A och OAlfa och Omega, första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet. Ett namn på Gud som den förste och den siste, skapelsens och frälsningens upphovsman, fullkomnare och mål. Att även Jesus kallar sig A och O visar att han är en gudomlig person (Upp 1:8,17, Upp 21:6, Upp 22:13). 

ABADDONhebr. fördärv, undergång. Används i GT om fördärvets plats, avgrunden, dödsriket (Job 26:6, Job 28:22, Ps 88:12, Ords 27:20). På grek. Apollyon fördärvaren namn på djävulen, avgrundens ängel (Upp 9:11), mordängeln (jfr. 2 Mos 12:23, 2 Sam 24:16, 1 Krön 21:15, 1 Kor 10:10) 

ABAGTAEn av Ahasveros sju hovmän, som introducerade drottning Vasti på kungens gästabud (Est 1:10). 

ABANhebr. bror till en förståndig. Son till Abisur och hans hustru Abihail. Brodern hette Molid (1 Krön 2:29). 

ABANAhebr. trol. Amana, beständig. En flod vid Damaskus, känd för sitt klara, friska vatten. Numera heter floden Nahr Barada efter en av sina källor på Antilibanon (2 Kung 5:12). Se Amana, Parpar. 

ABARIMSe Abarimbergen. (Jer 22:20). 

ABARIMBERGENHebr. de om är på andra sidan. Det bergiga området öster om Jordan och Döda havet från Moabs slätt och norrut. Dess högsta topp är Nebo, därifrån såg Mose in i Löfteslandet och där dog han. Inom detta område slog Israel läger före övergången av Jordan (4 Mos 33:47-48). Se Abarim, Ije-Haabarim, Nebo, Peor, Pisga. 

ABARIMBERGETSe Abarimbergen (4 Mos 27:12, 5 Mos 32:49). 

ABDAaram. tjänare.1. Sammuas son (Neh 11:17). Se Obadja 5.2. Far till Adoniram, en uppsyningsman hos kung Salomo (1 Kung 4:6). 

ABDEELhebr. Guds tjänare. Far till Selemja, en ämbetsman hos judakungen Jojakim (Jer 36:26). 

ABDIhebr. min tjänare, el. trol. Herrens tjänare.1. Levit o sångare (1 Krön 6:44, 2 Krön 29:12). 2. En man gift med hednisk kvinna (Esra 10:26). 

ABDIELhebr. Guds tjänare. Gads ättling (1 Krön 5:15). 

ABDONEn av de fyra levitstäderna i Asers område, id. med ruinerna av Abdeh i nordvästra Galileen (Jos 21:30, 1 Krön 6:74). Se Ebron. 

ABDONhebr. duglig till tjänst, tjänande.1. Son till Hillel, av Efraims stam, Israels tionde domare. Han regerade i åtta år och hans tid präglades av fred. Att hans 40 söner och 30 sonsöner, ridande på 70 åsnor omtalas, tyder på att de innehade en viss värdighet och betydande ställning (Dom 12:13-15). Se Domare. 2. En ättling till Benjamin (1 Krön 8:23). 3. Gibeons son (1 Krön 8:29-30, 1 Krön 9:35-36).4. Josias hovman (2 Krön 34:20,21). Se Akbor 2. 

ABED-NEGOaram. guden Negos el. Nebos tjänare. Kaldeiskt namn på Asarja, en av Daniels vänner. Nebukadnessar kunde ändra hans namn men inte hans hjärta; han var trogen Gud och fick hans hjälp. När Abed-Nego vägrade att tillbe kungens staty kastades han i en brinnande ugn men kom oskadd ut ur den. Han upphöjdes därefter till ära och makt i Babel (Dan 1:7, Dan 2:49, Dan 3:12-30). Se Asarja 22, Sadrak, Mesak, Daniel. 

ABELhebr. vindfläkt. Adams och Evas andre son och fåraherde. Abel var rättfärdig (1 Joh 3:12). Han blev dödad av sin bror Kain. Mänsklighetens första martyr och brodermord (1 Mos 4:1-25, Matt 23:35, Luk 11:50-51, Hebr 11:4, Hebr 12:24). 

ABELhebr. äng. En stad i Naftalis område i norra Israel. Hit flydde upprorsmakaren Seba (2 Sam 20:14,18). Se Abel-Bet-Maaka, Bet-Maaka.

 

ABEL BET-HAMMAAKASe Abel-Bet-Maaka. (2 Sam 20:15). 

ABEL-BET-MAAKAhebr. Maaka-husets äng. Stad i Naftalis område. Staden härjades av den syriske (arameiske) kun-gen Ben-Hadad och intogs senare av den assyriske kungen Tiglat-Pileser (1 Kung 15:20, 2 Kung 15:29). Se Abel, Abel-Majim. 

ABEL-HASSITIMhebr. akacieängen. Låg på Moabs hedar, Israels sista lägerplats på östra sidan Jordan (4 Mos 33:49). Se Sittim. 

ABEL-KERAMIMhebr. vingårdsängen. En ammonitisk ort öster om Jordan, vid Aroer (Dom 11:33). 

ABEL-MAJIMhebr. vattenängen. Trol. id. med Abel-Bet-Maaka eller en ort i dess närhet. Platsen är mycket fruktbar och har goda vattentillgångar (2 Krön 16:4). Se Abel, Abel-Bet-Maaka, Bet-Maaka. 

ABEL-MEHOLAhebr. dansslätten. Profeten Elisa var från denna stad, som låg i Jordandalen (Dom 7:22, 1 Kung 4:12, 1 Kung 19:16). Se Elisa. 

ABEL-MISRAJIMhebr. egyptiernas äng. Ett namn som gavs Haatads tröskplats öster om Jordan. Namnet är en ordlek, abel (äng) påminner om ebäl (sorg), översatt med sorgehögtid (1 Mos 50:10-11). Se Goren-Haatad 

ABIhebr. (Herren är) min fader. Sakarjas dotter, mor till kung Hiskia och kung Ahas hustru (2 Kung 18:2). Se Abia 7. 

ABIAhebr. Herren är min fader.1. Profeten Samuels andre son. Han blev med sin äldre bror Joel (Vasni) av sin gamle far insatt som domare i Israel. Deras ondska blev den direkta orsaken till att Israel begärde att Samuel skulle tillsätta en kung (1 Sam 8:1-5, 1 Krön 6:28).2. Son till Nordrikets kung, Jerobeam. Då gossen insjuknat, sökte kungen i hemlighet hjälp hos den Gud, han så uppenbart avfallit ifrån.

Abia sände sin hustru förklädd till profeten Ahia i Silo. Denne var blind, men Herren hade i förväg uppenbarat hennes besök och bjudit honom att tala om barnets död (1 Kung 14:1-18).

3. Den andre kungen i Juda (Sydriket) efter rikets delning (913-911 f.Kr.). Rehabeams son och sonson till Salomo. I 1 Kung 15:2 står att Abias (Abiams) mor hette Maaka, dotter till Abisalom (jfr 2 Krön 11:20-22). Men i 2 Krön 13:2 står, att hans mor hette Mikaja och var dotter till Uriel. Förklaringen är troligen den, att hon hade två namn, och att Absalom (Abisalom) var hennes morfar. Abia levde personligen ett ogudaktigt liv men upprätthöll tempeltjänstens yttre former. Under hela sin regering förde han krig mot Israels (Nordrikets) kung Jerobeam l (1 Krön 3:10, 2 Krön 11:20-22, 2 Krön 12:16, 2 Krön 13:1-22, 2 Krön 14:1, Matt 1:7). Se Abiam, Absalom. 4. Hesrons hustru, mor till Asur, som blev stamfader till Tekoas inbyggare (1 Krön 2:24). 5. Bekers son, Benjamins sonson (1 Krön 7:8). 6. En präst på kung Davids tid, stamfader för den åttonde av de 24 avdelningar, som prästerna delades upp i vid tjänstgöring. Johannes Döparens far Sakarias tillhörde denna avdelning (1 Krön 24:10, Luk 1:5).7. Kung Hiskias mor (2 Krön 29:1). Se Abi.8. En präst, som återvände från exilen med Serubbabel. Han var en av huvudmännen för präs-terna. Antagligen är det samme Abia, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift, även om detta förutsätter att han blev mycket gammal (Neh 9:38, Neh 10:7, Neh 12:4,7,17). 

ABI-ALBONhebr. styrkans far. En av Davids hjältar (2 Sam 23:31). Se Abiel 2. 

ABIAMhebr. havets far. Rehabeams son och efterträdare (1 Kung 14:31, 1 Kung 15:1-8). Se Abia 3. 

ABIASAFhebr. min far har församlat. En av Koras söner (2 Mos 6:24). Se Ebjasaf 1. 

ABIDAhebr. kunskapens far. Son till Midjan, Abrahams sonson (1 Mos 25:4, 1 Krön 1:33). 

ABIDANLedare för Benjamins stam (4 Mos 1:11, 4 Mos 2:22, 4 Mos 7:60,65, 4 Mos 10:24). 

ABIELhebr. Gud är min fader.1. Farfar till Saul och även till hans överbefälhavare Abner, som alltså var Sauls kusin (1 Sam 9:1, 1 Sam 14:51).2. En av Davids hjältar (1 Krön 11:32). Se AbiAlbon. 

ABIESERhebr. hjälpens far, min far är hjälp.1. Manasses släkting (Jos 17:2, 1 Krön 7:18). Se Ieser.2. Namnet användes kollektivt om hans familj el. dennas område (Dom 6:11,24,34, Dom 8:2, 32). 3. En av kung Davids hjältar, från Anatot (2 Sam 23:27, 1 Krön 11:28, 1 Krön 27:12). Se Anatot. 

ABI-ETAMhebr. Etams far. Huvudman för inbyggarna i staden Etam (1 Krön 4:3). Se Etam 2. 

ABIGAILhebr. glädjens far, min far är glädje.1. Davids halvsyster, dotter till Nahas (1 Krön 2:16-17). Se Abigal.2. Nabals kloka hustru från Karmel. Efter makens död blev hon Davids hustru och följde honom vid hans flykt till Gat, blev tillfångatagen men befriades senare. I Hebron födde Abigail sonen Kilab (1 Sam 25:3-42, 1 Sam 27:3, 1 Sam 30:5, 2 Sam 2:2, 2 Sam 3:3, 1 Krön 3:1). 

ABIGALhebr. glädjens far, min far är glädje.Nahas dotter, Davids halvsyster (2 Sam 17:25). Se Abigail 1. 

ABIHAILhebr. kraftens far, min far är kraft.1. Levit, far till hövdingen Suriel (4 Mos 3:35). 2. Abisurs hustru (1 Krön 2:29). 3. Gads ättling (1 Krön 5:14). 

ABIHAJILhebr. kraftens far, min far är kraft.1. Kung Rehabeams svärmor, dotter till Eliab, Davids äldste bror (2 Krön 11:18). 2.Drottning Esters far (Est 2:15, Est 9:29). 

ABIHUhebr. han är min far. Prästen Arons andre son. Han följde med Mose, Aron, sin bror Nadab och 70 äldste upp på Sinai berg (2 Mos 24:1-9).

Abihu blev av Mose jämte sin far och sina bröder, Nadab, Eleasar och Itamar invigd till präst (2 Mos 28:1, 3 Mos 8:1-36). Jämte sin bror Nadab frambar han främmande eld inför Herrens

ansikte, dvs vanlig eld i stället för den som brann på brännoffersaltaret. Båda drabbades av en ögonblicklig död (3 Mos 10:1-2). Av av 3 Mos 10:8-11 kan man måhända dra den slutsatsen, att de begått sin förseelse under vinets påverkan (2 Mos 6:23, 4 Mos 3:2-4, 4 Mos 26:60-61, 1 Krön 6:3, 1 Krön 24:1-2). 

ABIHUDhebr. ärans far.1. En son till Bela (1 Krön 8:3).2. En son till Serubbabel (Matt 1:13). 

ABILENEAbilene, uppkallat efter huvudstaden Abila, ett furstendöme på östra sluttningen av Antilibanon, ca 30 km nordväst om Damaskus. Abilene utgjorde en del av Itureen, som delades då kung Lysanias dödades av Antonius (ca 35 f.Kr.). På Jesu tid styrdes det av landsfursten Lysanias. År 37 e.Kr. överlämnades det tillsammans med andra områden till Herodes Agrippa l. Efter dennes död år 44 styrdes området av prokuratorer (landshövdingar) tills det år 50 övertogs av Herodes Agrippa ll (Luk 3:1). Se Itureen. 

ABIMAELhebr. Gud är min far. En av Joktans söner och ättling till Sem. Han representerar trol. en arabstam (1 Mos 10:28, 1 Krön 1:22). 

ABIMELEKhebr. min far är kung.1. Kung i Gerar på Abrahams tid (1 Mos 20:2-18, 1 Mos 21:22-32).2. Kung i Gerar på Isaks tid, sannolikt son eller sonson till den föregående (1 Mos 26:1-26).3. Gideons son med en bihustru i Sikem. Så när som på en dödade han sina 70 bröder med hjälp av Sikems invånare, vilka därefter valde honom till kung. Den av bröderna, som kom undan var Gideons yngste son Jotam. I form av en liknelse förutsade denne sin brors undergång, varefter han flydde till Beer. Senare uppstod fiendskap mellan Abimelek och Sikem. Han förstörde staden, men dödades medan han förde krig mot Tebes. Jotams ord gick i uppfyllelse (Dom 8:31, Dom 9:1-56, Dom 10:1, 2 Sam 11:21).4. En överstepräst på Davids tid (1 Krön 18:16). Se Ahimelek 2.5. Abimelek är troligtvis en titel för filisteernas kung Akish (Ps 34:1). Se Akish 1. 

ABINADABhebr. villighetens far.1. Isais andre son (1 Sam 16:8, 1 Sam17:13, 1 Krön 2:13).2. En av kung Sauls söner. Tillsammans med sin far och bröderna Jonatan och Malki-Sua föll han i striden på berget Gilboa (1 Sam 31:2, 1 Krön 8:33, 1 Krön 9:39, 1 Krön 10:2). 3. En israelit i Kirjat-Jearim, i vars hus Guds ark förvarades en lång tid (1 Sam 7:1, 2 Sam 6:3-4, 1 Krön 13:7). 

ABINOAMhebr. ljuvlighetens far. Baraks far från Kedesh i Naftalis område (Dom 4:6-12, Dom 5:1-12).

 

ABIRAMhebr. upphöjd far, min far är upphöjd.1. En man av Rubens stam, som tillsammans med sin bror Datan gjorde uppror mot Mose. Till straff rämnade marken och uppslukade dem och deras familjer (4 Mos 16:1-33, 4 Mos 26:9-10, 5 Mos 11:6, Ps 106:17).2. Hiels från Betel äldste son. Hans död var en uppfyllelse av Josuas profetia (1 Kung 16:34). 

ABISAGEn ung flicka från Sunem, vilken blev utvald att vårda David under hans sista dagar. Efter Davids död kom sonen Adonia, med en önskan om att få Abisag till hustru. Hon betraktades som Davids hustru, och att begära henne som gemål var enligt österländsk sed detsamma som att göra anspråk på kungatronen. Salomo såg då Adonia som en rival till tronen, och lät honom sona detta med livet (1 Kung 1:3,15, 1 Kung 2:17-22). 

ABISAJEn son till Davids syster Seruja och bror till Joab och Asael. En gång räddade han Davids liv (2 Sam 21:15-17). Han var en av Davids hjältar. (1 Sam 26:6-9, 2 Sam 2:18-24, 2 Sam 3:30, 2 Sam 10:10-14, 2 Sam 16:9-11, 2 Sam 18:2,12, 2 Sam 19:21, 2 Sam 20:6-10, 2 Sam 23:18, 1 Krön 19:11-15). Se Absaj.

ABISALOMMorfar till kung Abiams (Abias) mor Maaka (1 Kung 15:2,10). Se Abia 3, Absalom. 

ABISUAhebr. frälsningens far.1. Prästen Pinehas son (1 Krön 6:4-5,50, Esra 7:5).2. En son till Bela (1 Krön 8:4). 

ABISURSammajs son (1 Krön 2:28-29). 

ABITALhebr. min far är dagg. En av Davids hustrur, mor till Sefatja (2 Sam 3:4, 1 Krön 3:3). 

ABITUBhebr. god far. Benjamins ättling (1 Krön 8:11). 

ABJATARhebr. överflödets far. Han blev överstepräst då David blev kung. Han var den ende som undkom vid blodbadet i Nob (Mark 2:26). Se Ebjatar. 

ABNERhebr. ljusets far. Son till Ner och därmed kusin till Saul. Dennes far Kish och Abners far Ner var båda söner till Abiel (1 Sam 14:50-51). Abner var Sauls överbefälhavare. Och det var han som presenterade David för Saul efter att David slagit Goliat (1 Sam 17:57). Abner stod Saul nära, för han åt vid kungens bord tillsammans med David och Jonatan (1 Sam 20:24-25). Vid förföljelsen av David åtföljdes Saul av Abner till Hakilahöjden. Där förebrådde David honom för att han inte bevakat kungen väl (1 Sam 26:1-5,15-22).

Fem år efter Sauls död förde Abner Is-Boset, Sauls son, till Mahanajim och lät där utropa honom till kung över Israel (2 Sam 2:8-9). Kriget mellan David, som nu var kung över Juda, och Is-Boset, det övriga Israels kung, varade i två år (2 Sam 2:10). Det enda fältslag från denna tid, om vilket man med säkerhet vet något, är det, som var vid Gibeon. Där stod Joab och Abner som befälhavare för var sin här. Abner måste fly, och han jagades av Asael, en bror till Joab. I självförsvar dödade Abner Asael (2 Sam 12:23). Slutligen kom det till en avgörande brytning mellan Abner och Is-Boset.

Trots att endast kungen hade rätt att ingå förbindelse med den förre kungens bihustrur, inlät Abner sig likväl i ett förhållande med Sauls hustru Rispa. Abner var tydligen medveten om sin starka ställning, han synes t.o.m. haft planer på att själv ta över makten. Förhållandet med Rispa kan tyda på detta. Då Is-Boset förebrådde honom för detta, blev Abner så vred att han bröt med IsBoset och ingick försoning med David. Hans syfte var att göra honom till kung över Nordisrael, medan han själv skulle få efterträda Joab som överbefälhavare.

Abner blev senare lömskt mördad av rivalen Joab och hedrades med statsbegravning. David grät vid hans bår och även folket grät (2 Sam 3:6-34). David drog fördel av Abners svek mot Is-Boset. Han blev nu kung över hela Israel (2 Sam 5:1-5, 1 Sam 14:51, 1 Sam 17:55-57, 1 Sam 20:25, 1 Sam 26:5-15, 2 Sam 2:8-31, 2 Sam 3:637, 2 Sam 4:1,12, 1 Kung 2:5,32, 1 Krön 26:28, 1 Krön 27:21). 

ABRAHAMhebr. far till många.Ur i KaldeenIsraels förste stamfader. Abraham föddes i Ur i Kaldeen ca 2000 f.Kr. Hans far hette Tera (1 Mos 11:27-31). Abrahams hustru Sara, ursprungligen Saraj, var hans halvsyster (1 Mos 20:12). Ur låg vid Eufrat nära Persiska viken, där det vid denna tid låg många andra stora städer i nära anslutning till varandra. De utgjorde tillsammans en imponerande miljonstad och var forntidens första stora kulturcentrum.

Ur var på 3000-talet f.Kr. huvudstad i det mäktiga Sumer-riket, som sträckte sig från Medel-havet till Persiska viken. Staden var en kultplats för måndyrkan, och 1000-tals pilgrimer vallfär dade dit. Avgudadyrkan förekom också i Teras hus men den urgamla monoteistiska tron hade inte gått helt förlorad i hans släkt (Jos 24:2-3).

Härlighetens Gud uppenbarade sig för Abraham medan han ännu bodde i Ur och bjöd ho-nom att lämna sin släkt och dra ut till ett land som Gud skulle visa honom (1 Mos 12:1, Apg 7:2-3, jfr 1 Mos 15:7, Neh 9:7). Det är trol. att Guds uppenbarelse för Abraham i någon mån har påverkat dennes släkt, eftersom Tera själv satte sig i spetsen för en flyttning. Jämte Ab-raham, Lot och Sara begav han sig åstad mot Kanaan, ett land, som var avlägset och okänt för dem. Men första etappen kom de inte längre än till Haran, där de bosatte sig (1 Mos 11:31).

Från Haran till KanaanStaden Haran, i nordvästra Mesopotamien var en blomstrande stad, som låg vid den stora handelsvägen mellan Orienten och Occidenten. I likhet med Ur var den ett centrum för måndyrkan. Efter Teras död kom på nytt Guds kallelse till Abraham (1 Mos 12:1-3). Han lämnade Haran, dit trol. hans bror Nahors familj nu hade flyttat (1 Mos 22:20-23, 1 Mos 24:10, 1 Mos 27:43) och drog vidare till Kanaan. I Hebr 11:8 står: han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.

Sannolikt tog han vägen genom Damaskus, där han träffade Elieser och fick honom med sig som tjänare (arvinge, 1 Mos 15:2). Abraham drog genom Kanaan. Först slog han sig ned vid Mores terebint nära Sikem. Här uppenbarade sig Herren och lovade honom och hans avkomlingar landet. Så flyttade han till berget öster om Betel. På båda dessa ställen byggde han altaren åt Herren (1 Mos 12:4-9).Abrahams vistelse i EgyptenDå det blev hungersnöd i landet, drog han ned till Egypten för att uppehålla sig där. Abraham blev väl mottagen, men då Sara var en vacker kvinna, fruktade han att egyptierna skulle slå ihjäl honom om de fick veta att hon var hans fru. Han fick henne att utge sig för att vara han syster, vilket i och för sig var sant, eftersom hon ju var hans halvsyster. Men genom sin halvsanning utsatte Abraham både sig själv och sin fru för en stor risk.

Sara blev tagen till faraos hus, och Abraham fick för hennes skull rikligt med både tjänstefolk och boskap. Endast genom ett Guds ingripande blev Sara befriad från det egyptiska hovet. Farao sände i väg Abraham med Sara och ägodelar (1 Mos 12:10-20). När Abraham kom tillbaka till sin gamla lägerplats vid Betel, åkallade han på nytt Herren vid det altare han byggt tidigare (1 Mos 13:1-4).Abrahams skilsmässa från LotAbraham och brorsonen Lot hade nu mycket boskap. För att undgå strid, som skulle försvaga de-ras ställning inför gemensamma fiender föreslog Abraham, att de skulle dela upp betesmarkerna mellan sig. Abraham var mycket generös och lät Lot välja först. Lot valde då åt sig hela Jordan-slätten och bosatte sig vid Sodom (1 Mos 13:513). Men Herren uppenbarade sig på nytt för Ab-raham och betygade, att hela landet skulle tillhöra hans efterkommande, vilka skulle bli talrika som stoftet på jorden.

Abraham flyttade då med sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren (1 Mos 13:14-18).Abraham befriar LotElams kung Kedorlaomer, med sina allierade gick till anfall mot de kananeiska kungarna, som hade gjort uppror. Med sina 318 män besegrade Abraham en stor här, som han förföljde till Hoba, norr om Damaskus. Abraham befriade Lot, som hade tagits till fånga och vann ett stort segerbyte från fienden (1 Mos 14:1-16). På återvägen blev Abraham välsignad av den gåtfulle Melkisedek, kung i Salem (Jerusalem) och präst åt Gud den Högste. Abraham å sin sida gav Melkisedek tionde av sitt krigsbyte, men avstod från allt som tillhörde Sodoms kung (1 Mos 17-24). Löftet om en arvingeNågon tid härefter uppenbarade sig Gud på nytt för Abraham och förnyade sitt löfte om att hans släkt skulle bli oräkneligt stor. I detta sammanhang finner vi det bibelord som har fått så oer-hört stor betydelse för eftervärldens andliga liv och en så central ställning i den kristna läran: Abraham trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet (1 Mos 15:6, jfr Rom 4:3, Gal 3:6, Jak 2:23). Här säger Herren på nytt att Abraham skulle få landet (1 Mos 15:1-7, jfr 1 Mos 12:7).

Herren bekräftade nu sitt löfte till Abraham genom att sluta ett förbund med honom (1 Mos 15:18). Ännu gick det många år, innan Abraham fick den son, som var utlovad. Han måste lära sig tålamod, medan han väntade på Guds tid. Hans tro skulle prövas och luttras. Genom dessa år av fostran och mognande blev han danad till en av de ädlaste gestalterna i Bibeln. Hagar och Ismael

I tio år hade Abraham (85 år) bott i Kanaan, och ännu hade han inte något barn. Sara var nu 75 år gammal, och hon hade tydligen gripits av tvivel om att hon var den, som skulle bli mor till löftessonen. Löftet gällde ju särskilt Abraham, hon var ej nämnd. Efter den tidens sed gav Sara därför sin egyptiska tjänstekvinna Hagar till Abraham för att få avkomma genom henne. Hagar blev mor till Ismael, men redan innan han föddes, hade Herren sagt, att han inte var löftessonen, den som skulle ärva landet (1 Mos 16:1-15). Förbundets och löftets förnyelse Efter ca 24 år i Löfteslandet, Abraham var nu 99 år, uppenbarade sig Herren på nytt och lovade, att han om ett år skulle få en son med Sara.

Gud bestämde, att deras namn skulle ändras, något som mer än allt annat understryker att Ab-raham inte längre skulle betraktas som babylonier (se Abram). Sarajs namn ändrades till Sara (furstinna). Abram skulle i likhet med Guds löften heta Abraham (far till många). I samband med förnyelsen av förbundet mellan Gud och Abraham instiftades omskärelsen som ett för-bundstecken (1 Mos 17:1-27).

Kort tid härefter fick Abraham åter en uppenbarelse av Herren i form av tre änglar, som kom till honom vi Mamres terebintlund, medan han mitt på dagen satt vid ingången till sitt tält. De tog emot Abrahams inbjudan och blev hans gäster. Och löftet om att Sara skulle få en son upp-repades. När Sara hörde det log hon (1 Mos 18:1-15).Guds dom över SodomAbraham följde sina gäster ett stycke på vägen. Gud uppenbarade då för honom den kommande domen över Sodom och Gomorra. Abraham gick i förbön för städerna, men eftersom det inte fanns tio rättfärdiga, gick domen i fullbordan. För Abrahams skull blev Lot och hans två döttrar räddade (1 Mos 18:16-33, 1 Mos 19:1-29). Abraham flyttar till Gerar Det kan ha varit förfäran över vad som skett med Sodom och Gomorra med dess omnejd som gjorde, att Abraham för en tid flyttade från dessa trakter ned till Negev. Länge bodde han i den filisteiska staden Gerar. Här sade han igen att Sara var hans syster. Detta blev anledningen till att Abimelek, kungen i Gerar, ville ta henne till bihustru. Men Gud talade till Abimelek i en dröm, och Sara släpptes. Kungen gav Abraham stora gåvor, men förebrådde honom för hans handlingssätt (1 Mos 20:1-18). Isaks födelseDå Abraham var 100 år gammal och Sara 90 år fick de äntligen löftessonen Isak. Ismaels ställ-ning i familjen blev nu sålunda en annan, och Sara begärde, att han och hans mor skulle visas bort. Så skedde också (1 Mos 21:1-21). Vid denna tid slöt Abraham och Abimelek förbund med varandra vid Beer-Sheba. Sedan bodde Abraham en lång tid i filisteernas land (1 Mos 21:22-34). Abrahams tro sätts på prov Medan Abraham bodde i Beer-Sheba, sattes han på sitt livs största prov: Gud befallde honom att offra den son, till vilken alla löftena var knutna. I tro på att Gud var mäktig att t.o.m. uppväcka honom från de döda (Hebr 11:17-19), lydde Abraham.

Abraham begav sig med sin son till offerplatsen. Handlingen på Moria berg (se Moria, Sion 4) är en av de största och mest centrala händelserna inte bara i Abrahams eget liv och historia utan i hela GT:s frälsningshistoria. Offret utgjorde ett bevis på Abrahams lydnad mot Gud, hans tro på Guds makt och hans kärlek till Gud. Det var inte Isaks liv Gud begärde utan Abrahams hjärta. Med hänsyn till den bland grannfolken så utbredda seden att offra människor, var det ett så klart besked av Guds vilja nödvändigt.

Herrens ängel, Herren själv, ropade från himlen och förbjöd Abraham att med sin hand kom-ma vid honom. Gud hade själv utsett ett offer i Isaks ställe. För alla senare släkten i Israel var frambärandet av människoffer otänkbart. Offret på Moria berg betecknar kanhända höjdpunkten i GT:s förebildliga gudstjänst. Genom offret av sin son invigde Abraham platsen, där templet i framtiden skulle byggas och där de många symboliska offren skulle frambäras. På detta berg skulle han, som på en gång kallas Guds Son och Abrahams son, bära fram det eviga försoningsoffret.

Abraham är genom sitt uppförande en av de mycket få förebilderna till Guds gärning som Fa-dern. Isak är en förebild till Kristus: Genom tron bar Abraham, när han sattes på prov, fram Isak som offer. Denne man, som hade fått löftena, stod färdig att offra sin ende son, han som hade fått

denna försäkran: Genom Isak skall du få efterkommande, som bär ditt namn. Han tänkte nämligen, att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda. Från de döda fick han honom också tillbaka, som en förebild (Hebr 11:17-19H).

Då Gud lät Abraham gå från Beer-Sheba upp till Moria berg för att offra Isak, innebar detta en profetisk handling, som förutsade Guds eget offer av sin Son på Golgata. Sedan Abraham full-bordat handlingen genom att offra den bagge, som Gud utsett i Isaks ställe, talade Gud åter till honom från himlen. Med en högtidlig ed bekräftade Gud de förut givna löftena (1 Mos 22:1-19). Abrahams senare årNästa händelse som nämns ur Abrahams historia, är Saras död vid 127 års ålder. Abraham be-fann sig då i Hebron, och han köpte grottan i Makpela till begravningsplats. Detta är det enda jordstycke han någonsin kom att äga i Löfteslandet (1 Mos 23:1-20). Senare sände Abraham sin äldste tjänare till Nahors stad i Mesopotamien för att av hans släkt hämta en hustru åt Isak.

Tjänaren leddes av Gud att välja Rebecka, Betuels dotter (1 Mos 24:1-67). Abraham tog sig åter en hustru, Ketura. Med henne fick han sex söner. Men Isak förblev ende arvinge till Ab-rahams rikedomar. För att skilja bihustrurnas söner från löftessonen Isak, lät Abraham dem flytta österut. Flera av dem blev stamfäder till arabiska folkstammar (1 Mos 25:1-6). Själv dog Abraham 175 år gammal. Hans arvinge, Isak, begravde tillsammans med den bortvisade Ismael sin far i Makpelas grotta, där Sara tidigare lagts till vila (1 Mos 25:7-11).Abrahams religiösa betydelseAbraham är centralgestalten inom både judendomen, kristendomen och islam. Han kallas Guds vän (2 Krön 20:7, Jes 41:8, Jak 2:23). Det finns mycket i hans liv, som vittnar om ett förtroligt gudsumgänge. Han kallas Guds profet (1 Mos 20:7), och han var en man med gudomlig aukto-ritet, Guds hövding (1 Mos 23:6). I Ps 105:6,42 kallas han Herrens tjänare. Genom hela Bibeln har han en ställning som fader, dvs. som stamfader för gudsfolket (ex. Jos 24:3, Jes 51:2).

Judarna på Jesu tid åberopade sin släktskap med Abraham. I Joh 8:31-59 har vi ett intressant meningsutbyte mellan Jesus och judarna om vad det innebär att vara Abrahams barn. Hos Paulus intar detta en central plats. Abrahams barn är de, som har samma tro som Abraham och därmed del i Guds rättfärdighet. I Rom 4:1-25 går Paulus emot senjudendomens tal om Abrahams för-tjänst. Han undervisar att Abraham blev rättfärdiggjord genom tro utan laggärningar. Så är Ab-raham en fader för alla som tror, både judar och hedningar (Rom 4:11-12). Guds förbund med Abraham Förbundet med Abraham nämns i följande löften: 1 Mos 12:1-3, och senare bekräftas, 1 Mos 13:14-17, 1 Mos 15:1-7, 1 Mos 17:1-8, 1 Mos 22:15:18. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade. Detta är det stora messianska löftet, som uppfyllts i Abrahams ättling, Jesus Kristus (Gal 3:14-16), (1 Mos 26:1-5, 1 Mos 26:18-24, 1 Mos 28:4-13, 1 Mos 31:42,53, 1 Mos 32:9, 1 Mos 35:12,27, 1 Mos 48:15-16, 1 Mos 49:30-31, 1 Mos 50:13, 24, 2 Mos 2:24, 2 Mos 3:6,15-16, 2 Mos 4:5, 2 Mos 6:3-8, 2 Mos 32:13, 2 Mos 33:1, 3 Mos 26:42, 4 Mos 32:11, 5 Mos 1:8, 5 Mos 6:10, 5 Mos 9:5,27, 5 Mos 29:13, 5 Mos 30:20, 5 Mos 34:4, Jos 24:2-3, 1 Kung 18:36, 2 Kung 13:23, 1 Krön 1:27-34, 1 Krön 16:16, 1 Krön 29:18, 2 Krön 20:7, 2 Krön 30:6, Neh 9:7, Ps 47:10, Ps 105:6-9,42, Jes 29:22, Jes 41:8, Jes 51:2, Jes 63:16, Jer 33:26, Hes 33:24, Mika 7:20, Matt 1:1,12,17, Matt 3:9, Matt 8:11, Matt 22:32, Mark 13:26, Luk 1:55,73, Luk 3:8,34, Luk 13:16,28, Luk 16:22-30, Luk 19:9, Luk 20:37, Joh 8:33-40,52-58, Apg 3:13,25, Apg 7:2,16,17,32, Apg 13:26, Rom 4:1-16, Rom 9:7, Rom 11:1, 2 Kor 11:22, Gal 3:6-29, Gal 4:22, Hebr 2:16, Hebr 6:13, Hebr 7:1-9, Hebr 11:8,17, 1 Pet 3:6, Jak 2:21-23). 

ABRAMbabyl. upphöjd fader el. Fadern är upphöjd.(enl. en förklaring syftar fader på gudomen). Abrahams ursprungliga namn. Namnet Abram, ba-byloniska Abimuru, har återfunnits på gamla babyloniska kontrakt (1 Mos 11:26-31, 1 Mos

12:1-20, 1 Mos 13:1-18, 1 Mos 14:12-23, 1 Mos 15:1-18, 1 Mos 16:1-16, 1 Mos 17:1-5, 1 Krön 1:27, Neh 9:7). Se Abraham. 

ABRONAEn av Israels lägerplatser (4 Mos 33:34-35). 

ABSAJSon till Davids syster Seruja och bror till Joab och Asael. Han var en av Davids hjältar, som ut-förde många krigsbragder (1 Krön 2:16, 1 Krön 11:20, 1 Krön 18:12). Se Abisaj. 

ABSALOMhebr. fridens far el. min far är frid. Kung Davids tredje son med och hans ende son med Maaka, dotter till kung Talmaj i det arameiska Gesur (2 Sam 3:3). I 2 Sam 13-19 skildras i korta drag Absaloms historia under hans mogna år. Här berättas, att Davids son fattat kärlek till sin halv-syster Tamar, som han kränkt och därefter drivit bort (2 Sam 13:1-18). David lät Amnons dåd passera ostraffat. Tamars bror Absalom tog sig an henne (2 Sam 13:19-20), och han fattade ett starkt hat till Amnon för hans ogärning.

Två år senare lät han döda Amnon vid en fest (2 Sam 13:23-33). Därefter flydde han till sin morfar, kungen i Gesur. Där stannade han i tre år (2 Sam 13:37-38). Under hela denna tid var David overksam med avseende på Absalom (2 Sam 13:39). Denne fick genom Joabs försorg återvända till Jerusalem, och genom Joab blev det efter två år officiell förlikning mellan Absalom och David (2 Sam 14:28-33). Absalom visade sig snart vara falsk och trolös.

Absaloms håg stod till tronen, och på olika sätt sökte han nå sitt mål: att störta fadern och själv ta makten. (Ordet domare i 2 Sam 15:4 är här liktydigt med kung). Flera faktorer bidrog till att skapa en gynnsam atmosfär för Absalom och hans ambitioner. Trol. fanns ett utbrett ogillande av Davids handlingssätt mot Uria och dennes hustru Batseba. Vidare var säkerligen många missnöjda med Davids strävan att centralisera rikets förvaltning.

Med centraliseringen följde svårigheter att genomföra ett effektivt och funktionsdugligt rätts-väsen. Naturligtvis spelade den unge Absaloms personliga företräden in. Han hade ett fördelaktigt utseende (2 Sam 14:25-26), och ett vinnande sätt (2 Sam 15:5). Allt detta gjorde det förhål-landevis lätt för Absalom att vända folket bort från David (2 Sam 15:1-6). Snart var Absaloms plan mogen att utföras. Han lyckades utverka tillstånd att besöka sin födelsestad Hebron, under förevändning att han skulle hålla gudstjänst åt Herren. Även om det blev gudstjänst, så var detta inte hans egentliga ärende.

Syftet var i stället, att han i Hebron skulle låta utropa sig till kung. Där hade han enligt överenskommelse genom hemliga budbärare många av hans anhängare från alla Israels stammar samlats. Absalom fick även 200 man med sig från Jerusalem. Dessa var fullkomligt okunniga om hans plan. Ahitofel, Davids egen rådgivare, hämtades också och slöt sig till de sammansvurna. Efterhand samlades allt flera i Hebron (2 Sam 15:7-12). Då David fick höra härom, flydde han med sitt folk från Jerusalem och begav sig österut, medan hans tio bihustrur fick stanna kvar (2 Sam15:13-23). Nu var hindren för Absaloms intåg i Jerusalem avlägsnade (2 Sam 15:37).

Vid denna tid var Ahitofel en högt uppskattad rådgivare (2 Sam 16:23). Absalom följde hans råd att inför hela folket gå in till sin fars bihustrur för att därmed officiellt tillkännage, att han övertagit konungadömet (2 Sam 16:20-23). Så hade förutsägelsen i 2 Sam 12:11-12 gått i uppfyllelse.

Nu fanns inte längre någon möjlighet till försoning mellan far och son, och ingen av Absaloms anhängare behövde längre hysa fruktan för att ge honom sitt fulla stöd. Under flykten sände

David Husaj åstad med uppgift att sluta sig till Absaloms folk och planer och där försöka göra Ahitofels råd och planer om intet (2 Sam 15:3237, 2 Sam 16:16-19).

Ahitofel ansåg, att man omedelbart skulle uppta förföljandet av David för att försöka döda ho-nom för att på så sätt göra slut på kriget. Husaj försökte vinna tid för David genom att föreslå, att man först skulle församla hela Israel. På detta sätt skulle man lättare kunna besegra David och hans folk. Husajs råd antogs, och han sände genast ett hemligt sändebud till David härom (2 Sam 17:1-21). David gick över floden Jordan och samlade en här mot upprorsmakarna.

Absalom, som smorts till kung (2 Sam 19:10), satte Amasa som ledare för sin styrka och drog över Jordan för att förfölja sin far. David delade sitt folk mellan Joab, Abisaj och Ittaj och befallde dem vara varsamma med Absalom. Det kom till ett slag i Efraims skog öster om Jordan (2 Sam 18:6-8). Absalom led nederlag och flydde, ridande på en mulåsna, men han blev hängande i grenverket på en terebint. Joab fann honom där och dödade honom trots faderns vädjan att skona honom.

Man tog hans kropp, kastade den i en grop i skogen och staplade ett stort stenröse över ho-nom. Detta blev ett annat minnesmärke än det han själv låtit resa åt sig i Kungsdalen (2 Sam 17:22-18:18). Absalom hade tre söner, men endast hans dotter Tamar överlevde honom (2 Sam 14:27, 2 Sam 18:18). Hon blev mor till Maaka, som blev Rehabeams hustru (2 Krön 11:20-22). Absalom är en tragisk gestalt, de upplösande tendenserna i Davids familj synes ha varit samlade i Absaloms person (1 Kung 1:6, 1 Kung 2:7,28, 1 Krön 3:2, Ps 3:1). 

ACKADEn stad invid ruinorten Abu Habba i norra Mesopotamien, berömd för sitt Ishtar-tempel. Som gränsstad mellan Babylonien och Assyrien var orten av stor betydelse. Området omkring staden fick namn efter denna, och befolkningen kallades ackader. Ackad nämns i 1 Mos 10:10 som del av Nimrods rike i Sinars land. Sargon 1 (ca 2400 f.Kr.) gjorde Ackad till huvudstad i sitt rike, som omfattade norra Babylonien, varvid riket fick samma namn som huvudstaden. Se Babylonien, Sinar, Sinear. 

ACKOEn gammal hamnstad, belägen på en smal udde på nordsidan av den breda Haifa-bukten. Staden tilldelades Asers stam, som inte förmådde inta den. Då araberna intog staden, gav de den namnet Acka (Dom 1:31). Se Ptolemais. 

ACKUBhebr. bakslug.1.Kung Jekonjas ättling (1 Krön 3:24).2. En levit som undervisade i Guds lag på Esras tid (Neh 8:7).3. Stamfader för en dörrvaktarsläkt (1 Krön 9:17, Esra 2:42, Neh 7:45, Neh 11:19, Neh 12:25).4. Stamfader för en släkt tempeltjänare (Esra 2:45). 

ADAhebr. prydnad, skönhet.1. En av Lemeks hustrur, mor till Jabal och Jubal (1 Mos 4:19-23).2. En av Esaus hustrur, hetitens Elons dotter, mor till Elifas (1 Mos 36:2-16). Se Basemat 1. 

ADADAEn av gränsstäderna i södra Juda mot Edom (Jos 15:22). Se Aroer 3. 

ADAJAhebr. Herren har smyckat.1. Kung Josias morfar (2 Kung 22:1).2. En levit (1 Krön 6:41).3. En son till Simei (1 Krön 8:21).4. En präst i Jerusalem efter exilen (1 Krön 9:12, Neh 11:12).5-6. Två män som hade gift sig med hedniska kvinnor (Esra 10:29,39). 7. Jojaribs son (Neh 11:5). 8. Far till befälet Maaseja (2 Krön 23:1). 

ADALJAEn av antisemiten Hamans tio söner, dödad tillsammans med sin far (Est 9:8). 

ADAMhebr. (röd) jord. Stad mitt i Jodandalen, belägen ca 30 km norr om Jeriko, öster om Jordan. När Israels folk skulle gå över Jordan för att inta Löfteslandet, stannade vattnet och blev en samlad hög vid Adam. En arabisk historiker berättar, att ett ras blockerade floden ca 1265. I ett jordskalv 1927 störtade även stora lerbankar ned och avstängde under ett dygn flodens vatten (Jos 3:16). 

ADAMhebr. människa, mänsklighet.Adam är namnet på människosläktets första stamfader. Enligt Bibeln är det här inte tal om någon mytisk personlighet.

Både GT:s berättelse om de första människorna i Edens lustgård och NT:s bruk av denna be-rättelse visar att Adam är en historisk person. Skildringen återger ett historiskt skeende. I Luk 3:38 kan vi följa Jesu släkttavla tillbaka till Adam, son till Gud. Därmed accepteras släkttav-lan i 1 Mos 5:1-5. Man bör observera här, att de bibliska släkttavlorna inte utan vidare kan användas vid tidsbestämmelser, då de ofta är endast utdrag ur de fullständiga släktregistren.

Hur noga NT följer de första kapitlen i Bibeln visar följande bibelställen: 1 Kor 15:45-47, jfr 1 Mos 2:7, Jud v. 14, jfr 1 Mos 5:3-18, Matt 19:46, jfr 1 Mos 1:27, 1 Mos 2:24, Rom 5:12-19, 1 Kor 15:22, jfr 1 Mos 2:15-17, och 1 Mos 3:1721. Den första människan blev skapad (1 Mos 1:27), genom en direkt skapelsehandling efter det att Gud först hade skapat jorden till boplats för människan.

Skapelseberättelsen är givetvis ingen arbetsbeskrivning, vilken detaljerat skildrar hur Gud ska-pade människan, men den omtalar, att människan är ett väsen av både stoft och ande. Män-niskans jordiska väsen danades alltså av samma material som den övriga skapelsen. Gud formade (som krukmakaren formar leret) människan av stoft från jorden (adama). Människans andliga natur blev till genom att Gud inblåste sin livsande i henne (1 Mos 2:7, jfr Job 33:4,6).

Så blev människan en levande varelse med förmåga till tanke och tal och hon skiljer sig från och härskar över den övriga skapelsen (1 Mos 2:15). Två ting kännetecknar människan: Hon skapades till Guds avbild och är alltså av Guds släkt (1 Mos 1:26), Apg 17:29). Vidare skapades människan till man och kvinna (1 Mos 1:27).

Genom detta är hela mänskligheten förenad till en enda släkt. GT sysselsätter sig märkligt nog inte så mycket med Adam. Desto oftare nämns han i NT, och då som kontrast och förebild till

Kristus (1 Mos 4:25, 1 Krön 1:1, Job 31:33, Hos 6:7, 1 Tim 2:13-14). Se Adam 2. 2. Namn på Jesus Kristus (jfr Människosonen, hebr. ben-Adam) Adam kallas den första människan och Kristus den andra människan, den siste Adam. Såsom Adam, människan av jorden,var stamfader för den gamla Adamssläkten, så har Kristus, människan av himlen, blivit stam-fader för en ny släkt, den nya människan, som framstår i Kristus (1 Kor 15:45-49, 2 Kor 5:1718).

Synden och döden kom genom en enda människa, och på samma sätt kom rättfärdiggörelsen och de dödas uppståndelse genom en enda människa (Rom 5:12-19, 1 Kor 15:21-22). 

ADAMAhebr. (röd) jord. Ort i Naftalis område (Jos 19:36). 

ADAMI-HANNEKEBhebr. genomgångsmark. Ort i Naftalis område, trol. vid nuvarande Damije, 8 km sydväst om Tiberias (Jos 19:33). 

ADBEELhebr. Gud fostrar. Ismaels son, stamfader för en arabstam (1 Mos 25:13, 1 Krön 1:29). 

ADDAMOrt i Babylonien. En del judar, som återvände från exilen, kom härifrån (Esra 2:59). Se Addon. 

ADDARhebr. stor, härlig. Stad i Juda område, sydgräns mot Edom (Jos 15:3). Se Hasar-Addar. 

ADDARhebr. stor. Belas son (1 Krön 8:3). Se Ard 2. 

ADDIEn man i Jesu släkttavla (Luk 3:28). 

ADDONSe Addam (Neh 7:61). 

ADIELhebr. Guds prydnad.1. En hövding, Simeons ättling (1 Krön 4:36).2. Arons ättling, präst i Jerusalem (1 Krön 9:12). 3. Möjligen identisk med nr 2 (1 Krön 27:25). 

ADINhebr. behag. Huvudman som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Esra 2:15, Esra 8:6, Neh 7:20, Neh 10:16). 

ADINAhebr. ljuvlighet. En huvudman i Rubens stam, en av Davids hjältar (1 Krön 11:42). 

ADITAJIMhebr. dubbelprydnad. Stad i Låglandet i Juda område (Jos 15:36). 

ADLAJFar till tillsyningsmannen Safat (1 Krön 27:29). 

ADMAhebr. (röd) jord. En av de fem städer, som överfölls av Kedorlaomer. Adma låg längst ner i Jor-dandalen och ödelades jämte Sodom och Gomorra. Från höjderna kunde Abraham och Lot se sta-den. Nu är den övertäckt av Döda havet (1 Mos 10:19, 1 Mos 14:2-8, 5 Mos 29:23, Hos 11:8). 

ADMATAEn av Ahasveros sju furstar (Est 1:14). 

ADMINEn man i Jesu släkttavla (Luk 3:33). 

ADNAhebr. ljuvlighet, behag.1. Han slöt sig till David i Siklag (1 Krön 12:20). 2. En befälhavare på Josafats tid (2 Krön 17:14). 3. Han hade äktat hednisk kvinna (Esra 10:30). 4. Huvudman för en prästfamilj (Neh 12:15). 

ADONIAhebr. Herren är min herre.1. Davids fjärde son, född i Hebron av Haggit. På Davids ålderdom tog han del i tronstriden och fick stöd av befälhavaren Joab och prästen Ebjatar. Vid Rogelskällan lät han utropa sig till kung. Profeten Natan grep in och fick komplotten omintetgjord.

David insatte nu Salomo som sin rättmätige tronföljare. Adonia flydde till templet och fattade i hornen på brännoffersaltaret. Han skonades därför av Salomo, men då han på nytt försökte med sitt intrigspel, ville Salomo inte spara hans liv (2 Sam 3:4, 1 Kung 1:5-51, 1 Kung 2:13-28, 1 Krön 3:2). Se Abisag.2. En av dem som sändes ut av kung Josafat i al la Juda städer för att undervisa folket i Herrens lagbok (2 Krön 17:7-9).

3. En huvudman för Adonikams släkt, vilken undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:16). Se Adonikam. 

ADONI-BESEKhebr. Beseks herre. En grym kananeisk kung i Besek, vilken blev besegrad och tillfångatagen av Juda stam. Han blev till Jerusalem där han dog (Dom 1:5-7). Se Adoni-Sedek. 

ADONIKAMhebr. min herre har rest sig. Huvudman för en släkt, som återvände från exilen (Esra 2:13, Esra 8:13, Neh 7:18). Se Adonia 3. 

ADONIRAMhebr. min herre är upphöjd. Han uppsikt över de allmänna arbetena på Davids, Salomos och Re-habeams tid. Han blev sänd av Rehabeam att förhandla med de tio stammarna, som avfallit från kungen, men blev då stenad till döds (1 Kung 4:6, 1 Kung 5:14). Se Adoram, Hadoram 3. 

ADONI-SEDEKhebr. rättfärdighetens herre. En amoreisk kung i Jerusalem vid tiden för Kanaans erövring. Till-sammans med fyra andra småkungar ingick han förbund mot Josua. De fem kungarna besegrades och slutligen instängda i en grotta vid Mackeda, se d.o. (Jos 10:1-3). Se Adoni-Besek 

ADORAJIM (ADORAIM)Stor stad i södra Juda. Staden befästes av kung Rehabeam. Dess klippgravar och ruiner har på-träffats i nuvarande Dura, ca 10 km väster om Hebron (2 Krön 11:9). 

ADORAMSe Adoniram (2 Sam 20:24, 1 Kung 12:18). 

ADRAMMELEKhebr. (guden) Adar är konung.1. En avgud, som Samariens kolonister hade fört med sig från Sefarvajim. Åt vilken man bl.a. offrade sina barn i eld. Han var solgud och dyrkades som Molok. Det semitiska mäläk (konung) är vanligt i gudanamn (jfr Molok) (2 Kung 17:31). Se Anammelek.2. En av assyrierkungen Sanheribs söner. Jämte sin bror Sareser mördade han sin egen far i Nis-roks tempel i Nineve och flydde därefter till Ararats land (Armenien) (2 Kung 19:37, Jes 37:38). 

ADRAMYTTIUMEn viktig handels- och sjöfartsstad på NT:s tid, belägen vid Egeiska havet, mitt emot ön Lesbos. Den hade förbindelser med främmande hamnar och med städerna i det inre av provinen Asien. Med ett skepp hemmahörande i denna stad blev Paulus på sin resa till Rom, såsom fånge förd från Cesarea till Myra i Lykien. Staden heter numera Edremit (Apg 27:2). 

ADRIATISKA HAVETEn del av Medelhavet, uppkallat efter den gamla etruskiska staden Adria (Adriahavet) vid myn-ningen av floden Po. På NT:s tid används namnet i vidgad betydelse. Det omfattade då också Joniska havet och Tyrhenska havet (Apg 27:27). 

ADRIELhebr. Guds skara. Han var från Abel-Mehola och fick Sauls äldre dotter Merab till hustru, trots att hon var lovad till David (1 Sam 18:19, 2 Sam 21:8). Se Mikal 1. 

ADULLAMKananeisk kungastad sydväst om Jerusalem, bebodd av Juda stam. Den befästes av kung Reha-beam. Efter fångenskapen i Babel bosatte sig judar här (1 Mos 38:1,12,20, Jos 12:15, Jos 15:35, 2 Krön 11:7, Neh 11:30, Mika 1:15). 

ADULLAMS GROTTADavid gömde sig där för Saul. Grottan låg nära staden Adullam, se d.o. (1 Sam 22:1, 2 Sam 23:13, 1 Krön 11:15, Ps 142:1-8). 

ADUMMIMHÖJDENhebr. röda ställen. Ett bergspass, som ledde från Jordandalen upp till bergsplatån, där den kortaste vägen mellan Jeriko och Jerusalem gick. Passet heter nu Talaat-ed-Dumm, blodspasset. Namnet syftar trol. på de blodiga överfall, som ägde rum här. Längs passet finns många kryphål för ljusskygga individer. I passet ligger Den barmhärtige samaritens värdshus (Jos 15:7, Jos 18:17, Luk 10:30-37). 

AFEKhebr. stark bäck.1. Stad som tillföll Asers stam (Jos 13:4, Jos 19:30. Se Afik.2. En stad, tilldelad Efraims stam, den låg trol. på Sarons slätt. Här samlade filisteerna sina härar mot Israels här. Vid slaget tog filisteerna Herrens ark (Jos 12:18 1 Sam 4:1-11, 1 Sam 29:1).3. Stad ca 10 km öster om Gennesaret på vägen mellan Damaskus och Bet-Shan, nuvarande byn Afik (Fik). Arams kung Ben-Hadad drog mot Afek för att strida mot Israel (Nordriket), men blev besegrad (1 Kung 20:26-30, 2 Kung 13:17). 

AFEKAEn stad i Juda bergsbygd (Jos 15:53). 

AFIAEn förfader till kung Saul (1 Sam 9:1). 

AFIKhebr. stark bäck. En stad, som tillföll Asers stam (Dom 1:31). Se Afek 1. 

AGABUSEn profet från Jerusalem, han kom till Antiokia och förutsade en stor hungersnöd, som också kom på kejsar Claudius tid (år 41-54). I Cesarea förutsade Agabus genom en symbolisk handling att Paulus skulle fängslas i Jerusalem (Apg 11:28, Apg 21:10-11). 

AGAGhebr. hetsig, tapper.1. Den samaritanska Pentateuken (De fem Moseböckerna) och LXX har på detta ställe Gog i stället för Agag. Amalekiternas kung, trol. är Agag en kungatitel i likhet med farao. Agag har så fall blivit en förebild för Israels fiender och uppträder som eskatologisk sådan under namnet Gog hos i Hesekiels bok (4 Mos 24:7). Se Gog. 2.Amalekiternas kung. På Herrens order skulle Saul avliva Agag. När han underlät att göra detta blev han p.g.a. denna olydnad förkastad som Israels kung. Samuel, som förutsade detta för honom, dödade i stället Agag (1 Sam 15:8-33). 

AGEhebr. flykting. Far till Davids hjälte Samma (2 Sam 23:11). 

AGRIPPASe Herodes 7. (Apg 25:13-26, Apg 26:1-32). 

AGURhebr. samlare. Jakes son, som skrivit ordspråken i Ords 30. 

AHABhebr. farbror.1. Israels (Nordrikets) sjunde kung (ca 874-853 f.Kr.). Omris son och efterföljare. Till hustru tog han Isebel, dotter till kung Etbaal i Tyrus, trol. för att ytterligare stärka förbindelsen mellan Israel och Fenicien. Ett förbund ingicks med judakungen Josafat, vilkens son Joram fick hans dotter Atalja till hustru.

Ahab fortsatte sin fars krig mot syrierna (arameerna). När Ben-Hadad ll belägrade Samaria, slogs han tillbaka av Ahab. Ännu en gång drog Ben-Hadad till strid mot Israel, men blev återigen besegrad av Ahab, som tog Syriens kung tillfånga. De båda kungarna slöt nu fördrag med varandra. Ahab frigav Ben-Hadad på villkor att denne återlämnade de städer, som Ben-Hadad 1 tagit från Omri. Vidare fick Ahab inrätta ett handelskvarter i Damaskus, liksom Ben-Hadad 1 fått göra i Samaria.

Efter tre år gjorde Ahab likväl tillsammans med Juda kung Josafat ett angrepp mot syrierna. De två kungarna försökte inta Ramot i Gilead, som var i syriernas händer. Men Ahab föll i striden, vilket hade förutsagts av profeten Mika (1 Kung 22:28, 37-38). På många sätt var Ahab en skicklig kung, både som strateg och som statsman. Han var också intresserad av bygg-nadskonst. Sin fars elfenbenpalats i Samaria förskönade han (1 Kung 22:39).

Han byggde också ett nytt palats i Jisreel. Religiöst sett var han starkt påverkad av sin hedniska hustru. Det var trol. på hennes uppmaning, som han lät uppföra ett Baalstempel och en Ase-rabild i Samaria. Baals- och Aseraprofeter uppträdde i landet i stort antal (1 Kung 16:29-33, 1 Kung 18:19). Mot denna avgudadyrkan uppträdde profeten Elia med stränghet och kraft.

Känd är scenen berget Karmel, där både kungahus och folk hade att välja och där Baalsprofe-terna led ett förkrossande nederlag. Efter detta blev det något bättre för dem, som höll fast vid Israels Gud, men något förtroligt förhållande mellan Ahab och Herrens profeter blev det aldrig. När Ahab hade begått sin ogärning mot Nabot, förutsade Elia att Ahab och hans ätt skulle utrotas.

Profetian gick också i uppfyllelse (1 Kung 16:28-33, 1 Kung 17:1, 1 Kung 18:1-46, 1 Kung 19:1, 1 Kung 20:2-34, 1 Kung 21:1-29, 1 Kung 22:20-52, 2 Kung 1:1, 2 Kung 3:1-5, 2 Kung 8:16-29, 2 Kung 9:7-29, 2 Kung 10:1-30, 2 Kung 21:3-13, 2 Krön 18:1-19, 2 Krön 21:6-13, 2 Krön 22:3-8, Mika 6:16). Se Ramot-Gilead 2. 2. En falsk profet, Kolojas son (Jer 29:21-22). 

AHARAhebr. efter brodern. En av Benjamins söner (1 Krön 8:1). Se Ahiram, Ehi. 

AHARHELhebr. bakom muren. Harums son (1 Krön 4:8). 

AHAShan har gripit, han håller fast.1. Sauls släkt (1 Krön 8:35-36, 9:42, Matt 1:9). 2. Judarikets tolfte kung (732-715 f.Kr. trol. samregent från år 735), Jotams son och efterträdare. När han blev kung, 20 år gammal, angreps han av Syriens (Arams) kung Resin och Israels (Nordrikets kung Peka, som ville tvinga in honom i en allians mot Assyriens kung Tiglat-Pileser lll, vilkens makt blev allt mer hotande för länderna i väster. Samtidigt erövrade Resin Juda hamnstad Elat (Eilat). I detta svåra läge försökte profeten Jesaja förmå Ahas att lita på Herren (Jes 7:1-12).

Men för templets och kungapalatsets skatter köpte Ahas i stället hjälp hos Tiglat-Pileser, som naturligtvis inte var sen att gå med på köpet. Damaskus belägrades och intogs (732) och tio år senare gick Samaria samma öde till mötes. Nu måste emellertid Ahas finna sig i att bli vasall åt det mäktiga Assyrien. Även i religiöst avseende blev Ahas beroende av sina herrar. För att beha-ga Assyriens kung bytte han ut Salomos brännoffersaltare mot ett altare efter assyriskt mönster. Dessutom tillät han kananeisk avgudadyrkan på offerhöjderna.

Han offrade en son till Molok och tillbad gudarna i Damaskus. Vidare lät han stänga igen dörrarna till Guds hus. Bibelns nekrolog över Ahas: På detta sätt väckte han Herrens, sina fä-ders Guds, vrede. Han begravdes i Jerusalem men inte i Israels kungars gravar. Hans livshistoria skildras i 2 Kung 16:1-20, 2 Krön 28:1-27, (2 Kung 15:38, 2 Kung 17:1, 2 Kung 18:1, 2 Kung 20:11, 1 Krön 3:13, 2 Krön 27:9, 2 Krön 29:19, Jes 1:1, Jes 14:28, Jes 38:8, Hos 1:1, Mika 1:1). 

AHASBAJFar till Davids hjälte Elifelet (2 Sam 23:34). 

AHASJAhebr. Herren har gripit, Herren håller fast.1. Israels (Nordrikets) åttonde kung, Ahabs son och hans tronföljare. Efter ca två års regering (år 853-852) blev han dödligt sårad vid ett fall från andra våningen i sitt palats i Samaria. Han sände bud till Baal-Sebub, guden i Ekron för att få veta på utgången. Men fick veta genom profeten Elia sin snara död som straff för att han vände sig till en avguds orakel (2 Kung 1:1-8, 17-18). Ahasja ville förena sig med judakungen Josafat om en expedition till Tarsis, som dock misslyckades (1 Kung 22:40, 50-54, 2 Krön 20:35-37).2. Judarikets sjätte kung, Jorams yngste son med Ahabs dotter Atalja (ska vara Omris sondotter i 2 Kung 8:26). Ahasja, 22 år gammal, blev kung sedan filisteerna fört bort hans bröder. Tillsam-mans med Israels (Nordrikets) kung förde han ett misslyckat krig mot Syrien (Aram).

Efter ett års regering (år 841) mördades han av Jehu, när han efter nederlaget mot Syrien besökte Israels kung Joram, som blev sårad under kriget. Han dog i Megiddo (2 Kung 8:24-29, 2 Kung 9:16-29, 2 Kung 10:13, 2 Kung 11:1-2, 2 Kung 12:18, 2 Kung 13:1, 2 Kung 14:13, 1 Krön 3:11, 2 Krön 22:1-11). Se Asarja 11, Joahas 3. 

AHASVEROS1. Persiens kung Xerxes 1 (486-465 f.Kr.), son till Darejaves Hystaspes. Hans mor Atossa var dotter till Koresh. Mest känd är han för sitt stora krigståg mot grekerna, vilket slutade med Persi-ens nederlag i sjöslaget vid Salamis (480 f.Kr.). Han blev mördad av två hovmän. I Est 2:1-18 berättas att, han under ett gästabud i sitt palats i Susans borg, befallde sin drottning Vasti att visa sig för gästerna. Då hon vägrade, blev hon förskjuten. I hennes ställe antogs judinnan Ester som ny drottning (Esra 4:6). Se Esters bok. 2. Medern Darejaves far (Dan 9:1) 

AHAVAOvisshet råder beträffande Ahavas läge, bl.a. har provinsen Adiabene och Ava i Assyrien nämnts. Enligt andras mening kan det vara en plats i Babylonien (Esra 8:15). Se Ava. 

AHAVAhebr. ström. En flod eller kanal i Babylonien. Esra samlade där de judiska familjerna, som tänkte återvända till Jerusalem från exilen i Babel. Floden Ahava är tydligen uppkallad efter orten med samma namn, men man kan inte identifiera vare sig orten eller floden (Esra 8:21-31). Se Esra. 

AHERhebr. annan. Benjamins ättling (1 Krön 7:12). 

AHIhebr. min bror.1. Addiels son, Gads ättling (1 Krön 5:15). 2. Semers son, Asers ättling (1 Krön 7:34). 

AHIAhebr. Herrens broder el. Herren är broder.

1. En överstepräst på Sauls tid (1 Sam 14:3,18).2. En av kung Salomos sekreterare (1 Kung 4:3). 3. En profet från Silo på Salomos och Jerobeam 1:s tid. Han förutsade att Jerobeam skulle bli kung i Israel (Nordriket). Senare profeterade han, att Jerobeam skulle förlora sin son och att hans släkt skulle gå under (1 Kung 11:29-31, 1 Kung 12:15, 1 Kung 14:2-18, 1 Kung 15:29, 2 Krön 9:29, 2 Krön 10:15). 4. Jerameels ättling (1 Krön 2:25). 5. Benjamins ättling (1 Krön 8:7). Se Ahoa. 6. En av Davids hjältar (1 Krön 11:36). 7. Han hade uppsikt över skatterna i Guds hus (1 Krön 26:20).8. En huvudman som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:26).9. Israels upprorskung Bashas far i Isaskars stam (1 Kung 15:27-33, 1 Kung 21:22, 2 Kung 9:9). 

AHIAMhebr. morbror. En av Davids hjältar (2 Sam 23:33, 1 Krön 11:35). 

AHIESERhebr. hjälpande broder.1. Han slöt sig till David i Siklag (1 Krön 12:3). 2. Ledare för Dans stam (4 Mos 1:12, 4 Mos 2:25, 4 Mos 7:66-71, 4 Mos 10:25). 

AHIHUDhebr. ärans broder.1. En furste i Asers stam (4 Mos 34:27).2. Ehuds son, Benjamins ättling (1 Krön 8:7). 

AHIKAMhebr. min bror står upp. Far till Gedalja, som var Nebukadnessars ståthållare över Juda (år 586). Ahikam var en av dem, som kung Josia (640-609 f.Kr.) sände till profetissan Hulda för att hon skulle rådfråga Herren om innehållet i den funna lagboken (5 Moseböcker). Ahikam skyddade profeten Jeremia (2 Kung 22:12-14, 2 Kung 25:22, 2 Krön 34:19-21, Jer 26:24, Jer 39:14, Jer 40:5-16, Jer 41:1-18, Jer 43:6). 

AHILUDhebr. en bror är född. Far till Davids och Salomos kansler Josafat (2 Sam 8:16, 2 Sam 20:24, 1 Kung 4:3, 1 Krön 18:15). Han var trol. far till Baana, en av Salomos tolv fogdar (1 Kung 4:12). 

AHIMAAShebr. vredens broder.1. Far till Sauls hustru Ahinoam (1 Sam 14:50).2. En av Salomos tolv fogdar (1 Kung 4:15).3. Son till prästen Sadok. Davids trogne följeslagare under Absaloms uppror. Han var den förste som underrättade David om sonen Absaloms död (2 Sam 15:27-36, 2 Sam 17:17-20, 2 Sam 18:1929, 1 Krön 6:8-9,53).

 

AHIMANhebr. lyckans bror.1. En av Anaks av tre söner (4 Mos 13:23, Jos15:14, Dom 1:10).2. En dörrvaktare i templet (1 Krön 9:17). 

AHIMELEKhebr. min bror är kung el. kungens bror.1. Ahitubs son, överstepräst i Nob. På Davids order gav Ahimelek honom skådebröden när kung-en med sina män flydde för Saul, t.o.m. Goliats svärd gav han David. P.g.a. detta blev han jämte 85 präster dödad i Gibea av edomeen Doeg, som också angivit dem för Saul. Ahimeleks son Ebjatar representerade sin far som överstepräst i Nob när detta hände (1 Sam 21:1-9, 1 Sam 22:9-20, 1 Sam 23:6, 1 Sam 30:7, Ps 52:2). 2. Ebjatars son, sonson till Ahimelek 1, den förnämste prästen av Itamars släkt på Davids tid (2 Sam 8:17, 1 Krön 24:3-6,31). Se Abimelek 4.3. En hetit i Davids här under dennes landsflykt (1 Sam 26:6). 

AHIMOThebr. dödens broder. En levit (1 Krön 6:25). 

AHINADABhebr. villig bror. En av Salomos tolv fogdar (1 Kung 4:14). 

AHINOAMhebr. ljuvlighetens bror.1. Sauls hustru, Ahimaas dotter (1 Sam 14:50).2. En kvinna från Jisreel, vilken blev Davids andra hustru. Hon följde David på hans flykt till Siklag, tillfångatogs under striderna med amalekiterna men räddades av David. Hon följde David till Hebron, där hon födde hans förstfödde son Amnon (1 Sam 25:43, 1 Sam 27:3, 1 Sam 30:5, 2 Sam 2:2, 2 Sam 3:2, 1 Krön 3:1). 

AHIRAMhebr. upphöjd bror. Benjamins son, stamfader till ahiramiterna (4 Mos 26:38). Se Ahara, Ehi. 

AHISAHARhebr. morgonrodnadens bror. Bilhans son (1 Krön 7:10). 

AHISAMAKhebr. hjälpens bror. Konsthantverkaren Oholiabs far (2 Mos 31:6, 2 Mos 35:34, 2 Mos 38:23). 

AHISARhebr. sångarens bror. Salomos överhovmästare (1 Kung 4:6). 

AHITOFELhebr. dårskapens bror. En av Davids rådgivare, och styresman över staden Gilo i sydvästra Juda. Han var far till Eliam, en av Davids hjältar, möjl. samme Eliam, som var Bat-Sebas far (2 Sam 11:3, 2 Sam 23:34). Ahitofels råd gällde lika mycket som man frågat Gud till råds (2 Sam 16:23), men han utmärkte sig för opålitlighet. Han stödde Absalom i dennes uppror mot David. När Absalom likväl föredrog Husais råd (vilket var till Davids fördel), förstod han, att upproret skulle misslyckas, hängde han sig.

Ahitofel står som GT:s förebild till Judas Iskariot: p.g.a. sin förtroliga vänskap med David, vi-dare till följd av svek i nödens stund, och genom sin död som självmördare (2 Sam 17:21-23). Om Eliam är Bat-Sebas far, skulle Ahitofels avfall från David delvis kunna förklaras med kung-ens äktenskapsbrott med Bat-Seba (2 Sam 15:12, 31-34, 2 Sam 16:15-23, 2 Sam 17:1-15, 1 Krön 27:33-34). 

AHITUBhebr. godhetens bror.1. Far till översteprästen Ahimelek i Nob och Sauls överstepräst Ahia. Ahitub var Pinehas son och översteprästen Elis sonson (1 Sam 14:3, 1 Sam 22:9-20).2. Son till Amarja 1. Far till översteprästen Sadok 1, som levde på Davids tid (2 Sam 8:17, 1 Krön 6:7-8, 52, 1 Krön 18:16). 3. Präst på Esras tid, son till Amarja 2 (1 Krön 6:11-12, 1 Krön 9:11, Esra 7:2, Neh 11:11).

 

AHOAhebr. broderlig. Se Ahia 5 (1 Krön 8:4). 

AHUMAJhebr. vattnets bror. Son till Jahat (1 Krön 4:2). 

AHUSSAMhebr. ägare. Son till Ashur och hans hustru Naara (1 Krön 4:6). 

AHUSSAThebr. egendom. Filisteens kung Abimeleks vän (1 Mos 26:26). 

AIhebr. ruinhög.1. Stad sydöst om Betel, förstördes av Josua. Senare återuppbyggdes den (Esra 2:28). Ruinerna har påtraffats i Et-Tell, på vägen mellan det forna Mikmas och Betel. Under senare år har arkeo-logiska utgrävningar gjorts i Ai. Man har då funnit krukskärvor, som kan dateras till ca 1400 f.Kr. men inget som härrör från senare tidpunkt. Detta stämmer ju väl med Bibelns uppgift om tiden för Israels erövring av Kanaan. Man har också konstaterat, att Ai förstörts genom eld (1 Mos 12:8, 1 Mos 13:3, Jos 7:2-5, Jos 8:1-29, Jos 9:3, Jos 10:1-2, Jos 12:9). Se Aja, Ajat.2. En ammonitisk stad öster om Jordan, nära Hesbon (Jer 49:3). 

AINONgrek. av hebr. rik på källor. En plats i Jordandalen, nära Salim. En tradition utpekar en plats ca 12 km söder om Skytopolis, på Jordans västra strand. Där finns en grupp på sju källor. Vägar från Judeen och Galileen korsade varandra här. Till Ainon kom folk för att låta döpa sig av Jo-hannes Döparen (Joh 3:23). 

AJAEn ort, i Benjamins område (1 Krön 7:28, Neh 11:31). Se Ai 1, Ajat. 

AJAhebr. falk.1. Sibons son (1 Mos 36:24, 1 Krön 1:40).2. Far till Sauls bihustru Rispa (2 Sam 3:7, 2 Sam 21:8-11, 1 Krön 1:40). 

AJALONhebr. hjortfältet.1. En ort i Sebulons område där domaren Elon blev begraven (Dom 12:12).2. Ursprungligen en amoritisk stad, 15 km väster om Gibeon, nordväst om Jerusalem i Ajalons dal där det nuv. Jalon är. Ajalon intogs av Josefs stam, tillhörde en tid Dans stam och sedan Efraims stam. När de tio stammarna skilt sig från Juda och Benjamin, tillföll staden Benjamins stam och

blev en levitstad. Rehabeam befäste den, men den intogs av farao Sisak och på Ahas tid av filisteerna (Jos 19:42, Jos 21:24, Dom 1:35, 1 Sam 14:31, 1 Krön 6:69, 1 Krön 8:13, 2 Krön 11:10, 2 Krön 28:18). Orten nämns i Amarnabreven (1400 f.Kr.). 

AJALONS DALEn dal nordväst om Jerusalem. Den leder från bergen ned till havet. Känd från undret på Josuas tid, då månen stod stilla tills Israel vunnit seger över amoreerna (Jos 10:12). Se Ajalon 2. 

AJANhebr. broderlig. Semidas son (1 Krön 7:19). 

AJAThebr. ruin. Se Ai 1 (Jes 10:28). 

AJINhebr. källan.1. En stad i Negev i södra Juda. Det fanns en stor brunn strax norr om den plats, där Rimmon antas ha legat. Staden tillföll Simeons stam och blev senare präststad (Jos 15:32, Jos 19:7, Jos 21:16, 1 Krön 4:32). Se En-Rimmon. 2. Ort vid Israels nordöstra gräns, väster om Haribla. Endel forskare menar, att den är id. med Ain el-Asy, huvudkällan till floden Orontes (4 Mos 34:11). 

AJOhebr. hans bror, broderlig.1. En son till Abinadab 3. Ajo och hans bror Ussa körde vagnen med Guds ark till Jerusalem (1 Krön 13:7). Se Ahjo.2. En son till Beria (1 Krön 8:14).3. En son till Jeuel (1 Krön 8:31, 1 Krön 9:37).

AKACIEDALENEn ofruktbar dalgång i Juda, ca 30 km väster om Jerusalem. Den ska i Messias dagar vattnas av källan, som ska rinna upp i Herrens hus och därigenom förvandlas till fruktbart land (Joel 3:18). 

AKAIKUSgrek. som kommer från Akaja. En kristen från Korint, vilken tillsammans med Fortunatus och Stefanas besökte Paulus i Efesus och upplivade hans ande (1 Kor 16:17). 

AKAJA1. Greklands namn som romersk provins (44-67 e.Kr.). Rom intog landet år 146 f.Kr. I geogra-fisk mening var det namnet på två olika landskap, det ena i sydöstra Tessalien, det andra på Peloponnesos norra kust. Men eftersom namnet akajer sedan gammalt brukades om alla greker, kunde även namnet Akaja användas om hela Grekland. Provinsens huvudstad var Korint. Här residerade landshövding Gallio då Paulus verkade i Korint (Apg 18:12,27, Apg 19:21, 1 Kor 16:15, 2 Kor 1:1, 2 Kor 11:10, 1 Tess 1:7-8). Se Grekland, Javan.2. I överförd betydelse om de kristna i Akaja, (Rom 15:26, 2 Kor 9:2). 

AKANhebr. (som vållar) olycka.1. Av Esaus släkt (1 Mos 36:27). Se Jaakan.2. Karmis son, av Juda stam. Vid erövringen av Jeriko tog han av det förbjudna bytet och grävde ner det i sitt tält och förde därmed hela Israel i olycka. Denna överträdelse av förbundet var di-rekt orsak till Israels nederlag mot Ai. Herren själv utpekade Akan som den skyldige och han bekände sin synd. Straffet blev att han stenades till döds och folket kastade över honom ett stort stenröse. Platsen fick namnet Akors dal, se d.o. (Jos 7:1-24, Jos 22:20). Se Akar. 

AKARSe Akan 2 (1 Krön 2:7). 

AKBORhebr. mus.1. Far till Edoms kung Baal-Hanan (1 Mos 36:38-39, 1 Krön 1:49).2. En av dem som Juda kung Josia sände till profetissan Hulda för att rådfråga Herren om den funna lagboken (2 Kung 22:12-14). Se Abdon 4. 3. Far till Elnatan (Jer 26:22, Jer 36:12).

AKELDAMAK grek. av aram. blodsåker. Krukmakaråkern, som köptes för förrädaren Judas 30 silvermynt till be-gravningsplats för främlingar (Matt 27:3-10). En gammal tradition utpekar ett ställe på södra sluttningen av Hinnoms dal, innan den förenar sig med Kidrons dal som Akeldamak. I detta område sydöst om Jerusalems stadsmur hade på Bibelns tid krukmakarna sina verkstäder (Jer 19:1-2, Apg 1:19). Se Blodsåkern, Krukmakaråkern. 

AKISH1. Kung i Gat. Två gånger sökte David sin tillflykt hos honom, när han flydde för Saul. Första gången blev han igenkänd av Akish tjänare. Han måste då rädda sig genom att spela vansinnig, där Abimelek trol. är id. med Akish. Senare fick David med sina 600 man ta sin tillflykt i Siklag (1 Sam 21:10-15, Ps 34:1), (1 Sam 27:2-12, 1 Sam 28:1-2, 1 Sam 29:1-11). Se Abimelek 5. 2. Trol. id. med nr 1 (1 Kung 2:39-40). 

AKORS DALhebr. olycka. En dal vid Jeriko, där gränsen gick mellan Benjamins område och Juda. Akan, som på Josuas tid stal av det förbjudna, blev här död och begraven. Enligt profetian ska Akors dal få en löftesrik framtid (Jos 7:24-26, Jos 15:7, Jes 65:10, Hos 2:15). Se Akan 2, Akar. 

AKSAhebr. fotspänne. Kalebs dotter. Kalebs bror Otniel fick henne till hustru som belöning för att han intagit Debir (Kirjat-Sefer). Eftersom detta låg i det torra Negev, gav Kaleb sin dotter dessutom ett område med vattenkällor, Övre källorna och Nedre källorna, se d.o. (Jos 15:16-19, Dom 1:11-15, 1 Krön 2:49). 

AKSAFhebr. trolldom. Stad som Josua intog, den tillföll Asers stam (Jos 11:1, Jos 12:20, Jos 19:25). 

AKSIBhebr. bedrägeri.1. En stad i Juda, i Låglandet. Till följd av profeten Mikas anspelning på ortens namn, antas staden ha uppkallats efter en bäck, som flödade under vintern men var torrlagd under sommaren (bedräglig används för att beteckna en bäck som sinar på sommaren), (Jos 15:44, Mika 1:14). Se Kesib och Koseba.2. En kuststad inom Asers område, 13 km norr om Acko. I assyriska inskriptioner kallas orten Aksibi. Trots att Aksib låg inom Asers område, intogs den aldrig av israeliterna. Som Galileens gränsstad i väster förblev den en obetydlig stad (Jos 19:29, Dom 1:31). 

AKVILAlat. örn. En judisk man från Pontus vid södra Svarta havet, vilken mycket tidigt nåddes av ev-angelium, troligen kort tid efter pingstdagen (Apg 2:9, 1 Pet 1:1). Hans hustru hette Priska (Priskilla). En tid bodde de i Rom, men då kejsar Klaudius utvisade judarna, flyttade de till Korint. De var liksom Paulus tältmakare, och han arbetade nu en tid tillsammans med dem. De blev hans trofasta medarbetare i Herrens verk.

Då Paulus lämnade Korint, följde de honom på hans andra missionsresa, till Efesus, där de stannade ända tills Paulus avseglade därifrån (Apg 18:18-19). I Efesus fick de vara till andlig hjälp för den lärde Apollos Apg (18:24-26). Deras hus var en samlingsplats för de kristna (Rom 16:5, 1 Kor 16:19). De hade vågat sina liv för Paulus (Rom 16:3). Av Rom 16:3 får vi veta att de åter rest till Rom, kanske för att förbereda Paulus besök där. Senare bosätter de sig i Mindre Asien, trol. i Efesus (2 Tim 4:19). Se Priska, Paulus, Apollos. 

ALABhebr. fruktbart land. Stad, som tillhörde Asers stam men från vilken kananeerna inte kunde för-drivas. Somliga id. staden med Gush Halab eller Geschila nordväst om Gennesaret (Dom 1:31). 

ALAJhebr. utropsord, o att, ack att.1. Son till Sesan (1 Krön 2:31).2. Far till en av Davids hjältar (1 Krön 11:41). 

ALAMMELEKhebr. kungsek. Stad i Asers område (Jos 19:26). 

ALEMEThebr. gömställe. En levitstad i Benjamins område 6 km nordöst om Jerusalem nära Anatot, nuv. Kirbet Almit (1 Krön 6:60). Se Almon. 

ALEMET1. Bekers son, Benjamins ättling (1 Krön 7:8).2. En son till Joadda (Jara), av kung Sauls släkt (1 Krön 8:36, 9:42). 

ALEXANDERgrek. mäns (människors) försvarare.1. Son till Simon från Cyrene (Mark 15:21).2. En man av översteprästerlig släkt. Josefus hävdar att Alexander var en rik man som gav stora gåvor till templet (Apg 4:6). 3. En judekristen från Efesus (Apg 19:33-34). 4. En villolärare från Efesus, trol. id med kopparsmeden Alexander (1 Tim 1:20, 2 Tim 4:14). 5. Alexander den store (356-323 f.Kr.), son till den makedoniske kungen Filippus. Alexander började sitt fälttåg i Asien (334), på tre år grundade han ett världsrike. Genom segrarna vid Granicus och Issos (334 och 333) blev han herre över Mindre Asien (Turkiet) och Egypten. År 331 grundade han Alexandria. Efter att ha besegrat Persien och Baktrien företog han sitt misslyckade fälttåg till Indien (327). Truppernas missnöje drev honom att återvända till Babel, där han dog. Hans välde uppdelade hans fyra generaler senare i flera riken, av vilka de viktigaste var Makedonien, Grekland och Egypten.

Israel som, erövrades år 332 införlivades med provinsen Celesyrien. Alexander behandlade ju-darna vänligt, judiska soldater i hans här fick full religionsfrihet och den judiska kolonin i Alexandria hade stora privilegier. Med Alexanders erövringar fick grekisk kultur och grekiskt språk utbredning i Orienten. Även i Israel fick hellenismen stort inflytande, särskilt i folkets högre kretsar t.ex. sadduceerna. Denna tid bidrog på många sätt till att bana väg för evangelium. I Dan 8:21, Dan 11:3-4, åsyftas Alexander. Se Akaja, Grekland, Javan. 

ALEXANDRIAEgyptens huvudstad under grekisk-romersk tid grundad (332 f.Kr.) av Alexander den store. Med sin utmärkta hamn blev staden snart ett centrum för världshandeln. Den blev också samlingsplat-sen hellenistisk kultur, där män från kulturlivets olika områden möttes. Här fanns de två berömda

biblioteken Museion och Serapeion med grekisk litteratur på mer än 500 000 bokrullar. Till dessa institutioner var statsanställda lärare knutna, och föreläsningar hölls i därtill inrättade salar ungefär som vid våra universitet. I staden fanns vidare Akademin, en teater, Alexander den stores mausoleum, ett gymnasium, flera tempel osv.

Vid Alexandrias hamninlopp fanns fyrtornet på Faros, ett av världens sju underverk, 120 m högt. Stadens befolkning var av många olika nationaliteter, främst egyptier, greker och judar. Judarna utgjorde under ptolomeertiden ca 100 000 av stadens ca 500 000 invånare. Judarna talade uteslutande grekiska och behovet av en grekisk översättning av GT blev nödvändig. På så sätt tillkom Septuaginta de 70:s översättning (LXX) ca 250 f.Kr. Judarna, som höll till i sitt eget kvarter, hade egna lagar och egen styresman, och i kolonin blomstrade den hellenistisk-judiska religionsfilosofin.

Med hjälp av en allegorisk bibeltolkning försökte man smälta samman gammaltestamentliga tankar med grekisk filosofi för att på detta sätt nå fram till en religionsfilosofisk världsåskådning. Ledande på detta område var den judiske filosofen Filon. Redan tidigt fick evangeliet ingång (Apg 18:24) och näst efter Antiokia blev Alexandria kristendomens viktigaste centrum i Orienten. Enligt en gammal tradition var aposteln Markus den förste som förkunnade evangelium här och, han blev stadens förste biskop.

Här verkade senare kyrkofäderna Clemens och Origenes, vilka liksom Filon utmärkte sig för en allegorisk bibeltolkning. Under 200-talet fick gnosticismen starkt fäste här. Staden intogs år 641 av araberna, varvid islam blev den ledande religionen. Bland de diasporajudar, som på Alexander den stores och Ptolemaios Lagus tid slog sig ned i Alexandria utgjorde De frigivna (Apg 6:9) en betydande judisk grupp. De hade varit krigsfångar eller slavar. De talade grekiska i gudstjänsten i synagogan.

De frigivna gällde för att vara de mest lärda inom detta folk. Den vältalige Apollos, se d.o. (Apg 18:24), samt trol. också diakonen Stefanus, se d.o. (Apg 6:1-5) tillhörde denna grupp av ju-dar. I likhet med andra judar från diasporan, vilka flyttat till Jerusalem hade De frigivna här sin egen synagagoga, där grekiskan talades och Septuagintan användes. Denna grupp var bland dem som diskuterade med Stefanus och anklagade honom för att tala mot Mose lag och mot Je-rusalems tempel (Apg 6:1-15). Stefanus stenades sedan han hållit ett tal om Israels märkliga his-toria (Apg 7:1-60, Apg 27:6, Apg 28:11). 

ALFEUS1. Far till publikanen Levi, åt vilken Jesus gav namnet Matteus (Mark 2:14). Se Matteus.2. Far till aposteln Jakob. Hans namn nämns ofta för att skilja denne från den andre aposteln, Jakob, Sebedeus son (Matt 10:3, Mark 3:18, Luk 6:15, Apg 1:13). Se Jakob 4. 

ALJAhebr. höghet el. missgärning. En av Edoms stamfurstar (1 Krön 1:51). Se Alva. 

ALJANEn av Sobals söner (1 Krön 1:40). Se Alvan. 

ALLONhebr. ek. En ättling till Simeon (1 Krön 4:37). 

ALMODADJoktans son (1 Mos 10:26, 1 Krön 1:20). 

ALMONhebr. dold, gömd. Se Alemet (Jos 21:18). 

ALMON-DIBLATAJMAhebr. de vå fikonkakornas Almon. En lägerplatsi Moab vid Nebo under ökenvandringen (4 Mos 33:46-47). Se Bet-Diblatajim. 

ALOTOmråde, som Baana, en av Salomos tolv fogdar hade uppsikt över, trol. i norra Israel (1 Kung 4:16). 

ALUSEn lägerplats under Israels vandring från öknen Sin till Sinai (4 Mos 33:13-14). 

ALVAEn av Esaus stamfurstar (1 Mos 36:40). Se Alja. 

ALVANSobals son (1 Mos 36:23). Se Aljan. 

AMADhebr. varaktighetens folk. Stad i Asers område. Ruinen Amud invid Acko ligger där (Jos 19:26). 

AMALhebr. arbete, möda. Helems son (1 Krön 7:35). 

AMALEK1. En son till Esaus äldste son Elifas, furste i Edom (1 Mos 36:12-16, 1 Krön 1:36).Se Amalek 2.

AMALEKITER (AMALEK)2. Avkomlingar till Amalek 1. Amalek kallas avBileam den förstfödde bland hednafolken vilket visar att det var ett gammalt folk (4 Mos 24:20). Av GT framgår att de var bosatta i Negev omkring Kadesh och att deras område sträckte sig över stora delar av Arabien inemot Egyptens gräns (1 Mos 14:7, 4 Mos 13:30, 4 Mos 14:25, 1 Sam 27:8). Amalekiterna synes ha varit typiska nomader. De livnärde sig av kameluppfödning, fåravel och jordbruk i oaserna.

Annars var de ett rövarfolk, som försörjde sig på överfall och plundringar. Enligt 1 Sam 15:5 hade de en stad. Deras kungar kallas ofta Agag, detta är sannolikt en kungatitel i likhet med Egyptens farao. Efter Israels uttåg ur Egypten var Amalek det första folk, som angrep Israel, och därmed inleddes kampen mellan hedendomen och Guds utvalda folk. Amaleks angrepp på Israel var oprovocerat och skoningslöst.

Amalekiterna visade i och med detta angrepp på Israel att de inte fruktade Gud (2 Mos 17:816, 5 Mos 25:17-19). Herren hade ju visat, att Israel var hans folk, han hade genom ett mäktigt under fört dem genom Röda havet. Sedan hade han genom ännu ett underverk givit sitt folk vat-ten ur klippan. Nu ville amalekiterna driva Israel bort från den källa Gud öppnat för sitt folk. Amaleks synd var avskyvärd i Guds ögon och blev orsaken till den stränga gudsdom, som sedan vilade över detta folk.

Gud dröjde i flera hundra år med att fullborda domen, men slutligen verkställde han den. Amalekiternas angrepp på Israel innebar öppet krig mot Gud. Eftersom man hade lyft sin hand mot Guds tron, skulle Herren strida mot Amalek från släkte till släkte (2 Mos 17:8-16). Amalekiternas fiendskap mot Israel blev orsak till många krig. Ofta lierade de sig med andra, som kananeerna (4 Mos 14:45), moabiterna, ammoniterna (Dom 3:13), midjaniterna, österlänningarna (Dom 6:3, 33, Dom 7:12), keniterna (1 Sam 15:6).

Av 1 Sam 14:48 framgår, att Amalek upprepade sina överfall och plundringar mot Israel. En del amalekiter synes å andra sidan ha bosatt sig inom Israels gränser (Dom 5:14, Dom 12:15). Herren befallde kung Saul att utrota detta gudlösa folk, som oavlåtligen ökade sin blodskuld och utgjorde en plåga för nationerna runtomkring (1 Sam 15:1-35). Saul vann en stor seger över dem, men i stället för att till fullo utnyttja den kastade sig han och folket över bytet.

Saul tänkte t.o.m. skona amalekiternas kung, som tagits till fånga. P.g.a. detta fråntogs Saul kungadömet. Efter Sauls död på Gilboa berg plundrade en amalekit hans kropp och berättade för David om hans död (2 Sam 1:1-16). Amalekiterna var senare också bland de folk, som Da-vid underlagt sig (2 Sam 8:11-12, 1 Krön 18:11). På kung Hiskias tid (715-687 f.Kr.) utrotade Si-meons stam de kvarlevande amalekiterna (1 Krön 4:42-43). Så försvinner Amalek som folk i enlighet med Bileams profetia (4 Mos 24:20), (Dom 10:12, 1 Sam 28:18, 1 Sam 30:1-18, Ps 83:8). Se Haman. 

AMAMEn gränsstad i Juda mot Edom (Jos 15:26). 

AMANAhebr. beständig. Berg, trol. en del av Antilibanon. Jfr floden Abana el. Amana, som har kontakt med berget Amana (Höga V 4:8). Se Abana. 

AMARJAhebr. Herren har talat.

1. Merajots son, farfar till översteprästen Sadok på Davids tid (1 Krön 6:7, 52). 2. En son till översteprästen Asarja på kung Ussias tid (1 Krön 6:11, Esra 7:3). Se Ahitub 3. 3. En levit (1 Krön 23:19, 1 Krön 24:23). 4. En av prästernas förtroendemän på kung Hiskias tid (2 Krön 31:15).5. Han äktade en hednisk kvinna (Esra 10:42).6. En präst som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:3, Neh 12:2,13). 7. Sefatjas son av Juda stam (Neh 11:4).8. En son till kung Hiskia, en av stamfäderna till profeten Sefanja (Sef 1:1). AMARNA (TELL EL-AMARNA) Amarna, Tell el-Amarna, fornegyptisk stad på Nilens östra strand, 30 mil söder om Kairo. Där finns rester efter Achet-Aton (Atons horison), den stad som farao Amenhotep 1V (Echnaton, ca 1372-1354) byggde för att fly den egyptiska guden Amons inflytande. Denna religion hade sitt förnämsta fäste hos prästerskapet i Thebe. I stället ville han upprätta en ny religion, som bestod i dyrkan av solskivan Aton. Efter Echnatons död övergavs Amarna som således endast var kungligt residens under ca 18 år. En egyptisk kvinna, som råkade gräva i ruinerna i Amarna, fann år 1887 lertavlor, ca 350 st (nu 377), de s.k. Amarnabreven (de flesta finns i Berlin).

Amarnabreven utgörs av brev från bl.a. kananeiska furstar till de egyptiska faraonerna Amen-hotep lll (1412-1372) och Amenhotep lV. Genom breven fick man insikt om att Kanaan vid denna tid var ett gammalt kulturland, i synnerhet starkt influerat av babylonisk kultur. Amarna-breven är skrivna på babyloniskt språk med babylonisk kilskrift. De innehåller brev från farao själv, dels från främmande härskare i Babylonien, Assyrien, Mitanniriket och Hetiterriket, men till största delen från lydkungar och ståthållare i Syrien och Kanaan.

De avspeglar den stora maktkampen mellan storväldena. Och intrigspelen mellan småfurstarna i det politiska småstatssystem med allas krig mot alla, som blev följden av Egyptens tilltagande svaghet. Detta fynd har varit av unik betydelse för bibelforskningen. Tidigare hade man före-ställt sig, att Kanaan på patriarkernas tid stod på en mycket primitiv kulturnivå. Genom upptäckt-en av breven var också en hörnsten i den GT:liga kritikens hypotes om GT rubbad.

Denna kritik antog nämligen, att Israel ännu på Moses tid befann sig på en mycket låg kulturståndpunkt. Breven belyser den politiska, religiösa och språkliga förhållanden i Kanaan på 1400-talet f.Kr. alltså vid tiden för Israels intåg i landet. Uppgifterna i breven stämmer helt med berättelsen i Josuas bok.

Landet regerades av småfurstar, som lydde under Egypten, som var för svagt för att kunna ge dem hjälp mot chabiri-folket, som från öster trängde in i Kanaan. Särskilt kung Abdi-Chiba i Urusalim (Jerusalem) begär enträget hjälp emot dem. Det är möjl. att chabiri är id. med hebreer na. Ljudlikheten mellan de båda namnen chabiri och hebreer är påtalig, och Israels intåg i Kanaan (1406 f.Kr.) har ägt rum vid tiden för Amarnabrevens tillkomst. Se Jeriko. 

AMASA1. En huvudman i Efraims stam (2 Krön 28:12). 2. En son till Davids syster Abigail och ismaeliten Jitra (Jeter), en överbefähavare, vilken deltog i Absaloms uppror mot David men besegrades av Joab. Efter nederlaget benådade David honom och satte honom till sin härförare i stället för Joab, som hade fallit i onåd.

Joab hämnades senare genom att döda Amasa (2 Sam 17:25, 2 Sam 19:13, 2 Sam 20:4-12, 1 Kung 2:5,32, 1 Krön 2:17). Se Jeter 2, Jitra.

 

AMASAJhebr. tung, mödosam.1. En tempelsångare (1 Krön 6:25,35).2. Den främste av Davids 30 hjältar (1 Krön 12:18).

3. En präst, som blåste i trumpet framför Herrens förbundsark, då denna fördes upp till Davids stad Jerusalem (1 Krön 15:24). 4. Far till leviten Mahat på judakung Hiskias tid. 2 Krön 29:12. 

AMASJAhebr. Herren är stark, Herren bär.1. Judakungen Joas son och tronföljare (ca 796767). Den nionde kungen i Sydriket. Hans mor hette Joaddin och var från Jerusalem. Amasja hämnades sin fars mördare, men skonade deras barn i överensstämmelse med 5 Mos 24:16. Efter ett segerrikt krig mot edomiterna intog han deras huvudstad Sela (Petra). Han gick även i strid med Israels kung Joas, men här led han ett stort nederlag.

Joas bröt ner en del av Jerusalems mur och tog allt guld och silver och alla kärl i Herrens hus och i kungens skattkammare och därtill tog han även gisslan. Amasja blev tillfångatagen (ca 792 f.Kr.) och var fånge fram till Joas död (782) Amasja var från början en gudfruktig kung. Men han avskaffade inte offerhöjderna. Efter segern över Edom började han t.o.m. tillbe dess gudar. En profet som p.g.a. detta och på Guds befallning varnade honom, avvisade han med hårda ord.

Från den tid då Amasja vek av från Herren började man anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, och han måste fly till Lakish(2 Krön 25:27). Amasjas liv slutade på samma sätt som hans fars. Han blev begraven hos sina fäder i Jerusalem (2 Kung 12:21, 2 Kung 13:12, 2 Kung 14:1-23, 2 Kung 15:1-3, 1 Krön 3:12, 2 Krön 24:27, 2 Krön 25:1-28, 2 Krön 26:1,4). 2. Far till Josa, på Hiskias tid (1 Krön 4:34). 3. Tempelsångare på Davids tid (1 Krön 6:45). 4. Präst i Betel på Jerobeam ll:s tid (793-753). Han bekämpade profeten Amos (Amos 7:10-14). 5. Officer hos kung Josafat (2 Krön 17:16). 6. Överstepräst på Josafats tid (2 Krön 19:11). 

AMASSAJEn präst, som bosatt sig i Jerusalem efter exilen (Neh 11:13).

AMENAmen är ett hebreiskt ord, som betyder: fast, sann, säker, pålitlig, tillförlitlig, trovärdig. Ordet används i religiöst språk överallt, där judendomen eller kristendomen har utbrett sig. I GT kan amen beteckna: Bekräftelse och stadfästelse av en förbannelse, alltså edsavläggelse (4 Mos 5:22, 5 Mos 27:15-26). Bifall till och stadfästelse av en kunglig befallning (1 Kung 1:36). Önskan om uppfyllelse av en profetia eller stadfästelse av profetians tillförlitlighet (Jer 11:5, Jer 28:6).

Folkets medhåll i en bön eller lovprisning (Neh 5:13, Neh 8:6), folkets svar på den lovprisning, som avslutar de fyra första böckerna i Psaltaren (Ps 41:14, Ps 72:19, Ps 89:53, Ps 106:48). Amen används ej vid tempelgudstjänsten men förekom i synagogorna, och detta hebreiska ord gick ganska naturligt in i den första kristna församlingens språk också utanför Israels gränser.

I NT och i den första församlingen använde man amen t.ex. för att ge sitt bifall till den of-fentliga bönen (1 Kor 14:16), och för att betona och framhäva en lovprisning eller stadfästa en utsaga (Rom 1:25, Rom 9:5, Rom 11:36, Gal 1:5, Gal 6:18, Ef 3:21, Fil 4:20, 1 Tim 1:17, 1 Tim 6:16, 2 Tim 4:18, Hebr 13:21, 1 Petr 4:11, 1 Petr 5:11, 2 Petr 3:18, Jud v. 25, Upp 1:6-7, Upp 5:14, Upp 7:12, Upp 19:4, Upp 22:20).

Jesus har använt ordet på ett unikt och auktoritativt genom att sätta det framför en eller annan högtidlig eller viktig utsaga: Amen säger jag er. I Johannes-evangeliet är ordet alltid fördubblat: Amen, amen. Denna användning av ordet är ett uttryck för Kristi gudomliga auktoritet. Hos Mat-teus använder Jesus am e n på detta sätt 30 gånger, hos Markus 13 gånger, hos Lukas 6 gånger och hos Johannes förekommer amen, amen 25 gånger. I 2 Kor 1:20 står att Guds löften får sitt amen genom Kristus. I Upp 3:14 kallas Kristus för Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet till Guds skapelse. I Jes 65:16, kallas Gud för Amens Gud, öv. med Sanningens Gud. 

AMETAAmeta var det arameiska namnet på Mediens gamla huvudstad, Ekbatana. Orten nämns i Tiglat-Pilesers inskrift från ca 1100 f.Kr. under namnet Amadana. Herodotus kallar den Agbata na. Xenofon Ekbatana. Staden låg nära det nutida Hamadan ca 25 mil västsydväst om Teheran, 1914 m.ö.h. vid foten av Kuh-i-Alwand. Den var perser-kungens sommarresidens.

Under Darejaves l:s regering (521-486 f.Kr.) fann man här kung Koresh dekret om återupp-byggnaden av Jerusalems tempel (Esra 6:2). Stadens citadell omtalas av Arrianus, vilken berättar, att Alexander den store lät lagra sitt enorma krigsbyte efter stadens erövring år 324 f.Kr. Tra-ditionen hävdar att Esters och Mordokajs gravar finns i närheten. 

AMFIPOLISgrek. omgiven stad Stad i Makedonien, på östra stranden av floden Strymons mynning. Floden gör här en stor böjning så att staden omges av den både i norr, väster och söder. Härav namnet (amfi, runt om, och polis, stad). I öster var staden skyddad av en mur. Ursprungligen hette stad-en Ennea Hodoi (nio vägar) p.g.a. sitt strategiska läge. Atenarna grundade den på 500-talet f.Kr. På NT:s tid var den romersk koloni. Nu-mera heter den Empoli. Paulus och Silas passerade Amfipolis på vägen från Filippi till Tessalonika under den andra missionsresan (Apg 17:1). 

AMIStamfader till en grupp av Salomos tjänare (Esra 2:57). Se Amon 3. 

AMITTAJhebr. trofast. Far till profeten Jona (2 Kung 14:25, Jona 1:1). 

AMMAHÖJDENHöjd nära Gia, vid Gibeons öken (2 Sam 2:24). 

AMMIhebr. mitt folk. (Hos 2:1) i motsats till Lo-Ammi, inte mitt folk (Hos 1:9) Även om Israel en gång hade varit Herrens folk (Hes 16:8), ville han inte längre kännas vid det som sitt. Men en dag ska Israel åter kallas Guds folk (Hos 1:10). Även hedningarna, som inte var Guds folk, ska en gång bli Guds folk (Rom 9:24-26, Ef 3:6, 1 Pet 2:9-10). Se Lo-Ammi. 

AMMIELhebr. Guds folk.1. Gemallis son, en ledare i Dans stam, en av de tolv spejarna i Löfteslandet (4 Mos 13:13).2. Makirs far i Lo-Debar (2 Sam 9:4-5, 2 Sam 17:27).3. Obed-Edoms son, tempelvakt (1 Krön 26:5). 4. Bat-Sebas far (1 Krön 3:5). Se Eliam 2.

AMMIHUDhebr. mitt folk är härligt.1. Far till Efraims huvudman Elisama (4 Mos 1:10, 4 Mos 2:18, 4 Mos 7:48,53, 4 Mos 10:22, 1 Krön 7:26).2. Far till Samuel, furste i Simeons stam, som utsågs att fördela Löfteslandet i arvslotter åt Israels folk (4 Mos 34:20).3. Far till Pedael, furste i Naftali stam, som utsågs att fördela Löfteslandet i arvslotter åt Israels folk (4 Mos 34:28).4. Far till Utaj, som bosatt sig i Jerusalem efter exilen (1 Krön 9:4). 

AMMIHURFar till Gesurs kung Talmaj (2 Sam 13:37). 

AMMINADABhebr. mitt folk är villigt.1. Svärfar till Aron (2 Mos 6:23, 4 Mos 1:7, 4 Mos 2:3, 4 Mos 7:1217, 4 Mos 10:14, Rut 4:1920, 1 Krön 2:10).2.Leviten Kehats son (1 Krön 6:22). Se Jishar 1. 3. En huvudman bland leviterna på Davids tid (1 Krön 15:10-11).4. En man i Jesu släkttavla (Matt 1:4, Luk 3:33). 

AMMISABADhebr. mitt folk har givit. Davids hjälte, Benajas son, tjänstgjorde i sin fars här (1 Krön 27:6). 

AMMISADDAJhebr. den Allsmäktiges folk. Far till anföraren Ahieser i Dans stam, 4 Mos 1:12, 4 Mos 2:25, 4 Mos 7:66-71, 4 Mos 10:25). 

AMMON (AMMONITER)hebr. Ben-Ammi, son av mitt folk, landsman. Benämning på Ben-Ammis avkomlingar, vanligen kallade Ammons barn. Ammoniterna eller Ammons barn var avkomlingar till Lots son Ben-Ammi som Lot fick med sin yngsta dotter (1 Mos 19:38). De bosatte sig till en början i landet öster om Jordan, mellan Arnon och Jabbok, men drevs senare österut av amoreerna (Dom 11:13).

De slog sig ned omkring Jabbok, en biflod till Jordan, i bergstrakterna öster om Jordan och åt det arabiska öknen till, sedan de först utrotat landets urinvånare (rafaeer, se d.o.), samsummiterna (5 Mos 2:20). Huvudstaden hette Rabba eller Rabbat Ammon, den låg vid Jabboks källor (2 Sam 12:26-29).

Ammons främste avgud var Milkom, som även kallades Molok (1 Kung 11:5-7). P.g.a. Ammons härkomst från Lot skulle Israel lämna ammonierna och moabiterna i fred (5 Mos 2:19-21,37). Men de områden från vilka ammoniterna tidigare fördrivits, fråntogs amoreerna och tilldelades Gads stam (Jos 13:25, Dom 11:12-27). Medan moabiterna synes ha varit de mest civiliserade av Lots efterkommande, förefaller ammoniterna ha varit en vild och våldsam folkstam, som livnärde sig på plundring och levde delvis som nomader. Det berättas om dem, att de brukade sticka ut högra ögat på sina fiender (1 Sam 11:2) och upprista havande kvinnor (Amos 1:13).

Israeliterna förbjöds allt umgänge med ammoniterna, eftersom dessa vägrade dem hjälp under deras färd från Egypten till Löfteslandet. Det synes också framgå, att Ammon jämte Moab var medansvarig, då Bileam lejdes till att förbanna Israel. P.g.a. skulle ingen ammonit eller moabit, inte ens i tionde led, kunna upptas i Israels församling. Medan Edom, som inte deltog i denna illasinnade intrig kunde upptas efter tre släktled (5 Mos 23:3-7, Neh 13:1-3,23).

Bitter fiendskap kom att råda mellan Ammon och Israel, och många krig utkämpades dem emellan. Under domartiden lierade sig Ammon med Moab och Amalek för att angripa Israel (Dom 3:12-14). Senare blev ammoniterna slagna av Jefta (Dom 11:32-33). Saul tvingades också att kämpa mot dem, och efter hans seger förnyades hans kungadöme (1 Sam 11:1-15). David och Ammons kung Nahas hade ett vänskapligt förhållande (2 Sam 10:2, 1 Krön 19:1-2).

Nahas son och arvtagare Hanun var inte lika vänlig mot Israel utan vanärade buden, som David sänt till honom efter Nahas död. Ammoniterna ingick förbund med arameerna för att vara rustade att möta en väntad hämndaktion från Davids sida. Det blev strid, och både syrier och ammoniter flydde för Israels här. David intog huvudstaden Rabba och tuktade Ammon (2 Sam 10:1-19, 2 Sam 12:26-31, 1 Krön 19:1-19).

Under sin flykt undan sonen Absalom fick David livsmedel och utrustning bl.a. genom Sobi, en annan av Nahas söner (2 Sam 17:27-29). Bland Davids hjältar var en ammonit, Selek (2 Sam 23:37). Salomo hade bland sina gemåler och bihustrur ammonitiska kvinnor, dessa förledde honom att dyrka Molok (Milkom) som var huvudguden (1 Kung 11:1-8). En av dessa, Naama, var mor till kung Rehabeam (1 Kung 14:21,31, 2 Krön 12:13).

Efter Salomos död gjorde ammoniterna sig åter fria och ingick förbund med arameerna i norr. Då Josafat var kung, angrep de jämte andra hednafolk Juda rike, men blev genom ett Guds ingripande fullständigt besegrade. Juda använde tre hela dagar till att ta byte (2 Krön 20:1-29). Sedan blev ammoniterna skattepliktiga under kungarna Ussia och Jotam (2 Krön 26:8, 2 Krön 27:5). Ammon låg också i strid med (Nordriket) Israel (Amos 1:13).

Då de tio stammarna bortfördes till Assyrien hånade Ammon dem i skadeglädje (Sef 2:8-9), och tog en del av landet öster om Jordan (Jer 49:1). Då Babel angrep Juda slöt sig Ammon till dem (2 Kung 24:2), och gladdes sig över Juda rikets nederlag (Hes 21:28, Hes 25:1-3). Ammon blev självt ett lydrike under Babel (Jer 27:1-7). Efter Jerusalems förstöring år 586 f.Kr. lät Am-mons kung Baalis mörda Gedalja, Nebukadnessars ståthållare och förhindrade därmed alla möj-ligheter att upprätthålla ett judiskt samhälle (2 Kung 25:25, Jer 40:11-15, Jer 41:1-16).

Efter judarnas återkomst från exilen gjorde ammoniterna allt vad de kunde för att förhindra återuppbyggandet av Jerusalems murar (Neh 2:10,19, Neh 4:1-7). Ammon kom under Persiens, Greklands välde och deras område tillhörde från år 64 f.Kr. den romerska provinsen Syrien. På 300-talet e.Kr. försvinner de ur historien. Folket synes ha blivit uppslukat av de arabiska vandringarna och erövringarna.

Jordaniens huvudstad Amman ligger där Rabba låg. Amman syftar tydligen på Ammon. (1 Mos 19:38, 4 Mos 21:24, 5 Mos 2:19-21,37, 5 Mos 3:11,16, Jos 12:2, Jos 13:10,25, Dom 3:13, Dom 10:6-18, Dom 11:4-36, Dom 12:1-3, 1 Sam 12:12, 1 Sam 14:47, 2 Sam 8:12, 2 Sam 10:1-19, 2 Sam 11:1, 2 Sam 12:9-31, 2 Sam 17:27, 1 Kung 11:7,33, 2 Kung 23:13, 2 Kung 24:2, 1 Krön 18:11, 1 Krön 19:1-19, 1 Krön 20:1-3, 2 Krön 20:1-23, 2 Krön 24:26, 2 Krön 27:5, Esra 9:1, Ps 83:8, Jes 11:14, Jer 9:26, Jer 25:21, Jer 27:3, Jer 40:11-14, Jer 41:10,15, Jer 49:1-6, Hes 21:20,28, Hes 25:2-10, Dan 11:41, Amos 1:13, Sef 2:8-9). 

AMNONhebr. trofast.1. Simeons son, av Juda stam (1 Krön 4:20).2. Davids äldste son, som han fick i Hebron med Ahinoam. Amnon kränkte sin halvsyster Tamar och dödades två år senare av hennes bror Absalom (2 Sam 3:2, 2 Sam 13:1-39, 1 Krön 3:1). 

AMOKhebr. djup. En huvudman för prästerna, vilken återvände från exilen (Neh 12:7,20). 

AMON1. Egyptisk gud, ursprungligen lokalgud i Övre Egyptens huvudstad Thebe. Staden fick därför namnet No-Amon (Amons stad). Då furstarna i Thebe blev Egyptens härskare ca år 2000 f.Kr. blev Amon nationalgud, jämställd med solguden Ra i Heliopolis. Hans heliga djur var baggen. Amon avbildas i människogestalt (Jer 46:25).2. Staden Samarias överste under under kung Ahabs tid (1 Kung 22:26, 2 Krön 18:25). 3. En av Salomos tjänare (Neh 7:59). Se Ami. 4. Juda kung Manasses son och tronföljare. Amon var 22 år gammal, när han blev kung, men regerade endast i två år (642-640 f.Kr.). Amons mor hette Mesullemet och var från Jotba. Han ödmjukade sig inte för Herren utan dyrkade av gudarna, som hans far hade låtit göra. Hans hovmän sammansvor sig mot honom och dödade honom hemma i hans slott. Sonen Josia efterträdde honom (2 Kung 21:18-26, 1 Krön 3:14, 2 Krön 33:20-25, Jer 1:2, Jer 25:3, Sef 1:1, Matt 1:10). 

AMOREER (AMORITER)Ordet amoreer (amoriter) synes betyda bergsbor, de som bor på bergstopparna. Amoreerna är ett av de folk som härstammar från Hams son Kanaan (1 Mos 10:15-16). Hamiterna hörde ursprung-ligen till de mest framträdande bland jordens folk, men samtidigt hade de lättast att förfalla, eftersom de snart vände sig bort från den ursprungliga tron på den sanne Guden. Amoreerna synes ha varit ett av de största och mäktigaste folken inom den hamitiska rasen.

De var ett högrest och stolt folk (Amos 2:910). På Abrahams tid (ca 2000 f.Kr.) var amoreerna det dominerade folket västra Asien. I babyloniska källor kallas de ofta Amurru. Syrien och Kanaan kallas ammureernas land. Deras rike omfattade största delen av Syrien och Mesopota-mien. Det nordliga Babylonien erövrades av en amoreisk dynasti, som gjorde Babel till huvud-stad.

Till detta kungahus hörde Hammurabi (Hammurapi,1750 f.Kr.).Amoreerna var ett av folken i Kanaans land, innan Israel trängde in i landet. Eftersom amoreerna var det mäktigaste folket i Kanaan, användes ibland deras namn som beteckning för hela den förisraelitiska befolkningen (1 Mos 15:16, Jos 7:7).

Men annars heter det, att amalekiterna bor i Negev, hetiterna och jebusiter och amoreerna bor i bergsbygden, och kananeerna bor vid havet och utmed Jordan (4 Mos 13:30, 5 Mos 1:44). Redan på Abrahams tid var det moraliska förfallet långt framskridet bland folken i Kanaan (1 Mos 13:13, 1 Mos 18:20, 1 Mos 19:1-9). Domen över Sodom och Gomorra förhindrade dock ondskan från att ohämmat utbreda sig, och det gick 400 år, innan amoreerna nått så långt, att de fyllt sina synders mått och utplånades som nation (1 Mos 15:16).

Vid tiden för Israels uttåg ur Egypten och Kanaans erövring (1446-1406 f.Kr.) hade amoreerna sjunkit i de mest avskyvärda och onämnbara laster, och deras avgudadyrkan var förenad med människooffer och otyglad osedlighet. De hade fyllt sina synders mått (1 Mos 15:16-21, 3 Mos 18:24-30, 5 Mos 12:29-31, 1 Kung 21:26). Det amoreiska storriket hade då upplösts i en mängd små kungariken. Fem sådana kungar i bergsbygden väster om Röda havet nämns (Jos 10:5).

Amoreerna hade också fördrivit Ammons efterkommande från vissa områden öster om Jordan och grundat där två amoreiska riken. Israel besegrade här kungarna Sichon och Og och tog deras land i besittning (4 Mos 21:13-35, 5 Mos 2:24-36, 5 Mos 3:1-17). Josua besegrade senare de amoreer, som bodde väster om Döda havet och utrotade större delen av folket (Jos 10:5-

43). På åtskilliga områden förmådde dock amoreerna hålla sig kvar. Några lyckades t.o.m. sluta förbund med Israel (Jos 9:15-19).

Amoreerna var i stort sett underkuvade av israeliterna, men inom vissa områden var de i stånd att tränga bort dem från de fruktbaraste delarna (Dom 1:34-36). Ingifte och beblandning förekom mellan amoreer och israeliter, vilka på detta sätt förleddes till avgudadyrkan (Dom 3:5-6, jfr Hes 16:1-3,45). Så småningom synes amoreerna ha blivit fördrivna eller utrotade. Gibeoniterna utplånades nästan fullständigt av Saul. De utgjorde vid denna tid blott en rest av amoreerna (2 Sam 21:2).

Det som fanns kvar av amoreer på Salomos tid, gjordes av denne till arbetspliktigt folk (1 Kung 9:20-21, 2 Krön 8:7-8), (1 Mos 14:7-13, 1 Mos 48:22, 2 Mos 3:8,17, 2 Mos 13:5, 2 Mos 23:23, 2 Mos 33:2, 2 Mos 34:11, 4 Mos 22:2, 4 Mos 32:33,39, 5 Mos 1:4,7,19,20,27,44, 5 Mos 4:4647, 5 Mos 7:1, 5 Mos 20:17, 5 Mos 31:4, Jos 2:10, Jos 3:10, Jos 5:1, Jos 9:1,10, Jos 11:3, Jos 12:2,8, Jos 13:4, 10, 21, Jos 24:8-18, Dom 6:10, Dom 10:8-11, Dom 11:19-23, 1 Sam 7:14, 1 Kung 4:19, 2 Kung 21:11, 1 Krön 1:14, Esra 9:1, Neh 9:8, Ps 135:10-12, Ps 136:19). 

AMOShebr. börda, stark.1. Profeten Amos, den förste av s.k. skriftprofeterna, var född i den lilla staden Tekoa, omkring 20 km från Jerusalem. Av hans födelseort återstår nu bara ruiner. Amos var boskapsherde och livnärde sig därtill på odling av mullbärsfikon (Amos 7:14). Han hade ingen utbildning vid någon profetskola, men kallades av Herren att profetera för Israel (Amos 7:15). Amos verkade som profet omkring 760-750 f.Kr. Sina profetsyner såg han då Ussia var kung i Juda, 767-740 f.Kr. och Jerobeam ll i Israel, 782-753 f.Kr. (Amos 1:1-2).

De båda rikena Israel (Nordriket) och stod vid denna tid på höjdpunkten av världslig och mate-riell makt. Men välståndet hade den allra mörkaste bakgrund. Moraliskt förfall härskade, och re-ligionen var som ett skal utan kärna. Omåttlighet och utsvävningar florerade och med den avgudadyrkan. De rika levde i överflöd, medan det arbetande folket led nöd. Man njöt rikedom och lyx och väntade Herrens dag, vilken skulle ge Israel glädje och ljus, medan de övriga folken skulle gå dom och undergång till mötes.

Just i detta läge gick den enkle herden från Tekoa över gränsen från Juda till Israel för att profetera under den stora skördehögtiden vid rikets helgedom i Betel. Men hans varningar gällde både Israel och Juda. Hans tal var i hög grad etiskt betonad. Amos blev i första hand doms-predikant. Han förkunnade Herrens dag med dom och undergång. Denna dag var inte något man kunde se fram emot med glädje och förväntan. Men Amos förkunnade också omvändelsens möjlighet och hoppades, att folket verkligen skulle vända om.

Bakom domens och straffens natt skymtade han morgonrodnadens ljus. Varningarna med fö-rutsägelserna om den Herrens dag, som är mörker och inte ljus, slutade med löften till den omvände, löften om gudomlig nåd och barmhärtighet mot det utvalda folket. Israels synder målas hos Amos i särskilt starka färger mot bakgrund av folkets otacksamhet. Domen var dock en re-ningsdom, inte en tillintetgörelsedom. Folken hade alltjämt möjlighet att omvända sig. I en tid av avgudadyrkan frambar Amos ett monoteistiskt budskap.

Rättfärdighetskravet dominerade kraftigt hans gudsbild. I inledningen av Amos bok förkunnar profeten domar över sex hedniska grannländer, sedan över Juda och över Israel (Amos 1:3-15, Amos 2:1-16). Profeten ser fem syner (Amos 7:1-9, Amos 8:1-14, Amos 9:1-7). Amos stränga profetior föranledde prästen Amasja i Betel, Nordrikets religiösa centrum) att till Jerobeam ange, att Amos hade anslag mot honom (Amos 7:10-13). Amos frambär också upprättelselöften, fångenskapen är blott en prövning, Juda rike ska upprättas igen (Amos 9:8-15).

När Amos frambar sina domsord, syntes det fullständigt orimligt, ty Israels rike upplevde ju nu sin storhets tid. Det nådde nu sin största utbredning och sträckte sig ända till Hamat (Amos

6:14). Men bara ca 30 år senare ödelades Tiostamsriket (år 722). Efter fullbordat profetuppdrag återvände Amos trol. till Juda. Om hans död är inget känt.2. Profeten Jesajas far (2 Kung 19:2,20, 2 Kung 20:1, 2 Krön 26:22, 2 Krön 32:20,32, Jes 1:1, Jes 2:1, Jes 13:1, Jes 20:2, Jes 37:2,21, Jes 38:1). 3. En man i Jesu släkttavla (Luk 3:25). 

AMPLIATUSlat. upphöjd. En kristen i Rom, till vilken Paulus skickar en hälsning (Rom 16:8). 

AMRAFELSinars kung på Abrahams tid. Sinar är det hebreiska namnet på Sumer-riket, den södra delen av Babel (1 Mos 14:1,9). Se Sinar. 

AMRAMhebr. upphöjt folk.1. Han äktade en hednisk kvinna (Esra 10:34).2. Moses, Arons, Mirjams far (2 Mos 6:18, 20, 4 Mos 3:19,27, 4 Mos 26:58-59, 1 Krön 6:2,18, 1 Krön 23:12-13, 1 Krön 24:20, 1 Krön 26:23). 

AMSIhebr. stark, manlig.1. En levit och tempelsångare (1 Krön 6:46). 2. Sakarjas son, en präst (Neh 11:12). 

ANAhebr. (han) svarar.1. Far till Esaus hustru Oholibama. Ana fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fars åsnor. Såna källor finns sydöst om Döda havet och prisas av ökenvandrare för sin helande verkan (1 Mos 36:2-14,18,24-25, 1 Krön 1:40).2. Seirs son, en stamfurste bland horeerna (1 Mos 36:20,25,29, 1 Krön 1:38,41). 3. Ana, ska vara Anab (Jos 11:21). Se Anab. 

ANABhebr. druvor. Stad i Juda bergsbygd, den ödelades av Josua. Staden är id. med ruinen Anab 20 km sydväst om Hebron (Jos 11:21, Jos 15:50). 

ANAHARAThebr. trångt pass. Gränsort i Isaskars område östra delen av Jisreels dal. Namnet har bevarats i nuvarande En-Naura (Jos 19:19). 

ANAJAhebr. Herren har svarat el. svarar.

1. Efter exilen stod prästen Anja på den skriftlärde Esras högra sida när denne läste ur Guds lagbok. Detta skedde på en hög träställning framför Vattenporten i Jerusalem (Neh 8:4). 2. En huvudman, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:22). 

ANAK (ANAKITER)hebr. långhalsad. En släkt av jättar, som härstammade från Arba (se d.o.). Anakiternas hu-vudstad Kirjat-Arba uppkallades efter honom till dess Israel intog staden och gav den namnet Hebron (Jos 15:13-15). Anak synes snarare vara namnet på släkten än på en person. Anakiterna var bosatta i södra Kanaan. De väckte förfäran bland Israels folk, då spejarna berättade om deras högväxta gestalt (4 Mos 13:23,29-34, 5 Mos 1:28, 5 Mos 2:10-11,21, 5 Mos 9:2).

Bara Josua och Kaleb trodde att Gud skulle hjälpa Israel till seger. Det blev också dessa två, som 40 år senare övervann jättarna. Josua fördrev dem från Israels land (Jos 11:21-22). Kaleb intog deras huvudstad och fick den som belöning för sin tro (Jos 14:12-15, Dom 1:20). De anakiter, som överlevde striden mot Israel, flydde till filisteernas städer Gaza, Gat och Asdod (Jos 11:22).

Där levde de ännu på Davids tid (jfr Goliat,1 Sam17:4, rafaeer, 2 Sam 21:15-22). På egyptiska besvärjelsetavlor har man funnit namn, som visar tillbaka till anakiterna, och egyptiska monument framställer dem som högresta, vackra människor. Endel anser att det finns ett samband mellan detta släkte av jättar och forntidens väldiga män vid tiden före och efter Syndafloden (1 Mos 6:4). Se Anok, Rafaeer.

ANAMEERMisrajims ättlingar (1 Mos 10:13, 1 Krön 1:11) 

ANAMMELEKhebr. Anu är konung. En gud, som tillbads i staden Sefarvajim i Babel. Anu var himmelsguden. Sefarviterna tillbad honom på samma sätt som de dyrkade Molok, de brände upp sina barn i eld till hans ära (2 Kung 17:31). Se Adrammelek 1. 

ANANhebr. sky, moln. En huvudman, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:26). 

ANANIhebr. min sky. En av Eljoneajs söner, en ättling till Juda kung Jekonja (1 Krön 3:24). 

ANANIASgrek. av hebr. Herren är nådig.1. En judekristen i Jerusalem-församlingen. Jämte sin fru sålde han en egendom och gav till för-samlingen en del av försäljningsumman men föregav, att det var hela beloppet. Gud bestraffade hans lögn med en ögonblicklig död (Apg 5:1-5). 2. En kristen jude i Damaskus, vilken Gud sände för att ta sig an Saul (Paulus). Ananias bad för Paulus så att denne blev frälst, döpt och uppfylld av Anden (Apg 9:10-17, Apg 22:12-16). 3. En judisk överstepräst (år 47-56), Nebeus son, insatt i sitt ämbete av Herodes av Kalkis (Chal-kis) och avsatt av kung Agrippa ll. Han var brutal, vinningslysten och romvänlig. När Paulus ef-ter upproret i Jerusalem (Apg 21:27-40), ställdes inför Stora rådet, av Klaudius Lysias, var Ananias ledaren för hans anklagare (Apg 23:1-5).

När Paulus någon tid senare togs i förhör av landshövdingen Felix i Cesarea, var Ananias åter med (Apg 24:1). Paulus hade inför Stora rådet uttalat en straffdom från Gud över Ananias (Apg 23:2-3). Förutsägelsen gick i uppfyllelse, när Ananias i början av det judiska kriget blev mör-dad av sina landsmän år 66. 

ANANJAhebr. Herren är ett värn. En stad id. med Beit Hanina, 5 km norr om Jerusalem (Neh 11:32). 

ANANJAFar till Maaseja, präst som arbetade på Jerusalems mur efter exilen (Neh 3:23). 

ANAThebr. svar, bönhörelse. Domaren Samgars far (el. trol. mor). I namnsammansättningar betecknar Anat en gudinna, som dyrkades i Syrien och Kanaan (Dom 3:31, Dom 5:6). 

ANATOThebr. bönhörelser. En präststad i Benjamins område (Jos 21:18, 1 Krön 6:60). Orten heter i dag Anata, 5 km nordöst om Jerusalem. Den var översteprästen Ebjatars (1 Kung 2:26) och profeten Jeremias hemstad (Jer 1:1, Jer 29:27). Då Jeremia förutsade folkets undergång, försökte Ana-tots invånare att döda honom (Jer 11:21-23).

Efter exilen i Babel befolkades staden åter med judar (Esra 2:23, Neh 7:27, Neh 11:32). Abieser, en av kung Davids 30 hjältar var också från denna stad (2 Sam 23:27, 1 Krön 11:28). Resterna av de gamla murarna visar, att staden en gång var befäst. Staden erbjuder en god utsikt särskilt mot sydöst över Jordandalen mot Döda havet och Moabs berg (1 Krön 12:3, 1 Krön 27:12, Jes 10:30, Jer 32:7-9). 

ANATOT1. En ättling till Benjamin (1 Krön 7:8).2. En huvudman, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:19). 

ANDEN (GUDS ANDE)hebr. ruach, ursprungligen, vind, vindfläkt. grek. pneuma, vind (jfr Joh 3:8). Ordet ruach (ande, vind) förekommer ca 380 ggr i GT, i NT (pneuma) ca 220 ggr. Anden i absolut mening är be-teckningen på den tredje personen i gudomen och nämns ca 90 ggr i NT. Hans väsen uttrycks i Joh 6:63 med ordet levandegörande, och i Rom 8:2, livets Ande. Anden var verksam i skapelsen (1 Mos 1:2), och det är han som förmedlar liv till skapelsen och förnyar den (Ps 104:30). På GT:s tid gavs Anden åt dem som hade ämbeten i Israel: domare, (Dom 6:34), kungar (1 Sam 16:13), profeter (Hes 11:5).

Andens tjänst avsågs att förbereda frälsning i Kristus. På Messias vilade en sjufaldig Ande (Jes 11:1-5). Från pingstdagen får alla kristna del av Anden. Resultatet av Andens inneboende är en övernaturlig hjälp i bönen (Rom 8:26-27), förmåga att bära Andens frukt (Gal 5:22-23) och till sist uppståndelsen från de döda (Rom 8:11). I församlingen är Anden verksam genom sina nå-degåvor (1 Kor 12:4-11). Bibeln säger klart att Anden är en person.

Jesus jämställer honom med sig själv, när han säger, att han ska be Fadern sända en annan Hjälpare (Joh 14:16-17). Och i Matt 28:19 och 2 Kor 13:13 jämställs Anden med Fadern och Sonen. Anden tillskrivs personliga egenskaper: han vittnar (Rom 8:16), talar (1 Tim 4:1), blir bedrövad (Ef 4:30), talar om sig själv, (Apg 13:2), Anden är kraftens, kärlekens och självbehärsk-ningens Ande (2 Tim 1:7). 

ANDREASgrek. manlig, modig. Andreas var en av Jesu tolv apostlar. Han var bror till Petrus och kom från Betsaida, vid Gennesarets sjö, där han jämte sin bror arbetade som fiskare (Mark 1:16, Joh 1:44). Andreas var från början en av Johannes Döparens lärjungar. Under dennes verksamhet i Beta-nia (Bet-Bara) på andra sidan Jordan upplevde Andreas sitt första möte med Jesus. Då Jesus kom gående, pekade Johannes på honom och sa: Se Guds Lamm (Joh 1:36).

Två av Johannes lärjungar var närvarande vid detta tillfälle, den ene av dem var Andreas. Båda lärjungarna blev så gripna av Frälsaren, att de följde efter honom till hans hem och stannade hos honom den dagen (Joh 1:37-39). Inte lång tid härefter mötte Andreas sin bror Petrus och vittnade för honom: Vi har funnit Messias. Dessa ord visar att hoppet om den i Skriften utlovade Messias var levande för dem. Andreas förde så sin bror till Jesus, en omständighet, som har givit honom hedersnamnet världens förste missionär (Joh 1:40-42).

Efter återkomsten till Galileen fortsatte Andreas jämte brodern ännu en tid som fiskare. Först sedan Johannes Döparen kastats i fängelse, fick Andreas och Petrus det avgörande mötet med Je-

sus. Då de en dag kastade ut sina nät i sjön, kom Jesus gående utmed stranden. Han fick se dem och kallade dem till människofiske (Matt 4:1820). Andreas var en av dem, som stod Jesus när-mast i förtrolighet, näst efter de tre mest kända apostlarna, Petrus, Jakob och Johannes Sebedeus son.

Det var alltså Andreas, som jämte dessa tre frågade Jesus om innebörden av hans uttalande om templets förstöring och straffdomen över det ohörsamma folket och som gav Jesus anledning att tala om de yttersta tiderna. Det var också Andreas, som tillsammans med Filippus vände sig till Jesus, då grekerna uttryckte sin önskan att få se denne (Mark 13:1-37, Joh 12:20-22).

Andreas spelade en framträdande roll vid bespisningsundret. Det var han, som förde gossen med de fem kornbröden och de två fiskarna till Jesus (Joh 6:1-13). Andreas omtalas flera gånger i NT, som Simon Petrus bror. Han levde mestadels i skuggan av sin mer berömde bror. Men utan tvekan fick han göra en värdefull insats för sin Herre, framför allt på det praktiska området. Han var typisk själavinnaretyp.

Efter Jesu himmelsfärd möter vi honom en sista gång jämte de övriga apostlarna i bönesalen väntande på den helige Andes utgjutande (Apg 1:12-14). Därefter hör man inget mer av honom i NT. Enligt traditionen verkade han senare i södra Ryssland och Turkiet. Det berättas, att han till slut blev bunden på ett kors, som hade formen av ett X, det s.k. Andreas-korset. Under de få dagar han levde, vittnade han ivrigt om sin Herre (Matt 10:2, Mark 1:29, Mark 3:18, Luk 6:14) 

ANDRONIKUSgrek. segerherre. En av Paulus landsmän och medfångar, vilken hade kommit till tro före Paulus. Han var högt ansedd bland apostlarna. Ordet apostel används här i vidare mening (Rom 16:7). 

ANEMhebr. två källor. Levitstad i Isaskars område (1 Krön 6:73). Se En-Gannim 2 

ANERhebr. vattenfall. Levitstad i Manasses område väster om Jordan (1 Krön 6:70). Se Taanak. 

ANEREn amore, bror till Mamre och Eskol, alla tre ingick förbund med Abraham (1 Mos 14:13,24). 

ANIAMhebr. folkets klagan. Semidas son (1 Krön 7:19). 

ANIMhebr. källor. Ort i Juda bergsbygd söder om Hebron (Jos 15:50). 

ANOKSe Anak (Jos 21:11). 

ANTIKRISTgrek. Mot-Kristus, i stället för Kristus. Kristi fiende och demoniska motsvarighet, en gestalt, som ska uppträda i den yttersta tiden och leda slutkampen mot Kristus och hans trogna.

Antikrist nämns i 1 Joh 2:18,22, 1 Joh 4:3, 2 Joh v. 7. Här talas om många antikrister, villolärare (bedragare). Förelöpare till Antikrist som är verksamma i församlingen. Men dessa antikrister representerar Antikrist, Lögnaren, som förnekar, att Jesus är Kristus. I GT framträder Antiokus Epifanes, som en tydlig förebild till Antikrist: I Dan 11:37 står det i Fjellstedts övers: Och sina fäders Gud skall han icke akta, han skall icke akta på kvinnokärlek eller uppå Gud: Ty han skall uppsätta sig emot alla.

Fjellstedt skriver i sin kommentar: Här uppgivas tre bestämda kännemärken på Antikrist och den antikristliga anda, som i hans tid skall råda, nämligen: de förakta och förneka Gud, de förkasta äktenskapet, de förkasta överheten. Se 1 Tim 4:2-3, 2 Tim 3:1-5. Denne person skymtar fram som den Laglöse i 2 Tess 2:3-10. Antikrist är Satans redskap på jorden och står i spetsen för upproret mot Kristus och hans vänner. Han gör själv anspråk på gudomlig dyrkan. Men när tiden är inne ska han förintas av Herren Jesus (2 Tess 2:8, Upp 20:10). Se djävul, Antiokus 2, Satan. 

ANTILIBANON Se Libanon. 

ANTIOKIA1. Stad i Pisidien (el. vid dess norra gräns) byggd av Seleukus 1 Nikator ca år 300 f.Kr. till minne av hans far Antiokus. Den låg på en 1200 m hög platå nära floden Antios västra sida. Efter freden med Antiokus lll den store blev Antiokia fritaget från att betala skatt till seleukidkungen (år 189 f.Kr.). År 39 f.Kr. skänktes Antiokia till Amyntas av Galatien och inlemmades år 25 f.Kr. i den romerska provinsen Galatien.

Omkring år 6 f.Kr. blev det romersk koloni och fick namnet Cesarea Antiokia. Som södra Galatiens huvudstad blev det nu säte för styrelsen av en rad kolonier, vilka grundades av kejsar Augustus. En militärväg, som byggdes av honom och kallades kungsvägen ledde från Antiokia till systerkolonin Lystra. På sin första missionsresa (ca år 46-48) besökte Paulus och Barnabas Antiokia, där judarna hade en synagoga. Dessa fördrev dem från staden, men en del blev kristna, vilka de också besökte på återvägen (Apg 13:14, Apg 14:19,21, 2 Tim 3:11).2. Stad i norra Syrien vid floden Orontes, 25 km från dess utlopp i Medelhavet.

Antiokia grundades år 301 f.Kr. av syrierkungen Seleukus l Nikator omedelbart efter slaget vid Ipsus. I likhet med Pisidiens Antiokia fick staden sitt namn efter grundläggarens far, Antiokus. Antiokia blev Syriens huvudstad. P.g.a. sitt läge, inte långt från havet och vid en rad viktiga karavanvägar, blev det snart en viktig handelsstad. Vid Orontes mynning grundade Seleukus 1 hamnstaden Seleukia.

Antiokia föll år 83 f.Kr. i den armeniske kungen Tigranes händer. Denne innehade herraväldet över staden och över Syrien i övrigt, tills romarna besegrade syrierna år 64 f.Kr. Staden blev nu huvudstad i den romerska provinsen Syrien. Den var under ständig utveckling och tillväxt och blev efter Rom och Alexandria romarrikets viktigaste stad. Vid tiden för Kristi födelse hade den 500 000 inv. P.g.a. sin betydelse kallades den Österns drottning.

Det var en mycket vacker stad med tempel och andra praktfulla byggnader, och längs huvudgatorna fanns pelargångar. Men staden var också känd för sitt tygellösa liv. Antiokias befolkning var väsentligen syrier, men här fanns också en judisk koloni, romerska civila och militära tjänstemän m.m. I bildade kretsar talades grekiska. Evangelium kom tidigt till Antiokia, då flera av de kristna, som blev kringspridda efter mordet på Stefanus, fann vägen dit.

De som hade skingrats på grund av den förföljelse som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia, och de predikade ordet endast för judar. Men bland

dem fanns några män från Cypern och Cyrene, och när de kom till Antiokia började de tala också till grekerna och predikade evangeliet om Herren Jesus. Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. (Apg 11:19-22).

Till de judekristna anslöt sig snart en del greker och så tillkom den första församlingen med jude- och hednakristna. Det var också här, som Jesu efterföljare först fick namnet kristna (ordet kristen tre ggr i NT, Apg 11:26, Apg 26:28, 1 Petr 4:16). Antiokia blev den kristna hednamis-sionens vagga. Här fick två av församlingens bibellärare, Barnabas och Paulus sin missions-kallelse (Apg 13:1). Härifrån drog de ut på sina missionsresor och hit återvände de efter förrättat värv.

P.g.a. sin sammansättning fick församlingen i Antiokia känning av den motsättning, som efter-hand gjorde sig gällande mellan jude- och hednakristna, bl.a. angående omskärelsen. En depu-tation härifrån föranledde de s.k. apostlamötet, där de olika tvistefrågorna togs upp till behandling och avgjordes (Apg 15:1-35). Efterdyningarna från denna tvist kunde märkas vid aposteln Petrus (Kefas) besök i Antiokia (Gal 2:11-14). Antiokia blev senare sätet för ett av fornkyrkans stora patriarkat. Från 600-talet förföll staden, och den är numera av obetydlig storlek känd under namnet Antakije (Apg 6:5, Apg 11:19-30, Apg 14:26, Apg 18:22). Se Barnabas. 

ANTIOKUS (ANTIOCHUS)Namn på flera kungar av den seleukidiska dynastin. I Daniels bok åsyftas två av dessa.1. Antiokus lll, den store (223-187 f.Kr.), son till Seleukus ll Kallnikos. Han efterträdde sin äldre bror, Seleukus ll Keraunos, som blev mördad. Antiokus företog en rad fälttåg, en gång ända till Indien, en bedrift som gav honom tillnamnet den store. En del av hans rike var Juda, som han dock förlorade tillsammans med Fenicien och Celesyrien, när han år 219 f.Kr. led nederlag vid Rafia, söder om Gaza, i striden mot Egyptens kung Ptolemaios lV Filopator.

Antiokus återvann dock landet år 198 f.Kr. då han besegrade egyptiernas befälhavare Skopas vid Paneas, nära Jordans källor. Därmed kom Juda definitivt under Syrien. Antiokus lll var vänligt sinnad mot judarna, och templet i Jerusalem fick vissa garantier. År 187 dog han under ett försök att plundra ett tempel i Elymais, norr om Persiska viken (Dan 11:10-19, 1 Mack 1:11, 8:6-8). Se Nordlandskungen.2. Antiokus lV Epifanes (175-163 f.Kr.). Antiokus lll:s andre son. Åren 189-175 f.Kr. var han gisslan i Rom, men sedan efterträdde han sin nyligen mördade bror, Seleukus lV. På återvägen från ett fälttåg mot Egypten år 170 f.Kr, då han tillfångatog Ptolemaios Vl Filometor, slog han ner ett uppror i Jerusalem, vilket leddes av översteprästen Jason, som han avsatt. Senare upprättade han i Jerusalem en befästning med makedonisk besättning, detta för att lättare kunna ha staden under kontroll. I förhållande till judarna verkade Antiokus lV för deras hellenesering: de skulle tvingas att anta grekisk religion och kultur. Jerusalems tempel inrättades för Zeus-dyrkan, och de, som höll fast vid Moses lag, straffades med döden.

Särskilt gällde detta dem, som lät omskära sig. Därtill utsögs landet materiellt sett. Förbittringen mot dessa övergrepp utlöste det s.k. mackabeerupproret år 168 f.Kr. Antiokus lV dog år 163 f.Kr. under ett försök att plundra templen i Persien. Han har kallats GT:s Antikrist (Dan 11:2145, 1 Mack 1-6, 2 Mack 3-9). Se Nordlandskungen, Antikrist. 

ANTIPAS1. Herodes Antipas. Se Herodes 3.2. En kristen martyr i Pergamus (Upp 2:13). 

ANTIPATRISEn gränsstad mellan Judeen och Samarien, vid vägen mellan Jerusalem och Cesarea. Den låg ca 60 km från Jerusalem. Den var byggd av Herodes den store och uppkallad efter hans far Anti-patros (Antipater). I Antpatris fick Paulus göra ett nattligt uppehåll när han efter upproret i Jeru-salem blev hemligen sänd till Cesarea eskorterad av militär (Apg 23:31). 

ANTOTJAhebr. Herrens svar. Sakaks son (1 Krön 8:24). 

ANUBhebr. mogen. En son till Kos (1 Krön 4:8). 

APELLESEn beprövad kristen i Rom, till vilken Paulus hälsar (Rom 16:10). 

APOLLONIAgrek. som tillhör Apollon. En stad i Makedonien, uppkallad efter guden Apollon. Paulus for på sin andra missionsresa (ca 49-52 e.Kr.) genom denna stad. Den låg något söder om sjön Bolbe, vid militärvägen Via Egnatia, 46 km sydväst om Amfipolis, 57 km från Tessalonika. Staden heter i dag Pollina (Apg 17:1). 

APOLLOSEn i grekisk retorik och filosofi lärd jude från Alexandria, och mycket kunnig i Skriften. Han hade blivit kristen och uppträdde som kristen förkunnare i Efesus. Han var nitisk i att undervisa om Jesus och uppträdde med stor frimodighet, trots att han hade ofullkomlig kunskap om den kristna trons grundsanningar, bl.a. var han ovetande om det kristna dopet. Priskilla och Akvila, som var i Efesus samtidigt undervisade honom grundligare om den kristna tron (Apg 18:24-26).

Därefter for Apollos till Akaja, där han fortsatte Paulus arbete och blev till stor välsignelse (Apg 18:27, Apg 19:1, 1 Kor 3:6). Ty han mot bevisade eftertryckligt judarna, när han utifrån Skrifterna bevisade att Jesus är Messias (Apg 18:28). Under Apollos verksamhet i Korint upp-stod splittring i församlingen. Där bildades fyra riktningar bl.a. ett som samlade sig omkring Apollos, medan han själv var synbarligen var utan skuld till detta (1 Kor 1:12, 1 Kor 3:4-6,22, 1 Kor 4:6, jfr 1 Kor 16:12). Sista gången han nämns är i Tit 3:13, för övrigt finns inga uppgif-ter om honom. Se Alexandria. 

APOLLYONSe Abbadon (Upp 9:11). 

APPAJIMhebr. ansikte. Nadabs son (1 Krön 2:30-31). 

APPFIAgrek. den fruktbara. En kristen kvinna från Kolosse, hon har antagits vara Filemons hustru. Hennes namn är frygiskt (Filem v. 2). 

ARhebr. stad. En av Moabs städer. Den låg vid Moabs nordgräns, mitt i Arnondalen. Ar eller Ir är ett vanligt namn på en stad eller borg. Namnet kan också användas om Moabs land (4 Mos 21:15, 28, 5 Mos 2:9,18,28). Se Ar-Moab. 

AR-MOABSe Ar (Jes 15:1). 

ARAhebr. lejon.1. Jeters son av Asers stam (1 Krön 7:38).2. Ullas son av Asers stam (1 Krön 7:39).3. Han återvände med familjen från exilen (Esra 2:5, Neh 7:10).4. Far till Tobias svärfar Sekanja (Neh 6:18). Se Tobia 3. 

ARABhebr. bakhåll. Stad i Juda bergsbygd, sydväst om Hebron (Jos 15:52, 2 Sam 23:31, 1 Krön 11:32). 

ARABASÄNKANNämns i Amos 6:14, som en gränspunkt i söder för Israels land. Den djupa dalsänkan söder om Döda havet. 

ARABER (ARABIEN)hebr. stäpp el. öken(-bor), grek. Arabia. En storoch nästan rektangulär halvö sydost om Israel. Genom sina söner med bihustrur Hagar och Ke-tura blev Abraham stamfader till en rad arabstammar, huvudsakligen nordarabiska stammar. Till Abrahams barn med Ketura hör Midjan, stamfader till midjaniterna och Joksan och sist-nämndes söner Saba, stamfader till sabeerna, och Dedan. Med Hagar fick Abraham Ismael, som blev stamhövding bl.a. för ismaeliterna (1 Mos 25:1-18).

Naturförhållandena har satt sin prägel på landets kultur och historia. Redan från forntiden har vi en bestämd skillnad mellan Nordarabien, med dess till största delen nomadiserande be-folkning (beduiner) och Sydarabien, där mycket tidigt en bofast befolkning idkade åkerbruk med konstgjord bevattning och handel samt byggde upp ordnade stater. De olika stammarna i Ara-bien har var och en sina särskilda traditioner, seder och bruk och lever i ständiga strider med varandra (jfr 1 Mos 16:11-12).

Likväl utgör de ett helt folk, olikt alla andra. På GT:s tid nämns många av Arabiens stammar och folk men har ingen gemensam benämning på landet med dess olika folk. Först på kung Salomos tid (970-930 f.Kr). nämns Arabiens kungar (2 Krön 9:14). Också hos Jeremia nämns Arabiens kungar (Jer 25:24). Längre fram då äldre stammar, såsom ismaeliter, midjaniter etc. för-svunnit, uppträder araberna som judarnas närmaste grannar.

Både filisteer och araber beskrivs som Judarikets fiender (2 Krön 17:11, 2 Krön 21:16-17, 2 Krön 22:1, 2 Krön 26:7). En arab vid namn Gesem är Nehemjas motståndare (Neh 2:19, Neh 4:7, Neh 6:1). På Mackabeertiden, då araberna stod i vänskapligt förhållande till syrierna måste Juda föra krig mot dem (1 Mack 5:39). På NT:s tid behärskade norra Arabien av nabateerna, ett folk av arabiskt ursprung med arameiska som språk.

Deras rike, vars medelpunkt var Petra (Sela) bestod från 200-talet f.Kr. till 106 e.Kr. då det erövrades av Rom som kallade det provinsen Arabia Petra. Det är troligen Nabateerrikets in-vånare som åsyftas med namnet araber i Apg 2:11. Paulus var efter sin omvändelse, tre år i Arabien, troligen Nabateerriket, men det kan också åsyfta någon trakt närmare Damaskus (Gal 1:17). I Gal 4:25 avses halvön Arabien.

Bland Arabiens gudar är Allah den främste, och han tillbads redan i förislamisk tid. Hos det stamfolk som Mohammed (ca 570-632 e.Kr.) växte upp i var Allah månguden och i den ara-biska mytologin gifte sig Allah med solguden och de fick tre gudinnor som kallas Allahs dött-rar, Al-Lat, Al-Uzza och Manat. Som minnesmärke ser vi halvmånen på flera islamiska natio-ners flaggor (Jes 13:20, Jes 21:13, Jer 3:2, Hes 27:21). Se Nebajot. 

ARADEn kananeisk kungastad i Negev, 27 km söder om Hebron, vars kung Josua slog. Ruiner av sta-den finns vid Tell-Arad (4 Mos 21:1, 4 Mos 33:40, Jos 12:14, Dom 1:16). 

ARADBerias son, av Benjamins stam (1 Krön 8:15). 

ARAMhebr. hög, upphöjd.1. En av Sems söner, stamfader till arameerna, se d.o. (1 Mos 10:22-23, 1 Krön 1:17). 2. Kemuels son, ättling till Nahor, Abrahams bror (1 Mos 22:21).3. Son till Semer av Asers stam (1 Krön 7:34). 

ARAM (ARAMEER)Aram, arameer är ett samlingsnamn för ett skickt av semitiska invandrare, som trängde in från Syrisk-arabiska öknen och bredde ut sig från Elams gräns i öster till Cilicien i Mindre Asien i väster och från nordliga Mesopotamien i norr till öknen i söder. De hade sitt ursprungliga hem i Kir, se d.o. (Amos 9:7). Kir låg i södra Babylonien vid gränsen till Elam. Sannolikt hade de redan på 2000-talet f.Kr. börjat utvandra till Paddan-Aram i övre Mesopotamien.

Abraham och hans släkt var tydligen arameer (1 Mos 25:19-20). Laban var arame. Jakob kallasen kringvandrande arame (5 Mos 26:5). Säkerligen är det handeln som mer än de politiska förhållandena som medfört arameiska språkets ut-bredning, ty arameerna forntidens judar, var framstående affärsfolk och utövade ett vidsträckt inflytande inom den internationella handeln. Språkets enkla bokstavsskrift visade sig överläg-sen den ackadiska kilskriften. Arameiska räknas liksom hebreiska till den nordsemitiska språk-gruppen. Omkring 1090 f.Kr. tog de Damaskus med kringliggande områden i besittning.

Arameerna bildade aldrig ett enhetligt rike utan endast kortvariga mindre stadsstater: Soba, Rehob, Maaka, Gesur, Hamat och Damaskus, vilka intogs av Israel på Davids tid (1010-970 f.Kr). Damaskus frigjorde sig dock redan under Salomos tid, 970-930 f.Kr. (1 Kung 11:23-25). Gång på gång uppstod krig mellan Damaskus och Israel (Nordriket), tills båda intogs av Assyrien, år 732 f.Kr. respektive 722 f.Kr.

På 700-talet f.Kr. var arameiska ett allmänt språk vid östra Medelhavet, även sedan arameerna som folk underkuvats av Assyrien och uppblandats med andra folk. Enligt 2 Kung 18:26 och Jes 36:11, var arameiska språket på kung Hiskias tid känt och använt av höga assyriska och judiska ämbetsmän (diplomatspråk), medan det vanliga folket i Jerusalem inte förstod det. Det officiella språket i det på 500-talet uppblomstrande Persien var en form av arameiska.

Judarna i den babyloniska exilen lärde sig detta språk. Även de judar, som bodde i Egypten, talade arameiska. Därom vittnar bl.a. de papyrusrullar, som man funnit i Elefantine. De härrör från en judisk koloni, som levde där på 400-talet f.Kr. I Bibeln möter vi redan i 1 Mos 31:47 ett arameiskt uttryck Jegar-Sahaduta (vittnesröse), Labans namn på det stenröse, som restes som tecken på hans förlikning med Jakob. Arameiska talades alltså i trakten av Haran redan vid denna tid (ca 2000 f.Kr.).

För övrigt är följande avsnitt i GT skrivna på arameiska: Jer 10:11, Esra 4:8-6:18, Esra 7:12-26, Dan 2:4-7:28. Judarna talade arameiska också efter hemkomsten från Babel. I synagogs-gudstjänsterna lästes texterna på hebreiska, varpå följde en fri översättning till arameiska. På Jesu tid hade arameiskan differentierats i en mängd dialekter, av vilka de s.k. västarameiska talades i Israel. Hebreiskan var det heliga språket, medan arameiskan användes i undervisningen.Det finns en del arameiska uttryck i evangelierna. Arameiskan fortlevde till 600-talet e.Kr. trots att arameerna upphört att existera som eget folk. Genom den arabiska erövringen av Israel undanträngdes arameiskan nästan fullständigt. Idag talas arameiska dialekter bl.a. i vissa delar av Libanon och Armenien (1 Mos 28:5, 1 Mos 31:20,24, 4 Mos 23:7, Dom 3:10, Dom 10: Sam 8:5-6,12,13, 2 Sam 10:9-19, 2 Sam 15:8, 16, 2 Kung 10:29, 1 Kung 15:18, 1 Kung 19 :15, 1 Kung 20:1-29 1 Kung 22:1,3,11,31,35, 2 Kung 5:1-2,5,20, 2 Kung 6:8-24, 2 Kung 7:4-16, 2 Kung 8:7,9,13,28,29, 2 Kung 9:14-15, 2 Kung 12:17-18, 2 Kung 13:3-24, 2 Kung 15:37, 2 Kung 16:5-7, 2 Kung 24:2, 1 Krön 2:23, 1 Krön 7:14, 1 Krön 18:5-6, 1 Krön 19:10-19, 2 Krön 1:17, 2 Krön 16:2,7, 2 Krön 18:10,30,34, 2 Krön 20:2, 2 Krön 22:5-6, 2 Krön 24:23-24, 2 Krön 28:5,23, Jes 7:1-8, Jes 9:12, Jes 17:3, Jer 35:11, Hes 16:57, Hes 27:16, Hos 12:12, Amos 1:5). Se Aram 1, Syrien, Mesopotamien, Paddan.

 

ARAM-BET-REHOBSe Bet-Rehob, Rehob 1 (2 Sam 10:6). 

ARAM-MAAKASe Maaka (1 Krön 19:6). 

ARAM-NAHARAJIMHebr. de två flodernas Aram. Namn på landet öster om Eufrat. Det är trol. id. med Paddan-Aram (1 Mos 28:5). Här låg Haran, där patriarkerna efter uppbrottet från det kaldeiska Ur slog sig ner någon tid och varifrån de sedan fortsatte till Kanaan (jfr 1 Mos 11:31-32, 1 Mos 12:1-5, Apg 7:2-4). Här låg också senare Edessa, som var centrum för Syriens kultur. Namnet Aram-Naha-rajim översätts i LXX med Mesopotamia, landet mellan floderna, därav namnet Mesopotamien (1 Mos 24:10, 5 Mos 23:4, Dom 3:8, 1 Krön 19:6, Ps 60:2). Se Mesopotamien, Paddan-Aram. 

ARAM-SOBASe Soba (Ps 60:2). 

ARANEn ättling till Esau (1 Mos 36:28, 1 Krön 1:42). 

ARARATBERGENEn bergsplatå i Ararat, se d.o. Det är omöjligt att exakt ange vilka berg, som avses (står i plur. form i grundtexten). Först i senare tid har Ararat blivit namnet på en 5156 m hög bergstopp i Armenien. Armenierna tror, att Noa blev begravd vid foten av detta berg (1 Mos 8:4). 

ARARATS LAND (URARTU)Ett landområde och ett rike i Mindre Asien omkring sjön Van, motsvarar nuvarande Armenien. Det babyloniska namnet var Urartu. Rikets förste kände kung var Sardur. Under det assyriska ri-kets nedgångstid 800-700 f.Kr. dominerade Ararat i norra Mesopotamien under kungar som Me-naus, Agistis l och Sardur lll. Dess välde bröts av Assyriens kung Tiglat-Pileser lll (Pul 745-727 f.Kr).

Och Ararat reducerades till de ursprungliga områdena. Till Ararat flydde Adrammelek och Sareser, Sanheribs söner sedan de hade dödat sin far (2 Kung 19:37, Jes 37:38). Profeten Jeremia nämner Ararats rike vid sidan av Minnis och Askenas riken se d.o. (Jer 51:27). 

ARAUNAEn mäktig jebusit, som bodde i Jerusalem. Han hade en tröskplats norr om Sion. På inrådan av profeten Gad köpte David platsen och reste där ett altare åt Herren. Senare byggde Salomo tem-plet på denna plats (2 Sam 24:16-25). Se Ornan. 

ARBAhebr. fyra. Anaks (Anoks) far och anakiternas stamfader, han byggde el. gav namnet åt Kirjat-Arba, se d.o. (Jos 15:13, Jos 21:11). Se Hebron. 

ARD1. Son till Benjamin (1 Mos 46:21).2. Son till Bela, stamfader till arditerna (4 Mos 26:40). Se Addar. 

ARDONEn son till Kaleb, Hesrons son (1 Krön 2:18). 

ARELIGads son, stamfader till areliterna (1 Mos 46:16, 4 Mos 26:17). 

AREOPAGENgrek. Areskullen (Ares var det grek. namnet på krigsguden, lat. Mars). En berömd kulle i Athen väster om Akropolishöjden. På Areopagen sammanträdde i äldsta tid stadens högsta domstol, vilken hade sitt namn efter kullen. En trappa på 15-16 steg ledde upp till dess topp. Detta höga råd vakade med stor makt över stadens moral, gudsdyrkan och offentliga undervisning.

I äldre tider utövade det även politisk kontroll. Där satt ledamöterna på uthuggna bänkar. Dom-stolen (Areopagen) var uppdelad i olika kommissioner, som var och en svarade för en speciell del av stadens liv och skötte förhandlingar och förundersökningar, varvid den också i vissa frågor var suverän i sina beslut. En av kommissionerna hade uppsikt över ungdomens fostran och kon-trollerade all undervisning, inklusive olika slags talares verksamhet. Den var i funktion till år 61 e.Kr. Trol. var det inför denna som Paulus ställdes för att presentera sin tro.

Det var inte fråga om ett formellt domstolsförhör, utan man ville bara veta om Paulus lära. En av medlemmarna, Dionysius kom till tro på Herren (Apg 17:19-34). 

ARETASgrek. form av arab. Charitha, behaglig, vanligt namn på arabiska furstar. Aretas lV, en lydkung under Rom. Han härskade över nabateernas rike i norra Arabien ca 9-40 e.Kr. Dottern var gift med Herodes Antipas. Aretas ståthållare i Damaskus försökte gripa Paulus strax efter det han blivit kristen (Apg 9:19-25, 2 Kor 11:32-33). 

ARGOBEtt område i den amoreiske kungen Ogs rike Basan, vid Jarmukflodens övre lopp, öster om Gen-nesaret. Området tillföll halva Manasse och sammanföll enligt 5 Mos 3:4,13,14 med de 60 städer (Jos 13:30), vilka efter Manasses son Jair kallades Jairs byar (1 Kung 4:13). 

ARGOBHan hjälpte till vid Pekas sammansvärjning mot Israels kung Pekaja (2 Kung 15:25). Se Arje. 

ARIDAJEn av antisemiten Hamans tio söner, som dödades av judarna, när de skulle utrotas i Persien (Est 9:9). Ester, Mordokaj. 

ARIDATAEn av antisemiten Hamans tio söner, som dödades av judarna, när de skulle utrotas i Persien (Est 9:8). Se Ester, Mordokaj. 

ARIELhebr. Guds altarhärd el. Guds lejon. Ett symboliskt namn på Jerusalem eller dess helgedom. I Hes 43:15-16 är ariel översatt med altarhärd (Jes 29:1,2,7). 

ARIELhebr. Guds lejon.1. Huvudmannen för en familj bland judar, vilken jämte Esra återvände från exilen (Esra 8:16).

2. Två starka och berömda hjältar (arielerna) i Moab, vilka slogs ned av Benaja, en av Davids hjältar (2 Sam 23:20, 1 Krön 11:22). 

ARIMATEAEn stad i Judeen, öster om Jaffa. I Arimatea bodde en medlem av Stora rådet vid namn Josef.

Josef fick av Pilatus tillstånd att begrava Jesus i sin nya grav (Matt 27:57-60, Mark 15:42-46, Luk 23:50-53, Joh 19:38-42). Sannolikt det grekiska namnet på Ramatajim-Sofim, se do. pro-feten Samuels födelsestad. Se Josef 13. 

ARISAJEn av antisemiten Hamans tio söner, som dödades av judarna, när de skulle utrotas i Persien (Est 9:9). Se Ester, Mordokaj. 

ARISTARKUSgrek. bäste härskare. En judekristen från Tessalonika i Makedonien, vilken följde med Paulus på dennes tredje missionsresa (år 53-57). Han var med Paulus i Efesus, när hela staden kom i uppror p.g.a. motstånd från staden silversmeder mot evangelium. Under Paulus fångenskap i Rom var Aristarkus hans medfånge (Apg 19:2829, Apg 20:4, Apg 27:2, Kol 4:10, Filem v. 24). 

ARISTOBULUSgrek. bäste rådgivare. En förmögen man, bosatt i Rom. Paulus hälsar de kristna som tillhör Aristobulus familj. Möjl. är han id. med den judiske prinsen Aristobulus, sonson till Herodes den store, vilken en längre tid bodde i Rom och stod på god fot med kejsar Klaudius (Rom 16:10). 

ARJEhebr. lejon. Han hjälpte till vid Pekas sammansvärjning mot Israels kung Pekaja (2 Kung 15:25). Se Argob. 

ARJOK1. En kung i Ellasar på Abrahams tid, en av dem, som i förbund med Kedorlaomer drog ut i krig mot bl.a. Sodom och Gomorra. Han antas vara identisk med Rim-Sin (på sumeriska: Eri-Aku, månguden Akus tjänare), en vasallkung i Larsa (1 Mos 14:1,9). Se Ellasar. 2. Nebukadnessars livvaktsschef (Dan 2:14-25). 

ARKEERKanaaneiskt folk (1 Mos 10:17, 1 Krön 1:15). 

ARKELAUSSe Herodes 2. (Matt 2:22) 

ARKIPPUSgrek. hästbetvingare. En kristen, som jämte Filemon och Appfia nämns i början av brevet till Filemon. Han antas därför ha varit deras son.

I församlingen i Kolosse eller i Laodicea hade Arkippus fått sig anförtrodd en viktig tjänst. En tradition säger att Arkippus blev församlingsledare i Laodicea och att han med sina föräldrar blev martyrer i Kolosse (Kol 4:17, Filem v. 2). 

ARMONIhebr. tillhör palatset. En av Sauls söner med Rispa. Tillsammans med Mefiboset, Sauls andre son med Rispa, samt fem söner till hans dotter Mikal, överlämnades Armoni av David till gibeoni-terna för att sona Sauls blodsdåd mot deras stad. Han blev jämte de övriga hängda (2 Sam 21:8). 

ARNANhebr. glad. Kung Jekonjas ättling (1 Krön 3:21. 

ARNIEn man i Jesu släkttavla (Luk 3:33). Se Ram 4. 

ARNONEn flod, som österifrån rinner ut i Döda havet Från äldsta tider utgjorde den branta floddalen en naturlig gräns mellan Ammon i norr och Moab i söder. Längre fram mellan Rubens stam och Moab (4 Mos 21:13,14,26,28, 4 Mos 22:36, 5 Mos 2:24,36, 5 Mos 3:8,12,16, 5 Mos 4:48, Jos 12:1-2, Jos 13:9,16, Dom 11:13,18,22,26, 2 Kung 10:33, Jes 16:2, Jer 48:20). 

ARODGads son, aroditernas stamfader (4 Mos 26:17). 

ARODISe Arod (1 Mos 46:16). 

AROER1. Stad mitt emot Rabba, öster om Jordan. Den tillföll Gads stam (4 Mos 32:34, Jos 13:25, Dom 11:26,33, 2 Sam 24:5, Jes 17:2).2. En Ammonitisk stad, Rubens stams gränsstad i söder mot Moab. Den låg på norra sidan av flo-den Arnon, strax söder om Dibon (5 Mos 2:36, 3:12, 5 Mos 4:48, Jos 12:2, Jos 13:9,16, 2 Kung 10:33, 1 Krön 5:8, Jer 48:19).3. Stad i Judeen, ca 22 km sydöst om Beer-Sheba. I Amarnabreven kallas den Araru, dess nuvarande namn är Arara (1 Sam 30:28, 1 Krön 11:44). Se Adada. 

ARONhebr. upplyst. Aron var son till Amram och dennes hustru Jokebed, vilka båda var av Levi stam. Han föddes i Egypten (ca 1529 f.Kr. tillsammans med sina syskon Mose och Mirjam (2 Mos 6:20, 4 Mos 26:59). Aron var tre år äldre än Mose (2 Mos 7:7). Om hans barndom och tidiga ungdom är intet känt. Aron nämns först i berättelsen om den brinnande busken, här påminns Mose om sin brors vältalighet (2 Mos 4:14). Aron var gift med Eliseba av Juda stam, med

henne fick han fyra barn, Nadab, Abihu, Eleasar och Itamar (2 Mos 6:13,23-27, 4 Mos 3:1-10,32,38,39,48, 51). Moses medhjälpareVältalig som han var, fick han Guds kallelse att vara sin brors språkrör inför folket, eftersom Mose var trög att tala och hade en trög tunga (2 Mos 4:10-16). På Guds befallning gick han åstad ut i öknen, Mose till mötes, denne var nu på väg från Midjan till Egypten. De båda bröderna möttes på Guds berg Horeb (Sinai berg). När de hade kommit till Gosen församlade de alla Israels äldste.

Aron talade om allt vad Herren sagt till Mose, och inför folkets ögon gjorde han alla de tecken, som Herren hade befallt honom att göra (2 Mos 4:27-31). Även inför Farao var det Aron, som förde ordet och gjorde de flesta undren (2 Mos 5:1,4,20, 2 Mos 7:1-20, 2 Mos 8:5-25, 2 Mos 9:8,27, 2 Mos 10:3-16, 2 Mos 11:10, 2 Mos 12:1,28,31,43,50). Efter tåget genom Röda havet (2 Mos 15:20) omtalas Aron flera gånger i samband med händelserna på väg till Sinai (2 Mos 16:2-34).

Under striden mot Amalek höll Aron den ena av Moses trötta händer upp i bön, medan Hur höll den andra, till dess Josua segrade (2 Mos 17:816). Aron omtalas vidare vid mötet med Jetro, Moses svärfar, i öknen (2 Mos 18:12). Då Mose steg upp på Sinai berg, för att ta emot stentavlorna med lagen och budorden, följde Aron jämte sönerna Nadab och Abihu samt 70 äldste med honom ett stycke (2 Mos 24:1-14, jfr 2 Mos 19:24). Medan Mose var uppe på berget visade Aron sin brist på fasthet.

I ett svagt ögonblick och under press av folket lät han gjuta en guldkalv, som skulle vara en synlig symbol för Gud. Denna avgudabild var en avbild av den egyptiske guden Apis. Då Mose fick veta detta, bestraffade han folket och klandrade Aron för vad han gjort (2 Mos 32:1-35). Genom Moses förbön fick Aron förlåtelse för denna synd (5 Mos 9:18-20).Aron som översteprästHerren utpekade Aron till att bli Israels förste överstepräst (2 Mos 28:1-43). Sedan tabernaklet blivit fullbordat, smorde Mose honom till överstepräst och invigde hans söner till prästtjänsten (3 Mos 8:1-36). Men Nadab och Abihu frambar främmande eld i helgedomen och föll döda ner (3 Mos 10:1-19). I sin egenskap av överstepräst fick Aron leviterna och prästerna till medhjälpare (4 Mos 3:1-51).

Vid ett tillfälle lät Aron förledas av sin syster Mirjam till att tala illa om Mose (4 Mos 12:1-11). Moses äktenskap fick tjäna som yttre orsak till deras opposition. Det är knappast troligt att klagomålen gällde Sippora som Mose hade varit gift med i över 40 år. Hon har troligen dött, hennes död nämns inte i Bibeln, och Mose hade gift om sig med en nubisk kvinna. När Herren i sin vrede ville förgöra hela folket, då det efter Koras och de övriga upprorsmakarnas död knotade mot Mose och Aron, gick Aron och Mose i förbön för folket (4 Mos 16:1-50).

Gud bekräftade då på nytt Arons kallelse till prästtjänsten genom ett under med hans stav, som han lät grönska och bära knoppar, utslagna blommor och mogna mandlar (4 Mos 17:1-13, Hebr 9:4). När Gud hade lovat vatten ur klippan i öknen Sin, visade Aron och Mose genom sin handling, att de inte litade på Gud. Som straff för att de inte höll Gud helig, fick de inte komma in i Löfteslandet (4 Mos 20:1-13). Aron dog på berget Hor, 123 år gammal. Före hans död tog Mose på Guds order av honom hans prästkläder och lät sonen Eleasar ta på sig dem. Folket sörjde hon-om i 30 dagar (4 Mos 20-29, 4 Mos 33:1,38,39). Förebild till Jesus KristusAron är en förebild till Jesus Kristus (Heb 5:110). Aron blev smord till överstepräst (2 Mos 29:4-44, 3 Mos 8:12). Jesus blev smord med Anden (Apg 10:38). Aron gick varje år på förso-ningsdagen in i det allraheligaste för att bringa försoning för folkets synder (3 Mos 16:1-34). Jesus har en gång för alla sonat alla våra synder (Hebr 7:11,27, Hebr 9:24-27).

Aron bar namnen på Israels tolv stammar på sitt bröst och sina axlar för att på detta sätt ständigt bära dem fram inför Gud (2 Mos 28:9-12). Jesus är alltid i förbön för oss (Rom 8:34, Hebr 7:24-25), (2 Mos 27:21, 2 Mos 28:1-43, 2 Mos 30:7-30, 2 Mos 31:10, 2 Mos 34:30-31, 2 Mos 35:19, 2 Mos 38:21, 2 Mos 39:1,27,41, 2 Mos 40:12,13,31, 3 Mos 1:5-11, 3 Mos 2:2,3,10, 3 Mos 3:2-13, 3 Mos 6:9-25, 3 Mos 7:10-35, 3 Mos 9-22, 3 Mos 11:1, 3 Mos 13:1-2, 3 Mos

14:33, 3 Mos 15:1, 3 Mos 17:2, 3 Mos 21:1,17, 21,24, 3 Mos 22:2,4,18, 3 Mos 24:3,9, 4 Mos 1:3,17,44, 4 Mos 2:1, 4 Mos 4:1-46, 4 Mos 6:23, 4 Mos 7:8, 4 Mos 8:2-22, 4 Mos 9:6, 4 Mos 10:8, 4 Mos 13:27, 4 Mos 14:2,5,26, 4 Mos 15:33, 4 Mos 18:1,8,20,28, 4 Mos 19:1, 4 Mos 25:7,11, 4 Mos 26:1,9,60, 4 Mos 27:13, 2 Mos 33:1, 5 Mos 32:50, Jos 21:4,10, 13,19, Jos 24:5,33, Dom 20:28, 1 Sam 12:6,8, 1 Krön 6:3,49,50,54,57, 1 Krön 12:27 1 Krön 15:4, 1 Krön 23:13,28,32, 1 Krön 24:1,19,31, 1 Krön 27:17, 2 Krön 13:9,10, 2 Krön 26:18, 2 Krön 29:21, 2 Krön 31:19, 2 Krön 35:14, Esra 7:5, Neh 10:38, Neh 12:47, Ps 77:21, Ps 99:6, Ps 105:26, Ps 106:16, Ps 115:10,12, Ps 118:3, Ps 133:2, Ps 135:19, Mika 6:4, Luk 1:5, Apg 7:40). 

ARPADhebr. bädd, viloläger. En stad i Syrien, 40 km norr om Aleppo. Den var en tid huvudstad i ett arameiskt rike, men intogs efter två års belägring av Assyriens kung Tiglat-Pileser lll år 740 f.Kr. Arpad nämns även i kilskrifter. Nu en ruinkulle vid namn Tell Arfad (2 Kung 18:34, 2 Kung 19:13, Jes 10:9, Jes 36:19, Jes 37:13, Jer 49:23). 

ARPAKSADSems son, Abrahams stamfader (1 Mos 10:22, 24, 1 Mos 11:10-13, 1 Krön 1:17-24, Luk 3:36). 

ARSAHovmästare hos Israels kung Ela, som blev dödad av Simri i Arsas hus i Tirsa (1 Kung 16:9). 

ARTASASTAPersiens kung Artaxerxes 1 (465-424 f.Kr.), med tillnamnet Longimanus, den långhänte, kallad så till följd av en missbildning av hans högra hand. Han var tredje sonen till Xerxes l, (Ahasveros) och samtida med Esra och Nehemja (Esra 4:623, Esra 6:14, Esra 7:1-26, Esra 8:1, Neh 2:1, Neh 5:14, Neh 13:6). 

ARTEMASEn av Paulus medarbetare, som han tänkte sända till Titus på Kreta (Tit 3:12). 

ARTEMISEfesiernas Artemis, den alstrande naturkraftens, den sexuella instinktens, fruktbarhetens och fruktsamhetens gudinna, den stora fostermodern till gudar, människor, djur och växter.

Artemis avbildas med överkroppen övertäckt av många kvinnobröst och underkroppen insvept i en mängd djurfigurer av olika slag. I kulten ingick även rituell otukt. Riten ombesörjdes av präster, som var eunucker, ett faktum, som röjer hennes asiatiska ursprung, då något sådant var främmande för grekerna, samt prästinnor. Varje vår hölls stora religiösa fester i Efesus, centrum för hennes dyrkan som samlade mycket folk från när och fjärran (Apg 19:27).

Templet i Efesus låg strax utanför staden, nära fiskdammar, fruktsamheten sinnebild, vilka var helgade åt henne. I templet fanns en Artemisbild, vilken sades ha fallit ned från himlen. Trol. rörde det sig om en meteorsten. År 356 f.Kr. brändes templet ner av Herostratos, som på detta sätt ville göra sig odödlig. Alla asiatiska greker tävlade om att återuppbygga hennes tempel och göra det så härligt som möjligt.

Med bidrag av kvinnors smycken och bildverk av Greklands yppersta konstnärer blev templet ett av världens sju underverk, det var 128 m långt och 67 m brett och byggt i skönaste marmor. Det hade tak av cederträ och konstmässigt utförda altaren. Runt templet stod dubbla rader av pelare, som var 18 m höga och 127 till antalet. Templet ödelades av goterna år 262 e.Kr. och blev aldrig återuppbyggt. Arkeologiska fynd visar, att det var fyra gånger så stort som Athens Parthenon.

Den i Hellas och Rom dyrkade Artemis eller Diana, dotter till Zeus och Leto, var främst mån-och jaktgudinna. De vilda djurens samt ungdomens, särskilt de unga flickornas beskyddarinna. Artemistempel, som omnämns i Apg 19:24, var ett slags avbilder av Artemistempel gjorda av exempelvis silver. I de små templen fanns en avbild av efesiernas Artemis.

Tillverkandet av Artemistempel var en betydande inkomstkälla för en stor del av befolkningen i Efesus. Artemistemplen såldes till de pilgrimsskaror som årligen kom till Efesus för att delta i högtiderna till Artemis ära. Några av dessa tempel har påträffats i ruinerna efter staden Efesus (Apg 19:23-40). Se Demetrius 1. 

ARUBBOThebr. fönster. Ort, trol. i Juda lågland. Ben-Hesed, var Salomos fogde här (1 Kung 4:10). 

ARUMAhebr. höjd. En ort, trol. id. med ruinstaden ElOrmeh, 10 km söder om Sikem (Dom 9:41). 

ARVADEn fenicisk stad på ön er-Ruad 5 km utanför den syriska kusten norr om Tripolis. Det motsvarar nuv. Ruwad. Staden låg på öns östra sida, mot fastlandet, där en hamn hade byggts. Arvad ut-vecklades till en stor handelsstad med egen flotta och dess fartyg omtalas i både egyptiska och assyriska dokument. Staden blomstrade ännu under grekisk-romersk tid. Arvaderna omnämns bland Kanaans avkomlingar (1 Mos 10:18, 1 Krön 1:16, Hes 27:8,11). 

ASAhebr. läkare.1. Den tredje kungen i Juda efter rikets delning. Son och tronföljare till Abiam (1 Kung 15:8-9). Asa regerade i Juda i 41 år (911-870 f Kr.). De första åren i hans regering var lyckliga. Med stränghet grep han in för att rena gudstjänsten från all avgudadyrkan. Hur djupt det religiösa förfallet nu var i Juda framgår inte minst därav,att Asas farmor Maaka satt upp en avgudabild åt Aseran.

Asaf straffade Maaka med att avsätta henne från drottningvärdigheten, och högg ned och brände upp den avskyvärda Aserabilden (1 Kung 15:10-15, 2 Krön 15:16-19). Asa byggde fasta städer och samlade en ansenlig här (2 Krön 14:18). Den etiopiske kungen Sera angrep honom med en miljonhär, men Asa ropade till Gud om hjälp. Han vann också seger och förde hem ett stort krigsbyte (2 Krön 14:9-15). Uppmuntrad av profeten Asarja fortsatte Asa utrotandet av av-gudadyrkan i landet.

Folket församlade sig i Jerusalem och slöt ett förbund med Herren. Många insåg, att Herren var med Asa, och de vände sig till Herren (2 Krön 15:1-15). Israels (Nordrikets) kung Basha började kriga mot Juda. Detta krig var egentligen en fortsättning på striden mellan Rehabeam och Jerobeam. Asa begick nu det stora felet att söka hjälp hos Syriens kung Ben-Hadad i Damaskus genom att ingå allians med honom.

Denna hjälp fick han betala med skatter från templet och kungapalatset. Ben-Hadad tvingade Basha att lämna staden Rama. Profeten Hanani förutsade, att Asa skulle få möta olyckor under resten av sitt liv p.g.a. denna allians (1 Kung 15:16-22, 2 Krön 16:1-6). Kungen hämnades genom att fängsla profeten och gjorde sig sedan skyldig till förtryck mot andra av folket (2 Krön 16:7:10). Asa blev sjuk i fötterna, men han sökte inte Herren utan endast läkares hjälp.

Asa dog och begravdes under stora hedersbetygelser (1 Kung 15:23-24, 2 Krön 16:11-14), (1 Kung 15:25,28,32,33, 1 Kung 16:8,10,15,23, 29, 1 Kung 22:41,43,47, 1 Krön 3:10, 2 Krön 17:2, 2 Krön 20:32, 2 Krön 21:12, Jer 41:9). 2. En levit, som efter exilen bodde i en av netofatiternas byar (1 Krön 9:16). 

ASAELhebr. Gud har gjort.1. Son till Davids syster Seruja och bror till Joab och Abisaj. Han var Davids befälhavare och en av dennes hjältar. Sauls befälhavare Abner dödade honom, när han förföljde denne under striden mot Is-Boset, Sauls son (2 Sam 2:18-32, 2 Sam 3:27-30, 2 Sam 23:24, 1 Krön 2:16, 1 Krön 11:26, 1 Krön 27:7).2. En levit på kung Josafats tid (2 Krön 17:8).3. En levit på kung Hiskias tid (2 Krön 31:13).4. Far till Jonatan, vilken gick emot Esra att blandade äktenskap skulle upplösas (Esra 10:15). 

ASAFhebr. samlare.1. En uppsyningsman över skogar i Juda, tillhörande Persiens kung Artasasta (Neh 2:7-8).2. Kanslern Joas far (2 Kung 18:18,37, Jes 36:3,22).3. En levit, ledde musiken och sången under gudstjänsterna på Davids tid. Han var profet och författare till tolv psalmer i Psaltaren, Ps 50 och Ps 73-83. Han var också stamfader för en sångarfamilj, som återkom från exilen (1 Krön 6:39, 1 Krön 15:17-19, 1 Krön 16:5,7,37, 1 Krön 25:1,2,6,9, 2 Krön 5:12, 2 Krön 20:14, 2 Krön 29:13,30, 2 Krön 35:15, Esra 2:41, Esra 3:10, Neh 7:44, Neh 11:17,22, Neh 12:35,46). 

ASAJEn präst, son till Mesillemot (Neh 11:13). 

ASAJAhebr. Herren har gjort.1. Juda kung Josias tjänare, en av dem som kungen sände till profetissan Hulda för att rådfråga Herren angående den funna lagboken, 5 Moseböcker (2 Kung 22:8-14, 2 Krön 34:15-21). 2. En ättling till Simeon (1 Krön 4:36. 3. Levit, möjl. id. med nr 5 (1 Krön 6:30). 4. Han bosatte sig i Jerusalem efter exilen (1 Krön 9:5).5. En levit av Meraris släkt på Davids tid, möjl. id. med nr 3 (1 Krön 15:6,11).

ASALJAhebr. Herren har tagit bort. Far till kung Josias sekreterare Safan (2 Kung 22:3, 2 Krön 34:8). 

ASANhebr. rök. Stad i Juda lågland, tilldelad Simeon. Den blev senare med omgivande byar given åt leviterna (Jos 15:42, Jos 19:7, 1 Krön 4:32, 1 Krön 6:59). Se Bor-Ashan. 

ASANJAhebr. Herren hör. En levit (Neh 10:9). 

ASAREL (AZAREL)1. Jehallelels son av Juda stam (1 Krön 4:16). 2. Han slöt sig till David i Siklag (1 Krön 12:6). 3. En tempelsångare (1 Krön 25:18). Se Asarela. 4. Azarel, en avkomling av Bani (Esra 10:41). 5. Far till prästen Amassaj (Neh 11:13).6. Son till en viss Jonatan och bror till Sakarja. Han deltog i en av lovsångskörerna (Neh 12:36). 7. Furste i Dans stam på Davids tid (1 Krön 27:22). 

ASARELASångaren Asafs son (1 Krön 25:2). Se Asarel 3. 

ASARJAhebr. Herren har hjälpt.1. Ahimaas son, Sadok l:s sonson, överstepräst på Salomos tid (1 Kung 4:2, 1 Krön 6:9). 2. Natans son, fogde hos Salomo (1 Kung 4:5). 3. En av Juda rikes kungar (2 Kung 14:21, 2 Kung 15:1-27, 1 Krön 3:12). Se Ussia. 4. Etans son av Juda stam (1 Krön 2:8). 5. Jehus son av Juda stam (1 Krön 2:38-39). 6. Översteprästen Asarja ll, på kung Ussias tid (1 Krön 6:10-11, 2 Krön 26:17, 20, Esra 7:3).7. Översteprästen Asarja lll, på kung Hiskias tid (1 Krön 6:13-14, 1 Krön 9:11, 2 Krön 31:10,13, Esra 7:1).8. Leviten Sefanjas son (1 Krön 6:36).9. En profet på kung Asas tid (2 Krön 15:1). 10. En son till Juda kung Josafat (2 Krön 21:2). 11. Juda kung (2 Krön 22:6). Se Ahasja 2, Joahas.12. Jerohams son, ett befäl, deltog i kuppen mot drottning Atalja (2 Krön 23:1). Se Jeroham 7. 13. Obeds son, som deltog i kuppen mot drottningen Atalja (2 Krön 23:1). 14. En huvudman i Efraims ätt (2 Krön 28:12). 15. Jehallelels son, en levit (2 Krön 29:12).16. Maasejas son, vilken deltog i återuppbyggnaden av Jerusalems mur (Neh 3:23-24).17. En hövding, som jämte Serubbabel återvände från exilen (Neh 7:7). Se Seraja 6.18. En levit, som undervisade folket i Guds lag efter exilen (Neh 8:7).19. En präst som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:2).20. En Juda furste på Nehemjas tid (Neh 12:33). 21. Hosajas son, en fiende till profeten Jeremia (Jer 43:2). Se Jaasanja 1.22. En judisk yngling av förnäm börd, profeten Daniels vän i Babel (Dan 1:6,7,11,19, Dan 2:17). Se Abed-Nego.23. Leviten Joels far (2 Krön 29:12). 

ASARJAHUhebr. Herren har hjälpt. En av Juda kung Josafats söner (2 Krön 21:2). 

ASAShebr. stark, mäktig. Far till Bela (1 Krön 5:8). 

ASASJAhebr. Herren är stark el. Herren styrker.1. En sångledare på Davids tid (1 Krön 15:21).2. En furste i Guds hus på kung Hiskias tid (2 Krön 31:13).3. Far till fursten Hosea i Efraims stam (1 Krön 27:20). 

ASBEAhebr. ed. Ättling till Sela av Juda stam, stamfader till en släkt av linnearbetare (1 Krön 4:21). 

ASBELBenjamins andre son, stamfader till asbeliterna (1 Mos 46:21, 4 Mos 26:38. 1 Krön 8:1). 

ASBUKFar till den Nehemja som var ledare över halva Bet-Surs område (Neh 3:16). 

ASDODEn av de fem filisteiska stadsstaterna (Jos 13:3) som tillföll Juda stam, men som intogs först av kung Ussia (2 Krön 26:6). Staden var föremål för profeternas domsprofetior (Amos 1:8, Amos 3:9, Sef 2:4 Sak 9:6). Asdod låg vid vägen mellan Egypten och Mesopotamien. Den var därför av intresse både för Egypten och Assyrien. Kung Sargon ll av Assyrien intog den år 711 f.Kr. (jfr Jes 20:1).

Omkring 100 år senare intogs Asdod av Egyptens kung Psammetik 1 (jfr Jer 25:20) efter lång belägring, eftersom staden var mycket starkt befäst. Efter judarnas fångenskap i Babel uppträdde Asdods invånare som judarnas fiender (Neh 4:7). Under mackabeerkriget erövrades staden av judarna. Senare kom den under Roms välde.

Asdod var bl.a. känt för sitt tempel åt avguden Dagon. Hit förde man förbundsarken, när den tagits från Israel (1 Sam 5:1-7). Templet ödelades senare av mackabeerna. Evangelisten Filippus kom till Asdod efter sitt möte med den etiopiske hovmannen (Apg 8:40). I dag finns en djupvattenhamn i Asdod, den största i södra Israel (Jos 11:22, Jos 15:46-47, 1 Sam 6:17, Neh 13:23-24). 

ASEKAEn stad i Juda lågland. Hit fördrev israeliterna under Josua de fem kungarna, som belägrat Gi-beon. Aseka tillföll Judas stam. Staden befästes av kung Rehabeam och den var bland de sista av Judas städer som belägrades av Nebukadnessar. Efter exilen blev Aseka åter bebott av judar. Allt tyder på att Aseka påträffats i ruinerna av en befäst stad vid Tell Zakarije på nordsidan av

Elahdalen (Wadi es-Sant), 5 km nordväst om Soko. I berggrunden under staden har man på-träffat skyddsrum (Jos 10:10-11, Jos 15:35, 1 Sam 17:1, 2 Krön 11:9, Neh 11:30, Jer 34:7). 

ASELEn liten by öster om Jerusalem (Sak 14:5). 

ASELEn ättling till kung Saul (1 Krön 8:37-38, 1 Krön 9:43-44). 

ASENAPPAR (ASSURBANIPAL)Assyriens siste mäktige kung (669-627 f.Kr.), som efterträdde Esarhaddon. I GT kallas han Asenappar (Esra 4:10). Vid hans trontillträde utbröt uppror i skilda delar av det väldiga riket, äv-en i Egypten. Men Assurbanipal kuvade snart allt motstånd. År 663 f.Kr. lät han bl.a. förstöra den viktiga staden Thebe (No-Amon) i Egypten (jfr Nah 3:8). Han var en grym general, men är trots det mest känd för sitt stora kilskriftsbibliotek på 30 000 tavlor. Biblioteket innehåller en mängd avskrifter av texter från såväl Assyrien som Babylonien och vilket utgör den viktigaste källan till vår kunskap om den babyloniska-assyriska kulturen.

De upptäcktes av engelsmannen Layard under sina utgrävningar åren 1845-52 på uppdrag av British Museum. Bland skattskyldiga kungar nämns hos Assurbanipal även Manasse av Juda. 

ASENATDotter till Poti-Fera, prästen i On. Hon blev Josefs hustru och mor till Manasse och Efraim (1 Mos 41:45,50, 1 Mos 46:20). 

ASEREn stad öster om Sikem vid vägen till Bet-Shan, väster om Jordan (Jos 17:7). 

ASER (ASERS OMRADE)hebr. säll, lycklig. Aser var Jakobs åttonde son, hans andre med bihustrun Silpa (1 Mos 30:13, 1 Mos 35:26, 1 Mos 46:17, 2 Mos 1:4, 4 Mos 26:46, 1 Krön 2:2, 1 Krön 7:30,40). Asers område låg i norra Kanaan vid kusten norr om berget Karmel. Asers stam spelade inte någon betydande roll i Israels historia. Dess område omfattade även en del av feniciernas område, men den drev inte ut dessa från de städer som de bebodde (Dom 1:31-32).

In detta område låg 22 städer. Inte heller deltog Asers stam i den nationella befrielsekampen på Deboras tid (Dom 5:17). Säkerligen har denna stam snart nog börjat sammansmälta med kana-neerna. Dock omtalas medlemmar av den på Davids och Hiskias tid (1 Krön 12:36, 2 Krön 30:11). Profetissan Hanna var av Asers stam (Luk 2:36), (1 Mos 49:20, 4 Mos 1:13,40,41, 4 Mos 2:27, 4 Mos 7:72, 4 Mos 10:26, 4 Mos 13:14, 4 Mos 26:44,47, 4 Mos 34:27, 5 Mos 27:13, 5 Mos 33:24, Jos 17:10,11, Jos 19:24,31, 34, Jos 21:6,30, Dom 6:35, Dom 7:23, 1 Kung 4:16, 1 Krön 6:62,74, Hes 48:2, 3,34, Upp 7:6) 

ASERA (ASERAN)hebr. sällhet, lycka. Detta ord förekommer i GT i två bemärkelser: på somliga ställen är det nam-net på en gudinna, på andra ställen betecknar det ett kultföremål, en träpåle (livsträd) som tillhör-de denna gudinnas kult. Aseran omtalas utförligt även i Ras Shamra-texterna och Amarnabreven 1400 f.Kr.). Gudinnan åsyftas uppenbarligen i 1 Kung 18:19, 2 Kung 23:4,7. Aseran var egentligen en babylonisk gudinna, måhända ursprungligen en trädgudinna, men senare framför allt dyrkad som fruktbarhetsgudinna. I den sistnämnda egenskapen dyrkades hon i Kanaans land.

Vid Aserans altare uppställdes höga träpålar (jfr 2 Kung 23:14). Aseranpålens egentliga be-tydelse är okänd, kanske skulle den blott utmärka ställets helgd, kanske en symbol av gudinnan själv. Ursprungligen utgjordes den måhända av en avkvistad trädstam (2 Mos 34:13). Israeliterna fick inte resa upp Aseranpålar vid Herrens altare (5 Mos 16:21). Under avfallstider gjorde man dock detta, och även gudinnan Asera. Kulten fick insteg i Israel bl.a. genom kung Ahabs gif-termål med den sidoniska prinsessan Isebel, som underhöll 400 Aseraprofeter (1 Kung 18:19).

Mycket tyder på att Aseran till sitt ursprung är identisk med Astarte se d.o. När kung Josia reformerade den israelitiska gudstjänsten, förde han Aseran ut ur helgedomen och lät bränna den i Kidrons dal (2 Kung 23:6,7,15), (5 Mos 7:5, 5 Mos 12:3, 5 Mos 16:21, Dom 3:7, Dom 6:25-30, 1 Kung 14:15,23, 1 Kung 15:13, 2 Kung 13:6, 2 Kung 17:10, 16, 2 Kung 18:4, 2 Kung 21:3,7, 2 Krön 14:3, 2 Krön 15:16, 2 Krön 17:6, 2 Krön 19:3, 2 Krön 24:18, 2 Krön 31:1, 2 Krön 33:3, 19, 2 Krön 34:3,4,7, Jes 17:8, Jes 27:9, Jer 17:2, Amos 8:14, Mika 5:14). 

ASGADHuvudman för en släkt, som återvände från exilen. Asgad var bland dem som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Esra 2:12, Esra 8:12, Neh 7:17, Neh 10:15). 

ASHURHesrons son med Abia. Han kallas Tekoas far och var trol. stadens grundare (1 Krön 2:24, 1 Krön 4:5). 

ASIARKERAsiarkerna var troligen delegater i nationalförsamlingen för den romerska provinsen Asien, den sammanträdde i Efesus. De hade uppsikt över kulten och religionen i provinsen. De tjänstgjorde ett år i taget men kunde omväljas. Titeln behöll de på livstid. Eftersom utgifterna för spelen till gudarnas och kejsarens ära bekostades av asiarkerna, kunde ämbetet endast innehas av förmögna män. Bland asiarkerna hade Paulus några vänner som kom honom till hjälp under tumultet mot honom och hans predikan (Apg 19:31). 

ASIELhebr. Gud har gjort det.1. Levit och sångare som skulle spela på psaltare till Alamöt (1 Krön 15:20). Se Jaasiel 1.2. En ättling till Simeon (1 Krön 4:35). 

ASIENI NT brukas namnet alltid om den romerska provinsen med detta namn. Den upprättades år 133 f.Kr. och bestod av följande områden i Mindre Asien: Mysien, Lydien, Frygien, och Karien. Provinsen styrdes av prokonsul. Huvudstad var Efesus. I Apg 2:9-10, Apg 16:6-7, användes Asien i en mer inskränkt betydelse, eftersom Lukas där nämner Frygien och Mysien jämsides

med Asien (Apg 6:9, Apg 19:10,22,26,27, Apg 20:4, 16,18, Apg 21:27, Apg 24:19, Apg 27:2, Rom 16:5, 1 Kor 16:19, 2 Kor 1:8, 2 Tim 1:15, 1 Petr 1:1, Upp 1:4). 

ASIMAGudinna, som tillbads i Hamat. När dess invånare fördes till Samarien efter det att Assyrien er-övrat denna landsdel (år 732 f.Kr.) tillbads hon även i Samarien (2 Kung 17:30). 

ASKELONEn av de fem filisteiska stadsstaterna, belägen vid Medelhavet mellan Gaza och Asdod. Staden nämns i en egyptisk papyrus redan ca år 2000 f.Kr. likaså i Amarnabreven (1400 f.Kr.), när staden var under en egyptisk lydkung. Juda stam intog staden under domartiden (Dom 1:18). Omkring 1290 f.Kr. intogs den av farao Ramses ll, men 100 år senare kom den i filisteernas händer. Assyriens kung Tiglat-Pileser lll, och Sanherib ålade Askelon skatt.

Sanherib intogs staden år 701 f.Kr. och förde bort dess kung Sidkia. Enligt Herodotos hade Askelon ett gammalt tempel för fruktbarhetsgudinnan Asera, se d.o. Vidare hade det även tem-pel för den fiskliknande Derketo och för Dagon. Enligt Josefus var Herodes den store född i As-kelon. Han utsmyckade staden med fina byggnader. Flera gånger är staden nämnd hos profe terna, vilka uttalade domsord över den. Den är i dag återuppbyggd, och bebodd särskilt av ryska judar (jfr Sef 2:4,7), (Jos 13:3, Dom 1:18, Dom 14:19, 1 Sam 6:17, 2 Sam 1:20, Jer 25:20, Jer 47:5,7, Amos 1:8, Sak 9:5). 

ASKENASGomers son, Jafets sonson (1 Mos 10:3, 1 Krön 1:6). Askenas, hebr. aschkenasim det första sammanhållna judiska bosättningsområdet i Nordeuropa, ursprungligen längs Rhen.

Askenas, som i Bibeln avser ett folk och land vid Armenien och övre Eufrat (Jer 51:27), blev under medeltiden en judisk beteckning för tyskland. De tyska och nordfranska judarna, som efter hand spreds till Polen, Litauen och de slaviska länderna, kallas aschkeniska i motsats till de sefardiska, som har sitt ursprung i Spanien. Se Sefarad. 

ASMAVETEn by i närheten av Jerusalem, nära Geba. Efter exilen befolkades den av tempelsångare. Den är sannolikt id. med el-Hizma, en by något norr om Anatot (Esra 2:24, Neh 12:29). Se Bet-Asmavet. 

ASMAVEThebr. dödens styrka el. stark som döden.1. En av Davids hjältar (2 Sam 23:31, 1 Krön 11:33).2. Sauls ättling (1 Krön 8:36, 1 Krön 9:42).3. Far till Jesuel och Pelet, vilka anslöt sig till David i Siklag (1 Krön 12:3). 4. Adiels son, som hade uppsikten över Davids skatter (1 Krön 27:25). 

ASMONhebr. stark, fästning. En gränsstad i sydvästra Israel, väster om Kadesh-Barnea och Egyptens bäck (4 Mos 34:4-5, Jos 15:4). 

ASNA1. Stad i Juda lågland. Ruinen Aslin mellan Estaol och Sorga minner om dess namn (Jos 15:33). 2. En by i södra i Juda lågland (Jos 15:43). 

ASNAEn släkt av tempeltjänare (Esra 2:50). 

ASNOT-TABOREn gränsort i Naftalis område, sannolikt öster om Tabor (Jos 19:34). 

ASPATAEn av Hamans tio söner som dödades av judarna, när de skulle utrotas i Persien (Est 9:7). Se Ester. 

ASPENAShebr. av pers. hästmule. Nebukadnessars förste hovmarskalk, som skulle uppfostra judiska yng-lingar, av förnäm börd. De skulle senare tjänstgöra hos kungen. Bland dessa var bl.a. Daniel, Sadrak, Mesak, Abed-Nego (Dan 1:3).

ASRIELhebr. Guds hjälp.1. Gileads släkting, stamfader till asrieliterna (4 Mos 26:31, Jos 17:2).2. Huvudmannen för en familj i östra hälften av Manasse (1 Krön 5:24).3. Trol. id. med nr 1 (1 Krön 7:14).4. Stamfurste i Naftalis stam (1 Krön 27:19).5. Serajas far, kung Jojakims tjänare (Jer 36:26). 

ASRIKAMhebr. min hjälp har rest sig.1. Ättling till kung Jekonja (1 Krön 3:23).2. Ättling till Saul (1 Krön 8:38, 1 Krön 9:44). 3. Hasabjas son, levit (1 Krön 9:14, Neh 11:15).4. En slottsfurste hos kung Ahas. Han dödades under Israels krig mot Juda (2 Krön 28:7). 

ASSANhebr. stark. Fursten Paltiels far i Isaskars stam (4 Mos 34:26). 

ASSIRhebr. fånge.1. Leviten Koras son (2 Mos 6:24, 1 Krön 6:22). 2. Fyra led senare än den förre (1 Krön 6:23,37). 3. Son till kung Jekonja (1 Krön 3:17). 

ASSOSEn gammal hamnstad i Mysien. Den tillhörde den romerska provinsen Asien och låg söder om Troas på en 2000 m hög klippa, vilken utgör en del av bergskedjan Ida. Sidorna var täckta av vackra terasser. Staden var omgiven av en dubbelmur. Hamnen är nu igenfylld. Här har senare anlagts trädgårdar.

Ruinerna av staden hör till de mest betydande när det gäller gamla grekiska städer. Den nuv. staden heter Beram. På återvägen från sin tredje missionsresa (åren 53-57) gick Paulus till fots den 35 km långa vägen från Troas till Assos. Här mötte han sitt ressällskap, som hade kommit sjövägen, och seglade vidare tillsammans med dem (Apg 20:13-16). 

ASSURAssyriens äldsta huvudstad, belägen på västra stranden av Tigris, ca 100 km söder om Mosul. Från ca 2300-2000 f.Kr. lydde Assur delvis under de ackadiska och sumeriska rikena i södra Mesopotamien. Under gammal- och medelassyrisk tid (2000-1000 f.Kr) var Assur vanligtvis Assyriens huvudstad.

Assurnasirpal ll (885-860 f.Kr.) flyttade dock huvudstaden till Kalah (Bibelns Kela), men As-sur fortsatte att vara en av de viktigaste städerna med riksgudens tempel. Assur, Assyriens riks-gud var ursprungligen Assurs stadsgud. Såsom riksgud id. Assur med sumerernas högste gud Enlil. I konsten framställdes Assur i en bevingad solskiva. Assur, som förstördes 614 f.Kr. i samband med Assyriens fall, var delvis bebott under parthisk tid fram till 100-talet e.Kr.

Staden var omgiven av ringmurar. I norra delen var de offentliga byggnaderna koncentrerade. Assur utgrävdes av tyska arkeologer 1903-14, och fynden finns nu i Berlin och Istanbul. För-utom Assurtemplet och Ishtartemplet har två större tempel och tre palats grävts ut. I södra och västra delarna har stora områden med bostadshus undersökts. Ca 10 000 kilskriftstexter från både offentliga och privata byggnader möjliggör en detaljerad rekonstruktion av Assurs historia och samhällsliv.

Efterhand som Assurs makt tilltog, blev Assur namnet på ett ständigt växande område. Assur blev därför ett namn på landet Assyrien (1 Mos 2:14, 4 Mos 24:22,24, Ps 83:9, Jes 10:5,12,24, Jes 14:25, Jes 30:31, Jes 31:8, Jes 52:4, Hes 23:7,9,12,23, Hes 27:23, Hes 32:22, Hos 5:13, Hos 7:11, Hos 8:9, Hos 11:5,11, Hos 12:1, Hos 14:4, Mika 5:5-6, Mika 7:12, Nah 3:18-19 obs. Sef 2:13, Sak 10:10-11). Se Assyrien. 

ASSUR1. Sems son, assyriernas stamfader (1 Mos 10:22, 1 Krön 1:17).2. En huvudman, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:17). 3. Den falske profeten Hananjas far (Jer 28:1). 4. Folkledaren Jaasanjas far (Hes 11:1). 5. En man i Jesu släkttavla (Matt 1:13-14). 

ASSUREEREn arabisk stam, avkomlingar till Dedan, som var son till Abrahams och Keturas son Joksan (1 Mos 25:3, 2 Sam 2:9). 

ASSYRIENAssyrien har fått sitt namn efter dess huvudstad Assur (se d.o.) eftersom det var från denna stad, som hela det senare riket växte fram. Assur låg på en klippa vid Tigris västra strand (1 Mos 2:14) ca 100 km söder om Nineve. Efter hand som Assurs makt växte, lade det alltmer av omkringliggande länder under sig.

Och Assurs namn blev benämningen på hela området mellan Armenien i norr, Medien i öster, floden Nedre Zab i söder och Mesopotamien i väster. Omsider kom Assur eller Assyrien att omfatta hela Främre Orienten från Medelhavet i väster till Indien i öster. Till och med Egypten var tidvis under dess välde.Folk, kultur och religionAssyrierna framstod, i likhet med babylonierna, genom en sammanblandning av semiter och su-merer. Och deras tidigaste historia sammanfaller i stora drag med babyloniernas. De första assyrierna, som slog sig ned i den övre Tigris-dalen och grundade staden Assur, var småbönder, som försökte livnära sig på den karga jorden. De gjorde försök att skaffa mera land, men drevs tillbaka till sitt lilla område av hetiter, babylonier och arameer.

De krig, som de på detta sätt ständigt måste föra för att hålla sina fiender borta, bidrog dock till att fostra fram en rad skickliga härskare, vilka kom att föra en hård expansionspolitik. De hade både infanteri och kavalleri, och deras ingenjörer utvecklade en sinnrik belägringsteknik. Allt eftersom nya områden erövrades, etablerade man en egen administration. Assyrierna utvecklade sig till ett utpräglat militärfolk. De blev grannfolkens fruktansvärda piska.

Det var ett grymt och krigiskt folk. De brände sina fiender levande eller spetsade dem på pålar. Vid senare tiders utgrävningar har man lärt känna assyriernas kultur och religion, som visat sig vara starkt besläktad med babyloniernas. Det assyriska språket tillhörde den semitiska språk-gruppen. Liksom babylonierna hade de inte bokstäver utan skrivtecken för stavelser. Dessa hade kilform, därav beteckningen kilskrift. Assyriens noteringar, som till stor del var av historiskt in-

nehåll, gjordes mestadels på lertavlor. Assyriens rättsväsen var högt utvecklat, och de hade kom-mit långt i byggnadskonsten.

Ett flertal praktfulla byggnader, såsom tempel och palatser uppfördes. Folket var även starkt intresserat av astronomi. Landets huvudgud var Assur. För övrigt tillbads olika naturfenomen så-som himlen, personifierad i guden Anu, solen (Shamash), månen (Sin), stormen (Ramman), vattnet (Ea) och jorden (Bel), förutom en mängd andra gudar av högre och lägre rang. Assyriernas gudsdyrkan bestod av en rikt utvecklad tempelkult med offer, dryckeslag, bilddyrkan, sång och musik. En utförlig ritual hade utarbetats med böner och psalmer.

Kulten var ordnad i en festcykel omkring årstiderna, och sköttes av talrik personal. Förhistoria o äldsta tid 6000-2000 f.Kr. Utgrävningar visar att Assyrien var befolkat i förhistorisk tid. Landet nämns som en del av Nimrods rike, det första världsväldet (1 Mos 2:14, 1 Mos 10:8-12). Mänsklighetens äldsta jordbrukssamhällen fanns vid höglandssluttningarna runt Assyrien, i öster i bergen i Iran, i norr i Anatolien och i väster utmed Medelhavet.

Redan 6000 f.Kr. fanns även i det som senare blev egentliga Assyrien bosättningar, som allt-mer fick stadsliknande karaktär, t.ex. Nineve. De äldsta texterna från det assyriska området kommer framför allt från staden Assur. Från gammalackadisk och nysumerisk tid (ca 2300-2000 f.Kr.) finns historiska texter som visar att Assur med omgivningar i varje fall tidvis styrdes av de mäktiga kungarna i södra Mesopotamien. Gammalassyrisk tid 2000-1750 f.Kr. Trol. ca år 2000 f.Kr. (efter Urs fall) hade det bildats ett självständigt rike med Assur som huvudstad. Under större delen av den gammalassyriska tiden härskade inhemska furstar över staden Assur med omkringliggande land. Mot slutet av den gammalsyriska tiden övertog den amoritiske kungen Shamshi-Adad l (ca 1814-1782 f.Kr. makten i Assur och i stora närliggande områden, bl.a. i Mari.

Under en kort storhetstid skapade han ett omfattande rike i norra Mesopotamien med huvudstad i Shubat-Enlil vid Habur-flodens övre lopp. Under hans söner uppdelades riket i flera delar, innan Hammurabi införlivade det assyriska området med Babylonien.Medelassyrisk tid 1750-1114 f.Kr.Under de första århundradena efter 1750 f.Kr. rådde jämvikt mellan stormakterna: Nya riket i Egypten, Hetiterriket i Anatolien, Kassiteriket i Babylonien och Mitanniriket vid Haburflodens övre lopp. Assyrien tycks ha bevarat ett inhemskt styre, delvis under överhöghet av Mitanni och Babylonien.

Under Assyriens kung Assurballit l (13801341 f.Kr.) förändrades förhållandena. Denne gifte dessutom bort sin dotter till Babyloniens kung, och därmed hade han en förevändning att blanda sig i detta lands angelägenheter. När hans svärson blev mördad, fick han sin dotterson placerad på Babyloniens tron. Några år efter Assurballits död lades hela Mesopotamien under Assyrien.

Salmanassar l (1280-1260 f.Kr.) ägnade sig helt åt att kriga mot hetiterna och lyckades av-skära deras kontakt med Babylonien. Frukterna av hans upprepade fälttåg västerut kunde hans son och efterträdare Tukulti-Ninurta skörda. Hetiterna var hårt trängda av barbarerna i norr, och Assyrien kunde inta Babylonien med lätthet och ta styret över hela detta rike.

Tukulti-Ninurta härskade endast i sju år över Babylonien, eftersom babylonierna gjorde uppror och drev honom tillbaka till hans eget land, där han kort tid därefter mördades av sin son Assurnadinapli. Få år senare förlorade Assyrien herraväldet över Babylonien. De stora omvälv-ningarna strax efter 1200 f.Kr. med bl.a. Hetiterrikets fall ledde till delvis ny situation, där även Assyrien visade en svaghetsperiod. Nu hotade arameiska stammar Assyrien västerifrån. Det första assyriska storriketUnder Tiglat-Pileser l (ca 1114-1102 f.Kr.) stabiliserades läget på nytt för Assyrien. Han höll ara-meerna i schack och återupprättade det assyriska herraväldet i provinserna. Tiglat-Pileser var skapare av det första assyriska storriket. Genom sina segerrika härtåg utvidgade han riket västerut ända till Kappadocien. Efter hans död behärskades dock både Assyrien och Babylonien av arameerna i Syrien.

Först ca 200 år senare lyckades en ny dynasti återupprätta Assyriens militära position. Den förste i denna dynasti var Tukulti-Ninurta ll (890885 f.Kr.). Hans efterträdare Assurnasirpal ll

(885-860 f.Kr.) företog flera lyckade fälttåg. Han återuppbyggde Kalah (Kela, 1 Mos 10:11) som gjordes till huvudstad. Senare flyttade han sitt säte till Nineve. Efter att ha underkuvat de arameiska stadsstaterna, trängde han fram ända till Fenicien och gjorde bl.a. Tyrus och Sidon skattepliktiga.

Assurnasirpals regering markerade början till en senare ständigt växande press västerut, vilken även skulle leda till att Assyrien kom i konflikt med Israel och Juda. Assurnasirpals son, Salma-nassar lll (860-824 f.Kr.) var en energisk härförare, som följde sin fars erövringspolitik. Han vidgade Assyriens gränser ytterligare och kom att härska från Persiska viken i öster till den syriska kusten i väster. Karkemis erövrade han år 857 och angrep sedan Hamat (854). Vid Karkar slog han en mäktig allierad arme (853) och tog ett stort byte. År 842 besegrade han Damaskus och tog skatt av Israels (Nordrikets kung Jehu.

Detta är återgivet på den svarta obelisk (2 m hög), som är funnen vid Nimrod och finns på British Museum i London). På sin ålderdom fick Salmanassar ge vika för en upprorisk son, Assurdaninpal. Denne slogs dock ned av en annan av Salmanassars söner, Samsi-Adad V, vilken efter sin fars död övertog tronen (824-812 f.Kr.). Hans fälttåg sträckte sig huvudsakligen mot öster och söder.

Efter Samsi-Adads död tog hans hustru, drottnig Sammuramat, hand om regeringen, tills son-en Adad-Nirari lll kunde överta tronen (812-785 f.Kr.). Denne hävdar själv, att han underlagt sig hela Syrien med Fanicien, Edom, Filisteen och tillfångatagit kungen av Damaskus. I så all var hans bedrifter de sista under denna assyriska storhetstid, eftersom det senare gick nedåt med landets makt och inflytande. Det andra assyriska storriket Tiglat-Pileser lll (Pul, 745-727 f.Kr.) grundade det andra assyriska storriket. En militärkupp förde honom till makten. Han genomförde en administrativ reform, som innebar att en stor del av lydstaterna lades direkt under assyriskt styre som provinser. Vidare minskade han stormännens makt genom att minska provinserna. Under honom blev Assyrien efter 30-40 år av förfall åter västra Asiens mäktigaste rike.

Tiglat-Pileser omorganiserade hären och gjorde den oemotståndlig. Hans mål var att först och främst förena hela det västliga Asien med sin huvudstad Nineve som maktcentrum, därnäst säkra handeln för Nineves köpmän. År 738 f.Kr. gjorde han Israels (Nordrikets) kung Menahem skat-tepliktig (2 Kung 15:19-20). Fem år senare påbörjade han det fälttåg, som ledde till Damaskus fall (732) och till att Juda rike blev en assyrisk vasallstat (2 Kung 16:7-8).

Tiglat-Pileser var den erövrare som började med deportationer av hela folkgrupper från be-segrade riken, till vilka han flyttade invånare från andra delar av sitt imperium (2 Kung 16:9). Allt i syfte att skapa en så enhetlig befolkning som möjligt och förebygga uppror genom att bryta ner nationalkänslan. Han gjorde arameiska till nationalspråk. Året efter att Tiglat-Pileser högtidligen hade blivit krönt till Babylons kung och under namnet Pul, dog han och efterföljdes av usurpatorn Ulula, som besteg tronen under namnet Salmanassar V (727-722 f.Kr.). Även han var en stor härförare, bl.a. lade han Israels kung Hosea under sig (2 Kung 17:1-3).

När Hosea en tid härefter allierade sig med Egyptens kung So och slutade betala skatt till Assyrien, drog Salmanassar upp och belägrade Samaria (2 Kung 17:4-5). Emellertid dog han under belägringen, makten övertogs av Sargon ll (722-705 f.Kr.). Han lät anlägga en helt ny hu-vudstad, Dur-Sarrukin (Khorsabad) dvs Sargons borg. Den nye assyriske härskaren blev en stor kung och en mäktig krigare, som gjorde det assyriska riket större än någonsin.

Sargon härskade Assyrien från Medelhavet i väster till öster om Tigris, från Arabiens öknar i söder till Armeniens bergsbygd i norr, och hans fälttåg sträckte sig ända till Egypten. Han fortsatte belägringen av Samaria och intog staden (722) och bortförde Israels (Tiostamsrikets) folk (2 Kung 17:6). I en skrift om hans seger heter detbl.a.: Jag har belägrat, och erövrat och intagit Samarias stad och bortfört 27280 invånare i fångenskap, jag har förändrat landets tidigare författning och lagt det under mina hövdingar.

År 717 besegrade han hetiterna, vars huvudstad Karkemis han intog, och sju år senare intog han Babylon, där den kaldeiske Merodak-Baladan hade inrättat sig. Sargon ll föll dock för mördarhand

och efterföljdes av sin son Sanherib (705-681 f.Kr). Han flyttade huvudstaden till det gamla Nineve, som han gjorde till ett värdigt centrum för imperiet. Denne hade varken sin fars militära egenskaper eller hans administrativa förmåga, men hans storverk är kända, eftersom han efterlämnade en skrift om sina fälttåg.

Här skriver Sanherib, att han underkastade sig alla, som bar huvudet högt och vann över kaldeen Merodak-Baladan och över Elams härar. Hårdast måste han dock kämpa mot upproriska element i Babylonien, vilket ledde till att Babylon blev raserat ända till grunden, år 689 f.Kr. San-herib angrep och intog alla befästa städer i Juda (701) under Juda kung Hiskias tid. En stor här sändes mot Jerusalem (2 Kung 18:13-16).

Fälttåget misslyckade dock. Under Jerusalems belägring gick Herrens ängel ut och slog 185000 i assyriernas läger (2 Kung 19:35). Efter detta återvände Sanherib till Nineve (2 Kung 19:36), som han gjorde lika praktfullt som Babylon. Han skriver själv: Jag har gjort om alla byggnader i Nineve, min kungliga stad, och lagt om dess gator, utvidgat de smalaste och gjort hela staden strålande som solen.

Assyriens sista storhetstidProfeten Jesajas förutsägelse om Sanheribs död gick i uppfyllelse år 681.

Sanherib mördades av två av sina söner, Sareser och Adrammelek i sitt nya palats i Khorsabad. De flydde sedan utomlands (2 Kung 19:57,36-37, Jes 37:37-38). En tredje son besteg tronen, Esarhaddon (681-669 f.Kr.). I likhet med Sargon ll var han en stor fältherre och admi-nistrator. Under honom nådde det andra assyriska riket höjd-punkten av makt och inflytande. Babylon återuppbyggdes, Juda rike underkuvades och Egypten besegrades.

På väg att slå ned ett uppror i Egypten dog emellertid Esarhaddon och efterföljdes av sin son Assurbanipal (669-626 f.Kr.) den siste i raden av de stora assyriska härskarna. När Egypten återigen gjorde uppror var Assyriens straff utan barmhärtighet och Assurbanipal återintog landet. Han vann sedan en slutlig seger över elamiterna och jämnade Susan med marken. När hans bror, som var satt till vicekung i Babylon, gjorde uppror, måste Assurbanipal vända sig österut och lyckades på nytt erövra Babylonien.

Därefter vände Assurbanipal sin uppmärksamhet mot de arabiska shejkerna. De många och långa krigen hade dock helt utmattat Assyrien. Dess skattkammare var tomma och soldaterna få. Redan ca år 650 hade Egypten befriat sig från Assyrien. Landet orkade inte mer och efter As-surbanipals död (626) avtog Assyriens makt allt mer. Redan år 625 frigjorde sig Babel. År 614 föll Assur, och år 612 jämnades Nineve med marken. Sitt slutliga sammanbrott upplevde As-syrien först år 605 f.Kr. då det nybabyloniska riket fick fullständig makt över det tidigare assyriska riket.

Från denna tid sammanfaller Assyriens historia med Babyloniens. Assyrierna förmådde aldrig att senare återvinna sitt rike (1 Mos 10:11, 1 Mos 25:18, 2 Kung 15:19,20,29, 2 Kung 16:7-10,18, 2 Kung 17:3-27, 2 Kung 18:7-33, 2 Kung 19:436, 2 Kung 20:6, 2 Kung 23:29, 1 Krön 5:6,26, 2 Krön 28:16,20,21, 2 Krön 30:6, 2 Krön 32:1-22, 2 Krön 33:11, Esra 4:2, Esra 6:22, Neh 9:32, Jes 7:17-20, Jes 8:4,7, Jes 11:11, Jes 19:23-25, Jes 20:1,4,6, Jes 23:13, Jes 27:13, Jes 36:1-18, Jes 37:4-37, Jes 38:6, Jer 2:18,36, Jer 50:17-18, Klag 5:6, Hes 16:28, Hes 23:5, Hos 9:3, Hos 10:6). Se Babylonien. 

ASTAROT(ASHTAROT)En av kung Ogs huvudstäder i Basan. Staden var kultcentrum för gudinnan Astarte. Den tillhörde de områden, som tillföll Manasses son Makris släkt. Senare fick gersoniterna den som levitstad.

En av Davids hjältar, Ussia, kom härifrån. Vanligen id. Astarot med nuv. Tell-Ashtara, ruin ca 35 km öster om Gennesarets sjö (5 Mos 1:4, Jos 9:10, Jos 12:4, Jos 13:12,31, 1 Krön 6:71, 1 Krön 11:44). Se Asterot-Karnajim, Beestera. 

ASTARTEEn bland västsemitiska folk dyrkad form av Främre Orientens himmels- och modergudinna, delvis även dyrkad som krigsgudinna. Astarte var hennes fenicisk-kananeiska namn. I Kanaan var hon även känd under namnet Baalat, som var guden Baals kvinnliga motsvarighet. I Fenicien dyrkades hon främst som mån- och stjärngudinna, var nymånen var hennes symbol. Filisteerna byggde ett tempel åt henne i Bet-Shan, här avbildad med ormar i händerna.

I Egypten blev hon solguden Res dotter och himlens drottning. Längre fram sammansmälte hon med gudinnan Isis. I denna kult har den katolska Mariadyrkan en av sina rötter. De båda mödrarna, modergudinnan och gudsmodern, passade väl tillsamman. Även Maria kallas himlens drottning. Som modergudinna har Astarte stundom avbildats med en lång klädnad och med ett barn på armen och påminner då inte så lite om madonnabilder.

Men oftast är hon framställd naken med armarna på bröstet. Över Fenicien kom Astarte till gre-kerna och romarna, och där id. hon med folkets egna gudar Artemis-Diana och Afrodite-Venus. Hennes östliga motsvarighet är den babyloniska Ishtar. Astartekulten förknippades ofta med sakral otukt. Talrika arkeologiska fynd visar, hur utbredd denna kult var även bland Israels folk. I GT nämns Astarte bl.a. som Sidons gudinna. Salomo dyrkade henne, förledd därtill av sina gemåler från Sidon (1 Kung 11:4,5,33).

Trots ihärdig kamp, särskilt från profeternas sida, var denna kult mycket svår att utrota. Enligt en orientalisk sed lades rustningar från besegrade och plundrade fiender i någon guds tempel, an-tingen till minne av segern eller som en hyllning till guden, som menades ha gett segern. Kung Sauls vapen fördes sålunda till Astartes tempel. Medan den fallne kungens kropp upphängdes på Bet-Shans mur (1 Sam 31:10). Hans huvudskål hängdes i guden Dagons hus (1 Krön 10:10), (Dom 2:13, Dom 10:6, 1 Sam 7:3-4, 1 Sam 12:10, 2 Kung 23:13). Se Baal, Aseran.

ASTEROT-KARNAJIMhebr. trol. den tvåhornade Astartes stad. En ort bebodd av jättefolket rafaeerna, vilka besegrades av Kedorlaomer och hans allierade. Orten har förmodligen sitt namn av en tvåhornad Astarte-bild (1 Mos 14:5). Se Astarot, Beestera. 

ASUBAhebr. övergiven, övergivenhet.1. Josafats mor (1 Kung 22:42, 2 Krön 20:31).2. Kalebs hustru, som födde honom tre söner (1 Krön 2:18-19). 

ASUREEREn stam, vars område låg i norra Israel och ingick i Sauls son Is-Bosets kortvariga (två år) kungadöme. I nya övers. står Aser, vilkens område på ett naturligt sätt skulle kunna tänkas ingå i Is-Bosets rike (2 Sam 2:8-10. Se Is-Boset. 

ASVATEn av avkomling till Aser (1 Krön 7:33). 

ASYNKRITUSgrek. oförliknelig. En kristen i Rom, som fick en hälsning av Paulus (Rom 16:14).

 

ATAJASon till Ussia av Juda stam. Efter exilen bodde han i Jerusalem (Neh 11:4). 

ATAKhebr. härbärge. Stad i södra Juda, har id. med Eter i Jos 15:42 (1 Sam 30:30). Se Eter. 

ATALJA1. Kung Ahabs och drottning Isebels dotter, judakungen Jorams hustru, mor till kung Ahasja. Efter den sistnämndes död dödade hon alla medlemmarna av kungahuset med undantag av den ett år gamle Joas, som man lyckades gömma i templet. Hon blev sedan regent (841-835 f.Kr.). Översteprästen Jojada utropade sedan Joas till kung och Atalja dödades (2 Kung 8:26, 2 Kung 11:1-21, 2 Krön 22:2,10,11,12, 2 Krön 23:12-21, 2 Krön 24:7).2. En ättling till Benjamin (1 Krön 8:26).3. Han återvände till Juda från exilen (Esra 8:7). 

ATARAhebr. krans. Jerameels bihustru (1 Krön 2:26).

ATARIMVÄGENEn väg mellan Kadesh och Negev. Atarim är dock okänd ort (4 Mos 21:1). 

ATAROThebr. kronor, kransar.1. Stad i Moab, öster om Döda havet. På den s.k. Mesastenen (ca 850 f.Kr.) berättar kung Mesa av Moab, att han bekämpade och intog Atarot och dödade befolkningen. Trol. nuv. Chirbet Attarus, norr om Dibon (4 Mos 32:3, 34). Se Mesa.2. Stad, som låg mellan Jerusalem och Betel. Nuv. Chirbet Attara (Jos 16:2). Se Atrot-Addar.3. Gränsstad mellan Efraim och Manasses område, nära Jordan (Jos 16:7). 

ATHENVisdomsgudinnan Athenas stad. Attikas berömda huvudstad i äldre tid, nu Greklands huvudstad. Athens äldsta historia är lite känd, men från 700-talet f.Kr. finns skriftliga källor, och från denna tid är stadens historia mer känd. Under romartiden tillhörde Athen provinsen Akaja. Staden låg 6 km från kusten. Den hade två hamnar, Pireus och Faleron. Athen var byggd omkring den sköna Akropolishöjden. Väster om den låg Areopagen och i sydväst Krukmakartorget.

Athen var forntidens mest berömda universitetsstad. Romare som Cicero, Brutus, Antonius, Horatius etc. hade studerat där. Sin kommersiella och politiska betydelse hade Athen dock förlorat. Det fanns mer än 3000 statyer i staden förutom alla bilder som fanns i varje hem, något som kom Petronius att utropa, att det i Athen var lättare att möta en gud än en människa. När Paulus på sin andra resa (ca 49-52 e.Kr.) kom hit, besökte han synagogan, där han samtalade med judarna (Apg 17:17).

Vidare talade han med folk, som han mötte på torget. Hos dessa var det inte svårt att få gehör, eftersom athenarna var intresserade av allt nytt (Apg 17:21). Med stadens epikureiska och stoiska filosofer hade han ett meningsutbyte (Apg 17:18). På Areopagen förkunnade han sitt budskap med utgångspunkt från ett altare, som han funnit med inskriften: Åt en okänd gud. Några få blev kristna, men någon församling bildades ej (Apg 17:22-34). Athen förblev under lång tid hedendomens högborg.

Först på 500-talet fick kristendomen fäste i Athen och kyrkor byggdes (Apg 18:1, 1 Tess 3:1). 

ATERhebr. stängd, bunden.1. Far till en familj, representerad vid undertecknadet av Nehemjas förbundsskrift (Esra 2:16, Neh 7:21, Neh 10:17).2. Släkt av dörrvaktare (Esra 2:42, Neh 7:45). 

ATLAJEn man, gift med hednisk kvinna (Esra 10:28). 

ATROT-ADDARhebr. härlighetens kronor. En stad vid Efraims sydgräns (Jos 16:5, Jos 18:13). Se Atarot 2. 

ATROT-BET-JOABhebr. Joabs hus kronor. En ort nära Betlehem (1 Krön 2:54). 

ATROT-SOFANhebr. Sofans kronor. Stad öster om Jordan, tillhörig Gads stam (4 Mos 32-35). 

ATTAJ1. Son till Sesans dotter och den egyptiske tjänaren Jarha (1 Krön 2:35-36). 2. Han slöt sig till David i Siklag (1 Krön 12:11). 3. Son till kung Rehabeam (2 Krön 11:20). 

ATTALIASjöstad i Pamfylien, uppkallad efter grundaren kung Attalos ll Filadelfos (159-138 f.Kr.), heter i dag Adalia, med minnesmärken, bl.a. en stadsmur från romersk tid. Paulus och Barnabas besökte staden på sin första resa (46-48 e.Kr.) därifrån seglade de vidare till Antiokia (Apg 14:25). 

AUGUSTUSlat. den vördnadsvärde. Romersk kejsare, född år 63 f.Kr. död 14 e.Kr.). Han adopterades av Ju-lius Caesar och kallade sig Gajus Julius Caesar Octavianus. År 27 gav senaten honom hedersnamnet Augustus. Efter slaget vid Actium år 31 blev Augustus det romerska imperiets envåldshärskare. Under Augustus herravälde stod även Israel. Han visade judarnas kung Herodes den store, stor välvilja och bekostade två dagliga offer i Jerusalems tempel. Under Augustus regeringstid föddes Jesus (Luk 2:1). Se Kejsare.

AVAProvins i Assyrien. Kung Sanherib förflyttade folk bl.a. härifrån till Samariens städer, medan Israels folk fördes till Assyrien (2 Kung 17:24). Se Aviter, Iva, Sanherib. 

AVEEREtt folkslag, som i förisraelitisk tid bodde i sydvästra delen av Israel, mot Gaza. Aveerna blev dock utrotade av kaftoreerna (5 Mos 2:23, Jos 13:3). Se Kaftor. 

AVENhebr. tomhet, fåfänglighet.1. Det hebreiska namnet på On, en berömd stad i Egypten, 9 km nordöst om Kairo. Grekerna kallade den Heliopolis, solstaden, eftersom den var kultplatsen för solguden Re. Den hebr. namnformen är ett uttryck av förakt för den tomma, fåfänga gudsdyrkan i staden. Nu är staden öde, endast en enda obelisk från soltemplet står kvar. Fyra andra har förts till Rom, Konstantinopel, London och New York (Hes 30:17). Se BetSemes 4, On.2. Ett kränkande namn på Betel som säte för avgudadyrkan (Hos 10:8). Se Bet-Aven 2, Betel 1. 

AVIMStad i Benjamins område nära Betel (Jos 18:23). 

AVITEdoms kung Hadads huvudstad (1 Mos 36:35, 1 Krön 1:46). 

AVITERAssyriens kung lät flytta dessa från Ava till Samarien (2 Kung 17:31). Se Ava. 

AZIZAhebr. kraftfull. Han gifte sig med en hednisk kvinna (Esra 10:27).  [[@Topic:Bibelns Värld  -  B]]

B 

BAALEn stad i Simeons område (1 Krön 4:33). Se Baala 2, Baalat-Beer. 

BAALhebr. herre, ägare.

1. Baal var feniciernas och kartagernas vanliga namn på gud. I bestämd form var det namnet på den manlige högste guden såsom Bel var hos babylonierna.

Baal användes med tiden om skyddsgudarna på de olika platserna, något som de många ort-namnen med förstavelsen Baal tydlig vittnar om. Baal var växt- och fruktbarhetsguden. I kultdra-mat är han den döende och återuppståndne guden, som slutligen firar sitt bröllop. Hans symbol är tjuren, nära förbunden med livsträdet. Hans maka heter Baalat, i öster Beltis, också känd som Astarte, Anat etc. Varje plats kunde ha sin egen Baal. Till Baalsdyrkan hörde bl.a. människooffer och otukt.

Baalsdyrkan blev en stor frestelse för Israel efter det att folket bosatt sig i Kanaan. GT har många vittnesbörd om att Baal intog Herrens plats i folkets religiösa liv. Under domartiden gjorde en reaktion mot denna avgud sig gällande, en reaktion som ökade i styrka under de senare profeternas tid.

Särskilt Elia förde en hård kamp mot detta avfall (1 Kung 18:18-40) något som scenen på Karmel bär vittne om (Dom 2:11-13, Dom 3:7, Dom 6:25-32, Dom 8:33, Dom 10:6,10, 1 Sam 7:4, 1 Sam 12:10, 1 Kung 16:31-32, 1 Kung 19:18, 1 Kung 22:54, 2 Kung 3:2, 2 Kung 10:1828, 2 Kung 11:18, 2 Kung 17:16-17, 2 Kung 21:3, 2 Kung 23:4-5, 2 Krön 17:3, 2 Krön 23:17, 2 Krön 24:7, 2 Krön 28:2, 2 Krön 33:3, Jer 2:8,23, Jer 7:9, Jer 9:14, Jer 11:13, 17, Jer 12:16, Jer 19:5, Jer 23:13,27, Jer 32:29,35, Hos 2:8-17, Hos 11:2, Sef 1:4, Rom 11:4). Se Astarte, Bel. 2. En av Rubens efterkommande (1 Krön 5:5). 3. Benjamins släkt (1 Krön 8:30, 1 Krön 9:36). 4. En titel, som Herren inte ville benämnas med (Hos 2:16). Se Baal 1. 

BAALAhebr. härskarinna.1. En stad i Juda (Jos 15:9-10, 1 Krön 13:6). Se Bala, Kirjat-Jearim, Kirjat-Baal, Baale-Juda. 2. En stad i Negev (Jos 15:29). 3. Ett berg på gränsen mellan Ekron och Jabneel i Juda (Jos 15:11). 

BAALAThebr. härskarinna. En stad i Dans ursprungliga område, nära Gezer. Den befästes av Salomo (Jos 19:44, 1 Kung 9:18, 2 Krön 8:6). 

BAALAT-BEERhebr. brunnens härskarinna. Stad i södra Juda. (Jos 19:8). Se Rama 2, Ramot 3.

BAAL-BERIThebr. förbundets herre. Dyrkades i Sikem efter Gideons död (Dom 8:33, Dom 9:4. Se El-Berit). 

BAALE-JUDAhebr. Juda herrar. Stad i norra Juda (2 Sam 6:2). Se Baala 1, Kirjat-Baal, Kirjat-Jearim. 

BAAL-GADhebr. lyckans herre. Ort vid Hermon, i Libanonsdalen, där Baal tillbads som Gad, lyckans gud. Den id. med Baalbek (Jos 11:17, Jos 12:7, Jos 13:5). Se Baal-Hermon. 

BAAL-HAMONhebr. rikedomens herre. Plats möjl. i Juda, där Salomo hade en vingård. Tavlor från 1400-talet f.Kr. visar, att Egyptens gud Amon dyrkades i Kanaan och där id. med Baal (Höga V 8:11). 

BAAL-HANANhebr. Baal är nådig.1. Akbors son, en av Edoms kungar (1 Mos 36:38-39, 1 Krön 1:49-50).2. En av Davids tillsyningsmän (1 Krön 27:28). 

BAAL-HASORhebr. Hasors herre. En plats på Absaloms jordegendom invid Efraims område, där fårklipparna brukade samlas. Absalom mördade här sin halvbror Amnon. Orten kan vara id. med Tell Asur ett 1011 m högt berg ca 6 km nordöst om Betel (2 Sam 13:23). 

BAAL-HERMONhebr. Hermons herre. Gammal fenicisk stad vid Antilibanon ca 55 km nordväst om Damaskus (Dom 3:3, 1 Krön 5:23). Se Baal-Gad. 

BAALISEn av ammoniternas kungar, vilken gav Ismael i uppdrag att mörda Gedalja, ståthållaren i Judeen (Jer 40:14). Se Gedalja. 

BAAL-MEONhebr. boningens herre. En gammal stad öster om Döda havet. Staden intogs och befästes av Rubens stam. Baal-Meon nämns på Mesastenen. Eusebius berättar, att staden låg nära de varma källorna (Callirhoe) i Vadi Zerka Main, 15 km från Hesbon (4 Mos 32:38, 1 Krön 5:8, Hes 25:9). Se Bet-Baal-Meon, Bet-Meon, Beon. 

BAAL-PEORhebr. Peors herre.

Kultplats för Baal på berget Peor (Hos 9:10). 

BAAL-PEOREn av Moabs gudar, vilken dyrkades på Peors topp, måhända en lokalkult av Kemosh, se d.o. Till honom avföll många israeliter under uppehållet i Sittim (4 Mos 25:1-5, 5 Mos 4:3, Ps 106:28). Se Baal, Peor. 

BAAL-PERASIMhebr. rämnornas herre. En plats i Refaimsdalen, sydväst om Jerusalem, där David besegrade fili-steerna (2 Sam 5:20, 1 Krön 14:11). Se Perasim. 

BAAL-SALISAhebr. Salisas herre. En plats i Salisabygden. Hieronymus kallar det Bet-Salisa och lokaliserar det ca 23 km norr om Lydda (2 Kung 4:42). 

BAAL-SEBUBhebr. flugornas herre. Den filisteiska staden Ekrons gud, som ansågs skydda människor och djur mot sjukdomar och insektsplågor (2 Kung 1:116). Se Baal, Beelsebul. 

BAAL-SEFONhebr. nordens herre. Kultplats, där en semitisk gud dyrkades. I en egyptisk papyrusskrift har man funnit gudanamnet Baali-Sapuna. Israels folk lägrade sig i närheten just innan de gick ge-nom Röda havet (2 Mos 14:2,9, 4 Mos 33:7). 

BAAL-TAMARhebr. palmens herre.Ort i Benjamins område, mellan Betel och Gibea. Namnet kan ha samband med Deborapalmen (Dom 4:5) mellan Betel och Rama (Dom 20:33). 

BAANAhebr. betryckets el. smärtans son.1. Rekabs bror, befälhavare för en strövskara hos Is-Boset, Sauls son. Han och hans bror dödade Is-Boset, under hans middagssömn, i avsikt att stödja David. Denne vägrade dock att med utgju-telse av oskyldigt blod bereda sig väg till tronen. Han lät döda mördarna (2 Sam 4:2-9).2. Far till Heleb, en av Davids hjältar (2 Sam 23:29, 1 Krön 11:30).3. En av Salomos fogdar (1 Kung 4:12).4. En annan av Salomos fogdar (1 Kung 4:16).5. En huvudman, som med Serubbabel återvände från exilen. Han undertecknade även Nehemjas förbundsskrift (Esra 2:2, Neh 7:7, Neh 10:27). 6. Far till en viss Sadok, vilken deltog i uppbyggandet av Jerusalems mur (Neh 3:4). 

BAARAhebr. brand. Saharajims hustru. (1 Krön 8:8). 

BAASEJAEn levit av kehatiternas ätt (1 Krön 6:40). 

BABELhebr. förvirra, förbistra. Det gamla Babyloniens världsberömda stad vid Eufrats nedre lopp, ca 90 km söder om nuv. Bagdad. Namnet Babel användes också om hela babyloniska riket. Babyloniernas namn på staden, Babilu, som betyder guds port. Enligt 1 Mos 10:10, (jfr 1 Mos 11:9) hade Nimrods rike sin början i Babel samt Erek, Ackad och Kalne i Sinars land. Under Hammurabi-dynastin ca 1750 f.Kr. blev Babel Babyloniens huvudstad. Sedan dess har den genomgått skiftande öden under kassiter, elamiter och assyrier.

Sin högsta blomstring upplevde Babel på Nebukadnessar ll:s tid (605-562 f.Kr.). Han gjorde allt för att den skulle bli samtidens största och vackraste stad. Han byggde bl.a. ett palats och ett nytt tempel. Detta låg på en höjd, och på dess sluttningar anlade han sina berömda hängande trädgårdar åt sin drottning Semiramis (ett av världen sju underverk). På hans tid var Babel r ikenas krona, kaldeernas vackra stolthet, kungarikenas drottning (Jes 13:19, Jes 47:5).

Babels omkrets var ca 15 km. Staden var byggd på båda sidor om floden Eufrat. En vallgrav och en väldig dubbelmur omgav hela staden (Jer 51:58). Den yttre muren var ca 25 m tjock och 100 m hög och hade 100 vackra kopparportar, 25 på varje sida, vilka i regel bar en guds namn. Gatorna var helt raka. Över Eufrat, som flöt genom fanns en 115 m lång bro.

Det förnämsta templet hade ett babelstorn, som kallades Etemenanki. Dess basyta var 90 m2

och 90 m högt. År 539 f.Kr. intogs staden av Koresh. Ahasveros ödelade den ca år 478 f.Kr. p.g.a. lokala uppror. Seleukos l hämtade byggnadsmaterial från den till sin nya huvudstad Seleucia (312 f.Kr.). Babel blev därvid förvandlat till en ruinöken, och profetiorna om staden gick alltså i bokstavlig uppfyllelse.

Tyska forskare har åren 1898-1914 här bedrivit ett systematiskt arkeologiskt arbete under ledning av Koldewey. Bl.a. har man grävt fram processionsgatan, som delvis var belagd med mar-mor och i vars 7 m tjocka yttermurar fanns långa rader av lejon, i naturlig storlek, framställda av glaserat tegel (2 Kung 17:24,30, 2 Kung 20:12-18, 2 Kung 24:1-20, 2 Kung 25:1-28, 1 Krön 9:1, 2 Krön 32:31, 2 Krön 33:11, 2 Krön 36:6-20, Esra 1:11, Esra 2:1, Esra 4:9, Esra 5:1217, Esra 6:1-5, Esra 7:6-16, Esra 8:1, Neh 7:6, Neh 13:6, Est 2:6, Ps 87:4, Ps 137:1-8, Jes 13:122, Jes 14:3-23, Jes 21:1-10, Jes 39:1-6, Jes 43:14, Jes 47:1-15, Jes 48:14-20,

Jer 20:4-6, Jer 21:2-10, Jer 24:1, Jer 25:1-12, Jer 27:8-22, Jer 28:3-14, Jer 29:1-28, Jer 32:2-36, Jer 34:1-21, Jer 35:11, Jer 36:29, Jer 37:1,19, Jer 39:1-11, Jer 40:1-11, Jer 41:2, Jer 42:11, Jer 43:3,10, Jer 46:2-13, Jer 49:28-30, Jer 50:1-46, Jer 51:1-64, Jer 52:3-34, Hes 12:13, Hes 17:1220, Hes 19:9, Hes 21:21, Hes 23:15-23, Hes 24:2, Hes 29:18-19, Hes 30:10, Dan 1:1, Dan 2:12-49, Dan 3:1, 12,30, Dan 4:3,26,27, Dan 5:7, Mika 4:10, Sak 2:7). Se Babylonien. 

BABYLON1. Det grek. namnet på staden Babel (Apg 7:43). 2. Babylon är ett allegoriskt namn för Rom. Uttryckssättet, som finns även i judiska skrifter, har sin grund i det faktum, att Babel i GT ej endast uppfattas som ett främmande rike utan ofta också som inbegreppet av synd, ondska och förtryck (1 Petr 5:13, Upp 14:8, Upp 16:19, Upp 17:5, Upp 18:10,21). 

GAMLA BABYLONISKA RIKETBabylonien var landet vid Eufrats och Tigris nedre lopp, mellan de elamitiska bergen, Persiska viken, syrisk-arabiska öknen och Assyrien. Slätterna mellan tvillingfloderna hade ett utsatt läge för angrepp utifrån, och jorden, som gjordes fruktbar genom vidsträckta bevattningssystem, utövade en stark dragning på ökenstammarna och bergsbygdens folk i de näraliggande länder-na. Genom årtusenden bar därför detta områdes historia prägel av ödeläggelse och återuppres-ning av städer och kulturer. Babylonien bestod ursprungligen av två skilda delar, i norr Ackad (Uri), i söder Sumer (Sinars land, 1 Mos 10:10) även kallat kaldeernas land (Hes 1:3). I båda dessa delar låg en rad betydande städer.

I Sumer låg Eridu, Uruk (Erek, 1 Mos 10:10), Larsa och Lagash, samt Ur, som under tredje dynastin (ca 2100-2000 f.Kr.) var Sumers huvudstad. Från denna stad kom Abraham (1 Mos 11:31). Ackads viktigaste städer var: Borsippa, Kish, Kuta, Larsa, Ackad och Babel. Innan Ba-bylonien framträdde som ett rike utgjorde dessa städer centra i en rad stadsstater. Babel blev om-sider Ackads huvudstad. Hela denna landsdel hade sitt namn efter staden Ackad, som under den ackadiska dynastin var den viktigaste i Främre Orienten.

I gränsområdet mellan de två landsdelarna Sumer och Ackad låg Nippur, som var sumerernas religiösa centrum. Här fanns även centrum för deras främsta gud, Enlil. Babyloniens äldsta in-vånare var sumererna, vilkas ursprung ännu inte blivit klarlagt. Redan på ett tidigt stadium ut -vecklade de en hög kultur, bl.a. den s.k. kilskriften, tecken som består av kilformade streck och vinklar.

Semitiska folkslag, främst ackaderna, invandrade tidigt från syrisk-arabiska öknen. Dessa folkslag antog sig den sumeriska kulturen. Vid sammanslutning av semiter och sumerer fram-stod babylonierna (och assyrierna). Omkring 2400 f.Kr. grundade en mäktigt semitisk släkt en ny stad vid Ackad. Grundaren Sargon l, markerade därmed början till ackadiska dynastin (ca 2400-2200 f.Kr.). Han intog snart närliggande områden och drog fram ända till Medelhavet. Hans sonson, Naram-Sin, var också en stor fältherre.

Enligt en dåtida inskription ska Naram-Sin, ha slagit en här på 100 000 man, förd av 17 allierade kungar. Mesopotamien, Nord-Syrien, Arabien och Elam erövrades på hans tid, och hans härar trängde ända in i Mindre Asien. Så småningom gjorde dock stadsstaterna uppror, och snart övertogs makten av sumeriska kungar. Under tredje dynastin i Ur (ca 2100-2000 f.Kr.) fö-renades Sumer och Ackad till ett rike, och dess maktcentrum flyttades nu från Ackad till Ur.

Dynastins grundare Urnammi reste upp en stor ziqqurat, tempeltorn, 20 m högt, i Ur. Stenarna i detta imponerande byggnadsverk bär inskriptionen: Urnammu, Sumers och Ackads kung. Under ca 100 år blev det sista gyllne kapitlet i Sumers historia skrivet. En vidsträckt utrikeshandel skapade ett stort välstånd. Shulgi, kanske den mäktigaste Sumer-kungen, organiserade ett slags regering med statsminister och finansminister och tillsatte guvernörer runt om i städerna.

Shulgi byggde tempel där man dyrkade Enlil, etablerade kurirpost och förordnade landsvägs-polis. Dessutom antog han gemensam lag för hela riket. Det var troligtvis under denna dynasti som Abraham föddes. Mot slutet av Ur-dynastin strömmade elamiter och amoriter (amoreer) in i Babylonien, och efter Urs fall delades riket mellan lokala härskare. Efterhand växte Babylon (Babel) i makt och inflytande. Omkring 1900 f.Kr. grundades den första babyloniska (amori-tiska) dynastin av Shumuabum.

Denna tid är Hammurabi den mest kända av kungarna (ca 1750 f.Kr.). Han fick kontroll över Elam, Assyrien och Syrien, centraliserade makten och lät provinsguvernörer ersätta de lokala härskarna. Nu fick Babylon en betydelse i världshistorien, som det kom att behålla i 1000 år. Hammurabi är känd för sina många lagar, bl.a. för handelsverksamhet, familjeliv och offentligt styrelsesätt. Lagarna berör de flesta områden i människolivet: äktenskapet, förhållandet föräldrar-barn, moral osv och de har många gemensamma drag med Moselagen.

Babyloniens välstånd ökade stadigt, men som hos många andra kulturfolk orsakade detta en viss svaghet. Köpmännen ville hellre erlägga skatt än dra ut i krig. Bönderna, vilkas jord var uppslukad av staten och templen, hade inte så mycket mer att kämpa för. Landets

motståndskraft blev allt mer beroende av starka härskare, vilka blev allt mer färre efter Hammurabis tid. Efterföljare till Hammurabi led nederlag mot kassiterna i norr. Därefter trängde hetiterna in i landet.

Till slut blev Babylonien ett lydrike under Assyrien (ca 1100 f.Kr.). Babylon fortsatte dock att vara ett kulturellt centrum, och Assyriens välde skapade ingen ny kulturepok. De var visserligen babyloniernas besegrare, men själva övervunna av den babyloniska kulturen. Assyriens kung Assurbanipal (669-626 f.Kr.) tillskrivs äran av att ha räddat den babyloniska kulturens litterära produkter, genom sitt stora bibliotek.

Efter Assurbanipals död var även Assyriens storhetsdagar räknade. I Babylon fanns sedan en tid tendenser till uppror mot Assyriens välde. Ett uppror mot Sanherib ledde till Babylons ödeläggelse år 689 f.Kr. Staden återuppbyggdes av Esarhaddon (681-669 f.Kr). Den förstördes på nytt genom Assurbanipal.

NYBABYLONISKA RIKETBabylon frigjorde sig och övertog makten i Babylonien under ledning av fursten Nabopalassar (625-605 f.Kr.). Därmed uppstod det nybabyloniska riket, som inom kort allierade sig med Me-dien för att tillsammans krossa Assyrien. År 614 föll Assur, 612 blev Nineve jämnat med marken, och 605 f.Kr. bröt Assyrien fullständigt samman. Nabopalassar satte snart igång med att befästa och försköna Babylon, och han stöddes av sin egyptiska drottning Nitokris. Hennes insats måste ha varit stor.

Historieskrivaren Herodotos ger henne hela äran för det arbete, som blev utfört. För att först och främst trygga staden mot dess tidigare allierade, Medien. Hon lät leda Eufrat i ett nät av kanaler, så att den som seglade ned till Babylon måste passera en stad tre gånger. Det var även hon, som ledde floden innanför stadsmuren och lät bygga en bro över den. Se Babel. Med Nebu-kadnessar ll (605-562 f.Kr.) som efterträdde Nabopalassar, började en ny storhetstid för Ba-bylonien.

Efter flera hundra år som lydrike reste det sig nu som sydväst-Asiens mäktigaste rike. Nebukadnessar företog en rad segerrika fälttåg, bl.a. bragte han Judariket på fall och bortförde folket som fångar till Babylon. Sin huvudstad Babylon, gjorde han till ett av världens underverk. Se Babel. Det nybayloniska riket med sin glansfulla kultur fick dock inte lång levnadstid. Med Nebukadnessar var storhetstiden förbi. Hans efterträdare var inte tillräckligt starka att upprätthålla ett rike, som inte hade sin styrka i folkets stridslust och tapperhet.

Efterträdaren Nabonidus, måste p.g.a. sin oförmåga överlämna regeringsomsorgen åt sin son Belsassar. Under ett stort gästabud hos kung Belsassar skrev en hand de ödesdigra orden: Mene mene tekel u-farsin (Dan 5:25). Persiens kung Koresh (Kyros) intog den ointagbara staden utan förstörelse (år 539). Nu hade Persien makten över Babylonien ända tills Alexander den store (336-323 f.Kr.) skapade sitt världsrike.

Sedan härskade syriska seleukider över landet (ca 312-64 f.Kr.) och därefter parterna tills ara-berna övertog makten år 641 e.Kr. (2 Kung 20:18, 2 Kung 24;10,16, 2 Kung 25:6,8,20, Esra 5:12-13, Neh 13:6, Jes 39:7, Jer 20:4, Jer 21:7,10, Jer 22:25, Jer 25:1, Jer 27:6-12, Jer 28:2,4,11, Jer 29:21, Jer 32:2-4,28,36, Jer 34:2,7,21, Jer 37:17, Jer 38:3-23, Jer 39:3,6,13, Jer 44:30, Jer 46:26, Jer 52:9,12,26, Hes 21:19, Hes 30:24-25, Hes 32:11, Dan 7:1, Matt 1:1117). Se Assyrien, Babel. 

BAGARGATANGata i Jerusalem (Jer 37:21). 

BAHURIMhebr. unga män. En ort, låg mellan Jerusalem och Jeriko, Simeis hemort (2 Sam 3:16, 2 Sam 16:5, 2 Sam 17:18, 2 Sam 19:16, 1 Kung 2:8). 

BAKBACKARhebr. forskare. Levit i Jerusalem (1 Krön 9:15). 

BAKBUKhebr. flaska. Huvudman för en släkt av tempeltjänare vilka återvände från exilen (Esra 2:51, Neh 7:53). 

BAKBUKJAhebr. Herren tömmer el. utgjuter.1. En levit med härstamning från sångförfattaren Asaf (Neh 11:17, Neh 12:9). 2. En dörrvaktare vid templet (Neh 12:25). 

BALAEn stad i södra Juda (Jos 19:3). Se Baala 1, Bilha. 

BALADANMerodak-Baladans far (2 Kung 20:12, Jes 39:1). 

BALAKhebr. ödeläggelse. Sippors son. Moabs kung, ville få Bileam att förbanna Israel. Då detta inte gick, lockade han folket till avguderi och otukt (4 Mos 22:2-41, 4 Mos 23:1-30, 4 Mos 24:10-25, Jos 24:9, Dom 11:25, Mika 6:5, Upp 2:14). 

BAMOThebr. höjder. En plats under Israels ökenvandring (4 Mos 21:19-20). Se Bamot-Baal. 

BAMOT-BAALPå denna upphöjda plats nära Pisga offrade Bileam (4 Mos 22:41, 4 Mos 23:1-2 Jos 13:17). Se Bamot. 

BANIhebr. efterkommande1. En av Davids hjältar från Gad (2 Sam 23:36). 2. Leviten Semers son (1 Krön 6:46).

3. En avkomling av Peres, Juda son, vilken återvände från exilen (1 Krön 9:4). 4. Han var gift med hednisk kvinna (Esra 10:38). 5. En levit, som undervisade folket i Guds lag och undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 3:17, Neh 8:7, Neh 9:4-5, Neh 10:13, Neh 11:22). Se Binnuj 5.6. En annan levit (Neh 9:4).7. En hövding, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift eller representant för den i nr 8 nämnda familjen (Neh 10:14).8. Huvudman för en familj, som återvände från exilen (Esra 2:10, Esra 10:29,34. Se Binnuj 6). 

BARABBASarm. fars son. En rövare, som satt fängslad jämte några upprorsmakare. De hade under upproret begått mord. Varje påsk brukade den romerske ståthållaren ge folket en fånge lös, vilken de ville. På folkets begäran frigav Pilatus Barabbas istället för Jesus, som blev dömd till döden (Matt 27:16-26, Mark 15:7-15, Luk 23:18, Joh 18:40). 

BARAKhebr. blixt. Abinoams son från Kedesh i Naftalis stam. En härförare under Deboras tid. På Guds order drog han ut i strid mot kananeerna med 10000 av Naftalis och Sebulons stammar. Striden utkämpades vid Kishon, Siseras här led ett förkrossande nederlag, inte en enda av fienderna undkom. Barak räknas i Hebr 11:32 bland troshjältarna (Dom 4:6-23, Dom 5:1-15). Se Sisera. 

BARAKELhebr. Gud välsignar. Far till Jobs vän Elihu från Bus (Job 32:2,6). 

BARAKIASgrek. av hebr. Herren välsignar. Profeten Sakarias (Sakarjas) far (Matt 23:35). Se Berekja 7. 

BARIAhebr. flykting. Jekonjas ättling (1 Krön 3:22). 

BARJESUSEn jude som bedrev trolldom, en falsk profet, som Paulus mötte på sin första missionsresa (år 46-48) i Pafos, Cyperns huvudstad och avslöjade honom, varvid ståthållaren Sergius Paulus blev kristen (Apg 13:6-12). Se Elymas. 

BARKOSEn släkt som återvände från exilen (Esra 2:53, Neh 7:55). 

BARNABASgrek. av aram. tröstens son, uppmuntrans son, profetians son. En levit från Cypern, vars ur-sprungliga namn var Josef. Apostlarna gav honom tillnamnet Barnabas. Han sålde en åker, som han ägde, och lade pengarna för apostlarnas fötter (Apg 4:36). Detta tilldrog sig strax

efter pingstdagen. Därför blev han nog kristen mycket tidigt. Han åtnjöt stort anseende bland apostlarna. Barnabas tog sig an Paulus och förde honom till apostlarna vid hans första besök i Jerusalem efter sin omvändelse utanför Damaskus (Apg 9:27).

Då Jerusalemförsamlingen fick höra talas om väckelsen i Antiokia sändes Barnabas dit. Ban-brytarna var, som så ofta, okända människor. Denämns endast som några män från Cypern och Cyrene. Det kan hända att Lukas själv var född i Antiokia. Kanske är det hans eget möte med den kristna tron som avspeglar sig i detta avsnitt. När Barnabas kom dit, blev han till stor välsignelse, ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. I detta sammanhang sägs det att Barna bas var en god man, uppfylld av den helige Ande och tro (Apg 11:19-24).

Barnabas for strax därefter till Tarsus för att söka upp Paulus. Då han hade funnit honom, vände båda tillbaka och arbetade tillsammans ett helt år i Antiokia (Apg 11:25-26). Vid denna tid förutsade profeten Agabus, att en stor hungersnöd skulle komma. De kristna i Antiokia beslöt då att samla in medel till församlingen i Jerusalem. Gåvan sände de till de äldste i Jerusalem (Apg 11:27-30). Barnabas och Paulus återvände snart därpå till Antiokia. De tog med sig Johannes Markus (Apg 12:25).

I Antiokia fick Barnabas och Paulus Guds kallelse till missionsgärningen, och började strax därpå sin första missionsresa år 46-48 (Apg 13:1-3). De förkunnade evangelium på Cypern där landshövdingen Sergius Paulus blev kristen och den falske profeten Barjesus slagen med blindhet (Apg 13:4-12). Därefter fortsatte de resan till flera viktiga platser i Mindre Asien (Apg 13:13-52). Till följd av ett underverk, som Paulus utförde i Lystra, blev de där betraktade som gudar (Apg 14:1-28).

P.g.a. en lärostrid i Antiokia sände församlingen Barnabas och Paulus till Jerusalem för att för-handla med apostlarna och de äldste där (Apg 15:1-3). Barnabas och Paulus vände sedan tillbaka till Antiokia jämte Judas och Silas (Apg 15:435). Under förberedelserna av den andra missionsresan blev Paulus och Barnabas oense. Barnabas ville ha med sig sin kusin Markus, vilket Paulus ej gick med på då denne tidigare svikit dem.

Paulus utvalde Silas till sin följeslagare och for tillsammans med honom ut på sin andra mis-sionsresa. Barnabas tog då med sig Markus och seglade till Cypern (Apg 15:36-41). Efter denna tidpunkt nämns Barnabas inte vidare i Bibeln. Då han omtalas i Paulus brev, rör det sig om händelser före denna tid (1 Kor 9:6, Gal 2:1,9,13, Kol 4:10). Enligt en legend skulle han ha lidit martyrdöden på Cypern. Kyrkofadern Tertullianus ansåg att Barnabas var författaren till Hebreerbrevet. Se Josef 14, Antiokia 2. 

BARSABBASaram. sabbatens son, Sabbas son.1. En lärjunge vid namn Josef, jämte Mattias blev han föreslagen som apostel efter Judas, förrädaren (Apg 1:23). Se Josef 11, och Justus 1. 2. Judas tillnamn. Han tillhörde församlingen i Jerusalem och var en ledande man där. Efter apostlamötet i Jerusalem blev han jämte Silas vald att följa Paulus och Barnabas till Antiokia för att meddela församlingen där vad som var beslutat på mötet (Apg 15:22). Se Judas 6. 

BARSILLAJ (BARZILLAJ)hebr. järn.1. En rik man från Rogelim. Han hjälpte David och hans män med levebröd, då de under Absa-loms uppror stannade i Mahanajim. Då David kom till makten, erbjöd han Barsillaj uppehälle vid sitt hov men denne bad med hänvisning till sin höga ålder att få sända sin son Kimham i stället. På sitt dödsläger bad David Salomo att tänka på Barsillajs söner (2 Sam 17:27, 2 Sam 19:31-39, 1 Kung 2:7).2. Adriels far (2 Sam 21:8).

3. En präst som blev avsatt, p.g.a. att han inte fann sitt släktregister (Esra 2:61, Neh 7:63). 

BARTIMEUSaram. Timeus son. En blind tiggare vid Jeriko, vilken blev botad av Jesus (Mark 10:46).

BARTOLOMEUSaram. Bar Talmai, Talmais son. En av Jesu tolv apostlar. De flesta menar, att han är id. med Natanael (Joh 1:45-51, Joh 21:2). Han omtalas inte i de tre andra evangelierna. I dessa nämns däremot Filippus och Bartolomeus tillsammans i alla tre apostlaförteckningarna (Matt 10:3, Mark 3:18, Luk 6:14). I Johannesevangeliet uppträder Filippus och Natanael, tillsammans medan Bartolomeus inte alls nämns.

Natanael är alltså trol. apostelns ursprungliga eller verkliga namn. Bartolomeus betecknar då endast, vems son han är. Man känner också till en apostlaförteckning från den äldsta församling -en. I denna förekommer namnet Natanael jämte Bartolomeus. Om Bartolomeus är id. med Nata-nael, är han född i Kana i Galileen (Joh 21:2). Filippus förde honom till Jesus (Joh 1:46). Han kallades till apostel och utsändes med de övriga (Matt 10:3).

Han var en av de apostlar, för vilka Jesus uppenbarade sig efter uppståndelsen (Joh 21:2). Han var också vittne till Jesu himmelsfärd och vände efter denna med de andra apostlarna tillbaka till Jerusalem (Apg 1:12-13). Enligt traditionen verkade han i Mesopotamien, Indien, Partien, Lykaonien och Armenien, där han ska ha lidit martyrdöden. Han ska ha blivit flådd levande och korsfäst nedåt. Se Natanael. 

BARUKhebr. välsignad.1. Sabbajs son, en levit, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift. Han arbetade med stor iver på Jerusalems mur (Neh 3:20, Neh 10:6). 2. Kol-Hoses son (Neh 11:5). 3. Nerias son, bror till Seraja (Jer 51:59). Han var profeten Jeremias sekreterare. I Judakungen Jojakims fjärde regeringstid år 605 f.Kr. nedskrev han efter Jeremias diktamen i en bokrulle dennes profetior och uppläste dem för folket i templet. Sedan läste han dem för kungens furstar, vilka rådde Baruk och Jeremia att gömma sig.

De berättade också för kungen om bokrullen. Efterhand som denna upplästes för kungen, skar han av styckena med en pennkniv och kastade dem i kolpannan, tills hela rullen var uppbränd. Han sökte också gripa Baruk och Jeremia, men man lyckades inte finna dem. Baruk skrev en ny rulle, som innehöll allt vad som var skrivet i den förra och därtill en förutsägelse om Jojakims och hans ätts undergång (Jer 36:1-32, jfr Jer 45:1-5).

Möjligen har Baruk också redigerat och utgivit Jeremias bok, i varje fall viktiga delar därav (Jer 36:1-10, Jer 45:1). Under Jerusalems belägring köpte Jeremia en åker av sin farbrors son Hanamel. Han bad därvid Baruk gömma köpebrevet (Jer 32:12-16), ca 590 f.Kr. Baruk hade trol. större politisk betydelse än Jeremia.

Han beskylldes bl.a. för att ha förlett Jeremia till lögnaktiga profetior inför folket och på detta sätt medverkat till att detta föll i Babels händer (Jer 43:3-6, jfr Jer 37:13). Efter mordet på Ge dalja tvingades Baruk att jämte Jeremia följa de judar, som utvandrade till Egypten (Jer 43:1-7). Jeremia tröstade Baruk i dennes förtvivlan över utvecklingen (Jer 45:2-3). Enligt senare tradition ska Baruk sedan ha blivit förd till Babylonien (jfr Jer 45:5). 

BASANhebr. bördig mark. Landet öster om Jordan. Det gränsade mot Hermon i norr och floden Jarmuk i söder, motsvarar nuv. Golanhöjderna. Landet var berömt för sin fruktbara jordmån, stora ekskogar och feta boskapshjordar. Den feta boskapen i Basan används gärna i GT:s bildspråk för att beteckna ett yppigt liv. Amos kallar Samarias rika kvinnor Basans kor (Amos 4:1).

Då israeliterna kom till Basan på väg mot Löfteslandet, var det ett självständigt kungarike med Astarot som huvudstad. Kung Og blev besegrad och landet tillföll halva Manasses stam. Efter rikets delning tillhörde det Nordriket, men på Jehus tid (841-814 f.Kr.) erövrades det av Syriens kung Hasael (2 Kung 10:33). Sedan tillhörde Basan Assyrien. På 200-talet f.Kr. kom det under Nabateerriket.

På NT:s tid var området uppdelat i landskapen: Auranitis Batanea, Gaulanitis och Trakonitis. Det tillhörde Herodes den store och sedan landsfurstarna Filippus och Agrippa ll:s områden (4 Mos 21:33, 4 Mos 32:33, 5 Mos 1:4, 5 Mos 3:114, 5 Mos 4:43,47, 5 Mos 29:7, 5 Mos 32:14, 5 Mos 33:22, Jos 9:10, Jos 12:4-5, Jos 13:11-31, Jos 17:1,5, Jos 20:8, Jos 21:6,27, Jos 22:7, 1 Kung 4:13,19, 2 Kung 10:33, 1 Krön 5:11,12, 16,23, 1 Krön 6:62,71, Neh 9:22, Ps 22:13, Ps 68:16,23, Ps 135:11, Ps 136:20, Jes 2:13, Jes 33:9, Jer 22:20, Jer 50:19, Hes 27:6, Hes 39:18, Mika 7:14, Nah 1:4, Sak 11:2). 

BASEMAThebr. välluktande.1. Esaus hustru (1 Mos 26:34-35). Se Ada 2.2. Ismaels dotter, en annan av Esaus hustrur (1 Mos 36:3-17). Se Mahalat 1.3. En av Salomos döttrar, fogden Ahimaas hustru (1 Kung 4:15). 

BASHAhebr. dristighet. Israels (Nordrikets) kung (909886 f.Kr.), Ahias son, av Isaskars släkt. Han gjorde uppror mot sin företrädare Nadab, dödade honom och blev kung i hans ställe. Basha bodde i Tirsa. Senare förde han krig mot judakungen Asa, som dock fick hjälp av Syriens kung BenHadad.

Basha utplånade hela Jerobeams släkt men mötte också själv samma öde. Detta sades för honom genom profeten Jehu och gick i uppfyllelse genom Simri, befälhavare hos Bashas son och efterträdare, Ela. (1 Kung 15:16-34, 1 Kung 16:1-13, 1 Kung 21:22, 2 Kung 9:9, 2 Krön 16:1-6, Jer 41:9). 

BASLUT (BASLIT)En tempeltjänare (Esra 2:52, Neh 7:54 (Baslit). 

BAT-SEBAhebr. edens dotter el. den sjunde dottern . Eliams dotter, hetiten Urias hustru. Hon blev förförd av kung David. Sedan David sett till att Uria hade dött i kriget, blev Bat-Seba Davids hustru. Davids handlingssätt brännmärktes i profeten Natans berömda strafftal med dess liknelse om den fattige mannens enda får (2 Sam 12:1-14, jfr Ps 32:1-5, Ps 51:1-19). Hennes första barn med David dog efter kort tid. Senare fick hon sönerna, Salomo, Simea, Sobab och Natan.

Då David blev gammal och ett tronskifte var aktuellt, fick hon, på profeten Natans råd, med-verka till att David utsåg Salomo till sin efterträdare. Bat-Seba blev stammoder till Jesus. NT

slätar inte över Davids brott utan kallar Bat-Seba för Urias hustru (Matt 1:6), (2 Sam 11:3, 2 Sam 12:24, 1 Kung 1:11-31, 1 Kung 2:13,18,19). Se Bat-Sua, Maria 1. 

BAT-SUAhebr. frälsningens dotter (1 Krön 3:5). Se BatSeba. 

BAVVAJHenadads son, arbetsledare för en grupp, som byggde upp Jerusalems mur. Han var ledare för andra hälften av Kegilas område (Neh 3:18).

BEALJAhebr. Herren är herre. Han anslöt sig till David i Siklag (1 Krön 12:5). 

BEALOThebr. härskarinnor. Ort i södra Juda (Jos 15:24). 

BEBAJ (BEBAI)hebr. farlig. En huvudman som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Esra 2:11, Bebai), (Esra 8:11, Esra 10:28, Neh 7:16, Neh 10:15). 

BEDADhebr. Adads son. Far till Edoms kung Hadad (1 Mos 36:35, 1 Krön 1:46). 

BEDANhebr. domarens son.1. En av Israels domare, möjl. id. med Barak. (1 Sam 12:11).2. Ulams son av Manasses stam (1 Krön 7:17). 

BEDEJAhebr. Herrens tjänare. Han hade gift sig med en hednisk kvinna (Esra 10:35). 

BEELJADAEn av Davids söner (1 Krön 14:7). Se Eljada 1. 

BEELSEBULBeelsebul var ett namn på de onda andarnas furste, djävulen (Matt 9:34). Ordet ställs vanligtvis samman med det hebreiska Baal-Sebub, som var ett namn på filisteernas gud i staden Ekron (2 Kung 1:2-16). Baal-Sebub betyder flugornas herre. Den gud, som skyddar mot flug- och mygg-plågan, i Orienten en fruktansvärd plåga för både människor och djur.

Om Beelsebul är ett självständigt namn, så betyder det boningens herre, en betydelse som står i god samklang med sammanhanget. Boningen måste då vara människan, som Beelsebul genom de onda andarna, tar i besittning (Matt 10:25, Matt 12:24-27, Mark 3:22, Luk 11:15-26). Se Baal-Sebub. 

BEERhebr. brunn.1. Brunn vid Moabs gräns. Hit kom Israels folk före intåget i Kanaan. Brunnssången handlar om denna brunn (4 Mos 21:16-18). Se Beer-Elim.2. Dit Jotam flydde undan sin bror Abimelek (Dom 9:21). Se Jotam 1. 

BEERAhebr. som förklarar el. uttyder.1. Baals son, furste i Rubens stam. Han blev bortförd i fångenskap av Assyriens kung Tiglat-Pileser (1 Krön 5:6).2. Sofas son, Asers ättling (1 Krön 7:37). 

BEER-ELIMhebr. Elims brunn. Brunn i nordligaste Moab. Eglajim låg i södra Moab (Jes 15:8). Se Beer 1. 

BEERIhebr. min brunn.1. Hetit, far till Esaus hustru Judit (1 Mos 26:34). 2. Far till profeten Hosea (Hos 1:1). 

BEER-LAHAJ-ROIhebr. Brunnen där den Levande låter se sig. En vattenkälla i Negev, mellan Kadesh och Bered, ca 80 km söder om Beer-Sheba och nära 20 km väster om Ain Kadis. Vid denna källa upplevde Saras slavinna Hagar, Ismaels mor, ett möte med Herrens ängel. Isak bodde här en tid (1 Mos 16:14, 1 Mos 24:62, 1 Mos 25:11). Se Hagar. 

BEEROThebr. brunnar. En stad trol. nuv. El-Bire ca 16 km norr om Jerusalem. Staden tillföll Benjamins stam och nämns så sent som efter exilen (Jos 9:17, Jos 18:25, 2 Sam 4:2-9, 2 Sam 23:37, Esra 2:25, Neh 7:29). 

BEEROT-BENE-JAAKANhebr. Jaakans barns brunnar. Lägerplats under ökenvandringen (5 Mos 10:6). Se Bene-Jaakan. 

BEER-SHEBA (BEER-SEBA)hebr. edsbrunnen, sjubrunnen. Brunn i Negev, som gav namn åt staden och området omkring denna. Beer-Sheba nämns ofta i patriarkernas historia. Både Abraham, Isak och Jakob uppehöll sig där längre eller kortare tid. Vid Beer-Sheba planterade Abraham en tamarisk och åkallade där Herrens, den evige Gudens namn (1 Mos 21:33). Därifrån drog Abraham till Moria berg för att tron skulle prövas (1 Mos 22:1-19).

Härifrån begav sig Jakob till Haran (1 Mos 28:10). Profeten Samuel satte sina söner till domare i Beer-Sheba (1 Sam 8:1-2). Profeten Elia kom hit på sin flykt till Horeb undan drottningen Isebel (1 Kung 19:1-8). På profeten Amos tid bedrev folk från Nordriket (Israel) avgudadyrkan i Beer-Sheba (Amos 5:5, Amos 8:14).

Från Dan till Beer-Sheba betecknar landet i hela dess längd från norr till söder (Dom 20:1, 1 Sam 3:20, 2 Sam 17:11). Beer-Sheba är numera namnet på huvudorten i Negev, ökenområdet i södra Israel, som är föremål för stor bevattning och uppodling (1 Mos 21:14,31,32, 1 Mos 26:23,33, 1 Mos 46:1,5, Jos 15:28, Jos 19:2, 2 Sam 24:7, 2 Kung 12:1, 2 Kung 23:8, 1 Krön 4:28, 2 Krön 19:4, 2 Krön 24:1, Neh 11:27,30). Se Beer-Shebas öken. 

BEER-SHEBAS ÖKENÖkenområdet i berglandet väster om Döda havet vid staden Beer-Sheba. Den årliga nederbörds-mängden är här under 150 mm. Nybyggarna har planterat en mängd tamarisker; dessa träd trivs här som på Abrahams tid (1 Mos 21:14). 

BEESTERAhebr. Astartes hus. Levitstad i Manasses område (Jos 21:27). Se Astarot och Asterot-Karnajim. 

BEKERhebr. förstfödd.1. Benjamins son (1 Mos 46:21, 1 Krön 7:6,8). 2. Ättling till Efraim (4 Mos 26:35). 

BEKORAThebr. förstfödd. En ättling till Saul (1 Sam 9:1). 

BELbabyl. herre. Ett östsemitiskt namn på västsemiternas Baal. Ursprungligen användes ordet som titel på guden Enlil, senare på Marduk (Merodak) se d.o. Babels huvudgud (Jes 46:1, Jer 50:2, Jer 51:44). Se Baal. 

BELAhebr. ödeläggelse. Stad nära Döda havet. (1 Mos 14:2,8). Se Soar. 

BELA1. Den förste kung i Edom, vilken nämns i Bibeln (1 Mos 36:32-33, 1 Krön 1:43-44). 2. Benjamins äldste son (1 Mos 46:21, 4 Mos 26:38,40, 1 Krön 7:6-7, 1 Krön 8:1,3). 3. En mycket rik man av Rubens stam. Han bodde i Aroer, hans egendomar sträckte sig från Nebo till floden Eufrat (1 Krön 5:8-9). 

BELIARgrek. av hebr. belijaal, ondska, fördärv. Ett judiskt namn på Satan, den onde.

I GT används namnet aldrig som egennamn utan betecknar en dålig, ond person eller ondska, fördärv (5 Mos 13:13, Dom 19:22, Dom 20:13, 1 Sam 1:16, 1 Sam 2:12, 1 Sam 10:27, 1 Sam 25:17,25, 1 Sam 30:22, 2 Sam 16:7, 2 Sam 20:1, 2 Sam 23:6, 1 Kung 21:10,13, 2 Krön 13:7). Beliar nämns en gång i NT (2 Kor 6:15). 

BELSASSARaram. från babyl. (guden) Bel bevare konungen. Babels kung Nabonidus äldste son och hans älsklingsbarn, nämnd på Nabonidus cylinderskrift. Belsassar var medregent (553-539 f.Kr.) och styrde riket när Koresh intog landet. Fadern Nabonidus hängav sig åt studium av arkeologi och religionshistoria och var impopulär pga sin behandling av lokalgudarnas bildstoder. När han i Dan 5:22 kallas Nebukadnessars son, står det ordet i betydelsen efterföljare.

Det var Belsassar som fick se orden på väggen skrivna av Herrens hand: Mene mene tekel u-farsin, Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. Du är vägd på en våg och funnen för lätt. Ditt rike är delat och givet åt meder och perser. Eftersom Belsassar var Nabonidus medregent kunde han erbjuda den tredje platsen i riket som belöning åt Daniel, för att han uttytt skriften. Belsassar dog år 539 f.Kr. (Dan 5:1-30, Dan 7:1, Dan 8:1). Se Babylonien. 

BELTESASSARaram. från babyl. (guden) Bel bevare hans liv. Profeten Daniels namn vid hovet i Babylon (Dan 1:7, Dan 2:26, Dan 4:5,6,15,16, Dan 5:12, Dan 10:1). Se Daniel. 

BENhebr. son. En levit på Davids tid (1 Krön 15:18). 

BEN-ABINADABEn av Salomos tolv fogdar, vars uppgift var att sörja för hovets livsmedel (1 Kung 4:11). 

BENAJAhebr. Herren har byggt.1. Jojadas son, befälhavare över kung Davids livvakt. Han var en av Davids förtrogna rådgivare, känd för sina hjältebragder, han slog bl.a. ihjäl ett lejon i en brunn en snövädersdag (1 Krön 11:22-25). Efter Davids död hjälpte han tillsammans med Natan och Sadok Salomo till tronen. Han dödade Davids befälhavare Joab, och blev satt till Salomos överbefälhavare.

Kungens rådgivare Ammisabad och Jojada var Benajas söner (2 Sam 8:18, 2 Sam 20:23, 2 Sam 23:20-22, 1 Kung 1:8-44, 1 Kung 2:25-46, 1 Kung 4:4, 1 Krön 18:17, 1 Krön 27:5-6). 2. En av Davids hjältar, av Efraims stam (2 Sam 23:30, 1 Krön 11:31, 1 Krön 27:14). 3. En hövding i Simeons stam (1 Krön 4:36). 4. Levit, kunnig i harpospel (1 Krön 15:18,20). 5. Trumpetblåsande präst (1 Krön 15:24, 1 Krön 16:5-6).6. En levit, avkomling till Asaf (2 Krön 20:14).7. Tillsyningsman i templet på kung Hiskias tid (2 Krön 31:13).8. En av Pareos efterkommande (Esra 10:25). 9. En av Pahat-Moabs ätlingar (Esra 10:30). 10. En av Banis efterkommande (Esra 10:35). 11. En av Nebos efterkommande (Esra 10:43). 12. Far till ledaren Pelatja (Hes 11:1,13). 

BEN-AMMIhebr. mitt folks son. Lots dotters son ammoniternas stamfader (1 Mos 19:38). Se Ammon. 

BEN-DEKERhebr. Dekers son. En av Salomos tolv fogdar, vars uppgift var att sörja för hovets livsmedel (1 Kung 4:9). 

BENE-BERAKhebr. blixtens söner. Stad nära Jaffa (Jos 19:45). 

BENE-HASEMEn av Davids hjältar. Namnet betyder Hasems söner, varför följande övers. är trolig: gisoniten Hasems söner (1 Krön 11:34). Se Bene-Jasen. 

BENE-JAAKANhebr. Jaakans söner. Israels lägerplats under ökenvandringen, kallad efter en av ökenstammarna, egentligen Beerot-Bene-Jaakan, Jaakans söners brunnar (4 Mos 33:31-32). Se Jaakan, Beerot-Bene-Jaakan. 

BENE-JASENhebr. Jasens söner. En av Davids hjältar (2 Sam 23:32). Se Bene-Hasem. 

BEN-GEBERhebr. Gebers son. En av Salomos tolv fogdar, vars uppgift var att sörja för hovets mat (1 Kung 4:13). Åtgången dagligen: Se 1 Kung 4:22-23. 

BEN-HADADhebr. Hadads son. Hadad var Syriens främsta gud. Ben-Hadad, aram. Bar-Hadad är namn på flera syrisk-arameiska kungar. 1. Ben-Hadad l (900-875 f.Kr.) Tabrimmons son. På judakungen Asas (911-870) tillskyndan angrep han Israels (Nordrikets) kung Basha och intog landet omkring sjön Gennesaret. Att döma av 1 Kung 20:34 fick Ben-Hadad handelsrättigheter i Samaria under kung Omri (1 Kung 15:1820, 2 Krön 16:2-4).2. Ben-Hadad ll (875-842 f.Kr.) son till nr 1, samtida med Israels kung Ahab (874-853) med vilken han förde krig. Efter ett första angrepp mot Samaria undkom Ben-Hadad (1 Kung 20:20). När han året därpå anföll staden, blev han tillfångatagen, men Ahab frigav honom mot att han avträdde de städer, som hans far erövrat från Ahabs far (1 Kung 20:29-34).

Ben-Hadad stod därefter i förbund med Ahab, som vi vet av Salmanassar lll:s segerberättelse om slaget vid Karkar (år 853) då Ben-Hadad och Ahab räknas till de besegrade. Snart bröts för-bundet mellan Ahab och Ben-Hadad, och Ahab anföll i förbund med Juda arameerna vid Ramot i Gilead, där Ahab dog (1 Kung 22:29-37). I 2 Kung 6:8-32 talas om strider mellan en onämnd israelitisk kung (trol. Joram, Ahabs son). När Ben-Hadad låg sjuk i Damaskus blev han strypt av sin efterträdare Hasael (1 Kung 20:1-34, 2 Kung 8:7-9,15).3. Ben-Hadad lll (från ca 800 f.Kr) Syriens (Arams) kung Hasaels son och tronföljare. Tre gånger blev han besegrad av Israels (Nordrikets) kung Joas (798-782) och förlorade de städer som hans far erövrat från Israel (2 Kung 13:3,24,25, Jer 49:27, Amos 1:4). 

BEN-HAJILhebr. styrkans son. En av de hövdingar, som judakungen Josafat sände ut i landet med leviter för att undervisa folket i Guds lag (2 Krön 17:7). 

BEN-HANANhebr. den nådiges son. En son till Simeon, av Juda stam (1 Krön 4:20). 

BEN-HESEDhebr. Heseds son el. barmhärtighetens son. En av Salomos tolv fogdar, som hade till uppgift att sörja för hovets behov av livsmedel (1 Kung 4:10).

BEN-HURhebr. Hurs son. En av Salomos tolv fogdar, som hade till uppgift att sörja för hovets behov av livsmedel (1 Kung 4:8). 

BENINUhebr. vår son. En levit som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:13). 

BENJAMIN1. Bilhan son, Benjamins sonson (1 Krön 7:10). 2. Han äktade en hednisk kvinna (Esra 10:32).3. Deltog i arbetet på Jerusalems mur efter exilen (Neh 3:23).4. En man, som deltog i invigningen av Jerusalems mur efter exilen (Neh 12:34).

 BENJAMIN (BENJAMINS OMRÅDE) hebr. min högra hands son, dvs lyckoson. Jakobs yngste son och den andre med Rakel (1 Mos 35:23-24). Han var trol. den ende av sönerna, som var född i Israel. Han föddes under för-äldrarnas resa från Betel till Efrat (Betlehem). Rakel dog strax därpå (1 Sam 10:2). Före sin död gav hon honom namnet Ben-Oni, min smärtas son. Fadern ändrade senare namnet till Benjamin, lyckosonen (1 Mos 35:18).

Vad man eljest vet om Benjamin omtalas i 1 Mos 42-45. Jakob synes ha varit särskilt fäst vid Benjamin, sin yngste son. Han kallas därför ofta Jakobs älsklingsson (jfr 1 Mos 42:4,36-38). Benjamin flyttade tillsammans med far och bröderna till Egypten (1 Mos 46:1-7). I 1 Mos 46:19,21 uppräknas namnen på Benjamins tio söner. I 4 Mos 26:38-41 nämns ett mindre antal söner, och andra namn brukas delvis. Denna skillnad kan bero på att några av sönerna vid denna tid var döda eller i varje fall barnlösa.

Benjamin blev stamfader för en av Israels tolv stammar. Vid den första mönstringen räknade den 35 400 personer och intog elfte platsen (4 Mos 1:36), medan den vid den andra mönstringen bestod av 45 600 personer och kom på sjunde platsen (4 Mos 26:41). Det område som tillföll Benjamins stam vid erövringen av Kanaan låg mellan Juda och Efraim (Jos 18:11-28).

Det var ca 45 km från öster till väster och 20 km från norr till söder. Under domartiden upp-stod oenighet mellan Benjamins stam och de övriga stammarna i Israel och Benjamins stam var nära att utplånas (Dom 19-21). Här fanns ett flertal större städer Jeriko, Gibea, Gilgal, Mispa, Rama.

Under kung Sauls tid, 1050-1010 f.Kr. (1 Sam 9:1,4,16,21, 1 Sam 10:20-21) utvidgades gränserna vidare, så att i kungatiden även Gibeon, Beerot och Anatot hörde dit (Jos 18:21-28, Dom 1:21, 2 Sam 4:2, Jer 1:1), sist men inte minst Jerusalem (Dom 1:21). Benjaminiterna synes ha varit krigiska, fallna för rov och plundring (1 Mos 49:27). Redan under domartiden spelade de en framträdande politisk roll, som framgår av domaren Ehud (Dom 3:12-31).

Stammen deltog sedan i Deboras befrielsekrig (Dom 5:14) och nådde sin högsta maktutveck-ling under Sauls kungadöme, vars huvudstad var Gibea (1 Sam 11:1-15). Genom att David valde Jerusalem till rikets huvudstad kom Benjamins stam i bakgrunden, även om det sökte hävda rivalitet t.ex. genom upproren under Simei och Seba (2 Sam 16:5-13, 2 Sam 20:1-22). Efter Salomos död (930 f.Kr.) delades stammen mellan Syd- och Nordriket.

Största delen kom att tillhöra Sydriket och tillsammans med Juda stam, bilda kärnan i den nya judiska kolonin efter exilen (Esra 1:5, Esra 4:1, Esra 10:9, Neh 11:4,7, 31,36). Ester och Mordokaj var av Benjamins stam (Est 2:5-7). Paulus var av Benjamins stam (Rom 11:1, Fil 3:5), 1 Mos 43:14-34, 1 Mos 44:12, 1 Mos 45:12,14,22, 2 Mos 1:3, 4 Mos 1:11,37, 4 Mos 2:22, 4 Mos 7:60, 4 Mos 10:24, 4 Mos 13:10, 4 Mos 34:21, 5 Mos 27:12, 5 Mos

33:12, Jos 21:4,17, Dom 10:9, Dom 19:14,16, Dom 20:348, Dom 21:1-23, 1 Sam 13:15,16, 1 Sam 14:12,16, 1 Sam 22:7,

2 Sam 2:9,15,25,31, 2 Sam 3:19, 2 Sam 19:16, 17, 2 Sam 21:14, 2 Sam 23:29, 1 Kung 2:8, 1 Kung 4:18, 1 Kung 12:21, 23, 1 Kung 15:22, 1 Krön 2:2, 1 Krön 6:60,65, 1 Krön 7:6, 1 Krön 8:1,40, 1 Krön 9:3,7, 1 Krön 11:31, 1 Krön 12:2,16,29, 1 Krön 21:6, 1 Krön 27:12,21, 2 Krön 11:1,10, 2 Krön 12,23, 2 Krön 14:8, 2 Krön 15:2,8,9, 2 Krön 17:17, 2 Krön 25:6, 2 Krön 31:1, 2 Krön 34:9, 32, Ps 7:1, Ps 68:28, Ps 80:3, Jer 6:1, Jer 17:26, Jer 32:8,44, Jer 33:13, Jer 37:12, Hes 48:22-32, Hos 5:8, Upp 7:8) 

BEN-ONIhebr. min smärtas son. Se Benjamin 1 (1 Mos 35:18). 

BEONStad i Rubens område, öster om Döda havet (4 Mos 32:3). Se Baal-Meon, Bet-Baal-Meon, Bet-Meon.

BEORhebr. fackla.1. Kung Belas far (1 Mos 36:32), 1 Krön 1:43). 2. Bileams far (4 Mos 22:5, 4 Mos 24:3,15, 4 Mos 31:8, 5 Mos 23:4, Jos 13:22, Jos 24:9, Mika 6:5, 2 Petr 2:15). 

BERAhebr. gåva. En av Sodoms kungar (1 Mos 14:2). 

BERAJAhebr. Herren är skapare. Son till Simei (1 Krön 8:21). 

BERAKAhebr. välsignelse. Han anslöt sig till David i Siklag (1 Krön 12:3). 

BERAKADALENVälsignelsens dal, inte långt från Tekoa i södra Juda. Där finns ruinerna Chirbet Berekut. I Be-rakadalen tackade kung Josafat och hans folk Herren för segern över Moab och Ammon (2 Krön 20:26). 

BEREAEn stad i Makedonien, ca 80 km väster om Tessalonika, ca 38 km från havet, vid foten av berg-et Bermios. Efter slaget vid Pydna år 168 f.Kr. införlivades Berea med det tredje av de fyra dist-rikt, i vilka Makedonien delades. Huvudstaden i detta distrikt var Pella, ca 20 km från Berea. På sin andra resa (år 49-52) besökte Paulus Berea, där han fick gott mottagande i judarnas syna-goga. En av hans följeslagare under den tredje resan (år 53-57) Sopater, var från Berea. Nu heter den Kara Verria (Apg 17:10-14, Apg 20:4). 

BEREDhebr. hagel. Ort i öknen Sur, väster om Kadesh, mellan Beer-Sheba och Rehobot (1 Mos 16:14). 

BEREDSonson till Efraim (1 Krön 7:20). 

BEREKJAhebr. Herren välsignar.1. En av Serubbabels söner (1 Krön 3:20).2. Sångaren Asafs far (1 Krön 6:39, 1 Krön 15:17).3. En levit, son till Asa (1 Kön 9:16).4. En dörrvaktare vid arken (1 Krön 15:23). 5. Överhuvud för Efraims ätt (2 Krön 28:12).

6. Far till Mesullam (Neh 3:4,30, Neh 6:18).7. Profeten Sakarjas far (Sak 1:1,7). Se Barakias. 

BERGSSLUTTNINGARNAOmråden, som intogs av Josua (Jos 10:40, Jos 12:8). Se Pisga. 

BERIhebr. brunnens man. Sofas son (1 Krön 7:36). 

BERIA1. Asers son, stamfader till beriaiterna (1 Mos 46:17, 4 Mos 26:44-45, 1 Krön 7:30-31). 2. Efraims son (1 Krön 7:22-23). 3. Elpaals son, en benjaminit (1 Krön 8:13,16).4. Simeis son, en levit (1 Krön 23:10-11). 

BERNICEgrek. segrande.1. Dotter till den egyptiske kungen Ptolemaios Filadelfos, gift med den syriske kungen Antio-kus Teos (Dan 11:6-7).2. Äldsta dottern till Herodes Agrippa l, född år 28 e.Kr. Hon var först gift med sin farbror Herodes av Kalkis. Denne dog bara kort tid därefter (48 e.Kr.). Hon bodde sedan hos sin bror Herodes Agrippa ll, men då det ryktades, att hon levde i ett otillbörligt förhållande till honom, gifte hon sig med kung Polemon av Cilicien.

Men hon tröttnade snart på honom och återvände till sin bror. Senare ska hon ha varit både Vespasianus och Titus älskarinna. Hon besökte t.o.m. Titus i Rom men blev förskjuten. Bernice fick med sin bror tillfälle att höra Paulus, i fängelset i Cesarea (Apg 25:13-23, Apg 26:30). 

BEROTAhebr. brunnar. En ort som enligt Hesekiels profetia ska bilda Det heliga landets norra gräns. Möjl. id. med Berotaj, d.o. (Hes 47:16). 

BEROTAI (BEROTAJ)Stad mellan Hamat och Damaskus. Den är id. med nuv. Bereitan, söder om Baalbek (2 Sam 8:8). Se Berota, Kun. 

BESAJhebr. nedtrampande.1. En huvudman för en släkt, som återvände från exilen. Han undertecknade Nehemjas förbunds-skrift (Esra 2:17, Neh 7:23, Neh 10:18). 2. En tempeltjänare, vilkens släkt återvände exilen (Esra 2:49, Neh 7:52).

BESALELhebr. under Guds beskydd.1. Uris son, av Juda stam. En konsthantverkare, fylld med Guds Ande, vilken tillsammans med flera medhjälpare fick i uppdrag av Herren att förfärdiga tabernaklets inventarier. Åt honom och åt Oholiab hade Herren gett förmågan att undervisa andra (2 Mos 31:1-5, 2 Mos 35:30-35, 2 Mos 36:1-2, 2 Mos 37:1-29, 2 Mos 38:1-23, 1 Krön 2:20, 2 Krön 1:5).2. Han äktade en hednisk kvinna (Esra 10:30). 

BESEKhebr. blixt.1. Adoni-Beseks stad, som intogs av Juda och Simeon, den tillföll Juda stam. Staden har an-setts ligga nära Jerusalem (Dom 1:4-5).2.En stad där Saul mönstrade sin här, ca 21 km nordöst om Sikem (1 Sam 11:8). 

BESERhebr. stark. En av de tre fristäderna på Jordans östra sida. Den gavs åt Rubens stam. Mesastenen berättar, att staden befästes av kung Mesa (5 Mos 4:43, Jos 20:8, 1 Krön 6:78). 

BESERSofas son, av Asers stam (1 Krön 7:37). 

BESODJAhebr. Herrens bekante. Mesullams far (Neh 3:6). 

BESORhebr. sval, kall. En bäck sydväst om Gaza, vilken rinner ut i Medelhavet. David gick över denna bäck (flodbädd) när han förföljde amalekiterna, som hade bränt upp Siklag (1 Sam 30:9-21). 

BETAhebr. trygghet. En av Hadadezers städer i Soba, som David intog. Där fanns mycket koppar (2 Sam 8:8). Se Tibhat. 

BET-ANAThebr. (gudinnan) Anats hus. Stad i Naftalis område, nära Bet-Semes. Dess ursprungliga invånare fördrevs inte ur landet, utan gjordes arbetspliktiga tjänare åt israeliterna (Jos 19:38, Dom 1:33). 

BETANIAhebr. dadlarnas hus.1. En stad på Oljebergets östra sida vid vägen till Jeriko, nära Jerusalem. Här hade Lasarus Marta och Maria sitt hem, som flera gånger besöktes av Jesus. I närheten av Betania skedde Jesu

himmelsfärd (Matt 21:17, Matt 26:6, Mark 11:1,11, 12, Mark 14:3, Luk 19:29, Luk 24:50, Joh 11:118, Joh 12:1). 2. Ort i Pereen öster om Jordan. Här verkade Johannes Döparen och det var trol. här Jesus döp-tes. Platsen kallas också Bet-Bara (Joh 1:28). 

BET-ANOThebr. (gudinnan) Anats hus. Stad i Juda bergsbygd, vanligast sökt vid Bet-Anun (Enun) nordöst om Hebron (Jos 15:59). 

BET-ARBELhebr. Arbels hus. Stad, som ödelades av Assyriens kung. Om denna stad låg i Israel och alltså inte var den berömda staden med samma namn vid Eufrat, är den trol. id. med Arbela i Galileen, 7 km nordväst om Tiberias (Hos 10:14). 

BET-ASMAVEThebr. Asmavets hus. En by norr om Anatot (Neh 7:28). Se Asmavet. 

BET-AVENhebr. avgudahus.1. Ort vid norra gränsen av Benjamins område, öster om Betel nära Ai. Kirbet An utpekas som detta ställe (Jos 7:2, Jos 18:12, 1 Sam 13:5, 1 Sam 14:23).2. Symboliskt namn på Betel 1, sedan orten blivit en plats för avguderi, kalvdyrkan (Hos 4:15, Hos 5:8, Hos 10:5). 

BET-BAAL-MEONhebr. Baal Meons hus. En gammal stad sydväst om Medeba (Jos 13:17). Se Baal-Meon, Beon, Bet-Meon. 

BET-BARA (BETABARA)hebr. vadställe. En ort öster om Jordan. Mellan Jordan och Wadi Fariah kunde fiender lätt lockas i bakhåll, och det är därför möjl. att Bet-Bara låg där vattendraget förenar sig med Jordan.

På Gideons order stängde Efraims män vägen för midjaniterna vid Bet-Bara för att hindra deras återtåg (Dom 7:23-25). Se Betania 2. 

BET-BIRIhebr. min skapelses hus. En stad i Simeons område i Negev (1 Krön 4:31). Se Bet-Lebaot. 

BET-DAGONhebr. Dagons hus.1. Ort i Juda lågland sydöst om Jaffa (Jos 15:41).2. En stad vid kusten i Asers område, möjl. id. med Tell Dauk (Jos 19:27). 

BET-DIBLATAJIMhebr. de två fikonkakornas hus. Israeliternas lägerplats i Moab under ökenvandringen. Mesa påstår att det var han som befäste den (Jer 48:22). Se Almon-Diblatajma. 

BET-EDENhebr. ljuvlighetens hus. Ett område i Mesopotamien nämnt i assyriska dokument som BetAdini. Det låg på båda sidor om Eufrat, norr om Belikfloden (Amos 1:5). 

BET-EKEDhebr. (får)klippningshus. Jehu dödade judakungen Ahasjas bröder där (2 Kung 10:12-14). Se BetEked-Haroim. 

BET-EKED-HAROIMhebr. herdarnas (får)klippningshus. Trol. nuv.Bet Kad öster om Djenin i norra Samarien (2 Kung 10:12). Se Bet-Eked. 

BETELhebr. Guds hus.1. En ort i Efraims bergsbygd 17 km norr om Jerusalem, nuvarande byn Betin. Utgrävningar har visat, att den existerade redan på Abrahams tid. Ortens gamla namn var Lus (mandelträd), men patriarken Jakob kallade den Betel efter sin dröm om stegen, som räckte upp till himlen (1 Mos 28:16-19). Innan Israel intog Kanaan, var Betel en kungastad (Jos 12:16). Betel spelade en stor roll i Israels religiösa liv. Abraham byggde ett altare här, och detsamma gjorde Jakob. Här förvarades förbundsarken en tid under domartiden, och här fanns även en offerhöjd.

Under kungatiden fanns en profetskola i Betel (2 Kung 2:2-3). Efter rikets delning (930 f.Kr.) gjorde Jerobeam, Nordrikets förste kung, Betel till rikshelgedom. Här ställde han upp den ena av de två guldkalvarna, som nu skulle dyrkas som Gud (1 Kung 12:28-33). Efter Nordrikets fall (722 f.Kr.) placerade Assyrien en av Guds präster i Betel för att han skulle lära folket, hur de skulle dyrka Israels Gud (2 Kung 17:27-28),

(1 Mos 12:8, 1 Mos 13:3, 1 Mos 31:13, 1 Mos 35:1-16, Jos 7:2, Jos 8:9,12,17, Jos 12:9, Jos 16:1-2, Jos 18:13,22, Dom 1:22-23, Dom 4:5, Dom 20:18,26,31, Dom 21:2,19, 1 Sam 7:16, 1 Sam 10:3, 1 Sam 13:2, 1 Kung 13:1-11,32, 1 Kung 16:34, 2 Kung 2:23, 2 Kung 10:29, 2 Kung 23:4-21, 1 Krön 7:28, 2 Krön 13:19, Esra 2:28, Neh 7:32, Neh 11:31, Jer 48:13, Hos 10:15, Hos 12:4, Amos 3:14, Amos 4:4, Amos 5:5-6, Amos 7:10-13, Sak 7:2). Se Bet-Aven 2, El-Betel.2. Stad i Juda område, vilken tilldelades Simeons stam (Jos 19:1-9). Staden tillhörde Gaza och hade ett stort antal inbyggare. Den antas vara id. med Bethelia (1 Sam 30:27). Se Betuel 2, Betul, Kesil. 

BETENhebr. buk. En stad i Asers område. Eusebius id. den med Bethseten, ca 12 km öster om Ptolemais (Jos 19:25). 

BETESDAgrek. av aram. barmhärtighetens hus. En vattenbassäng i Jerusalem, nära Fårporten med fem pelargångar. Utgrävningar har visat, att vattenbas-sängen låg inom nuvarande S:ta Annakyrkans område norr om tempelplatsen. Man har blottlagt två symmetriskt byggda dammar på vardera 48x68 m.

Dammarna är åtskilda genom en pelarhall, medan fyra pelarhallar bildar ramen omkring dub-beldammen. I ett hörn finns en smal stentrappa, som leder ned till vattnet. Endast en person åt gången kan utnyttja den. Att dammarna är från Jesu tid bevisas bl.a. genom mynt, som hittats i dem, och som är präglade av landshövding Pilatus (år 26-36). Här botade Jesus en man, som varit sjuk i 38 år (Joh 5:2). 

BETFAGEgrek. från aram. fikonkartplatsen. En by vid Oljeberget.

Betfage låg något närmare Jerusalem än Betania. I Betfage fick Jesu lärjungar låna åsnefålen, som Jesus red på in i Jerusalem på palmsöndagen (Matt 21:1, Mark 11:1, Luk 19:29).

 

BET-GADERhebr. befäst plats, eg. murhus. Stad i Juda (1 Krön 2:51). Se Geder, Gedor 2. 

BET-GAMULhebr. vedergällningens hus. En stad i Moab, trol. id. med Djumeil, öster om Dibon (Jer 48:23). 

BET-HAARABAhebr. öknens hus.1. En av de sex städerna i Juda öken väster om Döda havet på gränsen mellan Juda och Benja-mins område (Jos 15:6,61).2. En av Benjamins städer (Jos 18:22).  BET-HACKEREM (BET-HAKKEREM) hebr. vingårdens hus. En stad sydväst om Jerusalem, den var högt belägen (Jer 6:1). Det fruktbara vingårdslandet runtom Ain-Karim stämmer med beskrivningen (Neh 3:14). Se Bet-Kar. 

BET-HAEMEKhebr. dalens hus. Gränsstad i Sebulons område. Asers gräns gick norr om denna stad (Jos 19:27). 

BET-HAESELhebr. s id an s (närhetens) p l a t s . En stad i Juda, väster om Jerusalem (Mika 1:11). 

BET-HAGGILGALhebr. Gilgals hus. Ort, väster om Jordan, 5 km öster om Jeriko (Neh 12:29). Se Gilgal 1. 

BET-HAJESIMOThebr. ödemarkens hus. En stad i Moab, nära den plats där Jordan rinner ut i Döda havet. Bet-Hajesimot var sydgränsen för israeliternas lägerplats på Moabs ödemarker. Den tilldelades Ru-bens stam men intogs senare av Moab (4 Mos 33:49, Jos 12:3, Jos 13:20, Hes 25:9). 

BET-HAMMARKABOThebr. vagnplats. En stad i Juda, tilldelad Simeons stam. Den nämns jämte Hasa-Susa (häststation) som en av städerna i Negev nära Siklag (Jos 19:5). Se Bet-Markabot. 

BET-HANANhebr. den nådiges hus. En ort i Israel, trol. nuv. Bet Anan, väster om Gibeon (1 Kung 4:9). 

BET-HARAMhebr. höjdens hus. En befäst stad öster om Jordan (Jos 13:27). Se Bet-Haran. 

BET-HARANhebr. högt ställe. Denna ort öster om Jordan, kallades av Herodes Antipas Livias (senare Julias) efter Augustus fru (4 Mos 32:36). Se Bet-Haram. 

BET-HASITTAhebr. akacieplatsen. En stad mellan Jisreeldalen och Serera i Jordandalen, som midjaniterna flydde till, då de förföljdes av Gideon (Dom 7:22). 

BET-HOGLAhebr. rapphönsplatsen. Stad i Benjamins område vid Juda gräns, 7 km sydöst om Jeriko (Jos 15:6, Jos 18:19,21). 

BET-HORONhebr. hålighetens plats. Nedre och Övre Bet-Horon var tvillingstäder inom Efraims område nära Benjamins område, knappt 3 km från varandra, men nivåskillnaden var ca 217 m. De var upp-byggda av Berias dotter Seera (1 Krön 7:24). De båda städernas läge på 600 respektive 400 m:s höjd på var sin sida om en dalgång, bevakande den gamla huvudvägen mellan Jerusalem och Saronslätten, gjorde att de ofta drogs in i krigiska konflikter. Vid Bet-Horon slog Josua de amo-reiska kungarna (Jos 10:10-11). Staden var en levitstad (1 Krön 6:68).

Här stred Saul mot filisteerna (1 Sam 13:18). Salomo befäste städerna (2 Krön 8:5). Farao Sisak nämner Bet-Horon i sin lista över erövrade städer. På kung Amasjas tid var det strid mot edomiterna (2 Krön 25:13). Under rikets delning tillhörde städerna Nordriket. Den förnämsta av de två städerna var Nedre Bet-Horon. De båda städerna existerar än i dag under namnen Bet Ur el Foqa (den övre) och Bet Ur et-Tachta (den nedre). Spår efter fästningar och vägens stenläggning har hittats (Jos 18:14). Se Nedre BetHoron, Övre Bet-Horon. 

BET-KARhebr. fårahus. En ort inom Dans område, id. med Ain-Karim (vingårdskällan, Johannes Döparens födelseort).

Det i 1 Sam 7:11, omtalade förföljandet av filisteerna har i så fall skett genom den djupa Wadi bet Hannine. Se Bet-Hackerem. 

BET-LEAFRAhebr. stofthus. Stad på filisteerslätten. I versen görs en anspelning på ortnamnet (Mika 1:10). 

BET-LEBAOThebr. lejonninornas plats. Stad i södra Juda, tillhörde Simeons område (Jos 19:6). Se Bet-Biri, Lebaot. 

BETLEHEM (BET-LEHEM)hebr. brödhus.1. En liten stad i Juda bergsbygd, 777 m.ö.h. och 1267 m ö. Döda havet. Vid vägen till Hebron nära 10 km söder om Jerusalem. Betlehem nämns i Bibeln redan på Jakobs tid. På vägen hit dog Rakel efter att ha fött Benjamin. Från denna stad var Davids släkt, varför staden kallas Davids stad. Här föddes även Jesus Kristus, vilket förutsades redan av profeten Mika 5:2 (ca 700 f.Kr.). Traditionen har utpekat en grotta som Jesu födelseplats.

Över denna lät Konstantin den store (300-talet) bygga en kyrka, den s.k. Födelsekyrkan, som skall vara den äldsta kristna kyrka, som blivit bevarad fram till våra dagar. Betlehem var ända från Davids tid en befäst stad och fästningarna förstärktes ytterligare under Rehabeams tid. För att undgå förväxling med Betlehem i Sebulons område, kallades den ibland Betlehem i Juda eller Betlehem-Efrat(a).

Noomi och Elimelek var från Betlehem (1 Mos 35:19, 1 Mos 48:7, Dom 17:7-9, Dom 19:1,2,18, Rut 1:1,2,19,22, Rut 2:4, Rut 4:11, 1 Sam 16:1,4,18, 1 Sam 17:12, 15,58, 1 Sam 20:6,28, 2 Sam 2:32, 2 Sam 21:19, 2 Sam 23:14,15,16,24, 1 Krön 11:16, 17,18,26, 2 Krön 11:6, Esra 2:21, Neh 7:26, Jer 41:17, Mika 5:2, Matt 2:1-16, Luk 2:4-15, Joh 7:42). Se Efrat, Efrata. 2. I överförd mening om Betlehems invånare i Judeen (1 Krön 2:51,54, 1 Krön 4:4),3. En liten stad i Sebulons område, 11 km nordväst om Nasaret. Domaren Ibsan är trol. född här (Jos 19:15, Dom 12:8,10). 

BET-MAAKAhebr. Maakas hus, förtryckets plats. En stad i Naftalis område, vid foten av Hermon.

Bet-Maaka är id. med Abel, väster om Dan. Från höjden, som staden låg på, hade man utsikt över en stor del av Jordans lopp (2 Sam 20:14). Se Abel. 

BET-MARKABOThebr. vagnarnas hus, vagnplats. Stad i Simeonsområde (1 Krön 4:31). Se Bet-Hammarkabot. 

BET-MEONhebr. boningshus. En stad i Moab (Jer 48:23). Se Bet-Baal-Meon, Baal-Meon, Beon. 

BET-NIMRAhebr. det friska vattnets hus. En stad på östra sidan av Jordandalen. Den tillföll Gads stam. I dag återstår endast ruiner av den forna staden. Dessa kallas nu Tell Nimrin. Platsen har en mycket stor källa (4 Mos 32:36). Se Nimra, Nimrim. 

BETONIMhebr. pistacienötter. En stad i Gads område öster om Jordan (Jos 13:26). 

BET-PASSEShebr. sönderkrossandets hus. En stad i Isaskarsområde (Jos 19:21). 

BET-PELEThebr. räddningens hus. En stad i Negevområdet. En av Davids hjältar, Heles var från denna stad (2 Sam 23:26). Efter exilen befolkades staden igen (Jos 15:27, Neh 11:26). 

BET-PEORhebr. Peors hus. En stad i Moabs land, vid berget Peor, öster om Jordan. Israeliternas lägerplats före övergången av Jordan låg mitt emot Bet-Peor. Här höll Mose sitt sista tal och i närheten fick han sin grav. Vid delningen av Löfteslandet tillföll orten Rubens stam (5 Mos 3:29, 5 Mos 4:46, 5 Mos 34:6, Jos 13:20). 

BET-RAFAhebr. hälsohus el. Rafas hus. En familj i Juda (1 Krön 4:12). 

BET-REHOBhebr. Rehobs hus. En arameisk stad och området omkring denna, längst i norr vid övre Jordanda-len, nära staden Dan (Dom 18:28). Se Aram-BetRehob, Rehob 1.

BETSAIDAhebr. fiskehus. En stad nära det ställe där Jordan flyter in i Gennesaret. Den äldsta stadsdelen låg på västra sidan av floden och den nya delen på östsidan i nedre Gaulanitis. Tetrarken Herodes Filippus, som år 3 e.Kr. grundade nya Betsaida, där han även hade sitt residens, gav det namnet Julias för att hedra Augustus dotter Julia. Han blev även begravd där.

Det äldre Betsaida betraktades som förstad till Betsaida Julias. Petrus, Andreas och Filippus var från Betsaida. Här helade Jesus en blind man och på en nära plats utförde han ett av sina bespis-ningsunder (Luk 9:10-17). Över Betsaida uttalade Jesus ve, därför att staden inte omvänt sig trots de kraftgärningar han gjort där (Matt 11:21, Mark 6:45, Mark 8:22-25, Luk 10:13, Joh 1:44, Joh 12:21). 

BET-SEMEShebr. solens hus.1. En gränsstad i Sorekdalen i Juda, 38 km väster om Jerusalem (Jos 15:10). Ain Shems, en ort med bysantinska ruiner, tyder på att staden en gång varit säte för soldyrkan. Talrika arkeologiska fynd visar att Bet-Semes var en blomstrande stad ca 1400 f.Kr. Den var en av leviternas 48 städer (Jos 21:16, 1 Krön 6:59).

Israelkungen Joas och Judakungen Amasja krigade mot varandra vid Bet-Semes. Amasja till-fångatogs (792 f.Kr.) i Bet-Semes och var fånge i tio år (2 Kung 14:11-13, 2 Krön 25:21-23). På Israel-kungen Ahas tid (732-715 f.Kr.) intogs staden av filisteer (2 Krön 28:18). Nebukadnessar ödelade den år 587 f.Kr. Arken stod en tid här (1 Sam 6:9-20), (1 Kung 4:9). Se Ir-Semes. 2. En stad i Isaskars område, mellan Tabor och Jordan (Jos 19:22).3. En stad i Naftalis område, där invånarna blev arbetspliktiga (Jos 19:38, Dom 1:33).4. En stad i Egypten, den urgamla staden On i Nedre Egypten, nordöst om Kairo. Grekerna kallade den Heliopolis, då den var kultcentrum för solguden Ra (Re), (Jer 43:13). 

BET-SHAN (BET-SEAN)Ort i Isaskars område, tilldelad Manasses stam, som dock hade stora svårigheter att erövra den från kananeerna (Jos 17:11,16, Dom 1:27, 1 Krön 7:29). Bet-Shan var ett centrum kananeer-nas Baals- och Astartedyrkan. Staden låg vid Jisreeldalens tvära övergång i Jordanslätten, där den arabiska byn Beisan nu ligger.

Bet-Shans läge vid Jisreelslätten på vägen mellan Egypten och Damaskus, där denna väg passerar Jordan, var militärt och kommersiellt betydelsefullt och arkeologiska fynd visar att dess ålder går tillbaka till 3000-talet f.Kr. Särskilt goda fynd ha gjorts från Bet-Shans egyptiska period, då staden efter slaget i Megiddo (år 1479 f.Kr.) kom att tillhöra Egypten. Farao Thotmes lll (1482-1450 f.Kr.) nämner staden i inskriften på Amons tempel i Thebe som en egyptisk garnisonsstad.

Stora egyptiska tempel från tiden före Josua har påträffats, även ett Astartetempel, ett tempel åt filisteernas gud Dagon m.m. Vid Sauls död tillhörde staden filisteerna. Filisteerna hängde upp på Bet-Shans stadsmur Sauls och hans söners lik efter slaget på Gilboa berg. Sauls vapen lade de i Astartetemplet (1 Sam 31:10-12). Men efter Davids seger tillföll den Israel (2 Sam 21:12, 1 Kung 4:12). Men från 300-talet f.Kr. är den mest känd som Skytopolis. På Jesu tid var den ledande staden i Dekapolis och den enda av de tio städer, som låg väster om Jordan. Se Astarte, Saul. 

BET-SURhebr. klipphus. En stad i Juda bergsbygd (Jos 15:58). Den tillhörde Kalebs ättlingar (1 Krön 2:45). Den befästes av Rehabeam (2 Krön 11:7). Nehemja, Asbuks son, som deltog i uppbyggandet av Jerusalems mur efter exilen, var ledare över ena hälften av Bet-Surs område (Neh 3:16). Staden spelade en stor roll under mackabeerkriget som gränsort till Idumeen. Utgrävningar har visat att Bet-Sur var blomstrande redan på 1700-talet f.Kr. och även gjort talrika fynd av hellenistiska mynt. Den låg om Hebron, nära vägen till Jerusalem. Den motsvaras av en nutida ruinort med samma namn. 

BET-TAPPUAhebr. äppleort. En stad väster om Hebron. Numera byn Taffuch (Jos15:53). 

BETUELhebr. Guds hus. En stad i Simeons område (1 Krön 4:30). Se Betul, Betel 2. 

BETUELAbrahams brorson, far till Laban och Rebecka (1 Mos 22:22-23, 1 Mos 24:15,24,47,50, 1 Mos 25:20, 1 Mos 28:2,5).

BETULEn ort (Jos 19:4). Se Betel 2, Betuel. 

BIDKARKung Jehus officer (2 Kung 9:25). 

BIGTAEn av Ahasveros hovmän (Est 1:10). 

BIGTANEn hovman, som tillsammans med hovmannen Teres försökte mörda Ahasveros, men ertappats av Mordokaj (Est 2:21). Se Bigtana. 

BIGTANAEn hovman hos Ahasveros (Est 6:2). Se Bigtan. 

BIGVAJEn av de ledarna som, tillsammans med sin släkt, återvände från exilen. Han var en av dem som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Esra 2:2,14, Esra 8:14, Neh 7:7,19, Neh 10:16). 

BIKAT-AVENhebr. ogudaktighetens dal. En dalslätt mellan Libanon och Antilibanon. Ett öknamn på den sy-riska staden Baalbeek, även kallad Heliopolis (Amos 1:5). 

BIKRIhebr. förstfödd. Far till upprorsmakaren Seba i Benjamins stam (2 Sam 20:1-22). 

BILAMEn levitstad i Manasses område, väster om Jordan, nära Jenin (1 Krön 6:70). Se Jibleam, Gat-Rimmon 2. 

BILDADhebr. (guden) Bel har älskat el. stridens son. Enav Jobs tre vänner, som var från Sua (Job 2:11, Job 8:1, Job 18:1, Job 25:1, Job 42:9). 

BILEAMhebr. folkets fördärvare. Beors son, en spåman från Petor vid Eufrat (4 Mos 22:5, Jos 13:22). Han tillhörde kanske midjaniterna, men hade tydligen kunskap om Israels Gud (4 Mos 22:18, 4

Mos 31:8). Hans rykte som profet var vida känt. Israels hade besegrat de amoreiska kungar-na Og och Sichon. Då Israel hade lägrat sig på Moabs slätter, slöt Moabs kung Balak förbund med Midjan mot Israel.

Balak sände därpå bud till Bileam med order att komma och förbanna Israel. Sändebuden hade med sig spådomslön. Bileam kände Herren som Israels Gud och visste om hans maktgär-ningar i samband med uttåget ur Egypten. Därför fruktade Bileam att förbanna Israel och vägrade på Guds befallning att följa med till Moab (4 Mos 22:9-18). Slutligen tillät Gud att följa med dem, men bjöd honom att tala bara vad Gud ville ha sagt (4 Mos 22:19-21).

På vägen såg den åsna, som Bileam red på, en Herrens ängel. Åsnan vek då åt sidan och vägrade att gå vidare. Bileam slog åsnan, men den vägrade trots detta tre gånger att fortsätta. Herren öppnade till sist åsnans mun, och den talade till Bileam. Samtidigt öppnade Herren Bileams ögon, så att han såg ängeln, som stod på vägen med draget svärd. Bileam föll då ned på sitt ansikte inför Guds ängel. Ängeln befallde Bileam att dra vidare, men tillsade honom att tala endast vad Gud befallde honom (4 Mos 22:22-35).

Då Bileam kommit fram, offrade han och Balak på två olika ställen. Men Bileam måste båda gångerna enligt Herrens vilja välsigna Israel. Balak förebrådde Bileam för detta och tog honom med sig till ett tredje ställe, där de på nytt offrade. De tre offerplatserna var: Bamot-Baal (4 Mos 22:41, 4 Mos 23:1-5) Pisga (4 Mos 23:13-15) Peors topp (4 Mos 23:27-29). Bileam välsignade därvid Israel tre gånger. Balak blev då mycket vred, men Bileam förklarade, att han blott kunde tala vad Herren befallde honom (4 Mos 22:3641, 4 Mos 23:1-30, 4 Mos 24:1-13).

Därefter profeterade han om att det av Israel skulle utgå en mäktig konungaätt, som skulle nå sin högsta makt i och med Messias. Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel (4 Mos 24:17, jfr Matt 2:2) Alla Guds fiender skulle då krossas (4 Mos 24:14-25). Då det längre fram uppstod strid mellan Israel och Midjan stod Bileam på midjaniternas sida och stupade (4 Mos 31:8).

Bileam var egentligen fientligt inställd till Israel. Med demonisk list lärde han moabiterna att locka Israel till otukt och avguderi (4 Mos 31:16, 4 Mos 25:1-5) och det var endast till följd av Herrens ingripande han välsignade Israel istället för att förbanna det (5 Mos 23:3-5, Jos 24:9-10). Att judarna fäste stor vikt vid den främmande profetens välsignelser framgår av vad som står i (Mika 6:5, Neh 13:2).

I NT står Bileam som ett varnande exempel på att göra materiell vinst på sin profetgåva (2 Petr 2:15, Jud v.11, Upp 2:14). Jfr uttrycken: Bileamsväg, Bileams villfarelse, Bileams lära. Se BaalPeor, Bamot, Bamot-Baal, Pisga, Peor. 

BILGAhebr. munterhet.1. Huvudman för den 15:e prästavd. på Davids tid (1 Krön 24:14).2. Präst som återvände från exilen (Neh 12:5,18). 

BILGAJhebr. munterhet. En präst som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:8). Se Bilga 2. 

BILHAhebr. ödmjuk, anspråkslös. Rakels tjänsteflicka, Dans och Naftalis mor (1 Mos 35:25). Bilha skändades av Leas son Ruben och miste sin ställning som Jakobs förstfödde (1 Mos 35:22, 1 Mos

49:3-4, 1 Krön 5:1), (1 Mos 29:29, 1 Mos 30:38, 1 Mos 35:22,25, 1 Mos 37:2, 1 Mos 46:25, 1 Krön 7:13). Se Ruben. 

BILHAEn ort i Simeons område (1 Krön 4:29). Se Bala. 

BILHANhebr. ödmjuk, anspråkslös.1. Esers son (1 Mos 36:27, 1 Krön 1:42). 2. Jedidaels son (1 Krön 7:10). 

BILSANhebr. forskare. En av ledarna, som återvände efter exilen (Esra 2:2, Neh 7:7). 

BIMHALhebr. omskärelsens son. Jaflets son (1 Krön 7:33). 

BINAhebr. förskingringens son. Ättling till Sauls son Jonatan (1 Krön 8:37, 1 Krön 9:43). 

BINNUJhebr. släkt, hemlycka.1. Leviten Noadjas far (Esra 8:33).2. En avkomling till Pahat-Moab (Esra 10:30). 3. Han äktade en hednisk kvinna (Esra 10:38).4. Henadads son, en präst, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift.

Binnuj var också med och byggde upp Jerusalems mur (Neh 3:24, Neh 10:9). 5. En levitisk sångledare (Neh 12:8). Se Bani 5. 6. Hövding för en familj (Neh 7:15). Se Bani 8. 

BIRSAhebr. stark, tjock. Gomorras kung på Abrahams tid (1 Mos 14). 

BIRSAITMalkiels son av Asers ätt (1 Krön 7:31). 

BISJOTJAEn stad i södra Juda (Jos 15:28). 

BISLAMaram. fridsam. Ämbetsman i Juda under Persiens kung Artasasta. En av dem som klagade till kungen över att Jerusalems mur höll på att byggas upp (Esra 4:7). Se Mitredat, Tabeel. 

BITJAhebr. dyrkare av Herren. Mereds hustru, faraos dotter, före förtryckets tider (1 Krön 4:18). 

BITYNIENEtt landskap i nordvästra delen av Mindre Asien vid Svarta havet. Dess siste kung Nikomedes lll överlät vid sin död sitt land till Rom (år 57 f.Kr.) för att det inte skulle falla i händerna på Mithridates i Pontus. Den romerske härföraren Pompejus gjorde kort därefter provinsen Bithynia et Pontus (år 64 f.Kr.). Huvudstaden hette Nikomedia. På sin andra missionsresa (år 49-52) ville Paulus och hans följeslagare bege sig dit, men Guds Ande tillät dem inte (Apg 16:7).

Av 1 Petr 1:1 framgår, att det tidigt fanns kristna i Bitynien. År 112 förhörde sig ståthållaren Plinius d.y. hos kejsaren Trajanus om vilka åtgärder, som borde vidtagas mot de kristna, dådenna vidskepliga smitta spritt sig i städerna ochpå landsbygden, så att den officiella kulten blivit försummad. I städerna Nicea (år 325) och Kalcedon (år 451) hölls senare stora kyrkomöten. 

BIZZETAEn av kung Ahasveros sju hovmän (Est 1:10). 

BLASTUSgrek. skott, knopp. Kammarherre hos kung Agrippa l (Apg 12:20). 

BLODSÅKERN(Matt 27:8, Apg 1:19). Se Akeldamak. 

BOANERGESgrek. åskans söner. Ett namn som Jesus gav Sebedeus söner Jakob och Johannes (Mark 3:17). 

BOAShebr. tapperhet, styrka. En rik man i Betlehem, som tog moabitiskan Rut till hustru. Han blev farfarsfar till David (Rut 2:1-23, Rut 3:2-7, Rut 4:1-21, 1 Krön 2:11-12, Matt 1:5, Luk 3:32). 

BOHANhebr. tumme. Rubens son. Bohans sten var en gränsort mellan Benjamins område och Juda (Jos 15:6, Jos 18:17). 

BOKERUhebr. f ö r s t f ödd . Asels son, en ättling till Jonatan, Sauls son (1 Krön 8:38, 1 Krön 9:44).

 

BOKIMhebr. de gråtande. En ort nära Gilgal väster om Jordan (Dom 2:1-5). 

BOR-ASHANhebr. rykande brunn el. grop. En ort i södra Juda. Till de äldste i denna stad sände David en del av bytet efter sin seger över amalekiterna (1 Sam 30:30). Id. med Asan, se d.o. 

BOSEShebr. skinande. Boses och Sene, två klippor i ett pass där Jonatan överföll filisteernas postering. Bör sökas mellan Mikmash och Geba (1 Sam 14:4). Se Sene. 

BOSKAThebr. höjd. Stad i Juda lågland. Kung Josias mor Adaja var född här (Jos 15:39, 2 Kung 22:1). 

BOSRAhebr. fästning.1. Edoms huvudstad vid nuvarande el-Buseira 30 km sydöst om Döda havet på huvudvägen till Petra. En av kungarna hette Jobab från Bosra. Profeterna uttalade domsord över denna stad (1 Mos 36:33, Jes 34:6, Jes 63:1, Jer 49:13,22, Amos 1:12).

BOSOR (BOSRA)2. En stad som Jeremia uttalade dom över (Jer 48:24). Trol. id. med Bosor öster om Jordan 120 km söder om Damaskus. Kejsar Trajanus lät utvidga och försköna den och gjorde den till huvudstad i Roms provins Arabia. Den intogs av araberna år 636. En jordbävning på 1100-talet ödelade stora delar av staden och under den turkiska tiden förföll Bosra och miste sin betydelse. På det vidsträckta ruinfältet finns rester av kyrkor, tempel, moskeer, teatrar, fästning, vattenreservoar, triumfbåge m.m. Se Beser 

BREDA MURENEn av murarna i Jerusalem vid tiden för återuppbyggandet under Nehemja (Neh 3:8, Neh 12:38). 

BUCKIhebr. Guds mun.1. En furste i Dans stam (4 Mos 34:22).2. En överstepräst (1 Krön 6:5,51, Esra 7:4). 

BUCKIAhebr. Guds mun. En tempelmusiker, son till leviten Heman (1 Krön 25:4,13). 

BUNAhebr. förstånd. Jerameels son (1 Krön 2:25). 

BUNNIhebr. bygd.1. En levit, som läste ur Herrens lag (Neh 9:4).2. En huvudman, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:15). 3. En levit i Jerusalem (Neh 11:15). 

BUShebr. förakt. Jobs vän Elihus hemort, möjl. id. med området som tillhörde arabstammen Bus (Job 32:2). Se Ram 3. 

BUS1. En arame, son till Abrahams bror Nahor. (1 Mos 22:21).2. En ättling till Gad (1 Krön 5:14).3. En arabisk stam. Möjligen efterkommande till nr 1. (Jer 25:23) 

BUSIhebr. förakt. Far till profeten Hesekiel (Hes 1:3).