Umeå universitet Statsvetenskapliga institutionen

Kemalism: En idéanalys av statsideologins påverkan på den turkiska författningsdomstolen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Magisteruppsats i statsvetenskap vid Umeå universitet VT 2014

Rebin Tely Amen

Abstract: This Master thesis analyzes the influence of the state official ideology, Kemalism, on the

Turkish Constitutional Court’s decisions and reasoning regarding the ban and closing of

Kurdish political parties. In order to do so two analytical approaches are used,

Postcolonialism and Historical Institutionalism. Postcolonialism with its interpretivist belief

focuses on the deconstruction of the language in order to illustrate the hidden reality that

creates dichotomies and thereby retains and legitimizes the dominance of one actor over the

other. Historical Institutionalism demonstrates the importance of the historical legacy and its

impact on actors’ behavior over time. It also claims that formal and informal institutions have

a great impact on how actors behave. Given these two theoretical starting points, this thesis

has a double ambition. First (based on Postcolonialism and Historical Institutionalism) to

explain the Turkish Constitutional Court’s decisions and reasoning with regard to the

influence of the Kemalist ideas and second to promote a better understanding of the

Constitutional Court’s conducts.

 

 

 

 

Förkortningar:

AKP Rättvise och utvecklingspartiet

AYM Turkiska författningsdomstolen

CHP Republikanska folkpartiet

DTP Demokratiska samhällspartiet

DEP Demokratipartiet

ECHR Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter

EU Europeiska unionen

HADEP Folkets demokratiska parti

HEP Folkets arbetarparti

PKK Kurdistans arbetarparti

TBKP Turkiets enade kommunistparti

ÖZDEP Frihets- och demokratipartiet

 

Table of Contents

Abstract:  .............................................................................................................................................  2  Förkortningar:  ..................................................................................................................................  3  1.  Inledning:  .......................................................................................................................................  1  1.2  Problemformulering:  ........................................................................................................................  2  1.3  Syfte  och  frågeställningar:  ...............................................................................................................  3  

Frågeställningar:  .........................................................................................................................................................  3  1.4  Avgränsning:  ........................................................................................................................................  4  1.5  Tidigare  forskning:  ............................................................................................................................  4  

2.  Teori:  ...............................................................................................................................................  6  2.1  Postkolonialism:  .................................................................................................................................  6  

2.1.1 Orientalism: en variant av postkolonialism  ............................................................................................  7  Kritik:  ..............................................................................................................................................................................  9  

2.2  Institutionalism:  ..............................................................................................................................  10  2.2.1  Historisk  institutionalism:  ......................................................................................................................  11  2.2.2 Stigberoende:  .................................................................................................................................................  11  2.2.3 Idéernas roll:  ...................................................................................................................................................  13  

2.3  Val  av  Teori:  .......................................................................................................................................  14  3.  Metod:  ..........................................................................................................................................  15  3.1.  Forskningsdesign:  Teorikonsumerande  och  teoriprövande  ...........................................  15  3.2  Metod  för  att  analysera  empirin:  ...............................................................................................  16  

3.2.1 Idéanalys:  .........................................................................................................................................................  16  3.2.2 Förklarande idéanalys:  ................................................................................................................................  17  3.2.3 Diskursanalys som förklarande idéanalys:  ...........................................................................................  18  

3.3  Operationaliseringar:  ....................................................................................................................  20  3.4  Empiriskt  material:  .........................................................................................................................  20  

4.  Bakgrund:  ...................................................................................................................................  21  4.1  Arvet  från  Atatürk:  ..........................................................................................................................  21  4.2  Kemalism  som  den  turkiska  republikens  fundament:  .......................................................  23  4.3  Den  Turkiska  författningsdomstolen  och  lagen  om  politiska  partier:  .........................  24  

5.  Resultat  och  analys  ..................................................................................................................  26  5.1.  Författningsdomstolen,  Atatürks  nationalism,  minoritetsstatus  och  kurdernas  minoritetsegenskaper.  .........................................................................................................................  26  5.1.1  Författningsdomstolen  och  Atatürks  nationalism:  ......................................................................  26  5.1.2  Författningsdomstolens  förhållningssätt  till  minoriteter  inom  den  ”turkiska  nationen”:  ..................................................................................................................................................................  29  5.1.3  Kurder  och  dess  minoritetsegenskaper  i  författningsdomstolens  synvinkel:  .................  30  5.1.4  ideologisk-­‐bunden  approach:  ...............................................................................................................  32  

5.2  Postkolonial-­‐  och  historisk  institutionalistiskanalys:  ........................................................  33  5.2.1  Postkolonialanalys:  ....................................................................................................................................  33  5.2.2  Institutionell  analys:  ..................................................................................................................................  37  

6.  Sammanfattande  analys  och  teoretisk  diskussion:  ......................................................  40  7.  Referenser:  .................................................................................................................................  43    

 

 1  

1. Inledning: Kemalismen och Atatürks personkult är påfallande närvarande i det vardagliga livet i Turkiet.

Vid flygplatser och gränsstationer möts besökaren av stora porträtt av Atatürk. Samma sak

upprepas i hotellentréerna och bilder av honom följer besökaren även på mynt och sedlar.

Hans staty står i centrum i alla städer och hans bilder finns i klassrummen, banker och

affärer.1 Lika självklart är Kemalismens närvaro i det offentliga och politiska livet i landet.

Kemalismen deklareras som statens officiella ideologi i den turkiska konstitutionen som

tillkom efter militärkuppen 1980. ”Atatürks principer” och ”Atatürks nationalism” utgör den

ideologiska grunden av konstitutionen.2 Ideologin som representerar ”Atatürks väg” har

kallats för Kemalism, eller mer allmänt Atatürkism som generellt tillskrevs idéer som ledde

det nationella självständighetskriget (1919-1923) och följande reformer och åtgärder som

genomförts under Atatürks styre.3 Dessa idéer institutionaliserades senare som de sex

principer, nämligen republikanism, nationalism, sekularism, populism, estatism och

revolutionism/reformism. De inkorporerades i republikanska folkpartiet (CHP) och officiellt

kallades för Kemalism 1935. Åtminstone två av dessa principer lever starkt i dagens Turkiet

och är bland de grundläggande principerna i konstitutionen, dessa principer är nationalism

och sekularism.4

Efter att Kemal Mustafa Atatürk utropade den turkiska republiken år 1923 som president,

började den kemalistiska eliten sträva efter att skapa en modern, homogen och sekulär

nationalstat och därmed närmare band med Europa. Stora åtgärder vidtogs för att undanröja

ottomanska rikets arv som sågs som ett hinder för ett nationalistiskt och sekulärt

moderniseringsprojekt.5 Turkiets enda chans för överlevnad var enligt Atatürk att hinna ikapp

västvärlden. Alla tankar och krafter koncentrerades på en modernisering och återuppbyggnads

projekt av de områden som utgjorde den nya republiken Turkiet.6

Det kulturella och islamiska arvet från ottomanska riket sågs som det största hindret för

Atatürks moderniseringsprojekt. Därför vidtog den kemalistiska eliten drastiska åtgärder för

att undanröja allt som påminde om Orienten som Turkiet skulle nu definitivt lämna bakom

sig. Kalifatet, religiösa domstolar och arabiska alfabetet avskaffades, huvudstaden förflyttades                                                                                                                1 Karlsson, Ingmar, 2007: 66-67 2 Dagi, Ihsan, 2012: 29-30 3 Bagdonas, Özlem 2008: 100 4 Ibid: 100 5 Karlsson, Ingmar, 2007: 72 6 Karlsson, Ingmar, 2007: 61.

 

 2  

från Istanbul till Ankara, den gregorianska kalendern proklamerades, en ny obligatorisk

klädedräkt föreskrevs och europeiska lagar övertogs.7 Vägen till västvärlden och moderniteten

visades av de ”sex pilarna”(detta utvecklas i avsnitt 4.1).8 Atatürk tillsammans med den

styrande eliten såg nödvändigheten av att alla medborgare ska omfatta samma kultur och

identitet som en avgörande element för att realisera sin vision.9 Grundarna av den nya

republiken ledda av Atatürk var fast beslutna om att den nya republiken i motsatts till

ottomanska rikets grundläggande funktion att vara en muslimsk stat som företräder hela den

muslimska världen skulle bli en modern nationalstat. Som ett resultat alla som bodde i Turkiet

skulle bli medborgare lika inför lagen oavsett religion och etnisk bakgrund.10

1.2 Problemformulering: En bred konsensus verkar finnas bland forskare över faktumet att Kemalismen har och har

haft starkt inflytande på det turkiska politiska systemet. Men vilka effekter ideologin haft på

landet råder det delade meningar om. Samuel Huntington menade att kemalistiska reformer

var nödvändiga steg mot en sekulär modern nationalstat.11 Utifrån ett postkolonialt perspektiv

menar Welat Zeydanlioglu att Kemalismens nationsbyggandeprojekt har lett till förödande

konsekvenser för icke-turkiska grupper i landet, inte minst den kurdiska befolkningen i

Turkiet.12

Kemalismen i dagens Turkiet syftar till att bevara den turkiska statens enighet och dess

sekularism från hot från separatistiska och religiösa grupper.13 Tillsammans med militären

och byråkratin, har rättsväsendet fungerat som en av de starkaste pelare i den härskande

ordningen.14 Inte mindre än 24 politiska partier har förbjudits av den turkiska

författningsdomstolen (Anayasa Mahkemesi AYM) sedan dess upprättande i början av 1960-

talet. En grupp som anses ha en separatistisk agenda i landet är den kurdiska befolkningen 15

därför har de pro-kurdiska politiska partierna inte förskonats av AYM domslut och praxis,

och förbjudits efter anklagelsen för bl.a. separatism. Något lagligt kurdisk parti fanns inte

                                                                                                               7 Karlsson, Ingmar, 2007: 63. 8 Ibid: 61. 9 Karlsson,Ingmar, 2009: 138. 10 Hakyemez, Yusuf, Akgun, Birol, 2010: 63 11 Huntington, 1968: 347-348 12 Zeydanlioglu, Welat, 2008: 13-14 13 Davies, Mathew, 2013: 520 14 Bayir, Derya, 2013, Representation of Kurds by the Turkish Judiciary, sid: 119 15 Davies, Mathew, 2013: 520

 

 3  

fram tills början av 1990-talet. Därefter har AYM gång på gång förbjudits kurdiska politiska

partier med olika motiveringar.16

Det teoretiska ramverket i denna uppsats består av ”postkolonialism” och ”historisk

institutionalism”. Generellt sätt bidrar det teoretiska analysverktyget med att förenkla och

bryta ner den komplexa verkligheten. Postkolonialismen med sitt interpretivistiska

förhållningsätt fokuserar på hur aktörer rättfärdigar, kontrollerar och behåller sin dominans

över andra genom att konstruera en uppdelning mellan sig och de andra som resulterar i

skapandet av en ”positiv nödvändighet” för kontroll och dominans. Med ett sådant perspektiv,

söker man svaret i diskurser och de djupa strukturerna. Med hjälp av detta analysverktyg

kommer jag i uppsatsen att visar hur de postkoloniala inslag i AYMs resonemang har

konstruerat den ”orientaliska” bilden av kurder och därmed en nödvändighet för kontroll och

dominans. Historisk institutionalism däremot belyser vikten av det historiska arvet för hur

saker och ting ser ut idag. Teorin belyser också betydelsen av de formella och informella

institutionerna i samhället och påstår att dessa institutioner begränsar aktörernas handlande.

Idéernas roll och inflytande ges särskild vikt inom analysinriktningen. Genom att använda

historisk institutionalism kommer jag att kunna förklara varför det turkiska rättsystemet ser ut

som det gör genom att hänvisa till de idéer och tankestrukturer som växte fram i republikens

tidiga dagar, samt förklara AYMs agerande utifrån formella/oformella regler och dess

mandat.

1.3 Syfte och frågeställningar: Uppsatsens syfte är att beskriva och förklara Kemalismens påverkan på den turkiska

författningsdomstolens resonemang och domslut i samband med förbudsfall mot kurdiska

politiska partier. Uppsatsen har utifrån detta både en teorikonsumerande och teoriprövande

ambition.

Frågeställningar: Hur har författningsdomstolen värderat Kemalismens principer?

På vilka grunder har författningsdomstolen fattat sina beslut?

Hur kan författningsdomstolens agerande förklaras utifrån de valda teorierna?

                                                                                                               16 Landguiden, 2013: Kurderna

 

 4  

1.4 Avgränsning: Det begränsade friheten som politiska partier har i Turkiet, började uppmärksammas under

1990-talet och har ansetts vara ett de allvarligaste problem för demokratin i Turkiet. AYM

som ansvarar för att övervaka de politiska partierna har bannlysts många politiska partier.17

De flesta partierna har förbjudits av AYM efter att de ha anklagats för att stödja ”separatism”

eller främja ”islamisk fundamentalism”.18 Förbudsfallen som handlar om partier som ansetts

ha främjat ”islamisk fundamentalism” kommer inte att inkluderas i uppsatsen, utan det

empiriska materialet kommer att bestå av texter om AYMs resonemang i samband med

domslut mot kurdiska partier. Syftet med granskningen av AYMs domslut är inte att

undersöka lagligheten av dess domslut utan syftet är att tydliggöra och förklara Kemalismens

påverkan på dess resonemang och handlande. Som ett resultat kommer fokus att ligga på den

nationalistiska principen av Kemalismen istället för sekularismen.

1.5 Tidigare forskning: Olika forskare har tolkat och beskrivit Kemalismen på olika sätt. Vissa har deklarerat

Kemalismen för att vara det mest effektiva sättet för att modernisera Turkiet medan andra har

illustrerat de mörka sidorna av Kemalismen och beskrivit den som auktoritär och

inkompatibel med demokratins grundläggande principer.

Suna Kili hävdar att Kemalism som ideologi har varit avgörande för den moderniseringen

som skett i Turkiet. Kili deklarerar Kemalismen och Atatürks arv inte bara som det mest

effektiva sättet för modernisera Turkiet utan också som ett oumbärligt element för att befria

turkarna från utländsk dominans. Hon hävdar vidare att Kemalismen har fört Turkiet närmare

nivån av de avancerade staterna i världen. Vidare skriver hon att den nationella enigheten som

uppnåddes under Atatürks tid gör att många turkar förnyar sin lojalitet till Kemalismen och

dess moderniseringsprojekt. 19

Den kända amerikanske författaren Samuel Huntington nämner Kemalismen och Atatürks

moderniseringsprojekt i sin bok ”Political Order in Changing Scocieties”. Huntington menar

att Atatürk mötte alla ”problem” av moderniseringen, nämligen ”definitionen av nationell

gemenskap, skapandet av en modern och sekulär nationalstat, invigningen av kulturella och

                                                                                                               17 Hakyemez, Yusuf, AKgun, Birol, 2010: 54 18 Ibid: 62 19 Kili, Sunna, 1980: 383

 

 5  

sociala reformer och främjandet av ekonomisk utveckling”20. Enligt Huntington hade Atatürk

framgångsrikt mött alla problem som hans moderniseringsprojekt stod inför. Skapandet av ett

etnisk homogent samhälle var en nödvändighet för effektiviseringen av politiska institutioner

menar Huntington. Detta gjorde det möjligt för de styrande att genomföra kulturella, sociala

och religiösa reformer genom dessa institutioner. Atatürk var enligt Huntington också

tvungen att eliminera alla former av traditioner och seder för att öppna vägen för

industrialisering och ekonomisk tillväxt. Huntington ser Atatürks försök för att skapa ett

etniskt homogent samhälle och elimineringen av alla traditionella former och sedvänjor som

nödvändiga åtgärder för att uppnå modernisering och ekonomisk tillväxt. Han skriver att ”

den ekonomiska tillväxten krävs kulturell modernisering, kulturell modernisering krävs

effektiv politisk auktoritet, effektiv politisk auktoritet måste ha sin grund i ett etniskt

homogent samhälle”. 21

Andra forskare har hyllat Kemalismen på ungefär samma sätt, men det finns också de som har

attackerat Kemalismen med postkolonialt perspektiv. I åtminstone två av hans artiklar,

diskuterar Welat Zeydanlioglu den politik som genomförts av den turkiska staten för att

kontrollera kurder utifrån ett postkolonialt perspektiv. Zeydanlioglu påstår i sin artikel ” The

White Turkish Man’s Burden: Orientalism, Kemalism and the Kurds in Turkey” att den

turkiska staten har brutalt attackerat etno-religiös mångfald i Turkiet i moderniseringens

namn. Han analyserar kemalisternas diskurser och menar att dessa diskurser har skapat en

positiv nödvändighet för den turkiska staten för att kontrollera och förtrycka kurder i den

sydöstra delen av landet. Han menar att ”turkisk orientalism” gynnar kemalistiska eliter för att

stärka sin makt och position, genererar möjlighet för de för att utöva makt och legitimerar

deras användande av tvång.22 Zeydanlioglu avslutar sedan sin artikel genom att hävda att den

fortsätta förtrycket mot kurder i nutida Turkiet mer eller mindre ett resultat av vad han kallar

det ”Kemalistisk trauma” som härrör från kemalisternas misslyckanden för att skapa en

etniskt homogent nationalstat.

I en annan artikel under rubrik ”Turkey’s Kurdish Language Policy”, undersöker

Zeydanlioglu den turkiska statens assimileringspolitik gentemot kurderna och det kurdiska

språket. I denna artikel också använder han sig av ett postkolonialt perspektiv. Han påstår att

elimineringen av kurder och det kurdiska språket blev ett av de främsta syften med den

                                                                                                               20 Huntington, Samuel, 1968: 347 21 Ibid: 347-348 22 Zeydanlioglu, Welat, 2008: 13-14

 

 6  

turkiska nationsbyggandeprojekt genom att definiera kurder som ”öst”, ”banditer”,

”bakåtsträvare” och ”stamväsendet”.23 Zeydanlioglu nämner att vissa framsteg har genomförts

gällande det kurdiska språket i landet det senaste decenniet av AKP-regeringen (rättvise och

utvecklings partiet AKP) p.g.a. EU-relaterade reformer. Men AKP-regeringen har enligt

Zeydanlioglu backat på sin egen politik p.g.a. våldsamma motstånd från kemalistiska

krafter.24

I denna uppsats kommer jag att anta samma perspektiv (det postkoloniala) när jag analyserar

författningsdomstolens resonemang och domslut. Men postkolonialismen har vissa brister

som nästan inte går att bortse ifrån. Postkolonialismen tenderar att fokuserar enbart på

diskurser och språket som används av aktörer för att legitimera sin politik. Dessutom tar

postkolonialismen ingen hänsyn till det historiska arvet som har lett till en viss ordning eller

en viss bild konstruktion. Därför tycker jag är det viktigt med historisk institutionalismen inte

bara för att förklara Kemalismens fortsättning som statens officiella ideologi genom att

hänvisa till det historiska arvet och idéer som tillkom i republikens första dagar, utan även för

att förklara AYM agerande utifrån dess mandat, formella lagar och regler.

2. Teori: Det teoretiska ramverket av uppsatsen presenteras i detta avsnitt. En diskussion kring de två

olika perspektiven och ett påpekande på de svagheter som jag tycker finns inom

postkolonialismen framgår i avsnittet. Under rubrik ”val av teori” diskuterar jag bl.a. de olika

ontologiska och epistemologiska antaganden samt betydelsen av ett positivistiskt

förhållningssätt i denna uppsats.

2.1 Postkolonialism: Edward Said anses vara grundaren för den postkoloniala teorin. Innan jag går in på Edward

Saids Orientalism kan det vara värt att kort förklara begreppen kolonialism och

postkolonialism. Kolonialism kan definieras som erövring och kontroll över andra

människors land och tillgångar. Med andra ord erövring, kontroll och exploatering av

områden som ligger utanför kolonisatörens primära territorium.

Kolonialism inskränker sig inte bara till de olika europeiska intrång i olika delar av världen,

utan den kan ses som ett återkommande inslag i människans historia. Termen används bl.a.

om romerska imperiets, mongolerna rike under Djingis Khan, Aztekernas rike och

                                                                                                               23 Zeydanlioglu, Welat, 2012: 105 24 Ibid: 120

 

 7  

ottomanska riket. Kolonialism är idag ett samlingsbegrepp oftast kopplad till den europeiska

kolonialismens globala makt och effekter. Marxismen gör en distinktion mellan

förkapitalistiska och kapitalistiska kolonialism. Den kapitaliska kolonialismen nöjde sig inte

med bara att uppbära tribut och tillgångar från de erövrade områdena, de omstrukturerade

dessutom ekonomierna vilket ledde att kolonierna drogs i ett komplex beroendeförhållande.25

Före detta koloniserade länder behöver inte nödvändigtvis beskrivas som postkoloniala.

Begreppet postkolonialism beskrivs inte som någonting som bokstavligen efterträder

kolonialismen och tillkännager dess slut, utan istället förstås som ett ifrågasättande av den

koloniala dominansen och kolonialismens följder. En sådan ståndpunkt gör det möjligt att

innefatta inte bara de som har blivit geografiskt omflyttade av kolonialmakter, utan även att

sammanfoga det antikoloniala motståndet med dagens mångförgrenade kamp mot den

västerländska kulturen. Förtrycket som etablerades under kolonialismen har en stor påverkan

på dagens människor i såväl tidigare koloniserade som i tidigare koloniserande länder. 26

Postkolonialismen illustrerar kolonialismens avgörande betydelse för framväxten av idéer om

modernitet, humanism och civilisation. Prefixet ”post” markerar att nutida samhällen

fortfarande präglas av det koloniala arvet och den kunskapssyn som växte fram under

kolonialismen som rättfärdigar över- och underordningsrelationer och som idag återskapas

globalt och lokalt.27 Postkolonialismen är starkt influerad av det poststrukturalistiska

perspektivet som betonar vikten av språkets betydelse för skapandet av identiteter och politik.

Enligt detta perspektiv, avspeglar inte språket som används verkligheten som existerar där

ute. Inte heller kan språket analyseras som enkelt utryck för talande och skrivande intentioner.

Istället inom poststrukturalism försöker man visa hur välden konstrueras och struktureras

genom språket.28

2.1.1 Orientalism: en variant av postkolonialism Erdward Said anses vara en av grundarna av postkoloniala teoribildningen. I sin bok

”orientalism” markerar Said en ny metod för att studera kolonialismen. Said analyserar hur

kunskap om ”de andra” i olika typer av västerländska texter om ”Orienten”.29 Said menar att

framställningen av orienten i europeiska romaner, reseböcker och andra skrifter bidrog till

upprättandet av en dikotomi mellan européer och icke-européer (de andra). Dikotomin var

                                                                                                               25 Loomba, Ania, 2006: 24-25 26 Ibid: 32 27 Nationalencyklopedin, 2014, Postkolonialism 28 Thörn, Håkan, Eriksson, Catarina, Baaz, Maria, 1999: 17-18 29 Thörn, Håkan, Eriksson, Catarina, Baaz, Maria, 1999: 20.

 

 8  

lika centralt för skapandet av den europeiska kulturen som den var viktigt för att bibehålla och

även utvidga kontrollen över kolonierna.30

Med orientalismen menar Said att det är ett sätt för västerlandet att förhålla sig till det som

benämns som Orienten. Orienten i sin tur har bidragit till skapandet av Västerlandets

definition genom att vara dess motbild, motidé, motsatta personlighet och en motsatt

erfarenhet. Vidare menar Said att termen Orientalism betyder flera olika sammanhängande

saker.31

Den första är den forskning och kunskap som kretsar kring orienten och dess kultur i den

akademiska traditionen i Västlandet. Orientalismen är också ett sätt att tänka som grundar sig

i en uppdelning mellan Orienten och Västerlandet (Occidenten). Enligt Said har ett mycket

stort antal skribenter, oavsett om de är poeter, romanförfattare, filosofer, politiska teoretiker

och ekonomer antagit denna grundläggande skillnad mellan Orienten och Occidenten. På så

sätt har denna tankestruktur varit utgångspunkt för omfattande skrifter och redogörelser om

orienten. Den tredje formen av orientalismen är den samman fällda institution som användes

för att hantera orienten sedan slutet av 1700-talet. Orienten hanteras genom att göra yttranden

om den, beskriva den, härska över den och kolonisera den. Alltså ett sätt för Västerlandet för

att dominera och utöva myndighet över orienten.32 Den europeiska kulturens hegemoni

bygger på den binära uppdelningen mellan oss och dem, Västerlandet och Österlandet,

occidenten och orienten. Han hävdar att den viktigaste komponenten i den europeiska

kulturens hegemoni är idén om en europeisk identitet som är överlägsen i relation till icke-

europeiska folk och kulturer. Dikotomierna oss och de, och hegemonin av dessa europeiska

idéer om orienten understryker occidentens överlägsenhet gentemot orienten och dess

efterblivenhet.33

Said är mycket influerad av Michel Foucault och hans begrepp diskurs. Said menar att

begreppen makt och kunskap ligger väldigt nära varandra. Enligt Said fungerar orientalismen

som kunskapsregim som i sin tur bidrar till etablerandet av kategorier sanningar och

uppmuntrar och främjar vissa typer uttalanden och yttranden samtidigt som den motarbetar

och hindrar andra. Han hävdar att man måste undersöka orientalismen med en

diskursanalytisk metod för att kunna förstå den europeiska tankestrukturen som inte bara

                                                                                                               30 Loomba, 2006: 60 31 Said, Edward, 1997: 63-64 32 Ibid: 63-65 33 Ibid: 71

 

 9  

lyckades styra orienten, utan även producera politiska, ideologiska och kulturella bilden av

denne.34 Orientalismen och ”diskursiva andra” fungerade som ett stöd för kolonialmakternas

politiska och ekonomiska dominans genom att konstruera och producera den orientaliska

bilden av österlandet. Orientalismen bidrog till förstärkandet av Västerlandets självbild som

överlägsen civilisation.35

Vidare menar han att kunskapen om orienten aldrig kunde vara objektiv, utan bilden och

kunskapen om orienten skapades och presenterades av människor som hade ensidiga politiska

visioner om verkligheten vars struktur framhävde skillnaden mellan det kända, nämligen Vi,

Europa och Västerlandet och det okända, De, Orienten och Österlandet.36

En annan filosof Said är influerad av är Anonio Gramsci och hans tankar och idéer om

begreppet hegemoni. Gramsci har enligt Said gjort en distinktion mellan frivilliga och

tvångsmässiga sammanslutningar.37 Hegemoni enligt Gramsci är maktutövning genom en

kombination mellan tvång och samtycke. Gramsci menar att makthavarnas dominans och

hegemoni grundar sig inte bara på tvång och hot, utan också deras förmåga att skapa

undersåtar som frivilligt går med på att låta sig styras. 38

Kritik: Trots sin framgång och inflytande, har den postkoloniala varianten som är känd som

”orientalismen” varit föremål för omfattande kritik från olika teoretiker. Said har bl.a.

kritiserats för att ha presenterat en alltför homogen och enhetlig bild av orientalismens diskurs

utan att ta hänsyn till historiska förändringar. Saids antyder på att den binära uppdelningen

mellan öst och väst har varit nästan oförändligt i Västerlandets diskurser från antiken tills

idag. Kritikerna menar att europeiska attityder mot icke-européer har varierat oerhört över tid,

plats och kontext, och att Saids analys nästan uteslutande vilar på de litterära skrifter som

producerade orientens bild. Said har också kritiserats för att han inte kopplar den orientaliska

kunskapsproduktionen till kolonialismens historia och dess samband med kapitalismens

utveckling. Enligt Aijaz Ahmad, överdriver Said betydelsen av litterära och diskursiva uttryck

på bekostnad av institutionella och materiella realiteter.39

                                                                                                               34 Said, Edward, 1997: 66 35 Thörn, Håkan, Eriksson, Catarina, Baaz, Maria, 1999: 20 36 Loomba, 2006: 61 37 Said, Edward, 1997: 70 38 Thörn, Håkan, Eriksson, Catarina, Baaz, Maria, 1999: 20 39 Loomba, Ania, 2006: 57

 

 10  

Som nämndes tidigare är postkolonialismen starkt sammanflätad med poststrukturalismen och

bygger på antaganden om att det inte finns en verklig verklighet utan allt som finns runt

omkring oss är socialkonstruerad. Därför är det nästan omöjligt genom ett sådant perspektiv

undersöka de materiella realiteter, i form av formella lagar, aktörernas mandat och det

historiska arvet, utan fokus ligger istället på det dolda (diskurser) som har skapat denna

verklighet. Historiskt institutionalism är betydelsefullt i detta sammanhang, i den mening att

man med hjälp av den kan undersöka de institutionella och materiella realiteter, inte minst när

det gäller de formella etablerade institutioner. Till skillnad från postkolonialismen och

orientalismen som inte belyser vikten av den historiska återblicken och dess avgörande

betydelse, ger historiskt institutionalism relevanta verktyg för att koppla mellan de idéer och

institutioner som växte fram under en specifik tidsperiod, och mellan fortsättningen och

konsekvenserna av dessa idéer långt in i framtiden.

2.2 Institutionalism: Institutionalism handlar om att ta reda på vilken roll institutioner spelar i det politiska livet

och samhället som stort, samt vilken betydelse institutioner har för individernas beteende.

Huvudtanken är alltså att staten och politiska institutioner har betydande effekter på hur

samhället utvecklas.40 Historien bakom institutionalismen går långt tillbaka i tiden, till

antikens tid och Aristoteles rekommendationer om hur man designar normativa institutioner,

tills Hobbes argument om nödvändigheten av starka institutioner för att rädda människan från

hennes egna onda natur och tills Montesquieus idéer om maktdelningsprincipen mellan olika

institutioner.41

Nyinstitutionalism kom som en reaktion mot de individorienterade analysinriktningarna,

nämligen behavioralism och rational choice som var helt dominerade inom statsvetenskapen

efter andra världskriget. Både behavioralism och rational choice påstår att individer agerar

självständigt utifrån sina socialpsykologiska egenskaper eller rationella överväganden av

självintressen. Vidare hävdar dessa teorier att individer inte är begränsade av de formella och

informella institutioner som de verkar i. Traditionell institutionalism fokuserar bara på de

formella strukturerna av institutioner och var mycket deskriptivt och juridiskt i sin karaktär,

Nyinstitutionalism som dök upp i början av 1980-talet kastar ljuset inte bara på de formella

                                                                                                               40 Premfors, Rune, 1999: 11 41 Peters, Guy, 2012: 3-4

 

 11  

institutionerna utan även informella institutioner samt interaktionen mellan institutioner och

individer.42

2.2.1  Historisk  institutionalism:    Enligt Guy Peters är Historisk institutionalism den äldsta grenen av nyinstitutionalism. Den

fokuserar på skapandet och vidmakthållandet av institutioner och betonar det historiska arvets

betydelse för hur institutioner fungerar.43 När Peter Hall analyserade ekonomisk

policyutvecklingen i Frankrike och Storbritannien 1986, påpekade han vikten av institutioner

för formandet av policys över tid och presenterade de grundläggande komponenter av

historisk institutionalismen.44 Premfors menar att förklaringar i den historiska

institutionalismen per definition är historiska, i den bemärkelsen att det handlar om att söka

förklaringar till senare utfall genom att göra empiriska kartläggningar av en händelsekedja

som har lett fram till den situation forskaren vill förklara. Detta antagande härrör från den

accepterade idén bland samhällsforskare om att historien är betydelsefull för att förklara

många nutida samhällsfenomen. 45

Precis som andra versioner av institutionalismen pekar historisk institutionalism på

institutionernas centrala betydelse för samhälls- och policyförändring. Premfors menar att

”politiska institutioner” ges en vid innebörd i den meningen att statens i dess egenskap av

formell organisation, som ett system av lagar och som uppsättning av offentliga program

ingår i begreppet. Även informella regler, processer och begränsningar som formar

individernas samspel och agerande inkluderas i begreppet.46

2.2.2 Stigberoende: Historiska institutionalister menar att de val man har gjort i samband med institutionens

bildande har en stor betydelse för hur institutioner kommer att vara och fortsätta i framtiden.

När ett beslut är taget och när en politisk väg är vald finns det en tendens att alla

nästkommande beslut baseras på denna väg. Ett centralt begrepp inom historisk

institutionalismen som förklara detta fenomen är ”Path Dependency” (stigberoende). Peter

Hall klargjorde att policys är starkt beroende/påverkade av de policyval man har gjort

tidigare. När en stat/regering initierar sin politik i ett specifikt politikområde, tenderar denna

                                                                                                               42 Peters, Guy, 2012: 1-3 43 Ibid: 71 44 Ibid: 71 45 Premfors, Rune, 1999: 12 46 Ibid: 10

 

 12  

politik att bestå även om beslutfattarna byts ut.47 I ett ”formativt moment” där det finns

alternativa färdinriktningar, avgörs inriktningen på en händelsekedja på ett sådant sätt att den

vidmakthåller och förstärker en given utvecklingskurs, d.v.s. ”positivt feedback”. Positiv

feedback innebär alltså att utvecklingsstegen och färdinriktningen inom en institution är

beroende av hur tidigare liknande problem har hanterats och löst inom institutionen. 48 När ett

visst handlingsalternativ väljs blir det mycket svårt att återvända till utgångsläget. Att det blir

svårt att återvända till utgångsläget för att välja andra tillgängliga alternativ beror på att de val

man gör initialt skapar grund för krafter som senare formar händelseutvecklingen i en viss

färdinriktning. På så sätt blir de krafter som vidmakthåller en viss färdinriktning

självförstärkande. Dessa självförstärkande krafter bidrar till att utvecklingen visar stabilitet

och kontinuitet över tid. 49 Premfors menar att sådana stigberoende utvecklingar i samhället är

vanligt förekommande i politiken och samhället som stort.50

Idéerna om timing och sekvenser är också viktiga för historiska institutionalister. Likadana

händelser kan leda till olika resultat beroende på när de sker. Samt identiska händelser och

beslut kan ha drastiskt olika konsekvenser vid olika tidpunkter. Premfors menar att effekterna

av en serie händelser kan variera kraftigt beroende på ordningsföljden emellan.51 Premfors

skriver att aktören som ”är först till kvarn” ges ju inte bara möjligheten att mala först, utan

denna aktör kan också avgöra vem/vilka som fortsättningsvis alls får ”mala” och eventuellt

också ordna en ”malningskö”.52

Enligt Sven Steinmo, som är en framstående forskare inom historisk institutionalism, befinner

sig historisk institutionalism mellan rational choice och normativ/sociologisk institutionalism

i den meningen att den anser att individer är både norm/regelförljare och egenintresserade

rationella aktörer.53 Förändring enligt Steinmo är svårt att åstadkomma på grund av flera

orsaker. Först att ändra en regel eller en institution kommer att innebära konsekvenser för

vissa grupper. De grupper som undermineras av förändringen kommer att motsätta sig till

förändringen.54 För att vidare utveckla denna punkt, kan man använda sig av det s.k. ”vested-

interest” versionen av stigberoende. Denna version är baserad på tanken att om de grupper

                                                                                                               47 Peters, Guy, 2012: 72 48 Premfors, Rune, 1999: 13 49 Premfors, Rune, m.fl., 2009: 55 50 Premfors, Rune, 1999: 13 51 Premfors, Rune, m.fl. 2009: 56 52 Premfors, Rune, 1999: 14 53 Steinmo, Sven, 2008: 163 54 Ibid: 167

 

 13  

som tjänar på det rådande systemet har monopol på makten eller åtminstone mer makt i

relation till de som vill ha förändring, kommer förändringen inte hända.55 För det andra

förändringar kan ha långsiktiga effekter som kan vara svåra att förutse. Steinmo hävdar att

osäkerheten som en förändring kan medföra, resulterar i att många skulle föredra att fortsätta

med de regler de redan har även om de inte är optimala.56 Institutioner kan också bli (in)låsta

(locked-in), inte minst eftersom förändring skulle innebära kostnader, därför motståndet

kommer att komma från de som inte vill stå för nya kostnader. Slutligen eftersom institutioner

påverkar beteenden, med tiden kan de också forma individernas preferenser. Aktörer föredrar

en viss institutionell inställning inte minst eftersom det är vad de är vana vid.57

2.2.3 Idéernas roll: En annan viktig komponent som särskiljer historisk institutionalism från andra

institutionalistiska varianter är dess fokus på idéernas och ideologiernas inflytande i historiska

processer.58 Trots att historiska institutionalister betonar vikten av formella strukturer och

procedurer inom dessa strukturer, finns det en särskild betoning på idéernas inflytande inom

dessa institutioner.59 Idéerna inom institutioner har samma funktion som

”lämplighetslogiken” har inom normativ institutionalism. När ”lämplighetslogiken” fungerar

som en guide för aktörer om hur de kan agera lämpligt inom normativ institutionalism, sätter

idéerna gränser för acceptabel handlande av aktörer i historisk institutionalism. Med andra ord

ger idéerna en uppsättning färdiga lösningar på politiska problem som uppstår inom ett

specifikt politikområde.60 Idéerna inom historisk institutionalism har också en betydande roll

gällande formandet av institutioner. Fokus på integreringen av idéer i institutionernas

formella struktur kan tas som definitionen av en institution. Historiska institutionalister

hävdar att en institution skapas när en idé accepteras och förkroppsligas i en formell

struktur.61

En annan variant av institutionalism som ger idéerna en viktigare roll är ”diskursiv

institutionalism”. Teoretikerna inom denna variant betonar vikten av idéer särskilt mycket,

men de tenderar att göra detta med uteslutande av strukturella överväganden. Historisk

institutionalism till skillnad från detta fokuserar såväl på de formella strukturerna, såsom

                                                                                                               55 Alexander, Gerard, 2001: 265 56 Steinmo, Sven, 2008: 167 57 Ibid: 168 58 Premfors, Rune, 1999: 15 59 Peters, Guy, 2012: 72 60 Ibid: 75 61 Ibid: 76

 

 14  

lagstiftande organ och byråkratier som idéer för att definiera institutioner. Vid diskursiv

institutionalism lyfts idéernas roll fram för att förklara förändringar i institutioner, medan i

historisk institutionalism ger idéer en viktig roll i samband med formativa moment.62

Eftersom jag i denna uppsats kommer att behandla både formella strukturer i form av

lagstiftning och idéernas roll i dessa strukturer anser jag att historisk institutionalim är mer

relevant än den diskursiva och andra varianter av institutionalism.

2.3 Val av Teori: Politik och politiska fenomen analyseras med hjälp av teoretiska verktyg. Ungefär som en

mekaniker som behöver en verktygslåda för att göra sitt jobb, behöver forskaren också en

sådan verktygslåda för att analysera och undersöka ett politiskt fenomen. Verktygslåda består

av teoretiska ramverk som ger forskaren ett medel genom vilket han/hon analyserar, förklarar,

förstår och eventuellt förändrar världen.63

Inom statsvetenskapen finns det olika syn på verklighet och kunskap. Den ena skolan

”foundational positivist approach” påstår att det finns en observerbar verklighet som kan

mätas och observeras genom externa iakttagelser, medan den andra skolan ”anti foundational

skolan” hävdar att verkligheten runt omkring oss är socialkonstruerad och inte kan observeras

utifrån.64 En av de teorier som jag ämnar använda i uppsatsen tillhör gruppen anti-

foundational skolan, nämligen postkolonialism. Författarna till boken ”Doing political

Science and International Relations”, Savigny och Marsdens nämner inte postkolonialismen

och inte heller placeras postkolonialismen under en specifik grupp. Men trots detta är det

ganska tydligt att den tillhör gruppen anti-foundational skola. Som nämndes tidigare är

postkolonialismen starkt influerad av poststrukturalismen. Verkligheten enligt den

poststrukturalistiska analysinriktningen är socialkonstruerad och kan inte observeras utifrån

utan är förmedlad genom de normer och värderingar vi fostras in i. Detta innebär att

kunskapen som vi tar emot inte kan vara objektiv utan är baserad på normer och värderingar.

Detta i sin tur gör det svårt att presentera, kausala förklaringar, förutsägelser och universiella

lagar.65 Därför hävdar postkolonialismen att man måste undersöka de djupa strukturer som

leder till en viss situation. De kategoriseringar som skapas i samhället, språket och

dikotomierna som ”vi och de” som används som ett medel för dominans och kontroll, måste

                                                                                                               62 Peters, Guy, 2012: 75 63 Heather, Savigny och Marsden Lee, 2011: 5 64 Ibid: 5 65 Ibid: 105

 

 15  

dekonstruera för att belysa de underliggande maktstrukturer.66 Med utgångspunkt i detta

kommer jag att använda postkolonialismen för att analysera hur AYM har motiverat och

rättfärdigat sina beslut. Alltså fokus kommer att ligga på de underliggande maktstrukturerna i

form av diskurser. Eftersom postkolonialismen betonar diskursernas roll och betydelse

kommer jag att leta efter dikotomierna som AYM har skapats samt språket som har använts

för att representera kurder. Dikotomierna och språket som har bidragit till att forma och

konstruera bilden av kurder och dess politiska partier som Turkiets ”orient”.

Historisk institutionalismen däremot ligger närmare gruppen ”foundational postitivt

approach”, i den meningen att man letar efter svar genom att göra externa observationer på de

synliga processerna. Vissa varianter av institutionalismen som till exempel ”normativ

institutionalism” kan dock vara närmare ”anti-foundational” skolan eftersom den fokuserar på

normer och värderingar. Den positivistiska skolan har olika ontologiska och epistemologiska

antaganden om verklighet och kunskap. Till skillnad från postkolonialismen och anti

foundational approachen hävdar positivister att genom en objektiv och värderingsfri analys

kan man presentera kausala förklaringar, förutsägelser och universella lagar. Som det står

ovan kan forskaren enligt institutionalismen, förutse hur aktörer kommer att agera genom att

undersöka deras mandat och titta närmare på kontexten de verkar i. Utifrån detta synsätt

kommer jag att förklara AYMs agerande utifrån dess mandat, formella regler, vikten av det

historiska arvet i form av idéer, samt AYMs hänsynstagande till tänkbara konsekvenser av

eventuella förändringar.

3. Metod:

3.1. Forskningsdesign: Teorikonsumerande och teoriprövande Uppsatsen kommer att ha både teorikonsumerande och teoriprövande ambitioner. Först

kommer jag att konsumera teorierna på den valda analysenheten i uppsatsen. I

teorikonsumerande studier står fallet i centrum där man försöker ta reda på varför det blev

som det blev i det enskilda fallet med hjälp av den teorin som har valts.67 Uppsatsen handlar

om att ta reda på Kemalismens implikationer på den turkiska AYMs handlande i samband

med förbudsfall mot kurdiska politiska partier. Materialet som redovisas om detta kommer

därefter att analyseras utifrån de valda teorierna, postkolonialism och historisk

institutionalism. Detta innebär en konsumering teorierna där jag visar hur dessa olika teorier

                                                                                                               66 Heather, Savigny och Marsden Lee 2011: 5 67 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wägnerud, Lena, 2012: 89

 

 16  

betonar olika saker i fallet som behandlas. Den teoriprövande karaktären ligger i uppsatsen

sista del där det diskuteras/prövas bägge teorier mot varandra och förklaras varför den ena är

bättre, eller har mer fördelar än den andra. Teorierna kommer förmodligen att betona lite olika

saker i den valda analysenheten, inte minst eftersom de har olika ontologiska och

epistemologiska antaganden. Med postkolonialismen kommer fokus att ligga på diskurser och

språket som har använts av AYM för att motivera och rättfärdiga sina förbudsbeslut mot de

kurdiska politiska partierna. Medan historisk institutionalismen kommer att betona kontexten

där AYM har agerat i med hänsyn till de formella/oformella regler samt det historiska arvet i

form av idéer som har växt fram i samband med republikens etablerande. Till skillnad från

teorikonsumerande studier som bara säger något om de fall som ingick i undersökningen, kan

man i teoriprövande studier generalisera resultaten till de fall som inte ingick i studien. 68

3.2 Metod för att analysera empirin: Metoden som ska användas för att analysera empirin ska redovisas i detta avsnitt. Den består

av statsvetaren Ludvig Beckmans idéanalys med två olika dimensioner, nämligen förklarande

idéanalys och diskursanalys med förklarande ambitioner.

3.2.1 Idéanalys: Den idéanalytiska metoden handlar om att analysera texter utifrån de idéer som presenterats.

En idé kan ses som tankekonstruktion som kan vara en föreställning av verkligheten, en

värdering av företeelser eller en föreställning om hur man bör agera.69 Ludvig Beckman

menar att det pågår en ständig strid mellan politiska idéer och föreställningar överallt där

diskussionen gäller vad staten bör göra och inte göra och vilka lagar bör ändras, stiftas eller

avskaffas. Beckman menar att idéanalys utgör ett verktyg för att studera dessa politiska idéer

och föreställningar.70 Beckman skriver att idéanalys används som ett samlingsnamn för olika

kombinationer av syften, frågeställningar och analystekniker som används av forskare i

studier av politiska budskap. 71

Vidare gör Beckman en distinktion mellan åtminstone två olika typer av idéanalys, nämligen

innehållslig- och funktionell idéanalys. Den innehållsliga idéanalysen studerar politiska

budskap som en samling argument. Forskarens uppgift med en sådan analys är att pröva och

kritisera argumentens giltighet och hållbarhet. Den funktionella idéanalysen skiljer sig från

den innehållsliga i den meningen att politiska budskap betraktas som variabler i en kedja av

                                                                                                               68 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wägnerud, Lena, 2012: 89 69 Bergström & Boréus, 2012: 140 70 Beckman, Ludvig, 2005: 9 71 Ibid: 11

 

 17  

händelser snarare än argument. Forskarens uppgift kan vara att studera hur en uppfattning

blev den dominerande inom en grupp eller ett politiskt parti. Syftet med en sådan studie är

inte ta ställningen om budskapet är riktigt, istället ligger fokus på budskapen och motiven

eller andra bakomliggande orsaker. Forskaren i en funktionell idéanalys är antigen intresserad

av politiska idéernas ursprung, dess spridning, eller deras konsekvenser. 72 Enligt Beckman

kan idéanalytisk studie ha olika syften, antingen att beskriva, förklara eller ta ställning till

materialet. Forskarens uppgift kan vara att beskriva innebörden av politiska budskap, eller ta

ställning till giltigheten av argument i politiska budskap, eller förklara de politiska

budskapens uppkomst och konsekvenser. Att dessa syften bör hållas isär innebär inte att de

inte kan kombineras. Det huvudsakliga syftet med idéanalytisk studie bör framgå tydligt i

studien. 73

3.2.2 Förklarande idéanalys: I förklarande idéanalys ligger fokus på politiska idéers orsaker och konsekvenser, där

politiska budskap betraktas som ett resultat av sociala, ekonomiska eller intellektuella

processer i ett samhälle vid en viss tidperiod. När man klargör ideologin eller politiska

budskap i relation till andra fenomen är syftet då förklarande. Man spårar ursprunget för en

idé och sedan tar man reda på idéns betydelse för politiska beslut och upprättandet av

institutioner.74 Idéanalyser med förklarande ambitioner kan också ges status av oberoende

variabel. I sådana studier kan man undersöka i vilken mån ett politiskt budskap eller en

idé/ideologi förklarar uppkomsten av en institution eller en reform.75 Beckman menar att

forskaren måste vara medveten om vissa utgångspunkter i förklarande idéanalyser.

Förklarande idéanalyser är inte analyser av textens eller politiska budskapets innehåll och

innebörd utan politiska budskap och uttalanden snarare används som indikatorer till ett motiv

för en handling eller ett beslut. Beckman skriver också att idéerna själva inte kan ha

konsekvenser utan det är människors föreställningar om dessa idéer som orsakar och

producerar konsekvenser. Människans föreställningar om dessa idéer påverkar hennes

handlande. 76 När det gäller att förklara aktörernas mänskliga handlande är det inte rimligt att

tala om orsaker på samma sätt. Beckman menar att för att förklara en agerande i termer av

skäl är det ”ändamålsförklaring” (även kallas ”motivförklaring”) som gäller. Man fokuserar

                                                                                                               72 Beckman, Ludvig 2005: 12-13. 73 Ibid: 14-15. 74 Ibid: 81 75 Bergström & Boréus, 2012: 147 76 Beckman, Ludvig, 2005: 81-82

 

 18  

här på skäl och avsikter snarare än orsaker som förklaringar. Det kausala sambandet mellan

det som förklara och det som ska förklaras är fortfarande relevant.77

3.2.3 Diskursanalys som förklarande idéanalys: Diskursanalysen i Beckmans bok beskrivs som en variant av förklarande idéanalysen, med

skillnaden att diskurser är övergripande och gemensamma föreställningar om verkligheten.78

Diskurser anses vara gemensamma för grupper och andra kollektiv, d.v.s. att det inte är

individerna som först och främst upprätthåller diskurserna. Detta gör det svårt för individer att

frigöra sig från föreställningsvärlden som diskurserna förmedlar.79

Enligt författarna Göran Bergström och Kristina Boréus i boken textens menings och makt

kan ordet ”diskurs” ha både en vid och snäv innebörd. Diskursens snäva lingvistiska

betydelse utgör en ”sammanhängande sjok av skrivet eller talat text” medan den vida

innebörden kan vara likställas med ”synsätt” och ”social praktik”.80

Michel Foucault anses vara den person som är starkast förknippad med diskursanalys. Med

det foucauldianskt perspektiv betraktas diskurser vid den vida innebörden. Diskursbegreppet

enligt Foucault är en praktik som frambringar en viss typ av yttranden”. En diskurs enligt

detta synsätt är ”ett regelsystem som legitimerar vissa kunskaper men inte andra och som

pekar ut vilka som har rätt att uttala sig med auktoritet”.81 Diskurser innehåller ett antal

övertygelser om hur vi ser på världen. Foucault menar att när en diskurs skapas leder detta till

att människor kontrolleras. Detta sker genom procedurer som Foucault kalla det för

”utestängningsmekanismer”. 82 Hypotesen bygger på antaganden att diskurser skapar hinder

som kan likställas med fysiska murar och därmed avgöra vad som är rätt och fel.83

Diskursanalysen ska enligt Beckman användas som analysteknik och inte som vetenskap eller

samhällsteori. Använder man diskursanalysen med den socialkonstruktivistiska

förhållningssätt som tenderar att behandla verkligheten som inget annat än människans

representationer är Enligt Beckman bara ”trivialt” och ”absurd”.84 Beckman menar att den

viktigaste skillnaden mellan orsak- och ändamålsförklaring och diskursanalysen är att

diskursanalysen behandlar förhållandet mellan föreställningar och handlanden som

                                                                                                               77 Beckman, Ludvig 2005: 83 78 Ibid: 93 79 Ibid: 89 80 Bergström & Boréus, 2012: 358 81 Ibid: 358 82 Ibid: 361 83 Beckman, Ludvig, 2005: 93 84 Ibid: 92

 

 19  

”konstitutivt” istället för ”kausalt”. Premissen för en diskursanalys tycks vara ”politiska

budskap och föreställningar är en form av politisk handlande”. Det som skrivs, uttalas eller

uttrycks på någon annat sätt utgör en del av politiken eftersom den bidrar till att skapa och

omskapa den politiska verkligheten.85 De språkliga diskurserna är dessutom resultatet av

djupliggande föreställningar om verkligheten, därför är det nödvändigt att ”dekonstruera”

texter för att nå kunskap om den.86 En annan viktigt poäng som enligt Beckman bevisar att

diskursanalysen har förklarande ambitioner snarare än beskrivande är att diskursanalysen

”beaktar konsekvenserna av språkanvändning”, alltså fokus ligger på de ”sociala

konsekvenser” av ett visst språkbruk.87

Eftersom syftet med uppsatsen är att undersöka Kemalismens inflytande på AYMs agerande

är det den förklarande idéanalysen en användbar metod för att analysera empirin. Denna

metod ligger också nära de två teoretiska perspektiv som används i uppsatsen. Trots att de

flesta postkoloniala teoretiker använder diskursanalysen för att beskriva verkligheten som

diskursen förmedlar, kommer diskursanalysen i denna uppsats att ha en förklarande ambition.

Med hjälp av Beckmans argument att diskursanalysen kan beaktar konsekvenserna av en viss

språkanvändning kommer jag att undersöka AYMs resonemang och leta efter mönster som

har skapat den orientaliska bilden av kurder i Turkiet. Med hänsyn till Kemalismens påverkan

på AYM kommer jag att granska konsekvenserna av språkbruket som AYM har använt och

dess betydelse för konstruerande av den kurdiska bilden i landet. Det konstitutiva förhållandet

mellan föreställningar om Kemalismen och AYMs handlande kommer att belysas med denna

analysmetod. I de traditionella diskursanalyserna ligger fokus på samling språkliga uttryck

och föreställningar kring ett ämne som sedan skapar en diskurs,88 men i detta förklarande

diskursanalys kommer fokus istället ligga på den kemalistiska diskursens konsekvenser på

AYMs agerande.

Den kausala orsaksförklarande idéanalysen kommer att användas med historisk

institutionalismen. Vid orsaksförklarande idéanalys ligger fokus på idéernas orsaker och

konsekvenser vilket ligger ganska nära med både uppsatsens syfte och historisk

institutionalismen. Eftersom historisk institutionalismen kopplar det historiska arvet med det

som sker i nuet är det relevant med denna analysmetod för att spåra idéernas ursprung och

belysa dess betydelse/konsekvenser för upprättandet av viktiga institutioner och handlande.                                                                                                                85 Beckman, Ludvig, 2005: 93 86 Ibid: 93-94 87 Ibid: 94 88 Ibid: 89

 

 20  

Det historiska arvet i detta fall består av de kemalistiska idéerna som uppstod när den turkiska

republiken upprättades i början av 1920-talet. Närvaron av kemalistiska idéer i den turkiska

konstitutionen och lagen om politiska partier liksom AYMs agerande och resonemang i de

valda fallen kommer att spåras tillbaka till de Atatürks idéer om att skapa en etnisk modern

homogen nationalstat. Med andra ord de kemalistiska idéers orsaker och konsekvenser på

AYMs agerande kommer att kartläggas med hjälp av den orsaksförklarande idéanalysen.

3.3 Operationaliseringar: Operationalisering är den process där den teoretiska definitionen tilldelas en eller flera

operationella indikatorer. Det är viktigt att göra teoretiska begrepp mätbara för att sedan

kunna mäta och använda de på empirisk nivå. De operationaliseringar som används i en

undersökning har en stor betydelse för vilka resultat man kommer fram till. 89

Postkolonialister med Saids metod ”orientalism” är intresserade av diskurser som upprättar en

dikotomi mellan occidenten som är modern och överlägsen och orienten som är occidentens

motbild och därmed bakåtsträvare och efterbliven. I den empiriska delen av uppsatsen

kommer jag att leta efter mönster i AYMs resonemang som har bidragit till upprättande av en

sådan dikotomi och konstruerad en orientalisk bild av kurder och deras politiska partier. Vid

historisk institutionalismen betonar man vikten av det historiska arvet samt betydelsen av

kontextens och aktörernas mandat. Att förklara AYMs handlande med detta perspektiv

innebär ett hänsynstagande till inte bara det historiska arvet och idéer som växte fram när den

turkiska staten skapades, utan även AYMs mandat och formella regler. Det historiska arvet

består av Atatürks idéer och strävan för att skapa en etnisk homogen nation. Jag kommer

alltså att leta efter konsekvenserna av dessa idéer på AYMs handlande.

3.4 Empiriskt material: Den empiriska delen av denna studie kommer till största del att bestå av sekundära källor.

Detta beror dels på att dessa domar varken finns på engelska eller svenska och dels på mina

bristande kunskaper i det turkiska språket, vilket innebär att jag blir beroende av vad andra

har skrivit om AYMs dömande och resonemang. En bok som kommer att använda ganska

flitigt för att svara på uppsatsens syfte och frågeställningar är ”Minorities and Nationalism

Turkish Law” skriven av Derya Bayir. Som bokens namn indikerar handlar den om

nationalismen i lagen och dess konsekvenser på minoriteter i Turkiet. Bayir har bl.a. skrivit

om AYMs resonemang i samband med förbudsfallen mot kurdiska politiska partier. En hel

del vetenskapliga artiklar kommer också att användas i uppsatsen. Den europeiska domstolen

                                                                                                               89 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wägnerud, Lena, 2012: 55.

 

 21  

för mänskliga rättigheter (ECHR) har dömts att Turkiet har brutit mot Europakonventionen i

ungefär samtliga förbuds domslut mot kurdiska politiska partier.90 En del information har

hämtats från ECHRs domar som har beskrivit AYMs grunder för förbuds beslut.

En viss kritik mot användningen av andrahandskällor bör nämnas, inte minst eftersom

författarna av de flesta av dessa böcker och vetenskapliga artiklar har haft ett kritiskt

förhållningssätt till AYMs agerande. Samt att relevanta artiklar i lagen om politiska partier

och den turkiska konstitutionen var översatta från turkiska till engelska och jag senare har

översatt vissa till svenska. Dessutom kan man tycka att vissa av AYMs citat och resonemang

som används i uppsatsen är tagna ur sina sammanhang och skulle uppfattas annorlunda om

man hade tagit hänsyn till hela händelsen. Allt detta kan naturligtvis skada uppsatsens

trovärdighet. Men trots detta tycker jag ändå att användandet av dessa källor kommer att

producera en ganska klar bild av AYMs resonemang kring Kemalismen och grunder för

förbuds beslut mot kurdiska politiska partier för att sedan kunna förklara det utifrån de två

valda perspektiven.

4. Bakgrund: Syftet med bakgrunds kapitel är att bl.a. ge läsaren en bredare uppfattning kring det historiska

arvets som Atatürk har lämnat bakom sig för att sedan kunna förklara dess betydelse för

AYMs agerande i samband med de valda fallen.

4.1 Arvet från Atatürk: Som nämndes inledningsvis, Atatürks väg till moderniteten och västvärlden visades av de

”sex pilarna” som skulle definiera den nya republikens karaktär. Dessa pilar bestod av

republikanism, nationalism, populism, etatism, sekularism och reformism. Republikanismen

innebar en definitiv avbrytning från det osmanska förflutna och manifesterades inte minst i

avskaffandet av Kalifatet. Med nationalismen syftade man till att skapa en etniskt homogen

turkiskt samhälle. Populismen innebar att suveräniteten ska ligga hos folket och att detta ska

realiseras genom valda representanter på den turkiska nationalförsamlingen. Med etatismen

försökte man förstärka statens roll i samhället. Staten skulle enligt denna princip ha

huvudansvaret för inte bara den ekonomiska utvecklingen utan även för politiska och

kulturella sfärer på bekostnad av autonoma grupper. Det civila samhället betraktades som

                                                                                                               90 Se, Case of United Communist Party of Turkey and Others vs Turkey 1998, Case of Yazar, Aktas, Aksoy and The People’s Labour Party vs Turkey 2002, Freedom and Democracy party (ÖZDEP) vs Turkey Judgment 1999, Case of Dicle For the Democratic Party (DEP) of Turkey vs Turkey, 2003 Case of Dicle For the Democratic Party (DEP) of Turkey vs Turkey, 2003, DTP fallet är pågående.

 

 22  

något farligt eftersom den låg utanför statens kontroll. Folkets krav möttes med

misstänksamhet. Kemalismen utgick från utgångspunkten att byråkraterna i statens tjänst

alltid visste bäst. Sekularismen innebar inte bara en åtskillnad mellan religion och stat, det

innebar också en nationalisering och statlig monopol på religionen, där staten fick avgöra vad

som är korrekt turkisk islam. Reformismen syftade på den nya republikens vilja för att

genomföra övergripande förändringar i samhället.91

Under befrielsekriget hade Atatürk välkomnat alla som anslöt sig till honom och kämpade

mot ockupanterna. Men när segern och republiken var ett faktum, tvekade han inte att

hårdhänt slå tillbaka alla krafter som han uppfattade stod i vägen för hans

moderniseringsprojekt.92 Atatürk var själv övertygad om att det osmanska rikets svaghet och

död berodde på dess multikulturalistiska karaktär och dess acceptans av mångfald hade gjort

imperiet sårbart för utländska manipulationer. Enligt honom kunde Turkiet uppnå den

”moderna civilisationsnivån” genom att bli en sekulär homogen nationalstat. De militära

officerare som utgjorde kärnan i den kemalistiska eliten var starkt influerade av Europas

dåvarande nationalistiska och fascistiska diskurser.93 Enligt de, kunde en nation bara bestå av

ett sekulärt samhälle som delar samma ideal, språk, territorium och kultur. Ziya Göklap som

fastställdes den teoretiska grunden för turkisk nationalism hade då sagt att ” idag i Europa tros

bara de stater som har ett språk ha en framtid”.94

Förändringarna inom ramen av de nationalistiska reformerna hade fått stora konsekvenser

mellan turkisk nationalism och den kurdiska befolkningen. Skapandet av en homogen

nationalstat krävdes en förtunning av det största kulturella och lingvistiska icke-turkiska

gruppen i Turkiet. Kurderna uppfattades av Atatürk som det största hindret för hans

nationalism princip och viljan för att skapa en etniskt homogen nationalstat som var en

förutsättning för att bli en del av västlandet. Det kurdiska, traditionella klädseln, folklore

förbjöds och rekonstruerades som turkiskt. De kurdiska bönder som bara kunde modersmålet,

bötfälldes kraftigt för varje kurdisk ord de använde. Alla hänvisningar till ett område som

kallas för ”Kurdistan” togs bort från kartor och officiella dokument och turkiska namn

ersattes successivt namnen på kurdiska byar och städer. Alla religiösa skolor samt

undervisning på icke-turkiska språk förbjöds. 95 Symboler för den republikens ideologi spreds

                                                                                                               91 Karlsson, Ingmar, 2007: 62 92 Ibid: 62 93 Zeydanlioglu, Welat, 2012: 100 94 Ibid: 100 95 Zeydanlioglu, Welat, 2008: 7-8

 

 23  

överallt, slagord som ”hur lycklig är den som säger jag är turk”, ”en turk är lika med hela

världen” och ”ett språk ett folk en flagga”.96 Ordboken som var utgiven av statens officiella

språkinstitution definierade ord ”kurd” som följande: ”Namn på en grupp eller en medlem av

denna grupp med turkiskt ursprung, många har ändrat sitt språk, pratar en bruten form av

persiska och bor i Turkiet, Irak och Iran”.97 Kurderna motsatte sig både reformernas- och

nationalstatens logik. Detta gjorde att reformistiska-nationalister uppfattade den kurdiska

frågan som en fråga att omvandla en heterogen socialordning som styr imperiets logik till en

homogen socialordning styrd av nationalstatens logik.98

Reformerna som genomfördes under republikens första år resulterade i en växande kurdiskt

missnöje. Ett missnöje som ibland uttrycktes i form av revolt mot statsmakten.

Stamhövdingarna i den kurdiska delen av landet revolterade mot den nya ordning år 1925.

Upproret slogs ner brutalt och 47 kurdiska ledare hängdes sedan i staden Diyarbakir, den

största kurdiska staden i Turkiet. 99 Talet som framfördes av Självständighets Domstolens

ordförande i samband med dödsdomen av upprorets ledare, ger en klar bild av hur de

kemalistiska eliterna tänkte och hur de rättfärdigade sina handlingar:

“Some of you used people for your personal interests, and some of you followed foreign incitement and political ambitions, but all of you marched to a certain point: the establishment of an independent Kurdistan. [...] Your political reaction and rebellion were destroyed immediately by the decisive acts of the government of the Republic and by the fatal strokes of the Republican army. [...] The poor people of this region who have been exploited and oppressed under the domination of sheikhs and feudal landlords will be freed from your incitements and evil and they will follow the efficient paths of our Republic which promises progress and prosperity…”100

4.2 Kemalism som den turkiska republikens fundament: Den nuvarande konstitutionen tillkom efter militärkuppen 1980.101 Atatürks ideologi,

Kemalisem, är en återkommande inslag inom konstitutionen.102 I Konstitutionens ingress

deklareras Kemalismens som statens enda legitima och giltiga ideologi som alla måste ansluta

sig till på följande sätt:

                                                                                                               96 Zeydanlioglu, Welat, 2008: 8 97 Ibid: 9 98 Yegen, Mesut, 2007, p. 127 99 Karlsson, Ingmar, 2007: 62 100 Yegen, Mesut, 2007, p. 128. 101 Gunter, Michael, 2012: 119 102 Ibid: 120

 

 24  

”No protection shall be accorded to thoughts or opinions contrary to Turkish national interests

as an indivisible entity with its state and territory, Turkish moral values, or the nationalism,

principles, reforms and modernism of Atatürk.”103

Denna situation vidareutvecklas och definieras av de första tre artiklarna. Den första artikeln

konstaterar att ”den turkiska staten är republik”, artikel två beskriver republiken som

”demokratiskt, sekulär…… lojal till Atatürks nationalism, och bygger på de grundläggande

principer som anges i ingressen”. Artikel tre konstaterar att den ”turkiska statens” har en

”odelbar enighet med dess territorium och nation”, och att "dess språk är turkiska”.104

4.3 Den Turkiska författningsdomstolen och lagen om politiska partier: Den turkiska författningsdomstolen (AYM) är en institution som skapades efter den militära

interventionen 1960. Etablerandet av AYM var en reaktion på en utbredd uppfattning bland

den militära eliten att partiet som hade majoritet i parlamentet mellan 1950 och 1960

missbrukat makten i ett försök för att eliminera politisk opposition men framförallt förstöra

republikens grundläggande principer.105 AYM beslut är bindande på andra statsmakt

branscher. AYM består av elva ordinarie domare och fyra suppleanter. Alla domare utses av

presidenten, tre på ett direkt sätt men andra bland de kandidater som andra statsorgan

nomineras, såsom högsta domstolen, statsrådet, militärens högsta domstol och militärens

högsta förvaltningsdomstol. AYM har tre huvuduppgifter, nämligen pröva lagarnas

konstitutionsenlighet, avgöra vissa fall där högtuppsatta statstjänstemän och politiker är

inblandade och avgöra fall om bannlysning av politiska partier.106 Efter ett annat militärt

ingripande på 1980-talet förstärktes AYMs roll. Inte mindre än 24 politiska partier har

upplösts av AYM och antalet fall har ökat kraftigt efter antagandet av 1982 konstitution. Den

främsta anledningen var att dessa partier hade ”religiösa eller ”etnisk separatistiska” tecken

och uppfattades som hot och utmaning till konstitutionen och det rådande systemet.

Konstitutionen innehåller tydliga bestämmelser som tillåter AYM att upplösa anti-

konstitutionella partier. Bestämmelserna innebar en förstärkning av republikens grundpelare, i

synnerhet dessa som gäller sekularismen och statens territoriella integritet. Konstitutionens

författare hade som mål att se till att politiska partier betedde sig i enlighet med republikens

grundpelare.107 I den turkiska konstitutionen är politiska partier nödvändiga inslag i det

                                                                                                               103 Gunter, Michael, 2012: 120 104 Ibid: 120 105 Arsalan, Zühtü 2012: 12 106 Ibid: 13 107 Güney & Baskan, 2008: 266

 

 25  

demokratiska politiska livet. Men artikel 68 fastställer att ”stadgar och program, liksom

verksamheten i de politiska partierna skall inte vara i konflikt med statens självständighet,

dess odelbara integritet med dess territorium och nation”.108 Denna artikel hävdar inte explicit

att alla politiska partier ska vara turkiska till identiteten, men den hänvisar till konstitutionens

första artiklar som betonar vikten av republikens fundament, nämligen den ”turkiska

nationens odelbara enhet”. Artikel 69 stipulerar att åklagarmyndigheten kan väcka åtal mot

politiska partier som bryter mot bestämmelserna i artikel 68 och ger AYM makten att

permanent förbjuda dessa partier.109

Det finns bestämmelser i Lagen om politiska partier (lag no:2028) som är minst lika

problematiska för de pro-kurdiska partier som de som finns i konstitutionen. I avsnittet

gällande ”partiernas mål och verksamhet” i lagen, är det tydligt specificerat vilka skall vara

partiernas legitima mål och verksamhet. Artikel 78 i lagen fastställer att politiska partier inte

skall syfta till, eller delta i någon verksamhet som syftar till att förändra:

”a) (….) bestämmelser som föreskrivs i artikel 3 av konstitutionen, gällande statens odelbara

integritet med dess territorium och nation, dess språk, dess flagga, dess nationalsång och

huvudstad, (….),. Att skapa språk, etnicitet, hudfärger, sekt och religion, eller på något annat

sätt skapar en statordning som bygger på dessa begrepp. b) politiska partier skall inte grundas

på principer om region, en viss person, grupp, gemenskap, sekt eller religiös grupp eller

använda namn på dessa.”110

Den viktigaste artikeln som har varit grund för många förbud domar är artikel 81 under rubrik

”förebyggandet av minoritets skapande”, artikel anger att politiska partier: a) får inte hävda att

det finns minoriteter inom den turkiska republikens territorium, som bygger på skillnader i

nation, religiös kultur, ras eller språk, b) får inte fullfölja syften eller deltar i aktiviteter som

skadar den nationella enigheten genom att skapa minoriteter inom den turkiska republikens

territorium, genom att skydda, utveckla och sprida språk och kulturer än den turkiska språk

och kultur, c) får inte använda eller distribuera affischer, plakat, ljud- och videoband,

broschyrer och deklarationer skrivna på andra språk än den turkiska, samt publicering av sina

stadga, program, kongresser i både slutna och öppna sammankomster, offentliga möten och

                                                                                                               108 Turkiets konstitution, artikel 68. 109 Turkiets konstitution, artikel 69. 110 Europarådet, 2003: 6

 

 26  

propagandaaktiviteter. Emellertid kan deras program och stadgar översättas till främmande

språk, detta är inte förbjudet enligt lag.111

Artikel 96 av lagen förbjuder politiska partier att använda vissa ord i partinamnen. Enligt

artikeln ”Inget politiskt parti skall bildas under namnet ”kommunist”, ”anarkist”,

”teknokratiskt”, ”socialnationalist”, namn på religion, språk, ras, sekt av religion, eller en

beteckning som innehåller ett av ovanstående namn eller något liknande”. 112

5. Resultat och analys

5.1. Författningsdomstolen, Atatürks nationalism, minoritetsstatus och kurdernas minoritetsegenskaper. I detta avsnitt kommer jag presentera en redovisning om AYMs uppfattning av Atatürks

nationalism, minoritetsstatus och kurdernas minoritetsegenskaper. En presentation av dessa

begrepp utifrån AYM synvinkel är viktigt för att kunna svara på uppsatsens syfte och

frågeställningar samt för att sedan förklara AYMs resonemang och handlande utifrån

postkolonialism och historisk institutionalism.

5.1.1  Författningsdomstolen  och  Atatürks  nationalism:    Konstitutionens ingress har beskrivits av AYM som den del som innehåller de grundläggande

principerna i konstitutionen, som speglar ”kärnan av Atatürks ideologi” och har betraktat dem

för att vara bland de högtuppsatta principerna i konstitutionen.113 Dessutom har AYM

betraktat hänvisningarna till etniciteten i ingressen, ”turkarnas nationella intressen”, turkarnas

existens”, och ”historia och den andliga värden av turkisheten” som de fundamentala Atatürks

principer.114

AYM betraktar Atatürks nationalism som ”enande och integrerande nationalism” som syftar

till att förhindra grupper som inkluderas inom majoriteten att ha minoritetsstatus. Atatürks

nationalism har enligt AYM vissa särskilda egenskaper: ”den bygger på en ”gemensam

kultur”, den är inte rasistisk, den hävdar jämlikheten mellan de som etablerade republiken

oavsett deras ursprung och utesluter diskriminering. AYM anser att ”språk, kultur, utbildning

och Atatürks nationalism” är element som konsoliderar principen ”statens integritet med dess

territorium och nation”. Således hävdar AYM att etniska grupper kan främja dess språk och

kultur så länge det inte leder till motverkande och försämrande av nationens territorium och

                                                                                                               111 Özbudun, Ergun, 2010: 129 112 Arsalan, Zühtü 2012: 16 113 Bayir, Derya, 2013: 189 114 Ibid: 189

 

 27  

integritet. Att behandla principen om ”statens integritet med dess territorium och nation” som

en förutsättning för skyddande och främjande av etniska kulturer och språk gör det möjligt för

AYM att hävda att detta kan bara ske inom ramen av det turkiska språket, kultur, utbildning

och respekt för Atatürks nationalism. 115

Eftersom principen om den ”territoriella integriteten” är en återkommande inslag i AYMs

domslut, är det värt att redovisa AYMs egen uppfattning av principen. AYM har definierat

principen på följande sätt:

”The principle of the indivisible integrity encompasses the protection of the independence and the territorial and national integrity of the state. This historical characteristic of the Turkish republic, which has been a unitary state since its establishment, has been reflected in the Constitutions and strict sanctions have been provided for its protection…. This structure is the raison d´étre of the nation, and it cannot be compared with the conditions of other multi-national countries. No concessions can be made with regard to this fundamental principle…. The constitution, which is based on the principle of unitary state, does not permit federal state. Therefore, political parties cannot include federal system in their programs, and cannot advocate such a structure… As the principle of nation-state does not permit the notion of multi-national state, there is no room for a federal structure in such a system. In a federal system, (multiple) sovereignties are exercised by the federated states. Whereas, in a unitary state, there is only one sovereignty.”116

Turkiets enade kommunistparti (TBKP) förbjuds av AYM år 1991 med motiveringen att

partiet hade skadat principen genom hänvisningar i sitt parti program till den kurdiska

nationen. Partiet hade påpekat att det finns två nationer i Turkiet, den kurdiska och den

turkiska, något som enligt AYM strider mot principen om ”statens territoriella integritet, dess

enighet och nation”.117 Självbestämmanderätt liksom regional autonomi var förbjudna enligt

konstitutionen, staten var unitär, odelbar och det fanns bara en nation konstaterade AYM.

Därför fastställde AYM att hänvisningar i TBKP:s partiprogram uppmanade till separatism

och landets uppdelning.118

Folkets arbetarparti (HEP) förbjöds på ungefär samma grunder. Ett uttalande som citerades av

åklagarmyndigheten var framförts av en HEP partimedlem där han krävde ”en demokratisk

kontext där man kan diskutera den kurdiska frågan med alla dess dimensioner”.119 AYM

konstaterade att partiet främjade sociala skillnader i syfte att förstöra statens ”odelbara

                                                                                                               115 Bayir, Derya, 2013: 201 116 Özbudun, Ergun, 2010: 128 117 ECHR, Case of United Communist Party of Turkey and Others vs Turkey, 1998: 5 118 Ibid: 6-7 119 Kogacioglu, Dicle, 2004: 444

 

 28  

enighet” som existerar mellan den turkiska nationen och det turkiska folket.120 Vid samma

dom hyllade AYM nationens enhet och arvet från Atatürk. I utgångspunkt i Atatürks skrifter

och personliga anteckningar, åberopade AYM att utländska krafter har tidigare gjorts försök

för att tillfoga kurdiskheten på folket i Anatolien. Vidare slog AYM fast att i den moderna

turkiska republiken beviljandet av minoritetsstatus på grundval av olika språk och etniciteter

är oförenligt med principen om nationen och hemlandets enighet. HEP stod för principer som

var oacceptabla för demokratins fortsättning och därför var man, enligt AYM, tvungen att

upplösa den.121

Vid flera tillfällen har AYM anklagat kurdiska politiska partier för att vara ”centrum för

illegal verksamhet mot statens odelbara integritet” och hävdat att partierna hade samröre med

det förbjudna Kurdistans arbetarparti PKK. Vid Demokratiska samhällspartiets (DTP) fall

som förbjöds 2009122 fastställde AYM at DTP hade blivit ”ett centrum för verksamheter mot

statens odelbara integritet” och deklarerade partiets permanenta upplösning123 med

motiveringen att partiet hade spridit ”separatistiska propagandan” under demonstrationer och

folksamlingar som anordnades av partiets lokala kontor.124 I samband med fallet mot Folkets

demokratiska parti (HADEP) hade åklagarmyndigheten anklagat partiet att ha blivit ” centrum

för illegala verksamheter mot Turkiets integritet” genom att hänvisa till brottsfall som väcktes

mot partimedlemmarna för att de hade bl.a. spridit ”separatistiska propagandan”. 125 AYM

citerade en del av partiledarens Murat Bolzaks tal, Bolzaks hade under ett möte sagt ”

kurdernas existens i Turkiet som inte var tillåtna att prata sitt eget språk förnekas. PKK, trots

de pågående militära operationerna, massakrer och provokationer höll sitt eldupphör. Inget

kan lösas med militära operationer och ockupation”. AYM menade att han framställde

Turkiets kamp mot terrorismen som ”ockupation” och framställningen av kurder som en egen

nation är bevis på att Bolzaks stödjer PKK.126 AYM har i många andra fall kopplat kurdiska

partiers på självbestämmande rätten och mer kulturella och lingvistiska rättigheter med

uppmaning till ”självständighetskrig” och anstiftan till uppror.127

                                                                                                               120 Kogacioglu, Dicle, 2004, 443 121 Ibid: 447-448 122 ECHR, Case of HADEP and Demir vs Turkey, 2010: 2-3 123 Europeiska Kommissionen, framstegsrapport om Turkiet, 2010: 7 124 Human Rights Watch, 2009 125 ECHR, Case of HADEP and Demir vs Turkey, 2010: 2-3 126 Ibid: 2-3 127 ECHR, Freedom and Democracy party (ÖZDEP) vs Turkey Judgment, 1999: 7

 

 29  

5.1.2  Författningsdomstolens  förhållningssätt  till  minoriteter  inom  den  ”turkiska  nationen”:    AYM har bara en gång definierat termen ”minoritet”, detta var i samband med ett fall 1980.

Termen definierades på följande sätt: ”Citizen groups who have a different being from the

majority group in terms of language, religion, race, etc. and who have the legal right to pursue

their (different) being”. Men det har också tydligt förklarat vilka kvaliteter måste existera för

att en grupp ska erkännas som minoritet. Gruppen måste alltså ha ”objektiva skillnader” och

att ha en erkänd status som minoritet. Bara existensen av dessa grupper är dock inte

tillräckligt enligt AYM, för att få minoritetsstatus och ha särskilda rättigheter.128

Minoriteternas rättigheter är också i AYM synvinkel ”begränsade rättigheter” i den meningen

att minoritetsstatus innebär färre rättigheter än vad majoriteten har. Därför har AYM betraktat

krav på minoritetsstatus som meningslösa, eftersom detta skulle innebära en vändning från

utnyttjande av obegränsade rättigheter till begränsade rättigheter genom att vilja bli

klassificerad som minoritet istället för att vara en del av själva nationen. Detta resonemang

har AYM repeterat flera gånger.129 Dessa grupper som kräver minoritetsstatus har enligt

AYM negativa intentioner, inte minst eftersom det leder till att försämra det sociala

utrymmet, statens integritet och skapar hat och fientlighet bland folk. Vidare hävdar AYM att

prata om etnicitet, lingvistiska och kulturella skillnader uttrycker idéer som bygger på rasism.

AYM har också diskuterat termen minoritet utifrån en demokratisk synvinkel och menat att

det inte är en demokratisk nödvändighet eftersom det är bara ”provocerande” och

”destruktiv”. 130 Minoritet är enligt AYM en ”artificiell formation” och något som kan formas

av politiker. Artikeln som förbjuder ”skapandet av minoriteter” innebär att minoriteter skapas

efter behag och inte finns i själva verket. Därför ska AYM hindra dessa ”artificiella

formationer” som lagstiftarna och politiker försöker skapa.131

Samma hållning har AYM haft gällande skyddande, förbättrande och främjandet av ett annat

språk och kultur än det turkiska. AYM har hävdat att skyddande, förbättrande och främjande

av ett annat språk eller kultur än den turkiska skulle leda till ”skapande av minoriteter”.

Dessutom har strävanden för att främja icke-turkiska språk och icke-turkisk kultur behandlats

                                                                                                               128 Bayir, Derya, 2013: 203 129 Ibid: 205 130 Ibid: 206-207 131 Ibid: 207

 

 30  

som separatism eftersom detta skulle bidrar till idén om att man tillhör en annan nation än den

turkiska. 132

I fallet mot HEP menade AYM att det finns många grupper i Turkiet som kunde fritt

praktisera sina distinkta traditioner, men detta i sig enligt AYM inte kunde göra underlag för

att kräva minoritetsstatus. Krav på mer kulturella och lingvistiska rättigheter kunde inte

betecknas som något annat än uppmaning till separatism, enligt AYM. Eftersom HEP

uttryckte dessa påståenden i den politiska sfären av landet var det statens legala och

demokratiska rättighet att skydda statens enlighet och dess allmänna ordning och därmed söka

HEP upplösning.133 Förslagen i TBKPs partiprogram som krävde stöd för icke-turkiska språk

och kulturer syftade enligt AYM till att skapa minoriteter i landet och därmed skada nationens

enighet.134 Vid fallet mot Demokratipartiet (DEP) som förbjöds 1994135 citerade AYM ett

uttalande av partiledare i Bonn. Yasar Kaya sa: ”……it is impossible to deny that Kurds

exist….”136 Genom att hänvisa till liknande uttalande som var framförda av partimedlemmar

menade AYM att DEP har försökt att skapa minoriteter i landet, nämligen ett separat kurdiskt

folk i Turkiet.137 Vid fallet mot frihets- och demokratipartiet (ÖZDEP) som upplösts av AYM

1993138 hänvisade AYM till ÖZDEPs partiprogram och menade att det bygger på antaganden

att det finns ett separat kurdisk folk i Turkiet som sin egen kultur och sitt eget språk.139

5.1.3  Kurder  och  dess  minoritetsegenskaper  i  författningsdomstolens  synvinkel:    AYM har erkänts att det finns kurder som bor i Turkiet, men har vid flera tillfällen konstaterat

att kurder inte besitter de egenskaper som krävs för att erhålla minoritetsstatus. Kurder kan

enligt AYM inte behandlas som kulturellt och lingvistiskt distinkt grupp som skiljer sig från

turkar och därför inte kan anses som minoritet. 140 Utifrån AYM uppfattning ” finns det inget

samhälle i Turkiet (förutom turkarnas samhälle) som har en originell/äkta sociologisk

struktur”. AYM har kommit fram till att kurder inte är berättigade till minoritetsstatus

eftersom de saknas ”kvaliteter som är förenliga med en minoritets sociologiska och lagliga

definition” och vetenskapligt saknar nödvändiga egenskaper och element för att kunna

                                                                                                               132 Bayir, Derya, 2013: 201 133 Kogacioglu, Dicle, 2004: 446 134 ECHR, Case of United Communist Party of Turkey and Others vs Turkey, 1998: 6-7 135 Güney & Baskan, 2008: 273 136 Ibid: 273 137 Güney & Baskan, 2008: 274 138 Ibid: 273 139 Ibid: 273 140 Bayir, Derya, 2013: 210

 

 31  

betraktas som minoritet.141 AYM har åberopat frågan om språket för att ”bevisa” att kurder

inte är annorlunda från turkar. Det kurdiska språket är inte ”originellt” har AYM noterat.142

Det kurdiska språket har också beskrivits som ett ”lokalt språk” av AYM. Ett ”lokalt” språk

som talas av en etnisk grupp som är en del av ”nationell enighet”. Medan detta lokala språk

kan talas till exempel hemma, är det officiella språket som gäller i den offentliga sektorn och

utbildning. AYM har inte bara underminerat det kurdiska språkets betydelse genom att

beteckna det som ”icke-originellt och lokalt”, utan även ökar vikten av det turkiska språket

med motiveringen att det är det ”vanligaste språket som talas av individer med olika

ursprung”.143 Vid fallet mot DEP citerade AYM delar av partiprogram som angav att

”kurderna måste få kunna använda och utveckla sitt språk, kultur och konst för att kunna

uttrycka sig” och att ”rätten till utbildning i modersmål bör beviljas samt sändning på

kurdiska bör vara möjligt”. AYM menade att DEP i detta avseende hade brutit mot

konstitutionen.144

Med utgångspunkt i dessa antaganden har AYM konstaterat att kurder varken är minoritet

eller nation utan inkluderas av den turkiska nationen och statens integritet. Enligt AYM

åtnjuter kurder alla rättigheter och friheter som i Turkiet, de bor, arbetar och studerar i landets

olika delar. AYM har hävdat vid många tillfällen att varken kurdernas språk, kultur eller

ursprung har förnekats i Turkiet och att de har kunnat tala sitt ”lokala språk” och praktiserat

sina seder och traditioner i det privata livet. Men kurdernas etniska ursprung är enligt AYM

inte bara ”diskutabelt” utan även en ”hypotes” och har kallat kurderna för folket som

”beskrivs som kurder”. Kurdernas krav på kulturella och lingvistiska rättigheter har bedömts

av AYM som ”bakåtsträvande mål” som bygger på ”hypoteser, kommentar och ursäkter”. 145

Påståenden att kurder har blivit föremål för förtyck, assimilering eller exploatering på grund

av sin etnicitet är inget mer än ”fiktiva hypoteser”, har AYM slagit fast. 146 AYM har förnekat

att staten har genomfört en assimileringspolitik i kurdiska områden och anklagade de kurdiska

partier att omnämna att det pågår en assimileringspolitik i de östra regioner är bara ett försök

för att visa att det finns en enhet som är separat från majoriteten och har rätten till en rättslig

erkännande. AYM har i vissa beslut påpekat det svåra ekonomiska och sociala

omständigheterna i östra regioner i relation till andra delar av landet, men detta i sig enligt                                                                                                                141 Bayir, Derya, 2013: 211 142 Ibid: 211 143 Ibid: 212 144 Güney & Baskan, 2008: 274 145 Bayir, Derya, 2013: 213-214 146 Ibid: 215

 

 32  

AYM bevisar inte att det finns en assimileringspolitik. De svåra förhållanden i som folk kan

ha upplevts i dessa regioner har olika skäl och statens stränga åtgärder som har vidtagits är var

nödvändiga för att skydda statens existens och enlighet, därmed kan detta inte likställas med

”påtvingad assimilation”.147

5.1.4  ideologisk-­‐bunden  approach:    AYM har explicit värderat Kemalismen och Atatürks nationalism och deklarerat att dessa

principer är bland de mest värdefulla i konstitutionen. Ingressen som exkluderar allt och alla

som inte accepterar Kemalismen (Atatürks nationalism och andra principer) innehåller enligt

AYM konstitutionens grundläggande spelregler. Med en sådan approach har AYM fungerat

som statens lojala väktare, dess grundläggande principer och dömts till förmån för det

rådande systemet på bekostnad av allt annat inklusive mänskliga fri- och rättigheter.

Granskning av vad AYM har sagt och gjort i samband med beslut om bannlysning av

kurdiska partier visar att AYM är fast bunden av Kemalismen/konstitutions grundläggande

principer. Som Bayir beskriver har AYM strängt begränsat den legitima politiska sfären i

enlighet med statens officiella ideologi. AYM har förklarat att dessa principer är fastställda i

konstitutionen för att se till att politiska partier inte avviker från dem. Idéer och handlande

som inte överensstämmer med statens ideologi har resolut bekämpats och förbjudits av

AYM.148 Mångfalden av politiska, kulturella, lingvistiska och sociala idéer har strängt

bekämpats av AYM genom dess strikta tillämpning av den officiella ideologin. I detta

avseende, har AYM varit delaktig i homogenisering av samhället genom tillämpningen av den

officiella ideologin.149 Som Arslan skriver, AYM tillvägagångsätt är starkt ideologisk-

baserad. Med denna approach menar Arslan att, fri- och rättigheter inte är bara förnekas och

begränsas godtyckligt, men de förnekas av hänsyn till den officiella ideologin. Rättigheter

erkänns men endast i den mån de inte strider mot eller underminerar ideologin.150 Enligt

Arslan är denna ideologi-baserade strategi ett typiskt exempel på det han kallar för

”judicialization of politics”.151

Samtliga pro-kurdiska partier har förbjudits av AYM på grundval av deras påstående att det

finns minoriteter i landet baserad på etnicitet och språk, partiernas främjande av icke-turkiska

kultur och språk. Följaktligen har dessa partier enligt AYM, undergrävt statens enlighet och

                                                                                                               147 Bayir, Derya, 2013: Turkey, the Kurds, and the Legal Counter on the right to self-determination,: 24 148 Bayir, Derya, 2013: 188 149 Ibid: 189 150 Arsalan, Zühtü 2012: 15 151 Ibid: 15

 

 33  

principen om ”statens odelbara integritet med dess territorium och nation”. 152 Att prata om

kurdernas existens som en nationell enhet, att förneka existensen av en gemensam nationell

kultur och identitet, strävan efter att skapa möjligheter för etniskt-religiösa minoriteter för att

främja sin kultur inom en fri miljö eller kräva modersmål undervisning, att prata om den

kurdiska nationen som har förföljts och assimilerats, att differentiera kurder från turkar, och

sträva efter att upprätta en ny ordning i detta syfte var alla legitima och rättfärdigade

anledningar för att förbjuda de kurdiska partierna. Partierna har dessutom anklagats av AYM

för att vara ”agenter för rasdiskriminering” eftersom de har antagit synpunkter på ras, och

skapat en hämndkänsla, fientlighet och olikhet mellan medborgarna vilket delat den turkiska

nationen mellan turkar och kurder. I de flesta fall har AYM fattat sina beslut enhetligt, vilket

innebär att det finns en utbredd konsensus bland domare att alla dessa motiveringar är

legitima för att förbjuda politiska partier.153

5.2 Postkolonial- och historisk institutionalistiskanalys: I denna del av uppsatsen förklaras AYMs agerande utifrån postkolonialismen och historisk

institutionalismen.

5.2.1  Postkolonialanalys:    Civilisation och modernitet var västvärlden hade Atatürk deklarerat. Eftersom västlandet

består av homogena och sekulära nationalstater, är det enligt Atatürk en förutsättning för den

nya republiken att ha en nation, en kultur och ett språk för att uppnå vad kemalisterna kallar

för ”den moderna civilisationsnivån”. Därför inkluderar Kemalismens civiliserande uppdrag,

skapandet av en homogen etnisk nationalstat, med bara en enda kultur och ett enda språk

inom ramen för nationalism principen. I ljuset av detta, behövde man på något sätt integrera

den kurdiska befolkningen i den turkiska nationen. Kurder var plötsligt ”bergturkar” som

hade glömt sin ”turkiskhet” pratade ”bruten form av persiska” och behövde få veta sanning.

AYM har fastslagit att Ataürks nationalism och modernismprojekt är bland de grundläggande

principerna i konstitutionen. AYM har med detta menat att man inte kan uppnå var

kemalisterna kallar ”den moderna civilisationsnivån” utan Atatürks nationalism och övriga

kemalistiska principer.

Redan vid 1925 framförde Självständighetsdomstolens ordförande ett yttrande i samband med

dödsdomförklaring av 47 kurdiska ledare, vilket delade upp landet mellan två olika krafter.

Precis som Yegen förklarar pratar ordföranden om en dödlig rivalitet. Mellan å ena sidan

                                                                                                               152 Bayir, Derya, 2013: 191-192 153 Ibid: 191-192

 

 34  

politiska reaktionärer, banditer, schejker och feodalherrar och republikens regering och armé

som lovade framsteg och välstånd på den andra sidan. Kriget var uppenbart mellan de krafter

som motsatte sig ett modernt, sekulärt statssamhälle. Väktare av ett sådant statssamhälle var

republikens regering och armé. Politiska bakåtsträvare, banditer och schejker, i korthet

”djävulens gäng”, har samlat för att motsätta grunden för nationalstaten. Kurdernas revolution

och missnöje var inget annat än ett krig mellan de ”nuvarande” som lovade framsteg och

välstånd och mellan de ”dåvarande” som ville behålla allt som var gammalt.154 Kurderna

framställs som representerar av den mörka bakåtsträvande medeltidens folk och Turkiets

osynliga ”orient” som härskades av vidskepelser, medan den nya republiken är hela hoppet

om en ljus framtid, civilisation, modernitet och välstånd.

Att konstruera den bild av kurder som, schejker, banditer som lever i ett bakåtsträvande

feodalsamhälle och motsätter sig till nationalstatkonceptet och moderniteten, rättfärdigade

inte bara republikens handlande och förtyck i de kurdiska områdena, den skapade också en

positiv nödvändighet för kontroll och dominans.

Bilden av kurder som konstruerades av Självständighetsdomstolens ordförande fortsätter att

existera i AYMs resonemang. AYM har gång på gång konstaterat att kurdiska krav på mer

kulturella och lingvistiska rättigheter inte bara skadar principen om ”statens integritet” utan

också är ”destruktiva” och ”bakåtsträvande” mål. Det kurdiska folkets existens har

underminerats av AYM vid flera tillfällen, bl.a. genom att referera till de som folket som

”beskrivs som kurder” och kalla dess existens för ”artificiell formation” och ”hypoteser,

kommentar och ursäkter” därför påståenden om kurdernas existens som nation är ett brott mot

konstitutionen. AYM har erkänt existensen av det kurdiska folket i Turkiet men slagit fast att

kurder inte besitter de egenskaper som krävs för att anses som minoritet. Kurder är ett icke-

originellt folk som saknar sociologisk struktur, element och egenskaper som är vetenskapligt

nödvändiga. Benämningen ”bergturkar” används inte explicit av AYM, men implicit

påminner AYM om denna benämning av kurder som ett folk av turkiskt ursprung, saknar

sociologisk struktur, har glömt sitt språk, sin turkiskhet och till varje pris behöver få veta

sanningen.

AYM har också konstaterat att det kurdiska språket är ett ”lokalt” och ”icke-originellt” språk

som inte kan användas inom den offentliga sfären och utbildning. Genom dessa uttalanden

har AYM betecknat det kurdiska språket som ett bristfälligt, outvecklat och olämpligt språk

                                                                                                               154 Yegen, Mesut, 2006: 128

 

 35  

som därmed inte kan användas på den offentliga sektorn och utbildning utan det är knappast

passande att talas hemma. AYM vägrade stannade där utan förstärkte betydelsen av det

turkiska språket och konstaterade att det är det vanligaste språket som talas av individer med

olika ursprung. Om politiska partier kräver användande av ett sådant bristfälligt och

outvecklat språk i offentliga sammanhang är det AYMs skyldighet att motverka detta bl.a.

genom att deklarera partiernas permanenta upplösning.

Påståenden att kurder har blivit föremål för förtryck och assimilering är inte mer än ”fiktiva

hypoteser” konstaterar AYM. Men AYM har inte tvekat att påpeka det ”svåra sociala och

ekonomiska” förhållanden i de östra regioner och menat att statens stränga åtgärder är

nödvändiga för att skydda statens enighet. AYM rättfärdigar ”statens stränga åtgärder” i öst

regionerna genom att påpeka det svåra sociala och ekonomiska situationen som kan utgöra ett

hot mot resten av staten. Östregionerna (kurdiska områden) betecknas av AYM som

omoderna och bakåtsträvande vilka präglas av sociala och ekonomiska svårigheter. Detta

rättfärdigar inte bara ”statens stränga åtgärder” i form av undantagslagar, påtvingat

förflyttningar och assimileringspolitik, utan även bidrar till skapande av den ”orientaliska”

bilden av kurder och även bidrar till formandet av bilden av ”occidenten” som orientens

motbild. Republiken har återigen en demokratisk skyldighet att strikt reglera dessa områden

för att inte utgöra ett större hot mot resten av landet.

De kurdiska partierna har ofta bannlysts av AYM efter att de anklagades för att sprida

”separatistiska propagandan” och att ha blivit ett ”centrum för verksamheter mot statens

odelbara integritet”. Partiernas krav på mer kulturella och lingvistiska rättigheter och på en

demokratisk miljö där man kan diskutera den kurdiska frågan har betecknats av AYM som

”separatistiska propagandan” och försök för skapandet av minoritet som därmed skulle skada

den moderna republiken. I samband med fallet mot HADEP, konstaterade AYM att det pågår

ett krig mot terrorismen i de kurdiska områdena. I detta sammanhang formas bilden av kurder

och dess politiska partier som ”separatister”, ”terrorister” som har negativa intentioner och

försöker ödelägga den nya moderna republiken. Allt detta skapar en positiv nödvändighet för

dominans och kontroll och rättfärdigar statens åtgärder inklusive förbud mot dessa ”onda”,

”separatistiska” och ”rasistiska” politiska partier.

AYM har också stämplat de kurdiska partierna för att vara ”agenter för rasdiskriminering”

eftersom de har tagit synpunkter på etnicitet och delat den turkiska nationen mellan kurder

 

 36  

och turkar. De har kallats för ”rasistiska” eftersom deras påståenden om kulturella och

lingvistiska skillnader uttrycker idéer som bygger på rasism.

Postkoloniala inslag är tydliga i AYMs resonemang, generellt kan man säga att man

fortfarande låtsas att Turkiet är en etnisk homogen nationalstat, precis som de europeiska

staterna, och att AYM försöker främja och skapa ett sådant land genom att bl.a. förbjuda

kurder från att främja sin sak genom helt konventionella metoder. AYM upprättar en klar

uppdelning mellan den turkiska staten som står för modernitet och civilisation och statens

demokratiska karaktär och mellan de som kännetecknas av ondska och efterblivenhet. AYM

har konstruerat den orientaliska bilden av kurder och hanterat kurder som Turkiets osynliga

orient som präglas av ”terrorism”, ”separatism”, ”rasism”, med onda avsikter och ”sociala och

ekonomiska svårigheter” och som dessutom är ett artificiellt folk som talar ett bristfälligt

språk. Denna efterblivenhet och bakåtsträveri passar inte i ett sekulärt, modernt turkisk

republik. Detta har i sin tur bidragit till skapandet av occidentens bild som orientens motpol,

motidé och motsatta personlighet, som originellt, medborgerligt, modernt som utlovar

ekonomisk tillväxt och social utvecklingen och därmed rättfärdigar AYMs agerande för att

motverka den orientaliska ondskefulla efterblivenhet och främja den occidentaliska önskvärda

värden och målsättningar. De flesta teoretikerna som använder postkolonialismen fokuserar

på skapandet av dikotomierna på den internationella arenan mellan olika länder. Men

orientalismen fungerar inte bara för att skapa dikotomierna och dra linjer mellan olika länder,

utan den kan också dra linjer inom samma land.

Den kemalistiska diskursens dominans om att den turkiska nationen består av ett folk, en

kultur och ett språk har uppenbarligen påverkat AYMs agerande avsevärt. Dessa övergripande

och gemensamma föreställningar om verkligheten har starkt influerat AYM handlande. AYM

har fattat och motiverat sina beslut utifrån den verklighetsbilden som den kemalistiska

diskursen förmedlar. Dessa övertygelser och föreställningar har skapat vad Foucault kallar det

för “utestängningsmekanismer” och avgjorde hur AYMs verklighetsbild ser ut. AYM har

alltså agerat utifrån den verklighetsbilden som de kemalistiska diskursen har skapat. Det är

med andra ord inte möjligt för AYM som en aktör, även om den ville, att frigöra sig från den

verklighetsbilden som de kemalistiska diskurserna förmedlar.

Som diskursanalytikerna påstår det är ganska viktigt att ”dekonstruera” texter och språket för

att nå kunskap om verkligheten. En dekonstruktion av AYMs språkbruk visar den binära

uppdelningen och dikotomierna som har skapats mellan kurder och den turkiska staten. Precis

 

 37  

som Beckman beskriver, har diskursanalysen förklarande ambitioner i den meningen att den

tar hänsyn till konsekvenserna av en viss språkanvändning. I det här fallet har

språkanvändning som AYM använts i samband med förbudsfallen mot kurdiska partier

konstruerat den orientaliska bilden av kurder. Följaktligen har denna språkanvändning haft

betydande konsekvenser för hur man ska hantera den kurdiska frågan. Den kemalistiska

diskursens hegemoni som manifesteras i AYMs resonemang har verkligen avgjort vad som är

rätt och fel. Antagandet och diskursen om att Turkiet består av ett folk har gjort varje

association med kurdiskheten att betecknas som förräderi och separatism. AYM har

konstitutivt genom sina resonemang och uttalanden starkt bidragit till att bibehålla den

politiska verkligheten som är förenlig med Kemalismens antaganden, strävanden och

grundprinciper.

5.2.2  Institutionell  analys:    Som nämndes tidigare betonar institutionalismen vikten av institutioner i form av formella

och oformella lagar och regler. Historisk institutionalismen framhäver dessutom betydelsen

av det historiska arvet och idéernas roll i sin analys. Till skillnad från postkolonialismen,

belyser historisk institutionalismen vikten av det historiska arvet för att söka förklaringar till

senare resultat. Färdriktning som de kemalistiska eliter hade valt i samband med republikens

upprättande har en avgörande roll för hur AYM fungerar idag. Den kemalistiska eliten som

leddes av Atatürk under republikens första dagar var fastbundna till idén om att skapa en

etnisk homogen nationalstat för att realisera sitt moderniseringsprojekt och därmed skapa ett

land som liknar de europeiska stater. De var också beslutsamma om att eliminera allt som

påminde om ottomanska rikets kulturella arv, dess dynasti, religion och multi-nationella

karaktär. Detta innebar förnekade av alla andra språk, kultur, och etnicitet än den turkiska.

Stigberoende eller de ursprungliga besluten som togs har haft stora konsekvenser på den

framtida utvecklingskursen och medfört restriktioner för AYMs handlingsutrymme. Faktumet

att den turkiska republiken förklarades med antagandet att Turkiet är en etniskt homogent

nationalstat kan betraktas som ett formativt moment. AYM har därmed hanterat ”problem”

gällande den kurdiska frågan på ett precist likadant sätt som man tidigare hade ”lösts”,

nämligen genom förnekanden och statstvång.

Idéerna om timing och sekvenser är också relevanta här. Liknande händelser kan leda till

väldigt olika resultat beroende på när det sker. Den turkiska republiken byggdes på det

ottomanska rikets ruiner. Som det framgick i det redovisade materialet, var Atatürk och den

kemalistiska eliten övertygade om att den multi-nationella karaktären i det ottomanska riket

 

 38  

var en börda och den främsta orsaken för rikets undergång. Det är också mycket troligt att

idéer om nationalism och den turkiska rasens överlägsenhet som bl.a. manifesterades i

slagorden såsom ”hur lycklig är den som säger jag är turk” och ”en turk är lika med hela

världen” kan ha hämtats från den fascistiska och nazistiska retoriken som var framträdande i

Europa under den tiden som de kemalistiska reformerna pågick. Men eftersom det finns lite

belägg för detta resonemang vill jag inte utveckla det mer.

Med utgångspunkt i det redovisade materialet är det ganska uppenbart att Atatürks idéer om

att skapa en etnisk homogen nationalstat lever väldigt starkt i dagens Turkiet och påverkar

AYMs resonemang och domslut kraftfullt. ”Problem och utmaningar” som dyker upp

gällande kurdernas krav på mer fri- och rättigheter löses genom att gå tillbaka till Atatürks

idéer som presenterar en uppsättning färdiga lösningar på dessa problem, nämligen att den

turkiska republiken består bara av en etnicitet, har ett språk och en kultur. För att legitimera

och rättfärdiga sina beslut har AYM explicit hänvisat till Atatürks idéer om nationalismen och

modernismen i sina resonemang och domslut mot kurdiska politiska partier.

Kemalistiska idéer är starkt inkorporerade och institutionaliserade i den turkiska

konstitutionen och lagen om politiska partier och har haft väldigt stora konsekvenser på AYM

agerande mot kurderna i Turkiet. Närvaron av Atatürks idéer och Kemalistiska principer i

form av formella regler i den turkiska konstitutionen och lagen om politiska partier är tydlig.

Konstitutionens ingress deklarerar Kemalismen som statens överlägsna ideologi och erbjuder

ingen skydd till tankar och idéer som avviker från ideologin. Utöver detta genomsyras lagen

om politiska partier av Kemalistiska idéer och därmed förbjuder politiska partier från att

hävda att det finns minoriteter i landet. AYM har bl.a. mandat att tolka konstitutionen och

lagen om politiska partier i samband med förbudsfall mot politiska partier. Enligt min mening

har AYM inte alls haft stort handlingsutrymme när det gäller fall mot kurdiska partier som

krävt mer kulturella och lingvistiska rättigheter och hävdat kurdernas existens i landet som ett

distinkt folk vilket skiljer sig från den turkiska nationen genom sin kultur och språk. Utan

AYM har kraftigt begränsats av de tydliga bestämmelserna i lagen som explicit förbjuder

politiska partier att kräva sådana rättigheter och hävda sådana påståenden. Idéerna presenterar

inte bara en uppsättning färdiga lösningar på problem som dyker upp, utan även sätter gränser

för acceptabelt handlande. I detta avseende är den institutionalistiska antaganden att aktörerna

påverkas av idéer och begränsas av de formella regler och strukturer relevanta och tillämpliga.

 

 39  

AYMs upprättades i början av 1960-talet efter att militären uppfattade det regerande partiet

som ett hot mot republikens grundläggande principer. Detta innebär att AYM främsta uppdrag

är att säkerställa att republikens grundläggande principer efterlevs. Etatismen som var en av

Kemalismens grundprinciper och som byggde på antaganden att folkets krav ska bemötas

med misstänksamhet och att det var statenstjänstemän som visste bäst, kan kopplas med

AYMs upprättande som institution. Utifrån fallen mot kurdiska partier kan man notera att

AYM är fast besluten att upprätthålla Kemalismen som statens officiella ideologi.

Tillsammans med militären och byråkratin anser rättsväsendet sig själv vara de sanna

arvtagare till det kemalistiska arvet och de legitima väktare av de nationella intressen mot de

pluralistiska intressen som representeras folkvalda politiker och politiska partier.155. De

informella institutionerna/reglerna som den institutionalistiska ansatsen pekar på består ofta

av de dominerande normer och värderingar som i sin tur skapar förväntningar på aktörer. Man

kan påstå att AYM möter förväntningar när den uppfyller sin funktion att skydda och

upprätthålla Kemalismen som statens officiella ideologi. Som Steinmo nämner med tiden kan

en viss institutionell inställning forma individernas preferenser. Kemalismen har varit

republikens ideologi sedan dess upprättande och har mest troligt format många aktörers

preferenser, inklusive inom AYM.

Som Premfors förklarar blir de krafter som vidmakthåller en viss färdriktning

självförstärkande. Steinmo nämner att historisk institutionalism ligger mellan normativ- och

rational choice institutionalism, vilket innebär att man kan betrakta aktörer inte bara som

norm och regel följare utan även egenintresserade. Det är ganska uppenbart att AYM är en av

de starkaste institutionerna i Turkiet. I detta sammanhang har AYM varit mycket hängiven till

den kemalistiska utvecklingskursen och Atatürks nationalismen och i och med det

förstärkt/vidmakthållit sin roll i landet som en av de starkaste institutioner. En förändring av

utvecklingskursen skulle naturligtvis innebära risker att AYM förlorar sina privilegier och sin

mäktiga position. AYM kan alltså ses som en aktör som tjänar på det rådande systemet och

har genom sin strikta tillämpning av den officiella ideologin skickat tydliga varningssignaler

till alla krafter som försöker eller ämnar förändra status quo.

Steinmo beskriver också att förändringar kan ha långsiktiga effekter som inte går att förutse.

Detta gör att man fortsätter med befintliga regler och strukturer även om de inte är optimala.

AYM fortsätter att förneka kurdernas existens och strikt tillämpar Kemalismen som statens

                                                                                                               155 Shambayati, Sütcü, 2012: 109

 

 40  

överlägsna ideologi trots den internationella kritiken inklusive EU kommissionens och

ECHR:s fördömanden mot Turkiet. Vid flera tillfällen har AYM konstaterat att varje försök

till att ändra den unitära karaktären av den turkiska republiken ska bemötas med

misstänksamhet och markerat att Turkiet inte är ett multi-nationell land, därför får politiska

partier inte inkludera federala system i deras program. Krav på självbestämmande rätt, mer

kulturella och lingvistiska rättigheter har bedömts av AYM som hot mot statens odelbarhet

och unitära karaktär. AYM har varit väldigt konservativt i detta sammanhang och har

betraktat dessa krav som grunder för upprättandet av ett nytt system på bekostnad av den

rådande ordningen. Någon form av autonomi till kurder, eller mer kulturella och lingvistiska

rättigheter skulle enligt AYMs uppfattning leda till oförutsedda konsekvenser som möjligtvis

skulle dela upp landet. Dessa ”oförutsägbara konsekvenser” gör att AYM fortsätter med att

strikt tillämpa Kemalismen trots den internationella uppmärksamheten.

Man kan tycka att eftersom historisk institutionalismen är väldigt inkluderande och bredd

teoretisk ramverk, finns det möjlighet att förklara nästan allting med det. Men den viktigaste

förklaringen som detta perspektiv bidrar med är betydelsen av kontexten som i det här fallet

AYM verkar i. Ett särskilt hänsynstagande till det historiska arvet, formella regler och

informella institutioner och AYMs mandat är oumbärligt för att kunna förstå och sedan

förklara dess agerande mot kurdiska politiska partier. Beckmans orsaksförklarande analys är

ganska relevant här, inte minst eftersom den ligger ganska nära historisk institutionalismen.

Att spåra idéernas ursprung och sedan leta efter dess konsekvenser är gemensamt för både

orsaksförklarande idéanalysen och historisk institutionalismen. Både de normlydande och

egenintresserade elementen i AYMs agerande som påpekas här, kan förklaras i termer av skäl

och motiv som den ändamålsförklarande idéanalysen framhäver. Den skiljer sig från

orsaksförklaringen genom att den anger skäl och avsikter snarare än orsaker som förklaringar.

6. Sammanfattande analys och teoretisk diskussion: Atatürks idéer om att skapa ett etnisk homogen nationalstat lever fortfarande starkt i dagens

Turkiet och påverkar AYM. AYM har starkt begränsat det legitima politiska sfären i enlighet

med statens officiella ideologi genom att resolut förbjuda politiska partier som avviker från

detta. De kemalistiska principerna har värderats av AYM som de mest värdefulla principer i

konstitutionen. Konstitutionens ingress som förklarar Kemalismen som statens överlägsna

ideologi har beskrivits av AYM som ”kärnan i Ataürks ideologi”. Hänvisningar till principen

om ”statens integritet med dess territorium och nation” är återkommande inslag i AYMs

 

 41  

resonemang och domslut. Denna princip anges i konstitutionens artikel 3. Artikel 78 av lagen

om politiska partier förbjuder politiska partier att syfta till att förändra bestämmelserna som

föreskrivs i artikeln. Samtliga kurdiska partier har förbjudits av domstolen efter att AYM

konstaterat att de har med sina krav och påståenden skadat denna princip. Artikel 81 i lagen

om politiska partier som reglerar ”förebyggande av minoritets skapande” har visat sig vara

minst lika problematisk för kurdiska politiska partier. Påståenden att det finns en distinkt

kurdisk befolkning som har sitt eget språk och sin egen kultur i Turkiet, är försök att skapa

minoriteter i landet vilket är oförenligt med artikel 81.

AYMs agerande i samband med förbudsfall mot kurdiska politiska partier har här förklarats

utifrån två olika perspektiv. Postkolonialismen med sitt interpretivistiska förhållningsätt har

på ett bra sätt visat den binära uppdelningen som AYM har skapat mellan de kurdiska

reaktionära krafterna och deras motbild, nämligen den moderna republiken. I korta drag

beskrivs kurder och dess politiska partier som ”separatister”, ”rasister” som präglas av

”ekonomiska och social svårigheter” och har ”destruktiva” och ”bakåtsträvande” mål med

sina tankar, ambitioner och handlande. Som Said beskriver skapas occidentens bild i samband

med konstruerant av den orientaliska bilden. Som resultat av detta, var det AYMs rättsliga

och demokratiska skyldighet att skydda republikens önskefulla värden, dess originalitet,

språk, kultur och inte minst dess odelbarhet från dessa ondskefulla krafter. Dikotomierna som

har skapats mellan orienten och occidenten och den orientaliska bilden av kurder har fungerat

som en rättfärdigande mekanism för AYMs beslut.

Men trots denna förklaring finns det andra aspekter som jag tycker är viktiga att ta hänsyn till

om man ska förstå och förklara AYMs agerande på ett bättre sätt. Postkolonialismen har

kritiserats för att inte ha kopplat den västerländska kunskapsproduktionen om orienten med

kolonialismens höjdpunkt och dess samband med kapitalismens utveckling. Inte i det här

fallet heller kan man med postkolonialismen koppla det historiska arvet och politiska budskap

som växte fram i samband med republikens förklarande med AYMs agerande. Dessa aspekter

utgörs av det historiska arvet, formella regler och AYMs mandat. Som det nämns vid den

institutionalistiska analysdelen har det historiska arvet ett avgörande inflytande på AYMs

agerande. Arvet som Atatürk hade lämnat bakom sig i form av idéer har inte bara starkt

införlivats i den turkiska konstitutionen och lagen om politiska partier, utan fungerar även

som uppsättning färdiga lösningar på ”utmaningar” som AYMs konfronteras av. I sitt

dömande har AYM vid flera tillfällen hänvisat till Atatürks nationalism och de kemalistiska

principer för att motivera och legitimera sina beslut. De tydliga formella regler i

 

 42  

konstitutionen och lagen om politiska partier (som härrör från Atatürks idéer) begränsar

AYMs handlingsfrihet. Mandatet som AYM besitter har visat sig betydelsefull. AYM

upprättades som institution med det främsta uppdraget att skydda republikens grundläggande

principer. Därför har AYM agerat i enlighet med dessa principer, och mött omgivningens

förväntningar genom att strängt begränsa de pluralistiska värdena i den politiska sfären till

förmån för statens officiella ideologi och kemalistiska principer. Tillsammans med dessa

normlydande och regelföljande praxis kan man även se vissa rationalistiska element i AYMs

agerande, nämligen att den bidrar till upprätthållandet av Kemalismen och därmed

vidmakthåller sin position som en av de starkaste institutioner i landet.

Postkolonialismen utgör en användbar/relevant analysmetod för att studera hur aktörer skapar

den binära uppdelningen med sig och ”de andra” i syfte att upprätthålla och rättfärdiga sin

kontroll och dominans. Men dess största problem är dess starka interpretivistiska och

socialkonstruktivistiska förhållningssätt som innebär att verkligheten betrakts som mänsklig

representation. Konsekvenserna av ett sådant synsätt blir att man i detta fall inte tar hänsyn

till AYMs mandat, de formella strukturerna och inte minst den historiska återblicken och dess

avgörande betydelse. Därför var det nödvändigt med ett positivistiskt förhållningssätt som

beaktar de materiella realiteter och därmed presentera kausala förklarningar för att frambringa

en bättre och kompletterande analys till den postkoloniala analysen.

 

 

 43  

7. Referenser:  

Alexander, Gerard, 2001, Institutions, Path Dependence and democratic consolidation,

Journal of Theoretical Politics, 13(3): 249-270.

Arsalan, Zühtü 2012: Conflicting Pradigms: Political Parties in the Turkish Constitutional

Court. Critical Middle Eastern Studies, 11 (1): 9-25.

Bagdonas, Özlem, 2008, The Clash of Kemalisms? Reflections on the Past and Present

Politics of Kemalism in Turkish Political Discourse, Turkish Studies, 9 (1): pp 99-114

Bayir, Derya, 2013, Minorities and National in Turkish Law, Farham, Ashgate.

Bayir Derya, 2013, Turkey, the Kurds, and the Legal Counter on the right to self-

determination, Kurdish Studies, 1 (1): pp. 5-27.

Bayir, Derya, 2013, Representation of Kurds by the Turkish Judiciary, Human Rights

Quarterly, 35 (1): pp. 116-142

Beckman, Ludvig, 2005, Grundbok i idéanalys: Det kritiska studiet av politiska texter och idéer. Uppl. 1. Stockholm, Santerus,

Bergström & Boréus, (red.), 2012, Textens mening och makt, metodbok i samhällsvetenskaplig text och diskursanalys. Uppl.3, Lund, Studentlitteratur.

Constitution of the Republic of Turkey, Grand National Assembly: http://global.tbmm.gov.t

Dagi, Ihsan, 2012, Why Turkey Needs a Post Kemalist Order, Insight Turkey, 14 (1): pp. 29-

34.

Davies, Mathew, 2013, The Legacy of Atatürk: the limits of Turkish European union

membership negotiations. Australian Journals of International Affairs, 67 (4) pp 511-525

ECHR, 2010, Case of HADEP and Demir vs Turkey, file:///Users/rebinamen/Downloads/ECHR_CASE%20OF%20HADEP%20AND%20DEMIR%20v.%20TURKEY_2011_en%20(5).pdf

ECHR, 2003, Case of Dicle For the Democratic Party (DEP) of Turkey vs Turkey,

ECHR, 2002, Case of Yazar, Aktas, Aksoy and The People’s Labour Party vs Turkey, http://hudoc.echr.coe.int/sites/eng-press/pages/search.aspx?i=003-532666-534222#{"itemid":["003-532666-534222"]}

 

 44  

ECHR, 1999, Freedom and Democracy party (ÖZDEP) vs Turkey, http://hudoc.echr.coe.int/sites/eng/pages/search.aspx?i=001-58372#{"itemid":["001-58372"]}

ECHR, 1998, Case of United Communist Party of Turkey and Others vs Turkey, http://hudoc.echr.coe.int/sites/eng/pages/search.aspx?i=001-58128#{"itemid":["001-58128"]}

Europarådet,2003,Turkey,http://www.coe.int/t/dghl/monitoring/ecri/legal_research/national_l

egal_measures/turkey/Turkey_SR.pdf

Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wägnerud, Lena, 2012, Metodpraktikan: Konsten att studera samhälle, individ och marknad. Uppl. 4. Stockholm, Norstedts Juridik.

Gunter, Michel, 2012, Turkey: The Politics of a New Democratic Constitution, Middle

Eastern Policy, 19 (1): pp. 119-125

Güney, Aylin, Baskan, Filiz, 2008, Party Dissolution and Democratic Consolidation: The Case of Turkey, South European Society & Politics, 13 (3): pp. 263-281

Heather, Savigny och Marsden Lee,(2011) Doing political science and international

relations, New York, Palgrave Macmillan,

Hakyemez, Yusuf, AKgun, Birol, 2010, Limitations on the Freedom of Political Parties in

Turkey and the Jurisdiction of the European Court of Human Rights, Mediterranean Politics,

7 (2): pp.54-78.

Human Rights Watch, 2009, http://www.hrw.org/news/2009/12/09/questions-and-answers-about-case-against-democratic-society-party

Huntington, Samuel, 1968, Political order in changing societies, London, Yale University Press.

International Helsinki Federation on Human Rights, (2006), Turkey: A Minority Policy of Systematic Negationp

Ismail, Besikci, 2004, International Colony Kurdistan, Parvana, London.

Karlsson, 2007, Europa och Turken, betraktelser kring en komplicerad relation, Stockholm, Wahlström & Widstrand.

Karlsson, Ingmar 2009, Vem och Vad är en Turk? i Höjelid, Stefan, (red.) Turkey: from

tutelary to liberal democracy, Lund, Sekel.

Kili, Sunna, Kemalism in contemporary Turkey, International Political Science Review, 1(3): 381-404.

 

 45  

Kogacioglu, Dicle, 2004, progress, unity and democracy, dissolving political parties in

Turkey. Law and Scoiety, 38 (3): 433-461

Landguiden 2013, Kurderna i Turkiet, https://www.landguiden.se/Konflikter/Kurderna/Kurderna%20i%20Turkiet Loomba, Ania, 2006, Kolonialism/Postcolonialism, Stockholm, Tankekraft.

Muller, Mark, 1996,(RED) Nationalism and the Rule of Law in Turkey: The Elimination of the Kurdish Representation During The 1990s, i Robert W. Olsen, The Kurdish Nationalist Movement In 1990s.

Nationalencyklopedin, 2014, Postkolonialism, http://www.ne.se/postkolonialism

O’Neil, Mary Lou, (2007), (RED) “Human Rights in Turkey”, Arat, Kabasakal Zehra, University of Pennsylvania

Peters, Guy, 2012, Institutional Theory in Political Science, The New Institutionalism, uppl. 3. London, Continuum.

Premfors, Rune, Ehn, Peter, Haldén Eva, Sundström, Göran, 2009 demokrati och byråkrati.

Uppl. 2. Lund, Studentlitteratur ab.

Premfors, Rune, 1999. Sveriges demokratisering: Ett historiskt-institutionalistiskt perspektiv.

SCORE Rapportserie 1999:3. Stockholm: SCORE. Stockholms universitet.

Said, Edward, 1997, Orientalism, Stockholm, Månpocket.

Shambayati, Hootan, Sütcü, Güliz, 2012, The Turkish Constitutional Court and the Justice

and Development Party (2002–09), Middle Eastern Studies, 48 (1): pp. 107-123

Steinmo, Sven (2008) “What is Historical Institutionalism?” i Della Porta, Donatella & Keating, Michael (red.) (2008) Approaches in the Social Sciences. Cambridge UK: Cambridge University Press. http://spot.colorado.edu/~steinmo/HI.pdf

Thörn, Håkan, Eriksson, Catharina & Eriksson Baaz, Maria (red.) (1999).Globaliseringens kulturer: den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa

Yegen, Mesut, (2007), Turkish Nationalism and the Kurdish question, Ethnic and Racial Studies. 30 (1): pp. 115-151

Zeydanlioglu, Welat, 2012, Turkey’s Kurdish Language Policy, International Journal of the Sociology of Language, nummer, 117, pp.99.

 

 46  

Zeydanlıoğlu, Welat 2008, “The White Turkish Man’s Burden” : Orientalism, Kemalism and the Kurds in Turkey“ in Guido Rings and Anne Ife (eds.) Neo-colonial Mentalities in Contemporary Europe? Language and Discourse in the Construction of Identities, Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars Publishing, pp. 155-174. Özbugun, Edgun,2010 Party prohibition cases: different approach by the Turkish

Constitutional court and the European court of human rights, Democratization, 17 (1): 125-

142.