MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1942

STOCKHOLM 1942ISAAC M ARGUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

118761

w

A '*/ / > ■ / x i i > i

f :>-*

i-*. ■ ;■

r

V *

■ it■p*

. i i* v*’

' ■ -%. ; •>>:.; ■) f j

'T HA' t *'):?*{ : : .i i: ;-/• *. • v-- • • : • \

• i:id ■

f ,:s* *

Innehållsförteckning.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning.............................Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed lämförliga åtgärder.

1 o. 2. Värnpliktig, som skolat inkallas genom personlig order, har icke erhållit del av ordern. Han har likväl blivit efterspanad och, sedan han genom polisens för­sorg införpassats till sitt regemente, dömd för olovligt undanhållande. Åtal mot rullföringsbefälhavaren som, oaktat ordern ej blivit delgiven, dels till regementet insänt avlämningshandlingarna, dels vidarebefordrat av regementschefen utfär­dad efterspanningssedel rörande den värnpliktige, ävensom mot regementschefen, som ålagt straffet, och mot auditör, som kontrasignerat bestraffningsbeslutet . .

o. Åtal mot landstormsofficer (bataljonschef) för oriktiga beslut örn tillrättavisningarsamt för olämpligt uppträdande................................................................................Fråga huruvida auditör vid förhandlingar med enskild person örn förhyrande för kronans räkning för inkvarteringsändamål av en denne tillhörig sommarvilla gjort sig skyldig till tjänstefel genom att han dels icke ägnat tillbörlig upp­märksamhet åt att inkvarteringen ordnades så att intrånget för ägaren ej bleve större än som oundgängligen krävdes, dels utan tillräckliga skäl åberopat rek- visitionsförfarande, dels ock fört in personliga önskemål på ett sätt som varit ägnat att väcka den föreställningen, att han velat gynna enskilda intressen på kronans bekostnad .....................................................................

5. Värnpliktig som erhållit viss tids uppskov med inställelse till värnpliktstjänst­göring vid mobilisering var, då beslutet örn medgivande av uppskovet gavs, in­kallad till tjänstgöring. På grund av att vederbörande rullföringsbefälhavare'för­summat att örn uppskovsbeslutet underrätta det truppförband, vid vilket den värnpliktige tjänstgjorde, blev denne kvarhållen i tjänstgöring längre tid än som vederbort. Åtal mot rullföringsbefälhavaren för försummelsen

6. Sergeant som tjänstgjort som furageuppbördsman har genom att föra förhand­lingar med spannmålsfirma om att försälja ett kronan tillhörigt havreparti gjort sig skyldig till grovt tjänstefel. Fråga tillika huruvida han, som jämväl hade att fullgöra vissa av motorunderofficerens åligganden, vid anskaffande för kro­nans räkning av motorfordon förfarit på ett sätt som innebure tjänstefel

7. Misshandel av underlydande..............................................................8. Missfirmelse av underlydande. Meddelande av rättelse och kritik på olämpligt

sätt ...........................................................................................9. Åtal mot depåchef för missbruk av tjänstebil. Den omständigheten att depå­

chefen redan av militär myndighet meddelats tillrättavisning har icke utgjort hinder för ansvarsfrågans prövande vid domstol .....................................

10. Åtal mot chef för fartygsavdelning för det han låtit en ovidkommande person deltaga i en flygtur med ett av kronan rekvirerat flygplan m. m. Den om­ständigheten att ifrågavarande chef redan av militär myndighet meddelats till­rättavisning har icke utgjort hinder för ansvarsfrågans prövande vid domstol

11. Missfirmelse av underlydande och felaktig handläggning av disciplinmål12. Felaktig inkallelse.....................................................................13. Åtal mot rullföringsbefälhavare för det han underlåtit att till landstormen över­

föra ur reserven avförd furir och till följd härav felaktigt inkallat denne

Sid.7

13

14

16

17

2021

21

22

222327

10

4Sid.

14. Åtal mot kompanichef för det han underlåtit att omedelbart hemförlova värn­pliktig som förklarats oduglig till krigstjänst...........................................................

15. Vakttjänstgöring använd såsom tillrättavisning............................ ..........................16. Ryttmästare har gjort sig skyldig till tjänstefel genom det sätt på vilket han lett

förhör i disciplinmål .................................................................................................17. Depåstabschef har gjort sig skyldig till försummelse i fråga örn diarieföringen av

besvär över fältkrigsrätts utslag, vilka besvär ingivits till depåchefen. Försum­melsen hade medfört att krigshovrätten förklarat klagandena hade förlorat sin talan, enär besvären för sent inkommit till depåchefen.........................................

18. Misshandel av underlydande........................................................ ......................19. Åtal mot fartygschef för fylleri. En annan fartygschef har ådömts bestraffning

för överträdelse av bestämmelserna angående tid för samkväm i gunrum m. m.20. Åtal mot bataljonschef för tjänstefel i olika hänseenden .................................

21 0 22. Befälhavare har ålagt värnpliktiga att till kronan utgiva ersättning för materielsom utlämnats till dem och förkommit. Kompaniadjutant har, under hot att eljest inkalla de värnpliktiga till tjänstgöring och göra avdrag på terminslönen,förmått några av de värnpliktiga att inbetala ersättningen.............. • • • ------

23. Åtal mot bataljonsadjutant för att han skulle hava gjort sig skyldig till oför­stånd i tjänsten genom det sätt på vilket han verkställt en av bataljonschefen

24 o 25. Försummelser av kompanichef och tjänstförrättande kompanichef vid handlägg­ning av ärende som remitterats till dem från militieombudsmannen..................

26. Åtal mot chef för personalavdelning vid depå (tillika depåchef) för försummelse vid expedierandet till fältförband av generalorder rörande hemförlovning av viss

27. Befälhavare har underlåtit att i vederbörlig ordning handlägga till honom in­given framställning som varit ställd till högre befälhavare........ ..............................

28 Åtal mot stabschef för det han underlåtit att vidtaga åtgärder for utredning av " ’ Én till hans kännedom kommen olyckshändelse. Underlåtenheten hade haft till

följd att erforderlig utredning senare icke kunnat verkställas ..............................29. Hemvärnsområdesbefälhavare har överskridit sina befogenheter genom att av-

30.

31.32.33.34.

35.

skeda hemvärnsmän m. m............................................................. ’ "' " .............Åtal mot tygmästare i fästning för försummelse i fråga örn anskaffande av vissmateriel m. .. .................................................................................. .Åtal mot batterichef för felaktigt bestyrkande av ansökan örn familjebidrag....\tal mot försvarsområdesbefälhavare för missbruk av tjänstebil...........................Åtal mot fartygschef för bristande tillsyn över fartygets marketenteri m.m..... Ätal mot landstormslöjtnant (chef för luftbevakningskompani) för oförstånd i tjänsten bestående bl. a. däri att han utanordnat förplägnadskostnadsersattningför tid under vilken jämväl ersättning för naturaunderhåll utgått..............\tal mot landstormslöjtnant (tjänstförrättande kompanichef) för tjänstefel be­stående i försummelse att i olika hänseenden övervaka verksamheten vid kom-

36. Försummelse av batterichef vid handläggning av ansökan örn hempermittenng..37. Felaktig inkallelse .......................................................................................38. Felaktig inkallelse .....................................................................................................

3234

35

3739

4142

43

49

52

55

58

60

62

65687174

81

83878893

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed Jämförlig

åtgärd.1. Vissa spörsmål angående hänskjutande av mål till krigsrätt,2. Vissa spörsmål angående hänskjutande av mål till kngsratt

ställighet av disciplinstraff ......................... .........................och angående verk-

97

100

5

Sid3. Felaktigt upptagande av nöjdförklaring. Mellankommande förflyttning av häk­

tad har avbrutit betänketiden................................................................................... 1014. Felaktigt upptagande av nöjdförklaring. Tillika fråga huruvida förbandschef

givit underlydande befälhavare uppdrag att utöva uppsikten över förbandets häkte ........................................................................................................................... 104

5. Försummelse av förbandschef att omedelbart efter nöjdförklaring häkta tillfängelsestraff dömd, icke häktad person ......... ........................................................ 106

6. Felaktig sammanläggning av straff ;..................................................................... 1087. Fråga huruvida trafikförseelse kan föranleda bestraffning i disciplinär ordning.. 1088. Innan tillrättavisning meddelas skall befälhavaren hålla förhör med den felande,

där han ej själv iakttagit förseelsen ......................................................................... lil9. Fråga huruvida fängelsestraff må verkställas i militärhäkte................................. 112

10. Fråga huruvida meddelad tillrättavisning i själva verket inneburit arrestbestraff-ning. Tillika fråga huruvida tillrättavisningen stått i rätt förhållande till den begångna förseelsen..................................................................................................... 113

11. Felaktigt tillsägande av förvarsarrest......................................................................... 11812. Fråga huruvida till högre myndighet ställd ansökan må avgöras av lägre myn­

dighet, vilken den passerar ....................................................................................... 11913. Fråga huruvida till högre myndighet ställd ansökan må av lägre myndighet,

vilken den passerar, återställas till ingivaren under åberopande av formella bris­ter i ansökningen ...................................................................................................... 121

14. Angående befälhavares handläggning av ansökan ställd till högre myndighet---- 12815. Fråga huruvida sjukskrivning eller sjukanmälan må utgöra hinder för framtida

erhållande av permission .......................................................................................... 13016. Pilsner må ej utskänkas å marketenteri .................................................................. 13217. Angående förrättande av sjukvisitation genom det militära befälet ................... 13418. Fråga angående tolkningen av bestämmelserna örn utbetalande av förskott å lön 13719. Angående värnpliktig civilarbetares rätt till beklädnadsersättning....................... 14020. Värnpliktig civilarbetare som hempermitterats för jordbruksarbete får icke från

fastställd tjänstgöringstid avräkna den tid han varit hempermitterad. Tillika fråga örn andra förmåner för sådan värnpliktig .................................................... 141

21. Angående tillämpningen av bestämmelserna örn utlämnande till avskedat man­skap av innestående sparmedel.................................................................................... 141

22. Tillfälligt förskott må icke utlämnas till krigskassör ............................................. 14323. Särskild växelkassa må icke, utöver medgivet förskott, utlämnas till marketen-

terif öreståndare............................................................................................................. 14624. Angående sättet för förande av dagbok vid krigskassaavdelning........................... 14725. Angående redovisning vid krigskassaavdelning av inbetalningar som skett me­

delst postanvisning...................................................................................................... 14826. Lägsta anbudet å byggnadsarbete har icke antagits, därvid formella brister i an­

budet åberopats. Emellertid hava rent sakliga överväganden legat till grund för beslutet. Dessa hade, såsom de verkligt avgörande skälen, bort anföras däri---- 150

27. Felaktig handläggning av rekvisitionsärende ........................................................... 15428. Vissa frågor rörande tillämpningen av rekvisitionsförfattningarna ....................... 15629. Vissa frågor rörande tillämpningen av rekvisitionsförfattningarna ....................... 16030. Värnpliktig, som icke varit i tjänstgöring och följaktligen icke varit krigsman,

har av fältkrigsrätt felaktigt dömts till ansvar enligt 130 § strafflagen för krigs­makten, vilket lagrum endast gäller krigsman. Tillika fråga huruvida befäl­havare (kapten), som ingivit tjänsterapport angående den bestraffade gärningen samt verkställt viss ytterligare utredning angående denna, kunnat förordnas till ledamot av fältkrigsrätten i målet mot den värnpliktige ..................................... 161

6

Sid.Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.

1. Angående inskränkande bestämmelser rörande offentlighållandet av militära upp­gifter örn bestraffningar, tillrättavisningar och sjukdomar...............................• .... 167

2. Angående gällande soldatinstruktioners innehåll ifråga örn krigslagsbestämmelser 1683. Angående gällande rekvisitionslagstiftning och dess tillämpning........................... 1694. Angående viss omorganisation av fältkrigsrätterna................................................ 1765. Angående bestämmelserna i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes

rörande sättet för anförande av besvär över fältkrigsrätts utslag.................. ....... 1806. Angående militär personals deltagande i uniform i demonstrationståg den 1 maj

1941 ............................................................................................................................ 1837. Angående det s. k. redogörareansvaret................................................. ................... 1868. Angående befattningen som arbetsofficer vid försvarsväsendets kemiska anstalt.. 1969. Angående ändring av bestämmelserna i normalinstruktionen för polispersonal i

fråga örn anställning vid polisväsendet av personal som varit fast anställd vid marinen................................................. 198

10. Angående samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring .............................. 20111. Angående samvetsömma värnpliktigas skyldighet att bära uniform .................. 20912. Angående kommendering av militär handräckningspersonal till tjänstgöring vid

officers- och underofficersmässar.................................................. 21613. Angående felaktiga intyg i ärenden rörande indrivning av utskylder hos vissa

skattskyldiga ............................................................................................................. 22314. Angående regleringen av järnvägstrafiken med hänsyn till den inkallade militära

personalens behov ............................................ 22615. Angående förläggningsförhållandena vid ett truppförband som under vintern 1940

—41 varit förlagt till övre Norrland.............. 23516. Angående vissa brister å en nyuppförd stallbyggnad vid Norrbottens regemente 23817. Angående upphävande av gällande bestämmelser örn degradering av underbefäl 24418. Angående enhetliga grunder för avgivande av vitsord åt fast anställt manskap

vid försvarsväsendet ............................................................................................ 245

Yttrande till Konungen 1 anledning av remiss av en av arméförvaltningen gjord framställning rörande tiden för anförande av besvär över fältkrigs­rätts utslag ........................................................................................................................ 247

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag till föreskrifterrörande de disciplinära förhållandena inom hemvärnet .................................. 248

«! i W.

k*

VV ■'•' >•• 'C •■ :V '/Ml

Till RIKSDAGEN.

.'■A

.#i ’»11

Jämlik! § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieom- budsman gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för för­valtningen av militieomlmdsmansämbolet under år 1941.

8

Militieombudsmannen Frans Gustaf Sture Centerwall avsade sig den 14 juli 1941 under åberopande av sjukdom sitt uppdrag från och med påföljande dag. På grund av denna avsägelse övertog jag jämlikt § 98 regeringsformen och § 68 riksdagsordningen i min egenskap av militieombudsmannens ställ­företrädare militieombudsmansämbetet. Den 7 november 1941 utsågs jag till militieombudsman och utsågs revisionssekreteraren Johan Axel Erland Nordenfalk till min ställföreträdare.

Min företrädare begagnade sig av semester under tiden från och med den 10 till och med den 14 juli 1941. För egen del har jag åtnjutit semester un­der tiden från och med den 24 november till och med den 7 december 1941 ävensom den 23 i sistnämnda månad. Med stöd av bestämmelserna i 17 § andra stycket i den för militieombudsmannen gällande instruktionen inkal­lade min företrädare mig i min egenskap av militieombudsmannens ställ­företrädare att under tiden från och med den 23 maj till och med den 7 juni 1941 förätta de å militieombudsmansämbetet ankommande göromålen med undantag för vissa ärenden. Med stöd av samma bestämmelser har på min anmodan Nordenfalk såsom min ställföreträdare tjänstgjort jämte mig un­der tiden från och med den 8 till och med den 20 december 1941. De ären­den som av min företrädare handlades under den tid jag sålunda tjänstgjor­de jämte honom voro ärendena d. nr 239/1939 angående vissa missförhål­landen vid gasmaskfabriken i Åker samt d. nr 468/1941 angående entledi­gandet av kaptenen Peter Stein såsom arbetsofficer vid försvarsväsendets kemiska anstalt. Under den tid Nordenfalk tjänstgjort jämte mig bär jag handlagt följande ärenden, nämligen d. nr 808/1940 angående vissa försking­ringar vid Stockholms luftvärnsregemente, d. nr 150/1941 angående vissa för­skingringar vid Sollefteå försvarsområde, d. nr 638/1941 och 817/1941 angå­ende felaktiga inkallelser samt d. nr 1010/1941 angående vissa förhållanden vid ammunitionsfabrikens avdelning å Karlsborg.

Inspektionsresor ha av min företrädare och mig företagits till Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Västmanlands och Västerbottens län. Under dessa resor ha be­sökts:

Vaxholms fästning jämte vissa därtill hörande fältförband;Vaxholms kustartilleriregemente;infanteribesättningen i Vaxholms fästning;infanteriskjutskolan å Rosersberg;Upplands regemente;Södermanlands regemente;Strängnäs försvarsområde;Nyköpings försvarsområde;Karl Gustavs stads gevärsfaktori;Livgrend järregementet;Östgöta luftvärnsregemente;Svea trängkår;

9

garnisonssjukhuset i Linköping; kronohäktet i Linköping;Östgöta flygflottilj;centrala flygverkstaden å Malmen;flygvapnets försökscentral;Linköpings försvarsområde, jämte vissa därtill hörande fältförband; militärbefälhavaren på Gotland; chefen för Gotlands marindistrikt;Gotlands artillerikår;Gotlands infanteriregemente; kronohäktet i Visby;Gotlands kustartillerikår;chefen för Sydkustens marindistrikt;Karlskrona örlogsstation;Karlskrona fästning;marinens centrala beklädnadsverkstad;depåfartyget Dristigheten;1. divisionen av Roslagens flygflottilj;Karlskrona örlogsvarv;infanteribesättningen i Karlskrona fästning;Karlskrona kustartilleriregemente; marinens sjukhus i Karlskrona; kronohäktet i Karlskrona;Skånska trängkåren;chefen för Öresunds marindistrikt;Malmö försvarsområde; centralfängelset i Malmö;Tionde flygflottiljen;Västmanlands flygflottilj; centrala flygverkstaden i Västerås; straffängelset i Västerås;Vännäs försvarsområde;Västerbottens regemente;Norrlands dragonregemente samt kronohäktet i Umeå.

Under inspektionsresorna lia rullföringsexpeditioner besökts, då sådant medhunnits och kunnat ske utan att resorna därigenom förlängts eller för­dyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen och byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen. För granskningen av- vissa kassaförvaltningars räkenskapshandlingar har militieombudsmannen såsom biträde anlitat en förutvarande intendenturofficer. Vid inspektionen av truppförband ha krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära bestraffningar, de militära straffregistren, anteckningsböckerna över medde­

10

lade tillrättavisningar, kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt hand­lingar rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag även­som marketenterirörelsen granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vardén av kaserner och materiel, åt hygieniska förhållanden, utspisningen och socialvården. 1 samband med inspektionerna av truppförband ha även arrestlokalerna besökts. De i förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna lia uteslutande avsett personer, som av krigs- domstol dömts till frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat rannsakning inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1941 års lagtima riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1941 från år 1940 balanse­rade ärenden till ett antal av...........................................................

Under år 1941 tillkommo ärenden till följande antal:enligt allmänna diariet..............................................................enligt diariet över hemliga ärenden....................................

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1941 utgör alltså .......................................................................................

De ärenden, som tillkommit under år 1941, utgöras av:ärenden inkomna från myndighet.......................................................klagomål eller framställningar från enskilda.............................................ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds-

mannen åliggande granskning .................................................militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden lii. m.. .

1,574

52881

37836

Summa 1,347.Av de från år 1940 balanserade 227 ärendena lia 143 utgjorts av klago­

mål eller framställningar trän enskilda samt 76 av ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande gransk­ning m. m. Ett ärende tillhörde gruppen »militieombudsmannens organisa­tions- och förvaltningsärenden m. m.»; 7 ärenden hade inkommit från myn­dighet.

Till behandling under år 1941 ha alitsa förelegat 59 ärenden, som inkom­mit fran myndighet, 1,024 klagomal eller framställningar från enskilda, 454 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombuds­mannen åliggande granskning m. m„ samt 37 organisations- och förvaltnings­ärenden, tillhopa 1,574 ärenden.

Av dessa ärenden halill annan myndighet hänvisats.................................................................. 3

utan åtgärd avskrivits.......................................................................... 21på grund av återkallelse avskrivits................................................................ 14

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits 657 på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits

blivit avskrivna..........................................

11

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd................................................. 67föranlett framställning till Konungen eller till departementschef........... 41föranlett annan åtgärd................. .................................................................... 379

och äro vid 1941 års utgångunder utredning......................................................... .......................................... 134på militieombudsmannens prövning beroende............................................. 63

Summa 1,574.

Av hela antalet under år 1941 till behandling föreliggande ärenden (1,574) lia under året slutbehandlats 1,339 medan till följande år balanserats 235.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid1941 års början ännu icke slutligt prövade................................................. 11anhängiggjordes under år 1941 ...................................................................... 37

Summa 48.

Av dessa åtallia under året slutligen avgjorts........................................................................ 30äro vid årets slut på prövning beroende ......................................................... 18

Summa 48.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1941 får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte pro­tokollen över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande ut­skott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas: redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder, redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jäm­

förlig åtgärd, samtredogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts

till Konungen m. m.Beträffande åtalen ha redogörelser ansetts böra lämnas endast för sådana,

vilka, såvitt vid ämbetsberättelsens färdigställande varit känt, under året prövats av första domstol. Med hänsyn bland annat till det stora antalet mål har en avsevärd förkortning av redogörelserna genomförts i förhållande till föregående år. Följande åtal, vilka icke blivit prövade under året, lia vidare anhängiggjorts, nämligen:

mot befattningshavare vid försvarsväsendets kemiska anstalt angående an­svar för tjänsteförsummelse;

mot försvarsområdesbefälhavare angående ansvar för tjänsteförsummelse; mot landstormsofficer angående ansvar för tjänsteförsummelse; mot batterichef angående ansvar för förolämpning av underlydande m. m.; mot underofficer angående ansvar för misshandel av underordnad krigs­

man;mot militärläkare angående ansvar för tjänsteförsummelse;

12

mot landstormsområdesbefälhavare angående ansvar för tjänsteförsum- melse;

mot kompanichef angående ansvar för tjänstefel;mot köksföreståndare angående ansvar för tjänstefel samtmot vapenofficer angående ansvar för tjänsteförsummelse.I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig

åtgärd» ha huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda fallen.

Slockholm den 10 januari 1942.

IVAR WIESLANDER.

Bengt Lassen.

*

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

1 och 2. Värnpliktig, som skolat inkallas genom personlig order, har icke erhållit del av ordern. Han har likväl blivit efterspanad och, sedan han genom polisens försorg införpassats till sitt regemente, dömd för olovligt undanhållande. Åtal mot rullföringsbefälhavaren som, oaktat ordern ej blivit delgiven, dels till regementet insänt avlämningshandlingarna, dels vidarebefordrat av regementschefen utfärdad efterspaningssedel rö­rande den värnpliktige, ävensom mot regementschefen, som ålagt straffet,

och mot auditör, som kontrasignerat bestraffningsbeslutet.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 27 ff.) redo­görelse för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot generalma­joren på arméns reservstat H. F. Falk och auditören H. Månsson med anled­ning av ett av Falk i egenskap av chef för Jönköpings—Kalmar regemente den 4 maj 1938 meddelat, av Månsson kontrasignerat beslut varigenom värn­pliktige nr 162 22/37 Helge Ejnar Persson jämlikt 50 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten för olovligt undanhållande dömts till fem dagars vaktarrest ehuru det blivit i målet upplyst att utfärdad inkallelseorder icke kommit Persson till handa. Åtal hade även anställts mot befälhavaren för Vimmerby rullföringsområde nr 22 majoren Bertil Karling med anledning av att denne till regementet insänt avlämningshandlingarna rörande Persson oaktat inkal­lelseordern icke blivit denne delgiven. Redogörelsen utvisar, att Karling av fältkrigsrätten vid regementets depå jämlikt 130 § strafflagen för krigsmak­ten för vad han låtit komma sig till last dömdes att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar varjämte han förpliktades att gälda av allmänna medel förskjutna kostnader för Perssons införpassning till rege­mentet med 39 kronor 40 öre, vilket utslag vann laga kraft. I fråga om Falk och Månsson utvisar redogörelsen, att de av överkrigsfiskalsämbetet på mi- litieombudsmannens uppdrag ställdes under åtal vid krigshovrätten under yrkande att de måtte för vad dem läge till last dömas till ansvar, Falk enligt 130 § strafflagen för krigsmakten samt Månsson enligt 25 kap. 17 § allmän­na strafflagen.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 9 maj 194-1 och utlät sig därvid:

14

Enär Persson skolat inkallas till ifrågavarande tjänstgöring genom per­sonlig order, men sadan order, såsom Persson före straffbeslutets medde­lande vid med honom hållet förhör uppgivit, icke kommit Persson till handa, förty och då nied hänsyn härtill Falk och Månsson genom att ålägga Persson bestraffning för hans utevaro förfarit felaktigt i tjänsteutövning, prövade krigshovrätten rättvist döma dem, Falk jämlikt 130 § strafflagen för krigs­makten att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar och Månsson jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen att utgiva 15 dagsböter, envar örn 5 kronor, vilka böter tillfölle kronan.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

3. Åtal mot landstormsofficer (bataljonschef! för oriktiga beslut om till­rättavisningar samt för olämpligt uppträdande.

Ämhetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 57 ff.) redo­görelse för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot chefen föl­en landstormsbataljon inom Södra militärområdet landstormskaptenen Oskar Halle. Den av militieombudsmannen utfärdade åtalsinstruktionen i målet ut­visade bland annat följande:

Halle hade vid ett tillfälle under natten till den 13 maj 1940, då han in­spekterade en postering i E. tillhörande 7. kompaniet, i två vaktposters när­varo fällt ett yttrande, som måste anses synnerligen olämpligt. Vidare hade Halle genom beslut den 30 i samma månad meddelat allt manskap vid nämn­da kompani permissions- och tjänstledighetsförhud under en tid av 14 da­gar. Detta beslut vore att betrakta såsom en tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten, men förutsättningar för sådan åtgärd hade icke förelegat. I detta avseende anmärktes, förutom annat, att vägran av tjänstle­dighet lagligen icke finge begagnas såsom tillrättavisning, att sådana straff­bara handlingar, som kunde bliva föremål för tillrättavisning, ej förekom­mit, att någon utredning icke föregått tillrättavisningsbeslutet samt att det­samma genom sin kollektiva karaktär drabbat jämväl delar av kompaniet, som icke givit anledning till någon anmärkning och icke heller blivit före­mål för någon sådan. Slutligen hade Halle den 11 juli 1940 meddelat beslut örn tillrättavisning av 27 värnpliktiga. Då Halle icke själv iakttagit den hän­delse som föranlett detta beslut, hade det ålegat Halle att vid förhör bereda vederbörande tillfälle att förklara sig. Detta hade Halle emellertid underlåtit.

Av redogörelsen framgår att fältkrigsrätten vid Södra militärområdets stab meddelat utslag i målet den 29 oktober 1940 och därvid utlåtit sig:

Enär mot Hålles nekande icke kunde anses i målet styrkt, att Halle vid inspekterandet av posteringen i E. natten till den 13 maj 1940 fällt det av åklagaren påtalade yttrandet, prövade krigsrätten lagligt ogilla åtalet i den­

15

na del. Vad härefter anninge det tillrättavisningsbeslut, som av Halle med­delats den 11 juli 1940, måste anses i målet utrett och styrkt att sagda beslut föregåtts av förhör med vederbörande och att vid sådant förhållande fel­aktigt förfarande i det av åklagaren angivna hänseendet icke kunde läggas Halle till last. Åklagarens ansvarsyrkande bleve alltså jämväl i denna del av krigsrätten ogillat. Vidkommande slutligen det av Halle den 30 maj 1940 meddelade beslutet funne krigsrätten, utan avseende å vad Halle därutinnan invänt, sådana omständigheter i målet ådagalagda att detsamma vore att betrakta såsom en tillrättavisning av den art, som uti 210 § strafflagen för krigsmakten avsåges, meddelad av Halle i hans egenskap av bataljonsbefäl- havare och innebärande allmänt förbud mot permission eller tjänstledighet beträffande 7. kompaniet under en tid av 14 dagar, räknade fr. o. m. beslu­tets dag. Krigsrätten funne sagda tillrättavisningsbeslut hava varit till sitt in­nehåll felaktigt därutinnan, att det däri avsedda förbudet omfattat jämväl tjänstledighet, samt alf förbudet gällt kompaniet i dess helhet utan hän­syn till huruvida enskilda värnpliktiga till äventyrs icke låtit komma sig till last sådana brister i fråga örn disciplin eller militärt uppträdande, som Halle åberopat såsom skäl för beslutet. Vidare funne krigsrätten styrkt att beslutet icke föregåtts av behörig utredning. Med hänsyn till i målet upplysta omständigheter funne krigsrätten emellertid det oförstånd i tjänsten, som Halle sålunda visat, icke vara av beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar för tjänstefel, varför åklagarens talan i denna del av krigsrätten läm­nades utan bifall. Krigsrätten förordnade, att ersättningen till vissa i målet avhörda personer skulle stanna å statsverket.

Redogörelsen utvisar även att militieombudsmannen i skrivelse till över- krigsfiskalsämbetet den 6 november 1940 uppdragit åt ämbetet att i krigs- hovrätten överklaga fältkrigsrättens utslag under yrkande att krigshovrätten måtte med upphävande av fältkrigsrättens utslag bifalla den mot Halle förda ansvarstalan såvitt anginge Hålles förfarande under natten till den 13 maj 1940 och hans i målet ifrågavarande den 30 maj 1940 meddelade beslut.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den lt mars 1941, därvid krigshovrätten anförde:

Krigshovrätten funne ej skäl att göra ändring i fältkrigsrättens utslag i vad därigenom åtalet för det Halle vid inspekterandet av posteringen i E. natten mot den 13 maj 1940 skulle fällt det påtalade yttrandet ogillats. Vidkomman­de åtalet för det av Halle den 30 maj 1940 meddelade beslutet lunne krigs­hovrätten, lika med fidi krigsrätten, att detta beslut vore att betrakta såsom en tillrättavisning av den art, som avsåges i 210 8 strafflagen för krigsmak­ten, ävensom att beslutet icke föregåtts av behörig utredning och till sitt inne­håll varit felaktigt i de av fältkrigsrätten angivna hänseendena; och enär vad sålunda läge Halle till last innefattade tjänstefel av beskaffenhet att för honom medföra ansvar enligt 130 8 strafflagen för krigsmakten, prövade krigshovrätten lagligt att, med ändring av fältkrigsrättens utslag i denna del. på det sätt bifalla åklagarens ifrågavarande talan, att Halle dömdes jämlikt

16

nämnda lagrum att för oförstånd i utövning av tjänsten undergå disciplin­straff av arrest utan bevakning i tre dagar. Halle förpliktades att återgälda statsverket vad i enlighet med fältkrigsrättens förordnande kunde hava ut­givits till ett av de i målet avhörda vittnena.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Fråga huruvida auditör vid förhandlingar med enskild person om för­hyrande för kronans räkning för inkvarteringsändamål av en denne till­hörig sommarvilla gjort sig skyldig till tjänstefel genom att han dels icke ägnat tillbörlig uppmärksamhet åt att inkvarteringen ordnades så att in­trånget för ägaren ej bleve större än som oundgängligen krävdes, dels utan tillräckliga skäl åberopat rekvisitionsförfarande, dels ock fört in personliga önskemål på ett sätt som varit ägnat att väcka den föreställ­

ningen, att han velat gynna enskilda intressen på kronans bekostnad.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 78 ff.) redogörelse för ett av militieombudsmannen mot auditören vid Södra mili­tärområdets stab P. Stjernquist anhängiggjort åtal örn ansvar för tjänste­fel i de hänseenden som ovan angivas. Redogörelsen utvisar, att vederbö­rande fältkrigsrätt i utslag den 4 oktober 1940 ogillat mot Stjernquist förd talan på den grund att av ifrågavarande sommarvilla skulle tagits i anspråk större lokalutrymmen än som oundgängligen erfordrats för kronans behov samt att fältkrigsrätten, vidkommande mot Stjernquist förd talan örn ansvar för det denne i samband med förhandlingarna med villans ägare, domkyrko- komministem G. Stenvall, hänvisat till rekvisitionslagen och avhandlat fråga om rätt för bland andra Stjernquist att efter privat avtal och mot särskild hyresersättning inrymma jämväl familjemedlemmar i villan, funnit att, även örn erinringar till äventyrs kunde göras mot lämpligheten av dessa Stjernquists inlägg i samband med förhandlingarna, hans förfarande här­utinnan dock med hänsyn till i målet ådagalagda förhållanden icke kunde anses innefatta oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt, var­för krigsrätten jämväl i denna del ogillat åklagarens ansvarsyrkanden.

Redogörelsen utvisar vidare, att militieombudsmannen anmodat veder­börande krigsfiskal att i krigshovrätten överklaga utslaget under yrkande om bifall till den mot Stjernquist vid fältkrigsrätten förda talan samt att jämväl Stenvall, som fört talan angående rättegångskostnad, anfört besvär.

Krigshovrätten meddelade utslag å besvären den 31 oktober 1941. Krigs­hovrätten fann därvid Stenvalls besvär icke kunna upptagas till prövning såsom omedelbarligen till krigshovrätten ingivna samt fann i fråga om åklagarens besvär ej skäl att göra ändring i fältkrigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

17

5. Värnpliktig som erhållit viss tids uppskov med inställelse till värnplikts­tjänstgöring vid mobilisering var, då beslutet örn medgivande av uppskovet gavs, inkallad till tjänstgöring. På grund av att vederbörande rullförings­befälhavare försummat att om uppskovsbeslutet underrätta det truppför­band, vid vilket den värnpliktige tjänstgjorde, blev denne kvarhållen i tjänstgöring längre tid än som vederbort. Åtal mot rullföringsbefälhavaren

för försummelsen.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 94 ff.) redogörelse för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot befäl­havaren för Umeå södra rullföringsområde nr 69 majoren G. W. Söderholm. Handlingarna i målet utvisa följande:

Mejeristen Per Arvid Svensson i Umeå, som är förman hos Umeå Mejeri- aktiebolag och såsom värnpliktig tillhör årsklass 1936, inryckte den 30 augusti 1939 till 30 dagars repetitionsövning vid Vaxholms kustartilleri­regemente. På en från »I 20 Umeå Mejeriaktiebolag, Umeå», inkommen, å uppskovskungörelsen »den 12 juni 1931» grundad ansökan utfärdade che­fen för Övre Norrlands trupper den 1 september 1939 uppskovssedel för Svensson vid mobilisering 1939 och 1940 för två dagar. Denna uppskovssedel ankom till Söderholm såsom befälhavare för Umeå södra rullföringsområde nr 69 den 4 berörda september. Genom generalorder för marinen den 28 i samma månad nr 1074, även införd i »Tjänstemeddelanden rörande lantför­svarets, bestämdes, bland annat, att marinen i kustartilleritjänst tilldelade värnpliktiga av bland annat årsklass 1936, med ordinarie utryckningsdag den 30 september efter dem i fredstid åliggande värnpliktstjänstgöring, skulle tillsvidare jämlikt värnpliktslagen § 28 kvarhållas i tjänst, men angavs tillika, att beviljade uppskov vid allmän mobilisering jämlikt upp­skovskungörelsen gällde tillsvidare beträffande nämnda värnpliktiga. Svens­son blev emellertid kvarhållen i tjänst efter den 30 september. Först den 18 december 1939 ankom från Söderholm till kustartilleriregementets expe­dition en den 16 december avsänd underrättelse om det för Svensson med­delade uppskovet. Den 21 december bestämdes genom regementsorder, att Svensson skulle hemförlovas, och påföljande dag utryckte Svensson från militärtjänstgöringen.

I den av militieombudsmannen utfärdade åtalsinstruktionen i målet an­fördes bland annat:

Enligt föreskrift i kungörelsen den 14 augusti 1937 angående uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering för vissa värn­pliktiga (uppskovskungörelsen) skulle, så snart uppskovssedel kommit rull­föringsbefälhavare till handa, anteckning om medgivet uppskov göras å vederbörliga värnpliktskort samt därav i övrigt betingade åtgärder vidtagas. 1 arméns generalorder den 19 juni 1939 nr 1322 med rubriken: »Anvisningar angående kortfristiga uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid

51—418701. Militieombudsmannens ämbctsberättelse.

18

mobilisering m. m. för vissa värnpliktiga, änställda vid företag, nied vilka militär myndighet (truppförbandschef m. fl.) träffat mobiliseringsavtal», stadgades bland annat, att beträffande rullföringsbefälhavarens granskning med mera av mottagna uppskovssedlar skulle bestämmelserna i uppskovs- kungörelsen i tillämpliga delar iakttagas. Enligt nu åberopade stadganden hade det ålegat Söderholm att omedelbart göra anmälan örn det för Svensson beviljade uppskovet till vederbörande truppförband. Söderholm hade emel­lertid, såsom nämnts, vidtagit åtgärd för kustartilleriregementets underrät­tande om uppskovet först i mitten av december, och Svensson hade till följd härav felaktigt fått fullgöra militärtjänstgöring under tiden från och med den 1 oktober till och med den 22 december 1939. Genom sin försum­melse hade Söderholm gjort sig skyldig till tjänstefel.

Söderholm ställdes under tilltal vid Västerbottens regementes krigsrätt därvid yrkades ansvar å honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Svensson yrkade vid krigsrätten förpliktande för Söderholm att till honom utgiva ersättning för den skada, Svensson lidit genom Söderholms ifråga­varande försummelse, nämligen för förlorade kontanta löneförmåner under den tid Svensson oriktigt kvarhållits i militärtjänst, med avdrag av i denna tjänst uppburen kontant avlöning, med 345 kronor, för förlorade löneför­måner in natura under samma tid med 220 kronor och för ränta å ett lån, som Svensson icke kunnat på avsett sätt amortera, med 15 kronor 75 öre.

Redogörelsen utvisar att krigsrätten meddelat utslag i målet den 20 april i9\0 och därvid utlåtit sig:

Enär det icke otvetydigt framginge av den i målet åberopade generalor­dern av den 19 juni 1939, nr 1322, med rubriken »Anvisningar angående kortfristiga uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobili­sering m. m. för vissa värnpliktiga anställda vid företag, med vilka militär myndighet (truppförbandschef lii. fl.) träffat mobiliseringsavtal» att skyl­dighet förelegat för Söderholm i hans egenskap av rullföringsbefälhavare att översända i målet ifrågakomna uppskovssedel till chefen för Vaxholms kustartilleriregemente, samt icke heller av uppskovskungörelsen den 14 augusti 1937 framginge, att dylik skyldighet åvilat Söderholm, alltså prö­vade krigsrätten lagligt förklara den mot Söderholm i målet förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas.

Redogörelsen utvisar därjämte, att de civila krigsrättsledamöterna varit från detta utslag skiljaktiga samt dömt Söderholm till ansvar och förplik­tat honom att utgiva skadestånd till Svensson, ävensom att militieombuds- mannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 7 maj 1940 uppdragit åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över utslaget under yrkande att krigshovrätten måtte, med upphävande av krigsrättens utslag, bifalla den i målet förda ansvarstalan.

Även Svensson sökte ändring under yrkande om bifall till sin i målet förda talan utom beträffande yrkandet örn ersättning för förlorade löne­förmåner in natura.

Söderholm avled den 12 mars 1941.

19

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den l) maj 1941 och an­förde därvid:

Enär Söderholm avlidit saint frågan om straff för honom således för­fallit, funne krigshovrätten vidare yttrande ej erfordras beträffande det emot Söderholm fullföljda ansvarsyrkandet. Vidkommande Svenssons ska­deståndstalan så, ehuru Söderholm förfarit felaktigt genom att först den 18 december 1940 till regementet översända den för Svensson utfärdade uppskovssedeln, samt Svensson till följd av denna försummelse kommit att kvarhållas i tjänstgöring längre än som vederbort, likväl och som Svens­son, i vars intresse uppskovet ej beviljats och vilken, därest detsamma ej mellankommit, varit skyldig underkasta sig den av honom fullgjorda tjänst­göringen, vid sådant förhållande icke kunde å försummelsen grunda rätt till skadestånd, prövade krigshovrätten rättvist fastställa krigsrättens domslut, i vad detsamma av Svensson överklagats.

Ledamöter i krigshovrätten vid målets avgörande voro hovrättsrådet fri­herre H. J. Nordenskjöld, ordförande, samt kommendören A. Hägg, översten H. Fahlström, hovrättsrådet A. Rosengren och krigshovrättsrådet E. Wik­ström. Från beslutet var hovrättsrådet Rosengren skiljaktig och yttrade:

»Jämlikt bestämmelserna i uppskovskungörelsen § 12 mom. 2 ■—- vilka bestämmelser enligt generalorder för armén den 19 juni 1939 nr 1322 mom. 7 skolat iakttagas i fråga örn den för Svensson utfärdade uppskovssedeln — har det ålegat Söderholm i hans egenskap av rullföringsbefälhavare att så snart uppskovssedeln kommit honom till handa ombesörja att anteck­ning örn uppskovet gjordes å Svenssons värnpliktskort samt att därav i övrigt betingade åtgärder vidtoges. Det har förty ålegat Söderholm, som mottog uppskovssedeln den 4 september 1939, att ofördröjligen till Kungl. Vaxholms kustartilleriregemente, där Svensson vid nämnda tid fullgjorde repetitionsövning och där följaktligen duplettexemplaret av Svenssons värn­pliktskort då förvarades, till komplettering av uppgifterna å värnplikIskor­tet göra anmälan örn det för Svensson beviljade uppskovet. Sådan anmälan har emellertid, efter det erinran gjorts av mejeribolaget, skett först genom en den 16 december 1939 avsänd oell den 18 i samma månad till rege­mentsexpeditionen ankommen skrivelse.

På grund av det dröjsmål, som sålunda ägt rum, har Svensson — för vilken det beviljade uppskovet jämlikt förenämnda generalorder nr 1322 mom. 10 samt generalorder för marinen den 28 september 1939 nr 1074 skolat vid inkallelse till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen gälla tills vidare utan tidsbegränsning och som således rätteligen icke skolat kvar­hållas i tjänst efter ordinarie utryckningsdagen den 30 september 1939 — blivit hemförlovad fiirst den 22 december samma år.

Även örn, såsom Söderholm i målet invänt, det honom såsom rullförings­befälhavare vid ifrågavarande tid åvilande arbetet på grund av den stora anhopningen av göromål samt den å expeditionen tjänstgörande personalens fåtalighet icke kunnat fullgöras på ett fullt tillfredsställande sätt hade Sö­derholm i allt fall, eventuellt med eftersättande av andra, mindre vikliga göromål, bort ombesörja att ärendet behandlats och anmälan avsänts till regementet inom sådan tid efter den 4 september 1939, att Svensson kunnat rycka ut den 30 i samma månad.

Genom sin uraktlåtenhet härutinnan har Söderholm visat försummelse i tjänsten ävensom ådragit sig skyldighet alt ersätta Svensson den skada denne till följd därav åsamkats. Som emellertid Söderholm, enligt vad härstädes

20

blivit upplyst, numera avlidit, finner jag frågan om ansvar å honom hava förfallit.

Vidkommande Svenssons skadeståndstalan, såvitt densamma fullföljts, är i målet ostridigt, att Svensson för tiden den 1 oktober—den 22 december 1939 gått miste om kontant lön från mejeribolaget till belopp av 462 kro­nor. Svensson har medgivit avdrag från detta belopp för av honom under militärtjänstgöringen uppburen kontant avlöning med 117 kronor men be­stritt av Söderholm jämväl framställt yrkande örn avdrag för under tjänst­göringen åtnjuten förmån av fri beklädnad. Jag finner emellertid Svensson skyldig vidkännas även sådant avdrag med skäliga ansedda 50 kronor. Jag finner vidare, vad angår Svenssons yrkande om ersättning för av honom gul­den ränta å amorteringslån, Svensson berättigad till ersättning i detta hän­seende, dock endast i den mån ränteutlägget får anses hava föranletts av att Svensson på grund av förenämnda minskning i inkomsterna blivit för­hindrad att verkställa amortering av lånet, och finner jag denna ersättning böra bestämmas till 5 kronor.

På grund av vad sålunda anförts prövar jag rättvist att, med ändring av överklagade utslaget beträffande Svenssons talan, förplikta Söderholms döds­bo att till Svensson utgiva i skadestånd trehundra kronor.»

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

6. Sergeant som tjänstgjort som furageuppbördsman bär genom att föra förhandlingar med spannmålsfirma örn att försälja ett kronan tillhörigt havreparti gjort sig skyldig till grovt tjänstefel. Fråga tillika huruvida han, som jämväl hade att fullgöra vissa av motorunderofficerens åligganden, vid anskaffande för kronans räkning av motorfordon förfarit på ett sätt

som innebure tjänstefel.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 113 ff.) re­dogörelse för ett av militieombudsmannen mot sergeanten vid Svea artilleri­regemente E. G. Nilsson anhängiggjort mål angående ansvar för de ovan angivna förseelserna. Den förseelse till vilken Nilsson skulle hava gjort sig skyldig såsom fullgörande motorunderofficers åligganden hade bestått bland annat däri, att Nilsson gentemot en bilhandlare som sökt försälja bilar till regementet uppträtt på ett sätt som om han varit behörig att för kronans räk­ning träffa avtal örn inköp av bilar. Härför yrkades ansvar å Nilsson jämlikt129 § strafflagen för krigsmakten. I övrigt yrkades ansvar å Nilsson jämlikt130 § samma lag.

Redogörelsen utvisar, att vederbörande fältkrigsrätt genom utslag den 23 oktober 1940 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, dömt Nilsson för hans befattning med havrepartiet att för oförstånd i tjänsten under försvå­rande omständigheter hållas i fängelse en månad medan fältkrigsrätten, mot Nilssons bestridande, ej funnit tillförlitligen utrett att Nilsson beträffande bilarna gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet att för honom medföra ansvar, ävensom alt militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskals-

21

ämbetet den 1 november 1940 uppdragit åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över utslaget under yrkande att krigshovrätten måtte, med upphävande av fältkrigsrättens utslag i vad därigenom den mot Nilsson förda ansvarstalan icke vunnit bifall, döma Nilsson till ansvar jämväl för det förfarande för vilket yrkats ansvar å honom jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten.

Jämväl Nilsson anförde besvär, under yrkande att det honom ådömda straffet måtte nedsättas.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 24 mars 1941 och fann därvid ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Misshandel av underlydande.

Ämbetsberättelsen till 1941 års riksdag innehåller (sid. 139 f.) redogörelse för ett av militieombudsmannen mot löjtnanten i ingenjörtruppernas reserv U. Helmers anhängiggjort mål angående ansvar för misshandel av under­lydande. Redogörelsen utvisar, att vederbörande fördelningschef den 10 de­cember 1940 jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten ålagt Helmers fyra dagars arrest utan bevakning för vad han låtit komma sig till last i målet.

Bestraffningsbeslutet har icke blivit överklagat.

8. Missfirmelse av underlydande. Meddelande av rättelse och kritik påolämpligt sätt.

Ämbetsberättelsen till 1941 års riksdag innehåller (sid. 140 ff.) redogörelse för ett av militieombudsmannen mot översten på arméns reservstat friherre A. W. C. Gyllenkrok anhängiggjort åtal för i rubriken angivna förseelser. Redogörelsen utvisar, att vederbörande fältkrigsrält genom utslag den 19 de­cember 1940 dömt Gyllenkrok, som funnits hava den 31 maj och den 18 juli 1940 fällt olämpliga uttryck och därigenom gjort sig skyldig till tjänsteför- summelse, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad han sålunda låtit komma sig till last till två dagars arrest utan bevakning ävensom att militieombudsmannen i skrivelse den 27 december 1940 till överkrigsfiskals- ämbetet anmodat ämbetet att i krigshovrätten överklaga fältkrigsrättens utslag under yrkande, att den mot Gyllenkrok förda talan måtte bifallas i hela sin vidd samt att Gyllenkrok för vad honom läge till last måtte ådömas strängare straff.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 2 april 1941 anmodade militie­ombudsmannen ämbetet att återkalla den i krigshovrätten förda talan, i an­ledning varav målet avskrevs.

22

9. Åtal mot depåchcf för missbruk av tjänstebil. Den omständigheten att depåchefen redan av militär myndighet meddelats tillrättavisning har icke

utgjort hinder för ansvarsfrågans prövande vid domstol.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 149 ff.) redogörelse för ett av militieombudsmannen mot chefen för Hallands rege­mentes depå överstelöjtnanten K. A. H. R. Gyllenhoff anhängiggjort åtal för missbruk av tjänstebil. Gyllenhoff hade under vissa angivna tider för resor från sin bostad i Halmstad till regementets kasern och åter samt för re­sor till kallbadhuset därstädes använt en kronan tillhörig, till hans förfo­gande i tjänsten ställd bensindriven bil. Redogörelsen utvisar att, sedan Gyl­lenhoff av t. f. regementschefen härför meddelats varning för oförstånd i tjänsten, militieombudsmannen låtit ställa Gyllenhoff under tilltal vid krigs­rätt samt att fältkrigsrätten vid Hallands regementes depå genom utslag den 17 december 1940 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten dömt Gyllenhoff att för oförstånd i ämbetet undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning under två dagar.

Fältkrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Åtal mot chef för iartygsavdelning för det iian låtit en ovidkommande person deltaga i en flygtur med ett av kronan rekvirerat flygplan m. m. Den omständigheten att ifrågavarande chef redan av militär myndighet

meddelats tillrättavisning har ieke utgjort hinder för ansvarsfrågansprövande vid domstol.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 151 f.) redogörelse för ett av militieombudsmannen mot kaptenen vid flottan Å. S. Brydolf anhängiggjort åtal för tjänstefel. Brydolf, som var chef för en avdel­ning ur kustflottans spaningsavdelning, hade medan avdelningen i juli 1940 uppehöll sig i närheten av en stad vid ostkusten låtit en helt ovidkomman­de kvinna besöka avdelningen. Hon hade avhämtats till avdelningens moder­fartyg i en motorbarkass, ätit lunch ombord å fartyget samt deltagit i en flygtur med ett i avdelningen ingående av kronan rekvirerat flygplan. Se­dan berörda förhållanden kommit till chefens för kustflottan kännedom hade Brydolf av denne tilldelats varning för fel mot militär ordning. Redogö­relsen utvisar, att militieombudsmannen, som icke ansett sig kunna låta sig nöja med denna utgång av målet, beslutat anställa åtal inför vederbörlig krigsdomstol mot Brydolf samt att fältkrigsrätten vid kustflottan meddelat utslag i målet den 13 december 1940, därvid fältkrigsrätten förklarat den i målet förda talan icke kunna bifallas, enär vad i målet lagts Brydolf till last icke med hänsyn till vid tillfället föreliggande förhållanden kunde anses vara av beskaffenhet att böra för honom, utöver tidigare tilldelad varning, föran­leda ansvar enligt 130 § strafflagen för krigsmakten.

23

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 17 december 1940 uppdragit åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över utslaget under yrkande att Brydolf måtte ådömas ansvar för vad som lagts honom till last meddelade krigshovrätten utslag i målet den 24 mars 1941 och anförde därvid:

Enär av utredningen framginge, att Brydolf den 19 juli 1940, utan att dessförinnan hava förskaffat sig erforderliga upplysningar om den ifrågava­rande kvinnans person, låtit henne komma ombord å ett krigsmaktens fartyg och deltaga i en flygtur med ett av flygvapnet disponerat flygplan, samt Bry­dolf, som nied hänsyn till den vid berörda tidpunkt anbefallda förstärkta försvarsberedskapen i nämnda avseende bort iakttaga särskild försiktighet, genom sin underlåtenhet härutinnan gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, alltså och då Brydolfs åtgärd att, ehuru instruktion utfärdats om iakttagande av största sparsamhet med motorbränslet samt omförmälda fartyg legat för­töjt vid kaj, låta hämta kvinnan till fartyget med en krigsmakten tillhörig motorbarkass jämväl måste anses såsom oförstånd i tjänsten, prövade krigs­hovrätten, med ändring av fältkrigsrättens utslag, jämlikt 130 § strafflagen lör krigsmakten, jämförd med 33 § samma lag samt 4 kap. 1 och 2 §§ all­männa strafflagen, skäligt döma Brydolf för vad han sålunda låtit komma sig lill last att undergå vaktarrest i sex dagar.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

%

11. Missfirmelse av underlydande och felaktig handläggning avdisciplinmål.

I en den 16 augusti 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde värnpliktige nr 202 68/23 Olsson, tjänstgörande vid ett land- stormsförband, bland annat följande:

Den 22 juli 1940 hade han gått på post. Då han icke erhållit någon instruk­tion örn hur en gevärspost skulle bete sig, då chef nalkades poststället, och lian icke haft tillgång till någon soldätinstruktion, varav endast ett ringa an­tal fanns vid förbandet, hade han patrullerat framför grinden till förlägg­ningen för att icke begå något fel. Han hade då sett bataljonschefen majoren M. A. V. Z. Ringström nalkas. Det hade varit Olssons avsikt att, när Ring­ström kommit i höjd med grinden, där göra halt och gevärsföring. Innan han hunnit så långt, hade emellertid Ringström redan hunnit komma fram och liven givit Olsson en utskällning. Den 25 juli hade Olsson ånyo gått på post. Ringström hade då beskyllt Olsson för att hava rökt på poststället. Olsson hade bestritt och bestrede fortfarande alt han gjort sig skyldig härtill. Ring­ström hade gjort sina iakttagelser på över 50 meters avstånd från poststället och genom smutsiga dubbelfönster. Ilan hade rytande kommenderat Olsson »med språng från poststället» och hade ropat: »Djävla koffert, det är ju sam­

24

ma drummel som gick vakt häromdagen, arrestera den djävulen», varpå han ådömt Olsson åtta dagars arrest, vilken bestraffning påföljande dag' utökats till tio dagar, emedan Olsson icke erkänt den förseelse för vilken han beskyllts. Olsson anhölle att få fråga om Ringström ägde uppträda håde som åklagare och som domare samt om chef ägde rätt att kommendera underlydande med användande av de tilltalsord som Ringström begagnat. Olsson ville tillägga att vid det tillfälle, då Olsson skulle hava rökt, poststället passerats av en bil, två cyklande damer och två civilklädda män samt att vägen utanför grinden be­stått av lös lermylla, som vid minsta beröring bolmat upp till stora rökmoln. Olsson vore icke den ende mot vilken Ringström utfarit på liknande sätt, utan även andra av manskapet hade gång efter annan rönt samma behandling.

Som bevis örn Ringströms yttranden den 25 juli åberopade Olsson ett vitt- nesintyg av fyra personer.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till vederbörande militärområdes- befälhavare den 22 augusti 1940 anmodat denne att inkomma med utredning, hölls den 28 i samma månad av försvarsområdesbefälhavaren i orten förhör i ärendet. Därvid hördes, förutom Ringström och Olsson samt de av Olsson åberopade fyra vittnena, landstormsfänriken W. Ivers, vilken tjänstgjort såsom 2. bataljonsadjutant. Då protokollet över dessa förhör insändes till mili- lieombudsmansexpeditionen bifogades en avskrift av det protokoll som hållits vid förhör i målet mot Olsson. Sistnämnda protokoll var av följande lydelse:

»Protokoll hållet vid förhör med vp^202 68/23 Olsson,K. O., tillhörande batstaben------------ . Fredagen den 26juli 1940.

Närvarande: Lstfänrik W. Ivers förhörsledare.

Angående sina levnadsförhållanden uppgav den tilltalade:

Den tilltalade förmälde:Jag gick på post kl. 16.00 den 25/7. Jag förnekar absolut att jag rökte på

post. Under min militärtjänstgöring i Sollefteå vid I 28 under år 1924 gick jag flera gånger gevärspost vid kaserngrindarna, och ägde jag då kännedom örn förbudet att röka på post. Jag har icke under min nuvarande landstorms- tjänstgöring erhållit någon instruktion örn förbud mot rökning under post- tjänstgöring. Jag är rökare.

202 68/23 Olsson.Undertecknad major M. Ringström iakttog under ett par minuter posten,

som stod vid staketet ett 10-tal meter från poststället med ryggen åt detsamma rökande. Jag tillkallade då fänrik Ivers för att få detta postens uppträdande bestyrkt och sedan även han sett detta, beordrades han av mig att gå ut till posten och ordna med hans avlösning.

M. Ringström.Bestyrkes:

W. Ivers.Vidare förekom icke. Som ovan

W. Ivers lstfänrik

» Bertil Ruffel.

25

Beslut.Nr 202 68/23 Olsson K. O. ålägges jämlikt 176 § strafflagen för krigsmakten

för försummelse såsom post disciplinstraff av vaktarrest i Tio (10) dagar.Den arresterade deltager icke i tjänstgöring.----------- den 26/7 1940.

M. Ringström.Batchef

Att detta beslut den 26 juli 1940 blivit delgivet vpl 202 68/23 Olsson betygar W. Ivers ■ Bertil Buffel.lstfänrik lstfurir.>

Den Olsson ådömdä bestraffningen avtjänades enligt företett utdrag ur straffregister för bataljonsstaben av Olsson under tiden den 25 juli—den 4 augusti 1940.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsman- nen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 2 oktober 1940 följande:

Handlingarna i ärendet utvisade att Ringström i flera hänseenden gjort sig skyldig till anmärkningsvärda fel eller försummelser.

1) Ringström hade genom sina yttranden till eller örn Olsson den 25 juli 1940 grovt missfirmat denne.

2) Förhöret med Olsson den 26 juli 1940 hade hållits av landstormsfänri- ken Ivers. Enligt 202 § strafflagen för krigsmakten skulle förhör i disciplin­mål hållas av den till bestraffningsrättens utövning behörige befälhavaren eller, där bestraffningsrätten innehades av befälhavare, som omtalades i 191 § l:o)—6:o) samma lag eller av högre befälhavare eller av kommendant eller med kommendant jämställd befälhavare, och han ej funne skäl att själv hålla förhöret, av den, vilken därtill i allmänhet eller för särskilt fall av honom förordnats. Då bestraffningsrätten i detta fall tillkommit Ringström och denne icke tillhörde någon av nyss angivna kategorier av befälhavare, hade det så­lunda enligt 202 § strafflagen för krigsmakten ålegat Ringström att hålla för­höret. Med hänsyn till att det i förevarande fall gällt en förseelse som Ring­ström själv ansett sig hava iakttagit hade det emellertid varit lämpligast att annan befälhavare tjänstgjort såsom förhörsledare. Bland annat med hän­syn till att Ivers, såvitt av förhörsprotokollet framginge, åberopats såsom något slags vittne, hade dock denne icke bort tjänstgöra såsom förhörsledare.

3) Olsson hade vid förhöret bestritt att han gjort sig skyldig till den för­seelse för vilken han åtalats. Vid sådant förhållande hade Ringström jämlikt 204 § strafflagen för krigsmakten haft att hänskjuta målet till krigsdomstols avgörande, om han ej ansett sig kunna låta målet förfalla. Ringström hade lik­väl upptagit målet till avgörande, varigenom han gjort sig skyldig till tjänste­fel.

4) Ringström hade i bestraffningsbeslutet åberopat 176 § strafflagen för krigsmakten, vilket lagrum, som inginge i strafflagens för krigsmakten tredje del, krigsartiklar, icke varit i förevarande fall tillämpligt.

26

5) I bestraffningsbeslutet hade icke intagits någon besvärshänvisning, och det hade icke i ärendet visats, att Ringström på annat sätt jämlikt föreskrif­terna i 208 § strafflagen för krigsmakten delgivit Olsson vad denne haft att iakttaga, därest han icke åtnöjdes med bestraffningsbeslutet. Här förelåge så­lunda en försummelse i tjänsten från Ringströms sida.

De brott och förseelser som angåves under 1), 3) och 5) ovan vore av den allvarliga beskaffenhet att de givetvis icke kunde undgå laga beivran. Mili- tieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att an­hängiggöra och utföra åtal mot Ringström för vad denne enligt det anförda låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Målet angående missfirmelsen mot Olsson skulle an- hängiggöras vid krigsrätt. I övriga delar tillhörde målet krigshovrättens ome­delbara prövning. Jämlikt 25 kap. 9 § rättegångsbalken skulle krigsrättens utslag underställas krigshovrättens prövning. Domstolarna borde därför er­hålla kännedom om målet i hela dess vidd. Olsson borde lämnas tillfälle att mot Ringström föra den talan, vartill han kunde anse sig äga fog.

Till fullgörande av det erhållna uppdraget förordnade överkrigsfiskals­ämbetet krigsfiskalen vid fältkrigsrätlen vid Norra militärområdets stab att ställa Ringström under tilltal vid fältkrigsrätten för missfirmelse mot Olsson. I memorial till krigshovrätten yrkade överkrigsfiskalsämbetet ansvar å Ring­ström för vad militieombudsmannen i övrigt lagt denne till last.

Krigsfiskalen yrkade vid fältkrigsrätten ansvar å Ringström jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten för grov missfirmelse mot underordnad krigs­man i tjänsten. Olsson iakttog inställelse vid fältkrigsrätten och fordrade skadestånd av Ringström.

Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 4 december 1940 och utlät sig därvid:

Genom vad Ringström erkänt och vad i målet förekommit funne fältkrigs­rätten utrett och styrkt att Ringström den 25 juli 1940 i ifrågavarande för­läggning riktat sig mot Olsson och örn honom använt uttrycken ’vad är det för en förbannad (djävla) koffert, som röker på post, det är ju samma drulle som härom dagen, arrestera den djävuln’ eller något liknande. På grund härav och då upplyst vore att Ringström jämväl stöde under tilltal för brott inför krigshovrällen, prövade fältkrigsrätten rättvist jämlikt 91 § straffla­gen för krigsmakten förklara Ringström saker till ansvar för förolämpning av underordnad krigsman i tjänsten. Ringström skulle till Olsson utgiva ska­destånd med skäliga ansedda femton kronor. I målet förskjutna vittneslöner skulle stanna å statsverket. Jämlikt 25 kap. 9 § rättegångsbalken skulle ut­slaget underställas krigshovrättens prövning.

27

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 29 mars 1941 anförde militie- ombudsmannen bland annat:

Ringström hade den 10 december 1940 till krigshovrätten ingivit proto­kollet rörande det påtalade bestraffningsbeslutet. Detta protokoll hade då ärendet överlämnades lill åtal icke varit för militieombudsmannen tillgängligt annat än i bestyrkt avskrift, enligt vilken beslutet ej innefattat någon besvärs­hänvisning. Originalprotokollet innehölle emellertid sådan hänvisning. Med anledning härav anmodades ämbetet att återkalla den mot Ringström förda talan såvitt anginge ansvar för underlåtenhet att lämna besvärshänvisning.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 10 juni 1941 och utlät sig därvid:

Krigshovrätten läte vid den gjorda återkallelsen bero. Vad anginge den i övrigt mot Ringström förda ansvarstalan, så enär denne, på sätt fältkrigs­rätten funnit, förolämpat Olsson med smädligt yttrande i tjänsten, ty och som — • med hänsyn till att Olsson vid med honom hållet förhör bestritt den ho­nom tillvitade förseelsen — ytterligare utredning därom valdt erforderlig och det icke vid tillfället valdt uppenbart, att sådan ej skulle kunna åvägabringas, alltså och då vid sådant förhållande Ringström bort jämlikt 204 § straffla­gen för krigsmakten hänskjuta saken till krigsrätt, samt Ringström följakt­ligen genom att i stället meddela ifrågakomna straffbeslut gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, prövade krigshovrätten rättvist att, jämlikt det av fältkrigsrätten åberopade lagrummet och 130 § strafflagen för krigsmakten, jämförda med 33 § samma lag samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen, döma Ringström för förolämpning av underordnad krigsman i tjänsten och för tjänstefel att undergå arrest utan bevakning i fyra dagar. Vidkommande Olssons vid fältkrigsrätten förda skadeståndstalan gillade krigshovrät­ten fältkrigsrättens utslag därutinnan. Vad beträffade ersättningen till de på åklagarens begäran vid fältkrigsrätten hörda vittnena funne krigshovrätten skäligt att, med ändring av fältkrigsrättens utslag i denna del, förplikta Ring­ström att till statsverket återgälda vad av allmänna medel utgått eller kunde komma att utgå til! tre vid fältkrigsrätten hörda vittnen.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Felaktig inkallelse.

1 en den 7 november 1940 till militieombudsmannen inkommen skrift an­förde värnpliktige nr 236 73/23 E. H. Lidman klagomål över att han, ehuru beviljad uppskov vid mobilisering 1940 under två terminer, likväl av befäl­havaren för landstormsområdet nr 73 c blivit inkallad till militärtjänst den 5 augusti 1940 och fått kvarstanna i tjänstgöring till den 17 oktober 1940. Lidman uppgav, att han till följd av den oriktiga inkallelsen gått förlustig arbetsförtjänst, och säde sig nied anledning härav vilja framställa ersättnings­anspråk.

28

Sedan från befälhavaren för Norrbottens inskrivningsområde infordrats utredning i ärendet, inkom ställföreträdande inskrivningsbefälhavaren majo­ren J. Lindén med ett av ingenjören Axel Werte i egenskap av befälhavare för ifrågavarande landstormsområde avgivet yttrande, vari denne uppgav, att han vid tiden, då Lidman inkallats, åtnjutit tjänstledighet med landstorms- löjtnanten J. Thörnqvist som vikarie samt att, då efter Werles återinträde i tjänstgöring Werte och Thörnqvist tillsammans genomgått rudorna, Werte iakttagit, att Thörnqvist felaktigt inkallat Lidman, och i anledning därav åvägabragt rättelse. Vid yttrandet fanns fogad avskrift av Werles tjänstle- dighetsansökan med densamma åtecknad resolution. Lindén bekräftade i eget yttrande, att Lidman felaktigt inkallats och att Thörnqvist vore för åtgärden ansvarig, men framhöll det anmärkningsvärda i att Lidman icke omedelbart gjort anmärkning mot den felaktiga inkallelsen.

Efter anmodan införskaffade Lindén och översände yttrande från Thörn­qvist, vilken däri anförde:

Han hade frivilligt åtagit sig att under den tid Werte åtnjöte tjänstledighet uppehålla befattningen som landstormsområdesbefälhavare. Thörnqvist ha­de, då han under nämnda tjänstgöring skolat inkalla värnpliktiga till tjänst­göring samt för sådant ändamål genomgått kort och milor, iakttagit, att det beträffande en del värnpliktiga funnits anteckningar om uppskov. Som Thörnqvist varit oviss örn innebörden härav, hade han telefonledes förfrågat sig hos mobiliseringsofEmeren kaptenen A. T. Åkerblom, vilken förklarat, att inkallelse kunde ske oavsett beviljat uppskov. Thörnqvist hade därefter in­kallat bland andra Lidman, vilken, då han inställt sig till tjänstgöring, icke framhållit, att han beviljats uppskov eller eljest gjort någon anmärkning mot inkallelsen. Lidmans ersättningsanspråk vore helt oberättigade.

I skrivelsen anmärkte Lindén, att Åkerblom förklarat sig icke kunna min­nas det av Thörnqvist omförmälda telefonsamtalet och att Åkerblom i varje fall ansåge det uteslutet, att han lämnat de av Thörnqvist angivna uppgif­terna.

Sedan Lidman bereus tillfälle att bemöta de med anledning av hans klago­mål avgivna yttrandena, anförde han i en skrift bland annat, att han, då han mottagit inkallelsen, trott att han på grund av mobilisering vore skyldig efter­komma densamma utan hänsyn till tidigare beviljat uppskov.

Sedermera infordrades från befälhavaren för Norrbottens inskrivningsom­råde översten S. Ramström förnyat yttrande av Thörnqvist, däri denne upp­gav:

Elan hade av blyertsanteckning å Lidmans värnpliktskort inhämtat, att denne åtnjöte uppskov en eller två terminer. Enär han varit tveksam, huru­vida blyertsanteckningen fortfarande vore gällande, hade han uppringt Åker­blom och frågat huruvida en person, å vilkens kort förefunnes en dylik an­teckning, skulle inkallas. Åkerblom hade besvarat frågan jakande och tillagt, att om vederbörande sedan vid inställelse till militärtjänstgöring protestera­de, finge uppskovsbeslutet prövas på nytt.

29

1 skrivelse, varmed Thörnqvists yttrande översändes, anförde Ramström:Den 11 april 1940 hade inskrivningsbefälhavaren tillställt Werk telegrafisk

order rörande inkallelser. Enligt ordern skulle beviljade uppskov vid mobi­lisering gälla tillsvidare. Eftersom den telegrafiska ordern expedierats just av Åkerblom, vore det osannolikt, att han några månader senare skulle vid samtal med Thörnqvist hava förklarat, att uppskov icke skulle beaktas.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsman- nen i skrivelse den 18 mars 1941 till krigsfiskalen vid Norrbottens regementes krigsrätt följande:

Av utredningen i ärendet framginge, att Lidman, ehuru han åtnjutit upp­skov vid mobilisering 1940 under två terminer, den 5 augusti 1940 inkallats till militärtjänst, varefter han fått kvarstanna i tjänstgöring till den 17 ok­tober 1940, att inkallelsen verkställts av Thörnqvist, vilken under Werte be­viljad ledighet tjänstgjort som landstormsområdesbefälhavare, samt att Thörnqvist vid företagande av nämnda åtgärd ägt vetskap om att Lidman beviljats uppskov. Som Thörnqvist på eget ansvar verkställt inkallelsen, tor­de det för bedömande av hans förfarande icke vara av väsentlig betydelse, huruvida han, såsom han uppgivit, av Åkerblom tillråtts att verkställa in­kallelser utan hänsyn till meddelade uppskov. Emellertid hade Åkerblom be­stritt riktighteen av vad Thörnqvist sålunda uppgivit. Det tjänstefel, som Thörnqvist genom den felaktiga inkallelsen måste anses hava låtit komma sig till last, vore av den allvarliga beskaffenhet, att militieombudsmannen ansåge sig icke kunna underlåta att göra det till föremål för laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge därför åt krigsfiskalen att vid regementets krigsrätt anhängiggöra och utföra talan mot Thörnqvist samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Lidman skulle under­rättas om åtalet, så att han bleve i tillfälle att mot Thörnqvist framställa de ersättningsyrkanden, för vilka han kunde anse sig hava fog.

* *

Till fullgörande av uppdraget yrkade krigsfiskalen vid regementskrigs- rätten ansvar å Thörnqvist jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad han enligt militieombudsmannens skrivelse låtit komma sig till last. Lidman iakttog inställelse vid krigsrätten samt fordrade skadestånd av Thörnqvist. Denne bestred de mot honom framslällda yrkandena.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 16 april 19Al och utlät sig därvid:

Enär utrett vore, att Lidman, ehuru han åtnjutit uppskov vid mobilisering år 1940 under två terminer och förty rätteligen icke skolat inkallas till mili­tärtjänstgöring, av Thörnqvist i dennes egenskap av tjänstförrättande befäl­

30

havare för landstormsområdet 73 c inkallats till tjänstgöring den 5 augusti 1940, samt att Lidman därefter fått kvarstanna i tjänst till den 17 oktober 1940, alltså och då Thörnqvist härigenom gjort sig förfallen till ansvar för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, men omständigheterna för Thörnqvist med hänsyn till vad i målet blivit upplyst finge anses mildrande, dömde re- gementskrigsrätten jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten Thörnqvist för vad i målet läge honom till last att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar. Vidkommande Lidmans mot Thörnqvist i målet förda skadeståndstalan funne regementskrigsrätten Lidman berättigad att för den förlust i arbetsinkomst han åsamkats genom berörda tjänstgöring erhålla gottgörelse med 10 kronor per dag under 74 dagar med avdrag för av Lid­man under samma tid uppburna 166 kronor 50 öre, utgörande familjebidrag, 90 kronor, utgörande hyresbidrag, lil kronor, utgörande krigsavlöning, lil kronor, utgörande åtnjutna naturaförmåner, samt 200 kronor, utgörande mo- biliseringsbidrag från den sjukkassa där Lidman vore anställd, eller tillhopa 678 kronor 50 öre, vid vilket förhållande Thörnqvist hade att till Lidman ut­giva ersättning med 61 kronor 50 öre. Därjämte ålades Thörnqvist att ersätta Lidman för dennes inställelse i målet med 26 kronor 60 öre.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Åtal mot rullföringsbefälhavare för det han underlåtit att till land­stormen överföra ur reserven avförd furir och till följd härav felaktigt

inkallat denne.

I en den 25 februari 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde värnpliktige sergeanten nr 717 73/28 J. S. Eneros följande:

Eneros, som vore född den 3 februari 1904, hade varit furir i Bodens ingen­jörkårs reserv till och med den 3 februari 1939, då han på grand av ålders­gränsen författningsenligt avförts ur reserven. Intill dess han avgått ur reser­ven, hade han kvarstått i beväringen, men efter avgången hade han bort över­föras till landstormen. Eneros hade inkallats till tjänstgöring i beväringen från och med den 11 april 1940. Under hösten hade han gjort rullförings- myndigheten uppmärksam på att han, ehuru i landstormsåldern, inkallats till beväringen, men fått till svar, att han vore rätt inkallad. Befälhavaren för Östersunds västra rullföringsområde hade i skrivelse den 21 februari 1941 meddelat, att Eneros icke kunde överföras till landstormen, emedan hail varit underbefäl i reserven. Denna tolkning av gällande bestämmelser ansåge emellertid Eneros vara oriktig. Eneros, som fortfarande vore inkallad i be­väringen, yrkade att bliva överförd till landstormen. Genom den oriktiga inkallelsen till beväringen ansåge han sig hava tillskyndats skada, enär värn­pliktiga tillhörande landstormen i allmänhet icke varit inkallade mer än 120 dagar.

31

Sedan militieombudsmannen från inskrivningsbefälha våren i Jämtlands inskrivningsområde infordrat utredning i ärendet, inkom tjänstförrättande inskrivningsbefälhavaren överstelöjtnanten N. von Heijne med yttrande av tjänstförrättande befälhavaren för Östersunds västra rullföringsområde nr (53, fanjunkaren J. Bengtsson jämte eget yttrande. Bengtsson anförde:

Till rullföringsexpeditionen hade den 13 januari 1939 från Bodens ingen­jörkår inkommit en skrivelse, däri under hänvisning till § 83 inskrivnings- förordningen meddelats, att Eneros från den 1 i nämnda månad avförts ur kårens rullor. Enligt rullföringsbefälhavarens uppfattning skulle emellertid värnpliktiga, som tillhört manskapets reserv, även örn de sedermera avginge nr reserven, under hela värnpliktstiden kvarstå i beväringen och icke vid uppnådd landstormsålder överföras till landstormen. Den 9 april 1940 hade rullföringsbefälhavaren, sedan från Svea ingenjörkår ingått begäran om in­kallelse av sådan personal som tidigare ej tagits i anspåk, genom express­order inkallat Eneros till tjänstgöring i beväringen. I den begäran, varå in­kallelsen grundats, hade Eneros icke namneligen angivits.

I sitt yttrande framhöll von Heijne, att rullföringsbefälhavaren, då han mottagit meddelande om Eneros avgång ur reserven, författningsenligt skulle hava överfört Eneros från beväringen till landstormen.

Med anledning av vad sålunda framkommit anmodades inskrivningsbefäl­havaren att infordra yttrande från den rullföringsbefälhavare, som tjänst­gjort, då underrättelse om Eneros avgång ur reserven ingått till rullförings­expeditionen och då inkallelsen av Eneros skett.

Med skrivelse den 12 mars 1941 insände von Heijne yttrande av majoren C. Brant-Lundin, däri denne uppgav, att han vid ifrågavarande tider tjänstgjort som rullföringsbefälhavare samt att han i skrivelse den 8 mars 1941 till Svea ingenjörkårs depå meddelat, att Eneros överförts till landstormen, och åter­fordrat avlämningshandlingarna för denne.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsman­nen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 28 mars 1941 följande:

Av utredningen i ärendet framginge, att till Östersunds västra rullförings- områdes expedition den 13 januari 1939 från Bodens ingenjörkår ingått med­delande, att Eneros, som tidigare varit furir i kårens reserv, från den 1 i nämnda månad avförts ur kårens rullor, att rullföringsbefälhavaren majoren Brant-Lundin med anledning härav icke, såsom det författningsenligt ålegat honom, överfört Eneros till landstormen, att Brant-Lundin den 9 april 1940 inkallat Eneros till tjänstgöring i beväringen samt att Eneros, trots fram­ställning örn överföring till landstormen, en längre tid fått tjänstgöra i be­väringen. Det oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, som Brant-Lundin ge­nom ovannämnda oriktiga bedömande av Eneros tjänstgöringsförhållanden visat, funne militieombudsmannen särskilt med hänsyn till den skada, som därigenom kunde hava tillskyndats Eneros, vara av den beskaffenhet, att laga beivran borde följa därå. Åt ämbetet uppdrogcs därför att vid den krigs-

32

domstol under vilken Brant-Lundin lydde anhängiggöra och utföra åtal mot Brant-Lundin och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens be­skaffenhet. Det ålåge ämbetet att underrätta Eneros örn åtalet, så att han bleve i tillfälle att mot Brant-Lundin framställa de ersättningsyrkanden, för vilka han kunde anse sig hava fog.

* **

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Brant- Lundin under tilltal vid regementskrigsrätten vid Jämtlands fältjägarrege­mente under yrkan örn ansvar å honom enligt 130 § strafflagen för krigs­makten för vad militieombudsmannen lagt honom till last. Eneros, som underrättats om åtalet, lät genom åklagaren ingiva en skrift vari han för­klarade att han icke förde någon talan mot Brant-Lundin.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 9 maj 1941 och an­förde därvid:

I målet funne krigsrätten utrett att, sedan den 13 januari 1939 till Öster­sunds västra rullföringsområdes expedition, för vilket rullföringsområde Brant-Lundin vore befälhavare, från Bodens ingenjörkår ingått meddelande, att Eneros, som tidigare varit furir i kårens reserv, från den 1 i nämnda månad avförts ur kårens rullor, Brant-Lundin underlåtit att jämlikt gällan­de föreskrifter låta överföra Eneros till landstormen, varefter Brant-Lundin den 9 april 1940 inkallat Eneros till tjänstgöring i beväringen, vilken tjänst­göring påbörjats den 11 april 1940 och, trots av Eneros gjord framställning om överföring till landstormen, fortgått till den 11 oktober samma år även­som senare under tiden den 2 januari—den 16 april 1941. På grund härav och då Brant-Lundin genom sin berörda underlåtenhet visat oförstånd i full­görande av tjänsteplikt prövade krigsrätten jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma Brant-Lundin att för vad han sålunda låtit kom­ma sig till last undergå disciplinstraff åV arrest utan bevakning i en dag.

Regementskrigsrättens utslag bär vunnit laga kraft.

14. Åtal mot kompanichef för det han underlåtit att omedelbart hemför­lova värnpliktig som förklarats oduglig till krigstjänst.

Spårvägsmannen E. V. Karlsson i Älta, vilken under tiden den 15 augusti —den 9 november 1940 tjänstgjort vid ett bevakningskompani under befäl av landstormskaptenen C. Anderberg, inställde sig den 13 november 1940 å militieombudsmansexpedilionen och anförde bland annat följande:

Landstormsmannen nr 314 46/17 Jonsson hade genom kompaniorder av Anderberg ålagts 14 dagars »permissionsförbud» från den 23 september 1940.

33

Nämnda dag hade Jonsson emellertid förklarats oduglig till krigstjänst. Det oaktat hade han kvarhållits vid förläggningen med »permissionsförbud» om­kring 10 dagar.

Med anledning av vad Karlsson sålunda anfört inkom Anderberg den 27 november 1940 med yttrande, däri han förmälde:

Jonsson hade för förseelse på post av Anderberg tilldelats 14 dagars »per- inissionsförbud». Samma dag detta skett hade Jonsson vid läkarundersökning befunnits oduglig till krigstjänst. Med anledning härav hade ersättare in­kallats. Anderberg hade rådgjort med läkaren, huruvida hinder funnes att låta Jonsson kvarstanna tills ersättare hunnit inställa sig. Läkaren hade för­klarat, att hinder därför ej förelåge. Anderberg ville framhålla, att det ur disciplinär synpunkt vöre olämpligt, att ett »ådömt straff» icke skulle kun­na avtjänas.

Till bemötande av Anderbergs yttrande inkom Karlsson med en skrift, däri han anförde:

Anderberg hade i sitt yttrande uppgivit, att Jonsson skulle hava uppehål­lit sin tjänst efter det han av läkaren befunnits oduglig till krigstjänst. Den­na uppgift ansåge Karlsson icke överensstämma med verkliga förhållandet. Det funnes anledning antaga, att Jonsson genom att han oriktigt kvarhål­lits i tjänst tillskyndats ekonomisk förlust.

Sedan militieombudsmannen härefter anmodat befälhavaren för Stock­holms försvarsområde att införskaffa ytterligare utredning och avgiva ytt­rande i ärendet, inkom nämnde befälhavare den 3 februari 1941 med yttran­de jämte rapport över ett av tjänstförrättande bataljonschefen G. Kjellberg hållet förhör. Enligt rapporten hade Anderberg vid förhöret uppgivit, att Jonsson, sedan han förklarats oduglig till krigstjänst, kvarhållits för att av­tjäna sitt »straff» och därunder fullgjort handräckningstjänst. I sitt yttrande anförde försvarsområdesbefälhavaren:

Anderberg hade tydligen ansett det obilligt, att Jonsson på grund av odug- lighetsförklaringen skulle vinna befrielse från tillämpning av det honom meddelade »permissionsförbudet». Det syntes emellertid oriktigt, att Jonsson, sedan han förklarats oduglig till krigstjänst, använts i handräckningstjänst.

Uti en den 21 februari 1941 dagtecknad instruktion för åtal mot Ander­berg anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:

Sedan Jonsson vid läkarbesiktning förklarats oduglig till krigstjänst, hade det ålegat Anderberg att omedelbart föranstalta örn hemförlovning av Jons­son, och den omständigheten, att Jonsson såsom tillrättavisning meddelat »permissionsförbud»1 icke hunnit verkställas, hade ej utgjort laga skäl för upp­skov med Jonssons hemförlovning. Som Anderberg genom att olagligen

1 Meddelande av permissionsförbud är icke någon i strafflagen för krigsmakten medgiven form av tillrättavisning. I förevarande fall torde ha avsetls sådant förbud att lämna kasern- område etc. som omförmäles i 210 § första stycket d) strafflagen för krigsmakten.

3—H8761. Militicombudsmannens umbetsberättelse.

34

kvarhålla Jonsson i militärtjänstgöring gjort sig skyldig lill ett tjänstefel av den allvarliga beskaffenhet, att det borde i laga ordning beivras, uppdroge militieombudsmannen åt vederbörande åklagare att vid den krigsdomstol under vilken Anderberg lydde anhängiggöra och utföra åtal mot Anderberg och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Det ålåge åklagaren att underrätta Jonsson örn åtalet, så att han bleve i tillfälle att mot Anderberg framställa de ersättningsyrkanden, för vilka han kunde anse sig hava fog.

Sedan målet hänskjutits till regementskrigsrätten vid Svea livgarde yr­kade vederbörande krigsfiskal ansvar å Anderberg för oförstånd i tjänsten på sätt i åtalsinstruktionen anfördes. Anderberg uppgav att anledningen till att han kvarhållit Jonsson vid förbandet icke varit det omtalade permissionsför­budet utan bristen på personal. Enligt Anderbergs påstående hade anbefalld vakttjänstgöring icke kunnat nöjaktigt fullgöras om Jonsson hemförlovats innan ersättare anlänt. Jonssons åkomma — i sjukrullan antecknad så­som »stark plattfot med deformering av fotterna» — hade enligt vederbö­rande läkares uppgift till Anderberg icke utgjort hinder för Jonsson att nå­gon tid tjänstgöra såsom handräckning.

Jonsson iakttog icke inställelse vid krigsrätten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 11 mars 1941 och ut­lät sig därvid:

Enär Anderberg vidgått, att han, oaktat Jonsson enligt läkareutlåtande den 24 september 1940 förklarats oduglig till krigstjänst, underlåtit att fatta beslut om Jonssons hemförlovning förrän den 30 samma september, samt Anderberg genom sin underlåtenhet att föranstalta om Jonssons hemförlov­ning gjort sig skyldig till försummelse i tjänsteplikt, alltså prövade rege­mentskrigsrätten lagligt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma An­derberg för tjänsteförsummelse att undergå arrest utan bevakning åtta dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

15. Vakttjänstgöring använd såsom tillrättavisning.

Vid inspektion av Kronobergs regemente den 4 december 1940 anmärktes vid granskning av 3. depåkompaniets anteckningsbok för tillrättavisningar för värnpliktiga bland annat att värnpliktige nr 173 15/39 Nilsson den 14 augusti 1940 av kompanichefen, löjtnanten i regementets reserv J. E. Terner meddelats tillrättavisning av »extra kommendering (kasernsöndagsvakt)» för brott mot ordningsföreskrifter.

35

Det anmärktes att åläggande av vakttjänstgöring icke vore någon i 210 § strafflagen för krigsmakten medgiven form av tillrättavisning.

Uti infordrat yttrande anförde löjtnanten Terner att han vidginge anmärk­ningens riktighet samt att han komme att omsorgsfullt undvika att upprepa det begångna felet. Under åberopande av att blott ringa skada vållats, åt­minstone i form av oförskyllt lidande för den tillrättavisade, anhöll Terner att det måtte få bero vid den avgivna förklaringen.

I skrivelse till regementschefen den 28 januari 1941 redogjorde militie- ombudsmannen — efter en erinran om vad som i ärendet förekommit — för innehållet i 210 § strafflagen för krigsmakten och tolkningen av detta lag­rum såvitt nu vore i fråga1 samt anförde därefter:

I förevarande fall hade Terner såsom tillrättavisning använt kommendering såsom kasernvakt med den kvalifikationen att tjänstgöringen skulle äga rum under söndag. Då han därvid förfarit i strid med tydliga bestämmelser i 210 § strafflagen för krigsmakten hade militieombudsmannen ansett sig icke kunna lämna det av honom sålunda begångna tjänstefelet utan beivrande. Det fel Terner begått syntes emellertid icke vara av beskaffenhet att behöva bringas under krigsdomstols prövning. Militieombudsmannen anmälde för­denskull Terner för regementschefen för erhållande av tillrättavisning.

*

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse meddelade regements­chefen den 3 februari 1941 jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten Terner varning för förseelsen.

16. Ryttmästare har gjort sig skyldig till tjänstefel genom det sätt på vilket han lett förhör i disciplinmål.

Furiren i Norrlands dragonregemente nr 51/4 N. R. E. Östman anförde hos militieombudsmannen klagomål över en honom ålagd bestraffning för olov­ligt nyttjande av kronans egendom ävensom över vad som förekommit vid ett med honom hållet förhör m. m.

Klagomålen över den Östman ålagda bestraffningen föranledde ingen åt­gärd från militieombudsmannens sida. Vad angår det ifrågavarande förhöret gav den verkställda utredningen vid handen att såsom framgår av den nedan lämnade redogörelsen formella fel därvid blivit begångna i flera hänseenden. Härom avlät militieombudsmannen den 24 januari 1941 en skrivelse till se­kundchefen för Livregementets husarer, däri bland annat anfördes följande:

1 Jämför ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag sid. 33 f.

36

Den omständigheten att tjänstförrättande skvadronschef^ löjtnanten L. Delin, som avgivit rapport i ärendet och sålunda antecknats såsom angivare, icke varit närvarande vid förhöret, ehuru det därvid förda protokollets orda­lydelse närmast gåve vid handen att så skulle hava varit förhållandet, an- såge militieombudsmannen sakna betydelse. Däremot vore protokollet fel­aktigt i vad avsåge uppgifterna örn förhörsledare och förhörsvittne. Rytt- mästaren S. M. Möllerswärd, som antecknats såsom förhörsledare, hade en­ligt vad han själv uppgivit tjänstgjort i denna egenskap endast under den första delen av förhöret, medan löjtnanten N. F. Ankarcrona, som anteck­nats såsom protokollförare, varit förhörsledare under den återstående delen. Sergeanten Iv. O. Bergman, som uppgivits hava varit förhörsvittne, hade i själva verket varit närvarande endast under den del av förhöret som letts av Ankarcrona. Möllerswärd hade vidare icke ägt att, på de skäl han uppgivit, till Ankarcrona överlämna att fortsätta det av Möllerswärd påbörjade för­höret. Möllerswärd, som hållit förhöret i egenskap av tjänstförrättande ba­taljonschef, tillhörde nämligen icke den grupp av i 202 § strafflagen för krigsmakten omnämnda befälhavare som tillerkänts rätt att uppdraga åt annan att hålla förhör som eljest ankommit på dem själva. Det hade visser­ligen icke gjorts sannolikt att protokollet, trots de felaktigheter, av vilka det sålunda varit behäftat, gåve en oriktig bild av vad vid förhöret förekommit, men det sätt på vilket förhöret fortgått syntes militieombudsmannen likväl anmärkningsvärt. Östman hade gjort gällande att Möllerswärd under för­höret brusat upp mot Östman och hotat honom med fängelsestraff för hans förseelse. Möllerswärd hade i sitt i ärendet avgivna yttrande icke bestritt rik­tigheten av Östmans uppgift. Vid förhör hade Möllerswärd medgivit, att han under förhöret blivit uppbragt över Östmans enligt hans mening disciplin­vidriga uppträdande därunder, och yttrat, att han avbrutit förhöret »för att icke frestas att förgå sig mot den tilltalade». Ankarcrona hade berättat att Möllerswärd under förhöret varit upprörd över den förseelse som föranlett förhöret och att Möllerswärd, sedan Östman erkänt att han gjort sig skyldig till förseelsen, med skärpa framhållit för Östman det olämpliga i hans be­teende. Ankarcrona, som uppgivit sig icke kunna erinra sig i vilka ordalag Möllerswärd uttryckt sig, hade betecknat dennes anförande som ett »tillrätta- visningsanförande». — Förhör enligt 202 § strafflagen för krigsmakten skulle enligt lagrummets ordalydelse ske för vinnande av utredning om förseelsen och de närmare omständigheterna därvid; den tilltalade skulle lämnas till­fälle att förklara sig och i övrigt skulle iakttagas vad för utredning av för­seelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades straffbarhet vore av nöden. Förhöret skulle med andra ord giva en god och tillförlitlig grand för beslut i målet. För vinnande av detta måste förhöret ledas oväldigt. Här­emot hade Möllerswärd uppenbarligen förbratit sig. Möllerswärd hade endast haft att söka så objektivt som möjligt utreda Östmans förseelse och där­igenom möjliggöra den bestraffningsberättigade befälhavarens riktiga bedö­mande av målet. Förhörsledarens skyldighet alt iakttaga oväld vore en myc­ket betydelsefull princip, eftersom avsteg därifrån lätt gåve tilltalade den upp­

37

fattningen att bedömandet av deras förseelse skedde enligt förutfattade me­ningar och icke enligt objektiva grunder. Med hänsyn till vad sålunda an­förts hade militieombudsmannen ansett sig icke kunna underlåta att göra Möllerswärds förfarande till föremål för laga beivran. Då det emellertid icke syntes erforderligt att saken bringades under krigsdomstols prövning hade militieombudsmannen velat för sekundchefen, som ägde disciplinär bestraff­ningsrätt över Möllerswärd, anmäla denne till erhållande av bestraffning eller tillrättavisning.

* *

*

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse ålade sekundchefen den 7 februari 1941 Möllerswärd jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten disciplinstraff av arrest utan bevakning i en dag.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

17. Depåstabschef har gjort sig skyldig till försummelse i fråga om diarie­föringen av besvär över fältkrigsrätts utslag, vilka besvär ingivits till depå­chefen. Försummelsen hade medfört att krigshovrätten förklarat klagan­

dena hava förlorat sin talan, enär besvären för sent inkommit tilldepåchefen.

Genom utslag den 6 september 1940 dömde fältkrigsrätten vid Hälsinge re­gementes depå envar av värnpliktiga nr 811 60/30 J. A. Erixon, nr 82 77/30 A. H. Yttergren, nr 805 60/28 H. V. Dahlberg oell nr 183 68/24 H. V. Afvan­der jämlikt 76 § strafflagen för krigsmakten för vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning att hållas i fängelse en månad. Den 14 i samma månad anförde Erixon, Yttergren, Dahlberg och Afvander var för sig be­svär över utslagen. Sedan depåchefen, till vilken besvären ingivits, samma dag utställt besvären till förklaring av åklagaren, krigsfiskalen S. Berglund, anmälde denne i skrivelse, som inkom till regementsexpeditionen den 18 sep­tember 1940, att besvären icke föranledde något uttalande från hans sida. Sistnämnda dag insändes besvären av dåvarande regementschefen till krigs­hovrätten, som den 9 november 1940 meddelade utslag därå av innehåll att som det enligt lag och av fältkrigsrätten meddelad besvärshänvisning åle­gat klagandena, därest de ej åtnöjdes med fältkrigsrättens utslag, att av­lämna sina besvär till depåchefen före klockan tolv å tionde dagen från den dag, då utslaget gavs, eller således senast den 16 september 1940, men be­svären inkommit till nämnde chef först den 18 september 1940, funne krigs­hovrätten jämlikt 65 och 67 §§ lagen örn krigsdomstolar och rättegången där­städes klagandena hava förlorat sin talan. Anledningen till att krigshovrät- tens utslag crhöllo detta innehåll var uppenbarligen att besvärsskrifterna å

38

regementsexpeditionen diariestämplats såsom inkomna den 18 september 1940 i stället för den 14 i samma månad. Sedan Erixon, Yttergren, Dahlberg och Afvander anfört underdåniga besvär över krigshovrättens utslag prövade Kungl. Maj:t genom utslag den 20 december 1940 lagligt att — enär hos Kungl. Majit blivit upplyst att besvären över fältkrigsrättens utslag inkom­mit till depåchefen den 14 september 1940 och således i rätt tid — med undan­röjande av krigshovrättens utslag visa målen åter till krigshovrätten, som hade att utan anmälan av part ånyo företaga desamma.

Med anledning av vad i ärendet sålunda förekommit infordrade militie- ombudsmannen yttrande från bland andra depåchefen (tillförordnade rege­mentschefen) överstelöjtnanten E. Tengberg och depåstabschefen (rege- mentsstabschefen) majoren H. Lidén.

Tengberg anförde i sitt yttrande bland annat att det vore konstaterat, att besvärshandlingarna vid ankomsten till regementet den 14 september 1940 icke intagits i diariet och följaktligen icke försetts med diariestämpel.

Lidén anförde:Lördagen den 14 september 1940 hade besvärsskrifterna anlänt till depå­

chefen personligen. Depåchefen hade översänt dem till depåexpeditionen av­delning VI. Då krigsfiskalen skulle beredas tillfälle avgiva sin förklaring över besvären, hade Lidén omedelbart ringt upp honom i telefon och meddelat, att besvär hade inkommit samt att Lidén med bud skulle översända dem, värvid i särskild skrivelse krigsfiskalens förklaring infordrades senast den 21 september. Då besvären hade kommit upp till depåexpeditionen sedan dagens övriga post blivit diarieförd, hade besvären i den brådska som då var rådande på expeditionen icke kommit att bliva diarieförda. Den 18 septem­ber hade besvären återkommit från krigsfiskalen med dennes förklaring. Då Lidén nu endast läst igenom förklaringen, hade han icke observerat att själva besvärshandlingarna saknat diariestämpel, varför han lämnat handlingarna till diarieföring tillsammans med dagens övriga post. Krigsfiskalens förkla­ring hade sålunda diarieförts den 18 september, varvid själva besvärshand­lingarna påsattes stämpel såsom tillhörande förklaringen. Därefter hade be­svären samma dag insänts till krigshovrätten, varvid i medföljande skrivelse anförts att krigsfiskalen i skrivelse meddelat att besvären icke föranlett nå­gon förklaring från hans sida. Lidén hade själv hela tiden varit av den upp­fattningen att besvären blivit diarieförda den 14 september, och att så icke blivit förhållandet vöre Lidén ensam ansvarig för.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombuds- mannen i skrivelse den 30 januari 1941 till regementschefen följande:

Utredningen i ärendet utvisade, att de av Erixon, Yttergren, Dahlberg och Afvander den 14 september 1940 ingivna besvären över fältkrigsrättens ut­slag den 6 i samma månad felaktigt icke blivit diarieförda å depåexpeditio­nen. För denna felaktighet vore Lidén ansvarig i sin egenskap av depåstabs- chef och chef för depåexpeditionen. Försummelsen i fråga om diarieföringen

39

hade sedermera lett till att krigshovrätten förklarat besvären icke kunna upp­lagas till prövning såsom för sent ingivna. Även om Kungl. Majit därefter undanröjt krigshovrättens nämnda utslag och klagandena därigenom bevarat sin talan mot fältkrigsrättens utslag, hade underlåtenheten att diarieföra be­svären sålunda vållat åtskillig omgång. Med hänsyn härtill och då det syn­tes militieombudsmannen erforderligt att inskärpa nödvändigheten av att föreskrifterna örn diarieföring iakttoges särskilt noga i fall sådana som de nu ifrågavarande då handlingarnas diarieföring skulle utgöra bevis för huru­vida handlingarna inkommit till vederbörande myndighet inom föreskri­ven tid, hade militieombudsmannen ansett sig icke kunna lämna Lidéns tjänsteförsummelse utan laga beivran. Då det å andra sidan icke syntes er­forderligt att bringa saken under domstols prövning hade militieombudsman­nen velat för regementschefen, som ägde den disciplinära bestraffningsrätten över Lidén, anmäla denne till erhållande av tillrättavisning.

* *

*

Tjänstförrättande regementschefen meddelade den 6 februari 1941, att han med anledning av militieombudsmannens skrivelse meddelat Lidén var­ning jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten för ifrågavarande tjänsteför- summelse.

18. Misshandel av underlydande.

I en den 21 juli 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde värnpliktige nr 6353/40 E. L. Juhlin, tjänstgörande vid ett ingenjör­förband, följande:

Under marsch i kompaniförband den 17 i samma månad hade Juhlin av sin kompanichef, löjtnanten vid ingenjörtrupperna E. A. J. Carlquist, erhål­lit två kraftiga rapp med en käpp av rotting med anledning av att Juhlin ej iakttagit tillräckligt noggrann rättning. Det första Täppet hade träffat vid höften, det andra, som varit mycket smärtsamt, på smalbenet. Orsaken till att Juhlin ej hållit rättningen hade varit den att han varit trött efter ett marschpass på ungefär 8 kilometer utan rast. Ett stort antal vittnen funnes lill händelsen.

Bataljonschefen verkställde på anmodan av militieombudsmannen utred­ning med anledning av Juhlins anmälan. Därvid hördes Carlquist och Juhlin samt en annan värnpliktig, nr 9390 Hultin, som i marschkolonnen gått bak­om Juhlin. Följande förekom därvid.

Juhlin berättade:Under marschen den 17 juli hade Carlquist vid två tillfällen påpekat att

rättningen inom kompaniet icke varit tillfredsställande och tillhållit truppen

40

att hålla väl samman å vägens vänstra sida. Juhlin hade vid ett tillfälle efter omkring 6 kilometers marsch tillsammans med två man, en före och en efter, kommit att gå utanför ledet å vägens högra sida. Då han gått så 6 eller 7 meter hade Carlquist framifrån kommit mot honom och med ridkäppen sla­git mot hans högra sida i höjd med höften, huvudsakligen träffande geväret. Juhlin hade tidigare på grund av trötthet vid något tillfälle kommit ur rätt­ningen. Efter ytterligare några hundra meters marsch hade Juhlin snavat eller snubblat på en sten, kommit utanför kolonnen och gått på höger sida av vägen en 6 eller 7 steg. Kamraten på vänstra sidan hade trängt ut mot hans plats. Carlquist hade då bakifrån kommit upp i höjd med Juhlin och med spöet riktat ett slag nedåt, som träffat Juhlin på högra benet på sken­benet. Detta slag hade gjort ont och hade lämnat ett mindre märke, vilket följande dag var borta. Juhlin hade icke vid annat tillfälle haft anledning till missnöje med Carlquist.

Hultin uppgav:Han hade gått bakom Juhlin i kolonnen med en man emellan dem. Han

hade sett Carlquist från täten gå mot Juhlins plats. Carlquist hade därvid med handen hårt fört sin käpp mot Juhlin för att föra in denne i kolonnen och samtidigt sagt till om rättningen, vilket åtlytts; något egentligt slag ha­de Carlquist ej då utdelat. Rättningen hade efter ett par minuter åter gått förlorad. Då hade Carlquist bakifrån sprungit fram till i höjd med Juhlin och slagit med käppen mot dennes underben. Hultin hade vid hemkomsten frågat Juhlin om slaget gjort ont. Juhlin hade svarat att det gjort ont.

Carlquist medgav, att den vid det av Juhlin och Hultin omtalade andra tillfället gjorda korrigeringen av Juhlin varit något hårdhänt och kunnat uppfattas som ett slag. Han uppgav, att båda ingripandena skett för att föra Juhlin in i kolonnen; hans tålamod hade satts på prov, då han minst fem gånger uppmanat till bättre rättning under marschen. I

I en den 22 augusti 1941 dagtecknad instruktion för åtal mot Carlquist an­förde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad sålunda förekom­mit, följande:

Av utredningen framginge, att Carlquist under ifrågavarande marsch med en käpp tilldelat Juhlin åtminstone ett slag, som varit så kraftigt, att Carl­quist genom att utdela detsamma måste anses hava förövat misshandel mot Juhlin. Vad Carlquist anfört till sitt försvar vore icke av beskaffenhet att kunna befria honom från ansvar. Militieombudsmannen uppdroge förden­skull åt vederbörande åklagare att vid den krigsrätt, varunder Carlquist lyd­de, ställa denne under tilltal för vad han enligt det ovan anförda låtit kom­ma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens be­skaffenhet. Juhlin borde av åklagaren underrättas om åtalet för att bliva i tillfälle att mot Carlquist föra den talan till vilken han kunde anse sig be­rättigad.

* **

41

Sedan instruktionen överlämnats till chefen för Jämtlands fältjägarrege­mente hänsköt denne målet till regementets krigsrätt. Vederbörande krigs­fiskal yrkade där ansvar å Carlquist jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten för vad han låtit komma sig till last. Juhlin lät sig icke avhöra.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 19 september 1941 och anförde därvid:

Genom vad i målet förekommit funne krigsrätten utrett, att Carlquist un­der marsch i kompaniförband den 17 juli 1941 åtminstone vid ett tillfälle med en käpp tilldelat Juhlin ett så kraftigt slag, att Carlquist genom att ut­dela detsamma måste anses hava förövat misshandel mot Juhlin. På grund härav prövade krigsrätten jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma Carlquist att för ifrågakomna misshandel undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 4 oktober 1941 anmodade mili- tieombudsmannen ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrät- tens utslag under yrkande att Carlquist för vad i målet lagts honom till last måtte ådömas strängare straff.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

19. Åtal mot fartygschef för fylleri. En annan fartygschef har ådömts bestraffning för överträdelse av bestämmelserna angående tid för samkväm

i gunrum m. m. I

I en den 26 juni 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anmälde värnpliktige furiren vid 2. matroskompaniet nr A 3495 45/29 Berg­man, tjänstgörande ombord på en jagare, fartygschefen kaptenen F. Mel­cher för det denne under natten den 24—25 i samma månad uppträtt syn- bart berusad.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till chefen för kustflottan anhål­lit om utredning i saken, lät denne den 29 juni 1941 hålla förhör med rap­portgivaren och Melcher. Bergman vidhöll sin anmälan och uppgav, att hail sett att Melcher raglat, när denne förflyttat sig på däcket och nedför land­gången från en jagare. Melcher uppgav, att officerarna på två jagare ome­delbart efter middagen den 24 juni samlats i den ena jagarens gunrum, varest de gemensamt firat midsommar. Han uppgav att han lämnat den jagare, å vilken sammankomsten ägde rum, klockan 2.30 den 25 juni, och erkände, att han därvid varit berörd av starka drycker.

Med anledning av vad som vid förhöret framkommit förekallades vid för­höret jämväl chefen å den jagare, å vilken den ifrågavarande sammankoms­ten hade hållits, kaptenen greve E. P. Hamilton. Denne meddelade därvid, att han kände till de bestämmelser som utfärdats angående tid för samkväm i gunrum m. m. samt att han icke hade något annat skäl att antora till att

42

dessa bestämmelser icke följts än att han ansåge det vara gängse bruk att utsträckt tid tillämpades vid helger. Han tilläde, att ingen av gunrummets ekonomipersonal tjänstgjort efter klockan 24.

Med anledning av vad som förekommit ålade chefen för kustflottan genom beslut den 4 juli 1941 jämlikt 96 och 79 §§ strafflagen för krigsmakten Mel­cher och Hamilton den förstnämnde för fylleri fem dagars vaktarrest och den sistnämnde för brott mot given ordningsföreskrift fyra dagars arrest utan bevakning.

20. Åtal mot bataljonschef för tjänstefel i olika hänseenden.

I ett vid militieombudsmansexpeditionen anhängigt ärende rörande viss militär personals förhållande till en för spioneri misstänkt kvinna framkom- mo sådana omständigheter emot majoren A. Stenhammar, chef för en land- stormsbataljon inom östra militärområdet, att militieombudsmannen fann sig böra föranstalta om åtal mot Stenhammar för tjänstefel. Sedan målet av vederbörande försvarsområdesbefälhavare hänskjutits till regementskrigsrät- ten vid Livgrenadjärregementet, där ansvarsyrkanden framställdes mot Sten­hammar på sätt framgår av nedan återgivna utslag, meddelade regements- krigsrätten utslag i målet den 21 juni 1941 därvid regementskrigsrätten utlät sig:

I målet funne krigsrätten utrett, att Stenhammar i juli månad 1940, oaktat att han blivit uppmärksamgjord på att den i målet omförmälda kvinnan varit misstänkt för spioneri, inlåtit sig med henne på ett sätt, som för Sten­hammar såsom officer inneburit oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, samt att Stenhammar den 25 juli 1940 lämnat sin adjutant tillåtelse att för en färd med en denne tillhörig bil, under vilken färd Stenhammar medföljt och som icke varit av någon tjänsteangelägenhet betingad, förse bilen med s. k. kron- skylt. Genom vad Stenhammar sålunda låtit komma sig till last hade han gjort sig förfallen till ansvar jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. Vad anginge åklagarens ansvarstalan för det Stenhammar vid besök den 19 juli 1940 ombord å ett marinens fartyg underlåtit att förhindra, att den före- nämnda kvinnan efter inbjudan fått i ett av marinens flygplan företaga en flygtur över en hamn som legat inom fridlyst område, funne krigsrätten, med hänsyn till de omständigheter under vilka inbjudningen till flygturen ägt rum, vad i denna del av målet lagts Stenhammar till last icke vara av be­skaffenhet att för honom föranleda ansvar. På grund härav bleve åklaga­rens talan endast på det sätt bifallen, att Stenhammar jämlikt 130 § straff­lagen för krigsmakten dömdes för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i sex dagar. Därjämte ålades Stenhammar att gottgöra statsverket utbetald ersättning till ett vittne i målet.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

43

21 och 22. Befälhavare har ålagt värnpliktiga att till kronan utgiva ersätt­ning för materiel som utlämnats till dem och förkommit. Kompaniadjutant tiar, under hot att eljest inkalla de värnpliktiga till tjänstgöring och göra

avdrag på terminslönen, förmått några av de värnpliktiga att inbetalaersättningen.

Värnpliktige nr 119 69/29 Seth Granberg, tjänstgörande vid ett ingenjör­kompani, anförde vid personligt besök å militieombudsmansexpeditionen den 9 november 1940 följande:

Under en nattövning i slutet av augusti 1940 hade Granberg förlorat sin stålhjälm. Medan arbete pågick med brobyggnad, hade personalen fått lägga av sig sin utrustning, och då uppbrott från platsen skulle ske efter avslutat arbete, hade hjälmen ej kunnat återfinnas. Han hade omedelbart skriftligen anmält förhållandet för befälet och sedermera ånyo förgäves på platsen sökt efter den förkomna hjälmen. Två dagar efter utryckningen hade han skrift­ligen anmodats att omedelbart insända 9 kronor såsom likvid för hjälmen. Då han ej efterkommit denna uppmaning, hade han mottagit följande skri­velse:

»Till Vpl nr 5445 Granberg, S.Insänd före den 10/n å bifogade postanvisning beloppet kr. 9:— likvid

för 1 st. stålhjälm järnh batch beslut enligt tidigare uppmaning vid risk att eljest bliva inkallad till militärtjg. omkring 15/u 1940, då beloppet avdrages å Eder tillkommande terminslön.

------- — den i 1940.Walther Frostell.

Kompadj.»

Granberg företedde den ifrågavarande postanvisningsblanketten, därå ifyllts 9 kronor såsom likvid för en förlorad stålhjälm samt såsom adressat angivits kompanichefen.

Uti infordrat yttrande anförde bataljonschefen, majoren C. T. L. Sylvan, under hänvisning till en vid yttrandet fogad avskrift av förhörsprotokoll, följande:

I sin relation av händelseförloppet syntes Granberg i icke oväsentliga delar hava för sig tillrättalagt sina uppgifter. Förlusten hade inträffat under ut­spisning, då givetvis Granberg varit skyldig att själv svara för sin utrustning. Det förhållandet att det varit nattövning hade snarare bort föranleda till yt­terligare försiktighet med utrustningen, och någon anledning att lägga av hjälmen under måltiden torde icke hava förelegat, då födan intagits utomhus. Endast då förlusten av till personligt bruk utlämnad materiel skedde genom olyckshändelse o. d., syntes kronan böra vidkännas kostnaderna. Ett beträ­dande av den vägen att vid alla tillfällen avskriva materiel, då sådan gått förlorad, syntes icke vara rikligt, varför Sylvan bestämt vidhölle sin uppfatt­ning och icke hade någon anledning att i något avseende ändra det av ho­nom fattade beslutet. Av Granbergs relation framginge att han tidigare fått

44

meddelande om beslutet samt anmodats betala hjälmen. Att han trots denna uppmaning uraktlåtit att på något sätt giva sig till känna, fast han haft över en månads tid på sig, hade han förtegat. Brist på företagsamhet kunde icke åberopas som förmildrande omständighet för att han icke vänt sig till mili­tär myndighet med sin klagan, örn han ansett beslutet oriktigt, eller åtmins­tone besvarat första skrivelsen. Frostell hade för att kunna följa gällande bestämmelser om ersättningars inreverserande, då han för andra gången till­skrev Granberg, måhända begagnat sig av något bryskt skrivsätt. Att anma- ningen givits en sådan form som kanske formellt kunde giva anledning till missnöje finge helt tillskrivas adjutantens ungdom och ovana vid dylik skriftväxling.

Det ifrågavarande förhörsprotokollet var i hithörande delar av följande lydelse:

»Kungl.---------------------Protokoll hållet vid förhör angående förkommen materiel den 4/9 1940. Närvarande:---------------------

Materielslag

Värdet av den för­komna materielen

eller beräknad kostnad för iståndsättande

Materielen Persedeln utlämnad till

Föreslås till ersätt­ning av materielens

persedelns mot­tagare med

Kr. öre Nr Namn Kr. öre

Stålhjälm........................... 9 _ _ 5445 j Granberg 9 , i

Förhöret föranleddes av: Vpl 5445 Granbergs anmälan om förkommen mtrl.

Härefter hördes: Granberg som berättade i huvudsak följande:------- --------har förklarat sig villig icke villig att ersätta------------— —

Kompchefens yttrande: Samtliga persedlar böra ersättas av resp. vpl.C. F. Grönfeldt.Beslut. Mtrl ersättes av resp. vpl.------------den 9 september 1940.

T. Sylvan.Batchef.»

Sedan yttrandet utställts till påminnelser av Granberg, inkom den 2 de­cember 1940 till militieombudsmansexpeditionen en skrift från denne, däri han närmare redogjorde för de förhållanden under vilka han förlorat hjäl­men.

Med anledning av vad vid utredningen framkommit avlät militieombuds- mannen den 5 december 1940 en skrivelse till bataljonschefen däri anfördes:

Av handlingarna i ärendet framginge att sedan den 4 september 1940 för­hör hållits angående den förkomna materielen, Sylvan den 9 i samma må­nad i egenskap av bataljonschef meddelat beslut av innehåll att materielen skulle ersättas av Granberg. Då Sylvan icke torde hava varit behörig att på detta sätt ålägga betalningsskyldighet, anmodades Sylvan att så snart ske kunde inkomma med förnyat yttrande i ärendet. Då yttrande i ärendet ej

45

förelåge från sergeanten Frostell skulle yttrande jämväl av denne bifogas. Detta yttrande borde — med hänsyn till uttalandena om att Frostens påtalade skrivelse måhända formellt kunde giva anledning till missnöje — innehålla en noggrann redogörelse för de direktiv Frostell erhållit angående utsän­dande av ifrågavarande skrivelse. Därest andra ersättningsfall handlagts på liknande sätt, borde en fullständig redogörelse för dessa lämnas av Sylvan och Frostell ävensom av de övriga befattningshavare vid bataljonen vilka kunde hava deltagit i ärendenas handläggning.

Den 16 december 1940 inkommo yttranden från Sylvan och Frostell. Syl­van anförde därvid:

Av Sylvans tidigare yttrande i ärendet framginge icke att till grund för hans beslut i en del persedelmål i samband med ingåendet i fältdepå och batal­jonens åtskiljande legat den ordern att alla materielfrågor skulle vara fullt uppklarade innan någon permittering ägde rum. Sylvan hade sålunda tagit för givet att å Frostens kompani liksom på övriga kompanier personalen un­derrättats, huruvida materiel avskrivits eller ej, samt att det för dem som fått tillstånd att tidigare avresa klarlagts att de hade att finna sig i batal­jonschefens beslut. Några direktiv för Frostens brevväxling hade Sylvan icke givit, då han ej haft vetskap om att sådan behövt förekomma. I samband med hempermitteringen hade förekommit 32 fall av förkomna persedlar för 30 man och till ett sammanlagt värde av 115 kronor 25 öre 1 samband här­med syntes förhörsprotokollens olyckliga formulering behöva påpekas. »Vil­lig» att ersätta förkommen materiel vore givetvis ingen, och det torde hava utvecklats till praxis att vederbörande förklarade sig »icke villig» att betala för att pröva möjligheten att få persedeln avskriven. Avskreves icke mate- rielen erlades i regel undantagslöst betalning för persedeln hellre än att må­let skulle gå till krigsrätt. Detta första beslut vore sålunda att betrakta som ärendets behandling i ett förberedande stadium. Bataljonschefens beslut alt överlämna målet till krigsrätt kunde först fattas sedan vederbörande hörts och nekat att betala. En förnyad och grundligare utredning bleve i regel då erforderlig. Slutligen måste övervägas om materielens värde svarade mot kostnaderna för en krigsrätt. Granberg vore enligt Sylvans mening fullt underkunnig om gången av persedelmål. Hans påminnelser gåve intet nytt. Hade han iakttagit vanlig hövlighet och besvarat Frostens brev skulle denna för båda parter onödiga skriftväxling kunnat undvikas.

Frostell anförde i sitt yttrande:Granberg hade den 2 september 1940 inkommit med en anmälan angående

en förkommen stålhjälm. Den 3 i samma månad hade hållits förhör med Granberg, varvid protokoll upprättats. Den 4 september hade protokollet, som förutom Granberg upptagit sex andra värnpliktiga, vilka likaledes för­lorat persedlar, undertecknats. Kompanichefen hade tillika avgivit det ytt­randet. att samtliga värnpliktiga borde ersätta respektive persedlar. Följande dag hade protokollet inlämnats till ingenjörbataljonen tillsammans med ett annat protokoll å förlorad oell söndrad tygmateriel. Den 9 september hade det förra och den 9 oktober det senare protokollet undertecknats. Den 11 septem-

46

ber hade Granberg hempermitterats. Huruvida protokollet då hade återgått till kompaniet eller ej, kunde Frostell ej med visshet nu yttra sig om. I vilket fall som helst hade Frostell ej krävt pengarna av vare sig Granberg eller någon av de övriga å protokollet upptagna värnpliktiga före avresan den 11 september. Så snart den värsta rusningen vid hempermitteringen varit över, hade Frostell per post meddelat samtliga å protokollet upptagna, att de hade att ersätta persedlar samt anhållit att de snarast måtte inleverera beloppen. För att underlätta inbetalningen hade Frostell bifogat utskrivna postanvisningar. Den 19 september hade Frostell erhållit likvid från två av de å protokollen upptagna och den 21 september från den tredje. Den fjär­de hade inköpt ett matbestick och på så sätt ersatt sin persedel. Nu hade återstått Granberg, nr 1562 Johnsson och nr 1560 Berglund. Då dessa om­kring den 5 november fortfarande ej inlevererat pengarna och ej heller muntligt eller skriftligt meddelat att de ej varit betalningsvilliga och ej hel­ler begärt förnyad utredning angående ersättningen av persedlarna, hade Frostell tillställt var och en av dem en ny skrivelse. Johnsson och Berglund hade omedelbart insänt sin likvid, men från Granberg hade fortfarande ingenting avhörts, förrän Frostell omkring den 15 november inkallats till bataljonschefen för förhör med anledning av ett av militieombudsmannen begärt yttrande i saken. Frostell hade då berättat, att han vid två tillfällen tillskrivit Granberg men ej fått något svar. Frostell erkände att hans sista skrivelse i stället bort formuleras: »------------ bliva inkallad för förnyad ut­redning. Beloppet kommer att innehållas å Eder tillkommande terminslön», men vidhölle sin åsikt, att Granberg vid Frostens första meddelande hade bort begära förnyad utredning angående persedelsersättningen, då frågan säkerligen lösts på ett annat sätt.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsman­nen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 31 januari 1941 följande:

Handlingarna utvisade att åtskilliga felaktigheter blivit begångna vid handläggningen av ifrågavarande ersättningsärende liksom även av vissa andra liknande ärenden.

Huruvida omständigheterna vid det tillfälle då Granberg förlorade sin hjälm — och övriga i ärendet ifrågavarande persedlar förkommo — varit sådana att hjälmen bort ersättas av Granberg eller kostnaderna därför skolat stanna å statsverket, vore icke nu föremål för prövning. Bestämmelserna an­gående tillvägagångssättet för vinnande av utredning i dylika ersättnings­frågor1 innehölle bland annat att, därest materiel skadats på annat sätt än genom förslitning eller gått förlorad, vederbörande befälhavare skulle verk­ställa undersökning för utrönande av skadans eller förlustens uppkomst samt huruvida någon kunde anses därför ersättningsskyldig. På grundval av det vid undersökningen förda protokollet skulle vederbörande förvaltningsmyn-

1 Intendenturmaterielreglementet § 18 åberopades; krigsmaterielbestämmelserna innehålla i § 8 föreskrifter som såvitt nu är i fråga äro av samma innehåll.

47

dighet med hänsyn till i saken yppade omständigheter och det skadades eller förlorades värde bestämma, huruvida undersökning jämväl vid krigsrätt skulle äga rum eller om kronan själv borde vidkännas skadan eller för­lusten.

Av dessa bestämmelser torde det tydligt framgå att den föreskrivna utred­ningen vid förhör avsåge att skapa en grundval för det beslut regementsche­fen (motsvarande chef) hade att fatta i frågan, huruvida kostnaden för den förkomna materielen skulle stanna å statsverket eller örn ärendet skulle hän- skjutas till domstols avgörande för att man eventuellt skulle erhålla ett för­pliktande för den enskilde att ersätta statsverket värdet av det förkomna. Avsikten med förhöret vore däremot icke att man blott skulle klargöra, huru­vida den för vilken materielen förkommit vore villig att ersätta den och att man, örn han icke vore villig härtill, skulle hava en möjlighet att, genom att hota med krigsrätt, förmå honom att betala. Detta syntes närmast vara Sylvans mening. Hans hänvisning till praxis, som i dessa ärenden tyvärr stundom vore ganska betänklig med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet, ändrade intet härutinnan.

Sylvan hade, utan att därtill äga någon befogenhet, genom beslut den 9 september 1940 förpliktat Granberg att ersätta den förkomna materielen. Ifrågavarande beslut syntes hava omfattat åläggande jämväl för andra värn­pliktiga att ersätta för dem förkommen materiel. Sylvan hade anfört att or­der utgivits att alla materielfrågor skulle vara fullt uppklarade före manska­pets hempermittering och att han tagit för givet att de som fått tillstånd att avresa, innan de fått underrättelse om Sylvans beslut örn avskrivning av materielen skulle ske eller ej, hade att finna sig i Sylvans beslut. Vad Sylvan sålunda anfört vöre helt betydelselöst. Den för vilken materielen förkommit kunde förpliktas att ersätta dess värde antingen genom domstols beslut eller genom eget åtagande, däremot icke genom åläggande av befälhavare.

Sylvan hade, genom sitt felaktiga handläggande av ersättningsärendena, gjort sig skyldig till ett allvarligt tjänstefel.

Även Frostens åtgärder att, med hot om inkallelse, söka förmå de värn­pliktiga att inleverera ersättning för den förkomna materielen innebure ett synnerligen allvarligt tjänstefel. Frostell syntes hava utgått ifrån att Sylvans beslut i ersättningsfrågan varit lagligen tillkommet. Därjämte syntes han emellertid hava varit av den uppfattningen att de värnpliktiga kunnat, genom alt påkalla förnyad utredning, få ersättningsfrågan upptagen till ny pröv­ning. Allt detta saknade uppenbarligen varje grund. Frostell hade förknippat sin andra uppmaning till Granberg samt värnpliktiga Johnsson och Berglund med en hotelse att de, örn de icke betalade, skulle bliva inkallade till mili­tärtjänstgöring, varvid ersättningsbeloppen skulle avdragas å terminslönen. Det syntes nära nog ofattbart att en underofficer, låt vara att han saknat större erfarenhet, kunnat tro sig berättigad alt framställa dylika hotelser. Hans i yttrandet gjorda försök att bortförklara de uttryck han använt syn­tes icke göra saken myckel bättre, enär han icke heller ägt hota med in­kallelse till förhör.

48

Vad Sylvan och Frostell enligt det anförda låtit komma sig till last an- såge militieombudsmannen innebära tjänstefel av så allvarlig beskaffenhet alt de uppenbarligen icke kunde undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt ämbetet att vid vederbör­lig krigsrätt ställa Sylvan och Frostell under åtal för dessa tjänstefel samt därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet. Ämbetet skulle bereda de värnpliktiga, vilka på grund av Sylvans obehöriga beslut och ge­nom Frostens påtalade åtgärder fått ersätta för dem förkommen materiel, tillfälle att mot Sylvan och Frostell föra den talan, vartill de kunde anse sig berättigade.

*

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Sylvan och Frostell under tilltal vid Jämtlands fältjägarregementes krigsrätt under yrkande om ansvar å dem enligt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad militieombudsmannen lagt dem till last. Vid krigsrätten utreddes att för­utom Granberg nio värnpliktiga genom Sylvans och Frostens åtgärder fått ersätta för dem förkommen materiel. Ingen av nämnda värnpliktiga, vilka samtliga underrättats örn målet, iakttogo inställelse vid krigsrätten. Sylvan vidhöll sina till militieombudsmannen avgivna förklaringar men medgav att han förfarit felaktigt därigenom att hans beslut genom en olycklig formule­ring kommit att framstå såsom ett domslut, vilket icke varit hans mening. Han hade endast avsett att de värnpliktiga skulle krävas på ersättning för den förkomna materielen. Frostell uppgav att han fattat Sylvans beslut som ett »juridiskt beslut», varigenom Granberg och de andra genom lagligen grundad dom ålagts ersätta materielen.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 14 mars 1941 och utlät sig där­vid:

I målet funne krigsrätten utrett att Sylvan i egenskap av bataljonschef den 9 september 1940 meddelat beslut, varigenom Granberg såsom tjänst­görande vid ett av de i bataljonen ingående kompanierna jämte andra värn­pliktiga ålagts ersätta kronan värdet av för dem förkommen materiel, även­som att Frostell såsom kompaniadjutant genom särskilda skrivelser till så­väl Granberg som andra värnpliktiga anmodat dem att genast insända de be­lopp, som de enligt bataljonschefens beslut ålagts utgiva till kronan för förkommen materiel, vid risk att eljest bliva omedelbart inkallade lill mili­tärtjänstgöring, då beloppen skulle avdragas å dem tillkommande termins- lön. På grund härav och då såväl Sylvans som Frostens berörda åtgöranden, på sätt militieombudsmannen i målet gjort gällande, inneburit tjänstefel, prö­vade krigsrätten rättvist att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma envar av Sylvan och Frostell att för vad de sålunda låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

49

23. Åtal mot bataljonsadjutant för att han skulle hava gjort sig skyldigtill oförstånd i tjänsten genom det sätt på vilket han verkställt en av

bataljonschefen given order.

I en den 31 mars 1941 hit inkommen skrift anförde värnpliktige nr 325 Liefvendahl bland annat följande:

Sedan Liefvendahl varit kommenderad till vakttjänstgöring från klockan 19 den 28 mars 1941 till samma klockslag den 29 i samma månad hade han klockan 19.30 sistnämnda dag kallats upp till 1. adjutanten å den batal­jon han tillhörde och beordrats att gå eller åka skidor till en förläggning för att lämna 7 dagliga tidningar. Eftersom Liefvendahl icke kunde åka ski­dor hade han blivit nödsakad att gå till fots. Avståndet till ifrågavarande förläggning vore 1 Vz mil om nian följde landsvägen och 6 km om man ginge en genväg över en isbelagd sjö. Ordern hade innehållit att han skulle gå över isen, men då han ansett det alltför riskabelt att gå över okänd is i 10 graders kyla, mörker och snöyra hade han gått landsvägen. Han hade återkommit till sin förläggning på natten klockan 0.20. Liefvendahl fram­ställde den frågan huruvida det kunde anses riktigt att han behandlats på detta sätt.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till bataljonschefen anhållit om upplysningar i ärendet, inkom tjänstförrättande bataljonschefen, ryttmästaren E. B. von Bornstedt med viss utredning, innefattande yttranden av bataljons­chefen, 1. adjutanten löjtnanten greve C. J. C. Piper, 2. adjutanten land- stormslöjtnanten Gösta Bonde och furiren Erland Holmqvist:

Bataljonschefens yttrande var av följande innehåll:Ifrågavarande tidningar, som av bataljonschefen inköpts för manskapets

på 3. skvadronen räkning, hade anlänt till bataljonsstabens förläggning den 29 mars omkring klockan 19. För att skvadronen, som förlagts på andra sidan örn den av Liefvendahl omnämnda sjön, icke skulle bliva utan tidningar hade bataljonschefen givit order åt sin 1. adjutant löjtnanten Piper att tid­ningarna skulle medelst skidlöpare översändas till skvadronen. Vägsträckan över sjön vore 3.5 kilometer, isen hade varit , cirka 80 cm tjock och hade dagligen trafikerats av hästdragna slädar. Några vakar eller råkar, som kunde innebära något riskmoment, hade icke funnits. Skaren på snön hade dessutom varit så stark, att den burit fotgängare.

Löjtnanten Piper yttrade:Den 29 mars klockan 19.15 hade han genom bataljonskommissarien er­

hållit order från bataljonschefen att skidlöpare skulle sändas över isen lill 3. skvadronens förläggning med tidningar. Piper hade omedelbart meddelat bataljonskommissarien att furiren Holmqvist och Liefvendahl skulle gå. Piper hade nämligen ansett det lämpligast att sända två man. Efter en stund hade Liefvendahl kommit till Piper och anmält, att han ej kunde gå på skidor, då han aldrig lärt sig detta. Liefvendahl hade samtidigt erbjudit sig att gå till fots över isen. Piper hade visat honom var skvadronen legat för-

4—418761. Militieombudsmanncns ömhet sberättelse.

50

lagd, varefter Liefvendahl avlägsnat sig. Klockan 21.30 hade Piper telefo­nerat till skvadronen för att efterhöra, om de båda männen varit där; det hade då meddelats, att de lämnat tidningarna omkring klockan 21. Piper hade anmodat dagofficeren, att anmäla för Piper, när de återvänt till förläggningen. Klockan 0.30 hade dagofficeren anmält, att de återvänt, var­vid Liefvendahl även avlämnat kvitto på att tidningarna mottagits av skvad­ronen. Piper hade frågat Liefvendahl, varför det tagit så lång tid att gå över isen. Liefvendahl hade svarat, att han gått landsvägen, vilket vore betydligt längre. Piper hade då fått den uppfattningen, att han gått över isen på utvägen, vilket tagit endast hälften så lång tid som vägen hem, vilken tagit cirka tre timmar. Någon risk alt gå över isen hade icke funnits, då förbandet dagligen bedrivit övningar å densamma och isen varit 80 cm tjock.

Landstormslöjtnanten Bonde intygade »såsom närvarande vid händelse­förloppet» riktigheten av Pipers uppgifter.

Furiren Holmqvist yttrade;Han hade erhållit order att åka skidor till 3. skvadronens förläggning

tillsammans med Liefvendahl. De hade träffats i allén utanför förläggningen, där Liefvendahl förklarat, att han hade skoskav, att han därför ej ville åka skidor samt att han ej ville gå över okänd is; dessutom vore han ovan vid skidåkning. De hade därefter beslutat att gå landsvägen och hade startat klockan 19.30. Under vägen hade de mött en lastbil, med vilken de fått åka ända fram. De hade lämnat tidningarna omkring klockan 21 och återvänt till fots. Vid hemkomsten hade de lämnat ett kvitto, som de erhållit vid skvadronen, på att tidningarna mottagits. Därefter hade de gått till sina för­läggningar. Klockan hade vid hemkomsten varit 24. I

I skrivelse till bataljonschefen den 21 maj 1941 anförde militieombuds- mannen därefter:

Mot bataljonschefens order att på aftonen ilrågavande dag skidlöpare skulle sändas över isen till 3. skvadronens förläggning med de för skvad­ronen avsedda tidningarna syntes ingen berättigad erinran kunna göras. Enligt de upplysningar som i ärendet förelåge angående isens tjocklek och styrka syntes ur denna synpunkt ingen risk hava förelegat för den som skulle erhålla uppdraget. Med hänsyn till den jämförelsevis korta våglängden över sjön borde skidlöpare även kunna genomföra uppdraget snabbt. Vid verkställandet av bataljonschefens order hade löjtnanten Piper emellertid förfarit i hög grad olämpligt. Detta omdöme avsåge icke hans beslut att sända två man med tidningarna i stället för blott en, emedan denna åtgärd kunde anses motiverad av det rådande mörkret och väderleksförhållandena (enligt Liefvendahls uppgift hade det rått snöyra). Då Piper erhöll Lief- vendahls anmälan om att Liefvendahl icke kunde åka skidor, emedan han aldrig lärt sig detta, hade Piper emellertid bort taga läget under förnyad omprövning. Även om Liefvendahl, såsom Piper uppgivit, erbjudit sig att gå

51

till fots med tidningarna, hade Piper icke utan vidare bort godtaga detta erbjudande. För det första hade bataljonschefens order innehållit att tid­ningarna skulle överbringas med skidlöpare; för det andra hade Piper bort inse att det skulle taga orimligt lång tid för en fotgängare att utföra upp­draget även om han ginge den kortaste vägen, nämligen över isen. Piper hade i stället bort överväga om det kunde anses försvarligt att sända furiren Holmqvist ensam med tidningarna och, örn han fortfarande funnit att två man borde sändas, utse en andra skidlöpare för uppdraget i Liefvendalils ställe. Att Piper själv insett, att de vidtagna anordningarna icke varit lämp­liga, syntes militieombudsmannen framgå av Pipers telefonpåringning till skvadronen och hans tillsägelse till dagofficeren att anmäla när Holmqvist och Liefvendahl återkommit från sitt uppdrag. Då militieombudsmannen ansåge att Piper genom vad som påtalats visat en allvarlig brist i omdömet, hade militieombudsmannen icke velat låta detsamma passera utan beivran. Emellertid ansåge militieombudsmannen saken icke vara av den vikt att prövning av domstol erfordrades. Militieombudsmannen anmälde därför Piper för bataljonschefen till erhållande av lämplig tillrättavisning eller be­straffning.

* *❖

Som bataljonen emellertid trätt under sekundchefens för Livregementet till häst omedelbara befäl, överlämnades militieombudsmannens skrivelse till nämnde chef. Denna anmälde i skrivelse den 10 juli 1941, att det med hänsyn till vad företagen utredning givit vid handen syntes tveksamt, huru­vida den av Piper vidtagna åtgärden vore sådan att den för honom skulle kunna medföra laga ansvar, samt att han fördenskull hänskjutit målet till regementets krigsrätt. Vid krigsrätten framställde vederbörande krigsfiskal ansvarsyrkande mot Piper i enlighet med militieombudsmannens skrivelse till bataljonschefen.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 10 juli 19M och ut­lät sig därvid:

Enär Piper genom sin i målet ifrågavarande åtgärd icke kunde anses hava på sätt mot honom påståtts gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, alltså funne regementskrigsrätten den mot honom förda talan icke kunna bifallas.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 29 juli 1941 uppdrog militie­ombudsmannen åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över utslaget under yrkande att krigshovrätten måtte, med ändring av regementskrigsrät- tens utslag, bifalla mot Piper framställt ansvarsyrkande. Till stöd för besvä­ren skulle ämbetet anföra följande:

Det stöde i målet fast att Piper givit Liefvendahl och Holmqvist order att från bataljonens förläggning lill 3. skvadronens förläggning överbringa vissa tidningar trots att Piper fått klart för sig att av de båda endast Holm­qvist kunnat åka skidor och att sålunda antingen Liefvendahl eller också

52

både Liefvendahl och Holmqvist vid orderns verkställande måste gå till fots. Även om Piper i sin egenskap av 1. bataljonsadjutant haft befogenhet att vidtaga jämkningar i den av bataljonschefen givna ordern, vilken innehållit, att tidningarna skulle överbringas medelst skidlöpare, måste den av Piper vidtagna anordningen med hänsyn till omständigheterna framstå såsom i hög grad olämplig. En förklaring till densamma kunde emellertid ligga däri, att kommenderingen, trots Pipers bestridande därav, varit avsedd såsom en straffkommendering för den försummelse Liefvendahl enligt vad regements- krigsrättens protokoll utvisade tidigare låtit komma sig till last.

Krigshovråtten meddelade utslag på besvären den 3 oktober 1941 och fann därvid ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

24 och 25. Försummelser av kompanichef och tjänstförrättande kompani­chef vid handläggning av ärende som remitterats till dem från militie-

ombudsmannen.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anmälde värnpliktige nr 3407 45/39 Nils Arvid Nilsson att han blivit misshandlad av löjtnanten i ingen­jörtruppernas reserv U. Helmers. Sedan vederbörande chef i skrivelse den 18 september 1940 anmodats att inkomma med utredning med anledning av innehållet i skriften återkom denna den 23 i samma månad, fogad vid en av Nilsson till militieombudsmansexpeditionen insänd, den 21 september dagtecknad skrift. Den 25 september återställde militieombudsmannen an- mälningsskriften till kompanichefen för att vara tillgänglig vid den begärda utredningen. Den 19 oktober 1940 inkom från kompanichefen en den 17 i samma månad dagtecknad skrivelse, däri anmäldes att Helmers från och med den 23 september tjänstgjort vid annat förband och att kompanichefen därför vore förhindrad att verkställa den begärda utredningen.

Sedan utredningen angående Helmers förseelse verkställts genom förd el - ningschefens försorg, ålades Helmers den 10 december 1940 disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra dagar (se ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag sid. 139 f.).

I skrivelse till kompanichefen den 19 oktober 1940 anmodade militieom­budsmannen denne att skyndsamt inkomma med förklaring rörande anled­ningen till att han icke tidigare anmält att han varit förhindrad att vidtaga av mig begärda åtgärder i ärendet.

Med anledning härav inkom den 23 oktober 1940 yttrande från kompani­chefen kaptenen i ingenjörtruppernas reserv D. Morberg, vilken därvid an­förde:

Då militieombudsmannens skrivelse av den 18 september kommit Mor­

53

berg tillhanda, hade han anmodat sin äldste plutonchef löjtnanten i ingenjör­truppernas reserv G. Braathen att före Helmers avgång från kompaniet, den 22 september, verkställa anbefalld utredning. Morberg hade nämligen den 20 september rest till Stockholm på tjänstledighet, varför utredningen ej med- hunnits före hans avresa. Morberg hade återkommit till kompaniet den 28 september, varvid han tagit del av militieombudsmannens skrivelse av den 25 i samma månad. Helmers hade då lämnat kompaniet. På grund av bråds­kande förberedelser med de värnpliktigas hempermittering, varunder Braa­then tjänstgjorde som hemföringsbefäl, och därefter Braathens tjänstledighet i omedelbar anslutning härtill till och med den 6 oktober samt Morbergs egen tjänstledighet från och med den 6 till och med den 13 oktober hade saken ej upptagits till behandling förrän omedelbart före den 17 oktober då skrivelse avlåtits till militieombudsmannen.

I fråga om anledningen till att den anbefallda utredningen icke verkställts före Helmers avresa från kompaniet hänvisade Morberg till ett yttrande av Braathen, däri denne anförde:

När Morberg den 20 september 1940 avreste för tjänstledighet hade han överlämnat befälet till Braathen samt beordrat denne att bl. a. föranstalta om förhör med Helmers och Nilsson. Vid förhöret skulle upprättas proto­koll i vanlig ordning, avsett att tjäna vederbörande till ledning vid fattande av beslut om de åtgärder som borde vidtagas mot Helmers med anledning av Nilssons anmälan. Omkring den 22 september hade Helmers förelagt Braathen en av Nilsson undertecknad, bevittnad skrift, däri Nilsson förkla­rade sig av fri vilja återtaga sin till militieombudsmannen gjorda anmälan mot Helmers. Då Nilsson sålunda återkallat den anmälan, på grund av vil­ken förhöret skulle hållas, hade Braathen ansett sig sakna varje anledning att hålla förhöret. Braathen hade utgått ifrån att Morberg med hänsyn till vad som inträffat efter hans avresa icke hade något intresse av att förhöret hölles. Örn Braathen därvid icke handlat i Morbergs anda vore han givetvis beredd alt taga konsekvenserna av sitt handlingssätt.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombuds­mannen i skrivelse den 14 januari 1941 till inspektören för ingenjörtrupper­na följande:

Handläggningen från Morbergs och Braathens sida av ifrågavarande ären­de föranledde i flera hänseenden till erinringar.

I och med att Braathen vid Morbergs avresa övertagit befälet över kom­paniet hade han haft att i förhållande till militieombudsmannen ansvara för att den begärda utredningen verkställdes. Detta åliggande hade i och för sig varit oberoende av den särskilda order om verkställande av utredning som han vid befälets övertagande erhållit av Morberg. Då Nilssons anmälan va­rit ställd till militieombudsmannen hade det varit militieombudsmannen och icke vare sig Morberg eller Braathen som haft att avgöra vad verkan en återkallelse från Nilssons sida av rapporten mol Helmers skulle äga. Braa-

54

then hade sålunda förfarit felaktigt genom att på grund av Nilssons åter­kallelse underlåta att verkställa den anbefallda utredningen. Han hade även förfarit felaktigt genom att till Nilsson överlämna rapporten, vilken Braa­then innehaft allenast på remiss från militieombudsmannen. Även Morberg hade gjort sig skyldig till tjänstefel genom att underlåta att så fort ske kun­nat underrätta militieombudsmannen örn att utredningen, på grund av vad som inträffat, icke längre kunde verkställas av honom. Han hade medgivit att han återkommit till sitt kompani den 28 september och då erhållit kän­nedom om ärendets läge. Meddelandet till militieombudsmannen örn att han varit förhindrad att verkställa begärd utredning hade emellertid icke expe­dierats förrän den 17 oktober. Morberg hade som skäl för dröjsmålet an­fört, att brådskande förberedelser för de värnpliktigas hemförlovning på­gått och att han själv och Braathen i olika omgångar åtnjutit tjänstledighet. Sistnämnda omständighet syntes militieombudsmannen ingalunda kunna av Morberg anföras till försvar för hans försummelse. I ett stort antal av militie­ombudsmannen handlagda ärenden rörande klagomål av manskap över för­vägrad tjänstledighet hade vederbörande befälhavare i sina remissvar fram­hållit att tjänstledighet och permission icke vore någon soldaten tillkomman­de rättighet utan en uppmuntran för välförhållande; tjänstens krav skulle vidare alltid först tillgodoses. Om de värnpliktigas hempermittering orsakat mycket arbete för kompaniets ledning och det därjämte förelegat andra ärenden till handläggning hade Morberg bort iakttaga en starkare begräns­ning av tjänstledigheten främst för sig själv men även för Braathen och det övriga befäl som erfordrats för ett behörigt skötande av de kompaniled­ningen åvilande göromålen. Detta hade Morberg icke gjort utan i stället an­fört tjänstledigheterna till försvar för att han icke medhunnit en vederbör­lig handläggning av nu ifrågavarande ärende. Morbergs och Braathens för­seelser ansåge militieombudsmannen vara av den art att han icke kunde undgå att lagligen beivra dem. Då det emellertid icke syntes erforderligt att hänskjuta prövningen av ansvarsfrågan till krigsrätt — där så icke skulle visa sig erforderligt med hänsyn till innehållet i 187 § strafflagen för krigs­makten — hade militieombudsmannen velat för inspektören för ingenjör- trupperna anmäla Morberg och Braathen till erhållande av disciplinär be­straffning. Skulle Morberg och Braathen med hänsyn till sina tjänstgörings­förhållanden icke kunna av inspektören för ingenjörtrupperna bestraffas, anhölles att ärendet måtte överlämnas till vederbörande befälhavare för be- straffningsåtgärd eller för hänskjutande av ansvarsfrågan till krigsrätts av­görande.

tit

*

Sedan skrivelsen av inspektören för ingenjörtrupperna överlämnats till chefen för Värmlands regemente, vilken Morberg och Braathen dåmera i disciplinärt hänseende vore underställda, ålade nämnde regementschef den 4 februari 1941 envar av Morberg och Braathen jämlikt 130 § strafflagen för

55

krigsmakten för oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt disciplinstraff av arrest utan bevakning i en dag.

Bestraffningsbeslutet överklagades av Morberg. Genom utslag den 25 juni 1941 fann krigshovrätten emellertid besvären icke kunna upptagas till pröv­ning såsom med allmänna posten insända till krigshovrätten.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

26. Åtal mot chef för personalavdelning vid depå (tillika depåchef) för försummelse vid expedierandet till fältförband av generalorder rörande

hemförlovning av viss värnpliktig.

I en den 26 november 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde värnpliktige nr 269 44/32 Karl Y. Lindblom bland annat:

Han hade varit inkallad till militärtjänstgöring under tiden den 11 april— den 6 september 1940 och därvid tjänstgjort vid ett av Södermanlands rege­mente uppsatt självständigt kompani. Enär Lindbloms arbetsgivare, Eskils­tuna Fabriks AB., i april 1940 till Konungen ingivit ansökan örn Lindbloms befrielse från militärtjänstgöring med hänsyn till arten av det arbete han i bolagets tjänst utförde, hade Lindblom i juli 1940 hos sin plutonchef efter­hört, huruvida något besked örn bans hemförlovning kommit kompaniet till­handa, men fått nekande svar. Emellertid hade bolagets ansökan bifallits redan den 25 juni 1940. Lindblom hade fått veta detta först då han vid sin hemkomst den 6 september fått se sin till bostaden översända inskrivnings­bok. Lindblom ansåge, att han genom förelupet fel i fråga örn delgivningen nied honom av Kungl. Maj:ts beslut på bolagets ansökan oriktigt kvarhål- lits i militärtjänst under tiden den 26 juni—den 6 september 1940. Han an- hölle därför om militieombudsmannens bistånd för att av den skyldige er­hålla ersättning för den arbetsinkomst han under nämnda tid gått förlustig.

Sedan från chefen för Södermanlands regemente infordrats utredning i ärendet, anförde regementschefen översten Gustaf Berggren bland annat:

Lindblom hade tidigare hos honom anhållit örn ersättning för förlust ge­nom att han icke i rätt tid blivit hemförlovad. Berggren hade då låtit verk­ställa utredning, vars resultat han meddelat Lindblom. Av utredningen hade i huvudsak framgått följande. Sedan generalorder av den 20 juni 1940 angå­ende hemförlovning av Lindblom och en annan värnpliktig, tillhörande fält­regementet, inkommit till regementets depå, hade chefen för personalavdel­ningen därstädes överstelöjtnanten R. Lindblad den 22 juni 1940 översänt med­delande angående båda de värnpliktigas hemförlovning till chefen för fält­regementet men icke till Lindbloms kompani, ehuru detta utgjorde ett självständigt förband. Vid fältregementet, dit meddelandet inkommit den 24 juni 1940, hade man använt sig av meddelandet angående den värnpliktige,

56

som tillhörde fältregementet, men icke ansett sig hava någon anledning att befatta sig med meddelandet i vad det rörde Lindblom, enär av meddelan­det framgått att denne tillhörde ifrågavarande kompani och man haft skäl förmoda att personalavdelningen direkt underrättat jämväl kompaniet. Vid fältregementet hade man för övrigt icke haft tillgång till kompaniets fält­postadress. Varken chefen för kompaniet eller fältregementet kunde således göras ansvarig för det inträffade, utan detta vore helt beroende på ett förbi­seende vid depåregementets personalavdelning. Med hänsyn därtill att av fredsregementet uppsatts ett stort antal självständiga förband med skilda för- läggningsplatser och att ett mycket stort antal värnpliktiga i följd därav redo­visades vid depåregementets personalavdelning, vore förbiseendet emellertid väl förklarligt. Mera oförklarligt vore däremot att Lindblom och hans arbets­givare icke gjort sig besvär att hos kompanichefen eller depåregementet efter­höra, huruvida ansökningen om Lindbloms hemförlovning beviljats. En så­dan hänvändelse skulle ha lett till klarhet i frågan, så mycket säkrare som ju Lindbloms värnpliktsbok sänts till hans hem. Med hänsyn till vad så­lunda blivit utrett föresloge Berggren, att med saken måtte få bero trots det vid personalavdelningen begångna felet.

I ett vid Berggrens skrivelse fogat yttrande anförde Lindblad bland annat, att anledningen till att meddelandet örn Lindbloms hemförlovning icke av­låtits direkt till Lindbloms kompani varit den att personalavdelningen un­der de första månaderna efter regementets omorganisering icke haft andra fältpostnummer tillgängliga än fältregementets samt att personalavdelningen, då intet vidare avhörts i ärendet, tagit för givet att skrivelsen kommit rätt adressat tillhanda.

Sedan Lindblom avgivit påminnelser i ärendet och chefen för armén in­kommit med yttrande däri, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till över­befälhavaren om dennes utlåtande rörande vissa i ärendet uppkomna spörs­mål. I anledning härav inkom en skrivelse från överbefälhavaren jämte där­vid fogat yttrande av Berggren och en promemoria, upprättad av den vid tiden för det inträffade tjänstgörande föredraganden å avd. M vid regemen­tets depå. I promemorian lämnades bland annat en redogörelse för det vid depån tillämpade systemet för underrättelsers utsändande i fall sådana som det nu ifrågavarande, varvid uppgavs att detta system hela tiden fungerat utan anmärkning utom i fråga om meddelandet angående Lindbloms hem­förlovning. Översten Berggren åberopade den nämnda promemorian och framhöll därjämle, att enär Lindblad samtidigt som han fungerat såsom chef för personalavdelningen även varit depåchef och i denna egenskap haft till­gång till samtliga erforderliga handlingar, förhandenvarande utvägar icke syntes hava anlitats för erhållande av fältpostnumret till Lindbloms kompani.

Överbefälhavaren anförde i sitt utlåtande, att personalavdelningen vid re­gementets depå otvivelaktigt begått ett fel, då meddelande, som avsett ifråga­varande kompani, sänts till fältregementet, att ett sådant misstag vore för­klarligt med hänsyn till det mycket stora antal ärenden, som personalavdel­

57

ningen vid ifrågavarande tidpunkt haft att expediera, samt att det syntes bero på det ringa intresse, Lindblom själv och hans arbetsgivare visat, att fe­let icke blivit tidigare rättat.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsman- nen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 29 april 1941 följande:

Av vad sålunda i ärendet förekommit framginge att Lindblom i följd av felaktig expediering av en den 20 juni 1940 given generalorder örn hans hem- förlovning kvarhållits i militärtjänst till den 6 september 1940, att felet i fråga om expedieringen begåtts vid personalavdelningen vid regementets depå samt att Lindblad, vilken i sin egenskap av chef för personalavdelningen hand­lagt ärendet örn orderns vidarebefordran, vore för felet ansvarig. Väl förelåge, såsom i avgivna yttranden anförts, anledning att anse det av Lindblad begångna tjänstefelet såsom ringa med hänsyn till det stora antal ärenden han såsom chef för avdelningen haft att handlägga, men då enskild rätt genom felet förnärmats, funne militieombudsmannen sig icke kunna undgå att bringa må­let under domstols prövning. Militieombudsmannen uppdroge därför åt äm­betet att vid den krigsdomstol, under vilken Lindblad lydde, låta anhängig­göra och utföra åtal mot Lindblad och därvid yrka ansvar å honom jäm­likt lag och sakens beskaffenhet. Det ålåge åklagaren att underrätta Lind­blom örn åtalet, så att han bleve i tillfälle att mot Lindblad framställa de er­sättningsanspråk, för vilka han kunde anse sig hava fog.

$

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Lind­blad under tilltal inför regemenfskrigsrätten vid Södermanlands regemente under yrkande om ansvar å honom enligt 130 § strafflagen för krigsmak­ten för vad militieombudsmannen i målet lagt Lindblad till last. Lindblom inställde sig vid krigsrätten samt yrkade ersättning av Lindblad för minskad arbetsförtjänst med tillhopa 300 kronor. Lindblad bestred varje ersättnings­skyldighet.

Regemenfskrigsrätten meddelade utslag i målet den 26 juni 19bl och ut­lät sig därvid:

I målet vore utrett och styrkt, att Lindblom i följd av felaktig expediering av en den 20 juni 1940 given generalorder om hans hemförlovning den 25 juni samma år kvarhållits i militärtjänst till den 6 september 1940, att felet i fråga om expedieringen begåtts vid personalavdelningen vid regementets depå samt att Lindblad, vilken i sin egenskap av chef för personalavdelningen handlagt ärendet örn orderns vidarebefordran, vore för felet ansvarig. Med hänsyn till omständigheterna finge det av Lindblad begångna tjänstefelet an­

58

ses som ringa. På grund av det anförda prövade regementskrigsrätten rättvist döma Lindblad jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse av tjänsteplikt till arrest utan bevakning två dagar. Genom den felaktiga ex­pedieringen hade vållats, att Lindblom icke kommit att utföra det arbete, som ansetts för försvaret mera angeläget än honom eljest åvilande militärtjänst­göring, utan i stället denna tjänstgöring. Detta hade för Lindblom medfört förlust. Regementskrigsrätten funne emellertid den begångna förseelsen icke vara av sådan beskaffenhet, att Lindblad därigenom ådragit sig skyldig­het att ersätta berörda förlust. Skadeståndsyrkandet kunde alltså icke bi­fallas.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

27. Befälhavare har underlåtit att i vederbörlig ordning handlägga till honom ingiven framställning som varit ställd till högre befälhavare.

I en den 5 februari 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde värnpliktige furiren nr 145 58/38 Harry Hassö följande:

Hassö, som sedan den 8 december 1939 fullgjorde militärtjänstgöring, ha­de den 21 december 1940 å bataljonsexpeditionen avlämnat en till regements­chefen ställd ansökan om hemförlovning. Därvid hade 2. bataljonsadjutan­ten framhållit, att Hassö hade små möjligheter att få sin ansökan beviljad. Emellertid hade Hassö givetvis förmodat, att hans ansökan skulle behandlas i laga ordning och vidarebefordras till regementschefen. Hassö hade därför blivit mycket förvånad då han den 25 januari 1941 från bataljonsexpeditio­nen återfått sin ansökan obehandlad med det beskedet, att ansökningen skulle vara ställd till Kungl. Majit. Enligt Hassös uppfattning hade personalen å bataljonsexpeditionen förfarit oriktigt genom att icke vidarebefordra ansök­ningen till regementschefen för prövning.

Sedan militieombudsmannen med anledning av skriften infordrat utred­ning från regementschefen, inkom denne med yttrande av bataljonschefen majoren G. Ströman ävensom med eget yttrande. Ströman anförde därvid:

I oktober 1940 hade till regementet inkommit en order att i den utsträck­ning, som med hänsyn till förbandets utbildningsverksamhet vöre möjlig, skulle hempermittering ske av sådana värnpliktiga, som före den 30 septem­ber 1940 utöver ordinarie fredstjänstgöring fullgjort viss tids tjänstgöring. Till den med ordern avsedda kategorien av värnpliktiga hade även Hassö hört. Emellertid hade av den personal, som skolat hemförlovas, övervägande de­len, däribland Hassö, varit specialutbildad. För dessa hade ersättare ej kunnat uppbringas, och de hade därför ej kunnat hempermitteras. Rege­mentschefen hade meddelat, att han beträffande nämnda värnpliktiga ej kun­de medgiva någon hempermittering. Två av dem hade ingivit ansökningar till Kungl. Majit örn uppskov och hempermittering, men ansökningarna ha­

59

de avslagits. En framställning av Ströman till chefen för armén om hemper- mittering av värnpliktiga, tillhörande nämnda kategori, hade förklarats icke föranleda någon åtgärd. På förfrågan hos regementsstabschefen, huruvida detta besked borde tolkas så, att chefen för armén överläte till vederböran­de regementschef att fatta beslut, hade lämnats till svar, att så icke vore fal­let. När Hassö den 21 december 1940 inkommit med sin ansökan hade Ströman på grund av vad han haft sig bekant rörande möjligheterna till hempermittering omedelbart skrivit på ansökningen, att den icke kunde av regementschefen bifallas samt att en eventuell ny ansökan skulle ställas till Kungl. Maj:t. Av 2. adjutanten hade Hassö, då han inlämnade sin ansökan, gjorts uppmärksam på att densamma icke kunde bifallas. Efter alla de sam­tal, som ägt rum beträffande frågan örn hempermittering, hade Hassö säker­ligen också varit införstådd med den av adjutanten uttalade åsikten. Sedan Hassö erhållit nyssnämnda meddelande hade skriften, på grund av personal­ombyte å bataljonsexpeditionen och den rådande brådskan före julen, blivit liggande obehandlad. Detta vore beklagligt, men Ströman ville framhålla, att Hassö, ehuru han dagligen besökt expeditionen, icke gjort någon förfrågan beträffande resultatet av ansökningen.

Regementschefen anförde:Hassös ansökan hade icke vidarebefordrats till regementschefen. Skälet

syntes hava varit det, att sedan Hassö underrättats om att hans ansökan tro­ligen icke kunde beviljas, ny ansökan från honom hade avvaktats. Så små­ningom hade ärendet fallit i glömska. Emellertid torde genom det felaktiga förfarandet å bataljonsexpeditionen någon skada icke hava tillskyndats Hassö.

I skrivelse till regementschefen den 4 mars 1941 anförde militieombuds- mannen därefter:

Av utredningen i ärendet framginge, att Hassö den 21 december 1940 å bataljonsexpeditionen inlämnat en till regementschefen ställd ansökan örn hemförlovning, att han därvid underrättats örn att ansökningen troligen ej kunde beviljas, att ansökningen icke vidarebefordrats till regementschefen samt att Hassö den 25 januari 1941 från bataljonsexpeditionen återfått sin ansökan med tillrådan att ställa densamma till Kungl. Maj:t. Även om det finge antagas, att Hassös ansökan icke skulle hava beviljats av regements­chefen, funne militieombudsmannen likväl Strömans underlåtenhet att vida­rebefordra ansökningen vara en tjänsteförsummelse av den beskaffenhet, att den borde i laga ordning beivras. Då det emellertid icke syntes erforderligt att saken bringades under krigsdomstols prövning hade militieombudsman­nen velat för regementschefen, som ägde disciplinär bestraffningsrätt över Ströman, anmäla denne till erhållande av bestraffning eller tillrättavisning.

* **

60

Sedan skrivelsen överlämnats till chefen för Dalregementet anmälde denne, under vars befäl Ströman dåmera ställts, i skrivelse den 28 mars 1941, att han under hänvisning till bestämmelserna i instruktion för expeditionstjäns- ten vid armén mom. 113 meddelat Ströman varning.

28. Åtal mot stabschef för det han underlåtit att vidtaga åtgärder för ut­redning av en till hans kännedom kommen olyckshändelse. Underlåten­

heten hade haft till följd att erforderlig utredning senare icke kunnatverkställas.

I en den 20 januari 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde landsfogden i Värmlands län följande:

Den 30 augusti 1940 hade i Frykeruds socken, där vid tillfället militära övningar pågått, hemmansägaren Sven Persson å allmän väg blivit påkörd av en militär motorcyklist, varvid Persson erhållit så svår kroppsskada, att han måst vårdas å sjukhus under tiden den 30 augusti—den 18 oktober 1940. Olyckshändelsen hade så gott som omedelbart av Perssons son anmälts för majoren greve Ulf T. C. Sparre, vilken tjänstgjort som stabschef vid ifrå­gavarande förband. Sparre hade beordrat bataljonsläkaren Bengt Berglund att begiva sig till olycksplatsen. Berglund hade efter undersökning av deri skadade ombesörjt, att denne transporterats till Sunne sjukstuga för vidare vård. Sparre hade förutom att sända Berglund till olycksplatsen icke vid­tagit någon åtgärd i anledning av den inträffade olyckshändelsen. Ehuru det funnits anledning antaga, att motorcyklisten färdats ovarsamt, hade Sparre ej ens sökt utreda vem motorcykilsten vore. Utredning härom syntes nu­mera ej kunna erhållas. Sven Persson torde vilja framställa skadeståndskrav. Landsfogden hade ansett Sparres underlåtenhet att verkställa utredning rö­rande olycksfallet vara så klandervärd, att saken borde bringas till militie- ombudsmannens kännedom.

Vid skrivelsen fogade handlingar rörande en polisutredning i saken ut­visade, att Sparre vid polisförhör den 9 januari 1941 uppgivit:

Han hade, då anmälan om olyckshändelsen ingått, befunnit sig 1,200 å 1,500 meter från olycksplatsen. Som den person, vilken framfört medde­landet, uppgivit, att den skadade efter påkörningen gående begivit sig till en omkring 300 meter från olycksplatsen befintlig bostad, hade Sparre bi- bragts den uppfattningen, att den påkörde icke varit mera allvarligt skadad. För att visa hjälpsamhet hade han emellertid beordrat Berglund och sjuk­vårdsmanskap till olycksplatsen. Sparre hade icke själv begivit sig dit eller sett den skadade. Senare hade emellertid Berglund rapporterat, att den på­körde icke varit svårt skadad men att Berglund likväl låtit transportera ho­nom till Sunne sjukstuga. Sparre, som vid tillfället varit fullt upptagen av de pågående militärövningarna och, som nämnt, ej trott olyckan vara av

61

allvarligare beskaffenhet, hade ej låtit efterforska vem ifrågavarande motor­cyklist vore, ej heller eljest i anledning av olyckshändelsen vidtagit någon åtgärd eller vidare tänkt på saken. Först då landsfiskalen i Kils distrikt nå­gon tid senare hemställt om åtgärd i anledning av påkörningen, hade Sparre låtit verkställa undersökning, varvid det emellertid visat sig omöjligt att ut­röna vem som påkört Persson.

Med anledning av innehållet i landsfogdens skrivelse anmodade militieom- budsmannen sekundchefen för Livregementets grenadjärer att inkomma med yttrande av Sparre.

Med skrivelse den 3 februari 1941 översände nämnde chef till militieom- budsmannen yttrande av Sparre, däri denne ytterligare framhöll vad han vid polisförhöret anfört som förklaring till sin underlåtenhet att verkställa ut­redning.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsman- nen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 5 februari 1941:

Av utredningen i ärendet framginge följande. På förmiddagen den 30 maj 1940 hade under militära övningar i Frykeruds socken inträffat en olycks­händelse i det att en militär motorcyklist påkört och skadat hemmansägaren Sven Persson i Frykåsen, vilken vid tillfället färdades å cykel. Anmälan om olyckan hade av den skadades son omedelbart gjorts till majoren Sparre, vilken var stabschef hos ledaren för övningarna. Sparre hade med anled­ning härav ombesörjt att den skadade erhöll läkarvård av bataljonsläkaren Berglund men hade icke vidtagit någon åtgärd för att utröna hur skadan till­gått eller ens vem den påkörande motorcyklisten var. Senare på dagen eller möjligen först påföljande dag hade Berglund anmält för Sparre att den ska­dade blivit förd till sjukstuga för erhållande av vård. Ej heller denna an­mälan hade föranlett Sparre att verkställa erforderlig utredning i ärendet. Det torde oansett de av Sparre anförda omständigheterna hava ålegat honom att omedelbart efter det anmälan örn olyckshändelsen ingått söka utreda vem som påkört Persson och sedan utan onödigt dröjsmål verkställa fullständig utredning beträffande olyckshändelsen eller anmäla förhållandet för högre chef. Den försummelse att fullgöra tjänsteplikt, vartill Sparre således finge anses hava gjort sig skyldig, funne militieombudsmannen, särskilt med hän­syn till de skadeståndsanspråk som av olyckshändelsen kunde föranledas, vara av den allvarliga beskaffenhet, att den borde i laga ordning beivras. Militieombudsmannen uppdroge därför åt ämbetet att vid den krigsdomstol under vilken Sparre lydde anhängiggöra och utföra åtal mot Sparre och där­vid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

*

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet .ställa Sparre under tilltal vid regementskrigsrätten vid Livregementets grenadjärer under

62

yrkande om ansvar å honom enligt 130 § strafflagen för krigsmakten för för­summelse i fullgörande av tjänsteplikt. Vid regementskrigsrätten företeddes protokoll vid förhör med ett flertal värnpliktiga vilka tjänstgjort såsom mo- torcykelordonnanser vid ifrågavarande förband. Vid dessa förhör hade klar­het icke vunnits örn vem som skadat Persson.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 5 juni 19ål och utlät sig därvid:

Genom vad Sparre medgivit och vad i övrigt i målet förekommit finge anses ådagalagt, att Sparre den 30 augusti 1940 under stridsövningar i fält mottagit underrättelse om kollision mellan en cyklist och en av militär per­sonal förd motorcykel, att Sparre i anledning därav anmodat bataljonsläka­ren Berglund att tillse den skadade, att Sparre senare erhållit underrättelse att den skadade förts till Sunne sjukstuga, men att Sparre underlåtit vid­taga ytterligare åtgärd för utredning om olycksfallet. Regementskrigsrätten funne Sparres sistnämnda underlåtenhet vara att anse såsom försummelse i fullgörande av honom åliggande tjänsteplikt, men funne omständigheterna synnerligen mildrande. Regementskrigsrätten prövade förty rättvist döma Sparre att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse i full­görande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i en dag.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

29. Hemvärnsområdesbefälhavare har överskridit sina befogenheter genom att avskeda hemvärnsmän m. m.

Såsom ombud för hemvämsmannen J. W. Lindberg och sju andra hem­värnsmän anförde juris utriusque kandidaten Einar Gösling i Stockholm i en den 17 december 1940 hit inkommen skrift följande:

Nyssnämnda hemvärnsmän tillhörde Maria—Högalids hemvärnsområde, för vilket arkitekten C. R. Lindström vore befälhavare. Dennes son löjt­nanten i Dalregementets reserv L. Lindström vore anlitad som instruktör vid ifrågavarande hemvärnsförband. Hemvärnsmännen hade den 8 no­vember 1940 tillställt befälhavaren en skrift, däri de påtalade vissa miss­förhållanden beträffande övningarnas bedrivande och förklarade sig, för den händelse rättelse icke åvägabragtes, anmäla sitt utträde ur hemvärnet. Dessutom hade de tillställt hemvärnskretsbefälhavarens adjutant, majoren Winge, en avskrift av nämnda skrift. Med anledning av skriften hade de mottagit kallelse att å angiven tid den 15 november 1940 inställa sig å hem- värnsområdesbefälhavarens expedition för att dryfta de i skriften berörda frågorna. Fyra av dem hade inställt sig å utsatt tid och plats. De hade emel­lertid icke blivit mottagna av befälhavaren utan i stället av löjtnanten Lind­

63

ström. Denne hade börjat sammankomsten med att uppläsa en kompani­order, enligt vilken samtliga hemvärnsmän, som undertecknat skriften, vore avskedade. Därefter hade han i ett till hemvärnsmännen riktat strafftal be­skyllt dem för att hava gjort sig skyldiga till grovt brott mot krigslagarna genom att tillställa kretsbefälhavarens adjutant en avskrift av skriften samt förklarat dem vara landsförrädare och sådana individer, som föranlett neder­laget för Polen och Norge. Löjtnanten hade vidare, då det blivit tal örn heinvärnsförbandets verksamhetsområde i händelse av krig, yttrat, att denna hemlighet icke anförtrotts dem, emedan de då skulle hava förrått den. Dessutom hade löjtnanten gjort det för hemvärnsmännen kränkande utta­landet, att ingen av dem kunde ladda ett gevär, och han hade förklarat sig sakna intresse för deras civila arbete, som icke finge utgöra hinder för hemvämsutbildningens bedrivande. Anförandet hade avslutats med yttran­det, att hemvärnsmännen liknade käringar, som bäst passade att sitta vid spisen och prata »skit». Ett försök från en av hemvärnsmännen att fram­föra sina synpunkter avbröts med ett »Tig karl!», varefter samtliga formligen blevo utkörda ur lokalen.

Sedan militieombudsmannen från hemvärnschefen infordrat utredning i ärendet, översände denne med skrivelse den 17 januari 1941 yttrande av löjtnanten Lindström ävensom protokoll över förhör med hemvärnsområdes- befälhavaren Lindström samt befäl och manskap inom förbandet.

Hemvämsområdesbefälhavaren Lindström uppgav vid förhör inför överste­löjtnanten A. Sandmark:

Han hade den 15 november 1940 klockan 19, till vilken tid de missnöjda hemvärnsmännen kallats att inställa sig å expeditionslokalen, befunnit sig därstädes, men ingen av de kallade hade inställt sig. Detta hade berott där­på, att hans son, honom ovetande, samlat de tillstädeskomna hemvämsmän- nen i den bredvid expeditionen belägna förrådslokalen. Löjtnanten hade icke haft något uppdrag att å hemvärnsområdesbefälhavarens vägnar behandla de frågor, som stodo i samband med den gjorda anmälan. Den kompani­order, som löjtnanten, hemvämsområdesbefälhavaren ovetande, kommit över och uppläst för hemvärnsmännen, hade innehållit, att vissa uppräknade hem­värnsmän utgått ur hemvärnet. Bland de uppräknade hade varit samtliga de, som i skriften till hemvämsområdesbefälhavaren anmält sitt utträde, med undantag för en hemvärnsmän Sjöblom, som ringt upp befälhavaren och sagt sig icke vilja vara med bland anmälarna. Vid avfattandet av kompani­ordern hade befälhavaren förbisett, att Lindberg varit anställd genom kontrakt och således om sitt utträde måst göra framställning till vederbörande in- skrivningsbefälhavare. Sjöblom hade också varit anställd genom kontrakt. Beträffande de övriga missnöjda hemvärnsmännen, vilka icke varit kon- trakterade, ansåge sig befälhavaren hava varit oförhindrad att bevilja dem utträde. Under den tid de tillstädeskomna hemvärnsmännen varit samlade i förrådslokalen, hade befälhavaren icke besökt lokalen i vidare mån än att han från dörröppningen frågat efter kompaniadjutanten E. V. Gille. Iian hade således icke den 15 november 1940 sammanträffat med hemvärnsmän-

64

nen, och han hade därefter icke vidtagit några åtgärder för att höra dem, som låtit ingiva klagoskriften. Eftersom han varit okunnig om att kompani­ordern upplästs hade han ansett sig oförhindrad rätta felaktigheten däri ge­nom att utfärda en ny order, däri Lindbergs namn icke förekommit, samt den 18 november 1940 meddelat de övriga, som anmält sitt utträde, bifall därtill. Samma dag hade han till hemvärnskretsbefälhavarens adjutant an­mält, att de, som anmodats inställa sig till sammanträdet å expeditionen, uraktlåtit detta. Den 20 november 1940 hade han ingått till vederbörande inskrivningsbefälhavare med anhållan, att kontrakten för Lindberg och Sjöblom måtte hävas.

Sandmark lämnade följande kompletterande upplysningar till förhörspro­tokollet:

Med anledning av hemvärnsområdesbefälhavarens till inskrivningsbefäl- havaren inkomna framställning om hävande av Lindbergs och Sjöbloms kon­trakt, hade inskrivningsbefälhavaren anmodat dem att, därest de fortfarande önskade utträda ur hemvärnet, till honom ingiva skriftlig anmälan därom. Någon sådan hade sedan icke inkommit till inskrivningsbefälhavaren. Lind­berg och Sjöblom kvarstode således i hemvärnet.

Sedan klagandena beretts tillfälle taga del av den från hemvämschefen in­komna utredningen, inkommo de med en skrift, däri de dels framställde an­märkningar beträffande hemvärnsområdesbefälhavarens sätt att sköta ex- peditionsgöromål och uppgåvo, att till följd av hans vid flera tillfällen oba­lanserade uppträdande vid befälsföring många av hemvärnsmännen utträtt ur organisationen, dels i anslutning till tidigare klagomål anförde bland annat följande:

De ansåge det uppenbart, att löjtnanten handlat i samförstånd med sin fa­der, vilken för övrigt under sammankomsten öppnat dörren till förrådsloka- len och frågat efter en av de närvarande, samt att löjtnantens anförande haft karaktären av ett strafftal med anledning av den till hemvärnsområdesbefäl- havaren ingivna skriften. Den 17 januari 1941 hade Sjöblom och Lindberg från hemvärnsområdesbefälhavaren erhållit telefonmeddelande, att därest de önskade kvarstå i hemvärnet, så skulle de underteckna en handling, som han i så fall komme att tillställa dem. De mottogo sedan nämnda handling, enligt vilken de med återtagande av sitt yrkande skulle anhålla att få kvarstå som medlemmar. I

I skrivelse den 31 mars 1941 till befälhavaren för Stockholms inskrivnings- område anförde militieombudsmannen därefter följande:

I ärendet vore följande utrett. Hemvärnsområdesbefälhavaren i Maria— Högalids hemvärnsområde i Stockholm, arkitekten C. R. Lindström, hade genom kompaniorder den 15 november 1940 meddelat avsked åt fem av de sex hemvämsmän som i skrivelse den 5 november 1940 framställt vissa er­inringar mot verksamheten inom hemvämsområdet. Sedan C. R. Lindström erfarit, att bland de fem avskedade en varit anställd med kontrakt, hade han

65

utfärdat ny kompaniorder om avskedet, vari den kontraktsanställdes namn icke förekom. Jämlikt 10 § i hemvärnskungörelsen avgjordes frågor om an­tagande och avskedande av hemvärnsmän av vederbörande inskrivningsbe- fälhavare. Att i detta författningsrum endast omförmäldes avsked för hem­värnsmän, som antagits medelst kontrakt, kunde givetvis icke berättiga hem- värnsområdesbefälhavaren att avskeda hemvärnsmän, med vilka kontrakt ännu icke ingåtts. Genom sin berörda åtgärd hade C. R. Lindström uppen­barligen överskridit sina befogenheter. Ehuru de ifrågavarande hemvärns- männen enligt kallelse av C. R. Lindström inställt sig å kompanilokalen den 15 november 1940, hade C. R. Lindström icke vidtagit någon åtgärd för att höra dem angående deras anmärkningar. Det vöre utrett, att C. R. Lindström besökt förrådslokalen medan hans son sistnämnda dag hållit sitt i ärendet omförmälda yttrande till hemvärnsmännen. Han kunde sålunda icke vara okunnig örn vad där förekommit och framför allt icke om att hemvärnsmän­nen kommit tillstädes för det ändamål, vartill de kallats. G. R. Lindströms uppgift att hans son icke handlat i samförstånd med honom syntes på grund härav och av vad i ärendet i övrigt förekommit icke förtjäna tilltro. Genom sin uppenbara underlåtenhet att genom inskridande söka råda bot på det inom förbandet uppkomna missnöjet hade C. R. Lindström visat sig föga vuxen sin uppgift som hemvämsområdesbefälhavare, Med hänsyn till vikten av att hemvärnsrörelsen handhades med största omsorg och oväld hade mi- litieombudsmannen ansett sig icke kunna underlåta att beivra det oförstånd och den oskicklighet i tjänsten, som C. R. Lindström i förevarande fall åda­galagt. Då det emellertid icke syntes erforderligt, att saken bringades under domstols prövning, hade militieombudsmannen velat för inskrivningsbefäl- havaren, som ägde disciplinär bestraffningsrätt över C. R. Lindström, anmäla denne till erhållande av bestraffning eller tillrättavisning.

*

I skrivelse den 25 april 1941 anmälde inskrivningsbefälhavaren att han samma dag meddelat C. R. Lindström varning för oförstånd i tjänsten även­som att Lindström på därom gjord ansökan entledigats från befattningen såsom hemvämsområdesbefälhavare.

30. Åtal mot tygmästare i fästning för försummelse i fråga örn anskaffandeav viss materiel m. m. I

I en den 9 januari 1941 till militieombudsmannen inkommen skrift anmäl­de kaptenen Gustaf Bernhardt tygmästaren i Karlskrona fästning överste­löjtnanten Alfred Sjöqvist för tjänsteförsummelse i olika hänseenden. Sedan utredning verkställts, uppdrog militieombudsmannen i skrivelse till över-

5—A18761. Militieombudsmannens ämbetsberällelse.

66

krigsfiskalsämbetet den 7 juni 1941 åt ämbetet att ställa Sjöqvist under till­tal för tjänstefel bestående i försummelse beträffande anskaffande av tänd- spetsar till vissa kulsprutor, försummelse beträffande bortflyttning av ett parti sprängämnen och försummelse beträffande anskaffning av viss övnings- materiel.

* *

%

Till fullgörande av det sålunda erhållna uppdraget lät överkrigsfiskals- ämbetet ställa Sjöqvist under tilltal vid regementskrigsrätten vid Karlskrona kustartilleriregemente under yrkande om ansvar å honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad han enligt åtalsinstruktionen låtit komma sig till last. Sjöqvist bestred åtalet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 10 september 1941 och anförde därvid bland annat:

Vad anginge åtalet mot Sjöqvist för försummelse beträffande anskaffning av viss övningsmateriel vittnade visserligen det sätt varpå ifrågavarande ären­de behandlats örn brister hos tygförvaltningen, men med hänsyn till omstän­digheterna i målet funne krigsrätten dock Sjöqvist icke vara övertygad om att hava vid behandling av ifrågavarande ärende gjort sig skyldig till förfa­rande av beskaffenhet att för honom medföra ansvar. I övrigt prövade krigs­rätten rättvist på det sätt bifalla åtalet att Sjöqvist jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten dömdes att för vad han låtit komma sig till last undergå arrest utan bevakning i tre dagar. I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 24 september 1941 uppdrog mi- litieombudsmannen åt ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget och därvid yrka att Sjöqvist måtte ådömas strängare straff. I skrivelsen anförde militieombudsmannen följande:

Vid bedömandet av svårhetsgraden av de brott till vilka Sjöqvist gjort sig skyldig syntes vissa omständigheter böra tillmätas större betydelse än som, av det utmätta straffet att döma, vid krigsrätten skett. Såsom tygmästare i Karlskrona fästning vore Sjöqvist anförtrodd en post av synnerlig vikt för fästningens hela stridsberedskap. Under tid som vore aktuell i målet hade förstärkt försvarsberedskap varit rådande och läget hade varit sådant, att ingenting bort eftersättas som varit ägnat att sätta fästningens besättning i stånd att möta ett anfall som kunnat vara omedelbart förestående. Till följd av försummelser av den art som Sjöqvist låtit komma sig till last hade upp­offringar och ansträngningar, som underordnad personal och andra måst underkasta sig för stridsberedskapen, kommit att förfela sitt ändamål. Detta förhållande hade varit klart för Sjöqvist. Det borde likaledes ha varit för denne uppenbart, att snabba och effektiva åtgärder från hans sida varit på­kallade. Krigsrätten hade i sitt utslag upptagit, att det icke kunde anses ur­säktligt, att Sjöqvist icke varit i stånd att anskaffa de ifrågakomna tänd- spetsarna. Med anledning härav kunde det erinras att motiven til! Sjöqvist»

67

handlingssätt icke blivit fullt klarlagda. Verklig oförmåga torde det dock icke ha varit fråga om. I stället syntes det förhålla sig så, att Sjöqvist sak­nat den rätta viljan och intresset att fullgöra alla de plikter som följt av det rådande läget. Man kunde ej helt bortse från den möjligheten, att Sjöqvist låtit det mindre goda förhållandet mellan honom samt den person som till militieombudsmannen insänt den anmälan, vilken ledde till åtalet, prägla hans behandling av vissa ärenden. Vid målets avgörande borde det slutligen också beaktas, att Sjöqvist icke syntes vilja erkänna, att det brustit vid ärendenas handläggning. En väsentlig skärpning av straffet syntes vara nöd­vändig för att rättelse skulle vinnas samt för att påföljden skulle svara mot brottet och mot de straff som ådömdes krigsmän i mindre betydelsefulla be­fattningar för försummelser och oförstånd. Tillräckliga skäl att överklaga krigsrättens utslag såvitt talan mot Sjöqvist för försummelse beträffande an­skaffning av viss övningsmateriel ogillats syntes ej föreligga.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

68

31. Åtal mot batterichef för felaktigt bestyrkande av ansökan omfamiljebidrag.

Av en den 19 mars 1941 till militieombudsmannen inkommen skrivelse från Västerås stads familjebidragsnämnd och därvid fogade handlingar framgick följande:

Nuvarande landstormsfänriken Sten Frödin inryckte den 9 april 1940 så­som värnpliktig vid ett luftvärnsbatteri. Efter egen ansökan den 14 april 1940 fredskonstituerades Frödin den 25 i samma månad av militärområdesbefäl- havaren i östra militärområdet till landstormsfänrik från och med den 1 maj 1940. Frödin underrättades om konstitueringen den 27 april 1940 och erhöll därvid tillika meddelande att han därefter tillhörde arméns reservpersonal.1 en å fastställt formulär A upprättad, den 26 maj 1940 dagtecknad ansökan begärde Frödin familjepenning och bostadsbidrag för sin hustru Vera Kris­tina Frödin och sin dotter Britta. Frödin upptog därvid i mom. 2 a) i formulä­ret till deklaration, avseende tidpunkten då den värnpliktige inryckt till tjänst­göring, såsom inryckningsdatum den 9 april 1940, men angav icke den för­ändring i hans tjänstgöringsförhållanden, som inträtt den 1 maj. I mom. 2 b), avseende den värnpliktiges månadslön enligt krigsavlöningsreglementet och den tjänsteställning på grund av vilken avlöningen utgår, uppgav Frödin så­som sin tjänsteställning landstormsfänrik, men ifyllde icke något belopp för månadslönen. Deklarationen bestyrktes i fråga om uppgifterna under mom.2 a) och b) den 3 juni 1940 av kaptenen Oskar I. Erikson i hans egenskap av chef för batteriet. Erikson intygade därvid tillika enligt formulärets ly­delse att »den värnpliktige inryckt till sådan tjänstgöring att krigsfamilje- bidragsförordningen därunder är tillämplig». Ansökningen inkom till nämn­den den 7 juni 1940 och bifölls den 14 i samma månad'. I augusti 1940 erfor emellertid nämnden, att Frödin vöre fredskonstituerad till landstormsfänrik och således från och med den 1 maj 1940 icke längre berättigad till familje­bidrag. Nämnden hade till tidpunkten för upptäckten härav till Frödin orik­tigt utbetalt 445 kronor 60 öre. Nämnden anhöll i sin skrivelse till militieom­budsmannen att enär Frödin icke kunnat förmås till uppgörelse med nämn­den örn återbetalning av det av honom oriktigt uppburna beloppet, åtgärder vartill skäl kunde finnas måtte vidtagas mot Frödin och dem av hans förmän, som kunde anses ansvariga för att ansökningen om familjebidrag till nämn­den ingivits utan uppgift om arten av Frödins konstituering.

Vid en av nämnden föranledd utredning — före dess anmälan till militie­ombudsmannen — anförde Erikson:

Frödin hade inkallats till tjänstgöring som värnpliktig den 9 april 1940. Den 1 maj 1940 hade Frödin enligt egen utsago blivit krigskonstituerad till värnpliktig landstormsfänrik. Något meddelande angående denna konstitue­ring hade icke kommit förbandschefen tillhanda. Den 26 maj 1940 hade Frö­din inlämnat ansökan örn familjebidrag. Av ansökningen hade framgått att

69

han var värnpliktig fänrik. Någon anledning för Erikson att närmare under­söka huruvida Frödin var krigskonstituerad' värnpliktig fänrik eller fredsr konstituerad hade Erikson icke ansett föreligga, alldenstund han såsom mångårig kursledare för landstormsofficerskurser hade kännedom örn, att landstormsofficerare icke fredskonstituerades annat än den 1 januari varje år, och då Frödin själv hade den uppfattningen att han var krigskonstituerad värnpliktig fänrik insändes familjebidragshandlingen den 3 juni 1940. Då Erikson emellertid senare erfor att Frödin erhöll lön lika med fredskonstitue- rad landstormsfänrik insände han den 17 augusti 1940 till depåchefen med­delande härom.

Sedan militieombudsmannen infordrat Eriksons yttrande i vissa hänseen­den, inkom sådant yttrande den 19 april 1941. Erikson anförde däri bland annat:

Erikson hade grundat sitt antagande att Frödin vore krigskonstituerad dels därpå att han i egenskap av mångårig kursledare för landstormsofficerare haft kännedom om att fredskonstituering av landstormsofficerare brukat äga rum den 1 januari varje år och att Frödin inryckt till tjänstgöring såsom värnplik­tigt underbefäl, dels därpå att Frödin för sin ansökan begagnat formulär, som endast vore avsett för värnpliktiga, och däri angivit inskrivningsnummer i överensstämmelse med vad som vore brukligt för värnpliktig personal. Att Erikson icke tillsett att ansökningsformuläret blivit fullständigt ifyllt hade berott på förbiseende i följd av den stora anhopningen av expeditionsgöromål 1 samband med förbandets uppsättande och utrustning under kritiska för­hållanden. Frödin hade av Erikson tillfrågats angående arten av sin konsti- tuering och därvid uppgivit sig vara krigskonstituerad. Erikson hade i övrigt grundat sitt å ansökningshandlingen tecknade intyg på inmönstringsrullan och Frödins värnpliktshandlingar.

I en den 24 mars 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skri­velse återkallade nämnden sin anmälan under uppgift att Frödin till fullo återbetalt vad han oriktigt uppburit. I

I en den 7 juni 1941 dägtecknad instruktion för åtal mot Erikson anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet förekommit, föl­jande:

Av krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940 franninge, att den­samma — med bortseende från den här betydelselösa bestämmelsen i 29 § — hade avseende allenast å värnpliktiga. Det använda formuläret för ansökan utvisade jämväl att detsamma endast vore avsett för värnpliktiga. Det före- fölle osannolikt, att Frödin sedan han på egen ansökan konstituerats till landstormsfänrik skulle hava svävat i okunnighet om arten av konstituering- en så mycket mera som han samtidigt med underrättelseir örn konstituering- en erhållit meddelande örn att han därefter tillhörde arméns reservpersonal. Den omständigheten att Frödin icke ifyllt beloppet för den honom tillkom-

70

mande månadslönen syntes jämväl tyda på att Frödin icke varit i god tro ifråga om sin rätt till familjebidrag. Medan månadslönen för krigskonstitue- rad fänrik uppginge till 60 kronor, uppginge den fredskonstituerad' fänrik tillkommande månadslönen till omkring 300 kronor. Visserligen hade måhända Frödin vid tidpunkten för ansökningens underskrivande ännu icke uppburit månadslönen för maj, men innan ansökningen den 3 juni 1940 försågs med intyg av Erikson, hade Frödin erhållit månadslönen. På direkt av ansök­ningen föranledd fråga av Erikson om arten av konstitueringen hade Frödin ändå sagt sig vara krigskonstituerad. Det syntes sålunda som om Frödin mot bättre vetande eller i varje fall av grov vårdslöshet lämnat oriktiga upp­gifter till stöd för sin ansökan om familjebidrag. Då Frödins åtgöranden icke skett i och för hans tjänst, såge militieombudsmannen sig emellertid förhind­rad vidtaga åtgärd mot honom. — Erikson hade vid meddelandet av sitt i an­sökningshandlingen tecknade bestyrkande och intyg varit medveten om be­tydelsen av huruvida Frödin varit krigs- eller fredskonstituerad. I stället för att kontrollera ansökningens riktighet i detta hänseende hade han nöjt sig med att fråga Frödin om förhållandet. Ehuru Frödin vid tiden för Eriksons handläggning av ärendet redan uppburit månadslön såsom fänrik och Erikson genom inhämtande av upplysning angående månadslönens storlek haft möj­lighet att kontrollera arten av Frödins konstituering — han hade enligt vad han själv uppgivit sedermera upptäckt det begångna felet, då han observerade storleken av den av Frödin utkvitterade lönen — hade Erikson underlåtit tillse att ansökningen kompletterades i avseende på uppgift om månadslönen. Erikson hade genom sitt bestyrkande av ansökningen utan kontrollering gjort sig skyldig till försummelse i sin tjänst. — På grund av det anförda upp- droge militieombudsmannen åt vederbörande åklagare att vid den krigs- domstol, under vilken Erikson lydde, anhängiggöra och utföra åtal mot Erikson och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaf­fenhet.

* *

*

Sedan instruktionen överlämnats till befälhavaren för örebro försvars­område hänsköts målet av denne till regementskrigsrätten vid Livregementets grenadjärer. Vederbörande krigsfiskal yrkade vid krigsrätten ansvar å Erik­son jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse i tjänsten och åberopade därvid vad militieombudsmannen anfört i åtalsinstruktionen.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 8 juli 1941 och utlät sig därvid:Enär genom vad Erikson erkänt och vad för övrigt i målet förekommit

vore utrett, att Frödin den 25 april 1940 konstituerats till landstormsfänrik från och med den 1 maj 1940, att å. den militärområdesorder vari konstitue­ringen intagits uppgivits att Frödin fredskonstituerats till landstormsfänrik från och med den 1 maj 1940, att Frödin den 26 maj 1940 till Erikson såsom batterichef ingivit en å fastställt formulär tecknad ansökan örn familjebidrag,

71

att Frödin i punkt 2 b av nämnda formulär angivit sig vara fänrik men icke lämnat någon uppgift angående sina löneförmåner samt att Erikson genom ett den 3 juni 1940 å ansökningen tecknat bestyrkande vitsordat såväl att Frödin inryckt till sådan tjänstgöring att krigsfamiljebidragsförordningen därunder vore tillämplig som ock riktigheten av Frödins ovannämnda under punkt 2 b lämnade uppgifter. På grund av ansökningen hade Frödin bevil­jats familjebidrag och härutinnan uppburit 445 kronor 60 öre, vilket belopp han sedermera återbetalat till vederbörande familjebidragsnämnd. Vid ut­färdande av sitt bestyrkande hade Erikson underlåtit att kontrollera riktig­heten av Frödins uppgift att han vore värnpliktig landstormsfänrik ävensom att komplettera ansökningen med uppgift å Frödins militära löneförmåner. På grund härav prövade regementskrigsrätten rättvist jämlikt 130 § straff­lagen för krigsmakten döma Erikson för försummelse i tjänsten att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

32. Åtal mot försvarsområdesbefälhavare för missbruk av tjänstebil. I

I en den 13 november 1940 till militieombudsmannen inkommen skrift uppgav redaktören Tage Jönsson i Halmstad, att översten A. Uggla under hela sommaren 1940 regelbundet skulle hava färdats i tjänstebil mellan Halmstad och en golfbana utanför staden. Med anledning av nämnda skrift inkom Uggla den 22 november 1940 med infordrat yttrande, däri han an­förde:

Han hade under sina inspektioner, då tid därtill givits, vid enstaka tillfällen gjort ett par timmars uppehåll vid golfbanan för att spela golf. Under de nära sju månader, han varit befälhavare för Halmstads försvarsområde, hade det inträffat omkring tio gånger. Golfbanan läge omedelbart intill platsen för de av Uggla företagna inspektionerna, varför ingen extra bensin förbru­kats. Emellertid erkände Uggla, att han vid några tillfällen, efter vad han mindes tre, planerat sina inspektionsresor så, att de företagits å tider, då han kunde påräkna att å golfbanan finna någon medspelare. Uggla ansåge det vara ett tjänsteintresse, att en befälhavare förskaffade sig den motion, som förhållandena medgåve.

Till bemötande av Ugglas yttrande inkom Jönsson den 20 februari 1941 med påminnelser, däri framhölls, att det under hela sommaren funnits buss­förbindelse mellan Halmstad och golfbanan, varför tjänstebil under inga om­ständigheter behövt användas, samt att Uggla kunnat bereda sig den motion, som han påstode sig vara i behov av, genom att företaga inspektionerna till fots.

72

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 25 februari 1941 anförde militie- ombudsmannen, efter en redogörelse för vad sålunda förekommit, följande:

Beträffande ifrågavarande av Uggla i tjänstebil företagna resor mellan Halmstad och golfbanan torde av utredningen i ärendet få anses framgå, att åtminstone flera av resorna icke varit erforderliga i och för hans tjänst utan av honom företagits endast för att han skulle bliva i tillfälle att spela golf. Som Uggla således gjort sig skyldig till otillåtet nyttjande av kronans egen­dom och hans handlingssätt icke borde lämnas utan laga beivran, uppdroge militieombudsmannen åt ämbetet att vid den krigsrätt, under vilken Uggla lydde, anhängiggöra och utföra åtal mot Uggla och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

*

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Uggla under tilltal vid regementskrigsrätten vid Södra skånska infanteriregementet under yrkande örn ansvar å honom jämlikt 100 § strafflagen för krigsmakten för det han under den tid han varit befälhavare för Halmstads försvarsom­råde vid tio olika tillfällen utan bemyndigande till eget bruk nyttjat sin tjänstebil för resor till golfbanan. Ämbetet yrkade därjämte åläggande för Uggla att ersätta kronan för bensin och för slitage å bilen med tillhopa 34 kronor 50 öre. Därest berörda yrkanden icke bleve bifallna, yrkade överkrigs­fiskalsämbetet ansvar å Uggla jämlikt 130 § samma lag för att han dels vid åtminstone tre tillfällen planerat sina inspektionsresor å söndagar så att han blivit i tillfälle att varje gång spela golf å golfbanan och för detta ändamål låtit bilen och sin tjänstechaufför vänta på sig under uppehållet och dels vid ytterligare åtminstone sju tillfällen, utan att hava planerat inspektionsresorna för att kunna spela golf, varje gång gjort några timmars uppehåll vid golf­banan samt jämväl därunder låtit bilen och tjänstechauffören vänta på sig under uppehållen.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 1 april 1941 därvid krigsrätten anförde:

Av utredningen i målet framginge, att Uggla vid samtliga de resor med tjänstebil som han under ifrågavarande tid företagit till golfbanan verkställt inspektioner, att Uggla vid omkring tio tillfällen i anslutning därtill spelat golf, samt att Uggla vid omkring tre av dessa tillfällen planerat inspektionsre­sorna så, att de företagits å söndagar, då han kunnat påräkna att å golfbanan finna någon medspelare. Det hade emellertid icke visats, att någon av resor­na företagits enbart eller huvudsakligen för att bereda Uggla tillfälle att idka golfspel, och av vad de i målet avhörda vittnena upplyst framginge, att den omständigheten, att Uggla i samband med vissa av resorna besökt golfbanan, icke föranlett, att bilen framförts längre vägsträcka än om sådant besök ej ägt rum. På grund härav kunde Uggla ej anses hava gjort sig skyldig till för­

73

farande av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar eller ersättnings­skyldighet. Krigsrätten prövade förty rättvist ogilla överkrigsfiskalsämbetets i målet förda talan.

I skrivelse till militärområdesbefälhavaren den 15 april 1941 anhöll militie- ombudsmannen om utlåtande huruvida det med hänsyn till såväl samtliga försvarsområdesbefälhavarens uppgifter som arten av de ifrågavarande mili­tära anläggningarna kunde anses hava varit av omständigheterna påkallat att inspektioner företagits av försvarsområdesbefälhavaren så ofta som utred­ningen gåve vid handen.

Sedan skrivelsen överlämnats till arméfördelningschefen, avgav denne det utlåtandet att det syntes honom att en—två resor i veckan kunde hava varit av omständigheterna påkallade.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt överkrigsfiskalsämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över krigsrättens utslag under yrkande om bi­fall till den vid krigsrätten förda talan, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 17 maj 1941 ämbetet att till utveckling av besvären i krigshov­rätten anföra följande:

Krigsrätten hade i det överklagade utslaget anfört, att det icke visats, att någon av de i målet ifrågakomna resorna företagits enbart eller huvudsakli­gen för att bereda Uggla tillfälle att idka golfspel samt att det franninge av de i målet avgivna vittnesmålen att den omständigheten att Uggla i samband med vissa av resorna besökt golfbanan icke föranlett, att hans tjänstebil fram­förts längre vägsträcka än örn sådant besök ej ägt rum. Häremot ville militie­ombudsmannen göra gällande att det av Ugglas medgivande, att han vid någ­ra tillfällen planerat sina inspektionsresor så att de sammanfölle med tider, då han kunde beräkna att få någon medspelare, d. v. s. på söndagar, torde framgå att resorna näppeligen alltid varit påkallade av inspektionerna utan huvudsakligen motiverats av golfspelet. Militieombudsmannens övertygelse att så varit förhållandet hade icke rubbats av den utredning i målet som in­förskaffats efter det att krigsrätten meddelat sitt utslag. Av den omständig­heten att, allmänt bedömt, så täta inspektionsresor varit påkallade följde gi­vetvis icke att de resor Uggla företagit varit påkallade av inspektionshänsyn. Tjänslemomenlet hade i vart fall icke varit mera framträdande än att resorna stundom planerats efter golfspelets krav i stället för efter tjänstens. Även örn häremot skulle från Ugglas sida anföras att det, sett ur tjänstens synpunkt, icke vore av någon betydelse örn inspektionsresorna förlagts till vardagar eller söndagar och att effektiviteten av inspektionerna sålunda icke skulle hava blivit lidande genom att hänsynen lill golfspelningen blivit bestämmande för inspektionernas förläggande, måste likväl ett sådant sammankopplande av privata nöjen med tjänsteangelägenheter anses i hög grad olämpligt. Att där­av hos allmänheten kunde uppkomma den föreställningen att vederbörande chef till sin egen fördel missbrukade de resurser, över vilka han i tjänsten förfogade, franninge av förevarande måls uppkomst. Därvid vore särskilt

74

att beakta, att ifrågavarande bilresor företagits under tid då på grund av de stränga drivmedelsrestriktionerna många näringsidkare allvarligt hindrades i sina yrken och lede svåra förluster.

Krig shov rätten meddelade utslag på besvären den 19 september 1941 och fann därvid ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

33. Åtal mot fartygschef för bristande tillsyn över fartygets marketenteri m. m.

Sedan förre flaggkorpralen Gustav Jansson inför fältkrigsrätten vid kust­flottan ställts under tilltal för förskingring m. m., erhöll militieombudsman- nen på begäran handlingarna i målet. Av dessa handlingar framgick, att all­allvarliga missförhållanden förefunnits vid förvaltningen av marketenteriet å lasarettsfartyget Prins Carl. Med anledning härav verkställdes ytterligare utredning. Av handlingarna framgick följande:

Å lasarettsfartyget Prins Carl fanns före den 1 juni 1940 fullständig marketenterirörelse icke anordnad. Genom skeppsorder den 12 mars 1940, då fartyget ingick i kustflottan, hade fartygschefen kaptenen i flottans reserv H. Edvinsson anbefallt att redogöraren å fartyget finge för egen räkning och risk samt till skäliga priser bedriva försäljning av tobaks varor, toalett­artiklar och dylikt.

Sedan chefen för trängavdelningen, som ansåg att marketenterirörelsen på grund av sitt omfång borde anordnas i överensstämmelse med marinför­valtningens föreskrifter, anmodat avdelningsintendenten att med fartygs­chefen föranstalta om erforderliga åtgärder, föreslog avdelningsintendenten, att marketenterirörelsen skulle anordnas i överensstämmelse med nämnda föreskrifter samt att, i avvaktan på att fartyget skulle erhålla en kommen­derad officer, fartygschefen själv skulle fullgöra en marketenteriofficers åligganden.

Genom skeppsorder den 20 maj 1940 anbefallde Edvinsson med ändring av ordern den 12 mars samma år, att den av redogöraren anordnade försälj­ningen av tobaksvaror m. m. skulle upphöra från och med den 1 juni samt att Jansson från och med nämnda dag skulle tjänstgöra som marketenteri- uppbördsman och ställa sig till efterrättelse reglemente för marinen del II §§ 102 och 155 i tillämpliga delar samt vad marinförvaltningen föreskrivit rörande marketenterirörelse.

Beträffande Jansson upplystes, att han enligt kontrakt den 11 december 1939 blivit — under falskt namn — antagen såsom andra klass sjöman, att han den 11 februari 1940 konstituerats till flaggkorpral, att han ombord tjänstgjort som föreståndare för tvättinrättningen samt att han, sedan han

75

den 23 juli 1940 rymt från fartyget, den 3 augusti samma år blivit avförd ur dess rulla.

För övertagande av redogörarens resterande varulager samt för inköp av ytterligare varor erhöll Jansson ur fartygskassan ett förskott å 2,000 kro­nor, vilket belopp i sin helhet ställdes till Janssons förfogande. Jansson om- händerhade därefter marketenterirörelsen från och med den 1 juni till och med den 4 juli 1940; under tiden den 21—26 juni syntes han dock hava åt­njutit permission. Sedan Jansson den 23 juli avvikit från fartyget verkställ­des undersökning rörande marketenterirörelsen. Denna undersökning utvi­sade en brist i kassan på 1,924 kronor 92 öre. Jansson erkände, att han av marketenteriets medel tillgripit och för egen räkning förbrukat detta belopp. Han uppgav vidare, att pengarna i huvudsak gått åt till festande i Stock­holm samt att de tillgripna medlen varit förbrukade den 23 juli 1940.

Genom utslag den 19 december 1940 förklarade fältkrigsrätten Jansson saker till uppsåtlig förskingring i förening med uppsåtlig förbrytelse i tjäns­ten, varjämte Jansson för fortsatt rannsakning hänvisades till annan dom­stol.

Rörande marketenterirörelsen upplystes, att Jansson med användande av förskottet och de vid försäljningen inflytande medlen erlagt betalning för varor till marketenteriet med sammanlagt 2,273 kronor 67 öre, i vilket be­lopp ingick eh summa av 851 kronor 75 öre som Jansson erlagt för redogö­rarens resterande lager. Under utredningen anträffades icke någon å marke­tenteriet utställd obetald räkning, vilken angivits vara betald. Jansson be­rättade, att i rörelsen varje dag influtit 50—70 kronor utom å dagar, när manskapet utfått avlöning, då dagkassan kunnat uppgå till omkring 200 kronor. Sedan rörelsen kommit i gång hade Jansson betalt endast enstaka räkningar från leverantörer till marketenteriet och låtit återstående räkningar ligga obetalda.

Edvinsson uppgav, att ingen officer eller fartygsintendent varit kommen­derad ombord vid tiden för marketenteriets iordningställande och att nå­gon marketenteriofficer icke varit beordrad före den 21 juni 1940. Edvins­son hade förutsatt, att han själv skulle fullgöra marketenteriofficerens ålig­ganden i fråga om dagkassornas mottagande och kassabokens förande.

Den 20 juni 1940 tillträdde konstituerade fänriken i flottans reserv A. Öberg befattningen som kommenderad officer å fartyget. Genom skeppsor- der följande dag beordrades Öberg att tjänstgöra bland annat som marke­tenteriofficer. Enär Jansson då var permitterad, kunde avlämning ej ske omedelbart vid Öbergs tillträde av sin befattning, och avsikten var att Öberg skulle övertaga räkenskaperna i samband med månadsredovisningen för juni.

I fråga om liandhavandet av marketenteriets kassa berättade Edvinsson, att han låtit Jansson såsom marketenteriuppbördsman från fartygets kassa rekvirera ett belopp av 2,000 kronor, vilket belopp omedelbart skulle tagas i anspråk för marketenterirörelsens startande. Dessa medel, som sålunda icke kunde anses tillhöra dagkassan, hade direkt uppburits av Jansson till

76

omedelbar förbrukning. Beloppet hade bland annat skolat användas till in­lösen av redogörarens resterande varulager. Detta lager hade visat sig vara alldeles otillräckligt och marketenteriets omfattning hade beräknats bliva så stor, att avdelningsintendenten icke funnit ett förskott å 2,000 kronor orim­ligt. Andra föreskrifter än dem som upptagits i ordern den 20 maj hade icke utfärdats i anledning därav, att bestämmelserna i marinförvaltningens före­skrifter rörande marketenteri icke i alla delar kunnat tillämpas. Dock hade Edvinsson muntligen beordrat Jansson att leverera in dagkassorna. Edvins­son hade senare även muntligen påmint örn dagkassornas inlevererande. Iordningställandet av marketenteriet och inköp av varor hade fortgått under början av juni månad, samtidigt som försäljningen börjat. Då Edvinsson den 20 juni efterfrågat, om marketenteriet nu vore klart och om dagkassor kunde införväntas, hade Jansson uppgivit, att det ännu återstode en del kompletteringar av varulagret, varför inflytande medel ginge åt för nyan­skaffning, samt att marketenteriet gått med cirka 40 kronors förtjänst. Ed­vinsson hade då ånyo påmint om dagkassornas inlevererande. Enär Jansson förklarat, att dagkassorna använts till komplettering av marketenteriets varuförråd och Edvinsson vid denna tidpunkt icke haft anledning tvivla på Janssons ärlighet, hade ingen särskild åtgärd vidtagits för en tillfredsstäl­lande kassakontroll. Jansson hade vid Edvinssons återkommande fråga an­gående dagkassan förklarat, att några dagkassor icke funnits, vilka svar på grund av rådande omständigheter icke förefallit Edvinsson anmärknings­värda. Föreskriften att dagkassorna först måste inlevereras och tagas till uppbörd samt därefter användas till utgifter, hade vid ifrågavarande till­fälle varit för Edvinsson obekant.

Jansson upplyste, att han städse haft de i marketenterirörelsen influtna medlen förvarade i sin plånbok tillsammans med sina egna medel.

Vidkommande marketenteriets räkenskaper anförde Edvinsson, att Jans­son beordrats att införskaffa erforderliga blanketter och att lägga upp mar- ketenteriräkenskaperna. Kassaböcker hade icke blivit förda, huvudsakligen på grund av försenande omständigheter vid formulärens anskaffande in­till tiden, då misstankarna mot Jansson väcktes. Omkring den 1 juli hade Edvinsson tillfrågat Jansson angående räkenskaperna. Jansson hade då upp­givit att blanketterna, som rekvirerats från örlogsstationen, ännu icke an­länt. Under tiden den 26 juni—den 4 juli, då Jansson varit ombord, hade avlämning skolat ske till Öberg i egenskap av marketenteriofficer i sam­band med månadsredovisningen för juni. Denna avlämning hade emeller­tid icke blivit utförd, enär Jansson alltjämt skyllt på brist på blanketter. Under tiden den 4—23 juli skaffade sig Jansson ledigt från sin tjänst. Någon avlämning av marketenteriet kom icke till stånd.

Jansson berättade, att han icke fört några räkenskaper över marketen- terimedlen utan allenast å lösa pappersblad antecknat för varje dag influtna medel.

I ärendet åberopade Edvinsson, som under cirka 20 år icke varit kom­menderad såsom fartygschef å flottans fartyg, såsom en förmildrande om­

77

ständighet, att han på grund av bristande erfarenhet i tillämpandet av de föreskrifter, som reglementen och författningar innehålla, i viss mån för­bisett de kontrollåtgärder, som skolat vidtagas. När under sådana förhål­landen oärliga och även inkompetenta underlydande skulle handhava kas­sor, kunde försnillningar lätt inträffa.

I en den 29 juli 1941 dagtecknad instruktion för åtal mot Edvinsson an­förde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad sålunda förekom­mit, följande:

Angående marketenterirörelse upptoge reglemente för marinen, del II, följande bestämmelser. Då särskilda anordningar funnes för ändamålet vid­tagna eller eljest utrymmet å fartyget det medgåve, skulle fartygschefen låta inrätta marketenteri till erforderlig omfattning enligt de föreskrifter, som härom funnes särskilt meddelade. Fartygsintendenten eller, där sådan icke funnes, annan officer skulle beordras att under sekonden utöva ledningen och tillsynen över marketenteriet samt en underofficer eller flaggkorpral att vara uppbördsman för detsamma, på sätt av marinförvaltningen föreskreves. Beträffande redovisning och kontroll över marketenterirörelsen skulle far­tygschefen ställa sig till efterrättelse av marinförvaltningen utfärdade före­skrifter. Marketenteriuppbördsman skulle ställa sig till efterrättelse av ma­rinförvaltningen utfärdade föreskrifter för marketenterirörelse (§§ 102 och 155).

I anslutning till bestämmelserna i reglemente för marinen hade marin­förvaltningen den 2 december 1938 utfärdat föreskrifter och anvisningar för marketenterirörelsen ombord å flottans fartyg. I dessa föreskrifter upp- toges följande. För utövandet av tillsynen och ledningen över fartygets mar­ketenteri skulle det åligga fartygsintendenten eller annan till detta uppdrag beordrad officer (marketenteriofficer) att under redogöraransvar förvalta och redovisa marketenteriets kassa. Marketenteriofficeren skulle tillse, att kassans medel, i den mån de icke erfordrades för löpande utgifter, innestode å för detta ändamål upplagt postgirokonto eller å postsparbanksbok eller, då sådan insättning icke kunde ske, förvarades på betryggande sätt. Därest far­tygschefen icke annorlunda bestämde, skulle marketenteriofficeren dagligen mot kvitto i dagkassaboken emottaga influtna försäljningsmedel. Marke- lenteriofficeren skulle vidare verkställa alla utbetalningar för marketente­riet. Därest icke vederbörande sjöstyrkebefälhavare därutinnan meddelat särskilda föreskrifter, skulle marketenteriofficeren enligt fartygschefens för­ordnande från lämpliga firmor infordra anbud å leverans av för marketen­teriet erforderliga varor, vilka anbud därefter skulle föreläggas fartygsche­fen för godkännande.

Vid handhavandet av marketenterirörelsen biträddes marketenteriofficeren av en marketenteriuppbördsman. Denne skulle under uppbördsmannaansvar handhava och redovisa marketenteriets växelkassa, för dagen inflytande för­säljningsmedel (dagkassan) samt varulager och inventarier. Han hade att,

78

därest fartygschefen icke annorlunda bestämt, efter slutad försäljning för dagen eller senast påföljande morgon till marketenteriofficeren inleverera influtna försäljningsmedel. Till marketenteriofficeren skulle han i god tid anmäla behovet av komplettering av varulager och efter härutinnan er­hållna direktiv verkställa upphandling.

Beträffande medel för marketenterirörelsen stadgades, att då tillfälligt behov av inköpsmedel förelåge för marketenterirörelsens bedrivande, nödigt penningförskott finge utlämnas från fartygets kassa till marketenterioffice­ren på rekvisition i vanlig ordning. Till växelkassa ägde marketenterioffi­ceren av marketenteriets medel utlämna erforderligt belopp till marketen- leriuppbördsmannen mot kvitto.

I fråga örn räkenskaper för marketenterirörelse föreskreves, att marke­tenteriofficeren för redovisningen över marketenteriets kassa skulle föra kassabok enligt fastställd blankett, samt att marketenteriuppbördsmannen över de för varje dag av rörelsen inflytande försäljningsmedlen skulle föra en dagkassabok enligt fastställd blankett. Dagkassan skulle inlevereras av marketenteriuppbördsmannen till marketenteriofficeren, som därå skulle teckna kvitto i dagkassaboken. Marketenteriets räkenskaper skulle revideras, förutom efter varje månadsavslutning, vid av fartygschefen anbefalld extra revision samt vid marketenterirörelsens upphörande.

Av de gällande föreskrifterna framginge, att den verkliga ledningen av ett fartygs marketenteri skulle tillkomma marketenteriofficeren. Frågor om inköp för marketenteriets räkning avgjordes av fartygschefen och marke­tenteriofficeren, och marketenteriuppbördsmannen ägde verkställa upphand­ling endast enligt erhållna direktiv. Marketenteriofficeren skulle förvalta marketenteriets kassa, föra kassaboken och verkställa alla utbetalningar. Marketenteriuppbördsmannen, som skulle sköta försäljningen, skulle av mar­ketenteriets medel omhänderhava allenast växelkassan samt de under da­gen inflytande försäljningsmedlen. Över dagkassorna skulle han föra dag­kassabok.

I det förevarande fallet hade särskild marketenteriofficer ej förordnats förrän den 21 juni 1940, och meningen hade varit att denne först i sam­band med månadsredovisningen för juni skulle övertaga förvaltningen av marketenteriet. Edvinsson hade uttalat, att han förutsatt att han själv under tiden dessförinnan skulle fullgöra marketenteriofficerens åligganden i avse­ende å dagkassornas mottagande och kassabokens förande. Det förskott, som från fartygets kassa utgått till marketenteriet, hade omedelbart och i sin helhet ställts till Janssons förfogande. Då medlen enligt Edvinssons uttalade uppfattning skolat genast förbrukas för inköp av varor, hade Edvinsson i egenskap av chef för marketenteriet bort bibehålla rätten att förfoga över dessa medel samt själv verkställa nödiga utbetalningar direkt till marketen­teriets leverantörer. Åt Jansson hade bort överlämnas allenast en växelkassa av lämplig storlek.

Jansson hade även fått fritt disponera de inflytande dagkassorna. Detta förhållande hade enligt Edvinssons uppgifter stått i samband därmed, att

79

pengarna skolat användas för komplettering av marketenteriets varulager. Den sålunda åberopade omständigheten vore icke av beskaffenhet att kunna motivera Edvinssons handlingssätt. Dagkassorna hade bort uppbäras av Edvinsson, som därefter haft att verkställa påkommande utbetalningar. Ed­vinsson hade påstått, att han vid olika tillfällen påmint Jansson, att dag­kassorna skulle inlevereras till Edvinsson. Detta påstående läte sig knap­past väl förena med Edvinssons uppgift, att han icke känt till föreskriften, att dagkassorna först måste inlevereras och tagas till uppbörd samt därefter användas för utgifter.

Några verkliga räkenskaper över marketenterirörelsen hade icke blivit för­da. Jämlikt Edvinssons uppgift hade Jansson skolat anskaffa nödiga blan­ketter men underlåtit att fullgöra uppdraget. Det hade emellertid ålegat Ed­vinsson att tillse, att kassabok kunnat föras och blivit förd redan från mar- ketenterirörelsens början. Och även utan stöd av fullständig kassabokföring hade Edvinsson kunnat i någon mån följa rörelsen genom att taga del av försäljningens storlek samt de från leverantörerna inkommande räkningarna. Därest Edvinsson granskat räkningarna, torde han ganska snart hava kunnat konstatera, att dagkassorna i stor omfattning icke tagits i anspråk för lik­videring av räkningarna, vilka i stället fått ligga obetalda.

Såsom ett allmänt omdöme syntes kunna uttalas, att Jansson fått handskas med marketenteriet som örn han varit både marketenteriofficer och uppbörds­man, d. v. s. utan att hava någon som helst kontroll över sig. Detta gällde även beträffande tiden den 26 juni—den 4 juli, enär den då till marketenteri­officer kommenderade befattningshavaren icke börjat utövningen av sitt upp­drag. Den bristande kontrollen över Jansson vore desto mera anmärknings­värd som övergången till fullständig marketenterirörelse syntes hava varit motiverad därmed, att den tidigare privata och okontrollerade försäljningen ansetts olämplig.

Som en förmildrande omständighet hade Edvinsson åberopat, att han sak­nat erfarenhet i fråga om tillämpningen av hithörande bestämmelser. Här­emot kunde invändas, att Edvinsson i skeppsorder den 20 maj 1940 anbefallt att dessa bestämmelser skulle lända till efterrättelse för Jansson, varför Ed­vinsson givetvis även själv bort taga del av desamma, samt att de grundläg­gande bestämmelserna syntes vara så klara, att frågan hur de skolat tilläm­pas icke bort föranleda tvekan. Edvinsson hade bort förstå att, då särskild marketenteriofficer icke kunnat kommenderas, Edvinsson själv verkligen måst utöva ledningen av och kontrollen över marketenteriet. Vid marketen­teriets inrättande syntes det också direkt hava framförts, att Edvinsson i av­vaktan på att fartyget skulle erhålla en kommenderad officer själv skulle fullgöra marketenteriofficerens åligganden. Därest Edvinsson på någon punkt varit tveksam hur gällande bestämmelser skolat tolkas eller vilka skyldig­heter som i fråga örn marketenteriet åvilat honom, torde han lätt hava kun­nat erhålla erforderliga upplysningar från avdelningsintendenten, som för­anstaltat örn övergången till fullständig marketenterirörelse.

Ehuru det finge medgivas, att vissa förmildrande omständigheter före­

80

läge, synles Edvinssons försummelser beträffande marketenteriet vara så all­varliga, att de borde beivras såsom tjänstefel.

På grund härav uppdroge militieombudsmannen åt vederbörande åklagare att vid behörig domstol ställa Edvinsson under tilltal för vad han enligt det anförda låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Ombud för målsägande borde beredas tillfälle att vid domstolen framställa de ersättningsyrkanden, vartill fog kunde fin­nas.

Sedan handlingarna i målet överlämnats till chefen för kustflottan hän- sköt denne målet till fältkrigsrätten vid kustflottan. Under åberopande av åtalsinstruktionen yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Edvinsson jäm­likt 130 § strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse. Å kronans vägnar yrkade marinförvaltningen att Edvinsson måtte förpliktas att till kro­nan eller marketenteriet å lasarettsfartyget utgiva ersättning med det av Jansson förskingrade beloppet 1,924 kronor 92 öre.

Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 10 oktober 1941 och utlät sig därvid:

Genom skeppsorder den 20 maj 1940 hade Edvinsson i egenskap av fartygs­chef å lasarettsfartyget anbefallt, att av redogöraren ombord omhänderhavd försäljning av tobaksvaror m. m. skulle upphöra från och med den 1 juni samma år och att från och med sistnämnda dag fullständig marketenteri- rörelse skulle vara anordnad ombord med Jansson såsom marketenteriupp- bördsman. För övertagande av redogörarens resterande varulager och för in­köp av ytterligare varor för marketenteriets räkning hade Jansson ur fartygs- kassan erhållit ett förskott å 2,000 kronor. Jansson hade därefter omhänder- haft marketenterirörelsen under tiden från och med den 1 juni till och med den 4 juli 1940, med undantag av sex dagar under juni, då han åtnjutit per­mission. I avsaknad av å fartyget kommenderad officer hade Edvinsson full­gjort marketenteriofficers åligganden under i huvudsak samma tid. Vid i senare hälften av juli 1940 verkställd undersökning av marketenterirörelsen hade utrönts en brist i marketenterikassan å 1,924 kronor 92 öre; och hade Jansson erkänt, att han av marketenteriets medel tillgripit och för egen räk­ning förbrukat nämnda belopp. Enligt marinförvallningens föreskrifter för marketenterirörelse ombord å flottans fartyg den 2 december 1938 hade det för marketenterirörelsens igångsättande utanordnade förskottet icke Dort ut­lämnas till Jansson, utan hade det ålegat Edvinsson såsom tjänstförrättande marketenteriofficer att själv handhava förskottsmedlen för verkställande av nödiga utbetalningar och att till Jansson utlämna allenast en växelkassa av lämplig storlek. Genom vad Edvinsson själv vidgått och för övrigt i målet förekommit vore vidare utrett, dels att Edvinsson, vilken det enligt nyss­nämnda föreskrifter ålegat att dagligen mottaga å marketenterirörelsen in­

81

flutna försäljningsmedel, härutinnan icke vidtagit annan åtgärd än att han vid skilda tillfällen tillsport Jansson, huruvida försäljningen kommit i gång och örn dagkassor funnits att inleverera, samt låtit sig nöja med Janssons uppgift att så icke varit fallet, dels ock att räkenskaper över marketenteri- rörelsen under ifrågavarande tid icke blivit förda. På grund härav och då Edvinsson förty i ovan anmärkta hänseenden gjort sig skyldig till försum­melse i fullgörande av honom åliggande tjänsteplikt, prövade fältkrigsrätten utan avseende å vad Edvinsson i målet invänt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma Edvinsson för vad han sålunda låtit komma sig till last att undergå arrest utan bevakning sex dagar. Vidkommande här­efter i målet framställt ersättningsanspråk, så enär Edvinsson genom att han på sätt förut angivit brustit i kontroll över marketenteriuppbördsmannens handhavande av marketenterirörelsen måste anses hava möjliggjort för denne att föröva ovannämnda tillgrepp av marketenteriets medel, alltså prövade fältkrigsrätten rättvist förplikta Edvinsson att i skadestånd till marketenteri- kassan utgiva ovannämnda belopp 1,924 kr. 92 öre.

Fältkrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

34. Åtal mot landstormslöjtnant (chef för luftbevakningskompani) för oför­stånd i tjänsten bestående bl. a. däri att han utanordna! förplägnadskost- nadsersättning för tid under vilken jämväl ersättning för naturaunderhåll

utgått.

Sedan det kommit till militieombudsmannens kännedom, att vissa orik­tigheter skulle hava förekommit beträffande de förskott som utlämnats till landstormslöjtnanten F. Tersmeden i dennes egenskap av chef för ett luft­bevakningskompani inom Norra militärområdet, verkställde militieombuds- mannen utredning i saken vid besök i Östersund den 27 november 1940. Denna utredning fullständigades sedan i olika avseenden. Den verkställda utredningen hänförde sig i huvudsak till följande förhållanden:1) utanordnande av förplägnadskostnadsersättning för tid då ersättning för

naturaunderhåll samtidigt utgått,2) två den 2 augusti 1940 företagna resor till S. samt3) försummelse av Tersmeden i fråga om slutredovisning av förskott.

En den 26 februari 1941 dagtecknad instruktion för utförande av åtal mot Tersmeden överlämnades av militieombudsmannen till vederbörande för- svarsområdesbefälhavare, varefter målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Jämtlands fältjägarregemente. De förseelser för vilka ansvar yrkades på Tersmeden framgå av nedan återgivna krigsrättsutslag. Åklagaren förde även ersättningstalan för kronans räkning mot Tersmeden.

Regementskrigsrätten meddelade utslag den 2 maj 1941 och utlät sig där­vid:

6—tl 8761. Militieombudsmannens ömhet sberättelse.

82

Åklagarens yrkande om ansvar å Tersmeden för det lian underlåtit att ti­digare än som skett avlämna redovisning för till honom i tjänsten överläm­nat förskott ogillades. Likaledes ogillade regementskrigsrätten åklagarens yr­kande om ansvar å Tersmeden för det denne förorsakat onödiga kostnader för statsverket genom att han vid en inspektionsresa till S. den 2 augusti 1940 använt sig av två bilar ävensom för det Tersmeden träffat avtal med en värnpliktig örn förhyrandet av en denne tillhörig automobil. Vidkomman­de härefter Tersmeden åtgärder att såväl till sig själv som till viss honom underlydande personal anordna utbetalande av ersättning för förplägnads- kostnader under av dem företagna tjänsteresor, så vöre i målet utrett, att Tersmeden genom att träffa det avtal med innehavaren av ett pensionat i S-g örn inkvartering och förplägnad för stabspersonalen, att något avdrag ej skulle göras om någon av staben tillfälligtvis icke deltoge i måltiderna, förorsakat, att statsverket nödgats att under ett avsevärt antal dagar utbe­tala till personalen såväl ersättning för förplägnadskostnader som ock kost­naderna för måltiderna i S-g. På sätt militieombudsmannen uti åtalsin- struktionen framhållit kunde det icke anses hava varit försvarligt att med pensionatsinnehavaren avtala, att ersättning för förplägnad skulle utgå jäm­väl för de dagar, då Tersmeden och hans personal varit ute på inspektions- resor, vilka resor icke varit av sådan natur, att de kunnat hänföras till så­dana resor, som endast tillfälligtvis behövt företagas. Vad Tersmeden anfört såsom skäl för att han nödgats träffa överenskommelse med pensionatinne­havaren på sätt som skett kunde ej heller föranleda till befrielse för honom att ersätta statsverket den merkostnad, som genom hans åtgöranden härut­innan tillskyndats statsverket, helst Tersmeden underlåtit att hos överord­nad myndighet införskaffa upplysning om vilka åtgärder han därvid bort vidtaga. Tersmeden hade sålunda i berörda avseende visat oskicklighet i full­görande av sina tjänsteåligganden och då av utredningen framginge, att mer­kostnaden för statsverket uppgått till 255 kronor / 5 öre, funne krigsrätten att Tersmeden vore skyldig att till statsverket utbetala nämnda belopp. Åklagaren hade vidare yrkat ansvar å Tersmeden för tjänstefel på grund av hans åtgörande att låta med två kronan tillhöriga bilar avhämta fem kvinn­liga medlemmar av luftbevakningen fran S. till S-g för att bereda dem till­fälle att vid skjutbanan i S-g öva sig i målskjutning. Genom det sätt varpå Tersmeden anordnat denna resa hade Tersmeden visat oförstånd i fullgö­randet av sin tjänsteplikt och vore han förty tillika ersättningsskyldig för den onödiga kostnad, som statsverket härigenom tillskyndats, men funne krigs­rätten att denna kostnad skäligen icke kunde beräknas högre än till kostna­derna för bensin, olja och slitage för en bil under de fyra onödigtvis företag­na resorna mellan S-g och S. på tillhopa 80 mil med ett gemensamt belopp av 207 kronor 50 öre. Härjämte hade Tersmeden visat försummelse i sin tjänst genom att han av glömska försummat att till luftbevakningschefen av­giva rapport örn orsaken till att en luftbevakningsstation under en del av den 15 augusti 1940 stått obevakad. På grund av vad sålunda förekommit prövade krigsrätten rättvist på det sätt bifalla åklagarens i målet förda an-

83

svarstalan, att Tersmeden för vad han på sätt ovan angivits låtit komma sig till last dömdes att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten undergå disci­plinstraff av arrest utan bevakning i tio dagar. Härjämte förpliktades Ters­meden att till kronan genast utgiva ovan omförmälda ersättningsbelopp eller tillhopa 463 kronor 25 öre.

Tersmeden anförde besvär över utslaget. Genom utslag den 29 augusti 1941 förklarade krigshovrätten besvären icke kunna upptagas till prövning, enär besvärsskriften avlämnats till vederbörande regementschef först efter besvärstidens utgång.

35. Åtal mot landstormslöjtnant (tjänstförrättande kompanichef) för tjänstefel bestående i försummelse att i olika hänseenden övervaka verk­

samheten vid kompaniet m. m.

I en den 31 januari 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anmälde krigsfrivillige droskföraren nr 1048 46/19 E. A. Eriksson vissa missförhållanden som skulle ha varit rådande vid ett luftbevakningskompani inom Östra militärområdet under hans tjänstgöring därstädes den 17 juli— den 2 december 1940. Med anledning av innehållet i skriften verkställde ve­derbörande försvarsområdesbefälhavare på militieombudsmannens begäran utredning i ärendet. På grund av vad vid denna utredning framkom fann sig militieombudsmannen böra förordna om åtal mot tjänstförrättande chefen för kompaniet landstormslöjtnanten A. Herrström.

I den instruktion som utfärdades för åtalet -—- med hänsyn till däri av­handlade förhållandens natur hemligstämplades denna —- anförde militie­ombudsmannen att det vore utrett

att stora brister förekommit vid förandet av motorfordonsboken och hand- havandet av drivmedelsredovisningen vid kompaniet,

att bensin utlämnats till privata personer,att rekvisitioner av biljetter för tjänsteresor skett på sådant sätt att man

av kvarsittande talonger i rekvisitionsblocken ej kunde kontrollera rekvisi­tionerna,

att det vid utspisningen tillåtits att pilsner uttagils på matkuponger, att matkuponger, som ej använts viss dag, sedermera av vederbörande fått

användas såsom extra förplägnad, att förrådsbok ej förts,att en landstormsman erhållit medgivande att på kronans bekostnad laga

privata skor, ehuru han uppburit slitningsersättning av kronan,att Herrström anmodat nämnde landstormsman att med användande av

annan tillhörigt virke tillverka en potatislår för Herrströms privata bruk, vilket arbete dock på grund av landstormsmannens vägran ej kommit till utförande, samt

84

att med Herrströms vetskap och utan att han ingripit däremot förekom­mit, att personal vid kompaniet utan fullmakt kvitterat annans terminslön.

I åtalsinstruktionen anförde militieombudsmannen vidare bland annat: För vad sålunda förekommit syntes Herrström närmast vara ansvarig. För­

seelserna vore, särskilt då de såges tillsammantagna, av den allvarliga be­skaffenhet, att militieombudsmannen icke kunde underlåta att lagligen beivra dem. Åt vederbörande åklagare uppdroges därför att anhängiggöra och ut­föra ansvarstalan mot Herrström för vad sålunda läge denne till last. I vissa andra hänseenden vore vidare utredning erforderlig, vilken lämpligen borde förebringas vid krigsrätten och, där anledning därtill förelåge, läggas till grund för ytterligare ansvarsyrkande.

Sedan handlingarna överlämnats till Svea livgardes regementskrigsrätt verkställdes viss ytterligare utredning vid denna. På grund av vad som fram­kom återtogs ansvarsyrkandet mot Herrström för det att förrådsbok ej förts och för det att Herrström givit order om tillverkningen av en potatislår. I övrigt yrkades ansvar å Herrström jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Regementskrigsrätt en meddelade utslag i målet den 28 oktober 19bl och utlät sig därvid:

Vidkommande till en början åklagarens i målet förda talan mot Herrström för det stora brister förekommit vid förandet av kompaniets motorfordons- bok och handhavandet av drivmedelsredovisningen vid detsamma vore väl i målet utrett, att vissa brister i angivna avseenden förekommit, men enär utredningen tillika gåve vid handen, att Herrström med hänsyn till honom åvilande övriga tjänsteplikter icke själv haft tillfälle utöva tillräcklig kontroll i angivna avseenden och i anledning därav uppdragit åt två på kompaniets expedition tjänstgörande landstormsmän att i möjligaste mån utöva kontrol­len, samt icke något framkommit, som gåve anledning antaga, att några oegentligheter uti berörda avseenden av beskaffenhet att medföra förlust för kronan förekommit, kunde Herrström icke i denna del av målet anses för­vunnen till tjänsteförsummelse. Vad härefter anginge påståendet om ansvar å Herrström för utlämnande av bensin från kompaniets förråd till privata personer, hade annat icke blivit styrkt, än Herrström uppgivit eller att dy­likt utlämnande icke skett annat än för vederbörligt tjänstebruk; och hade Herrström förty icke heller i denna del av målet blivit övertygad om tjänste­försummelse. Beträffande vidare yrkandet om ansvar å Herrström för det rekvisitioner av biljetter för tjänsteresor skett på sådant sätt, att man av kvar­stånde talonger i rekvisitionsblocken icke kunnat kontrollera rekvisitioner­na, så enär det icke blivit styrkt, att Herrström eller honom underställd för rekvisitionernas utfärdande anlitad personal haft tillgång till det militära re­sereglemente! eller delgivits dess innehåll, samt Herrström icke kunde anses skyldig att det oaktat äga kännedom om reglementets föreskrifter i nu före­

85

varande avseende, och rekvisitionerna i fråga, såvitt upplyst blivit, i allt fall varit så utfärdade, att desamma godkänts av vederbörande trafikmyndigheter, vore Herrström icke heller i denna del av målet förvunnen till tjänsteför- summelse. Vad härefter anginge yrkandet örn ansvar å Herrström för vissa missförhållanden vid utspisningen av personalen vid kompaniet, så ehuru i målet vore utrett, att pilsner i viss utsträckning uttagits å matkuponger, lik­väl och som tillika av utredningen framginge, att det utbyte i sådant avse­ende, som visats hava skett, icke stått i strid mot gällande föreskrifter rö­rande utspisningen, samt det icke styrkts, att på sätt jämväl påtalats mat­kuponger, som icke använts viss dag, sedermera fått av vederbörande an­vändas till extra förplägnad, vore Herrström icke i förevarande del av målet övertygad örn tjänsteförsummclse. Vidkommande yrkandet om ansvar å Herrström för det en Iandstormsman erhållit medgivande att på kronans be­kostnad laga honom tillhöriga skor, ehuru han uppburit slitningsersättning av kronan, vore utrett, att dylik skolagning i ett fall förekommit, men enär Herrströms uppgift, att debiteringen å kronan av lagningen i fråga skett av misstag, utan avsikt från hans sida, och att kostnaden slutligen skulle stan­na å kronan, icke blivit vederlagd, samt upplyst vore, att Herrström omedel­bart efter framställd anmärkning ersatt kronan ifrågavarande kostnad, kun­de vad Herrström i angivna avseende låtit komma sig till last icke anses vara av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar. Vad slutligen anginge på­ståendet om ansvar å Herrström för det med hans vetskap och utan alt han ingripit däremot förekommit, att personal vid kompaniet utan fullmakt kvitterat annans terminslön, vore upplyst, att avlöning åt vid kompaniet tjänstgörande landstormsmän utan fullmakt i åtskilliga fall kvitterats av an­nan än den, som varit berättigad uppbära avlöningen, men enär annat icke blivit styrkt än Herrström uppgivit eller att han, så snart han erhållit känne­dom om, att utkvittering av lön icke finge utan vederbörligt bemyndigande ske i annans namn, förbjudit detta förfarande, samt det icke ens påståtts, att någon förlust genom berörda förfarande åsamkats vare sig kronan eller enskild, alltså och med hänsyn tagen jämväl till Herrströms uppgift rörande anledningen till att det förfarits på angivet sätt kunde vad Herrström i den­na del av målet låtit komma sig till last icke anses vara av beskaffenhet att för honom böra föranleda ansvar. På nu anförda skäl funne regements- krigsrätten den i målet mot Herrström förda ansvarstalan icke kunna bi­fallas. I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 10 november 1941 anmodade militieombudsmannen ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget under yrkande alt Herrström måtto fällas till ansvar i målet. I skrivelsen anförde militieombudsmannen vidare bland annat följande:

Vad anginge förandet av motorfordonsbok och drivmedelsredovisning framginge av utredningen, att Herrström, då han fått kännedom örn alt mo- torfordonsboken förts på ett bristfälligt säll, uppdragit åt två landstorms­män att riitta oriktigheterna i boken och hjälpa den som förde boken i hans

86

arbete. Detta kunde givetvis icke innebära, att han överlåtit den kontroll som ålegat honom i egenskap av kompanichef. Herrström hade också upp­givit, att han granskat boken men ej så noga att han iakttagit bristerna vid densammas förande. Kontrollen vid kompaniet över bensinförbrukningen hade varit en angelägenhet av vikt och ansvaret för att kontrollsystemet till- lämpats på ett sådant sätt, att det kunde sägas praktiskt taget icke ha funge­rat, åvilade otvivelaktigt Herrström, som också medgivit sin ansvarighet här­vidlag. — Vad anninge biljettbeställningarna för tjänsteresor så utgjordes det ifrågavarande reglementet av militärt järnvägsreglemente, åberopat av militieombudsmannen i en tili krigsrätten ingiven skrivelse. Detta reglemen­te vore intaget i Svensk författningssamling för år 1935 (nr 260). Den prin­cip som kommit till uttryck i denna del av krigsrättens utslag skulle uppen­barligen, om den godtoges, göra föreskrifter örn kontroll illusoriska. Herr­ström hade för övrigt medgivit att han insett, att kvarsittande talonger i rekvisitionsblocken skulle föras å jour med originalrekvisitionerna. — I fråga om utspisningsförhållandena hade krigsrätten funnit att uttagande av pils­ner å matkuponger icke stöde i strid med gällande föreskrifter rörande ut- spisningen. Härutinnan syntes krigsrätten ha stött sig på ett yttrande av ar­méförvaltningens ombud i målet. Detta ombud hade emellertid sannolikt icke yttrat sig på sätt som antecknats i protokollet. Visserligen syntes gäl­lande föreskrifter icke innehålla något uttryckligt förbud, men det läge i sa­kens natur att det påtalade förfarandet vore oriktigt. Värnpliktig som vore berättigad att äta kronans mat erhölle icke portionsersättning, örn han någon dag åte på egen bekostnad, och i enlighet härmed syntes den åt vilken kro­nan tillhandahölle matkuponger icke äga tillgodogöra sig matkuponger för dag då han själv bekostat sina måltider. Ett utbyte mot pilsner kunde up­penbarligen icke vara tillåtet. Vidare hade krigsrätten icke funnit styrkt att matkuponger, som icke använts viss dag, sedermera fått av vederbörande användas för extra förplägnad. Härom funnes emellertid i krigsrättens pro­tokoll en beedigad utsaga. Krigsrättens domskäl syntes sålunda i denna del. icke överensstämma med vad som enligt protokollen förekommit i målet. — I fråga om lagningen av privata skor hade sådan omständighet förekommit att avseende icke syntes kunna fästas vid Herrströms uttalande vid krigs­rätten. Den vårdslöshet som Herrström gjort sig skyldig till i sin tjänsteut­övning i ifrågavarande sak kunde ej försvaras med att han efter förhör inle­vererat det belopp som obehörigen uttagits av kronan. — Vad slutligen an- ginge kvitteringen av löner vöre det en så allmänt känd och vedertagen prin­cip, att utkvittering av andras medel ej finge ske utan vederbörligt bemyn­digande, att Herrström icke till sitt försvar kunde åberopa att han varit okunnig om denna princip. Herrström hade ej heller, såvitt protokollen ut­visade, uttryckligen förbjudit förfarandet. Han hade allenast i målet upp­givit, att förfarandet förekommit under första tiden av hans tjänstgöring men icke med hans vetskap, sedan han fått klart för sig att det icke vore tillåtet.

Sammanfattningsvis anförde militieombudsmannen följande:Såsom av det anförda framginge vore krigsrättens motiveringar icke håll-

87

bara. I ett par fall hade krigsrätten givit uttryck åt sådana principer att militieombudsmannen redan av denna anledning icke kunde underlåta att underställa målet krigshovrättens prövning för att dessa principer icke skulle stå oemotsagda. Krigsrätten syntes för övrigt i alltför hög grad ha bagatellise­rat de försummelser som Herrström otvivelaktigt låtit komma sig till last. Man måste kunna ställa det kravet på en kompanichef, att han åtminstone i stort sett övervakade att gällande föreskrifter iakttoges vid kompaniet. Den­na kontrollerande verksamhet finge icke anses som en angelägenhet av un­derordnad betydelse. Enstaka brister i kontrollen kunde måhända försvaras nied stor arbetsbörda och oerfarenhet, men då bristerna visade sig i en mång­fald avseenden, borde de icke på sådan grund lämnas obeivrade.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

86. Försummelse av batterichef vid handläggning av ansökan örn hemper-mittering.

Med skrivelse den 27 oktober 1941 översände chefen för Vaxholms kust­artilleriregemente till militieombudsmansexpeditionen en till militieombuds­mannen ställd skrift från värnpliktige nr 149/4 Gustafsson och sex andra värnpliktiga, vari anfördes klagomål över att en ansökan om hempermitte- ring, som av klagandena den 11 september 1941 ingivits till vederbörande batterichef, först den 6 oktober 1941 vidarebefordrats från batteriexpeditio­nen. Regementschefen överlämnade därjämte med anledning av klagomålen införskaffad utredning.

Vid förhör hade löjtnanten A. Ä. Widner uppgivit följande:Han hade i egenskap av batterichef emottaga ifrågavarande ansökan. Se­

dan denna kompletterats med utdrag av värnpliktskort, hade Widner avfat­tat en resolution, varigenom ansökningen tillstyrkts. Ansökningen hade där­efter lämnats till tjänstförrättande batteriadjutanten värnpliktige korpralen nr 152/4 Malmstedt i och för utskrift av resolutionen. Malmstedt hade sedan under en kafferast, då Widner uppehållit sig i officersmässen, förelagt denne handlingen med påtecknad resolution. Därvid hade befunnits att resolutio­nen företett ett så stort antal skrivfel, att den måst omskrivas. Enär Malm­stedt skolat avresa från batteriet, hade Widner behållit ansökningshand­lingen för att korrigera resolutionen. Av obekant anledning — sannolikt glömska — hade ansökningshandlingen blivit liggande i mässlokalen. Den 3 oktober 1941 hade en mässuppassare påträffat handlingen, och den 6 okto­ber 1941 hade han lämnat densamma till en annan mässuppassare, ovan­nämnde Gustafsson. Sedan denne visat handlingen för dem, som jämte ho­nom undertecknat den, hade han inlämnat handlingen till batteriexpeditio­nen. Widner, som den 4 oktober 1941 avgått från batteriet, hade dessförin­nan vid upprepade tillfällen hos ordinarie batteriadjutanten flaggkorpralen

88

Almberg efterhört huruvida det funnes kvar några handlingar, som krävde handläggning. Orsaken till att ifrågavarande ansökan bortglömts hade varit att den ansetts vara färdigbehandlad i och med att resolutionen avfattats. En bidragande orsak ansåge Widner vara att han dagarna närmast efter ärendets handläggning varit strängt upptagen med förberedelser till och del­tagande i en krigsövning. Widner hade icke haft någon som helst anledning att avsiktligt fördröja ansökningen.

Tjänstförrättande batterichefen löjtnanten S. U. Palme hade, då han vidarebefordrat ansökningen till vederbörande sektionschef, uppgivit i med­delande till sektionschefen, att ansökningen efter Widners avgång från bat­teriet återfunnits i dennes bostad och omedelbart expedierats.

Chefen för Vaxholms kustartilleriregemente förklarade i yttrande den 8 november 1941 beträffande följden av Widners försumlighet, att denna icke medfört att hempermitteringen av klagandena fördröjts.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombuds- mannen i skrivelse den 19 november 1941 till chefen för sjökrigshögskolan följande:

Den tjänsteförsummelse, som Widner vid handläggningen av ifrågavaran­de ansökning låtit komma sig till last, funne militieombudsmannen vara av den beskaffenhet, att den borde i laga ordning beivras. Då det med hänsyn till omständigheterna — särskilt därtill att klagandenas hempermittering icke torde hava fördröjts till följd av nämnda försummelse — icke syntes er­forderligt att saken bringades under krigsdomstols prövning, hade militie­ombudsmannen velat för vederbörande bestraffningsberättigade chef anmäla Widner till erhållande av bestraffning.

% ❖

I skrivelse den 24 november 1941 anmälde chefen för sjökrigshögskolan att han jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt Widner två dagars arrest utan bevakning för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt.

37. Felaktig inkallelse.

I en tili militieombudsmannen inkommen skrift anhöll värnpliktige nr 712 67/32 M. E. Mattsson om undersökning med anledning därav, att han på hösten 1940 blivit felaktigt inkallad till militärtjänstgöring. På grand härav verkställdes undersökning, varvid yttranden avgåvos av befälhavaren för Jämtlands inskrivningsområde översten Nils Stenbeck, befälhavaren för

89

Östersunds västra rullföringsområde nr 63 majoren C. Brant-Lundin, rull- föringsbiträdet i nämnda rullföringsområde fanjunkaren J. Bengtsson och befälhavaren för Härjedalens landstormsområde nr 63 a landstormskapte- nen O. Huldberg.

Följande författningsbestämmelser äro av intresse i ärendet.Enligt bestämmelse i § 4 mom. 2 a) i 1925 års värnpliktslag skulle från

värnpliktens fullgörande under fredstid befrias (frikallas) den som, utan att vara oduglig till krigstjänst, likväl icke vore vapenför. Någon motsvarande befrielsegrund upptogs icke i 1936 års värnpliktslag. Nämnda i 1925 års värnpliktslag upptagna bestämmelse om befrielse utgjorde i och för sig icke hinder för de befriades inkallelse i fredstid till tjänstgöring jämlikt § 28 eller § 36 mom. 2 i 1936 års värnpliktslag. Av särskilt utfärdade före­skrifter följde dock, att värnpliktiga tillhörande landstormen som befriats från värnpliktens fullgörande i fredstid tills vidare icke skulle inkallas till beredskapstjänstgöring. — I 1936 års inskrivningsförordning stadgas bland annat följande. Avlämningshandlingar rörande värnpliktiga, som inkallats till tjänstgöring, utgöras av dubblettkort och läkarkort samt förteckning över vämpliktskort. I god tid före tjänstgöringens början skall rullförings­befälhavare granska och med varandra jämföra stamkort och dubblettkort för de värnpliktiga som skola inkallas. Rullföringsbefälhavaren översänder sedan avlämningshandlingarna till befälhavaren för det truppförband, där tjänstgöringen skall fullgöras (§ 99). — Hämtningskungörelsen den 18 juni 1926 upptager bland annat följande föreskrifter. Omedelbart efter den tid­punkt som i inkallelseorder angives för inställelse skall vederbörande befäl­havare upprätta efterspaningssedel för värnpliktig som skolat vara tillstädes men utan anmält laga förfall uteblivit. Efterspaningssedeln översändes till rullföringsbefälhavaren, som efter erforderlig granskning ofördröjligen be­fordrar densamma till vederbörande polismyndighet (§ 2).

Mattsson, som enligt anteckning å värnpliktskortet är född den 27 maj 1896 och tillhör 1916 års klass, har tilldelats intendenturtrupperna men be­friats från värnpliktstjänstgöringen i fredstid. Åren 1916—1931 uteblev han utan laga förfall från inskrivning.

I sin klagoskrift anförde Mattsson bland annat:Vid inskrivning den 5 mars 1932 hade Mattsson befunnits icke vapenför

och av inskrivningsnämnden jämlikt § 4 mom. 2 a) frikallats från tjänst­göring under fredstid. Efter inkallelse hade han fullgjort militärtjänstgöring från och med den 26 augusti till och med den 26 oktober 1940. Inkallelsen hade verkställts av landstormsområdesbefälhavaren samt skett jämlikt »§ 28» värnpliktslagen. Därest felinkallelse skulle befinnas föreligga yrkades full ersättning för förlorad inkomst.

Mattsson förklarade i en senare skrift ali han yrkade ersättning av allmän­na medel eller av den saken rörde för förlorad arbetsförtjänst under 62 tjänst - göringsdagar samt 4 resdagar.

Huldberg anmälde i sitt yttrande lill militieombudsmannen, att inkallelsen av Mattsson berodde på ett misstag från Huldbergs sida, samt anförde i övrigt:

90

Huldberg ville framhålla att misstaget kunnat rättas, därest det vid Huld­bergs rekvisition av värnpliktshandlingarna från befälhavaren för rullförings- området nr 63 meddelats honom, att Mattsson icke vore inställelseskyldig. Från rullföringsområdesbefälhavaren hade Huldberg emellertid erhållit Matts­sons avlämningshandlingar utan dylikt meddelande. Mattsson hade ej heller kommit att inställa sig, därest vid hans efterspaning, då efterspaningssedeln passerade rullföringsområdesexpeditionen, kontroll gjorts huruvida Mattsson vore inställelseskyldig eller icke.

Brant-Lundin avgav i ärendet ett yttrande av följande innehåll:Antalet rekvirerade avlämningshandlingar hade vid ett flertal tillfällen va­

rit rätt stort. De hade därvid uttagits ur respektive lådor av biträdande per­sonal å rullföringsområdesexpeditionen, varefter de tillställts rekvirenlen per post eller bud. Inkallelse vid landstormen hade skett individuellt fall för fall, varför Brant-Lundin icke haft anledning misstänka, att avlämningshandlingar kunnat rekvireras för någon värnpliktig, som landstormsområdesbefälhavaren ej ägde rätt att inkalla. Därest Brant-Lundin uppmärksammat att rekvisitio­nen av avlämningshandlingarna även omfattade värnpliktiga, som vore be­friade från värnpliktens fullgörande i fredstid, hade Brant-Lundin gjort land­stormsområdesbefälhavaren uppmärksam på att dylika värnpliktiga ännu ej kunnat inkallas, samt förfrågat sig huruvida avlämningshandlingar trots det­ta skulle tillställas honom. Så hade emellertid ej skett, varför landstormsom­rådesbefälhavaren även fått avlämningshandlingar för sådana värnpliktiga.

I skrivelse till befälhavaren för Norra militärområdet anhöll militieombuds- mannen, att befälhavaren måtte inkomma med yttrande av den militäre chef som utfärdat efterspaningssedel rörande Mattsson. Med anledning härav in­kom från Stenbeck yttrande däri denne meddelade, att avlämningshandling­arna kommit honom tillhanda då efterspaningssedeln utfärdades och att av dessa handlingar framgått, att Mattsson vore befriad från värnpliktstjänst­göring i fredstid.

Brant-Lundin upplyste, att efterspaningssedeln passerat rullföringsområ­desexpeditionen den 16 augusti 1940, då Brant-Lundin varit tjänstledig samt Bengtsson beordrad upprätthålla befattningen såsom befälhavare för rullfö- ringsområdet nr 63. I yttrande till militieombudsmannen anförde Bengtsson:

Den 16 augusti 1940 hade efterspaningssedeln rörande Mattsson inkommit, och Bengtsson hade i egenskap av tjänstförrättande rullföringsbefälhavare översänt den till landsfiskalen, enär han ansett att landstormsområdesbefäl­havaren haft särskilda order eller undantags- eller tilläggsbestämmelser, vil­ka vore mycket vanliga, att följa vid inkallelser av den kategori av land- stormsmän som Mattsson tillhörde och att inkallelsen sålunda varit befogad. På grund härav hade Bengtsson ansett sig icke ha anledning förhindra efter­spaningen.

Stenbeck framhöll, att Bengtsson icke bort sända efterspaningssedeln direkt till landsfiskalen utan i stället till befälhavaren för landstormsområdet nr 63 a, då misstaget sannolikt upptäckts. Vidare meddelade Stenbeck, att Mattsson inställde sig till tjänstgöring när han nåddes av ordern å sin arbetsplats, som

91

ej var den ordinarie bostadsorten. Då eflerspaningssedeln kom polismyndig­heten tillhanda å Mattssons tillfälliga arbetsplats blev Mattsson trots efterspa- ningsförfarandet icke hämtad, enär han redan inställt sig vid förbandet.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 11 oktober 1941 anförde militie- ombudsmannen, efter en redogörelse för vad sålunda förekommit, följande:

Av utredningen framginge att Mattsson, som blivit befriad från värnpliktens fullgörande under fredstid, enligt gällande bestämmelser icke kunnat inkallas till militärtjänstgöring på hösten 1940. Att Mattsson dock blivit inkallad och måst fullgöra två månaders tjänstgöring hade berott på en råd misstag och försummelser från militära befattningshavares sida. Det första felet begicks då Mattsson inkallades. Huldberg, som verkställt inkallelsen, hade oförbehåll­samt medgivit, att densamma berott på ett misstag från hans sida.

På Huldbergs begäran hade Brant-Lundin i egenskap av befälhavare för vederbörande rullföringsområde översänt avlämningshandlingarna rörande Mattsson. Det hade ålegat Brant-Lundin att verkställa granskning av dessa handlingar, innan de översändes. Vid en dylik granskning hade det omedel­bart framgått, att Mattsson såsom befriad från värnpliktstjänstgöring i freds­tid icke kunnat inkallas. Brant-Lundin hade förklarat, att han icke uppmärk­sammat delta förhållande och i följd därav expedierat avlämningshandlingar­na rörande Mattsson. Han hade således gjort sig skyldig till försummelse i frå­ga om granskningen av avlämningshandlingarna.

Efter det avlämningshandlingarna kommit Stenbeck till handa i dennes egenskap av befälhavare för Jämtlands inskrivningsområde, hade Stenbeck utfärdat och till rullföringsområdesbefälhavaren översänt efterspaningssedel rörande Mattsson, ehuru det av handlingarna framgått, att Mattsson vore be­friad från värnpliktstjänstgöring i fredstid. Då Mattsson icke varit skyldig att inställa sig, hade efterspaningssedel icke bort utfärdas. Jämväl Stenbeck hade sålunda låtit försummelse komma sig till last.

Sedan efterspaningssedeln inkommit till rullföringsområdets expedition, hade det jämlikt § 2 hämtningskungörelsen ålegat Bengtsson, som vid denna tid uppehållit befattningen som befälhavare för rullföringsområdet, att verk­ställa erforderlig granskning innan han befordrade efterspaningssedeln till polismyndigheten. Vid fullgörande av denna sin granskningsskyldighet hade Bengtsson enligt egen uppgift antagit, att Huldberg verkställt inkallelsen med stöd av särskild order eller särskilda undantags- eller tilläggsbestämmelser, och på den grund ansett sig icke lia anledning att förhindra efterspaningen. Bengtsson syntes sålunda lia utgått från den riktiga ståndpunkten, att Matts­son enligt då gällande allmänna bestämmelser icke kunnat inkallas och ej heller bort för underlåtenheten att inställa sig efterspanas. Vad Bengtsson anfört till försvar för sin åtgärd att dock vidarebefordra efterspaningssedeln vore icke bärande. Då fallet uppenbarligen varit oklart, hade Bengtsson bort sätta sig i förbindelse nied Huldberg, varvid misstaget med all sannolikhet blivit upptäckt och rättelse vidtagen. Vid sin behandling av efterspaningsse­deln hade således Bengtsson visat försumlighet.

92

Under de rådande förhållandena vore det visserligen förklarligt ali misstag och försummelser av förevarande slag kunde begås. I fråga om Huldberg, som gjort sig skyldig till det primära misstaget, ansåge militieombudsmannen sig dock, med hänsyn därtill att enskild person tillfogats skada, icke kunna underlåta att beivra tjänstefelet.

Vad anginge Stenbeck, Brant-Lundin och Bengtsson ansåge militieombuds­mannen sig kunna underlåta vidare åtgärd. Härvid hade militieombudsmannen särskilt beaktat, att den Mattsson tillskyndade skadan, vid det förhållande att Mattsson frivilligt inställt sig på grund av den felaktiga inkallelsen, icke stöde i direkt samband med de av dem begångna felen.

Militieombudsmannen uppdroge därför åt ämbetet att vid vederbörlig dom­stol låta anhängiggöra och utföra åtal mot Huldberg och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Det ålåge åklagaren att underrätta Mattsson örn åtalet, så att han bleve i tillfälle att mot Huldberg framställa de ersättningsanspråk, för vilka han funne fog.

❖

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Huld­berg under tilltal vid regementskrigsrätten vid Jämtlands fältjägarregemente under yrkande om ansvar å hpnom enligt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad han enligt militieombudsmannens skrivelse låtit komma sig till last.

Mattsson inställde sig vid krigsrätten samt yrkade ersättning av Huldberg med 371 kronor, motsvarande förlorad inkomst under 53 dagar, samt med 165 kronor för resor och traktamenten eller med tillhopa 536 kronor.

Huldberg bestred den mot honom förda talan samt anförde därvid bland annat:

Militieombudsmannen hade i sin skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet utgått ifrån ett delvis oriktigt sakförhållande. Militieombudsmannen hade bibringats den uppfattningen att Huldberg först kallat in Mattsson och därefter rekvire­rat och fått avlämningshandlingar. Detta vore emellertid icke riktigt. Huld­berg hade inkallat Mattsson först sedan han erhållit avlämningshandlingarna för denne. Det föreliggande fallet vore inget isolerat sådant. Huldberg hade genom samtal med andra landstormsområdesbefälhavare inhämtat, att det varit talrika, från värnpliktstjänstgöring under fredstid befriade värnpliktiga som nu blivit inkallade. Emellertid medgåve Huldberg att Mattsson blivit felaktigt inkallad.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 14 november 1941 och utlät sig därvid:

I målet funne krigsrätten väl utrett, att Mattsson av Huldberg obehörigen inkallats till militärtjänstgöring på hösten 1940 samt att Mattsson med anled­ning av inkallelsen fullgjort dylik tjänstgöring under tiden den 26 augusti— den 26 oktober 1940, men enär med hänsyn till omständigheterna i målet

93

Huldbergs sagda tjänsteåtgärd icke kunde anses vara av beskaffenhet att skäligen böra för Huldberg medföra ansvar för tjänstefel, funne krigsrätten åklagarens mot Huldberg förda ansvarstalan icke kunna bifallas, och bleve jämväl av Mattsson mot Huldberg framställda ersättningsyrkanden av krigs­rätten ogillade.

Emot detta utslag som innefattade kaptenerna Landelius och Svahns sam­manstämmande mening voro krigsdomaren Permansson och auditören Linde­berg skiljaktiga samt förmälde:

»I målet finna vi utrett, att Huldberg genom att på sätt som skett obehö­rigen inkalla Mattsson visat oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt; och pröva vi förty jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma Huldberg att föi^ vad han sålunda låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar.»

Permansson och Lindeberg förpliktade därjämte Huldberg att till Mattsson utgiva ersättning med 480 kronor.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 29 november 1941 uppdrog tjänstförrättande militieombudsmannen åt ämbetet att i krigshovrätten an­föra besvär över regementskrigsrättens utslag under yrkande att Huldberg måtte fällas till ansvar i målet.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

38. Felaktig inkallelse. 1

1 en till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll värnpliktige nr 62 2/24 K. Jerlitz örn militieombudsmannens åtgärd i anledning därav att han bli­vit felaktigt inkallad till militärtjänstgöring. På grund härav verkställdes un­dersökning, varvid yttrande avgavs av befälhavaren för Eslövs landstormsom- råde nr 5 a ryttmästaren friherre K. Gyllenstierna. Militieombudsmannen in­fordrade vidare och tog del av handlingarna i ett av Kungl. Majit den 14 mars 1941 avgjort ärende angående framställning av Jerlitz örn ersättning av kronan i anledning av den felaktiga inkallelsen.

Följande författningsbestämmelser äro av intresse i ärendet:Enligt bestämmelse i § 4 mom. 2 a) i 1925 års värnpliktslag skulle från

värnpliktens fullgörande under fredstid befrias (frikallas) den som, utan att vara oduglig till krigstjänst, likväl icke vore vapenför. Någon motsvarande befrielsegrund upptogs icke i 1936 års värnpliktslag. Enligt 1925 års värn­pliktslag gällde att sådant förhållande som omförmäldes i § 4 mom. 2 a) kunde, även örn det uppkommit efter inskrivningen, föranleda att den värnpliktige av inskrivningsnämnden befriades från värnpliktens vidare full­görande i fredstid. De äldre i värnpliktslagarna upptagna bestämmelserna om befrielse hade i och för sig icke utgjort hinder för de befriades inkallelse i fredstid lill tjänstgöring jämlikt § 28 eller § 36 mom. 2 i 1936 års värnplikts­lag. Av särskilt utfärdade föreskrifter följde dock, att värnpliktiga tillhöran-

94

de landstormen som befriats från värnpliktens fullgörande i fredstid tills vi­dare icke skulle inkallas till beredskapstjänstgöring.

Jerlitz, som är född den 15 januari 1904, tillhör 1924 års klass. Åren 1925 och 1926 fullgjorde han första tjänstgöring samt första repetitionsövning. År 1932 erhöll han, som under åren 1927—1931 vistats utrikes, uppskov med andra repetitionsövningen. Den 28 februari 1933 blev han av inskrivnings- nämnden på grund av sjukdom befriad från värnpliktstjänstgöring under freds­tid. Under tiden den 12 april—den 30 juni 1940 fullgjorde han tjänstgöring jämlikt § 36 mom. 2 värnpliktslagen.

I ansökan till Kungl. Maj:t den 25 juli 1940 anhöll Jerlitz om ersättning av statsmedel för förlorad arbetsförtjänst under 80 dagar med tillhopa 480 kro­nor. Till stöd för sin anhållan anförde han: *

Den 12 april 1940 hade han erhållit order om omedelbar inställelse till mili­tärtjänstgöring, vilken order han efterkommit. Genom ett analogt fall hade han den 20 juni erhållit kännedom om att han blivit felaktigt inkallad. Se­dan han hos Gyllenstierna påtalat förhållandet hade denne ombesörjt att han den 30 juni blivit hemförlovad. De ekonomiska konsekvenserna av inkallelsen hade blivit att hans broder, som innehaft en restaurang i Höör för vilken Jerlitz varit föreståndare, måst nedlägga rörelsen på grund av svårigheterna att finna en ersättare. Detta hade i sin tur medfört, att Jerlitz efter hem­förlovningen måst gå utan arbete.

Gyllenstierna avgav yttrande i anledning av Jerlitz ansökan och avstyrkte därvid bifall till densamma under uppgift, att Jerlitz icke varit sjuk och ej heller anmält sjukdom vid inställelsen, att restaurangrörelsen nedlagts av andra skäl än inkallelsen samt att Jerlitz icke lidit någon skada. Ansökningen avstyrktes jämväl av tjänstförrättande befälhavaren för Malmöhus norra inskrivningsområde vilken framhöll, att ekonomisk förlust icke styrkts samt att Jerlitz varken vid inställelsen eller vid inmönstringsförrättningen begärt att få undergå läkarundersökning eller bliva hemförlovad, varför det skäl (sjukdom), för vilket han tills vidare befriats från inkallelse, då icke förelegat. Arméförvaltningens civila departement och tjänstförrättande chefen för armé­staben avstyrkte likaledes bifall till ansökningen.

Genom beslut den 14 mars 1941 fann Kungl. Maj:t ansökningen icke föran­leda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Gyllenstierna erkände i sitt yttrande till militieombudsmannen oförbehåll­samt, att inkallelsen av Jerlitz inneburit felaktigt förfarande från hans sida men åberopade till sin befrielse från ansvar att han vid tidpunkten för inkal­lelsen varit överhopad av arbete och måst arbeta under mycket ogynnsamma yttre förhållanden, vilket Gyllenstierna närmare utvecklade i sitt yttrande. Gyl­lenstierna förmenade att det under sådana omständigheter vöre förklarligt, att ett förbiseende från Gyllenstiernas sida kunnat inträffa. Då det icke på­visats att Jerlitz genom den felaktiga inkallelsen lidit någon vare sig eko­nomisk eller annan skada, hemställde Gyllenstierna att ärendet icke måtte för­anleda någon militieombudsmannens åtgärd.

95

Genom polismyndighets försorg lät militieombudsmannen verkställa en när­mare utredning huruvida Jerlitz genom inkallelsen lidit ekonomisk förlust.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombuds­mannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 14 oktober 1941 följande:

Av utredningen framginge att Jerlitz, som blivit befriad från värnpliktens fullgörande under fredstid, enligt gällande bestämmelser icke kunnat inkal­las till militärtjänstgöring. Gyllenstierna, som verkställt inkallelsen, hade oför­behållsamt medgivit, att inkallelsen berott på ett misstag från hans sida. Med anledning av de i ärendet lämnade upplysningarna, att Jerlitz befriats från fredstidstjänstgöringen på grund av sjukdom samt att han vid inställelsen icke varit sjuk, borde det framhållas, att vid ifrågavarande inkallelse eller in­ställelse ny prövning huruvida vederbörlig befrielsegrund vore för handen icke finge äga rum.

Det vöre visserligen mycket förklarligt, att misstag som det förevarande kommit att begås under de förhållanden som rådde i april 1940. Då den sär­skilt verkställda undersökningen ådagalagt, att Jerlitz påstående att han till­skyndats skada genom den felaktiga inkallelsen icke saknade fog, hade mili- tieombudsmannen dock ansett sig icke kunna underlåta att beivra det fel, var­till Gyllenstierna gjort sig skyldig.

Militieombudsmannen uppdroge därför åt ämbetet att vid vederbörlig dom­stol låta anställa och utföra åtal mot Gyllenstierna och därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Det ålåge åklagaren att underrätta Jerlitz om åtalet, så att han komme i tillfälle att mot Gyllenstierna framställa de ersättningsanspråk, för vilka han funne fog.

* *❖

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Gyllen­stierna under tilltal vid regementskrigsrätten vid Norra skånska infanterirege­mentet under yrkande om ansvar å honom jämlikt 130 § strafflagen för krigs­makten för vad han enligt militieombudsmannens skrivelse låtit komma sig till last.

Jerlitz iakttog inställelse vid krigsrätten samt fordrade skadestånd av Gyl­lenstierna med fyra kronor om dagen för tiden den 13 april—den 30 juni 1940.

Gyllenstierna bestred den mot honom förda talan.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 21 november 1941 och utlät sig därvid:

Av utredningen i målet framginge, att Gyllenstierna den 12 april 1940 såsom befälhavare för Eslövs landstormsområde nr 5 a till beredskapstjänstgöring inkallat Jerlitz, oaktat denne på grund av sjukdom frikallats från värnplik­tens fullgörande i fredstid och på grund härav enligt gällande föreskrifter tills

96

vidare icke skolat inkallas till beredskapstjänstgöring. Krigsrätten funne väl, att Gyllenstierna genom utfärdandet av inkallelseordern förfarit felaktigt un­der utövandet av sin tjänst; men enär den förelupna felaktigheten med hän­syn till de förhållanden, varunder ordern utfärdats, skäligen icke borde med­föra ansvar och skadeståndsskyldighet, prövade krigsrätten rättvist ogilla den mot Gyllenstierna i målet förda talan.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 5 december 1941 uppdrog tjänst- förrättande militieombudsmannen åt ämbetet att i krigshovrätten anföra be­svär över regementskrigsrättens utslag under yrkande att Gyllenstierna måtte fällas till ansvar i målet.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Vissa spörsmål angående hänskjutande av mål till krigsrätt.

I skrivelse den 20 november 1940 anförde kommendanten i Boden översten H. Bratt följande:

Fråga hade uppstått, huruvida befälhavare (regementschef och motsva­rande) i Bodens fästning, som hade bestraffningsrätt i disciplinmål, då för samtliga förband i Bodens fästning gemensam fältkrigsrätt vore förordnad, ägde oinskränkt rätt att hänskjuta mål till krigsdomstol eller icke.

I 204 § strafflagen för krigsmakten föreskreves icke att vederbörande be­fälhavare skulle överlämna målet till krigsdomstol utan endast att målet skulle överlämnas till krigsdomstol.

Skillnaden kunde förefalla hårfin och utan betydelse men torde ha sin förklaring i att icke alla befälhavare, som ägde bestraffningsrätt i disciplin­mål, hade krigsdomstol till förfogande. I fredstid hade samtliga sådana för- bandschefer i Boden sin egen krigsrätt, varigenom dessa kunde själva be­sluta örn ett måls hänskjutande till krigsrätt. Så vore icke förhållandet då gemensam fältkrigsrätt tillsatts. Fältkrigsrätten i Boden hade dittills hand­lagt ett väsentligt större antal ärenden än vid samtliga förband under mot­svarande period i fredstid. Anledningen till att endast en krigsrätt — fält­krigsrätten — funnes i Boden kunde sålunda sännolikt icke ha motiverats av en förutsedd minskning i antalet mål utan av en strävan att härigenom dels erhålla överensstämmande strafflatituder för brott av ett och samma slag vid olika förband inom Boden, dels möjliggöra för kommendanten att kontrollera att mål, som enligt strafflagen för krigsmakten skulle avdömas av chef med bestraffningsrätt i disciplinmål, icke hänskötes till krigsdomstol d. v. s. fältkrigsrätten. Därest ofullständig utredning förelåge på grund av utelämnade eller felaktiga upplysningar i vederbörligt förhörsprotokoll, syn­tes det vara i sin ordning, att kommendanten återförvisade målet till för- bandschefen ifråga. Och därest kommendanten funne att mål, som av ve­derbörande befälhavare jämlikt 204 § ansetts böra hänskjutas till krigs­rätt, av denne befälhavare borde kunna behandlas som disciplinmål och av honom jämlikt 185 § direkt handläggas, borde kommendanten likaledes äga rätt att återförvisa målet.

Därest chef med bestraffningsrätt i disciplinmål men utan egen fältkrigs­rätt skulle äga befogenhet hänskjuta ett mål till krigsrätt men samtidigt vara

7—A18761. Militicombudsmannens ämbetsbcriittelse.

98

skyldig anhålla hos högre chef om målets hänskjutande till fältkrigsrätt, bleve den högre chefens befogenhet i detta avseende illusorisk, enär han i sådant fall faktiskt vore skyldig att utan undantag efterkomma den lägre chefens beslut.

Den kommendanten tillkommande rätten att avgöra målens hänskjutande till krigsdomstol enligt vad som ovan förutsatts innebure ingen inskränkning i vederbörande regementschefs o. s. v. rätt att döma i disciplinmål.

Enligt kommendantens förmenande borde en befälhavare i Bodens fäst­ning, som ansåge att visst mål borde hänskjutas till krigsdomstol, hos kom­mendanten anhålla att så skedde. I sådant fall undersökte kommendanten målet och hänsköte det till fältkrigsrätten, som av honom sattes, eller åter­förvisade målet till vederbörande befälhavare för förnyad utredning eller för slutbehandling.

Då den här anförda frågan hade principiell betydelse, anhölle kommen­danten, att militieombudsmannen måtte utreda frågan och däröver uttala sig.

I skrivelse den 28 augusti 1941 till kommendanten meddelade militieom­budsmannen, att de framställda spörsmålen varit föremål för överväganden inom militieombudsmansexpeditionen och att på grundval därav upprättats en promemoria till vilken hänvisades. Den ifrågavarande promemorian var av följande lydelse:

»P. M.angående vissa frågor rörande måls hänskjutande till krigsrätt m. m.

Högre befälhavare kan icke befalla lägre befälhavare att bestraffa eller tillrättavisa. Ett bestraffningsbeslut innebär ett självständigt bedömande och den bestraffande måste bära ansvaret för detsamma; förman kan ej genom att anbefalla bestraffning genom underlydande taga den underlydandes beslut på sitt ansvar. Det är nämligen fråga örn dömande verksamhet och denna följer icke samma regler som militär verksamhet i egentlig mening. En annan sak är att bestraffningsrätt, som närmast tillkommer viss befälhavare, sam­tidigt jämväl kan tillkomma annan högre befälhavare, samt att till följd där­av den högre befälhavaren är oförhindrad att övertaga bestraffningsrätten och i den lägre befälhavarens ställe ålägga bestraffningen. Det blir i dylikt fall den högre befälhavaren, som meddelat bestraffningsbeslutet, som bär ansva­ret för detsamma. Stundom förekommer att i fall, då regementschef finner rapporterad förseelse vara av den art, att bestraffning visserligen icke är er­forderlig men en reprimand likväl på sin plats, denne överlämnar ärendets handläggning till kompanichefen genom beslut av följande lydelse: 'varning genom kompanichefen’, 'överlämnas till kompanichefen för tillrättavisning’. Sålunda avfattade beslut kunna ej anses lyckligt formulerade. Ty såsom ovan framhållits kan en regementschef icke ålägga en kompanichef att med­dela tillrättavisning. Ett beslut av angiven lydelse får måhända dock icke fattas annorlunda än att regementschefen överlämnar åt kompanichefen att efter egen prövning avgöra huruvida tillrättavisning bör meddelas. Detta bör emellertid onekligen komma till klart uttryck i beslutets avfatlning.

99

Ehuru sålunda kompanichefen vid sill prövning äger lämna det rapporterade utan åtgärd, tolide till god ordning höra att han icke låter ärendet förfalla utan att ha gjort hänvändelse till regementschefen. Denne kan behöva be­döma nya fakta, nya synpunkter kunna anläggas etc. Och regementschefen kan med hänsyn till kompanichefens ståndpunkttagande vilja själv övertaga prövningen av frågan huruvida tillrättavisning skall meddelas.

Vad angår frågan huruvida befälhavare, som har behörighet att föranstalta örn sammankallande av krigsrätt, kan förhindra annan befälhavare att över­lämna mål till nämnda krigsrätt sammanhänger detta med befälsrätten. Har förstnämnde befälhavare icke befälsrätt över den befälhavare, som beslutat hänskjuta mål till krigsrätt, har förstnämnde befälhavare allenast att efter­komma framställningen örn målets överlämnande till krigsrätten. Om däre­mot den befälhavare, som äger föranstalta om sammankallande av krigsrät­ten, har befälsrätt över den befälhavare, vilken hänskjutit målet till krigsrätt, och till följd därav bestraffningsrätt över den felande, äger han i kraft av denna bestraffningsrätt själv upptaga målet till bedömande. Finner han därvid att det kan avgöras som disciplinmål, erfordras ju icke överlämnande till krigsrätt utan den högre befälhavaren ådömer själv disciplinstraffet. Det blir i dylikt fall den högre befälhavaren som blir ansvarig för bestraffnings- beslutet. Den högre befälhavaren äger däremot icke därest enligt hans me­ning målet kan avgöras såsom disciplinmål anbefalla den lägre befälhavaren att avgöra det i dylik ordning. Då ingriper han i den lägre befälhavarens bestraffningsrätt, som denne utövar på eget ansvar och för vilken han svarar inför krigshovrätten. Vill den högre befälhavaren icke själv övertaga bestraff­ningsrätten måste han villfara den lägre befälhavarens framställning om sammankallande av krigsrätt. Som en följd av högre befälhavares befogen­het att övertaga lägre befälhavares bestraffningsrätt äger den högre befäl­havaren, därest han skulle anse visst mål, som den lägre befälhavaren vill behandla såsom disciplinmål, böra hänskjutas till krigsrätt, förordna därom. Det blir då den högre befälhavaren, som blir ansvarig för nämnda åtgärd. Den högre befälhavaren torde däremot näppeligen vara befogad anbefalla den lägre befälhavaren att hänskjuta mål till krigsrätt.

Kommendantens uttalanden rörande anledningarna till att bara en fält­krigsrätt finns i Boden synas icke alla oomtvistliga. Det sista av de av honom anförda skälen — att kommendanten skulle äga möjlighet att kontrollera att mål, som enligt strafflagen för krigsmakten skola avdömas av chef medbestraffningsrätt i disciplinmål, icke hänskjutas till krigsdomstol __ synesicke bärande. Huvudskälet till att man nöjt sig med en krigsrätt kan väl vara det att man i krigstid inte vill ha större judiciell apparat än nödvän­digt är och alt det här går med en krigsrätt därför att förbanden äro statio­nära (åtminstone i huvudsak). Är detta huvudskälet kan man inte draga de slutsatser kommendanten gör.

Vidare skall — som antytts i det föregående — anhållan örn måls hän skjutande till krigsrätt ej alltid göras till förman utan stundom till sido- ordnad, med egen krigsrätt utrustad chef. I sistnämnda fall har uppenbar­

100

ligen den chef som skall hänskjuta målet ingen prövningsrätt av den art kommendanten vill förbehålla sig.

Av det anförda torde framgå att kommendantens åsikt att han äger oin­skränkt överprövningsrätt beträffande honom underställda, med disciplinär bestraffningsrätt utrustade befälhavares beslut av innehåll att visst mål hän- skjutes till krigsdomstols prövning näppeligen kan vara riktig. Han kan en­dast underlåta efterkomma den lägre befälhavarens framställning för det fall att kommendanten själv övertager bestraffningsrätten. I sådant fall kan kommendanten omedelbart avgöra målet i befintligt skick såsom disciplin­mål och han kan även, om han anser utredningen ofullständig, föranstalta örn ytterligare utredning. Efter verkställd sådan utredning kan kommendan­ten avgöra målet som disciplinmål och han kan även hänskjuta målet till krigsrätt. Vilketdera alternativ han än bestämmer sig för, blir det ett beslut, som fattas av kommendanten på hans ansvar. Kommendanten äger däremot icke, örn kommendanten skulle anse ytterligare utredning erforderlig, åter­förvisa målet till den lägre befälhavaren med åläggande för denne att efter verkställd kompletterande utredning avgöra målet som disciplinmål. Däri­genom skulle kommendanten ingripa i den bestraffningsrätt, som den lägre befälhavaren har att utöva på eget ansvar. Vill kommendanten icke själv övertaga bestraffningsrätten, måste kommendanten efterkomma lägre befäl­havares beslut örn måls hänskjutande till krigsrätt och sammankalla krigs­rätten.»

2. Vissa spörsmål angående hänskjutande av mål till krigsrätt och angående verkställighet av disciplinstraff.

Vid en inspektion av en försvarsområdesstab inom Östra militärområdet anmärktes följande vid granskning av förhörsprotokollen:

De flesta förhörsprotokollen funnos endast i avskrift å expeditionen. An­ledningarna härtill voro enligt uppgift följande. Då mål hänskjutits till krigs­rätt hade originalprotokollen överlämnats till chefen för Livgrenadjärrege- mentet under vars krigsrätt försvarsområdets personal lydde. I de fall då be­straffning ålagts av försvarsområdesbefälhavaren hade originalprotokollen med begäran örn verkställighet översänts till nyssnämnde regementschef, enär försvarsområdesbefälhavaren icke disponerade över egna arrestlokaler.

I anledning härav anförde militieombudsmanneir i skrivelse den 30 sep­tember 1941 till försvarsområdesbefälhavaren följande:

Då mål hänskötes till krigsrätt skulle, enligt militär bestraffningsförord- ning § 9, andra stycket, den befälhavare som föranstaltade om krigsrättens sammankallande samtidigt till rättens ordförande överlämna bestyrkt av­skrift av förhörsprotokollet. Originalprotokollet förutsattes skola kvarbliva vid förbandet (försvarsområdesstaben) att där förvaras i enlighet med före­

101

skrifterna i militär bestraffningsförordning § 7. I de fall då den bestraff- ningsberättigade befälhavaren, såsom förhållandet i regel vore beträffande försvarsområdesbefälhavare, icke disponerade egen krigsrätt utan hade att anhålla hos annan befälhavare om krigsrättsförfarande torde bestämmelser­na böra så tillämpas att avskrifter (i så många exemplar som angåves erfor­derliga) av protokollet översändes till sistnämnde befälhavare, vilken i sin tur översände dessa avskrifter lill krigsdomare och krigsfiskal.

Jämväl i de fall då annan befälhavare verkställde av försvarsområdesbe- fälhavaren ålagda bestraffningar borde originalprotokollen kvarstanna hos den senare. Det syntes icke vara erforderligt att i samband med begäran om bestraffnings verkställande översända ens avskrift av förhörsprotokollet, enär den verkställande endast behövde lia tillgång till sådana uppgifter örn den bestraffade att föreståndaren för häktet kunde föra föreskriven fångförteck­ning (se instruktion för expeditionstjänsten vid armén, bil. D, form. nr 33). Det kunde emellertid vara enklare att översända protokollsavskrift, om man hade tillgång till sådan, översändes av bekvämlighetsskäl originalprotokol­let, borde detta efter bestraffningens verkställande återfordras. Hos verk- ställighetsmyndighet nu förvarade originalprotokoll borde återfordras i den mån de icke redan blivit inbundna jämte myndighetens egna handlingar.

Det vore även att märka att det vid dylik anhållan örn verkställighet hos annan myndighet torde tillkomma den befälhavare som ålagt bestraffningen att även besluta om tiden för verkställigheten, ehuru han givetvis först måst förvissa sig om att han under ifrågavarande tid finge disponera erforderligt arrestutrymme (208 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med militär be­straffningsförordning § 32).

3. Felaktigt upptagande av nöjdförklaring. McIIankommande förflyttning av häktad Ilar avbrutit betänketiden.

Vid granskning å militieombudsmansexpeditionen av fångförteckning från kronohäktet i Östersund för mars månad 1941 antecknades följande:

K. B. Sjöberg dömdes den 4 mars 1941 av Norrlands artilleriregementes krigsrätt för fjärde resan stöld till straffarbete i sju månader och skulle omedelbart träda i häkte. Enligt anteckning i fångförteckningen ankom Sjö­berg till kronohäktet den 6 mars och avgav nöjdförklaring den 7 i samma månad, från vilken dag straffverkställigheten räknats.

Det anmärktes, att efter utslagets avkunnande Sjöberg med hänsyn till den mellankomna förflyttningen icke vistats i fängelse oavbrutet två dagar i följd, då nöjdförklaringen den 7 mars avgavs, och att Sjöberg förty icke kunnat med laga verkan avgiva nöjdförklaring redan sistnämnda dag. Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades kronohäktesföreståndaren att inkomma med yttrande. Dennes yttrande var av följande innehåll:

102

Sjöberg hade införts till kronohäktet av en militär patrull den 6 mars 1941 ungefär klockan 8 e. m. I samband härmed hade till föreståndaren överläm­nats regementskrigsrättens utslag den 4 mars 1941, varav inhämtats, att Sjöberg dömts att för fjärde resan stöld undergå straffarbete i sju månader, varjämte krigsrätten förordnat, att Sjöberg skulle omedelbart träda i häkte. Påföljande dag, den 7 mars, hade uppkommit fråga, huruvida Sjöberg ägde rätt att redan då avgiva nöjdförklaring. Vid den undersökning, som då verk­ställdes, hade följande framgått. Sjöberg hade efter domens avkunnande den 4 mars 1941 omedelbart insatts i regementets arrest. Den militäre befälhava­re, som föranstaltat härom, hade avsett och enligt uppgift beordrat, att Sjö­berg skulle kvarbliva i arresten den 5 och 6 mars samt därefter den 7 mars beredas tillfälle att inför regementschefen avgiva nöjdförklaring. Genom nå­got missförstånd hade Sjöberg kvarblivit i arresten endast den 5 mars och dagtimmarna den 6 mars, varefter han omkring klockan 8 e. m. avförts till kronohäktet. Föreståndaren hade varit väl medveten örn bestämmelserna i 2 § lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, att en häktad, som ville avgiva nöjdförklaring, skulle före den dag, då förklaringen avgåves och efter den dag, då utslaget avkunnats, ha betänketid under två dagar i följd. Likaså hade föreståndaren känt till den tolkning av ifrågavarande bestämmelse, som kommit till uttryck i justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1927 och som föranlett fångvårdsstyrelsens cirkulärskrivelse den 19 november 1926. Förhållandena i nu ifrågavarande fall hade emellertid måst anses tämligen säregna. Sjöberg hade efter den dag då domen avkunnats tillbragt tiden in­till andra dagens kväll klockan åtta i samma fängelse. Hans överförande till kronohäktet hade skett på grund av missförstånd. Arrestlokalen vid rege­mentet och kronohäktet vore tillika belägna i samma stad på cirka 1,000 meters avstånd från varandra och för överförandet från arresten till krono­häktet kunde icke ha åtgått mer än cirka femton minuter, eller en kortare tid än den som i vanliga fall vore anslagen för de häktades promenader varje dag. Föreståndaren hade hänvänt sig till länsnotarien Åke Odén, vilken vid ifrågavarande tidpunkt varit föredragande hos länsstyrelsen i ärenden an­gående straffverkställighet. Denne hade tagit del i införskaffandet av ovan­nämnda uppgifter rörande Sjöberg. Även Odén hade varit tveksam men hade på grund av ovan relaterade förhållanden förklarat, att han, ställd i mot­svarande situation som föreståndaren, icke ansett sig kunna underlåta att upptaga nöjdförklaring, därest den häktade önskade avgiva sådan, samt att han, därest nöjdförklaring inför föreståndaren avgåves den 7 mars, komme att förordna örn att straffet skulle taga sin början nämnda dag. Förestån­daren hade ansett sig böra under sådana omständigheter upptaga den nöjd- förklaring som Sjöberg varit villig att avgiva. Ett motsatt beslut från före­ståndarens sida skulle ha medfört, att Sjöberg nödgats sitta häktad den 7 och 8 mars och ej förrän tidigast den 9 mars kunnat avgiva nöjdförklaring, d. v. s. att han blivit berövad friheten under ytterligare minst två dagar. Då föreståndaren som ovan nämnts varit tveksam, huruvida Sjöberg bort få

103

avgiva nöjdförklaring den 7 mars, hade han den 9 mars i vederbörlig ord­ning upptagit en förklaring av Sjöberg, att denne vidhölle sin den 7 avgivna nöjdförklaring och fortfarande vore villig att avtjäna det honom ådömda straffet. På sätt framginge av det ovan anförda hade åtgärden att låta Sjö­berg avgiva vederbörlig nöjdförklaring redan den 7 mars 1941 icke föranletts av okunnighet om gällande bestämmelser eller dessas tolkning, ej heller av något förbiseende eller slarv. Föreståndaren hade i stället sökt uppnå ett förnuftigt och för rättskänslan tilltalande resultat med hänsyn tagen till de särskilda förhållandena, som här förelegat. Föreståndaren anhölle förden­skull, att militieombudsmannen måtte låta med vidare åtgärder i ärendet bero.

Å föreståndarens yttrande hade länsnotarien Odén tecknat ett bestyrkande av föreståndarens uppgifter rörande samtalen och överläggningarna med Odén. Odén uppgav därjämte, att länsstyrelsen den 8 mars 1941 förordnat, att avtjänandet av det Sjöberg ådömda straffet, som tagit sin början den 7 mars 1941, skulle med i lag stadgade förbehåll sluta den 7 oktober 1941.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombuds­mannen i skrivelse den 30 augusti 1941 till chefen för Norrlands artilleri­regemente följande:

Enligt den av kronohäktesföreståndaren omnämnda lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, kunde den som vore häktad icke med laga verkan av­giva nöjdförklaring förrän han, efter den dag då utslaget delgivits honom och före den dag då nöjdförklaringen avgåves, inom fängelse haft betänketid under två dagar i följd. Hade utslaget såsom i detta fall meddelats den 4, kunde nöjdförklaring icke avgivas förrän den 7. Betänketiden skulle till­bringas i ett och samma fängelse eller häkte; mellankommande transport an- såges avbryta betänketiden. Sjöberg hade därför bort antingen kvarhållas i regementets arrest till den 7 mars, då han med laga verkan kunnat avgiva nöjdförklaring, eller också omedelbart efter utslaget överföras till krono­häktet. Från regementets sida hade man förfarit felaktigt genom att låta Sjö­berg kvarsitta i regementets arrest till den 6 mars och sistnämnda dag, alltså medan betänketiden löpte, överföra honom till kronohäktet. För att förhindra att Sjöberg genom den mellankomna transporten oell avbrottet i betänketi­den skulle bliva berövad friheten två dagar längre än vederbort hade krono­häktesföreståndaren nödgats upptaga en åtminstone formellt oriktig nöjd­förklaring. Denna hade godkänts av vederbörande länsstyrelse såsom ut­gångspunkt vid beräknandet av strafftiden. Då det vore av stor betydelse att ifrågavarande bestämmelser om nöjdförklarings upptagande tillämpades rik­tigt, hade militieombudsmannen ansett sig böra bringa vad i ärendet före­kommit till regementschefens kännedom för delgivande med vederbörande personal vid regementet.

104

4. Felaktigt upptagande av nöjdförklaring. Tillika fråga huruvida för- bandschef givit underlydande befälhavare uppdrag att utöva uppsikten

över förbandets häkte.

Genom utslag den 8 april 1941 dömde regementskrigsrätten vid Roslagens flygflottilj värnpliktige vicekorpralen nr 153 45/35 Axel Allan Kihlberg jäm­likt 49 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten för rymning att hållas i fäng­else två månader, varjämte regementskrigsrätten förklarade Kihlberg skyl­dig att omedelbart träda i häkte.

Sedan militieombudsmannen på förekommen anledning infordrat upp­gift angående handläggningen av ett av utslaget föranlett ärende rörande nöjdförklaring av Kihlberg, inkom flottiljchefen, överstelöjtnanten H. Sundin med yttrande för egen del ävensom med en avskrift av en handling, innefat­tande regementskrigsrättens besked om utslagets innehåll samt därå tecknade verkställighetsbevis och nöjdförklaringar.

Nämnda bevis och förklaringar utvisade, att Kihlberg den 8 april klockan 10.30 införpassats i flottiljens häkte samt att han dels den 10 och dels den 23 april förklarat sig nöjd med utslaget; i båda fallen hade Kihlbergs nöjd- förklaring bevittnats av kaptenen Gösta Adolfsson och fanjunkaren M. Schenning.

I yttrandet anförde Sundin:Såsom framginge av avskriften hade Kihlberg dömts den 8 april 1941 och

införpassats i häkte klockan 10.30 samma dag. Omkring klockan 12 den 10 april — alltså sedan mera än 48 timmar förflutit efter domens avkunnande— hade Kihlberg fått avgiva nöjdförklaring. Det hade nämligen felaktigt ansetts att Kihlberg då »haft betänketid två dagar i följd». Man hade icke beaktat att den dag utslaget fälldes icke finge inräknas. Sedermera hade en skrivelse avlåtits till länsstyrelsen i Stockholms län med hemställan att straffet måtte få avtjänas genom länsstyrelsens försorg. På denna skri­velse hade erhållits det svaret, att nöjdförklaringen avgivits utan att Kihlberg haft betänketid under två dagar i följd, varför Kihlberg fått av­giva förnyad nöjdförklaring och ärendet åter överlämnats till länsstyrelsen.— Då det enligt auditörens uppgift funnes skäl förmoda att den straffade genom nämnda felaktiga tolkning icke komme att lida någon rättsförlust, syntes ärendet vara av mera formell natur. — Slutligen ville Sundin fram­hålla, att hans tid icke tilläte honom att personligen handlägga alla detal­jer beträffande straffhandlingarnas förande m. m., utan hade han uppdra­git detta åt sin adjutant. Denne hade inför Sundin i detta fallet anfört, att han handlat i god tro.

Från kronohäktesavdelningen vid centralfängelset å Långholmen, där Kihlberg avtjänat straffet, införskaffade militieombudsmannen därefter läns­styrelsens verkställighetsresolution, enligt vilken »straffet, som tagit sin bör­jan den 23 april 1941 skall sluta den 23 juni 1941».

Enär av Sundins yttrande syntes framgå, att Sundin icke själv handlagt åren-

105

det angående nöjdförklaringen, anhöll militieombudsmannen örn uppgift vem som upptagit Kihlbergs nöjdförklaring den 10 april samt, därest Sundin icke själv upptagit nöjdförklaringen, huruvida den som upptagit förklaringen jäm­väl haft uppsikt över regementets häkte ävensom under vilken tid och enligt vilken order så varit förhållandet.

I en svarsskrivelse anförde Sundin:Nöjdförklaringen den 10 april hade upptagits av dåvarande depaadjutan-

ten kaptenen Gösta Adolfsson i närvaro av expeditionsunderofficeren vid avd. I och föreståndaren för depåns häkte. På morgonen samma dag hade Adolfs­son till Sundin anmält, att Kihlberg skulle avgiva nöjdförklaring klockan 12. Då Sundin av skäl, som han icke längre kunde erinra sig, icke själv haft till­fälle att närvara vid nämnda tidpunkt, hade han åt Adolfsson uppdragit att handlägga ärendet. Rent formellt ansåge Sundin sig hava genom denna munt­liga order tillfälligt uppdragit åt Adolfsson att utöva uppsikten över häktet.

I skrivelse den 26 juli 1941 till överstelöjtnanten Sundin anförde militie­ombudsmannen därefter följande:

Enligt 2 § i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av- straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, skulle nöjdförklaring av den som hölles i militärhäkte ske inför den befälhavare, som över häktet ha­de uppsikt, och finge ej förklaringen gälla, där ej den dömde före den dag, då förklaringen avgåves, och efter den dag, då utslaget för honom vid rät­ten avkunnades, inom fängelse haft betänketid under två dagar i följd.

I § 11 militär bestraffningsförordning stadgades bland annat att militär - häkte vid truppförband stöde under uppsikt av befälhavaren för truppför­bandet, att denne, då han vore förhindrad att själv fullgöra därmed förenade åligganden, ägde att åt underlydande befälhavare av minst kaptens grad uppdraga att tillfälligt utöva uppsikten över häktet samt att befälhavare, som hade militärhäkte under sin uppsikt, skulle ställa sig till efterrättelse vad i lag och särskilda författningar vore stadgat angående verkställighet av frihetsstraff samt förvaring av häktade personer.

Den av Kihlberg den 10 april avgivna nöjdförklaringen hade upptagits av Adolfsson ehuru denne icke haft uppdrag att utöva uppsikten över häktet. Det torde nämligen vara obestridligt, att uppdraget åt Adolfsson att hand­lägga det av honom anmälda ärendet angående nöjdförklaring av Kihlberg icke kunde anses liktydigt med ett uppdrag att tillfälligtvis hava uppsikten över häktet. Adolfsson skulle näppeligen hava ansett sig på grund av den mottagna ordern behörig vidtaga andra på uppsiktsmyndigheten ankomman­de uppgifter än just upptagandet av Kihlbergs nöjdförklaring.

Det ifrågavarande uppdraget åt Adolfsson stöde sålunda icke i överens­stämmelse med föreskrifterna i § 11 militär bestraffningsförordning. Frågan örn omfattningen av uppdraget vore icke endast av formell natur. För med­delande av ett uppdrag av den omfattning, som i ovannämnda § 11 avsåges, torde krävas cn prövning huruvida uppdragstagaren besutte den kännedom om lag och författningar, som i paragrafen sades. Gällde uppdraget däremot

106

endast att å viss tid mottaga en förklaring, kunde dylik lag- och författnings­kännedom synas överflödig. Vidare kunde ett uppdrag av den begränsade omfattning, som lämnats Adolfsson, föranleda missförstånd i frågan huru­vida förutsättningarna för nöjdförklaringens upptagande redan av uppdrags­givaren prövats föreligga.

Nöjdförklaringen hade upptagits av Adolfsson så tidigt att Kihlberg vid dess avgivande icke haft i lag stadgad betänketid. Förklaringen vöre därför ogiltig. Kihlberg, som rätteligen bort få börja avtjänandet av sitt straff efter nöjdförklaring den 11 april, hade i följd av det begångna felet hållits häktad i ytterligare tolv dagar innan strafftiden börjat räknas.

Frågan om ansvaret för det sålunda inträffade berodde i viss mån på vad som förekommit mellan Sundin och Adolfsson då Adolfsson anmälde ären­det för Sundin.

Det syntes militieombudsmannen emellertid som örn ansvaret närmast åvi­lade Sundin. Denne hade i egenskap av depåchef haft uppsikt över häktet och därmed hade följt skyldighet att känna till bland annat bestämmelserna i ovannämnda lag av den 26 mars 1909. Han måste antagas hava haft vet­skap om dagen för utslaget mot Kihlberg och han hade av Adolfsson erhållit besked att nöjdförklaring avsåges att upptagas den 10 april klockan 12. Även bortsett från det felaktiga i att lämna ett uppdrag åt Adolfsson avseende en­dast upptagandet av nöjdförklaringen, hade Sundin därför gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten genom att icke omedelbart rätta den felaktiga upp­fattning om gällande bestämmelser, som Adolfsson i sin anmälan röjt. Även Adolfsson hade, såsom av det anförda framginge, förfarit felaktigt.

Då Kungl. Majit emellertid, på en av militieombudsmannen föranstaltad underdånig ansökan av Kihlberg, genom utslag den 6 juni 1941 av nåd för­ordnat att det Kihlberg ådömda straffet skulle sluta den 11 i samma månad och Kihlberg således icke kommit att vara berövad friheten under längre tid än om han rättidigt fått avgiva nöjdförklaring, hade militieombudsmannen ansett sig kunna låta bero vid den erinran om de begångna felaktigheterna, vilken innefattades i det anförda.

5. Försummelse av förbandschef att omedelbart efter nöjdförklaring häkta till fängelsestraff dömd, icke häktad person.

Enligt kungörelsen den 10 december 1909 (nr 149) innefattande vissa före­skrifter rörande tillämpningen av lagen den 26 mars 1909 angående verkstäl­lighet i vissa fall av straff ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, skall icke häktad person, som avgivit nöjdförklaring, örn förklaringen avgivits å det militärhäkte eller fängelse, där straffet skall verkställas, genast där in­tagas för straffets undergående, men eljest genast häktas och så snart ske kan på allmän bekostnad dit införpassas.

107

Värnpliktige nr 480 14/35 S. O. Folkesson dömdes den 12 juli 1940 av fältkrigsrätt för övergivande av post att hållas i fängelse tre månader. Fol­kesson, som var på fri fot, förklarade sig nöjd med straffet den 16 juli in­för förbandschefen majoren J. F. Plym Forshell, vilken, utan att förklara Folkesson häktad, ställde Folkesson under militär bevakning intill dess Fol­kesson den 18 juli för straffets verkställande överfördes till straffängelset i Vänersborg. Genom resolution den 25 juli 1940 förordnade länsstyrelsen i Älvsborgs län att straffet skulle verkställas under tiden den 18 juli—den 18 oktober 1940.

I skrivelse den 9 september 1940 till direktören vid centralfängelset å Här­landa, där Folkesson intagits för straffets undergående, anförde militieom- budsmannen:

Då Folkesson på grund av försummelse av militär myndighet att efter nöjdförklaringen vidtaga åtgärder för ett omedelbart verkställande av straf­fet komme att — därest verkställigheten ägde rum jämlikt länsstyrelsens re­solution —• vara berövad friheten två dagar längre än vederbort samt någon ändring i länsstyrelsens lagakraftvunna resolution icke torde kunna vinnas annat än i nådeväg, hade militieombudsmannen ansett att Folkesson borde erinras om att han ägde möjlighet att göra en underdånig framställning att av nåd få avsluta bestraffningen redan den 16 oktober 1940, då en tid av tre månader komme att hava förflutit från nöjdförklaringen. Militieombuds­mannen hemställde att fängelsedirektören ville lämna Folkesson härför er­forderligt biträde ävensom giva militieombudsmannen underrättelse om de åtgärder som med anledning av skrivelsen vidtoges i ärendet.

Fängelsedirektören anmälde sedermera, att nådeansökning ingivits av Fol­kesson. Ansökningen bifölls av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1940.

I ett liknande fall från samma förband kom en annan värnpliktig, nr 156 45/27 E. O. Johansson, på grund av att han icke häktades omedelbart efter nöjdförklaring, att få börja undergå honom ådömt fängelsestraff en dag se­nare än som bort bliva fallet vid en rätt tillämpning av gällande bestäm­melser.

I avgiven förklaring uppgav Plym Forshell, att det felaktiga förfarandet berott på förbiseende, samt framhöll att lian efter att hava uppmärksam- gjorts på bestämmelserna i den ovannämnda kungörelsen framdeles komme att noggrant iakttaga densamma.

1 skrivelse den 26 maj 1941 till Plym Forshell anförde militieombudsman­nen, att då Folkesson genom bifall till sin nådeansökan fått sluta straffets av­tjänande två dagar tidigare än som bestämts i straffverkställigbetsresolutionen och därigenom skadan för honom av det begångna felet bortfallit samt Johans­son, vilken blivit i ärendet börd, icke framställt ersättningsanspråk, funne militieombudsmannen sig kunna underlåta vidtaga ytterligare åtgärd i ären­det men förväntade, alt Plym Forshell framdeles i förekommande fall ställde sig till noggrann efterrättelse föreskrifterna i nyssnämnda kungörelse.

108

6. Felaktig sammanläggning av straff.

Genom utslag den 11 mars 1941 dömde stationskrigsrätten vid Karlskrona örlogsstation värnpliktige nr 109 207/32 P. G. A. Lindström jämlikt 49, 53* och 130 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen att för rymning och bristande vård om kronobeklädnaden hållas i fängelse i en månad tio dagar. Därjämte förklarade stationskrigsrätten för­verkat anståndet med ett Lindström av bötesförvandlingsdomaren vid råd­husrätten i Göteborg den 14 februari 1941 ålagt förvandlingsstraff för böter av fängelse i trettiotre dagar, villkorlig dom. Stationskrigsrätten förordnade att Lindström i följd härav skulle i en bot hållas i fängelse i två månader tretton dagar.

Det anmärktes, att vid en sammanläggning av strafftiderna en månad tio dagar och trettiotre dagar den sammanlagda strafftiden bort angivas till en månad fyrtiotre dagar samt att stationskrigsrätten saknat grund för att om­räkna denna tid på det sätt som skett. Ehuru stationskrigsrätten sålunda för­farit felaktigt i angivna hänseende, beslöt militieombudsmannen emellertid, då Lindström, enligt vad som utrönts, icke på grund av den oriktiga sam­manläggningen kommit att vara berövad friheten längre tid än om stations­krigsrätten bestämt den sammanlagda strafftiden på sätt militieombudsman­nen angivit, att låta bero vid vad i ärendet förekommit.

I skrivelse den 14 augusti 1941 till chefen för Karlskrona örlogsstation läm­nade militieombudsmannen underrättelse härom. Stationschefen skulle giva stationskrigsrättens ledamöter kännedom örn militieombudsmannens anmärk­ning och beslut.

7. Fråga huruvida trafikförseelse kail föranleda bestraffning i disciplinär ordning.

Den 10 augusti 1940 utfärdade kommendanten i Bodens fästning en så lydande fästningsorder:

»På förekommen anledning erinras om att cykel skall efter skymningens inbrott framföras med tänd lykta, att två eller flera personer icke få sam­tidigt färdas på cykel, som är avsedd allenast för en person, samt att å kör­banan två eller flera cyklande icke få färdas i bredd, då körbanan ej kan fritt överskådas eller då motorfordon eller fordon för dragare nalkas. (Väg­trafikstadgan §§ 15—17.)»

Furiren vid Bodens artilleriregemente G. A. Bergemo rapporterades den 3 april 1941 av ordningshållningspatrull ur 3. intendenturkompaniet för att han samma dag efter mörkrets inbrott cyklat i Bodens stad utan lyse. Sedan förhör hållits med Bergemo, ålades denne genom beslut den 17 april, under­

109

tecknat av regementschefen översten F. Ericsson och kontrasignerat av audi- tören G. Ekeroth, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt disciplinstraff av vaktarrest i två dagar.

Med anledning av särskild förfrågan, huruvida Bergemo vid tillfället fär­dats å väg som avses i vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (allmän väg, gata eller annan allmän plats, som är upplåten för allmän samfärdsel, så ock till farväg nyttjad enskild väg), vitsordade regementschefen att så varit förhållandet: Bergemo hade färdats på gata i Bodens stad.

I skrivelse till kommendanten anförde militieombudsmannen:För tillämpning av 130 § strafflagen för krigsmakten förutsattes enligt

lagrummets ordalydelse att särskilt ansvar icke vore satt å förseelsen i straff­lagen för krigsmakten eller annan lag. För den förseelse om vilken här varit fråga vore ansvarsbestämmelse meddelad i vägtrafikstadgan; tillämpningen av 130 § strafflagen för krigsmakten skulle därmed vara utesluten. Med hänsyn till innehållet i Svensk författningssamling nr 829/1940 hade målet hört till civil domstols avgörande. Att en erinran om vägtrafikstadgans ifrå­gavarande bestämmelser intagits i den ovannämnda fästningsordern torde icke kunna göra någon ändring häri. Då militieombudsmannen hade anled­ning antaga att utgången i förevarande mål överensstämde med tillämpad praxis inom Bodens fästning, anhölle militieombudsmannen att kommendan­ten ville ej mindre inkomma med yttrande av översten Ericsson och auditö- ren Ekeroth än även för egen del avgiva yttrande i ärendet.

Översten Ericsson och auditören Ekeroth anförde i gemensamt yttrande:Disciplinstraff, regelmässigt av vaktarrest i två dagar, hade av Ericsson med

kontrasignation av Ekeroth sedan hösten 1940 ålagts jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten i ett antal fall för berörda förseelse, då förseelsen ägt rum å allmän väg, gata eller plats inom fästningsområdet. Såvitt Ericsson erinrade sig hade i dessa fall undantagslöst förelegat rapport örn förseelsen från mili­tär ordningshållningspatrull. Det kunde hava förekommit, att Ekeroth efter den 1 februari 1940, från vilken dag fältkrigsrätterna i Boden upphört, i en­staka fall kontrasignerat enahanda bestraffningsbeslut rörande personal från andra förband än Bodens artilleriregemente. Vid övervägande av huruvida det trots att straff jämlikt vägtrafikstadgan hade kunnat åläggas av civil domstol kunde anses behörigt att avdöma ifrågavarande förseelser discipli­närt, hade Ericsson främst ansett sig kunna stödja sig på att förutvarande kommendanten i fästningsorder utfärdat erinran till honom underlydande personal örn att cykel efter skymningens inbrott skulle framföras med tänd lykta. Härigenom hade enligt Ericssons uppfattning ifrågavarande slag av förseelse fått karaktären av brott mot militära ordningsföreskrifter för fäst­ningen. Det finge i detta sammanhang nämnas att i bilaga till soldatinstruk­tion för artilleriet upptagits trafikregler, som visserligen vore grundade bl. a. å vägtrafikstadgan men som dock vore särskilt riktade till soldaten. Skyldig­heten för militärpersonal tillhörande fästningen att föra lykta å cykel hade ock rent praktiskt framstått som en militär ordningsfråga på grund av den tidvis övervägande militära karaktären av trafiken inom fästningsområdet.

Ilo

Ehuru intet uttryckligt stadgande därom givits hade det allmänt ansetts åligga de militära ordningshållningspatrullerna att övervaka att militär per­sonal förde tänd lykta å cykel efter mörkrets inbrott. Örn det överhuvud an- såges riktigt att ifrågavarande förseelser bestraffades militärt, syntes intet annat lagrum än 130 § strafflagen för krigsmakten tillämpligt. På grund av kravet på disciplin inom fästningen syntes det Ericsson önskvärt att möjlig­het gåves att disciplinärt beivra bl. a. underlåtenhet att föra lykta å cykel och detta även örn förseelsen ägde rum inom den civila delen av Bodens stad, där det militära inslaget i trafiken vore så starkt framträdande. En särskild anledning härtill vore att ett disciplinstraff, även om det vore lindrigt, syn­tes vara av en helt annan och snabbare effekt, då det gällde att upprätthålla ordning inom den militära trafiken, än ett bötesstraff, som innebure ett för­dröjande av straffverkställigheten. Härtill komme att det syntes vara lämp­ligt och naturligt att ordningsförseelser som rapporterades av militära patrul­ler, vilka hade till uppgift att övervaka ordningen, jämväl bestraffades mi­litärt.

Kommendanten översten H. Bratt anförde i sitt yttrande:Enligt bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för armén § 97: 4 skulle

kommendanten utfärda behövliga polisföreskrifter ävensom särskilda ord­ningsregler för samfärdseln inom fästningen. På grund härav hade förutva­rande kommendanten utfärdat den ifrågavarande fästningsordern angående vissa trafikbestämmelser. Hade kommendantens föreskrifter för den militära personalen ej sammanfallit med vägtrafikstadgans bestämmelser utan varit mera djupgående än dessa, skulle i målet omförmäld förseelse utan tvivel ha kunnat beivras med stöd av 130 § strafflagen för krigsmakten. När nu där­emot kommendantens föreskrifter helt sammanfölle med vägtrafikstadgans bestämmelser, hade det otvivelaktigt varit formellt sett riktigare att målet överlämnats till handläggning vid civil domstol. Dock syntes den tolkning av bestämmelserna i nyssnämnda lagrum som Ericsson och Ekeroth gjort vara försvarbar, och av praktiska skäl vore det önskvärt att den av militie- ombudsmannen accepterades. Med den ständiga ström av in- och utryckan­de militär personal som förekomme i Boden skulle det vara hart när ogörligt att beivra dylika små förseelser vid civil domstol. I vart fall skulle ett sådant förfarande ofta föranleda avsevärd tidsutdräkt.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom en skrivelse till kom­mendanten den 31 juli 1941, vari anfördes följande:

Enligt 39 § 3:o) lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes hörde till krigsdomstol mål angående åtal mot dem, som lydde under strafflagen för krigsmakten, för brott av vilken beskaffenhet som helst, då de förövades i fält eller inom fästning, som för annat ändamål än övning ställdes eller vore ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställdes, me­dan truppen vore i fält eller sjötåget varade eller fästningen fortfarande vore ställd på krigsfot.

Sedan sådana förhållanden inträtt, att förutsättningarna för tillämpning av lagrummet förelågo, hade, veterligen på initiativ av kommendanten i

lil

Boden, skett en ändring av 39 § rättegångslagen, varigenom Kungl. Majit be­myndigats att, där förhållandena därtill föranledde, förordna att vad i 3:o) stadgades icke skulle äga tillämpning. Med stöd härav hade Kungl. Majit förordnat dels den 13 april 1940 att vad i 39 § 3:o) rättegångslagen stadgades icke skulle äga tillämpning i fråga örn brott som begåtts inom Bodens fäst­ning, dels ock den 13 september 1940 att vad i sagda moment stadgades tills vidare icke skulle äga tillämpning i fråga örn brott som begåtts i fält eller inom fästning. Anledningen till att initiativ tagits till lagändringen och Kungl. Majits därav beroende förordnande av den 13 april 1940 hade varit att 39 § i sin ursprungliga lydelse medfört, att mål angående rent civila förseelser i så stort antal ankommit på avgörande av militär domstol inom fästningen att dennas arbetsbörda ökats i en omfattning, som icke ansåges betingad av omständigheterna.

Av vad nu anförts franninge att frågan om civil och militär domstols in­bördes behörighet blivit särskilt reglerad med hänsyn till nu rådande spe­ciella förhållanden. I förevarande fall hade den till avgörande föreliggande förseelsen, såsom kommendanten själv medgivit, bort beivras inför civil dom­stol. Att handlägga målet i disciplinär ordning hade sålunda varit uteslutet. Även örn vissa skäl måhända skulle kunna anföras för att, på sätt i yttrande­na anförts, utvidga den disciplinära bestraffningsrätten, hade militieombuds- mannen dock, med hänsyn till de tydliga bestämmelserna i ämnet, icke kun­nat giva sin anslutning till en sådan tolkning av desamma som kommit till uttryck i regementschefens yttrande. Militieombudsmannens i skrivelsen ut­talade uppfattning i ärendet skulle kommendanten bringa till regementsche­fens och auditören Ekeroths kännedom. I övrigt funne militieombudsmannen ej skäl vidtaga ytterligare åtgärd med anledning av vad i ärendet förekommit.

8. Innan tillrättavisning meddelas skall befälhavaren hålla förhör med den felande, där han ej själv iakttagit förseelsen.

Militär bestraffningsförordning § 40 är av följande lydelse:»Då någon begått förseelse, som anses påkalla tillrättvisning, må veder­

börande befälhavare omedelbart meddela tillrättavisning, så vitt han själv iakttagit förseelsen. I annat fall skall befälhavaren vid förhör med den fel- aktige lämna denne tillfälle att förklara sig.»

Volontärerna vid Östgöta luftvärnsregemente nr 19/5 Hans Blick, nr 40/5 Magnus Jakobsson och nr 50/5 Gunnar Karlsson anmälde i en till militieom- budsmansexpeditionen inkommen skrift, att de den 22 februari 1941 av che­fen för konstapelskolan kaptenen T. Östlund tilldelats tillrättavisning, ehuru Östlund icke själv åsett den förseelse, för vilken tillrättavisning medde­lades, och ej heller vid förhör med dem berett deni tillfälle att förklara sig.

I avgivet yttrande över klagomålen erkände Östlund all han på sätt an­

112

mälarna uppgivit underlåtit iakttaga den i 40 § militär bestraffningsförord- ning stadgade ordningen för meddelande av tillrättavisning. Han anförde så­som ursäkt härför, att han för disciplinens upprätthållande önskat att låta den begångna förseelsen följas av omedelbar tillrättavisning.

I skrivelse till regementschefen den 7 april 1941 anförde militieombuds- mannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:

Enär av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att ett i föreskri­ven ordning hållet förhör med klagandena icke skulle hava ändrat bedöman­det av klagandenas förseelse, att Östlund genom förhör med de andra vid förseelsens begående närvarande personerna syntes hava före tillrättavisning­arnas meddelande förskaffat sig kännedom om förseelsen samt att Östlund felat endast av obetänksamhet, läte militieombudsmannen vid vad i ärendet förekommit bero. Regementschefen skulle giva Östlund del av innehållet i militieombudsmannens skrivelse.

9. Fråga huruvida fängelsestraff må verkställas i militärhäkte.

Vid granskning å militieombudsmansexpeditionen av fångförteckningar från Bohusläns regemente för april och maj månader 1941 iakttogs, att värnpliktige nr 142 28/31 B. A. E. Karlsson den 9 april 1941 av regements- krigsrätten för rymning dömts till en månads fängelse, vilket straff i sin hel­het verkställts i regementets arrest.

Enligt 19 § strafflagen för krigsmakten bör fängelsestraff som blivit krigs­man ådömt omedelbart eller såsom förvandlingsstraff för brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten, verkställas i militärhäkte, där så kan ske. Beträffande vissa krigsmän — officerare, underofficerare, fast anställt manskap och viss annan, marin personal — gäller detsamma även i fråga om fängelse som ålagts som förvandlingsstraff för brott emot all­män lag.

Närmare bestämmelser angående straffverkställigheten äro givna i militär bestraffningsförordning. Där föreskrives i § 11 att befälhavare, som har mili­tärhäkte under sin uppsikt, skall ställa sig till efterrättelse vad i lag och sär­skilda författningar är stadgat angående verkställighet av frihetsstraff samt förvaring av häktade personer. I § 30 stadgas för det fall, att enligt straff­lagen för krigsmakten fängelse bör verkställas i militärhäkte och för ända­målet avsett militärhäkte icke är inrättat vid ifrågavarande avdelning vid krigsmakten, att den straffskyldige då skall undergå straffet i det häkte som eljest finnes vid vederbörligt truppförband, skola, fästning, garnison, station eller annan avdelning av krigsmakten, som den straffskyldige tillhör. Möter till följd därav, att straffet icke kan på föreskrivet sätt verkställas i det ifrå­gavarande häktet, eller på grund av bristande utrymme eller annan orsak hinder för straffets verkställande i sådant häkte som nu nämnts skall, enligt

113

samma paragraf, straffet avtjänas i allmän straffinrättning. Enligt § 31 skall i fråga om verkställande av fängelsestraff vad allmän lag i detta avseende in­nehåller äga tillämpning. Dessutom givas särskilda föreskrifter angående fångarnas vård och behandling. Bland annat föreskrives att fånge, som en­ligt vad därom är stadgat skall genom fångvårdsmyndighets försorg förses med arbete, såvitt möjligt bör beredas sådan sysselsättning, som kan bidraga till utveckling av hans förmåga till självförsörjning, samt att cellfånge, som icke undergår disciplinär bestraffning, bör, såvida hinder ej möter, till­bringa minst en halv timme i fria luften en gång varje dag eller, om cell­tidens längd eller fångens hälsotillstånd finnes det påkalla, två gånger örn dagen.

I skrivelse till regementschefen den 6 november 1941 anförde militieom- budsmannen:

De bestämmelser i allmän lag rörande straffs verkställande, till vilka i mi­litär bestraffningsförordning hänvisades, innefattades i huvudsak i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. Här­till hade kommit stadgan den 8 april 1938 angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter. De regler som meddelats här — liksom även i militär bestraffningsförordning § 31 — vore delvis sådana att de antingen icke alls eller ock endast med stor svårighet kunde iakttagas vid straffverk­ställighet i militärhäkte av den typ som i allmänhet förekomme vid de mili­tära förbanden. Härav följde alltså att fängelsestraff — och straff av straff­arbete — som regel icke, trots de ovan återgivna bestämmelserna i 19 § strafflagen för krigsmakten, kunde verkställas i militärhäkte.

10. Fråga huruvida meddelad tillrättavisning i själva verket inneburit arrcst- bestraffning. Tillika fråga huruvida tillrättavisningen stått i rätt förhållande

till den begångna förseelsen.• I

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde värn­pliktige nr 238 66/36 Nilsson, tjänstgörande såsom kusk vid ett förband, bland annat följande:

Den honom tilldelade hästen vore mycket svårhanterlig och brukade slå och bitas närhelst den komme åt att göra det. Den 3 december 1940 hade bataljonschefen överstelöjtnanten K. Meurling inspekterat hästvården. Nils­son hade till en början lyckats hålla sin häst stilla men till slut, då Meurling skickat fram troppchefen att känna på hästen, hade denna kommit åt att bita Nilsson ganska grundligt i armen. Nilsson hade spontant och obetänksamt utbrustit: »Djävla häst!» Nilsson hade omedelbart erhållit tillsägelse att han samma dag på eftermiddagen skulle inställa sig på bataljonsexpeditionen för förhör och att han samma kväll skulle börja undergå arreststraff. Vid för­höret, som letts av Meurling, hade Nilsson erhållit fem dagars »arrest med

8—A18761. Militicombudsmannens ämbctsbcrättelse.

114

tjänstgöring i handräckning vid bataljonsstaben». Bestraffningen hade Nils son undergått i ett av bataljonschefen för liknande ändamål två månader tidigare utanför bataljonschefens förläggning uppsatt s. k. arresttält. Någon besvärshänvisning hade Nilsson icke erhållit.

IJti infordrat yttrande anförde Meurling i egenskap av tjänstförrättande regementschef bland annat:

Vid en fältmässig förläggning under i flera hänseenden ogynnsamma för­hållanden, vid nyorganiserade förband och vid brist på kvalificerat befäl nödgades en bataljonschef personligen ingripa i större utsträckning än som under andra förhållanden kunde vara erforderligt. Vid det truppförband, som Nilsson tillhörde, vore alla förlagda i tält. Vid den hästbesiktning, som ägde rum den 3 december 1940, hade framställts flera erinringar mot såväl befäl som kuskar och hästskötare för bristande tillsyn och vård. Därvid hade en av de värnpliktiga utfarit i höga svordomar. Då ett behärskat och hyfsat uppträdande måste påfordras under en förrättning, syntes en tillrättavisning befogad. För lämplig tillsyn hade den tillrättavisade placerats vid bataljons­staben, där personal funnits tillgänglig för utövande av erforderlig kontroll. Nilsson anförde emellertid, att han blivit ådömd 5 dagars arrest. Detta på­stående vore felaktigt vilket framginge av tillrättavisningsbeslutet, som hade följande lydelse:

»Värnpliktige 238 66/36 Nilsson ålägges jämlikt strafflagen för krigsmakten § 210 såsom tillrättavisning för fel mot militär tukt och ordning att utom vanlig ordning under fem (5) dagar förrätta handräckningsarbeten.

Förseelsen (svordom i tjänsten) begicks den 3/iä i min närvaro.Tillrättavisningen börjar den 3/i2 kl 1800 och avslutas den 8/i2 kl 18.Den värnpliktige förlägges och tjänstgör under ifrågavarande tid vid bat-

staben.Den 3/i2 1940.K. Meurling.

Batcli.Åke Leijon.»

Vid Memmings skrivelse hade fogats ett protokoll över ett den 18 december 1940 med Nilsson hållet förhör, varvid denne uppgivit att han den 3 de­cember såsom tillrättavisning blivit ålagd att under 5 dagar förrätta handräck - ningsarbete utom vanlig ordning, att tillrättavisning blivit meddelad såväl av bataljonschefen som av plutonchefen, att den lill militieombudsmannen läm­nade uppgiften, att han ådömts 5 dagars arrest, vore felaktig, att han för­lagts nattetid i bataljonsstabens vakttält, att han tjänstgjort huvudsakligen i vedgården, att i övrigt ingen frihetsbegråmning varit anbefalld, dock att för- läggningsområdet icke fått lämnas utan särskilt tillstånd, att han bibringats uppfattning örn arreststraff, därför att några värnpliktiga kallat honom för »arrestanten», och att han missförstått uttryckssättet, att klaganden med skrivelsen endast avsett att erhålla klarhet örn, huruvida han blivit rätt be­handlad, samt att den lämnade uppgiften, att han blivit biten av hästen, icke tidigare meddelats vare sig till bataljonschefen eller plutonchefen.

I .skrivelse till regementschefen anmodade militieombudsmannen denne

115

att, då den förebragta utredningen icke vore tillräcklig för ett bedömande av huruvida vid ifrågavarande bestraffnings eller tillrättavisnings meddelande och verkställande förfarits riktigt, fullständiga utredningen i följande båda hänseenden:

1) Nilsson hade uppgivit att han under verkställighetstiden varit förlagd i arresttält. Meurling hade uppgivit att Nilsson förlagts i bataljonsstabens vakttält. Hade Nilsson varit ensam förlagd i tältet? Hade där dessutom funnits andra tillrättavisade eller bestraffade eller överhuvud andra personer än vaktmanskap? Hade tältet stått under särskild bevakning?

2) I förhörsprotokollet hade uppgivits att utöver förläggningen i vakttältet och tjänstgöringen i vedgården ingen frihetsbegränsning varit anbefalld, »dock att förläggningsområdet icke finge lämnas utan särskilt tillstånd». Emellertid finge enligt 210 § strafflagen för krigsmakten ej mer än ett slag av tillrättavisning användas för samma förseelse och fel. Vilka föreskrifter hade gällt för nu ifrågavarande förband i fråga om fritidsområde? Om sär­skilda föreskrifter ej utfärdats, vilka normer hade tillämpats?

Med anledning härav inkom regementschefen med ett förnyat yttrande av Meurling däri denne anförde:

1) Det ifrågavarande vakttältet hade vid behov använts för förläggning. Vid tillfället hade funnits i tältet förutom Nilsson jämväl lägervaktens man­skap örn en befälhavare och 3 man. Endast en vaktpost hade funnits ut­satt. Denne patrullerade om natten runt kvarter, tält, vedgård och förråds­byggnader. Örn dagen vore hans plats på gårdsplanen vid infartsvägen.

2) Förläggningsområdet vore i stort sett reglerat jämlikt regementsorder. Inom det större området hade avdelats ett mindre för varje förband. För bataljonssfaben hade detta område vissa angivna gränser. Meurling hade av­sett att Nilsson skulle uppehålla sig inom förläggningsområdet och att vis­telse å annan plats fordrade särskild permission även om särskild föreskrift därom ej blivit utfärdad.

Meurling uppgav att han för att utröna Nilssons egen uppfattning jämväl låtit Nilsson själv besvara de av militieombudsmannen uppställda frågorna. Nilssons svar, som lämnats i en till regementschefen ställd skrift, hade föl­jande lydelse:

»Får härmed upplysa, att jag var i tältet jämte vakten inga andra tillrätta­visade eller bestraffade funnos där under den tid jag var där. Några före­skrifter om fritidsområdet fick jag inte, inte något annat än jag fick gå marketenteriet och stabens förläggning under min fritid. Vakten bestod av 3 st man. Tältet var inte bevakat av någon särskild vakt.»

I skrivelse den 13 februari 1941 till fördelningschcfen anförde militieom­budsmannen därefter, med en redogörelse för vad i ärendet förekommit, föl­jande:

Enligt det i ärendet företedda skriftliga beslutet hade Meurling jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten för fel mot militär tukt och ordning (svor­dom i tjänsten) ålagt Nilsson tillrättavisning, bestående däri alt Nilsson utom vanlig ordning haft att förrätta handräckningsarbeten. I beslutet föreskreves

116

emellertid ytterligare, att tillrättavisningen skulle börja den 3 och avslutas den 8 december 1940 samt att Nilsson under denna tid skulle förläggas och tjänstgöra vid bataljonsstaben.

Beträffande innebörden av detta senare tillägg hade Meurling uppgivit, att han avsett att Nilsson skulle uppehålla sig inom förläggningsområdet och att för vistelse å annan plats fordrats särskild permission, även örn detaljerad föreskrift ej blivit utfärdad. För lämplig tillsyn hade Nilsson placerats vid bataljonsstaben, där personal funnits tillgänglig för utövande av erforderlig kontroll.

I den lill militieombudsmannen insända klagoskriften, dagtecknad den 9 december 1940, hade Nilsson gjort gällande att han av Meurling ålagts fem dagars arrest med tjänstgöring i handräckning vid bataljonsstaben. Straffet hade fullgjorts i ett av bataljonschefen för liknande ändamål för två månader sedan utanför hans förläggning uppsatt s. k. arresttält. Vid ett av Meurling den 18 december med Nilsson hållet förhör hade denne medgivit, att upp­giften att han ålagts fem dagars arrest vore felaktig. Vidare hade Nilsson enligt förhörsprotokollet berättat, att han tjänstgjort huvudsakligen i ved­gården samt att i övrigt ingen frihetsbegränsning varit anbefalld; dock hade han icke utan särskilt tillstånd fått lämna förläggningsområdet. Nattetid hade han förlagts i bataljonsstabens vakttält. Uppfattningen om arreststraff hade han bibragts därigenom, att några värnpliktiga kallat honom »arrestanten».

I fråga om användningen av det ifrågavarande vakttältet hade Meurling upplyst, att det vid behov använts för förläggning samt att vid ifrågavarande tillfälle utom Nilsson jämväl lägervakten, en befälhavare och tre man, fun­nits i tältet. Endast en vaktpost hade varit utsatt. Denne hade om natten patrullerat runt kvarter, tält, vedgård och förrådsbyggnader. Om dagen hade hans plats varit på gårdsplanen vid infartsvägen.

Nilsson hade skriftligen förklarat, att inga andra tillrättavisade eller be­straffade funnits i tältet under den tid han varit där. Tältet hade icke varit bevakat av någon särskild vakt. Några föreskrifter om fritidsområde hade Nilsson icke fått; icke något annat än att han fått gå på marketenteriet och stabens förläggning under sin fritid.

Vad slutligen anginge den utredning som föregått tillrättavisningsbeslutet hade Meurling upplyst, att förseelsen begåtts den 3 december i Meurlings närvaro vid en hästbesiktning. Nilsson hade uppgivit att han, då Meurling skickat fram troppchefen för att känna på hästen, icke lyckats hålla hästen utan hade denna kommit åt att bita Nilsson ganska grundligt i armen, var­vid Nilsson spontant och av ren obetänksamhet utbrustit: »Djävla häst».

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge ej mer än ett slag av till­rättavisning användas för samma förseelse. Då Nilsson för sin förseelse ålagts handräckningsarbeten hade således någon ytterligare påföljd för ho­nom icke bort förekomma. Nilsson hade emellertid under den period då han haft att förrätta liandräckningstjänst blivit förlagd i vakttältet samt er­hållit tillsägelse att icke utan tillstånd lämna förläggningsområdet. En dylik anordning torde i och för sig icke höra till de åtgärder vilka finge användas

117

såsom tillrättavisning. Meurling hade påstått att den vidtagits för att vinna lämplig tillsyn. Det vore något oklart vad det varit som skulle kontrolleras; möjligen hade meningen varit att tillsynen skulle avse, att Nilsson icke överträdde förbudet att lämna förläggningsområdet. Kontrollen syntes emel­lertid här ha blivit det dominerande. Den hade i själva verket varit så in­gripande att den närmat sig ett arreststraff. Den hade också av Niisson, åt­minstone till en början, och även av andra uppfattats såsom arrest.

Vilket syfte Meurling än haft med de av honom vidtagna åtgärderna hade det ålegat honom att tillse, att de stått i rätt förhållande till den förseelse som Nilsson låtit komma sig till last. Denna förseelse hade bestått i svordom i tjänsten. Åtgärder för att bortarbeta oseden att svordomar och liknande uttryck komme till användning vid den militära tjänsten borde givetvis icke klandras. Vid olika tillfällen hade militieombudsmannen ansett sig böra in­gripa då personer i befälsställning använt olämpliga uttryckssätt. Därvid hade i allmänhet sådana särskilda försvårande omständigheter förelegat som att underlydande personal blivit kränkt, eller att den felande allvar­ligt brustit i det goda föredöme som man boil kunna fordra av en person i hans ställning. Trots detta hade de domstolar och andra myndigheter, som slutligen haft att avgöra frågan örn påföljden, visat en tydlig benägenhet att bedöma fallet mycket milt.

Enligt militieombudsmannens uppfattning kunde kraven på manskapet i detta hänseende i allmänhet icke sättas högre än när det gällde befälet. Snarare vöre man benägen att sätta dem lägre. Det kunde naturligtvis icke vara tillåtet för en underordnad att använda svordomar vid meddelanden till en överordnad eller eljest i tjänsten. Att sådant föranledde tillrättavisning eller bestraffning torde vara i sin ordning. Däremot kunde straffingripande mot allt svärjande uppenbarligen icke ske. Det uttryck, varom fråga vöre i detta ärende, hade fällts vid en av Meurling hållen hästbesiktning. Då an­nat icke blivit visat torde man böra utgå från att det fällts under de om­ständigheter Nilsson uppgivit. Intet syntes heller tala mot att det forti olle sig så som Nilsson berättat. Om Meurling vid tillfället icke haft situationen fullt klar för sig, hade det ålegat honom att tillse att nödig utredning blivit förebragt, innan beslut örn tillrättavisning blivit meddelat. Om man beaktade de här berörda omständigheterna, syntes det icke vara möjligt att lägga Nilsson något annat till last än att han icke visat all den självbehärskning som varit önskvärd. Det kunde emellertid ifrågasättas om detta förhållande bort bedömas såsom fel mot militär tukt och ordning. Av allt att döma hade det varit lämpligt och tillräckligt örn Meurling givit Nilsson en tillsägelse, vilken icke haft karaktär av tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten.

Militieombudsmannen hade ansett sig kunna låta bero vid de erinringar som innefattades i det anförda, vilket av arméfördelningschefen skulle bringas till överstelöjtnanten Mcurlings kännedom.

118

11. Felaktigt tillsägande av förvarsarrest.

Vid en av militieombudsmannen den 19 april 1941 förrättad inspektion av Karlskrona kustartilleriregemente anmärktes följande vid granskning av för­hörsprotokollen.

Den 2 juli 1939 anmälde kaptenen H. Ekelund till regementschefen, att han den 1 i samma månad klockan 23.15 låtit tillsäga värnpliktige nr 3106/2 Johansson förvarsarrest såsom misstänkt för att hava tillgripit 20 kronor från en annan värnpliktig. Tjänstförrättande regementschefen majoren Ä. Wockatz beslöt den 3 juli 1939 att Johansson ej längre skulle hållas i för­varsarrest, i anledning varav Johansson samma dag klockan 11.55 uttogs ur arresten. Det anmärktes, att laga skäl att tillsäga Johansson förvarsarrest uppenbarligen icke förelegat.

Uti infordrat yttrande över anmärkningen anförde kaptenen Ekelund:Vid av Ekelund verkställd undersökning den 1 juli 1939 hade det blivit

uppenbart, att Johansson av en kamrat tillgripit penningar. Ekelund hänvi­sade därvid till en av en kriminalkonstapel avgiven redogörelse för händelse­förloppet. Då Ekelund hade anledning antaga, att Johansson kunde avvika från förläggningsplatsen vid erhållande av kännedom om styrkan i de mot honom riktade misstankarna, samt att den uppretade sinnesstämningen bland de värnpliktiga till följd av den begångna stölden skulle utlösa handgriplig­heter mot Johansson, hade Ekelund bedömt läget vara av den beskaffenhe­ten, att bestämmelsen örn tillsägande av förvarsarrest för förhindrande av ett äventyrande av ordningen inom krigsmakten kunde tillämpas. I

I skrivelse till Ekelund den 26 juli 1941 anförde militieombudsmannen:Örn tillsägande av förvarsarrest stadgades i lagen om krigsdomstolar och

rättegången därstädes 96—99 §§. För tolkningen av dessa bestämmelser hade militieombudsmannen lämnat en redogörelse i ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag sid. 35 o. ff. Till vad därstädes anförts kunde militie­ombudsmannen nu hänvisa. Militieombudsmannen ville med anledning av vad Ekelund i sitt yttrande i ärendet anfört tillägga, att förvarsarrest icke kunde hava den karaktär av »skyddsliäkte» som Ekelund antytt.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit, att Ekelund genom det ifrå­gavarande tillsägandet av förvarsarrest begått ett uppenbart tjänstefel, hade militieombudsmannen med hänsyn till den korta tid frihetsberövandet varat och övriga omständigheter i ärendet ansett sig kuna låta bero vid den erinran, som innefattades i det i skrivelsen anförda.

119

12. Fråga huruvida till högre myndighet ställd ansökan må avgöras av lägre myndighet, vilken den passerar.

I en till militieombudsmannen inkommen skrift anförde värnpliktige nr 529 12/35 Stig Carlsson, tjänstgörande å hjälplogementsfartyget 71, bland annat följande:

Den 25 augusti 1941 hade han till fartygsexpeditionen inlämnat en till chefen för kustflottan ställd ansökan örn 20 dagars tjänstledighet. I denna ansökan hade han som skäl för den begärda tjänstledigheten framhållit, att den långa tiden han legat inkallad gjort, att han kände sig nervös och i behov av en tids miljöombyte. Med anledning av denna ansökan hade Carls­son kallats till fartygschefen kaptenen i flottans reserv A. Lindbom och av denne erhållit meddelande, att fartygschefen kunde bevilja högst 14 dagars tjänstledighet. Då Carlsson påpekat, att hans ansökan varit ställd till chefen för kustflottan, hade Lindbom genmält, att »CKF bryr sig inte om den här ansökan». Då Carlsson icke anvisats annan myndighet till vilken hans an­sökan kunde ställas, hade han anhållit, att hans ansökan skulle vidarebeford­ras till chefen för kustflottan. Detta hade Lindbom vägrat göra.

Uti infordrat yttrande över Carlssons skrift anförde Lindbom bland annat:Carlsson hade den 25 augusti 1941 inlämnat en till chefen för kustflottan

ställd ansökan om 21 dagars tjänstledighet för vila och rekreation. Lindbom hade förklarat för honom, att enligt gällande bestämmelser chefen för kust- flottan icke befattade sig med detta slags tjänstledighet men väl vederböran­de divisionschef, varför Lindbom uppmanat honom att ställa sin anhållan till divisionschefen men förklarat att Carlsson i vart fall icke kunde påräkna mer än 14 dagars ledighet. Carlsson hade vägrat afl efterkomma uppma­ningen och hade ovillkorligen velat lia sin ansökan befordrad till chefen för kustflottan, vilket Lindbom vägrat bifalla. Då hans motivering dess­utom icke varit godtagbart formulerad, hade Lindbom meddelat, att an­sökningen tills vidare skulle kvarhållas. Under den 26 augusti hade samt­liga A-klassare i däckstjänst inkommit med en ansökan om 14 dagars tjänst­ledighet för vila och rekreation, även den ställd till chefen för kustflottan. Denna ansökan hade också stoppats av förut angivna skäl. Lindbom hade förklarat gällande bestämmelser för samtliga och hade anmodat dem att var för sig inlämna en ansökan örn 14 dagars ledighet ställd till divisionschefen, vilken ansökan Lindbom skulle tillstyrka i tur och ordning. Ansökningarna hade inkommit snarast. Av det anförda framginge, att Carlsson icke för­vägrats tjänstledighet utan endast uppmanats afl vända sig till rätt forum.

Lindboms yttrande insändes till militieombudsmannen av chefen för kust­flottan konteramiralen Gösta Ehrensvärd, som därvid bland annat anförde:

För att möjliggöra en rättvis fördelning av de begränsade permitterings- möjligheterna å kustflottans fartyg hade chefen för kustflottan åt direkt underlydande chefer — i detta fall divisionschefen, under vilken chef hjälp­logementsfartyget 71 närmast lydde — givit rätten att bevilja tjänstle­

120

dighet upp till ett visst procenttal av besättningarna bl. a. för vila och re­kreation enligt SFS 986/1940 § 4: b. Förutom denna tjänstledighet hade varje man möjlighet att var sjätte dag erhålla 24 timmars permission. Ehuru varje man hade formell rätt att vända sig till chefen för kustflottan med skriftlig tjänstledighetsansökan, som med till- eller avstyrkan skulle passera hans närmaste chef, stöde fartygschefens åtgärd att stoppa skrivelsen i rea­liteten i fullaste överensstämmelse med av chefen för kustflottan givna order, vilka avsåge att på allt sätt undvika onödig skriftväxling. Inga åtgärder borde lämnas obeaktade då det gällde att minska skriftväxlingen inom krigs­makten, vilken skriftväxling i bästa fall toge personalens tid i anspråk utan direkt nytta för tjänsten och i sämsta fall toge bort tid från det centrala, som vore och förbleve stridsutbildningen och krigsberedskapen. Carlssons framställning tillhörde de svagast motiverade och hade av Ehrensvärd utan vidare avslagits dels enär Carlsson hade sin hemort i närheten av ordinarie förläggningsplats, dels enär Carlsson veterligen icke —- i olikhet med många andra A-klassare, vilkas belägenhet måste betecknas såsom beklagansvärd — hade någon försörjningsplikt.

Sedermera inkom en ny skrift från Carlsson, däri denne klagade över att remissen till Lindbom av hans första skrift föranlett, att Lindbom i ett be- fordringsärende förklarat Carlsson olämplig till korpral samt att divisions­chefen sökt förmå Lindbom att begära Carlssons avpolletterande.

Även över denna skrift avgav Lindbom yttrande.

I skrivelse till chefen för kustflottan den 4 oktober 1941 anförde militie- ombudsmannen:

Den allmänna regeln för militära tjänstemeddelandens befordran vore att de skulle i tjänsteväg vidaresändas till den befälhavare till vilken de vore ställda. I reglemente för marinen, del I A § 58 mom. 6, hade gjorts undan­tag för det fall att till högre chef eller till Konungen ställt tjänstemeddelande innehölle framställning som underordnad chef enligt i behörig ordning med­delade föreskrifter ägde avgöra. I sådant fall skulle ärendet avgöras av den underordnade chefen under hänvisning till nämnda föreskrifter. Då chefen för kustflottan uppdragit åt divisionschefen alt i hans ställe bevilja tjänst­ledighet beträffande divisionen tillhörande personal, hade divisionschefen i överensstämmelse med nyss återgivna reglementsföreskrift ägt avgöra Carls­sons tjänstledighetsansökan oavsett att denna varit ställd till chefen för kust­flottan, men det hade också ålegat Lindbom att till divisionschefen vidare­befordra ansökningen så att divisionschefen blivit i tillfälle att utöva denna befogenhet. Lindbom syntes militieombudsmannen otvivelaktigt ha handlat felaktigt genom att beordra att Carlssons ansökan skulle kvarhållas på far­tyget.

Vad anginge den kollektiva ansökningen örn tjänstledighet syntes det mi­litieombudsmannen tämligen klart att det åtminstone i förevarande fall icke varit riktigt med en sådan form för tjänstledighetsansökan och Lindboms åtgärder i anledning av ansökningen syntes därför icke kunna göras till före­mål för erinringar.

121

Sin sålunda uttalade uppfattning i ärendet hade militieombudsmannen velat bringa till chefens för kustflotlan kännedom. Såvitt militieombuds­mannen kunde finna läte den sig väl förena med chefens för kustflottan strävan att genom delegering av vissa befogenheter på underlydande chefer vinna en välbehövlig minskning av skriftväxlingen. Då av Carlssons och Lind­boms senare skrifter i ärendet syntes framgå, att vad som i ärendet före­kommit kunde föranleda ytterligare slitningar mellan Lindbom och Carlsson och måhända tagas till intäkt för Carlssons avpollettering, hemställde mi­litieombudsmannen örn chefens för kustflottan medverkan till att ärendet icke toge denna vändning. Chefen för kustflottan skulle giva Lindbom och, på lämpligt sätt, även Carlsson del av innehållet i skrivelsen.

13. Fråga huruvida till högre myndighet ställd ansökan må av lägre myn­dighet, vilken den passerar, återställas till ingivaren under åberopande av

formella brister i ansökningen.

Den 11 juli 1941 ingav värnpliktige nr 290 63/28 J. Norén till sitt kom­pani en till Konungen ställd ansökan om uppskov med viss militärtjänst­göring, till vilken han inkallats. För uppsättandet av ansökningen hade Norén anlitat advokaten E. Schmeling i Östersund. Norén återfick emeller­tid den 16 juli från kompaniet skrivelsen, i vilken vissa ändringar gjorts, utan att denna handlagts.1 Jämte skrivelsen erhöll Norén följande med­delande:

»Vpl 209 63/28.Norén! Återsänder här enl. order Din ansökan i och för ändring. Den är nog alldeles riktigt skriven om den kom från annan instans än militära expeditioner. Vi tår emellertid inte sända in en ansökan till kungen som inte är skriven enl. militära reglementet, varför jag har ändrat den i enlighet därmed.----------- - den lxh—41. B. Hellegren Stabsfurir.»

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde Schme­ling, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, bland annat föl­jande:

Då han icke kunde inse annat än att vederbörande militärmyndighets åt­gärd att icke behandla och vidarebefordra ansökningen, av vars innehåll framginge att deri avsåge en för sökanden synnerligen viktig sak, vore ut­tryck för bristande omdöme hos vederbörande samt ägnad att ingiva all­mänheten den föreställningen, att militärmyndigheterna icke hade att syssla med annat än rena oväsentligheter, då det vidare med till visshet gränsande sannolikhet icke kunde vara av vederbörande tillämpade författningars me­ning, att allmänhetens framställningar icke skulle bliva föremål för behand­ling, därest någon brist förelåge i de åsyftade ordningsföreskrifterna, och då slutligen detta icke vore ett enastående fall utan likartat förfarande torde hava förekommit åtminstone i viss omfattning, anhölle Schmeling alt få

1 Första och sista sidorna av Noréns ansökan med vidtagna ändringar äro avbildade å sid. 12P>.

122

bringa saken till militieombudsmannens kännedom med hemställan om vid­tagande av åtgärder, som kunde vara påkallade för erhållande av rättelse. Örn mot förmodan blivande utredning skulle utvisa, att vederbörande mi­litärmyndighet i detta och liknande fall, som kunde hava förekommit, kunde åberopa gällande författningar och utfärdade instruktioner till stöd för sina åtgärder, hemställde Schmeling om militieombudsmannens initiativ till änd­ring i ett system ägnat att hos allmänheten framkalla misstro eller åtlöje.

Schmelings skrift översändes till chefen för Jämtlands fältjägarregemente för utredning och yttrande.

Vid förhör med furiren Hellegren uppgav denne:Han hade tjänstgjort som stabsfurir vid ifrågavarande kompani och diarie­

fört Noréns ansökan, då denna inkom till kompaniexpeditionen. Han hade fun­nit, att ansökningen icke varit uppställd på det sätt som föreskrives i instruk­tion för expeditionstjänstcn vid armén — i det följande benämnd IExp -— och hade omnämnt detta för kompanichefen, löjtnanten Lundberg. Helle­gren hade själv tidigare inlämnat två underdåniga ansökningar, vilka han dock omedelbart efter inlämnandet fått tillbaka med anmaning att uppställa dem i överensstämmelse med föreskrifterna i IExp. Den ena ansökningen, för vars uppsättande han anlitat advokat, hade återlämnats av fanjunkaren Udding, den andra av kaptenen Gruen. Både Udding och Gruen hade fram­hållit, att till Konungen ställda skrivelser skulle vara formellt riktiga. På grund av den sålunda vunna erfarenheten hade han för löjtnanten Lund­berg i fråga om Noréns ansökan framhållit, att den borde vara formellt riktig. Lundberg hade efter någon tvekan beslutat, att ansökningen skulle återgå rättad till Norén. Detta beslut hade Lundberg fattat sedan han hört Hellegrens redogörelse huru förfarits med Hellegrens ansökningar.

Löjtnanten Lundberg uppgav vid förhör:Han vitsordade riktigheten av Hellegrens uppgifter i vad rörde anländandet

av Noréns skrivelse samt beträffande Hellegrens framställning och förslag beträffande skrivelsens återsändande för rättelse. Lundberg hade ansett det allvarligaste felet i skrivelsens uppställning vara det förhållandet, att ett av­stånd av ungefär 2 decimeter lämnats mellan skrivelsens avslutande och Noréns namnteckning, vilket .skulle hava möjliggjort skrivelsens förvanskan­de genom av obehörig person gjorda maskinskrivna tillägg. Dessutom hade skrivelsens text börjat med ordet »undertecknad». Till och med i vanlig korrespondens ansåges det oartigt att börja en skrivelse med att nämna sig själv, vilket givetvis ej heller borde förekomma i en skrivelse till Konungen. Lundberg hade visserligen varit tveksam, om han skulle sända skrivelsen tillbaka till Norén, eftersom de i skrivelsen framhållna synpunkterna synts honom beaktansvärda, men av följande omständigheter hade han funnit, att Norén icke skulle lida något eller i vart fall blott föga men av ett åter­sändande av skrivelsen för rättelse: 1) Skrivelsen borde kunna vara tillbaka rättad till kompaniet efter högst 2 dagar. 2) Ett omedelbart vidarebefordran­de av skrivelsen skulle icke hava kunnat föranleda resolution och delgivning med Norén därav i så god tid att Norén ej varit tvungen att inställa sig till

209 63/28 .'.'orén

t9J/, „r :z/

Kr alingås

fc<**yjy£. (ytt^ £

^6<.irva£<~*s$ yd<s

HmäAs^MCÅ—1. Jkun ^

/ *~*-eCk -

■-ni 1 U.nrr jiinf enligt § 28

värnpliktslagen från och med den 16

kring flen 1 instundande februari till

Statens Järnvägar. Även denna ved är

öhuggen. Om detta arbete gäller detsam­

ma som örn träkolsleveransen.

Öhnet, Näskott den 9 Juli 1941.

1<JCO

124

tjänstgöring i föreskriven tid (den 16 juli). 3) Det hade varit önskvärt att Norén, som varit hempermitterad med viss utrustning, inställde sig, även för det fall hans ansökan bifallits, för avlämnande av den utrustning, som han vid hempermissionen medfört. 4) Bestämmelser angående hempermittering av vissa jordbrukare med uppgiftskort hade erhållits. Norén hade tilldelats kort, som berättigat honom till dylik hempermittering. Tidpunkten hade dock icke då varit honom bekant, men med största sannolikhet hade kunnat beräknas att datum för hempermittering av jordbrukare i Jämtlands län skulle bliva angiven inom de närmaste dagarna. Sedermera hade datum bestämts till den 21 juli. Av dessa skäl hade Lundberg beslutat låta ansök­ningen återgå till Norén för rättelse och Lundberg hade därvid beräknat, att resolution på ansökningen skulle hava kunnat erhållas före den blivande hempermitteringsperiodens utgång. Det syntes Lundberg egendomligt, att en praktiserande advokat icke ägde kännedom örn eller i varje fall icke till- lämpade sådana för allmän skriftväxling gällande regler som hur en skri­velse lämpligen borde börja samt undertecknas, när han, givetvis mot er­sättning, ginge allmänheten tillhanda med skrivelsers uppsättande. Det för­hållandet att Norén först den 16 juli inlämnade ny ansökan utvisade, att Norén själv ej ansett behovet av uppskov brådskande. För övrigt vore de värnpliktiga fullt underkunniga om att de å vederbörande kompaniexpedi­tioner kostnadsfritt kunde få hjälp med militära skrivelsers uppsättande.

För egen del anförde regementschefen översten N. Stenbeck:De av Hellegren hävdade åsikterna, dels att tjänsteskrivelser skulle vara

uppställda enligt gällande bestämmelser, dels att tjänsteskrivelse, som icke fyllde fastställda krav i detta avseende, skulle återförvisas, vore utan tvekan riktiga (IExp mom. 32). I detta avseende hade såsom av utredningen fram- ginge såväl Lundberg som Hellegren förutom instruktionen egna erfaren­heter att stödja sig på. Det väsentliga vid bedömandet av Lundbergs hand­lingssätt att låta skicka tillbaka handlingen för rättelse vore, om den till buds stående tiden medgivit detta. Det vore ostridigt att, såsom Lundberg fram­hållit, skrivelsen inlämnats för sent (den 9 juli) för att Kungl. Maj T skulle hinna lämna resolution före den anbefallda inryckningsdagen (den 16 juli). Vidare kunde erinras om vad Lundberg anfört dels om tiden för den nya ansökningens inlämnande, dels därom att sökanden innehade jordbrukarkorl och sålunda kunde förväntas bliva hempermitterad innan Kungl. Maj:ts re­solution kunde föreligga. Någon brådska syntes sålunda icke ha varit rådande. Att så ej varit fallet framginge även av den omständigheten, att Norén er­hållit inkallelseorder omkring den 24 juni men icke inkommit med sin första ansökan förrän den 10 juli. Följaktligen kunde det icke göras gällande, att Norén lidit någon skada av att handlingen återsänts. Härmed vore bevisat att kompanichefen på ett riktigt sätt följt föreskrifterna i IExp mom. 32. Sten­beck instämde helt i Lundbergs yttrande vid utredningen att biträde med ansökans uppsättande kostnadsfritt kunnat erhållas å kompaniexpeditionen och att den av Schmeling uppsatta skrivelsen lede av sådana väsentliga bris­

125

ter i uppställningen som icke borde tolereras. Han ville bestämt bestrida, att vederbörande befäl visat bristande omdöme. Ej heller syntes det honom er­forderligt att något initiativ toges till ändringar i föreskrifterna för expedi- tionstjänsten vid armén i enlighet med Schmelings förslag. Med stöd av vad han anfört föresloge han, att Schmelings framställning lämnades utan av­seende.

I skrivelse till regementschefen den 22 augusti 1941 anförde militieombuds- mannen:

Regementschefen hade till försvar för Lundbergs och Hellegrens åtgärder med Noréns ifrågavarande underdåniga ansökan anfört, att de med hänsyn till IExp:s bestämmelser och sina förut vunna erfarenheter förfarit riktigt samt att åtgärderna icke lett till skada för Norén.

Vad först anginge Lundbergs och Hellegrens erfarenheter hänförde de sig, vad Hellegren beträffade, enligt hans egna uppgifter till två fall, då han fått av honom själv ingivna underdåniga ansökningar tillbaka för rättelse, den ena från en fanjunkare, den andra från en kapten. Givetvis kunde de direk­tiv för skrivelsers avfattande, som dessa båda befattningshavare därvid givit, icke äga något vitsord, därest de icke ägde stöd i IExp:s föreskrifter eller eljest gällande bestämmelser. Lundberg hade åberopat vissa allmänna regler för skrivelsers avfattande och uppställning. Vad han härom anfört vore emellertid huvudsakligen felaktigt. Han hade uppgivit, att det enligt hans mening allvarligaste felet med Noréns ansökan varit, att ett avstånd av ungefär 2 decimeter lämnats mellan skrivelsens avslutande och namn­teckningen, vilket skulle hava möjliggjort skrivelsens förvanskande genom av obehörig person gjorda maskinskrivna tillägg. Nu förhölle det sig emellertid så, att det tidigare varit en allmän regel, att under skrivelser till Konungen liksom ock eljest, örn avsändaren stått i lydnadsförhållande eller liknande relation till adressaten, namnteckningen placerats längst ned på den sida, å vilken skrivelsens text slutat, även om avståndet mellan text och namnteck­ning därvid blivit mycket stort; avståndet hade just uppfattats som ett »re­spektrum» på samma sätt som avståndet mellan adressen och textens början, varför man eftersträvat ett stort avstånd mellan text och namnteckning. Det vore fortfarande mycket vanligt — måhända regeln — att i underdåniga (icke militära) skrivelser namnteckningen anbringades på samma sätt som i Noréns ansökan. Talet om möjligheten att göra tillägg kunde hava sin be­tydelse då det gällde skuldebrev, kvittenser och liknande handlingar men icke i fråga örn en skrivelse som, sedan den ingivits, endast hade att passera myndigheter och att handläggas av ansvariga ämbets- och tjänstemän. Vi­dare vore i detta sammanhang att märka att i skrivelsen dateringen an­bringats i omedelbar anslutning till texten och före mellanrummet. Som en mindre anmärkning hade Lundberg anfört, att ansökningen börjat nied »un­dertecknad» och att detta måst anses oartigt, därvid Lundberg hänvisat till vad som härutinnan gällde beträffande korrespondens i allmänhet. Det vore

126

nog riktigt, att man i privata brev och liknande skrivelser i allmänhet, örn man ville vara hövlig, undveke att börja med att omnämna sig själv, men regeln vore icke allmängiltig och IExp inneliölle icke någon föreskrift där­om, även om de i IExp intagna exemplen å skrivelser iakttoge regeln.

Vad härefter anginge IExp och däri givna föreskrifter för tjänstemedde- landens upprättande finge erinras om följande.

Enligt mom. 41 IExp skulle tjänstemeddelande till innehåll och form stå i överensstämmelse med gällande föreskrifter samt vara tydligt och fullstän­digt utan vidlyftighet. Enligt mom. 46 skulle för tjänstemeddelande avsett papper genom vikning eller på annat lämpligt sätt i längdriktningen avdelas i tvenne spalter, av vilka (vid papper av folioformat) den närmast inre kanten borde vara 9—10 centimeter bred; dock att därest meddelandet innehölle tabell o. d. inre spaltens bredd i erforderlig mån finge minskas. Inre spalten skulle enligt mom. 47 förses med en från skrift eller tryck fri marginal av minst 3 centimeters bredd. Enligt mom. 48, fjärde stycket, skulle i tjänste­meddelande från enskilda i övre vänstra hörnet av första sidan (å inre spal­ten) anbringas avsändarens titel och namn (med samtliga initialer till för­namn) och, beträffande tjänstemeddelande, som skulle befordras utom rege­mentet, det regemente (o. s. v.) avsändaren tillhörde. I anslutning härtill skulle anbringas innehållsmening, i korthet angivande tjänstemeddelandets innehåll (mom. 49). Å inre spalten, under innehållsmeningen, angåves i före­kommande fall antalet bilagor (mom. 50). Adressen skulle, enligt mom. 51. anbringas å yttre spalten i höjd nied innehållsmeningens fjärde (vid färre radantal sista) rad. Enligt mom. 52 skulle texten börja ungefär 15 centime­ter under adressen. Vissa vid IExp fogade exempel och formulär angåve när­mare tjänstemeddelandes allmänna form och utseende.

De föreskrifter, som vore meddelade i gällande soldatinstruktioner, över­ensstämde icke i alla detaljer härmed. I instruktionernas text angåves blott att »tjänsteskrivelser rörande t. ex. personliga angelägenheter skreves på hel­ark eller, om de vore korta, på halvark». Av ett i instruktionerna återgivet exempel på tjänsteskrivelse framginge att den inre spalten skulle vara om­kring 8 centimeter och att avståndet mellan adress och text skulle vara 5—10 centimeter.

Fråga vore nu i vad mån Noréns ansökan avvikit från gällande föreskrif­ter i fråga om tjänstemeddelandes avfattning. Vid en detaljgranskning syntes följande avvikelser kunna konstateras: 1) Den inre spalten vore nära 12 centimeter bred i stället för 9—10 (IExp) eller 8 (soldatinstruktionen). 2) Marginal till nämnda spalt saknades. 3) Innehållsmeningen angåve endast »underdånig ansökan», vilket finge anses otillräckligt, då den intet utsade ut­över adressen. 4) Antalet bilagor till skrivelsen angåves icke vid innehålls­meningen. 5) Innehållsmeningen angåve icke det regemente avsändaren till­hörde. 6) Adressen vore anbringad i höjd med avsändarens namn och inne­hållsmeningens första rad. 7) Avståndet mellan adress och text vore för stort (24 centimeter).

Intet av dessa fel hade emellertid av Lundberg åberopats såsom skäl för

ansökningens återsändande. Sedan ansökningen »rättats» av Hellegren kvar- stode följande fel: 1) Den inre spalten hade med ett lodrätt streck begränsats till 7 centimeter. I spalten hade angivits att den skulle vara 9 (?) centimeter. Bredden 7 centimeter understege den medgivna och det saknades stöd för att den skulle vara exakt 9 centimeter. 2) Inre marginal saknades. 3) Innehålls- meningen angåve icke det regemente avsändaren tillhörde. 4) Avståndet mel­lan adress och text vore fortfarande för stort (över 18 centimeter). Härtill komme att adressen, som i skrivelsen började lika långt in på sidan som första raden, förts ända ut till kanten av textspalten. Detta överensstämde med exemplen i IExp men icke med exemplet i soldatinstruktionerna. Örn textens början och undertecknandet av ansökningen hade talats i det föregående.

Som syntes av det sist anförda vore det icke så alldeles lätt att helt följa givna föreskrifter om tjänstemeddelandens avfattning, och även efter »rät­telsen» uppfyllde ansökningen ingalunda helt dessa föreskrifter. Till besva­rande uppställde sig då frågan om de brister, med vilka ansökningen varit behäftad, bort föranleda att den återsändes. Regementschefen hade därvid åberopat IExp mom. 32. Enligt detta moment skulle den granskning som inginge såsom ett led i handläggningen av inkommet tjänstemeddelande hän­föra sig till meddelandets såväl innehåll som form. Befunnes meddelandet därvid felaktigt eller ofullständigt borde det, om så prövades erforderligt och tiden det medgåve, återsändas för rättelse eller fullständigande; i annat fall skulle felaktigheterna eller ofullständigheterna särskilt anmärkas, där de icke efter meddelande med avsändaren kunde av mottagaren rättas genom änd­ring eller tillägg i den ankomna handlingen. Regementschefen hade anfört, att då skrivelsen varit felaktig och det icke kunde göras gällande, att Norén lidit någon skada genom att ansökningen återsänts, Lundberg på ett riktigt sätt följt föreskrifterna i IExp mom. 32. Denna slutsats vöre emellertid ogrun­dad. Instruktionen angåve nämligen, att felaktig skrivelse borde återsändas blott örn så prövades erforderligt. Denna förutsättning måste föreligga även om den andra förutsättningen, nämligen att tiden medgåve ett sådant förfa­rande, förelåge. Frågan om det i förevarande fall varit erforderligt att åter­sända skrivelsen måste också bestämt besvaras nekande. Stadgade former vore visserligen till för att de skulle iakttagas, och därest man icke, inom vissa gränser åtminstone, holle på dem, riskerade man lätt löslighet och oreda. Formföreskrifterna vore emellertid, såsom framginge av IExp mom. 32, icke självändamål och vilken som helst brist i formen borde och finge icke giva anledning till den bristfälliga handlingens underkännande. Noréns ansökan hade varit behäftad med åtskilliga brister och Lundberg och Helle­gren hade, uppenbarligen delvis genom sin otillräckliga erfarenhet i fråga örn allmänna regler för tjänsteskrivelsers avfattning, ansett ytterligare brister vidlåda densamma. Ingen av bristerna vore emellertid av allvarligare art och varken var för sig eller tillsammantagna vore de sådana, att återsändandet av handlingen varit motiverat med hänsyn till innehållet i IExp mom. 32. Trots vad regementschefen anfört till försvar för Lundbergs och Hellegrens åtgärder ansåge mililieombudsmannen sig böra ansluta sig till den uppfart-

128

ningen att Lundberg och Hellegren genom desamma visat prov på mindre gott omdöme. Det vore icke lätt att upprätta en med hänsyn till bestämmel­serna i IExp felfri tjänsteskrivelse. För att göra detta måste man äga till­gång till IExp, vilken som regel icke vore tillgänglig för de värnpliktiga. Hellegren och Lundberg hade, trots att de uppenbarligen haft tillgång till IExp, icke lyckats göra Noréns ansökan felfri. Soldatinstruktionernas upp­gifter och anvisningar, vilka vanligen vore de enda till vilka de värnpliktiga hade tillgång, vore mycket knapphändigare. De flesta tjänstemeddelanden vore för övrigt icke formellt så felfria att man icke skulle kunna göra an­märkningar mot dem i ett eller annat hänseende. Likväl måste de godtagas för vidare handläggning. Militieombudsmannen vågade påstå, att om de statliga expeditionerna, militära såväl som civila, skulle på samma sätt i for­mellt hänseende nagelfara inkommande skrivelser som Lundberg och Helle­gren, skulle just ingen tid bliva över för andra och betydligt viktigare ange­lägenheter. Vad här sagts syntes stå i god överensstämmelse med föreskriften i IExp mom. 10 att expeditionstjänsten skulle bedrivas med noggrannhet, förutseende och planmässighet och att sådana anordningar därvid skulle eftersträvas, varigenom inom expeditionstjänsten sparades tid, personal och kostnader.

Vad slutligen anginge det anförda skälet att Lundbergs och Hellegrens åt­gärder icke lett till skada för Norén kunde detta icke anföras till försvar för åtgärderna, då det dels torde hava varit ogörligt att, då återsändandet av skrivelsen skedde, med säkerhet avgöra denna fråga, dels ock förelegat en härav oberoende rätt för Norén att erhålla sin underdåniga skrivelse vidare­befordrad.

Yrkandet att militieombudsmannen skulle taga initiativ för åstadkomman­de av viss ändring i IExp föranledde ingen åtgärd från militieombudsmannens sida, då såsom av det ovan anförda enligt militieombudsmannens mening framginge, konflikter som den nu ifrågavarande icke skulle behöva uppkom­ma om instruktionen tillämpades riktigt.

Regementschefen skulle giva Lundberg och Hellegren del av innehållet i skrivelsen.

14. Angående befälhavares handläggning av ansökan ställd till högremyndighet. I

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde värn­pliktige nr 42 63/25 L. Ljungdahl bland annat följande:

Han hade inkallats till militärtjänstgöring från och med den 30 juni 1941. Då denna tjänstgöring skulle vålla avbräck för honom och hos honom an­ställda arbetare, hade han den 19 juni till vederbörande landstormsbefäl- havare ingivit en underdånig ansökan örn uppskov med tjänstgöringen. Då

129

han den 30 juni inställt sig vid sitt kompani hade han erhållit ansöknings­handlingen åter med bevis örn att ansökan blivit avslagen av kompanichefen. Genom en hänvändelse till länsarbetsnämnden hade han lyckats utverka att ansökningen vidarebefordrats i vederbörlig ordning. Ansökningen hade emel­lertid blivit försenad genom vad som inträffat.

Uti infordrade yttranden anförde landstormsbefälhavaren, landstomislöjt- nanten J. T. Aberg, och kompanichefen, landstormslöjtnanten G. Winnberg, följande:

Till Ljungdahls underdåniga ansökan hade fogats ett av Ljungdahl själv utställt intyg. Aberg oell Winnberg hade fått den uppfattningen att ansökan icke skulle vinna bifall hos Kungl. Maj:t och hade därför icke vidarebeford­rat den. De hade överenskommit örn att detta förfaringssätt varit det enda riktiga.

Winnberg tilläde, att sedan ytterligare bestyrkande erhållits från länsar­betsnämnden ansökningen tjänstevägen översänts till försvarsområdesbefäl- havaren.

Ljungdahl anmälde därefter, på fråga, till militieombudsmannen att han från den 15 juli 1941 hempermitterats tills vidare samt att han ännu ej er­hållit något meddelande rörande utgången av uppskovsansökningen.

Uti infordrat yttrande i ärendet anförde försvarsområdesbefälhavaren:Ljungdahl hade den 6 juli kommit under hans befäl. Omkring den 12 juli

hade Ljungdahl till honom inlämnat en ofullständig skrivelse, ställd till Konungen, angående uppskov. Då försvarsområdesbefälhavaren hade erfa­renhet av att kompletteringar toge tid och att behandlingen hos Konungen ytterligare fördröjde ärendena, hade han hos länsarbetsnämnden efterhört Ljungdahls behov av ledighet och hade då beslutat att hjälpa Ljungdahl ge­nom att hempermittera honom på tre veckor från den 15 juli i avvaktan på beslut. För att ytterligare hjälpa Ljungdahl hade lian hemförlovat denne den 31 juli, då ansökningen ännu ej varit komplett. Den 4 augusti hade ansök­ningen avsänts tjänstevägen, sedan den då varit kompletterad. Med anled­ning av de åtgärder, försvarsområdesbefälhavaren sålunda vidtagit för Ljungdahls bästa, hade Ljungdahl med säkerhet blivit fri tidigare, än om ansökan, även i komplett skick, befordrats av kompanichefen den 30 juni, och Ljungdahl fått vänta på nådigt beslut.

1 skrivelse till försvarsområdesbefälhavaren den 26 augusti 1941 anförde militieombudsmannen:

Enligt föreskrifterna i instruktion för expeditionstjänsten vid armén om­fattade handläggning av inkommande tjänstemeddelande från underordnad bland annat granskning av meddelandet till såväl innehåll som form. Be­funnes tjänstemeddelandet därvid felaktigt eller ofullständigt, borde det­samma, örn så prövades erforderligt och tiden det medgåve, återsändas för rättelse eller fullständigande; i annat fall skulle felaktigheterna eller ofull­ständigheterna särskilt anmärkas, där de icke efter meddelande med avsän­daren kunde av mottagaren rättas genom ändring eller tillägg i den inkomna

it—H8761. Militi co rut) ti ds ma unnis ämbelsberältelsc.

130

handlingen, för vilket fall anteckning om att dylik ändring eller komplette­ring skett efter överenskommelse med avsändaren skulle göras å handlingen (mom. 31 och 32). Dessa bestämmelser hade icke givit Åberg och Winnberg rätt vare sig att utan vidare underlåta att vidarebefordra Ljungdahls ansö­kan eller att avslå densamma. Någon rätt att avslå ansökningen hade icke heller kunnat härledas ur bestämmelserna i mom. 35 av instruktionen att till högre chef eller myndighet ställt tjänstemeddelande berörande ärende, som enligt gällande föreski-ifter otvetydigt kunde avgöras av chef eller myn­dighet, till vilken det i tjänsteväg för vidarebefordran inkomme, icke skulle vidarebefordras utan av sistnämnde chef (myndighet) avgöras under hän­visning till behöriga föreskrifter. Ehuru Åberg och Winnberg sålunda för­farit felaktigt vid sin handläggning av Ljungdahls ansökan, hade militie- ombudsmannen, särskilt som Ljungdahl tack vare de av försvarsområdes- befälhavaren vidtagna åtgärderna icke torde hava lidit någon skada genom det felaktiga förfarandet, ansett sig kunna låta bero vid vad i ärendet före­kommit. Försvarsområdesbefälhavaren skulle giva Åberg och Winnberg del av innehållet i militieombudsmannens skrivelse.

15. Fråga huruvida sjukskrivning eller sjukanmälan må utgöra hinder för framtida erhållande av permission. I

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde prakti­serande läkaren Robert Öhman i Norrköping bland annat följande:

Öhman hade konsulterats av en värnpliktig från Livgrenadjärregementet som tre år tidigare vårdats av Öhman för knölros och lungkörteltuberkulos. Den värnpliktige hade nu hostat en månads tid och hade varit orolig för sina lungor. På Öhmans fråga varför han icke rådfrågat militärläkaren hade Öhman fått det svaret att det vore belagt med straff att söka läkare vid rege­mentet. Den värnpliktige hade sedan på Öhmans begäran sänt Öhman ett utdrag ur en kompaniorder som hade följande lydelse:

»I Depåkomp Kompo nr 6 Linköping 19/n—40Permission 6. Permission beviljas icke över lördag och söndag den som

under veckan varit sjuk eller sjukanmäld. Permissionssedel skall alltså icke inlämnas.

Linköping som ovanSven Ahlström

Komp eli»

Öhman fortsatte i sin skrift:flan hade icke kunnat underlåta att bringa till militieombudsmannens

kännedom det synnerligen anmärkningsvärda för att icke säga upprörande förhållandet att den som av omsorg om sin hälsa ville rådfråga läkare — härför måste han ju sjukanmäla sig även örn han icke avsåge att bliva sjuk-

131

skriven — för den skull skulle straffas med permissionsförbud. Även ur en annan synpunkt måste det anses olämpligt att personalen helst stucke sig undan med sina sjukdomar, som eventuellt kunde vara smittsamma, tills de själva insåge att läkarvård vore nödvändig.

Chefen för Livgrenadjärregementet översten R. Gyllenram inkom på be­gäran med yttrande av kompanichefen löjtnanten S. Ahlström. Den sist­nämnde anförde däri följande:

På grund av en ökad tendens till sjukanmälningar vid kompaniet, vilka anmälningar ofta icke lett till sjukskrivning, hade Ahlström utfärdat den ifrågavarande kompaniordern. Han hade därvid stött sig på regementsin- struktionen § 39: 11 däri stadgades att den som varit sjuk eller sjukanmäld i regel icke borde permitteras inom de närmaste 8 dagarna. Ahlströms avsikt med ordern hade varit att försöka nedbringa antalet onödiga sjukanmälning­ar. På grund av kompaniets förläggning utanför kasernområdet hade ord­ningsföreskrifters efterlevnad och de värnpliktigas uppförande av Ahlström ansetts böra ägnas särskild uppmärksamhet. Påståendet att det vore belagt med straff att söka läkare vid regementet syntes Ahlström fullkomligt ohåll­bart. Av rena hälsoskäl kunde det dessutom i många fall anses lämpligt att den som under veckan varit sjuk finge tillfälle att vila sig vid kompaniet över söndagen. Den av doktor Öhman avsedde värnpliktige syntes ha varit en som undergått läkarundersökning vid regementet och på grund av kon­staterad knölros remitterats för specialundersökning. Härav framginge att den värnpliktige ingalunda förhindrats rådfråga läkare.

Regementschefen anförde för egen del bland annat följande:Permission vore icke någon soldaten tillkommande rättighet utan bevilja­

des soldaten som en uppmuntran när han förhållit sig väl i tjänsten. Vägran av permission vore därför icke i och för sig någon bestraffning. Förhållan­den beträffande sjukanmälan eller sjukskrivning under en vecka kunde gi­vetvis influera på beviljandet av permission under påföljande söndag exem­pelvis så att den vägrades permission som varit sjukskriven (beroende på or­saken) eller okynnessjukanmäld under senare delen av veckan eller som vid upprepade tillfällen sjukanmält sig (sjukskrivits) efter återkomst från per­mission. I regel permitterades icke en värnpliktig som varit sjukskriven (el­ler sjukanmäld utan orsak) under senare delen av en vecka, bland annat därför att det ofta visat sig att en sådan permitterad värnpliktig sjukskri­vits på nytt i början av påföljande vecka. I föreliggande fall hade kompani­chefen avsett att sätta stopp för obehörig sjukanmälan i syfte att undandraga sig tjänstgöring. Hans mål hade nåtts, regementschefen trodde också på grund av efter hand ökad ansvarskänsla och förståelse hos de värnpliktiga på kompaniet. Kompanichefens bestämmelse på kompaniorder, som icke lett till någon skada oell mot vilken det vid tillfället i fråga icke syntes lia fun­nits något att erinra, tillämpades icke mera i den först givna kategoriska formen utan efter de allmänna grunder regementschefen bär angivit. I

I skrivelse till regementschefen den 7 januari 1941 anförde militieombuds- mannen därefter:

132

Av Ahlströms yttrande franninge att Ahlström i egenskap av kompani­chef utfärdat föreskrifter som förhindrat dem som under en vecka varit sjuka eller sjukanmälda att under närmast påföljande lördag och söndag erhålla permission. En föreskrift av denna kategoriska avfattning syntes militieombudsmannen icke godtagbar ur ren skälighetssynpunkt och kunde uppenbarligen, såsom av doktor Öhman framhållits, medföra vissa hygie­niska vådor. Ehuru militieombudsmannen således funne att Ahlström för­farit felaktigt genom att utfärda ifrågavarande föreskrifter, hade militieom­budsmannen, då av regementschefens yttrande framginge, att föreskrifterna icke mera tillämpades efter sin kategoriska lydelse, beslutat icke företaga vidare åtgärd i ärendet.

16. Pilsner ina ej utskänkas å marketenteri.

Med anledning av vissa i en notis i tidningen Socialdemokraten tor den 31 januari 1941 förekommande uppgifter om pilsnerförsäljning å ett marke­tenteri, vilka enligt vad militieombudsmannen inhämtat avsåge förhållan­dena vid Smålands arméartilleriregemente, anmodade militieombudsmannen regementschefen att inkomma med utredning och yttrande. Det begärda yttrandet inkom och var åtföljt av ett protokoll vid förhör nied åtskilliga personer ävensom av ett särskilt yttrande av krigsfiskal vid regementet.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgick, att försäljning av pils- nerdricka vissa tider ägt rum vid 6. batteriets marketenteri. Härom anförde regementschefen översten H. Schmiterlöw i sitt yttrande bland annat föl­jande:

Det hade visat sig att, sedan divisionschefen givit order om att pilsner­försäljning icke borde ifrågakomma och förbud härom utfärdats av chefen för 6. batteriet, sådan försäljning likväl förekommit vid detta batteri. Förbu­det hade utfärdats muntligen och hade överträtts endast under en kortare tid, under vilken den ordinarie marketenteriföreståndaren och kommissarien varit avlösta på grund av tjänstledighet. Något allmänt förbud mot försälj­ning av pilsner på fältmarketenteri förelåge enligt Schmiterlöws mening icke och hade icke heller utfärdats av de chefer under vilka fältförbanden ur regementet stått under den tid de icke varit under Schmiterlöws befäl. En­ligt krigsförplägnadsbestämmelserna och föreskrifterna i soldatinstruktion för länsförvaltning, intendentur- och kommissarietjänst (Sold I kom) finge i krigsportionsstaten 10 gram rostat kaffe utbytas mot bland annat Vs liter öl eller 2U liter dricka. Då öl alltså finge utspisas, syntes också försäljning av öl kunna tillåtas av vederbörande chefer vid fältmarketenterier, för vilka särskilda handelsrättigheter icke erfordrades. Enligt Schmiterlöws mening kunde ölet, om konsumtionen därav skedde under kontroll av befälet, för trupp, för vilken medelåldern läge mellan 25 till 30 år, betraktas som ett

133

sådant »oskyldigt njutningsmedel» varom talades i Sold I kom mom. 254.1 Dessutom kunde en sådan kontrollerad försäljning under fältförhållanden vara att föredraga framför att andra åtkomstmöjligheter användes. Vid för­hören hade sålunda framkommit att det hänt att trupp inköpt 10—12 pils­ner per man från förbipasserande bryggarbo. Det vore först genom arméför­valtningens intendenturdepartements skrivelse den 11 januari 1941, d.nr 160 utr, som det bestämts att maltdrycker av klass II under nuvarande förhål­landen icke finge ingå i utspisningen. En av krigsfiskalen i hans ovannämnda yttrande lämnad uppgift att flera vid depåns fältkrigsrätt tilltalade personer varit vid brottens begående påverkade av starka drycker vore riktig, men den relativa mängden av dylika fall hade ej varit större än vad den under van­liga förhållanden plägade vara, och fallen hade icke varit beroende av ut­skänkning vid marketenteri.

I skrivelse till regementschefen anförde militieombudsmannen:Enligt förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka

12 § finge utan särskilt tillstånd utskänkning av pilsnerdricka utövas av a) den, som ägde rätt till utskänkning av spritdrycker eller vin, dock endast där sådan utskänkning bedreves, samt b) den, som i sitt hem emot betal­ning mottoge gäster till bespisning vid slutet bord, dock endast vid mål­tider till gäster, med vilka avtal örn bespisning träffats för en tid av minst en vecka. Enligt samma förordning 13 § 1. meddelades tillstånd lill utskänk­ning av länsstyrelse. Örn dylikt tillstånd gåves närmare bestämmelser i13 § 2.—6. samt i 14 §. Sådan utminutering av pilsnerdricka, som bestode i försäljning till avhämtning finge enligt 7 § utan tillstånd utövas av a) den, som i föreskriven ordning förvärvat behörighet att till avsalu tillverka pils­nerdricka, å försäljningsstället; b) den, som ägde rätt lill utminutering av spritdrycker eller vin, å försäljningsstället; samt c) den, som enligt 13 § vore berättigad att utöva utskänkning av pilsnerdricka, å utskänkningsstället. Enligt 8 § 1. lämnades tillstånd att till avhämtning försälja pilsnerdricka av länsstyrelse. Örn rätt till utminutering, som bestode i försäljning till försänd­ning på rekvisition och genom kringföring gåves föreskrifter i 9—11 §§ av förordningen. I 1. kapitlet av förordningen, allmänna bestämmelser, stad­gades (3 § 4.) att tillstånd till detaljhandel med pilsnerdricka, varunder in- begrepes såväl utskänkning som utminutering, ej finge meddelas inom läger, kasernområde eller annat, uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet om­råde.

Av de stadganden för vilka sålunda redogjorts franninge, att Schmiterlöws uppfattning att ifrågavarande marketenteri skulle varit berättigat att innan militärt förbud däremot utfärdades försälja pilsnerdricka vore felaktigt. Det vore icke blott så, att marketenteriet icke omfattades av de bestämmelser som angåve vilka som utan tillstånd finge försälja pilsnerdricka, utan även så, att för dylik försäljning erforderlig! tillstånd icke kunde, lämnas åt marketen­teri. Att öl under vissa förhållanden finge ingå i manskapets utspisning kun-

1 Instruktionen har i själva verket uttrycket »oskadlig:! njutningsmedel».

134

de givetvis icke ändra något häri, och från det av Schmiterlöw citerade mom. 254 i Sold I kom finge givetvis icke dragas några slutsatser stridande mot bestämmelserna i pilsnerdricksförsäljningsförordningen.

Som bekant hade under det senaste året talrika klagomål över fylleri vid militärförläggningarna framförts. Tyvärr hade dessa klagomål delvis varit berättigade även örn överdrifter och generaliseringar förekommit. För att stävja alkoholmissbruket vore det nödvändigt att även restriktionerna i frå­ga om försäljning av pilsnerdricka noga iakttoges, emedan pilsnerdricks- missbruket starkt bidroge till det otillfredsställande nykterhetsläget i landet. Det vore ur denna synpunkt beklagligt att direkta brott mot pilsnerdricksför- säljningsförordningens bestämmelser förekommit vid de militära förbanden.

På grund av de särskilda förhållanden i förevarande ärende hade militie- ombudsmannen ansett sig kunna underlåta att verkställa åtal för de brott mot förordningen som konstaterats föreligga. Till detta beslut hade även bidragit att utredningen givit vid handen att de felande delvis haft stöd av den uppfattning regementschefen visat sig hava i fråga om pilsnerdricks- försäljningens tillåtlighet å marketenteri. Militieombudsmannen anmodade regementschefen att bringa innehållet i skrivelsen i tillämpliga delar till kän­nedom för den personal vid regementet, som kunde beröras av förevarande spörsmål.

17. Angående förrättande av sjukvisitation genom det militära befälet. I

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift gjordes av värn­pliktige nr 244 73/32 Lidström anmälan till militieombudsmannen angående vissa förhållanden vid Bodens ingenjörkårs depå. I anmälan anfördes bland annat följande:

Vid uppställning av 1. depåkompaniet på morgonen den 6 augusti 1940 hade de för dagen sjukanmälda fått ställa upp i en särskild avdelning. Då kompanichefen, kaptenen C. M. O. Klingspor emottagit kompaniet, hade han vänt sig till en av de sjukanmälda och i skarp ton frågat denne vad det varit för fel med honom. Då den sjukanmälde svarat, att han under natten haft frossbrytningar, hade Klingspor frågat honom om han hade feber. Den sjukanmälde hade ej kunnat besvara frågan, då hans temperatur ej blivit tagen på morgonen. Klingspor hade då beordrat sjukvårdaren att lägga handen på den sjukanmäldes panna och känna efter örn denne hade feber. Sjukvårdaren hade förklarat sig ej kunna avgöra, huruvida så vore fallet. Klingspor hade då förklarat, att den sjukanmälde ej vore sjuk och att denne skulle deltaga i övningarna. Den sjukanmälde medgavs sålunda ej att bliva undersökt av läkare. Liknande undersökning hade av Klingspor vidtagits i fråga örn andra sjukanmälda värnpliktiga.

135

Uti infordrat yttrande anförde Klingspor bland annat följande:Ifrågavarande årsklass hade inryckt den 9 juli 1940 för fullgörande av

sin första militärtjänstgöring. Utbildningen hade jämlikt inspektörens för ingenjörtrupperna order skolat forceras så att rekrytutbildningen redan efter omkring två månader i huvudsak skulle vara avslutad. Det hade alltså gällt att till det yttersta tillvarataga utbildningstiden för de militära öv­ningarnas bedrivande. Under de första veckorna av utbildningen hade Kling­spor lyckats få den dagliga sjukvisitationen förlagd till tidpunkt för öv­ningarnas början, men någon gång i slutet av juli månad hade med hänsyn till brist på läkare så icke längre kunnat ske, utan hade sjukvisitationen förrättats först klockan 13—14, alltså under eftermiddagspasset. Varje mor­gon klockan 7.30 hade de sjukanmälda och i grupperna A och B sjuk­skrivna av sjukvårdaren avlämnats i samband med den gemensamma av­lämningen av kompaniet. Så snart plutoner och arbetsavdelningar avmar­scherat för sina arbeten hade Klingspor personligen i närvaro av kompani­adjutant och sjukvårdare varje morgon efterhört varje sjukanmälds hälso­tillstånd, varefter de sjukanmälda avgått för sjukvisitationen. När denna blev förlagd till så sen tidpunkt som klockan 13—14, hade de med obe­tydliga krämpor behäftade fördelats till utförande av vissa handräcknings- arbeten under förmiddagspasset, och övriga sjukanmälda hade i respektive förläggningar fått invänta tidpunkten för läkarens ankomst, såvida de icke avdelats att direkt åtfölja sjukvårdaren för förberedande behandling. Efter någon vecka hade visat sig en tydlig tendens till ökning i antalet sjukanmälda, vilket med starkt fog hade kunnat anses bero därpå, att vissa värnpliktiga utnyttjat den sena tidpunkten för sjukvisitationen för att undandraga sig den ganska krävande militärutbildningen. Så hade den 6 augusti på mor­gonen icke mindre än 25 värnpliktiga sjukanmält sig, och största anledning hade funnits att förmoda, att många av dem tillhört sistnämnda kategori. Enär Klingspor såsom kompanichef vore ansvarig för de värnpliktigas ut­bildning och med hänsyn till den korta utbildningstiden till det yttersta måste utnyttja denna, hade Klingspor ansett sin plikt vara att söka stävja denna tendens hos de värnpliktiga. De av manskapet, som endast angivit obetydliga krämpor hade beordrats att följa eller deltaga i respektive plu­toners övningar under morgonpasset. Plutoncheferna flade sammankallats och beordrats alt särskilt aktgiva på dessa värnpliktiga för att, om Klingspor misstagit sig i sin bedömning av deras hälsotillstånd, i lid kunna ingripa tor att undvika men för de sjukanmälda. Av de rapporter Klingspor senare erhållit av plutoncheferna hade med all tydlighet framgått att Klingspor rätt bedömt de sjukanmäldas hälsotillstånd. I samband med den av Kling­spor verkställda fördelningen av de sjukanmälda hade Klingspor icke uttalat något som helst hinder för deras deltagande i sjukvisitationen för under­sökning av läkare. Vissa värnpliktiga hade endast erhållit order att i av­vaktan på sjukvisitation åtfölja sina plutoner under förmiddagspasset, vilket varade mellan klockan 7.30—11.30. Det hade visat sig, särskilt denna mor­gon, att flera, som sjukanmält sig, icke senare önskade undergå sjukvisita-

136

tion av läkare. I samband med gallringen av de sjukanmälda hade Klingspor tillställt dem vissa frågor och hade jämväl sökt med sjukvårdsmanskapets biträde utröna, huruvida den sjukanmälde kunnat deltaga i vissa övningar eller arbeten. I vissa fall hade även plutonchefen hörts. I rapporten angiven värnpliktig, som uppgivit, att han under natten haft frossbrytningar, kunde Klingspor icke påminna sig bland alla dem som han under de sista må­naderna utfrågat, men om denne icke namngivne värnpliktige haft någon temperaturstegring eller annan krämpa, så hade denna tydligen varit så ringa eller obetydlig, att han utan men för sin hälsa kunnat åtfölja plu­tonen och deltaga i utbildningsarbetet. Varken någon plutonchef eller någon läkare hade sedan de värnpliktigas inryckning för Klingspor någonsin rap­porterat ett dylikt fall.

I skrivelse till generalfältläkaren den 23 december 1940 redogjorde militie- ombudsmannen för klagomålen och yttrandet samt anförde vidare:

Vad i ärendet sålunda förekommit syntes ägnat att ingiva allvarliga be­tänkligheter. Visserligen torde Klingspor såsom kompanichef hava ägt ett visst fog för sin åtgärd att själv företaga en förberedande undersökning av de sjukanmälda för att söka erhålla en uppfattning angående deras hälso­tillstånd och för att förhindra att utbildningsarbetet äventyrades genom full­ständigt ogrundade sjukanmälningar av ett större antal värnpliktiga, men å andra sidan vore det uppenbart att en dylik, av en lekman gjord undersök­ning kunde vara utomordentligt riskabel med hänsyn till svårigheterna för en lekman att ens i enklare fall ställa en riktig diagnos. Även om lekmannen vid sin undersökning förfore med den största försiktighet och i de fall som han ansåge tvivelaktiga avstode från en bedömning, vore givetvis faran för att han skulle göra sig skyldig till felaktiga diagnoser mycket stor.

Anledningen till att Klingspor tillgripit detta enskilda undersökningsför- farande i fråga om de på hans kompani sjukanmälda hade varit att sjuk- visitationen, enligt uppgift på grund av läkarbrist, icke kunnat äga rum förr­än klockan 13—14, alltså efter förmiddagspasset. En dylik ordning vore uppenbarligen icke tillfredsställande och syntes militieombudsmannen knap­past behöva förekomma i fråga örn en sådan fredsförläggning som det här gällt. Militieombudsmannen hade med hänsyn till de vådor som måste anses förknippade med den tillämpade ordningen ansett sig böra bringa vad som i ärendet förekommit till generalfältläkarens kännedom för den åtgärd som kunde ankomma på denne.

Generalfältläkaren anförde i skrivelse till militieombudsmannen den 21 mars 1941 bland annat följande:

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse hade generalfältläkaren låtit verkställa utredning i ärendet och ansåge sig kunna konstatera att bland truppförbanden i och omkring Boden den i det påtalade fallet för sjuk- visitation tillämpade ordningen måste anses utgöra ett undantag. General- fältläkaren hade vid inspektion av ifrågavarande förband konstaterat att sjukvisitationen varit framflyttad till klockan 10 förmiddagen, varigenom

137

de påtalade olägenheterna syntes hava i huvudsak undanröjts. Under nor­mala förhållanden vore det av ekonomiska skäl ogörligt att förse varje mindre förband med egen läkare. Vid inkallelser av större omfattning vore det omöjligt med hänsyn till tillgången på läkare. Då samme läkare alltså måste förrätta sjukvisitation vid olika smärre förband, ofta förlagda på re­lativt stort avstånd från varandra, kunde det icke undvikas att på något eller några förband sjukvisitationen måste äga rum efter det första övnings­passet tagit sin början. Frågan uppstode då hur man skulle förfara med de sjukanmälda som icke tidigt på morgonen blivit läkarundersökta och till vilkas deltagande i tjänstgöring befälet med hjälp av sjukvårdsmän måste taga ställning. Härvid förfores i regel så att sjukvårdspersonalen toge tem­peraturen — med febertermometer och icke med »handpåläggning» -— och i övrigt sökte skaffa sig en uppfattning örn den sjukanmäldes tillstånd. Det vore klart att en dylik undersökning kunde vara utomordentligt riskabel. Risken bleve givetvis än större om den undersökande lekmannen tillämpade principen »hellre fälla än fria», d. v. s. i tveksamma fall icke befriade den sjukanmälde från tjänsten till dess läkaren hunne anlända. Å andra sidan vore det ogörligt att låta alla på morgonen sjukanmälda vara fria från tjänst­göring till dess en sen sjukvisitation ägt rum. Den ordning som helt visst tillämpades vid många smärre, avsides förlagda förband att vederbörande chef med hjälp av sjukvårdsmän sökte göra sig underrättad om och bedöma de sjukanmäldas tillstånd och därefter fattade sina beslut syntes i vissa si­tuationer vara den enda framkomliga vägen. Att föreskriva ett undersök - ningsschema efter vilket lekmannen skulle förrätta undersökningen och där­efter ställa diagnosen vore ogörligt. Jämlikt tjänstgöringsreglementet för ar­mén § 138: 1 skulle sjukvisitation förrättas å tid som bestämdes av rege­mentschefen enligt i samma reglemente § 130: 2 angivna grunder. Det läge utan tvivel alltid i vederbörande chefers intresse att sjukvisitation skedde så tidigt som möjligt på dagen. Med hänsyn härtill hade generalfältläkaren icke ansett erforderligt att på grund av det påtalade, nu rättade missför­hållandet vid ett enstaka förband utfärda generella anvisningar rörande lämp­lig tid för sjukvisitation.

18. Fråga angående tolkningen av bestämmelserna örn utbetalande avförskott å lön.

Vid en av militieombudsmannen den 23 juli 1941 förrättad inspektion av Västerbottens regemente antecknades vid granskning av statsmedelsredovis- ningen bland annat följande:

Bland utbetalningar från krigskassörens förskott förekommo förskott på intjänt lön till

en fanjunkare på övergångsstat 175 kr. till familjen med anledning av av­resa till fältförband,

138

en fanjunkare i reserven 100 kr. och en musikfanjunkare 150 kr. vid se­mester och familjens utflyttning till landet,

en kapten i reserven 200 kr. till familjens uppehälle med anledning av oförutsedd inkallelse,

en fanjunkare i reserven 200 kr. till familjen med anledning av flyttning och

en sergeant i reserven 50 kr. för oundgänglig inlösen av växel.Såsom stöd för utbetalningarna hade åberopats kungl, cirkuläret den 2 juli

1940 angående förskottsutbetalning av avlöning.I nämnda cirkulär har Kungl. Maj:t, i anslutning till ett av riksdagen i

skrivelse gjort uttalande, förklarat att hinder icke möter för statsmyndig­heterna att undantagsvis i särskilt ömmande fall medgiva förskottsutbetal­ning av intjänt avlöning till befattningshavare som avses i civila eller mili­tära avlöningsreglementet eller i civila eller militära icke-ordinariereglementet.

Av cirkulärets recit framgår följande angående cirkulärets tillkomst och avsedda tillämpning:

I ärendet hörda ämbetsverk hade i avgivna yttranden pekat på sådana fall, då tjänsteman drabbats av sjukdom eller avlidit och tjänstemannen respektive hans efterlevande befunne sig i sådant ekonomiskt läge, att till­fällig hjälp för mötande av oförutsedda och hastigt påkommande utgifter vore av behovet synnerligen påkallad. Där dylika särskilt ömmande omstän­digheter förelåge borde enligt departementschefens förmenande hinder icke resas mot att myndigheterna lämnade medgivande om förskottsutbetalning av intjänt avlöning. Samtidigt betonades emellertid att en avvikelse från den allmänna utbetalningsregeln borde begränsas till att avse rena undantagsfall.

Vid inspektionen anmärktes att i intet av de ovan berörda fall, då för­skottsutbetalning av avlöning ägt rum, sådana omständigheter syntes hava förelegat som avsåges i cirkuläret samt att beslut av chefen för krigskassa­avdelningen rörande utbetalningarna icke syntes hava förekommit.

Över anmärkningarna infordrades yttranden från regementschefen och regementsintendenten.

Regementsintendenten kaptenen N. Frost anförde:Vid prövning av framställningar rörande ifrågavarande avlöningsförskott

hade krigskassaavdelningen ansett sig hava stöd för utanordningen i cirku­lärets ordalydelse. De uppgivna skälen hade bedömts såsom ömmande, i syn­nerhet som vederbörande under tjänstgöringen vistades borta från hemmen och förskotten avsett att minska den hemmavarande familjens svårigheter. Under rådande förhållanden kunde oftare än under fredstjänstgöring åbe­ropas ömmande skäl liknande dem som i cirkuläret åsyftades. De i cirkulä­rets recit uppräknade fallen hade ansetts endast utgöra lättillgängliga exem­pel på anledningar till förskottsutbetalning och icke som en ram utom vilken utanordning icke finge förekomma. Med anledning av militieombudsman- nens uttalanden hade efter inspektionstillfället icke något avlöningstillskott beviljats. Att beslut rörande utanordningen icke tecknats å de i krigskassö- rens förvar liggande kvittenserna hade berott på förbiseende och brådska.

139

Regementschefen översten O. Sjöberg avgav ett yttrande av följande inne­håll:

Av regementsintendentens förklaring franninge att utbetalningarna av av- löningsförskott ansetts stå i överensstämmelse med cirkuläret. Då reservper­sonal måste inbeordras, ofta utan nämnvärd tidsfrist, uppkomme i många fall sådana lägen för den inkallade personalen och dennas familjer som måste bedömas som särskilt ömmande även om dödsfall eller sjukdom icke varit för handen. Då ifrågavarande förskottsanordningar innebure ökning av krigskassaavdelningens arbete, kunde prövning och utbetalning av för­skotten icke innebära annat än att krigskassaavdelningen -—• i tro att åtgär­den vore i överensstämmelse med statsmakternas avsikter — velat mildra svårigheterna för inkallade enskilda och deras anhöriga. Då anmärkningen haft till följd att krigskassaavdelningen ansett sig förhindrad lämna bifall till avlöningsförskott utom vid sjukdom och dödsfall, hemställde regements­chefen att genom resolution eller på annat sätt förtydligande bestämmelser i ärendet måtte utfärdas samt att — med hänsyn till vad i ärendet förekom­mit — i övrigt måtte få bero vid anmärkningen.

Arméförvaltningens civila departement anförde uti infordrat utlåtande:Bestämmelserna i cirkuläret syntes hava erhållit en — även med beaktande

av rådande förhållanden -— alltför vidsträckt tolkning. Att döma av hand­lingarna i ärendet syntes i intet av de uppräknade fallen ett ekonomiskt tvångsläge av i cirkuläret angiven eller därmed jämförlig art hava förelegat. Särskilt anmärkningsvärt vore, att så förutsebara och beräkneliga kostnader som utgifter för utflyttning till landet i samband med semester föranlett för­sko ttsutbetalning av avlöning. Då emellertid rättelse åstadkommits samt nå­gon utbildad praxis beträffande cirkulärets tolkning ännu ej förefunnes, syn­tes det departementet som om vid vad som förekommit skäligen borde få bero. Några förtydligande bestämmelser i enlighet med regementschefens hemstäl­lan funne sig departementet icke kunna utfärda, åtminstone icke innan praxis på området hunnit utbildas.

Militieombudsmannen avgjorde ärendet genom en skrivelse till regements­chefen den 4 november 1941 däri anfördes följande såvitt nu är i fråga:

Ehuruväl de vid krigskassaavdelningen verkställda utbetalningarna av av­löning i förskott icke kunde anses ha skett i överensstämmelse med cirkulä­ret hade militieombudsmannen ansett sig böra låta bero vid den gjorda an­märkningen rörande dessa förskottsutbetalningar. Militieombudsmannen för­utsatte emellertid därvid, att för framtiden inga förskottsutbetalningar av avlöning skedde annat än i de rena undantagsfall, som avsåges uti det nämn­da cirkuläret. Beträffande anmärkningen att nyss berörda förskottsutbetal­ningar skett ur krigskassörens förskott utan att anordningsbeslut före­legat läte militieombudsmannen, under hänvisning till civila departementets skrivelse den 26 augusti 1941 (TEA sid. 183) angående kontrollåtgärder m. in., bero vid vad som förekommit.

140

19. Angående värnpliktig eivilarbetares rätt till beklädnadsersättning.

I en till militieombudsinansexpeditionen inkommen skrift anförde värn­pliktige civilarbetaren nr 21 68/33 J. W. Borgström klagomål över att han icke utbekommit sin för tiden den 26 augusti—31 oktober 1940 upplupna krigslön och beklädnadsersättning. Krigslönen hade av Borgström beräknats utgå efter 50 öre om dagen, medan beklädnadsersättningen för hela hans tjänstgöringstid, som omfattat 66 dagar, upptagits till 7 kronor 20 öre.

I ett med anledning härav från förbandschefen inhämtat yttrande upp­gavs att Borgströms tillgodohavande, som utgjort tillhopa 42 kronor 30 öre, blivit till honom utbetalt.

Under förutsättning emellertid att klaganden såsom värnpliktig civilarbe­tare inkallats till ifrågavarande tjänstgöring jämlikt go nr 3458/1940 syntes avlöningen hava bort utgå med en krona per dag och beklädnadsersättning­en -— för såvitt han icke tilldelats och använt något slag av kronans bekläd- nadsutrustning med undantag av överdragskläder — med 45 öre om dagen eller för hela hans tjänstgöringstid med sammanlagt 95 kronor 70 öre. Un­der åberopande härav anhöll militieombudsmannen om förnyat yttrande av förbandschefen.

Denne anmälde därefter att beklädnadsersättningen och den resterande av­löningen dåmera blivit betalda. Uträkningen av det utbetalda beklädnads- ersättningsbeloppet hade därvid skett enligt följande grunder. För gruppen vapenrock, huvudbonad och klädesbyxor hade utgått 15 öre, för skodon 14 öre samt för underkläder 6 öre per dag under hela den till 66 dagar uppgå­ende tjänstgöringstiden. För kappa hade ersättning utgått endast för tiden den 1—den 30 oktober eller 30 dagar med 10 öre per dag. Den myndighet, som bestämt sistnämnda beklädnadsersättning, hade förklarat att ersättning för kappa icke utbetalats för tiden före den 1 oktober, emedan kappa då icke brukade användas.

I skrivelse till arméförvaltningens intendenturdepartement anförde mili­tieombudsmannen :

Riktigheten av den uppfattning, åt vilken nyss anförda förklaring gåve uttryck och som innebure, att beklädnadsersättningen skulle vara beroende av olika årstider och därmed måhända även av olika förläggningsorter, kun­de av flera skäl ifrågasättas. I varje fall syntes icke kungl, brevet den 10 maj 1940 angående ersättning för begagnande av egna beklädnadspersedlar under viss tjänstgöring giva stöd åt den ovannämnda uppfattningen. I an­ledning av vad sålunda förekommit och med hänsyn till det uppkomna spörs­målets principiella innebörd hemställde militieombudsmannen att departe­mentet ville avgiva utlåtande i ärendet.

Intendenturdepartementet anförde med anledning härav att departemen­tet saknade kännedom om några bestämmelser som skulle motivera att, då gottgörelse för begagnande av egna persedlar utginge, ersättning för kappa skulle vara beroende av årstiden. Departementet uttalade att vederbörande

141

myndighet möjligen stött sitt beslut på intendenturmaterielreglementet § 11 mom. 10 där det örn kompaniutrustningens omfattning talades om »övriga för tjänsten erforderliga persedlar» och ansett att kappan före den 1 oktober icke vöre erforderlig, vadan gottgörelse härför icke heller skulle utgå. Departe­mentet ansåge emellertid att en sådan tillämpning av nämnda föreskrift icke vore riktig.

Sedan intendenturdepartementets utlåtande bringats till förbandschefens kännedom, meddelade denne att ersättning för kappa jämväl för tiden den 26 augusti—30 september 1940 utbetalats till Borgström.

Militieombudsmannen lät genom beslut den 10 mars 1941 vid sålunda vunnen rättelse bero.

20. Värnpliktig civilarbetare som hempermitterats för jordbruksarbete får icke från fastställd tjänstgöringstid avräkna den tid han varit hem-

permitterad. Tillika fråga om andra förmåner för sådan värnpliktig.

Med anledning av klagomål som hos militieombudsmannen anförts av värnpliktige civilarbetaren nr 516 60/20 A. Andersson meddelade militieom­budsmannen i skrivelse till Andersson den 11 oktober 1941 följande:

Värnpliktigs innehav av uppgiftskort A för värnpliktig jordbrukare hade icke berättigat till frikallelse från tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen.

Värnpliktig civilarbetare, som inkallats till tjänstgöring enligt nyss berör­da författningsrum, skulle fullgöra det för honom enligt vederbörlig gene­ralorder bestämda antalet tjänstgöringsdagar. Däri finge icke inräknas den tid han under tjänstgöringen hempermitterats för jordbruksarbete.

Ersättning skulle utgå för resa inom riket i samband med hempermitte- ring för jordbruksarbete. Avlöning eller övriga med vederbörlig tjänstgöring förenade förmåner åtnjötes däremot icke linder dylik hempermittering.

21. Angående tillämpningen av bestämmelserna örn utlämnande till av­skedat manskap av innestående sparmedel. I

I en den 23 maj 1941 dagtecknad skrift till militieombudsmannen anförde f. d. signalmatroserna å 1. matroskompaniet nr 70 Andersson och nr 112 Svensson:

Den 12 april 1941 hade de å pansarskeppet Tapperheten undergått avslut- ningsprövning för rekrytskola, period 2, varvid de underkänts. Den 15 maj 1941 hade de i Karlskrona blivit skilda från tjänsten. Utan några som helst medel till uppehälle eller biljett till hemorten, hade de varit hänvisade till

142

att gå landsvägen hem. En av dem vöre bosatt vid Bromsten utanför Stock­holm och den andre i Över-Torneå invid svensk-finska gränsen. Vid entle­digandet hade envar av dem c:a 130 kronor tillgodo varav 38 respektive 45 kronor avgått för kläder, som tilldelats dem för hemfärden. Deras hemstäl­lan örn biljetter hade ej tillmötesgåtts. Enär de genom sitt uppförande icke givit anledning till klander hade det förvånat dem att behandlingen blivit sådan.

Uti infordrat yttrande i ärendet anförde chefen för Karlskrona örlogs- station:

Klagandena, vilka hade underkänts i rekrytskola (medelbetyg resp. 5,2 och 4,8) med utlåtande att ej böra omkommenderas, hade meddelats avsked med utgången av den 15 maj 1941. Detta beslut hade fattats den 3 maj och på grund härav hade klagandena avpolletterats från sjökommendering å Tap­perheten fr. o. m. den 8 maj, men anlänt till Karlskrona först den 14 maj. Samma dag hade de genom kompanichefens försorg delgivits beslutet om avsked. Beträffande de ekonomiska förhållandena meddelades: Konto­utdraget från postsparbanken hade vid avskedet utvisat en behållning av kr. 90: 04 för vardera. Emellertid hade icke vare sig Andersson eller Svens­son haft några egna civila kläder varför sådana enligt föreskrifterna i regle­mente för marinen del I B § 22: 2 anskaffats till en kostnad för Andersson av kr. 38: 83 och för Svensson av kr. 45: 16. Därjämte hade Andersson med kr. 6:— och Svensson med kr. 21:60 ersatt staten för bristande kronobe- klädnad. Resterande belopp å resp. postsparbankskonton hade ej kunnat utbetalas kontant utan på sätt stadgades i av Kungl. Maj:t fastställt regle­mente beträffande emottagning och utbetalning genom postsparbanken av sparmedel för fast anställt manskap vid försvarsväsendet. Enär rätten till ersättning för återfärd vid utryckning enligt kungörelsen den 5 juni 1931 angående antagning av manskap vid marinen (S.F.S. 218/31 § 12 mom. 3) upphört att gälla fr. o. m. den 1 juli 1940 (S.F.S. 680/40) och sam­tidigt i vederbörligt avlöningsreglemente (S.F.S. 652/40) bestämmelser an­gående fri hemresa m. m. saknats, ansåge stationschefen att de båda kla­gandena författningsenligt hade erhållit sin rätt.

I ett i ärendet avgivet utlåtande åberopade marinförvaltningen såsom yt­terligare stöd för uppfattningen, att ersättning för återfärd vid utryckning ef­ter meddelat avsked icke utginge, avfattningen av 6 kap. 14 § kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 652) med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglemente t samt anförde därefter:

Vad anginge innehållet i 3 kap. 1 § 2 mom. 1 st. nämnda kungörelse, så hade genom stadgandet givits allmänna regler angående tidpunkten, intill vilken myndigheternas inseende över manskapets sålunda omhändertagna medel längst finge bestå, eller, från manskapets synpunkt betraktat, då det­samma ägde ovillkorlig rätt att utbekomma medlen. I 2 st. hade givits be­stämmelse örn villkorlig sådan rätt. Denna rätt hade tydligen icke princi­piellt vägrats klagandena. Föreskrifterna i § 4 reglementet den 22 oktober 1937 beträffande emottagande och utbetalning genom postspar­

143

banken av sparmedel för fast anställt manskap vid försvarsväsendet hade avsett att tekniskt reglera tillvägagångssättet vid medlens tillhanda­hållande. Jämlikt föreskrifterna ålåge det vederbörande kompanichef att — vid avgång ur tjänst av beställningshavare, för vilken medel funnos in­satta å postsparbanken — i god tid, om möjligt minst 14 dagar, före av­gången till generalpoststyrelsen insända anmälan örn utbekommande av mot­bok för vederbörande. Stadgandets avfattning gåve vid handen, att grunden för dess tillkomst varit avsikten att bereda avskedad beställningshavare möj­lighet att vid avgång ur tjänst förfoga över reda penningar. Därest anmälan till generalpoststyrelsen i förevarande fall skett omedelbart efter beslutet örn avsked, förefölle det icke alldeles uteslutet, att motbok kunnat tillställas kla­gandena vid avgången.

I skrivelse till stationschefen den 13 september 1941 anförde militieombuds- mannen:

Enligt gällande föreskrifter hade någon ersättning av statsmedel icke kun­nat utgå för klagandenas resa från Karlskrona till respektive hemorter. Det hade av vad i ärendet förekommit framgått, att klagandena icke i enlighet med vederbörligt reglemente tillställts sina motböcker med postspar­banken vid utryckningen från Karlskrona örlogsstation. Orsaken här­till läge uppenbarligen däruti, att anmälan örn motboks utbekomman­de ej avgivits i tillräckligt god tid. Hade sådan anmälan skett omedelbart ef­ter det beslutet örn klagandenas avskedande fattats, syntes, såsom jämväl marinförvaltningen framhållit, motbok med all sannolikhet hava kunnat till­ställas klagande vid utryckningen. På grund av omständigheterna i ärendet läte militieombudsmannen bero vid vad som förekommit men funne sig för­anlåten anmoda stationschefen att för de befattningshavare det vederborde framhålla vikten av att de i framdeles förekommande fall av nu ifrågavaran­de art noggrant följde givna föreskrifter.

22. Tillfälligt förskott må icke utlämnas till krigskassör.

Vid en av militieombudsmannen den 19 augusti 1940 förrättad inspektion av Bodens artilleriregemente antecknades följande vid granskning av utläm­nade förskott:

Till krigskassören hade utlämnats två förskott, elt stående förskott å 4,000 kronor och ett annat förskott å 53,000 kronor enligt interimsbevis å termins- lönemedel. Betalning av dessa medel vore nämligen centraliserad till krigs­kassaavdelningen. Det anmärktes att, vad beträffade utanordning till krigs­kassören av förskottsmedel för betalning av terminslöner, enligt 16 § 2 mom. i krigskassareglementet, gällde att krigskassör finge innehava stående för­skott, vars maximigräns i 13 § 1 mom. vore satt lill 5,000 kronor. Tillfälligt förskott kunde enligt 16 § 3 mom. utlämnas till chef eller annan som beord­

144

rats att utföra särskilt uppdrag, till personal som beordrats företaga tjänste­resa samt till enskild person med vilken avtal träffats att fullgöra entreprenad eller leverans eller eljest utföra särskilt uppdrag enligt de grunder, som vid avtalets ingående blivit bestämda. Då krigskassör ej inginge i den personal till vilken utlämnande av tillfälligt förskott kunde förekomma och då utläm­ning av medel för betalning av terminslön hade karaktären av tillfälligt för­skott torde därav följa, att krigskassör ej vore berättigad att innehava sådant förskott.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen artillerichefen att inkomma med yttrande för egen del ävensom av regements- intendenten.

Artillerichefen översten F. Ericsson anförde för egen del att det ifråga­varande systemet använts vid regementet för att på smidigaste sätt underlätta avlöningsförfarandet under de rådande svåra arbetsförhållandena.

Regementsintendenten kaptenen S. Looft yttrade:Jämlikt krigskassareglementet § 16 mom. 2 finge stående förskott utläm­

nas till befattningshavare endast för utgifter av så brådskande art att de icke utan olägenhet kunde gäldas direkt från krigskassa. Vidare hade vid flera tillfällen instruktion givits att stående förskott skulle nedbringas till det ound­gängligt nödvändiga. Med anledning härav förekomma endast ett stående för­skott till krigskassören å kronor 4,000: — och detta hade städse visat sig till­fyllest. På grund av det stora antal formationer, vilka erhållit avlöningsme- del för utbetalande av terminslöner jämlikt krigsbokföringsföreskriftema § 9:2:a hade det belopp, som måst uttagas ofta överstigit kronor 100,000:—. Jämlikt sistnämnda stadgande skulle kompanichef erhålla därför erforderliga medel från krigskassaavdelning mot avlämnande av interimskvitto. På grund av postkontorens svårigheter att tillhandahålla växelmynt till alla forma­tionerna samt överlämna ifrågavarande belopp, därest varje formation er- hölle ett tillfälligt förskott i form av giroblankett för uttag, hade utbetalning av terminslönemedel måst centraliseras till krigskassan (i övrigt fullt överens­stämmande med krigsbokföringsföreskriftema § 9:2:a). Jämlikt krigskassa­reglementet § 16 mom. 3 finge tillfälligt förskott utlämnas till chef eller an­nan, som beordrats utföra särskilt uppdrag för bestridande av därmed för­enade utgifter. Det syntes då såsom enda tänkbara möjlighet att krigskassören svarade för detta förskott, enär det ju vore denne som skulle fördela belop­pet enligt de olika växlingsnotorna samt inlägga beloppen i kuvert, ett arbete som alltid måste utföras dagen innan terminslönemedel avhämtades och se­dan krigskassan för dagen stängts, således efter klockan 18, och som regel toge detta arbete minst fyra timmar. Hinder syntes ej heller möta att krigs­kassören utfinge tillfälligt förskott för särskilt uppdrag. Att regementsinten­dent eller annan person, som ej kunde svara för utdelning av medlen, skulle erhålla förskottet syntes icke ändamålsenligt.

Yttrande inkom även från krigskassören H. Nordgren, vilken därvid an­förde:

Det hade visat sig att utlämnande av förskott till alla mindre förband ej

145

vöre lämpligt, då förbanden varken hade möjlighet att förvara stora penning­belopp eller massor av verifikationer. Krigskassören hade därför fått upp­drag att örn möjligt draga in alla stående förskott samt centralisera krigs­kassaväsendet i så stor utsträckning som möjligt. Likvid för så gott som samt­liga räkningar hade därför jämlikt krigsbokföringsföreskrifterna § 2 mom. 4 verkställts per postgiro. Endast terminslöner hade betalats kontant av ett till­fälligt förskott för varje termin, vilket jämlikt § 16 mom. 3 krigskassaregle­mentet kunde utlämnas till chef eller annan person (t. ex. krigskassör), som beordrats utföra särskilt uppdrag (t. ex. utbetalning och redovis­ning av terminslöner). Det hade här visat sig betydligt fördelaktigare såväl ur kontroll- och granskningssynpunkt av terminslöner och portionsersätt- ningar som ur arbetssynpunkt vid förbanden. Dessa s. k. terminslöneförskott hade alltid redovisats av krigskassören innan förskottet för den följande ter­minen uttagits.

I skrivelse till arméförvaltningens civila departement anförde militieom- budsmannen därefter:

Enligt 13 § 1 mom. krigskassareglementet finge till krigskassör såsom stå­ende förskott utlämnas högst 5,000 kronor. Att därutöver för varje lönetermin till honom utlämnades ett tillfälligt förskott av ansenlig storlek, vid militie- ombudsmannens inspektion 53,000 kronor, kunde ej överensstämma med reglementets anda. Att som stöd därför åberopa stadgandet i 16 § 3 mom. första stycket i samma reglemente funne militieombudsmannen icke vara riktigt, då utbetalning av avlöning som ålades krigskassören icke vore att betrakta som särskilt tjänsteuppdrag. Med anledning av vad sålunda före­kommit anhölle militieombudsmannen att departementet ville avgiva utlåtande i ärendet.

I avgivet utlåtande anförde civila departementet att departementet till fullo delade den av militieombudsmannen uttalade uppfattningen samt att depar­tementet bragt det anmärkta förhållandet på tal vid en för regementskassörer m. fl. anordnad kurs. Departementet meddelade vidare att departementet av­låtit en skrivelse i ärendet till chefen för Bodens artilleriregemente däri de­partementet lämnat* följande föreskrifter och anvisningar beträffande ter- minslöneutbetalningen vid regementet:

»Krigskassören uppbär de erforderliga terminslönemedlen mot avlämnan­de till posten av å honom utställt utbetalningskort, varefter medlen av krigs­kassören i enlighet med krigsbokföringsföreskrifterna § 9 mom. 2 a utbetalas till vederbörande kompani- och likställda chefer mot interimskvitton. Dessa interimskvitton skola jämlikt krigsbokföringsföreskrifterna § 4 morn. 6 be­handlas efter samma regler som förskottsreverser, varigenom nämnda chefer komma alt stå såsom förskottstagare och ej krigskassören.

Örn så förfares, undvikes även på detta sätt särskilda uttag från posten för varje formation.

Krigskassören har att, såsom nu sker, tillse att erforderliga växelmynt till­handahållas de olika formationerna. Med hänsyn till att fördelningen av det av krigskassören uttagna beloppet ej kan medhinnas samma dag utbetal­ningen till kompanicheferna skall göras, äger krigskassören erhålla medlen dagen innan utbetalningsdagen. Att så kan ske framgår av krigsbokförings-

10—418761. Mititicombiulsmannens ämbclsberätlelse.

146

föreskrifterna § 2 mom. 10, vari medgives att medel för kontantutbetalningar må av krigskassören, därest så oundgängligen påfordras, uttagas dagen innan utbetalningarna skola verkställas. Enligt samma moment skola emellertid de sålunda uttagna medlen förvaras under två lås.

De av kompani- och de likställda cheferna erhållna förskotten äro att be­trakta såsom tillfälliga, och bör slutredovisning av desamma jämlikt krigs- bokföringsföreskrifterna § 9 mom. 2 a ske senast å femte dagen efter löne­terminens början.

1 enlighet med av departementet den 14 december 1939 meddelade före­skrifter ifråga örn förskott m. m. under mobilisering, TLA 287, må emeller­tid utan hinder av ovannämnda föreskrift utlämnat terminslöneförskott be­traktas såsom stående och redovisning av detsamma ske månadsvis, därest kompani m. m. detacherats eller eljest förlagts på sådant avstånd från krigs­kassaavdelningen att redovisning tre gånger i månaden av mot interims- kvitto mottagna terminslönemedel skulle medföra avsevärda olägenheter.»

Militieombudsmannen lät genom beslut den 12 mars 1941 bero vid de i ärendet sålunda vidtagna åtgärderna.

23. Särskild växelkassa må icke, utöver medgivet förskott, utlämnas tillmarketenteriföreståndare.

Vid en av militieombudsmannen den 18 september 1941 förrättad inspek­tion av Svea trängkår antecknades vid granskning av marketenteriets räken­skaper att marketenteriföreståndaren hade ett förskott på 300 kronor och att dessutom till växelkassor utlämnats 100 kronor.

Enligt § 14 4) i reglementet för marketenterirörelse vid arméns truppför­band åligger det depåintendenten att efter depåchefens bestämmande till marketenteriföreståndaren av marketenteriets rörelsekapital utlämna erfor­derligt förskott till växelkassa och för bestridande av smärre utgifter. Växel­kassorna böra alltså ingå i förskottet.

Uti infordrat yttrande anförde regementsintendenten att beloppet till växel­kassa utlämnats genom förbiseende av gällande bestämmelser i ämnet och att rättelse verkställts.

Militieombudsmannen lät genom beslut den 30 september 1941 bero vid sålunda vunnen rättelse.

Liknande anmärkningar framställdes även vid andra under året företagna inspektioner av truppförband.

147

24. Angående sättet för förande av dagbok vid krigskassaavdelning.

Vid en av militieombudsmannen den 19 augusti 1940 förrättad inspektion av Bodens artilleriregemente antecknades följande:

Då granskning av räkenskaperna vid regementets krigskassaavdelning skulle företagas, befanns det att dagboken förelåg endast i ett blyertskoncept och att även detta i vissa delar var ofullständigt. Sålunda hade de utgifter icke blivit införda i dagboken vilka likviderats med giro- och utbetalnings- kort enligt en till postgirokontoret den 16 augusti expedierad postgiroför­teckning, vars slutsumma var kronor 49,601: 11. En förteckning å dessa ut­gifter företeddes dock. Det anmärktes att det läge i sakens natur att bok­föringen skulle ske dag efter dag och direkt på de blanketter för dagbok, som fastställts av arméförvaltningen. Under dagens lopp pågick arbetet med införande av räkenskaperna i dagboken.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades artillerichefen att inkomma med yttranden av regementsinlendenten och krigskassören.

Yttrandena insändes av artillerichefen översten F. Ericsson med förkla­ring att han icke hade något att erinra mot dem.

Regementsintendenten kaptenen S. Looft anförde följande:Det vid regementet tillämpade systemet syntes icke strida mot krigsbok-

föringsföreskrifterna, där det endast framhölles att dagboken skulle avslutas månadsvis och underskrivas av krigskassören. Det vore givet att bokföring skulle ske dag efter dag, men när bokföring icke medhunnes en dag läge även än mer i sakens natur att icke medhunnet bokföringsarbete måste uppskjutas till påföljande dag. I intet civilt företag av större mått torde fö­rande av dagbok medhinnas för varje dag. Något förbud att föra kassakladd funnes ej heller. Slutligen borde påpekas att krigskassan arbetade under ogynnsamma lokala förhållanden.

Krigskassören H. Nordgren anförde:Alltsedan han blivit placerad som krigskassör vid regementet hade han

vinnlagt sig om att på allra bästa sätt sköta dessa åligganden och framför allt försökt att hålla ordning och reda i såväl bokföringen som honom an­förtrodda medel. Då arbetet vid krigskassaavdelningen varit av enorm om­fattning, hade han omöjligen kunnat hinna sköta alla åligganden själv trots att arbetet i regel bedrivits till långt in på nätterna, utan hade måst organi­sera arbetet vad bokföringen beträffade på följande sätt. Efter det kassören granskat inkomna räkningar med hänsyn till attester, utbetalningsorder, be­loppens riktighet och titelfördelning samt granskat de mot dessa svarande giro- respektive utbetalningskorten och förteckningen över desamma, hade han låtit en man bokföra dem i en s. k. dagbokskladd, vilken han därefter granskat och överlämnat till det kvinnliga skrivbiträdet för renskrivning. Detta förfaringssätt hade tillämpats för att få en så ordentligt skriven dag­bok som möjligt, utan raderingar eller överstrykningar. Något förbud mot att föra dylik kassakladd vore honom icke bekant. Omedelbart efter det

148

denna vöre kollationerad med motsvarande verifikationer och postgiroför­teckningar renskreves den.

Med anledning av anmärkningarna anhöll militieombudsmannen om ut­låtande av arméförvaltningens civila departement. I detta anförde departe­mentet, att departementet till fullo delade de av militieombudsmannen utta­lade synpunkterna samt att departementet bragt erinringarna på tal vid en för regementskassörer m. fl. anordnad kurs. Departementet meddelade vi­dare, att departementet avlåtit en skrivelse i ärendet till chefen för Bodens artilleriregemente, däri departementet anfört bl. a. följande:

Departementet ansåge det vara icke blott onödigt utan även olämpligt att föra kassakladd i stället för att direkt införa räkenskapsposterna i dagboken, enär värdet av den större grad av snygghet och ordentlighet, som för dag­bokens vidkommande medelst kassakladden kunde ernås, mer än väl upp­vägdes dels av den omständigheten, att möjligheterna för felskrivning bleve mindre, örn posterna infördes direkt i dagboken utan förmedling av ett dag- bokskoncept, dels av den tidsbesparing slopandet av detta koncept måste medföra.

Därjämte lämnade departementet i skrivelsen vissa anvisningar för utnytt­jandet av arbetskraften vid krigskassaavdelningen.

Militieombudsmannen lät genom beslut den 12 mars 1941 bero vid de i ärendet sålunda vidtagna åtgärderna.

25. Angående redovisning vid krigskassaavdelning av inbetalningar somskett medelst postanvisning.

Vid den av militieombudsmannen den 10 juni 1941 förrättade inspektio­nen av en försvarsområdesstab antecknades bland annat följande:

I krigskassörens kassaskrin låg en kupong till en postanvisning lydande på 21 kronor 68 öre, som insänts till krigskassaavdelningen från fältpost nr 66314. Beloppet hade av krigskassören insatts på inbetalningskontot den 9 juni. Postkontorets kvitto på inbetalningen företeddes. Inbetalningen var icke bokförd, men avsikten hade varit att detta skulle ske per den dag, då insättningen enligt kontoutdrag- från postgirokontoret tillgodoförts inbetal­ningskontot. Bestämmelsen i § 4 mom. 4 b) i krigsbokföringsföreskrifterna, att kontantuppbörd skall bokföras den dag insättning därav verkställes, hade följaktligen icke iakttagits. Uppbördsbeloppet var icke infört i den för kon­tantuppbörd avsedda kvittensjournalen {§ 2 mom. 18). Följaktligen hade ej heller inbetalaren erhållit i § 2 mom. 19 föreskrivet kvitto.

Uti infordrat yttrande anförde försvarsområdesintendenten landstormskap- tenen C. J.-Nordlander följande:

Vid krigskassaavdelningen hade allt sedan den trätt i funktion all kontant uppbörd skett genom postgiro. Så fort någon velat göra en kontant inbetal­

149

ning hade vederbörande alltid anmodats att använda sig av krigskassaavdel­ningens postgirokonto. Vid något enstaka tillfälle hade det dock förekommit, att medel kommit kassan tillhanda genom postanvisning. Krigskassan hade då anmodat postkontoret, att överföra beloppet till nämnda postgirokonto. Krigskassaavdelningen hade sålunda ej mottagit några kontanter. Vid så­dana överföringar hade alltid ett kvitto erhållits från posten och beloppet hade bokförts så fort meddelande ingått från postgirokontoret. Nordlander kunde ej finna att något fel vöre begånget eller att statens intressen åsido­satts genom detta förfaringssätt. Kontrollen torde vara än mer effektiv, då den skedde genom statens egna institutioner i detta fall postverket och post­girokontoret. Nordlanders erfarenhet vore att ju mindre man befattade sig med kontant uppbörd och i stället överläte arbetet på postgirokontoret desto större kontroll och säkerhet skapades för att inga oegentligheter skulle före­komma.

För egen del anförde försvarsområdesbefälhavaren översten B. Burén:Buréns förbud till försvarsområdesintendenten och krigskassören att emot­

taga kontanta medel ansåge Burén nied sin kännedom örn vederbörandes ka­raktär fullt betryggande och betydligt mer tidsbesparande än det kontroll­system, som bokföringsföreskrifterna föreskreve, åtminstone i nuvarande läge. Vid en eventuell avveckling och om större försäljningar av försvars­områdets materiella tillgångar skulle ske, bleve förhållandet givetvis ett annat.

Arméförvaltningens civila departement, som anmodats avgiva utlåtande över vad i ärendet förekommit, anförde i skrivelse den 12 augusti 1941:

Den vid krigskassaavdelningen tillämpade ordningen för redovisning av medelst postanvisning verkställda inbetalningar stöde icke i överensstämmelse med gällande föreskrifter i ämnet. Det borde emellertid framhållas, att de­partementet från början avsett att åstadkomma den anordningen att — såsom att döma av försvarsområdesintendentens yttrande här skett — till krigskassaavdelningen ankommande postanvisningar så att säga automatiskt genom postverkets försorg skulle tillgodoföras vederbörligt postgirokonto för inbetalningar och sålunda i redovisningshänseende komma att jämställas med direkt å sagda konto insatta uppbördsbelopp. Det hade dock visat sig, att generalpoststyrelsen ej ansett sig kunna garantera genomförandet av detta system. Postanvisningsmedel hade därför blivit i redovisningshänse­ende hänförda till den kontanta uppbörden, vilket bland annat innebure, att ankommande postanvisningar vederbörligen kvitterade skulle avlämnas till respektive postanstalt tillika med ett inbetalningskort (medlen finge givetvis ej uttagas kontant) samt att bokföring skulle ske per den dag insätt­ning av medlen sålunda ägde rum, varjämte kvitto ur kvittensjournalen skulle tillställas avsändaren. Det vore emellertid departementet bekant att det ovan berörda ursprungligen tillämnade tillvägagångssättet efter lokala överenskommelser med respektive postanstalter på ett flertal håll tillämpa­des, ett förhållande mot vilket departementet — trots den formella avvikelsen från krigsbokföringsföreskrifternas bestämmelser i ämnet -— av naturliga

150

skäl ej ansett sig böra ingripa. I förevarande fall syntes en dylik överens­kommelse med postanstalten föreligga. Då vidare förfaringssättet i fråga konsekvent tillämpades, hade departementet för sin del ej något att erinra mot detsamma.

I skrivelse den 26 augusti 1941 utlät sig departementet ytterligare:I skrivelsen den 12 augusti 1941 hade departementet utgått från den

förutsättningen att överenskommelse träffats med vederbörande postanstalt att postanvisningar utan att hava kvitterats, genom postverkets försorg skulle tillgodoföras krigskassaavdelningens inbetalningskonto. Vid sedermera före­tagen utredning hade det emellertid visat sig att postanvisningen till den vid militieombudsmannens inspektion anträffade kupongen överlämnats till postanslalten i kvitterat skick. Postanvisningen vore nämligen den 9 juni 1941 utkvitterad av Nordlander ensam, ett förfaringssätt, som dessutom strede mot 14 § 3 mom. krigskassareglementet samt § 2 mom. 26 krigs- bokföringsföreskrifterna, vari förutsatts att till krigskassaavdelning ankom­mande värdeförsändelser skulle kvitteras av två befattningshavare. Samma dag hade beloppet medelst tjänstepostgiroinbetalningskort insatts å krigs­kassaavdelningens postgirokonto för inbetalningar. Under dylika förhållanden hade enligt gällande föreskrifter beloppet ifråga skolat redovisas i den ord­ning, som vore föreskriven beträffande kontant uppbörd, och hade krigs­kassaavdelningens personal härutinnan förfarit felaktigt, vartill komme att, såsom redan framhållits, postanvisningen ej kvitterats i föreskriven ord­ning.

Vad civila departementet i sina utlåtanden anfört rörande redovisning av inbetalningar, som skett medelst postanvisning, bringade militieombudsman- nen i skrivelse den 3 oktober 1941 till försvarsområdesbefälhavarens kän­nedom för rättelse i framdeles förekommande fall av ifrågavarande art. För- svarsområdesbefälhavaren skulle giva försvarsområdesintendenten del av in­nehållet i skrivelsen.

26. Lägsta anbudet å byggnadsarbete har icke antagits, därvid formella brister i anbudet åberopats. Emellertid hava rent sakliga överväganden legat till grund för beslutet. Dessa hade, såsom de verkligt avgörande skälen,

bort anföras däri.

Genom kungörelse i Tidning för leveranser till staten m. m. för den 28 februari 1941 infordrade flygförvaltningen anbud rörande uppförande av vissa byggnader för en flygflottilj vid Nyköping. I kungörelsen hade bl. a. intagits hänvisning till en i anbudshandlingarna ingående P. M för anbuds­givare. I fråga örn anbudsgivares skyldighet att ställa säkerhet för entrepre­nadens fullgörande hade i berörda P. M. föreskrivits — utom annat — att författningsenlig säkerhet skulle ställas inom fyra dagar efter anfordran samt

151

att i anbudet namn, titel och adress å borgensmän skulle angivas, för såvitt icke säkerheten utgjordes av realsäkerhet. Anbudsgivare, vars anbud antagits, skulle inom fyra dagar efter delgivning avlämna i anbudet uppgiven säker­het.

Anbud avgåvos av bland andra byggmästaren Johan Nilsson i Eslöv, bygg­mästaren Bertil Lindh i Eskilstuna och A/B Armerad Betong.

Vid prövning av anbuden i flygförvaltningen den 20 mars 1941 anförde föredraganden, översten E. Fogman:

Det lägsta anbudet hade avgivits i fråga om kanslihuset av Nilsson och i fråga om matsalsbyggnaden och värmecentralen av Lindh. Nämnda lägsta anbud belöpte å tillhopa 419,500 kronor. Lägsta anbudet å här avsedda bygg­nader »på en hand» hade avgivits av Lindh och belöpte å 424,000 kronor. Ur ren kostnadssynpunkt vore det således mest fördelaktigt att antaga de för respektive byggnader avgivna lägsta anbuden. Byggnads- och förvaltnings- tekniska m. fl. synpunkter talade dock för att, då — såsom här vore fallet — större merkostnad ej vore däxmed förenad, ett anbud »på en hand» borde antagas. Med hänsyn till att Lindh i sitt anbud för åtagna förbindelsers full­görande och eventuella ersättnings- och vitesbelopps gäldande icke medgivit avlämnande av borgensförbindelse av tvenne personer borde dennes anbud, ehuru det vöre det lägsta »på en hand», icke ifrågakomma. Det näst lägsta anbudet »på en hand» hade i vederbörlig ordning avgivits av Armerad Betong och belöpte å 438,000 kronor.

På föredragandens hemställan beslöt flygförvaltningen antaga det av Ar­merad Betong avgivna anbudet å 438,000 kronor för samtliga tre byggnader såsom varande det för kronan förmånligaste.

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde Lindh klagomål över att det av honom ingivna anbudet rörande ovan omförmälda byggnadsentreprenad icke antagits och anförde därvid följande:

Enligt ett den 20 mars 1941 daterat meddelande från flygförvaltningen hade anbudet icke antagits »enär för kronan förmånligare anbud inkommit». Sedan Lindh erfarit, att hans anbud med 14,000 kronor understigit det lägsta av övriga avgivna anbud, hade han hos flygförvaltningen skriftligen an­hållit örn närmare upplysning angående skälen till att hans anbud icke an­tagits. I skrivelse till Lindh den 4 april 1941 hade flygförvaltningen såsom svar anfört: Uttrycket »för kronan förmånligare» behövde nödvändigtvis icke avse rent ekonomiska förhållanden. Det kunde även hänsyfta på exempelvis leve­ranstid eller -— som i detta fall — säkerheten. Ämbetsverket hyste den väl­grundade uppfattningen, att två eller flera borgensmän alltid utgjorde större säkerhet än en. Händelser kunde nämligen inträffa — dödsfall, konkurs m. m. — som i högre grad skulle äventyra säkerheten, örn endast en borgens­man funnes mot två eller flera. Vidare hade ämbetsverket ingen skyldighet alt infordra författningsenlig säkerhet »inom fyra dagar efter anfordran». Säkerhet kunde infordras men vore intet oeftergivligt villkor. På grund av vad sålunda anförts hade ämbetsverket i detta fall icke ansett sig böra in­fordra säkerhet. I en till anbudshandlingarna hörande »P. M. för anbuds­

152

givare» funnes uttryckligen angivet ordet »borgensmän», vilket innebure, att borgen skulle ställas av två eller flera personer. I fråga om en för ämbets­verket okänd anbudsgivare vore det av särskild vikt att säkerheten toges i beaktande.

Lindh framhöll i sin klagoskrift att av flygförvaltningens P. M. icke fram- ginge att två borgensmän erfordrats samt att enligt samma P. M. säkerheten skulle ställas inom fyra dagar efter anfordran. Flygförvaltningen borde i varje fall enligt Lindås uppfattning före anbudsprövningen givit Lindh till­fälle att anskaffa ytterligare en borgensman, vilket ej skulle hava mött någon svårighet för honom.

Flyglörvaltningen anförde i infordrat yttrande till militieombudsmannen följande:

Av P. M. för anbudsgivare (till vilken P. M. lämnats hänvisning i entrepre­nadannonsen) framginge, att flygförvaltningen fäst särskild vikt vid säker­hets ställande. Formulär för borgensförbindelse hade bifogats, vilket liksom texten i promemorian otvetydligt utvisade att minst två borgensmän fordra­des. Det törhölle sig med byggnadsentreprenader så att borgen vore regel, och betydelsen av denna borgen vore bland annat, att borgensmännen vid behov kunde och brukade inträda i entreprenadavtalet för dess fullgörande, örn entreprenören bruste åt avtalet. Beträffande erbjuden säkerhet hade myndighet fri prövningsrätt. Vid anbudsprövningen hade befunnits att kla­ganden hade erbjudit lägsta priset sammanlagt å de tre utbjudna bygg­naderna. I fråga om säkerhet hade han nämnt en borgensman. Enligt upp- handlingsförordningen § 28 mom. 2 skulle på myndigheten bero, huruvida an­bud finge ifrågakomma vid den slutliga prövningen, i bl. a. det fall, att säker­het som avfordrats anbudsgivare icke befunnes nöjaktig. Flygförvaltningen, som icke ägt närmare kännedom om klaganden, ansåge med hänsyn jäm­väl till entreprenadens karaktär erforderligt att fordra ytterligare säkerhet, därest denne skulle erhålla arbetet. Då den erbjudna säkerheten således be­funnits otillräcklig, hade två alternativ erbjudit sig. Antingen skulle Lindås anbud förkastas eller ock skulle ytterligare säkerhet avfordras honom före prövningen. Innan flygförvaltningen tagit ställning till frågan hade byggnads- avdelningen förberedelsevis gjort en jämförelse mellan Lindås anbud och det senare antagna anbudet från Armerad Betong. Prisskillnaden mellan dessa anbud hade utgjort 14,000 kronor eller mindre än 3 procent av vardera entre­prenadsumman. Denna differens kunde icke ensamt vara avgörande. Bygg- nadsavdelningen måste bland annat fästa avseende vid den fordrade korta byggnadstiden och den synnerliga angelägenheten av att ämbetsverket kunde vara betryggande förvissat om att entreprenören holle avtalade tider. Bygg­naderna vöre nämligen avsedda för en flottilj, som skulle nyuppsättas och inrycka på hösten samma år, och vore de då icke färdiga, uppstode mer­kostnader vida överstigande det angivna skillnadsbeloppet förutom olägen­heter av kanske än större betydelse. Fördenskull hade entreprenörens för­måga och resurser varit en omständighet att allvarligt räkna med. Bolaget hade varit för flygförvaltningen känt. Det hade bland annat en synnerligen

153

omfattande maskinuppsättning och stor erfarenhet för arbeten av förevaran­de slag. Vad beträffade klaganden vore hans resurser i dessa hänseenden vida underlägsna. Byggnadsavdelningen hade under hand vänt sig till Sven­ska Byggnadsindustriförbundet men hade därvid icke erhållit sådana upp­lysningar, som kunnat undanröja avdelningens tvekan rörande det av kla­ganden givna budet. Valet mellan dessa två bud hade därför vid en saklig och förnuftig avvägning av fördelar och risker ur synpunkten av statens bästa endast kunnat bliva ett. Med hänsyn till dessa överväganden hade flyg- förvaltningen icke funnit med sitt intresse förenligt alt avfordra klaganden uppgift å ytterligare säkerhet och därmed söka avlägsna den förevarande bristen i hans anbud liksom ej heller att upptaga detta till prövning, åtgärder vartill flygförvaltningen icke vore genom föreskrifterna bunden, vilka ej heller kunnat tjäna något klagandens befogade intresse och varmed slut­ligen en dyrbar tid kunnat gå till spillo. Flygförvaltningen önskade ytterligare framhålla följande. De stora byggnadsföretagen för flygvapnet lockade många spekulanter. Särskilt i nuvarande tider av arbetsbrist inom byggnadsfacket sökte många byggmästare häri en sysselsättning. Det ålåge emellertid flyg- förvaltningen att tillse att dessa för flygvapnets utökande och således för­svarets stärkande så angelägna och brådskande arbeten icke bleve spekula- tionsföremål. Det vore icke lämpligt att sådant arbete utlämnades åt någon som under osäkra förutsättningar vågade ett lågt anbud utan det vore för tryggande av statsintresset nödvändigt att förbehålla arbetena åt solida och erfarna entreprenörer. Flygförvaltningen ansåge sig kunna fordra visshet om att detta villkor vore fyllt. 1 sådant fall att denna visshet icke vore för handen måste flygförvaltningen förbehålla sig att med skärpt uppmärksamhet gran­ska erbjuden säkerhet, och den anbudsgivare, som icke ens i detta avseende velat ställa sig till efterrättelse vad flygförvaltningen fordrat, måste då finna sig i att taga konsekvenserna härav. Förekomme däremot antagligt anbud från en för flygförvaltningen känd, vederhäftig och erfaren entreprenör, vore frågan örn säkerhet av underordnad betydelse. Detta finge, i ena som andra fallet, anses ligga i sakens natur.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit i ärendet anförde militie- ombudsmannen i skrivelse till flygförvaltningen den 6 juni 1941 följande:

Den i flygförvaltningens sist återgivna yttrande anförda motiveringen till att Lindhs anbud icke antagits innefattade väsentligen rent sakliga omstän­digheter. Denna motivering, mot vars innebörd militieombudsmannen icke funnit anledning till erinran, hade emellertid icke kommit till uttryck i flyg­förvaltningens beslut den 20 mars 1941 och skrivelsen till Lindh den 4 april 1941. I nämnda skrivelse hade i stället angivits andra skäl till att Lindhs anbud icke antagits, vilka skäl varit av uteslutande formell natur. Det syntes ganska naturligt att Lindh stått oförstående inför flygförvaltningens förkla­ring. Det torde nämligen vara uppenbart att en myndighets beslut i fråga örn en entreprenad uppgående lill hundratusentals kronor icke borde grundas en­bart på så formalistiska skäl, som de i flygförvaltningens skrivelse till Lindh

154

anförda. Visserligen hade vid utbjudande av anbuden föreskrivits att i an­buden uppgift skulle lämnas om namn å »borgensmän» och flygförvaltningen torde icke hava varit pliktig före anbudsprövningen infordra vederbörlig borgensförbindelse, men i 28 § 2 mom. upphandlingsförordningen stadgades att myndigheten ägde avfordra anbudsgivare erforderliga förklaringar och upplysningar i den mån sådant kunde ske utan åsidosättande av övriga an­budsgivares berättigade intressen. 1 förevarande fall syntes flygförvaltningen med tillämpning av detta stadgande hava bort giva Lindh tillfälle inkomma med uppgift å ytterligare en borgensman. Sedan sådan uppgift inkommit, hade flygförvaltningen haft att i sitt beslut angiva de sakliga skälen till att Lindhs anbud icke antagits. Med hänsyn till omständigheterna uti ifråga­varande fall och enär flygförvaltningen i själva verket icke grundat sitt av­görande på formella skäl syntes jämväl vid anbudets prövning i förefintligt skick hava varit lämpligast och riktigast att även de sakliga skälen mot an­budets godtagande angivits. Med framhållande av anförda synpunkter läte militieombudsmannen bero vid vad i ärendet förekommit.

27. Felaktig handläggning av rekvisitionsärende.

Genom skrivelse den 20 september 1941 påkallade styrelsen för Fröbergska stiftelsen militieombudsmannens åtgärd med anledning därav, att viss stif­telsen tillhörig egendom tagits i anspråk av vederbörande försvarsområdes- befälhavare enligt rekvisitionslagen. Med anledning av skrivelsen och det av försvarsområdesbefälhavaren avgivna yttrandet anförde militieombudsman­nen i skrivelse den 13 oktober 1941 till försvarsområdesbefälhavaren följande:

Angående ersättning för rekvirerad egendom innehölle rekvisitionslagen följande bestämmelser. Vad enligt rekvisition utgjorts skulle, där ej annor­lunda särskilt stadgats, ersättas av statsmedel (1 § 4 st.). Ersättning utginge icke för nyttjande av obegagnade byggnader, skogs- och hagmarker samt obrukade fält, ej heller för kvarter, stallrum och plats under tak för materiel m. m. Påginge inkvartering under så lång tid, att kvartervärden därigenom åsamkades särskilda kostnader eller avsevärda olägenheter, finge dock er­sättning utgå med skäligt belopp (5 §). För förnödenhet, som toges i anspråk med nyttjanderätt, skulle i andra fall lämnas ersättning för den för upp­låtaren förlorade avkastningen eller nyttan (7 § 2.). Hade skada eller avse­värd försämring utan upplåtarens förvållande uppkommit å förnödenhet, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, lämnades full ersättning därför (9 § 2 st.). Ersättning, som icke skulle utgå efter taxa, bestämdes av den lokala värderingsnämnden, dock att där nämnden funne skälig anledning antaga, att ersättningen borde skattas till högre belopp än 20,000 kronor, nämnden ofördröjligen skulle hänskjuta frågan om ersättning till riksvärderingsnämn- dens omedelbara avgörande (13 § 2 st.).

155

Rekvisitionsförordningen upptoge rörande bestämmande av ersättning m. m. följande stadganden. Kvitto å utgjorda förnödenheter och tjänstbarhe- ter skulle, med vissa undantag, utfärdas av mottagaren (19 § 1 st.). Fordra­des ersättning i anledning av rekvisition, skulle räkning å den fordrade ersättningen jämte de övriga handlingar, sökanden åberopade till stöd för sitt ersättningsanspråk, avlämnas till den som skulle lämna sökanden kvitto å vad han utgjort. Skulle ersättning icke utgå efter taxa, ålåge det mottaga­ren att, sedan erforderlig besiktning ägt rum, lill länsstyrelsen jämte eget ut­låtande insända räkningen eller utdrag av densamma i erforderliga delar och övriga till ärendet hörande handlingar för att tillställas den lokala värde- ringsnämnden för ärendets avgörande (29 § 1 st. och 3 st. första punkten). Toges egendom i anspråk med nyttjanderätt och hade ersättningen icke be­stämts att utgå å vissa tider skulle på framställning av sakägare värderings- nämnden pröva, huruvida och i vilken omfattning förskott å ersättningen finge lämnas (33 § 4 st.).

Enligt ett den 6 februari 1941 av länsstyrelsen i Kalmar län utfärdat rekvi- sitionspåbud hade för försvarsområdet från Fröbergska stiftelsen rekvirerats följande: Samtliga de i stiftelsens anstalt Norrgård i Kalmar befintliga då icke förhyrda eller av anstaltens egen personal i anspråk tagna lokaler jämte erforderlig inredning (se rekvisitionslagen 2 §) dock icke de utrymmen, som tagits i anspråk för eller vore avsedda för visst annat behov. Lokalerna med inredning vore avsedda för en stab jämte diverse smärre truppkontingenter och avsåge kvarter, plats under tak för materiel, expeditioner, sjukhusloka­ler, kök och matsalar m. m. Det rekvirerade skulle tillhandahållas försvars- områdesintendenten den 7 februari 1941 klockan 12. Förnödenheterna toges i anspråk med nyttjanderätt tills vidare. I rekvisitionspåbudet meddelades erinran, att vederbörande för erhållande av ersättning hade att till den, som mottoge det rekvirerade eller hade uppsikt över rekvisitionens fullgörande, avlämna räkning å fordrat belopp och därvid foga de handlingar, som åbe­ropades till stöd för ersättningsanspråket.

I skrivelse den 15 april 1941 till krigskassan nr 242 hade stiftelsen i an­ledning av rekvisitionen anhållit örn ersättning med 1,250 kronor i månaden för tiden från och med den 15 februari 1941. Nämnda skrivelse hade av för- svarsområdesbefälhavaren besvarats genom brev den 18 april 1941. Av inne­hållet såväl i detta brev som i försvarsområdesbefälhavarens yttrande till militieombudsmannen bade militieombudsmannen utläst, att försvarsområ- desbefälhavaren intoge den ståndpunkten, att frågan om stiftelsens rätt till skadestånd enligt 9 § rekvisitionslagen ännu icke kunde avgöras, samt att jämlikt 5 § samma lag annan ersättning icke skulle utgå till stiftelsen.

Det rådde icke något tvivel därom, att stiftelsen ägt rätt att genast efter rekvisitionens fullgörande få frågan örn ersättning för egendomens nyttjande prövad i laga ordning. Denna prövning ankomme på de enligt rekvisitions­lagen inrättade prövningsnämnderna. Räkning skulle ingivas till den som mottagit det rekvirerade och denne skulle i sin tur överlämna den lill läns­styrelsen. Då försvarsområdesbefälhavaren tagit befattning med stiftelsens

156

skrivelse av den 15 april 1941 syntes det ha ålegat honom att ombesörja, att den bleve överlämnad till länsstyrelsen. Den omständigheten, att försvars- områdesbefälhavaren ansett ersättning icke böra utgå, hade icke berättigat honom att underlåta att i laga ordning behandla de framställda kraven. Försvarsområdesbefälhavaren syntes .därför snarast böra befordra stiftelsens skrivelse till länsstyrelsen, varvid han ägde avgiva utlåtande över densamma och närmare utveckla sin ståndpunkt i ersättningsfrågan.

28. Vissa frågor rörande tillämpningen av rekvisitionsförfattningarna.

I en den 1 augusti 1941 till militieombudsmannen inkommen skrift påkal­lade arkitekten H. Malmborg militieombudsmannens ingripande med anled­ning därav att ett av honom arrenderat turisthotell under tiden den 19 april— den 27 augusti 1940 av kronan tagits i anspråk för förläggning av en batal- jonsstab. På grund härav verkställdes utredning.

I ärendet är upplyst att hotellet av bataljonsstaben tagits i besittning den 19 april 1940 enligt ett mellan Malmborg och bataljonschefen träffat muntligt avtal, vilket bland annat inneburit, att Malmborg skulle frivilligt upplåta hotellet under villkor att rekvisition icke skulle äga rum. Något avtal om stor­leken av den ersättning som skulle utgå träffades emellertid icke. Vid de un­derhandlingar örn ersättningen som sedan togos upp med Malmborg erbjöds denne från de militära befattningshavarnas sida gottgörelse med belopp som beräknats med ledning av taxor som upprättats av överordnad militär myn­dighet. Sedan det visat sig att enighet icke kunde uppnås rörande ersättning­ens storlek fattades beslut om rekvisition av huvuddelen av hotellet för sta­bens räkning från och med den 19 april 1940. Rekvisitionen ställdes tili landsfiskalen i distriktet; den slutliga rekvisitionsskrivelsen utfärdades den 24 maj 1940. Underhandlingarna mellan Malmborg och vederbörande mili­tära myndigheter fortsattes emellertid. Från militärt håll har uppgivits att dessa underhandlingar lett till slutlig uppgörelse. Ersättningsfrågan var dock, efter vad som framgår, då redan hänskjuten till den lokala värderingsnämn- den i länet.

I skrivelse till lokala nämnden den 26 februari 1941 fordrade Malmborg er­sättning i anledning av inkvarteringen med tillhopa 12,679 kronor, varifrån dock skulle avgå av Malmborg från regementets krigskassa uppburet belopp av 4,565 kronor. Malmborg anförde i skrivelsen bland annat:

Då Malmborg frivilligt upplåtit utrymmena hade befälhavaren lagligen icke ägt tillgripa rekvisitionsförfarandet. Den Malmborg tillkommande er­sättningen skulle följaktligen icke utgå enligt rekvisitionslagens bestämmelser utan fastställas med tillämpning av allmänna rättsregler. Malmborg vore allt­så, då något hyresbelopp icke avtalats, berättigad till den ersättning han be­gärt därest denna icke vore oskälig.

157

Inför den lokala nämnden förmälde Malmborg att han, ehuru rekvisitio­nen vore lagstridig och icke behörigen delgiven honom samt befälhavaren genom rekvisitionspåbudet brutit det med Malmborg träffade avtalet örn fri­villig upplåtelse, icke ville bestrida att ersättningsfrågan behandlades och av­gjordes av lokala nämnden.

Genom beslut den 5 mars 1941, § 24, fastställde lokala nämnden på grund­val av en av Malmborg upprättad, den 27 februari 1941 dagtecknad räkning den honom tillkommande ersättningen till 7,417 kronor, från vilket belopp dock skulle avräknas de 4,565 kronor som Malmborg redan i förskott upp­burit. Detta beslut överklagades av såväl kronans ombud som Malmborg.

I beslut den 19 april 1941 förklarade riksvärderingsnämnden, att den ej funne skäl att i anledning av de å kronans vägnar anförda besvären göra änd­ring i lokala nämndens beslut, varjämte den vidkommande Malmborgs be­svär yttrade:

Riksvärderingsnämnden funne frågan, huruvida Malmborg på grund av de utav honom åberopade omständigheterna kunde vara berättigad till ersätt­ning efter andra grunder än de i rekvisitionslagen angivna, icke vara av be­skaffenhet att kunna i förevarande ordning upptagas till bedömande, men enär med avseende å vad kronans ombud vid riksvärderingsnämnden anfört och vad i övrigt i ärendet förekommit Malmborg för det intrång han genom inkvarteringen lidit i sin rörelse och för honom därigenom i övrigt åsamkade kostnader och olägenheter enligt rekvisitionslagens bestämmelser skäligen kunde anses berättigad till ersättning med det av kronans ombud vid riksvär­deringsnämnden angivna beloppet, prövade riksvärderingsnämnden rättvist i så måtto ändra lokala nämndens beslut att den ersättning som, utöver av Malmborg redan uppburna 4,565 kronor, skulle utgå i anledning av rekvisi­tionen, bestämdes till 3,830 kronor.

Malmborg, som i nyssnämnda ärende inför lokala nämnden förbehållit sig rätt att i särskilt ärende framställa anspråk på skadestånd för obehag och lidanden, som tillfogats honom genom inkvarteringen m. m., yrkade i en skrift som till lokala nämnden ingavs efter det förenämnda beslut meddelats att, utöver den ersättning han i nyssnämnda ärende begärt för själva förlägg­ningen, bliva tillerkänd ett skadestånd å 10,160 kronor. Såsom grund för sin skadeståndstalan åberopade Malmborg inför den lokala nämnden samman­fattningsvis dels de ekonomiska förluster han lidit genom dröjsmål med och felaktiga anvisningar för utfående av ersättning för rekvirerade utrymmen och förnödenheter, vilka förluster tvingat honom att nedlägga hotellrörelsen och bragt honom i ekonomisk misär, dels ock de obehag och lidanden, som inom hotellet förlagd militär genom otillbörligt beteende åsamkat honom, saint det intrång i rörelsen detta beteende förorsakat.

Genom beslut den 5 mars 1941, § 25, biföll lokala nämnden Malmborgs framställning och tillerkände honom ersättning i de av honom anförda avse­endena med 10,160 kronor. Detta beslut överklagades av kronans ombud.

I beslut den 19 april 1941 yttrade riksvärderingsnämnden:Riksvärderingsnämnden, som förut samma dag meddelat utslag på besvär

158

över lokala nämndens den 5 mars 1941 under § 24 meddelade beslut och därvid bestämt den Malmborg i det ärendet tillkommande ersättningen till 8,395 kronor, hade tagit förevarande ärende under övervägande; och enär frågan, huruvida Malmborg på grund av underlåtenhet från vederbörande militära myndighets sida att behörigen gälda honom tillkommande ersätt­ningsbelopp kunde vara berättigad till skadestånd eller huruvida Malmborg till följd av de av honom i övrigt åberopade omständigheterna kunde äga rätt till ersättning efter andra bestämmelser än de i rekvisitionslagen givna, icke vore av beskaffenhet att kunna upptagas till bedömande av de enligt nämnda lag tillsatta värderingsnämnderna, alltså och då i rekvisitionslagen stöd sak­nades för Malmborgs anspråk på ränta samt på ersättning för kostnader för inställelser inför värderingsnämnderna och för utgifter i övrigt för bevakan­de av hans rätt i anledning av rekvisitionen, samt genom vad i ärendet före­kommit icke kunde anses styrkt, att under inkvarteringen förekommit så­dana förhållanden att Malmborg på grund därav enligt rekvisitionslagen kun­de anses berättigad till ytterligare ersättning utöver den, som tillerkänts ho­nom genom ovannämnda, förut samma dag av riksvärderingsnämnden med­delade utslag, funne riksvärderingsnämnden, med ändring av lokala nämn­dens beslut, Malmborgs i detta ärende förda talan icke kunna till någon del bifallas.

Efter ansökan av Malmborg har Kungl. Maj:t genom brev den 10 oktober 1941 medgivit, att för den förlust, som tillskyndats Malmborg till följd av ett utfärdat förbud för andra än å orten fast bosatta att vistas inom ifråga­varande socken, finge, i vad avsåge tiden efter den 27 augusti 1940, till Malm­borg utbetalas ersättning med ett belopp av 1,500 kronor.

I sin skrift till militieombudsmannen anförde Malmborg bland annat att vederbörande icke haft rätt att —• mot träffat avtal och för att vinna en för kronan billigare ordning — tillgripa rekvisitionsförfarande, samt framhöll att rekvisitionen icke skett i laga ordning. Malmborg vidhöll tillika de an­märkningar han i övrigt framfört inför lokala nämnden.

I skrivelser till regementschefen och Malmborg den 12 december 1941 an­förde tjänstförrättande militieombudsmannen, efter en sammanfattning av vad i ärendet sålunda förekommit, följande:

Av utredningen i ärendet finge anses framgå att rekvisition av hotellet kommit till stånd genom den skrivelse som ställts till landsfiskalen. Det till- lämpade förfaringssättet vore i full överensstämmelse med föreskrifterna i 4 § rekvisitionslagen och 6 § rekvisitionsförordningen. Enligt det förstnämn­da lagrummet skulle rekvisition ställas till Konungens befallningshavande, landsfiskal, magistrat eller kommunal myndighet eller ock, där så funnes lämpligt, omedelbart till den som hade att fullgöra rekvisitionen. I det sist­nämnda lagrummet stadgades att rekvisition, örn den berörde allenast en­skild, borde ställas till länsstyrelsen eller vederbörande landsfiskal eller ma­gistrat. Jämlikt 11 § rekvisitionsförordningen skulle landsfiskal, till vilken rekvisition ställts, därest rekvisitionen berörde allenast enskild, ofördröjligen

159

till denne utfärda skriftligt rekvisitionspåbud. Gentemot Malmborgs påstå­ende att något sådant påbud icke delgivits honom, hade vederbörande rege­mentsintendent invänt att Malmborg tämligen omedelbart efter rekvisitionens utfärdande muntligen underrättats därom. Ehuru brist i den formella be­handlingen av rekvisitionen syntes lia förekommit, vore densamma enligt tjenstförrättande militieombudsmannens uppfattning att anse som giltig.

Vad anginge Malmborgs invändning, att den frivilliga upplåtelsen utgjort hinder mot rekvisition, vore det att märka, att det bataljonschefen lämnade medgivandet att disponera över hotellet finge anses vara givet under förut­sättning att enighet skulle kunna nås om skälig ersättning. Sedan under­handlingarna härom strandat hade kronan icke längre kunnat åberopa med­givandet såsom rättsgrund för ianspråktagandet utan nödgats tillgripa rekvi- sitionsförfarandet för att skapa en rättslig grund för det fortsatta förfogan­det över hotellet. Väl syntes handlingarna visa, att den ersättning som bju­dits Malmborg varit för låg, men det finge dock anses klarlagt, att svårighe­terna att komma .till en uppgörelse i ersättningsfrågan icke vore att hänföra till de militära myndigheterna allena. I detta avsende finge erinras, att Malmborg även inför lokala nämnden framställt anspråk på ersättningar i anledning av rekvisitionen, vilka väsentligen överstigit vad som slutligen till­erkänts honom.

Med anledning av Malmborgs anmärkningar beträffande militära befatt­ningshavares behandling av ersättningsfrågan borde det framhållas att, se­dan rekvisition skett, den myndighet som för kronans räkning mottagit det rekvirerade ägde fastställa ersättningens belopp endast i det fall att ersätt­ningen skulle utgå efter taxa. I fråga om förläggningen i turisthotellet hade tillämplig taxa icke funnits. Vid sådant förhållande hade ersättningen skolat bestämmas av de enligt rekvisitionslagen tillsatta värderingsnämnderna. Ut­tryckliga bestämmelser härom vore upptagna i 13 § rekvisitionslagen. För utfående av ersättning hade Malmborg haft alt enligt 29 § rekvisitionsförord- ningen insända räkning till vederbörande militära befälhavare, vilken där­på skolat tillställa länsstyrelsen räkningen.

Vad slutligen anginge tiden mellan den 19 april 1940 och dagen för rekvi­sitionen syntes det, med hänsyn till det då rådande läget, vara fullt riktigt att truppförbandschefen i första hand ägnat sig åt de rent militära uppgif­terna samt, sedan Malmborg frivilligt upplåtit hotellet, låtit ersättningsfrågan lills vidare anstå. Ingen erinran syntes böra göras mot att ersättningen — i anledning av den räkning varmed Malmborg inkommit till lokala nämnden — även för angivna tid bestämts av värderingsnämnderna.

Med beaktande av vad sålunda anförts hade tjänstförrättande militieom- budsmannen funnit vad i ärendet förekommit icke böra föranleda någon vi­dare åtgärd.

160

29. Vissa frågor rörande tillämpningen av rekvisitionsförfattningarna.

I egenskap av ägare till Troentorps gård invid Skövde påkallade fröken Emmy Hoppenrath i en den 16 oktober 1941 till militieombudsmannen in­kommen skrift militieombudsmannens ingripande med anledning därav att gården under tiden den 15 april—den 20 juni 1940 av kronan tagits i an­språk för förläggning av viss militär personal. På grund härav verkställdes utredning.

I ärendet upplystes att rekvisition av gården, som av truppförbandet tagits i besittning redan den 11 april 1940, kommit till stånd först den 19 maj samma år. Sedan Emmy Hoppenrath inkommit med räkning på skador och intrång samt ersättningsfrågan i vederbörlig ordning hänskjutits till lokala värderingsnämnden i Skaraborgs län höll nämnden sammanträden den 20 september, den 25 oktober samt den 4 och den 22 november 1940. Emmy Hoppenrath var närvarande vid sammanträde med nämnden och framställde därvid ej anmärkning mot nämndens behörighet. Genom beslut den 22 no­vember 1940 fastställde nämnden den Emmy Hoppenrath i anledning av förläggningen tillkommande gottgörelsen beträffande hela den nyss angivna förläggningstiden. Beslutet vann laga kraft. Emmy Hoppenrath anförde i sin skrift till militieombudsmannen klagomål däröver, att gården av trupp- förbandet tagits i besittning utan att avtal med henne dessförinnan träffats och utan att rekvisition skett. Vidare gjorde hon gällande att enär besitt- ningstagandet skett lagstridigt, det beslut lokala värderingsnämnden fattat i ersättningsfrågan skulle sakna rättslig verkan.

I skrivelser till förbandschefen och Emmy Hoppenrath den 12 december 1941 anförde tjänstförrättande militieombudsmannen, efter en sammanfatt­ning av vad i ärendet förekommit, följande:

Av handlingarna i ärendet syntes framgå, att någon uttrycklig överens­kommelse om upplåtelse icke föregått kronans förfogande över gården. Emmy Hoppenrath hade emellertid, såvitt utredningen visade, icke vid besittnings­tagande! bestämt motsatt sig att gården toges i anspråk. Vederbörande depå­chef hade förklarat att därest så skett rekvisition givetvis omedelbart vidta­gits. Det vore också utrett att förläggningen strax före gårdens ianspråkta- gande blivit undersökt vid särskild rekognoscering och att frågan örn går­dens användande för mobiliseringsändamål därvid inför Emmy Hoppenrath förts på tal. Vederbörande militäre chef syntes alltså ha haft anledning an­taga, att enighet skulle kunna uppnås om frivillig upplåtelse. Med hänsyn till det i april 1940 rådande allmänna läget och de särskilda omständighe­terna i förevarande fall syntes anmärkning icke böra framställas mot att truppförbandet tagit gården i besittning utan att rekvisition ägt rum och utan att frågan om frivillig upplåtelse blivit klarlagd.

Enligt depåchefens uppgift hade rekvisition tillgripits sedan erfarenhet vunnits angående Emmy Hoppenrath^ uppskattning av tillhandahållna prés-

161

tationer. Då de av Emmy Hoppenrath slutligen framställda kraven, såsom lokala värderingsnämnden jämväl uttalat, icke stått i rimlig proportion till den henne tillskyndade skadan, torde rekvisition i detta fall ha varit en fullt befogad åtgärd.

Vad slutligen anginge ersättning beträffande tiden mellan den 15 april och den 19 maj 1940 syntes ingen erinran böra göras mot att ersättningen i an­ledning av den räkning varmed Emmy Hoppenrath inkommit bestämts av lokala värderingsnämnden.

Med beaktande av vad sålunda anförts hade tjänstförrättande militieom- budsmannen funnit vad i ärendet förekommit icke böra föranleda någon vi­dare åtgärd.

30. Värnpliktig, som icke varit i tjänstgöring och följaktligen icke varit krigsman, har av fältkrigsrätt felaktigt dömts till ansvar enligt 130 § straff­lagen för krigsmakten, vilket lagrum endast gäller krigsman. Tillika fråga huruvida befälhavare (kapten), som ingivit tjänsterapport angående den bestraffade gärningen samt verkställt viss ytterligare utredning angående denna, kunnat förordnas till ledamot av fältkrigsrätten i målet mot den

värnpliktige.

Den 14 augusti 1940 anmälde kaptenen Filip Hägg till chefen för Gotlands artillerikårs depå, att värnpliktige nr 17 75/37 Harald Ruthström, som tjänst­gjort i svenska frivilligkåren till och med den 30 april 1940, den 29 maj 1940 av befälhavaren för rullföringsområdet nr 16 inkallats med inställelse snarast men ej inställt sig i behörig tid till fortsatt tjänstgöring vid artillerikåren. Med anledning härav förordnade depåchefen att förhör skulle hållas av bat­terichefen. Sådant förhör hölls därefter den 19 augusti 1940. Därvid hördes Hägg i antecknad egenskap av angivare och förklarade, att han ej hade nå­got att tillägga utöver de i hans anmälan lämnade uppgifterna.

Vid förhöret hördes jämväl Ruthström som därvid berättade:Han hade anlänt till Visby den 7 april 1940 och hade följande dag begivit

sig till frivilligbyrån i Visby för att därstädes göra anmälan om sin åter­komst. På byrån hade han frågat, huruvida han skulle göra anmälan hos rullföringsbefälhavaren örn sin återkomst, men av ombudet på byrån erhål­lit den upplysningen, att denna sak skulle ombesörjas av byrån. Å byrån hade han lämnat sin adress (Snögrinda, Klinte), varefter han avrest till den angivna adressen. Han hade vistats under nämnda adress ungefär en vecka, varefter han erhållit arbete vid byggnadsfirman Bror Eriksson och därunder vistats på olika platser på Gotlands ostkust. Omkring den 25 juli hade han av en verkmästare i byggnadsfirman vid namn Persson erhållit meddelande, att inkallelseorder legat i Klintehamn, varpå han omedelbart begivit sig till Klintehamn och å poststationen efterhört, huruvida någon inkallelseorder

11-—H8761. Militieombudsmnnncns ämbetsbcrättclse.

162

kommit till honom. Någon dylik hade ej anlänt. Han hade då uppehållit sig i Klinte under avvaktan på inkallelseorder. Den 10 augusti hade han av en kamrat erhållit meddelande att han varit eftertelefonerad från artillerikåren. Den 12 augusti hade han cyklat till Visby och inställt sig vid kåren omkring klockan 13. Han hade ej erhållit någon skriftlig order.

Genom beslut den 28 augusti förordnade chefen för artillerikåren, att målet skulle hänskjutas till krigsrätt. Målet handlades vid fältkrigsrätten vid Got­lands artillerikår den 2 september 1940. Till utredning i målet åberopades bland annat en av Hägg upprättad, den 24 augusti daterad promemoria, vilken bland annat innehåller:

Genom anhöriga i Klintehamn hade i slutet av juli upplysningar vunnits att Ruthström arbetade i Ljugarn hos byggnadsfirman Bror Eriksson som där utförde vissa arbeten. Redovisningsavdelningen hade då satt sig i förbin­delse med firmans föreståndare i Ljugarn verkmästaren Persson, som be­kräftat den av Ruthströms anhöriga lämnade uppgiften. Sedan det konstate­rats, att Ruthströms arbetsplats läge ett avsevärt stycke från kontoret, hade Persson ombetts att till Ruthström framföra en muntlig order från redovis­ningsavdelningen att omedelbart inställa sig till tjänstgöring vid artilleri- kåren. Då emellertid Ruthström icke inställde sig inom rimlig tid därefter, hade kontoret ånyo uppringts den 6 augusti, varvid upplysts, att Ruthström fortfarande arbetade hos firman. Med anledning härav hade Ruthström till­ställts en skriftlig order under adress Ljugarn om inställelse. Någon anledning att sända ordern till Klintehamn hade sålunda ej förelegat. Denna order hade dock aldrig kommit Ruthström tillhanda, enär han, vilket senare framgått av ett samtal med en tjänsteman på kontoret, slutat sin anställning vid firman redan den 5 augusti. Ruthström hade i samband därmed meddelat firmans verkmästare, att han erhållit anställning vid Tekniska byggnadsbyrån i Visby, dit hans order returnerats. Av utredningen torde sålunda framgå: att Ruth­ström erhållit den första muntliga ordern före den 5 augusti, att han med anledning av denna order inställt sig först den 12 augusti, att han oavsett det påstådda meddelandet från frivilligbyrån bort inställa sig till tjänstgöring omedelbart efter sin hemkomst från Finland, samt att han sålunda gjort sig skyldig till olovligt undanhållande.

Vid rätten bekräftade Ruthström de uppgifter han lämnat vid förhöret den 19 augusti samt tilläde bland annat:

Han hade efter särskild ansökan erhållit tillstånd, trots alt han var inkallad i tjänst vid artillerikåren, att begiva sig till Finland, där han skulle taga anställning i svenska frivilligkåren. Han hade vistats i Finland från den 17 mars till den 6 april 1940. Frivilligbyrån i Visby hade ordnat med alla forma­liteter vid Ruthströms avresa till Finland, och då enligt hans uppfattning byråns uppgift vore att på allt sätt hjälpa de frivilliga och tillvarataga deras intressen, hade han utan vidare tagit för god föreståndarens för byrån upp­gift, att denne skulle göra vederbörlig anmälan till rullföringsexpeditionen örn Ruthströms återkomst till Sverige samt att Ruthström därefter endast hade att invänta inkallelseorder. Ruthström hade å frivilligbyrån lämnat sin

163

adress till sitt fosterhem vid Snögrinda i Klinte. Under denna adress hade hail endast vistats en vecka, då han därefter fått arbete hos byggnadsfirman vid dennas arbeten vid Ljugarn. Hade inkallelseorder kommit till fosterhemmet* skulle han dock genast ha fått underrättelse därom. Omkring den 25 juli hade Ruthström av sin arbetschef verkmästaren Persson fått meddelande örn att det kommit ett telefonmeddelande från artillerikåren att skriftlig inkal­lelseorder läge och väntade på Ruthström i Klintehamn. Ruthström hade då slutat sitt arbete vid byggnadsfirman och påföljande dag begivit sig till Klintehamn och på poststationen efterhört, om det funnes någon försändelse till honom. Då så ej varit fallet, hade han antagit, att skriftlig order skulle komma inom de närmaste dagarna och stannat kvar i Klintehamn för att avvakta sådan. Med anledning av de uppgifter han fått å frivilligbyrån hade han varit förvissad om att han skulle få skriftlig inkallelseorder. Han hade visserligen för sig att Persson sagt, att skriftlig order läge och väntade i Klinte­hamn, men det kunde vara möjligt att han misstagit sig härutinnan. Så för­vissad som han varit att skriftlig order skulle komma och då den adress han uppgivit varit Klintehamn, hade han begivit sig dit. Han insåge nu att han bort sätta sig i förbindelse med rullföringsbefälhavaren eller artillerikåren och efterhöra, huru det kunde förhålla sig med Perssons uppgift om inkal­lelsen.

Åklagaren anförde vid rätten bland annat:Åtskilliga värnpliktiga, som meddelats tillstånd att begiva sig till Finland,

hade erhållit skriftliga underrättelser härom enligt särskilda formulär, vari funnits intagen erinran om att den värnpliktige efter återkomsten till Sverige genast skulle göra vederbörlig adressanmälan. Något skriftligt besked hade emellertid ej tillställts Ruthström. Åklagaren hade varit i förbindelse med föreståndaren för frivilligbyrån i Visby, vilken på grundval av byråns diarier meddelat, att byrån den 6 april 1940 erhållit underrättelse om att Ruthström återkommit till Sverige, samt att denne den 8 i samma månad inställt sig å byrån och lämnat sin adress, varom byrån avlåtit skriftlig anmälan till be­fälhavaren för Visby rullföringsområde. Enligt byråföreståndarens uppfatt­ning hade Ruthström ingen anledning att direkt till rullföringsbefälhava­ren ingiva någon anmälan örn sin återkomst, utan skulle byrån ombesörja detta, och den värnpliktige hade endast att införvänta inkallelseorder. Byrå- föreståndaren erinrade sig ej fallet men holle för troligt, att han lämnat Ruthström uppgifter i enlighet med denna sin uppfattning. Åklagaren ansåge att Ruthström haft skälig anledning att förlita sig på de uppgifter han erhållit å frivilligbyrån. Emellertid hade Ruthström omkring den 25 juli 1940 genom Persson erhållit underrättelse örn att han vore inkallad till tjänstgöring vid artillerikåren. Någon uppgift örn att skriftlig inkallelseorder läge och vän­tade i Klintehamn kunde Persson ej ha lämnat, utan måste detta hero på någon missuppfattning från Ruthström. I allt fall hade det ålegat Ruthström, då han fann att någon skriftlig inkallelseorder ej förefunnits i Klintehamn, att göra sig underrättad örn förhållandet genom hänvändelse till rullförings­befälhavaren eller artillerikåren. Åklagaren yrkade därför ansvar å Ruth-

164

ström jämlikt 52 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten såsom för rymning samt, för den händelse ansvarsyrkandena efter dessa lagrum ej kunde bifal­las, jämlikt 130 § samma lag för oförstånd.

I utslag den 2 september 1940 yttrade fältkrigsrätten:Enär Ruthström efter det han omkring den 25 juli 1940 genom sin arbets­

chef fått till sig framförd muntlig order att inställa sig vid artillerikåren un­derlåtit att kontrollera riktigheten av uppgiften, utan i stället sökt efterforska den skriftliga order, som enligt hans förmenande skulle ha tillsänts honom, varigenom han först den 12 augusti 1940 kommit att inställa sig vid kåren, men Ruthströms förfarande härutinnan icke kunde anses svårare än enligt 130 § strafflagen för krigsmakten, prövade krigsrätten rättvist döma Ruth­ström jämlikt nyssnämnda lagrum för oförstånd att undergå disciplinstraff av vaktarrest i fyra dagar.

Vid målets handläggning och avgörande deltogo såsom ledamöter i fält­krigsrätten majoren L. Rosengren, ordförande, kaptenen Filip Hägg, styck­junkaren C. L. Hultberg samt vice auditören G. Kjällman.

Vid inspektion av artillerikåren den 16 juni 1941 anmärkte militieombuds- mannen, att eftersom Ruthström vid det med åtalet avsedda tillfället icke varit i tjänstgöring han icke torde ha varit krigsman och sålunda icke heller kunnat dömas till ansvar jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. I in­fordrat yttrande, daterat den 23 juli 1941, anförde krigsrättens ledamöter:

Ruthström hade varit inkallad i militärtjänst, men hade hemförlovats för att kunna begiva sig till Finland. Vid krigsrättens sammanträde hade förbi- setts det faktum, att här på grund av de särskilda förhållandena i saken fö­relegat hemförlovning och icke såsom eljest hempermittering. En bidragande orsak kunde ha varit att i målet nämnts att finlandsfrivilliga i allmänhet er­hållit skriftliga meddelanden om att de vid återkomsten till Sverige omedel­bart skulle ingiva vederbörlig adressanmälan. Då Ruthström såsom hemför- lovad icke varit krigsman hade fel i målet förelupit såtillvida, att ansvar ådömts efter 130 § strafflagen för krigsmakten. Då det vöre sannolikt att krigsrätten, i den mån det observerats att Ruthström icke varit krigsman, torde ha bifallit åklagarens i målet framställda huvudyrkande och ådömt Ruthström ansvar för olovligt undanhållande, och denne därför icke torde ha lidit någon skada i saken, anliölles att det måtte få bero vid vad i saken förekommit.

Sedan militieombudsmannen anmärkt, att fältkrigsrätten i avsaknad av närmare utredning om innehållet i det besked Ruthströms arbetsledare givit Ruthström rörande inkallelsen icke torde ha kunnat döma Ruthström till an­svar för rymning eller olovligt undanhållande, anförde krigsrättens ledamö­ter i nytt yttrande den 27 augusti 1941:

Krigsrättens ledamöter hade av handlingarna i saken och vad som före­kommit under målets handläggning fått den uppfattningen, att Ruthström förfarit felaktigt och att han även sedermera insett det. Det torde möjligen ha varit den svaga bevisningen för åklagarens huvudyrkande som för­anlett rätten att i stället för yrkat ansvar efter 52 § strafflagen för krigs­

165

makten ådöma ansvar efter 130 § samma lag, därvid det förbisetts att Ruth­ström i olikhet med värnpliktiga i allmänhet varit hemförlovad och förty icke krigsman vid tiden för påtalade sakens begående. Då Ruthström icke hade något yrkande i saken hemställdes, att ärendet icke måtte föranleda lill vidare åtgärd.

Vid sistnämnda yttrande fanns fogad en av Harald Ruthström den 26 au­gusti 1941 underskriven, så lydande förklaring:

»Härmed erkännes att sedan jag av fältkrigsrätten vid Gotlands artilleri­kår den 2 september 1940 under nr 10 för oförstånd blivit ådömd disciplin­straff av vaktarrest i fyra dagar, vilket enär jag vid tillfället icke varit krigs­man ansetts oriktigt, förklarar jag härmed, att jag blivit till fullo gottgjord för det lidande jag i saken åsamkats.»

I skrivelse den 17 december 1941 till chefen för artillerikåren anförde mi- litieombudsmannen:

Det förhållande som i första hand borde uppmärksammas i förevarande ärende vore att kaptenen Hägg deltagit i målets handläggning och avgörande, ehuru det rättsliga förfarandet mot Ruthström inletts genom en av Hägg gjord anmälan. I 202 § strafflagen för krigsmakten stadgades, att den som ville angiva någon för förseelse hade att göra anmälan hos den till bestraff­ningsrättens utövning behörige befälhavaren. På motsvarande sätt föreskre- ves i 50 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes att den som ville tilltala någon för brott, som hörde till krigsdomstols behandling och icke vore av beskaffenhet att talan därå borde anhängiggöras i den för disciplinmål stadgade ordning, skulle göra anmälan hos den befälhavare som ägde föranstalta om krigsrätts sammankallande för målets behandling. Då den anmälan som ledde till förfarandet mot Ruthström av Hägg ingivits lill fullgörande av honom åliggande tjänsteplikt i egenskap av Ruthströms för­man eller överordnade, vore den icke att hänföra till sådan angivelse, varom de nyssnämnda båda lagrummen talade. Det syntes ej heller kunna göras gällande alt annan omständighet som enligt 13 kap. 1 § rättegångsbalken grundade domarejäv förelegat beträffande Hägg. Det förhållandet att Hägg blivit hörd vid det förhör som tidigare i ärendet hållits av militär befäl­havare vore ju icke att jämställa med den jävsgrund som läge däri, att doma­ren förut vittnat i målet. Ehuru Hägg kunde sägas ha varit särskilt intres­serad av målets utgång, torde det icke med rätta kunna påstås att han ägt del i saken eller kunnat vänta synnerlig nytta eller skada därav.

Emellertid hade det kunnat förutses att Häggs hörande inför rätten kun­nat bliva påkallat eller att i målet skulle åberopas skriftligt yttrande av Hägg. Angående parts rätt att få domare hörd i målet stadgades i 17 kap. 12 § rättegångsbalken, att den som nödgades åberopa domaren som vittne icke skulle vägras rätt att få honom hörd, och skulle domaren då hålla sig från saken. I målet mot Ruthström syntes fråga icke lia uppkommit örn Häggs hörande såsom vittne, men hade åberopats en av Hägg upprättad promemo­ria vari lämnades åtskilliga uppgifter i saken samt gjordes det påståendet, att Ruthström gjort sig skyldig till olovligt undanhållande. Det torde ej väl

166

överensstämma med den uppfattning, som tåge till grund för sistnämnda lagrum, att Hägg suttit såsom ledamot i rätten och en av honom upprättad handling samtidigt åberopats såsom bevisning i saken. Att dylika situatio­ner uppstode torde vara ägnat att rubba förtroendet för domstolens verksam­het; sålunda hade Hägg i det förevarande fallet funnit sig såsom domare böra underkänna riktigheten av det påstående som han i promemorian gjort rörande Ruthströms brottslighet. Med hänsyn till vad sålunda anförts hade det varit mindre lämpligt att förordna Hägg såsom ledamot i fältkrigsrätten.

I ärendet hade vidare uppstått fråga om riktigheten av det meddelade ut­slaget. Värnpliktiga vore i egenskap av krigsmän underkastade straff enligt strafflagen för krigsmakten då de fullgjorde dem åliggande tjänstgörings­skyldighet vid krigsmakten. Vid det tillfälle som avsetts med åtalet mot Ruthström hade denne icke varit i tjänstgöring vid krigsmakten och hade därför icke kunnat fällas till ansvar enligt 130 § nämnda lag. Jämlikt 61 § i denna lag skulle emellertid vissa bestämmelser, däribland 52 och 53 §§ angående rymning och olovligt undanhållande, i tillämpliga delar gälla be­träffande värnpliktiga ändå att de icke vore att hänföra till krigsmän. Åkla­garen hade i målet yrkat ansvar å Ruthström enligt sistnämnda båda lagrum. Då Ruthström efter tidigare militärtjänstgöring hemförlovats, hade det för tillämpningen av sistnämnda lagrum förutsatts, att Ruthsröm ånyo blivit i vederbörlig ordning inkallad till tjänstgöring. I ärendet hade uppgivits att Ruthström haft att inställa sig på grund av en den 25 maj 1940 utgiven or­der. Mot Ruthströms bestridande kunde det icke anses ha blivit visat att denna order delgivits Ruthström. Vid sådant förhållande hade Ruthström ej heller kunnat dömas för olovligt undanhållande eller rymning.

Krigsrättens ledamöter hade medgivit att de förfarit oriktigt genom att ådöma Ruthström straff. Med hänsyn till detta medgivande samt till den om­ständigheten att Ruthström förklarat, att han blivit till fullo gottgjord för det lidande som tillfogats honom genom det felaktiga utslaget, funne militie- ombudsmannen sig kunna underlåta att företaga vidare åtgärd i ärendet. Innehållet i skrivelsen skulle genom kårchefens försorg bringas till krigs- rättsledamötemas kännedom.

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m

1. Angående inskränkande bestämmelser rörande offentlighållandet avmilitära uppgifter örn bestraffningar, tillrättavisningar och sjukdomar.

Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 170 ff.) redogö­relse för en av dåvarande militieombudsmannen den 21 juni 1933 till Ko­nungen avlåten framställning i ämnet. I fråga om offentligheten av uppgif­ter angående bestraffningar och tillrättavisningar anförde militieombuds­mannen, att det syntes honom böra tagas under övervägande, huruvida icke i detta hänseende beträffande militärt straffregister, militär straffjournal och anteckningsbok över tillrättavisningar borde tillämpas samma regler som beträffande det civila straffregistret med de modifikationer som kunde för­anledas dels därav, att centralt register icke fördes beträffande bestraffningar och tillrättavisningar som meddelades enligt strafflagen för krigsmakten, dels därav, att militär myndighet i vissa fall kunde finnas böra erhålla fullstän­digt utdrag av dessa handlingar, dels ock därav, att anteckningarna å värn- pliktskorten örn straff och tillrättavisningar måhända fortfarande borde vara underkastade offentlighållande. Beträffande offentligheten av uppgifter an­gående sjukdomar framhöll militieombudsmannen önskvärdheten av att ett lagstadgande av det innehåll som i denna del föreslagits i 1927 års förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet komme till stånd.

I ämbetsberättelsen till 1938 års riksdag lämnades (sid. 214 ff.) en redo­görelse för innehållet, såvitt nu är i fråga, av lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar även­som för vissa i anslutning därtill utfärdade administrativa föreskrifter.

Militieombudsmannen avlät därefter den 13 juli 1940 en framställning till Konungen angående villkoren för lämnande av uppgifter åt myndigheter ur de militära registren rörande straff och tillrättavisningar. En redogörelse för denna skrivelse är lämnad i ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag sid. 207 ff. Däri framhölls, att man vid tillkomsten av bestämmelserna i 11 § av 1937 års lag, att uppgifter ur särskilda register angående straff och till­rättavisningar ej finge utlämnas i annat fall eller annan ordning än Ko­nungen bestämde, torde lia förutsatt att närmare föreskrifter härom skulle utfärdas i administrativ ordning. Därjämte framhölls, att då 1937 års lag icke reglerade myndigheters och tjänstemäns tillgång till allmänna handling­

168

ar, plats funnes för en särskild författning därom vid sidan om nämnda lag, vilket även uppmärksammats redan vid lagens tillkomst. Då det vidare i praktiken syntes råda en viss oklarhet rörande möjligheterna för en myn­dighet att hos en annan erhålla upplysningar ur nu ifrågavarande register, syntes det militieombudsmannen böra upptagas till förnyat övervägande i vilka fall och i vilken ordning uppgift finge lämnas ur de militära registren angående straff och tillrättavisningar.

över militieombudsmannens skrivelse den 21 juni 1933 avgå vos utlåtan­den av cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet. Sedan chefen för marinstaben sedermera gjort en särskild framställning i fråga om viss föreskrift med avseende å utlämnande till militär person av utdrag av straff­register och anteckningsbok över tillrättavisningar, avgav chefen för för­svarsstaben den 21 januari 1938 utlåtande i ärendet och anförde därvid i huvudsak, att då 1937 års ovannämnda lag icke hade avseende å delgivning myndigheter emellan av handlingar som avsåges i lagen, kunde tillkomsten av denna icke i och för sig giva anledning till särskilda föreskrifter rörande delgivning mellan de militära myndigheterna av utdrag ur militärt straff­register, militär straffjournal och anteckningsbok över tillrättavisningar, vil­ka spörsmål alltså kunde avgöras helt ur lämplighetssynpunkt. Under åbe­ropande härav ävensom av att gällande bestämmelser i ämnet icke visats medföra olägenhet eller obehag för den enskilde anförde chefen för för­svarsstaben att någon författningsändring icke syntes honom för det dåva­rande erforderlig.

Genom beslut den 31 januari 1941 fann Kungl. Maj:t med avseende å be­stämmelserna i 1937 års lag och vad chefen för försvarsstaben i ärendet an­fört militieombudsmannens framställning av den 21 juni 1933 icke föran­leda någon Kungl. Maj:ts särskilda åtgärd, i samband varmed Kungl. Majit förklarade marinstabschefens i ärendet gjorda framställning ej heller föran­leda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

2. Angående gällande soldatinstruktioners innehåll ifråga om krigslags-bestämmelser.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 203 ff.) redogörelse för en av militieombudsmannen den 24 april 1940 avlåten skri­velse till Konungen i ämnet. Militieombudsmannen påpekade däri, att de i gällande soldatinstruktioner intagna redogörelserna för vissa militärstraff- rättsliga och processuella frågor vöre delvis oriktiga eller missvisande samt anhöll att få bringa detta till Kungl. Maj:ts kännedom under hänvisning till att soldatinstruktionerna vore av stor vikt, då de icke endast tjänade såsom läroböcker för rekryterna utan även, med hänsyn till sin officiella karaktär, ofta i skilda sammanhang åberopades av militära befattningshavare.

169

Efter remiss avgav chefen för armén yttrande över skrivelsen.I de upplagor av soldalinstruktionerna som därefter utgivits ha de av mi-

litieombudsmannen gjorda erinringarna vunnit beaktande.

3. Angående gällande rekvisitionslagstiftning och dess tillämpning.(Jfr även sid. 154 ff., 156 ff. och 160 f.)

Den 31 januari 1941 avlät militieombudsmannen en så lydande framställ­ning till Konungen:

»Under det senast förflutna året har hos mig anförts ett flertal klagomål som berört gällande rekvisitionslag av den 31 mars 1938 (nr 87). Därvid har huvudsakligen lagens tillämpning av de militära och i någon mån även av de civila myndigheterna påtalats; i vissa fall har man därjämte gjort erinringar mot själva lagen.

Regeringsformen omnämner i § 74 såsom föremål för rekvisition 'förnö­denheter och tjänstbarheter, som må vara att i orten tillgå och som erford­ras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses’. Regeringsformen hänvisar till bestämmelser i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag rörande ordningen, sättet och villkoren för den i grundlagen stif­tade rättens begagnande, i den mån bestämmelser härom icke äro givna re­dan i grundlagen. Hänvisningen till allmän lag gäller icke vad som kan vara föremål för rekvisitionsrätten; i denna del skulle alltså grundlagens regler vara uttömmande. Emellertid har gällande rekvisitionslag i 2 § punk­terna 1—14 en omfattande katalog över vad som säges kunna anskaffas eller tagas i anspråk genom rekvisition. Man lärer svårligen kunna komma ifrån att en del av vad som här uppräknas knappast täckes av grundlagens ut­tryck 'förnödenheter och tjänstbarheter’. Det angives nämligen såsom före­mål för rekvisition även järnvägar, kanaler och flygplatser (p. 12), telegraf-, telefon- och radioanläggningar, kraft- och belysningsanläggningar, skepps­varv, kvarnar, bagerier, slakterier, tryckerier, litografiska anstalter samt andra industriella anläggningar och verkstäder (p. 13). Givet är att det mo­derna krigets totala karaktär medför att kretsen av vad som bör kunna vara föremål för rekvisition måste göras allt vidare. Fråga är emellertid huruvida detta låter sig göra utan en grundlagsändring. Den extensiva tolkning av re­geringsformen § 74 som får anses hava kommit till uttryck genom rekvisi­tionslagen synes i viss mån betänklig redan med hänsyn till den i regerings­formen § 84 givna tolkningsregeln. Därtill kommer att rekvisitionsbestäm- melsernas karaktär icke i och för sig tillåter en extensiv tolkning. Dessa be­stämmelser angiva nämligen förutsättningarna för och omfattningen av de ingrepp i enskild — och därmed i förevarande sammanhang jämställd — rätt som, ehuru i allmänhet otillåtna, medgivas med hänsyn till föreliggande konkurrerande intressen, vilka bedömas vara viktigare. Härav följer att be­

170

stämmelserna principiellt sett måste tolkas restriktivt. Detta gäller även de regler sorn, under åberopande av regeringsformen, äro givna i rekvisitions­lagen och de administrativa föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag. Dessa riktlinjer för tolkningen torde emellertid icke alltid hava följts. Sålunda har det förekommit att bostadslägenheter rekvirerats för att tagas i anspråk såsom arbetslokal för landstormslottor samt för inrättande genom en privat förening av ett tillfälligt soldathem. Dessa ändamål kunna uppen­barligen icke anses vara sådana att rekvisition må tillgripas för att tillgodose dem. Att man likväl använt sig av rekvisition beror tydligen på en extensiv tolkning av lagreglerna: man har ansett att de ifrågavarande ändamålen varit att jämställa med dem som upptagits i lagen. Åtskilliga andra fall av dylik otillåten extensiv tolkning skulle säkerligen kunna anföras.

Såväl i regeringsformen som i rekvisitionslagen har uttryckligen angivits att rekvisitionsrätten endast är subsidiär: rätten må tillgripas endast för fyllande av sådana behov, vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses. I första hand äro således de militära myndighe­terna hänvisade att söka åstadkomma avtal med innehavarna av de för­nödenheter etc., vilka man avser att taga i anspråk. Mot denna regel har emellertid synnerligen ofta brutits. Det synes kunna ifrågasättas huruvida icke skyldigheten för de rekvisitionsberättigade att i första hand söka åstad­komma frivilliga avtal borde tydligare framhävas.

Mot vad som nu sagts kan icke göras gällande att behovet av snabbhet i dispositionerna i regel skulle omöjliggöra ett avtalsförfarande. Mycket ofta föreligger nämligen icke en så överhängande brådska att det icke skulle låta sig göra att söka åvägabringa frivilliga avtal; och i de fall där behovet av skyndsamhet är så stort att man icke kan gå avtalsvägen för att an­skaffa det erforderliga, giva såväl grundlagen som rekvisitionslagen rätt att redan i första hand tillgripa rekvisition. Detta medgivande visar emel­lertid tydligt att huvudregeln är den ovan angivna.

Stundom har jag iakttagit att varken avtal eller rekvisition föregått ian- språktagandet särskilt av byggnader för kvarter, expeditionslokaler m. m. samt av mark för befästningsarbeten och andra anläggningar. Detta är enligt gällande bestämmelser felaktigt. I dessa fall föreligger nämligen ingen som helst rättslig grund för ianspråktagandet som helt enkelt är självtäkt. Någon gång har man i efterhand inlett rekvisitionsförfarande. Ej heller detta kan anses riktigt, enär rekvisitionsförfarandet skall föregå ianspråktagandet och giva en rättsgrund åt detta. Det efterföljande rekvisitionsförfarandet har emellertid möjliggjort att man lättare kunnat bestämma den ersättning som skolat utgå och sålunda undgått tvister härom. Att i sådant fall bestämma ersättningen efter rekvisitionsreglerna är enligt gällande lag principiellt fel­aktigt. Har ianspråktagandet skett utan rekvisition (och utan avtal eller expropriation) torde ersättningen böra bestämmas avtalsvis; kan avtal örn ersättningen icke träffas lärer den efter allmänna regler böra bestämmas till vad sakägaren begär, där detta icke kan anses oskäligt. Dessutom lärer sakägaren hava rätt till skadestånd.

171

Anledningen till att man i så stor utsträckning tillgripit efterföljande rekvi- tionsförfarande synes mig till stor del vara att man funnit denna väg be­kvämare. Man har ansett att det för sakägaren kunde vara likgiltigt vid vilken tidpunkt rekvisitionsbeslutet fattades eftersom han i vart fall erhölle sin ersättning för vad som tagits i anspråk. Detta innebär emellertid en missuppfattning av rekvisitionsbeslutets natur. Rekvisitionsbeslutet skall nämligen i första hand giva en rättsgrund för ianspråktagandet. Ersättnings­frågan är visserligen mycket viktig men kommer dock i andra hand. Det primära är att man skall skaffa sig laga rätt att göra det ingrepp i den enskildes rättssfär som man åsyftar och anser nödigt.

Särskilda svårigheter hava uppkommit då det gällt ianspråktagande av mark för befästnings- och väganläggningar. Enligt 2 § rekvisitionslagen må genom rekvisition anskaffas och tagas i anspråk markområden för dy­lika anläggningar, dock endast där fråga är örn tillfälliga sådana. Huruvida en befästningsanläggning avses att bliva tillfällig eller mera permanent kan uppenbarligen ofta vara svårt att från början avgöra. Måhända göres an­läggningen till en början tillfällig men utbygges senare till att bliva perma­nent. För permanenta befästnings- och väganläggningar kan mark emeller­tid icke tagas i anspråk genom rekvisition; man är därvid hänvisad till fri­villiga avtal med markägaren eller till expropriationsförfarande. Ofta torde dessa utvägar icke vara tillräckliga, särskilt med hänsyn till behovet att så snabbt som möjligt få anläggningarna påbörjade och färdigställda. Av hand­lingarna i de hos mig anhängiggjorda ärenden som gällt de militära myndig­heternas ianspråktagande av mark för nu ifrågavarande ändamål synes fram­gå att i åtskilliga, ja måhända i det övervägande antalet fall varken rekvi­sitions-, avtals- eller expropriationsförfarande anlitats. Detta synes mig icke bero på att man insett att rekvisition icke kunnat tillgripas och ansett att avtalsvägen vore stängd och expropriation alltför tidsödande, utan lärer sna­rare vara ett utslag av den allmänna, av mig i det föregående angivna be­nägenheten att taga det erforderliga i anspråk utan rättsgrund för att i efterhand bättra de formella bristerna i förfarandet.

I ett ärende av denna karaktär — ianspråktagande av mark för befäst­nings- och väganläggningar m. m. — anhöll jag för principfrågans skull örn utlåtande av överbefälhavaren. Dennes utlåtande, avgivet av ställföreträdande chefen för försvarsstaben den 6 november 1940, innehöll att verkställd ut­redning givit vid handen, att i ärendet sådana omständigheter icke före­kommit, att något rättsligt förfarande mot vederbörande militära befälhavare syntes böra anbefallas från överbefälhavarens sida. Samtidigt anmäldes att överbefälhavaren dock funnit lämpligt att med anledning av vad i ären­det förekommit till försvarsgrenscheferna ävensom till arméfördelningschefer och jämställda chefer utfärda en reglerande högkvartersorder av följande lydelse:

’På förekommen anledning anbefalles vederbörande chefer (befälhavare) att, då mark skall tagas i anspråk för befästnings- eller andra arbeten, såvitt möjligt i förväg träda i förbindelse med den, som närmast beröres av åt­

172

gärden (markägaren, arrendator eller representant för sådan rättsägare). Härvid bör, i den mån så kan ske med hänsyn till försvarstekniska och ekonomiska krav, hänsyn tagas till av vederbörande framställda önskemål angående undantag av viss mark, vägars sträckning o. dyl.’

Mot denna order är måhända i och för sig intet att erinra. Den berör emel­lertid icke själva principfrågan, nämligen förutsättningarna för att de mili­tära myndigheterna skola äga taga mark i anspråk för de ändamål, om vilka nu är fråga. Man lärer knappast hava anledning antaga att de som i fråga om rätten till ianspråktagandet av mark haft den uppfattning, för vilken jag i det föregående redogjort, skola genom denna högkvartersorder bringas till rätt insikt om förhållandena. Snarare kunde ordern då tyckas stärka veder­börande i den uppfattningen att en rätt till ianspråktagande av marken utan vidare förelåge men att man likväl, på grund av de intressen markägare, arrendator eller representant för sådan rättsägare kunde hava i att anlägg­ningarna utfördes på visst sätt, hade att taga vissa hänsyn till dessa intressen.

Vad här anförts är grundat på gällande författningar och en tolkning av dessa. Såsom tidigare berörts får, enligt vedertagna tolkningsregler, någon utvidgning rätteligen icke ske utöver vad grundlagens ordalydelse angiver. Å andra sidan får man givetvis icke förbise, att den verkliga grunden till rekvisitionsrätten är samhällets behov; allmänt väl går före enskild rätt. Genom författningarna har man sökt angiva i vilken utsträckning enskilda äro skyldiga att tåla ingrepp i de rättigheter som tillerkänts dem samt i vilka yttre former dessa ingrepp skola vidtagas för att vara rättsenliga. Situationer kunna emellertid uppstå då till samhällets skydd påkallas åtgärder av den art och den brådskande natur, att formerna för rekvisitionsförfarandet icke kunna iakttagas, därest det avsedda resultatet verkligen skall uppnås. In­gripanden som skett i strid med lagens ord torde därför kunna framstå så­som rättsenliga med hänsyn till ett föreliggande nödläge. Det skulle uppen­barligen framstå såsom föga rimligt om dylika ingrepp av den enskilde skulle kunna motas med de åtgärder som i allmänhet kunna vidtagas för att återställa ett rubbat besittningsförhållande.

Det torde emellertid vara önskvärt att de nu berörda situationerna beak­tas redan vid lagbestämmelsernas utformning. Ur vissa synpunkter torde det vara fördelaktigt att i författningarna för visst fall erkännes den form av rekvisition som består däri, att vad som erfordras tages i anspråk omedel­bart, varpå uppgörelse med vederbörande rättsägare sker i efterhand'. Däri­genom skulle man bland annat vinna att det kunde klart angivas, att ett dylikt föregripande av rekvisitionsförfarandet är tillåtet endast i verkliga nödlägen, då fara är i dröjsmål. Vidare kunde särskilda bestämmelser med­delas angående ordningen för bestämmandet av den ersättning som i dylikt fall skall utgå till vederbörande sakägare.

Prövningen av huruvida förutsättningarna för rekvisition föreligga an­kommer på den civila myndighet, till vilken enligt 4 § rekvisitionslagen re­kvisition skall ställas. Av naturliga skäl kan denna prövning icke alltid bliva synnerligen ingående; vad som utgör krigsmaktens oundgängliga behov kan

173

uppenbarligen ofta icke avgöras av den civila myndigheten som väl huvud­sakligen är hänvisad till den rekvirerande myndighetens påståenden därom. I ett annat hänseende måste däremot prövningen bliva noggrannare, näm­ligen i fråga om den förutsättning för rekvisition som omnämnes i 2 § rekvi­sitionslagen och som innebär att rekvisition icke må omfatta sådant som är oundgängligen nödvändigt för dens behov och näring, som skall fullgöra rekvisitionen.

Emellertid känner lagen även en annan form av rekvisition, nämligen den som ställes omedelbart till den som har att fullgöra rekvisitionen. I 4 § har givits en rätt för de militära myndigheterna att, ’där så finnes lämpligt’, förbigå de civila myndigheterna. I dylikt fall åligger ansvaret för att rekvisi­tionen sker i enlighet med de i lagen angivna förutsättningarna uppenbarligen helt vederbörande militära myndighet.

Huru en dylik direkt rekvisition ställer sig i fråga örn de i 4 § sista stycket meddelade tvångsföreskrifterna har betecknats såsom i visst hänseende oklart. Fullgöres icke rekvisitionen och begär den militära myndigheten hos administrativ eller kommunal myndighet att det rekvirerade skall uttagas jämlikt detta stadgande lärer den civila myndigheten hava att ingå i pröv­ning av huruvida rekvisitionsförutsättningarna förelegat. I sista punkten an­gles att samma rätt att uttaga det rekvirerade som tillkommer civil myndig­het även tillkommer militär myndighet om dröjsmålet kan medföra våda och civil myndighet icke är att tillgå. Det synes mig kunna ifrågasättas huruvida denna rätt bör tillkomma militär myndighet även i fråga om direkt rekvisition och icke blott i fråga om sådan rekvisition som ställts till civil myndighet och blivit av denna prövad. Efter lagstadgandets ordalydelse skulle emellertid den militära myndighetens befogenheter i nu ifrågavarande hänseende icke vara på detta sätt begränsade.

Enligt § 74 regeringsformen och 1 § rekvisitionslagen är en förutsättning för rekvisitionsrätt att det behov man avser att fylla icke kan på annat sätt tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. Härav framgår — förutom subsi- diariteten i rekvisitionsrätten — att det ofta måste krävas att de rekvirerade förnödenheterna etc. snabbt ställas till rekvirentens förfogande. Jag har det intrycket av lagens tillämpning att de militära myndigheterna därvid haft ganska stränga fordringar och att man stundom gått alltför långt i sina krav. Man måste uppenbarligen göra skillnad mellan de fall då rekvisitionen göres för ett helt tillfälligt behov och då den sker för tillgodoseende av ett behov som kan beräknas komma att kvarstå någon längre tid. Då rekvisition sker för tillgodoseende av ett behov av sistnämnda art måste den som har att full­göra rekvisitionen i allmänhet få anses äga rätt till en längre frist för rekvi­sitionens fullgörande. Man synes därvid hava att väga rekvirentens och äga­rens intressen mot varandra. Någon omedelbar ledning för bedömande av spörsmålet lämnar lagstiftningen icke utöver vad som följer av ordalagen i § 74 regeringsformen och 1 § rekvisitionslagen. I 4 § sistnämnda lag talas om att någon vägrar eller försummar att ’i rätt tid’ fullgöra rekvisition. Med detta lagstadgande korresponderar en föreskrift i rekvisitionsförordningen

174

den 10 juni 1938 (nr 304) 7 § att rekvisitionsskrivelse skall innehålla uppgift å bland annat tid för avlämnande av det rekvirerade. Denna föreskrift torde såsom framgår av det sagda icke få tolkas så som örn det skulle vara helt och hållet lagt i den rekvirerande militära myndighetens hand att bestämma tid­punkten för en rekvisitions fullgörande med den verkan att ett överskridande av denna tid medförde tillämpningen av det nyss omnämnda stadgandet i 4 § rekvisitionslagen. I den mån civil myndighet har att pröva huruvida förut­sättningarna för rekvisitionsrätt föreligga lärer denna myndighet även hava att pröva en sådan sak som huruvida tidpunkten för rekvisitions fullgörande kan vara rätt bestämd och detta såväl då myndigheten mottager rekvisitions­skrivelse för vederbörlig vidare åtgärd som då myndigheten får ärendet om hand i form av begäran om handräckning för uttagande av förnödenhet som rekvirerats genom direkt rekvisition.

Stundom har den tid ägaren haft på sig att fullgöra rekvisition blivit mycket kort därigenom att samarbetet mellan de militära myndigheterna varit mindre gott. I ett fall som kommit till min kännedom hade underrättelse om det behov som skulle tillgodoses (kvartersutrymme för en avdelning) kommit till vederbörande militära myndighets kännedom åtta dagar i förväg. Erforder­liga åtgärder för att fylla behovet vidtogos emellertid icke förrän efter sex dagar. Därtill kom att genom beslut av annan myndighet ifrågavarande av­delning plötsligt bestämdes skola inträffa på orten en dag tidigare än som ursprungligen varit meningen. Tiden som stod till förfogande för anskaffande av kvartersutrymmet nedbragtes därigenom till endast några timmar, och en skyndsam rekvisition av en villafastighet måste tillgripas. Visserligen utver­kades i detta fall tillstånd av villans ägare, men detta tillstånd gavs emedan ägaren visste att villan under alla omständigheter bomme att tagas i anspråk av de militära myndigheterna. Uppenbarligen är ett sådant tillvägagångssätt icke tillfredsställande.

Jag har i det föregående omnämnt att viss oklarhet varit rådande på en central punkt i det man ansett rekvisitionsförfarandet huvudsakligen gälla en fråga om ersättningen för det rekvirerade och icke först och främst frågan om rätten att taga det rekvirerade i anspråk. Även i andra hänseenden råder oklarhet om den betydelse ersättningsfrågan äger för rekvisitionsförfarandet.

Enligt rekvisitionslagens ursprungliga lydelse skulle principiellt för för­nödenhet, som övertogs med äganderätt, och för tjänstbarhet lämnas full ersättning samt för förnödenhet, som togs i anspråk för nyttjanderätt, lämnas full ersättning för den för upplåtaren förlorade avkastningen eller nyttan. Detta är numera, genom lag den 22 juni 1939 (nr 295), ändrat så att för förnödenhet, som tages i anspråk med äganderätt, och för tjänstbarhet skall lämnas ersättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden, samt att för förnödenhet, som tages i anspråk med nyttjanderätt, ersättning skall lämnas efter samma grund för den för upplåtaren förlorade avkastningen eller nyttan.

175

Ändringen innebar i huvudsak ett närmare bestämmande av vad som kunde anses innebära 'full ersättning’ genom att enhetliga normer fastställdes för detta begrepp. Reglerna örn ersättningens beräknande avse å ena sidan att tillförsäkra den som har att fullgöra rekvisition skälig ersättning för avstådd eller upplåten förnödenhet eller för tjänstbarhet samt å andra sidan att skydda statsverket för alltför höga ersättningsanspråk. Regelmässigt torde dessa ersättningsregler leda till att ersättningen kommer att utgå med ett något lägre belopp än som skulle varit förhållandet örn ersättningsfrågan utan rekvisition skulle hava bestämts genom fritt avtal mellan staten och ägaren (upplåtaren etc.). Detta har i sin tur haft till följd att rekvisitionsförfa- randet utsträckts utöver det område där det enligt § 74 regeringsformen och 1 § rekvisitionslagen kan tillämpas. Rekvisition har sålunda tillgripits för att pressa ned priset på den förnödenhet man velat åtkomma. Detta är i och för sig stridande mot bestämmelsen att rekvisition endast får avse utfordrande av förnödenheter och tjänslbarheter som icke kunna på annat sätt tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. Är ägaren av förnödenhet som man vill för­värva villig att omedelbart till den militära myndigheten överlåta förnöden­heten, föreligga icke förutsättningarna för att rekvisition skall kunna tillgripas även örn det pris ägaren begär överstiger den ersättning som vid en rekvisition skulle komma att lämnas på grund av de särskilda ersättningsbestämmel­serna i rekvisitionslagen. Detta får emellertid uppenbarligen icke drivas för långt. Det begärda priset kan givetvis vara så högt tilltaget att behovet måste sägas icke kunna tillgodoses annat än genom rekvisition. Att behovet kan eller icke kan tillgodoses måste nämligen hava avseende icke på den absoluta möj­ligheten utan på den praktiska. Frågan är emellertid var gränsen skall dragas. Arméförvaltningens intendentur- och civila departement samt sjukvårds­styrelse hava i viss män tagit ståndpunkt härtill då de i cirkulär den 19 juni 1940 för det fall att om vid underhandling om ersättning för utrymmen m. m. kvartervärd begärt gottgörelse enligt grunder som framstå såsom oskäliga med utgångspunkt från vad riksvärderingsnämnden i sådant hänseende fast­ställt, erinrat vederbörande militära myndighet örn möjligheten att genom rekvisitionsförfarande uttaga vad som erfordrades. De sålunda gjorda utta­landena måste, ehuru de sakna direkt stöd i rekvisitionslagen, anses giva ut­tryck för den riktiga principen att storleken av det begärda priset kan vara av betydelse för frågan örn rekvisitionsrätt föreligger. Cirkuläret är emellertid knappast fullt tydligt formulerat; däri är sålunda icke framhållet, att det är den omständigheten att kvartervärden begär ett oskäligt högt pris som grundar rekvisitionsrätten, utan formuleringen tyder närmast på att en rekvi­sitionsrätt oberoende härav skulle föreligga. Måhända har detta också varit departementens och styrelsens mening. 1 så fall synes den mig icke kunna godtagas.

Mina erfarenheter hava emellertid givit vid handen att cirkuläret missbru­kats och att man med stöd av detta, utan att rekvisitionsrätt förelegat, till­gripit eller hotat tillgripa rekvisition för att vinna en för kronan billigare ord­ning än som skulle kunna åstadkommas därförutan. Örn det begärda priset

176

väl överstigit de av riksvärderingsnämnden fastställda priserna men likväl icke överstigit å orten gängse pris för ifrågavarande förnödenhet, kan näm­ligen någon sådan praktisk omöjlighet att utan rekvisition åtkomma förnö­denheten som angives i § 74 regeringsformen och 1 § rekvisitionslagen icke an­ses föreligga. Rätt att använda rekvisition eller att hota med rekvisition för att avtalsvis erhålla ett gynnsammare pris föreligger då icke. I ett fall som gällde upplåtande av en sommarvilla för kvartersändamål erbjöd ägaren sig att lämna villan för ett pris av 100 kronor per månad. Ägaren ansåg för sin del att hyresvärdet — villan uthyrdes fullt möblerad — utgjorde 250 kronor för månad. En innehavare av hyresbyrå intygade att ett hyrespris av 200 kronor för månad 'ingalunda kunde anses oskäligt’. Vederbörande militära befattningshavare erbjöd emellertid endast en månadshyra av 80 kronor, och då ägaren icke gick med på detta pris hänvisades till rekvisitionslagen. Uppen­barligen förelåg i detta fall ingen rekvisitionsrätt.

De erfarenheter jag sålunda gjort i fråga örn rekvisitionslagens tillämpning under den hittills förflutna tiden bär jag ansett mig böra bringa till Eders Kungl. Maj:ts kännedom med anledning av det pågående arbetet med om­arbetning av lagen.»

4. Angående viss omorganisation af fältkrigsrätterna.

Härom avlät militieombudsmannen den 3 mars 1941 följande framställ­ning till Konungen:

»Beträffande den militära rättskipningen efter krigsmaktens mobilisering innehåller lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes följande be­stämmelser.

Från den dag rikets krigsmakt för annat ändamål än övning ställes på krigsfot skall fältkrigsrätt vara underdomstol vid krigsmakten. Fältkrigsrät­ten utgöres av tre militära och en civil ledamot; den främste militäre leda­moten är dess ordförande. De militära ledamöterna förordnas för tillfället. I fråga örn deras grad gälla olika regler allt efter den tilltalades ställning. Den civile ledamoten förordnas av Konungen för den tid fältkrigsrättens verksam­het fortfar. I vissa fall då civil ledamot ej finnes att tillgå har den befälha­vare, som föranstaltar om krigsrättens sammankallande, att förordna civil ledamot. Såsom kompetenskrav upptages beträffande den civile ledamoten att han skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domarämbete. I första hand skall till civil ledamot förordnas krigsdomare eller auditör. Sådan befattningshavare är skyldig att mottaga dylikt förordnande; krigsdomare dock endast då hinder ej möter på grund av andra tjänsteåligganden eller annan giltig orsak. Förhör med parter och vittnen skall i fältkrigsrätt verkställas av den civile ledamoten med iaktta­

177

gande av de beslut och föreskrifter, som rätten kan finna skäligt att meddela. Då beslut skall fattas åligger det den civile ledamoten att lämna en kort fram­ställning över vad i saken förekommit samt de lagrum och författningar som äro tillämpliga. Vid omröstning skall han säga sin mening först. Protokollet vid fältkrigsrätt föres av den civile ledamoten; han skall ock uppsätta och expediera rättens beslut.

Vid organiserandet av fältkrigsrätterna synes man framför allt hava efter­strävat att trygga det militära inflytandet. Nämnda domstolar hava givits en sådan sammansättning, att det militära elementet erhållit en betydande röst­övervikt, och ordförandeskapet har tilldelats militär ledamot. Med hänsyn till kravet på juridisk kompetens har visserligen åt den civile ledamoten överläm­nats ledandet av parts- och vittnesförhören, men hans självständighet här­utinnan har beskurits genom ett stadgande, att han därvid skall följa rättens, det vill säga den militära majoritetens, föreskrifter. Då ju resultatet av en domstols verksamhet ytterst är beroende av den juridiska insikt och erfaren­het som inom domstolen är till finnandes, synes det mindre välbetänkt, att den i fältkrigsrätten verksamme juristen icke tillförsäkrats en starkare ställ­ning än som juridisk rådgivare åt de militära ledamöterna. Den organisation av fältkrigsrätterna som lagstiftaren stannat för torde också hava haft di­rekta återverkningar på möjligheterna att erhålla lämpliga juridiska arbets­krafter. Vid tillkomsten av gällande lag synes man icke hava ansett det möj­ligt att i alla fältkrigsrätter erhålla verkligt kvalificerade jurister. Den kom­mitté som utarbetade förslaget till den militära rättegångslagen tänkte sig att man företrädesvis skulle anlita krigsdomare och auditörer. 1 den mån till­gång till sådana befattningshavare för detta ändamål saknades skulle såsom civil ledamot i fältkrigsrätt användas annan person, som fullgjort vad för­fattningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domarämbete. Kom­mittén utgick från att även bland krigsfiskaler kunde finnas personer, lämp­liga till domare i fältkrigsrätt samt tilläde, att det återstående behovet utan svårighet skulle kunna fyllas med värnpliktiga. För övrigt torde kunna sägas att den organisation, som kommittén tänkt sig, närmast var inrättad iör rena krigsförhållanden och icke för en långvarig beredskapstjänstgöring.

Genom kungl, kungörelsen den 26 april 1940, vilken trädde i kraft den 1 maj samma år, förordnades om inrättande av fältkrigsrätter vid krigsmakten. Samtidigt utfärdades ett kungl, brev innehållande föreskrift, att auditör vid regements- eller stationskrigsrätt skulle från och med sistnämnda dag tjänst­göra såsom civil ledamot i fältkrigsrätt vid motsvarande depåregemente (kår, flottilj) respektive örlogsstation. För övriga fältkrigsrätter togos andra juris­ter i anspråk såsom civila ledamöter. Många av dessa hade mycket ringa er­farenhet såsom domare och framför allt såsom domare i krigsrätt. Det torde lia mött stora svårigheter alt i tillräcklig omfattning erhålla fullt kompetent arbetskraft. Av 28 krigsdomare tjänstgjorde endast 12 såsom civila ledamöter i fältkrigsrätt.

Verksamheten vid fältkrigsrätterna har lämnat rum för anmärkningar både vad handläggningen och avgörandet av målen beträffar. Utredningen har

lii—H8761. Militieombudsnumncns ämbelsbcrätlelse.

178

icke alltid varit så allsidig och fullständig som målets bedömande krävt. 1 de fall då mål fullföljts till krigshovrätten har det ofta visat sig att utslagen måst rättas på ett eller annat sätt. Sålunda hava av 178 från fältkrigsrätt full­följda mål, vilka blivit under år 1940 av krigshovrätten i sak prövade, 84 fastställts utan ändring av motiveringen, 28 fastställts med ändrad motive­ring och 66 ändrats.

Enligt min mening måste man i fältkrigsrätternas sammansättning söka den viktigaste orsaken till det mindre tillfredsställande arbetsresultatet. Då en­dast en av domstolens ledamöter är rättsbildad måste kravet på dennes dug­lighet sättas högt. Med hänsyn härtill torde man i princip böra kräva att till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas person vilken är ordinarie domare sami dessutom äger insikt i den särskilda krigslagstiftningen. I första hand böra krigsdomare komma i fråga. Med dem torde kunna jämställas de audilörer som innehava domarämbete. Så länge man håller sig till dessa kategorier bi­behåller man intim kontakt med de före mobiliseringen verksamma krigs - domstolarna, vilket givetvis är en stor fördel. En nära anslutning mellan freds­tids- och krigstidsorganisationerna har ju ansetts utgöra ett viktigt skäl till krigsdomstolarnas bibehållande i fredstid. I den mån de båda nyssnämnda kategorierna icke räcka till, är det önskvärt att man till civila ledamöter i fält- krigsrätterna söker förvärva andra domare i de allmänna domstolarna. En­dast i rena undantagsfall böra andra jurister få anlitas.

En rekrytering efter nu antydda riktlinjer förutsätter emellertid att den ci­vile ledamotens domarerfarenhet till fullo uppskattas och utnyttjas. Detta kan endast ske örn han får uppdraget att vara ordförande i domstolen. Att ordinarie domare skola sitta såsom ledamöter i domstol med en militär som ordförande förefaller ur alla synpunkter mindre lämpligt. Men även i såda­na fall då en jurist som icke bekläder domarämbete ingår i en domstol så­som den ende rättsbildade synes det lämpligast att han bekläder ordförande­posten.

Därest den rättsbildade ledamoten sättes som ordförande i fältkrigsrätten borde utan olägenhet de militära ledamöternas antal kunna minskas till två, det vill säga till samma antal som i fredskrigsrätterna. Från militär synpunkt torde detta vara att betrakta som en fördel, då därigenom mindre antal personer i befälsställning tages från sin militära tjänst för annat uppdrag. Från rättskipningens synpunkt kan ingen anmärkning riktas mot en sådan anordning. Snarare torde man kunna säga att domstolens auktoritet kommer att ökas örn proportionen mellan lekmän och rättsbildade ledamöter ändras lill förmån för de senare.

I fråga örn de militära ledamöterna borde principiellt gälla att de skola utses mera med hänsyn till siri lämplighet för dömande verksamhet än be­roende på den tilltalades grad. Bestämmelser av sistnämnda innebörd stå icke väl samman med likhet inför lagen. Domarverksamheten är till sin na­tur sådan att det icke är påkallat att kräva ett visst förhållande mellan doma­rens och den tilltalades rang. Då detta spörsmål emellertid icke enbart hänför sig till fältkrigsrätterna utan i lika hög grad gäller i fråga om fredskrigsrät-

179

terna bör det icke nu upptagas till prövning. Samma gäller också i fråga om rangförhållandena i de olika instanserna med i allmänhet underofficerare och kompaniofficerare i första instans, regementsofficerare i andra instans och generalspersoner i högsta domstolen. Rangsynpunkter böra icke få vara dominerande då det gäller den dömande verksamheten utan allenast veder- börandes skicklighet för domarvärv.

Vid förfall för den civile ledamoten synes det icke böra i första hand an­komma på den militäre befälhavaren att förordna ersättare. Erfarenheten har visat att det är svårt att i sådan ordning tillföra domstolen goda arbets­krafter. Det har mer än en gång förekommit att befälhavaren bland den ho­nom underställda värnpliktiga personalen till ledamöter förordnat jurister vilka nätt och jämnt fyllt föreskrivna kompetenskrav. Det är emellertid up­penbart att dylik personal icke alltid innehar den självständiga ställning som domarämbetet kräver och som kan vara av särskild betydelse då endast en person skall representera den juridiska sakkunskapen och det civila elemen­tet. Nyssnämnda uppgift bör, åtminstone i första hand, i stället anförtros någon myndighet som har bättre överblick över de arbetskrafter som stå till buds och bättre kännedom om kvalifikationerna hos dem som kunna kom­ma i fråga. Härvidlag synes man i främsta rummet hava att anlita krigshov- rätten. I särskilt brådskande fall där tiden icke medgiver att förordnande sker genom central myndighet bör det finnas möjlighet för befälhavaren att förordna en tillfällig vikarie.

För uppsättande av protokoll och för expeditionsarbete i övrigt bör lämp­lig arbetskraft ställas till ordförandens förfogande. Redan vid handläggning­en är det av vikt att den som leder förhören icke belastas med förandet av nödiga minnesanteckningar. Därest memorialförare icke anlitas blir följden den, att ordföranden utan hjälp måste sätta upp protokollet, ett arbete som kan onödigt inkräkta på hans göromål i övrigt. Hinder bör icke möta att ord­föranden för protokollföring och dylikt anlitar den personal, som han eljest är van att samarbeta med, exempelvis domsagonotarier. Möjligen kan det framdeles visa sig lämpligt att anlita innehavarna av regementsombudsbe- fattningarna.

Tid och plats för rättens sammanträde bör bestämmas av vederbörande befälhavare i samråd med rättens ordförande. Handlingarna i målet skola tillställas ordföranden i god tid före sammanträdet så att denne blir i till­fälle att sätta sig in i de faktiska omständigheterna och tillämpliga lagrum.

Krigstidsorganisationen bör vara väl förberedd i fredstid så att man re­dan i början har en stomme att bygga denna organisation på. Sålunda böra liksom nu vissa befattningshavare vara skyldiga att tjänstgöra vid fältkrigs­rätterna. Denna skyldighet bör liksom nu icke knytas till vissa förband. Er­farenheten har visat att det vid förbandens förflyttning icke alltid är lämp­ligt att samme jurist bibehålies såsom ledamot i fältkrigsrätten. I övrigt bor­de man i förväg träffa överenskommelse med lämpliga domare om skyldig­het alt inträda i fältkrigsrätt. Därmed skulle man även vinna att dessa un­der fredstid bereddes tillfälle all sätta sig in i lagstiftningen på området.

180

Av praktiska skäl torde det böra medgivas att de militära ledamöterna av­lägga domared inför rättens ordförande.

Den reform av fältkrigsrätterna som jag här ovan skisserat torde kunna genomföras utan avvaktan på förslaget örn revision av det militära rätte­gångsväsendet. önskvärt vore örn reformen kunde genomföras redan vid in­nevarande års riksdag.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in­struktionen får jag anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Majit till den åt­gärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.»

5. Angående bestämmelserna i lagen om krigsdoinstolar och rättegången därstädes rörande sättet för anförande av besvär över fältkrigsrätts utslag.

Härom avlät militieombudsmannen den 4 april 1941 följande framställning till Konungen:

»I 65 § tredje stycket i lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes föreskrives, att besvär över utslag eller beslut, vilket är givet av fältkrigsrätt, skola före klockan tolv å tionde dagen, efter det ut­slaget eller beslutet gavs, avlämnas till den befälhavare, som förordnat krigs­rätten, eller, där den klagande i målet hålles häktad, till den befälhavare, som har uppsikt över häktet, varefter befälhavaren har att efter infordrande av förklaring insända handlingarna i målet till krigsöverdomstolen.

Sedan jämlikt kungörelse den 26 april 1940 fältkrigsrätter inrättats vid vissa avdelningar av krigsmakten, har uppkommit fråga, huruvida för klagande i mål, som avgjorts av fältkrigsrätt, jämväl den möjligheten stöde öppen att ingiva sina besvär direkt till krigshovrätten. I berörda stadgande finnes sådan rätt ej uttryckligen angiven.

De bestämmelser, som i förevarande avseende gällde före tillkomsten av 1914 års lag — 40 § i rättegångslagen den 11 juni 1868 — voro, bland annat med hänsyn till den organisation krigsdomstolarna då hade, konstruerade på annat sätt än de nu gällande. I sistnämnda paragraf skildes mellan krigsrät­ter inom riket (sålunda även fältkrigsrätter där) och krigsrätter utom riket eller å fartyg under sjötåg. Besvär över utslag, meddelade av krigsrätt av se­nare slaget, skulle enligt 40 § 3 mom. avlämnas till vederbörande befälhavare före klockan tolv å åttonde dågen efter det utslaget föll, och därefter behand­las såsom nu är fallet i fråga om besvär över fältkrigsrätts utslag, över ut­slag, som krigsrätt inom riket meddelat, skulle besvär ingivas till krigshovrät­ten, om krigsrätten hållits i stad, där krigshovrätten hade sitt säte, före kloc­kan tolv å femtonde dagen, och eljest före samma tid å trettionde dagen. Häktad hade att avlämna sina besvär till Konungens befallningshavande eller den befälhavare, som hade uppsikt över häktet.

Med de särskilda bestämmelserna i nu gällande rättegångslag om klagan

181

över fältkrigsrätts utslag torde hava åsyftats att underlätta skriftväxlingen genom att låta denna ske genom befälhavarens försorg före handlingarnas in­sändande till krigshovrätten. I förarbetena finnes intet som antyder, att av­sikten varit att betaga klagande i fältkrigsrättsmål rätten att ingiva sina besvär direkt till krigshovrätten. Några sakliga skäl för att så ej skulle få ske torde knappast föreligga. I hovrättsrådet O. af Geijerstams redogörelse för 1914 års lagstiftning (N. J. A. II 1916 sid. 592) anföres också under 65 §: ’I olikhet med förut gällande lag har det lämnats klaganden öppet att — i stället för att ingiva sina besvär till krigshovrätten — inom besvärstiden avlämna besvä­ren till den befälhavare, som föranstaltat örn rättens sammankallande.’ Detta uttryckssätt är likartat med det i 65 § andra stycket använda i fråga om bland andra häktades alternativa rätt att avlämna sina besvär till befälhavaren m. fl.

Krigshovrätten har, enligt min mening på goda sakliga grunder, i ett flertal fall ansett sig kunna till prövning upptaga över fältkrigsrätts utslag anförda besvär, vilka ingivits direkt till krigshovrätten.

Numera har emellertid Eders Kungl. Majlis högsta domstol i utslag den 29 mars 1941 på de besvär överstelöjtnanten i armén Sigfrid Gyllengahm anfört över ett av krigshovrätten meddelat utslag i mål som, såvitt nu är i fråga, kommit under krigshovrättens prövning genom att överkrigsfiskalsäm- betet till krigshovrätten ingivit besvär över fältkrigsrättens utslag, yttrat:

'Jämlikt 65 § tredje stycket lagen om krigsdomstolar och rättegången där­städes hava —- på sätt ock i meddelad besvärshänvisning föreskrivits — över- krigsfiskalsämbetets besvär över fältkrigsrättens utslag bort avlämnas lill ve­derbörande befälhavare för vidtagande av åtgärder varom i lagrummet är stadgat. Nämnda besvär hava emellertid blivit omedelbarligen till krigshov­rätten ingivna; och då överkrigsfiskalsämbetet således ej iakttagit vad äm­betet för fullföljd av talan mot fältkrigsrättens utslag ålegat, har ämbetets i krigshovrätten förda talan icke lagligen kunnat upptagas till prövning. På grund härav undanröjer Kungl. Majit krigshovrättens utslag i vad därigenom Gyllengahm dömts till ansvar jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.’

Den mera formella tolkning, som sålunda blivit fastslagen genom Eders Kungl. Majits sistberörda utslag, synes mig kunna hava betänkliga konsekven­ser i fråga om klagomål av högre åklagare och andra statens myndigheter (arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, riksförsäkringsan- stalten m. fl.). För dessa myndigheter innebär det speciella förfarande, som föreskrivits för fullföljande av talan mot fältkrigsrätts utslag, ökad omgång för anförande av besvär, och fall kunna väl tänkas, då besvär från dessa myn­digheter icke hinna inom lagstadgad tid ingivas till vederbörande befälhavare. Örn exempelvis fältkrigsrätt meddelat utslag i övre Norrland å ort, med vil­ken kommunikationerna äro särskilt ogynnsamma, kan det visa sig prak­tiskt ogenomförbart att 1'å utslaget expedierat till myndigheten i Stockholm och därefter besvärsskriften sänd till den avlägset belägna orten i så god tid, att den kommer befälhavaren till handa före besvärslidens utgång. Situationen kan ytterligare kompliceras, örn vederbörande förband efter utslagets med­delande brutit ripp från förläggningsorten för alt återvända till depåorten

182

eller förläggas å annan ort. Man måste räkna med att post, som i anledning härav måste eftersändas, kan bliva ytterligare fördröjd.

Det synes mig uppenbart, att i fråga om besvär av statens i Stockholm för­lagda myndigheter den föreskrivna omvägen över befälhavaren för besvärs anförande i krigshovrätten är onödig. Visserligen kan med en sådan ordning genom befälhavarens försorg förklaring över besvären omedelbart infordras, men fördelen därav torde i vart fall icke uppväga de olägenheter, som förut berörts. I de många fall då motparten, som skall erhålla del av besvären, hem- förlovats eller av annan anledning lämnat orten har för övrigt befälhavaren ej annat att göra än att sända besvärsskriften till krigshovrätten.

Enligt äldre lag hade, såsom förut anförts, överkrigsfiskalen och andra myn­digheter i Stockholm liksom enskilda parter rätt att ingiva sina besvär över fältkrigsrätts inom riket meddelade utslag direkt till krigshovrätten och inom längre tid än den nu stadgade. Sannolikt har man vid genomförandet av de nya reglerna ej beaktat de svårigheter i tillämpningen dessa regler skulle komma att medföra för berörda myndigheter.

Även för enskild klagande kunna för övrigt svårigheter av angivet slag uppkomma. Därest en person av fältkrigsrätt dömes exempelvis till ersätt­ningsskyldighet och omedelbart därefter hemförlovas eller förflyttas till an­nat förband, kan han komma att under besvärstiden finna sig betagen möj­ligheten att nå vederbörande befälhavare med sin besvärsskrift. För enskild målsägare kan det möta stora svårigheter att inom den korta besvärstiden komma i förbindelse med befälhavaren, vars fältpostnummer han icke kän­ner. Det kan för övrigt synas oförklarligt, varför klagande i fältkrigsrättsmål skall vara sämre ställd än den som vill klaga över beslut om disciplinstraff, ålagt av befälhavare. Enligt 209 § strafflagen för krigsmakten äger nämligen dylik klagande ingiva sina besvär antingen till krigshovrätten eller till veder­börande befälhavare.

Hos krigshovrätten ligga — enligt vad jag inhämtat — för närvarande oav­gjorda ett antal mål, däri besvär ingivits direkt till krigshovrätten.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag härigenom hemställa, att Eders Kungl. Majit ville taga under övervägande, huruvida icke snara åtgärder böra vidtagas för att 65 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes må erhålla sådan ändrad lydelse, att det må vara tillåtet för kla­gande i mål, vari fältkrigsrätt meddelat utslag, — förutom att avlämna sina besvär till vederbörande befälhavare — att ingiva dem direkt till krigsöver- domstolen.»

*

Över militieombudsmannens framställning avgåvos yttranden av krigshov­rätten och ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben. Krigshovrätten till­styrkte bifall till framställningen och nämnde militäre chef förklarade, att från försvarsstabens sida intet vöre att erinra mot den ifrågasatta lagänd­ringen.

Framställningen föranledde proposition (nr 288) till 1941 års riksdag. 1

183

denna upptogs militieombudsmannens förslag att klagande part skulle er­hålla rätt att ingiva sina besvär direkt till krigsöverdomstolen. Vidare före­slogs— i anslutning till en av arméförvaltningen gjord hemställan om besvärs- tidens förlängning . (jfr sid. 247) — att tiden för ingivande av besvär över fältkrigsrätts utslag skulle förlängas från tio till femton dagar ävensom att en ändring, motsvarande den av militieombudsmannen föreslagna, skulle vid­tagas i 67 § rättegångslagen.

Propositionen bifölls av riksdagen (skrivelse nr 316).1 enlighet härmed utfärdades den 20 juni 1941 (S. F. S. nr 421) lag om

ändrad lydelse av 65 och 67 §§ lagen den 23 oktober 191 h (nr 325) om krigs- domstolar och rättegången därstädes.

6. Angående militär personals deltagande i uniform i demonstrationstågden 1 maj 1941.

Den 21 maj 1941 avlät militieombudsmannen följande framställning här­om till Konungen:

»Genom lag den 26 juni 1936 (nr 329) infördes i strafflagen för krigs­makten en ny paragraf, betecknad såsom 96 a §. Denna paragraf stadgar att den som i militär tjänstedräkt deltager i demonstrationståg av vad slag det vara må skall beläggas med disciplinstraff. Förbudet att deltaga i de­monstrationståg, iklädd tjänstedräkt, gäller således all militär personal samt alla slags demonstrationståg.

Bestämmelsen ingick såsom ett led i den år 1936 tillkomna lagstiftningen mot statsfientlig verksamhet. Förslag i ämnet förelädes 1936 års riksdag genom proposition (nr 234). Till grund för propositionen låg ett år 1935 avgivet betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksam­het (stat. off. utr. 1935: 8). Den kommitté som avgav betänkandet före­slog införande av lagstadgande, innehållande förbud för krigsmanskap att i militär tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg. Kommittén ansåg att så­dant förbud skulle gälla även för officerare och underofficerare; beträf­fande dem skulle dock saken lämpligen kunna regleras i de militära regle­mentena. En ledamot av kommittén var skiljaktig och föreslog, beträffande militär personals deltagande i möten och demonstrationståg, införande av rätt för befälhavare att meddela allmänt förbud mot deltagande i samman­komst, som anordnades av förening eller sammanslutning, vilken enligt vad allmänt vore känt bedreve disciplinupplösande eller statsfientlig propaganda.

Redan i de yttranden som avgåvos över kommittéförslaget framfördes tan­ken, alt samma lagbestämmelser i detta hänseende borde gälla för samtlig krigsmakten tillhörig personal. I nyssnämnda proposition anslöt sig chefen för justitiedepartementet såtillvida lill denna tanke som han förordade att samma regler borde gälla för alla militärer. Han ansåg emellertid att dessa regler icke belfövde upptagas i lag. Departementschefen anförde att, vad

184

politiska demonstrationståg anginge, ett uppträdande i uniform lätt gåve in­tryck av att deltagarna i sin egenskap av militärer manifesterade sin mening,, åtminstone om de uniformsklädda deltagarna utgjorde en samlad grupp i de­monstrationståget. Vidare uttalade han, att dylika tendenser att politisera den officiella uniformen syntes lika olämpliga som ett uppträdande i po­litiska partiuniformer, samt att förbudet av praktiska skäl borde, såsom även kommittén föreslagit, omfatta alla slags demonstrationståg. Slutligen framhöll departementschefen, att det syntes ligga närmast till hands, efter­som det ifrågasatta förbudet närmast torde böra betraktas som en ordnings­föreskrift till skydd mot missbruk av uniformen, att även såvitt det gällde manskapet reglera förbudet i de militära reglementena; härigenom skulle även vinnas att bestämmelserna bleve enhetliga för all militär personal.

Av sist anförda skäl kom propositionen icke att innehålla något förslag till bestämmelser i ämnet. Förslag av dylik innebörd framställdes emellertid i motioner vid riksdagen (nr I: 280 och II: 577). I dessa motioner yrkades, att riksdagen måtte antaga lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i po­litiska demonstrationståg m. m. Förbudet skulle således endast gälla krigs­manskap samt deltagande i politiskt demonstrationståg i militär tjänste- dräkt.

Den ovannämnda paragrafen 96 a utformades av första lagutskottet under riksdagsbehandlingen av propositionen och de i anledning av densamma väckta motionerna. Utskottet uttalade bland annat, att utskottet funne det vara mest förenligt med bestämmelsernas natur, att förbudet beträffande all militär personal reglerades i lag. Efter att särskilt hava motiverat varför förbudet borde införas i strafflagen för krigsmakten anförde utskottet, att stadgandet borde avse alla slags demonstrationståg; att såsom i motioner yrkats inskränka detsamma till allenast politiska demonstrationståg borde, såsom kommittén och departementschefen uttalat, av praktiska skäl ej före­komma.

Jag har vid ett tidigare tillfälle ansett mig böra ingripa med anledning av att militär personal i uniform deltagit i demonstrationståg. Härom innehåller min ämbetsberättelse till 1938 års riksdag redogörelse (sid. 22 ff.). I detta ärende var fråga om ansvar för en regementschef för det han beviljat till regementets musikkår hörande personal tjänstledighet för utförande av mu­sik vid vissa demonstrationståg som anordnats av bl. a. Sveriges godtemplar- ungdom, ungsvenskarna i Boden, Malmbergets kooperativa handelsförening. Luleå nationella förening och högerorganisationen i Luleå utan att rege­mentschefen därvid lämnat föreskrifter till förekommande av överträdelse mot 96 a § strafflagen för krigsmakten. Regementschefen dömdes till ansvar härför.

Det har kommit till min kännedom att vid 1941 års förstamaj-demonstra- tionståg i Stockholm flottans och Svea livgardes musikkårer deltagit i uni­form, den förra på grund av en marindistriktsorder av befälhavande ami­ralen i Ostkustens marindistrikt och den senare enligt medgivande av chefen för IV. arméfördelningen.

185

I infordrat yttrande, dagtecknat den 20 maj 1941, har arméfördelnings- chefen yttrat: Ifrågavarande 'förstamajtåg’ omfattade deltagare från skilda partier. I detsamma deltogo medlemmar av vår samlingsregering. Något 'demonstrerande' för särintressen avsågs icke. Det hela hade enligt armé- fördelningschefens mening varit att betrakta som ett uttryck för vårt folks eniga vilja till försvar för vår frihet. Arméfördelningschefen betraktade icke en sådan manifestation som likställd med i 96 a § strafflagen för krigs­makten omnämnt demonstrationståg och hade sålunda ansett sig oförhindrad att medgiva militär musikkår att deltaga. Flottans vederbörande myndig­heter syntes hava haft enahanda uppfattning. Flottans musikkår hade näm­ligen även deltagit i tåget, liksom vid motsvarande tillfälle år 1940, varvid då ingen erinran däremot gjordes.

Den marindistriktsorder, enligt vilken flottans musikkår deltog i de­monstrationståget, har på begäran tillställts mig av befälhavande amiralen i Ostkustens marindistrikt. Ordern, som är given den 28 april 1941, har i nu ifrågavarande delar följande lydelse: 'Flottans musikkår deltager i med- borgartåget den 1 maj i Stockholm. Militär personal i uniform må icke del­taga i demonstrationståg av vad slag det vara må. Till sådant tåg räknas, enligt vad därom blivit bestämt, jämväl ovannämnda medborgartåg.’

Såsom befälhavande amiralen anfört är det ifrågavarande medborgartåget att anse såsom sådant demonstrationståg, i vilket militär personal i tjänste- dräkt icke äger att deltaga. Någon tvekan härom torde icke kunna råda. Arméfördelningschefens uppfattning att medborgartåget förlorat sin karaktär av demonstrationståg därför att medlemmar från skilda politiska partier deltagit i detsamma kan icke godkännas. Att vid bedömandet av hithörande spörsmål göra skillnad på musikpersonal och andra krigsmän torde icke vinna stöd av lagrummets innehåll. Det måste således fastslås att tillståndet för ifrågavarande musikkårer att i uniform deltaga i 1941 års förstamaj- demonstrationståg i Stockholm står i strid med förbudet i 96 a § strafflagen för krigsmakten.

Då demonstrationståget i fråga, allmänt benämnt 'medborgartåg', emel­lertid onekligen hade en annan karaktär än sådana tåg vilka man i allmän­het betecknar såsom demonstrationståg synes man mig skäligen kunna förut­sätta att arméfördelningschefen och befälhavande amiralen felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt. Jag begagnar mig därför av den i 4 § instruktionen för riksdagens militieombudsman givna befogenheten att såvitt rör arméfördelningschefen och befälhavande amiralen låta bero vid vad i saken förekommit.

Den vid tillkomsten av lagrummet intagna ståndpunkten att praktiska skäl talade för alt låta förbudet bliva tillämpligt på alla slags demonstra­tionståg av vad beskaffenhet det vara må synes i och för sig vara riktig.

Fråga är emellertid om icke vissa undantag från förbudet äro av beho­vet påkallade. Då stadgandet erhöll sin slutliga utformning synes behovet av undantag icke hava blivit särskilt diskuterat. När man nu valt den vä­gen, att låta stadgandet inflyta i strafflagen för krigsmakten, torde därmed

186

möjligheten att medgiva undantag i militära reglementen och order hava omöjliggjorts. För sådant ändamål erfordras ovillkorligen ändring i den av Konung och riksdag antagna lagen.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in­struktionen har jag därför velat för Eders Kungl. Maj:t anmäla ärendet för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

7. Angående det s. k. redogörareansvaret.

Den 4 november 1941 avlät militieombudsmannen en så lydande skrivelse till Konungen:

»I en den 21 februari 1940 till militieombudsmannen inkommen skrift har försvarsområdesintendenten Wilh. P:son Pensel' hemställt, att militieombuds­mannen måtte till behandling upptaga spörsmålet huruvida värnpliktig, som beordrats tjänstgöra i krigskassabefattning, kunde åläggas ersättningsskyl­dighet till kronan för felaktigheter som han under sin tjänst begått på grund av bristande kännedom örn gällande föreskrifter. På militieombudsmannens begäran ha arméförvaltningens civila departement, marinförvaltningen och flygförvaltningen avgivit yttranden i anledning av skriften, varvid flygför­valtningen överlämnat ett av dess kameralexpedition avgivet yttrande. Se­dan jämväl generalintendenten avgivit utlåtande i ärendet har Pensel- in­kommit med påminnelser. Slutligen ha statskontoret och riksräkenskapsver- ket avgivit utlåtanden rörande det nyssnämnda spörsmålet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas.I sin första skrift till militieombudsmannen har Pensel' anfört bland annai:Man syntes icke rimligen äga förutsätta, att värnpliktig, som under en lång

följd av år icke tjänstgjort vid krigsmakten men för förstärkt försvarsbered­skap beordrats till tjänstgöring vid krigskassa, i allmänhet skulle äga så­dana utomordentliga kvalifikationer, att han från början icke blott ägde kän­nedom om gällande författningar och instruktioner utan dessutom förstode att rätt tolka och tillämpa dem. Svårighet för den värnpliktige att under tjänstgöringen utbilda sig själv torde också lia förefunnits i fall, då veder­börliga författningar ej varit för honom tillgängliga å den expedition där han placerats. Att döma av anmärkningsakter som utgått från arméförvaltning­en syntes emellertid förutsättas, att värnpliktig, som beordrats tjänstgöra i krigskassabefattning, kunde åläggas ersättningsskyldighet till kronan för fel­aktigheter, som han under sin tjänst begått på grund av bristande kännedom om gällande föreskrifter. Därest denna princip vore riktig skulle värnplik­tig personal av ifrågavarande kategori vara hårdare betungad än flertalet andra medborgare. Den till den värnpliktige utgående lönen stöde icke i nå­gon som helst rimlig proportion till det ekonomiska ansvar befattningen med­förde.

Arméförvaltningens civila departement har i sitt yttrande huvudsakligen behandlat krigskassörens ställning.

187

Marinförvaltningen har anfört:Den av Penser framställda frågan och vad i övrigt i ämnet anförts torde

väl närmast avse spörsmålet, huruvida det s. k. redogörareansvaret skulle i hela sin utsträckning utan några som helst modifikationer även åvila värn­pliktig redogörarepersonal. Nu gällande rätt torde icke tillstädja någon lätt­nad i ansvaret för den kategori redogörare, varom nu vore fråga. Det kunde dock icke anses vara med rättsmedvetandet överensstämmande att låta redo- görareansvar i sin fulla utsträckning utkrävas av denna personal. För att en ändring härutinnan skulle kunna ske syntes det vara nödvändigt att sa­ken reglerades genom särskild föreskrift. Närmast till hands torde ligga att reglera frågan så, att ansvarigheten utmättes efter förhållandena i varje sär­skilt fall. Därest en regel av i huvudsak sådant innehåll komme till stånd, borde den få tillämpas icke blott av de i anmärkningsmål dömande myndig­heterna utan även av vederbörande revision.

Yttrandet från flygförvaltningens kameralexpedition innehåller bland annat:

Beträffande frågan örn värnpliktig intendents ansvarighet för av honom meddelat beslut i krigskassaärenden finge kameralexpeditionen hänvisa lill föreskriften i § 11 allmänt krigsförvaltningsreglemente enligt vilket den som fattat beslut i krigsförvaltningsärende, vartill enligt § 2 även hänfördes krigs­kassaärende, vöre för beslutet ensam ansvarig. En värnpliktig biträdande in­tendent vore följaktligen för av honom fattade uibetalningsbeslut underkas­tad samma redogörareansvar, som åvilade en intendent i officersställning (kapten) vid flygvapnets fredsförbund. Det stora ekonomiska ansvar som så­lunda komme att läggas på dessa värnpliktiga intendenter motiverade att des­sa, i likhet med vad som skett vid armén, erhölle den tjänsteställning som beträffande dem förutsatts i flygvapnets konstitueringsbestämmelser (fänriks tjänsteställning). Då de till intendenturtjänst uttagna värnpliktiga i motsats till fast anställd intendenturpersonal saknade praktisk erfarenhet i militär kassatjänst, borde befattningarna såsom biträdande intendenter i största möj­liga utsträckning bliva tillsatta med i reserven anställd personal.

Flygförvaltningen har yttrat:Den omständigheten att flygvapnet vore under uppsättning inverkade i frå­

ga om personaltillgången på sådant sätt, att värnpliktiga särskilt utbildade in­tendenter i relativt stor utsträckning måst tagas i anspråk för beklädande av befattningar såsom chef för krigskassaavdelning. Härför erfordrades att de konstituerades till officers tjänstegrad. En sålunda konstituerad intendent hade det åliggande och den befogenhet i fråga om avlöningsutbetalningar sorn tillkomme krigskassamyndighet. Vad beträffade krigskassör måste vid flygvapnet sådan befattning i regel besättas med värnpliktig som fått där- lbr lämpad utbildning. Krigskassörens ansvar hade avseende å anförtrodda medel och räkenskapsföringen. Såsom kameralexpeditionen påpekat vore en­ligt krigsförvaltningsreglemcntet den som fattat beslut i krigskassaärende för beslutet ensam ansvarig. Vad beträffade tillämpning av de utbetalningsdirek- ! i v som avlöningsreglementena innehölle utkrävdes ansvaret vid vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet enligt 130 § strafflagen för krigs­makten, vilket lagrum gällde även värnpliktig intendent, och beträffande skadestånd enligt allmän lag. Därutöver ifrågakomme tillämpning av det så kallade redogörareansvaret. Det saknades även i sistnämnda hänseende för­fattningsenligt stöd för att skilja mellan värnpliktig och fast anställd inten-

188

denturofficer. Redogörareansvaret härflötc av en sedvanerätt, som vore för­ankrad i långvarig, obruten domstolspraxis i anmärkningsmål. Det kunde anses innebära att redogöraren vore ålagd garanti för att hans utbetalningar vore författningsenligt riktiga. Att märka vore emellertid att detta institut numera knappast vore buret av allmänna rättsmedvetandet. Med hänsyn till reglementsväsendets omfattning och de värnpliktiga intendenternas bristande rutin vore det för rättskänslan synnerligen stötande att ålägga sådan inten­dent det garantiansvar för vidtagna åtgärders riktighet som ålåge redogörare i allmänhet. En lindring i ansvarsskyldigheten torde emellertid med hänsyn till de i praxis följda grunderna icke kunna åvägabringas med mindre än att uttryckligt stadgande därom gåves. Även örn det i förevarande sammanhang torde böra lämnas å sido, huruvida grundvalarna för redogörareansvaret i allmänhet borde rubbas, torde det förtjäna övervägas örn icke en sådan lind­ring borde komma till stånd även för annan personal än den, varom när­mast vore fråga, nämligen för krigsförvaltnings- och krigskassamyndig­heter i allmänhet. Det finge nämligen anses Hega i sakens natur alt dessa myndigheter i allmänhet utövade sin verksamhet under förhållanden, som komrne ett obetingat utkrävande av redogörareansvaret att synas synnerligen obilligt. Ett stadgande i ämnet skulle således med fördel kunna anknytas till 11 § i allmänt krigsförvaltningsreglemente. Vad beträffade innehållet i ett stadgande i ovan angivet syfte vore det emellertid säkert att gå för långt, örn ansvaret begränsades till kriminellt skadeståndsansvar. Det riktiga syntes vara alt tillämpa obligationsrättsliga grunder såsom exempelvis vid sysslo- mannaskap. Utginge man därifrån syntes åt stadgandet kunna givas unge­färligen sådan avfattning, att den som fattat beslut i krigsförvaltningsären- de icke ådroge sig ersättningsskyldighet, därest han handlat med all den om­sorg och aktsamhet som under omständigheterna skäligen kunnat fordras. Flygförvaltningen finge med åberopande härav uttala önskvärdheten av att en föreskrift utverkades av den nu angivna innebörden.

Det av generalintendenten avgivna utlåtandet innehåller:På intendenter vid staber och förband ställdes stora krav. De måste äga

förmåga att på ett praktiskt och ekonomiskt sätt kunna, allt efter lägets väx­lingar, ombesörja den för truppens krigsduglighet och välbefinnande så vik­tiga intendenturtjänsten. Men därjämte krävdes av dem en icke obetydlig förmåga att tolka och tillämpa gällande författningar och instruktioner, bland annat beträffande avlöning och kassatjänst. Man mäste giva Pensel- rätt däruti, att den avlöning en värnpliktig intendent hade att uppbära illa stämde överens med det ansvar som pålades honom. I många fall hade del mött svårigheter att erhålla lämpliga personer för dylika befattningar. Från och med den 1 april 1940 verkställdes emellertid placeringen av bland annat intendenter vid landstormen centralt av generalintendenten. På grund härav hade det nu varit möjligt att med utnyttjande av befintliga personalöverskott inom vissa områden i flertalet av dessa befattningar placera i fredstid konsti­tuerade landstormsofficerare. Den utbildning dessa officerare meddelats lik­som ock den avlöning de hade att uppbära motiverade icke någon olikhet beträffande befogenhet och ansvar jämfört med annan fast anställd inten- denturpersonal. Generalintendenten ansåge det emellertid uteslutet alt någon åtskillnad beträffande ansvarsskyldigheten gjordes mellan de olika grup­perna av intendenturpersonal. Det kunde i detta sammanhang framhållas, att de vid fältförbanden ur linjen placerade intendenturofficerarna till stor del utgjordes av unga reservofficerare, under det att landstormsintendenterna nått mogen ålder och oftast ansvarsfulla poster inom civil verksamhet.

189

I sin påminnelseskrift har Penser anfört bland annat:Vad spörsmålet om värnpliktig personals ansvar i krigskassaärenden be­

träffade hade detsamma otvivelaktigt för närvarande berövats en del av sin aktualitet, sedan placeringen av intendenter vid landstormen numera skedde centralt av generalintendenten och förhållandevis kompetent personal tagits i anspråk. Men dels torde en del frågor om den tidigare fungerande persona­lens ersättningsskyldighet ännu vara oavgjorda och dels torde ersättnings- spörsmålet åter bliva aktuellt i den mån värnpliktig personal vid ett för lan­del mera skärpt läge ånyo måste tagas i anspråk för befattningar varom här vore fråga. I detta sammanhang ville Penser framhålla några synpunkter i anledning av de yttranden som avgivits av myndigheterna. Med sin skrivelse hade Penser närmast avsett redogörareansvaret till den del detta kunde for­muleras så att det innebure, alt redogöraren -— i ifrågavarande fall den värnpliktige intendenten i hans egenskap av chef för krigskassaavdelning — vöre ålagd garanti för att hans utbetalningar vore riktiga. Härvid vore att märka att intendenten, som jämlikt 10 § 1 mom. allmänt krigsförvaltnings- reglemente meddelade beslut beträffande krigskassaärenden, regelmässigt jäm­likt 3 § 3 mom. samma reglemente torde av vederbörande chef i dennes egenskap av krigsförvaltningsmyndighet bemyndigas att meddela beslut jäm­väl i egentliga krigsförvaltningsärenden i vad de avsåge dispositioner av medel. En annan ordning torde knappast stå till buds; vederbörande chefs möjlighet att ägna sig åt andra och viktigare uppgifter skulle annars bliva hårt beskuren. Den värnpliktige intendenten hade sålunda att meddela beslut av vilka en del rörde annat än avlöningsfrågor, och hans kunskap om gäl­lande författningar borde sålunda vara betydande om han skulle undgå att fela. Redan den under fredstid fungerande intendentens syssla torde vara allt annat än avundsvärd med hänsyn till redogörareansvaret, vilket givetvis växte i proportion till den ökade mängd författningar som tillkommo med hänsyn till tidsläget. I varje fall kunde det rådande systemet icke stimulera intendenten att i tveksamma fall fatta snabba beslut, ehuru detta kunde vara önskvärt. Ilan måste betänka sig både en och två gånger och kanske ibland, då någon aktuell bestämmelse vore svår att tolka, sianna vid ett avslagsbe- slut för att få prejudikat, ehuru ett sådant beslut b jode honom emot. Insti­tutet redogörareansvar torde också, som flygförvaltningen förmenade, knap­past vara buret av allmänna rättsmedvetandet. Men vad anginge den an­ställde intendenten funnes åtminstone ett, enligt Pensers förmenande visser­ligen svagt, teoretiskt försvar för det honom åvilande ansvaret: han hade åsyftat att erhålla sin syssla och därmed förklarat sig införstådd med de med sysslan förenade förmånerna och skyldigheterna. När det gällde värn­pliktig personal läge frågan annorlunda till. Penser ville livligt understryka marinförvaltningens uttalande, att det icke kunde anses vara med rättsmed­vetandet överensstämmande, att låta redogörareansvaret i sin fulla utsträck­ning utkrävas av värnpliktig personal. Marinförvaltningens lösning, att an­svarigheten borde utmätas efter förhållandena i varje särskilt fall, vore värd allt beaktande liksom flygförvaltningens uttalande örn önskvärdheten av en föreskrift av sådan innebörd, att den sorn fattat beslut i krigsförvalt- ningsärende icke ådroge sig ersättningsskyldighet, därest han handlat med all den omsorg och aktsamhet som under omständigheterna kunnat fordras. A andra sidan vore generalintendentens betänklighet mot åtskillnad beträf­fande ansvarsskyldighelen mellan de olika kategorierna av intendenturper- sonal fullt förståelig. Fråga vore örn icke institutet redogörareansvar borde i hela sin vidd bliva föremål för en omprövning för vinnande av en ordning som åtminstone under krig vore mera lämpad för det praktiska livets krav

190

än den nuvarande. Enligt Pensers förmenande borde i detta sammanhang starkt betonas, att redogörareansvaret för militär myndighets vidkommande icke blott direkt ofta innebure en orättvisa för intendenten utan också, vilket vore viktigare att beakta, indirekt medförde svårare konsekvenser. Vetskapen om formalismen vid redogörareansvarets utkrävande måste vara ett moment, ägnat att verka hämmande på intendentens initiativ, och en allmän tendens att söka undvika att taga ansvar gjorde sig gällande både hos honom och. överordnade myndigheter. Under krigsförhållanden måste en sådan tendens vara farlig.

Statskontoret, som förutsatt att det till ämbetsverket hänskjuta spörs­målet endast avsåge den ersättningsskyldighet som i samband med den ka­merala revisionen kunde åläggas en redogörare, har i sitt utlåtande anfört:

Statskontoret delade i stort sett den uppfattning, varåt marinförvaltningen givit uttryck i sitt yttrande. Det måste emellertid framhållas, att utkrävande av gällande, huvudsakligen på sedvanerättslig väg utformade redogörarean- svar kunde leda till obilliga resultat icke endast då värnpliktiga tjänstgjorde såsom intendenter och dylikt utan i alla de fall då tvingande omständigheter medförde att personal utan erforderlig utbildning och erfarenhet placerades på redogörarebefattning. Även under normala förhållanden torde emellertid redogörareansvaret ofta drabba vederbörande alltför hårt, vilket framginge därav att Kungl. Majit i stor utsträckning av nåd medgivit befrielse från i an­märkningsmål ålagd ersättningsskyldighet. Statskontoret funne fördenskull påkallat att, i anslutning till vad marinförvaltningen föreslagit, ett allmänt övervägande komme till stånd i syfte att bereda såväl reviderande som i an­märkningsmål dömande myndigheter möjlighet att taga hänsyn till i de sär­skilda fallen föreliggande omständigheter.

Riksräkenskapsverket har i sitt utlåtande till en början erinrat örn ett av ämbetsverket den 13 april 1939 till statsrådet och chefen för finansdeparte­mentet avgivet utlåtande i anledning av en inom riksdagens första kammare av professorn N. Herlitz framställd interpellation, i vilket utlåtande riksrä­kenskapsverket närmare utvecklat sina synpunkter på frågan örn redogörare­ansvarets rättsliga innehåll och i vilka hänseenden åtgärder skulle kunna vid­tagas i syfte att till redogörarens förmån modifiera detta ansvar. I anslut­ning därtill har riksräkenskapsverket vidare anfört:

Ämbetsverket ansåge sig av principiella skäl förhindrat att nu förorda en inskränkning eller ett upphävande av redogörareansvaret vare sig enbart för de värnpliktiga redogörare som Penser närmast åsyftade eller för krigsförvalt- nings- och krigskassamyndigheter i allmänhet såsom flygförvaltningen del­vis ifrågasatt. I fråga örn redogörareansvaret borde sålunda för befattnings­havare vid krigsförvaltnings- och krigskassamyndigheter enahanda regler gälla som för andra statens befattningshavare, vilka anförtrotts uppdrag el­ler befattning varmed dylikt ansvar följer. Därest ersättningsskyldighet på grund av ett med befattning som intendent eller krigskassör förenat redo- görareansvar av vederbörande revisionsmyndighet ansåges böra utkrävas, torde värnpliktig innehavare av dylik befattning icke i vidare mån än annan hos statlig myndighet anställd befattningshavare kunna få åberopa bristande kännedom örn gällande föreskrifter som stöd för befrielse från återbetalnings- skyldighet. Örn riksräkenskapsverket sålunda ansåge sig icke kunna förorda införandet av särskilda undantagsbestämmelser för de militära förvaltnings- och kassamyndigheterna i fråga örn det ansvar, vilket skulle åvila dem för

191

vidtagna ekonomiska dispositioner av olika slag, ville riksräkenskapsverket likväl icke förneka, att förvaltningsarbetet för dessa myndigheter under den gångna tiden av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobili­sering varit synnerligen krävande och måst utföras under utomordentligt på­frestande förhållanden, vartill otvivelaktigt särskild hänsyn borde tagas vid utdömande i anmärkningsväg av ersättningsskyldighet. Bortsett från den hän­syn lill förhållandena i det särskilda fallet, som torde böra tagas vid faststäl­landet av ersättningsskyldighet under nu rådande förhållanden av befatt­ningshavare hos militära myndigheter, ansåge riksräkenskapsverket att lätt­nader i redogörareansvaret, särskilt vad anginge de värnpliktiga redogörarna, borde kunna åstadkommas främst genom vissa organisatoriska åtgärder. Det måste givetvis framstå som ett önskemål att, såvitt möjligt vore, endast fullt kvalificerade krafter utnyttjades i befattningar som intendenter och krigs- kassörer. Då det torde vara omöjligt att under krigsförhållanden erhålla till­räcklig personal med dylika kvalifikationer, ansåge riksräkenskapsverket att nian i första hand borde söka centralisera alla större utbetalningsärenden till militära förvaltningsenheter, som organiserats redan i fredstid och där med förvaltningsgöromålen erfarna och kvalificerade arbetskrafter funnes att till­gå. En allmän översyn av utbetalningsväsendets handhavande och organisa­tion vid de olika försvarsgrenarna skulle enligt riksräkenskapsverkets upp­fattning sannolikt visa, att vad utbetalningsärenden anginge dessa i långt större utsträckning än hittills varit fallet borde kunna omhänderhavas av de ursprungliga fredsorganisationerna. Riksräkenskapsverket åsyftade härmed främst, att de i fredstid organiserade kassaförvaltningarna och jämväl de cen­trala förvaltningsmyndigheterna borde kunna i långt större utsträckning än hittills varit fallet ombesörja utbetalningar jämväl för de s. k. fältförbandens räkning. Under åberopande av vad ovan anförts funne riksräkenskapsverket de anförda klagomålen ej böra föranleda annan åtgärd än att närmare utred­ning verkställdes om och i vad mån genom omläggning i organisatoriskt hän­seende av utbetalningsväsendet vid de olika försvarsgrenarna en sådan kon­centration av detsamma skulle kunna vinnas, att okvalificerad personal för framtiden ej behövde tagas i anspråk för förvaltnings- och kassagöromål i den utsträckning hittills ägt ruin.

Spörsmålet örn rättslig reglering av redogörareansvaret har förut upptagits lill behandling. Sålunda framlade militieombudsmannen i skrivelse den 12 november 1931 detta spörsmål för statsrådet och chefen för finansdeparte­mentet (ämbetsberättelsen 1932 s. 244). Militieombudsmannen anförde att frå­gan vore värd att bliva föremål för en noggrann utredning och hemställde örn överlämnande av viss av militieombudsmannen införskaffad utredning till statens organisationsnämnd för dess behandling. Spörsmålet kom emellertid icke att upptagas av organisationsnämnden.

I en vid 1939 års lagtima riksdag i första kammaren till statsrådet och che­fen för finansdepartementet av professorn N. Herlitz framställd, förut berörd interpellation (första kammarens proh nr 1 b s. 23) frågade denne örn departe­mentschefen uppmärksammat att statens redogörare och andra tjänstemän i anmärkningsväg drabbades av ett mången gång alltför hårt ansvar och örn departementschefen vore villig att vidtaga åtgärder för åstadkommande av en rättslig reglering av detta ansvar, vilken bättre än nu gällande ordning överensstämde med rättvisans krav. I sitt svar på interpellationen (första kammarens prat. nr 36 s. 1) uttalade departementschefen, vilken såsom förut

192

angivits inhämtat yttrande av riksräkenskapsverket, att frågan om redo- görareansvarets omfattning och utformning syntes förtjänt av fortsatt allvar­ligt övervägande men att med hänsyn tili de vanskligheter varmed en om­läggning av grunderna för nu gällande system vore förbunden resultatet av smärre reformer i av riksräkenskapsverket angivna hänseenden borde avvak­tas innan frågan örn en mera genomgripande rättslig omreglering av redo- görareansvaret upptoges till avgörande.

Då den av Penser väckta frågan särskilt hänför sig till krigsförvaltningen äro de grundläggande föreskrifterna rörande denna förvaltning av intresse i ärendet. Det allmänna krigsförvaltningsreglementet av den 31 augusti 1939 innehåller följande bestämmelser. Med krigsförvaltning förstås handlägg­ning av ärenden av teknisk och ekonomisk natur, sammanhängande med underhållstjänsten eller eljest berörande de mobiliserade delarna av krigs­makten (krigsförvaltningsärenden). Vad i reglementet stadgas gäller dock, därest Kungl. Majit därom särskilt förordnar, även för de vid förstärkt för­svarsberedskap organiserade förband. Krigsförvaltningen skall så ledas och handhavas, att den tjänar till ett underlättande av krigföringen. Den bör utmärkas av förutseende, plaijmässighet och god hushållning. Av alla dem det vederbör skall effektiv kontroll härutinnan utövas inom krigsförvaltning- ens särskilda grenar (§ 1 mom. 1 och 2). Krigsförvaltningsärendena utgöras av: a) egentliga krigsförvaltningsärenden, varmed förstås tekniska och eko­nomiska ärenden angående åtgärder för tillgodoseende av krigsmaktens be­hov av för tjänsten i krig erforderlig materiel och andra förnödenheter, för­läggning, transporter, sjuk- och veterinärvård m. m. ävensom angående bygg­nader och anläggningar, samt b) krigskassaärenden, varmed förstås ärenden angående avlöning och övriga kontanta förmåner samt kassa-, räkenskaps- och medelsredovisningsväsendet i krig (§ 2). Krigsförvaltningsmyndigheter äro vissa i reglementet särskilt angivna befälhavare. Då ärendenas ända­målsenliga handläggning det kräver, må krigsförvaltningsmyndighet bemyn­diga viss underställd personal att i erforderlig utsträckning besluta och hand­la med samma befogenhet som eljest tillkommer myndigheten själv (§ 3 mom. 3). Krigskassamyndigheter äro bland andra regementsintendenter och andra befattningshavare, som äro chefer för krigskassaavdelningar (§ 3 mom. 4). Beslut innefattande disposition av medel meddelas av följande myndigheter, nämligen beträffande egentligt krigsförvaltningsärende av ve­derbörande krigsförvaltningsmyndighet eller av den, som jämlikt § 3 mom. 3 i nämnda myndighets ställe fattar beslut; samt beträffande krigskassaärende av vederbörande krigskassamyndighet (§ 10 mom. 1). Den som fattat beslut i krigsförvaltningsärende är för beslutet ensam ansvarig. Angående ansvarig­het för central myndighets beslut gäller dock vad därom är särskilt stadgat (§11). — I krigskassareglementet av den 19 maj 1939 stadgas bland annat följande. Krigskassaavdelning anordnas vid stab, regemente och annat lägre förband, där enligt krigsorganisationen såväl intendenturofficer som krigs­kassör ingå. Krigskassaavdelningen utgöres av vederbörande intendent eller annan särskilt angiven intendenturofficer såsom chef jämte en krigskassör,

193

biträdd av den personal som i övrigt härför avses (5 § 1 inom.). Chef för krigskassaavdelning är ansvarig för att ärendena inom avdelningen handha­vas enligt gällande föreskrifter och äger att i detta hänseende meddela de närmare bestämmelser som finnas erforderliga (10 § 1 morn.). Till grund för varje utbetalning eller omföringsåtgärd skall ligga ett anordningsbeslut, un­derskrivet av någon av dem som jämlikt allmänt krigsförvaltningsreglemente äro därtill behöriga. Krigskassör är pliktig att vägra utbetalning som icke grundar sig på behörigt anordningsbeslut (15 § 1 och 3 morn.).

Sedan gammalt har ett särskilt ansvar, det så kallade redogörareansvaret, ansetts åvila sådana statstjänstemän vilka ha hand om kronans uppbörd och förvaltningen av dess medel. Den reella innebörden av redogörareansvaret synes, såvitt angår utbetalningarna, kunna uttryckas så, att redogöraren i för­hållande till kronan bär ansvar för att utbetalningarna äro riktiga. Sin ut­formning har redogörareansvaret erhållit genom praxis hos de myndigheter som döma i anmärkningsmål. Någon verklig klarhet rörande den rättsliga grunden till redogörarnas ansvar har icke vunnits vare sig genom denna praxis eller på annat sätt. Ersättningsskyldighet på grund av oriktig utbe­talning är icke beroende av huruvida tjänstefel kan läggas redogöraren till last. Den felaktiga utbetalningen kan exempelvis ha stått i överensstämmelse med stadgad, av de reviderande myndigheterna tidigare godkänd tolkning av författningarna, eller ha föranletts därav att annan tjänsteman lämnat oriktiga uppgifter rörande sådana förhållanden, att redogöraren icke ens haft anledning till misstanke beträffande uppgifternas tillförlitlighet. Redo­görareansvaret kan sålunda icke uppfattas som en på tjänstefel grundad ska- deståndsskyldighet. I fall då intet tjänstefel föreligger torde man ej heller genom att tillämpa reglerna om sysslomans skyldighet att svara för skada som han genom försummelse vållar sin huvudman erhålla någon bärande grund för redogörareansvaret. 1 praktiken torde det nämligen vara svårt att finna försummelser av den natur, att de för en syssloman skulle medföra er- sättningsplikt i förhållande till huvudmannen men för en statstjänsteman icke innebära tjänstefel. Det har gjorts gällande, att grunden till redogörarnas er­sättningsskyldighet vore att söka i själva tjänsteförhållandet mellan staten och redogöraren; den som åtoge sig en redogörares befattning måste vara be­redd att bära de risker som vore förenade med densamma. Denna tanke­gång synes ha kommit till uttryck i ett utlåtande som arméförvaltningens civila departement den 28 maj 1930 i förut berörda ärende avgivit till mili- tieombudsmannen. Samma tanke torde även kunna uttryckas så, att redo­göraren åtagit sig garanti för att hans utbetalningar äro riktiga. Vid första påseendet kan det förefalla som örn denna garantisynpunkt skulle äga sitt berättigande. Emellertid torde det ligga i begreppet garanti att ansvaret skal! kunna föras tillbaka på ett åtagande från den ansvariges egen sida. Efter­som, på sätt i ärendet framhållits, redogörareansvar utkräves jämväl av per­sonal som utan egen ansökning förordnats å redogörarebefattning och för vars del det sålunda ej kan bli fråga örn något åtagande utan endast örn ett åläggande från kronans sida, synes icke heller garantisynpunkten leda fram

1.'!—M8701. Militieombudsmannens ömhet åborätt else.

194

till en tillfredsställande förklaring av det speciella redogörareansvaret. Någon annan grund för detta ansvar än ett ensidigt åläggande från statsmakternas sida torde icke stå att finna.

I förut nämnda skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartemen­tet gav militieombudsmannen uttryck åt den uppfattningen, att ansvarsskyl- digheten för statens redogörare sträckte sig längre än som vore förenligt med billighet och rättvisa. Den nu verkställda utredningen synes bekräfta riktig­heten av detta omdöme. Utan närmare ingående på spörsmålet i hela dess vidd skall här till behandling upptagas vissa frågor som äro av särskilt in­tresse för krigsförvaltnings- och krigskassamyndigheternas redogörareansvar.

Med anledning av riksräkenskapsverkets uttalanden angående möjligheter­na att genom organisatoriska förändringar åstadkomma lättnader i redogö­rareansvaret för vissa militära befattningshavare må till en början följande erinringar göras. Man torde ha att räkna med att en mobilisering regelmäs­sigt måste medföra en betydande ansvällning av de militära förvaltningsären­dena och därmed även av förvaltningsapparaten. Även om de nämnda ären­dena i största utsträckning skulle anförtros åt de i fredstid organiserade kas­saförvaltningarna eller åt de centrala förvaltningsmyndigheterna, måste där­för ny och otränad arbetskraft tagas i anspråk. Mobiliseringen torde också själv sätta en viss gräns för den omfattning i vilken de nyssnämnda myndig­heterna kunna anlitas; fältförbanden få givetvis icke vara alltför beroende av däri icke ingående myndigheter. Man äger icke heller förutsätta att freds- tidsorganisationen under krig skall arbeta helt ostört. Det läge under vilket krigsförvaltningsapparaten är avsedd att fungera får med andra ord sagt icke identifieras med de nu rådande förhållandena. Med beaktande härav torde man böra utgå från att vid mobilisering värnpliktig personal måste tagas i anspråk för befattningar inom krigsförvaltningen med vilka redogörareansvar är förenat. I fråga om försvarsområdesintendenterna och andra intendenter bör det särskilt framhållas, att vederbörande befälhavare med hänsyn till sin stora arbetsbörda ofta torde vara nödsakad att jämlikt § 3 mom. 3 i det allmänna krigsförvaltningsreglementet förordna intendenten att besluta oeh handla i sitt ställe. Att intendenten kommer att fungera som krigsförvaltnings- myndigliet kan därför bli ett vanligt förhållande.

Vad värnpliktig personal beträffar torde redogörareansvaret framstå så­som särskilt obilligt. Denna personal tages i anspråk med stöd av värnplikts­lagen och någon annan grund för redogörareansvaret än värnpliktslagens be­stämmelser torde därför icke finnas. Det måste emellertid betecknas såsom oegentligt att plikten att värna landet skall kunna i sig innefatta en plikt att bära ett av tjänstefel oberoende ekonomiskt ansvar för oriktig användning av statsmedel. Ehuru desamma kanske icke äro av principiell betydelse böra ytterligare två omständigheter i detta sammanhang understrykas. Den ena är att den värnpliktiga intendenturpersonalens utbildning eller rutin icke till­närmelsevis motsvarar de ordinarie befattningshavarnas. Den andra är att statsmakterna icke tillerkänt dessa värnpliktiga vederlag i lön för det dem ålagda redogörareansvaret.

195

Beträffande alla krigsförvaltningsmyndigheter bör en särskild sida av re- dogörareansvaret närmare uppmärksammas, nämligen dess verkningar å befattningshavarnas handlande. Den noggrannhet och försiktighet i ekono­miska ting, som redogörareansvaret är ägnat att framtvinga, är i krig lika väl som i fredstid av värde för statsverket. Under fältförhållanden torde dock tillgodoseendet av truppens behov och underlättandet av krigföringen i många lägen spela en så dominerande roll att ett alltför ängsligt bevakan­de av de ekonomiska intressena kan åstadkomma mera skada än nytta. Systemet sådant det i fredstid utformats synes nämligen lätt kunna leda till en brist på initiativ och en obenägenhet att taga ansvar, vilka kunna vara farliga även när det gäller förvaltande myndigheter. Redogörareansvaret rymmer en byråkratisk formalism som passar illa under krigsförhållan- den.

Det är givetvis mycket vanskligt att med ledning av den verkställda ut­redningen angiva riktlinjer för en önskvärd reform. Tydligt är dock att frå­gan om redogörareansvarets upphävande är så komplicerad och omfattande att det icke är möjligt att utan ytterligare undersökningar taga ställning till densamma. Kraven, att omfattningen och utformningen av redogörare­ansvaret skola ägnas uppmärksamhet samt att vissa militära befattnings­havare skola skyddas mot uppenbart obilliga konsekvenser av det rådande systemet, framstå emellertid såsom fullt berättigade. Att härvidlag lita en­bart till den hittills brukade metoden, att Konungen på ansökan ’av nåd’ eftergiver ersättningsskyldighet, är föga tilltalande. Nåd förutsätter ju skuld och därför är det för en samvetsgrann redogörare förödmjukande att be­höva gå nådevägen för att undgå de uppenbara orättvisor som kunna följa av det honom ålagda ansvaret.

Det ligger nära till hands alt göra en jämförelse med de regler som på det militära området gälla för skadestånd på grund av begångna förseelser. Genom uttryckliga lagbestämmelser (33 § 4 mom. strafflagen för krigs­makten; lag den 7 mars 1929) äro vissa krigsmän i angivna fall skyddade mot skadeståndskrav, ehuru de gjort sig skyldiga till försummelser vilka bedömas såsom tjänstefel. Grunderna för denna undantagslagstiftning äro, att man önskat förebygga att en påföljd skulle inträda som stöde i uppen­bart missförhållande till förseelsen samt att militära befälhavares handlings­kraft skulle förlamas av tanken på ekonomiskt ansvar. Såsom förut an­tytts torde motsvarande synpunkter, om de också ej ha samma betydelse, kulina läggas på felaktiga åtgärder från krigsförvaltningsmyndigheters sida vare sig felet är att beteckna som förseelse eller icke.

Enligt instruktionerna flir statens affärsdrivande verk är redogörarnas an­svar i viss mån uppmjukat. Sålunda föreskrives det i instruktionen för vat­tenfallsstyrelsen (54 § 1 morn.), ali åtgärd mot vilken anmärkning fram­ställts skall bedömas nied hänsyn i främsta rummet till dess lämplighet, och den granskande myndigheten ina, även i fall då anmärkt åtgärd belin- nes författningsstridig, nied avseende å särskilda omständigheter i ärendet kulina befria vederbörande redogörare från ersättningsskyldighet. Liknan­

196

de föreskrifter återfinnas i instruktionerna för övriga affärsdrivande verk. Häremot svarar en bestämmelse i instruktionen för kammarrätten (§ 17), att om anmärkning som framställts mot statens affärsdrivande verks räken­skap eller förvaltning prövas vara lagligen grundad, men den anmärkta åtgärden finnes lia varit ur det allmännas synpunkt gagnelig eller skälig eller örn eljest synnerliga skäl föreligga, ersättningsanspråket må eftergivas. En nära motsvarighet till sistnämnda stadgande finnes i instruktionen för riksräkenskapsverket. Sålunda stadgas i § 21 mom. 2 i denna instruktion, att om anmärkning prövas vara lagligen grundad, men den anmärkta åt­gärden finnes ha varit ur det allmännas synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest särskilda skäl föreligga, ersättningsanspråket må eftergivas. Riks­räkenskapsverket må vidare enligt föreskrift i samma paragrafs första mo­ment låta en sak förfalla därest anmärkning rör sig om belopp av ringa storlek eller ärendets fortsatta handläggning anses vålla mera arbete och kostnad än som motsvarar det belopp varom fråga är. Hos arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen finnas specialrevisioner för gransk­ningen av såväl dessa ämbetsverks egna som de underlydande förvaltning­arnas räkenskaper. Instruktionerna för sistnämnda tre ämbetsverk inne­hålla inga särskilda bestämmelser örn. uppmjukning eller mildring av redo- görareansvaret.

Då handlingarna i ärendet synas innehålla beaktansvärda synpunkter på frågan om en omreglering av redogörareansvaret har jag med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktionen velat hos Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende för den åtgärd vartill Eders Kungl. Majit må finna anledning. Goda skäl synas tala för att, i avvaktan på mera ingripande åtgärder, de myndigheter som granska militära redogörares räkenskaper böra erhålla vidgade möjligheter att eftergiva kronans ersätt­ningsanspråk. »

8. Angående befattningen som arbetsofficer vid försvarsväsendets kemiskaanstalt.

Den 29 maj 1941 avlät militieombudsmannen följande skrivelse till Ko­nungen:

»Sedan det gjorts gällande att vissa missförhållanden skulle råda vid gas­maskfabriken i Åker har sedan juni 1939 utredning därom pågått genom min försorg. Utredningen har föranlett anställande av åtal mot styresmannen för försvarsväsendets kemiska anstalt majoren T. Schmidt och fabrikschefen i Åker ingenjören Erwin Engel. Under utredningen hava jämväl berörts de omständigheter under vilka förordnandet för kaptenen Peter Stein såsom ar­betsofficer vid försvarsväsendets kemiska anstalt upphört från och med den 1 juli 1940. Resultatet av utredningen framgår av bifogade sammanställ­ning, till vilken hänvisas.1

1 Här utelämnad. Åtgärder ha blivit vidtagna för rättelse av de ifrågavarande missförhål­landena.

197

Enligt den för försvarsväsendets kemiska anstalt gällande provisoriska instruktionen skall vid anstalten finnas en arbetsofficer. Arbetsofficeren, som skall äga kännedom örn de med anstaltens verksamhet sammanhängande frågorna, särskilt i vad rör gasskyddsmaterielens konstruktion och praktiska användning, förordnas av Kungl. Majit på förslag av arméförvaltningens tygdepartement. I den för arbetsofficeren utfärdade instruktionen föreskri- ves bland annat, att arbetsofficeren skall följa utvecklingen av de militära stridsgas- och gasskyddsfrågorna samt i samarbete med anstaltens övriga personal tillse, att de resultat som vinnas vid försök eller annan verksam­het omsättas i militär tillämpning, samt föreslå de åtgärder, försök m. m. som erfordras för att föra de militära frågorna framåt, ävensom att han enligt direktiv skall verkställa besiktningar av tillverkad eller under tillverkning varande materiel, materielförråd m. m. samt föreslå de åtgärder, som anses erforderliga för att säkerställa att fullgod och ändamålsenlig materiel till- handahålles truppen.

Stein bär, efter genomgången särskild utbildning, innehaft förordnande som arbetsofficer under tiden den 1 juli 1938—den 1 juli 1940. Såsom an­ledning till att Stein icke föreslagits till förnyat förordnande efter sistnämn­da dag har åberopats, såväl av Steins närmaste chef, styresmannen vid an­stalten, som av generalfälttygmästaren, att samarbetet mellan Stein och an­staltens övriga personal icke varit gott. Av utredningen framgår att det i törsta hand varit mellan Stein samt fabrikschefen i Åker, ingenjören Erwin Engel, som misshälligheter uppstått. Någon annan anledning till dessa miss- hälligheter än att Stein velat utöva en viss tillsyn över gasmasktillverkning­en i Åker har ej blivit påvisad. Då det får anses styrkt, att allvarliga miss­förhållanden varit rådande vid gasmaskfabriken, mot vilka Stein varit skyl­dig att ingripa, synes det icke i någon mån kunna läggas Stein till last, att det brustit i samarbetet mellan Stein och Engel.

Såvitt utredningen visat har det i övrigt endast varit i förhållandet mellan Stein samt styresmannen, majoren Schmidt, som svårigheter yppat sig. Des­sa svårigheter synas i viss mån sammanhänga med Steins och Schmidts olika uppfattning om Engel. Av vad som senare blivit klarlagt framgår, att Steins förslag om tillsyn över gasmaskfabriken varit välgrundat och att Stein haft möjligheter att på detta område göra insatser till nytta för försvaret.I den sedermera utfärdade instruktionen för arbetsofficeren har denne också tillagts uppgifter av sådan natur. Vad Schmidt i övrigt lagt Stein till last har ej vunnit stöd av utredningen. Man torde emellertid ej kunna fastslå, att Stein helt varit utan skuld till det mindre goda samarbetet med Schmidt.

Det har vitsordats, även av Schmidt, att Stein inhämtat värdefulla kun­skaper i gasskyddsfrågor. Schmidt har i yttrande den 3 augusti 1940 ut­talat, att dessa erfarenheter torde väl behövas på andra platser inom armén, där de borde kunna komma försvaret bättre tillgodo än om Stein innehade den post för vilken han enligt Schmidts förmenande icke visat sig lämplig. Tydligt är att det ur försvarets egen synpunkt är angeläget, att då office­rare utbildats för specialuppgifter de sedan tagas i anspråk för dylika upp­

198

gifter och icke för vanlig trupptjänst. I .synnerhet under de nuvarande för­hållandena är misshushållning med tid och arbetskraft icke försvarlig. Miss­förhållandena bliva särskilt i ögonen fallande när, såsom i förevarande fall, det finnes ett så trängande behov av specialutbildad personal att en befattning vilken kräver särskild utbildning måste lämnas obesatt, medan samtidigt den därför användbara arbetskraften icke fullt utnyttjas. Att det vid tiden för Steins entledigande verkligen förelegat ett trängande behov av utbild­ning av officerare på gasskyddets område, framgår av handlingarna i ärendet.

Sedan Stein den 1 juli 1940 lämnat anstalten har han återinträtt i tjänst­göring vid sitt regemente. Befattningen som arbetsofficer vid anstalten har från sistnämnda dag till den 21 februari 1941 varit vakant. Man synes emellertid böra utgå från att befattningen inrättats därför att den varit behövlig, varför det också torde ligga i sakens natur, att avsaknaden av arbetsofficer vid anstalten varit till avbräck för verksamheten där. Enligt de i ärendet lämnade upplysningarna ha arbetsofficerens åligganden under vakanstiden uppdelats på icke mindre än nio särskilda befattningshavare. Härav torde man vara berättigad att draga den slutsatsen, att för försvaret ofördelaktiga verkningar vållats av Steins entledigande.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in­struktionen har jag härmed för Eders Kungl. Maj:t velat framföra dessa synpunkter för den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.»

Ärendet avgjordes den 12 december 1941 av Kungl. Majit, som därvid be­slöt att militieombudsmannens skrivelse skulle läggas till handlingarna.

S). Angående ändring av bestämmelserna i normalinstruktionen för polis­personal i fråga örn anställning vid polisväsendet av personal som varit

fast anställd vid marinen.

(Jfr även ämbetsberättelsen 1939 sid. 288 ff.)

Härom avlät militieombudsmannen den 18 mars 1941 följande skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet:* »Enligt den ursprungliga lydelsen av 22 § i normalinstruktion för polis­personal, fastställd av chefen för socialdepartementet den 12 december 1925, måste den, som varit fast anställd vid krigsmakten, för att kunna förordnas till extra poliskonstapel i stad som är skyldig att tillhandahålla reservpolis­personal eller i landstingsområde, hava genomgått ’i vederbörligt reglemente stadgade skolor och kurser för befordran vid armén till furir och vid flottan till underofficer av tredje graden’, samt, för att kunna förordnas till extra poliskonstapel (extra av tjänsten fullt sysselsatt fjärdingsman) i polisdistrikt som icke är skyldigt att tillhandahålla reservpolispersonal men där den ordi­

199

narie polispersonalen skall hava genomgått polisskola, hava genomgått ’korp- ralskola’. Med anledning av framställning från chefen för marinstaben fast­ställdes den 15 februari 1932 en ändring i normalinstruktionen i dessa delar såtillvida som det för nu ifrågavarande sökande uppställdes såsom villkor att de skulle hava genomgått ’i vederbörligt reglemente stadgade skolor och kur­ser för befordran vid armén till furir och vid marinen till korpral’ respektive 'vid armén korpralskola och vid marinen avkortad korpralskola'. Sedan jag i skrivelse den 26 mars 1938 framhållit att normalinstruktionen, för den hän­delse den skulle undergå revision, borde kompletteras med föreskrifter i fråga om den militära utbildningen beträffande sådana sökande som vore eller hade varit fast anställda vid flygvapnet, som utgjorde en självständig försvarsgren med egen utbildning av befäl, fastställdes den 2 december 1938 ändrad lydelse av bl. a. 22 § i instruktionen av innehåll att såsom villkor för de sökande uppställdes att de skulle hava genomgått ’i vederbörligt reglemente stadgade skolor och kurser för befordran vid armén eller flygvapnet till furir och vid marinen till korpral’ respektive 'vid armén eller flygvapnet korpralskola och vid marinen avkortad korpralskola’.

I en den 7 februari 1941 dagtecknad skrivelse har stadsliskalen och polis­chefen i Visby H. Ullman hemställt att jag måtte-vidtaga åtgärder för att normalinstruktionen måtte bliva så ändrad att den svarade mot det läge som uppkommit sedan benämningen korpral vid marinen ändrats till furir och uttrycket 'avkortad korpralskola’ icke längre vore tillämpligt. Ullman har därvid framhållit att det, bland annat vid utfärdandet av kungörelser om lediga polisbefattningar, vore av vikt för såväl polischeferna som polisaspi­ranterna, att de nuvarande militära uttrycken användes så att några missför­stånd beträffande kompetensvillkoren icke uppstode.

Uti infordrat den 17 februari 1941 dagtecknat yttrande har chefen för ma­rinen anfört:

Det ägde sin riktighet, att benämningen furir numera funnes införd vid ma­rinen, där den, såväl vid flottan som vid kustartilleriet såsom följd av 1940 års lagtima riksdags beslut angående nytt manskapsavlöningsreglemente in­trätt såsom benämning på fast anställt manskap, som genomgått fullständig underbefälsutbildning. Begreppet korpral vore emellertid icke slopat utan funnes alltjämt och betecknade manskap, som erhållit viss del av samma un­derbefälsutbildning. Korpral vid något av arméns eller flygvapnets förband motsvarades sålunda numera helt av korpral vid flottan eller kustartilleriet, på samma sätt som furir betecknade samma underbefälsgrad inom hela för- svarsväsendet. Enär bestämmelserna sålunda vöre helt nya, förmodades i betyg m. m. för sådan f. d. stamanställd personal, som för de närmaste åren kunde ifrågakomma att söka anställning vid polisväsendet, alltjämt före­komma uppgifter örn genomgången fullständig eller avkortad korpralskola, motsvarande vad som hädanefter borde benämnas lurirskola, respektive korp­ralskola. Med hänsyn härtill syntes det vara erforderligt att vid ändringen av bestämmelserna tills vidare införa en hänvisning till de tidigare förhållandena.

200

Chefen för marinen har vid sitt yttrande fogat följande förslag till ändring av 22 § i normalinstruktionen:

’22 §.

(För stad — — — för landstingsområde.)För att------------ polisdistriktet erfordras:att hava —------- antagas;att, om sökanden är eller varit fast anställd vid krigsmakten, hava genom­

gått i vederbörligt reglemente stadgade skolor och kurser för befordran till furir (vad marinen beträffar för befordran till korpral, därest underbefäls­utbildningen avslutats före den 1 juli 1940);

att, därest------------erforderlig allmänbildning.(För polisdistrikt------------ genomgått polisskola.)För att------- — polisdistriktet erfordras:att hava------------ pålitlighet;att, om sökanden är eller varit fast anställd vid krigsmakten, hava genom­

gått korpralskola (vad marinen beträffar avkortad korpralskola, därest ut­bildningen erhållits före den 1 juli 1940);

att, om------------erforderlig allmänbildning.(För polisdistrikt------------ i räkning.)’

Det synes mig uppenbart att en ändring av normalinstruktionen i de hän­seenden stadsfiskalen Ullman angivit är önskvärd. Den erforderliga änd­ringen av 22 § i instruktionen synes mig lämpligen kunna ske på sätt chefen för marinen föreslagit. Jag vill sålunda även biträda hans yrkande att sär­skilda bestämmelser skola finnas beträffande sådant underbefäl vid marinen, som avslutat sin underbefälsutbildning före den 1 juli 1940, då de nuva­rande benämningarna å underbefälsgraderna infördes. Det synes mig, bland annat just av det skäl som stadsfiskalen Ullman anfört, nämligen att det är av vikt att vid utfärdandet av kungörelser om lediga polisbefattningar de rätta militära benämningarna användas, lämpligast att, såsom chefen för ma­rinen också föreslagit, dessa särskilda bestämmelser infogas i instruktionens text och icke tillfogas efteråt såsom några övergångsbestämmelser.

Det sålunda anförda får jag härmed bringa till herr statsrådets kännedom för den åtgärd herr statsrådet må finna omständigheterna föranleda.»

•H

*

Med anledning av militieombudsmannens framställning fastställde departe­mentschefen den 23 april 1941 ändrad lydelse av instruktionen i enlighet med chefens för marinen ovan återgivna förslag.

201

10. Angående samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring.

Militieombudsmannen avlät den 21 juni 1941 en så lydande skrivelse till Konungen:

»Värnpliktslagen den 30 juni 1936 innehåller i § 27 bestämmelser angåen­de de värnpliktigas utbildningstid m. m., däribland föreskrifter angående det antal dagar de i fredstid skola tjänstgöra. Särskilda stadganden rörande in­kallelse vid krigstillfälle m. m. upptagas i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2. I det förstnämnda av dessa båda lagrum stadgas, att då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver, Konungen må, efter statsrådets hörande, till tjänst­göring inkalla beväringen eller de större eller mindre delar därav, som fin­nas behövliga. Det sistnämnda lagrummet innehåller motsvarande föreskrift beträffande inkallelse av landstormen.

Lagen den 12 juni 1925 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, upptager efter en år 1940 vidtagen ändring så­som § 1 följande bestämmelse:

Värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i den ordning värnpliktslagen föreskriver, må

a) därest hans samvetsbetänkligheter avse allenast tjänstgöring med va­pen, fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition, samt

b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje slag av militär tjänstgöring, i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning.

Vår första lag angående samvetsömma värnpliktiga tillkom år 1920 och var av provisorisk natur. År 1925 avlöstes den av den lag, vilken ännu gäl­ler. I båda dessa lagar upptogos endast bestämmelser rörande de samvets- ömmas tjänstgöring i fredstid och frågan om deras krigstjänstgöring berördes icke.

Beträffande längden av fredstjänstgöringen har man sökt avväga den så, att den skulle i görligaste mån motverka simulation. Enligt 1920 års lag ha­de tjänstgöringstiden för de samvetsömma bestämts med ledning av de övri­gas övningstid, ökad med 25 procent för vapenvägrarna och med 50 procent för civilarbetarna. Motsvarande bestämmelser i 1925 års lag innebära, att en samvetsöm värnpliktig är skyldig att under fredstid tjänstgöra ett antal da­gar som med 90 dagar (för vapenvägrare) respektive 120 dagar (för civilar­betare) överstiger det sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen skolat åligga honom om han ej förklarats samvetsöm. De år 1940 genomförda ändringarna i 1925 års lag berörde icke denna tjänstgöringstid.

Vid tillkomsten av 1940 års lagändringar berördes även frågan om de sam- vetsömmas krigstjänstgöring. Därvid utgick man från att bestämmelserna i 1925 års lag icke utgjorde något formellt hinder för de samvetsömmas inkal­

202

lande till krigstjänstgöring jämlikt §§ 28 och 30 värnpliktslagen. Inkallelser jämlikt sistnämnda lagrum ina äga rum endast i den mån och för den tid behov därav föreligger. I den proposition (nr 109) varigenom förslag till ändringar i 1925 års lag förelädes 1940 års riksdag förordade chefen för för­svarsdepartementet bibehållande av den sålunda gällande ordningen. Beträf­fande tjänstgöringstidens längd uttalade han, att någon anledning att låta inkallelserna för de samvetsömmas del bliva av kortare varaktighet än för värnpliktiga i gemen icke torde föreligga; snarare torde ofta motsatsen kun­na vara motiverad av omständigheterna. Ehuru någon ändring således icke på denna punkt ifrågasattes föreslogs dock att, till undanröjande av tvekan om bestämmelsernas tillämplighet, en erinran skulle göras genom tillägg till lagen. Detta tillägg innehåller, att Konungen med stöd av bestämmelserna i § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen äger till tjänstgöring inkalla värnpliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmak­ten utan att övas i vapens bruk eller att i stället för militär tjänstgöring få utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning. 1 särskilda motioner i riksdagens kamrar yrkades, att i fråga om krigstjänst- göringens längd de samvetsömma skulle likställas med övriga värnpliktiga, såvitt de redan fullgjort fredstjänstgöring med den för samvetsömma stadga­de förlängningen. Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och mo­tionerna, uttalade att utskottet i likhet med departementschefen ansåge, att anledning saknades att låta inkallelserna för de samvetsömmas del bliva av kortare varaktighet än för värnpliktiga i gemen. Beträffande motionärernas yrkande förklarade utskottet, att det, i betraktande av att inkallelser till krigstjänstgöring kunde drabba värnpliktiga i allmänhet synnerligen ojämnt beroende på omständigheterna i de särskilda fallen, icke syntes vara lämp­ligt att i lagtexten införa en bestämmelse av den innebörd motionärerna an­givit. Riksdagen biföll Kungl. Majrts förslag.

I generalorder nr 5000 den 22 november 1940 meddelas vissa bestämmel­ser att lända till efterrättelse för inkallande av värnpliktiga, vilka hysa sam­vetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. Till en början meddelas däri föreskrifter rörande tjänstgöring för värnpliktiga, vilka erhållit civilarbets­tillstånd i samband med inskrivning eller under fullgörandet av tjänstgöring jämlikt § 27 värnpliktslagen. Särskilda bestämmelser givas därefter beträf­fande tjänstgöring för värnpliktiga, vilka erhållit civilarbetstillstånd efter att hava fullgjort all dem jämlikt § 27 värnpliktslagen åliggande tjänstgöring. Värnpliktiga av sistnämnda kategori, vilka efter erhållet civilarbetstillstånd ännu icke fullgjort någon tjänstgöring såsom civilarbetare, skola inkallas till 120 dagars tjänstgöring att fullgöras i en följd. I generalordern angives sär­skilt, att i densamma omförmäld tjänstgöring är att anse såsom fredstjänst­göring samt att inkallelse äger rum enligt § 27 värnpliktslagen.

I en av souschefen för lantförsvarets kommandoexpedition på min begä­ran upprättad promemoria beträffande generalordern anföres bland annat:

'Den som fullgjort i § 27 mom. 1 stadgad tjänstgöring har icke fullgjort ali fredstjänstgöring. Fråga är då hur tjänstgöring för denne skall beräknas

203

om han blir samvetsöm. Härvid bör först uppmärksammas, att en samvets­öm i likhet med övriga värnpliktiga må inkallas till krigstjänstgöring (§ 28 vämpliktslagen) allenast i den mån och för den tid behov därav föreligger. Man kan icke rubricera arbetet vid t. ex. domänstyrelsen såsom krigstjänst­göring. Man bör således till dessa arbeten taga civilarbetare, för vilka freds- tjänstgöring återstår. För en värnpliktig, som erhåller samvetsömhetstillstånd efter tjänstgöring jämlikt § 27 mom. 1 värnpliktslagen återstår alltjämt full­görande av viss fredstjänstgöring. Tilläggstiden är principiellt 120 dagar. Han bör således kunna inkallas jämlikt § 27 att fullgöra denna tilläggstid.

En annan lösning av frågan kan ernås genom att inkalla dessa värnpliktiga till arbeten inom försvarsväsendet, där arbeten på grund av krig eller krigs­fara kunna åläggas dem, varigenom inkallelse skulle ske jämlikt § 28 värn­pliktslagen. Hittills lia dock dessa arbeten reserverats för sådana, som all­tid varit civilarbetare eller som under krigstjänstgöring blivit samvetsömma. Ur redovisnings- och andra synpunkter är det bäst att för de mera ordinarie arbetena hos domänstyrelsen o. s. v. främst taga i anspråk sådana, som ha fredstjänstgöring kvar. Sedan fredstjänstgöringen avklarats tagas dessa värn­pliktiga i anspråk inom försvarsväsendet i och för krigstjänstgöring.

I generalordern nr 5000/1940 borde i stället för 'ali dem jämlikt § 27 värnpliktslagen åliggande tjänstgöring’ stå 'ali dem jämlikt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen åliggande tjänstgöring’. Denna sak har tidigare uppmärk­sammats, men det har icke ansetts nödvändigt göra ändring alldenstund he­la orderns formulering korresponderar med de uppgifter som insänts till kommandoexpeditionen. Något missförstånd angående vilka som skola in­kallas och deras tjänstgöringstid m. m. föreligger icke vare sig hos de mili­tära myndigheterna eller hos de myndigheter under vilkas regi arbetena ut­föras.’

Predikanten Erik Amandus Holmström i Östersund har i en den 22 januari 1941 till militieombudsmannen inkommen skrift anfört klagomål över sin tjänstgöring såsom samvetsöm. Holmström meddelar till en början, att han åren 1927 och 1928 fullgjort första tjänstgöring samt första och andra repe- titionsövning, att han vid inställelse till krigstjänstgöring i januari 1940 an­höll att på grund av religiösa skäl befrias från .skyldigheten att bära vapen och ammunition, vilket även beviljats, ävensom att han därpå i tre olika pe­rioder fullgjort över 230 dagars krigstjänstgöring. Av utdrag av värnplikts- kortet framgår, att Holmström under januari—mars 1940 fullgjort 72 da­gars krigstjänstgöring, att han under maj—juli 1940 varit mobiliserad 53 da­gar, att han därpå under tiden oktober 1940—januari 1941 fullgjort 90 da­gars tjänstgöring, betecknad såsom förlängd fredstjänstgöring, samt att han sedan den G januari 1941 fullgör krigstjänstgöring.

I promemoria angående Holmströms tjänstgöringsförhållanden har sous­chefen anfört bland annat: Holmström skall fullgöra krigstjänstgöring av samma längd som övriga värnpliktiga av samma kategori och årsklass. Freds- tjänstgöringstillägget på 90 dagar (120 dagar för civilarbetare) inverkar icke på krigstjänstgöringen. Det för Holmström beräknade fredstillägget av 90

204

dagar måste anses felaktigt. All tjänstgöring skall vara krigstjänstgöring. Längden av denna tjänstgöring kan dock i fråga om dagantalet endast reg­leras av regementschefen, som har att avväga tiden i förhållande till övriga värnpliktiga i samma läge som Holmström före dennes samvetsömhetstill- stånd. Regementschefen bör därför anbefallas ändra värnpliktskortet i vad det avser förlängd fredstjänstgöring.

Vad angår generalordern nr 5000/1940 är det tydligt, att den i vissa de­lar erhållit en formulering som icke är tillfredsställande. Samvetsömma värn­pliktiga vilka fullgjort all dem jämlikt § 27 värnpliktslagen åliggande tjänst­göring kunna visserligen inkallas till fortsatt tjänstgöring, men denna nya tjänstgöring kan icke betecknas såsom fredstjänstgöring utan bör anses vara krigstjänstgöring. Då inkallelsen sker med stöd av § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen kan den äga rum ’då rikets försvar eller dess säker­het eljest kräver det’. Det torde därför ej stå i god överensstämmelse med författningarna att — såsom i generalordern skett — inkalla de värnpliktiga till arbeten hos domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, riksantikvarieämbetet eller skogsförvaltningen vid Uppsala universitet. Vad tjänstgöringstidens längd beträffar saknas varje anledning att bestämma den med ledning av den period som för de samvetsömma är bestämd såsom förlängning av freds- tjänstgöringen.

Om man granskar de uttalanden rörande de samvetsömmas krigstjänstgö- ring, vilka förekommo vid tillkomsten av 1940 års lagändringar, torde man finna att de icke giva synnerlig ledning för lösningen av hithörande spörsmål. Såsom nyss antytts torde man kunna konstatera att de i §§ 28 och 36 värn­pliktslagen upptagna normerna för inkallelse lill krigstjänstgöring äro for­mulerade med tanke på dem som skola fullgöra vapentjänst och således icke arbete som utföres av de samvetsömma. Man torde knappast med fog kun­na påstå, att rikets säkerhet kräver att ett visst personalbehov skall täckas genom inkallelse av samvetsömma. Ur beredskapssynpunkt torde det i stäl­let förhålla sig sa, att så länge det finnes andra värnpliktiga än samvetsöm­ma att tillgå, försvaret är häst betjänt med att dessa andra inkallas. Vidare torde det, såsom jämväl tidigare berörts, icke stå i överensstämmelse med grunderna för nyssnämnda båda paragrafer att inkalla samvetsömma värn­pliktiga till annat arbete än arbete inom försvarsväsendet. I den mån sådant arbete icke kan beredas dem skulle således inkallelse överhuvud taget icke kunna äga rum. Uttalandena vid 1940 års riksdag torde ej heller giva till­räcklig ledning för fastställande av längden av de samvetsömmas krigstjänst­göring. Inkallelserna till krigstjänstgöring kunna ju drabba övriga värnplik­tiga synnerligen ojämnt. Ehuru 1940 års reform delvis direkt tog sikte på krigstjänstgöringens problem beträffande de samvetsömma, synes man dock kunna ifrågasätta om en tillfredsställande ordning åstadkommits. Det torde därför vara ett berättigat krav, att hela frågan om de samvetsömmas inkal­lande under förhållanden som de nu rådande tages upp till förnyat övervä­gande.

205

Lika naturligt som det vid lagstiftningens tillkomst kan hava varit att be­trakta hithörande spörsmål med utgångspunkt från den fredliga framtida utveckling som man då emotsåg, lika angeläget torde det vara att i nuva­rande läge bedöma samma spörsmål under hänsynstagande till de krav som landets beredskap ställts inför. På det hela taget kan man hysa tvivel örn en god lösning av denna samhällsangelägenhet främjas därav, att lagreglerna utformas med tanke på fredsförhållanden, så att det sedermera kan bliva nödvändigt att jämka dem efter vad mera kritiska situationer fordra. Hela utvecklingen på detta område under fredstid kan också röna inflytande av de principer som komma eller förväntas komma att gälla vid mobilisering. Sålunda torde det vara skäl att antaga, att åtskilliga värnpliktiga icke skulle under fredstid söka tillstånd att slippa den militära utbildningen, därest de haft anledning att utgå från att någon motsvarande förmån icke komme att beviljas dem efter mobilisering. Ur samhällets synpunkt synes det icke hel­ler lämpligt att avstå från att giva vissa värnpliktiga nödig fredstidsutbild- ning, om man kan räkna med att det vid krig eller krigsfara kan bliva nöd­vändigt att taga dem i anspråk för vissa militära uppgifter.

Den för de samvetsömma stadgade förlängningen av tjänstgöringstiden har motiverats därmed, att simulation i görligaste mån borde förebyggas. Att en dylik förlängning under fredstid innebär garanti mot missbruk torde vara riktigt. Den militära utbildningen i fredstid samt det arbete som de samvets­ömma då utföra kunna nämligen för de värnpliktiga te sig som jämförbara bördor. Efter mobilisering torde emellertid grunderna för motsvarande jäm­förelse rubbas. Den omedelbara risken för krigshandlingar innebär säkerligen för de flesta till krigstjänstgöring inkallade en ökad påfrestning. För många värnpliktiga kan det därför te sig lockande att mobilisera sina samvetsbetänk - ligheter i stället för att underkasta sig dessa påfrestningar. Redan den syn­punkt som vunnit beaktande vid lagens tillkomst, nämligen simulationens motarbetande, torde därför kunna åberopas till stöl för krav därpå, att de samvetsömma värnpliktigas krigstjänstgöring bör vara förenad med en för­längning som är proportionsvis större än förlängningen av fredstjänstgö- ringen.

För de samvetsömma själva borde en sådan förlängning icke framstå såsom orättvis. Det har ju också från deras sida omvittnats, att de äro angelägna att genom andra prestationer än militärtjänst uppväga den olägenhet de till­foga staten och på så sätt bidraga till att bära upp det samhälle, i vars skydd de hävda sitt samvetes frihet.

Ur samhällets synpunkt sett ligger det intet orimligt däri att staten, ehuru den tillåter de samvetsömma att själva välja formen för sin tjänstgöring, dock kräver att genom deras insatser nyttigt resultat skall vinnas åt staten. Då de samvetsömma ofta måste sysselsättas med mindre angelägna arbeten, bör man härur kunna härleda kravet på en till tiden mera omfattande arbets­prestation. Jämväl en annan sida av detta spörsmål bör beaktas. Under van­liga fredliga förhållanden medför de samvetsömmas befrielse från militär­utbildning icke någon ökad belastning för andra medborgargrupper. Under

206

de nu rådande förhållandena måste däremot en sådan ökning av de övrigas bördor konstateras. Tjänstgöringen för beredskapens upprätthållande kom­mer nämligen att fördelas på ett minskat antal värnpliktiga, och på varje inkallad måste i genomsnitt falla en något ökad tjänstgöringstid.

I anslutning härtill torde några uppgifter rörande de samvetsömmas antal böra lämnas. Antalet samvetsömma värnpliktiga vilka under åren 1921—1940 vid inskrivningarna erhållit befrielse utgör:

ÅrSamvetsömma

civilarbetare och ÅrSamvetsömma

civilarbetare och

1921 ...vapenvägrare:

............. 495 1931 ...vapenvägrare:

............. 5851922 . .. ............. 411 1932 . .. ............. 6401923 . .. ............. 399 1933 ... ............. 8501924 . .. ............. 394 1934 ... ............. 7831925 ... ............. 224 1935 . .. ............. 5821926 ... ............. 390 1936 . .. ............. 4551927 ... ............. 331 1937 ... ............. 3621928 . .. ............. 485 1938 . .. ............. 3541929 . .. ............. 443 1939 . .. ............. 3431930 . .. ............. 529 1940 ... ............. 280

Hela antalet gällande samvetsömhetstillstånd utgjorde den 31 mars 1941 9,823 stycken, varav 2,366 gällde vapenvägrare och 7,457 gällde civilarbetare. Gruppen i fråga är således av den storleksordning att den ur beredskapssyn- punkt icke kan betecknas såsom betydelselös.

Ehuru det icke är mig möjligt att utan en närmare utredning angiva vad en reformerad lagstiftning bör innehålla, anser jag mig likväl böra antyda i vilken riktning en reform enligt min uppfattning bör gå. Sålunda torde det vara nödvändigt att så snart någon grupp av värnpliktiga inkallas jämlikt §§ 28 och 36 värnpliktslagen, samtliga samvetsömma inom motsvarande om­råde och tillhörande samma kategorier och årsklasser omedelbart inkallas. På så sätt förebygges att värnpliktiga ingiva ansökan om tillstånd enligt 1925 års lag i syfte att vinna uppskov med tjänstgöringen. Frågan om de sam­vetsömmas tjänstgöringstid torde bör lösas så, att inkallelsetiden närmast ansluter sig till den längsta tjänstgöringstiden för de i vapen tjänstgörande. I varje fall måste normerna för tjänstgöringens längd vara sådana, att de icke locka till missbruk. Angeläget är också att dessa normer redan i förväg bliva fastslagna. Såsom det nu är synes det efter mer än ett och ett halvt års för­svarsberedskap vara oklart, i vilken omfattning de samvetsömma skola in­kallas till krigstjänstgöring.

I fråga om tjänstgöringens art torde det vid krigsfara eller eljest under utom­ordentliga förhållanden icke vara möjligt att godtaga den princip som vissa samvetsömma tyckas driva, nämligen att de icke skulle få användas för nå­got för försvaret nyttigt arbete. Om de tillätes att fullfölja denna ståndpunkt till dess yttersta konsekvenser, skulle de ju kunna vägra jämväl i sin rent

207

civila sysselsättning att uttala arbete, vilket kunde tjäna till stärkande av landets försvarsförmåga. Det nutida kriget bär ju antagit sådan karaktär att det är svårt att draga en klar skiljelinje mellan militärens och civilbefolk­ningens insatser för landet. Det förefaller oriktigt att under perioder, då svå­righeter på många håll yppa sig att få nödiga försvarsanstalter färdiga i tid, låta ett antal samvetsömma gå och syssla med arbeten som i och för sig äro av ringa vikt för staten och framför allt icke kunna betecknas som brådskan­de. Under fredstid torde de samvetsömma emellanåt hava satts till uppgifter, vilka kommit till utförande just därför att de samvetsömma skulle kunna sysselsättas. Samma metod bör icke få komma till tillämpning under tillstånd av skärpt försvarsberedskap. I detta sammanhang kan man även ifrågasätta, om icke de samvetsömmas fredstjänstgöring bör erhålla en viss karaktär av utbildning, nämligen såtillvida att de göras förtrogna med just de uppgifter, för vilka de under krigstid skola tagas i anspråk.

Beträffande samvetsbetänkligheternas art stadgas i 1925 års lag, att be­frielse kan ges allenast åt den som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnplikts­tjänstgöring. Detta gäller jämväl då någon, som redan i vanlig ordning full­gjort sin fredstjänstgöring, söker befrielse. I 1940 års förut nämnda propo­sition anförde departementschefen att, eftersom man enligt hans mening ur statsnyttans synpunkt måste uppställa som norm, att övergång till samvets­ömhet efter inskrivningen skulle få äga rum endast då den värnpliktige vi­sade synnerligt fog för sin framställning, det torde böra stadgas att sådant tillstånd finge lämnas allenast för särskilt fall och då synnerliga skäl före- låge. På denna punkt förordade andra lagutskottet Kungl. Maj:ts förslag, varvid utskottet yttrade, att orden ’när synnerliga skäl därtill föreligga’ vore ägnade att starkt understryka kravet på en särskilt kritisk granskning av hit­hörande fall. Å ena sidan måste hänsyn tagas till det allmännas intressen, i synnerhet om den värnpliktige redan helt eller delvis undergått militär utbild­ning. Å andra sidan kunde det icke vara utan betydelse för bedömandet, om övergången till samvetsömhet ägt rum, sedan risk för landets indragande i en väpnad konflikt redan inträtt. I överensstämmelse med dessa uttalanden in­nehåller lagen stagande, att för särskilt fall må Konungen, när synnerliga skäl därtill föreligga, meddela befrielse, oaktat ansökan därom gjorts först efter inskrivningen.

Det torde ligga i sakens natur att överväganden och betänkligheter som föga hava nied samvetet att skaffa lätt kunna göra sig gällande och påverka den enskilde vid hans beslut att söka befrielse. För den prövande myndigheten är det naturligtvis icke möjligt att med fullständig säkerhet gallra fallen. Såsom belysande för vilka situationer som kunna föreligga må följande två fall, hämtade ur domboken vid en rådhusrätt i riket anföras:

Två värnpliktiga, J. och T., erhöllo i maj 1939 tillstånd att i stället för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning. Sedan de den 2(1 augusti 1940 blivit inkallade för utförande av dylikt arbete, sattes de jämte eli antal andra civilarbetare att gräva kabelrännor, eli arbete som

208

utfördes för militärt ändamål. Då arbetet den 3 september 1940 skulle på­börjas, vägrade de båda nyssnämnda jämte en tredje civilarbetare att lyda order, varvid de i fråga om arbetet förklarade att 'ändamålet var att döda’. Vederbörande arbetsledare har uppgivit, att det vid samtal med dem fram­gick, att deras religiösa fanatism var sådan, att de voro absolut oemottagliga för förnuftsskäl och att resonemang med dem var fullständigt hopplöst. Vid för­hör inför sin kompanichef uttalade de värnpliktiga, att de tänkt sig att ci­vilt arbete uteslutande skulle gälla jordbruk och vedhuggning m. m., även­som att de av sin bibeltro funne sig förhindrade att befatta sig med varje arbete, som berörde militära försvars- och anfallsändamål.

J. berättade vidare: Han vore född 1904 och hade 1922 tagit värvning vid K 6 och kvarstannat i tjänst i 2 år och 9 månader. På grund av förseelser och undergångna bestraffningar hade han tvingats att taga avsked från mi­litärtjänsten. År 1937 eller 1938 hade han anslutit sig till Mello vas vittnen’.

Av straffregisterutdrag framgår, att J. i september 1922 dömts till en månads fängelse för rymning och i juni 1923 ådömts tre månaders straff­arbete för inbrottsstöld. Vidare har J. i september 1938 blivit för rattfylleri dömd till en månads fängelse. I fråga om sistnämnda dom har J. påstått, att han vid det tillfälle åtalet avsåg visserligen varit onykter, men att han icke framfört bilen utan påtagit sig brottet 'för att rädda en vän’.

T. berättade: Han vore född 1904 och hade år 1924 och följande år full­gjort värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning. Sedermera hade han ändrat åskådning och anslutit sig till Mehovas vittnen’.

På förfrågan medgav T. att han haft en honom tillhörig lastbil uthyrd till kronan under tiden 23/2—den 16/9 1940 mot en ersättning av 15 kronor om dagen; han hade då icke haft klart för sig att det vore orätt att uthyra lastbilen för militärt ändamål.

Man har svårt att bliva övertygad om att samvetsbetänkligheter av den art att samhället måste respektera dem finnas hos en person, vars samvete tillstädjer, att han vilseleder en domstol i fråga om vem som är gärnings­mannen till ett brott, eller att han med sin uppgivna inställning sluter fri­villigt avtal med kronan om uthyrning av en bil för militärt ändamål.

Det ligger säkerligen ett särskilt samhällsproblem däri, att det finns fana­tiska krigstjänstvägrare, vilkas ståndpunkt icke är att hänföra till samvets­betänkligheter. Att söka pressa in dessa fall under 1925 års lag är oegentligt. Att dessa personer ofta icke kunna utnyttjas i försvarets tjänst torde vara uppenbart. Detsamma gäller emellertid beträffande en del andra värnpliktiga, vilka själva äro beredda att hörsamma en inkallelse, men som på grund av sin samhällsinställning eller av andra orsaker icke kunna tagas i anspråk för militära uppgifter. Problemet hur man skall förfara med dessa individer är svårlöst. Spörsmålen torde dock böra upptagas till dryftande redan nu, så att man icke framdeles ställes inför nödvändigheten att tillgripa improvi­serade lösningar. Möjligen kommer det vid dryftandet av dessa frågor att visa sig, att själva grundvalen för 1925 års lag kan behöva ånyo ställas under diskussion.

209

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in­struktionen har jag härmed velat för Eders Kungl. Maj:t framföra dessa spörsmål till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen för­anleda.»

Skrivelsen har föranlett tillsättande av 1941 års utredning angående sam- vetsömma värnpliktiga.

11. Angående samvetsömma värnpliktigas skyldighet att bära uniform.

Den 13 september 1941 avlät militieombudsmannen en så lydande skri­velse till Konungen:

»Sedan militieombudsmannens ingripande blivit påkallat med anledning därav, att värnpliktige nr 438 32/25 Gustav Lundgren, vilken ingivit an­sökan om tillstånd att få utföra civilt arbete i stället för militär tjänstgöring, blivit ställd inför krigsrätt i anledning av vägran att påtaga uniform, har utredning verkställts.

Innan närmare redogörelse lämnas för denna utredning må anmärkas vissa bestämmelser angående samvetsömma värnpliktiga, vilka bestämmelser i detta sammanhang äro av betydelse.

I lagen den 12 juni 1925 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänklig­heter mot värnpliktstjänstgöring, stadgas att värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvets­betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i den ordning, värnpliktslagen föreskriver, må därest samvetsbetänkligheterna avse varje slag av militär tjänstgöring, i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete inom för- svarsväsendet eller eljest för statens räkning (§ 1 b). För särskilt fall må Konungen, när synnerliga skäl därtill föreligga, meddela tillstånd att full­göra värnpliktstjänstgöring på sätt nyss sagts, oaktat ansökan därom gjorts först efter inskrivningen (§ 2 andra stycket). I kungörelsen den 19 april 1940 angående tillämpning av lagen den 12 juni 1925 föreskrives, att om värn­pliktig, som redan blivit inskriven, önskar erhålla tillstånd att i stället för militär tjänstgöring utföra civilt arbete, ansökan därom skall göras hos Konungen. Sådan ansökan skall, om den värnpliktige befinner sig i tjänst­göring, avgivas till truppförbandschefen eller motsvarande chef (§ 1 mom. 2). Värnpliktig, som redan blivit inskriven, skall, oaktat han ingivit i § 1 mom. 2 omförmäld ansökning, under tiden intill dess Konungen prövat an­sökningen, i fråga örn sin tjänstgöring och sina värnpliktsförhållanden i övrigt vara underkastad i allmänhet för värnpliktiga gällande bestämmelser (§ 5).

Genom generalorder nr 3775 den 7 september 1940 angående tjänstgöring för vissa värnpliktiga, som ingivit ansökan örn tjänstgöring jämlikt lagen örn samvetsömma värnpliktiga, anbefalldes bland annat följande. I tjänstgöring varande värnpliktig, vilken ingivit (ingiver) ansökning om tjänstgöringens

14—61X761. MiUticombiulsmannens ämbctsberättclsc.

210

fullgörande jämlikt lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänklig­heter mot värnpliktstjänstgöring, men vilkens ansökning icke slutgiltigt prövats, skall tills vidare fullgöra tjänstgöring enligt nedanstående bestäm­melser. Värnpliktig, vilken ingivit (ingiver) ansökning om tillstånd att i stället för militär tjänstgöring utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning ('civilarbetare’) skall — i avvaktan på Kungl. Maj :ts beslut i anledning av ansökningen — fullgöra tjänstgöring vid av militärområdesbefälhavaren i Östra militärområdet anordnade arbeten. Härför gäller: Inryckning — utan militär utrustning — vid f. d. Göta liv­gardes kasern (kaserngården) den 20/9 1940 klockan 11. Därest laga förfall föreligger för inryckning nämnda dag eller värnpliktig ingiver ansökning efter samma dag, sker inryckning å dag, varom överenskommelse träffas mellan vederbörande truppförbandschef och militärområdesbefälhavaren i Östra militärområdet (mom. 2 a). I avvaktan på inryckning till i mom. 2 anbefallt arbete skola i nämnda mom. angivna värnpliktiga enligt truppför- bandschefs (o. s. v.) bestämmande utföra civilt arbete vid vederbörligt trupp­förband (o. s. v.) eller — då skäl därtill föreligga — hemförlovas.

I generalorder nr 1151 den 7 april 1941 angående tjänstgöring m. m. för värnpliktiga, som ingiva ansökningar örn tjänstgöring jämlikt lagen om samvetsömma värnpliktiga, anbefalles bland annat följande. Med upphävan­de av generalorder nr 3775/1940 skola tills vidare nedanstående bestäm­melser lända till efterrättelse beträffande tjänstgöring m. m. för värnplik­tiga, vilka under pågående tjänstgöring eller i samband med inkallelse till tjänstgöring ingiva ansökningar om tjänstgöringens fullgörande jämlikt lagen örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. Värnpliktig, som ingiver ansökning örn tillstånd att i stället för militär tjänstgöring utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning ('civilarbetare’) skall — i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i an­ledning av ansökningen — utföra civilt arbete vid vederbörligt truppförband (o. s. v.) efter truppförbandschefs (o. s. v.) bestämmande eller -—- då skäl därtill föreligga — hemförlovas. Erhåller här nämnd värnpliktig tillstånd att fullgöra tjänstgöringen såsom ’civilarbetare’, meddelas tjänstgöringstid, arbetsplats m. m. genom generalorder. Jämlikt generalorder nr 3775/1940 av militärområdesbefälhavaren i Östra militärområdet anordnade arbeten av­brytas sedan samtliga till nämnda arbeten beordrade värnpliktiga överflyt­tats till andra arbeten.

Av den hos militieombudsmannen i ärendet verkställda utredningen in­hämtas följande.

Lundgren är till yrket vulkanisör och född år 1905. Han har fullgjort sin värnplikt i vanlig ordning år 1925 och därvid tjänstgjort som militärarbetare. Sedan år 1933 tillhör han fribaptistsamfundet.

Efter inkallelse till militärtjänst vid mobiliserat förband infann sig Lund­gren den 31 mars 1941 vid vederbörligt truppförband och medförde då en till Konungen ställd ansökan att i stället för militär tjänstgöring få fullgöra civilt arbete för statens räkning. Denna ansökan mottogs å bataljonsexpedi- tionen för att i vanlig ordning befordras vidare, varvid bataljonsadjutanten

211

meddelade Limdgren att denne i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut måste ikläda sig uniform. Sedan bataljonsadjutanten för Lundgren framhållit, att det vore belagt nied straff att vägra åtlyda förmans i tjänsten givna be­fallning samt därpå befallt Lundgren att iföra sig uniform vägrade Lund­gren att göra detta. På grund av denna vägran blev Lundgren av bataljons­adjutanten tillsagd förvarsarrest och den 31 mars 1941 insatt i arrestlokal.

Efter det att regementschefen erhållit underrättelse om vad som förekom­mit inställdes Lundgren den 2 april 1941 på order av regementschefen inför regementsstabschefen. Lundgren erhöll därvid besked, att han i avvaktan på Konungens resolution å hans ansökan finge fullgöra civilt arbete, i första hand tjänstgöring vid regementets sjukhus, och därunder i stället för uniform bära överdragskläder. Lundgren vägrade emellertid att fullgöra tjänstgöring vid sjukhuset och att påtaga sig överdragskläder och blev med anledning härav återförd till arrestlokalen. Rörande vad som förekommit vid nu ifrå­gavarande tillfälle den 2 april 1941 har Lundgren berättat följande. Han hade uppkallats till regementsstabschefen och tillfrågats, om han fortfarande väg­rade att ikläda sig uniform och därtill svarat ja. Av regementsstabschefen ha­de Lundgren därpå tillsagts att ikläda sig overall för att utföra handräckning vid regementet. Lundgren hade förklarat sig villig härtill endast under förut­sättning att han finge utföra vedhuggning. Sedan regementsstabschefen med­delat, att någon vedhuggning för tillfället ej vore erforderlig, hade Lundgren vägrat att iföra sig overall.

Den 3 april 1941 höll därefter bataljonschefen förhör med Lundgren, var­vid saken hänsköts till krigsrätt. Målet anhängiggjordes vid Älvsborgs rege­mentes krigsrätt, som däri meddelade utslag den 5 april 1941. I sitt utslag yttrade krigsrätten: Lundgren, som den 31 mars 1941 inställt sig till tjänstgö­ring, hade samma dag av bataljonsadjutanten erhållit order att ikläda sig uniform. Lundgren hade vägrat att fullgöra befallningen. Den 2 april 1941 hade Lundgren av regementsstabschefen erhållit order att påtaga sig over­all. Lundgren hade vägrat även att fullgöra denna befallning. På grund härav prövade regementskrigsrätten rättvist jämlikt 76 § strafflagen för krigsmak­ten döma Lundgren för vägran att fullgöra förmans i tjänsten givna befall­ning att undergå fängelse en månad.

Den 7 april 1941 förklarade sig Lundgren nöjd med utslaget. Om denna sin nöjdförklaring har Lundgren uppgivit, att han, efter den psykiska på­frestning som den bryska behandlingen inneburit, begärt att omedelbart få gå i fängelse för att därigenom slippa fortsatta konflikter med vederbörande samt för alt möjliggöra för Eders Kungl. Majit att hinna pröva och bevilja Lundgrens ansökan om civilarbetstillstånd.

I resolution den 25 april 1941 har Eders Kungl. Majit funnit gott medgiva, att Lundgren i stället lör militär tjänstgöring finge utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning.

1 yttrande till regementschefen har bataljonsadjutanten anfört bland annat:Mag bestrider att generalorder nr 3775/1940 kan tillämpas på Lundgren,

och även örn så skulle vara fallet kan bestämmelsen örn inryckning utan mi­litär utrustning lill östra militärområdet under inga förhållanden gälla den

212

tid, Lundgren är i tjänstgöring vid förbandet. Det är att observera, att in­ryckningen skedde till mobiliserat förband, och det synes mig självklart, att personalen vid detta måste vara iförd uniform i enlighet med bestämmelser­na i tjänstgöringsreglementet för armén.’

Regementschefen har i yttrande till militieombudsmannen anfört:'Kungörelsen den 19 april 1940 föreskriver, att värnpliktig, som redan bli­

vit inskriven, skall under tiden intill dess Konungen prövat ansökningen i fråga om sin tjänstgöring och sina värnpliktsförhåilanden i övrigt vara un­derkastad i allmänhet för värnpliktiga gällande bestämmelser. I tjänstgö­ringsreglementet för armén, § 15 mom. 6, stadgas bland annat att uniform skall bäras under tjänstgöring, såvida icke regements- eller högre chef för sär­skilda fall annorlunda medgiver.

Generalordern nr 3775/1940 är icke aktuell för ifrågavarande fall, vilket framgår av dess rubrik och bestyrkes av generalorderns mom. 2 a).

Hade ifrågavarande generalorder avsett alla värnpliktiga, som ingiva an­sökning örn tjänstgöring jämlikt lagen om samvetsömma värnpliktiga, skulle rubriken varit identisk med rubriken till generalordern nr 1151/1941. I sist­nämnda generalorders rubrik saknas ordet vissa, vilket ord, genom att det ingår i förstnämnda generalorders rubrik, begränsar verkningsområdet av denna generalorder till de samvetsömma värnpliktiga, som just vid den tid­punkten (september 1940) voro i tjänstgöring. Tillkomsten av generalordern nr 1151/1941 synes mig utgöra bevis på, att det intill tiden för denna gene­ralorders tillkomst varit självklart, att en mig underlydande chef ålägger en värnpliktig att ikläda sig uniform. Tillsägandet av förvarsarrest som en följd av vägran härutinnan, finner jag vara icke blott en fullt laglig åtgärd utan även en fullt reglementsenlig pliktuppfyllelse av vederbörande chef.’

Chefens för armén juridiska biträde, byråchefen Gösta Walin, har i en ut­redning den 17 juni 1941 yttrat bland annat:

’I § 2 andra stycket lagen den 12 juni 1925 örn värnpliktiga, vilka hysa sam­vetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, stadgas, att i särskilt fall Ko­nungen må, när synnerliga skäl därtill föreligga, meddela tillstånd att fullgö­ra värnpliktstjänstgöring såsom vapenvägrare eller civilarbetare efter det inskrivning skett. I propositionen, nr 109, till 1940 års riksdag med förslag till nämnda bestämmelse anfördes (sid. 18) att under den korta tid som åt- ginge för erhållande av Kungl. Maj :ts tillstånd borde den värnpliktige kunna kvarhållas i tjänst. I övex-ensstämmelse härmed stadgas i § 5 kungörelsen den 19 april 1940 (nr 256) angående tillämpning av nämnda lag, att intill dess Konungen prövat ansökningen, vederbörande i fråga örn sin tjästgöring och sina värnpliktsförhåilanden i övrigt skall vara underkastad i allmänhet för värnpliktiga gällande bestämmelser.

Av det anförda framgår, att den värnpliktige intill dess Kungl. Maj:ts be­slut meddelats är underkastad skyldighet att fullgöra militär tjänstgöring och följaktligen också att bära uniform. Genom generalorderna nr 3775/1940 och 1151/1941 har föreskrivits, att den värnpliktige i vissa där avsedda fall skall utföra civilt arbete. Huruvida därmed avses att göra undantag från

213

skyldigheten att bära uniform är icke klart utsagt men synes i viss utsträck­ning vara förutsatt.

Någon ovillkorlig eftergift åt värnpliktigs önskan att slippa uniform un­der tiden till dess Kungl. Maj:ts beslut meddelas synes icke böra komma i fråga, men bärande av uniform bör icke påfordras, annat än när det av disciplinära eller andra militära skäl är nödvändigt.’

Under åberopande av nyssnämnda utredning har chefen för armén i ytt­rande till militieombudsmannen den 20 juni 1941 anfört:

’Av utredningen framgår, att en värnpliktig av ifrågavarande kategori är underkastad för övriga värnpliktiga gällande bestämmelser under den tid han är i tjänst vid regementet och således skyldig att bära uniform.

Uttrycket civilt arbete i generalorderna nr 3775/1940 och 1151/1941 har enligt min mening intet samband med frågan om klädseln. Av disciplinära skäl bör någon eftergift för en värnpliktigs önskan att slippa bära uniform under ifrågavarande tid icke göras.’

Enligt § 1 b) i lagen den 12 juni 1925, sådant detta lagrum lydde före den år 1940 genomförda ändringen, kunde värnpliktiga, vilkas samvetsbetänklig­heter avsågo varje tjänstgöring vid krigsmakten, få tillstånd att i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning. Beträffande värn­pliktiga som erhållit tillstånd att utföra civilt arbete, de s. k. civilarbetarna, kunde det således icke komma i fråga att de skulle bära militär uniform, ef­tersom deras tjänstgöring alltid var förlagd utanför krigsmakten. Genom 1940 års lagändring har nyssnämnda lagrum erhållit den lydelsen, att civilarbetar­na skola utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning. Civilarbetarnas såväl fredstids- som krigstjänstgöring kan således numera, ehuru den skall avse rent civilt arbete, förläggas inom försvars­väsendet. Skillnaden mellan civilarbetarnas och de s. k. vapenvägrarnas tjänstgöringsförhållanden har efter 1940 års lagändring blivit mindre fram­trädande än den tidigare varit. Kvar står dock att civilarbetarna fortfarande icke äro skyldiga att bära militär uniform. Att de icke äro underkastade den­na skyldighet framgår fullt klart av förarbetena till lagändringen och det torde för övrigt ligga i sakens egen natur.

Av det anförda framgår, att någon tvekan icke behöver råda rörande uni- formsfrågan beträffande sådana värnpliktiga som erhållit civilarbetstillstånd. Svårigheter yppa sig däremot i fråga örn sådana värnpliktiga som ingivit an­sökan om civilarbetstillstånd men ännu icke fått densamma slutligen avgjord. Det är spörsmålet vad som gäller under väntetiden, medan ansökningen är beroende på prövning, som vållat tvist. Före 1940 års lagändring medförde en bestämmelse i den då gällande tillämpningskungörelsen till 1925 års lag, att en enkel anmälan av en inkallad värnpliktig att han hyste samvetsbetänk­ligheter ledde därtill att han hemförlovades. Detta innebar en frestelse till missbruk och i den nu gällande tillämpningskungörelsen av den 19 april 1940 föreskrives, såsom förut angivits, i § 5, alt inskriven värnpliktig, som till Konungen ingivit samvetsömhetsansökan, skall intill dess Konungen prö­

214

vat densamma i fråga örn sin tjänstgöring och sina värnpliktsförhållanden i övrigt vara underkastad i allmänhet för värnpliktiga gällande bestämmelser. Redan i den proposition genom vilken förslag till ändringar i 1925 års lag förelädes 1940 års lagtima riksdag hade föredragande departementschefen uttalat, att den i tillämpningskungörelsen intagna föreskriften, att den som anhållit örn samvetsömhetstillstånd i allmänhet skulle hemförlovas, borde utgå, ävensom att den värnpliktige borde kunna kvarhållas i tjänst under den korta tid som åtginge för erhållande av Kungl. Maj:ts beslut.

De nya bestämmelserna om de värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden un­der tiden medan samvetsömhetsansökan är beroende på Konungens prövning medförde risk, att konflikter kunde uppkomma mellan den militära lydnads­plikten samt de samvetsömmas betänkligheter mot vissa av de skyldigheter som följa av deras kvarstående i tjänst. Sålunda kunde man i § 5 i tillämp­ningskungörelsen samt stadgandena i tjänstgöringsreglementet för armén fin­na stöd för ett krav, att de samvetsömma under väntetiden skulle bära uni­form. I tjänstgöringsreglementet stadgas nämligen att uniform skall bäras under tjänstgöring samt inom militärt etablissement där trupp är förlagd, därest icke regements- eller högre chef för särskilda fall annorlunda med­giver (§ 15 mom. 6).

Sedan det visat sig att konflikter av nyss antydd natur uppstått, utfärda­des den 7 september 1940 förutnämnda generalorder nr 3775. Denna måste anses innefatta en jämkning i bestämmelserna i § 5 i tillämpningskungörelsen till 1925 års lag. I stället för att de samvetsömma under väntetiden skulle vara underkastade samma tjänstgöringsskyldighet som värnpliktiga i all­mänhet, infördes genom generalordern den ordningen, att de under nämnda tid skulle sättas till civilt arbete. I princip synes generalordern innebära, att dessa samvetsömma redan under väntetiden i viss mån skulle behandlas så­som civilarbetare. Att innebörden av generalordern verkligen varit den nu an­givna framgår bland annat av chefens för försvarsdepartementet svar den 9 oktober 1940 på en den 21 september 1940 i riksdagens första kammare framställd interpellation angående tillämpningen av lagstiftningen om sam­vetsömma värnpliktiga. Efter att hava berört stadgandet i § 5 i 1940 års till- lämpningskungörelse anförde departementschefen bland annat: 'En följd av nämnda stadgande blir helt naturligt, att dessa värnpliktiga, om de under väntetiden förbryta sig mot krigslydnaden, ej kunna undgå straff därför. Att överhuvud sådana straff skola behöva förekomma i detta sammanhang är emellertid beklagligt. På grund därav har jag redan innan interpellationen framställdes föranstaltat om åtgärder, som torde undanröja fortsatta kon­flikter med lydnadsplikten. Värnpliktiga, som begära att få bliva civilarbe­tare, sammanföras nämligen numera i avbidan på ansökningens prövning till särskilda arbetsläger, där de sysselsättas med rent civilt arbete.’

Beträffande inryckningen till de av militärområdesbefälhavaren i östra militärområdet anordnade arbetena föreskrevs i generalordern nr 3775/1940 att den skulle ske utan militär utrustning, vilket givetvis måste innebära att de samvetsömma icke skulle bära uniform. Det torde ligga i sakens natur, att

215

dessa värnpliktiga icke heller under tiden intill dess de hunne överföras till nämnda arbeten skulle tvingas att iföra sig militär uniform under det att de utförde civilt arbete vid vederbörligt truppförband. Syftet med generalordern, att förebygga konflikter med krigslydnaden, skulle väsentligen ha förfelats därest de samvetsömma under den del av väntetiden som de tillbragte vid truppförbandet skulle vara skyldiga att bära militär uniform, i synnerhet som uniformen för dessa värnpliktiga torde framstå såsom ett tecken på att deras tjänstgöring är av militär natur.

Generalordern nr 3775/1940 skulle enligt sin ordalydelse gälla tills vidare och den upphävdes först genom generalordern nr 1151/1941, varför den måste anses ha varit gällande vid tiden för de förseelser, för vilka Lundgren fällts till ansvar. Att förstnämnda order gällt jämväl andra än de värnpliktiga, vilka enligt bestämmelserna under a) i moment 2 skulle inrycka den 20 september 1940, framgår för övrigt direkt av detta moment.

Det synes således kunna fastslås, att generalorderna nr 3775/1940 och nr 1151/1941 förutsätta, att de samvetsömma under väntetiden icke skola bära uniform. Genom generalorderna ha de samvetsömma generellt beviljats den förmånen, att de slippa bära uniform under den tid deras ansökan om civil­arbetstillstånd är beroende på prövning. Det är därför helt oriktigt att, på sätt i ärendet skett, uppfatta befrielse från uniformsplikt såsom en i det sär­skilda fallet medgiven eftergift åt den värnpliktiges önskan att slippa uni­form. Frågan huruvida dessa samvetsömma i särskilda fall skulle kunna åläggas att bära uniform under väntetiden må emellertid närmare beröras. Utgångspunkten måste härvid vara, att en dylik skyldighet måste uppfattas såsom ett undantag från den i generalorderna genomförda allmänna regeln. Utan stöd av särskilda föreskrifter kan därför en sådan skyldighet icke an­tagas. I ärendet har det gjorts gällande, att bärande av uniform skulle kunna påfordras, när det av disciplinära eller andra militära skäl vore nödvändigt. Enligt § 13 i tillämpningskungörelsen skall värnpliktig, som utför civilt ar­bete, vara skyldig underkasta sig de arbets- och ordningsföreskrifter, vilka av arbetsledningen (truppförbandschef) utfärdas. Det torde emellertid vara tydligt, att arbets- och ordningsföreskrifterna icke få givas sådant innehåll att de strida mot gällande generalorder. En befogenhet för vederbörande truppförbandschef eller annan befattningshavare att i särskilda fall före­skriva bärande av uniform skulle i fråga örn dessa samvetsömma medföra väsentliga olägenheter just av den art, som generalorderna avsett att före­bygga. Orderna giva icke heller något som helst stöd för antagandet, att en dylik befogenhet föreligger. Vid sådant förhållande synes det kunna konsta­teras, att värnpliktig, vilken skall sysselsättas med civilt arbete, icke kan åläggas att under ifrågavarande väntetid bära militär uniform.

Chefen för armén har framhållit att av disciplinära skill kravet på bärande av uniform under ifrågakomna tid icke borde eftergivas. Med anledning härav må påpekas att därest befälhavare i något fall skulle finna mera avsevärda olägenheter ur disciplinär synpunkt uppkomma därigenom alt värnpliktiga

216

under väntetiden iförda civil klädsel vistas i förläggningen gällande general­order torde giva möjlighet att hemförlova de värnpliktiga.

Vad det förevarande fallet angår torde ordern om bärande av uniform icke ha varit grundad på någon prövning av omständigheterna i det särskilda fället utan i stället på en felaktig uppfattning om vad som i allmänhet gäller rörande skyldighet att bära uniform. Ehuru bataljonsadjutanten förfarit oriktigt genom att beordra Lundgren att taga på sig uniform, har jag med hänsyn till omständigheterna funnit mig icke böra vidtaga någon åtgärd mot honom.

Av det ovan anförda framgår, att bestämmelserna uti ifrågavarande ämne icke äro otvetydiga och att på grund därav desamma av militära myndig­heter tolkats på ett sätt som icke överensstämmer med deras rätta innebörd, med påföljd att sådana konflikter uppstått som man velat förebygga. Det synes erforderligt att fullt klara föreskrifter meddelas rörande tjänstgörings­förhållandena för värnpliktiga vilka ingivit ansökan om tjänstgöring jämlikt lagen om samvetsömma värnpliktiga.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruk­tionen har jag härmed velat för Eders Kungl. Majit framföra detta spörsmål till den åtgärd som Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.»

12. Angående kommendering av militär handräckningspersonal till tjänst­göring vid officers- och underofficersmässar.

Den 19 maj 1941 avlät militieombudsmannen följande framställning till Konungen:

»Hos militieombudsmannen har i två särskilda fall anförts klagomål över tjänstgöringsförhållandena vid officersmäss. Det ena fallet avser sjöofficers- mässen i Karlskrona. Klagandena i detta ärende ha påstått att arbetstiden vore för lång, i synnerhet sedan ekonomidirektören vid mässen kommendör­kaptenen Sören Hedin givit order, att tjänstgöringen skulle vara så länge det erfordrades eller med andra ord så länge det funnes gäster kvar på mäs­sen. Vidare har det anmärkts att klagandena emellanåt fått tjänstgöra fle­ra veckor i följd utan att erhålla ledigt på söndagar eller andra dagar. Kla­gandena ha jämväl uttalat missnöje med de göromål som de fått sig ålagda; de hade fått tjänstgöra som tamburvaktmästare, arbeta i trädgården, gå efter post och gå med matkorgar till gäster som tyckte att det vore bekvämare att stanna i bostaden. Andra fallet gäller officersmässen vid Svea livgarde. I detta fall har klaganden påstått, att fastställda arbetstider ofta icke respek­terats; varje vecka hade arbetstiden någon dag räckt till klockan 11 på ef­termiddagen och ibland ända till klockan 2 på natten.

I anslutning till undersökningen rörande dessa klagomål har utredning verkställts jämväl beträffande tjänstgöringsförhållandena i allmänhet å mäss.

217

Sålanda hava cheferna för armén, marinen och flygvapnet inkommit med begärda utlåtanden beträffande frågan huruvida och i vilken utsträckning militär personal kunde användas för tjänstgöring vid officersmäss.

Kommendörkaptenen Hedin har i yttrande över klagomålen från Karls­krona anfört:

Till telefonpost- och viss handräckningstjänst å Sjöofficersmässen vore i allmänhet, i mån av tillgång på personal, kommenderade 4 man. Av dessa tjänstgjorde en såsom kökshandräckning, tillika under utbildning till kocks­biträde, och övriga tre såsom telefonposter, tillika kontrollerande in- och utpassering genom Sjöofficersmässens huvudingång samt utförande morgon­städning o. dyl. i ett fåtal lokaler på nedra botten och därjämte — under er­forderlig tid av året — tjänstgörande såsom biträden vid skötseln av den till Sjöofficersmässen hörande trädgården. Telefonposterna förrättade vakttjänst i Sjöofficersmässens tambur vardagar kl. 0730—2200, sön- och helgdagar omkr. kl. 0900—2200. Vakthavande telefonposten, här nedan benämnd VT. utförde under sin vakttjänsttid även vissa andra smärre arbeten; bl. a. plä­gade de flesta VT vara så artiga att de hjälpte besökande av och på med yt­terkläderna, då VT för tillfället ej hade annan sysselsättning. Tjänstgörings­tiden inskränktes understundom sommartid och vid helger till att sluta omkr. kl. 2100 och utökades dessemellan någon enstaka gång med en eller två tim­mar, vid vilka sistnämnda tillfällen VT dock understundom erhölle någon gratifikation för sitt extra besvär. Vad i klagoskriften anföres om att Hedin skulle ha givit ut order örn att VT skulle tjänstgöra så länge det erfordrades eller med andra ord sagt så länge gäster funnes på sjöofficerssällskapets mäss vore icke med verkliga förhållandet överensstämmande. Med anledning av ett för någon tid sedan inträffat obetydligt intermezzo meddelade Hedin en av klagandena, att VT skulle tjänstgöra å Sjöofficersmässen så lång tid som han finge order om. Hedin hade icke för avsikt att vidtaga några ändringar i telefonposternas tjänstgöringsförhållanden, i varje fall icke till deras nack­del. Tjänstgöringen de tre telefonposterna emellan hade de senaste månader­na varit så fördelad, att två tjänstgjort turvis företrädesvis vid telefonen, till­lika i tamburen m. m. under det att den tredje tjänstgjort företrädesvis för tillsyn i trädgården och för utförande av tillfälliga uppdrag samt då och då för förfångning av de övriga telefonposterna, bl. a. en gång i veckan för var och en för att dessa skulle erhålla en fridag. Det förekomme en och annan gång att någon av telefonposterna finge hämta post eller utföra andra ären­den ute i staden, men dettta vore undantagsfall.

Sedan Hedin lämnat vissa uppgifter enligt vilka tjänstgöringen skulle upp­gå till cirka 7 timmar per dag och person, har han vidare yttrat bland annat:

Därtill komme dock söndagstjänstgöring utgörande c:a 11 timmar eller c:a 32/s timmar per man och vecka. Tjänstgöringstiden komme därigenom att uppgå till i medeltal c:a 71/* timmar per dag. Örn telefonposterna upnehölle sig på Sjöofficersmässen längre tid, än vad här ovan angivits såsom tjänste­tid, berodde detta icke på att tjänsten det krävde utan sannolikt på det för­hållandet, att vederbörande lika gärna uppehälle sig på Sjöofficersmässen som i kasernen. Tjänstgöringen vore icke vare sig tung eller svår. Vid de tillfällen då en av telefonposterna erhölle tjänstledighet — var och en c:a 8 dygn varje å var tredje månad — hade Hedin emellertid icke begärt er­sättning för den tjänstledige, enär Hedin ansett att detta skulle innebära slö­seri med arbetskraft. Kravet på telefonposternas arbetsprestationer, vad städ­ning och dylikt beträffade, hade i stället då minskats. Vederbörandes ar­betstid hade emellertid vid dessa tillfällen ökats lill 8 å 8'A timmar.

218

Chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition har i en promemoria angå­ende tjänstgöringen å sjöofficerssällskapet i Karlskrona upptagit bland annat:

Beträffande det befättigade i att kommendera manskap — stam eller värn­pliktiga — till ifrågavarande tjänstgöring finge framhållas: För utbildning till hovmästare och kockar kommenderades manskap till tjänstgöring å sjö- otficersmässen. Post i tamburen vore synnerligen önskvärd för kontroll av passerande och — med hänsyn till de lokala förhållandena — nödvändig för att passa telefonen, särskilt med hänsyn till de många tjänstesamtal, som där förekomme till de officerare, som på mässen intoge sina måltider. Per­sonal för bestridande av denna tjänstgöring hade alltid medtagits i personal­beräkningarna för Karlskrona station (å Stockholms station bestrede de till mässen kommenderade hovmästarna denna tjänstgöring, vilket ej vore möj­ligt i Karlskrona på grund av lokala förhållanden samt med hänsyn till den betydligt större besöksfrekvensen där). I nuvarande fredsbesättningslista för Karlskrona station^ funnes upptaget såsom 'Tillfällig utökning å vissa tjänst- göringsplatser i män av tillgång å personal’ visst manskap för bl. a. Sjöoffi­cerssällskapet, Sjöunderofficerssällskapet, örlogshemmet, kuttergastar m. fl.; denna fredsbesättningslista vore fastställd av stationschefen jämlikt bestäm­melserna i reglemente för marinen. Å stationen mäste givetvis alltid finnas en reserv av personal som ersättning för sjuka och för tillfälliga behov; den­na ersättningspersonal kommenderades till platser i land varest arbetskraft behövdes.

Mässdirektören vid Svea livgarde kaptenen B. Sergel har i yttrande över klagomålen från regementet anfört bland annat:

Det vore att märka att den fastställda arbetstiden ej vore effektiv arbets­tid utan den tid, under vilken vederbörande skulle om så behövdes finnas tillgänglig. Det ägde sin riktighet att denna tid ej respekterades, dock så i regel att mässuppassaren permitterades tidigare, i regel kl. 1800, då kvinnlig personal skötte passningen på mässen. Någon svårighet att erhålla permis­sion under viss del av tjänstgöringstiden hade aldrig mött. Som framginge av instruktionen för mässuppassaren ägde frukostservering rum men i regel ej middagsservering. Det kunde även förekomma, att någon av regements- dagbefälet önskade intaga någon mat senare på kvällen och att därför vid enstaka tillfällen tiden utsträcktes till klockan 2300. Den påtalade arbetsti­den till klockan 0200 inträffade högst 5—6 gånger örn året vid representa- tionstillställningar eller samkväm och erhölle mässpersonalen vid sådana till­fällen kompensation i tid. Ett kontant bidrag på 10 kr. i månaden utginge till uppassarna när de vore två och 15 kr. när endast en tjänstgjorde på mäs­sen. De hade dessutom tillstånd att bo i sina hem.

Chefen för armén har i sitt utlåtande anfört:Frågan måste anses bero på tjänstgöringens art, tjänstgöringstiden, vil­

ken kategori värnpliktiga det gällde m. m. Principiellt ansåge arméchefen det fullt riktigt att värnpliktiga kunde beordras till tjänstgöring vid officersmäss. Förutsättningen vore att arbetet antingen vore handräckningsarbete såsom eldning, renhållning och servering, som utfördes inom ramen för ordinarie tjänstgöringstid eller ock arbete, som inginge i en allsidig utbildning av koc­kar, vilka i fält avsåges handha mathållningen för regements- och bataljons- stabernas officerare. Vad handräckningsarbete beträffade reglerades detta vid tidpunkten för militieombudsmannens skrivelse genom go nr 1043/1926. 1 punkt 4 preciserades de handräckningsarbeten vartill kommendering finge äga rum. Dessa voro bl. a. 'städning och eldning av etablissementets för ge­

219

mensamt bruk avsedda lokaler jämte vedsågning o. d.; matlagning (och ser­vering), proviantera och furagering o. dyl.’. Nämnda go hade nu ersatts av go nr 444 den 11 februari 1941. Däri angåves i punkt 2 att till gemensam iiandräckningstjänst räknades bl. a. biträde vid matlagning och servering i matsalar, mässar och marketenterier’. Det syntes fullt naturligt att i mäs­sarna, dar numera så gott som undantagslöst kronportion utspisades, mat­hämtningen vid kronans kök och serveringen skulle ordnas med militär hand­räckning. Personal, som intoge sina måltider i mäss, borde i detta avseende icke vara sämre lottad än manskapet. En annan lämplig form för tjänstgöring i officersmäss syntes vara att för kortare utbildning dit beordra under utbild­ning varande kockar, avsedda att i fält handhava mathållningen vid staberna. Det vore lämpligt, att vissa kockar redan under fredsutbildningen vande sig vid att tillaga och servera mat åt befälet. I denna anda ginge också bestäm­melserna i go 1617/1935, som reglerade kockutbildningen, och i vilken det hette 'god förmåga att under olika i fält förekommande förhållanden tillaga lämpliga maträtter, såväl för smärre avdelningar som under utnyttjande av vederbörligt kokfordons fulla kapacitet’. Under för närvarande rådande för­hållanden, då antalet personer som utspisades vid officersmässarna vore långt större än det normala och då ett flertal officerare vore vid fältförband, där befälets utspisning finge ordnas på ett ofta tämligen primitivt sätt, funne che­fen för armén det fullt naturligt örn handräckningen måste öka i omfattning och örn tjänstgöringstiderna understundom icke kunde hållas inom för freds­utbildningen bestämda gränser. Sammanfattningsvis ville arméchefen som sin uppfattning uttala, att han ansåge det principiellt riktigt att militär per­sonal kommenderades till tjänstgöring vid officersmäss dels som handräck- ningsmanskap för handräckningsarbete dels som kockar, avsedda att i fält handha befälets mathållning, för en allsidig utbildning, att han ansåge att dylika kommenderingar hade stöd i gällande go och utbildningsbestämmel- ser samt att han funne det naturligt att under nuvarande förhållanden hand- räckningstjänsten ökade i omfattning och icke kunde regleras efter under fredsförhållanden gällande normer.

Utlåtandet från chefen för marinen innehåller:Jämlikt reglemente för marinen tillkomme det stationschef att bl. a. lämna

erforderliga anvisningar angående antalet korpraler (furirer) och meniga, som skulle uttagas till olika tjänstgöringsplatser i land. Enligt reglementet ägde re­gementschef att bl. a. kommendera manskap till tillfällig tjänstgöring inom regemente. Förfaringssättet, att till tjänstgöringsplatser i land eller inom re­gemente härvid jämväl räkna officersmässar, kunde tillskrivas gammal hävd. Sålunda finge framhållas, att ur de av Kungl. Majit fastställda formulären n:ris 40, 41 och 45 till reglemente för marinen del I, 1915 års upplaga, omfat­tande militär dagrapport rörande manskapets tjänstgöringsförhållanden samt ekonomiska förhållanden, kunde utläsas, att såväl stammanskap som värn­pliktiga avsåges tjänstgöra vid privat matinrättning’ ävensom alt portion kunde åtnjutas å dylik tjänstgöringsplats. Med privat matinrättning mena­des härvid mässar. Liknande formulär återfunnes även i 1907 års upplaga av reglementet. Till begreppet officersmässar vid fredslörläggning i land torde i detta sammanhang för kustartilleriets vidkommande endast böra hänföras exempelvis officersmässarna vid Öscar-Fredriksborg och Fårösund samt offi­cerarnas samlingsrum i Karlskrona, under det att officersmässarna vid för- läggningsplatser i havsbandslinjen i Stockholms skärgård, Kungsholms fort m. fl. närmast torde få jämställas med motsvarande inrättningar å flottans fartyg. Det manskap vid flottan, som kommenderades lill tjänstgöring i offi­cersmässar, utgjordes av hovmästare och befälskockar, såväl stam som värn­

220

pliktiga, samt värnpliktigt liandräckningsmanskap (telefonposter, städare m. m.). Till kustartilleriets officersmässar kommenderades, utom kockar, främst militärarbetare och till handräckningstjänst överförda värnpliktiga. Yrkesgrenen hovmästare saknades vid kustartilleriet. Antalet sålunda kom­menderade kunde variera, beroende dels på personaltillgången, dels på den utsträckning i vilken respektive mässar vid olika årstider frekventerades. Till sjöofficersmässarna kunde härjämte manskap kommenderas för utbildnings­ändamål. Enligt gällande skolreglemente för flottans manskap skulle näm­ligen vid restaurant eller mäss för stammanskap anordnas dels yrkeskurs för hovmästare och befälskockar, dels praktisk utbildning i korpralskola för be­fälskockar. Beträffande värnpliktiga gällde, att dessa efter genomgången all­män militär kurs skulle avses för praktisk tjänstgöring ombord eller i land. För till hovmästare och befälskockar uttagna värnpliktiga kunde dylik prak­tisk tjänstgöring i land, närmast avseende vidareutbildning i egen yrkesgren endast vara förlagd till officers- eller underofficersmäss. Kommendering av värnpliktiga för detta ändamål ägde dock rum i ringa utsträckning och av- såge personal som, i händelse av uppkomna vakanser å fartygen, snabbt skulle kunna sjökommenderas. Såsom instruktörer för personal, vilken sålunda för utbildningsändamål kommenderades till sjöofficersmässarna, tjänstgjorde den tidigare omnämnda stampersonalen. Officersmässarna, vilka vore förlagda inom av kronan ägda lokaler, vore — även om restaurantrörelsen inom de­samma kunde vara utlämnad på entreprenad till civil restauratör — enligt marinchefens åsikt att jämställa med övriga för marinens personal anordnade och av kronan understödda välfärdsinrättningar såsom underofficersmässar, kadettmäss vid sjökrigsskolan och marketenterier, dit manskap ävenledes kommenderades för tjänstgöring.

I utlåtandet från chefen för flygvapnet har anförts:Officersmäss vore en kronans lokal och möblerades genom kronans för­

sorg. Det vore därför nödvändigt, att lokalen i likhet med alla andra inom ett etablissement förekommande lokaler städades genom särskilt avdelad militär personal. Enligt flygvapnets sammansättningsplaner inginge såväl manskaps- som befälskockar i de olika förbanden. Av värjo årsklass värn­pliktiga uttoges därför ett visst antal för tjänstgöring såsom kockar. Ut­bildningen av dessa kockar borde äga rum dels vid särskilda utbildnings- kurser, dels såsom tjänstgöring på resp. mässar. För befälskockarna, vilka under tjänst vid fältförbanden i regel icke skulle deltaga i matlagningen vid kokvagnar, syntes ur utbildningssynpunkt tjänstgöring på en mäss vara den för dem lämpligaste utbildningsformen. Tjänstgöringen på offi­cersmässen borde härvid för befälskockarna till tiden vara av samma om­fattning som de övriga värnpliktigas tjänstgöring i sina resp. yrkesgrenar. Emellertid erfordrades tjänstgöring på en mäss i allmänhet även efter den ordinarie övningstidens slut. De sålunda kommenderade kockarna borde där­för beredas kompehsation genom motsvarande ledighet under ordinarie öv- ningstid. Chefen för flygvapnet ville emellertid framhålla, att befälskockar­nas kvällstjänstgöring icke vore något speciellt för enbart denna yrkesgren. På grund av de alltmer under mörker bedrivna flygövningarna hade perso­nalen i ökad omfattning fått sin tjänstgöring förlagd till kvällarna och för­nätterna. I den mån så vore möjligt bereddes även sålunda kommenderade värnpliktiga kompensation härför genom ledighet under ordinarie övnings- tid. Då vid särskilda tillfällen (middagar eller andra fester) tjänstgöring på officersmäss erfordrades efter tystnad (i regel kl. 2230), borde befälskockar­na erhålla ekonomisk gottgörelse av mässen (offkåren), örn vars storlek

221

överenskommelse i varje särskilt fall borde träffas mellan kockarna och den, under vilken dessa närmast lydde vid sin tjänstgöring på mässen (van­ligen mässofficeren). Detta tillämpades i allmänhet även vid mässarna. Eko­nomisk gottgörelse borde dock ej utgå vid sådan tjänstgöring på mäss efter tystnad, som vore erforderlig på grund av personalens övningar under mör­ker.

Vad först angår det förhållandet, att manskap kommenderas till tjänst­göring å officersmäss för utbildning till hovmästare och kockar, synes i princip anmärkning icke kunna framställas mot dylik kommendering, där­est tjänstgöringen verkligen är inriktad på utbildning och för ändamålet lämplig. Det synes emellertid vara anledning att framföra vissa allmänna synpunkter på denna utbildning. Såsom i arméchefens utlåtande antydes, torde hänsyn böra tagas till vilken kategori värnpliktiga det gäller. När in­kallelse sker av årsklasser omfattande personer, vilka regelmässigt redan av­slutat sin yrkesutbildning och jämväl kommit in i yrkesarbetet, tala goda skäl för att de inkallade icke skola underkastas sådan utbildning, vilken uteslutande eller huvudsakligen avser icke-militära färdigheter.I dylika fall torde det vara mera ändamålsenligt, att det militära behovet av hovmästare och kockar fylles genom inkallande av värnpliktiga, vilka redan valt detta yrke. I all synnerhet gäller detta om inom yrket svårigheter att erhålla ar­bete redan visat sig. En god hushållning på detta område är ett bidrag till strävandena att utnyttja landets resurser på bästa sätt, liksom allt slöseri med arbetskraft i sista hand jämväl leder till ett försvagande av försvars- beredskapen.

Vad beträffar kommendering av manskap såsom handräckning vid mat­lagning och servering samt till städning och eldning av lokaler som äro av­sedda för gemensamt bruk, står densamma i överensstämmelse med utfär­dade order. Kommenderingar avseende tjänstgöring å underofficers- och officersmässar ha också stöd av gammal hävd. Jämväl vid de för manska­pets egen räkning drivna marketenterierna tages militär personal i viss ut­sträckning i anspråk. Mot själva förfaringssättet synes anmärkning icke kun­na göras. Det är emellertid att märka, att såväl vid marketenterier som vid mässar finnes anställd personal som avlönas av manskapskassor respektive av underofficers- eller officerskårer. Här finnes således, liksom alltid då kostnaderna för en organisation skola bestridas från olika håll, behov av en norm för kostnadernas fördelning. Närmare föreskrifter finnas redan för mar- kelenteriernas del. I fråga örn mässarna har man däremot huvudsakligen praxis att hålla sig till, och på olika förband har praxis utvecklat sig olika utan att detta alltid varit av omständigheterna betingat.

En fast och enhetlig gränsdragning påkallas i främsta rummet av ekono­miska skäl. Det bör vara klart angivet för vilka göromål militär personal må tagas i anspråk, så alt vederbörande kår själv tår bekosta sådana be­fattningshavare som hava åligganden av annan ari. Vklare är det angeläget att kommenderingen av militär personal begränsas till vad göromålens om­fattning skäligen kräver. I motsats till vad fallet är beträffande den avlönade

222

personalen har man ju i fråga om den kommenderade personalen icke den automatiskt verkande regulator som kostnaderna utgöra.

Bestämmelser erfordras jämväl för att reglera förhållandet mellan den kommenderade personalen samt underofficers- eller officerskåren. Vilka åligganden en person av denna kategori, han må nu kallas mässuppassare eller kalfaktor eller telefonvakt, verkligen har synes icke vara klart. Det torde föreligga ett samband mellan dessa åligganden, sådana de i praktiken utkrävas, samt äldre tiders förhållanden, då officerarna kunde taga under­ordnades tjänster i anspråk för sin personliga räkning i betydligt större omfattning än som är förenlig med nutida uppfattning. I Karlskrona-ären- det har framhållits, att det i allmänhet icke syntes lämpligt, att hembäring av mat ålades vederbörande. Det har upplysts att arbetstiden ibland ut­sträckts till långt ut på natten. I instruktionen för mässuppassaren å Svea livgardes officer småss stadgas, att denne vid extra servering på mässen skall biträda efter för varje gång lämnade direktiv. Å andra sidan har det an­förts, att kontanta bidrag emellanåt utgå till mässuppassama samt att dessa för extra besvär erhålla gratifikationer. Något verkligt enskilt arbetsavtal torde härmed icke ha kommit till stånd eller ens ha varit avsett. Förfarings­sättet kan ju vara ägnat att kompensera den enskilde för utsträckt arbets­tid, men det belyser också huru den militära tjänstgöringen och de person­liga tjänsterna flyta över i varandra.

Det har uppgivits att tjänstgöring av ifrågavarande art icke kan anses vara särskilt ansträngande. Troligen ha åtskilliga just med hänsyn härtill funnit sig väl tillrätta med densamma. Man får dock icke förbise, att varje inkallad äger anspråk på att bliva tilldelad en uppgift av den natur, att han verkligen kan känna den tillfredsställelse som följer med vetskapen, att han gör en för landets försvar nyttig insats.

Av utredningen torde otvetydigt framgå att det föreligger behov av en­hetliga föreskrifter rörande manskaps tjänstgöring å underofficers- eller offi- cersmäss.

Under åberopande av 13 § i den för riksdagens militieombudsman gäl­lande instruktionen får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende, för den åtgärd vartill Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.»

% #

*

Ärendet avgjordes av Kungl. Majit den 5 december 1941, därvid Kungl. Majit fann vad däri förekommit icke föranleda annan åtgärd än att hand­lingarna skulle delgivas lantförsvarets, sjöförsvarets och flygvapnets kom­mandoexpeditioner.

223

13. Angående felaktiga intyg i ärenden rörande indrivning av utskylderhos vissa skattskyldiga.

Den 6 november 1941 avlät militieombudsmannen en så lydande framställ­ning till Konungen:

»På hösten 1939 upptogo statsmakterna till behandling frågan hur de värn­pliktiga skulle kunna beredas lättnad i de olägenheter med avseende å skatte­betalningen, som tjänstgöring vid krigsmakten i anledning av förstärkt för­svarsberedskap eller mobilisering medfört för dem. Proposition i. ämnet framlades för 1939 års urtima riksdag (nr 63) och sedan riksdagens ytt­rande över förslaget avgivits, utfärdades den 17 november 1939 en förord­ning med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga (S. F. S. 1939 nr 810). Denna förordning innehåller be­stämmelser att skattskyldig, som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, äger enligt vad i för­ordningen stadgas åtnjuta anstånd i avseende å indrivningen av honom på­förda utskylder (1 och 2 §§). Skattskyldig som vill komma i åtnjutande av anstånd med indrivning bör inom angiven tid skriftligen göra anmälan där­om enligt särskilt formulär (5 §). Militär befälhavare till vilken sådan anmä­lan inkommit har att till vederbörande utmätningsman skyndsamt översän­da densamma, försedd med uppgift örn inkallelsens art, dag för tjänstgö­ringens början och, såvitt möjligt, den tidpunkt då tjänstgöringen kan anta­gas upphöra. Har sådan anmälan insänts direkt till utmätningsmannen ålig­ger det denne att från vederbörande rullföringsbefälhavare eller annan mili­tär myndighet införskaffa erforderliga uppgifter angående den skattskyl­diges tjänstgöring (6 §).

Enligt bestämmelser i uppbördsreglementet och kommunallagarna ålig­ger det skattskyldig, som underlåtit att erlägga utskylder i föreskriven tid, att erlägga särskild indrivningsavgift. Angående utmätningsmans och exe- kutionsbiträdes rätt att uppbära dylik avgift, vilken uttages i samband med indrivning av utskylderna, innehåller restindrivningsförordningen närmare föreskrifter. Genom stadganden i den förut nämnda förordningen av den 17 november 1939 (4 §) samt i en särskild lag av samma dag (S. F. S. 1939 nr 811) har skyldigheten att erlägga indrivningsavgift upphävts i fråga om värn­pliktiga som lia rätt lill anstånd enligt nyssnämnda förordning försåvitt be­talning inflyter inom ett år från det den skattskyldiges tjänstgöring vid krigsmakten upphörde. I fall då indrivningsavgift sålunda ej må uttagas äger utmätningsman enligt bestämmelserna i en kungörelse av den 17 november 1939 (S. F. S. 1939 nr 821) utfå ersättning av statsmedel.

I skrivelse lill militieombudsmannen den 30 augusti 1941 har stadsfogden i Lund Petrus Olsson påkallat mili lieombudsmannens ingripande med anled­ning därav att i många fall felaktiga intyg åberopats i ärenden angående an­stånd enligt 1939 års förordning. Såsom exempel anföres av stadsfogden föl­jande fall.

224

Beträffande en kapten i Dalregementets reserv, född 1896, har åberopats intyg att han under tiden den 5 december J939—den 17 september 1940 va­rit inkallad jämlikt § 28 mom. 1 (eller § 36 mom. 2) vämpliktslagen. Sedan stadsfogden tillskrivit regementschefen med förfrågan, huruvida vederbö­rande varit inkallad jämlikt något av nyssnämnda lagrum, har regements- kassören meddelat stadsfogden, att enär det truppförband vid vilket kaptenen1 fråga fullgjort krigstjänstgöring varit inkallat jämlikt § 28 mom. 1 värn­pliktslagen, det torde få anses att även kaptenen varit inkallad på grund av denna bestämmelse.

I fråga om en bataljonsläkare i fältläkarkårens reserv, född 1896, ha av militära befattningshavare utfärdats två särskilda intyg, det ena den 7 september 1940 och det andra den 13 juni 1941, att han varit inkallad jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 vämpliktslagen. Efter det att stadsfogden be­träffande det senare intyget uttalat tvivel huruvida det kunde vara riktigt, har det från vederbörande förband uppgivits, att läkaren i fråga blivit in­kallad av generalfältläkaren och sålunda syntes icke ha inkallats jämlikt vämpliktslagen.

Rörande en landstormskapten, född 1884, har vederbörande stabschef den2 januari 1941 utfärdat intyg att han varit inkallad jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen. Sedan stadsfogden i brev till stabschef en an­hållit om besked huruvida det sålunda utfärdade intyget vöre riktigt, har denne i nytt intyg den 17 maj 1941 förklarat, att landstormskaptenen varit inkallad enligt § 36 mom. 2. I nytt brev till stabschefen har stadsfogden där­på framhållit, att landstormskaptenen såsom fast anställd vid krigsmakten icke torde lia blivit inkallad jämlikt värnpliktslagen. Slutligen har stabsche­fen översänt nytt intyg och därvid förklarat, att därest av honom tidigare avgivit intyg varit felaktigt hade det berott på att han ej haft tillgång till för­fattningar i ämnet; intyget hade utfärdats i god tro.

Angående två värnpliktiga, födda den 30 september respektive den 2 juni 1920 och med inskrivningsnumren 115 3/1940 respektive 117 3/1940, har ve­derbörande divisionschef intygat, att de varit inkallade jämlikt § 28 mom. 1 vämpliktslagen till tjänstgöring som börjat den 2 september 1940 och slutat den 29 augusti 1941.

Den 14 oktober 1941 lät militieombudsmannen översända handlingarna i ärendet till Överståthållarämbetet under anhållan att ämbetet ville giva mi- Jitieombudsmannen del av sina erfarenheter i spörsmålet. Med anledning här­av överlämnade Överståthållarämbetet ett den 25 oktober 1941 av uppbörds- intendenten i Stockholm avgivit yttrande av följande innehåll: En företagen undersökning hade givit vid handen att det i tämligen stor omfattning före­kommit, att anmälan om anstånd med indrivning av utskylder enligt förord­ningen den 17 november 1939 (nr 810) gjorts jämväl av andra personer än sådana som varit inkallade till tjänstgöring vid krigsmakten jämlikt § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen samt att uppgiften om tjänstgöring­en styrkts av vederbörande militärbefälhavare. I åtskilliga fall hade sålunda bemärkts, att sådan anmälan inkommit icke allenast från personer, som va-

225

rit inkallade till sin första värnpliktstjänstgöring, alltså efter § 27 värnplikts­lagen, och till så kallad frivillig tjänstgöring, utan även från reservofficerare och därmed jämställda; i enstaka fall hade det till och med inträffat att mi­litärintyget undertecknats av den sökande själv i egenskap av militärbefäl­havare. Givetvis föranledde, då felaktigheten bemärktes, framställning örn anstånd från ej berättigad person icke till någon åtgärd. Yppades anledning till misstanke att den sökande icke vore inkallad enligt § 28 eller § 36 före- toges undersökning för utrönande av rätta förhållandet. Enligt uppbördsintem- dentens mening syntes det lämpligt att de militära myndigheterna erinrades om anståndsbestämmelsemas rätta innebörd och tillämpning samt tillika an­befalldes att iakttaga största noggrannhet vid utfärdande av ovan omförmäl- da intyg.

Av ordalydelsen i förordningen den 17 november 1939 (nr 810) framgår att anstånd med avseende å skatteindrivning endast må åtnjutas av dem som inkallats till tjänstgöring jämlikt §§ 28 och 36 värnpliktslagen, alltså vid för­stärkt försvarsberedskap eller mobilisering, och att förordningen icke är till­lämplig å värnpliktiga vilka inkallats till utbildning jämlikt § 27 samma lag. Förarbetena till förordningen giva tydligt vid handen att från rätten att er­hålla anstånd äro uteslutna såväl krigsmaktens reservpersonal som de så kal­lade frivilliga (se prop. nr 63 till urt. riksdagen 1939 s. 10 samt andra sär­skilda utskottets utlåtande 1939 nr 27 s. 13). Klart är sålunda att förordning­en icke gäller beträffande fredskonstituerade landstormsofficerare, som äro att hänföra till reservpersonalen.

Då handlingarna i ärendet synas utvisa att anmälan om anstånd i ganska stor omfattning göres av militär personal varå hithörande författningar icke äro tillämpliga samt att felaktiga intyg utfärdas av militära befälhavare, tor­de det vara påkallat att på lämpligt sätt fästa vederbörandes uppmärksamhet på bestämmelsernas rätta innebörd.

Vid bestämmelsernas tillkomst förutsattes, att spörsmålet, vilka kretsar av skattskyldiga skulle kunna erhålla anstånd, framdeles kunde komma att upptagas till förnyat övervägande sedan erfarenhet vunnits rörande inkal­lelsernas längd. Huruvida tiden nu är inne för ett nytt upptagande av denna fråga, framgår icke av den verkställda utredningen.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruk­tionen har jag härmed velat för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende för den åtgärd vartill Eders Kungl. Majit må finna anledning.»

15—H8761. Militieombudsmanncns ämbetsbcrättclse.

14. Angående regleringen av järnvägstrafiken med hänsyn till den in­kallade militära personalens behov.

Härom avlät militieombudsmannen den 12 maj 1941 följande skrivelse till Konungen:

»Från kaptenen A. Hyltén-Cavallius har den 15 april 1941 till militieom­budsmannen inkommit en så lydande skrivelse:

’I radio har under de senaste dagarna gång på gång påpekats, att militä­ren beträffande järnvägsresor i påsk icke på något sätt intager en mindre gynnad ställning än de civila. Jag anser detta påpekande i viss mån vilsele­dande, och torde en stor del av den civila allmänheten ännu vara i den tron, att militären även under påsken åtnjuta antingen fria resor eller också be­tydligt nedsatta biljettpriser. Beredskapsmännen ha blivit inkallade till mi­litärtjänstgöring ulan minsta varsel, och de flesta av dem lia måst lämna icke endast sina hem och sina privata affärer, blott några timmar efter in­kallelsen utan mången gång även sina civila platser. Det är ju därför helt naturligt, att flertalet snarast behöva komma hem för att ordna med ett och annat. Så t. ex. behöver en jordbrukare ordna med drängar och annan arbetskraft, hästar och kor, ved och fodermedel m. m. En affärsman behö­ver sätta efterträdaren in i förhållandena samt lämna direktiv för fullföl­jande av de affärer, som han ej hunnit avsluta. Likaså behöver en lärare dryfta en hel del frågor med vikarien, som han i många fall inte ens kom­mit i personlig kontakt med. Ytterligare en mängd exempel kan uppräknas, men torde ovanstående vara tillfyllest. De civila bo i regel i sina egna hem, varför deras resor väl till största delen torde vara rena nöjesresor, under det att beredskapsmännen äro spridda över hela landet i mer eller mindre goda förläggningar och torde deras resor under påskhelgen knappast kunna räknas som nöjesresor. I de flesta fall gäller det ju att se efter sina hem och sitt civila arbete. Dessa beredskapsmän ha i regel icke heller samma möj­lighet som de civila att betala en i många fall dyrbar tågbiljett. Familjen lever ofta på det familjebidrag de erhålla, och där blir nog inga penningar över till biljett åt mannen. Beredskapsmännen erhålla en terminslön av kr. 1.50 pr dag och då somliga sända en del av dessa medel till hemmet, är det tydligt att de omöjligt också kunna skaffa penningar till tågbiljetten. Därtill skulle i många fall åtgå flera veckors avlöning, och då permission endast kunnat beviljas över lördag och söndag, har följden blivit, att de sämst lot­tade icke kunnat resa, då de icke kunnat skaffa erforderligt penningbelopp. På mitt förband har det till och med nu i påsk inträffat, att en beredskaps- man i 28 års åldern i brist på medel måst cykla till sitt hem, cirka 17 mil från förläggningsplatsen. Som exempel kan för övrigt nämnas, att från för­bandets förläggning till Kalmar — där en stor del av beredskapsmännen ha sina hem — kostar biljetten inkl. snälltågsbilett kr. 30.95. Av ovanstå­ende torde tydligt framgå att de bäst situerade kunna lösa vanliga biljetter och resa till sina hem under det att de sämst lottade i brist på medel bli ur­ståndsätta att resa. Trafiken hade icke påverkats mera än nu varit fallet, örn järnvägsstyrelsen beslutat att en viss procent vid varje förband fått till­stånd att begagna sig av militärbiljett. De militära förbandscheferna kunde sedan ordnat så, att dessa platser fördelats på dem, som hade de mest öm­mande skälen. Jag tror inte, att nu tillämpade förfaringssätt är ägnat att upprätthålla och stärka den annars synnerligen gedigna försvarsvilja, som enligt min erfarenhet finnes åtminstone på mitt förband. Jag får med an­

227

ledning av vad här ovan anförts vördsamt anhålla, att militieombudsman- nen måtte föranstalta örn utredning, så att denna undantagsställning icke i fortsättningen bliver rådande och att örn möjligt de beredskapsmän, som nu rest hem, i någon mån kunna bli gottgjorda för sina stora resekostnader.’

Med anledning härav ha yttranden infordrats från järnvägsstyrelsen samt överbef älhavaren.

Järnvägsstyrelsen har anfört:’I skrivelse till överbefälhavaren den 22 februari 1941 framförde sty­

relsen vissa synpunkter på transportsituationen, sådan denna förväntades bliva under april månad. Anledningen härtill var främst den, att å ena sidan militära transportbehov av betydande omfattning ävensom den all­männa trafiken i samband med påsken kunde förväntas komma att ställa stora krav på järnvägarna, medan å andra sidan de forcerade vedtranspor­terna och kolsituationen starkt begränsade järnvägarnas möjligheter att tillgodose sådana ökade transportkrav. Beträffande den militära trafiken under själva påskhelgen framhölls härvid att inrycknings-, utrycknings- och permittentresor borde så planläggas, att de ägde rum före den 9 april eller ock utfördes fr. o. m. den 16 april, varvid större inryckningar dock borde ske först fr. o. m. den 17 april. Därest på grund av militära skäl större militärtrafik måste försiggå jämväl under påskhelgen, framhöll styrelsen, att styrelsen och överbefälhavaren gemensamt borde hos Kungl. Majit göra framställning om bemyndigande till erforderliga inskränkningar i ved­transporterna och den civila resandetrafiken. Samtidigt framhölls emeller­tid att inskränkningar i den civila resandetrafiken torde bliva synnerligen svåra att praktiskt genomföra. De praktiska svårigheterna hänföra sig här­vid i främsta rummet till den omständigheten, att effektiva avspärrnings- anordningar saknas vid de allra flesta stationerna, varför möjligheterna att reglera allmänhetens tillträde till tågen äro begränsade och endera skulle kräva betydande extra anordningar eller ock ett komplicerat platsbiljett- förfarande. Bäggedera åtgärder, som skulle kräva betydande kostnader och tid men likafullt icke nied säkerhet kunde förväntas medföra åsyftat resul­tat. Vissa mera begränsade regleringar av den civila resandetrafiken där­emot vidtagas alltid vid de större helgerna i den form, att generella biljett- nedsättningar, såsom sällskapsresor, eftersäsongresor etc. tillfälligt hävas, och självfallet lia dessa inskränkningar gällt även i samband nied årets påsk­helg. Inför valet mellan en beskärning av den militära eller civila trafiken under den tidrymd då enligt erfarenheterna påsktrafiken kulminerar, har synbarligen överbefälhavaren redan på tidigt stadium gått in för det av sty­relsen föreslagna sättet att planera permittentresorna på sådant sätt, att resorna skulle infalla före den 10 april eller ock efter den 15 april, och såvitt styrelsen har sig bekant, lia de militära myndigheterna i god tid erhållit direktiv att planera eventuella ledigheter i överensstämmelse här­med. Svaret på styrelsens ovan berörda skrivelse erinius nämligen i form av en högkvartersorder, vilken likaledes översändes med särskild skrivelse, vari anbefalldes, huru in- och utryckningsresor, permissions-(tjänstledighets-) resor samt resor föranledda av övningsuppehåll .skulle planeras för tiden den 1—16 april. Bortsett från in- och utryckningsresor innebar nämnda hög­kvartersorder i vad avser tiden den 10—15 april, att permissions- och tjänst- ledighetsresor samt resor föranledda av övningsuppehåll icke skulle före­komma, och styrelsen vidtog på grund härav de dispositioner för den civila helgtrafiken, som ansågos erforderliga och möjliga. De reseförmåner, som under nu rådande förhållanden komma militärpersonalen lill del vid ledig­

228

het, äro dels resor på kronans bekostnad (tjänsteresor), dels färd till starkt reducerat pris. Prisreduceringarna hänföra sig härvid till 'militära vecko- slutsbiljetter’ och 'tjänstledighetsresor'. Tjänste- och tjänstledighetsresor bortföllo i år under tiden den 10—15 april. Beträffande tjänsteresorna må erinras om bestämmelserna i Kungl, hrevet till överbefälhavaren av den 6 december 1940, i vars 9 § det bl. a. heter, att överbefälhavaren äger göra de inskränkningar i rätten till ledighet och ersättning för resekostnad, som kunna påkallas av militära eller trafiktekniska skäl. Beträffande de militära veckoslutsbiljetterna gäller generellt enligt Kungl. Maj:ts beslut, när de in­rättades, att dessa icke få tillhandahållas i samband med de större helgerna, varom även meddelande lämnats de militära myndigheterna 16 sept. 1940 och 21 okt. 1940. I de tillämpningsföreskrifter, som styrelsen i anslutning härtill förra hösten utfärdade och vilka genom särskilda cirkulär redan då meddelades samtliga militära förband, bestämdes att dessa militära vecko- slutsbiljetter vid påsken icke gällde fr. o. m. den vardag, som närmast före­går palmsöndagen, t. o. m. den vardag, som följer närmast efter annandag påsk. I år motsvarar alltså denna tid dagarna 5—15 april. Beträffande tjänst- ledighetsresorna slutligen är stadgat att vederbörande järnvägsförvaltning i fred äger bestämma beträffande inskränkningar i rätten att vid tider med större persontrafik, såsom vid påsk etc., företaga 'tjänstledighetsresa'. Vid krig eller krigsfara — d. v. s. under sådana förhållanden, som nu anses råda — må dylik inskränkning endast vidtagas i samråd med chefen för försvars­staben. Då i början av april månad järnvägsstyrelsen på grund av upp­repade telefonförfrågningar erhöll kännedom om alt vissa truppförband synbarligen missuppfattat högkvartersordernas innebörd och tytt saken så att ett generellt förbud för militär att färdas med järnväg gällde under tiden den 10—15 april, lämnades efter samråd med försvarsstaben den 4 april på eftermiddagen orientering genom radio. Den fortsatta pressdiskussionen för­anledde därutöver meddelande till pressen den 10 april. Utdrag ur sistnämn­da meddelande har även förekommit i radio i dagsnyheterna från tidningar­nas telegrambyrå. Att allmänheten genom dessa radiomeddelanden skulle vilseletts och bibragts den uppfattningen, att 'militären även under påsken åtnjuta fria resor eller också betydligt nedsatta biljettpriser’, förefaller föga troligt. Såväl radion som pressen torde i detta avseende lia skapat full klarhet örn de verkliga förhållandena. Att däremot åtgärderna på vissa håll väckt missnöje är ställt utom tvivel, även örn man icke kan godtaga det berättigade i det sålunda framförda missnöjet. I avsaknad av erforderlig orientering rörande sättet huru permissionerna beviljats, saknar järnvägs­styrelsen självfallet möjligheter att bedöma denna sida av saken. Vad sty­relsen däremot utan tvekan vågar fastslå är, att påsktrafiken innevarande år krävt ingripande i reglerande syfte och att de resurser, varöver landets järnvägar betraktade som enhet disponerat, ingalunda varit tillfyllest för att tillgodose en ohämmad militär helgtrafik jämsides med den civila trafik, som ägt runi innevarande påsk. Det kan i detta sammanhang förtjäna att påpekas, att de extraanordningar, som vidtagits för att tillgodose turisttrafi­ken till fjällen, ingalunda varit av den storleksordning, att deras slopande in­neburit möjligheter att tillgodose militärpersonalens helgresor i full omfatt­ning. Frånsett det faktum att den militära resandeström, sorn under sådana förhållanden varit att förvänta, är av en helt annan storleksordning och att den använda vagnmaterielen —- i huvudsak sovvagnar — icke lämpat sig för militärens resor, tillkomma betydande svårigheter att avveckla en dylik trafik, helst som man säkerligen fått basera dispositionerna på ytterligt ofull­ständiga uppgifter. Man måste nämligen besinna, att huvuddelen av de mili­tära resandena, varom här är fråga, icke befinna sig på sina ordinarie för­

229

läggningsorter. De ordinarie förläggningsorternas personal har, såvitt sty­relsen kan förstå, bereus ledighet i största möjliga utsträckning. Det är i stället beredskapspersonalen det torde röra sig om, och denna befinner sig ofta på tämligen stort avstånd från hemorten, förlagd till orter med synner­ligen begränsade trafikresurser. Härtill kommer ytterligare att beredskaps- kravet säkerligen omöjliggjort en förhandsplanläggning, då ledigheternas omfattning etc. först kunnat bedömas i ett mycket sent skede. De framförda klagomålen ävensom missnöjet söker vederbörande i detta fall motivera med att man genom de vidtagna åtgärderna förhindrat militärpersonalen att för viktiga, enskilda angelägenheter besöka hemmet. Det förefaller emellertid föga troligt, att dylika resor i någon större utsträckning ovillkorligen måst förläggas just till tiden för själva påskhelgen. Tvärtom torde det val härvid­lag lia varit minst lika fördelaktigt nied tjänstledighet antingen strax före eller strax efter helgdagarna i enlighet med högkvartersordem. I den mån trängande fall förelegat lia för övrigt, såvitt styrelsen känner, resor före­kommit jämväl under tiden den 10—15 april, och järnvägarna ha, i den mån de resande militärerna innehaft giltiga biljetter, icke avvisat någon militär resande. Snarare får nian av skrivelsen den uppfattningen, att an­ledningen till missnöjet i verkligheten ligger däri, att militärpersonal genom det högre biljettpriset sett sig ur stånd att för en eller annan helgdag vid­taga en tämligen lång resa till hemorten. På de korta avstånden spelar näm­ligen nedsättningen föga roll, vilket måhända bäst framgår därav att pris­skillnaden mellan vanlig tur- och returbiljett och tjänstledighetsbiljett ännu vid en färd om 50 km utgör endast 80 öre i 3. klass. Ur trafikteknisk syn­punkt är det emellertid just de oförutsedda militära långresorna, som i främsta rummet måste begränsas till antalet. Den civila trafiken låter sig rent erfarenhetsmässigt tämligen väl beräknas såväl till omfattning som riktning; den militära däremot erbjuder i nuvarande beredskapsläge näppe­ligen några sådana möjligheter utan kräver tämligen detaljerade förutan- mälningar. I den översända skriften heter det bl. a.: ‘Trafiken hade icke påverkats mera än vad nu varit fallet, örn järnvägsstyrelsen beslutat, att en viss procent vid varje förband fått tillstånd att begagna sig av militärbiljett. Do militära förbandscheferna kunde sedan ordnat så, att dessa platser för­delats på deni, som hade de mest ömmande skälen.’ Oavsett det förhållandet att järnvägsstyrelsen knappast torde vara den myndighet, som bort verk­ställa en sådan uppdelning av permittenterna, har man skäl att förmoda, att ett dylikt förfaringssätt verkat i sådan riktning, att mera långväga permit- tenter erhållit nedsättningsbiljetter, medan de kortväga permittenterna och de, som i övrigt haft råd, därutöver begagnat sig av möjligheterna att färdas på vanliga för allmänheten gällande biljetter. De anhilda exemplen — en tur- och returbiljett, som inklusive snälltåg kostar 30: 95, avser en resväg örn upp till 30 mil — tyder nämligen på att man under sådana förhållan­den fått en avsevärd ökning i just den typ av resor, vilka ur trafikteknisk synpunkt erbjuda de största svårigheterna. Man måste nämligen besinna, att de vidtagna beskärningarna icke haft annat syfte lin att bringa resande- trafiken under påsken i sådan samklang med tillgängliga trafikresurser, att förutsättningar för en avveckling av denna trafik utan alltför stora friktio­ner kunde anses föreligga. Det kail i detta sammanhang påpekas, att järn­vägarnas personvagnar under nu rådande förhållanden i allt väsentligt äro bundna i de ordinarie tågen, antingen som ordinarie kursvagnar eller som förstärkningsvagnar. Örn man bortser från behovet av personvagnar för mi­litära transporter, lia således hittills varje vecka under innevarande år den tillgängliga lösa reserven, sedan det civila trafikbehovet blivit fyllt, ej ut­gjort mera än i medeltal 3,000 platser i 3. klass. Denna reserv har givetvis

230

icke på långt när räckt till för att täcka behovet för militära transporter (tjänste- och permissions-) utan har varje vecka en avsevärd nedskärning måst göras i det civila vagnbehovet för att något så när nöjaktigt kunna av­veckla trafiken i sin helhet. Detta gäller redan under vanliga veckoskiften; under en helg, såsom t. ex. under den förflutna påsken, ökas givetvis i hög grad behovet av vagnar för den civila trafiken, en trafik, som järnvägssty­relsen f. n. icke har någon möjlighet att lägga någon nämnvärd hämsko på. Den totala vagntillgången är emellertid i stort sett densamma före och under påskhelgen, och att öka densamma genom anlitande av godsvagnar, inredda för manskapstransport, var givetvis möjligt, men av lätt insedda skäl ville järnvägsstyrelsen icke vidtaga en dylik åtgärd. I stället skildes i möjligaste mån de militära och civila helgresorna åt på så sätt, att de civila resenärerna fingo färdas den 10—15 april och de militära resenärerna före och efter denna tid. Styrelsen anser sig till slut böra framhålla, att de restriktiva be­stämmelser, som numera föreligga beträffande järnvägarnas kolförbrukning, sannolikt inom en nära framtid aktualisera frågan om en sådan överarbet- ning av gällande bestämmelser för militära ledighetsresor på kronans be­kostnad, att framdeles trafiktekniska synpunkter bliva beaktade i högre grad än nu är fallet. De nuvarande bestämmelserna med dess möjligheter till ledighetens uppdelning på relativt korta perioder har nämligen enligt styrelsens förmenande fört till fria resor av en omfattning, som knappast överensstämmer med den allmänna sparsamhet på driv- och smörjmedel, som numera ålagts kommunikationsföretagen, framför allt icke i vad de be­röra ångdrivna linjer.’

överbefälhavarens yttrande innehåller:’I skrivelse den 22 februari 1941 hemställde järnvägsstyrelsen, att vissa

inskränkningar i och regleringar av militärtransporter skulle göras under april månad. Härvid föreslogs bland annat, att in- och utryckningsresor samt permittentresor skulle så planläggas, att de voro avslutade den 9 april på morgonen eller blevo utförda efter den 15 april. Som skäl för sin hem­ställan anförde järnvägsstyrelsen bland annat följande. 'Den väldiga civila resandetrafiken under påsken jämte militärtrafik i avsedd större omfattning kunna ej besörjas på ett tillfredsställande sätt utan måste man befara, att tågföringen då kommer att bliva så försämrad, att ett större antal förbin­delser ej kunna hållas, varigenom såväl de militäras som de civilas resor komma i oordning. Inskränkningar i den civila trafiken torde dock bliva synnerligen svåra att praktiskt genomföra.’ Svårigheten att reglera den ci­vila trafiken har även starkt betonats i samband med de underhandssamråd, som ägt rum med järnvägsstyrelsen i fråga om permissionsresor såväl vid detta tillfälle som tidigare. Ett totalt förbud för civila resor är givetvis ute­slutet. Militärtransporter kunna däremot i allmänhet lättare regleras och ge­nom att på lämpligt sätt avpassa krigspermission och annan ledighet torde denna reglering icke behöva drabba personalen på ett obilligt sätt. Rörande befogenhet att göra dylik reglering genom inskränkningar i rätt till ledighet och ersättning för resekostnad eller rätt att vissa dagar, bland annat i sam­band med påsk, företaga tjänstledighetsresa stadgas i krigsledighetsbestäm- melserna respektive militärt järnvägsreglemente. Med anledning av järnvägs­styrelsens hemställan och då det kunde bedömas, att permissionsresor av be­tydande omfattning skulle bliva sannolika i anslutning till den stundande påskhelgen, utfärdades därför reglerande bestämmelser för de resor, som planläggas av militär myndighet. Enligt dessa bestämmelser skulle resorna så planläggas, att de voro avslutade den 9 april på morgonen eller taga sin början den lii. Förberedande meddelande örn resorna skulle av den plan­

231

läggande myndigheten lämnas till vederbörande trafikinspektör. Dessa be­stämmelser avsågo icke privata resor, som företogos på egen bekostnad en­ligt för allmänheten gällande taxa. Det må även framhållas, att bestämmel­serna självfallet icke heller gällde sådana enstaka resor i trängande fall — tjänstledighet enligt 4 § a) i krigsledighetsbestämmelserna — vilka överhu­vud taget icke kunna planläggas i förväg. I anslutning till dessa åtgärder in­drog järnvägsstyrelsen under motsvarande tid rätten till s. k. 'tjänstledighets- resor.’ Vidare bemyndigades, så snart detta med hänsyn till det politiska läget var möjligt, vederbörande chefer att under april månad bevilja krigs- permission i högst 12 dagar åt före den 1 mars inryckt personal tillhörande vissa arméförband, marinen och flygvapnet. I fråga om förband tillhörande ar­mén föreskrevs dessutom i särskilda arméorder, dels att personal ingående i fält- och mobiliseringsdepåer skulle beredas krigspermission under påsken eller, för den personal för vilken detta icke var möjligt, på annan tid före V5, dels att personal, som skulle ingå i de förband, vilka nvuppsattes den 1 april, dessförinnan skulle beredas 6 å 8 dagars krigspermission. Genom ovanstå­ende bestämmelser skapades sålunda möjligheter för att å ena sidan avse­värt lätta påsktrafiken och att å andra sidan bereda ledighet åt den perso­nal, som varit i tjänst sedan den V3 (viss landstormspersonal och personal på Gotland enligt nedan dock undantagen) antingen under själva påskhelgen eller också omedelbart före eller efter denna utan inskränkning av den rese­ersättning eller prisnedsättning, som författningsenligt bör tillkomma perso­nalen. Den personal, som inryckte i mitten av mars i samband med den då anbefallda förstärkningen av neutralitetsvakten, samt personal tillhörande beredskapsförband på Gotland och landstormsförband tilldelade beredskaps- uppgifter, kunde däremot med hänsyn till den erforderliga beredskapen icke på motsvarande sätt beredas krigspermission och därmed förenade reseför- måner. Permissionsförhållandena vid för utbildning inkallade landstorms­förband, vilka icke tilldelats särskilda beredskapsuppgifter, försämrades i stort sett icke av de utfärdade bestämmelserna för resor under påsken. För personal, som inom ramen för anbefalld beredskap eller tjänstgöringsförhål­landena inom förbanden i övrigt kunde beredas permission under helgdagar­na enligt krigsledighetsbestämmelserna § 1, d. v. s. för kortare tid än hel tjänstgöringsdag, innebar det givetvis en ekonomisk nackdel, att de icke kunde komma i åtnjutande av den prisnedsättning, som är förenad med tjänstledighetsresor. Ett direkt stimulerande av sådana resor genom pris­nedsättning skulle dock sannolikt, åtminstone på vissa järnvägslinjer, hava åstadkommit överbelastning och därmed kunnat medföra allvarliga konse­kvenser icke blott för tågföringen utan även för trafiksäkerheten. Detta framgår bland annat av erfarenheterna från jultrafiken 1939, för vilken reg­lerande bestämmelser icke kunde i lid utfärdas på grund av det då rådande politiska läget. Rörande dessa erfarenheter framhåller järnvägsstyrelsen i skri­velse den 27/12 1939 följande. 'Allvarliga störningar i järnvägstrafiken hava förekommit under de senaste dagarna, ägnade att skapa berättigat missnöje i vida kretsar och framför allt ägnade att på ett betänkligt sätt rubba kraven på betryggande säkerhet vid trafikens avveckling.’ Såsom det framgår av det ovanstående, har den anbefallda regleringen av resorna i samband med påsken lili' den militära personalen medfört vissa nackdelar, vilka dock knappast kunna sägas vara av allvarligare art. De av Hyltén-Cavallius påta­lade olägenheterna torde nämligen vara i viss mån överdrivna, då de förhål­landen, som nödvändiggjort en hemresa, viii endast undantagsvis tvingat till att resorna utförts just under påskdagarna. Skulle emellertid detta varit fal­let, så torde ett sådant trängande fall, sorn ovan angivits, varit för handen, och resan sålunda kunnat utföras ulan hinder av de utfärdade regleringsbe-

232

stämmelserna. Det av Hyltén-Gavallius föreslagna förfaringssättet, att med­giva rätt till militärbiljett för viss procent av förbandet är givetvis tänkbart. Detta torde dock i praktiken bliva synnerligen svårt att rättvist tillämpa och dessutom bliva beroende av bland annat jämvägsmyndigheternas möjlighet att reglera den civila trafiken. Jag vill slutligen framhålla, att den av mig anbefallda regleringen av resorna visserligen varit ur den militära persona­lens synpunkt mindre tillfredsställande, men att jag på grund av de starka skäl, järnvägsstyrelsen framfört, ansett mig nödsakad biträda styrelsens för­slag- Därest en nöjaktig avveckling av helgtrafiken kan vinnas på andra vägar, exempelvis genom en stark beskärning av den civila trafiken, är detta ur min synpunkt givetvis att föredraga.’

Ytterligare utredning har förebragts. Sålunda har järnvägsstyrelsen till­handahållit lydelsen av den orientering genom radio, som lämnats den 4 april 1941, samt av det meddelande, som försvarsstaben och järnvägsstyrelsen gemensamt tillställt pressen den 10 i samma månad.

Det spörsmål varom nu är fråga hänför sig huvudsakligen till de resor, som vederbörande önska företaga för att tillgodose ett rent personligt in­tresse av att få tillbringa helgdagarna i sitt hem eller i annan sådan särskild omgivning. Jämförelsen bör göras mellan sådana militärresor samt civil­personers resor av samma natur, vartill jämväl turistresor till fjällen äro att räkna.

Genom högkvartersorder den 7 mars 1941 hade anbefallts bland annat, att vid påsken permissionsresor (tjänstledighetsresor) skulle planläggas så, att de voro avslutade senast den 9 april på morgonen eller togo sin början den 16 april. Enligt den i radio lämnade orienteringen har denna order inneburit, att under tiden den 10—den 15 april sådana militära resor, för vilka kronan betalade kostnaderna eller för vilka nedsatt biljettpris kunnat ifrågakomma, icke fingo företagas. Däremot hade något förbud för militär personal att under påsken begagna järnväg icke varit avsett. Den militärperson som i vanlig ordning köpt sin biljett hade varit jämställd med allmänheten och hade således fått färdas på tågen i mån av utrymme. Vidare har det fram­hållits, att bestämmelserna självfallet icke gällt sådana enstaka resor i träng­ande fall, vilka överhuvud taget icke kunnat planläggas i förväg.

Av utredningen framgår att initiativet till begränsningarna i militärernas rätt tagits av järnvägsstyrelsen. Styrelsen har nämligen redan den 22 feb­ruari 1941 hos överbefälhavaren hemställt, att permittentresorna med hän­syn till påsktrafiken borde planläggas så, att de ägde rum före den 9 april eller utfördes från och med den 16 i samma månad. Till stöd för denna sin begäran har styrelsen bland annat åberopat, att starkt ökad civil resandetra­fik vöre att vänta under påskveckan och att det därför vore av största vikt att så långt som möjligt inskränka de militära kraven på transporter. Järn­vägsstyrelsen har vidare anfört, att inskränkningar i den civila trafiken tor­de bli synnerligen svåra att praktiskt genomföra. Även i samband med de underhandssamråd som ägt rum mellan järnvägsstyrelsen och militärmyndig­het har svårigheten att reglera den civila trafiken starkt betonats. De härmed åsyftade praktiska svårigheterna hänföra sig, enligt vad järnvägsstyrelsen

233

upplyst, i främsta rummet till den omständigheten, att effektiva avspärrnings- anordningar saknas vid de allra flesta stationerna, varför möjligheten att reglera allmänhetens tillträde till tågen vore starkt begränsade och endera skulle kräva betydande extra anordningar eller ock ett komplicerat plats- biljettförfarande; bäggedera åtgärder som skulle kräva betydande kostnader och tid men likafullt icke med säkerhet kunde förväntas medföra åsyftat re­sultat.

Vissa mera begränsade regleringar av den civila resandetrafiken vidtagas emellertid alltid vid de större helgerna, i den form att generella biljettned- sättningar, såsom sällskapsresor, eftersäsongresor etc., tillfälligt hävas. Des­sa inskränkningar ha gällt även under påsken 1941. Å andra sidan ha un­der påsken vissa extra anordningar vidtagits tor att tillgodose turisttrafi­ken till fjällen. Järnvägsstyrelsen har uppgivit, att dessa anordningar inga­lunda varit av den storleksordning, att deras slopande inneburit möjligheter att tillgodose militärpersonalens helgresor i full omfattning.

Beträffande den verkliga innebörden av regleringen har järnvägsstyrelsen uttalat, att i möjligaste män de militära och civila helgresorna skilts åt på så sätt, att de civila resenärerna fingo färdas den 10—15 april och de militära resenärerna före och efter denna tid. Styrelsen har förklarat, att de vidtag­na beskärningarna icke haft annat syfte än att bringa resandetrafiken under påsken i sådan samklang med tillgängliga trafikresurser, att förutsättning­arna för en avveckling av denna trafik utan alltför stora friktioner kunde anses föreligga.

Överbefälhavaren har framhållit, att regleringen av resorna visserligen ur den militära personalens synpunkt varit mindre tillfredsställande, men att han på grund av de starka skäl järnvägsstyrelsen framfört, ansett sig nödsakad biträda styrelsens förslag; därest en nöjaktig avveckling av helg­trafiken kunde vinnas på andra vägar, exempelvis genom en stark beskär­ning av den civila trafiken, vore detta ur överbefälhavarens synpunkt att föredraga.

Det sätt varpå man sökt komma till rätta med trafiksvårigheterna under påsken synes icke kunna betraktas såsom tillfredsställande. Att, såsom det uttryckts, uppdela helgresorna så, att endast civila resenärer fingo färdas under själva påsken, måste ju innebära ett påtagligt missgynnande av mili­tärerna. Övriga resande lia dessutom blivit gynnade därigenom att extra an­ordningar blivit vidtagna för turistresorna till fjällen. 1 vad mån borttagan­det av dessa anordningar kunnat medföra en förbättring av militärernas resmöjligheter är ej närmare utrett och undandrager sig därför bedömande. Emellertid torde det vara tydligt, alt dessa turistresor — närmast att beteck­na såsom rena lyxresor —- i ett svårt läge icke kunna anses förtjäna en sär­skilt gynnad ställning. Oavsett sin omfattning äro dessa trafikanters förmå­ner ägnade att väcka eller stegra missnöje hos de militärer vilka fått se sina resmöjligheter beskurna.

Det har upplysts, att militärer kunnat resa å tågen om de löst biljett i van­lig ordning med avstående från den prisnedsättning som eljest gäller för

234

permissionsresor. Man får icke förbise att den prisnedsättning, som gäller för militärer, icke är av samma natur som vissa andra generella biljettned- sättningar. Militärernas rätt till reduktion ingår såsom ett led i de åtgärder, som vidtagits för att minska bördan av de uppoffringar, som de inkallade måste göra för landets försvar. Värdet av denna förmån skulle väsentligt minskas, om resor ej få företagas under de perioder då personalen har störst intresse av att få resa.

Ehuru ganska självklart synes det dock böra särskilt understrykas, att militärerna i och för sig äro ogynnsamt ställda när det gäller tillfällen till resor. De äro underkastade bestämmelser, som beskära deras möjligheter att ordna för en resa och att bestämma tiden för denna. Deras ekonomiska re­surser ha genom inkallelsen regelmässigt försämrats. Samtidigt torde deras behov av omväxling ha ökat.

De överväganden, som lett till den genomförda regleringen synas i främsta rummet icke ha hänfört sig till frågan, vilka resenärer som verkligen bort äga företräde. I stället torde det avgörande ha varit, att en begränsning av den militära trafiken varit mycket lättare att genomföra än en begränsning av resandetrafiken i övrigt. Att svårigheter möta när det gäller restriktiva åtgärder beträffande den civila trafiken är uppenbart. Det förefaller emel­lertid som örn några verkliga försök i riktning mot sådana restriktioner be­träffande påskresorna icke gjorts.

Vad gäller företrädet olika militärer emellan har icke heller någon reg­lering försökts. Följden har blivit att de som kunnat och velat betala fulla biljettpriser fått tillträde till tågen. Begränsningarna ha på så sätt helt kom­mit att drabba de mindre bemedlade, vilket icke torde kunna försvaras.

Det spörsmål, som här behandlas, berör emellertid icke endast tjänstle- dighetsresorna. I ärendet har upplysts, att militärer åtnjuta prisreducering även i fråga örn s. k. militära veckoslutsbiljetter. Beträffande dessa gäller generellt, enligt Kungl. Maj:ts beslut när de inrättades, att de icke få till­handahållas i samband med de större helgerna. I de tillämpningsföreskrifter som järnvägsstyrelsen utfärdat har bestämts, alt dessa militära veckosluts­biljetter vid påsken icke gälla från och med den vardag, som närmast före­går palmsöndagen, till och med den vardag, som följer närmast efter an­nandag påsk. Järnvägsstyrelsen har slutligen antytt, att bränslebristen kan föranleda ytterligare beskärningar av militärernas resmöjligheter redan i en nära framtid.

Under nuvarande läge torde det icke kunna undvikas att begränsningar vidtagas rörande tillträdet till tågen. För framtiden synes man ha att räkna med att vidsträcktare ingrepp kunna bliva nödvändiga än de som hittills förekommit. Dylika åtgärder måste ske efter en omsorgsfull prövning, så att man uppnår en rättvis avvägning av olika trafikantgruppers berättigade intressen. I sista hand får samhällets behov läggas till grund för regleringen av järnvägstrafiken, liksom redan skett i stor utsträckning beträffande andra trafikmedel. Att de militära kraven därvid måste komma att spela en stor och ofta avgörande roll är tydligt. Till försvarsberedskapens vidmakthål­

235

lande och stärkande hör emellertid också, att de inkallade icke ha skäl att känna sig missgynnade utan kunna vara förvissade om att deras intressen bliva vederbörligen beaktade. Det är angeläget att denna synpunkt icke läm­nas åsido vid lösningen av framtida trafikproblem vid järnvägarna.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruk­tionen får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.»

15. Angående förläggningsförhållandena vid ett truppförband som under vintern 1940—41 varit förlagt till övre Norrland.

Den 26 mars 1941 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom lill Konungen:

»Av värnpliktiga tillhörande ett förband som under tiden oktober 1940— mars 1941 varit förlagt till övre Norrland hava klagomål anförts hos mig rö­rande förläggningsförhållandena m. m. Med anledning härav har utredning verkställts. Resultatet av denna utredning framgår av bifogade sammanställ­ning.1

I ärendet är utrett att tältduken i de vid förläggningen använda tälten icke alltid varit av fullgod beskaffenhet. Åtgärder för åstadkommande av rättelse i denna del torde redan vara vidtagna.

De förhållanden varöver klagomål anförts synas emellertid i huvudsak icke äga samband med bristfälligheter i fråga örn tältduken utan hänföra sig till tältförläggningen som sådan. Utredningen har visat att väsentliga olägenheter varit förenade med denna förläggning.

Det är klart att förläggning i tält under långa perioder och i den stränga norrländska vintern måste vara påfrestande för truppen, även om en sådan förläggning är omsorgsfullt planerad, förberedd och genomförd. Från befä­lets sida måste under försvårade förhållanden krävas en ökad omvårdnad örn truppen.

I förevarande fall har tydligen från början icke varit avsett att tältför­läggningen skulle bliva långvarig, utan det har ställts i utsikt att baracklä­ger senare skulle anordnas för förbandet. Den uppgjorda planen synes emel­lertid hava övergivits; i varje fall har tältförläggningen beträffande större de­len av förbandet kommit att fortvara under flera månader. De ändrade dis­positionerna hava medfört, att de förändringar beträffande tält och annat som behövt göras för att möta vinterns påfrestningar icke kunnat bliva och icke heller blivit planmässigt utförda. Sålunda hava allmänna bestämmelser örn byggande av s. k. förstugor till tälten utfärdats först i januari 1941. Trup­pen synes icke heller hava försetts med tillräcklig utrustning för nattläger under förhandenvarande förhållanden.

1 Här utelämnad.

236

Nu berörda missförhållanden torde vara att föra tillbaka på den omstän­digheten, att planen på barackförläggning icke fullföljts. Det förefaller som örn anledningen till att man icke tidigare kunnat överge tältförläggningen va­rit den, att barackerna icke förts fram till förläggningsområdena på beräk­nade tidpunkter utan först senare. Ännu ett par månader efter det förban­den intagit sina platser synes ovisshet också hava rått beträffande placering­en av barackerna. Baracker som blivit framförda hava till en början lagts upp och icke monterats. Salunda har det upplysts, att den för en pluton av­sedda baracken upplagts på sådant sätt att den blivit alldeles nedisad. Denna barack hade tilldelats plutonen i mitten av december 1940 men först i början av februari 1941 varit färdigställd. På grund av nedisningen hade det visat sig, att den icke motsvarade förväntningarna. Den hade nämligen blivit så fuktig att den såsom förläggningslokal ansetts vara sämre än tält.

Osäkerheten i fråga om barackernas placering har i sin tur förorsakat att andra arbeten, såsom byggande av kokhus och matsalar, icke kunnat på ett ändamålsenligt sätt planläggas och utföras. Beslutade byggen synas hava blivit inställda och provisoriskt utförda anläggningar hava sedermera, när det visat sig att de skulle bibehållas för längre tid, måst förbättras. Det torde även hava brustit i fråga örn tillhandahållande av erforderliga ritningar och anvisningar beträffande dessa byggen. Verktyg och viss byggnadsmateriel, som anskaffats av förbanden själva, synes hava bort tillföras truppen genom central myndighets försorg.

Även på andra områden kunna brister i organisationen spåras. Manska­pets skodon hava ganska snart blivit förslitna. Trots upprepade rekvisitioner har materiel för skoreparationer icke anlänt till truppen förrän i slutet av december 1940. Under tiden dessförinnan har manskapet fått klara sig fram genom lån och inbördes byten. Det har uppgivits att det i stor utsträckning förekommit, att de som på grund av sin tjänstgöring varit mindre beroende av fullgoda skodon lånat ut sina skodon till sämre lottade kamrater.

Det synes icke hava varit sörjt för att vinterunderkläder funnits att tillgå för byte. Från manskapets sida har det berättats, att vid tvättbyte deras tri- kåkalsonger och enda trikåskjorta blivit utbytta mot linneplagg av sommar­modell. Anledningen härtill har uppgivits vara den att från vederbörande tvätt­godsmagasin icke kunnat utlämnas trikåunderkläder.

Bland övriga missförhållanden märkes särskilt att tidvis endast rå ved, och därtill sekunda sådan av asp, funnits tillgänglig.

Ur ekonomisk synpunkt innebära nu berörda förhållanden en misshushåll­ning. I en del fall, såsom da provisoriska anordningar senare måst göras om, torde en direkt merutgift hava vallats. I andra fall kan möjligen någon verk­lig ökning av kostnaderna icke påvisas, men det anskaffade har icke med­fört full nytta. Såsom exempel kan man anföra de baracker som icke blivit monterade förrän en stor del av vintern redan gått förbi. På det hela taget torde en långvarig tältförläggning medföra slitning och skador å förlägg- ningsmaterielen i sådan omfattning, att den icke är ekonomiskt fördelaktig.

Tältförläggningen lärer även hava haft menlig inverkan på hälsotillståndet

237

bland trupperna. Av en av fördelningsläkaren uppgjord tabell framgår att av de kvarterförlagda 2.4 procent varit sjukskrivna, under det att motsvarande procent bland de tältförlagda varit 4.1.

Den avgörande synpunkten torde emellertid vara förläggningsförhållande- nas inverkan på manskapet. Det har sagts att vissa påfrestningar äro nöd­vändiga, därest i fält användbara soldater skola kunna skapas. I och för sig är detta givetvis riktigt. Men det torde härvidlag vara nödvändigt att upp­draga en bestämd gräns mellan de strapatser som truppen i övningssyfte un­derkastas samt sådana svårigheter som härleda sig från bristande organisa­tion eller omvårdnad. Missförhållandena synas överhuvud icke böra betrak­tas ur den synpunkten att truppen genom desamma vänjes vid påfrestningar. I verkligheten torde de icke heller vara ägnade att höja truppens motstånds­kraft. Man får nämligen icke bortse från de psykologiska faktorernas stora betydelse för försvarsberedskapen. För den enskilde soldatens vilja och för­måga att göra största möjliga insats är det av vikt, att han är övertygad örn att ingenting eftersättes i fråga om omvårdnaden örn truppen. Detta torde vara av erfarenhet bekräftat. Då det i första hand är de överordnades plikt alt sörja för förplägnad, utrustning och förläggning, är det icke försvarligt att hänföra bristerna härutinnan till ringa initiativ eller förmåga hos man­skapet.

Den första förutsättningen för en god omvårdnad om truppen är att befä­let håller sig underrättat örn hur förläggnings-, utrustnings- och förplägnads- förhållandena äro ordnade. Enligt utfärdad order vid förbandet skulle yngre officerare och underofficerare förläggas i likhet med sin trupp. Vid den pluton från vilken klagomål anförts har endast en underofficer varit förlagd i tält. Ehuru det icke är uteslutet att bristfälligheternas undanröjande främjats därest officerare och underofficerare delat truppens vedermödor, torde dock varken i denna del eller i övrigt någon anmärkning kunna riktas mot för­bandets befäl.

Därest framdeles tältförläggningar under motsvarande förhållanden anses böra förekomma, är det angeläget att de planläggas och förberedas med största omsorg.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruk­tionen får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.»

* *

*

Efter vederbörandes hörande avgav chefen för armén den 3 juli 1941 utlå­tande över militieombudsmannens skrivelse samt anförde diirvid i huvudsak följande:

Sådana omkastningar i fråga örn planer för förläggning som militieombuds- mannen påtalat i sin skrivelse vore givetvis av ondo men hade i förevarande fall varit nödvändiga till följd av oförutsedda förseningar i tillförseln av ba-

238

räcker. Detta kunde icke tagas till intäkt för ett generellt omdöme örn bristan­de planmässighet. Sakkunnig personal ur vederbörande skogsvårdsstyrelse ha­de biträtt vid vedinköpen men till följd av ringa snötillgång hade prima ved under viss tid ej kunnat framforslas utan hade istället ved av mindre god kvalitet måst användas. Numera hade ytterligare föreskrifter utfärdats i fråga om skomaterielersättningen. Sedan meddelande om brist på trikåunderkläder vid ifrågavarande tvättgodsförråd hade ingått till arméförvaltningens inten- denturdepartement, hade rättelse därutinnan skett. De anmärkta förhållande­na hade förorsakats av en del säregna, försvårande omständigheter, som san­nolikt icke skulle göra sig gällande framdeles. I den mån dessa förhållanden kunnat hänföras till bristande förutseende hos truppledning och befäl hade de redan tillrättats. Med stöd av vunna erfarenheter borde liknande händelser kunna framdeles undvikas.

Genom beslut den 5 december 1941 fann Kungl. Maj:t med hänsyn till vad chefen för armén sålunda anfört militieombudsmannens skrivelse icke föran­leda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

16. Angående vissa brister å en nyuppförd stallbyggnad vid Norrbottensregemente.

Den 31 mars 1941 avlät militieombudsmannen följande framställning till Konungen:

»Vid en av mig den 14 augusti 1940 förrättad inspektion av Norrbottens regemente framställde jag vissa anmärkningar beträffande en hösten 1939 vid regementet uppförd ny stallbyggnad. Härom innehåller mitt inspektions­protokoll följande: Golvet i stallgångarna saknade lutning. Mellanväggar­na mellan spiltorna vöre av alltför klent trävirke. Vid inspektionstillfället vöre mellanväggarna på flera ställen söndersparkade av hästarna. Utrym­me för stallvakter saknades. Som sovplats hade en sjukbox måst tagas i an­språk. Dispositionen av vindsutrymmet vore olämpligt. Vindens hela bredd vid golvet vore 8 meter. I vindens södra del hade uppförts sidoväggar 1.25 meter från takfoten å båda sidor. Härigenom hade uppkommit dels en mittgång, dels tvenne sidogångar med resp. 5.65 och 1.25 meters bredd. I den övriga delen av stallet vore samma anordning vidtagen med den skillnad att mittgången här vore endast 3.70 meter bred, under det att sidogångarna hade en bredd av vardera 2 meter. Dörrar funnes upptagna till sidogångarna, men dessa saknade golv och syntes därför icke vara avsedda att tagas i bruk.

Sedan jag i skrivelse den 7 september 1940 begärt utlåtande från arméför­valtningen fortifikationsstyrelse, har den 12 februari 1941 inkommit dylikt utlåtande, däri styrelsen åberopat en av styrelsen gillad, av arkitekten C. O. Hallström efter samråd med regementsveterinären Ragnar Palm avgiven pro­memoria.

239

Därefter har chefen för Norrbottens regemente, översten S. Ramström, av­givit ett den 15 mars 1941 dagtecknat yttrande över styrelsens utlåtande och Hallströms promemoria, därvid Ramström åberopat bland annat en av batal- jonsveterinären Elis Sandberg den 17 december 1940 avgiven rapport, däri Sandberg dels påtalat vissa brister i stallbyggnaden, som Sandberg betecknat såsom ur veterinär synpunkt sett delvis ganska svåra, dels ock föreslagit änd­ringar, som han ansåge kunna avhjälpa missförhållandena.

Beträffande de av mig framställda anmärkningarna har i ärendet före­kommit följande.

1. Golvet i stallgångarna.Hallström har anfört:Golvet vore konstruerat efter anvisningar av Palm, som ansåge, att det hit­

tills använda systemet med rännor vore felaktigt, då hästarna ofta stege fel i dem och vrickade lederna. En golvkonstruktion utan rännor medgåve icke, att golvet lades i sådant fall, att flytande spillning självrunne till golvbrun­nar. Detta ansåge Palm ej heller nödvändigt.

Sandberg har yttrat:Stallgolvet, som vore felaktigt lutat och av dåligt material, vore omöjligt

att hålla torrt, i synnerhet som fuktigheten i stallet fortfarande vöre ganska besvärande. Vidare saknades avloppstrummor i erforderligt antal, då endast två trummor i norra delen och en i södra delen funnes. Vattensystemet vöre otillfredsställande vad beträffade tömningen av vattenkopparna, vilket till- gänge så, att en träpropp i botten på koppen öppnades och vattnet Hnge rinna ut på golvet. Sandberg har föreslagit, att golvets lutning ändrades, så att vattnet kunde avrinna till avloppsbrunnama, vilka borde utökas med en i varje sidogångs mitt, att golvet putsades eller omlades med hållbart mate­rial, att en avloppstrumma upptoges i veterinärrummet, vars cementgolv nu helt saknade sådan, att från avloppshålet i botten på varje kopp leddes ett med kran försett rör till en öppen ränna placerad under foderbordet i höjd med tilloppsröret samt att lämpligen en ränna gjordes för varje fjärdedel av stallet och att varje ränna med ett slutet rör nedlagt i golvet mynnade ut i respektive avloppstrumma.

Ramström har förklarat sig anse, att ett golv, som i varje fall sommartid dagligen måste spolas med vatten för att kunna hållas rent och snyggt måste vara konstruerat med rännor och lutning. Det torde icke vara omöjligt alt giva rännor och lutning en riktig avpassning så att halkningar, vrickningar och dylikt kunde undvikas. Vad som emellertid vore det mest anmärknings­värda beträffande golvlutningen vore att i mittelgången, där vattnet ur val- tenhoama direkt tömdes på golvet, ingen som helst avrinning kunde äga rum. I detta sammanhang har Ramström framhållit, att daglig tömning av dessa hoar för rengöring vore nödvändig, ett nog så tidsödande arbete på grund av lioarnas konstruktion.

2. Väggarna mellan spiltorna.Hallström har som sin mening uttalat, att det måste anses oekonomiskt att

dimensionera alla spiltväggama på sadant sätt, att en häst ej kunde spaika sönder dem. På grund av anslagets knapphet hade det i förevarande fall va­rit särskilt olämpligt. För det 1 ål al hästar, som hade ovanan alt slå i spilt-

240

väggarna, kunde man ordna ett lämpligt antal spinor, där bakre delen av spiltväggarna försåges med en löstagbar beklädnad av stålplåt, som kunde flyttas vid behov.

Sandberg har anfört:Spiltväggarna vore för klena och dessutom i lägsta laget framförallt i spil-

tornas bakre del. Anmärkas kunde att 25 av spiltväggarna redan varit sön­derslagna. Spiltväggar av grövre virke borde anordnas, därvid borde iaktta­gas, att det ur hållbarhetssynpunkt vore mera ändamålsenligt att göra spilt­väggarna med virket liggande i stället för stående. Samtidigt kunde u-järnen i spiltväggarnas övre del lämpligen infällas för att undvika skador på häs­tarna.

Ramström har yttrat:Spiltväggarna vore icke tillräckligt kraftigt dimensionerade utan måste

ständigt repareras, vilket förorsakade avsevärda utgifter. Löstagbar bekläd­nad av stålplåt kunde icke vara lämplig. Det torde vara uppenbart att inred­ningen i en spilta måste vara fast, ty eljest inträffade skador på såväl hästar som folk. Antalet spiltmellanväggar i stallet vore 49 och av dessa vore minst 23 sönder.

3. Utrymme för stallvakter.Hallström har anfört:Byggnaden innehölle särskilt rum för stallvakt och torde vara den första

av arméns stallbyggnader, som försetts med dylikt. Rummet vore avsett som sovplats för vaktpersonal, som vore för tillfället vaktfri. Med hänsyn till häst- antalet hade stallvakten beräknats till tre man, därav en befälhavare. Av vakten vore en på post. Behov av sovplats förelåge således för två man. Stall- vaktsrummet vore ordnat med hänsyn härtill. Rummet vore icke avsett som dagrum för stallvakten, än mindre som rum enbart för vaktbefälhavaren. Det hade förutsatts, att stallvakten hade full sysselsättning under arbetspas­sen och att vistelsen i stallvaktsrummet endast avsåge sömn. Under fritid borde personalen icke uppehålla sig i stallarna.

Sandberg har yttrat:Stallvaktkammaren vore i nuvarande skick alldeles för liten. Den hade

liggplatser för endast två stallvakter. Därför ginge för närvarande endast en stallvakt under värjo pass medan två finge ligga. Det borde finnas två vak­ter varje pass och alltså fyra beredas tillfälle att ligga. Följande ändringar föresloges som lämpliga: Nuvarande stallvaktkammare borde överlåtas till expedition åt stallunderofficeren, som nu helt saknade lokal, och en stall­vaktkammare kunde inredas på norra vinden, som då borde vinterbonas. Lämpligen skulle då därstädes kunna anordnas WC, som nu helt saknades, en selkammare, enär nuvarande utrymmen för förvaring av selar och dylikt måste anses otillräckliga, och ett putsrum, som nu helt saknades. Samtidigt borde norra trappan göras bredare för att kunna fylla sitt ändamål och för att undvika olycksfall.

Ramström har anfört:Vad som i fråga om utrymme för stallvakten yttrats av Hallström verkade

i hög grad verklighetsfrämmande. Vaktens storlek borde av praktiska skäl och lämplighetsskäl vara befälhavare + 3 man. Denna vakt skulle ständigt finnas i stallet. Så torde vara förhållandet i flertalet kronan tillhöriga stal­lar och för denna personal torde också överallt finnas särskild s. k. 'stall-

241

kammare’. Det kunde i övrigt, framför allt av hygieniska skäl, icke vara lämpligt att två sängar vore avsedda för fyra man.

4. Vindsutrymmet.Hallström har förmält:Det hade förutsatts, att vinden icke skulle användas för annat ändamål

än som upplagsplats för normalt erforderlig mängd furage för det antal häs­tar stallet rymde. För furage beräknat utrymme medgåve lagring på en gång av en månads furagekvantitet efter normalrationer under förutsättning att stråfodret levererades som vanligt i maskinpressade balar och något mindre, om balama vore handpressade. Större leveranser än för månad åt gången innebure som regel ingen fördel för truppförbanden och kunde medföra nackdelar. Hur omsorgsfullt besiktningen än utfördes vid en leverans, vore det i verkligheten omöjligt att förhindra att en eller annan bal, som icke vore fullt torr invändigt, komme med. Utfordrades en dylik efter en kor­tare tids lagring, vore den oftast ofarlig. Finge den däremot ligga en längre tid orörd, möglade den vanligen och bleve förstörd. Ju större partier furage som samtidigt inlevererades, dess mer arbete beträffande handräckning kräv­de kontrollen. I de på grund av den ringa höjden mindervärdiga utrymmena vid takfoten hade av besparingsskäl ej inlagts golv. För att stallet skulle er­hålla så god isolering som möjligt, hade det förutsatts, att bjälklaget i sidout- rymmena skulle permanent beläggas med ett lager av halm eller torvströ men ej med foder i balar.

Sandberg har gjort gällande, att vinden, utom de utrymmen, Sandberg fö­reslagit skola disponeras på sätt under 3) anförts, lämnade för litet utrym­me för förvaring av furaget, vilket dessutom vore svårt att upptransportera med nuvarande hissanordning. Sandberg har föreslagit, att sidoväggarna på vinden utflyttades ungefär 1.25 meter på varje sida, varigenom utrymmet borde bliva tillräckligt, samt att foderhissen försåges med en vinsch, varige­nom arbetet med upphissningen av fodret kunde utföras av tre man i stället för nu med sex man.

Ramström har yttrat:Det vöre beklagligt att ett vindsutrymme om cirka 200 kvadratmeters yta

skulle på grund av besparingsskäl stå outnyttjat särskilt med tanke på den lokalbrist, som vore rådande vid regementet. Därest detta vindsutrymme kunde utnyttjas kunde dels den hittillsvarande halmboden disponeras för annat ändamål och dels furageuppbördsmannen erhålla endast ett i stället för nu två förråd, vilket skulle medföra icke ringa inverkan på behovet av handräckning.

Fortifikationsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört:Stallbyggnaden hade utförts enligt nådigt bemyndigande den 8 september

1938 för medel, som ursprungligen avsetts för uppförande av en förrådsbygg­nad. Denna syntes nämligen tillsvidare umbärlig, under det att behovet av ett stall av regementschefen ansetts ofrånkomligt. Redan från början hade stått klart, att tillgängliga medel vore otillräckliga för uppförande av en stallbyggnad, inrymmande så många spiltplatser, 50 stycken, som från rege­mentet förklarats erforderliga. För alt åstadkomma största möjliga antal spiltplatser hade det gällt att iakttaga långtgående begränsning beträffande övriga utrymmen. Ritningarna till stallbyggnaden hade uppgjorts i samar­bete med veterinärinspektionen, vars representant, regementsveterinärén

16—4/576/. Militieornbudsmanncns ämbetsberättelse.

242

Palm, i detalj följt kasernbyråns arbete och med outtröttligt intresse lämnat råd och anvisningar. Sålunda hade samtliga arbets- och detaljritningar granskats av Palm, och i de flesta fall hade han direkt angivit de mått, som varit normgivande för dimensionering av t. ex. spiltor, krabbor, gångar etc. I övrigt har styrelsen åberopat den av Hallström avgivna promemorian.

I anledning av vad styrelsen sålunda anfört har Ramström yttrat:Det ägde sin riktighet att från regementets sida ett nytt stall ansetts mera

av behovet påkallat än ett planerat förråd. Intill hösten 1939 hade nämligen regementets hästar varit uppstallade å A 5, vilket inverkat mycket ofördelak­tigt på regementets inre tjänst. Vad ritningarna och för stallbyggnad dispo­nibla medel beträffade hade till regementet i september 1938 för yttrande över­sänts ett förslag till stallbyggnad, mot vilket Ramström i stort icke haft nå­got att erinra. Detta förslag hade emellertid aldrig kommit till utförande. I februari 1939 hade fortifikationsbefälhavare!! i Boden begärt uppgift å det minsta antal hästar för vilket stallet skulle kunna byggas. Därvid hade från regementets sida 50 hästar angivits såsom minimum. Stallbyggnaden hade därefter omritats, men de ritningar efter vilka således stallet byggts hade icke översänts till regementet för granskning och yttrande. Hade så skett torde en hel del av det som måste anses vara felaktigt i denna byggnad kunnat und­vikas.

Ramström har slutligen förklarat sig starkt understryka behovet av snab­ba åtgärder för åstadkommande av rättelse i de påtalade förhållandena.

I ärendet har Ramström jämväl åberopat följande skrivelser, som han av­låtit i saken, nämligen

dels den 11 oktober 1939 till chefen för övre Norrlands trupper, däri Ram­ström dels påtalat en del av nu berörda missförhållanden, varjämte Ram­ström påpekat, att trappkonstruktionen kunde giva anledning till olyckshän­delser, dels ock hemställt, att erforderliga åtgärder måtte vidtagas för bättre utnyttjande av vindsutrymmet och åstadkommande av mindre riskabla trappor,

dels den 23 augusti 1940 till fortifikationsstyrelsen, däri jämväl erinringar angående stallbyggnaden framställts, varjämte Ramström hemställt, att för­nyad syneförrättning å byggnaden måtte anordnas, samt att åtgärder måtte vidtagas för olägenheternas eliminerande,

dels den 9 november 1940 till kommendanten i Bodens fästning, däri Ramström anmält, att i anledning av hans berörda skrivelse den 23 augusti 1940 svar ej ingått och ej heller de åtgärder vidtagits, vilka i skrivelsen fram­hållits såsom erforderliga, och

dels den 27 februari 1941 till fortifikationsstyrelsen, däri Ramström kon­staterat, att syftet med hans upprepade framställningar i saken ej nåtts och föreslagit, att — då ytterligare skrivelser icke torde kunna klargöra de fel­aktigheter, som vidlådde stallbyggnaden, och då en besiktning av byggnaden syntes vara det enda rationella — inspektion och besiktning av byggnaden måtte verkställas av personal från fortifikationsstyrelsen.

De anmärkningar jag vid inspektionen riktat mot den ifrågavarande stall­byggnaden hava genom den verkställda utredningen till fullo bestyrkts. Därest byggnaden i sitt nuvarande skick godkännes torde anledning föreligga

243

till antagande att denna byggnadstyp kan komma att användas även vid andra förband.

Då rättelse genom hänvändelse till arméförvaltningens fortifikationssiy- relse icke kunnat ernås har jag, med stöd av 13 § i den lör militieombuds- mannen utfärdade instruktionen, ansett mig böra bringa ärendet till Eders Kungl. Maj:ts kännedom för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

*

Över skrivelsen avgav fortifikationsstvrelsen, efter inhämtande av yttran­de av veterinärinspektionen, den 30 september 1941 utlåtande.

Veterinärinspektionen hänvisade i sitt yttrande till en av regementsveteri- nären Palm upprättad promemoria däri bland annat anfördes:

Det ifrågavarande stallet vore av en typ, som varit ny för armén vid ti­den för dess uppförande. Man hade vid konstruerandet av stallet sökt ut­nyttja erfarenheter som man vunnit även inom det civila livet. Att kritik icke skulle helt utebliva finge betraktas såsom naturligt eftersom det rörde sig örn nya konstruktioner. Men för att bedöma kritikens berättigande vore det nödvändigt att dels känna utgångsläget då stallet skulle byggas och dels förstå avsikten med vissa konstruktioner. Då planerna till stallet skulle ut­arbetas hade man haft att utgå ifrån dels att stallet skulle rymma ett visst antal hästar och dels att kostnaderna icke finge överstiga en viss summa. För att pressa in bygget inom den trånga kostnadsramen måste inskränk­ningar och förenklingar tillgripas varigenom det ursprungliga förslaget, vil­ket godkänts av regementschefen, i samma mån försämrats. Vad beträffade de särskilda punkter på vilka anmärkningar framställts kunde därom an­föras följande. Lutningen av golvet i stallet vore fullt tillräcklig. Alltför stor lutning vore mycket farlig för hästarna och framkallade lätt olycksfall. Stör­re lutning erfordrades ej heller för avrinningen. Skulle golvet spolas måste nämligen även borste användas och det vore för övrigt icke lämpligt att så­som regementschefen förordade ofta spola golvet enär därigenom fukt upp- stode i stallet. Väggarna i spiTtorna hade av Pahn föreslagits utförda i 2 å 2V2" spontad plank. Så konstruerade spiltor hade i många år använts i stall tillhörande förband där Palm tjänstgjort och dessa hade varit tillräckligt starka. Vore spiltväggens höjd mindre än dess längd vöre det bättre örn spiltväggarna gjordes av stående virke enär virkets motståndskraft mot tryck då bleve större. Vad utrymmet för stallvakterna beträffade hade detta måst inknappas av kostnadsskäl. Särskild expedition för stallunderofficeren vöre säkerligen icke erforderlig. Inredandet av w. c. i stallbyggnaden vore också en kostnadsfråga. Den särskilda dispositionen av vindsutrymmet hade vid­tagits för att åstadkomma en så god isolering av taket som möjligt. För detta ändamål hade sidoutrymmena på skullen avgränsats. Det hade varit me­ningen att dessa sidoutrymmen skulle förses med tillräckliga lager av lämp­ligt isoleringsmaterial. Då den golvyta som disponerades för furageupplag vanligen icke alltid kunde med tillhjälp av stråfoderlagren hållas så väl iso­lerad att fuktbildning förhindrades, hade man eftersträvat att inskränka denna yta till den minsta möjliga.

Veterinärinspektionen anförde härutöver följande:Veterinärinspektionen delade icke regementschefens uppfattning, att ett

stallgolv skulle vara konstruerat med djupa rännor och stark lutning. Dylika

244

golv som förekomma inom många av arméns äldre stallar hade visat sig vara en vanlig orsak till skador på hästarna. Icke heller vore det ändamåls­enligt med riklig vattenspolning av stallgolv. För erforderlig renhållning vöre sådan icke nödvändig och den ledde särskilt vintertid till fukt i stallet och hastigare förslitning av golvet. Inom arméns stallar funnes i regel icke sär­skilt rum för stallvakten. Det vore emellertid önskvärt att så bleve förhål­landet i nyuppförda stallar. I ett stall om 50 hästar vore det vanligt och tillräckligt med endast en stallvakt på post nattetid.

Fortifikationsstyrelsen anförde i sitt utlåtande bland annat:Styrelsen anslöte sig helt till veterinärinspektionens uttalande angående

stallgolv. I fodergången borde dock golvet erhålla så stor lutning att vatten från hoarna vid behov kunde avledas. Sedan åtgärd härför numera vore vidtagen, syntes endast den detaljanmärkningen kunna framställas, att av- loppsbrunnarnas höjdlägen måste justeras, vilket vore ett enkelt och föga kostsamt kompletteringsarbete av tämligen vanlig beskaffenhet på en större nybyggnad. Detta arbete komme att utföras. Styrelsen anslöte sig också till veterinärinspektionens åsikt angående spiltväggars utförande. Begränsning­arna av stallvakts- och vindsutrymmena vore huvudsakligen dikterade av sparsamhetsskäl. Av skäl som regementschefen sedermera anfört hade emel­lertid vindsutrymmet för en ringa kostnad utvidgats så att furageuppbörds- mannens förråd ävensom stallvaktsrum kunnat inrymmas däri.

Genom beslut den 17 oktober 1941 fann Kungl. Maj:t militieombudsman- nens skrivelse icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

17. Angående upphävande av gällande bestämmelser örn degradering avunderbefäl.

Ämbetsberättelsen till 1940 års lagtima riksdag innehåller (sid. 194 ff.) redogörelse för en av militieombudsmannen den 27 maj 1939 till Konungen avlåten skrivelse i ämnet. Efter en redogörelse för gällande bestämmelser om degradering anförde militieombudsmannen att åtskilliga skäl syntes tala för att frågan om upphävande av dessa bestämmelser borde upptagas till pröv­ning. I ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag angives (sid. 199 f.) att sedan utlåtanden över skrivelsen inkommit från de militära myndighe­terna Kungl. Maj:t den 9 februari 1940 med anledning av militieombudsman- nens framställning förordnat att bestämmelserna rörande degradering av un­derbefäl icke längre skulle tillämpas i fredstid samt uppdragit åt chefen för försvarsstaben att i samråd med försvarsgrenscheferna till Kungl. Maj:t in­komma med yttrande i fråga örn degradering i krigstid.

Sedan ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben i skrivelse den 17 juni 1940 avgivit förslag i ämnet samt justitiekanslersämbetet den 31 oktober1940 avgivit utlåtande däröver fann Kungl. Majit genom beslut den 7 februari1941 gott att såsom särskilda bestämmelser med tillämplighet å den som efter utgången av februari 1941 antoges i (vunne förnyad) fast anställning förordna följande:

245

»Fast anställd av manskapet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten (för förstärkt försvarsberedskap organiserad avdelning), som visar ovillighet eller oförmåga i tjänsten eller eljest ådagalägger olämplighet för fortsatt fast an­ställning vid krigsmakten, må — jämväl då omständighet som avses i mom. 37 militärt försvarsberedskapscirkulär icke föreligger — av regements-(kår-) chef, respektive stationschef, flottiljchef avskedas, dock att, där fråga är örn underbefäl, vederbörande, då särskilda skäl därtill föranleda, i stället må nedflyttas till tjänstegrad och beställning såsom menig; skolande vad nu stad­gas icke avse pensionsberättigat underbefäl.

Den som blivit nedflyttad i tjänstegrad och beställning må ånyo befordras enligt eljest gällande grunder, dock ej den som efter utgången av februari 1941 för andra gången blivit nedflyttad.»

I samband därmed förklarade Kungl. Majit, att tidigare utfärdade bestäm­melser rörande degradering icke skulle, efter det nu meddelade bestämmelser trätt i tillämpning, avse underbefäl vid mobiliserad avdelning av krigsmakten (för förstärkt försvarsberedskap organiserad avdelning).

18. Angående enhetliga grunder för avgivande av vitsord åt fast anställt manskap vid försvarsväsendet.

Ämbetsberättelserna till 1940 och 1941 års lagtima riksdagar innehålla (sid. 199 ff. resp. 200 f.) redogörelse för en av militieombudsmannen den 21 oktober 1939 avlåten skrivelse i ämnet och behandlingen av denna skri­velse.

Sedan ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben efter samråd med för- svarsgrenscheferna med skrivelse den 18 september 1940 till Kungl. Majit överlämnat förslag till bestämmelser i ämnet fann Kungl. Majit genom beslut den 31 januari 1941 gott meddela följande för försvarsgrenarna gemensam­ma bestämmelser rörande avskedspass för fast anställt manskap att— i stäl­let för tidigare utfärdade bestämmelser — gälla från och med den 1 mars 19411

»1. Avskedspass utfärdas för manskap som avgår från fast anställning vid krigsmakten. Avskedspasset utfärdas av vederbörande regements-, kår-, stations- eller flottiljchef och skall därav framgå:

a) den avgångnes innehavda tjänstegrad och nummer samt hans fullstän­diga namn, födelseår och födelsedag ävensom födelseort med angivande av län,

b) anställningstid vid Iruppförbandet (förbandet) samtc) vitsord beträffande uppförande under anställningstiden.2. Vid tilldelandet av vitsord tages hänsyn till uppförande främst under

de senaste två åren av anställningstiden.

246

Vitsorden äro'Utmärkt val’'Val’ och 'Mindre väl’.

Vitsordet 'Utmärkt väl’ tilldelas därest icke särskilda skäl föreligga till lägre vitsord.

Vitsordet 'Val' tilldelas den som under de senare två åren erhållit högst två bestraffningar för förseelse, förknippad med mindre gott uppförande.

Vitsordet 'Mindre väl’ tilldelas den som under senaste två åren erhållit flera än två bestraffningar för förseelse, förknippad med mindre gott uppförande.

a. I militärt straffregister göres särskild anteckning om förseelse, för vil­ken straff ådömts och som varit förknippad med mindre gott uppförande.»

?f»' • . • 1 • V I’.' . ' I u ■' .1 - 'i Vi ;.HO,(!>,-. :

(

/hörr

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av en av arméförvaltningen gjord framställning rörande tiden för

anförande av besvär över fältkrigsrätts utslag.

Militieombudsmannen avgav den 2 maj 1941 följande underdåniga ytt­rande:

»Genom remiss den 28 april 1941 har tillfälle bereus mig att avgiva ytt­rande över en av arméförvaltningen i skrivelse den 19 april 1941 gjord hem­ställan om åtgärder för att i fråga örn besvär över utslag eller beslut, vilket är givet av fältkrigsrätt, klagotiden, i likhet med vad som gäller beträffande besvär över utslag eller beslut av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt, må bestämmas till tjugo dagar.

Med anledning härav får jag i underdånighet anföra följande.Med erfarenhet från det senaste året, då fältkrigsrätter i stor utsträckning

varit anordnade, kan jag vitsorda, att svårigheter ofta måste uppkomma sär­skilt för centrala myndigheter att för prövning av frågan huruvida besvär skola anföras före besvärstidens utgång få tillgång till fältkrigsrättens proto­koll och utslag. Under de förhållanden, som nu äro rådande, kan den kortare besvärstiden icke sägas innebära några nämnvärda fördelar för rättskip­ningen. Den ringa mån, i vilken målens behandling i överdomstolen därige­nom kan påskyndas, torde man kunna helt bortse ifrån, i synnerhet som den avsevärda ökningen av antalet mål numera, trots väsentlig förstärkning av arbetskrafterna i krigshovrätten, omöjliggör en omedelbar behandling av besvärsmålen. Den tidigare tidpunkten för laga kraft torde beträffande fler­talet mål ej heller innebära tillräckligt skäl för kortare besvärstid än den normala.

Emot vad arméförvaltningen i remitterade skrivelsen hemställt har jag sålunda intet att erinra.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag till föreskrifter rörande de disciplinära förhållandena

inom hemvärnet.

Militieombudsmannen avgav den 21 maj 1941 följande underdåniga ytt­rande:

»Genom remiss den 12 maj 1941 har Eders Kungl. Majit berett Riksdagens militieombudsman tillfälle att skyndsamt avgiva yttrande över en av chefen för armén — under hänvisning till en promemoria i ämnet — gjord fram­ställning om utfärdande av nya bestämmelser rörande hemvärnets discipli­nära förhållanden samt ett i anslutning därtill inom justitiedepartementet upprättat förslag till ändrad lydelse av militär bestraffningsförordning § 39.

Förslaget innebär i huvudsak att i fredstid tillrättavisningsrätt icke skall tillkomma hemvärnsområdesbefälhavare i fråga om honom underställda hemvärnsmän, att denna tillrättavisningsrätt — likaledes i fredstid — i stäl­let skall tillkomma hemvämskretsbefälhavaren, att en särskild för varje hem- värnsområde tillsatt disciplinnämnd skall äga rätt att meddela tillrättavis­ning i form av varning ävensom rätt att yttra sig i tillrättavisningsärende, som är anhängig! hos hemvämskretsbefälhavaren, och att hos denne befäl­havare anmäla hemvärnsmän till erhållande av bestraffning eller tillrätta­visning eller till skiljande från sin anställning vid hemvärnet, ävensom att i krigstid och under därmed jämförliga förhållanden tillrättavisningsrätt skall tillkomma varje hemvärnsområdesbefälhavare vare sig han är chef för kompani (därmed jämställt förband) eller icke.

Med anledning av remissen får jag i underdånighet anföra följande.Hemvärnets inordnande under den militära rättsskipningen är av så färskt

datum att någon erfarenhet om verkningarna härav ännu icke stått att vinna. Att för denna del av den militära organisationen redan nu frångå gällande regler för tillrättavisningsinstitutets användande torde icke vara välbetänkt. Införandet av disciplinnämnder innebär för övrigt ett så väsentligt avsteg från de grundläggande principerna för den militära rättskipningen att en dylik reform endast bör genomföras i sammanhang med en allmän revision av den militära bestraffningsrätten. Framhållas må även att förslaget skulle innebära en alltför omständlig procedur för en rättsligt så alldaglig sak som tillrättavisningsinstitutet i det militära i allmänhet innebär. Det torde böra erinras om den definition av tillrättavisningarnas allmänna karaktär som lagutskottet gav vid 1914 års riksdag. Utskottet anförde (utlåtande nr 22 sid.

249

57): 'Tillrättavisningarna äro icke straff i egentlig mening, utan utgöra lind­rigare rättelsemedel, som företrädesvis ställts till det lägre befälets förfogande för att i första hand komma till användning vid rättande av mindre förse­elser. ----- — — Tillrättavisningen har alltså karaktär av en mera enskild näpstav väsentligen lindrigare art än disciplinstraffet, och med dess syfte instäm­mer, att den bör följa så snabbt som möjligt å den förseelse, för vilken den­samma meddelats.’

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag i underdånighet avstyrka de i arméchefens promemoria och departementsförslaget föreslagna ändring­arna i militär bestraffningsförordning.»

17—il8761. Militie ombuds mumie lis ämbetsberuttelse.