213

Mr
Darcys
berättigade
stolthet
Anders
Tolland


ABSTRACT
This
paper
(in
Swedish)
presents
an
example
of
narrative
ethics
as
a
way
of
solving
the
problem
of
how
a
particularistic
ethical
theory
is
to
give
practicably
applicable
guidance.
Starting
from
an
analysis
by
Anne
Crippen
Ruderman,
texts
by
Jane
Austen
are
used
to
give
content
 to
 a
 part
 of
 neo-Aristotelian
 virtue
 ethics.
 Two
 characters,
Mr
 Darcy
 (Pride
 and
 Prejudice)
 and
 Mr
 Knightley
 (Emma)
 are
 pre-sented
as
 illustrations
of
 the
human
excellence
Aristotle
calls
mega-lopsyche
(often
translated
“pride”).


ågot vi rimligen borde kunna vänta oss av etiska system är att de ska ge användbar vägledning om hur vi ska vara och hur vi bör handla. Det kan verka som det enklaste sättet att åstadkomma

det är genom att ställa upp ett antal lättbegripliga regler som (tillsammans med relevanta och lättåtkomliga fakta i målet) talar om vad man ska göra i den faktiska situationen. Men partikularismen accepterar inte den lösning-en. Partikularisten förkastar idén om att innehållet i en rimlig etik skulle kunna fångas av allmänna handlingsföreskrifter.

I första hand ska vi här syssla med partikularism på den praktiska ni-vån, alltså uppfattningen att generella regler är alldeles för fyrkantiga för att vara användbara för att slå fast vad som ska göras i verkliga situatio-ner. Vi kan inte, med tillräcklig säkerhet och precision, avgöra hur vi konkret bör handla genom att ”läsa av” det från en regelkatalog eller nå-gon annan uppsättning generella principer.

Men hur ger då en partikularist konkret innehåll åt sin etiska teori? Hur kan den som misstror regler och generella föreskrifter framställa sin uppfattning på ett praktiskt användbart sätt? En vanlig lösning är att tala om hur man ska handla och vara, inte genom allmänna principer, utan

N

214

genom det partikulära, genom enskilda fall, med exempel och förebilder istället för med regler. Och ett sätt att presentera exempel och förebilder är genom berättelser.

Det är ett sådant försök att använda berättelser som ska presenteras här, närmare bestämt ett försök att ge innehåll åt etiken genom att hämta exempel från romaner av den engelska författarinnan Jane Austen (1775-1817).

Jag ska dock börja med att säga något om partikularismen och om den etik det gäller. Den etik det är fråga om är nyaristotelisk dygdetik. Att den är nyaristotelisk betyder att den bygger på de etiska teorier som den grekiske filosofen Aristoteles (384-322 f Kr) utvecklade. Att det rör sig om dygdetik innebär bl a att frågan om vilken slags människa man ska vara ses som den centrala frågan i etiken. Början på svaret på den frågan är att man ska vara en bra människa, och med ”bra människa” menas bra som människa. Människan utmärks av ett antal förmågor att hantera sig själv och sin omgivning, och att vara bra som människa består i att ha utvecklat de här förmågorna på ett bra sätt, att ha utvecklat dem till mänskliga förträffligheter (d v s det som gör oss förträffliga/bra som människor). Exempel på för-mågor utvecklade till sådana förträffligheter är karaktärsegenskaper som mod, generositet, rättvishet, vänlighet, självkontroll, klokhet; en bra män-niska utmärks av att hon har bl a dessa karaktärsegenskaper.

Traditionellt har man kallat de karaktärsegenskaper som gör oss till bra människor för dygder, därav beteckningen ”dygdetik”. ”Dygd” är dock en farlig term som lätt ger fel associationer, t ex har inte dygd i den aristoteliska betydelsen något speciellt med sex att göra. En annan källa till missförstånd är att man ofta uppfattar dygd som något som är värde-fullt genom den belöning man ska få för den – möjligen inte förrän i näs-ta liv. Hos Aristoteles är istället det centrala att dygden är ett egenvärde; den är värdefull för sin egen skull och inte genom vad den leder till (även om den vanligen också leder till bra saker). Detta är ett av skälen till att det ofta är bättre att använda beteckningen ”mänskliga förträffligheter” än ”dygder”.

215

Aristoteles
partikularism
Att Aristoteles etik är, i åtminstone en mening, partikularistisk råder det ingen tvekan om, men det kan vara värt att säga något om vilken slags partikularism det är fråga om.

Det är helt klart att Aristoteles är partikularist vad det gäller praktiskt användbara handlingsföreskrifter. Vi kan inte effektivt besluta hur vi ska handla bara genom att kolla det mot någon regelsamling. Jag kan se åt-minstone två grunder för att tycka att generella regler är otillräckliga i praktiken. Det kan bero på att man menar att allmänna föreskrifter och regler alltid är beroende av prejudikat. Juridiska lagsatser, som ju är gene-rella principer, räcker inte ensamma för att domstolarna ska kunna till-lämpa dem. De måste kompletteras med bedömningar av enskilda fall, prejudicerande domar. På motsvarande sätt måste vi i etiken, för att förstå hur generella regler ska tillämpas, fylla på dem med prejudicerande exem-pel på enskilda, korrekta handlingar.

Det är tänkbart att Aristoteles skulle hålla med om att detta också är en orsak till att allmänna principer är otillräckliga, men han för explicit fram en annan grund för sin misstro, nämligen att generella regler alltid kommer att ha många undantag – de kommer att ha fel alltför ofta – och det är undantag som inte låter sig inte beskrivas på något systematiskt sätt. Båda dessa grunder för partikularism på den praktiska nivån är för-enliga med att man låter regler och allmänna handlingsföreskrifter (”Ljug inte”, ”Håll dina löften”) ha en viktig uppgift i etiken som användbara tumregler.

I den för närvarande pågående, filosofiska debatten om partikularism är det inte de praktiska frågorna man är inriktad på, utan istället den teo-retiska, principiella frågan, d v s ’Är uppsättningar av generella handlings-föreskrifter som fångar vad som är korrekt handlande ens i teorin möjli-ga?’ Dragen till sin extrem blir detta frågan: ’Skulle Gud kunna formulera dem?’ Jag kan inte hitta något textstöd för att tillskriva Aristoteles någon ståndpunkt i denna teoretiska fråga. Eftersom hans etik är inriktad på praktisk användning skulle han möjligen tycka att den är mindre viktig.

216

För våra syften räcker det med att konstatera att Aristoteles är partikula-rist för den praktiska tillämpningen, och att en nyaristotelisk etik behöver något mer än regelsamlingar för att presentera ett tillämpbart innehåll. (Man kan, med all rätt, undra varför den akademiska diskussionen är in-riktad på partikularism på denna teoretiska nivå, istället för att betona det praktiska. Man kan också fråga sig vad detta egentligen säger om denna diskussion. Dessa utmaningar ska vi dock inte ta oss an här.)

Det som hittills sagts om partikularism gäller handlingsföreskrifter. Eftersom Aristoteles är dygdetiker så är dock den centrala frågan inte ’Hur ska man handla?’ – även om det naturligtvis är en viktig fråga – utan ’Vilken slags människa ska man vara?’. Det centrala är att kunna beskriva de goda karaktärsegenskaper, förträffligheter, som gör oss bra som män-niskor. Vi måste kunna tala om vad dessa förträffligheter (dygder) består i på ett sätt som går att omsätta till faktisk karaktärsdaning, och Aristote-les är partikularist även här. Han säger: ”Förträffligheten är alltså en av-siktlig karaktärsinställning, som håller sig till en medelväg [mellan två yt-terligheter som båda är dåliga, t ex dygden mod är en medelväg mellan feghet och övermod; mitt tillägg] med hänsyn till oss själva, fixerad av en sådan tanke som en klok man skulle begagna för att bestämma medelvä-gen.” (NE1106b35-1107a2). Att bara sätta namn på dygderna hjälper inte mycket och inte heller allmänna beskrivningar av dem är tillräckliga för praktisk uppfostran och självfostran. Även här behövs exempel och före-bilder. Det går inte att ge någon tillräckligt klar generell beskrivning av dygdernas innehåll; vi måste lita till kloka personers partikulära omdömen om vad de konkret innebär. Jag tolkar Aristoteles som att vad han gör i citatet är att presentera en (mycket allmän) beskrivning av en s k besluts-metod för vad en förträfflighet i realiteten är. Vi får reda på hur vi i prak-tiken bör vara genom att fråga förträffliga (kloka) människor eller följa deras exempel.

I praktiken blir frågorna om vilka de mänskliga förträffligheterna är, respektive hur vi ska handla, nära kopplade. Den viktigaste metoden för att visa vad en förträfflig karaktärsegenskap i praktiken innebär, är att be-

217

skriva hur man som bra människa handlar (och tänker, och känner) i konkreta situationer.

En intressant fråga är i vilken utsträckning även andra typer av etiska system än nyaristotelisk dygdetik kommer att vara partikularistiska på den praktiska nivån. Det är dock en alltför omfattande fråga, så vi lämnar den därhän.

Ett sätt att komplettera generella beskrivningar eller regler för att få prak-tiskt användbara teorier är, som sagt, genom exempel och förebilder. Det är uppenbart att vi människor har förmåga att ”generalisera” utifrån en-skilda fall, att se vad som är bra/rätt i ett fall kan överföras till att säga något även om andra fall, och detta utan att man behöver – eller ens kan – stödja sig på allmänna principer.

Exempel som man direkt stöter på i verkligheten är naturligtvis vikti-ga, att ens uppfostrare i sitt eget agerande fungerar som förebilder är ofta avgörande, men även exempel hämtade ur berättelser kan spela en stor roll (Aristoteles använder sig av litterära exempel, bl a från grekiska dramer).

Även en partikularist kan dock gå med på att enbart exempel inte hel-ler är tillräckligt. Särskilt på den praktiska nivån så är partikularism inte en fråga om antingen eller. Vi kan tänka oss en skala där ytterligheterna är, å ena sidan en extrem partikularism som inte tillåter några generella inslag överhuvudtaget, å den andra en renodlad generalism som menar att det är tillräckligt med enbart generella principer. Här finns det gott om utrymme för mellanpositioner som innebär att det är ett samspel mellan exempel och generella beskrivningar och regler man behöver. Det är en sådan mellanposition det är fråga om för Aristoteles del.

En annan sådan skala gäller för frågan om i vilken utsträckning ett etiskt system skall, respektive faktiskt kan, leverera besked i praktiska si-tuationer. Det maximala är att kunna ge ett användbart svar för alla tänk-bara situationer, i en snävare mening heltäckande är att ge ett besked i alla faktiska situationer, och därefter har vi ett sluttande plan mot att bara kunna svara i relativt få (faktiska) situationer. Vi ska inte försöka utreda denna problematik slutgiltigt här, utan nöja oss med att konstatera att det

218

inte är självklart att man ska kräva att ett etiskt system är praktiskt hel-täckande, men att det naturligtvis är en fördel ju mera det kan leverera besked om.

Det går även att hävda att för att exempel från berättelser ska kunna bidra till praktisk förändring fordras det att samma typ av villkor är upp-fyllda som Aristoteles anger för att man ska ha någon verklig nytta av hans böcker om etik, nämligen att man har en tillräckligt bra uppfostran och erfarenhet som bakgrund. Bara med en sådan grund kan man tillgo-dogöra sig teorier eller exempel och omsätta dem till en förbättrad prak-tik. Man kan nog också anta att olika slags exempel fungerar på olika ni-våer. För barn kanske det ska vara enkla och rätt fyrkantiga berättelser, medan mera komplexa framställningar är bättre för de mera utvecklade.

För den som vill ställa upp en tillämpbar etik av aristotelisk typ finns det alltså anledning att se sig om efter goda exempel och förebilder. Fik-tion (romaner, filmer, tv-serier) verkar av flera skäl, bl a tillgänglighet, vara ett bra ställe att leta. Detta kan exemplifieras med den för Aristoteles viktiga dygden mod (inför fysisk fara). När man läser hans egen fram-ställning kan den först framstå som något föråldrat, men en smula efter-tanke visar att det är ett ideal som är högsta grad levande idag, åtminstone i populärkulturen. Action-hjältens karaktärsegenskaper – t ex McClane (Bruce Willis) i Die hard filmerna eller Riggs (Mel Gibson eller, för den delen, Danny Glovers rollfigur Murtaugh) i Lethal weapon – svarar mycket väl mot den kombination av oräddhet, handlingskraft, sinnesnärvaro, rättrådighet etc som Aristoteles ser som innehållet i modet, och filmerna visar vad mod innebär i konkreta situationer. Aristotelisk
etik
hos
Jane
Austen Vi ser ofta Jane Austens böcker som ren underhållning – de passar ut-märkt i genren romantisk komedi – eller rentav verklighetsflykt. Hon av-såg helt klart att vara underhållande men inte bara det. Att vara sede-lärande verkar närmast ha varit ett villkor på god litteratur på hennes tid och Jane Austen drog sig inte undan detta. Hon avsåg alltså att romaner-na även skulle leverera etiska synpunkter, och de lästes på det sättet. Re-

219

dan i hennes samtid gav dock ärkebiskopen Whately henne beröm för att det etiska budskapet var så väl inbakat i berättelsen; inga moraliska pek-pinnar sticker ut från berättelsens flöde, och den som vill kan därför läsa hennes böcker som underhållning.

Nästa fråga blir då vilken etik det är som Jane Austen på detta diskre-ta sätt för fram. Den kände dygdetikern Alasdair MacIntyre säger: ”[…] gör Jane Austen till den sista stora, effektivt nyskapande rösten i den tra-dition av tänkande kring, och tillämpande av, de dygder jag försökt iden-tifiera” (After virtue andra upplagan Duckworth 1985 sid 240, min över-sättning). Även Gilbert Ryle spårar en stark aristotelisk prägel hos Aus-ten, ett inflytande som han menar kommer via lord Shaftesbury.

Vi ska dock inte syssla med frågan om vad Jane Austen läst, eller på annat sätt påverkats av, utan bara titta på texterna själva. Går det, oavsett hennes avsikter, att läsa Austens romaner som att de framställer aristote-lisk etik? Litteraturvetaren Anne Crippen Ruderman har i boken The plea-sures of virtue presenterat en genomarbetad läsning av Austens texter som uttryck för en nyaristotelisk dygdetik och jag kommer att lägga mig nära hennes tolkning.

Bland uttolkarna har det varit en diskussion om Austen förespråkar dygd eller individuell lycka. Ruderman hävdar att detta är en falsk mot-sättning för Austen. Det aristoteliska synsättet innebär nämligen att dygd (mänsklig förträfflighet) är en förutsättning för lycka; bara bra människor kan vara verkligt lyckliga. En definition av lycka som har föreslagits är att lycka är långvarig och berättigad tillfredställelse med det egna livet som helhet, och det är en definition som fungerar bra här. Eftersom det bara är bra människor som är berättigade att vara tillfreds med sig själva, så är det bara de som kan vara verkligt lyckliga.

Jane Austen var troende kristen, men det finns trots det ingen tendens till att framställa dygder som något man får sin belöning för i nästa liv. För henne är dygden sin egen belöning; den har ett stort egenvärde, åter-igen ett aristoteliskt drag. Ruderman pekar även på likheterna mellan Austens syn på det goda äktenskapet och Aristoteles teori om den verkli-ga vänskapen. Bl a menade båda att parterna borde vara jämbördigt bra

220

människor. (Eftersom Aristoteles, till skillnad från Jane Austen, inte trodde att kvinnor kunde vara lika begåvade som män, och därmed inte jämbördiga, så kunde han inte använda äktenskap som idealexempel på vänskap.)

Något som kan framstå som en skillnad mellan Aristoteles och Austen är att de som hos Jane Austen framställs som bra (förträffliga/dygdiga) människor ändå är självkritiska; de funderar över, och ifrågasätter, sitt eget agerande och sina motiv. Aristoteles säger inget direkt men man får lätt ett intryck av att den dygdige i sin perfektion inte behöver någon självkritik. Den som tror att det finns en skillnad här kan hävda att själv-prövningstanken kommer från Austens kristna bakgrund (”jag fattig, syn-dig människa”).

Personligen anser jag att det är en övertolkning av Aristoteles att läsa in någon viktig skillnad här och, vad värre är, en ogenerös övertolkning. Till att börja med anger Aristoteles något som är ännu bättre än förträff-lighet/dygd, nämligen gudalikhet, en nivå som sällsynt framstående män-niskor i någon mån kan uppnå. Det finns alltså skäl att tro att Aristoteles skulle instämma i att även dygden är underkastad det normala mänskliga villkoret att inget är så bra att det inte kan bli bättre. Vidare är det klart att Aristoteles ser självkritik som en viktig del i den moraliska utveckling-en. Åtminstone när man börjar närma sig de högre stadierna kan, och bör, man till stor del själv ta hand om sin moraliska fostran genom kritisk självreflektion. Det finns goda skäl att tro att Aristoteles skulle acceptera att sådan självprövning tillhör även förträffligheten – det går ju fortfaran-de att bli bättre.

Det är väl även en öppen möjlighet att självprövning krävs för att ens kunna behålla sin nivå. En sak som stödjer att självkritik borde vara vik-tigt för den aristoteliska traditionen är att hur man handlar när man handlar oöverlagt är en så viktig del av det etiska handlandet – att spon-tant, utan att behöva tänka efter, göra rätt är ett kännemärke för verklig förträfflighet. Men spontant agerande kommer ofta att vara mera ”fyr-kantigt”, mera stereotypt, än när man handlar med eftertanke, färre aspek-ter hinner tas i beaktande. Spontant handlande kan därför oftare behöva

221

en kritisk granskning i efterhand, dels för att, vid behov, ställa tillrätta, dels för att korrigera framtida agerande.

Stolthet
och
storhet
Det aristoteliska drag i Austens romaner vi, med hjälp av Ruderman, ska titta närmare på här är hur den förträfflighet som Aristoteles kallar mega-lopsychia (svensk översättning: ”stolthet”) framställs. Detta exempel är inte valt för att det är den bästa illustrationen till det aristoteliska draget hos Austen, eller för att det är någon speciellt viktig dygd. Det viktigaste skä-let är att det är den dygd där man enklast kan peka på få och avgränsade exempel i hennes romaner.

Stoltheten är även ett intressant exempel för att den ses som den mest hopplösa av de dygder Aristoteles behandlar, den som verkar mest för-bunden med den athénska överklassen på 300-talet f Kr och som vi lättast skrattar åt idag. Det är då intressant om den förespråkas 2000 år senare i en annan social miljö. Den kanske inte är så hopplös trots allt?

Först några ord om själva termen ”stolthet”: Det är inte så att varje gång som Jane Austen använde termer som pride och proud så var det den förträfflighet som Aristoteles kallade megalopsychia (ordagrant: storsjälad-het) hon avsåg. Oftast är det inte så. Hennes normala användning motsva-rar nog rätt väl vår nutida användning av ”stolt(het)”, en etiskt tveksam egenskap som kan vara både på ont och gott, och som mycket väl kan in-nebära högfärd. Hur bra översättningen ”stolthet” svarar mot det som var den normala innebörden av den grekiska term Aristoteles använde vet jag inte, men klart är att det som han lägger in i sin idé om ”storsjäladhet” är så speciellt att det vi associerar med stolthet för tankarna vilse. Jag väljer därför att införa en annan term och här använda ”storhet” för den aristote-liska förträffligheten megalopsychia och låta ”stolt(het)” behålla sin vardagli-ga betydelse.

Vad är då storhet? Omedelbart innan Aristoteles diskuterar storhet har han diskuterat ett par av förträffligheter relaterade till (materiell) ge-nerositet: frikostighet respektive storslagenhet. Frikostighet är den ”de-mokratiska” dygden. Den är möjlig för alla – frikostig är man i relation

222

till sina tillgångar – medan storslagenhet är något som är möjligt bara för eliten. Utövande av storslagenhet fordrar nämligen förmögenhet, eftersom det innebär stora utgifter. Det är också så att frikostighet kan utövas även i den privata sfären, medan storslagenheten bara kan praktiseras i det of-fentliga. Att ge överdådiga fester för släkt och vänner är därför inte något exempel på storslagenhet men däremot att på ett värdigt, förnuftigt och smakfullt sätt stå för en dyrbar insats för samhället, t ex bekosta uppsätt-ningen av en dramatrilogi vid de offentliga teaterfestivalerna.

Storheten är på ett motsvarande sätt det elitistiska och samhälleliga ledet i ett par av förträffligheter, i detta fall förträffligheter som har att göra med personens attityder och förhållningssätt till sitt eget etiska vär-de. Det demokratiska ledet som är möjligt för alla kan inte Aristoteles hitta någon beteckning för (den svenska översättaren Mårten Ringbom föreslår ”ambition”) men det innebär att man uppfattar det värde man faktiskt har korrekt och förhåller sig på ett rimligt sätt i förhållande till detta värde.

Storhet är däremot förbehållet eliten, i detta fall den etiska eliten. Storhet är bara möjligt för den som är en verkligt bra människa, som är förträfflig som människa, d v s besitter karaktärsdygderna. Storhetlighet förutsätter alltså att personen till sin karaktär är bl a generös, vänlig, rätt-vis, har humor och är utrustad med ett mycket gott omdöme – knappast egenskaper vi på något systematiskt sätt förknippar med stolthet. Storhet är dock inte bara summan av andra dygder. Den innebär att man intar värdiga och lämpliga förhållningssätt i förhållande till sin egen karaktär, att man ser sitt eget rätta samlade värde och vad det kräver, särskilt av en själv.

Aristoteles säger att storheten utgör en utsmyckning av förträfflighe-terna (NE 1124a1). Frågan är hur man ska tolka detta. Med den tolkning jag nu ska föreslå så kan man tänka på den som en förgyllning av den för-träffliga karaktären, alltså något som tillkommer extra och ligger utanpå. Jag nämnde att storheten, liksom storslagenheten, har sin mest utpräglade verkan på samhällsnivån. Storheten visar sig bäst när förträffligheterna får verka på sitt mest fullödiga sätt, vilket bl a innebär att få ta sig an de vik-

223

tigaste och värdigaste uppgifterna. Dessa ligger vanligen inte inom privat-sfären, utan i stora, viktiga och svåra samhällsfrågor. Aristoteles betonar kopplingen mellan storhet och ära, och sådana utmanande samhällsupp-gifter är, åtminstone om de utförs väl, ärofulla. Utsmyckningen är alltså att storheten innebär en (medveten) lämpadhet för stora och ärofulla uppgifter, samt att storhetens mest typiska uttryck är ärofulla. Mr
Darcy
och
mr
Knightley
När jag nu, med Ruderman stadigt i hand, ger mig in på beskrivande ana-lys av ett par exempel på storhet från Jane Austens romaner, kan det, ef-tersom analysen kommer att peka ut generella faktorer, verka som jag förbryter mig mot partikularismens idé. Denna allmänna beskrivning är dock inte menad att ersätta berättelserna utan att komplettera dem – bara en oerhört extrem partikularism skulle förneka den möjligheten. Huvud-poängen är att peka på drag i berättelserna som är viktiga i detta sam-manhang. För en djupare förståelse fordras det att man läser själva berät-telserna och utnyttjar Austens allmänt erkända skicklighet på socialpsyko-logisk skildring.

De två huvudexempel på storhet som Ruderman plockar fram från Austen är mr George Knightley (i Emma) och mr Fitzwilliam Darcy (i Pri-de and prejudice/Stolthet och fördom). Som framgår av titeln är stoltheten ett tema i den senare romanen. Flera av personerna i den representerar olika slag av, bra eller mindre lyckad, stolthet (eller brist på den).

På ett sätt är Austens klaraste exempel på storhet mr Knightley. Han är exemplet på den utvecklade, etablerade storheten. Här är ett lovtal från en mrs Charles Malden:

[… ]Mr Knightley är från topp till tå en gentleman och vi känner att han aldrig kunde ha sagt eller gjort något ovär-digt en sådan. [….] Denne man som, vid blomstrande hälsa och vigör, alltid var tålmodig och överseende med en ängs-lig, nervös sjukling; som inte ville fria till den kvinna han älskade eftersom han trodde att en annan, yngre och attraktivare, man var på gång att göra det [en man som han

224

tivare, man var på gång att göra det [en man som han även trodde hon var förälskad i; mitt tillägg]; sedan var redo att hjälpa och trösta henne utan några baktankar om egen för-del när hon övergavs av sin föregivne älskare; som tog med jämnmod varje irritation eller oförskämdhet mot honom själv men vars rättfärdiga indignation genast väcktes av var-je kränkning mot de värnlösa; som var förfinad i tanke och språk, uppriktig mot både vänner och fiender och kompro-misslöst rättfram i varje handling; detta är förvisso den verkliga typen för en engelsk gentleman […]

De karaktärsdrag som här tillskrivs mr Knightley svarar väl mot vad Aris-toteles säger om storhet, och möjligen har vi här även en förklaring till varifrån Jane Austen fått detta ideal. Den aristoteliska storheten är helt enkelt ungefär detsamma som det engelska gentlemannaidealet. En del av etymologin är dock vilseledande. Storheten är inte gentle i den meningen att man ägnar sig åt a life of leasure. Storhet innefattar socialt ledarskap. Vare sig mr Knightley eller mr Darcy behöver arbeta; de är välbeställda godsägare som kunde överlåta driften till förvaltare och leva för nöjen, men de, särskilt mr Knightley, leder själva verksamheten på sina gods. Mr Knightley är även en ledargestalt i sitt lokalsamhälle; han är bl a fredsdo-mare.

Men på ett annat sätt är kanske mr Darcy ett mera belysande exempel på storhet. Pride and prejudice skildrar nämligen bl a hur mr Darcy utvecklas från att uppvisa ett par klara karaktärsbrister till verklig storhet. Den ena bristen visar sig i denna situation:

[…] mr Bingley som avbröt dansen under några ögonblick för att uppmana sin vän [mr Darcy] att delta.

- Se så, Darcy, sade han, du måste dansa. Jag kan inte med att se dig stå för dig själv på det där dumma viset. Vad ska det tjäna till?

- Jag vill inte dansa. Du vet hur jag avskyr det, när jag inte är särskilt bekant med min dam. På en sådan bal som

225

den här skulle det vara odrägligt. Dina systrar är uppbjud-na, och det finns inte en annan dam i det här rummet som det inte skulle vara direkt motbjudande att dansa med.

- Jag tycker du är dum, utbrast Bingley. Jag har aldrig i mitt liv träffat så många trevliga flickor som i kväll – flera av dem verkligt vackra.

- Du dansar med den enda vackra flickan i sällskapet, sade mr Darcy och kastade en blick på den äldsta miss Bennet.

- Hon är verkligen den skönaste varelse jag någonsin har sett! Men en av hennes systrar sitter just bakom dig, hon är också mycket vacker och, måste jag säga, ovanligt trevlig. Jag ska be min dam presentera dig!

- Vem menar du? sade han, vände sig om och såg ett ögonblick på Elisabeth. Då han mötte hennes blick såg han genast bort och sade kallt: Hon går väl an, men hon är inte nog vacker för att fresta mig, och jag känner mig verkligen inte upplagd att trösta unga damer som har blivit försmåd-da av andra herrar. […]

Mr Darcy vände och gick, och Elisabeth satt ursinnig kvar. (Stolthet och fördom Forum, tryckår 1977 sid 14)

Mr Darcys hållning är naturligtvis inte försvarlig. Om han har denna in-ställning till sällskapet ska han överhuvudtaget inte gå på balen, men det är också helt klart att en förträfflig man ska ha så mycket social kompe-tens och socialt intresse att han kan och vill underhålla sig med en ny be-kantskap på en bal.

Nu finns det faktiskt en sida av storhet som innebär att man inte be-höver vara speciellt intresserad av vad andra tycker. Problemet är att mr Darcy applicerar den på fel områden. En person med storhet kan framstå som högdragen och överlägsen för att hon inte bryr sig inte så mycket om vad andra tycker om henne; hon är inte särskilt intresserad av deras beröm eller klander.

226

Detta legitima ointresse har åtminstone två källor. Det beror dels på vad det är som är det verkligt viktiga för den storhetliga. Det som är verk-ligt viktigt för henne är att vara en bra människa, att utveckla förträfflig-heterna och använda dem väl. Sådana saker som ära eller tillgångar ser hon visserligen som goda ting (vad det gäller pengar framför allt som an-vändbara) men inte ens ära är särskilt viktigt. Storhet innefattar att man eftersträvar att utföra viktiga sociala insatser, men inte för att man är äre-lysten, utan för att sådana insatser är tillbörliga och riktiga för en bra människa i sådan social ställning. Och eftersom ära inte är viktigt så är beröm eller klander inte särskilt intressanta.

Ointresset beror även på att med den förträffliga människans goda omdömesförmåga följer att man har goda skäl att tro att man bedömer sitt eget handlande korrekt, framför allt att man bedömer det bättre än de flesta andra; förträfflighet är ju något relativt sällsynt. Så länge man vet med sig att man gör rätt så finns det inga direkta skäl (med ett viktigt undantag som vi ska återkomma till) att bekymra sig om vad andra tycker – däremot kan det ofta finnas indirekta skäl, t ex hyfs eller lämplighet, att ta hänsyn till det.

Problemet med mr Darcy är att han inte bara bortser från vad andra, utanför de närmaste vännerna, tycker om just honom; han verkar ofta bortse från deras känslor överhuvudtaget. Han uppträder på ett sätt som måste såra och reta andra utan att de på något sätt gjort sig förtjänta av en sådan behandling. Mr Darcy förbryter sig därmed mot följande drag i Aristoteles beskrivning av storhet: ”Han är också stor på sig inför uppsat-ta och framgångsrika personer, medan han gentemot normala människor intar en måttfull hållning. Det är nämligen svårt och imponerande att överträffa de förra, men lätt att vara förmer än de senare. Det är inte hel-ler ouppfostrat att inta en högdragen attityd gentemot personer av det förra slaget, medan det är lika lumpet att göra det mot individer i sämre ställning som att demonstrera sin styrka inför de svaga.” (NE 1124b19-23). Jane Austen låter kanske Elisabeth Bennet uttrycka detta med repliken: ”[…] jag kunde lätt förlåta hans stolthet, om han inte hade sårat min.”

227

Denna brist är emellertid något som mr Darcy lyckas ändra på under resans gång. Det ordas inte så mycket om hur han tänker här men han har en bra förebild att tillgå. Elisabeth är uppriktig och okonstlad och hon smickrar inte, ändå uppfattas hon av de flesta som trevlig och öppen.

Vi kan även jämföra med mr Knightleys, givetvis korrekta, inställning till socialt underordnade och jämbördiga. En av de verkligt avgörande sta-tussymbolerna i hans samhälle är att äga egen häst och vagn. Mr Knight-ley har en vagn, men han anser det inte värt att hålla sig med vagnshästar; han går eller rider som vanligt folk. De enda tillfällen då han tar ut sin vagn verkar vara när han på det sättet kan erbjuda behövande bekanta skjuts. Samtidigt är mr Knightley den ende som understår sig att ge den charmerande, och honom socialt jämbördiga, Emma de uppsträckningar hon så innerligt väl behöver.

Mr Darcys karaktärsbrister visar sig även vid hans första frieri till Eli-sabeth Bennet. Efter den ovan skildrade början på balen så går det givet-vis, enligt den romantiska komedins logik, så att mr Darcy blir förälskad i Elisabeth. Sitt frieri till henne ägnar han dock mest åt att deklarera att han älskar henne trots allt vad förnuftet säger och att beklaga sig över hur hopplös hennes familj är och vilket socialt nedköp ett äktenskap med henne därför är. Detta upplägg av frieriet är otaktiskt; det skulle i sig räcka för att få den rätt temperamentsfulla Elisabeth att gå i taket. (Hon är dessutom avvisande för att hon, på falska grunder – hon är den som huvudsakligen står för det fördomstema som titeln pekar på – misstror Darcys karaktär.)

Den viktigaste svaghet som frieriet pekar på hos mr Darcy är dock inte bristen på taktisk finess. Det är att han inte ser på den ha vill ha som sin livspartner på rätt sätt. Han ser henne inte som sin jämlike i sitt frieri utan som någon han tar på nåder. Tveksamheter angående hennes familj – som Elisabeth för övrigt i sak skulle instämma i – är något mr Darcy ska ta hänsyn till bara när han bestämmer sig för om han ska fria eller ej. Där-efter är det bara Elisabeth själv det gäller för hans del.

Varför mr Darcy i sitt frieri försöker sätta Elisabeth i någon slags un-derordnad tacksamhetsställning ger aldrig Jane Austen någon förklaring

228

till. Ett förslag kan vara att den oberoende och starke mr Darcy helt en-kelt undermedvetet är skrämd av den sårbarhet och det beroende som drabbar honom nu när han för första gången blivit djupt förälskad, och att det är ett patetiskt försök att behålla kontroll. Det kan även vara en del av förklaringen till att han inte för ett ögonblick har reflekterat över (eller då kanske snarare, inte ens tillåtit sig att tänka på) möjligheten att hon kunde tänkas avvisa hans frieri.

Erkännandet av Elisabeth som jämbördig kommer dock direkt efter det misslyckade frieriet och det har att göra med undantaget från att stor-hetspretendenter inte är särskilt intresserade av andras åsikter om dem. Alla är vi sociala varelser, med behov av att få vår självbild bekräftad, och framför allt då det väsentliga i personligheten, karaktären. Även de stor-hetliga behöver få uppfattningen om den egna, goda karaktären bekräftad men naturligtvis inte av kreti och pleti, utan av sina jämlikar, av personer med mycket gott omdöme.

Trots hennes bryska avvisande anstränger sig mr Darcy omedelbart för att rehabilitera sin karaktär i Elisabeth Bennets ögon. Så värst mycket hopp om hennes kärlek kan han inte ha just då, så det är mera ett tecken på att hennes omdöme i sig är viktigt för honom. Han ger henne känslig information om privata förhållanden för att hon ska förstå att hon blivit vilseledd på viktiga punkter, men värre är hennes anklagelse att han inte varit gentlemannamässig i sitt frieri. Även om det tar något längre tid så inser han att hon har rätt i sin kritik i denna och andra frågor och att det-ta pekar på brister i hans karaktär som han behöver göra något åt. Vilket han någorlunda har gjort i slutet av boken.

En annan sida av verklig storhet och som skiljer den från vanlig stolt-het visar sig i att mr Darcy, trots sin besvikelse, inte bara försöker ignore-ra Elisabeth. Och det är inte bara hennes uppfattning om hans karaktär som är viktig; senare, när han är återupprättad och fått anledning att tro att hon ändrat uppfattning om honom, friar han igen – denna gång lycko-samt. Man kan här jämföra storheten hos mr Darcy med stoltheten hos en annan friare i en Austensk roman. I Persuasion slår Anne Elliott, därtill övertalad av en nära vän, upp sin förlovning med kapten Wentworth.

229

Skälet är att ett äktenskap skulle vara alltför ekonomiskt riskfyllt i nulä-get, vilket är, kanske inte invändningsfritt, men en rimlig synpunkt. Kap-ten Wentworth vägrar dock att se rimligheten och i sin sårade stolthet vill han inte fria en andra gång när han efter ett par år har fått en stabilare ekonomi och det därmed finns hopp om att hans Anne skulle acceptera anbudet. Den typen av långsint, orättmätig kränkthet kan man förknippa med stolthet men absolut inte med storhet.

I jämställdhetens förmodade tidevarv kan vi undra om storhet är för-bihållen män. Det menade knappast Jane Austen att den var, ens på hen-nes tid. Möjligen har vi redan träffat på ett sådant exempel; jag kan inte se annat än att Elisabeth i sin förstärkta sociala position som mrs Darcy kommer att uppfylla villkoren. Hon har t ex visat att hon klarar att hålla en hög svansföring mot de höga när hon ber Lady Catherine de Bourgh att flyga och fara (fast formulerat på det övliga sättet naturligtvis).

Man kan även använda Austen för att se på lasterna, de negativa mot-svarigheterna till förträfflighet, t ex högmod. I Pride and prejudice är, som redan antytts, Mr Darcy delvis ett exempel, men klarare högmod finns hos hans moster Lady Catherine de Bourgh och vi har även den intressan-ta blandningen av högmod och kryperi hos Mr Collins. Hur är det då med underskott på storhet? Möjligen kan man se den lättpåverkade Mr Bingley och hans blivande hustru Jane Bennet med sin blåögdhet som ex-empel på stor förträfflighet som inte får sitt fulla uttryck eftersom de båda underskattar sig själva.

Med det är vi framme vid frågan om hur ödmjukhet ska betraktas. Att utreda det ordentligt skulle fordra en egen uppsats (eller rent av en bok) så det blir bara några hastiga noteringar. Det är tämligen klart att Aristo-teles är helt avvisande mot ödmjukhet. Med det menar jag inte att Aristo-teles skulle hävda att det inte finns någon enskild situation där det rätta förhållningssättet är ödmjukhet. Det frågan gäller är ödmjukhet som en övergripande karaktärsegenskap, är den förträfflig som karaktärsdrag? Aristoteles skulle varit helt främmande för att man ser ödmjukhet som ett karaktärsdrag hos bra människor, han skulle nog snarare sett den som en

230

last. Man ska se sitt rätta värde och anpassa sitt handlande, och sina an-språk, till det, inte fordra mera, men absolut inte heller mindre.

Men inte ens en nyaristoteliker behöver slaviskt följa Aristoteles i allt. Så är ödmjukhet en mänsklig förträfflighet, och vad tyckte Jane Austen om detta karaktärsdrag? För att utreda dessa frågor skulle vi behöva en ordentlig analys av vilka olika betydelser av ”ödmjukhet” vi behöver spela med, vilka delkomponenter ödmjukhet består av, samt hur ödmjukhet förhåller sig till sådant som tillbakadragenhet, osäkerhet, självkritik etc.

Jag nöjer mig med några ord om hur Jane Austen förhåller sig till öd-mjukhet. Hon är knappast lika avvisande som Aristoteles, men det är inte uppenbart hur positiv hon är. I denna fråga är det inte lika enkelt som vad det gäller storhet att peka ut exempel; man skulle behöva finkamma alla hennes romaner och granska detaljer. Man kan dock direkt säga att det finns en typ av ödmjukhet som Austen inte är positiv till. Inom delar av den kristna traditionen har, särskilt för kvinnor, självutplåning setts som ett ideal, men dit vill Jane Austen absolut inte gå. En bra människa måste ha förmåga till självförsakelse, men den förmågan ska bara brukas ibland. Lika ofta är det rätta att se till sina egna intressen. Ett klart exempel är den mycket timida och hänsynsfulla Fanny Price i romanen Mansfield Park, som vägrar gifta sig med Henry Crawford, trots att hela hennes omgiv-ning, personer hon ser upp till, tycker att det äktenskapet vore något mycket bra.

I sanningens namn måste det medges att inte heller banden mellan Aristo-teles uppfattning om storhet och Jane Austens berättelser är helt perfekta. Som nämndes i början menar Aristoteles att storhet har med ära att göra. Det innebär att de storhetliga är speciellt intresserade av ärofulla uppgif-ter, inte för att de eftersträvar ära över allting annat, utan för att det äro-fulla är det som är förknippat med det som är värdigt dem, de stora, vik-tiga och svåra uppgifterna. Det är i sådana sammanhang som de goda förmågorna, förträffligheterna, kan användas på bästa sätt. De samman-hangen finns oftast inte i den personliga, privata sfären, utan på samhälls-nivån.

231

Jane Austens berättelser utspelas nästan helt och hållet i den personli-ga familjesfären. De stora samhällsfrågorna skymtar bara någon gång långt borta i kulisserna. De situationer där Aristoteles menar att storheten verkligen kommer till sin rätt, de stora, för samhället avgörande, situatio-nerna, ligger utanför de ramar Austen valt att ställa upp för sina romaner. Hon skildrar bara storheten som den kommer till uttryck i den lilla, nära världen. Ramarna för berättelserna gör att de mest typiska handlingarna för storhet, de viktiga samhällsinsatserna, ligger utanför. Däremot skulle det fortfarande vara möjligt att skildringen kunde visa att exempelvis mr Knightley har en karaktär som är lämpad för stora uppgifter. Detta är dock inte heller något Jane Austen verkar lägga någon möda på.

Det finns både för- och nackdelar med detta. En fördel med koncent-rationen på situationer som är vardagliga är att sådana föredömen är både enklare och säkrare att ta efter i praktiken. Avgörande insatser i stora samhällsfrågor är sällan möjliga (och, om händelsevis möjliga, så är det inte självklart att de är lämpliga) för ”vanligt folk”.

En sak som framgår är att mr Knightley bara är verksam i det lilla samhället Highbury och dess omgivningar. Det föranleder frågan om hur stort det samhälle behöver vara som den storhetlige gör sina insatser i. Räcker det med lokalsamhället? Antagligen räcker det – under vissa förut-sättningar. Insatserna behöver vara tillräckligt djärva och kloka, och det behövs en rimlig förklaring till att mr Knightley väljer att verka i denna skala.

För den som vill ha ett exempel på storhetlighet i en större skala före-slår jag president Josiah "Jed" Bartlet i den aktuella tv-serien Vita huset (The west wing). Han agerar på världsscenen och, trots sina brister, kommer han åtminstone nära verklig storhet.

En annan del av Aristoteles beskrivning av storheten inte heller går att ta in via Jane Austen (eller kanske inte överhuvudtaget, om man vill be-hålla storheten som en äkta mänsklig förträfflighet) är det som Aristoteles säger om hur den storhetlige förhåller sig till de tjänster han gör andra, jämfört med de tjänster han mottar från andra (NE1124b10-18). Att han gillar att bli påmind om de tjänster han gjort andra kan man väl svälja,

232

om man tolkar det som att det är fråga om verkligt stora, svåra och för-tjänstfulla insatser som är mycket ärofulla enligt alla sansade bedömare – beröm för sådant som vanlig generositet är han naturligtvis helt likgiltig inför. Värre är att storhet skulle innebära en tendens till att snabbt glömma bort de tjänster som gjorts en (som man inte omedelbart och mångdubbelt kunnat återgälda). Att man föredrar att det inte talas om tjänster man behövt för att man hamnat i någon slags situation av svaghet eller beroende är i sin ordning, även om det inte kan vara någon viktig fråga, men att den storhetlige skulle vilja glömma det och därmed sin tacksamhetsskuld?!

Man kan undra om inte Aristoteles i sin beskrivning här råkat glida över till det som snarare är ett av de stora problemen med storheten. Att de som verkligen är förträffliga människor, och är i social ledarposition, även präglas av storhet har jag svårt att se någon uppenbar invändning mot; det är wannabes som oroar mig. Om storhet blir ett accepterat ideal kommer det säkert att uppträda en hel del personer som anser sig uppfyl-la, eller åtminstone vill framstå som de uppfyller, detta ideal utan att göra det, och det är nog snarast de som skulle reagera på det sätt som Aristote-les beskriver. Storhet
idag
Som redan sagts, ovanstående allmänna diskussion kan inte ersätta berät-telserna själva. Det är där som storheten kan få ett konkret innehåll. Uppmaningen är alltså att läsa, eller läsa om, Jane Austens romaner. De är värda det redan på sina litterära meriter, alldeles oavsett vad man tycker om dygdetik i allmänhet och storhet i synnerhet.

Om Emma och Stolthet och fördom verkligen fungerar så att de ger prak-tiskt användbart innehåll åt bl a förträffligheten storhet så ska de ha gett en tillräckligt klar uppfattning, inte bara om vad storhet innebar på den engelska landsbygden i början av 1800-talet, utan om vad storhet skulle innebära idag, i vårt samhälle. En fråga är dock hur mycket aktuell väg-ledning vi ska begära? Vi kanske ska nöja oss med att hennes exempel ger

233

en bättre, konkret förståelse av storheten, även om de inte leder till att man förstår vad den innebär i precis alla moderna situationer.

En fråga för vår tid och vårt samhälle är för vilka sociala positioner storhet är på sin plats. Mera lokalt kan vi fråga detta om det akademiska livet. Är storhet något vi ska begära av professorer och prefekter, särskilt vid filosofiska institutioner naturligtvis? Jag vågar inte ha någon definitiv uppfattning här. Utifrån min personliga erfarenhet nöjer jag mig med att fastslå att man inte ska kräva storhet av studierektorer; där är karaktärs-fasthet nog.

Ett stort Tack till seminariet i praktisk filosofi vid Filosofiska Institutionen Göteborg för många användbara synpunkter på den näst sista versionen av denna uppsats. Ett annat kollektivt riktat

tack för synpunkter går till de kursgrupper på Fortsättningskursen i praktisk filosofi som jag plågat med att ha som en uppgift på

hemtentan att kommentera en tidigare version.

234

Litteratur:
Hänvisningar till Aristoteles är till Nikomachiska etiken (förkortat NE, svensk översättning på Daidalos; första upplagan Natur och kultur 1967). Den som blivit nyfiken på den filosofiska debatten om partikularism kan titta på en ny, svenskproducerad avhandling av Ulrik Kihlbom Ethical parti-cularism: an essay on moral reason (Stockholm, Almquist&Wiksell Internatio-nal 2002). Ärkebiskop Richard Whately’s recension finns i Jane Austen. The critical heritage Vol 1 (utg Southam, Routledge 1968), citatet (min översätt-ning) från mrs Charles Malden har jag hämtat ur Jane Austen. Emma. A case-book (utg Lodge, MacMillan 1968) och Gilbert Ryle: ”Jane Austen and the moralists” från Critical essays on Jane Austen (utg Southam, Routledge 1968). Alasdair MacIntyres analys av Jane Austen finns i kap 16 av After virtue. A study in moral theory (första upplagan Duckworth 1981). Anne Crippen Ru-derman The Pleasures of Virtue. Political thought in the novels of Jane Austen (Row-man&Littlefield 1995) har redan presenterats. En bok där det politiska budskapet hos Jane Austen i relation till hennes samtid diskuteras är Ma-rilyn Butler: Jane Austen and the war of ideas (Clarendon Press 1975). En an-vändbar länk för den som är intresserad av Jane Austen är: http://www.pemberley.com .