metoder och problem inom nordens musikarkeologi : bakgrund och

Metoder och problem inom Nordens musikarkeologi : bakgrund och nulägeLund, Cajsa S.Fornvännen 74, 95-108http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1979_095Ingår i: samla.raa.se

Metoder och problem inom Nordens musikarkeologi Bakgrund och nuläge

Av Cajsa Lund

Lund, C. 1979. Metoder och problem inom Nordens musikarkeologi. Bakgrund och nuläge. (Methods and problems in Scandinavian archaeomusicology. The background and present situation.) Fornvännen 74. Stockholm.

Studies concerning Scandinavian prehistoric music have been sporadically pursued ever since the finding of the so-called bronze lurs, and hade centered principally on the problems which they have created. Systematic research, however, on prehisloric Scandinavian music, was introduced by the author under the term archaeomusicology in the beginning of the 1970's.

The present ar t ide concentrates — save for a short survey of the history of the subject — on the new methods, problems and analytical systems of archaeomusicology. The research is still dominated by the search for concrete evidence of prehistoric Scandinavian music and sound.

Cajsa Lund, Musikmuseet ( R I ) , Blasieholmstorg 8, 5-777 48 Stockholm, Sweden.

Forskning rörande musik och musikbruk i det förhistoriska Norden bör — enligt förf :s uppfattning — ha som mål att nå fram till förståelse av musikens art, användning och syften i fornnordiska kulturers beteendemönster och föreställningsvärldar. En sådan forskning borde förslagsvis benämnas fornmusikantro-pologi för att därigenom ange att den ej begränsar sig till arkeologiska arbetssätt utan också måste anlita alla slags sär- och tvärvetenskapliga metoder vilka kan bedömas bidraga till målsättningens uppfyllande. Tills vidare används dock termen musikarkeologi om den unga, ännu sökande och experimenterande fornmusikforskning som bedrivs i Norden.

Benämningen musikarkeologi markerar ämnets samhörighet med såväl allmän arkeologi som musikvetenskap. Musikarkeologien delar andra musikvetenskapliga delgrenars intresse (t. ex. musiketnologiens) att kartlägga musikhistorien bakåt i tiden. En naturlig arbetsfördelning uppstår dock genom att varje delvetenskap primärt arbetar utifrån sina

förutsättningar. Principiellt kan man säga, att medan t. ex. musiketnologien närmar sig forntiden från nutiden genom att gradvis följa kontinuerliga traditioner, så försöker arkeologien nå forntiden primärt genom att utgå från artefakter. Ur musikarkeologisk synvinkel skulle man kunna angripa ovan angivna mål med följande skissartade, etapp-indelade strategi:

1. Säkra ett basmaterial av potentiella ljudredskap, tillräckligt omfattande för att kunna bilda underlag för meningsfull vidarebearbet-ning. 2. Utvärdera och klassificera basmaterialet — geografiskt, kronologiskt, typologiskt, koro-logiskt. 3. Tvärvetenskapliga teoretiska och praktiska analyser av större fyndgrupper och fyndkomplex. 4. Integrera musikarkeologiska resultat med resultat från andra forskningsgrenar såsom allmän arkeologi, musiketnologi, konstvetenskap, Hngvistisk, kommunikationsteori, dansforskning.

Fornvännen 74 (1979)

96 Cajsa Lund

En modell som denna utgör en teoretisk konstruktion som aldrig kommer att kunna följas exakt i praxis. Den är också tänkt som enbart en hypotetisk arbetsplan, men kan dock vara nyttig genom att den påminner om det orealistiska i att försöka göra allt på en gång.

Föreliggande artikel är, utöver en skissartad ämneshistorik, koncentrerad på det musikarkeologiska nulägets metoder och problem — och nuläget domineras av jakten på konkreta spår efter forntidens musikkulturer, dvs. musikarkeologien befinner sig fortfarande huvudsakligen inom etapp 1 och 2 enligt ovanstående strategiskiss.

Fornmusikforskningen i Norden före 1970-talet I den tidiga fornmusikforskningen i Norden intog bronslurarna — de första påträffade 1797 — naturligt nog en särställning. Plötsligt ställdes man inför en hel grupp av uråldriga musikinstrument vilka tycktes tala om en oväntad, hög musikkultur hos våra tidiga anfäder samtidigt som de vittnade om en långt driven skicklighet på bronsgjutningens område. Dessa fynd intresserade självfallet både musikforskare och arkeologer (Broholm 1965 och där anförd litt.). Utöver bronslurarna finns i arkeologisk litteratur också beskrivningar av många andra ljudalstrande föremål från vår forntid, t. ex. klockor (Lithberg 1914), "Balkåkratrumman" (Nerman 1937), flöjter och djurhorn (Oldeberg 1950; Vestergaard-Nidsen 1951) och "Kongemose-brummeren" (Jörgensen 1956). På arkeologisidan har det dock hela tiden rört sig om isolerade punktinsatser.

Ansatser till en mera sammanhängande fornmusikforskning finner man däremot på musiksidan, och här skall i första hand nämnas musikdirektören, skriftställaren m. m. Carl Erik Södling (1819—1884). Denne vi-sionäre pionjär tycks som den förste ha präglat de, för den moderna fornmusikforskningen, så fruktbara begreppen "musikarkeologi" och "tonverktyg", det förra markerande ämnets tvärvetenskapliga natur och det senare antydande en utvidgad innebörd av begreppet musik. I Svenska Fornminnesföreningens ddskrifter från 1876—1880 kan man följa hur Södling pläderade för sina musik

arkeologiska idéer. Av brist på gensvar —t kanske också för att tiden ej var mogen — kom Södlings ansatser dock ej att bilda startpunkt för någon ny forskningstradition. Så sent som 1951 avvisades Södlings musikarkeologiska uppslag av musikforskaren, prof. Carl Allan Moberg. Denne beskrev Södlings framställningar som alltför rudbeckianskt storvulna och menade att detta måste "ha gjort ett komiskt intryck på de närvarande arkeologerna och fornminnesforskarna av facket". När Södling önskade föreläsa på Arkeologiska kongressen i Stockholm 1876, avböjdes detta under förevändning "att musiken ej hörde till fornforskningen". (Moberg 1951 s. 41.) Tanken på tvärvetenskaplig forskning — i betydelsen samarbete mellan arkeologer och musikforskare — återkom först 1964 i en artikel skriven av läkaren och arkeologen, med. dr Olle Henschen-Nyman, där denne — oberoende av Södling — bl. a. åter präglade begreppet musikarkeologi.

Frånvaron av forskarsamarbete hindrade dock inte att enskilda forskare själva arbetade tvärvetenskapligt på området. Här skall främst framhållas Tobias Norlind (1879— 1947), vilken svarar för den mest ingående framställningen av fornnordisk musik, som hittills lagts fram från musikvetenskapligt håll. Norlind utgick från en okonventionellt vid musiksyn och utifrån denna undersökte han allt överkomligt källmaterial med tänkbar musikanknytning, ej enbart artefakter utan även ikonografiska och skriftliga källor (Norlind 1941, 1947). I slutet av 1940-talet bedrev Carl Gösta Widstrand (Afrikainstitutets i Uppsala nuvarande chef) systematiska och komparativa fornmusikstudier. 1947/48 skrev Widstrand en arkeologisk trebetygsuppsats om förhistoriska musikinstrument vilken lades fram för prof. Nils Åbergs seminarium vid Stockholms högskola. Uppsatsen mottogs — enligt uppgift från Widstrand — med likgiltighet och glömdes snart bort. — Bland senare insatser på området skall framhållas Gunborg O. Janzons analyser av möjliga musikinstrumentfynd från gotländsk stenålder och dessa fynds sannolika funktion som ljudredskap i det forntida samhället (Ohlson 1967; O. Janzon 1974).


Metoder och problem inom Nordens musikarkeologi 97

En noggrann granskning — ovan endast fragmentariskt återgiven — av den arkeologiska och musikvetenskapliga litteratur som lagts fram i Norden före 1970-talet visar, att många beaktansvärda enskilda insatser gjorts inom fornmusikforskningen utan att dessa dock strålat samman i en sammanhängande forskningstradition. De enskilda resultaten har legat så utspridda att man haft svårt att överskåda deras samlade tyngd. Därigenom har bronslurarna kommit att behålla sin oproportionerligt stora plats i helhetsbilden med intryck av att ha varit klingande unikum i en för övrigt ganska ljudfattig miljö.

Musikarkeologiens utveckling i Norden under 1970-talet

Är 1971 genomförde jag inventeringar i ett urval nordiska arkeologiska samlingar i syfte att granska redan kända samt spåra eventuellt förbisedda ljudredskap. Inventeringsresultaten sammanställdes och diskuterades i en arkeologisk trebetygsuppsats (Lund 1972). I uppsatsen föreslogs också olika tillvägagångssätt för ett fortsatt vidgat utforskande av fornnordisk musik:

1. systematiskt undersöka alla nordiska samlingar med fornfynd; 2. ompröva och/eller supplera arkeologernas tolkningar av fyndmaterialet; 3. försöka intressera arkeologer för ett vidgat musikbegrepp och därigenom stimulera till uppmärksamhet inför alla typer av föremål med ljudalstrande förmåga; 4. framlägga för musikforskare ett källmaterial så fylligt att det kunde stimulera till fornmusikforskning även på "musiksidan"; 5. popularisera ämnet och dess problem för att därigenom bl. a. kunna få fyndupplysningar från allmänheten.

Som framgår av det ovan skisserade kretsar alla anförda moment kring kartläggning av artefakter. Denna kartläggning var dock tänkt att utgöra endast ett delmål i forn-musikforskningens målsättning, vilken på sikt skulle vara att försöka få en helhetsbild av den fornnordiska människans klangvärld och denna klangvärlds integrering i det totala levnadsmönstret.

Det inventeringsarbete som låg till grund

för ovan omtalade uppsats visade sig få flera positiva följder utöver de konkreta fyndresultaten. Ämnet som sådant fick oväntat stort gehör hos t. ex. många museimänniskor i Norden. Detta var inte bara till stor hjälp under själva inventeringarna utan resulterade också i bestående kontakt med personer, vilka har fortsatt att bistå mig med värdefulla uppslag och som även själva tar tagit egna forskningsinitiativ på området. Inventeringsresultaten som sådana fick spridning genom tidskriften Skalk (Lund 1973) samt den år 1974 av Musikmuseet i Stockholm producerade utställningen "Klang i flinta och brons" (Lund 1974a, b ) . I samband med denna utställning — men oberoende av föregångare — döptes forskningsgrenen för tredje gången till musikarkeologi.

Är 1975 inledde samma museum sitt ännu pågående projekt Riksinventeringen ( R I ) , med syfte att inventera och undersöka landets bestånd av äldre musikinstrument. RI lade redan från början stor vikt vid den musikarkeologiska sidan och gav därigenom ämnet såväl formellt som ekonomiskt fotfäste. Är 1977 gavs musikarkeologien egen rubrik och artikel i Sohlmans internationella musiklexikon, och samma år ägnades den aktuella fornmusikforskningen i Norden uppmärksamhet på IMS:s (International Music -ological Society) musikvetenskapliga världskongress i Berkeley, USA (Lund 1978 a ) . Nordisk musikarkeologi är således nu på väg att bli accepterad som forskningsgren såväl internationellt som nationellt.

Musikarkeologiens nuvarande hypotetiska utgångspunkter

Jag arbetar i nuläget utifrån följande tre hypotetiska grundförutsättningar:

1. Termen musik har genom tiderna använts med ett mycket skiftande innehåll (jfr Bengtsson 1977). Jag utgår ifrån att musik och musikbruk hos våra forntida anfäder ej sammanfaller med vad t. ex. vi i vår tids vardagsspråk förknippar med ordet musik. 2. Det finns bevarat långt flera spår av forntida musikbruk än vad som hittills har uppmärksammats. 3. Utifrån sådana spår — och med tvärveten-


98 Cajsa Lund

skapliga metoder — bör det bli möjligt att stegvis få en växande inblick i och förståelse för forntida musikpraxis, musikens klangvärld och dess användningsområden.

Musikarkeologens musikbegrepp Man vet, från redan gjorda fynd, att människor i de förkristna nordiska kulturerna supplerade naturens ljud med egen ljudframställning. Musikantropologien visar, att alla kulturer i olika tider skapat "artificiella" ljudvärldar vilka tjänat många skiftande och ofta kombinerade syften, samt att det ur sådana ljudvärldar går att urskilja akustiska fält vilka är besläktade med vad moderna västerländska människor vanligen betecknar som musik. En fråga för den framtida forskningen är, huruvida det inom Fornnordens ljudvärldar går att påvisa sådana "musik-fält", och om det i så fall är möjligt att avgränsa dessa från omgivande akustiska fält (som t. ex. talspråk och olika signalsystem) och från handlingar där de ingår som delelement ( t .ex. i ritualer och koordinerade arbeten). Innan denna fråga kan bli aktuell — och då först blir det också nödvändigt med ett närmare preciserat eller definierat musikbegrepp — så måste musikarkeologien försöka skaffa större kunskaper om förhistoriens totala ljudvärld.

I musikarkeologiens nuläge — vilket bl. a. innebär mer eller mindre improviserade samarbetsformer med många olika forskningsgrenar och allmänhet — är det praktiskt fördelaktigt att använda ett musikbegrepp som ej fjärmar sig alltför långt från gängse språkbruk. Motsvarande hållning är ändamålsenlig även beträffande benämningar av de föremål som forntidsmänniskoma använt vid sin ljudproduktion. Som samlingsbeteckning använder jag termen ljudredskap. När ljudredskapen är av sådan typ att de i allmänt språkbruk vanligen betecknas som musikinstrument (exempelvis bronslurar och fingerhålsflöjter) används också denna term. Några klara skiljelinjer mellan termerna artificiell ljudvärld och musik respektive ljudredskap och musikinstrument går dock inte att dra.

Källmaterial

Angående eventuella bevarade fornnordiska musiktraditioner, se Analogianalyser. I detta avsnitt skall endast behandlas de spår "musiken" lämnat i form av ljudredskap, avbildningar samt uppgifter i tidiga skriftkällor.

Bevarade ljudredskap (hela eller fragmentariska) finns från samtliga huvudperioder, dvs. sten-, brons- och järnålder, och utgör det mest omfattande musikarkeologiska källmaterialet. Ändå framstår dessa fynd som mycket fåtaliga jämfört med andra förhistoriska föremålstyper. Detta kan självklart betyda att musik med ljudredskap har haft ringa betydelse i nordisk forntid. Bilden blir dock en annan om man beaktar följande möjligheter:

1. Ljudredskap har gått förlorade. Det är troligt, att de fornnordiska ljudredskapen — såsom fortfarande är fallet med t. ex. många enkla europeiska folkliga instrumenttyper — huvudsakligen var gjorda av lätt förgängligt material (ben, bark, trä och andra växtdelar) och därför ej bavarats.

2. Ljudredskapen behöver inte ha varit specialkonstruerade för sina ändamål. Vilket föremål som helst kan ha fungerat som ljudredskap. Ett kokkärl blir ett slaginstrument i det ögonblick man börjar slå på det för ljudets skull. Kroppsprydnader av t. ex. snäckskal eller bronsplattor blir även rassel-instrument när man börjar lyssna till deras klirrande.

3. Fynd kan vara feltolkade eller otolkade. Musiketnografien visar, att många primitiva musikinstrument till sin yttre form inte påminner om vad musikvetenskapligt oskolade menar med musikinstrument. Arkeologiska fynd, registrerade som "andra" eller "okända" föremål, kan vara ljudredskap. Vid inventeringar har påträffats ett stort antal föremål vilka — enligt nyss anförda punkterna 2 och 3 — kan vara möjliga ljudredskap. Dessa utgör för närvarande mitt primära undersökningsmaterial.

Bildframställningar med musikmotiv har hittills endast påträffats på fynd/fornläm-ningar från bronsålder och järnålder (t. ex. på hällristningar och bildstenar). I relation



till ljudredskapsfynden är bildfynden få. (Lund 1977 a, b.)

Av skriftkällor, samtliga från järnålder eller senare, finns både utomnordiska, t. ex. romerska och arabiska i vilka musiken i norra Europa berörs, och nordiska, vilka skildrar vikingatid men huvudsakligen är skrivna under tidig medeltid (ca 1100—1300). Skriftkällornas tillförlitlighet måste givetvis alltid källkritiskt prövas. (Lund 1977 a, c.)

I det följande ges en orientering om metoder, problem och analytiska hjälpmedel i samband med inventering och bearbetning av ljudredskapsfynd (säkra och möjliga). Bild- och skriftkällor kommer ej att beröras närmare i denna artikel.

Materialsamlandet

Musikarkeologen når fyndmaterial på olika sätt: a) genom egna och andras inventeringar av arkeologiska samlingar, b) genom granskning av arkeologisk och musikvetenskaplig litteratur, c) som meddelanden från arkeologer och d) från allmänheten. Dessa olika moment skall här endast kort kommenteras.

a) I nuläget har samlingar inventerats i Danmark, Norge och Sverige. Den hittills mest omfattande inventeringen har kunnat genomföras i Sverige genom Musikmuseets projekt Riksinventeringen. Jag anser det mycket angeläget för den fortsatta fornmusikforskningen att motsvarande projekt initieras också i de övriga nordiska länderna.

b) Uppgifter om ljudredskapsfynd excer-peras, bl. a. från museers kataloger. Hittills gjorda uppföljningar av sådana s. k. katalogfynd har dock — tyvärr — visat att objekten inte alltid går att finna och i sådana fall med stor sannolikhet har förkommit.

c) Som bör ha framgått ovan befinner sig musikarkeologien fortfarande i ett sökande och experimenterande skede, varför det i nuläget är svårt att förutsäga vilka typer av fynd som i framtiden kommer att visa sig vara särskilt fruktbara för fornmusikforskningen. Utgångspunkten för såväl fältarkeologer som inventerare bör därför vara, att varje föremål med potentiella ljudmöjligheter skall dokumenteras. Som vägledning för fältarbetare angående vilket material som

för musikarkeologen är intressant att få dokumenterat, och hur sådant preliminärt kan klassificeras, har jag utarbetat en s. k. sannolikhetsgruppering.

d) Jag har medvetet satsat på att utåt-rikta och popularisera musikarkeologien, därför att jag anser detta vara forskares skyldighet men även i eget intresse: den information om musikarkeologien som gått ut via massmedia, utställningar, föredrag etc. har återbetalat sig genom att många värdefulla uppgifter om ljudredskapsfynd och svårtillgänglig litteratur har inrapporterats från allmänheten.

Vid en preliminär sammanräkning i januari 1979 hade inventeringsarbetet i Sverige, Norge och Danmark resulterat i — i runt tal — 1200 förhistoriska Ijudredskapsfynd/till-behör (säkra och möjliga). Samtliga i Sverige påträffade fynd finns dokumenterade hos Riksinventeringen, Blasieholms torg 8, 111 48 Stockholm.

Klassificeringssystem

För att underlätta beskrivning, katalogisering och bearbetning av fynden indelas dessa efter två klassificeringssystem: typklassificering och sannolikhetsgruppering. Vid typklassificering av s. k. arkeologiska ljudredskap kan olika metoder användas, såsom indelning efter material, byggnad, musikaliska möjligheter, kronologi, akustiska principer etc. Den typklassificering jag tillämpar bygger på akustiska principer enligt Hornbostel & Sachs' system från 1914. (Detta system utgör vanligen grundstommen i alla musikinstrumentvetenskapliga klassificeringar, Hornbostel Se Sachs 1914.) Här framlagda typklassificering — reviderad och förenklad för denna artikel — täcker hittills kända europeiska arkeologiska ljudredskapstyper vilka belagts genom såväl bild- och skriftkällor som genom ljudredskapsfynd. / . Självklingande instrument (idiofoner)

A. Rasselinstrument 1. Hängrassel 2. Glidrassel 3. Kärlrassel

B. Skrapinstrument C. Slaginstrument (ej att förväxla med

trummor, dvs. klass I V ) . D. Mungigor


100 Cajsa Lund

I I . Blåsfluftinstrument (aerofoner)

A. Fria aerofoner 1. Vinnare 2. Snurror

B. Flöjtinstrument 1. Kantflöjter 2. Spaltflöjter

C. Trumpetinstrument (eller läppblåst a instrument) 1. Ropare 2. Djurhorn 3. Horn/trumpeter av metall 4. Horn/trumpeter av växtdelar

D. Rörbladsinstrument (eller tunginstrument)

/ / / . Stränginstrument (chordofoner)

A. Musikbågar B. Lyrinstrument C. Harpinstrument D. Lutinstrument

IV. Trummor (membranofoner), ej att förväxla med slaginstrument, dvs. klass IC.

Anm. Huvudklasserna I, II etc. baseras på vad som är ljudkälla, dvs. från vilket ämnes svängningar eller vibrationer ljudvågorna emanerar. Underklasserna A, B etc. baseras så långt möjligt på sättet ljudkällan bringas i rörelse. Undergrupperna 1, 2 etc. baseras så långt möjligt på instrumentens konstruktion. För närmare förklaring till typklassificeringens grundprinciper samt instrumentbeskrivningar och terminologi hänvisas till Riksinventeringens rapport nr. 4 (Lund 1978 b) . Där framlagda klassificering och terminologi avviker dock på flera punkter från den ovan redovisade.

Sannolikhetsgrupperingen nedan har utarbetats i syfte att underlätta specialinriktade forskares orientering i fyndmaterialet samt vägleda materialinsamlare för att därigenom gardera forskningen mot i efterhand beklagliga förbiseenden av fynd. Det kan inte förväntas, att det mycket vida musikbegrepp utifrån vilket jag arbetar har fått samma genomslagskraft hos t. ex. alla de inventerare som är inkopplade på Riksinventeringen eller hos de forskare, fältarkeologer, museitjänste-män etc. vilka önskar beakta möjliga ljudredskap i ett fyndmaterial.

Grupp I. Föremål vars primära funktion varit att avge ljud, dvs. s. k. säkra ljudredskap (t. ex. bronslurar, klockor). Grupp 2. Föremål vars primära funktion sannolikt varit att avge ljud (t. ex. svinbenssnurror).

Grupp 3. Föremål som sannolikt (att döma av t. ex. analogier) tillverkats för dubbla funktioner, b l .a . att avge ljud ( t .ex. kroppsprydnader av-snäckskal eller bronsplattor). Grupp 4. Föremål som sannolikt ej tillverkats i syfte att avge ljud, men som till följd av sin konstruktion kan alstra ljud samtidigt med den primära funktionen och därmed sekundärt kan ha använts i ljudande syfte ( t .ex. silverarmringar). Grupp 5. Föremål vars funktion är okänd men vilka p. g. a. konstruktionen kan alstra ljud samt utifrån analogier, fyndomständigheter, egna och andras tolkningar och/eller andra omständigheter kan tänkas ha varit använda bl. a. som ljudredskap (t. ex. benföremål med utskurna skåror).

Grupperingssystemets huvudrubriker tillgodoser ett fynds sannolikhetsgrad som ljudredskap. Genom olika underindelningar tillgodoses dessutom fyndets sannolikhetsgrader beträffande datering (absolut eller relativ), exempelvis: Grupp la. Föremålen är otvetydigt musikinstrument och otvetydigt från förhistorisk tid ( t .ex. benflöjten från Birka). Grupp Ib. Föremålen är otvetydigt musikinstrument, men deras datering till förhistorisk tid är tveksam ( t .ex. benflöjten från Hammeren, Bornholm; jfr Lund 1979a) .

Sannolikhetsgrupperingen är en preliminärgruppering. Redan gjorda samt kommande utvärderingar flyttar om många fynd mellan de fem grupperna eller placerar dem helt utanför. Det sistnämnda, s. k. i-resultat (icke-Ijudredskap), är för musikarkeologen lika väsentligt som s.k. s-resultat (sannolika/säkra ljudredskap). Exempel på i-resultat är "flöjterna" från Osebergskeppet [Vikingen 1968. s. 186) och snarlika föremål av horn. Dessa har av arkeologer tolkats som flöjter p. g. a. yttre likhet med sådana. Berörda föremål (vilka eventuellt är s. k. selpinnar) saknar dock resonansrum och kan av detta skäl uteslutas som musikinstrument.

Materialtolkning

I arbetet med att verifiera eller justera ett föremåls preliminära placering inom de fem sannolikhetsgrupperna använder jag vanligen en kombination av olika teoretiska och praktiska analyser, såsom granskning av arkeologiska data, analogianalyser, praktiska försök med originalfynd eller s. k. ersättningsmodeller, laborativa undersökningar etc. Ofta an-



litas teknisk expertis från olika fackområden, och några gånger har det varit möjligt att genomföra undersökningar i form av större tvärvetenskapliga projekt.

Av de senare skall i första hand nämnas de omfattande undersökningar av vikingatida norska s. k. rangler, vilka — i samarbete med bl. a. arkeologen Jan Helmer Gustafsson — utfördes sommaren 1974 i Lejre, Danmark. Detta av förf. initierade projekt blev tvärvetenskapligt även på så sätt, att övriga inkopplade forskningsgrenar ej enbart fungerade som hjälp för musikarkeologien utan också kunde tillgodose egna intressen och prova egna teorier gällande berörda material. Undersökningarna av ranglene gjordes utifrån hypotesen a) att de varit enbart ljudredskap (i detta fall rassdinstrument) använda i processioner eller under körturer, b) att de ingått som del av hästutrustning, eventuellt som del av draganordning för vagnar, eller c) att de haft båda ovannämnda funktioner. I samband med undersökningarna aktualiserades en mängd delproblem vilka alla — för att kunna lösas tillfredsställande — krävde sina specialister (rekryterade från Sverige, Danmark, Norge), exempelvis: vilken typ av järn var ranglene gjorda av; smidesteknik; vagntyper; använda träslag; seldon; draganordningar för häst/vagn; hästtyper; vilken typ av vägunderlag körde man på etc. Sistnämnda fråga aktualiserade i sin tur ytterligare marginella problem, t .ex. : använde vikingarna vagnar för vardagsbruk eller enbart i ceremoniella sammanhang? (Lund 1974 c.)

Lejre-projektet gav lovande försmak på en undersökningsmodell som torde kunna utgöra ett av musikarkeologiens viktigaste medel under etapp 3 (enligt den skiss som redovisats i artikelns inledning).

Arkeologiska data

Musikarkeologen måste noga beakta och analysera fyndmaterialets förefintliga arkeologiska data, dvs. uppgifter om fyndomständigheter, fyndläge, fyndkombinationer, utgrävnings- och dokumentationsteknik, tolkningsförslag etc. Speciellt värdefullt analysmaterial utgör befintliga bilddokumentationer av slut

na fynd "in situ". Utifrån sådant bildmaterial kan — i enstaka fall — slutgiltigt fastslås att ett föremål är musikinstrument eller del av sådant (se fig. 1). Som exempel på korrigering av preliminär sannolikhetsgruppering kan nämnas vissa svinbdar med inskurna skåror vilka jag tolkat som skrap-instrument, men vilka Gunborg O. Janzon utifrån arkeologiska data — i detta fall fyndläget — kunnat påvisa sannolikt utgör halskragar där skårorna förmodligen fungerat som fästepunkter vid monteringen av betar-na. (Janzon 1974 s. 88 ff. Se även dens. s. 67 ff., 77 f.)

Praktiska analyser med originalfynd och ersättningsmodeller

Praktiska analyser innebär att fynd (originalfynd eller ersättningsmodeller) provas i praktiken i syfte att undersöka deras speltekniska möjligheter, klangegenskaper samt potentiella användningsområden som ljudredskap. Laborativa undersökningar utgör en integrerad delmetod inom de praktiska analyserna men behandlas i denna artikel under egen rubrik.

Originalfynd. Klang- och speltekniska möjligheter hos säkra eller sannolika ljudredskap provas redan vid inventeringsarbetet, förutsatt att fynden bedöms vara i sådant skick atl de ej kan skadas därav och att inventeraren besitter nödvändiga speltekniska färdigheter (Lund 1979 b ) .

Ersättningsmodeller. Vid mera omfattande försök användes olika typer av ersättningsmodeller vilka — i andra sammanhang — betecknats med en mängd skiftande termer såsom kopior, repliker, reproduktioner, efterbildningar, avbildningar, rekonstruktioner, modeller etc. Dessa termer har ibland använts som synonymer och ibland i särskiljande syfte. Jag har funnit det lämpligt att skilja mellan fyra huvudtyper av ersättningsmoddler och valt att kalla dessa: a) Kopior, b) Rekonstruktioner, c) Rekonstruktionsförslag, d) Typmodeller. Utanför dessa grupper — mellan vilka det ej går att dra skarpa gränser — faller efterbildningar gjorda i icke-vetenskap-liga syften, exempelvis souvenirer, leksaker, filmrekvisita el. dyl. Föreliggande avsnitt är


102 Cajsa Lund

PE&S

FACE P L A T E 3 POSSIBL.E.

i •; • A " .

. ^ ^ ^ ^

A . A • w . .-. . r\-*-TAC*s '

. ' • ' • ' < ^ • . " . " . • . • - ^ BRIDGE POSSIBLE

r:;x|:f:;>>:# £=c\ _^,TAILP1ECE POSS.

Fig. 1. Principskiss av fynd av lyra in situ. (Efter Lawson 1978.) — Model of a lyre find in situ.

koncentrerat på beskrivning av de fyra huvudtyper av ersättningsmodeller jag använder i samband med praktiska analyser.

a) Kopior innebär att intakta fynd dubbleras i deras nuvarande skick. Samma term användes dock för efterbildningar av bevarade föremål i deras sannolika ursprungliga skick. För att kunna skilja på dessa två typer betecknas den förra F-kopior och den senare U-kopior. F-kopior tillverkas, för bl. a. olika pedagogiska och vägledande ändamål, för vandringsutställningar el. dyl. Dylika kopior skall främst återge visuella aspekter av fynden som sådana och dessutom tidens förslitningseffekter på dem. Vid tillverkning av U-kopior däremot, eftersträvas en diminering av de förändringar som åsamkats fynden genom lång lagringstid i jorden. Vid praktiska analyser som åsyftar att undersöka fynds ursprungliga ljudmöjligheter användes främst U-kopior. Med tanke på ett materials stora betydelse för klangkvaliteten eftersträvas högsta möjliga grad av materialtrogenhet för U-kopiorna. (Se t. ex. Lund 1974 c s. 65 ff.)

Detta medför emellertid ibland vissa kompromisser gällande formlikheten. Sådana kompromisser — om dock små — kan bli aktuella när t. ex.* originalfynden tillverkats av material som naturen själv till stor del format, såsom ben av djurskelett. I sådana fall kan det vara orealiserbart att få fram exakt likformade duplikat, men jag benämner ändå ett dylikt duplikat "kopia", förutsatt att det har tillgodosett originalets essen-tiella ljudegenskaper (Lund 1979 a ) . Här måste dock framhållas, att ljudet från ett instrument alltid beror pä hur utövaren kan och vill traktera det, det sistnämnda i sin tur beroende bl. a. på syftet för vilket ljudet produceras.

b) Rekonstruktioner. Denna term användes om föremål vilka tillverkas på basis av så många eller så "talande" fyndfragment, att man ej anser sig behöva tveka om originalets ursprungliga utformning (t. ex. vissa djurhorn, bronslurar, rangler; Lund 1974c) .

c) Rekonstruktionsförslag. Termen avser rekonstruktioner gjorda utifrån fragment vilka



ej är tillräckliga för en entydig tolkningsmöjlighet, exempelvis "Lunda-pipan", som kan tolkas både som hornpipa eller del av säckpipa (Wahlöö 1975). Motsvarande flertydig-het föreligger inför de två bevarade vikingatida stall som enligt min mening kan härröra från flera möjliga typer av stränginstrument (Lund 1974 a s . 39).

d) Typmodeller. Termen användes om recenta konstruerade föremål vilka ej imiterar ett individuellt originalfynd, utan återger någon eller några — för en musikarkeologisk undersökning — essentiella konstruktiva egenskaper som kan återfinnas hos en hel grupp av besläktade originalfynd. En typmodell kan också tillverkas på basis av globalt förekommande förlagor, potentiellt möjliga som ljudredskap också i det forntida Norden. Ett sådant exempel utgör den s. k. musikbågen — i sin primitivaste form primärt ett jakt- och/eller stridsredskap vilket sekundärt går att använda som musikinstrument. Exempel på frågeställningar inför en dylik hypotetisk typmodell är: kan nordiska träslag och bågsträngmaterial ha givit klangliga effekter vilka stärker sannolikheten för att spel på musikbågdyper förekommit även i det forntida Norden?

För tillverkning av ersättningsmodeller krävs personer som — utöver förtrogenhet med och nyfikenhet inför musikarkeologiska problemställningar — är skickliga och, i fruktbar mening, fantasifulla hantverkare. Jag har funnit en sådan i instrumentmakaren och musikern Äke Egevad, Ovesholm. (För tillverkning av ersättningsmodeller för bronslurar anlitas Folke Petersson, Smidjetorpet, Ängelholm.) Egevad gör — under sitt brottande med material- och konstruktionsproblem — iakttagelser samt väcker frågeställningar vilka knappast skulle ha kunnat förutses ur enbart teoretisk horisont, exempelvis: i samband med tillverkning av ett större antal svinbenssnurror (rekonstruktioner, fig. 2) upptäckte Egevad att svinbenen måste vara genomborrade exakt i balanspunkten för att kunna fungera som snurror. Detta kriterium på svinbenssnurror, som jag inte själv tänkt på eller funnit meddelat tidigare, har senare bekräftats av äldre personer vilka

Fig. 2. Snurra, europeiskt folkligt ljudredskap av genomborrat mellanfotsben av svin. (Efter Sevåg 1973.) — Buzz-disc; traditional european sound-producing device of perforated metapodial of pig.

själva tillverkat liknande ljudredskap. När Egevad någon gång misslyckades med att få hålet på korrekt ställe, kompenserade han detta genom att bearbeta benets ändar varigenom den önskade jämvikten erhölls. Därigenom gavs samtidigt en sannolik förklaring till varför vissa originalfynd av möjliga svinbenssnurror har bearbetade ändar. (Se även Lund 1979 a ) .

Praktiska analyser samt tillverkning av ersättningsmodeller aktualiserar således många gånger uppslag och problemställningar av oförutsedda slag. Som ytterligare exempel kan hänvisas till speltekniska försök med den s. k. Balkåkratrumman. Vid dessa framkom, att "Balkåkratrummans" delar eventuellt ej har tillverkats för att monteras såsom de nu är utställda ( S H M ) . Därigenom minskade också sannolikheten för att fyndet ursprungligen kan ha utgjort ett musikinstrument, åtminstone av den gonggongtyp jag hittills har antagit. (Lund 1979 b. I denna artikel berörs även andras tolkningar av fyndet.)

Laborativa undersökningar Med denna benämning avses praktiska analyser i form av undersökningar vilka kräver avancerad teknisk utrustning samt medverkan av högt kvalificerad expertis. Hittills har musikarkeologien endast i begränsad omfattning haft möjlighet att tillämpa laborativa undersökningar, men jag vågar ändå påstå — utifrån redan gjorda rön — att den kommande fornmusikforskningen i allt större utsträckning kommer att bli beroende av sådana.

Den hittills mest omfattande konsultationen av laboraliv fackexpertis som musik-


104 Cajsa Lund

arkeologien kan redovisa ägde rum i samband med det tidigare omtalade s. k. rangle-projektet. I detta deltog expertis inom metallurgi, röntgenologi, konservering, akustik, dendrokronologi, C-14 datering och osteologi (Lund 1974 c) .

En nära förestående undersökning — dock av begränsad omfattning — går ut på att jämföra slitspår på arkeologiska fynd av genomborrade svinben (möjliga snurror, fig. 2) med slitspår som uppkommit på en ersättningsmodell (U-kopia) av svinbenssnurra vilken använts ca 15 minuter dagligen i två månader. En långt mera omfattande undersökning, metodiskt besläktad med nyss nämnda, är redan påbörjad. Den går ut på att i samarbete med bl. a. rättsodon tologisk, kriminalteknisk och osteologisk expertis försöka fastslå huruvida något, några eller alla föremål ur den talrika — men hittills otolkade — fyndgrupp som består av rafflade eller landade benföremål, kan ha utgjort ljudredskap. Dessa fynd har stor spridning i såväl tid som rum samt uppträder i en mängd varianter. Utgångshypotesen är — med stöd av analogier och arkeologiska data — att berörda benföremål är potentiella skrapinstrument (s-grupp 5) och att skrapning över räfflor/ tandningar bör ha lämnat slitspår. (Jfr Janzon 1974 s. 78.) På utomeuropeiskt område användes snarlika benföremål som skrapinstrument men i vissa fall kan de ej uppvisa slitspår efter skrapning eftersom de tillverkats som gravgåvor till döda män eller i annat symboliskt syfte, och således ej blivit använda. De nordiska fynd som saknar slit-spår kan givetvis också utgöra oanvända skrapinstrument, men detta går dock ej att belägga enbart genom analyser av fynden som sådana. Annorlunda förhåller det sig med fynd som uppvisar slitspår. Slitspåren kan ha uppkommit genom flitigt användande som skrapinstrument, men musikarkeologen måste dock även fråga sig vilka andra av föremålens möjliga funktioner, som kan ha medfört liknande slitspår. De tplkningsalter-nativ jag känner till, går ut på att föremålen — i stället för att ha blivit beskrapade — "själva har skrapat", t. ex. genom att användas i samband med beredning av textilier.

för att frigöra kött från djurben etc. (Jfr Coles 1975 s. 127.) O m man med hjälp av laboraliv expertis kan fastslå, att skrapning i ljudande syfte lämnar slitspår vilka ej kan förväxlas med slitspår uppkomna genom användning i andra syften, skulle möjligheten till funktionsbestämning ökas avsevärt. Ett litet bidrag till denna undersökning är planerat äga rum i samband med ett kommande skolturnéprogram. Ett ben med skåror och ett tandat ben (U-kopior) kommer att utsättas för en lång förslitningsprocess motsvarande den ovan omtalade svinbenssnurrans. Dessa beskrapade ben kommer därefter att jämföras med olika originalfynd med redan konstaterade slitspår. För att fullkomna jämförelserna behövs dock att man även tillverkar ersättningsmodeller ( t .ex. typmodeller) vilka blir utsatta för kvantitativt motsvarande förslitning i samband med beredning av textilier, födoämnen eller andra processer som man kan tänka sig att berörda föremålstyper har utsatts för.

Analogianalyser

Tolkningsuppslag och tolkningsindicier rörande ett arkeologiskt fyndmaterial kan nås genom jämförelser med snarlikt material från andra geografiska områden och/eller epoker. En kontroversiell typ av sådana analogier utgör de etnologiska parallellerna, d. v. s. man drar slutsatser om forntida epoker genom jämförelser med levnadssätt och villkor hos nu levande folkgrupper på utvecklingsnivå motsvarande den epok man undersöker. (Använda med försiktighet — fr. a. beträffande sociala funktioner — är, och förblir sannolikt, de etnologiska parallellerna av ofrånkomligt värde för musikarkeologien, eftersom dessa bl. a. erbjuder unika möjligheter att kunna studera tillverkning och spelteknik gällande primitiva musikinstrumenttyper gjorda av snabbt förgängligt material.)

Andra analogier är sådana man kan göra med förgångna utomnordiska kulturer, vilka ofta kan uppvisa en mer rikhaltig ikonografisk och skriftlig dokumentation än den vi har för det forntida Nordens vidkommande.

Den hypotes som, enligt min mening, i första hand motiverar alla olika analogier går



ut på, att ju mer globalt förekommande och ju tidigare belagd en ljudredskapstyp är, desto större är sannolikheten att den förekom också i vår egen forntid. (Denna hypotes användes bl. a. som vägledning vid sökandet efter hittills obeaktade ljudredskapskategorier i de arkeologiska samlingarna.) Men analogierna fungerar också åt andra hållet. Ett arkeologiskt fynd med ljudalstrande egenskaper får stärkt sannolikhet som ljudredskap om det påträffas i jämförelsematerialet som säkert ljudredskap. Exempel på detta är genomborrade mellanhands/mdlanfotsben av svin (fig. 2) , vilka musikarkeologen utifrån europeiska folkliga analogier tolkar som sannolika ljudredskap (snurror) (Sårosi 1967 s. 67 f.; Sevåg 1973 s. 20 f.). Inom nordisk arkeologi har dessa svinben tidigare tolkats som knappar eller amuletter.

Ett för den nordiska fornmusikforskningen speciellt intressant jämförelsematerial finns att hämta inom Norden självt, i form av bevarade rester av särpräglad och åldrig folklig musikpraxis. Dessa rester är intressanta dels för att de ger uppslag till analogier med forntida musikbruk och dels för att de — rentav — kan utgöra slutfasen på kontinuerliga musiktraditioner med rötter i förhistorisk tid, eventuellt med bortglömda ursprungsfunktioner. Det nordiska material som här åsyftas kan delas in i två grupper. Den första utgöres av sedan länge kända och av musikforskare flitigt studerade folkliga traditioner såsom jojkning, fäbodsmusik, isländska tvesånger, karelska gråtsånger, norska kämpavisor, färöiska kvad/danssånger. Hittills har emellertid ingen av dessa traditioner kunnat följas längre tillbaka än till medeltiden (de tidigaste egentliga uppteckningarna gjordes på 1800-talet).

Den andra gruppen är mera försummad, vilket kanske fr. a. beror på att den faller utanför ett konventionellt etnocentriskt musikbegrepp. Denna grupp utgöres av ljudredskap och bruk av ljudredskap som nu ofta återfinns reducerade till leksaker respektive lek. Dessa kan emellertid lätt härledas till äldre genuinare prototyper vilka är omgivna av mytologiska (muntligt traderade) sägner som i sin tur tyder på ursprunglig använd

ning i "seriösa" syften av bl. a. magisk art. En systematisk insamling och bearbetning av befintligt material av ljudredskapstyper inom denna grupp — såsom svinbenssnurror, vina-re, rassel av fågelstrupar och svinbläror etc. — skulle förhoppningsvis kunna kasta nytt ljus över vissa sporadiska och nu svårtolkade uppgifter i tidiga nordiska skriftkällor. Undersökningar av detta slag faller fr. a. inom etnologien, men eftersom resultaten av sådan forskning i högsta grad är intressant för musikarkeologen, så är det rimligt att denne själv bidrar när tillfälle erbjuder sig. Ett sådant tillfälle fick jag i samband med en av Rikskonserter producerad skolturné hösten 1978 i Skåne och Blekinge. [Tonfallet 1978, nr 18.)

Under denna turné — med ett program om fornnordisk musik — kom jag i närkontakt med i runt tal 3000 skolbarn i åldern 10—12 år, dvs. mellanstadiets klasser 4—6. I samband med demonstration av en svin-benssnurra (F-kopia) meddelade ca 90 % av barnen ur årsklasserna 4 och 5, att de redan kände till snurror i form av knappar. Vid närmare utfrågning visade det sig, att ca 20 % av barnen fått sin kännedom om knappsnurror från mer eller mindre tillfälliga källor (syskon, kamrater, lekskolor, böcker, TV-program e t c ) , medan majoriteten — ca 80 % — hade sin kännedom från den äldre generationen — oftast från kvinnosidan. Dessa mormödrar, farmödrar, gammdmormöd-rar eller gammdfarmödrar hade — när de passade barnen — lärt dem att hantera knappsnurror. I en del fall hade de äldre också berättat om andra typer av snurror som de använde i sin barndom, såsom genomborrade svinben, nötter eller träbitar. Alla uppgiftsgivare av sistnämnda kategorier snurror noterades med namn och adress, och vissa av dessa äldre traditionsbärare hade jag också möjlighet att kontakta i samband med turnéverksamheten. Sådana direktkontakter — som oftast blev av mycket välvillig karaktär i och med att de hade etablerats genom barnbarnen — bekräftade inte enbart barnens uppgifter utan resulterade dessutom ofta i upplysningar om andra hemmagjorda ljudredskapstyper samt dessas sociala funk-


106 Cajsa Lund

tioner. Exempelvis berättades, att vinare kunde användas i syfte att locka fram fladdermöss för att av sådana tillverka en effektiv "kärleksdryck".

Utöver de många intressanta uppgifter rörande ljudredskap som — mer eller mindre slumpartat — nåddes på ovan redovisade sätt, gjorde jag många iakttagelser vilka borde kunna utgöra värdefull vägledning för en mera medveten fortsatt bedriven kartläggning av dolda traditionsbärare. Av sådana iakttagelser kan följande nämnas: 1) Barnen får sina upplysningar från gammdföräldrar-na, ej från sina riktiga föräldrar, vilka antingen har glömt, ej har tid eller inte finner det intressant att vidareföra vad de i sin egen barndom sannolikt har erfarit från sina gammdföräldrar. 2) Uppgifter lämnas huvudsakligen av barn ur årsklass 4 och 5. Barn ur årsklass 6, dvs. i 12-årsåldern, tycks ha börjat förtränga minnet av sina primitiva ljudande leksaker. "Glömskan" håller i sig i vuxen arbetsför ålder och minnet återkommer först när de själva blir gammelföräldrar. 3) Barn i eller från urbana miljöer tycks inte ha samma kontakt med sina gammelföräldrar som landsortsbarn och förefaller också mer ignoranta när det gäller ovan berörda folkliga traditioner. 4) Många av de uppgiftsgivare vilka barnen relaterar till visar sig ofta redan ha avlidit. Vår tids äldsta generation utgör eventuellt de sista som kan ge upplysningar om här berörda ljudredskaps tidigare praktiska, magiska eller andra sociala funktioner. En kartläggning av dessa borde således prioriteras framför kartläggningen av ljudredskapen, eftersom de senare förmodligen kan vara åtkomliga också längre fram i tiden.

Rikskonserters musikarkeologiska skolprogram kommer att fortsätta våren 1979 i Småland samt i hittills ej besökta delar av Skåne. Under denna turné — vilken innebär närkontakt med ytterligare 4000 barn — avser jag att fortsätta den preliminära kartläggningen av uppgiftslämnare med kännedom om de snabbt utdöende traditionerna och kunskaperna om primitiva ljudredskap. De uppgifter som erhålles i samband med denna turné kommer att följas upp och bearbetas

i samarbete med professor Ernst Emsheimer, Stockholm, vilken också tillägnas här framlagda arbete.

Referenser Bengtsson, I. 1977. Artikeln Musik. Sohlmans

musiklexikon. Stockholm/Verona. Broholm, H. C. 1965. Lurjundene fra bronzealde

ren. Köpenhamn. Coles, J. 1975. Forsög med fortiden. Hojbjerg. Henschen-Nyman, O. 1964. Klang i Gävle mu

seum. Arbetarbladet 15/7. Gävle. Hornbostel, E. M. & Sachs, C. 1914. Systematik

der Musikinstrumente. Zeitschrift fiir Ethnologie 46.

Janzon, G. O. 1974. Gotlands mellanneolitiska gravar. Stockholm.

Jörgensen, S. 1956. Kongemosen. Kuml. Arhus. Lawson, G. 1978. Stringcd musical instruments in

excavations. Riksinventeringens rapport nr. 14. Musikmuseet. Stockholm.

Lithberg, N. 1914. Koskällan. Fataburen. Stockholm.

Lund, C. 1972. Studier över förhistoriska musikinstrument i Norden. Arkeologisk trebetygsuppsats. Lunds univers.

— 1973. Oldtidens orkester. Skalk nr 2. Arhus. — 1974 a. Klang i flinta och brons. Musik

museet. Stockholm. — 19746. The sound of archaeology. Musik

museet. Stockholm. — 1974c. Paa rangel 1974. Stavanger museums

årbok. — 1977 a. Artikeln Norden. Sohlmans musik

lexikon. Stockholm/Verona. — 1977 b. Bevarade bildframställningar med

musikinstrument från det förhistoriska Sverige. Riksinventeringens rapport nr 11. Musikmuseet. Stockholm.

— 1977 c. Nordisk musikarkeologi — en introduktion. Artes nr 2. Stockholm.

— 1978 a. Twelfth Congress of the international Musicological Society, Berkeley, Califor-nia, USA. Fornvännen 73. Stockholm.

— 1978 b. Information och vägledning gällande inventering av förhistoriska musikinstrument/ ljudredskap. Riksinventeringens rapport nr 4, 2:a uppl. Musikmuseet. Stockholm.

— 1979 a. Nordens äldsta spaltflöjt. Fornvännen 74. Stockholm.

— 1979 b. Ett märkligt fornfynd från Balkåkra. Våra härader. Ystad.

Moberg, C. A. 1951. Från kämpevisa till locklåt. Svensk tidskrift för musikforskning. Stockholm.



Nerman, B. 1937. Vartill har Balkåkrapjäsen använts? Fornvännen. Stockholm.

Norlind, T. 1941. Musikinstrumentens historia. Stockholm.

— 1947. Bilder ur Svenska musikens historia. Stockholm.

Ohlson, G. 1967. Studier över gravmaterial från stenålderslokalen på Ire, Hangvar sn, Gotland. Lic.avhandl. Stockholm.

Oldeberg, A. 1950. Vallhorn, herdepipor och lurar. Värmland förr och nu. XLVIII. Karlstad.

Sårosi, B. 1967. Handbuch der Europäischen Volks-musikinstrumente I: 1. Leipzig.

Sevåg, R. 1973. Det gjallar og det laet. Oslo. Sohlmans musiklexikon, 1977. Stockholm/Verona. Svenska Fornminnesföreningens tidskrifter, 1876—

1880. Stockholm. Tonfallet, 1978. Nr 18. Rikskonserter. Stockholm. Wahlöö, C. 1975. Säckpipa i Lund? Kulturens

årsbok. Lund. Vestergaard-Nielsen, S. 1951. Blokflöjter fra old

tid og midddalder. Kuml. Arhus. Widstrand, C. G. 1948. Förhistoriska musikinstru

ment. Arkeologisk trebetygs-uppsats. Stockholms högskola.

Vikingen, 1968. Utg. av B. Almgren. Göteborg.

Denna uppsats är också publicerad i Svensk tidskrift för musikforskning Vol. 61: 1 (1979)

Methods and problems in Scandinavian archaeomusicology. The background and present situation

Research on music and music-customs in prehistoric Seandinavia should — in the author's view — have as its aim an under-standing of the nature, practice, and purpose of music and sound within the behavioural patterns and ideology of ancient Scandinavian cultures. Such research is termed archaeomusicology. As a branch of research, it is yet searching and experimenting. It must make use of all forms of both specialised and interdisciplinary methods which can be judged as contributing to the fulfillment of its objedives.

The designalion 'archaeomusicology' indicates this discipline's affinities with the fields of both general archaeology and musicology.

Archaeomusicology shares the interest of other branches of musicology (e.g. that of ethnomusicology) to project the history of music as far back in time as is possible. However a distribution of work naturally arises since each branch-discipline primarily works from its own prerequisites. One can in principle say that while e.g. ethnomusicology approaches prehistory from the present through a gradual retracing of continuous traditions, archaeology attempts to reach prehistory primarily by proceeding from artefacts. From the point of view of archaeomusicology, the above-mentioned aim could be tackled by means of the following, roughly outlined, stage-by-stage strategy:


108 Cajsa Lund

Stage 1. To secure primary material of potential sound-producing devices—sufficiently comprehensive so as to provide a basis for significant further study. Stage 2. To evaluate and dassify the primary material — geographically, chronologically, typologically, chorologically — by means of theoretical and practical analyses. Stage 3. Interdisciplinary theoretical and practical analyses of larger find-groups and find-complexes.

Stage 4. Integration of the archaeomusicological results with results from other research fields such as general archaeology, ethnomusicology, art history, linguistics, communication theory, dance research, etc.

This model creates a theoretical structure which can never be followed in this order. It is thus intended only as a hypothetical work plan.

At present, archaeomusicology in Seandinavia is dominated by the search for concrde evidence of prehistoric music cultures i.e. archaeomusicology is still essentially at stages 1 and 2 according to the above outlined stra-tegy.

The knowledge of prehistoric music in Seandinavia must be based on surviving musical instruments and other sound-producing devices. Other sources — but so far rare — are contemporary representations in art and early written texts. Archaeological finds of musical instruments/sound-producing de

vices are reached mainly by inventories of archaeological collections. Following upon inventory work in Sweden, Denmark and Norway, archaeomusicology can today account for ca. 1200 prehistoric finds with sound-producing possibilities. The author dassifies this material according to two systems: type dassification, principally according to the Sachs-Hornbostel system from 1914, and probability grouping, which means that the finds are divided into five groups according to their potential for use as musical instruments/ sound-producing devices. Group 1 is composed of artefacts which clearly have been used for sound-producing, such as bronze lurs, bells, flutes with fingerholes, etc. The objects from groups 2—5 must be analysed to deter-mine which could have been used for sound-producing purposes. In evaluating the finds from groups 2—5, the author normally uses a specially devised combination of various theoretical and practical methods, induding the scrutiny of archaeological data, analogy-analyses, controlled practical and experimental trials with original finds or their copies/ reconstrudions, laboratory examination, etc. The author also pursues surviving traditions of earlier Scandinavian sound-producing devices which can be considered as having roots in prehistoric times. This ethnological work

— new working methods are presented here — is carried out by the author in cooperation with professor Ernst Emsheimer, Stockholm, to whom the present ar t ide is dedicated.


metoder och problem inom nordens musikarkeologi : bakgrund och

Documents