Massmorden i det Osmanska riket,

föregångare till Turkiet Armenien

Folkmordet i det Osmanska riket eller Osmanska Turkiet under första världskriget benämns ofta som Folkmordet 1915, Armeniska folkmordet eller, av framförallt assyrier och syrianer, som Seyfo. Majoriteten av de som mördades, omkring en miljon, var armenier, men bland offren fanns även rikets andra kristna minoriteter: assyrier, syrianer, kaldéer och greker. De flesta dog under åren 1915-1916, men förföljelserna och morden fortsatte till 1923. Offren utgjorde mer än hälften av den armeniska befolkningen i området, de flesta av de som överlevde flydde landet. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.

Under den senare delen av 1800-talet hotades det krisdrabbade Osmanska imperiet av sönderfall, då en rad kristna nationer på Balkan frigjordes och frigjorde sig från det turkiska styret. Samtidigt som den osmanska staten förlorade dessa strategiskt viktiga landområden väcktes tankar på nationellt självbestämmande i flera av rikets andra minoriteter. Motsättningarna ökade därför mellan den osmanska härskarklassen och den armeniska medelklassen. Armenierna, som traditionellt var utestängda från det politiska livet och i flera avseenden diskriminerades, började ställa krav på en rättvisare behandling och samma medborgerliga rättigheter som den muslimska majoriteten.

Vid slutet av 1800-talet övergick misstänksamheten mot den armeniska minoriteten i förföljelser. I flera försök att lösa det som kommit att kallas ”den armeniska frågan” dödades under åren 1894-1896 över 100 000 armenier och ytterligare lika många tvingades lämna sina hem. Hela samhällen tömdes på armeniska invånare

Genom en statskupp 1908 tog ”Kommittén för enhet och framsteg”, de så kallade ungturkarna eller Ittihadpartiet, makten i det Osmanska riket. Idéer om att skapa en etniskt homogen muslimsk stat fick starkt fäste. De kristna minoriteterna, framförallt armenierna, började alltmer ses som en illojal folkgrupp som splittrade landet. När första världskriget bröt ut 1914 gick Osmanska riket i krig på Centralmakternas (Tyskland, Österrike/Ungern) sida. De kristna armenierna anklagades för att stödja motståndarsidan, Storbritannien, Frankrike och ärkefienden Ryssland.

Den 24 april 1915 anses ofta vara folkmordets startdatum. Under natten mellan den 24 och 25 april arresterades, deporterades, fängslades och mördades flera hundra armeniska politiska, intellektuella och religiösa ledare i den osmanska huvudstaden Konstantinopel. Folkmordet utfördes genom tvångsdeportationer, avrättningar, massakrer och framkallad hungersnöd. Människor brändes till döds instängda i byggnader och dränktes i floderna. Hundratusentals dog av hunger, törst och godtyckligt våld under påtvingade dödsmarscher mot ett ingenmansland i de syriska och mesopotamiska öknarna. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Kvinnor och barn tvångskonverterades till islam. Barn togs från sina föräldrar för att uppfostras hos och som muslimer. Kristna kyrkor och monument förstördes, kristna by- och gatunamn byttes ut. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades.

De internationella reaktionerna var många, ofta upprörda, men övergående. Första världskrigets segermakter ställde sig inledningsvis positiva till en självständig armenisk statsbildning, men händelsen och offren föll snart i glömska. Samma mönster följde de militärtribunaler som 1919 förbereddes efter påtryckningar från första världskrigets segermakter. Flera fall förbereddes men enbart en handfull av de styrande ungturkarna kom till slut att ställas inför rätta. Bland de som dömdes fanns det triumvirat bestående av Taalat Pascha, Jemal Pascha och Enver Pascha som tillsammans organiserat både krigsinsatser och folkmord. Alla tre dömdes till döden i sin frånvaro, men kom under de följande åren att falla offer för armeniska hämnare. Majoriteten av de ansvariga kom dock aldrig att behöva sona sina brott.

Den absoluta majoriteten av forskare är idag eniga om att massakrerna var ett folkmord som planerades och beslutades av den ungturkiska ledningen i syfte att utrota de kristna folken i det Osmanska riket. Den turkiska staten har sedan folkmordets slut aktivt förnekat det och man har, bland annat genom diplomatiska hot, försökt förmå andra länder att göra detsamma. I Turkiet är det än idag förbjudet och straffbelagt att hävda att folkmordet har ägt rum.

En av massmördarna Talaat Pasha

Slutade övergreppen med världskrigets slut?

Nej, massakrerna, deportationer och konfiskering av offrens egendom fortsatte långt inpå 1930-talet då den nya kemalistiska ledningen i Turkiet slutförde ungturkarnas politik om utrensningen av Turkiet från kristna inhemska befolkningen, med parollen "Turkiet för turkar". Förutom fortsatta massakrer, som nu även expanderades utanför Turkiets gränser (mellan ytterligare 200 000 och 300 000 dödade i kaukasiska Armenien medan tusentals assyrier/syrianer i persiska provinsen Urmia dödades). En annan mer sofistikerad åtgärd var att förse överlevande osmanska armenierna med pass som möjliggjorde att de kunde reste ut ur Turkiet utan möjlighet till inresetillstånd. Så när de lämnade landet, främst över gränsen till Libanon och Syrien, i tron att de fick återvända när situationen inne i Turkiet hade stabiliserats sig så fick de inte det och deras egendom beslagtogs av nya införda lagar som gav staten rätt att konfiskera "övergivna egendom".

Mustafa Kemal Atatürk född 19 maj 1881 i Selânik (nuvarande Thessaloniki) i Osmanska riket, död 10 november 1938 i ledare för Republikanska folkpartiet (CHP). Turkiets förste president

Vad blev resultatet av folkmordet och hur många var det som dog?

Folkmordet fortgick under hela perioden 1915-1923, men till sin huvuddel till 1916. Allt som allt var det uppemot 1,5 miljoner armenier, utav en befolkning på 2 miljoner i dåvarande osmanska riket deporterades, massakrerades eller helt försvann från de områden som de hade bebott i mer än två årtusenden. År 1923 levde armenierna, för första gången på över 2 800 år, inte längre på 85 % av sitt fäderneland

Erdogan vill nu införa Presidentstyre (ungefär Diktatur i Turkiet)Turkiet har redan gjort sig skyldiga till folkmord genom sin förstePresident Kamal Atatürk.Löjligt att i Turkiet tro på att det hjälper att förneka det ArmeniskaFolkmordet som varade även sedan Turkiet var en stat in på 1930 talet