menar alltså att

det är erfarenheten som måste vägleda kunskapen om objektet. I översättningen av Zu Subjekt

und Objekt, publicerad i The Essential Frankfurt School Reader 1978, skriver Adorno att:

”Approaching knowledge of the object is the act in which the subject rends the veil it is weaving

around the object. It can do this only where, fearlessly passive, it entrusts itself to its own

experience.”44 Adornos ”erfarenhet” innebär emellertid inte bara erfarandet av den empiriska

43 Jarvis, Simon. Adorno: A Critical Introduction, s. 176 44 Arato, Andrew och Gebhardt, Eike. The Essential Frankfurt School Reader, s. 506

22

världen, men också erfarenheten av filosofiskt tänkande och av filosofiska reflektioner. När

Adorno presenterar sina kritiska reflektioner över Hegels positiva resultat av negationens

negation skall vi, i enlighet med Jarvis begrepp, alltså betrakta dessa kritiska reflektioner och

deras moment filosofiska ”händelser” för erfarenheten. I Negativ Dialektik skriver Adorno

att:

”The task of dialectical cognition is not, as its adversaries like to charge, to construe contradictions

from above and to progress by resolving them - although Hegel's logic, now and then, proceeds in this

fashion. Instead it is up to dialectical cognition to pursue the inadequacy of thought and thing, to

experience it in the thing.” 45

Den filosofiska motsägelsen, A och icke-A, som föranleder Hegels konkreta universal innebär

för Adorno alltså en erfarenhet av en filosofisk händelse där begreppen, som tidigare nämnts,

misslyckas med att identifiera objektet. Erfarenheten, menar Adorno, är objektiv i just denna

filosofiska händelse eftersom motsägelsen omöjliggör för de parallella A och icke-A att

identifiera objektet slutgiltigt, och låter sig så bestämmas av objektet. Erfarenheten är alltså

objektiv i detta moment eftersom begreppen som försökt att bestämma objektet misslyckats

genom att hamna i en motsägelse, och bestäms då som misslyckade av objektet själv och

objektets motstånd mot begreppsbestämning.46 Finke formulerar sig såhär: ”The determinations

and transitions of conceptual consciousness, its logic, are indebted to a thing's nature, to its power of

showing itself, so that a thing's givenness or in-itselfness is not a unity of conceptual discriminations,

but rather their limiting condition.”47 Det handlar alltså om en omtolkning av Hegels påstående

att objektet visar sig i motsägelsen såsom ett fordrande av begreppsliga korrektiv. Objektets

icke-identitet med begreppet måste antas för att alls kunna tolka objektet som en fordran av

begreppsliga korrektiv eftersom korrektivet syftar till att överkomma denna icke-identiska

relation i vetenskapens slutgiltiga system. Hela den dialektiska begreppsbestämningen, menar

Adorno, förutsätter denna icke-identitet och har denna icke-identitet som sin motor. Vi förstår

detta genom att betänka hur objektets icke-identitet med begreppet utgör motivationen bakom

den hegelianska dialektikens tillfogande av korrektiv i begreppsbestämningens process.

Slutförandet av Hegels vetenskap - där det rika begreppet som innehåller hela det

vetenskapliga systemet identifierar det konkreta objektet – förutsätter den negativa

bestämningen där objektets icke-identitet med begreppet gjort ”progressionen” möjlig. Det

innebär att det slutgiltiga begreppet av Hegels absoluta vetenskap och dess resultat, identiteten

45 Adorno, Theodor. Negative dialectics, s. 153 46 O’Connor, Brian. Adorno’s Negative Dialectics, s. 74 47 Cook, Deborah. Adorno: Key Concepts, s. 89

23

mellan objekt och begrepp, antingen underminerar sin egen process eller resultatet självt.

Adorno sluter sig till det sista alternativet, han skriver att ”By the elimination of one of its

[reflektionens] essential element, objectivity is falsified, not purified.” 48 Samtidigt menar Adorno

att en fullständig elimineringen av icke-identiteten är omöjlig, och vidare alltså att en sida

prioriteras och görs till en hypostas, som vi såg i föregående avsnitt. Det Hegel gör när han

påstår en fullständig identitet mellan objekt och begrepp, efter att objektets icke-identitet med

begreppet har visat sig motsägelsen, är att bortse ifrån denna erfarenhet som Adorno omvänt

menar borde vägleda vetenskapen om objektet. Den för vår undersökning centrala poängen i

Finkes förståelse av Adornos erfarenhet är att samtidigt som den objektiva erfarenheten alltså

förmår att identifiera ett ontologiskt drag hos verkligheten (objektets icke-identitet med

begreppen) framträder i denna erfarenhet också diskrepansen mellan den ontologiska

verkligheten och filosofiska teorier.49 Eftersom motsägelsen innebär den filosofiska

reflektionen och begreppsbestämningens misslyckande (ha i åtanke att det här handlar om

motsägande filosofiska positioner och alltså om filosofiska teorier), kan man säga att det

dessutom är den ontologiska verkligheten som gör motstånd mot teorierna när teorierna

misslyckas och kommer till sin motsägelse. Den ontologiska verkligheten vittnar på så sätt

indirekt om sina egna egenskaper i de epistemologiska teoriernas misslyckade försök att

identifiera dessa egenskaper. Den oundvikliga åstkillnaden mellan ontologi och epistemologi,

som Finke beskriver föreligga i Adornos filosofi, är på så sätt lika mycket som icke-

identiteten mellan objekt och begrepp, ett faktum som ges i erfarenheten. Denna distinktion

utgör en vidare en förutsättning för Adornos kritiska perspektiv på filosofiska teorier som vi

skall titta på nedan.

2. Självbevarelsens teoribildningar

I Negativ Dialektik ger Adorno sin förklaring till varför de filosofiska begreppen är

motsägelsefulla, paradoxala och ”aporetiska”. Han skriver att begreppen är ”fused with

untruth, with the oppressive principle” 50, och förstår alltså begreppen (de filosofiska

teorierna) som illusoriska och ”opressive” på samma gång. Hos Adorno är hans sociala och

politiska ställningstaganden genomsyrande för hela hans filosofiska projekt. Adorno tänker

sig nämligen att filosofiska teorier är sammanlänkade med, och produktiva i, samhälleliga sätt

att betrakta och förklara världen på. Brian O’Connor skriver att denna föreställning hos

Adorno handlar om en syn på epistemologi som ett ”commitment to a particular worldview”

48 Arato, Andrew och Gebhardt, Eike. The Essential Frankfurt School Reader, s. 505 49 Cook, Deborah. Adorno: Key Concepts, s. 78 50 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, s. 48

24

51. Det innebär att epistemologiska teorier, och egentligen filosofiska teorier överhuvudtaget,

inte betraktas av Adorno som neutrala, utan som ställningstaganden för den ena eller den

andra förklaringen av världen. Samtidigt innebär det omvänt att samhälleliga strukturer är

sammanlänkande med och bestämmande av våra filosofiska teoribildningar. 52 Filosofiska

teorier kan och bör alltså enligt Adorno betraktas och värderas i ljuset av vilka sociala och

samhälleliga världsbilder de producerar och tar ställning för.

Alison Stone menar att den filosofiska teori som åstadkommer identitet mellan objekt och

begrepp kan förstås hos Adorno som delaktig i produktionen av en världsbild där tanken har

kontroll över och dominerar varandet och objekten. Stone utgår ifrån en grundläggande poäng

i Adornos och Max Horkheimers Upplysningens dialektik där ett försök att separera

tänkandet, människan eller kulturen från naturen visar sig leda till en motsägelse. Enligt Stone

menar Adorno och Horkheimer att det som driver upplysningstänkandet och dess försök att

separera sig från naturen är en mänsklig självbevarelsedrift.53 Samtidigt visar det sig i

reflektionen över naturens och tänkandets separation att självbevarelsedriften är naturlig i sig

och vidare att människan blir desto mer natur desto mer hon försöker separera sig och sitt

tänkande från naturen för att bli ”fri” från ett slags naturligt, mytiskt och på så vis förment

illusoriskt tänkande. 54 Motsägelsen som äger möjligheten att blotta diskrepansen mellan

filosofiska teorier och ontologi, visar dock här på det omvänt illusoriska i

upplysningstänkandets åtskiljande mellan tänkande och natur, och på det därav irrationella

försöket att separera sig från naturen för att dominera den. Detta drag hos filosofin, att stå i

den mänskliga självbevarelsens tjänst snarare än i sanningens, betraktar Stone som ett

genomgående ledmotiv i Adornos kritiska perspektiv på filosofihistoriens teoribildningar.

Såhär formulerar hon Adornos poäng:

”Human beings have hoped that, by freeing themselves from mythical views of nature, and gaining

greater insight into the real working of nature, they could enhance their ability to intervene into these

natural process for their own benefit.”55

Adornos kritik av begreppets identitet med objektet kan enligt Stone förstås i relation till detta

kritiska perspektiv på filosofihistoriens utveckling. Hon menar att detta kritiska perspektiv

innebär för Adorno att vi kan förstå Hegels separation mellan objektets identiska och icke-

51 O’Connor, Brian. Adorno’s Negative Dialectics, s. 2 52 Ibid, s. 1 53 Cook, Deborah. Adorno: Key Concepts, s. 51 54 Ibid, s. 50 - 51 55 Ibid, s. 50

25

identiska sida med begreppet i vetenskapens slut som en prioritering av identiteten vars

incitament är kontrollen över objektet. Vi har redan sett hur den partikulära sidan av objektet

går förlorad innanför tänkandet när vi kategoriserar det eftersom vi identifierar det med sitt

begrepp och med andra instanser av samma begrepp. Enligt Stones läsning av Adorno kan vi

förstå kategoriseringen, begreppsligt tänkande, och inte minst teorier som menar att objekten

kan reduceras till begrepp, som en produktion av en världsbild där tänkandet har kontroll över

objektet då objekten reduceras till det vi kan veta om dem. Objektens partikulära sida utesluts,

som vi sett i tidigare avsnitt, alltså innanför vetandet till förmån för vetandets absolution eller

logiska validitet, och åstadkommer i och genom denna typ av vetenskap en antydd kontroll

över objektet.56

Detta objekt har emellertid, som vi sett Adorno konstatera tidigare, egentligen den

ontologiska egenskapen att vara partikulär och så delvis omöjlig att kontrollera. I Negativ

Dialektik beskriver Adorno en slags filosofins våldsamhet som svar på en initial oönskad

egenskap hos den ontologiska verkligheten: ”Whenever something that is to be conceived flees

from identity with the concept, the concept will be forced to take exaggerated steps to prevent any

doubts of the unassailable validity, solidity, and acribia (skärpa, precision) of the thought product from

stirring.” 57 Hypostasen av objektets begreppsliga sida oskadliggör således objektets

okontrollerbara vara för sig själv som medvetandet inte känner till och kan hantera. Här

blottas alltså en grundläggande kritisk inställning som Adorno har gentemot teoribildningar

som undgår att erkänna den icke-identiska sidan av objektet; han betraktar teorier som bejakar

identitetstänkandet som en reaktion på bristande kontroll, och vidare som ett instrument för

tänkandet att ta kontroll. Genom att ”glömma bort” objektets partikulära sida och icke-

identitet med begreppet betryggas vetenskapen om sitt resultat och sitt absoluta vetandes

giltighet. Adorno menar att detta sker hos Hegel inte bara genom att begreppet identifieras

med objektet i systemets helhet, men också genom det att vara och tänkande, objektet och

medvetandet där betraktas sammanfalla. Vidare innebär det att medvetandet eller ”subjektet”

kontrollerar objektet genom begreppet och att ”Once the object has become subject in the

absolute, the object is no longer inferior vis-à-vis the subject.” 58

Sammanfattningsvis kan vi i detta avsnitt konstatera att diskrepansen mellan filosofiska

teorier och varats ontologiska förhållanden, i enlighet med Stones läsning av Adorno,

etableras när tidigare filosofibildningar utvecklar dominerande begrepp och teorier i det

56 Ibid, s. 53 57 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, s. 22 58 Adorno, Theodor. Hegel: Three Studies, s. 111

26

samtidiga frångåendet av reflektionernas hela sanning. Partikulariteten, icke-identiteten, hos

objektet skall vidare tänkas som en naturens ontologiska egenskap, och kontrollen av

objektets icke-identitet som en version av tänkandets kontroll över naturen vars irrationalitet

har visat sig i det illusoriska åtskiljandet mellan tänkande och natur. Filosofin måste alltså

komma till en försoning mellan tänkande och varande genom erkännandet av objektets

ontologiska icke-identitet med begreppet. Samtidigt menar Alison Stone att försoningen måste

innebära erkännandet av naturens ontologiska egenskaper i sitt av tänkandet oberoende

varande och alltså erkännandet av icke-identitetens företräde hos objektet.59 Det handlar så

om en försoning mellan objektets och naturens separerade sidor: begreppet, menar Stone,

måste på begreppslig väg erkänna sin begränsning så att objektets icke-identitet erkänns och

ges företräde. På det sättet kan det ensidiga vetandets hypostas, den positiva sidan av

vetenskapens process och objektets identiska sida med begreppet, försonas med den icke-

identiska sidan.60 I position mot Hegels slutgiltiga vetande där icke-identiteten identifieras

med identiteten skall Adorno alltså åstadkomma detta genom att stanna i motsägelsens

negativa resultat där erkännandet av skillnaden mellan begrepp och objektet upprätthålls utan

att glömmas bort. Denna försoning möjliggörs alltså genom reflektionens negativa resultat,

och vidare i erkännandet av motsägelsen där teoribildningarnas misslyckande blottas.

Motsättningen bringar alltså inte bara insikt i objektets ontologiska icke-identitet med

teorierna, men kan samtidigt leda till ett erkännande av teoriernas illusoriska kontroll över

objektet, och där åstadkomma en försoning mellan tänkande och varande. Försoningen är

vidare möjlig genom erkännandet av motsägelsen i det hegelianska företaget och vidare

genom erkännandet och upprätthållandet av icke-identiteten i den negativa dialektikens

reflektion över den hegelianska filosofins motsägelsefullhet.

Slutligen menar Stone att Adornos försoning måste innebära ett erkännande av icke-

identitetens företräde genom erkännandet av faktumet att objekt aldrig är reducerbara till

deras begreppsliggjorda sida. 61 Det innebär att prioriteringar som tidigare teoribildningar

nödvändigtvis etablerat till följd av preferensen för identiteten, lika mycket som identitetens

resultat måste bestridas hos Adorno. Här där Stone stannar menar jag till skillnad från Stone

att vi bör rikta vår uppmärksamhet mot Adornos antisystematiska ansats i hans förståelse för

hur tidigare filosofibildningar, Hegels dialektik, har prioriterat systemet och helheten i hans

”dialektik av identitet”. Med hjälp av Stewart Martins definition, som beskrivit

59 Cook, Deborah. Adorno: Key Concepts, s. 57 60 Ibid, s. 56 61 Ibid, s. 57.

27

framställningsformens egenskaper på ett allmänt och förbehållslöst sätt, och Simon Jarvis

poäng om att den negativa dialektikens anti-systematiska struktur förmår att behålla en

bortträngd sida av språket, menar jag att Stones läsning kan utvidgas. Den försoning som

Stone karaktäriserat Adornos filosofiska projekt som skulle nämligen genom Martin och

Jarvis kunna påstås omfatta språket. Genom den språkets möjlighet som uppstår i Adornos

radikala antisystematik där han till varje pris undviker att underkasta begreppens negerande

av varandra, deras motsägelser, en slags övergripande princip eller en slutgiltig helhet menar

jag att språket och dess försoning till och med är delaktig, och inneboende, i erkännandet av

icke-identiteten och dess företräde innanför vetandet, och alltså i filosofins försoning. Detta

påstående, som utgör uppsatsens och vår undersöknings särskilda bidrag, och som innebär

sammanförandet av Alison Stones och Stewart Martins läsning av framställningsformen hos

Adorno, kommer snart, i det avslutande kapitlet, att behandlas fullständigt. På det sättet skall

uppsatsen till slut komma fram till framställningsformens betydelse för filosofins idé hos

Adorno.

Sammanfattning och diskussion 1. Sammanfattning:

Hittills har vi sett hur filosofins idé, och dess sanning, formuleras av Adorno i och genom

kritiken av Hegels ”positiva” dialektik. Vi har sett hur Adornos filosofiska mål att 1)

åstadkomma en icke-identitetens dialektik genom att undvika en identitetens dialektik, och 2)

åstadkomma en åtskillnad mellan begrepp och objekt genom att undvika att förutsätta

identiteten mellan vara och tänkande, formuleras innanför denna kritik. Adorno, har vi sett,

betraktar den hegelianska filosofins resultat, identiteten, som någonting Hegel förutsätter i sin

dialektik och föreställning om begreppets ontologiska kontakt med objektet. Detta

förutsättande av identiteten har emellertid visat sig falskt genom Adornos åberopande av icke-

identitetens erfarenhet, och betraktas samtidigt av Adorno som ett filosofiskt initiativ till

dominans. Den kritiska reflektionen över den hegelianska dialektikens företag har som vi sett

visat att företaget enligt Adorno inneburit en självmotsägelse och, enligt självmotsägelsens

förmåga, blottat diskrepansen mellan hegeliansk ontologi, teori och den ontologiska

verkligheten. Självmotsägelsen innebär nämligen, som vi har sett, erfarenheten av

reflektionen över motsägelsen i det rent identiska resultatet som trots allt åstadkommits

genom icke-identitetens bedrift. Adorno hävdar alltså icke-identitetens sanning i och genom

reflektionen över motsägelsen i Hegels positiva resultat av negationens negation, och ersätter

så den hegelianska dialektiken med sin negativa version. Efter vår undersökning har det alltså

28

visat sig att filosofins mål och sanning både innebär, kräver och motiverar Adornos negativa

dialektik. Den negativa dialektiken som stannar i negationens negation uppehåller sig i

motsägelsen och leder så till en möjlig objektiv erfarenhet där icke-identitetens sanning

framgår. Den negativa dialektiken förstås i detta avseende som filosofins metod. Samtidigt

har det visat sig att reflektionen över den hegelianska dialektiken att den negativa dialektiken

motiveras som resultat av icke-identiteten som framgår i motsägelsen. Icke-identitetens

sanning, där objekt och begrepp hålls åtskilda i en samtidig åtskillnad mellan teori och

ontologi, mellan tänkande och varande, kan vidare betraktas korsbefruktande med den

negativa dialektikens metod, och denna korsbefruktning som explikationen av filosofins idé.

Förstådd i enlighet med vår undersökning innebär filosofins idé, den negativa dialektiken och

dess sanning och mål, alltså en reflektion som: (1) Bejakar motsägelser i filosofiska begrepp

istället för att betrakta dem som tillintetgörande av varandra. Således också som opererandes

med negativa begrepp vars mening erhålls i deras ömsesidiga definierande snarare än i deras

identitet, eller framtida identitet, med objektet. Deras motsägelse, och vidare deras riktning

mot varandra vittnar om objektets egenskap enbart i deras misslyckade försök att bestämma

det, och begreppen förblir på så sätt negativa. (2) Bejakar mångfalden av negativa begrepp i

den dialektiska härledningen av nya, vilket innebär att den negativa dialektiken utför sig och

stannar i de många motsägelsernas tillstånd, utan att bilda ett system eller uppgå i en helhet.

Den negativa dialektiken lyckas så upprätthålla icke-identiteten mellan begrepp och objekt i

samma mening som en objektiv erfarenhet av objektets icke-identitet med begreppet

möjliggörs och upprätthålls. I explikationen av den negativa dialektiken och filosofins idé har

vi alltså här kommit att formulera den negativa dialektikens nödvändiga form; en

antisystematisk dialektik som inte reducerar sina motsägelsefulla begrepp till sitt system eller

till en helhet. Det som kunnat antydas under vår undersökning framgår här på det tydligaste

sätt: framställningsformen, såsom den definierats i dess mest grundläggande drag enligt

avsnitt 2.2, är den negativa dialektikens form. Omvänt innebär det dessutom att

framställningsformens särskilda karaktär som essä och konstellation utgör den negativa

dialektikens själva förutsättning.

Så kan framställningsformen dessutom förstås i ljuset av den negativa dialektikens möjlighet

till en försonande filosofi. Framställningsformen presenterar nämligen motsägelsefulla

begrepp som samtidigt härleds genom varandra, och lyckas på så sätt upprätthålla och erkänna

begreppens icke-identiska relation till det som undersökningen försöker bestämma. Essän och

konstellationernas reflektiva fragment, begrepp, organiseras i ett radikalt anti-system så att ett

29

begrepp eller en reflektion aldrig fattas som slutgiltig eller bestämmande av andra delar i

framställningen, utan så att begreppen och dess misslyckanden omvänt fattas som bestämda

av objektets icke-identiska sida. På så vis lyckas framställningsformen genom dess

antisystematiska relation också fullborda den försoning som Stone har utnämnt genom att

erkänna objektets företräde i förhållande till begreppen. Essän och konstellationen lyckas på

begreppslig väg underminera möjligheten att bestämma objektet i den filosofiska reflektionen

i och genom själva formen av reflektionernas presentation. Prioriteten som tidigare givits den

med begreppet identiska sidan av objektet kompenseras så för innanför essän och

konstellationen i upplevelsen av framställningens ostrukturerade helhet, och i dess oförmåga

att sammanfatta och subsumera sina reflektioner. På så vis innebär framställningsformens

nekande till varje försök att bestämma dess slutgiltiga vetandet också ett nekande av tankens

kontroll över objektet. Reflektionerna och teorin erkänns på så vis i sin separation och

negativa relation till objektet. ”The unifying moment survives without a negation of negation, but

also without delivering itself to abstraction as a supreme principle. It survives because there is no step-

by-step progression from the conceps to a more general cover concept. Instead, the concepts enter into

a constellation.” 62 Slutgiltigt kan vi konstatera att Alison Stone lagt grunden för vår förståelse

av framställningsformens möjlighet att försona filosofin såsom den negativa dialektikens

form, där förverkligandet av filosofins sanning och mål äger rum för Adorno. Samtidigt

innebär vårt fokus på Adornos kritik av systemet, och på dess konsekvens för

framställningsformens anti-systematik, en utflykt från Stones linje, vars motivation skall

komma att visa sig snart.

I definitionen av framställningsformens fem drag har vi lyckats att förstå och förklara hur (1),

(2), (3) och (5) är ”inneboende” i filosofins idé och centrala för Adornos filosofiska försoning.

Det vi emellertid inte har lyckats att förklara i relation till förståelsen för negativ dialektik,

med Alison Stones resonemang som vägledning, är drag (4) i definitionen av

framställningsformen: ”En kombination av begrepp som negerar objektet och uttrycker objektet i en

affinitet mellan kombinationen av begreppen och objektet.” Det innebär att vi inte har lyckats att

förstå språkets plats i Adornos framställningsform. Alison Stones läsning av Adorno stannar

nämligen i påståendet om framställningsformens förverkligande av den negativa dialektikens

försoning i hennes artikel. Med det slutet innebär det emellertid att relationen mellan begrepp

och objekt förblir helt och hållet omöjlig, eller att relationens enda möjlighet är att framställa

dess omöjlighet. Stone tänker sig på ett blygsamt sätt ett möjligt positivt vetande av objektet i

62 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, s. 162

30

förmågan hos samlingen av begreppen att uttrycka objektet förutsatt vi förstår objektet själv

som en konstellation av historiska interaktioner.63 Vad som här ligger närmre de Adornos

insikter som Stone själv redogjort för i hennes artikel, med hänsyn till språkets centrala

betydelse för framställningsformen, vore den positiva relationens möjlighet i den

antisystematiska formens förmåga att transformera språket. Med Stone som bakgrund har vi

skäl att betrakta systemet och helhetens prioritet som en förlängning av preferensen för

identiteten som står i självbevarelsens tjänst. Stones perspektiv på relationen mellan Adornos

filosofiska framställningsform och filosofins idé, som inte tar den antisystematiska aspekten

av framställningsformen i åtanke, måste alltså här samtidigt betraktas som grundläggande och

delvis otillräcklig för vår undersökning. Med det sagt innebär inte konstaterandet att vi bör

förkasta Alison Stones övergripande förståelse för framställningsformen som försoning.

Tvärtom föreslår jag en utvidgning av hennes idé i nästa, avslutande, kapitel, med avseende

på språkets roll i försoningen.

2. Diskussion

Alison Stones definition av konstellationen svarar mot hennes läsning av hur Adorno

transformerar den hegelianska logiken och beskriver därmed (1), (2), (3) och (5) i definitionen

vi har givit enligt Stewart Martin. I enlighet med Stones läsning har vi alltså rekonstruerat

Adornos filosofi för att se hur dessa steg innebär att framställningsformen är en negativ

dialektik som varken åstadkommer identitet mellan enskilda begrepp och objektet, eller

mellan kombinationer av begrepp och objektet. Men Stone misslyckas i min mening med att

ge en definition av framställningsformen som kan beskriva på vilket sätt framställningsformen

faktiskt kan framkalla en slags förståelse eller kunskap om objektet. Stone fokuserar på

konstellationernas kapacitet att låta begrepp representera historiska aspekter av objektet och

menar att objektet ska definieras som ”the total set of historical interactions that has marked

it.” 64 Samtidigt finns det en omedelbar aspekt i framställningsformens negativa helhet som

inte kan reduceras till samlingen av begrepp, reflektioner, som motsvarar objektets ”totala

uppsättning historiska interaktioner”. Konstellationen försöker trots allt åstadkomma

någonting plötsligt, ”kassaskåpet som flyger upp”65, vilket antyder att det handlar om en slags

intuition eller direkt upplevelse som visar sig i framställningen. Denna aspekt av Adornos

framställningsform lyckas å andra sidan Stewart Martin och Simon Jarvis redogöra för när de

fokuserar på affiniteten mellan den antisystematiska framställningsformen och objektet.

63 Cook, Deborah. Adorno: Key Concepts, s. 59 64 Ibid, s. 59 65 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, s.163

31

Denna affinitet utgår nämligen ifrån framställningsformens språkliga eller ”mimetiskt”

bildliga karaktär som åstadkoms i framställningsformens vägran att identifiera objektet. Den

mimetiska karaktären hos framställningsformen nämns liksom affiniteten på många ställen i

Adornos arbeten och verkar vid varje tillfälle utgå ifrån ett förtroende för språkets förmåga, i

position mot tecknets oförmåga, att uttrycka objektet. I avsnitt 2.2 avhandlades Simon Jarvis

läsning av Adornos poäng i Upplysningens dialektik, som handlade om att den systematiska

filosofin reducerar språket till sin formella sida, sitt tecken, i enlighet med den vetenskapliga

metoden. Den mimetiska sidan av språket såg vi där karaktäriseras med avseende på

begreppens möjlighet att framkalla estetiska, sinnliga bilder, innanför reflektionen i position

mot tecknet, den matematiska symbolen. Affiniteten som avses i (4), och som utgör den

möjliga positiva relationen mellan objekt och begrepp, handlar alltså om en tilltro till ett språk

som den negativa dialektiken lyckas åstadkomma i och genom sin antisystematiska form.

Omformulerat skulle man kunna betrakta detta som en tilltro till språket efter en slags

språkets försoning.

I Negativ Dialektik skriver Adorno: "Language offers no mere system of signs for cognitive

functions. Where it appears essentially as a language, where it becomes a form of representation, it

will not define its concepts. "66 I enlighet med redogörelsen för hur det vetenskapliga systemet

reducerar språket, i 2.2, genom att underkasta reflektioner en slags övergripande vetenskapens

mening förstår vi snabbt att den negativa dialektiken och dess framställningsform lyckas att

undvika detta i samband med sin radikala antisystematik. Framställningsformen, essän och

konstellationen, undviker som vi har sett att underkasta reflektionerna en övergripande

princip, helhet eller systematisk procedur och lyckas på så vis ge företräde åt den estetiska

sidan av språket och dess tvetydiga begrepp. Detta kan exemplifieras genom själva läsningen

av Der Essay als Form som självt alltså utgör en essä om essän. Läsningen av essän består i en

mängd reflektioner över essäns möjligheter, bestämningar och motsägelsefulla egenskaper där

en slutgiltig definition av essäns betydelse aldrig ges, och i denna slags negativa eller

indirekta diskussion om essän lämnas läsaren åt reflektionerna i sin helhet. Reflektionernas

metaforer och språkliga, stilistiska, drag framträder på så sätt som vetandets enda alternativ i

försöket att tänka objektet som essän handlar om (essän själv i detta fall), och ersätter på så

sätt entydiga definitioner av begrepp med språkliga bilder. Läsningen av Der Essay als Form

antyder att det just är dessa bilder som Adorno försöker åstadkomma hos läsaren i och med

hans sätt att formulera sig. Istället för att redogöra för essäns drag på ett analytiskt sätt där

66 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, 162

32

essän tillskrivas en mängd egenskaper, och så identifieras vid en mängd begrepp, uttrycker sig

Adorno ofta stilistiskt och stundom helt och hållet genom metaforer. Ett exempel på detta

vore meningen: ”Jene ist ein Kraftfeld, so wie unterm Blick des Essay jedes geistige Gebilde in ein

Kraftfeld sich verwandeln muss.”67 I en vetenskaplig text som hade avhandlat essän och använt

sig av samma metafor hade denna metafor kunnat reduceras till en slags formell betydelse i

relation till essäns analytiskt bestämda egenskaper, men den antisystematiska

framställningsformen förvägrar läsaren att göra det i detta fall. I och med essäns och

konstellationens formella struktur (strukturen av en icke-struktur) som förvägrar läsaren ett

slutgiltigt vetande, kan meningar som citatet ovan inte reduceras till ett tecken eller till en

slags formell betydelse. På det sättet lyckas framställningsformen behålla den dubbla

karaktären hos språket, och dessutom ge den mimetiska, bildliga, sidan av språket företräde.

Detta kan vi förstå i enlighet med Alison Stones läsning av Adornos negativa dialektik som en

försoning mellan en bortglömd och en prioriterad sida hos objektet. På samma sätt som

objektets icke-identiska sida ”glömdes bort” i Hegels positiva resultat till följd av hans

arbiträra prioritering av identiteten i produktionen av en kontroll över objektet, kan språkets

estetiska sida precis som objektets icke-identitet betraktas som omvänt prioriterad i filosofins

försoning. Den negativa dialektiken utvecklar alltså de inledningsvis vetenskapliga begreppen

hos Hegel, genom den kritiska osystematiska reflektionen över hegeliansk filosofi, mot denna

icke-totalitet som försonar språket i erkännandet av denna bortglömda estetiska sida. En sådan

förståelse för den negativa dialektiken skulle innebära precis det som Adorno påstår i Negativ

Dialektik, att: ”Hegelian dialectics was a dialectics witout language, […] to this extent,

Hegel remained an adept of current science.” 68 Den negativa dialektiken utvecklar sig alltså i

position mot den hegelianska genom dess antisystematiska ansats och vidare mot språket

snarare än det slutgiltiga begreppets fullkomlighet. Essän och konstellationens framställning

lyckas, genom att inte reducera reflektionerna till entydiga begrepp som kan läggas ihop eller

deduceras slutgiltigt, med att försona den estetiska delen av språket med dess begreppsliga,

teoretiska ambition utan att underkasta den estetiska sidan i ett slutgiltigt vetande. Så måste

alltså den negativa dialektiken som nödvändigtvis stannar i motsägelsernas tillstånd där

begrepp och objekt, tänkande och varande, hålls åtskilda alltså samtidigt leda till denna

språkets och objektets försoning. Detta eftersom att antisystemet som följer från Adornos

kritik av Hegels positiva resultat av negationens negation förvägrar vetandet 1) identitet

mellan begrepp och objekt och 2) entydiga begreppsdefinitioner som reducerar språket till

67 Adorno, Theodor. Noten zur Literatur, s. 30 68 Adorno, Theodor. Negative Dialectic, s 163

33

tecken. För vidare läsning om hur motsägelsen och antisystemets framställningsform lyckas

att uppväcka denna expressiva sida hos språket rekommenderas Stewart Martins artikel eller

Roger Fosters bok Adorno: The Recovery of Experience.

Det har på denna väg alltså visat sig att språkets mimetiska aspekt som framställningsformens

negativa dialektik lyckas upprätta på intet sätt är ett arbiträrt steg från motsägelsen, och

negationens negation, såsom Hegels positiva resultat. Adorno menade, som vi såg tidigare, att

Hegels steg från motsägelsen till den positiva konkreta universalen var arbiträr och förutsatt

innan vetenskapen. På samma sätt kritiserades Hegel dessutom för att på ett lika arbiträrt sätt

transformera reflektionerna till ett hanterbart system och helhet. Adornos anti-systematiska

form bör tolkas som en mindre arbiträr framställning, och i sammanförandet av

framställningsformen och den negativa dialektiken förstår vi varför. Vi såg att den

antisystematiska framställningsformen helt enkelt är den negativa dialektikens uttryck, och att

den negativa dialektiken inte försöker att lösa reflektionernas motsägelsefulla tillstånd som vi

har sett att både Kant och Hegel ställts inför. Man skulle på så vis kunna betrakta

reflektionerna som ”otransformerade” i den antisystematiska framställningen där motsägelsen

förblir. Språkets mimetiska sida som framträder till följd av denna anti-systematiska

framställning skulle vidare kunna påstås framspringa ”naturligt” genom den negativa

dialektiken och dess framställningsform. Det behövs med andra ord ingen aktiv kraft som

skriver eller beslutar om framställningen för att den mimetiska sidan av språket skall

framträda, och på så sätt kan vi tolka det som att det finns en affinitet mellan språket (till

skillnad från tecknet) och objektets icke-identitet med begreppet som upprätthålls i den

negativa dialektiken. Det innebär att den mimetiska relationen mellan begrepp och objekt, i

samband med hävdandet av den negativa dialektikens sanning, bör betraktas som mindre

arbiträr än identiteten och dess vetande om objektet. Genom att utnyttja dessa språkets båda

sidor förstår vi bättre hur Adorno tänker sig framställningsformens unika möjlighet som essä

och konstellation, i enlighet med den initiala utläggningen i 2.1. Essän och konstellationen

lyckas sväva i gränslandet mellan konst och vetenskap där reflektionerna utvecklas i enlighet

med en vetenskaplig undersökning samtidigt som den, genom att stanna i reflektionernas

motsägelsefulla och ostrukturerade tillstånd, uppväcker den estetiska sidan hos språket. På så

sätt möjliggör essän och konstellationerna en positiv relation mellan begrepp och objekt som

inte är deras identitet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att om 1) den negativa dialektiken ligger i filosofins idé

hos Adorno, och 2) den dessutom kan förstås som en försoning av objektets icke-identitet och

34

identitet, och 3) språkets prioriterade sida som tecken är ett resultat av systemets slutgiltiga

vetande, och 4) vidare ett resultat av preferensen för identiteten som utgår ifrån en

problematisk ”dominans” över objektet, och 5) den negativa dialektiken försonar filosofin i

sin antisystematiska framställning som upplöser möjligheten till dominans över objektet, och

6) denna antisystematiska framställning dessutom försonar språket, innebär det att vi 7)

dessutom kan förstå framställningsformens antisystem i dess negativa dialektik som en

språkets försoning, och 8) som att denna språkets försoning är inneboende i filosofins idé, den

negativa dialektiken. Undersökningen som tagit form i denna uppsats antyder att just detta är

fallet, och om vår undersökning stämmer innebär det att Alison Stones läsning av

framställningsformens möjliga försoning är utvidgad. Det innebär att hennes försoning också

kan förklara språkets betydelse och möjlighet för framställningsformen hos Adorno, och

samtidigt att möjligheten till att alls veta någonting positivt om objektet förutsätter dessa

filosofiska försoningar för honom. I samma mening som vi betraktar icke-identiteten som

inneboende i Theodor Adornos filosofins idé, hans negativa dialektik, bör vi alltså betrakta

dess försoning och språkliga konsekvens. Så tecknar Adornos filosofi ett exempel på ett

filosofiskt företag där logiska reflektioner övergår i frågor om estetik och filosofisk

framställning. Det innebär ett möjligt bidrag till frågan om relationen mellan estetik och

filosofi i allmänhet, och öppnar upp för ett fortsatt tänkande om estetikens närvaro i

grundläggande filosofiska reflektioner över logik och ontologi.

Litteratur:

Adorno, Theodor. Negative Dialectics. Trans. Ashton, E.B. London: Rutledge & Kegan Paul Ltd,

1973.

Adorno, Theodor. “Subject and Object”. Arato, Andrew och Gebhard, Eike (red.). The Essential

Frankfurt Reader. New York: Urizen Books, 1978. s. 497 – 511

Adorno, Theodor. “Der Essay als Form”. Noten zur Literatur. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag,

1958. s. 9 - 49

Adorno, Theodor. Hegel: Three Studies. Shierry Weber Nicholsen (trans.). Cambridge, London: The

MIT Press, 1993.

Adorno, Theodor. Lectures on Negative Dialectics. Rodney Livingstone (trans.). Cambridge, Malden:

Polity Press, 2008.

Buck-Morss, Susan. The Origin of Negative Dialectics. Sussex: The Harvester Press, 1977.

35

Finke, Ståle. “Between Ontology and Epistemology”. Cook, Deborah (red.). Theodor Adorno: Key

Concepts. Routledge, 2014. s. 77 – 98.

Frederic Jameson. Late Marxism: Adorno, Or, The Persistence of the Dialectic. Verso, 2007.

Hegel, G.W.F. Logikens Vetenskap. Sven Olov Wallenstein (trans.). Ännu opublicerat manuskript,

2018.

Jarvis, Simon. Adorno: A Critical Introduction. Cambridge: Polity Press, 1998.

Martin, Stewart. “Adorno’s Conception of the Form of Philosophy”. Diacritics, Vol 36, Nr 1.

Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2006. s. 48 - 62

O’Connor, Brian. Adorno’s Negative Dialectic: Philosophy and the Possibility of Critical Rationality.

Cambridge, London: The MIT Press, 2004.

Rosen, Stanley. The idea of Hegels Science of Logic. Chicago, London: The University of Chicago

Press, 2014.

Stone, Alison. “Adorno and Logic”. Cook, Deborah (red.). Theodor Adorno: Key Concepts.

Routledge, 2014. s. 47 – 62.