ladda ned hela boken i pdf-format

Detta r en digital faksimilutgva av Donald Broady Sociologi och epistemologi. Pierre Bourdieus frfattarskap och den historiska epistemologin Skeptronserien, HLS Frlag, 2 korr. uppl. Stockholm 1991 ISBN 91-7656-269-7 649 sidor Alltsammans terges utan ndringar, dvs. pagineringen, sidbrytningarna och typografin i vrigt verensstmmer med originalet. Denna faksimilutgva, frdigstlld 15 juli 2012, r tillgnglig fr nedladdning frn www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-broady-91.htm dr det ocks finns XML- och HTML-versioner.

Utbildnings- och kultursociologi, Uppsala universitet

www.skeptron.uu.se/broady/sec/

Sociologi och epistemologi, den frsta egentliga monografin om Pierre Bourdieus sociologi som utkommit p ngot sprk, fick ett enastende mottagande:

"Donald Broadys bok r skert det bsta som verhuvudtaget finns, p nt sprk, och under-bart skriven." John Swedenmark, Fnstret nr 8/91991

"Det r en lysande avhandling, visserligen ver sex hundra sidor tjock men skriven p en glasklar, ofta direkt charmig prosa ... Avhandlingen r i en och samma rrelse en analytisk skildring av framvxten av arbetsredskapen i Bourdieus sociologi och en om-fattande studie av franskt nittonhundratalstnkande ... hr r en avhandling som kommer att f inflytande." Gran Greider, Dagens Nyheter 13 maj 1991

Sociologi och epistemologi

Donald Broady

Sociologi och epistemologi

HLS Frlag

Om Pierre Bourdieus frfattarskap och den historiska epistemologin

Andra korrigerade)upplagan

Stockholm 1991

Skeptronserien

utgives i samarbete med Skeptron, stiftelse fr kulturstudier

HLS Frlag, Box 34103, 10026 Stockholm Donald Broady och HLS Frlag 1990

1 uppl. 1990 2 korr. uppl. 1991

Tryck: Gotab, Stockholm ISBN 91-7656-269-7

Till Charlotta

6

Abstract

Donald Broady: Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdieusj6Tjattarskap och den historiska epistemologin (Sociology and Epistemology. On Pierre Bourdieu's work and the historical epistemology). 645 pp. Stockholm, second

edition 1991.

Language: Swedish Keywords: Sociology, epistemology, symbolic capital, culturaI capital,

habitus, field, Bourdieu, Durkheim, Bachelard, Canguilhem

ISBN: 91-7656-269-7

The sociology of Pierre Bourdieu is analyzed from two angles. On the one hand, the development of Bourdieu' s methods and key concepts

(symbolic capital, culturaI capital, habitus, field) is traced back to the problems which he and his collaborators have encountered in their research practice.

On the other hand, the relations between Bourdieu's sociology and some pertinent traditions in social science and philosophy are explored. Of special significance are the affinities with the Durkheimians; in contemporary French sociology the Bourdieu school has, in several respects, come to fill the space that was left vacant after the decline of durkheimianism. Bourdieu' s sociology is also indebted to the historical epistemology (Gaston Bachelard, Jean Cavailles,

Georges Canguilhem, et al). One main conclusion of the study is that the theory to be found in Bourdieu' s

sociology is not primarily a general theory of society. It is rather a theory of knowledge, and first and foremost a sociological theory of the formation of sociological knowledge. Within the social sciences Bourdieu' s work could be regarded as a counterpart to the historical epistemology within the philosophy of the natural sciences and mathematics.

The volume includes a bibliography of Bourdieu' s writings.

The author's address: Department of Educational Research Stockholm Institute of Education Box 34103, S-IOO 26 Stockholm, Sweden. e-mail [email protected]

MINA TACKSAMHETSBETYGELSER

riktas frst till Mikael Palme. Mikael och jag har nu i tio rs tid haft gemensamma kontakter med Pierre Bourdieu och dennes medarbetare vid Centre de sociologie europeenne och tillsammans prvat deras redskap i empiriska underskningar av svenska frhllanden.

Vr hemmahamn har varit Forskningsgruppen fr lroplansteori och kulturreproduktion vid Hgskolan for lrarutbildning i Stockholm. Gruppen, numer omdpt till Avdelningen fr studier av utbildningspolitik och kulturreproduktion, skapades av Ulf P. Lundgren, och det har frmst varit hans frtjnst att den genom ren fungerat som en osedvanligt god arbets- och diskussionsmilj; vriga vnner och medarbetare r fr mnga att hr rknas upp. Mitt eget arbete med utbildnings- och kultursociologi har framfr allt finansierats av HSFR (projektet "Socialisation och kvalifikation" och en doktorandtjnst med inriktning p kontinentala forskningstraditioner) samt av UH i samband med projekten "Bourdieu-studier i Sverige" och "Hgskolefltet i Sverige". Det sist nmnda projektet, i vilket frutom Mikael Palme och undertecknad bland andra Inger Alm, Barbro Berg, Solveig Berggren, Ingrid Carlgren och Stig Elofsson medverkade, gav oss tillflle att samla in och analysera ett omfattande svenskt material som knnde jmfras med resultaten av motsvarande franska underskningar ..

Den studie som hr presenteras r en biprodukt av det nmnda arbetet, samt av vistelser vid Centre de sociologie'europeenne, dr jag varje r sedan 1980 haft frmnen att tillbringa kortare och lngre perioder. Tack vare Pierre Bourdieus och hans medarbetares generositet har dessa vistelser varit mkta lrorika. ven av andra franska forskare har jag lrt mycket, och vill srskilt nmna, och tacka, dem som till och med gjort sig besvret att gsta oss i Stockholm: Pierre Bourdieu, Monique d~ Saint Martin, Victor Karady och Francine Muel-Dreyfus frn Centre de sociologie europeenne, Monique Pincon-Charlot och Michel Pincon frn Centre de sociologie urbaine Jean-Louis Fabiani frn Ecole normale superieure, Marie-Ange Schiltz f;n Centre d'analyse et de mathematique sociales, samt Henri Rouanet och Brigitte Le
mailto:[email protected]

8 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGI

Roux frn Universite Rene Descartes. Nr jag gav mig i kast med uppgiften att spra Bourdieus samtliga

publicerade skrifter hade jag hjlp av den bibliografi som Yvette Delsaut samtidigt var i frd med att sammansliilla. Jag har tillbringat tskillig tid i ngra bibliotek (Bibliotheque National, biblioteken vid Maison des sciences de l'homme och Ecole normale superieure, rue d'Ulm), dr personalen oftast varit beredd att bist. Ett anslag frn Svenska institutet finansierade en termins uppehlle i Paris 1985. Ett anslag frn Skolverstyrelsen vren 1988 mjliggjorde ett halvrs arbete med utbildningssociologins srskilda problem. Under ngra perioder, d jag varit inbjuden directeur d'etudes associe vid Centre de sociologie europeenne, har Ecole des hautes etudes en sciences

. sociales sttt fr uppehllet. Ett varmt tack till M. Clemens Heller vid Maison des sciences de l'homme och Bo hngren, HSFR, fr deras bistnd hrvidlag, liksom fr deras beredvillighet att bidra till finansieringen nr vi inbjudit franska forskare till Stockholm.

Bland nordbor med srskilt intresse fr Bourdieus sociologi har jag haft terkommande meningsutbyten med bland andra Barbro Berg i Stockholm, Staf Callewaert i Kpenhamn, Per Otnes och Dag Osterberg i Oslo och J.P. Roos i Helsingfors, samt med de i Frankrike bosatta exilsvenskarna Jesper Svenbro, Johan berg och Theresa Martinet och finlndaren Niilo Kauppi. ven med Johan Heilbron i Amsterdam har jag med jmna mellanrum utbytt tankar. De tolkningar som presenteras i denna studie har jag haft tillflle att prva under frelsningar och seminarier i Stockholm, Uppsala, Lund, Gteborg, Linkping, Ume, Lule, Gvle, Oslo, Bergen, Trondheim, Stavanger, Kpenhamn, Aarhus, Aalborg och Helsingfors. Delar av manuskriptet har lsts och kommenterats av Ulf P. Lundgren, Ingrid Carlgren, Bo Lindensj, Kerstin Mattsson, Per Nilsson och J.P. Roos. Ett samlat tack till alla som med vxlande framgng frskt f mig p bttre tankar.

Stockholm, 1990

D. Broady

I andra upplagan har jag inte gjort ngra innehllsliga frndringar, men rttat tskilliga smrre skrivfel och liknande och lagt till en engelsksprkig samman-fattning. Av tekniska skl r sidbrytningen ndrad.

Stockholm, 1991

INNEHLL

INLEDNING 11

Kapitel I. BAKGRUNDEN 21 l Filosofins flt 24

2 Sociologins flt 55 Konklusion l ()()

Kapitel II. FRFATTARSKAPET OCH RECEPTIONEN 105 1. Biografisk notis 108 2. Frfattarskapet 113

3. Om receptionsvillkor 127 Konklusion 159

Kapitel III. NYCKELBEGREPPEN 165 1. Kapital 169 2. Habitus 225

3. Flt 266 Konklusion 294

Kapitel IV. DEN HISTORISKA EPISTEMOLOGIN 305 1. Den tillmpade rationalismen 318

2. Lt vetenskaperna st p egna ben 329 3. Nejets filosofi 360

4. Relationernas primat 372 5. Vetenskapande som konstruktion 376

6. Det historiskt placerade forskningssubjektet 380 . Konklusion 383

9

Kapitel V. EN EPISTEMOLOGl FR SAMHLLSVETENSKAPEN 387 1. Bourdieus "tillmpade rationalism" 397

2. En sooiologi p egna ben 412 3. Bourdieus nej 440 4. Relationismen 462

5. Sociologins konstruerade objekt 528 6. Samhllsvetarens sjlvreflexion 544

., Konklusion 575

SUMMARY 579

PIERRE BOURDIEUS SKRIFTER 583

LITTERATUR 617

UTFRLIG INNEHLLSFRTECKNING 641


INLEDNING

Att skriva den hr boken har varit som att koka saft. Den fulla doften och smaken hos Bourdieus sociologi har gtt frlorad. Mycket har silats bort, och det som blivit kvar r inte avsett att anvndas som substitut fr Bourdieus eget frfattarskap. Jag har avhllit mig frn rena referat och parafraser, som nd aldrig kan erstta vad lsaren p egen hand kan finna i Bourdieus och hans medarbetares rika produktion. I stllet har jag genom att nrma mig frfattarskapet frn tv hll frskt dra ut egenarten hos Bourdieus sociologi. Fr det frsta har jag underskt relationerna till samhllsvetenskapliga och filosofiska traditioner. Fr det andra har jag sprat hur metoderna och nyckelbegr~ppen vuxit fram ur de problem som Bourdieu och hans medarbetare mtt i sitt empiriska arbete.

*

Bourdieus sociologi r inte en enda mans verk. Han har lnat mnga redskap ur de europeiska filosofiska och samhllsvetenskapliga "traditionernas stora verktygslda. I synnerhet har han, lt vara p sitt eget stt, anknutit till arvet frn durkheimianerna, Max Weber och Marx, frn fenomenologin, frn naturvetenskapernas och matematikens filosofil frn strukturalismen.

Bourdieus frhllande till den sistnmnda traditionen r problematiskt och br kanske inte rubriceras som ett arv. Egentligen r det bara skrifterna frn en kort period under sextiotalet som br otvetydiga strukturalistiska drag. Bourdieu brukar ofta etiketteras som strukturalist, men jag skall frska visa att hans projekt snarare br betraktas som en parallell till n som en utlpare av den strmning som i Frankrike inaugurerades av Levi-Strauss. Likheterna kan i lnga stycken frklaras av att Bourdieu redan i tidigare traditioner, hos


durkheimianerna, hos Ernst Cassirer, hos den franska historiska epistemologin, funnit motsvarigheter till vissa teoretiska positioner som blev centrala fr strukturalisterna.

Boken mynnar ut i fljande slutsats. Den teori vi finner i Bourdieus sociologi r inte i frsta hand en teori om samhllet. Den r snarare en kunskapsteori, och framfr allt en teori om den sociologiska kunskapens betingelser, mjligheter och grnser, ett samhllsvetenskapligt motstycke till den tradition inom naturvetenskaps- och matematikfilosofin som brukar kallas den historiska epistemologin (Gaston Bachelard, Jean Cavailles, Georges Canguilhem m.fl.). Ngra teman som terfinns hos bde Bourdieu och den historiska epistemologins representanter r: att vetenskapen icke fr underordnas p frhand givna filosofiska positioner; att vetenskapligt arbete innebr en brytning med det spontana tnkandets frestllningar och en permanent kamp med de "epistemologiska hinder" som slpar med ven i det vetenskapliga tnkandet; att objekten fr vetenskapliga underskningar icke fr tagas fr givna utan mste konstrueras; att studiet av relationer mellan element r primrt i frhllande till studiet av elementen sjlva; att forskningsmetoderna br frmja skapande av hypoteser snarare n testande av desamma; att vetenskapens utveckling br frsts som ett historiskt frlopp, icke som ett nrmande till en i verkligheten inneboende sanning; att forskarens relation till objektet br analyseras som en dimension av kunskapen om samma objekt.

Frankringen i den historiska epistemologin r en viktig frklaring till hur Bourdieu frhllit sig till samhllsvetenskapens traditioner. Framfr allt har hans projekt mnga berringspunkter med durkheimianernas. Det gller de teoretiska och empiriska ambitionerna, men ven positionen inom det samhllsvetenskapliga fltet och relationen till filosofins flt. Dock innebr Bourdieus epistemologiska ankarfste att hans bruk av arvet frn durkheimianerna varit selektivt. Han har grovt sagt aktualiserat de sidor av deras projekt som lter sig frenas med den historiska epistemologins program. Samma epistemologiska ambition frklarar tskilligt av den bourdieuska sociologins frhllande till andra samhllsvetenskapliga traditioner, liksom frhllandet till fenomenologin, till bruket av statistiska och andra forskningstekniker och s vidare.

*

Inledning 13

ven i ett annat avseende br vi uppmrksamma att Bourdieus sociologi inte r en enda mans verk; Den r ett efter franska frhllanden ovanligt kollektivt projekt: ett omfattande empiriskt forskningsprogram och en vittfrgrenad forskningsmilj i anslutning till Centre de sociologie europeenne - sammantaget ett stort antal medarbetare och lrjungar, representerande skilda samhllsvetenskapliga och I:).umanistiska discipliner och numer spridda i tskilliga lnder. Drfr skall vi, jmsides med funderingar ver den bourdieuska sociologins frhllande till traditionerna, granska dess framvxt ur det empiriska arbetet.

Den utveckling av Bourdieus sociologi som vi skall flja i kapitel III r ett vackert exempel p den empiriska forskningens och teoriutvecklingens msesidiga beroende. Symboliskt kapital kan betraktas som det mest grundlggande bland hans begrepp. Det r grundlggande i tv bemrkelser. Dels vxte begreppet fram ur Bourdieus allra tidigaste underskningar, det vill sga de etnologiska studierna frn sent femtiotal och tidigt sextiotal. Dels fngar andra bland Bourdieus centrala begrepp olika aspekter av det symboliska kapitalet. I takt med att han och hans medarbetare mtte problem i sina empiriska underskningar specificerades begreppet symboliskt kapital genom infrandet av begrepp som kulturellt kapital, habitus och flt.

Den bourdieuska sociologins empiriska karaktr frtjnar att betonas, srskilt med tanke p den bild av honom som lnge - i synnerhet ren efter det att La reproduction utkommit p engelska 1977 - dominerade inom den anglosaxiska inflytandesfren (dit Sverige fr rknas): bilden aven teoribyggare med

_ frkrlek fr abstrakta begrepp sm formulerar allmnna teser om skolan som sorteringsverk och alltings opverkbarhet. Efter publiceringen 1984 av den engelska verstt!1ingen av La distinction har Bourdieu inte sllan uppfattats p rakt motsatt stt, som vre -han en empiristisk sociolog som serverar ra observationer av mnniskors liv ooh leverne. Jag tror att varje lsning enligt mnster. frn arbetsdelningen mellan "empiriker" och "teoretiker" r vilseledande. Bourdieu och hans medarbetare har i sitt arbete verskridit en hel rad motsttningar som p vra breddgrader prglat arbetsdelningen och debatten inom efterkrigstidens samhllsvetenskap: mellim empiri och teori, etnologi och sociologi, mikro och makro, kvalitativa och kvantitativa metoder, subjektiva och objektiva perspektiv, aktr och struktur, intentionalitet och determinering.

*


Ngra lsanvisningar kanske behvs. Alla citat har verfrts till svenska (versttningen r genomgende min

egen). Hnvisningar till Bourdieus texter r utformade med tanke p att lsaren ltt skall kunna finna de fullstndiga titlarna i bibliografin i slutet av boken. I andra kapitlet (avsnitt 2.1) presenteras principerna fr upprttandet av denna bibliografi. Drmed anges samtidigt principerna fr avgrnsningen av den corpus av texter som legat till grund fr arbetet med Bourdieus frfattarskap.

Studiens frmsta rende r att bidra till diskussionen om samhllsvetenskapens epistemologiska frutsttningar. Inom efterkrigstidens samhllsvetenskap har epistemologiska frgor ofta frvisats till separata metodologiska betraktelser eller till specialdiscipliner som vetenskapsteori, vetenskapshistoria eller kunskapssociologi. S icke i Bourdieus sociologi, vars krna r den permanenta reflexionen ver den samhllsvetenskapliga kunskapens villkor. Vilken status har samhllsvetenskapens objekt? Vilka epistemologiska hinder har samhllsvetenskapen att vervinna? Hur frhller sig den samhllsvetenskapliga kunskapen till vardagskunskapen? Vilken r relationen mellan samhllsvetaren och de mnniskor han gr till freml fr sina underskningar? Vilka r konsekvenserna av att den som utforskar den sociala vrlden sjlv r inlemmad i samma vrld? Bourdieus stt att handskas med sdana frgan borde intressera alla samhllsvetare, ven dem som inte accepterar hans svar.

Ytterligare ett skl till att boken ser ut som den gr, r att jag tror att somliga av Bourdieus begrepp och metoder r vrda att prvas i empiriska studier p svensk botten. J ag skall inte hr agitera fr den sikten, och inte heller - annat n i form av strdda kommentarer (se srskilt kapitel II, avsnitt 3.2 samt ett varningsord p de sista sidorna av konklusionen till kapitel III) - g nrmare in p de svrigheter och mjligheter som r frenade med en "import" av Bourdieus sociologi. I andra sammanhang har Mikael Palme och jag redovisat erfarenheter frn utbildningssociologiska underskningar dr vi prvat Bourdieus redskap. Min ambition med freliggande studie r helt enkelt att s lngt som mjligt gra Bourdieus sociologi rttvisa p dess egna villkor och att lta lsaren veta hur jag kommit fram till mina tolkningar - till priset aven viss lngrandighet och gnetighet i framstllningen, r jag rdd.

Trots att jag fr egen del r srskilt intresserad av verktyg som kan vara till nytta inom utbildningssociologin, har jag valt att frhlla mig till Bourdieus samlade sociologiska projekt. Flera skl talar fr att det vore missvisande och ofruktbart att begrnsa diskussionen till de frgor som brukar behandlas inom utbildningssociologin eller till vissa bland Bourdieus texter som omedelbart lter sig etiketteras som utbildningssociologiska. ven om utbildningens betingelser,

Inledning 15

funktioner och mening alltsedan det tidiga sextiotalet utgjort ett centralt forskningsomrde fr Bourdieu och hans medarbetare, har det nd hela tiden varit frga om ett del omrde inom ramen fr deras samlade underskningar av sociala och kulturella fenomen. Ur Bourdieus perspektiv r mnniskors frhllande till utbildningen en aspekt av deras frhllande till kulturen, och utbildningskapitalet en speciell form av det kulturella kapitalet. Inte heller en genetisk tolkning av Bourdieus utbildningssociologi, dvs. en tolkning som tar fasta p dess framvxt och inspirationskllor, kan utg frn utbildningssociologin. Som framgr av den fortsatta framstllningen, var Bourdieus tidiga etnologiska studier av avgrande betydelse fr hans senare utforskande av utbildningssystemet och andra fenomen i det moderna franska samhllet - och de frstnmnda underskningarna genomfrdes i bondesamhllen dr formell utbildning var av marginell betydelse. Nr Bourdieu hmtat inspiration frn samhllsvetenskapliga traditioner har han inte - inte ens nr utbildningsfenomen varit freml fr hans egna underskningar - i frsta hand lutat sig mot fregngarnas studier av utbildning. Durkheimianernas och Max Webers religionssociologi har varit av ojmfrligt mycket strre betydelse fr Bourdieus samlade sociologi, utbildningssociologin inrknad.

Drfr kan en diskussion av Bourdieus bidrag till utbildningssociologin inte utg frn resonemang om utbildningsfenomen tagna fr sig. (Fr vrigt tror jag att all,fruktbrande utbildningssociologi mste frhlla sig till ett brett register av samhllsvetenskapliga traditioner. ven om utbildningsforskningen r inriktad mot bestmda hrn av den sociala vrlden, vore det lika tokigt att gra en egen avskild specialitet drav som att g till jrnhandeln och frga efter hammare och sg avsedda fr verandabygge.) Drmed inte sagt att utbildningssociologin skulle utgra ett-perifert inslag i Bourdieus projekt, tvrtom. Jag har redan antytt kunskapssociologins centrala betydelse fr Bourdieu, och fr att vara tillmplig' p frhllanden l ett samhlle som det franska (eller det svenska) mste en k!lnskapssociologi ta hnsyn till utbildningssystemets centrala stllning nr det gller att dana och vrdera mnniskors kunskapsfrmga. Fr det andra har Bourdieu i sina studier av samhlleliga maktfrhllanden naturligt nog g~at stor uppmrksamhet t hur utbildningssystemet bidrar till att utvlja och forma eliterna - och till att eliminera dem som saknar de rtta dispositionerna.

*


Framstllningen r ordnad p fljande stt.

I frsta kapitlet tecknas kartan ver de filosofiska och samhllsvetenskapliga flt dr Bourdieus projekt tog form.

Drmed r ocks sagt, att Bourdieu inte r kapitlets huvudperson. De flesta av resonemangen i kapitlets frsta del, som behandlar filosofins flt under femtio- och sextiotalen, r giltiga fr andra ungefr jmnriga filosofer som antrdde sin forskarbana med likartade frutsttningar. Den ngot ldre Michel Foucault r ett exempel. Jag f~sker bland annat visa varfr de hade anledning att ska sig till den historiska ~pistemologin.

Kapitlets senare del behandlar fransk sociologi under nittonhundratalet. Min ambition r ven hr att rekonstruera det flt av mjligheter som bredde ut sig framfr en ung man som fr trettio r sedan trdde in i den franska vetenskapliga vrlden.

Jag r sledes i detta frsta kapitel inte p jakt efter pverkningar som kan tnkas ha influerat Bourdieu. Syftet r i stllet att rekonstruera det "tomrum" som Bourdieus sociologi kom att fylla. Fr det ndamlet r det srskilt vsentligt att flja durkheimianismens vxlande den.

I andra kapitlet ger vi oss i kast med Bourdieus eget frfattarskap. Efter ngra korta noteringar om hans biografi och de institutionella

betingelserna fr hans projekt (avsnitt 1) avgrnsas den corpus av texter som utgr studiens underlag, i stort sett Bourdieus p franska publicerade texter fram till dags dato (2.1). I den fljande framstllningen avser hnvisningarna till "Bourdieus sociologi" det p s stt avgrnsade frfattarskapet. Studien r med andra ord ingen "life and letters"-redogrelse fr mannens vg till verket, hans person, tnkande eller intentioner i strsta allmnhet.

Vidare finns i andra kapitlet (avsnitt 2.2) ett frsk till periodisering av frfattarskapet. Det enda lsaren fortsttningsvis behver hlla i minnet r att de "tidiga" texterna r de som publicerades mellan 1958 och 1966, att den fljande perioden prglas av "teoretiska" och syntetiska texter och att den tredje perioden, det "mogna" frfattarskapet, dateras frn och med 1975.

Efter ngra upplysningar om versttningar (avsnitt 3.1) och funderingar om villkoren fr import av franskt tnkande (3.2) diskuteras avslutningsvis Bourdieu-receptionen inom anglosaxisk samhllsvetenskap (3.3). Det sistnmnda mnet r av intresse ocks i vrt land. Den svenska samhllsvetenskapens speciella historia under efterkrigstiden har inneburit att tolkningsmallar av nordamerikansk proveniens gr sig gllande ven i umgnget med europeiska forskningstraditioner .

I I

Inledning 17

Tredje kapitlet gnas t Bourdieus nyckelbegrepp kapital, habitus och flt. Den lsare som inte r bekant med Bourdieus arbeten kanske vill brja lsningen med att gna i detta kapitel. .

Avsnitt 1 handlar om kapitalbegreppet, med viss tonvikt vid begreppet symboliskt kapital och dess frankring i Bourdieus tidigaste etnologiska studier. Symboliskt kapital r, kort sagt, allt som av sociala grupper igenknnes som vrdefullt och tillerknnes vrde - sledes ett mycket generellt begrepp. Samma avsnitt behandlar ven det beslktade begrepp kulturellt kapital som introducerades under nsta fas i Bourdieus verksamhet, grundandet av forskningsmiljn vid Centre de sociologie europeenne under frra hlften av sextiotalet. En enkel definition r frslagsvis: kulturellt kapital r den form av symboliskt kapital som dominerar i samhllen dr skrivkonsten och utbildnIngssystemen vunnit utbredning. I ett samhlle som det franska utgr examina frn ansedda lrosten den frmsta indikatorn p innehav av kulturellt kapital.

Avsnitt 2 behandlar habitusbegreppet. Med habitus avser Bourdieu system av dispositioner som tillter mnniskor att handla, tnka och orientera sig i den sociala vrlden. Habitus kan betraktas som frkroppsligat symboliskt kapital.

I avsnitt 3 behandlas begreppet socialt flt (alternativa termer r "konkurrensflt" eller "kampflt"), som frn och med senare hlften av sjuttiotalet blivit allt mer c~ntralt fr Bourdieu och hans medarbetare och elever. En minidefinition r: med socialt flt avses ett system av relationer mellan positioner vilka besttes av specialiserade agenter och institutioner som kmpar om ngot fr dem gemensamt.

S kan de allmnnaste definitionerna av symboliskt och kulturellt kapital, habitus och socialt flt formuleras, men Bourdieus begrepp lmpar sig dligt fr lexikaliska definitioner. De fr sin fulla mening nr de stts i rrelse i empiriska underskningar och nr de relateras till filosofiska och samhllsvetenskapliga traditioner. Drfr frsker jag ringa'in vart och ett av begreppen genom att diskutera dels de empiriska problem som Bourdieu och hans medarbetare mtt, dels frhllanden till traditionema.

I fjrde kapitlet lmnar vi Bourdieus frfattarskap fr att behandla den historiska epistemologins tradition (Gaston Bachelard, Jean Cavailles, Georges Canguilhem). '\

"-En sdan utflykt behvs om vi vill frst egenarten hos Bourdieus sociologi. Vi kommer en bit p vg genom att, som i tredje kapitlet, resonera om frhllandet mellan Bourdieus arbeten och de traditioner som utgr den


europeiska samhllsvetenskapens allmnning. Durkheimianism, weberianism, marxism, psykoanalys, fenomenologi och strukturalism r traditioner som

el frvaltas av samhllsvetare runt om i Europa. Med den historiska epistemologin frhller det sig annorlunda. Utanfr Frankrikes grnser har f samhllsvetare funnit anledning att frhlla sig till denna tradition. Drfr kan det hr vara motiverat att gna den ett eget kapitel.

Om vi tvingas vlja en enda formel fr att beteckna den historiska epistemologins program, r frmodligen "den tillmpade rationalismen" det bsta valet. Huvudordet r "rationalism": det vetenskapliga arbetet r framfr allt tnkande, men detta tnkande mste "tillmpas" (avsnitt 1). Detta program innebr enligt upphovsmnnens uppfattning att den vetenskapliga kunskapen mste avgrnsas bde frn traditionella filosofier och frn vardagskunskapen (avsnitt 2); sdana brytningar med invanda tnkestt r ndvndiga fr att vetenskaperna skall kunna vervinna "epistemologiska hinder" (avsnitt 3). I synnerhet har man inom den historiska epistemologins tradition framhvt betydelsen av att studera system av relationer (avsnitt 4), och man har betonat att vetenskaperna konstruerar sina egna objekt (avsnitt 5). Som redan benmningen antyder har man dessutom lagt vikt vid att gra rttvisa t sakfrhllandet att forskningssubjektet r historiskt, dvs. att det vetenskapliga tnkandet r placerat i tid och rum (avsnitt 6).

I det femte och sista kapitlet frsker jag underbygga tesen att Bourdieu verfrt den historiska epistemologins landvinningar frn naturvetenskapernas och matematikens filosofi till samhllsvetenskapen, och diskutera hur detta epistemologiska program prglat hans frhllande till samhllsvetenskapliga traditioner. Fr att underltta jmfrelsen mellan teman i den historiska epistemologin och i Bourdieus sociologi r kapitlet disponerat p samma stt som det nrmast fregende. Slunda handlar avsnitt 1 om den "tillmpade rationalismen" i Bourdieus tappning, avsnitt 2 om den sociologiska kunskapens egenart och dess avgrnsning frn traditionella filosofiska positioner och frn vardagskunskapen, avsnitt 3 om sociologins specifika epistemologiska hinder, avsnitt 4 om Bourdieus relationism, avsnitt 5 om hans konstruktionism och avsnitt 6 om forskningssubjektet.

Att en hel del utrymme i det fjrde avsnittet gnas t den av Jean-Paul Benzecri grundlagda statistiska traditionen, beror inte p att denna skulle ha haft ngon avgrande betydelse fr Bourdieus egen teoretiska utveckling. S har inte varit fallet. Dremot har Benzecri-inspirerade statistiska metoder och tekniker, i synnerhet korrespondensanalysen, sedan mitten av sjuttiotalet varit viktiga redskap i Bourdieus och hans niedarbetares och lrjungars empiriska

Inledning

underskningar, varfr ~et finns anledning att hr uppmrksamma denna speciella form fr kvantitativ bearbetning av kvalitativ information.

Det finns sjlvbiografiska skl till att jag valt att avsluta boken med att resonera om forskningssubjektets plats i Bourdieus sociologi. Fr tio r sedan var det Bourdieus speciella stt att utforska forskarens egen kunskapsfrmga som vckte mitt intresse fr hans arbeten. Fortfarande i dag tycker jag att det stndigt nrvarande inslaget av sjlvreflexion tillhr det mest uppfordrande i hans sociologi.

De konkluderande avsnitt som avslutar varje kapitel ger sammantagna en versikt ver bokens innehll.

19


Kapitel I

BAKGRUNDEN

" J ag har aldrig mtt s mnga intelligenta mnniskor samlade p s f kvadratmeter. "

(R. Aron, Memoires, 1983, p. 31. Uttalandet gller Arons studier vid Ecole normale superieure, rue d'Ulm.)

22 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGI Kapitel L Bakgrunden

Den intellektuella eller vetenskapliga vrlden kan vid en given tidpunkt analyseras som ett objektivt flt av positioner. Ur den enskildes synvinkel framtrder samma vrld som ett subjektivt flt av mjligheter.

23

Tag en framgngsrik filosofi student i femtiotalets Paris, Bourdieu eller ngon av hans generationskamrater. Denne hade att orientera sig i ett objektivt flt, dr en dominerande position representerades av existentialisterna, med Sartre som centralfigur och Les temps modernes som publicistisk tribun. Andra positioner representerades av den traditionella spiritualistiska skol- och universitetsfilosofin, ter andra av epistemologerna, vartill kom positioner utanfr filosofins flt: historievetenskapens, antropologins, sociologins etc, samt positioner inom den utom-akademiska intellektuella vrlden. Ett sdant system av positioner framtrder fr den unge man som dr sker vinna intrde som ett flt av mjligheter: vissa positioner uppfattas som mjliga och vrda att efterstrva, andra r uteslutna, omjliga, ovrdiga eller helt enkelt osynliga. Pretendentens hllning till de tillgngliga positionerna styrs av hans bakgrund och hans egen aktuella position, i Bourdieus fall uppvxten i folklig, lantlig milj, och lyckosam karrir genom parisiskt elitgymnasium och khagne, fram till humaniorasektionen vid Ecole normale superieure, rue d'Ulm.

Lt oss sledes teckna kartan ver de positioner till vilka Bourdieu hade att frhlla sig i brjan av sin bana, under femtio- och sextiotalen. Vi fr drmed samtidigt veta ngot om ett antal ungefr jmnriga unga filosofer vilkas banor hade en likartad utgngspunkt och som ,ngra decennier senare skulle bestta framtrdande positioner inom det franska intellektuella livet.


1. FILOSOFINS FLT l

1.1 Krn och krning

Bourdieu underkastades den mest kvalificerade filosofiska dressyr som Frankrike kunde erbjuda: filosofiklassen vid landets frnmsta humanistiska gymnasium, la khtigne vid samma skola, och under ren 1951-54 humaniorasektionen vid Ecole normale superieure, rue d'Ulm.

Vid denna tid, slutet av fyrtiotalet och brjan av femtiotalet, framstod det fortfarande som sjlvklart att de mest begvade gymnasisterna skulle vlja filosofiklassen och drefter g vidare till la khagne och Ecole normale superieure. Lika sjlvklart var att filosofistudenterna frvntades vara de mest begvade; en cirkulr frestllning om sambandet mellan filosofistudier och intellektuell verlgsenhet som utvade ett starkt tryck p Bourdieus generation.2 Fr att citera Fran90is Chtelets stridsskrift mot den rutiniserade skolfilosofin: "I England, Tyskland, USA bestmmer sig eleven fr att bli filosof; i Frankrike blir den elev som intrder i gymnasiemaskinen med ndvndighet filosof, mer eller mindre. "3

Innan vi gr vidare br kanske ngra sakupplysningar infogas. Sista rskursen av gymnasiet (lycee; vid den tid vi hr behandlar var college-organisationen inte infrd) var indelad i olika varianter . En av dessa var la classe de philosophie. Efter studentexamen kunde de mest framgngsrika eleverna - dvs. de som hade de bsta studentbetygen samt de bsta samlade resultaten frn hela gymnasietiden - g vidare till en tvrig pbyggnadsutbildning, les classes preparatoires, som utgr en frberedelse fr intrdesproven till de elitskolor som kallas les grandes ecoles. Den preparandutbildning som frbereder fr intrdesprovet till den humanistiska < lettres> studieinriktningen vid Ecole normale superieure kallas la khtigne (ibland kallas frsta rskursen hypo-khtigne och den andra khtigne). Det finns flera Ecoles normales superieures, egentligen

l En tidigare version av detta avsnitt publicerades i Sosiologisk rbok 1989, 2 halvbind, Oslo 1989, pp. 161-187. -2 Jag skriver i frfluten tid. I dag torde ven i Frankrike matematiken och naturvetenskaperna ha vertagit den position verst i universitetsmnenas hierarki som tidigare tillkom filosofin. 3 F. Chtelet, 1970, p. 10.

Kapitel I. Bakgrunden 25

gymnasielrarhgskolor. Den vid rue d'Ulm i Paris tnjuter hgst prestige och det r om den vi skall tala i det fljande. Undervisningen r fyrarig och leder fr de mest framgngsrika fram till agregation, den examen som ger tilltrde till gymnasie- och universitetslrarkarrirer.

Drmed ter till de franska gymnasiernas filosofiklasser , som har varit utomordentligt viktiga fr att hos generation efter generation befsta viljan att bli intellektuell i allmnhet och filosof i synnerhet. Filosofistudierna uppfattades som krnet p gymnasieutbildningen.4 Gymnasielrarna i filosofi utgjorde en krna i den publik som fljde debatterna i de intellektuella tidskrifterna, fyllde sina privata bibliotek med filosofisk litteratur och kanske umgicks med planer p att en dag lgga fram en avhandling. En avgrande betingelse fr den franska filosofins receptionsvillkor r denna klyvning av det filosofiska fltet, den avgrund som skilde de "verkliga" filosoferna, vilka frvntades tnka nya tankar och skriva bcker, frn filosofilrarna vilka utgjorde en publik fr de frra och hade att frmedla deras tankar.5

Att gymnasiet var s viktigt i sammanhanget, mste frsts mot bakgrund av att lrarna vid det franska universitetets humanistiska fakultet lnge hade som frmsta och snart sagt enda funktion att fungera som jury i samband med studentexamen; innan 1877 existerade knappast ngra universitetsstudenter alIs6. Universitetets expansion r av sent datum i Frankrike. Gymnasiets filosofiklass frblev lnge normerande fr all filosofisk aktivitet?

Fransk filosofiundervisning r inte minst en trning i att behrska ett specifikt sprkbruk. En framgngsrik elev var den som gjorde vl ifrn sig i de uppvisningar i sprkligt msterskap som kalIas dissertations8 (den nrmaste svenska motsvarigheten var gymnasiets stora uppsatsskrivningar). Filosofiundervisningen fostrade ocks ~tudenterna i ett specifikt stt att lsa filosofiska texter och frhlIa sig till filosofihistorien, materialiserad som en kanon av klassiska texter. Den etablerade franska skof- och universitetsfilosofin

4 Krn- och krningsmetaforerna r av tradition vanligt frekommande i den officiella diskursen om filosofiundervisningens plats i skolans lroplan (fr kritiska kommentarer se F. Chtelet, 1970, p. 9 et passim; J.-L. Fabiani, 1985, p. 378 och p. 402 not 9; J.-L. Fabiani, 1988, p. 10, 49). 5 Filosofihistorikern Jean-Louis Fabiani har frskt ge en sociologisk frklaring till att denna klyvning uppstod under det sena 1800-talet (innan dess var det sjlvklart att filosoferna framfr allt var lrare), se Fabiani, 1988, pp. 9, 87-9l. 6 "Fre 1877 existerade inte humaniora- eller naturvetenskapsstudenten [ ... ]", fr att citera Antoine Prosts standardarbete om det franska utbildningssystemets historia (1968, p. 230). Jfr v. t.ex. V. Karady, 1986, pp. 31Off. 7 J.-L. Fabiani, 1988, p. 9f. Fr en analys av filosofiklassens kursplaner, se Fabiani, 1983 (ny version i Fabiani, 1988, pp. 45-71). 8 Om dissertationens betydelse, bl.a. som den franska skolfilosofins viktigaste redskap, se L. Pinto, 1983, pp. 21-36; ny version i L. Pinto, 1987, pp. 15-38.


har sedan frsta vrldskriget i hg grad haft karaktr av just filosofihistoria9. Skolfilosofins och universitetsfilosofins dominerande strmningar kan

karaktriseras som "subjektsfilosofi ", "medvetandefilosofi " eller "spiritualism". Platon, Descartes och Kant utgjorde den "kanoniska treenigheten".lO Filosofins uppgift ansgs vara att reflektera ver subjektet, medvetandet eller jaget (ofta identifierat med filosofens subjekt, medvetande eller jag) och dess tillgnelse av vrlden. Som vi skall se kom Bourdieus generation att revoltera mot denna syn p filosofins rende.

Mycket av vad som ovan sagts om filosofiklasserna gller n mer uttalat fr la khfigne 11 , det vill sga de klasser med humanistisk inriktning dit de mest framgngsrika eleverna efter avlagd studentexamen sker sig fr att preparera sig infr intrdesprvningarna till humaniorasektionen vid Ecole normale superieure.

De mest prestigeladdade khfigne-klasserna (vars elever hade bst chans att vinna tilltrde till Ecole normale superieure, rue d'Ulm) fanns vid Louis-Ie-Grand och Henri-IV i Paris samt lycee du Parc i Lyon, i nmnd ordning.

La khfigne vid dessa skolor har varit en genomgngs station fr (och i inte ringa grad format) dagens ledande franska intellektuella. 12 Bourdieu gick p Louis-le-Grand, och bland de ungefr jmnriga eller ngot ldre som varit khl1gneux vid samma skola kan nmnas Jacques Le Goff, Jean-Frangois Lyotard, Jules Vuillemin, Alain Touraine. Henri-IV kan bland sina khfigneux rkna Gilles Deleuze, Michel Foucault, Rene Girard, Emmanuel Le Roy Ladurie. Bland eleverna vid lycee du Parc i Lyon fanns i slutet av trettiotalet Louis Althusser. Och s vidare.

9 J.-L. Fabiani, 1988, p. 84. Denna tonvikt vid filosofins historia bestr alltjmt. Enligt Louis Pintos berkning uppgick andelen filosofihistoriska artiklar i de ledande universitetsfilosofiska tidskrifterna (Archives de philosophie, Etudes philosophiques, Revue de mlitaphysique et de morale, Revue philosophique) under perioden 1982-1985 till inte mindre n 58 procent (L. Pinto, 1987, pp. 41, 43). 10 Louis Pinto antyder en sociologisk frklaring till att denna treenighet dominerat fransk filosofiundervisning. Platons, Descartes' och Kants succe sammanhngde med att de bygger under tron p filosofilrarkrens vrde. De representerar svl den krvande brytningen med vardagsfrstndet (grottliknelsen, det metodiska tvivlet respektive transcendentalismen) som vrdigheten hos det subjekt som utgr grunden fr vrldens frstelighet (den frlsta sjlen, cogito, respektive jagets enhet, sedelagen etc). Se L. Pinto, 1987, pp. 22, 54. 11 Mycken etymologisk mda har gnats t att spra ursprunget till det egendomliga ordet kMgne. Den tidiga formen var helt enkelt cagneux, kobent, mjligen ett tillmle som naturvetarstudenter riktade mot de frlsta och opraktiska studenter som aspirerade p att ska in vid den humanistiska sektionen av Ecole normale superieure. Dessa senare accepterade benmningen och gav s smningom ordet dess nuvarande kvasilrda stavning. (Etymologin har utretts av J.-F. Sirinelli, "La khgne", 1986, pp. 590f; 1988, pp. 36-40.) l2 Hur en elevs tillvaro i hypokMgne-klassen vid Henri-IV kunde gestalta sig omedelbart efter andra vrldskriget r vl skildrat i Emmanuel Le Roy Laduries memoarbok, 1982, pp. 25-31.


Den undervisning som gavs vid la khfigne bestmdes givetvis, till form och innehll, av villkoren fr intrdesprvningen till Ecole normale superieure. Bourdieu har i flera sammanhang karaktriserat khfigne-lrarna som trnarel3, med uppgift att frbereda sina adepter fr denna desmatch. Lrarnas renomme var avhngigt av hur mnga elever de lyckades slussa vidare till Ecole normale superieure.

De elever som passerade genom filosofiklassen och la khfigne uppfattades och uppfattade sig som en intellektuell eliU4 De lrde sig studieflitis, de lrde sig att erknna filosofins verhghet och mtte de stora klassiska tnkarna och de frebildliga samtida intellektuellal6. Framfr allt lrde sig les khfigneux en total vrdnad infr sprket17 , och ett mycket speciellt och srskiljande stt att handskas med sprket och att utnytlja det rtta citatetl8.

Vetenskaperna i allmnhet och samhllsvetenskaperna i synnerhet stod lgt i kurs i dessa miljer. Bourdieu har talat om sin generation som "uppfdd p ett av filosofin vidmakthllet frakt fr allt som berr sarnhllsvetenskaperna"19.

13 Se b1.a. avsnittet om "trnarkren"


1.2 "Skolan"

Filosofimnet intog sledes platsen p prestigehierarkins krn. Hr fljer ngra noteringar om den skola som tnjutit hgst anseende nr det gller att skola filosofer.

Varje ung man med siktet instllt p att bli intellektuell i allmnhet och filosof i synnerhet drmde om att bli antagen vid humaniorasektionen av Ecole normale superieure vid rue d'Ulm, de intellektuellas drivhus framfr andra, ofta rtt och sltt kallad Skolan, l'Ecole. Hr utvecklades en mycket speciell livsstil. 20 Skolan var ett internat, vid denna tid med enbart pojkar som elever. Den som vl blivit antagen var drefter under de fyra studieren befriad frn materiella bekymmer stillvida att han frsgs mea mat och logi och mnadsln. Denna slutna, sjlvtillrckliga vrld, dr man var viss om att tillhra den yppersta intellektuella eliten och inte hade mycket till vers fr det som skedde p annat hll (lrarna och studenterna vid Sorbonne betraktades som nollo(21), leder

samhllsvetenskaperna inte ha ngon plats. " Touraine berttar i detta sammanhang o~ sitt sista minne frn khilgne-tiden. Han undergick filosofifrhret infr antagningen till Ecole normale superieure, rue d'Ulm, och examinatorn, Georges Canguilhem, frgade vad "sciences morales et politiques" innebr. "Jag var en god khilgneux, s jag svarade: 'Ngot sdant existerar inte. '" (Touraine, 1977, p. 24). Pierre Nora minns hur en av de legendariska khilgne-lrarna i filosofi, Etienne Borne, verksam vid Louis-le-Grand, frskrade sina elever att vetenskapen aldrig kan besvara filosofins problem: "Om filosofin icke vore annat n skandet efter orsaker och betingelser, s skulle den reducera det hgre till det lgre och reducera sig sjlv till en konstellation av frhllanden och lagar. Dessa falska nycklar ppnar icke Varat, ppnar icke fr Varat, och den antika iden om Varat, ssom Vara, har icke upphrt att frflja alla vra filosofier. Vetenskapens man frvxlar orsaken med det utan vilket orsaken icke skulle vara orsak ... " (Nora, 1980, p. 89) 20 Trots det panegyriska syftet frmedlar den antologi som Alain Peyrefitte utgav 1950 intressanta vittnesbrder frn forna elevgenerationer om livsstilen vid skolan, ritualerna samt den egenartade interna jargongen (se ordlistan pp. 295-305). 21 Aron berttar i sina memoarer att les normaliens var s "genompyrda av verlgsenhet" att de ogrna bevistade frelsningarna vid Sorbonne (Memoires, 1983, p. 68). Se ven kurskamraten Sartres vittnesbrd i de sena samtalen med Simone de Beauvoir, dr han minns att han under ren vid Ecole normale superieure betraktade sig som ett geni. Simone de Beauvoir tillfogar: "Ni, Nizan, Maheu hade vid Sorbonne rykte om er att inta en extremt fraktfull attityd gentemot hela vrlden, och i synnerhet gentemot sorbonnarderna. " .Sartre bekrftar: "Det berodde p att sorbonnarderna representerade varelser som inte var hela mnniskor


generationer har p mngskiftande stt varit frbundna med varandra. Denna vv av relationer, vnskaper och fiendskap er diskuteras sllan offentligt26 (vilket ibland gr det svrt fr en utlnning att dechiffrera utspelen inom det franska intellektuella fltet), men dess betydelse fr det franska intellektuella livet blir uppenbar s snart man gr till memoarer och den biografiska litteraturen. Fljande upplysningar om Michel Foucaults levnadsbana (sidangivelserna nedan hnvisar till Didier Eribons biografi frn 1989) illustrerar hur relationerna till andra normaliens fungerar som ett "socialt kapital" i Bourdieus mening, som kan mobiliseras i samband med den akademiska karrirens brytpunkter.

Nr Foucault nitton r gammal, efter ett frsta misslyckat frsk att vinna tilltrde till Ecole normale superieure, lmnat hemstaden Poitiers hsten 1945 fr att preparera sig ytterligare vid lycee Henri-IV i Paris, fick han Jean Hyppolite som filosofilrare (pp. 34-36). Hyppolite, normalien av rgng 1925 (hr och i det fljande avser rtalet antagningsdatum till Ecole normale superieure, rue d'Ulm), utlade den tolkning av Hegels Phnomenologie des Geistes som under kommande r - Hyppolites avhandling publicerades 1947 -skulle f avsevrd betydelse fr fransk filosofi. Nr Foucault ter 1946, och den hr gngen med framgng, underkastades intrdesprvningen till Ecole normale superieure, fungerade som censor den i sdana sammanhang fruktade vetenskapsfilosofen Georges Canguilhem, normalien ur 1924 rs kull (pp. 41t). Vid ENS knt Foucault nra vnskapsband med framfr andra filosofen Louis Althusser , som frn och med 1948 fungerade som cafman, det vill sga som ansvarig fr att drilla ENS-eleverna infr agregation-examen i filosofi (p. 50 et passim). Foucault tillhrde ocks de trognaste hrarna till filosofen och psykologen Merleau-Pontys (ENS 1926) frelsningar; under den tid, 1947-48, d Merleau-Ponty frelste vid ENS var detta det enda stlle i Paris dr man kunde hra honom (pp. 49t). Foucault studerade dessutom psykologi vid

26 Ngon gng kan dock aktrerna tala klarspk om denna sida av verksamheten. Efter "de nya filosofernas" genombrott 1975-1977 noterade den publike anfraren Bernard-Henri Uvy i ett intervjuuttalande att det rrde sig om ungefr jmnriga vnner, ofta med gemensam bakgrund: la khagne vid Louis-le-Grand, Ecole normale superieure ... (Le Monde de l'education, fevrier 1977, p. 10, cit. efter J.-F. Sirinelli, "La khgne", 1986, p. 623 not 46). Louis Pinto har (1987, pp. 150-154) noterat att "de nya filosoferna" ofta var fre detta elever frn Ecole normale superieure vid rue d'Ulm (Jean-Marie Benoist, Bernard-Henri Uvy) eller Saint-Cloud (Andre Glucksmann, Philippe Nemo) och agrt~ges i filosofi (Benoist, Glucksmann, Christian Jambet, Guy Lardreau, Uvy), men som (med undantag fr Benoist) inte ntt positioner som universitets- eller hgskolelrare i filosofi. Denna kombination av skolmssig framgng och stckta akademiska banor utgjorde, fortfarande enligt Pinto, en frutsttning fr de "nya filosofernas" fretag att upprtta en ny "mondn" journalistisk pol inom filosofins flt. Fr vrigt hade Maurice Clavel, som frn sin position vid Le Nouvel Observateur mer n ngon annan bidrog till att lansera "de nya filosoferna", samma bakgrund: normalien, agrege i filosofi, men utan position som universitetslrare inom den hgre utbildningen.

Kapitel L Bakgrunden 31

Sorbonne, med psykologen Daniel Lagache (ENS 1924) som lrare och handledare (pp. 61t). Efter att ha kuggats i frsta frsket att avlgga agr~gation-examen i filosofi klarade han sig genom nlsgat r 1951; i juryn satt SOCIOlogen Georges Davy (den gamle durkheimianen, ENS 1905), Hyppolite samt Canguilhem (p. 56). Nsta steg i karriren skulle normalt ha varit en tjnst som gymnasielrare, ett de som Foucault nskade bli frskonad frn varfr han skte upp Canguilhem som ordnade en doktorandtjnst vid Fonda;ion Thiers (p. 57). ret drp, 1952, fick han efter ett ingripande frn Althussers vn filosofen Jules Vuillemin (ENS 1939) en tjnst som assistent vid universitetet i Lilie (pp. 82f, 153-155). Samtidigt undervisade Foucault - p Althussers uppdrag - i psykologi vid ENS, dr han blev ledargestalt fr en krets av unga kommunistiska normaliens (bland dem Jean-Claude Passeron) (pp. 70ft). Det var ocks Althusser som till Foucault frmedlade uppdraget frn frlaget P.U.F. att skriva den bok om sinnessjukdom och personlighet som skulle bli den senares frsta publicerade verk (p. 90). En ldre normalien, den vlrenommerade mytforskaren Georges Dumezil, installerad vid College de France sedan 1949, som genom hrsgen ftt veta att Foucault var en begvad ung normalien, ordnade s att denne under senare hlften av femtiotalet fick tjnsten som fransk lektor frst i Uppsala, drefter i Warszawa (pp. 95, 111). Under dessa r frdigstllde Foucault sin avhandling om Folie et deraison, och Dumezil fljde noga manuskriptets framvxt (p. 108). ven Althusser var en av de frsta att lsa manuskriptet och han lnade ut det till Vuillemin (p. 153). Canguilhem accepterade att fungera som directeur fr huvudavhandlingen, och Hyppolite tog sig att vara directeur fr den kompletterande avhandlingen (en kommenterad versttning av Kants Anthropologie) (pp. 125t). Vid disputationen 1961 satt Canguilhem och Lagache tillsammans med en tredje gammal normalien, Henri Gouhier, i betygsnmnden fr huvudavhandlingen (p. 133). Drefter var Foucault formellt behrig till en tjnst som ordinarie professor. Han rekryterades av Vuillemin, som (uppbackad av Merleau-Ponty; senare skulle Vuillemin verta Merleau-Pontys stol vid College de France) tilldelats en stol vid fakulteten i Clermont-Ferrand och dr samlade unga briljanta filosofer kring sig (pp. 151ft). Foucault vervgde 1965 att ska en tjnst vid Sorbonne, drtill uppmanad av Georges Gurvitch, som dock hade en svag stllning inom Sorbonne-kollegiet (Gurvitch var inte normalien vi terkommer till den saken nedan i behandlingen av sociologins flt),' och Canguilhem avrdde Foucault frn att kandidera (p. 168). Ett par r senare bad Canguilhem sin vn Raymond Aron (ENS 1924) att frska ordna en stol vid Sorbonne t Foucault; drav blev dock intet, och Aron tog reda p att en annan tnkbar mjlighet, en stol vid sjtte sektionen av Ecole pratique, vore mindre


lycklig eftersom en sdan placering skulle kunna bli ett hinder fr Foucaults vg till College de France, dr den femte, religionsvetenskapliga sektionen hade starka vnner (pp. 209t). 1969 rekryterades Foucault (p Canguilhems frslag) till det nystartade Vincennes-universitetet, dr han - ungefr som Vuillemin i Clermont-Ferrand tio r tidigare - samlade unga medarbetare kring sig, bland dem flera av Althussers och Lacans elever frn ENS (pp. 213ft). Den allra mest prestigefyllda akademiska positionen var en professur vid College de France. Foucaults vnner Hyppolite och Vuillemin, som sedan brjan av sextiotalet hade stolar dr, hade lnge, med std av Dumezil, verkat fr att Foucault skulle vljas invid College de France (p. 157), vilket lyckades i november 1969, d professorskollegiet (Vuillemin hll anfrandet till frmn fr Foucaults kandidatur) rstade fr att han skulle verta stolen efter Hyppolite, sin gamle filosofilrare frn Henri-IV (pp. 226-232). I sin tur verkade Foucault fr att Bourdieu (ENS 1950) skulle vljas in vid College de France.

Dessa noteringar om etapper i Foucaults institutionella karrir skall inte lsas som anklagelser fr vnskapskorruption - vnskapsbanden var invvda i intellektuella och vetenskapliga projekt som de inblandade sannolikt rligen trodde p. J ag har blott velat illustrera hur vl placerad den lilla hrt selekterade skaran av normaliens varit i den franska intellektuella och akademiska vrlden. De har haft enastende goda mjligheter att kontrollera inte bara spelet inom de intellektuella och akademiska flten utan ven reproduktionen av den intellektuella eliten.

Ngra ord br sgas om rekryteringen till Ecole normale superieure. Det var ingen utprglad verklasskola. Visserligen fanns bland eleverna f barn till arbetare och bnder, men i synnerhet andelen sner till lrare var anmrkningsvrt stor. Under tredje republiken hade i genomsnitt var tredje elev varit lrarbarn. Var femte elev var under samma period son till folkskollrare; folkskollrarbarnen utgjorde vid denna tid den mest mnghvdade och homogena gruppen bland ENS-eleverna, och ver huvud taget var barnen till statstjnstemn i blygsam stllning vl representerade. Skolan var med andra ord en vg fr social uppstigning, vilket r viktigt med tanke p att alternativa vgar - srskilt till hgre offentliga mbeten - synes ha varit mindre ppna fr medelklasserna.2?

Sdana var frhllandena alltjmt under den period, frsta hlften av femtiotalet, nr Bourdieu var elev vid skolan. Inom parentes kan tillggas, att den drefter i flera avseenden frlorat sin privilegierade stllning. I takt med att andelen studerande frn hgre sociala skikt kade frlorade skolan delvis sin karaktr av uppstigningsvg fr medelklassernas studiebegvningar (drmed

2? L-F. Sirinelli, "La khgne", 1986, pp. 600f.


urholkades givetvis ven den traditionella funktionen hos la khiigne). Vidare har den frlorat sin stllning p toppen av elitskolornas prestigehierarki. Det har frmst att gra med att en annan av les grandes ecoles, nmligen ENA (Ecole nationale d 'administration) , seglat upp till en obestridd ttposition. Ett indicium p att ENA ervrat en dominerande position r att tskilliga elever frn Ecole normale superieure, rue d'Ulm i dag efter avslutade studier pbrjar nnu en utbildning, vid ENA, varigenom de skaffar sig en intrdesbiljett till de mest uppsatta positionerna inom mbetsmannavrlden, de politiska flten etC.28

Det finns fler faktorer som frklarar att Ecole normale superieure, rue d'Ulm, tappat i betydelse. De akademiska karrirvgarna har blivit mindre framkomliga och lockande (den vxande andelen yngre akademiker innebr minskade utsikter till professur), samtidigt som de expanderande marknaderna fr massmediaintellektuella, mjligheterna att arbeta fr olika slags utredningsinstitut etc, medfrt att tunga akademiska investeringar inte lngre r lika obligatoriska.

Till sist har den humanistiska sektionen vid Ecole normale superieure frlorat en del av sin stllning p grund av att filosofin inte lngre intar en obestridd position p disciplinhierarkins krn. I hela det franska utbildningsvsendet har de klassiska studieinriktningarna minskat bde i omfattning och betydelse. Matematiken har numer ersatt latinet som det franska gymnasiets frmsta selektionsinstrument29.

1.3 Hinsides agregationen

Vi brjar nu nrma oss slutet av beskrivningen av den utbildningsbana -gymnasiets filosofjklass, la khiigne, Ecole normale superieure vid rue d'Ulm-som varit typisk fr toppskiktet bland franska universitetsintellektuella inom det humanistiska fltet. Nsta etapp var- agregation i filosofi.

Det var inte mnga som passerade,detta nlsga. Ngra tiotal kandidater (antalet varierade frn r till r) godkndes vid de rliga concours d'agregation i filosofi. Eleverna frn Ecole normale superieurehar lyckats vl i denna nationella tvlan, antingen man rknar det totaia antaletnormaliens som klarat sin agregation eller ser till deras placering p rankinglistan. Vi kan som extremt exempel vlja ret 1950 - det r d Bourdieu antogs som elev - som var ett

28 Dessa och andra omvandlingar av relationerna mellan les grandes ecoles finns vl belagda i en serie underskningar vid Centre de sociologie europeenne, frn vilka de frsta syntetiska resultaten publicerades i Actes de la recherche en sciences sociales, nO 69, 1987 och nO 70, 1987, och p nytt i tredje delen (pp. 183-369) av P. Bourdieu, La noblesse d'Etat, 1989. 29 M. Armatte et al, 1988, p. 3.


ovanligt gott r fr les normaliens: i 1950 rs agregation des lettres ervrade de 16 av de totalt 27 platserna, och besatte samtliga de 12 frmsta platserna. 30

En avlagd agregation-examen var frutsttningen fr en karrir inom den franska universitetsvrlden. Primus hade genast chans till universitetslrartjnst i Paris. De som placerade sig drnst p rankingskalan kunde rkna med en tjnst vid ngot provinsuniversitet (och efter ett antal r i frvisning ska en tjnst vid parisuniversitetet). vriga, det stora flertalet, blev gymnasielrare; gymnasierna och universiteten ingick i samma organisation, och det var vanligt att universitetslrare brjade sin yrkesbana som gymnasielrare.

Eftersom vi hr intresserar oss fr de sociala frutsttningarna fr Bourdieus projekt, br tillggas, att agregation i filosofi under strre delen av nittonhundratalet - frn durkheimianernas framtrdande och fram till sextiotalet -var den modala utbildningsbakgrunden fr i stort sett alla ledande franska universitetssociologer . Detta r givetvis en viktig betingelse fr det i Frankrike stndigt lika problematiska frhllandet mellan filosofi och sociologi. Mer drom nedan.

Trots en viss nedgng var fortfarande efter andra vrldskriget normaliens vl representerade inom den franska hgre utbildningen. De utgjorde r 1946_ alltjmt 44 % av universitetsprofessorerna i humaniora vid Sorbonne. Vid provinsuniversiteten besatte de 34% av professurerna.31

1.4 Existentialismen, fenomenologin, marxismen

Vilket var nu det flt av mjligheter som bredde ut sig fr den generation av unga mn som fr fyra decennier sedan var elever vid Ecole normale superieure, rue d'Ulm?

Vi kan lmna den dominerande universitetsfilosofin - frmst spiritualistiska riktningar och nykantianism - sido. Grddan bland de unga blivande filosofer som formades vid Ecole normale superieure var preparerade fr att skapa sina egna projekt och hade inte mycket till vers fr det slag av filosofi som lrdes ut vid Sorbonne och i skolornas filosofiundervisning. Det var helt andra positioner som framstod som alternativ fr det yngsta filosofiska avantgardet. Som vi sett exempel p erbjd ocks normaliens-miljn unika mjligheter att komma i kontakt med de nyaste strmningarna.

Frst och frmst mste existentialismen nmnas. Existentialismen och den existentialistiska receptionen av fenomenologin representerade under femtiotalet

30 J.-F. Sirinelli, "La khgne", 1986, p. 608. 31 V. Karady, "Recherches ... ", 1976. Siffrorna terges ven i Sirinelli, "La khgne", 1986, p.609.

Kapitel!. Bakgrunden 35

den dominerande polen inom det intellektuella fltet. Inte minst i khagne-miljerna utgjorde Jean-Paul Sartre den stndiga

referensen och framstod som modellen fr den fullndade intellektuelle. Vid Ecole normale superieure, rue d'Ulm var situationen visserligen en annan, stillvida att man, har Bourdieu och andra berttat, grna gav uttryck fr sikten att Sartre var en nolla men att Heidegger var vl vrd att lsas32. Modellen Sartre dominerade inte desto mindre hos den bredare intellektuella publiken, inklusive les khagneux, och utvade en avsevrd dominans ven ver dem som inte accepterade hans filosofi.33

Existentialisterna var lngtifrn numerrt dominerande inom filosofkren, men framstod lika fullt fr Bourdieus generationskamrater som socialt dominerande. Sartre representerade inom det intellektuella fltet den exemplariska personligheten, gentemot vilken man mste definiera sig. Var och en som knde sig kallad att bli filosof eller intellektuell tvangs frhlla sig till modellen Sartre, om s fr att ta avstnd.

Fr dem som tog avstnd frn existentialismen ppnade sig olika mjligheter. En mjlighet var att g till kllorna bakom Sartre: man kunde - vilket som nmnts var vanligt vid Ecole normale superieure - hylla Heideggef34 Man kunde ocks hmta std hos Husserl och dennes pldering fr den sorgflliga beskrivningen och avstndstagande frn de metafysiska utflykterna. Att ge sig in i fenomenologin kunde sledes vara ett stt att mot Sartre spela ut dennes lromstare, en ad jontes-strategi som alltid brukar tilltala unga ambitisa heterodoxa intellektuella.

Marxismen ~ eller snarare kommunismen - spelade stor roll vid ENS under de r vi hr behandlar .35 Det franska kommunistpartiets exempellsa framgngar

32 Redan ren kring 1930 lr Sein und Zeit ha varit den mest utlnade boken frn biblioteket vid :Ecole normale superieure(A. Boschetti, 1985, p. 91). 33 Enligt filosofihistorikern Louis Pintos bedmning behll Srtre den dominerande positionen inom det filosofiska fltet fram till brjan av sextiotalet (L. Pinto, 1987, p. 77). 34 Heidegger var av allt att dma mer hyllad n lst. Fga av hans frfattarskap hade verfrts till franska; framfr allt tycks vid denna tid en versttning av Brie/uber den Humanismus ha fungerat som en lathund som tillt Heideggers vara-filosofi att spelas ut mot Sartres subjektsfilosofi. Det skulle drja till 1985 innan' hela Sein und Zeit blev tillgnglig p franska (d i gengld i tv versttningar, frst en icke auktoriserad p frlaget Authentica, ngra mnader senare en auktoriserad p Gallimard). 35 Fr en utfrlig diskussion av vad kommunismen betydde fr ENS-eleverna under den period vi intresserar oss fr, frra hlften av femtiotalet, se Emmanuel Le Roy Ladurie, 1982, pp. 44-131. Frfattaren, partimedlem ren 1949-1956 och ledarfigur inom P.C.-cellen vid :Ecole normale superieure, rue d'Ulm, r vl skickad att beskriva denna milj - som han i efterhand karaktriserar som "ett andligt Gulag" (p. 77) - och de mekanismer som frvandlade en yngling av konservativ katolsk familj till hrdfr stalinist. Om kommunismen vid ENS vid denna tid, se vidare D. Eribon, 1989, pp. 50-54, samt J.-F. Sirinelli, "Les normaliens ... ", 1986. Den sistnmnda uppsatsen r i sin helhet gnad frgan om


omedelbart efter andra vrldskriget (ver 25 procent av rsterna) prglade inte bara det politiska utan ven det intellektuella livet i Frankrike. Emmanuel Le

Roy Ladurie (Foucaults skolkamrat frn Henri-IV) blev tmligen omgende efter

det att han antagits till ENS 1949 sekreterare fr skolans kommunistiska cell, och utvade enligt samstmmiga vittnesbrd er en inkvisitorisk makt ver

skolkamraterna. Allra viktigast blev dock Althussers inflytande. Denne hade

antagits som elev redan 1939 men inkallades och tillbringade kriget i tyskt fnglger, och nr han tervnde till skolan och klarat av sin agregation 1948 blev han utnmnd till cai"man (det vill sga anfrtrodd uppgiften att trna eleverna infr agregation-examen), en funktion som han skulle hlla fast vid trots erbjudanden om universitetslrartjnstef36 Samma r blev han medlem av

kommunistpartiet (som ung hade han varit gldande katolib7) och frblev under

mnga r en nyckelfigur inom PCF-miljn vid ENS38.

Somliga normaliens hll en viss distans till partiet. Bourdieu, som aldrig var partimedlem, bildade tillsammans med Derrida ett slags tredjestndpunkt-

frening (det vill sga ett utrymme fr dem som varken ville vara kommunister

eller gaullister). Foucault umgicks redan under sitt frsta r vid skolan med

tankar p att ansluta sig till partiet, men hans sregna anti-kollektivistiska

hllning - han kunde tnka sig att g med i partiet men vgrade bli medlem av

studentfackfreningen - frhindrade detta fram till r 1950. Under frsta hlften av femtiotalet, d Foucault undervisade i psykologi vid ENS, samlade han kring

sig ett liten krets av kommunistiska lrjungar med en mjukare framtoning n den

officiella PCF-linjen (i denna s kallade "folklore-grupp" ingick bland andra

Paul Veyne och Jean-Claude Passeron). Foucault lmnade partiet 1953, och nr han lmnade Frankrike fr att flytta till Uppsala 1955 hade han vergivit marxismen (vilket inte hindrade att han frblev nra vn till Althusser).39

Det br pongteras, att det var kommunismen och de politiska

kommunisternas antal och inflytande. Fr perioden i slutet av fyrtiotalet finner Sirinelli (op. cit., p. 574) att antalet partianslutna kommunister uppgick till ett trettiotal, det vill sga ungefr 15 procent av de totalt ca 200 eleverna. Drmed korrigerar Sirinelli en siffra som ofta anfrts, 25 procent, men han tillade att denna lilla krets av kommunister var utomordentligt inflytelserik. Dels var kommunisterna alltifrn krigsslutet fram till brjan av femtiotalet den mest manstarka och homogena politiska grupperingen vid skolan (pp. 574, 583), dels var sympatisrerna talrika (pp. 576ft). Vid den tidpunkt nr Bourdieu brjade vid skolan, 1950, var kommunisterna som mest sekteristiska; med Edgar Morins formulering talar Sirinelli om "den andra stalinistiska nedisningen" (pp. 582t). 36 Jfr D. Eribon, 1989, pp. 50, 154. 37 Jfr minnesbilderna och brevcitaten i den memoarbok som Althussers filosofilrare i Lyon ren 1937-39, Jean Guitton, utgivit (1988, om Althusser se pp. 150-160). 38 Dock tycks det ha drjt ngra r innan Althusser framtrdde som den obestridde ledaren, jfr J.-F. Sirinelli (op. cit., 1986, p. 577) som utfrgat bland andra Foucault. 39 Om Foucaults frhllande till PCF och marxismen, se D. Eribon, 1989, pp. 54, 70-78, 162f et passim.


stllningstagandena, snarare n marxismen som vetenskapligt program som

prglade studerandemiljn vid Ecole normale superieure fortfarande under de r

d Bourdieu var elev.40 Det dedicerade teoretiska projekt som skulle ta form

kring Althusser utvecklades senare (och blev bekant fr en bredare publik frst

1965 i och med publiceringen av Pour Marx och Lire le CapitaT). Det frefaller, sammanfattningsv.is, som om den generation som lst y vid

Ecole normale superieure under slutet av fyrtio- eller brjan av femtiotalet, det

vill sga Foucaults och Bourdieus generation, hade att inrtta sig inom ett

"epistemologiskt rum"41 strukturerat av tv axlar, marxismen och

fenomenologin. Lt oss frena marxism och fenomenologi, ld ett vanligt

fltrop bland tongivande avantgarde-filosofer under femtiotalet och det tidiga

sextiotalet42. Den yngre generation vi hr talar om kan inte ha varit opverkade

40 En normalien av ldre rgng, Jean-Toussant Desanti, kommunist och filosofiprofessor vid Sorbonne, vars frelsningar vid ENS av allt att dma betydde en hel del fr eleverna under den period vi hr behandlar, har vittnat om att hans egen vg till marxismen frn och med slutet av trettiotalet gtt via "den militanta praktiken (och icke den intellektuella anslutningen till de av Marx utvecklade teoretiska tillvgagngsstten) [ ... ]" (Desanti, 1976, p. 13). Le Roy Ladurie, elev vid ENS under frsta hlften av femtiotalet, berttar att man egentligen inte lste Marx srskilt noga; mjligen knde man ngot till den unge Marx' skrifter (Le Roy Ladurie, 1982, pp. 107t). S torde fallet ha varit fr de flesta normaliens nda fram till dess att Marx - och d inte ungdom s skrifterna utan de mogna arbetena - blev pbjuden lsning i och med att Althussers projekt tog fast form i brjan av sextiotalet. 41 Termen lnar jag frn Foucault. Se Les mots et les choses, 1966, pp. 358ff, dr Foucault hvdade att humanvetenskaperna r infogade i ett tredimensionellt "epistemologiskt rum" < espace epistemologique> , vars axlar utgrs av de matematiska och fysikaliska vetenskaperna, de lingvistiska, biologiska och ekonomiska vetenskaperna, samt den filosofiska reflexionen. 42 Jean-Toussant Desanti r redan nmnd; hans bland les normaliens inflytelserika frsk att frena marxism och fenomenologi kan studeras iDesanti, 1963, en nrlsning av Husserls cartesiska meditationer i syfte att utveckla fenomenologin till en "praxisfilosofi ". Andra uppmrksammade samtida frsk att frena marxism och fename~ologi v~ ~ran-Duc-Thaos projekt (vars betydelse fr Bourdieus nre 'vn Derrida under studieren Vid Ecole normale superieure framgr av den sistnmndes frsta stora Husserlkommentar, frfattad 1953-54 men publicerad frst 1990), samt, givetvis, Sartres frsk som kulminerade med Critique de la raison dialectique, 1960. tskilliga av dessa frsk laborerade med ett begrepp om "praxis" som gick tillbaka p Marx' ungdomsskrifter och som vid mitten av sextiotalet dmdes ut av althusserianer och andra (jfr Desanti, 1976, p. 16, so~ i efterhand kallat sitt dtida begrepp praxis en "deus ex machina"). Fr vrigt prglades ven Foucaults .allra ~idig~~te . . frfattarskap - de skrifter om psykologins problem som han senare mte Ville kannas Vid Gfr D. Eribon, 1989, p. 92) - aven strvan att frena fenomenologi (i synnerhet i form av heideggerianen Ludwig Binswangers s.k. existentiella analys) med marxism (bl.a. Pavlov). Vi skall tervnda till mnet i samband med diskussionen av Bourdieus habitusbegrepp. Det ligger nmligen nra till hands att betrakta Bourdieus habitusteori som ett frsk att realisera denna ambition, som spelade s stor roll inom fransk heterodox filosofi under de r d han utbildade sig och antrdde sin vetenskapliga bana: att frena "fenomenologi" med "marxism", analysen av mnniskors frestllningar med analysen av de objektiva sociala omstndigheterna under vilka de lever.


av detta tidens stora projekt, och de skulle, p olika stt, gna sina livsverk t att sprnga marxismens och fenomenologins ramar.

Allra viktigast fr Bourdieu och en krets av likasinnade som redan under studieren var disponerade att ska sig bort frn bde den spiritualistiska universitetsfilosofin och existentialismen, och som s smningom ven kom att misstro frsken att frena marxism och fenomenologi, blev den franska

historiska epistemologins tradition.

1.5 Den historiska epistemologins tradition

En av dessa likasinnade var den ngra r ldre Michel Foucault, som formulerat tesen att fransk filosofi prglas aven huvudmotsttning mellan subjektsfilosofi och begreppsfilosofi. Lt oss citera en passage ur Revue de mhaphysique et de morale 1985 (temanumret om Georges Canguilhem). Foucault skriver:

"Utan att bortse frn de motsttningar som p senare r och alltsedan krigsslutet stllt marxister mot icke-marxister, freudianer mot icke-freudianer, disciplinspecialister mot filosofer, dem som r verksamma inom universitetet mot dem som r verksamma utanfr universitetet, teoretiker mot politiker, tycks det mig nd som kunde man finna en annan skiljelinje som skr tvrs ver alla dessa motsttningar. Det r den som tskiljer en erfarenhetsfilosofi, meningsfilosofi, subjektsfilosofi frn en vetandefilosofi, rationalitetsfilosofi, begreppsfilosofi; ena sidan hrstamningen frn Sartre och Merleau-Ponty, andra sidan hrstamningen frn Cavailles, Bachelard, Koyre och Canguilhem. Denna klyvning gr utan tvivel lngre tillbaka och dess spr kan terfinnas under hela 1800-talet: Bergson och Poincare, Lachelier och Couturat, Main de Biran och Comte. Men klyvningen konstituerades under 1900-talet stillvida att det var via den som den franska receptionen av fenomenologin gde rum. "43

Foucaults uppdelning av fransk filosofi i "subjektsfilosofi" och "begreppsfilosofi " var givetvis en partsinlaga. Han rknade sig till det senare lgret, som han ville sknka en genealogi, och det r inte troligt att alla hans motstndare blev frtjusta ver att buntas samman under rubriken "philosophie du sujet".

nd tror jag att motstllningen sger ngot om den faktiska utvecklingen

inom fransk filosofi, tminstone sdan denna avtecknade sig fr Foucault, Bourdieu och andra som intog en likartad position i brjan av sina vetenskapliga banor. Fr dem tedde sig svl den officiella spiritualistiska universitetsfilosofin (bde de bergsonska och de nykantianska varianterna) som Sartres existentialism som oacceptabel "subjektsfilosofi ", det vill sga som arvtagare till en cartesiansk

43 M. Foucault, 1985, p. 4. En engelsk version av samma text hade redan under Foucaults livstid publicerats som frord till versttningen 1978 av Canguilhems Le normal et le pathologie.


tradition dr den mnskliga subjektiviteten placeras i hgstet. I stllet skte de sig till en annan rationalistisk tradition som snarare utgtt frn cartesianernas vedersakare Leibniz och Spinoza. Jag avser den tradition inom naturvetenskapernas och matematikens filosofi som i Frankrike brukar benmnas den "historiska epistemologin", med namn som Bachelard, Canguilhem, Cavailles. Innan vi gr vidare br ngra bibliografiska upplysningar infogas.

Gaston Bachelards (1884-1962) frfattarskap gnades framfr allt fysikens, i ngon mn kemins, biologins och matematikens filosofi. De grundlggande teserna formulerades redan i avhandlingen Essai sur la connaissance approchee (1928). Sedan fljde bl.a. Le nouvel esprit scientifique (1934), Laformation de ['esprit scientifique (1938), La philosophie du non (1940), Le rationalisme applique (1940), L'activite rationaliste de laphysique contemporaine (1951), Le materialism e rationnel (1953). Han skrev dessutom en rad inflytelserika verk om poetiska bilder. Ngra av Bachelards epistemologiska teser kan sammanfattas s hr: vetenskapsfilosofin mste underordnas

(natur)vetenskapernas egen utveckling; naturvetenskaperna utvecklas i kamp mot fel < erreurs > och hinder < obstacles > , frmst det vardagliga tnkandets realistiska och substantialistiska frestllningar; det vetenskapliga objektet r inte givet utan konstruerat, som ett system av relationer.

Samma tnkande terfinner vi hos Georges Canguilhem (1904-), som rknar sig som Bachelards lrjunge44 och frmst arbetat med biologins och medicinens historia och filosofi. Efter studietiden vid Ecole normale superieure - samma rskull, antagna 1924, som Sartre, Aron och Nizan45 - var Canguilhem verksam som lrare vid fakulteten i Strasbourg, dr han 1943 lade fram sin avhandling i medicin, en historisk studie av den medicinska filosofins stt att handskas med

'begreppen normalitet och patologi46 . Frn och med 1955 var han verksam i Paris. Ganguilhems frfattarskap omfattar ytterligare-ngra medicin- och

fysiologihistoriska arbeten47, tv filosofihistoriska verk, ven de till strsta delen

44 Canguilhem eftertrdde 1955 Bachelard p stolen i l'H\stoire et philosophie des sciences vid Sorbonne och vertog ven ledningen fr l'Institut r)'histoire des sciences (efter Canguilhem har Bachelards dotterSuzanne fungerat som ledare fr institutet). Canguilhem var dock inte Bachelards elev i mer bokstavlig bemrkelse, han hvdar att han aldrig fljde dennes frelsningar (Canguilhem, 1981, p. 9). 45 J.-F. Sirinelli, 1988, p. 652. 46 Essai sur quelques problemes concemant le normal et le pathologique (2 uppl. 1950, Les Belles Lettres, Paris; 3 utv. uppl. under titeln Le normal et le pathologique, Paris: P.U.F, 1966). 47 La connaissance de la vie. Paris: Hachette 1952 (2 utv. uppl., Vrin, 1966); Laformation du concept de rejlexe au XVIf! et XVI/f! siecle. Paris: P.U.F. 1955 (2 uppl., Vrin, 1977), Du developpement il l'evolution au XJX.f siecle (tills m G. Lapassade, J. Piquemal och J. Ulmann). Paris: P. U.F. 1962 (2 uppl. 1985).


behandlande biologins och medicinens historia48 , samt ett stort antal artiklar. Jean Cavailles (1903-1944), som arbetade med matematikens och logikens

historia och filosofi, har haft ett inflytande som vida verstiger den blygsamma omfattningen av hans publicerade skrifter. Cavailles lste vid Ecole normale superieure i mitten av tjugotalet, var vl frtrogen med tysk matematik och filosofi, medverkade vid utgivandet av brevvxlingen mellan Cantor och Dedekind49 , och frsvarade 1937 en nyskapande avhandling om mngdlrans problem och frgan om matematikens grund50 . Drutver publicerade han ett tiotal artiklar, innan slutet framfr en tysk exekutionspluton i andra vrldskrigets slutfas51 , efter legendariska bedrifter i motstndsrrelsen. Tv postuma arbeten publicerades 1947.52 Utver dessa skrifter i logiska och matematiska mnen finns fyra artiklar frn trettiotalets frsta hlft om samtida politiska och religisa rrelser i Tyskland. Det r hela frfattarskapet.

Fler namn kunde rknas till den historiska epistemologin. P vra breddgrader torde Alexandre Koyre53 (1892-1964) vara mest bekant fr From the Closed World to the Infinite Universe (1957, fransk utgva 1962), fr att ha myntat uttryck som "den vetenskapliga revolutionen" och fr att ha inspirerat Thomas Kuhns frfattarskap. Koyre betraktade sig inte som filosof utan som religions- och (natur)vetenskapshistoriker. Hans frfattarskap och undervisning hade som en genomgende ambition att pvisa att varje epoks vetenskap (fysik, astronomi, matematik) r oupplsligt sammanvvd med samtida filosofiska, metafysiska och religisa doktriner. Han har ocks betytt mycket fr att befsta

48 Etudes d'histoire et de philosophie des sciences. Paris: Vrin, 1968 (5 utv. upp!. 1983); Ideologie et rationalite dans l'histoire des sciences de la vie. Paris: Vrin, 1977 (2 upp!. 1981). 49 Nytryck i Cavailles, 1962, pp. 177-251. 50 Methode axiomatique et jormalisme. Essai sur le probleme du jondement des matMmatiques. Paris: Hermann, 1938 (nyutgva 1981). ven Cavailles' these complementaire behandlade mngdlran (Remarques sur la jormation de la tMorie abstraite des ensembles. Paris: Hermann, 1938; omtryck i Cavailles, 1962 pp. 23-176). 51 Nr Cavailles' kropp terfanns i en massgrav i Arras registrerades den som "Oknd nO 5". "Jag har ofta tnkt", sade vnnen Canguilhem i ett hyllningstal, "att man, ven om man frskt, inte hade kunnat finna p ett mer gripande epitafium t en matematikfilosof [ ... ]" (Canguilhem: Vie et mort, 1984, p. 23; jfr Canguilhem och Charles Ehresmann, "Avertissement des editeurs a la premiere edition", i Cavailles, 1976, p. XII; Ferrieres, 1982, p. 204). 52 Transfini et continu. Paris: Hermann, 1947 (omtryck i Cavailles, 1962, pp. 253 -274), samt Sur la logique et la tMorie de la science. Paris: P.U.F, 1947 (2 upp!. 1960; 3 uppl. p Vrin, 1976). 53 Den bsta introduktionen till Koyres liv och verk r utan tvivel Pietro Redondis utgva De la,mystique ii la science. Cours, conferences et documents 1922-1962. Paris: Editions de l'Ecole des hautes etudes en sciences sociales, 1986. Hr varvas biografiska notiser med ett stort antal tidigare opublicerade,dokument, vilka ger en fyllig bild av i synnerhet Koyres inflytelserika undervisning vid Ecole Pratique des hautes etudes.

Kapitel!. Bakgrunden 41

uppfattningen - som han delade med Bachelard - att vetenskapernas utveckling skall frsts som ett historiskt frlopp, prglat av misstag och diskontinuiteter54.

Bland Koyres fregngare kan nmnas Pierre Duhem (1861-1916), vars frmsta verksamhetsflt var naturvetenskapernas och filosofins historia under medeltiden, srskilt fysikens och kosmologiernas utveckling. Hans magnum opus var tiobandsverket Le system e du monde om naturvetenskapernas historia frn antiken till renssansen. Duhem var en utprglad anti-empirist, en fretrdare fr den sikt som gr igen hos de redan nmnda filosoferna, att "fakta aldrig r nog".

Ytterligare namn kunde rknas in bland den moderna franska historiska epistemologins fder eller farfder. Om vi ville teckna stamtrdet borde vi beakta Henri Poincares och Leon Brunschwicgs vetenskapsfilosofi, filosofi- och matematikhistorikern Louis Couturat, med flera fretrdare fr en anti-cartesiansk rationalism. Men d avlgsnar vi oss frn vissa centrala teman hos Bachelard, Cavailles och Canguilhem (s nrde exempelvis Poincare en tro p kunskapens kontinuitet mot vilken hans efterfljare gjorde uppror).

Om inte annat sgs r det trojkan Bachelard, Cavailles och Canguilhem som i det fljande avses med hnvisningarna till "den historiska epistemologin". Jag skall lngre fram i denna bok karaktrisera deras insatser (kapitel IV) och frska visa att Bourdieus sociologi r impregnerad med ett beslktat tnkande (kapitel V).

1.6 "Den epistemologiska fraktionen"

Lt oss nu ter frdas fram i tiden till den period under femtio- och sextiotalen d Bourdieus projekt konstituerades. '

tminstone en utomstende betraktare har ltt att identifiera en gemensam tankestil hos en grupp tnkare, fr vilka Georges Ca~guilhem efter hand kom att framst som en samlande gestalt. Lt ,oss kalla dem den epistemologiska fraktionen inom den franska filosofins flt. Utver Bourdieu avser jag Jules Vuillemin, Michel.Foucault, Michel Serres, Je~n-Claude Pariente, m.fl. ven Louis Althusser och hans lierade kan rknas hit.

Samtliga dessa hade en bakgrund som normaliens under senare hlften av fyrtiotalet eller frsta hlften av femtiotalet, samtliga var agreges de

54 Fr att citera ur programfrklaringen som Koyre infogade i sitt curriculum vitae infr kandidaturen till College de France 1951: "man mste gna lika stor omsorg t att studera felen och misslyckandena som t att studera framgngarna. Descartes och Galileis fel, Boyles och Hookes misslyckanden r inte bara instruktiva, de uppenbarar de svrigheter man varit tvungen att besegra, de hinder man varit tvungen att vervinna." (Koyre, 1973, p. 14)


philosophie, samtliga drogs (tminstone i brjan av sin bana, Serres och FoucauIt gick sedan som bekant sina egna vgar) till den franska historiska vetenskapsfilosofiska tradition fr vilken CanguiIhem vid denna tid framstod som den mest etablerade fretrdaren.

CanguiIhems betydelse som centralgestalt frefaIIer ha varit avsevrd. Fr att terigen citera.Foucault: "Om ni inte tar hnsyn till Canguilhem frstr ni inte mycket av hela raden av diskussioner bland franska marxister; ni frstr inte heller det som utmrker sociologer som Bourdieu, Castel, Passeron, och hur dessa prglat det sociologiska fltet; ni saknar en hel aspekt av det teoretiska arbete som utfrdes av psykoanalytikerna och i synnerhet lacanianerna. Dessutom r det i hela den diskussion som fregick och fljde efter 68-rrelsen ltt att terfinna dem som mer eIIer mindre p avstnd formats av CanguiIhem. "55

Om CanguiIhems sociala betydelse vittnar att han var Inspecteur Genera[s6. De yngre mnnen inom den epistemologiska fraktionen representerade heterodoxa, marginella positioner, och CanguiIhem kunde vid behov fra deras talan frn en synnerligen central position inom det universitetsfilosofiska etablissemanget.

Dessutom tycks Canguilhem ha tjnat som modell fr yngre filosofer som tog avstnd frn existentialismen och ver huvud taget frn det lsliga sysslandet med de stora frgorna, och i stIIet skte sig till en strng filosofi, gnad avgrnsade och vldefinierade problem.57 Canguilhems bidrag tiII medicinens filosofi torde ha framsttt som exemplariska.

Och inte minst viktigt: Canguilhem var nonnalien. Var och en som inte var normalien var, oavsett hur mycket erknnande och respekt han tillvann sig, dmd tiII en p stt och vis marginell position inom det franska filosofiska fltet.s8 Andra framtrdande representanter fr den franska historiska

55 Foucault, op. cit., 1985, pp. 3f. 56 Uppdraget som In~pecteur General de l'Instruction Publique innebar bl.a. att utarbeta riktlinjer fr gymnasieundervisningen och att inspektera gymnasielrarnas verksamhet. Canguilhem kunde p s stt va ett avsevrt inflytande p filosofkrens reproduktion. Det sger ngot om Ciillguilhems hllning att han accepterade ett s "institutionellt" - i motsats till intellektuellt - uppdrag och det sger ngot om hans position att han tilldelades det. Till Inspecteur General utses en universitetsman med avsevrd akademisk prestige, knd fr att ge briljanta frelsningar och med erknd kompetens inom sin specialitet (i Canguilhems fall medicinens filosofi). 57 Jfr t.ex. P. Bourdieu, "Fieldwork. .. ", 1987, p. 14. 58 Claude Levi-Strauss' position mste frsts i ljuset av att han inte var normalien. Han utgav sig inte fr att vara deltagare i spelet inom det filosofiska fltet, och stod drigenom friare i frhllande till den filosofiska dominansen. Se exempelvis hans frsvar nr Paul Ricoeur i bljan av sextiotalet menade sig kunna pvisa filosofiska motsgelser i La pensee sauvage: "Jag har inte haft fr avsikt att skapa en filosofi. Jag har bara, eftersom jag haft personlig nytta drav, frskt gra mig klar ver filosofiska implikationer av ngra aspekter

Kapitel L Bakgrunden

epistemologins tradition, som Gaston Bachelard eIIer Alexandre Koyre, kunde redan av detta skl knappast fyIIa funktionen som ledare fr en skara av unga normaliens. Jean CavaiIIes, som dremot i hgsta grad var normalien, hade kanske kunnat gra det om han verlevt ockupationen.

43

Det som nu sagts om Canguilhems sociala position och hans betydelse som modell, skaII inte frleda oss tiII att vervrdera hans roll som lrare i mer egentlig mening. Han fick sin tjnst vid Sorbonne och brjade frelsa vid l'Institut d'Histoire des Sciences vid rue du Four frst 195559 , samma r som Foucault for till Sverige och Bourdieu tiII Algeriet (innan dess hade CanguiIhem haft sin tjnst vfd fakulteten i Strasbourg). Canguilhems direkta inflytande ver FoucauIts tidiga arbeten har sannolikt vanligen vervrderats (inte minst p grund av att den senare grna utpekat den frre som sin lrare): i sjlva verket tycks Foucault nr han brjade sitt avhandlingsarbete knappast ha lst Canguilhems skrifter6o. CanguiIhem fungerade som patron nr Foucault 1961 lade fram avhandlingen om Folie et deraison, men lste manuskriptet frst nr det var frdigt och Foucault lr ha struntat i hans ndringsfrslag.61 Det var heIIer inte, som ofta antagits, CanguiIhem som tiII sin serie "Galien" p frlaget P.D.F "bestllde" Foucaults Naissance de la clinique, publicerad 1963; det var frfattaren sjlv som nr manuskriptet var frdigstIIt freslog Canguilhem detta arrangemang62. Bourdieu odlade visserligen under studietiden intressen (biologi och psykosomatisk medicin) som anslt tiII Canguilhems och den unge FoucauIts specialiteter och Canguilhem var den tilltnkte patronen fr Bourdieus avhandlingsplaner, men den senare hvdar att han aldrig fljde Canguilhems frelsningar och det r onekligen svrt att sknja ngra direkta inflytanden frn Canguilhem i hans tidiga skrifter.

Snarare var det s att CanguiIhem med brjan ungefr 1955, d han instaIIerade sig i P~ris, och sedan under hela sextiotalet aIItmer kom att framst som ett i institutionellt och vetenskapligt avseende "rungt" namn. Inom det filosofiska fltet fungerade hans nam~ kort sagt som en motvikt och motpol63 till

av mitt arbete. [---] och jag r p den punkten beredd att lta mig lxas upp av filosoferna." (Levi Strauss, 1963, p. 633) 59 Fr en frteckning ver mnena fr Canguilhems frelsningsserier vid Sorbonne och l'Institut d'Histoire des Sciences, se Revue de Metaphysique et de Morale, vol. XC, nO 1, janvier-mars 1985, pp. 104f. 60 Uppgiften stammar frn ett brev frn Foucault till Canguilhem i juni 1965, citerat av D. Eribon, 1989, p. 127. 61 D. Eribon, 1989, p. 126. 62 Enligt vad Canguilhem uppgivit fr Didier Eribon, se Eribon, 1989, p. 178. 63 Efter den extraordinra publika framgngen med Les mots et les choses, 1966, kom Foucault delvis att fylla samma funktion. Han attackerades mycket riktigt av Sartre-anhngarna, och Canguilhem ryckte ut till hans frsvar med en uppsats i Critique 1967 som offentligen infogade Foucault i den historiska epistemologins tradition. I


Sartre. En hel generation av yngre filosofer och forskare64 - av vilka de flesta brjat sin bana utan att vara srskilt pverkade av just Canguilhem och tskilliga senare skulle komma att utvecklas i helt annan riktning - som under denna period delade ambitionen att bryta sig ur medvetandefilosofins herravlde kunde p olika stt beropa Canguilhems position och auktoritet65.

Det var givetvis inte enbart frga om ett socialt spel. Canguilhems stringenta vetenskapsfilosofi framstod skerligen fr mnga som mnstergill, utan att fr den skull ha varit i egentlig mening mnsterbildande: redan innan Canguilhem ervrat sin ledarposition hade den generation vi hr behandlar brjat leta sig fram i liknande riktning. Deras startpunkt var frmodligen sllan den historiska epistemologin, lt vara att denna tradition skerligen var nrvarande: minnet av Cavailles lr ha vrdats mt vid skolan, Althusser uppmrksammade grna sina elever p Canguilhems betydelse och Koytes frelsningar vid Ecole pratique attraherade somliga normaliens . nd vore det frhastat att tro att de inslag i Foucaults eller Bourdieus projekt som ansluter till den historiska epistemologin skulle ha funnits frdigutbildade under studietiden.66 tminstone vad gller Foucault och Bourdieu frefaller det rimligt att anta att de (i likhet med s mnga av sina kurskamrater) under ren vid Ecole normale superieure rrt sig inom det ovan nmnda kraftfltet mellan marxism och fenomenologi, och att den historiska epistemologin fick avgrande betydelse fr dem frst under loppet av sextiotalet.67

64 Canguilhem hade uppenbarligen betydelse fr de filosofer som anslt sig till den althusserianska skolan, ssom Dominique Lecourt, Alain Badiou, Pierre Machery m.fl. Se t.ex. hyllningarna till Canguilhem i tskilliga av Lecourts skrifter, eller i Balibars och Lecourts frord till nyutgvan 1985 av Canguilhem et al, Du developpement il l'evolution au xrx.f! siecle. Varje nutpmer av tidskriften Cahiers pour l'Analyse, utgiven av Althussers och Lacans

ladda ned hela boken i pdf-format

Documents