HUFVUDSTADSBLADETSID. 18 söndag 19 april 2009

[ nyheter | äventyr | pengar ]

ResorKOntaKtRedaktör

Camilla Ahlbom09-1253 326

camilla.ahlbom@hbl.fi

”Vår tyske medbergsbestigare Luidger tycker att vi inte är riktigt kloka när vi sjunger snapsvisor för full hals på 3 700 meters höjd, trots stavgång och brist på snaps.”Ur texten nedan.

vacKra vyer. Den isolerade Rongai-rutten bjuder på naturupplevelser som vi inte i första taget associerar med Afrika.

matdags. Bärarna tillreder lunch vid Second Cave.vila. På 4 200 meters höjd är det dags för paus.

Afrikas tak – här kommer vi!

–How you slip? How you fill?– Bra, svarar jag.Dialogen om sömn och välmåen-

de upprepas för femte morgonen i rad när vår tanzaniske kock Dol-la Mpuru väcker oss med var sin kopp te framför det daggvåta täl-tet. Solen går upp över Tanzania. En ny dag mot Kilimanjaros topp har börjat. Jag har länge drömt om att bestiga en av de sju top-parna, Seven Summits och försökt uppvigla kamratgänget att kom-ma med, under förespegling av att åldringsprocessen snart omöjlig-gör sådana företag.

Men utan framgång. Min fjortonårige son Alexander

är mer lättövertalad, eller kan-ske överrumplad och försvarslös. Efter att vi klarat av Mt Blanc i augusti ifjol verkade Kilimanja-ro vara ett bergsbestigartekniskt enklare alternativ.

Då packade vi stegjärn, hjälm, sele, isyxa, karbiner och rep.

malariamedicinNu har de ersatts med malaria-medicin och myggmedel. Bergs-bestigare vägrar vidkännas Kili-manjaro som en riktig bergsbe-stigning utan talar föraktfullt om ”vandring på hög höjd”.– Pole, pole! Gå sakta, säger bergs-guiden Dismass Mariki på swa-hili. Dolla och hela den namnlösa massan av bärare upprepar upp-maningen. I övrigt är kommuni-kationen med bärarna och guiden liten, undantaget uppmaningarna att dricka mycket.

Vi talar helt enkelt inte samma språk och förbrödningen kommer av sig.

I stället umgås jag med Alexander. Jag hör honom referera en ishock-eymatch mellan Lukko och TPS, på

finska. Jag visste inte att han fortfa-rande behärskade språket efter att vi bott tre år utomlands.

Vår tyske medbergsbestigare Lu-idger tycker att vi inte är riktigt kloka när vi sjunger snapsvisor för full hals på 3 700 meters höjd, trots stavgång och brist på snaps. Mer träffande är det när Alexander stämmer upp i Atenarnes sång:

–Härlig är döden när modigt i främsta ledet du dignar...

Sonens kulturutbud varvas med halvfilosofiska diskussioner som annars inte så enkelt äger rum mel-lan en tonårsson och dennes far.

Tillvaron påminner om arméti-da läger i Syndalen eller Rovajär-vi. Behoven reduceras till de rent fysiologiska. Syre! Har jag till-räckligt på mig? Eller för myck-et? Lärdomen från Gunillas park i Grankulla gäller också i Tanza-nia: Det finns inget dåligt väder,

bara dålig klädsel. Sömn får vi till-räckligt av, minst åtta timmar alla nätter utom den sista. Vatten och mat ägnas många tankar, liksom de trängande behov som uppkom-mer efter att man intagit dem. Utedassen kallas med ironisk Ki-li-jargong ”Internet Café”, och vi bävar för mejlbilagorna.

Odören är frän. Morgontvag-ningen gör ändå att vi känner oss tillräckligt rena för att må bra.

third cave, 3 800 meterDolla och de andra bärarna har byggt upp både mattältet och sov-tältena när vi når Third Cave på 3 800 meter. Ryggsäcken åker raskt av, liksom de åtsittande, svettiga bergsskorna. Vilken lättnad!

Dolla tar ett tvättfat och släp-per inte in oss i mat-tältet förrän han hällt hett vatten ur en påsk-häxekaffepanna över våra händer.

Alexander spyr och jag flåsar, men vi kom-mer upp. Tillsammans bestiger vi, far och son, Kilimanjaro. Det är en upplevelse för livet.

KAJ ARNÖ | text oCh foto

HUFVUDSTADSBLADET söndag 19 april 2009 SID. 19

Vandra på sex dagar:: resa. Från Frankfurt 2895 euro med Ethiopian Airlines via Addis Abeba. Priset inkluderar även bärare och hotell. Beräkna sex vandringsdagar och 2,5 resdagar. Vandringen startade på 2000 meter.:: dricks. Cirka 200 dollar.

:: researrangör. daV Summit Club (tyska alpina föreningens resebyrå):: Länkar: http://www.dav-summit-club.de/detail/reisen/TARON.html http://blogs.arno.fi/fib/tag/kilimandjaro/

VaCkra Vyer. Den isolerade Rongai-rutten bjuder på naturupplevelser som vi inte i första taget associerar med Afrika.

LägerpLats. Våra tält är resta vid Kibo Hut på 4 700 meters höjd.

Lättare nerFör. Alexander hade lite besvär på vägen upp Stavgången känns lätt på tillbakavägen.

Framme! Halv sju på morgonen nådde jag toppen 5 895 meter över ha-vet.

Denna hygienåtgärd besparar oss från diarré under hela resan.

Mössen gillar också tältet, men är enklare att jaga bort här än ur de lortiga stugorna.

Dolla serverar kokta grönsaker, ris, färsk frukt.

– Asanti, tackar vi. – Karibu, varsågod, svarar Dol-

la.Tältnatten är inte längre kall, se-

dan vi förstått att klä oss ordentligt inuti sovsäcken. Men jag vaknar givetvis mitt i natten. Klart det, jag drack för mycket te. Jag vill inte lämna den varma sköna sovsäck-en. Det är minusgrader. Men jag har inget val och öppnar tältfliken för en nattlig vandring.

Himlen är blixtrande klar med delvis obekanta och delvis under-ligt placerade stjärnbilder. Vilken belöning!

I början ser vi tallar med tre-

dubbelt så långa barr som hem-ma. Högre upp möter vi underli-ga palmer, förvuxen men bekant doftande ljung.

När vi når fyratusen meters höjd ser landskapet ut som Voyagers bilder från Mars. Vi ser spår av vattenbufflar som lockats av ber-gets läckra mineralsalter.

Vi når Kibo Hut på 4 700 m vid tvåtiden. Ingen huvudvärk! Hu-vudvandringsleden Marangu mö-ter vår rutt Rongai, och vandrare finns i överflöd.

Två tre nervösa utedassbesök av-verkas. Dolla serverar popcorn.

– Att nå Kili är en fråga om vilje-styrka, mässar Dismass i sin första filosofiska betraktelse.

– Jag vill, avger vi trosbekännel-sen.

Vi lägger oss redan vid sextiden. Bärarna skrålar i tältet, men då solen går ner en halvtimme se-

nare tystnar även de. Vi försö-ker sova.

Tystnaden bryts vid tiotiden. Ås-kan går! Regnet smattrar mot tält-duken. Måste äventyret avbokas? Tio före elva på kvällen väcker Dis-mass oss.

Vilken lättnad, det var snö!Kaxiga häver vi i oss morgongrö-

ten i skenet av stearinljus och pannlampor. Ingen Ibuprofen, nejdå. Fem lager upptill, fyra ned-till.

Regnkläder överst. Vi börjar gå i mörkret och snart lackar svetten.

Dismass blir nervös om man stannar för att klä av sig. Men vätskeförlust eller nedkylning på högre höjd är inget att leka med, så jag klär av mitt dyblöta ytters-ta lager.

Vi når femtusen meter. Alexan-ders huvud värker. Han får en ta-blett, men onödigt sent. Han ving-

lar, men går envetet vidare. Hu-vudvärken övergår i illamående. Garmin-höjdmätaren visar 5 300 meter. Alexander spyr.

– Seså, nu blir det bättre, manar Dismass.

Alexander spyr litet till. Jag flå-sar och har aldrig varit så andfådd, men känner mig inte trött.

Vi når Gilmans Point, 5 681 me-ter. Ännu är det kolmörkt. Vi är på kraterns rand! Detta räknas som att bestiga Kili, och Alexander vänder. Jag fortsätter mot Uhu-ru Peak. Svinkallt! Solen går upp. Kämpa på.

Flås. Vi är framme på Uhuru Peak. Fram med kameran. Jag förfryser händerna, och får bara tre-fyra bilder innan de nyladda-de batterierna laddar ur.

Men toppen är nådd: 5 895 me-ter, Afrikas tak!resa@hbl.fi

Att nå Kili är

en fråga om viljestyrka.

TANZANIA

Dar es Salaam

TANZANIA

Dodoma

Kilimanjaro

AFRIKA