Mikael Antic HEK 223:3, VT -04 Handledare: Ebba Lisberg Jensen Humanekologiska avdelningen Lunds Universitet

Abstract

World system analysis provides a theoretical framework for describing the dynamics

and exploitative elements of the capitalist world-economy. However, it does not

provide a satisfactory explanation of the mechanisms governing this exploitation.

Ecological footprint analysis shows that industrialised and economically developed

regions suffer from vast ecological deficits, which are compensated for by claiming

the ecological productive capacities of lesser developed regions. Core and periphery

can be defined by combining the concepts of ecography and ecological footprints.

Ecography can further be used to trace the flow of resources which supports core

regions. I find that there is a positive correlation between world system position and

ecological footprints. Drawing on thermodynamics and analogies from ecology I

conclude that it is possible to describe terms such as ”world system”, ”core”,

”periphery”, ”unequal exchange” and ”peripheral exploitation” using a

thermodynamic vocabulary.

Keywords: capitalism, core, dependency theory, ecography, ecological footprints,

energy dissipation, exergy, expansion, exploitation, Marxism, periphery,

thermodynamics, unequal exchange, world system theory.

[Korrigerad version, 2004-08-16]

1

Innehållsförteckning ABSTRACT ..................................................................................................................................................................1 INLEDNING..................................................................................................................................................................3

Syfte och målsättning ............................................................................................................................................4 Struktur .................................................................................................................................................................4 Metod ....................................................................................................................................................................4 Avgränsningar.......................................................................................................................................................5 Positionering.........................................................................................................................................................6 Tack.......................................................................................................................................................................6

BEROENDEDISKUSSION .........................................................................................................................................8 OM MODERNISERINGSTEORIER ...................................................................................................................................8 OM BEROENDE OCH CENTRUM-PERIFERIRELATIONER .................................................................................................9 OM VÄRLDSSYSTEMANALYS.....................................................................................................................................12

Den marxistiska utgångspunkten ........................................................................................................................13 Världssystemets uppbyggnad ..............................................................................................................................14 Kort historik ........................................................................................................................................................15 Mekanismer.........................................................................................................................................................16 Dynamik ..............................................................................................................................................................19 Implikationer och möjligheter.............................................................................................................................20 Kritik ...................................................................................................................................................................22

OM KAPITALISMENS FRAMVÄXT ...............................................................................................................................24 Kapitalismens differentiering..............................................................................................................................26 Oberoendets kapitulation....................................................................................................................................28

FYSIKALISK DISKUSSION....................................................................................................................................30 OM TERMODYNAMIK ................................................................................................................................................30 OM OJÄMNT UTBYTE OCH EXERGI.............................................................................................................................34 OM EKOLOGISKA FOTAVTRYCK ................................................................................................................................36

Premisser ............................................................................................................................................................37 Beräkningar ........................................................................................................................................................39 Felkällor och begränsningar ..............................................................................................................................40 Resultat och implikationer ..................................................................................................................................43

OM EKOGRAFI...........................................................................................................................................................45 Definition av centrum och periferi ......................................................................................................................45 Tröskelytor ..........................................................................................................................................................47 Räckvidder ..........................................................................................................................................................48

SLUTDISKUSSION ...................................................................................................................................................50 Termodynamiskt resonemang .............................................................................................................................51 Slutsatser.............................................................................................................................................................53

SAMMANFATTNING...................................................................................................................................................55 SLUTORD ..................................................................................................................................................................56 LITTERATURFÖRTECKNING.......................................................................................................................................57 SLUTNOTER ..............................................................................................................................................................58

2

Inledning

Världen vi lever i är inte jämlik. Tvärtom karaktäriseras den av extrema skillnader i välstånd och

levnadsstandard mellan individer, samhällsgrupper och nationer. Enligt den ekonomiska teorin

om komparativa fördelar vid handelsutbyte vinner båda parter på att handla med varandra. Det

här kan verka något besynnerligt i ljuset av att världshandeln idag är större än någonsin samtidigt

som klyftorna mellan fattiga och rika blir allt större och det dessutom finns mycket som tyder på

att många får det allt sämre ställt.

Samtidigt kan man fråga sig vad strävan efter att berika sig på andras bekostnad, sociala

orättvisor och exploatering har för återverkningar på livet på jorden. 1986 beräknade biologen

Peter Vitousek och hans kollegor att 40 % av jordens landbaserade fotosyntes var direkt eller

indirekt underställd mänskliga aktiviteter, det vill säga att 40 % av den landbaserade biologiska

produktionen kanaliseras genom den mänskliga ekonomin. Senare arbeten talar för att

mänsklighetens exploatering av kontinentalsocklarna börjar nå upp till liknande nivåer. Om man

sedan lägger till funktioner såsom avfallsassimilering och skydd mot UV-strålning är det inte

svårt att tänka sig att mänskligheten utnyttjar världen bortom dess långsiktiga kapacitet

(Wackernagel och Rees 1996: 1f).

En del kritiska röster mot den rådande ordningen har höjts. Den kanske förste att arbeta ut en

mer ingående analys av kapitalismens baksidor var Karl Marx. I Marx kölvatten har en rad teorier

om ekonomisk exploatering följt, bland annat Lenins teori om imperialism, beroendeteorierna och

världssystemanalysen.

Det världssystemanalysen och neo-marxistiska teorier saknar är en explicit koppling till den

biofysikaliska verkligheten som de politisk-ekonomiska processer de söker förklara har sin

förankring i. Termodynamiska processer utgör grunden för allt liv och återspeglas även i

resursflöden hos mänskliga samhällen; något som ekologisk-ekonomiska teorier såsom det

ekologiska fotavtrycket tar vara på. Utöver ett fåtal trevande försök de senaste åren (till exempel

ekografikonceptet) har dock sådana teorier vanligtvis bortsett från imperialism och andra

politiska dominansmekanismer inom världsekonomins ramar.

Många stater i Afrika uppvisar en mångfacetterad utvecklingsproblematik med politisk oro,

ekonomiska svårigheter och miljöproblem. Denna problematik har inte låtit sig förklaras på ett

tillfredsställande sätt av någon teori; ekonomisk, politisk eller ekologisk. Mitt intresse för den

afrikanska kontinenten har lett mig in på att utifrån ovannämnda perspektiv försöka finna ett

tvärsnitt som visar på sambanden mellan exploatering av människor, samhällen och natur.

3

Syfte och målsättning

Syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida beroendeperspektivet kan återaktualiseras

genom att till det foga nya fysikaliska och materiella aspekter. Jag ämnar också visa på hur

begreppsapparaterna hos världssystemanalysen, det ekologiska fotavtrycket och ekografin är till

nytta för varandra. Som sådan representerar uppsatsen ett försök att på ett mer direkt sätt väva

samman miljö- och beroendefrågor. Jag angriper specifikt frågan om ojämnt utbyte och

exploatering, vilken varit en källa till oenighet och osäkerhet för beroendeskolan, världssystem-

analysen och marxistiska teoretiker.

I förlängningen är också tanken att denna uppsats skall lägga grunden för min magisteruppsats i

vilken jag kommer att ta mig an den infrastrukturella aspekten av imperialism och exploatering.

Det kommer att göras genom att studera två koloniala järnvägskluster i Afrika: Rhodesia

Railways och Uganda Railway.

Struktur Uppsatsen är indelad i två huvudsakliga tematiska sektioner. I den första tar jag upp de teoretiska

perspektiv som representerar beroendediskussionen (beroendeperspektivet, världssystemanalysen

och marxismen). I den andra sektionen rör jag mig i naturvetenskapens gränstrakter för att få en

helt annan infallsvinkel än den som vanligen presenteras inom beroendediskussionen. I

slutdiskussionen knyter jag ihop trådarna mellan dessa områden som skenbart kan verka ligga

långt ifrån varandra.

Metod Studien har helt och hållet genomförts genom att läsa och bearbeta andra litteraturkällor, vilka

spänner över ett flertal akademiska inriktningar: sociologi, antropologi, politisk ekonomi,

termodynamik, humanekologi, ekologisk ekonomi med flera. Presentationen är stundtals ganska

deskriptiv vid redovisandet av de olika texterna och inte så utpräglat diskuterande, i synnerhet i

den fysikaliska sektionen. Det finns två huvudsakliga anledningar till detta. Den första är att jag

täcker ett väldigt brett akademiskt fält varför kopplingen mellan de olika komponenterna i

uppsatsen inte är helt självklara, något som också innebär att jag ser mig tvungen att redovisa de

olika delarna relativt ingående. Av samma anledning blir det svårt att föra en kontinuerlig,

jämförande analys av perspektiven. Den andra anledningen är att det inom vissa områden inte

finns så mycket att diskutera och ifrågasätta. Mest uttalat blir det när jag talar om

termodynamikens andra huvudsats, som anses vara den av fysikens samtliga lagar som det är

minst troligt att man kommer att kunna rubba. Relativitetsteorin, Maxwells ekvationer,

4

kvantmekaniken − alla dessa kan i slutändan ifrågasättas, men inom fysikerkretsar brukar man

säga att om din forskning säger emot termodynamikens andra huvudsats så kan du lika gärna

börja om från början.

Diskussionen förs genom att jag med avstamp i beroendeperspektivet lägger till teoretiska

perspektiv allteftersom de problematiska elementen dyker upp. På ett par ställen i framställningen

är jag tvungen att börja från en grundlig nivå men jag återknyter till beroendediskussionen så

snart tillfälle bjuds.

Avgränsningar När man diskuterar frågor om beroende och exploatering sker det vanligen i kontrast till neo-

klassisk ekonomisk teori. Min uppsats är inte en del av denna diskussion. Det innebär inte att jag

helt och hållet avfärdar konventionella ekonomiska förklaringsmodeller utan att mitt fokus är ett

annat: kopplingarna mellan exploatering av samhällen och exploatering av de naturresurser som

upprätthåller dem.

Jag har valt att lämna merparten av världssystemanalysens diskussioner kring cykler och

hegemoni av olika slag därhän. Dessa aspekter är hypotetiska och jag anser inte att de tillför den

här diskussionen något essentiellt. Det finns även en rad nya inriktningar inom

världssystemanalys vilka jag också valt att bortse från, till exempel genusfrågor, rasism,

kulturanalys och förmoderna världssystem.

Vad gäller den humanekologiska triangeln (människa-samhälle-natur) finns främst samhälle

och natur representerade i mitt arbete. Det finns flera skäl till detta: det första är att jag av rena

utrymmesskäl har varit tvungen att hålla igen på vissa områden − uppsatsen är för stor redan som

den är. Det andra skälet är att den mänskliga/kulturella aspekten (enligt min högst personliga

åsikt) inte ligger lika nära diskussionens kärna som de två andra. Det tredje är att den

humanekologiska disciplinen representerar en helhet av samverkande delar. Min uppsats är en del

av den akademiska diskussionen som formar helheten och övriga delar av denna helhet

kompletterar mitt arbete. Eftersom det på humanekologiska avdelningen i Lund dessutom finns

ett relativt sett starkt fokus på kulturella aspekter i jämförelse med andra humanekologiska

instanser anser jag att jag med gott samvete kan släppa på den biten. Det fjärde skälet att den

humanekologiska triangeln blivit skevt representerad är att jag gjort det till förmån för en annan

typ av tvärvetenskap. I stället för att föra en humanistisk diskussion om ett tvärvetenskapligt

ämne jag har försökt föra en tvärvetenskaplig diskussion där jag kombinerar

samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga begreppsapparater.

5

Utöver detta kan man säga att den kulturella aspekten finns närvarande på ett annat sätt,

nämligen i form av den cartesianska världsbilden som genomsyrar det västerländska tänkandet

och tillika det akademiska arbetet vi själva utför. Samtliga modeller, vare sig de är politiska,

ekonomiska, samhällsvetenskapliga eller naturvetenskapliga, bygger (postmoderna ansatser till

trots) på rationalistiska antaganden som upplysningsfilosofer såsom Francis Bacon och René

Descartes utgått ifrån. Frågeställningarna stiger på ett par ställen i presentationen upp till ytan

men finns i övrigt endast närvarande i bakgrunden.

Positionering Min fokusering på naturvetenskap i denna uppsats är kopplad till att jag tidigare läst på det

matematisk-naturvetenskapliga programmet. Dessutom har jag ända sedan barnsben haft ett

brinnande intresse för natur och vetenskap vilket bland annat tog sig uttryck i att jag gjorde

teckningar av solsystemet och galaxer, samlade statistik om valar och satt klistrad framför

vetenskaps- och naturprogram på TV (det är inte helt omöjligt att Arne Weise är den fjärde

viktigaste personen för min personlighetsutveckling). Detta kan säkert ha lagt grunden för att jag

idag anser att naturen har ett inneboende värde som är oberoende av dess nytta för människor.

Därmed är det inte fritt fram för oss att nyttja eller utnyttja den på vilket sätt vi än må finna

bekvämt.

Rättvisefrågor är också något som intresserar mig. Jag tror inte att ett fullständigt rättvist och

jämlikt samhälle är möjligt; faktum är att jag inte ens är säker på att det är önskvärt. Däremot

ställer jag mig frågande till om de orättvisor vi kan beskåda idag kan rättfärdigas på något sätt

över huvud taget. Jag ifrågasätter också om de människor som är välbärgade förtjänar att vara det

på ett sätt som inte andra gör.

I vilken utsträckning ovanstående har påverkat mig vid framställningen av denna uppsats

överlåter jag till läsaren att avgöra.

Tack Jag vill först och främst tacka min handledare Ebba Lisberg Jensen för hennes nästintill oändliga

tålamod med mig och med denna skrivprocess som dragit ut alldeles för länge på tiden. Tack till

Alf och Ann-Christine Hornborg för inspirationen de sprider och speciellt för att deras

undervisning slog undan fötterna för min tro på Den Sanna Vetenskapen. Det var bäst så.

Dessutom vill jag tacka min mamma, pappa och syster för att de fortsatt tro på mig samtidigt

som de undvikit att komma med förmaningar. Tack också till familjen Ganneby för studieron jag

tidvis inte har kunnat finna någon annanstans än på Daneborg.

6

Warning lights are flashing down at Quality Control Somebody threw a spanner and they threw him in the hole There’s rumors in the loading bay and anger in the town

Somebody blew the whistle and the walls came down There’s a meeting in the boardroom they’re trying to trace the smell

There’s leaking in the washroom there’s a sneak in personnel Somewhere in the corridors someone was heard to sneeze

’Goodness me could this be Industrial Disease?’

The caretaker was crucified for sleeping at his post They’re refusing to be pacified it’s him they blame the most

The watchdog’s got rabies the foreman’s got the fleas And everyone’s concerned about Industrial Disease

There’s panic on the switchboard tongues are ties in knots Some come out in sympathy some come out in spots Some blame the management some the employees And everybody knows it’s the Industrial Disease

The work force is disgusted downs tools and walks

Innocence is injured experience just talks Everyone seeks damages and everyone agrees

That these are ’classic symptoms of a monetary squeeze’ On ITV and BBC they talk about the curse

Philosophy is useless theology is worse History boils over there’s an economics freeze

Sociologists invent words that mean ’Industrial Disease’

Doctor Parkinson declared ’I’m not surprised to see you here You’ve got smokers cough from smoking, brewer’s droop from drinking beer

I don’t know how you came to get the Bette Davis knees But worst of all young man you’ve got Industrial Disease’

He wrote me a prescription he said ’you are depressed But I’m glad you came to see me to get this off your chest

Come back and see me later - next patient please Send in another victim of Industrial Disease’

And I go down to Speaker’s Corner I’m thunderstruck

They got free speech, tourists, police in trucks Two men say they’re Jesus one of them must be wrong

There’s a protest singer singing a protest song - he says ’They wanna have a war to keep their factories They wanna have a war to keep us on our knees

They wanna have a war to stop us buying Japanese They wanna have a war to stop Industrial Disease

They’re pointing out the enemy to keep you deaf and blind They wanna sap your energy incarcerate your mind They give you Rule Britannia, gassy beer, page three

Two weeks in España and Sunday striptease’ Meanwhile the first Jesus says ’I’d cure it soon

Abolish Monday mornings and Friday afternoons’ The other one’s on a hunger strike he’s dying by degrees

How come Jesus gets Industrial Disease?

--- Dire Straits, ”Industrial Disease”

7

Beroendediskussion

I och med att Harry Truman 1949 myntade begreppet underutveckling skapades en modern

referensmall för vad som är ”bra” och ”dåligt” på ett socioekonomiskt och kulturellt plan. Tanken

att en civilisation var mer utvecklad ju större dess produktion var, var ett västerländskt synsätt

som överfördes på Syd. Västvärldens levnadsstandard och livsstil var idealet; strävandet efter

detta ideal ledde sedan fler och fler nationer och kulturer in i den ”kapitalistiska kapplöpningen”.

Det krävde dock en kulturell transformering av fattiga länder eftersom traditionella levnadssätt

sågs som hinder för utveckling (Sachs 1993: 4f). Wolfgang Sachs beskriver det på följande sätt:

The ideals and mental habits, patterns of work and modes of knowing, webs of

loyalties and rules of governance in which the South's people were steeped, were

usually at odds with the ethos of an economic society (Sachs 1993: 5).

Samhällsutvecklingen i Syd uppfattades med sin fattigdom och brist på demokrati som

problematiskt i västländerna. Hotet ifrån östblocket bidrog säkerligen också till att skapa ett starkt

intresse för att utveckla dessa länder efter västlig modell (Smekal 1990: 40). Det kan vara

intressant att notera att en allmänt utbredd uppfattning innan dess var att befolkningen i Syd var

så hopplöst efter − utöver att de var mentalt underlägsna − att det ansågs meningslöst att satsa på

någon form av utveckling i dessa områden.

Om moderniseringsteorier

Under 1940-, 50- och 60-talet utgjorde den strukturella funktionalismen den dominerande

intellektuella strömningen inom sociologin i USA. Denna postulerade en allmän modell för

samhällens uppbyggnad och utgjorde grunden för en förklaring av hur nutida samhällen

utvecklas, kallad moderniseringsteori (Shannon 1996: 1).

Moderniseringsteoretikerna ansåg sig ha upptäckt en i grund och botten universell

förändringsprocess utifrån vilken man kunde göra meningsfulla teoretiska uttalanden. Rent

allmänt beskrevs moderniseringsprocessen som en differentiering av sociala strukturer och

funktioner. Hos traditionella samhällen var de sociala strukturerna begränsade till funktion och

antal. Därför innebar moderniseringsprocessen att fler och mer specialiserade samhälleliga

institutioner skapades (Shannon 1996: 2f). Utifrån denna universalism tolkades sedan problemen i

tredje världen.

8

Moderniseringsteorierna representerade ett i grunden evolutionistiskt tänkande eftersom de

grundade sig på resonemang om att vi genomgår en positiv utveckling från det primitiva,

traditionella och jordbrukande levernet mot det moderna, komplexa och industriella

masskonsumtionssamhället. Västvärlden kunde i denna process hjälpa till genom att utbilda den

lokala eliten i hur det politiska systemet skulle reformeras, bidra med teknisk expertis, donera

utrustning för att underlätta industrialiseringsprocessen, investera i den lokala ekonomin och

assistera i uppbyggandet av infrastrukturen (Shannon 1996: 6).

Underutvecklingen har enligt moderniseringsperspektivet vanligen förklarats med att

fattigdomen i u-länderna försvårar kapitalbildning vilket håller de ekonomiska investeringarna

nere, och med att den kapitalbildning som sker riskerar att neutraliseras av befolkningstillväxten.

En annan hypotes har varit att någon viktig komponent för att sätta igång en spontan

utvecklingsprocess saknats eller varit otillräcklig (Smekal 1990: 45).

Moderniseringsteorierna blev starkt kritiserade för att de saknade historiskt perspektiv och för

att de kopplade u-ländernas situation till inre faktorer såsom den påstådda traditionalismen.

Kritikerna ansåg att ett sådant synsätt bortsåg från hundratals år av kulturell kontakt, handel,

kolonisering samt politisk och militär inblandning från västländernas sida. Dessa samhällen hade

slutat vara traditionella långt före moderniseringsteoriernas uppkomst (Shannon 1996: 7).

Att moderniseringsteorierna var oförmögna att ge en adekvat beskrivning av förhållandena i

periferin verkar idag vara accepterat av alla utom en handfull sociologer. Dock frodas

moderniseringsparadigmet i retoriken hos de flesta ledare i kärnländerna och som ideologi fyller

det fortfarande en viktig funktion (ibid.: 209).

Om beroende och centrum-periferirelationer

De så kallade beroendeteorierna utarbetades som antiteser till moderniseringsteorierna under

1960-talets andra hälft. Beroendeskolan utgick ifrån att u-ländernas problem hade sina rötter i

kolonialismen och i en för stor integration i världsekonomin snarare än en otillräcklig. Till

skillnad från moderniseringsteoretikerna såg beroendeskolan underutveckling som en dynamisk

process som ägde rum inom ramarna för det kapitalistiska systemet (Smekal 1990: 73).

Beroendeperspektivet utgjorde ett systematiskt försök att ersätta moderniseringsparadigmet som

förklaringsmodell för samhällsutvecklingen i tredje världen och var starkt influerat av Lenins

teorier om imperialism. Lenin tolkade den europeiska kolonialismen som en konsekvens av att

kapitalismen nått en ny och slutgiltig nivå i sin utveckling. Kolonialismen var enligt Lenin ett sätt

att motverka sjunkande lönsamhet i de industrialiserade länderna eftersom de därigenom fick

9

tillträde till billiga råmaterial, billig arbetskraft och nya marknader att investera i. Därför var

relationen mellan de industrialiserade länderna och deras kolonier exploaterande till sin natur

(Shannon 1996: 12). Beroendeteoretikerna gick dock längre än Lenin i och med att de försökte

specificera imperialismens natur mer ingående och förklara utvecklingen som skett efter Lenins

tid (ibid.: 16).

Beroendeperspektivets främsta representanter är André Gunder Frank, Samir Amin och Johan

Galtung vilka utarbetat var sin version av beroendekonceptet. Till skillnad från Frank och Amin

utgår Johan Galtung mer direkt ifrån imperialism som dominansstruktur. Denna imperialism kan

finnas i olika former (ekonomisk, kulturell, politisk, militär och/eller kommunikatorisk) som

påverkar och förstärker varandra. Galtungs modell för imperialism innefattar ett centrum och en

periferi som växelverkar med varandra, och som båda i sin tur är ytterligare indelade i en central

och en perifer samhälls- eller intressegrupp (se Bild 1). Kännetecknande för systemet är en

intresseharmoni mellan de privilegierade minoriteterna i centrum och periferi, och en intresse-

konflikt mellan de perifera grupperna. Eliten i periferin innehar en nyckelposition eftersom det är

denna elit som möjliggör exploateringen av de lägre klasserna i periferin (Smekal 1990: 81f).

Enligt Galtung är de två viktigaste mekanismerna bakom dessa strukturer den vertikala

samspelsrelationen och den feodala samspelsstrukturen. Den vertikala samspelsrelationen

innebär att centrum byter till sig mindre förädlade produkter (till exempel råvaror) i utbyte mot

förädlade sådana (industriprodukter). Detta gynnar nästan uteslutande industriländerna, eftersom

"spin off"-effekterna blir fler för sådan produktion. Den feodala samspelsstrukturen karakteriseras

10

av att samspelet mellan centrum och periferi är vertikalt, att samspel saknas mellan periferierna

och att samspelet med omvärlden dikteras av centrum (Smekal 1990: 82ff).

Frank baserar sin teori på ekonomiska kopplingar, handel och kapitalströmmar mellan områden.

Premisserna för hans teori är att det är ett fåtal som tillägnar sig det ekonomiska överskottet från

massorna, att samhället polariseras i metropoler och satelliter i flera hierarkiska nivåer och att

systemets huvudstruktur bevaras under dess expansion och omvandling (Smekal 1990: 75).

Exploateringen de kapitalistiska länderna utövat på sina satelliter har haft två former: den första

och äldsta (med rötter i kolonialismen) har bestått i att satellitekonomierna främst fungerat som

källor för råmaterial och jordbruksprodukter, samt som marknader för metropolernas förädlade

och dyra produkter. Den andra och senare formen av exploatering är att befolkningen i de perifera

ekonomierna har utnyttjats som underbetald arbetskraft för att framställa enklare

industriprodukter för världsmarknaden. I båda fallen är det utländska eller inhemska företag som

tillskansar sig det ekonomiska överskottet i stället för att det återinvesteras i satellitekonomierna,

vilka knyts hårdare till den internationella handeln som var exploaterande redan från början

(Shannon 1996: 16f).

Samir Amins beroendeteori överensstämmer i stora drag med Franks, med skillnaden att Amin

koncentrerar sig på produktionsförhållanden utifrån triangelhandeln mellan Europa, Afrika och

Amerika samt den därpå följande kolonialismen (Smekal 1990: 77). Han försöker utifrån detta

redovisa en mer generell och teoretiskt abstrakt modell för beroenderelationer och deras

konsekvenser. Det centrala i modellen är att utvecklingen av den perifera kapitalismen följer en

helt annan utvecklingslinje än den gjort för de avancerade kapitalistiska länderna. De långtgående

konsekvenserna blir att den ekonomiska tillväxten i periferin är otillräcklig för att åstadkomma

full modernisering varför endast beroendeutveckling sker. Den specifika form beroendet antar har

att göra med varje lands unika historia och inkorporering i världsekonomin (Shannon 1996: 18).

Amin ställer upp två samhällsmodeller som gäller för en centrumekonomi respektive en perifer

ekonomi. I centrum är de viktigaste strukturerna en stor masskonsumtionssektor och en

högutvecklad produktionsmedelsindustri vilka stödjer varandra. I den perifera ekonomin är det

mest framträdande en lyxkonsumtionssektor och en överdimensionerad exportsektor. Centrum-

ekonomin är självcentrerad men periferiekonomin är helt beroende av kopplingen till

världsmarknaden. Beroendet har sin förklaring i i-ländernas dominans och i den skeva

produktionsstrukturen (Smekal 1990: 79f).

Strategin som beroendeteorietikerna i allmänhet förespråkade var en strategi av "delinking", det

vill säga att losskoppla periferin från den externa dominansen och främja en utveckling som

11

byggde på självständighet. Efter mitten av 70-talet förlorade de dock popularitet. Detta berodde

dels på att en del länder lyckades åstadkomma kraftig tillväxt trots fortsatt kontakt med

världsmarknaden (även kända som "det ostasiatiska miraklet") och dels på att länder som

tillämpade delinking-strategin misslyckades med att åstadkomma ihållig tillväxt. Beroendeskolan

fick av både marxistiska tänkare och moderniseringsteoretiker allvarlig kritik för det

ovannämnda, liksom för att de ansågs vara alltför fixerade vid externa relationer på bekostnad av

viktiga inhemska faktorer såsom exploaterande beteenden hos den lokala eliten (Shannon 1996:

19).

Om världssystemanalys

Världssystemanalysen är en utvecklingsteori som växt fram ur beroendeperspektivet sedan slutet

av 70-talet och flera av beroendeskolans främsta förespråkare är idag världssystemanalytiker

(Shannon 1996: 15). Dess grundare och främste teoretiker är Immanuel Wallerstein; andra

framstående analytiker är Frank, Christopher Chase-Dunn och Terence Hopkins.

Världssystemanalysens förespråkare hävdar att situationen i periferin skall ses som ett resultat

av det exploaterande system som föreslagits av Lenin och vidareutvecklats av beroendeskolan

(Shannon 1996: 20). Wallerstein har anammat flera begrepp från beroendeteorierna såsom ojämnt

utbyte, kärna-periferi och världsmarknaden, men han har byggt en mer utvidgad och generell

modell. Världssystemanalysen bygger (liksom beroendeperspektivet) i stor utsträckning på

marxistiskt teori. Den använder sig av marxismens grundläggande terminologi och huvudsakliga

element, och liksom inom marxismen betraktas kapitalismen som ett i grund och botten

exploaterande system. Världssystemanalysen har dock gjort stora modifieringar av det

traditionella marxistiska perspektivet och tar avstånd från många av dess yrkanden. Marx

representerar snarare en startpunkt för en ny teoretisk inriktning. Därför är världssystemanalysen

inte att betrakta som en marxistisk teori och den har också fått utstå stark kritik från marxistiskt

håll (ibid.: 11f).

Jag vill redan från början poängtera vissa grundläggande skillnader mellan

världssystemanalysen och beroendeperspektivet. Beroendeskolan använde sig − liksom

nationalekonomin fortfarande gör − av nationalstaten som analytisk enhet, medan den för

världssystemanalysen är just världssystemet. Vidare ser världssystemanalysens metodologi

snarare till världssystemets historiska och cykliska dynamik än till enskilda nationers inre

relationer och utvecklingsnivåer (So 1990: 196f). Medan beroendeskolan per definition såg

beroende som något negativt ser världssystemanalytikerna möjligheter till rörlighet hos nationer i

12

världsekonomins hierarki, även om de erkänner att det är relativt svårt och ovanligt för en nation

att stiga uppåt i systemet (Shannon 1996: 146f). Världssystemanalytiker är även kritiska till (den i

allmänhet socialistiskt färgade) delinking-strategin som förfäktas av beroendeteoretikerna

eftersom de anser att de socialistiska staterna fortfarande agerar inom ramarna för den

kapitalistiska världsekonomin (So 1990: 196).

Den marxistiska utgångspunkten Marx definierade samhällsklasser utifrån deras relation till produktionsmedlen. De som enligt

Marx kontrollerar produktionsprocessen, det ekonomiska beslutsfattandet och distributionen av

varorna utgör härskarklassen i samhället. Denna klass tillgodogör sig fördelarna av den

ekonomiska produktionen genom att exploatera arbetskraft (Shannon 1996: 8). Genom att få

arbetarna att arbeta längre än vad som krävs för att de skall reproducera sin arbetskraft behåller

kapitalisterna mellanskillnaden av arbetarnas löner och värdet av vad de producerar. Långsiktig

vinst är beroende av att en del av detta mervärde investeras i effektivisering av utrustning för att

kunna öka arbetarnas produktivitet. Tillväxt i produktionsstorleken ger också upphov till

skalekonomier där större produktionsenheter är mer effektiva än små (ibid.: 10).

Härskarklassen använder sig av sina ekonomiska resurser för att forma samhällets grund-

läggande institutioner och kultur, med ett gemensamt namn kallade superstrukturen, varför

samhällets värderingar och institutioner avspeglar intressena hos denna klass. Superstrukturens

funktion är därmed att forma beteendet och värderingarna hos samhällets exploaterade

medlemmar till ett accepterande av det ekonomiska systemet och den regerande klassens makt

och privilegier. Den mest kritiska institutionen i superstrukturen är staten som formulerar och

påtvingar lagar som privilegierar härskarklassen (Shannon 1996: 9).

Enligt Marx skapar kapitalismens oupphörliga ackumulation och tendens att expandera bortom

sina gränser motsägelsefulla resultat. Kapital köper arbetskraft och produktionsmedel. Eftersom

andelen kapital som investeras i arbetskraften minskar med ökande investeringar i teknologi

minskar andelen av den erhållna vinsten av överskottsproduktionen även om det absoluta

överskottet ökar. Marx såg den grundläggande motsägelsen just i detta; att konkurrens kräver

ständiga investeringar i produktionsmedlens tillväxt men att dessa investeringar orsakar en

minskning av den relativa förtjänsten (Wolf 1997: 298).

Kris uppstår i systemet när den relativa förtjänsten sjunker under en viss kritisk nivå. Kapitalet

blir då improduktivt samtidigt som produktion läggs ned, krediter bryter samman och ökande

arbetslöshet orsakar sjunkande löner. Detta resulterar dock i att kapital som investerats i

produktionsmedel faller i värde medan arbetskraft kan köpas till ett lägre pris. Därför ändras

13

investeringsförhållandena till förmån för arbetskraften igen; den relativa förtjänsten ökar och

expansionen återupptas. Denna modell skall dock enligt Eric Wolf inte ses som en förklaring av

händelseförloppet i varje enskild kris utan som ett försök att skissera en inneboende strukturell

obalans som gör den kapitalistiska produktionsformen kroniskt instabil (Wolf 1997: 299).

Världssystemets uppbyggnad Det finns tre grundläggande ekonomiska zoner i världssystemanalysens modell (se Bild 2): kärna,

periferi och semiperiferi (Shannon 1996: 27). Dessutom brukar man tala om externa areor som

består av de områden som inte tillhör världssystemet. Världssystemanalytikerna hävdar att dessa

zoner har existerat kontinuerligt ända sedan världssystemet kom till, trots att enskilda nationer

kan röra sig mellan zonerna. Huruvida man ser på dessa zoner som distinkta kategorier eller som

en enda kontinuerlig variabel skiljer sig åt olika analytiker emellan (Shannon 1996: 28).

Kärnstaterna tenderar att vara (mer eller mindre) demokratiska nationalstater med starka och

centraliserade statsapparater. På det ekonomiska planet är de specialiserade på högteknologisk

och mekaniserad (det vill säga kapitalintensiv) produktion av förädlade varor. Periferiländerna

tenderar att ha svaga statsmaskinerier och ägnar sig åt lågteknologisk och arbetsintensiv

produktion med inriktning på råvaror och jordbruksprodukter. De senaste decennierna har dock

lågteknologisk industriell produktion blivit allt vanligare i dessa länder (Shannon 1996: 28f).

Semiperiferin utgör ett mellanskikt av nationer som besitter en ekonomisk dubbelroll i

världssystemet. De exporterar typiska periferiprodukter till kärnan och högteknologiska produkter

till periferin (ibid.: 33). Kännetecknande för produktionen i semiperiferin är att den inriktar sig på

de sektorer som är under tillbakagång i kärnan på grund av sjunkande lönsamhet (ibid.: 36f).

14

Wallerstein definierar ett världssystem som en enhet med en enda arbetsfördelning och flera

kulturella system. Det finns sedan två varianter av detta: ett världssystem med ett gemensamt

politiskt system och ett utan. Dessa kallar han för världsimperium respektive världsekonomi.

Vidare säger han att världsekonomier historiskt sett har varit instabila system som antingen

upplösts eller övergått till att vara världsimperier − exempel på sådana är Romarriket, Kina och

Egypten. Världsimperierna hade redistributiva ekonomier och långdistanshandeln utgjorde endast

en mindre del av den totala ekonomin. Det var inte förrän den moderna europeiska

världsekonomins framväxt på 1500-talet som kapitalismen dök upp (Wallerstein 1974: 390f). De

flesta världssystemanalytiker är överens om att det som skiljer det moderna världssystemet från

tidigare system är dess politiska ekonomi: en kapitalistisk ekonomi, organiserad i ett

internationellt system av stater (Shannon 1996: 25). Kapitalismen och det mellanstatliga systemet

är delar av en helhet; de förstärker varandra och kan inte existera utan varandra (ibid.: 27).

Wallerstein menar att denna enhet har den avgörande betydelsen för i princip alla skeden i

världen, vare sig de är ekonomiska, politiska eller kulturella. En nation kan inte utvecklas

självständigt, utan är beroende av sin position i systemet och av förändringar i systemet som

helhet. Det gäller även för kärnstater, trots att deras handlingsutrymme är större än andra

nationers (Smekal 1990: 98f).

Genom att hävda att det existerar en enda arbetsfördelning går världssystemanalysen emot

konventionella ekonomiska tankegångar där man ser världsekonomin som bestående av avskilda

och oberoende nationella ekonomier mellan vilka ett handelsutbyte sker. Arbetsfördelningen

innebär ett ekonomiskt nätverk av ömsesidigt beroende eftersom parterna handlar med varor som

anses vara essentiella för de inblandade parterna (Shannon 1996: 24).

I enlighet med Marx definierar världssystemanalysen samhällsklasser utifrån deras relation till

produktionsmedlen. Eftersom kapitalismen anses vara global är samhällsklasserna globala likaså

(Shannon 1996: 31). Systemet är även indelat i statusgrupper baserade på kulturella faktorer

såsom religion och etnisk tillhörighet. Grupperna tenderar att arrangeras i nationalstater som

bland annat genom nationalism förhindrar internationell solidarisering av samhällsklasserna

(ibid.: 32).

Kort historik Den europeiska expansionen inleddes i mitten av 1400-talet då Spanien och Portugal började

expandera sina territorier över Atlanten. Europa försköts då från en geografiskt perifer position

till en central sådan eftersom den kända världen expanderade västerut (Shannon 1996: 51f).

Spanien och Portugal blev de ledande kärnländerna i det nya världssystemet men förlorade under

15

de kommande århundradena sin kärnstatus till förmån för Frankrike, Holland och England (ibid.:

61).

I och med kolonialismen i Afrika, Englands kolonisering av Indien samt opiumhandeln med

Kina omvandlades såväl andra världssystem som minisystem till europeiska periferier under

1800-talet. Samtidigt började USA att klättra uppåt i världssystemet (Wallerstein 1974: 408). För

en mer noggrann (men fortfarande högst hanterlig) genomgång av världssystemets framväxt och

utveckling hänvisas till kapitel 3 och 4 i Thomas R. Shannons (1996) An Introduction to the

World-System Perspective. Man bör dock ha i åtanke att de tolkningar av historiskt bevismaterial

som världssystemanalysen bygger på är selektiva och högst kontroversiella (ibid.: 176).

För världssystemanalytikerna är världssystemets expansion en utdragen process där de externa

areorna inkorporeras i de kapitalistiska produktionsprocesserna; till en början främst som periferi.

I dag inkluderar det i princip alla områden i världen, vilket innebär att det för första gången i den

mänskliga historien existerar ett system: en enda kapitalistisk världsekonomi med en global

arbetsfördelning (Shannon 1996: 23). Det är detta system som Wallerstein och hans kollegor

syftar på när de talar om "världssystemet" (i bestämd form) till skillnad från "världssystem".

Mekanismer Varför har då utvecklingen skett som historien utvisat? Wallersteins förklaring är att nordvästra

Europa var bättre rustat för att diversifiera sin jordbruksproduktion och utveckla vissa industrier

såsom textil- och skeppsbyggarindustri än andra delar av Europa på grund av givna geografiska,

ekologiska och historiska förutsättningar. Egenintressena hos särskilt viktiga grupper i

Västeuropa konvergerade medan de divergerade i periferiområdena − allt på grund av något olika

utgångslägen. Följden blev att starka statsmaskinerier utvecklades i Västeuropa och att de förblev

svaga i periferin (Wallerstein 1974: 400f). Världssystemanalytikerna hävdar att de stater i vilka

klasskampen ledde fram till en politiskt inflytelserik kapitalistklass blev de mäktigaste (Shannon

1996: 39). När en skillnad i styrkorna hos statsmaskinerierna väl etablerats uppkom det ojämna

utbytet (se nedan, s17) som de svagare nationerna blev påtvingade av de starkare då dessa kunde

monopolisera delar av kommoditetskedjan. Därmed utvinner kapitalismen mervärde inte endast

från arbetare utan även från periferier till kärnländer (Wallerstein 1974: 401). Periferin har på

grund av denna process inte kunnat samla på sig tillräckligt kapital för att kunna sätta igång en

ekonomisk modernisering. Kapitalister i kärnan har tillskansat sig kapitalet som behövts för

investeringar, och de investeringar som skett har tillgodosett kärnans behov (Shannon 1996: 36).

Kapitalet har enligt världssystemanalytikerna aldrig låtit sig begränsas av statsgränser i den

kapitalistiska världsekonomin. De hävdar att kapitalismen redan från första början varit en affär

16

för världssystemet och inte för enskilda nationalstater (Shannon 1996: 26). Att skapa barriärer vid

nationsgränserna har historiskt sett varit en defensiv åtgärd av länder som varit snäppet under

systemets maktcentrum (Wallerstein 1974: 402). Kapitalismen anses vara ett globalt system för

att organisera ekonomiska aktiviteter i vilket ägarna av produktionsmedlen försöker utvinna så

mycket vinst och produktion från arbetarna som möjligt. Detta mervärde förblir i ägarnas händer

vilket leder till extrem ekonomisk ojämlikhet i världsekonomin. (Shannon 1996: 25).

Statens roll i detta är att skapa goda förutsättningar för dess kapitalistklass, eftersom en

framgångsrik kapitalistklass bidrar till den statliga styrkan genom de ekonomiska resurser som är

nödvändiga för statens funktioner. Det här är en del av statens strategi att hävda sig i den

internationella konkurrensen om resurser, militära medel och välstånd för att den skall kunna öka

sin självständighet och sitt inflytande över de andra nationalstaterna (Shannon 1996: 39). Statens

relation till de nationella kapitalisterna är dock samarbetande och inte underordnad (ibid.: 149).

De kapitalistiska aktörerna tävlar med varandra för att maximera sin vinst och är därmed

ständigt drivna att tillskansa sig mervärde genom att exploatera arbetare, finna nya marknader

och slå ut konkurrenter. Det är denna ständiga strävan efter kapitalackumulation som enligt

världssystemanalytikerna utgör själva drivkraften för alla andra processer och relationer inom

världssystemet (Shannon 1996: 32f).

I periferin är egenintressena hos de kapitalistiska landägarna motsatta egenintressena hos den

lokala kommersiella medelklassen. Markägarnas önskan är att maximera inkomsterna från handel

på världsmarknaden och att eliminera medelklassen till förmån för deras motsvarighet utomlands,

vilka inte utgör ett lokalt politiskt hot (Wallerstein 1974: 403).

Världssystemanalytikerna betraktar ekonomiska relationer mellan kärna och periferi som i

grund och botten exploaterande. Periferin erhåller mindre ersättning för sina ekonomiska

aktiviteter från kärnan än vad kärnan erhåller från periferin för sina. Därmed strömmar större

delen av mervärdet som genereras i periferin till kärnan. Skälet till varför det är så har emellertid

varit en källa till osäkerhet bland världssystemanalytikerna. De flesta utgår från Arrighi

Emmanuels kontroversiella resonemang om att exploateringen av periferin sker genom ojämnt

utbyte. Resonemanget är ett försök att tillämpa marxistisk teori på internationellt utbyte och går

ut på att utbytesprocesserna mellan kärna och periferi är ojämna även när produktionen per

arbetare är densamma. Kärnan erhåller billiga produkter från periferin på grund av att lönerna i

periferin är låga och tvärtom. Hade kärnan behövt producera dessa produkter själva hade priset

för dem blivit mycket högre eftersom lönenivåerna är högre i kärnan. En stor del av den perifera

arbetskraftens värde överförs därför till kapitalister i kärnan (Shannon 1996: 34).

17

I praktiken fokuserar världssystemanalytikerna på specifika mekanismer med vilka mervärde

som producerats av lågavlönad arbetskraft i periferin överförs till kärnan. Det görs dock utan att

på ett ingående sätt försöka påvisa mekanismernas överensstämmelse med Emmanuels

formulering av ojämnt utbyte. Exempelvis fokuserar Wallerstein på systemet för exploatering

genom tvingad arbetskraft i periferin som den viktigaste exploaterande faktorn. Chase-Dunn

identifierar ytterligare tre faktorer som bidrar till processen. Dessa är blockbildning (det vill säga

vilka allianser av finansiella och ekonomiska intressegrupper som dominerar staterna i respektive

område), statsbildning (som har lett till att svaga statsmaskinerier bildas i periferin) och en

klasskamp (inom varje stat i stället för mellan de globala samhällsklasserna) som i praktiken

innebär att arbetarna i respektive kärnstat stödjer statens exploatering av periferin − jämför med

Galtungs centrum-periferimodell. På grund av denna obevisade överensstämmelse skiljer man

därför ibland på termerna ”ojämnt utbyte” och ”exploatering av periferin” (Shannon 1996: 35).

Vare sig resonemangen överensstämmer med Emmanuels definition eller inte anser världs-

systemanalytikerna att det extra mervärdet från periferin bidrar till att minska konflikter mellan

arbetare och kapitalister i kärnan genom att det används till att ge efter för vissa av arbetarnas

krav utan att minska vinstmarginalerna lika mycket. Det folkliga stödet för systemet ökar och

utgör en grogrund för nationalistiska ideologier. Dessutom minskar konkurrensen inom

kapitalistklassen samtidigt som den territoriella konkurrensen mellan kärnstaterna avleds till

periferin (ibid.: 36).

Teorin om ojämnt utbyte har vållat debatt såväl inom det marxistiska lägret som bland klassiska

ekonomer. Enligt teorin om komparativa fördelar finns det inget definitionsmässigt exploaterande

mellan kärna och periferi eftersom båda parterna vinner på att handla med varandra. Marxister

emellan har debatten främst handlat om hur överföringen av mervärde sker på en internationell

skala. Till exempel anser Ernest Mandel att det ojämna utbytet förklaras med skilda

produktivitetsnivåer hos arbetare i kärna och periferi. Mer arbetskraft krävs för att producera

varor i periferin än i kärnan på grund av periferins kapitalintensiva metoder. Därmed sker ett

utbyte mellan kärna och periferi som motsvarar skillnader i investerad arbetskraft och enligt

Mandel blir resultatet att mervärde överförs från periferi till kärna (Shannon 1996: 166f).

Att perifera samhällen i grund och botten är kapitalistiska har varit ett kontroversiellt påstående

för marxistiska teoretiker i allmänhet eftersom man breddar definitionen av kapitalism bortom

förhållanden av fri arbetskraft. Wallerstein ser bara tre kriterier som nödvändiga för att man skall

kunna kalla ett system kapitalistiskt. Det första är att systemet bygger på vinstmaximering och att

konkurrenskraft söks genom effektivisering. Det andra är strävan efter kapitalackumulation. Det

18

tredje är att de som äger produktionsmedlen exploaterar arbetskraften (Shannon 1996: 25f).

Enligt Shannon innebär detta en teoretisk förbättring av tidigare marxistiska teorier om periferin

och det stödjer bevisen bättre när det gäller vidden av omdanandet av traditionella ekonomiska

och sociala strukturer under kolonialismen (Shannon 1996: 211).

Dynamik Att ständigt öka exploateringen är den överlägset viktigaste långsiktiga trenden i världssystemet.

Utan denna trend hade systemet inte överlevt i femhundra år (Shannon 1996: 127).

Exploateringen kan öka på två huvudsakliga sätt: breddning och fördjupning. Breddning innebär

att de kapitalistiska aktiviteterna sprids till nya geografiska områden, det vill säga att

världssystemets yttre gränser expanderar (ibid.: 128). Fördjupning syftar på att de ekonomiska

relationerna sprids till allt fler aspekter av livet inom de samhällen som redan finns inom

världssystemet. Fördjupningen kan ske på flera olika sätt; genom att 1) fler varor görs tillgängliga

på marknaden; 2) produktionen per arbetare ökas med hjälp av tilltagande mekanisering av

arbetet; 3) sociala och ekonomiska relationer regleras med formella avtal; 4) en starkt

specialiserad arbetsfördelning med ett ekonomiskt utbyte av essentiella varor växer fram; och 5)

världssystemet polariseras vad gäller välstånd, lönenivåer och beteende hos de statliga

maskinerierna. Det sistnämnda innebär att de politiska strukturerna inom kärnan karaktäriseras av

relativt liberala och demokratiska regimer, medan de i periferin har blivit mer auktoritära och

förtryckande för att kunna bedriva en mer betvingande form av kontroll över arbetskraften (ibid.:

129f).

Thomas Hall anser att Wallersteins formulering av inkorporering behöver utvecklas. Inkorpo-

reringen sker gradvis: till en början är ett område helt och hållet externt; sedan kommer det i

marginell kontakt med systemet; därefter blir det en marginell del av det för att slutligen bli helt

inkorporerat. Om man ignorerar marginella former av inkorporering bortser man från några av de

mest dramatiska effekter kärnan haft på periferin, till exempel den afrikanska slavhandeln som

omdanade kontinentens inre långt före kolonialperioden (Shannon 1996: 128). Skillnader i

inkorporeringen bestäms av en rad olika faktorer såsom skillnader i ekonomisk och militär styrka,

sociala strukturer och statsbildning i området som inkorporeras, omfattningen på motståndet mot

inkorporeringen samt världssystemets utvecklingsnivå. Enligt Hall behöver ekonomisk

exploatering inte heller vara det viktigaste motivet bakom inkorporeringen; olika motiv har också

fått olika konsekvenser (ibid.: 129).

Shannon menar att Halls arbete målar upp en mer sofistikerad bild av en process som var en av

de viktigaste i den moderna eran, på ett sätt som bättre överensstämmer med andra historiska

19

arbeten såsom Wolfs (1997) Europe and the People Without History. Dessutom undviker den

misstaget att betrakta människor i periferin som passiva offer (Shannon 1996: 129).

Världssystemet uppvisar enligt förespråkarna halvsekellånga rytmer av expansion (A-fas) och

kontraktion (B-fas), även kallade Kondratieff-vågor, som orsakas av en obalans mellan global

tillgång och efterfrågan på varor (Shannon 1996: 131f; So 1990: 197). Principen är likvärdig med

Marx kapitalistiska cykler men är tillämpad på relationerna mellan kärna och periferi.

Enligt världssystemanalytikerna sker en tilltagande breddning under B-fasen. Inkorporering av

nya områden i världsekonomin har historiskt sett varit särskilt viktig för systemet. Efter en

ekonomisk recession är en rad åtgärder nödvändiga för att återställa den totala vinstnivån och för

att säkerställa dess fortsatt ojämna fördelning: att sänka produktionskostnaderna genom att hålla

lönenivåerna nere, att uppfinna och monopolisera nya delar av kommoditetskedjan och att öka

efterfrågan genom att proletarisera nya delar av arbetsstyrkan. Inkorporeringen skapar tillgång till

ny lågavlönad arbetskraft som får kompensera för löneökningen i kärnan (som motiveras av den

önskade ökningen av köpkraft). Den har dock vanligen endast kunnat ske när kärnländerna varit

militärt överlägsna de externa areorna, till exempel under kolonialismen (So 1990: 189).

Periferiseringen har inneburit en rad strukturella förändringar av de tidigare externa areorna.

Produktionen har lagts om till framställning av kommersiella grödor, mineraler och andra råvaror

för de globala kommoditetskedjorna. De politiska strukturerna har omarbetats och antagit formen

av nationalstater, tillräckligt starka att upprätthålla och skydda kommoditetsproduktionen som

knyter samhället till den världsomspännande arbetsfördelningen, men inte starka nog att hota

kärnländernas eller de dominerande klassernas intressen. Detta har blivit särskilt tydligt under

senare delen av 1900-talet (Shannon 1996: 108, So 1990: 189f). Vidare har den fortsatta

expansionen av världssystemets centrum samt semiperiferins stärkande lett till en ytterligare

försvagning av periferins politiska och ekonomiska styrka (Wallerstein 1974: 414).

Implikationer och möjligheter Wallerstein håller med konventionella marxister om att kapitalismen kommer att gå under.

Kapitalismens geografiska expansion är fullbordad och fördjupning av exploateringen kan inte

ske obegränsat. När detta inte längre kan ske kommer två av de viktigaste mekanismerna för att

komma över B-faserna inte längre vara tillgängliga. Under 1900-talet har antikapitalistiska

rörelser tilltagit; Wallerstein tror att dessa kommer att växa i styrka och med tiden bli tillräckligt

starka för att utmana världssystemet som då kommer att vara försvagat av sina inre motsägelser.

Konflikten kommer inte endast ha sina rötter i kapitalismens kris utan också i att de legitimerande

ideologierna − både liberalismen och marxism-leninismen − förkastas (Shannon 1996: 153).

20

Ur sin egen analys drar Wallerstein slutsatsen att världssystemet behöver brytas upp om vi

eftersträvar ett jämlikt och demokratiskt samhälle. Han efterlyser därför en global klassrörelse i

stället för de nationella folkrörelserna. Det behövs en världsomfattande strategi som går ut på att

få ut så mycket som möjligt av mervärdet i varje punkt av kommoditetskedjorna. I synnerhet

efterlyses en attack mot bortflödet av mervärde på produktionsnivå, genom att försöka höja

kostnaden på arbetskraft eller primärproducenternas varupriser. Sålunda skulle världsekonomins

förmåga till ojämlik fördelning av mervärde rubbas, vilket därmed skulle överbelasta systemet

eftersom det är beroende av kapitalackumulation för sin fortsatta existens. Denna strategi tros

kunna vara mer effektiv nu än tidigare i historien eftersom världssystemet inte kan expandera mer

och är på väg att uttömma sin reserv av arbetskraft (So 1990: 193f).

Observera att denna globala strategi (mig veterligen) bortser från den intressekonflikt som

enligt Galtung finns mellan de lägre sociala skikten i centrum och periferi trots att man inom

världssystemanalysen verkar vara fullt medvetna om att den existerar. Globala strategier i

allmänhet brukar plågas av oförmåga att handla i gemensam sak på grund av enskilda personers

eller grupperingars egenintressen och frågan är om sådana aktioner över huvud taget är möjliga.

Alf Hornborg har påpekat att ett av de grundläggande problemen med det ekonomiska systemet vi

lever i idag är att vår ekonomiska räckvidd är större än vår etiska räckvidd (personlig

kommunikation, 1999). Hur troligt är det egentligen att ömsesidigt beroende individer eller

klasser som inte känner någon form av ömsesidig solidaritet allierar sig med varandra?

Wallerstein hyser förhoppningar om att kapitalismens kollaps leder till att den ersätts av ett

världsomspännande och sant socialistiskt system som grundar sig på jämlikhet, samhällsbehov

och full demokratisk kontroll över institutioner. Han inser dock att andra scenarion är möjliga.

Några sådana är att existerande eliter kan behålla makten genom nya former av totalitär

dominans, eller att världssystemet bryts upp i flera självständiga och distinkta civilisationer.

Chase-Dunn ser möjligheten att en världsstat utvecklas ur existerande världspolitiska

institutioner. Denna kan från början domineras av kapitalister men själva existensen av en sådan

stat kommer att möjliggöra ett mer rättvist och ekologiskt sunt system av politisk ekonomi på

global nivå (Shannon 1996: 153).

Wallerstein och hans kollegor vidareutvecklar kontinuerligt både kvantitativa och kvalitativa

forskningsstrategier för att förbättra sina modeller. Wallerstein har påpekat att utvecklingen inom

naturvetenskaperna talar för att hela metodiken för studier av sociala fenomen behöver rannsakas.

Inom samhällvetenskaperna har den kausala, Newtonska vetenskapsmodellen dominerat sedan

1800-talet. Denna modell har dock inom naturvetenskaperna fått lämna plats för en

21

verklighetsbild som är kaotisk, obestämbar och icke-linjär på grund av forskningsrön såsom

Heisenbergs osäkerhetsrelation, kvantmekanik, kaosteori med mera. Wallerstein anser att

utvecklingen inom naturvetenskaperna talar för att samhällsvetare måste tänka om med avseende

på sina modeller och de metodologier som grundar sig på dessa modeller (Shannon 1996: 203f).

En ny och intressant inriktning inom världssystemanalysen är försöken att i empirisk form

fastställa nationers positioner i världssystemets hierarki utifrån variabler som är av relevans för

klassifikationen av kärna, semiperiferi och periferi. Ett av de mest sofistikerade av dessa försök

står Jeffrey Kentor för. Hans mått på världssystemsposition är en funktion av ”kapitalintensivitet,

produktionsstorlek, handelsstorlek, global kapitalkontroll, militära utgifter, militär export, global

militär kontroll, koncentration av exportvaror, beroende av utländskt kapital och militärt

beroende”. Utifrån dessa data konstruerar han nationella index som alltså skall motsvara

världssystemsposition (Jorgenson 2003: 382). I kärnan (som motsvaras av de nationer som får ett

index som är större än siffran ett) hittar man alla de nationer som vanligtvis brukar klassas som

kärnstater − naturligtvis med USA i toppen − men också Ryssland och Kina vilket kan tyckas

något förvånande (ibid.: 390). Denna kvantifiering av kärna-periferidimensionen är av största

intresse eftersom det möjliggör statistiska jämförelser med andra mått på välstånd och

konsumtion.

Kritik Wallerstein har vid upprepade tillfällen blivit kritiserad för att lägga alltför stor vikt vid

ekonomiska faktorer, både vad gäller världssystemets natur och dess dynamik. Till exempel anser

Anthony Giddens att distinktionerna mellan kärna, semiperiferi och periferi av det skälet inte kan

användas för att analysera politiska eller militära strukturer som inte sammanfaller med de

ekonomiska (Giddens 1996: 70). Giddens själv ser den kapitalistiska världsordningen som en av

den övergripande globaliseringens fyra dimensioner. De tre andra är systemet av nationalstater,

den militära världsordningen och den internationella arbetsindelningen (ibid.: 71). Dessa är valda

så att de överensstämmer med den så kallade modernitetens fyra grundläggande institutionella

dimensioner: kapitalism, övervakning, militär makt och industrialism (ibid.: 62).

De flesta kritiker menar att en mer adekvat analytisk strategi vore att se på den oberoende roll

som politiska faktorer har när de formar relationerna mellan staterna i världssystemet. Wallerstein

själv avfärdar denna kritik eftersom han menar att världsekonomin och systemet av nationalstater

är sammanlänkade aspekter av en helhet och att dessa delar måste betraktas tillsammans när man

analyserar helheten (Shannon 1996: 156f). Enligt Shannon hade det dock varit mer

22

tillfredsställande om man på ett mer systematiskt sätt kunde inkludera politiska och geopolitiska

faktorer i analysen av världssystemets dynamik (ibid.: 158).

Världssystemanalysen förklarar förhållanden i periferin utifrån dess ställning i den globala

arbetsfördelningen och härleder dess fattigdom till exploatering och obalanserad utveckling.

Marxister har kritiserat världssystemanalysen för att den nästan uteslutande förklarar situationen i

periferin utifrån externa faktorer och i synnerhet utifrån kärnkapitalisternas agerande. De vänder

sig också emot att man kallar periferiekonomier för en speciell form av kapitalism eftersom det

inte är enhetligt med Marx definitioner (Shannon 1996: 162). Världssystemanalytikerna borde

därför i större grad vara uppmärksamma på klassrelationer i periferin (ibid.: 163). Det här verkar

också vara orsaken till att man sällan diskuterar relationer mellan perifera områden (ibid.: 213).

Det har även debatterats vilken betydelse exploateringen av periferin egentligen har haft för

kärnstaterna. Kritikerna hävdar att mängden mervärde som utvunnits från periferin helt enkelt

inte varit tillräcklig för att ha så långtgående konsekvenser som världssystemanalytikerna anser

och att andra faktorer måste svara för kärnans utveckling (Shannon 1996: 169). Till exempel

påstår Daniel Chirot att kärnans utveckling efter år 1500 huvudsakligen kan förklaras genom

interna faktorer såsom geografi, politisk organisation och kulturella värderingar. Han håller med

Max Weber med flera om att framväxten av en rationalistisk kultur i västvärlden var av central

betydelse för utvecklingen. Chirot anser också att kolonialmakterna hade fel när de trodde att

kolonierna hade avgörande betydelse för ekonomisk framgång. Kärnans investeringar i periferin

stod endast för en liten del av de totala investeringarna och i allmänhet motsvarade inte

marknaderna eller investeringsmöjligheterna i de nya kolonierna kostnaderna för kolonisationen

och administrationen av dem. Kolonialismens upplösning är ett bevis för att kärnstaterna inte

behöver imperialism för att vara framgångsrika (Shannon 1996: 170).

På denna kritik svarar världssystemanalytikerna att kolonialism och imperialism inte är

konstanta och nödvändiga egenskaper för världssystemets varande, utan två former av

exploatering som uppkommit och försvunnit allteftersom. Direkt styre behövs inte för att

exploatering skall ske inom en kapitalistisk marknad. De erkänner också att den kvantitativa

storleken på mervärdet som utvunnits från periferin är en olöst fråga (ibid.: 171).

Att världssystemanalytikerna inte lyckats bevisa mekanismerna bakom ojämnt utbyte och

exploatering av periferin måste betraktas som ett allvarligt tillkortakommande då det ojämna

utbytet är en av teorins mest grundläggande premisser (Shannon 1996: 167). Oförmågan att

kunna besvara frågorna om ojämnt utbyte på ett enhetligt sätt är enligt Shannon särskilt

23

problematisk, och dess nuvarande formulering kan ifrågasättas både på det empiriska och på det

teoretiska planet (ibid.: 213).

Shannon säger att man kan ifrågasätta huruvida Wallerstein och hans kollegor ägnar sig åt

historiskt teoretiserande på ett lämpligt sätt. Vissa av Wallersteins kritiker hävdar att hans

förklaringar av utvecklingen är teleologiska eftersom han förklarar specifika händelser med att de

har ett syfte för en större enhet och att de uppträder eftersom systemet behöver dem för att

utvecklas i en viss riktning. Sådant resonerande anses vara cirkulärt och därmed ovetenskapligt

då det inte kan motbevisas. På denna kritik svarar Wallerstein att han utvecklar ett nytt sätt att

närma sig teoretiserande samhällsvetenskap som är vetenskapligt riktigt och som har

motsvarigheter inom andra vetenskaper (Shannon 1996: 181).

Kopplad till de teleologiska resonemangen är frågan om holistiska antaganden. Kritikerna menar

att detta antagande leder till att man överdriver i vilken utsträckning händelser och karaktäristika

inom samhällen kan förklaras utifrån egenskaper hos världssystemet som helhet. Därmed är

betydande samhällsförändringar endast möjliga om externa faktorer gör så att världssystemet

förändras i sig (Shannon 1996: 181f).

Det är motiverat att ifrågasätta många aspekter av exploateringen av periferin: dess motiv,

natur, orsaker, effekter och dess betydelse för såväl kärna som periferi. Spridandet av kärnans

teknologi och vetenskap kan ha haft långsiktiga, positiva effekter på periferin. Enligt Shannon är

det ändå svårt att läsa det historiska materialet och inte slås av i vilken omfattning kärnans

beteende mot periferin har karaktäriserats av brutalitet, tvång och av viljan att exploatera den

senare. Han anser vidare att världssystemanalytikerna haft rätt i att göra exploateringen av

periferin till en central problemställning även om deras tolkningar av den kanske är bristfälliga

(Shannon 1996: 211).

Om kapitalismens framväxt Historiematerialisten Wolf har gett sin egen version av den historiska utvecklingen av de

världsomspännande politiska och ekonomiska relationerna under den moderna eran. Hans neo-

marxistiska förklaringsmodell uppvisar en hel del likheter med världssystemanalysen men på

några springande punkter skiljer de sig åt, speciellt vad gäller kausaliteten i världsekonomins

utveckling. Jag anser att de två modellerna kompletterar snarare än motsäger varandra. Wolf

bidrar också med en mer nyanserad bild av kapitalismens differentiering och framväxten av ett

internationellt beroende.

Att skapa strategisk grund för den kapitalistiska produktionsformen och beroende, försörjande

zoner var en process som pågick såväl i de kapitalistiska hemländerna som utanför dem. Wolf

24

anser att detta faktum måste understrykas eftersom det ofta fördunklas av ett okritiskt användande

av begrepp som kärna och periferi. Kapitalismens utveckling skapade periferier inom dess egna

kärnor (Wolf 1997: 296). Resonemanget har dock en parallell i Galtungs modell för imperialism.

Resultatet av denna process var ett komplicerat hierarkiskt system som kontrollerades av den

kapitalistiska produktionsformen, men som inbegrep en stor mängd underordnade regioner vilka

uppvisade olika kombinationer av kapitalistiska och andra produktionsformer. Kapitalismens

bärande industrier dominerade systemet men deras stöttepelare var ofta inbäddade i andra

produktionsformer (Wolf 1997: 296f).

I sina resonemang tar Wolf hjälp av Mandels analys, som enligt Wolf har fångat upp det

ovannämnda systemets komplexa relationer genom att ha definierat det som ett tydligt system av

kapitalistiska, halvkapitalistiska och förkapitalistiska produktionsförhållanden, sammanlänkade

av kapitalistiska utbytesrelationer och dominerade av den kapitalistiska världsmarknaden. Wolf

säger att en sådan definition åstadkommer tre saker: Först och främst drar den en skiljelinje

mellan den kapitalistiska världsmarknaden och den kapitalistiska produktionsformen (som är ett

mer generellt koncept än det förstnämnda) vilket världssystemanalysen inte gör. För det andra

föranleder den frågan om hur kapitalismen förhåller sig till andra produktionsformer. Slutligen

tillåter den en att ta brokigheten hos de olika samhällena som tillsammans utgör systemet i

beaktande, istället för att förneka denna brokighet till förmån för dikotomier som kärna-periferi

eller metropol-satellit (Wolf 1997: 297). Här bör emellertid påpekas att vissa

världssystemanalytiker, till exempel Chase-Dunn, ser kärna-periferidimensionen som en

kontinuerlig variabel (Shannon 1996: 28).

Wolf menar att Mandels definition pekar i en annan riktning än Wallersteins och Franks

modeller. Dessa definierar kapitalism som ett produktionssystem för marknaden, drivet av

vinststrävan hos icke-producerande företagare som tillgodogör sig producenternas mervärdes-

produktion. Båda författarna har därför fokuserat på överföringarna av mervärde i stället för den

produktionsform i vilken mervärde skapas. Utöver att de likställer den kapitalistiska världs-

marknaden med den kapitalistiska produktionsformen sätter de också likhetstecken mellan 1)

Europas sökande efter rikedomar och politisk-ekonomiska expansion sedan 1400-talet och 2)

kapitalismens framväxt. Därmed blir konsekvensen av deras resonemang att hela världen − minus

den externa arean − blivit kapitalistisk samtidigt (Wolf 1997: 297).

Enligt Wolf är det viktigt att inse skillnaden mellan kapitalism och att bruka välstånd för att

tillskansa sig mer välstånd. I kontrast till världssystemanalytikerna hävdar han därför att

kapitalismen som produktionsform inte blev till förrän mot slutet av 1700-talet. Innan dess

25

skapade den europeiska expansionen ett utbrett nätverk av handelsrelationer förankrade i icke-

kapitalistiska produktionsformer. De världsomspännande rörelserna av handelsvaror genererade

priser och penninggenererande pengar, än så länge utan att ordna varken produktionsmedel eller

arbetskraft under kapital. Det var först med omvandlingen av produktionsmedel och arbetskraft

till varor som var till försäljning på marknaden som ekonomernas allomfattande och

självreglerande marknad blev till. Kapitalismen skapade samtidigt ett nytt sätt att frambringa

social arbetskraft och tillika en förändring från en merkantilistisk till en kapitalistisk marknad.

Wolf menar därför att utvecklingen av den kapitalistiska produktionsformen ger upphov till

framväxten av kapitalistiska utbytesrelationer och inte tvärtom. Eskaleringen av dessa relationer

till nivån av en världsomspännande kapitalistisk marknad drevs av dynamiken hos den nyfödda

produktionsformen (Wolf 1997: 298). Med sin strängare och mer renodlat marxistiska definition

av kapitalism löper dock Wolf liksom många andra marxistiska teoretiker risken att snärja in sig i

ett ändlöst definierande av produktionsformer; något som världssystemanalysen undviker med sin

bredare definition (Shannon 1996: 211).

Kapitalismens differentiering Marx utarbetade en modell av den kapitalistiska produktionsformen i sin rena form, men det kan

ifrågasättas huruvida han ansåg att den skulle etableras på samma sätt överallt. Det finns enligt

Wolf ett flertal källor till differentiering. Produktionsformen i sig själv genererar skillnader

mellan de kapitalansamlingar som i större utsträckning investerar i produktionsmedel och de som

investerar i arbetskraft. I sin tur påverkar denna distinktion de olika sätt som kapital relaterar till

andra finansieringskällor, teknologi, marknader, arrangemang för att få tillgång till arbetskraft

samt nationella och internationella politiska influenser (Wolf 1997: 303f).

Ett annat skäl till variationer är kapitalismens tendens att ömsom expandera och ömsom

kontrahera med avseende på systemets ekonomiska aktivitet. Vågorna visar att kapitalismen

varierar i sina behov över tiden och i sina anspråk i olika delar av världen (Wolf 1997: 304f).

Ett tredje skäl till differentiering ligger i att förkapitalistiska merkantila mönster ibland lever

kvar under den kapitalistiska produktionsformen. Handelsmännen strävade efter vinst byggd på

ojämnt utbyte och använde sig av pengar och varor för att kunna göra anspråk på produktion men

förblev avskilda från produktionsprocessen. De inympade genom en blandning av tvång och

efterfrågan sina handelsnätverk i andra produktionsformer som organiserade social arbetskraft,

men villkoren för detta förändrades ständigt varför de var beroende av stöd från sina egna

statsmakter (Wolf 1997: 305).

26

Under 1800-talet berövade det industriella kapitalet successivt handelsmännen deras

handlingsfrihet och omvandlade dem till ombud för kapitalet. Denna process skedde dock ojämnt

beroende på plats och fas i den kapitalistiska expansionen (Wolf 1997: 306). Wolf säger att

merkantila aktiviteter fortsatte att vara betydelsefulla i många regioner i världen som låg i

utkanten av den kapitalistiska expansionen och som således påverkades av kapitalismens

förstadier. I dessa regioner möjliggjorde den första merkantila penetreringen olika grupper att

fortsätta att existera i tribut- eller släktskapsbaserade samhällen ända fram till början av 1900-

talet. Så länge utbytessfären förblev begränsad kunde parterna förbli merkantila jämlikar, men när

denna vidgades tenderade de infödda producenterna att omvandlas till handelsmännens klienter

(ibid.). De kom att bli mer och mer beroende av den större kapitalistiska marknaden när de allt

mer litade till handelsmännen för att kunna erhålla till exempel vapen, ammunition,

metallverktyg, fabrikstillverkade varor och även livsmedel. Deras förmåga att kontrollera sina

produktionsmedel reducerades gradvis, speciellt som ett ökat utbyte underminerade möjligheterna

att förnya produktionsmedlen genom släktskaps- och maktmekanismer (ibid.: 307).

Wolf menar att ett av de viktigaste skälen till differentiering inom den kapitalistiska

produktionsformen är att den kapitalistiska utvecklingen sponsras av politiskt avskilda och

distinkta stater, trots att den tenderar till att överbrygga och bryta upp nationella gränser. Olika

segment av den kapitalistiska klassen allierar sig med olika övriga samhällsklasser, och eftersom

alla dessa klassers karaktäristika varierar från stat till stat så kommer också konflikter och

allianser att variera. Med tiden formar dessa variationer ackumulativ utseendet och funktionerna

hos statsapparaten (Wolf 1997: 308). Notera här likheten med världssystemanalysen.

Utöver detta utvecklades områden olika beroende på hur kapitalisterna i de olika staterna

etablerade ackumulation i utlandet: vissa kapitalister kunde dra nytta av de merkantila nätverk

som föregått dem. Varje gång en kapitalistmakt tog över kontrollen i ett område ändrade den

dessutom förutsättningarna för efterföljande konkurrenter. Engelsmännen kunde skaffa sig

strategiska fördelar gentemot exempelvis Frankrike och Tyskland eftersom England

industrialiserades först. Englands hegemoniska expansion frammanade att statsmakterna hos de

konkurrerande nationerna befästes med syfte att förbättra de kapitalistiska nationernas kontroll

över sina produktionsmedel. Resultatet blev en politik som skulle skydda nya industrier mot

engelsk konkurrens, bygga upp infrastrukturer, etablera centraliserade banksystem, skapa

nationella system för arbetskraft och statlig utbildning, samt utveckla krigsmakterna. Englands

konkurrenter var alltså tvungna att utveckla kostsamma statsmaskinerier med annorlunda system

27

för beskattning och därmed annorlunda ekonomiska konsekvenser för sina medborgare (Wolf

1997: 308f).

Oberoendets kapitulation Kapitalismens framväxt skapade en kvalitativ förändring såväl i den dominerande produktions-

formen som i det kommersiella nätverk som var knutet till den. Självständigheten hos det

kommersiella utbytet övergavs eftersom vinstandelen inte längre enbart bestämdes av regionala

prisvariationer utan även av själva produktionsprocessen (Wolf 1997: 352f ).

Wolf skriver att Adam Smiths och David Ricardos visioner om fritt utbyte av varor bortsåg från

de begränsningar som bestämde valet av varor. De bortsåg även från de politiska och militära

åtgärder som vidtogs för att säkra fortsatt existens av de asymmetriska utbyten som främjade den

ena partnern och tömde tillgångarna hos den andra. Valen i det växande systemet av inbördes

förhållanden var sällan fria; i de flesta fall genomfördes de under tvång eller i skuggan av de

begränsningar som marknadsdominansen hos mäktigare spelpjäser gav upphov till. Tvång och

begränsningar var processens essens och inte undantag från regeln. När en region väl blivit

inordnad i den kapitalistiska kedjan måste dessutom dess produktionsfaktorer arrangeras om för

att stimulera kapitaltillväxt eftersom ackumulationsbehoven krävde det. Samtidigt avskärmade

själva ackumulationsprocessen befolkningen i andra områden från produktionsmedlen så att de

kunde användas som arbetskraft på marknaden (Wolf 1997: 314). Historiskt har det visat sig att

varje expansionsfas och varje bemödande att motarbeta den efterföljande depressionen haft

permanenta effekter på de befolkningar som blivit integrerade i den kapitalistiska produktions-

kedjan. När expansionen omvänts i tillbakagång har det inte längre varit möjligt att återvända till

tidigare anpassningsstrategier (ibid.: 311).

Medan de centrala regionerna direkt styrs av de kapitalistiska produktionsrelationerna kan

sociala relationer som byggts upp i de tribut- eller släktskapsbaserade undersystemen

vidmakthållas eller till och med förstärkas i hjälpregionerna. Detta kan dock endast ske under

extremt begränsad politisk och ekonomisk frihet, eftersom samhällena måste överge sin egentliga

självständighet och sin förmåga att använda vapen i strävan efter självständighet. Dessutom

överger de gradvis sin förmåga att reproducera sina sociala nätverk och hierarkier utan att delta i

den kapitalistiska marknaden (Wolf 1997: 353).

28

Imagine a child living in a dark place Being accused of being a failure

Nothing is right, everything is wrong Nothing is right, everything is wrong

Imagine this child growing up in a world

Which pays no attention to its positive behavior Always noticing the bad things Always noticing the bad things

Imagine a person appearing on this scene

Giving love, giving back its self esteem This child will turn away from its hopeless past

And continue its life in conscience and trust

Same could be with humanity

Small things are big Huge things are small

Tiny acts have huge effects Everything counts

Nothing’s lost Small things are big

Huge things are small

Imagine a crayfish thrown into boiled water It will try to escape as fast as it can

But imagine this crayfish put into clear cold water And imagine this water slowly heated up

This crayfish will stay motionless Until he’s cooked to death

Same happens to humanity

Small things are big

Huge things are small Tiny acts have huge effects

Everything counts Nothing’s lost

Small things are big Huge things are small

--- Project Pitchfork, ”Alpha Omega”

29

Fysikalisk diskussion

Världssystemanalysens kanske största problem är dess oförmåga att ge objektiva definitioner av

till exempel kärna, periferi, ackumulation och exploatering vilket gör den tautologisk. Den mer

traditionsenliga marxistiska modellen definierar däremot exploatering som kapitalisternas

tillskansande av arbetskraftens värde men den motsägs av det dåliga empiriska sambandet mellan

en varas ekonomiska värde och mängden arbetskraft som investerats i den (Hornborg 1998: 128).

Vidare är antropocentrismen i världssystemanalysen slående. Man har inte tagit tillräckligt

mycket hänsyn till de materiella och biologiska aspekterna av globaliseringsprocessen.

Världssystemanalysen missar på så sätt en rad faktorer av stor vikt för förståelsen av systemets

dynamik och kan därför inte ge en adekvat beskrivning av denna. Detsamma gäller den mer

renodlat marxistiska tanketraditionen. Till exempel försökte en ukrainare vid namn Serhii

Podolinsky förmå Marx och Engels att inkludera naturvetenskap i sina teorier men de ville inte

lystra till detta (Hornborg 1998: 129). En mer materiell analys av problematiken är således på sin

plats och jag börjar med att redogöra för de termodynamiska förutsättningarna för liv.

Om termodynamik Inom termodynamiken diskuterar man vanligen en avskild och väldefinierad samling molekyler

eller partiklar som tillsammans kallas för ett system. Systemet beskrivs med makroegenskaper

såsom temperatur, tryck, volym och värmeflöde. Termodynamiken kan tillämpas inom ett stort

antal förgreningar inom fysik och teknologi. Den aspekt av termodynamiken som är mest relevant

för mig är termodynamikens andra huvudsats [T2], eftersom den talar om i vilken riktning

spontana förlopp i naturen sker. Termodynamikens andra huvudsats är av största betydelse

eftersom alla naturliga processer kan betraktas mot bakgrund av den och för att man i varje

enskilt fall kan observera den ensidiga aspekt av naturen som satsen representerar (Schneider och

Kay 1994: 28). För att kunna använda den behöver vi dock först introducera ett antal nya

begrepp.

Vi börjar med ordning och oordning. Om ett tillstånd hos ett system bara kan uppkomma på ett

enda sätt säger man att tillståndet är starkt ordnat (eller av låg oordning). Om tillståndet däremot

kan uppkomma på många olika sätt kallar man det oordnat (av hög oordning). För ett system som

består av ”många” partiklar kan man därför dra följande slutsats som är en av flera möjliga

formuleringar av [T2]:

30

Om ett isolerat system tillåts genomgå spontana förändringar kommer det att ske på ett sådant sätt att systemets

oordning ökar, eller i bästa fall förblir densamma (Bueche 1986: 315).

Detta följer av att ett oordnat tillstånd rent statistiskt sett är mer troligt eftersom det kan

uppkomma på många olika sätt.

Eftersom det är vanligt att man inom den ekologisk-ekonomiska diskussionen talar om entropi

avser jag förklara även det begreppet. Ludwig E. Boltzmann omformulerade termodynamiken till

att beskriva energimässiga mikrotillstånd (tillstånd hos de mikroskopiska partiklar som definierar

ett givet system) hos materia. Oordning avspeglar antalet olika sätt som mikrotillstånd kan

kombineras för att resultera i ett givet makrotillstånd (Schneider och Kay 1994: 28). Vi kallar

detta antal kombinationer för Ω. Ett tillstånd med stort Ω är alltså troligare än ett med litet Ω. Vi

kan nu definiera entropi (kallat S) som en funktion av Ω, genom ekvationen

S k= ⋅ lnΩ (1) där k = 1,3807⋅10-23J/K är Boltzmanns konstant och lnΩ är den naturliga logaritmen av Ω

(Bueche 1986: 315).i Ju större antal mikrotillstånd ett givet makrotillstånd har, desto större är

alltså dess entropi. Entropi är därmed ett mått på oordning. Ju högre oordning ett tillstånd har,

desto högre är dess entropi. Det följer också att entropin är noll för ett tillstånd som endast kan

ordnas på ett enda sätt eftersom lnΩ = 0. Detta leder oss fram till en omformulering av [T2] som

lyder:

Om ett isolerat system genomgår förändring kommer det att ske på ett sådant sätt att dess entropi ökar eller i bästa

fall hålls konstant (Bueche 1986: 316).

Varje process kan alltså endast fortskrida i en riktning som resulterar i en entropiökning.

I ljuset av detta kan det vid en första anblick vara svårt att förstå hur liv över huvud taget kan

existera. Levande organismer är oerhört komplexa och välordnade system som enligt

termodynamiken borde vara högst osannolika. Denna problematik sysselsatte bland annat Erwin

Schrödinger som delvis löste den genom att vända sig till termodynamiken bortom jämvikt.ii Liv

existerar i miljöer som inte är slutna system i jämvikt: ekosfären utsätts för en ständig tillförsel av

energi (från solen) och materia transporteras ständigt genom ekosystem. En organism

upprätthåller sig själv i sitt starkt ordnade tillstånd genom att kanalisera energi utifrån och

producera lägre entropi inom sig själv, det vill säga upprätta intern ordning, med hjälp av denna

energi. ”Liv” är alltså enligt detta resonemang ett system långt ifrån termodynamisk jämvikt som

31

bibehåller sin organisationsnivå på bekostnad av den globala entropibudgeten (Schneider och

Kay 1994: 26).

Termodynamikens lagar kan omformuleras så att processer och system kan beskrivas med hjälp

av gradienteriii som bibehåller systemen bortom jämvikt. I denna kontext förutsäger [T2] att

system som flyttas från jämvikt kommer att dra fördel av alla tillgängliga medel för att motverka

gradienter som påförts dem utifrån. Man kan då se ekosystem som öppna termodynamiska system

med en stor pålagd gradient som kommer från solenergin (Schneider och Kay 1994: 26).

Bortom jämvikt kan starkt ordnade, stabila och komplexa system uppkomma, utvecklas och

växa till priset av högre oordning i överliggande nivåer i systemets hierarki (ibid.). Dessa system

bibehåller sin struktur genom kontinuerlig dissipation (eller skingrande) av energi och de kallas

därför dissipativa strukturer. Exempel på sådana strukturer är konvektionscellen i en kokande

vätska, tornadon, lasern och alla levande system (ibid.: 29). Det rör sig här om starkt organiserade

makroskopiska strukturer på 1023 (en etta följd av 23 nollor) molekyler eller fler som tillsammans

beter sig på ett sådant sätt att de dissiperar (eller skingrar) gradienter (ibid.: 32). Dissipativa

strukturer är ett koncept som först introducerades av Ilia Prigorine (Hornborg 1998: 131).

Eric Schneider och James Kay har i linje med det ovanstående omformulerat [T2] för system

bortom jämvikt. Det ger oss en form på [T2] som jag kommer att använda mig av längre fram:

Den termodynamiska principen som styr beteendet hos system är att de drar nytta av alla tillgängliga vägar för att

motverka de påförda gradienterna när de förflyttas bort från jämvikt. När gradienterna ökar, ökar också systemets

förmåga att motarbeta ytterligare förflyttning bort från jämvikt (Schneider och Kay 1994: 29).

Termodynamiska system som uppvisar någon typ av lokal termisk, tryck- eller kemisk jämvikt

motsätter sig alltså förflyttning bort från jämviktstillståndet. När de flyttas bort från lokal jämvikt

förändras deras tillstånd på ett sätt som motarbetar gradienterna och som flyttar systemet tillbaka

mot dess lokala jämviktsläge. Ju starkare gradient som tillämpas desto starkare blir strävan mot

jämviktsläget (Schneider och Kay 1994: 30). Denna omformulering av huvudsatsen kringgår

enligt Schneider och Kay problemen med att definiera entropi och entropiproduktion för system

bortom jämvikt, vilket är önskvärt då entropi endast är väldefinierat för jämvikt (ibid.: 31). Ju

längre bort från jämvikt ett fysikaliskt system förflyttas, desto mer förfinade blir dess metoder att

motverka förflyttningen. Trots att detta intuitivt verkar orimligt ur den klassiska fysikens

perspektiv är det utifrån omformuleringen exakt vad som förväntas av systemet (ibid.: 33).

Det kan här vara värt att skilja på energidissipation och energidegradering. Dissipationen

innebär att man transporterar energi genom ett system vilket inte behöver förstöra gradienter.

32

Energidegradering innebär att förstöra energins förmåga att skapa gradienter. Förmågan att skapa

gradienter mäts med den tillgängliga exergin. Energidegradering är alltså exergiförstöring

(Schneider och Kay 1994: 34). Exergi i sin tur är energins kvalitet i en viss kontext − det vill säga

den del av energin som är tillgänglig för att utföra arbete (Hornborg 1998: 131).

Klimatfenomenen och -systemen på jorden (liksom på övriga planeter med atmosfär och även

stjärnor) drivs av gradienter och av det globala systemets strävan efter att nå lokal jämvikt.

Anledningen att jordens klimatsystem och andra dissipativa strukturer inte når jämvikt är för att

de är öppna termodynamiska system som ständigt mottar ny energi från en yttre energikälla.

Därför fortsätter de existera i sina organiserade tillstånd bortom jämvikt (Schneider och Kay

1994: 34).

På samma sätt driver kemiska gradienter dissipativa självkatalyserande reaktioner, som är en

form av positiva återkopplingscykler där reaktionerna fungerar självförstärkande. Sådan

självorganiserande aktivitet är ett viktigt sätt att öka den dissipativa kapaciteten hos system

bortom jämvikt och leder till att komplexa system uppträder och utvecklas. Omformuleringen av

[T2] säger att dylika system uppträder varhelst det finns gradienter (Schneider och Kay 1994:

35).

Schneider och Kay resonerar sig slutligen fram till att levande varelsers grundläggande kamp

för överlevnad inte handlar om råmaterial såsom näring, vatten och luft utan om entropi (eller

snarare exergi). Därefter föreslår de att livet på jorden helt enkelt existerar som en metod att

skingra den solinducerade energigradienten och att livet som sådant är en manifestation av den

omformulerade andra huvudsatsen (ibid.: 35f). Det här anser jag vara ett praktexempel på hur

naturvetare gärna vill gå ett steg för långt i sina reduktionistiska förklaringar, men hypotesen är

ändå tänkvärd och instruktiv. Den har även implikationer för livet bortom planeten Jorden.

James Lovelock anser att termodynamikerna har lång väg kvar till att kunna definiera liv.

Dissipativa strukturer är högst flyktiga system som snabbt skingras när energitillförseln avbryts.

Levande organismer innehåller dissipativa strukturer men är oändligt mycket mer komplexa

(Lovelock 1995: 26). När man går till större komplexitet uppträder också emergenta egenskaper

som inte finns på de lägre nivåerna. Detta gäller celler (dissipativa superstrukturer; besitter fast

form och metabolism), organismer (superceller; fortplantningsförmåga), populationer (super-

organismer; flockbeteende, hierarkiska strukturer), ekosystem (superpopulationer; ekologisk

succession, trofiska nivåer) och ekosfären (ekosupersystem; klimatkontroll). Den grundläggande

egenskapen finns dock kvar: för samtliga strukturer är dissipation av gradienter ett obevekligt

fundament för deras existens. Detta kommer att vara av största relevans för min slutdiskussion.

33

Om ojämnt utbyte och exergi Professor Alf Hornborg har under flera års tid diskuterat ojämnt utbyte och beroende utifrån ett

naturvetenskapligt och materiellt perspektiv. Han har strävat efter att definiera ojämnt utbyte

utifrån begrepp såsom tid och rum, teknologi, exergi och entropi. I sin artikel Toward an

ecological theory of unequal exchange: articulating world system theory and ecological

economics (1998) fokuserar han på exergi- och teknologibegreppen.

Man kan enligt Hornborg endast förstå hur mänskliga ekonomier fungerar genom att förena

objektiva, materiella förutsättningar och subjektiva, kulturella konstruktioner. Historien hos det

ekonomiska tänkandet återspeglar en systematisk oförmåga att hantera det ömsesidiga tolkandet

av det materiella och det kulturella. De två återkommande misstagen är att antingen försöka

definiera objektiva värdekriterier (till exempel arbetskraft eller energi) eller att som de

neoklassiska ekonomerna mer eller mindre ignorera den objektiva, underliggande strukturen hos

den mänskliga ekonomin. Det enda adekvata sättet att angripa ojämnt utbyte är då enligt

Hornborg att se på nettoflödena för energi och material utan att likställa produktionspotential med

ekonomiskt värde. Man måste alltså kunna hantera kulturella värderingar, sociala institutioner

och termodynamiska lagar som separata delar av verkligheten samtidigt som man tar dem alla i

beaktande (Hornborg 1998: 128f).

Precis som levande organismer och andra dissipativa strukturer upprätthåller samhällen sina

inre strukturer genom att tillskansa sig exergi från omgivningen och exportera entropin som

produceras i processen. För mer komplicerade samhällsstrukturer såsom städer eller kärnor i

världssystemet vilar denna funktion på växelverkan med andra mer perifera samhällssektorer

snarare än en direkt växelverkan med naturen. Hornborg ställer sig frågan vilka mekanismer

dessa strukturer använder sig av för sin energidissipation och svarar själv att mekanismen är

marknadspriser (Hornborg 1998: 131). Det stämmer dock inte helt och hållet; merparten av

entropiexporten sker på termodynamisk väg (värmeutstrålning, avgaser och utsläpp), även om det

till exempel sker en omfattande handel med sopor mellan centrum och periferi.

Hornborg säger också att exergi och pris inte är positivt relaterade till varandra, utan i en viss

mening snarare negativt. Ju mer av den ursprungliga exergin som förbrukats i en viss vara eller

substans, desto högre blir dess pris när den går genom kommoditetskedjan (ibid.).

Den ekologiska ekonomins predikament härstammar från en paradox vad gäller prisrelationer:

dels är priser kulturella konstruktioner som inte mäter eller återspeglar reella materialflöden. Dels

bestämmer priser lokala materiella förutsättningar för produktion. Priser verkar på samma gång

både vara och inte vara kopplade till materialflöden. Hornborg drar slutsatsen att priser är en

34

fråga om teknologi. Systematiska kvoteringar i det ekonomiska utbyte och energiapproprieringen

utgör själva grunden för den industriella infrastrukturen; ojämnt utbyte i världssystemet möjliggör

maskiner, och maskiner möjliggör ojämnt utbyte (Hornborg 1998: 132). Industriell teknologi är

alltså beroende av en kontinuerlig och accelererande överföring av energi som organiseras av

marknadens logik. Städer och andra liknande strukturer är beroende av en nettoimport av energi

för att kunna fortsätta att existera, men energiimport till industriella sektorer är också en

obeveklig konsekvens av marknadsutbyte. Mervärdesproduktionens logik medför att ju mer

energi industrin dissiperat desto mer resurser kommer den att kunna köpa (ibid.: 133). Hornborg

säger att kapitalackumulation i ett världshistoriskt och transkulturellt perspektiv kan ses som en

positiv återkopplingskedja mellan teknisk infrastruktur och den symboliska förmågan att göra

anspråk på andras resurser. Infrastrukturen används till att producera en avkastning som kulturellt

omvandlas till mer infrastruktur (ibid.: 134). De flesta känner till att en minoritet av världens

befolkning gör anspråk på större delen av världens energiresurser, men då teknologi och ekonomi

betraktas som separata enheter associeras denna ojämna fördelning till behoven hos den

industriella teknologin snarare än till de ackumulativa karaktärsdragen hos marknadsutbytet som

från första början möjliggjorde den industriella teknologin (ibid.: 133).

Utifrån ett marxistiskt perspektiv möjliggörs ackumulation genom underbetalning av

arbetskraft. Hornborg påpekar dock att det med den moderna teknologins utveckling snarare är

råvaror än arbetskraft som blivit den produktiva faktorn som är underbetald. Mängden resurser

som importeras till industriella centra är långt större än den mängd förädlade varor som

återvänder till deras periferier. Marknadspriserna är den ideologiska mekanism som rättfärdigar

detta som ett jämlikt utbyte (Hornborg 1998: 134).

Problemet med Hornborgs resonemang är att han bortser från andra värden än exergi. De

förädlade produkterna betraktas som sopor eller restprodukter, trots att de uppenbarligen har

någon typ av värde för människan. I förlängningen leder resonemanget till att all mänsklig

verksamhet är destruktiv vilket i sig är en ganska dubiös tanke. Dessutom får man inte bortse från

att jorden är öppen för energiflöden och att energidissipation är själva grundförutsättningen för

livet på jorden. Liksom entropi är ojämnt utbyte utifrån exergibegreppet svårdefinierat i öppna

system som i själva verket är beroende av irreversibla energiflöden för sin existens. Dock anar

man sig intuitivt till att Hornborg är något väldigt viktigt på spåren och jag ämnar längre fram i

denna uppsats definiera vad detta är.

35

Om ekologiska fotavtryck Det ekologiska fotavtrycket är ett diagnostiskt verktyg utvecklat av Mathis Wackernagel och

William Rees (1996) för att analysera konsumtion och produktion utifrån en biofysikalisk grund.

Syftet är att åskådliggöra anspråken mänskliga ekonomier har på ekosystemen som upprätthåller

dem. Analys med ekologiska fotavtryck visar att andelen produktiv yta per capita minskar med en

ökande världsbefolkning, men också att markanspråken hos invånarna i de välbärgade länderna

har ökat med åren. Ekologisk fotavtrycksanalys är en relativt ny inriktning inom ekologisk

ekonomi som fått stor genomslagskraft på kort tid.

Det ekologiska fotavtrycket definieras som den land- och vattenareal som krävs för att

upprätthålla en given mänsklig befolkning, exklusive den ekoproduktiva areal som behövs för att

försörja andra arter oberoende av vilka tjänster de må försörja den mänskliga befolkningen med

(Wackernagel och Rees 1996: 10f).

Författarna menar att man med hjälp av fotavtrycksanalys kan inse att det finns begränsningar

för ekonomisk tillväxt eftersom varje form av ekonomisk aktivitet utövar någon typ av

påfrestning på ekosystemen och ekosfären, och att alla anspråk på mat, fibrer, icke förnyelsebara

resurser, avfallsassimilering (att bryta ner död materia, absorbera koldioxid, vattenrening, bryta

ner gifter och så vidare), urban utveckling och även biologisk mångfald konkurrerar om det

ekologiska utrymmet (Wackernagel och Rees 1996: 55). Man kan med hjälp av redskapet till

exempel bedöma huruvida naturens produktivitet är tillräcklig för att tillfredsställa de allt större

materialbehoven hos en växande mänsklig befolkning (ibid.: 9). Det kan enligt författarna också

användas till att bedöma globalt overshoot (se Bild 3) och ekologiskt underskott hos en given

region eller stat (ibid.: 55).

36

Overshoot kan vanligen observeras hos enskilda populationer av organismer inom ett begränsat

habitat (ett område avsett för boende). I sin enklaste form innebär det en snabb exponentiell

tillväxt som vanligen sker när en viss art får tillgång till ett lämpligt habitat som tidigare varit

otillgängligt. Allt som krävs av habitatet är att det har god tillgång på de resurser som arten

behöver i kombination med att det finns få faktorer som kan hålla populationen i schack, till

exempel rovdjur eller andra arter med liknande resursbehov i samma habitat (Catton 1980: 213).

När overshoot sker skadas habitatet så att den efterföljande kollapsen leder till att populationen

sjunker till en nivå långt under vad den hade varit om overshoot aldrig ägt rum (ibid.: 217).

Processen kan lätt simuleras med bakterier i ett enkelt laboratorium och i naturen kan det

observeras hos encelliga organismer, svampar, växter och djur. Det finns även exempel på hur det

har hänt enskilda mänskliga befolkningar, exempelvis på Påskön under 1600- och 1700-talet

(ibid.: 215). Kollapsen sker på olika sätt beroende på vilken typ av organism det rör sig om (svält,

förgiftning, fysiologisk stress, krig), men det grundläggande mönstret är detsamma: snabb

exponentiell tillväxt följt av kollaps och sviktande bärkraft (ibid.: 216). Man bör dock hålla i

minnet att ”bärkraft” inte är ett absolut givet eller konstant begrepp och att de flesta populationer

fluktuerar kring den nivå som utgör miljöns temporära bärkraft (Hubendick 1988: 104f).

Att använda produktiv landyta som mätenhet gör enligt Wackernagel och Rees

fotavtrycksanalys förenlig med grundläggande fysikaliska lagar, i synnerhet termodynamikens

lagar och principen om massans bevarandeiv (Wackernagel och Rees 1996: 55f). En annan fördel

med det ekologiska fotavtrycket är att det tillåter en att se bortom de nationella gränserna med

målet att spåra de underliggande biofysikaliska skikten hos de nationella ekonomiska

aktiviteterna (Borgström Hansson 2003: 145).

Sedan den ekologiska fotavtrycksanalysen introducerades har den genomgått åtskilliga

förbättringar och standardiseringar som möjliggjort internationella jämförelser på ett lättåskådligt

och effektivt sätt (Borgström Hansson 2003: 157f). Att man skrev Living Planet Report 2002 i

samarbete med WWF hade stor betydelse för att sprida konceptet till allmänheten och metoden

har i allt större utsträckning blivit accepterad av vetenskapliga instanser (ibid.: 158).

Premisser Wackernagel och Rees hävdar att svagheterna i de konventionella utvecklingsmodellerna börjar

bli alltmer uppenbara. Ökande ekonomisk produktivitet har varken utjämnat skillnader i lönenivå,

gjort de mer välbärgade mycket lyckligare eller tillfredsställt de grundläggande behoven hos

världens fattigaste invånare. Dessutom orsakar dagens resursutnyttjande och avfallsalstring att

naturtillgångarna töms snabbare än de kan återbildas (Wackernagel och Rees 1996: 1). De säger

37

också att expansionistiska modeller som urskillningslöst förespråkar ökande handel − och därmed

förbättrad tillgång för de industrialiserade länderna till världens resurser − lägger grunden för

farliga illusioner om universellt välstånd som förmörkar den faktiska konkurrensen om en

minskande global bärkraft mellan världens fattiga och rika (ibid.: 100). De vänder sig alltså mot

moderniseringsparadigmets tänkande om utveckling som en väg till lycka och välstånd för alla.

Wackernagel och Rees räknar upp en rad skäl till varför det är vilseledande att använda pengar

som signalsubstans för resursbrist eller uttömning av naturkapital. I korta drag kan man säga att

monetära metoder är blinda för behoven av hållbarhet då de inte på ett adekvat sätt återspeglar

biofysikalisk knapphet, social rättvisa, ekologisk kontinuitet, naturens icke-proportionerlighet,

ekosystemens strukturella och funktionella integritet samt beteenden hos komplexa system (ibid.:

47). Det som enligt dem är relevant är de biofysikaliska resursflödena uttryckta i vikt- och

volymenheter, inte priserna som betalas för dessa resurser (Borgström Hansson 2003: 141). De

hävdar att den moderna världen behöver inse att varje komplext, självorganiserande system måste

få kontinuerlig tillförsel av energi och materia från sitt värdsystem för att växa och underhålla sig

självt, det vill säga att i enlighet med [T2] frångå sitt eget entropiförfall (Wackernagel och Rees

1996: 56).

Författarna går därmed emot klassiskt ekonomiskt tänkande och man kan skönja den ekologiska

ekonomins idéer om fysiska gränser för mänsklig expansion. I vanliga ekonomiska modeller

saknas vanligen alla kopplingar till naturen (Hermele 1995: 58). I de fall där ekonomerna tar med

miljön i modellerna hamnar den ”bredvid” ekonomin i stället för att ekonomin görs till en del av

miljön. Därmed ser de inga begränsningar för oändlig exponentiell tillväxt (ibid.: 60f). Den

ekologiska fotavtrycksanalysen har i själva verket just som utgångspunkt att den mänskliga

ekonomin alltid kommer att begränsas av det ekoproduktiva utrymmet på jordens yta (Borgström

Hansson 2003: 147). Vidare menar Wackernagel och Rees att sökandet efter miljövänliga

teknologier inte kan användas som en förevändning att undvika frågor om överkonsumtion och

ökande materiella orättvisor (Wackernagel och Rees 1996: 155). Det råder ingen brist på

hållbarhetsstrategier; vad som saknas är intellektuellt och känslomässigt accepterande av

mänsklighetens beroende av naturen och av dess begränsade produktiva kapacitet (ibid.: 156).

Wackernagel och Rees vänder sig mot principerna för så kallad svag hållbarhet (att förlust av

naturkapital kan kompenseras för genom ekonomisk tillväxt och ökat humankapital) och

accepterar endast tekniska innovationer som värdefulla om de ger upphov till antingen ökat eko-

produktivt utrymme eller minskat anspråkstagande av utrymmet (Borgström Hansson 2003: 147).

38

Kampen för hållbarheter möter enligt författarna svårigheter i form av tre beteendesyndrom som

de kallar boiled frog syndrome, mental apartheid och tragedy of the commons. Den förstnämnda

är en välbekant liknelse som avspeglar det faktum att vi har svårt att uppfatta långsamma

förändringar, långsiktiga konsekvenser och multipla orsakssamband på grund av att vi tenderar

till att fokusera på isolerade och omedelbara händelser, vilket i sin tur har att göra med hur våra

hjärnor fungerar (Wackernagel och Rees 1996: 139).

”Mental apartheid” fungerar som en psykologisk barriär mellan moderna människor och

omvärlden. Denna dualism associeras med René Descartes upplysningsfilosofi som delade in

verkligheten i två delar: den materiella världen och idévärlden. Vi behöver enligt författarna

övervinna det dualistiska tänkandet och inse att vi inte är omgivna av ”miljön” utan att vi är en

integrerad del av ekosfären (Wackernagel och Rees 1996: 139f).

Det tillika välkända ”tragedy of the commons” innebär att överexploatering av en offentlig

resurs sker eftersom den potentiella vinstandelen för en överexploaterande individ blir större än

individens andel av skadekostnaderna. Detta blir ett incitament för alla med tillgång till resursen

att maximera sitt utnyttjande av den (Wackernagel och Rees 1996: 140).

Beräkningar Fotavtrycksstudierna som genomförts av Wackernagel och hans kollegor har fokuserat på

anspråkstagandet av sex typer av produktiva områden: fossilbränsleland, odlingsmark, betesmark,

skog, uppbyggda (eller infrastrukturella) områden och havsområden (Borgström Hansson 2003:

137). Fossilbränsleland definieras som den biologiskt produktiva area som behövs för att

återabsorbera tillräckligt koldioxidutsläpp för att undvika att halten koldioxid i atmosfären ökar,

minus 35 % som absorberas av världshaven. Ett alternativ är att se det som den area som kan

reproducera den förbrukade energin. Dessa två metoder ger ungefär samma resultat vid

beräkning. Uppbyggda områden antas täcka odlingsbar mark. De produktiva havsområdena

utgörs nästan uteslutande av kontinentalsocklarna (WWF 2002: 31f).

Beräkning av det ekologiska fotavtrycket sker enligt följande (Wackernagel och Rees 1996:

64ff): Först beräknar man från insamlade regionala eller nationella data genomsnittspersonens

årliga konsumtion av specifika varor genom att man dividerar den totala konsumtionen (C) med

befolkningsstorleken (N) och kallar denna för c (med enheten kg/capita). Därefter uppskattas den

anspråkstagna landarealen per capita (aa) för produktionen av varje konsumtionsvara i genom att

dividera c med varans årliga produktivitet eller avkastning per hektar, p.

39

aa cp

CNpi

i

i

i

i= = (2)

Wackernagel och Rees påpekar dock att många konsumtionsvaror består av flera olika

komponenter och att de funnit det användbart att uppskatta arealerna för sådana komponenter

separat. Efter detta beräknas det totala fotavtrycket ef för en genomsnittsperson genom att

summera samtliga anspråkstagna landarealer över i:

(3) ef aa aa aa aai ni

n

= + + + + ==∑1

1... ... i

Slutligen erhålls det totala ekologiska fotavtrycket EF för den specifika befolkningen genom att

multiplicera (3) med befolkningsstorleken N:v

(4) efNEF ⋅= De flesta av uppskattningarna grundar sig på nationell konsumtion och världsgenomsnitt för

avkastning, främst data publicerat av FN:s fackorgan för jordbruk, skog och fiske FAO,

Internationella Energiorganet IEA och FN:s klimatpanel IPCC (WWF 2002: 30). Detta

underlättar allmänna jämförelser mellan nationer eller regioner. För mer detaljerade analyser

krävs det att man grundar analysen på lokal eller regional statistik. Enligt Wackernagel och Rees

är det också användbart att göra jämförelser mellan lokala fotavtryck och den nationella

uppskattningen för att påvisa effekter av regionala variationer samt för att eliminera hål i

statistiken, motsägelser i uträkningarna och andra fel (Wackernagel och Rees 1996: 66). De

finner det användbart att dela in konsumtion i fem huvudsakliga kategorier: livsmedel, bostäder,

transporter, konsumtionsvaror och tjänster. Dessa kan sedan delas in i underkategorier för mer

detaljerade analyser (ibid.: 67).

Felkällor och begränsningar Analys med ekologiska fotavtryck är beroende av tillgänglighet på nationell statistik för

produktion, export och import samt av tillgängligheten på information om markanvändning och

genomsnittlig avkastning. Carina Borgström Hansson menar att eftersom man använder

biologiskt produktiv markyta som mätenhet kan det ekologiska fotavtrycket också bara inkludera

resurser som är associerade till fotosyntesen, det vill säga förnyelsebara resurser och

fossilbränslen. Därmed har användningen av samtliga syntetiska produkter såsom konstgödsel,

plastprodukter och maskiner endast tagits med i beräkningarna genom energin som använts vid

produktionen av dessa varor (Borgström Hansson 2003: 149f). Här begår man dock ett litet fel:

40

plastprodukter är relaterade till fotosyntesen på samma sätt som fossilbränslen. Därmed borde de

kunna inkluderas i fotavtrycksanalysen, kvoterat på den andel av produkterna som förbränns efter

användning.

Inte heller föroreningar som i längden påverkar naturens produktivitet och bärkraft, till exempel

ozon, tungmetaller och ovannämnda konstgödsel, är inkluderade i kalkylerna. Även här beror det

på att de inte är direkt associerade med fotosyntesen och att existerande data över påverkan av

produktiviteten inte är av tillräckligt hög kvalitet för att man skall kunna göra globala generali-

seringar utifrån dem (Borgström Hansson 2003: 150).

Eftersom statistiken över avkastning bygger på uppgifter över konventionell, genomsnittlig

avkastning från FAO och liknande instanser återspeglar inte detta den ”reella” avkastningen. Med

andra ord tar man inte hänsyn till eventuell utarmning eller överbetning av jordar. Detta är dock

ett medvetet val som grundar sig på att kunna få fram tillräckliga data och för att andra skall

kunna sätta sig in i beräkningarna. Därför påpekar man ofta att dessa siffror överskattar nivån för

hållbar produktion och att det globala fotavtrycket därmed underskattar mänsklighetens

belastning av jordens yta (Borgström Hansson 2003: 151f).

Fotavtrycksanalysen har å andra sidan kritiserats för att metoden vid beräkning av fossilbränsle-

land starkt överdimensionerar dessa ytor, eftersom potentiella teknologiska innovationer kommer

att vara mer effektiva per ytenhet. Det ekologiska fotavtrycket sägs vara alltför känsligt för

förändringar i beräkningsmetoder eftersom det grundar sig på dagens teknologi och att det därför

är olämpligt att använda sig av när man gör förutsägelser om framtiden (Borgström Hansson

2003: 152f). Frågan är dock om en orubblig tilltro till utveckling och tekniska innovationer är

mer lämpligt när man skall göra liknande förutsägelser.

Någonting som stör mig med det ekologiska fotavtrycket är att man ingenstans nämner

felmarginaler trots att dessa är av största vikt för vilka slutsatser man kan dra av analysen. Man

brukar säga att om en storhet x är en funktion av sinsemellan oberoende storheter x1, x2, … , xm så

ges den statistiska felmarginalen ∂x av

∂∂ ∂

x xxx

xx

m

m= ±

⎛

⎝⎜

⎞

⎠⎟ + +

⎛⎝⎜

⎞⎠⎟

1

2 2

... , (5)

där ∂x1, … , ∂xm är respektive mätfel för x1, … , xm.vi I ord säger relationen att den procentuella

osäkerheten för en viss storhet ges av de procentuella osäkerheterna av dess komponenter och

talar om den exakta relationen dem emellan. Den anspråkstagna landarealen aa för en vara i är i

enlighet med ekvation (2) en funktion av de ömsesidigt beroende storheterna Ci (den nationella

41

konsumtionen av vara i), N (befolkningsstorleken) och pi (produktiviteten). Därmed ges fel-

marginalen för aai av

∂∂ ∂ ∂

aa aaCC

NN

ppi i

i

i

i

i

= ±⎛⎝⎜

⎞⎠⎟ + ⎛

⎝⎜⎞⎠⎟

+⎛⎝⎜

⎞⎠⎟

2 2 2

. (6)

Som ett illustrerande exempel kan vi anta att Ci är känt med en felmarginal på två procent, N

med en felmarginal på 0,1 promille och pi med fem procent (samtliga siffror gripna helt ur luften),

varvid felmarginalen för aai uppgår till ca ±5,4 %. Om vi som en första approximering antar att

denna felmarginal gäller för samtliga aai leder detta till att också att det ekologiska fotavtrycket

per capita (ef) kommer att ha en felmarginal på ±5,4 %.

Det ekologiska fotavtrycket underskattar också vilken inverkan på haven mänskliga aktiviteter

har. Wackernagel och Rees säger att det spelar mindre roll eftersom haven står för en liten del av

konsumtionen och eftersom det redan tydligt framgår att haven är överexploaterade. Dessutom

behöver man inte inkludera haven för att åskådliggöra att mänsklig konsumtion överskrider

global bärkraft (Wackernagel och Rees 1996: 64). Detta är ett något besynnerligt uttalande med

tanke på att fotavtrycket skall vara ett diagnostiskt verktyg för resursanspråk. Faktum kvarstår:

även om man tar hänsyn till den konsumtion som haven understödjer görs med stor sannolikhet

en underskattning av denna påverkan. Underskattningen leder till en osäkerhetsfaktor som

ytterligare försämrar det ekologiska fotavtryckets mätnoggrannhet och därmed också dess

användbarhet.

På något sätt är det ändå också så att man ersatt en form av utbytbarhetsprincip mot en annan.

Konventionella mätmetoder av välstånd (såsom BNP, NNP med flera) brukar kritiseras för att

inte göra någon skillnad på olika typer av ekonomisk tillväxt. Andra, mer nyanserade index

såsom GSI (Genuine Savings Indicator) ser naturkapital och humankapital som utbytbara

(Borgström Hansson 2003: 131f). Med fotavtrycket introduceras istället en mer subtil form av

utbytbarhet: den mellan olika former av livsuppehållande tjänster. Överutnyttjande av en specifik

resurs kan maskeras av en i övrigt god resurshushållning med. Dock är olika livsuppehållande

faktorer de facto inte alltid utbytbara.

Kopplat till denna problematik menar Borgström Hansson att det inte finns något i fotavtrycks-

analysen som tar hänsyn till några andra ekologiska karaktäristika och funktioner hos de olika

klasserna av ekoproduktiva områden än deras avkastning. Till exempel lyfter god tillgång på

ekoproduktiv yta vissa nationer uppåt i rang utifrån ett fotavtrycksperspektiv oberoende av hur

ohållbar avkastningen egentligen är eller hur oklokt den ekonomiska vinsten från resursut-

42

nyttjandet används (Borgström Hansson 2003: 155). Att man introducerat ett obligatoriskt avdrag

på 12 % av den nationellt tillgängliga ekoproduktiva kapaciteten för att skydda biodiversiteten

beskrivs som ett ”klent försök” att kompensera för denna brist (ibid.: 154). Fotavtrycksanalysen

tar ej heller hänsyn till kedjereaktioner i ekosystem som rubbas, till exempel förändringar som

sker i systemets makroegenskaper om en specifik art försvinner från det.

Resultat och implikationer 1999 fanns det endast 1,9 hektar ekologiskt produktiv mark per capita, inklusive vildmark som

förmodligen inte borde brukas alls av den mänskliga ekonomin (WWF 2002: 3). Detta kan

jämföras med en genomsnittlig nordamerikans ekologiska fotavtryck på 9,7 hektar (ibid.: 26). Om

världens befolkning som beräknat ökar till 10 miljarder invånare år 2040 kommer dessa att ha 0,9

hektar ekoproduktiv mark per capita till sitt förfogande under förutsättning att ingen ytterligare

jordförstöring sker (Wackernagel och Rees 1996: 13).

Vid en sammanräkning av mänsklighetens totala ekologiska fotavtryck visar det sig att vi gör

anspråk på 2,28 ha/capita, det vill säga en yta som är 20 % större än världens sammanlagda

produktiva mark (WWF 2002: 4, 32). Enligt Wackernagels och Rees uträkningar några år tidigare

låg siffran på ca 30 %. Från samma uträkningar kunde man se att det räckte att göra motsvarande

beräkning för den mest välbärgade femtedelen av världsbefolkningen för att se att storleken på

den produktiva ytan överskreds (Wackernagel och Rees 1996: 149). Kom också ihåg att det

ekologiska fotavtrycket förmodligen underskattar det egentliga fotavtrycket. Wackernagel och

Rees menar att en värld i vilken alla har ett överdimensionerat ekologiskt fotavtryck inte är

hållbar eftersom mänsklighetens totala fotavtryck måste vara mindre än den ekoproduktiva

andelen av jordens yta (ibid.: 15). De rika ländernas ekologiska underskott kan därmed mycket

väl bli en växande källa till oro och konflikter om resurser. Frågan är enligt författarna hur vi kan

skydda gemensamma livsuppehållande funktioner när vilken nation som helst fritt kan

överexploatera dem. I en krympande värld är interregionalt beroende stabiliserande, men under

givna förhållanden anser de att det är mer troligt att beroendet istället blir destabiliserande (ibid.:

99f).

De faktiska ekosystem som försörjer typiska industriregioner ligger som vi tidigare sett långt

bortom deras politiska och geografiska gränser. Om man börjar jämföra ekologiska fotavtryck för

olika regioner i världen ser det ut som om fotavtrycken för många industrialiserade regioner och

länder är av storleksordningen tio gånger större än deras egna politiska territorier. Den avslöjade

kvasiparasiterande relationen mellan dessa avancerade ekonomier och resten av världen är en

förutsägbar konsekvens av entropilagen (”kvasi” eftersom de främst är parasiterande ur ett

43

exergiperspektiv; se Hornborg ovan) Alla sådana energi- och materialintensiva ekonomier är

beroende av exergi som importeras utifrån för att bibehålla den interna integriteten (Wackernagel

och Rees 1996: 96f).

Ekologisk analys av biofysikaliska flöden visar att dessa ”avancerade” tillväxtregioner lider av

enorma ekologiska underskott som man kompenserar för via resten av planeten. Detta skapar

svårbesvarade frågor om utveckling och ekonomisk tillväxt eftersom sådana ekonomier i enlighet

med moderniseringsparadigmet betraktas som modeller för ekonomisk utveckling (ibid.: 97).

Fotavtrycksanalysen stödjer därmed argumentet att utvecklingen i vissa delar av världssystemet

har skett på bekostnad av andra områden. Ju mer perifer en region är på det ekonomiska planet,

desto starkare är tendensen att dess invånare inte har råd att använda ens sina egna biologiska

resurser (Borgström Hansson 2003: 156).

Med jordens begränsade biokapacitet som referens kan man förstå att det växande ekologiska

fotavtrycket hos den rika delen av världens befolkning är kopplat till en minskad tillgång på

utrymme för de fattiga (Borgström Hansson 2003: 156f). Ekologiskt underskott ses av Wacker-

nagel och Rees som en fråga om ojämlik tillgång till de ekoproduktiva areorna, det vill säga att

vissa grupper gör anspråk på mark som andra är i större behov av, eller kommer att vara i

framtiden (ibid.: 146).

Wackernagel och Rees säger att tanken på att resten av världen inte kan ta del av den

industrialiserade världens livsstil på ett säkert sätt kan upplevas som störande av vissa. Att bara

ignorera denna möjlighet genom att ständigt genomdriva konventionella metoder för ekonomisk

utveckling banar dock väg för ”eko-katastrof och påföljande geopolitiskt kaos” (Wackernagel och

Rees 1996: 16). Insikten om att inte alla kan leva som människor i industriländerna är inte

detsamma som att säga att de fattiga skall förbli fattiga. Det innebär snarare att justeringar måste

ske överallt och att nuvarande utvecklingsväg kommer att drabba de fattigaste hårdast − förutsatt

att analysen är korrekt. Blind tilltro till vad Wackernagel och Rees kallar ”expansionisternas

överflödsdröm” (the expansionists’ cornucopian dream) leder inte till dess förverkligande; det

avleder oss snarare från att lära oss att leva inom gränserna för naturens tillgångar och blir i

slutändan ekologiskt och socialt destruktivt (ibid.). Att en nation har ett genomsnittligt fotavtryck

per capita som är mindre än dess ekoproduktiva områden är helt enkelt inte tillräckligt bra ur det

här perspektivet, om fotavtrycket är större än den globalt tillgängliga ekoproduktiva arean

(Borgström Hansson 2003: 140).

44

Om ekografi

I sin magisteruppsats Ekografi: Centralplatsteori på världssystemsnivå (1999) gör Carl Nordlund

en ansats till metodutveckling av ett verktyg som kan tydliggöra mekanismerna bakom den

ackumulation som världssystemanalysen talar om. Titeln säger precis vad det handlar om: att

kombinera traditionell centralplatsteori med världssystemanalytiska koncept. Detta kallar han

sedan för "ekografi".

Inspirerad bland annat av världssystemanalys, Walter Christallers och Adolf Löshs

centralplatsteorier samt Paul Krugmans ekonomisk-geografiska ackumulationsmodell diskuterar

han hur man skulle kunna tillämpa olika begrepp från både ekonomiska och naturvetenskapliga

discipliner (såsom tröskelytor, skalekonomier, räckvidd och ekologiska fotavtryck) för att

åskådliggöra ackumulationen. Han kommer därvid fram till att det finns ganska många

möjligheter, vilka kan väljas och anpassas efter vilken typ av system som studeras.

De olika förklaringsmodellerna av de berörda frågeställningarna, av Nordlund kallade

ontologier (kanske för att betona svårigheterna med en förlikning mellan dem), sorteras in under

två kategorier: sociala ontologier och fysikaliska ontologier (förklaringsmodeller om världens

beskaffenhet som utgår ifrån subjektiva, kulturella värderingar respektive objektiva, fysikaliska

kriterier). Till de sociala ontologierna hör bytesvärde (krematistik) och bruksvärde (oikonomia).

Till de fysikaliska hör energi och exergi, tid, rum och ekologiska fotavtryck (Nordlund 1999: 73).

Definition av centrum och periferi

Enligt samtliga ontologier ackumulerar eller förbrukar centrum, till skillnad från periferin,

"något". Detta "något" väljs efter vilken ontologi man utgår ifrån; det kan beskrivas i antingen

absoluta eller relativa tal, och syfta antingen på förbrukad/ackumulerad mängd vid en viss

tidpunkt, eller på hur denna mängd förändras med tiden (Nordlund 1999: 75).

Nordlund menar att man kan definiera centrum och periferi utifrån vad mervärdesproduktionen

är på olika platser. Detta utgår från Krugmans definition av marknadspotential:

∑=j

bij

ji D

YkP , (7)

där b ≥ 1 och k är konstanter, Pi är marknadspotentialen vid plats i, Yj är köpkraften vid plats j och

Dij är avståndet mellan plats i och j (ibid.: 53). Marknadspotentialen återspeglar i den här

modellen köpkraften hos en immobil befolkning och tar hänsyn till hur köpkraft avtar med

avstånd. En hög marknadspotential motsvarar alltså en stor köpkraft, vilket i sin tur återspeglar

45

skapande av mervärde. Därmed kan man definiera centrum och periferi utifrån differensen mellan

mervärdesproduktionen och värdekonsumtionen:

iii PMV −=∆ , (8) där Mi är mervärdesproduktionen, Pi är marknadspotentialen eller värdekonsumtionen och ∆Vi är

förändringen av värdemängd, samtliga vid plats i (Nordlund 1999: 76).

Om man går till fysikalisk ontologi är det enligt Nordlund relativt enkelt att på ett teoretiskt

plan definiera centrum och periferi utifrån termodynamik. Centrum fungerar som en dissipativ

struktur som tillgodogör sig energi och materia. Dessa måste enligt lagen om energins

oförstörbarhet och principen om massans bevarande tas någonstans ifrån. I centrum sker en

entropiminskning på bekostnad av en entropiökning som måste ske i periferin. Detta ger en tydlig

relation mellan centrum och periferi, men på grund av komplexiteten i just begreppet "entropi",

samt det faktum att jorden är öppen för energiflöden, följer att det är i princip omöjligt att avgöra

exakt vad som är centrum eller periferi (Nordlund 1999: 77).

Eftersom det är mycket svårt att använda entropibegreppet praktiskt anser Nordlund ekologiska

fotavtryck vara en lämpligare enhet för att kategorisera centrum och periferi. Då ekologiska

fotavtryck snarare är ett diagnostiskt verktyg än en avspegling av reella material- och

energiflöden tror Nordlund att man gör bäst i att använda dem relativt för klassificeringen.

Kriterierna för klassificeringen ser ut enligt följande:

1>⎟⎟⎠

⎞⎜⎜⎝

⎛

Cp

k

EFEF , 1<⎟

⎟⎠

⎞⎜⎜⎝

⎛

Pp

k

EFEF ,

, ( ) 0>− CEI EFEF ( ) 0>− PEI EFEF , (9) , ( ) 0≥∆ CKEF där EFk är konsumtion av ekologiska fotavtryck, EFp är produktionskapaciteten, och EFI

respektive EFE är importen respektive exporten av ekologiska fotavtryck. ∆EFK definieras som

ändringen av naturkapitalet med tiden, det vill säga konsumtion om ∆EFK < 0 och produktion om

∆EFK > 0 (Nordlund 1999: 77). Indexen C och P står för centrum respektive periferi.

Jag har en del invändningar mot Nordlunds resonemang. Till att börja med anser jag att

terminologin är något riskabel. Det är fel att tala om konsumtion och produktion av ekologiska

fotavtryck eftersom det är snarare är själva fotavtrycket som är konsumtionen, eller om man skall

46

vara riktigt noggrann: anspråkstagandet av ekoproduktiv mark för konsumtion. Vidare används

EFK på ett diffust sätt. Nordlund säger om konsumtion av naturkapitalet att "Karaktäristiskt för en

kärna utifrån EF bör … vara att försörjningskvoten inte baserar sig på … kapitalförstörelse utan i

stället kompenseras genom en positiv ’handelsbalans’ av ’rumsresurser’” (Nordlund 1999: 77).

Må så vara, men han har ändå precis definierat EFK som naturkapitalet i kärnan. Det finns

ingenting som säger att naturkapitalet måste hållas konstant eller öka i kärnan; snarare tvärtom.

Till exempel är expansion av infrastruktur på ekoproduktiv mark ett utpräglat centrumfenomen.

På nästa sida skriver han sedan att ett negativt värde för ∆EFK innebär investering i

”naturkapitalstocken” (ibid.: 78), varvid självmotsägelsen är ett faktum. I övrigt har jag inga

invändningar mot resonemangen som förs.

Man bör här notera att centrum och periferi är relativa begrepp beroende på vilken enhet man

väljer att analysera. Om man genomför analysen på ett internationellt plan kommer man få fram

att specifika nationer kan klassas som antingen centrum eller periferi, medan man vid en nationell

analys får fram vilka områden inom nationens gränser som kan klassas som antingen det ena eller

det andra. Detta är egentligen bara en fördel eftersom klassifikationen på det viset kommer att

avspegla verkligheten. En nackdel är dock att Nordlund inte har angivit några kriterier för att

definiera semiperiferin.

Nordlund anser att det i dagens globala marknadsekonomi är mest relevant att utgå ifrån social

ontologi (ekonomiskt bruksvärde och bytesvärde) för att kartlägga resursflöden och

mervärdesproduktion. Denna kartläggning skall emellertid ske parallellt med en fysikalisk sådan

i vilken man försöker åskådliggöra hur resurser förhåller sig till bruksvärde, distribution och

produktion (ibid.: 74).

Tröskelytor

Olika produktionstypers lönsamhet är beroende av produktionsmängden. Det säger sig självt att

industriell produktion (som kräver stora investeringar) blir mer lönsam än traditionella

produktionsformer först vid stora produktionsmängder. I och med detta är mycket av modern

industri beroende av en stor efterfrågan på dess produkter för att kunna bedriva en verksamhet

som går med vinst, och en ännu större efterfrågan för att vara mer lönsam än andra

produktionsformer.

Inom ekonomisk geografi definieras vanligen tröskelyta som den minsta yta vars totala köpkraft

är tillräcklig för att upprätthålla produktion av en viss tjänst eller vara (Nordlund 1999: 80). En

industri behöver alltså ha tillgång till så stora tröskelytor att den kan konkurrera med såväl andra

47

produktionsformer som konkurrenter inom samma produktionsform. Men det innebär också att

det blir svårare för konkurrenter att mäta sig med industrin när den väl etablerat sig på grund av

att dess stora tröskelyta har gett den skalekonomiska fördelar. Detta innebär att en stor tröskelyta

gärna växer sig större, vilket gäller såväl företag som nationer och regioner (ibid.: 81). Utifrån

detta samt beroendeteoretikerna Osvaldo Sunkels och Celso Furtados resonemang kring köpkraft

definierar Nordlund ekografisk tröskelyta enligt ekonomisk ontologi som "den aggregerade

efterfrågan, manifesterad i total köpkraft (det vill säga total tillgång på bytesvärden), som krävs

för att upprätthålla en skalekonomiskt fördelaktig produktion" (ibid.: 82).

Om man tillämpar en defensiv, självcentrerad ekonomisk strategi med tullmurar, importskydd

etc. (även kallat för en importsubstitutionsindustrialiseringsstrategi, eller kort och gott ISI-

strategi) måste det enligt Nordlund finnas en tillräckligt stor inhemsk marknad för att industriell

produktion skall vara mer lönsam än traditionell sådan. Små länder som inspirerade av

beroendeskolan försökte driva en "delinking"-strategi misslyckades just på grund av detta, medan

länder som Brasilien och Indien lyckades eftersom de hade en stor inhemsk marknad att bygga

på. Med andra ord var tröskelytan inom dessa länders gränser tillräckligt stor för att upprätthålla

industriell produktion (Nordlund 1999: 80). I stället för en ISI-strategi såg de exportorienterade

länderna i Sydostasien till att appropriera tillräckliga tröskelytor utanför sina gränser vilket

möjliggjorde deras framgång trots små interna marknader (ibid.: 81).

Det är enligt Nordlund enkelt att konceptualisera tröskelytor utifrån ekologiska fotavtryck.

Tröskelytan är det område som krävs för att försörja en centralplats med de nödvändiga

resurserna. På en global nivå utgörs tröskelytorna av de ekologiska fotavtrycken så som

Wackernagel och Rees definierat dem (Nordlund 1999: 94).

Nordlund menar att det finns "goda möjligheter att placera in centra på olika hierarkiska nivåer

i ett större system av sammanbundna centra" genom att utgå från tröskelytekonceptet. På

världssystemnivå skulle man kunna placera in nationella ekonomier i ett globalt, hierarkiskt

system utifrån deras ekonomiska tröskelytors storlek (Nordlund 1999: 95).

Räckvidder

Nordlund skriver att ekografiska räckvidder till skillnad från tröskelytor snarare är instruktivt

diagnostiska än absolut givna. De har dock en viktig principiell relation till tröskelytor, eftersom

större räckvidd möjliggör etablerande av större tröskelytor (Nordlund 1999: 94).

Vid ett försök att definiera den ekografiska räckvidden stöter man på svårigheter, inte minst för

att betydelsen av dess urbangeografiska utgångspunkt varierar. Nordlund säger att en möjlig

48

definition kan härledas från "de brytpunkter där centralplatsers marknadsdominans förloras

relativt andra centralplatser med likartat utbud av varor och tjänster" (Nordlund 1999: 83).

Utifrån tre olika fallstudier diskuterar han sedan begrepp av vikt för räckvidder. Därvid kommer

han fram till att infrastruktur och "infrastrukturell nodalitet" är av central betydelse för den

ekografiska räckvidden. Förändringar i transportnätverkets omfattning och effektivitet påverkar

begränsningarna i bland annat transporthastighet, handelsvolymer, säsongsberoende och storleken

på bosättningar. Genom att inneha en central plats i det infrastrukturella nätverket uppnår man

infrastrukturell nodalitet och får därmed en nyckelroll i omfördelningen av resurser. Detta

möjliggör i sin tur ett större utvinnande av mervärde och en större tröskelyta (ibid.: 88).

Nordlund skriver att man utifrån fysikalisk ontologi kan konceptualisera den ekografiska

räckvidden på flera sätt. Ett är att låta räckvidden motsvara det maximala avståndet från vilket

resurser approprieras, det vill säga varifrån de ekologiska fotavtrycken tas. Ett annat sätt är att

definiera räckvidden som det genomsnittliga avståndet resurserna tas ifrån (Nordlund 1999: 94).

På världssystemnivå gör de ekografiska räckvidderna sig gällande i såväl den historiska

utvecklingen som modern utvecklingsproblematik. Den europeiska expansionen från och med

1500-talet var enligt Nordlund kopplad till en ökning av dess räckvidd som hade sitt ursprung i en

kombination av ny sjöfartsteknik och den stora tillgången på sjövägar som västra Europa åtnjöt i

och med sin relativt sett långa kustlinje (Nordlund 1999: 92, Wolf 1997: 31). Vid en studie av till

exempel kaffets väg mellan kaffeproducent och kaffebryggare framträder en hierarkisk struktur

av mellanhänder i vilken varje nivå uppvisar en större räckvidd än den närmast underliggande

(Nordlund 1999: 92).

I och med att mervärde skapas vid varje nivå ger "[k]ortare räckvidder, eller sämre nodalitet om

man så vill, … sämre möjligheter att deltaga i det ekonomiska systemet och ackumulera resurser"

(ibid.: 93). I detta hierarkiska nätverk existerar alltså aktörer med olika ekografiska räckvidder,

där de lägre nivåerna riskerar hamna i en beroendeställning på grund av skillnader i

efterfrågeelasticitet (det vill säga känslighet för svängningar i efterfrågan) och inkomstelasticitet

(känslighet för inkomstförändringar).

49

Slutdiskussion

Hur är då alla dessa redovisade koncept till nytta för varandra? Om man bortser från skillnaderna

mellan världssystemanalytiker, neomarxister med flera och accepterar världssystemanalysens

modell i stora drag (och jag är nu fullt medveten om att jag inte talar till neoklassiska national-

ekonomer) ser man att det existerar en global politisk-ekonomisk superstruktur som möjliggör att

vissa geografiska regioner ökar sitt välstånd på bekostnad av andra. Kalla den sedan

världssystem, modernitet eller hierarkiskt nätverk av kapitalistiska, halvkapitalistiska och

förkapitalistiska produktionsformer; det spelar just nu en mindre roll. Världssystemanalysen

beskriver systemets dynamik, men den förfogar inte över något verktyg som medger en

konkretisering av fenomenet. Fotavtrycksanalys visar å andra sidan att ekonomiskt utvecklade

regioner kompenserar för ekologiska underskott genom att appropriera ekologiska fotavtryck

utanför sina gränser. Enligt Hornborg kan en förening av ekologisk ekonomi och

världssystemanalys bli väldigt produktiv eftersom dessa två discipliner skulle kunna komplettera

varandra väl. Världssystemanalytiker har i allmänhet varit lika blinda för termodynamik som

ekologiska ekonomer varit för imperialism (Hornborg 1998: 129). Det första steget borde därför

vara att försöka hitta någon typ av samband mellan ekologiska fotavtryck och position i

världssystemet.

I en artikel från 2003 visar Andrew Jorgenson att detta samband verkligen finns. Han har

konstruerat en rekursiv datamodell för att analysera sambanden mellan ekologiska fotavtryck och

fyra andra variabler: urbanisering, nivå av läs- och skrivkunnighet, inhemsk ojämlikhet i

inkomstnivå och världssystemsposition som den definierats av Kentor. Analysen har gjorts för

208 olika länder och därvid har Jorgenson kommit fram till att den bästa korrelationen finns

mellan just världssystemsposition och ekologiska fotavtryck (Jorgenson 2003). Det innebär att de

nationer som gör de största anspråken på andra regioners ekoproduktiva mark är just de som

enligt världssystemanalysens kriterier klassas som kärnstater.

Jorgensons studie säger dock ingenting om vilka regioner kärnområden eller centralplatser

utövar sina ekologiska fotavtryck på. Nästa steg är därför att spåra de resursflöden som de

ekologiska fotavtrycken utgör. På det internationella planet bör det vara ganska enkelt genom att

se till statistik över internationell handel, kompletterad med analys av ekografiska räckvidder.

Man kan ifrågasätta huruvida nationalstaterna är en lämplig enhet vid detta moment eftersom

kärnstater i enlighet med Galtung och Wolf har periferier inom sina egna gränser. För att få en

komplett bild över resursflödena bör de därför också analyseras inom de nationella gränserna. De

50

ekografiska begreppen kan då användas till att definiera centrum och periferi på det lokala planet

utifrån antingen social eller fysikalisk ontologi.

Termodynamiskt resonemang Innan jag tar det sista steget krävs det att jag tillämpar ett termodynamiskt resonemang på

ekologiska och ekonomiska system. Enligt Hornborg möjliggör marknadspriser och teknologi att

kärnområden tillskansar sig exergi från sina periferier. Ett i kontexten mer lämpligt sätt att

uttrycka detta på är att priser och teknologi är mekanismer med vilka kärnområden bygger inre

ordning. Städer, ekonomier och samhällen är i termodynamisk mening dissipativa superstrukturer

(alternativt självorganiserande system) uppbyggda i hierarkiska nivåer.

Vi har ovan sett att dissipativa strukturer, eller självorganiserande system, kännetecknas av

deras förmåga att transportera energi genom ett system, och av att de upprätthåller sig själva

genom just denna energidissipation. Vi har också sett att dessa strukturer strävar efter att bryta

ner gradienter i en strävan efter att uppnå termodynamisk jämvikt. Om exergitillförseln utifrån är

otillräcklig kommer just detta också att ske: när tillförseln slutar (eller sjunker under en viss,

kritisk nivå) kommer den dissipativa strukturen att upplösas och ett nytt jämviktsläge med högre

entropi att uppstå. Den mest basala, inneboende teleonomiska strävan hos alla dissipativa

strukturer är därmed att utplåna sig själva. Här är det dock viktigt att poängtera att allt fler

emergenta egenskaper uppträder med tilltagande komplexitet; organismer strävar efter att hitta

föda, växa och föröka sig men brukar i allmänhet inte vilja ta livet av sig.

Vi kan i naturen också se att dissipativa superstrukturer upprätthåller sig på bekostnad av (eller

om man så vill: livnär sig på) andra dissipativa superstrukturer. Jag övergår nu till att kalla dessa

för sekundära (s) respektive primära (p) strukturer. En s-struktur livnär sig alltså på en p-struktur.

Detta utgör endast en relativ klassificering för att påvisa en hierarkisk ordning − en s-struktur i en

kontext är en p-struktur i en annan. (Man skulle också kunna använda begreppen konsument och

producent från ekologi men jag väljer föregående terminologi för att bibehålla den

termodynamiska förankringen.) Några illustrerande exempel från naturen ges av växtätare (s-

struktur) som livnär sig på växter (p-struktur) eller rovdjur (s-struktur) som livnär sig på växtätare

(p-struktur). En mer lämplig analogi erhålls genom att betrakta relationerna mellan olika

populationer av organismer eftersom de utgör mer komplexa strukturer. Ett exempel ges av en

flock vargar (s-struktur) som livnär sig på den lokala älgstammen (p-struktur).

En slutsats som kan dras i denna kontext är att s-strukturerna har förmågan att skada eller

utplåna p-strukturerna om den inre ordningen hos de senare bryts ner i tillräckligt hög grad

(illustrerat av en svärm gräshoppor som ödelägger ett sädesfält eller en djurart utan naturliga

51

fiender som stör den ekologiska balansen i ett ekosystem). Om dessa då utgör grunden för s-

strukturens fortsatta existens leder det i sin tur till att s-strukturen försvagas eller utplånas.

S-strukturerna bidrar dock med en del mer sofistikerade gentjänster till p-strukturerna.

Utgallring av sjuka individer och populationskontroll är mekanismer som i förlängningen kan

leda till ökad förmåga hos p-strukturen − men framför allt hos den övergripande hierarkiska

strukturen (som i denna kontext utgörs av ett habitat eller ett ekosystem) − att bygga inre ordning

och dissipera energi.

Om vi nu återvänder till mänskliga samhällen ser vi samma principer verka även på den här

nivån. Centralplatser (s-strukturer) tillskansar sig råvaror och andra resurser från sina periferier

(p-strukturer, utgörs av ekosystem och andra producenter) och bygger med hjälp av dessa upp sin

inre ordning på bekostnad av den globala entropibudgeten. Som en konsekvens ökar central-

platsens dissipativa förmåga ytterligare. I utbyte erhåller periferin gentjänster såsom teknologi,

vilka i sin tur kan hjälpa den att bygga upp sin inre ordning. Om man går upp en hierarkisk nivå

är centralplatsen istället p-struktur för en s-struktur av högre rang, och på samma sätt kan man

fortsätta tills man kommer upp till världssystemsnivå.

Världssystemet framstår då som ett självorganiserande supersystem som besitter specifika

mekanismer (till exempel marknadsmekanismer och teknologi) med vilka dess högsta hierarkiska

s-strukturer (kärnorna) bygger inre ordning. Detta system drivs i termodynamisk mening av

samma principer som de enklaste former av dissipativa strukturer. Skillnaden ligger i att dess

medel för att bygga inre ordning är oändligt mycket mer sofistikerade. Också det kan ses som en

konsekvens av termodynamiska processer. Systemets komplexitet och ordning motsvarar att det

befinner sig bortom jämvikt och som vi tidigare sett ökar ett systems dissipativa förmåga ju

längre bort från jämvikt det befinner sig. Det här är en ackumulativ process som gör att systemet

ständigt växer i komplexitet och förmåga till energidissipation så länge exergitillgången tillåter

det. Man skulle rentav kunna se kapitalismen som en emergent egenskap som uppkommit just för

att kunna öka förmågan till energidissipation. Någonting som stödjer den hypotesen är att

kapitalismen är ett fenomen som ”uppkommit” snarare än ”uppfunnits”.

Jag vill här påpeka att jag inte gör mig skyldig till den typ av teleologiskt resonerande som

Wallerstein beskyllts för. Systemets självorganiserande egenskaper uppkommer utifrån termo-

dynamiska principer som postulerar att dess dissipativa förmåga ökar ju längre bort från jämvikt

det befinner sig.

Notera skillnaden mellan mitt och Hornborgs resonemang. Hornborg menar att industriella

sektorer ur exergiperspektiv byter till sig högvärdiga produkter i utbyte mot förbrukade sådana.

52

Jag talar om ett utbyte av tjänster och gentjänster utan att än så länge ha definierat någon typ av

ojämnt utbyte. Att dissipera energi är i själva verket den grundläggande mekanismen för allt liv.

Det är kanske till och med så (under förutsättning att Schneider och Kay har rätt) att energi skall

och bör dissiperas i största möjliga mån.

Men nu är ett betänkande på sin plats: s-strukturer kan degradera eller utplåna p-strukturer.

Om ekonomier, samhällen eller kärnor kan ses som dissipativa superstrukturer som livnär sig på

andra sådana, såsom ekosystem och andra samhällen, vad säger det ovanstående om den globala

handeln och vår livsstil? En slutsats som man lätt kan komma fram till är att kapitalistiska

ekonomier mycket väl kan underminera existensen för andra (kapitalistiska eller icke-

kapitalistiska) ekonomier under förutsättning att det inte finns något som hämmar dem. Det finns

ingenting i termodynamiken som hindrar systemets förmåga till energidissipation utöver

tillgången till exergi; snarare tvärtom. Så länge exergitillgången tillåter det kommer systemets

inre ordning och förmåga att dissipera energi öka. Potentialen för såväl utplåning som

självutplåning finns närvarande även på denna nivå.

Slutsatser Någonstans här finns ett frö till att komplettera beroendeteorierna och världssystemanalysen så att

de skall kunna ge en adekvat beskrivning av frågeställningarna de berör. Ur ett

beroendeperspektiv kan man med hjälp av Galtungs dubbla centrum-periferimodell betrakta CP

som en lokal s-struktur som möjliggör överföring av de resurser som CC behöver för att bygga

inre ordning (se Bild 1). Om centrums förmåga att tillskansa sig resurser från periferier och de

ekosystem som upprätthåller dem (eller i Nordlunds tappning: den ekografiska tröskelytan)

överskrider en viss kritisk nivå kommer dessa att få svårare att upprätthålla sina egna inre

strukturer eftersom deras mekanismer för att bygga inre ordning rubbas. Centrums inverkan får

inte vara större än att periferin kan bibehålla ett stabilt tillstånd bortom termodynamisk jämvikt,

det vill säga att periferin inte själv blir tvungen att degradera det natur- och humankapital som

utgör grunden för dess egen existens. Men i analogi med beroendeteorierna är detta just vad som

sker.

I världssystemanalysens modell är världssystemets kärna är en s-struktur som livnär sig på p-

strukturer (inre och yttre periferier, ekosystem och, om man så vill, ekosfären som helhet). Om de

gentjänster p-strukturen erhåller av kärnan är av rätt karaktär möjliggör de för strukturen att öka

sin komplexitet och administrera sin energidissipation mer effektivt (och därmed stiga i

världssystemet). Om p-strukturerna tar skada av kärnans dissipativa närvaro drabbas de av en

strukturell degradering vilken som en sekundär effekt kan underminera kärnans förmåga att

53

upprätthålla sig själv. Konsekvensen av detta blir i så fall att världssystemet löses upp och faller

sönder i mindre enheter eller i värsta fall helt utplånas (inte särskilt sannolikt men i enlighet med

Boltzmann inte heller fullständigt omöjligt). Wallersteins ”attack mot mervärdesproduktionen”

motsvarar i denna analogi att knutpunkterna för systemets dissipation bryts.

Det här leder mig slutligen fram till följande postulat som är ett förlag till termodynamisk

formulering av ojämnt utbyte:

Ojämnt utbyte definieras som degradering av de ekosystem och övriga strukturer som

upprätthåller en periferi i den dissipativa närvaron av en centralplats, med ursprung i att 1) den

dissipativa förmågan hos centralplatsen uppnår en destruktiv nivå, och 2) gentjänsterna periferin

erhåller från centralplatsen inte kompenserar för dess degraderande inverkan.

Allt detta är naturligtvis extremt schematiskt. Om resonemanget överhuvudtaget utgör grunden

för någon ny form av beroendeperspektiv behövs förmodligen 10-20 års utveckling och

diskussion för att få fram enhetliga teorier. Jag anser dock att resonemanget pekar i en viktig

riktning.

Kopplingen till Emmanuels teori om ojämnt utbyte förblir obevisad, men jag har i stället

bidragit med en alternativ definition som kan användas inom världssystemanalysen för att ge den

en termodynamisk förankring. Den kan eventuellt också hjälpa till med att konkretisera

mekanismer bakom exploatering av periferier.

Så till frågeställningen som var utgångspunkt för den här uppsatsen: kan beroendeperspektivet

återaktualiseras genom att till det foga fysikaliska aspekter? Svaret på den frågan torde vara: nej,

åtminstone inte i den form som beroendeskolan representerade. Centrala koncept som centrum-

periferi och exploatering kan åskådliggöras med hjälp av termodynamiska resonemang, men

perspektivet gav en alltför förenklad, statisk och dikotomisk bild av relationerna mellan rika och

fattiga länder. Egentligen skulle beroendeskolan kunna betraktas som ett omoget förstadium till

världssystemanalysen.

Ett beroendeperspektiv i världssystemanalysens kontext lämnar däremot utrymme för en

intergering av fysikaliska aspekter på ett helt annat sätt. Världssystemanalysens dynamism och

förmåga att anpassas och utvecklas tyder på att det klarar av att integreras med en fysikalisk

terminologi. Världssystemanalys, termodynamik och koncept som ekologiska fotavtryck har

förmodligen mycket att ge varandra. Ett förenande av dessa koncept har goda chanser att kunna

54

konkretisera potentiellt globala skadeverkningar på den naturliga miljön på ett helt nytt sätt i

jämförelse med tidigare förklaringsmodeller.

Avslutningsvis måste påpekas att jag inte försöker reducera alla värderingar till termodynamik.

Jag har snarare försökt visa på de termodynamiska mekanismer som ständigt verkar i bakgrunden

hos de socioekonomiska strukturer som utgör mänskliga samhällen. Det ovanstående är endast ett

uttalande om fysikaliska processer som vanligtvis inte diskuteras inom världssystemanalysen

trots att de bör ha relevans för kausaliteten i modellen. Termodynamik kan inte förklara rollen hos

kulturella eller politiska faktorer, och på samma sätt kan inte politik eller ekonomi svara för

termodynamiska processer. För att förstå helheten behövs både en social och en fysikalisk analys.

Sammanfattning

Beroendeperspektivet växte fram i protest mot moderniseringsparadigmet, men dess tillkorta-

kommanden visade sig i och med att de länder som försökte tillämpa en defensiv ISI-strategi

misslyckades med att åstadkomma hållbar ekonomisk tillväxt samtidigt som vissa periferiländer

blev väldigt framgångsrika trots att de inte isolerade sig från världsmarknaden. Ekografiska

tröskelytor förklarar vissa av de mekanismer som beroendeskolan bortsåg ifrån.

Världssystemanalysen övertog beroendeskolans roll som kritisk röst med avseende på det

rådande ekonomiska systemet. Wallerstein och hans kollegor hävdar att det existerar en global

politisk-ekonomisk enhet, kallad världssystemet, som binder samman nationer i ett nätverk där

vissa nationer berikar sig på andras bekostnad. Världssystemanalysen redogör för kapitalistisk

ackumulation samt världssystemets polarisering och expansion. Den stöter dock på svårigheter

när den skall definiera ojämnt utbyte som är av central betydelse för dess modell.

Argumentationer som uppstått mellan världssystemanalytiker och neomarxistiska teoretiker har

bidragit till att vidareutveckla och förbättra världssystemanalysen med avseende på de

mekanismer som verkar för att inkorporera nya områden i världssystemet. Neomarxister såsom

Wolf har också bidragit med mer sofistikerade förklaringar av kapitalismens differentiering och

lokala variationer i världssystemet.

Det finns enligt Nordlund möjligheter att åskådliggöra den ackumulation som världssystem-

analysen talar om genom att kombinera begrepp från ekonomisk geografi och naturvetenskapliga

discipliner. Två möjligheter som är av speciellt intresse för denna diskussion är att definiera

centrum och periferi utifrån differensen mellan mervärdesproduktion och värdekonsumtion,

respektive utifrån specifika kvoteringar för ekologiska fotavtryck.

55

Genom att jämföra nationell statistik över konsumtion och produktion med information om

tillgängliga biologiskt produktiva ytor visar analys med ekologiska fotavtryck att

industrialiserade och ekonomiskt välutvecklade regioner lider av enorma ekologiska underskott,

vilka i enlighet med grundläggande termodynamiska principer måste kompenseras för via resten

av planeten och genom att tära på det existerande naturkapitalet.

Jorgenson har påvisat att det finns ett kvantitativt samband mellan ekologiska fotavtryck och

position i världssystemet. Analysen visar att kärnstaterna har de största anspråken på andra

områdens biologiskt produktiva ytor. Jag föreslår sedan att man skall använda sig av statistik över

internationell handel i kombination med ekografiska begrepp för att spåra resursflödena de

ekologiska fotavtrycken representerar.

Utifrån omformuleringen av termodynamikens andra huvudsats, analogier från den levande

naturen och en justering av Hornborgs resonemang om exergi och ojämnt utbyte visar jag att

världssystemet kan ses som ett självorganiserande termodynamiskt system i flera hierarkiska

nivåer. Jag argumenterar för att världssystemets mekanismer för energidissipation blir alltmer

sofistikerade i takt med att dess komplexitet ökar. Jag presenterar också en alternativ,

termodynamisk definition av ojämnt utbyte som kan komplettera världssystemanalysens

hypoteser om perifer exploatering och ojämnt utbyte. Slutligen konstaterar jag att

världssystemanalysen är bättre lämpad än beroendeperspektivet att anpassas till en

termodynamisk förklaringsmodell för perifer exploatering och ojämnt utbyte.

Slutord

Sociologen William Catton menar att mänskligheten redan har överskridit jordens globala

bärkraft, att den efterföljande kollapsen därmed kommer att ske och att krafttag är nödvändiga för

att undvika en allomfattande biologisk katastrof. Wackernagel och Rees gör sig inte skyldiga till

en sådan explicit biologisk reduktionism eftersom de verkar anse att det fortfarande finns hopp

för framtiden. Man bör också hålla i minnet att de flesta populationer fluktuerar kring den nivå

som utgör miljöns bärkraft och att bärkraften i sig är variabel.

Frågan är om globalt overshoot i meningen av en världsomspännande ekologisk kollaps

egentligen är möjlig med tanke på komplexiteten hos det globala systemet. Vi vet faktiskt inte

heller exakt vilka emergenta egenskaper världssystemet bär på − det är kanske trots allt inte helt

troligt att vår civilisation kommer att bete sig som jästbakterier i en petriskål.

56

Litteraturförteckning

Borgström Hansson, Carina. 2003. Misplaced Concreteness and Concrete Places: Critical Analyses of Divergent Discourses on Sustainability. Lund: Humanekologiska avdelningen, Lunds Universitet.

Bueche, Frederick J. 1986. Introduction to Physics for Scientists and Engineers. Singapore: McGraw-Hill Book Co.

Catton, William R., Jr. 1980. Overshoot: The Ecological Basis of Revolutionary Change. Chicago: University of Illinois Press.

Giddens, Anthony. 1996. Modernitetens följder. Lund: Studentlitteratur. Hermele, Kenneth. 1995. Ekonomerna, tillväxten och miljön. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Hornborg, Alf. 1998. Commentary: Towards an ecological theory of unequal exchange:

articulating world system theory and ecological economics. Ecological Economics, 98 (25): 127-136.

Hubendick, Bengt. 1988. Människoekologi. Stockholm: Gidlunds. Jorgenson, Andrew K. 2003. Consumption and Environmental Degradation: A Cross-National

Analysis of the Ecological Footprint. Social Problems. 50 (3): 374-394. Lovelock, James. 1992. The Ages of Gaia: A Biography of Our Living Earth. Oxford: Oxford

University Press. Nordlund, Carl. 1999. Ekografi: Centralplatsteori på världssystemnivå. Lund: Humanekologiska

avdelningen, Lunds Universitet. Sachs, Wolfgang. 1993. Global Ecology and the Shadow of 'Development'; i Global Ecology: A

New Arena of Political Conflict (W. Sachs, red.): 3-21. London: Zed Books. Schneider Eric D. & James J. Kay. 1994. Life as a Manifestation of the Second Law of

Thermodynamics. Mathematical and Computer Modelling, 19 (6-8): 25-48. Shannon, Thomas R. 1996. An Introduction to the World-System Perspective. Boulder, CO:

Westview Press. Smekal, Peter. 1993. Teorier om utveckling och underutveckling. Uppsala: Uppsala Universitet. So, Alvin Y. 1990. Social Change and Development: Modernisation, Dependency and World-

System Theories. London: Sage Publications. Wackernagel, Mathis & W. Rees. 1996. Our Ecological Footprint: Reducing Human Impact on

the Earth. Gabriola Island: New Society Publishers. Wallerstein, Immanuel. 1974. The Rise and Future Demise of the World Capitalist System:

Concepts for Comparative Analysis. Comparative Studies in Society and History, 74 (16): 387-415.

Wolf, Eric R. 1997. Europe and the People Without History. Berkeley: University of California Press.

57

Slutnoter

C ci ijj

N

==∑

1

i En logaritmisk funktion är den matematiska inversen av en exponentialfunktion. Om vi har en exponentialfunktion som ges av y = ax, där a > 0, a ≠ 1, så är x = alog y. Detta kan också formuleras som att x är a-logaritmen för y, det vill säga det tal med vilket a skall upphöjas för att erhålla y. Det finns ett tal e = 2,718 281 828 459 … som ofta uppträder när man skall beskriva förlopp i naturen. e-logaritmen kallas även för den naturliga logaritmen och betecknas ln. Ovanstående ekvationer blir då att om y = ex, så är x = ln y, eller helt enkelt att x är den naturliga logaritmen till y. ii Man talar inom fysiken om en rad olika former av jämvikt, till exempel statisk jämvikt (att ett objekt konstant befinner sig i vila), dynamisk jämvikt (rörelse med konstant hastighet i en viss riktning), termisk jämvikt (likformig temperatur) och termodynamisk jämvikt. Den sistnämnda innebär att ett system befinner sig i ett tillstånd där dess inre processer inte orsakar några förändringar i dess makroskopiska egenskaper (såsom temperatur, tryck etc.). iii En gradient kan lite löst beskrivas som takten med vilken en viss storhet (till exempel temperatur) förändras över ett intervall (ett tidsintervall, ett avstånd eller något annat). iv Utöver ett visst tillflöde i form av meteornedfall i atmosfären och en viss avdunstning av gaspartiklar till rymden är jorden sluten för materialflöden (till skillnad från energiflöden för vilka den är öppen). Det innebär att mängden materia på jorden är i stort sett konstant och att någonting som finns inom systemet inte kan försvinna utan bara omvandlas till andra former. v Den exakta formeln för det ekologiska fotavtrycket bör dock härledas på ett annat sätt. Man kallar då en person j’s konsumtion av en vara i för cij (som nu kommer att ha enheten kg istället för kg/capita), definierad utifrån att

, (2´)

där Ci är den totala konsumtionen av varan i och N är befolkningsstorleken. Avkastningen per hektar för varan i är som tidigare pi varför den anspråkstagna arealen blir

aac

pijij

i= . (2´´)

Därmed blir det ekologiska fotavtrycket för en person j

efcp

aajij

ii

n

iji

n

=⎛

⎝⎜

⎞

⎠⎟ =

= =∑ ∑

1 1

EF ef aajj

N

iji

n

j

N

= == ==∑ ∑∑

1 11

(3´)

och slutligen det totala fotavtrycket för den studerade befolkningen

. (4´)

I denna form är dock beräkningar av ekologiska fotavtryck praktiskt taget omöjliga; dels för att de kräver att man känner till konsumtionen av samtliga varor och tjänster hos samtliga individer i en given befolkning; och dels för att mätfelen blir alltför stora − summan av felmarginalerna för samtliga individers konsumtion är större än felmarginalen för den nationella konsumtionen. vi Den observante läsaren noterar kanske en viss likhet med Pythagoras sats, som säger att kvadraten på den längsta sidan i en rätvinklig triangel är lika stor som summan av kvadraterna för de kortare. Pythagoras sats är i själva verket ett tvådimensionellt specialfall av en generell algebraisk princip som gäller för valfritt antal dimensioner.

58