1

2

3

Kedjor känns bara när du rör dig

* * *

Eva Holmquist

Ordspira Förlag

4

© Eva Holmquist

Andra upplagan – Ordspira Förlag, Jönköping 2013www.ordspiran.se

epost: info@ordspiran.seIllustratör: Marcus Österström

Modell: Sanna WilleskénLayout: Annika Bengtsson & Helena Dahlstrand

ISBN: 978-91-980139-4-8Tryck av Scandinavian Book

5

5

Kapitel 1 15 april Lola sköljde händerna och undvek att se på Mela. ”Gör det inte”, sa Mela igen. ”Du råkar illa ut om ni upptäcks.” Lola svarade inte utan gick bort till Vala istället. Gruppledaren såg lika bister ut som vanligt. De grå ögonen blänkte som stål. Lola knöt händerna. ”Ja”, sa Vala när Lola närmade sig. Lola svalde nervöst. ”Jag behöver gå tidigare idag.” ”Varför?” Det var ingen mening att säga något om Pellas. Vala skulle aldrig gå med på att hon gick tidigare för hans skull. Det var bättre att spela på respekten för far. ”Far bad mig gå ett ärende åt honom.” Vala tittade på henne uppifrån och ner. Lola vred oroligt på sig och försökte se ut som om hon inte hade något att dölja. ”Du måste sköta ditt arbete som alla andra”, sa Vala till sist. ”Jag är säker på att rådgivaren inte vill att du tar dig friheter bara för att du är hans dotter.” ”Men.”

6

6

”Inga men. Gå tillbaka till arbetet.” Mela väntade på henne vid tomatplantorna. ”Gick det bra?” ”Inte särskilt”, sa Lola och försökte göra rösten oberörd trots att gråten satt i halsen. ”Varför riskerar du så mycket för den där Pellas”, sa Mela och drog upp ett ogräs ur tomatkrukan. ”Jag älskar honom”, sa Lola och kunde inte låta bli att le. Mela log inte till svar utan böjde sig ner och ryckte upp ett ogräs till. ”Rådgivaren har ju bestämt att du ska gifta dig med Tammas”, sa hon. Lola strök sitt fuktiga hår ur ansiktet. Det var kvävande hett bland alla växter. Ett lågt surrande hördes i bakgrunden. ”Far förstår att jag inte vill gifta mig med Tammas”, sa hon. ”Mitt hjärta är upptaget på annat håll.” ”Du är så naiv”, sa Mela så lågt att det knappt hördes. Lola låtsades som om hon inte hörde. ”Vid nästa högtid ska vi bilda familj”, sa hon istället. ”Far blir glad med tanke på barnbarnen. Du vet att han vill att jag bildar familj och ger honom barnbarn.” Orden fick värmen att öka inombords. Det var en lättnad att äntligen ha bestämt sig. Hon hade

7

7

vacklat alltför länge mellan kärleken till Pellas och rädslan för att far inte skulle förstå. Det förstod inte Mela. Hon struntade i vad andra tyckte. Mela skakade på huvudet. ”Vill du inget mer än att gifta dig?” ”Det finns väl inget annat? Gifta sig och skaffa barn. Det är det livet går ut på.” ”Inte för männen”, sa Mela. Hon lät arg. ”Nej”, sa Lola och försökte låta lika tröstande som mamma. ”Men för oss kvinnor.” Mela öppnade munnen som om hon tänkte säga något, men stängde den igen. ”Jag har inget emot det heller”, sa Lola. ”Jag vill gifta mig, men med den som jag har valt.” Hon knep ihop munnen till ett bestämt streck. Mela sa inget mer och när krukorna en stund senare var färdigrensade gick hon vidare till nästa uppgift. Lola saktade ner sina rörelser och arbetade mycket noggrant. Om de andra hann gå innan henne så skulle hon hinna träffa Pellas i alla fall. Hon njöt av att känna jorden mot fingrarna. När de andra var klara för dagen hade hon fortfarande fyra krukor kvar. ”Gå före ni”, svarade hon. ”Jag kommer när jag är klar.” När sista ryggen försvann ut genom dörren sköljde hon händerna och smög ut. Darrande av

8

8

köld skyndade hon genom norra korridoren. Hon frös alltid när hon kom ut från växthuset. Pellas väntade på henne i bortre korridoren. Hans gula tröja lyste mot den vita väggen. Hans gängliga gestalt lutade sig mot en av tavlorna. Det var ingen vacker man hon förälskat sig i. Håret spretade alltid åt alla håll. Ändå blev hon varm om hjärtat när hon såg honom. Han greppade hårt om henne. Det verkade nästan som om han inte riktigt kunde tro att hon var där. Det luktade svagt av oljan han smörjt någon maskin med innan han slutade för dagen. ”Min lilla fjäril. Jag har väntat så länge”, suckade han med munnen tätt mot hennes hår. De stod där länge och bara höll om varandra. För en gångs skull behövde de inte dölja sin kärlek. Snart skulle det inte behövas längre. Hon log lyckligt vid tanken. Mamma skulle säkert stöttat dem, men hon hade inte vågat riskera att far fick veta. Det var sällan de lyckades smita undan från de andra. Han släppte henne. ”När kan vi gifta oss?” Käkarna var spända och händerna knutna. Stackars Pellas. Han hade fått vänta så länge. ”Nästa högtid”, sa hon lugnande. Hon smekte hans kind som var raspig av skägg-stubb.

9

9

”Jag har bestämt mig”, sa hon. ”Jag ska bara berätta för far.” Det kändes som om hon skulle sprängas av glädje. ”Du borde raka dig”, sa hon. Han grep hårt om hennes händer. ”Då behöver vi inte smussla längre”, sa han ivrigt. Hon kände ett sting av ånger. Han hade väntat så länge på henne. Hon vek undan med blicken. ”Jag måste berätta för far först.” Han släppte hennes händer. ”Det har du sagt förr.” ”Vi behöver bara dölja det ett litet tag till.” ”Jag hatar smussel. Det vet du.” Rösten var kvävd av återhållen vrede. Hon log ursäktande mot honom. Hennes hjärta värkte. ”Snart”, lovade hon. ”Och om han inte går med på det.” ”Det är klart att han inte har något emot att vi bildar familj.” Men rösten lät inte så säker som hon önskat. ”Jag älskar dig”, sa han. ”Sjutton också.” Han slog handflatan i väggen. ”Om du älskade mig skulle du inte tveka att stå för det.” Glädjen hade nu försvunnit helt. Tårar steg upp i ögonen.

10

10

”Jag vill inte göra honom besviken”, sa hon. ”Han kommer inte att ha något emot det.” Pellas ansikte hårdnade. ”Jag kommer inte från rätt familj.” ”Han bryr sig bara om att jag är lycklig.” Pellas såg inte övertygad ut trots hennes ord. Hon älskade dem båda. Varför kunde de inte försöka förstå varandra? Bedjande smekte hon hans kind igen, men han ryckte undan ansiktet. ”Jag ska berätta”, sa hon. Ljuset hade minskats under deras samtal. Med ens insåg hon att det nästan var dags för kvällssamlingen. Hon fick inte komma sent. ”Jag måste gå”, sa hon. ”Vänta här så de inte ser att vi kommer tillsammans.” Hon skyndade mot dörren. I dörröppningen hejdade hon sig. Hon log mot honom igen. ”Snart”, viskade hon innan hon skyndade vidare.

* * * Mela satt på sin vanliga plats bredvid Lola. Sam-lingssalen var fylld. Den rymde bara femtiofem personer så det var tur att de inte var fler. Ett lågmält sorl hördes. Det låg en antydan till förväntan i församlingen. Det märktes på tystnaden som andlöst sänkte sig när någon av dörrarna öppnade sig. Det låga pschet skapade en tystnad

11

11

som kunde skäras med kniv. Samtliga tittade upp och vände blickarna mot Dörren. När de insåg att det var en av de andra dörrarna som öppnats steg sorlet igen. Taket välvde sig högt ovanför dem. Lamporna längs kanten lyste upp rummet med ett svagt blått sken. De små lamporna som var utströdda i taket var släckta. Ibland lät de ljuset i salen vara släckt och tände bara de små lamporna. Det blev kolsvart då och det enda man kunde se var de klart lysande prickarna ovanför. Det var mycket vackert. Lola pratade om dagens sådd. Skördarna hade varit mindre än vanligt den senaste tiden. Mela svarade frånvarande medan blicken svepte över samlingssalen. Alla var samlade. De satt placerade allt efter ämbetsmännens nycker. Hon funderade ofta på vad som skulle hända om hon satte sig på fel plats. Borta vid dörren stod Vala fortfarande klädd i sina gråa arbetskläder. Hon hade tydligen inte hunnit byta om än. Då dröjde det nog innan samlingen började. Toppas stod bredvid Vala och pratade intensivt. Hans spetsiga näsa tycktes ännu längre än vanligt. Händerna blev svettiga. På lunchen hade han tjuvlyssnat när hon klagat. Som om Vala hört tanken vände hon på huvudet och stirrade över folkmassan. Sedan vände hon tvärt om och lämnade rummet.

12

12

”Vad är det?” Lola lät oroad, men Mela skakade bara av-värjande på huvudet. Hon ville inte skrämma upp sin väninna. En oro märktes bland de sittande. Utan hänsyn till övriga klev Tammas målmedvetet fram genom församlingen. Lola tystnade tvärt. Hon hade blivit blek. Håret föll framåt för att dölja ansiktet. Mela suckade inombords. Kunde inte Lola säga att hon inte var intresserad? ”Vad roligt att se dig”, sa han. Inte en nick gav han Mela trots att hon satt bredvid. Lola svarade inte. Mela tittade tyst på Lola medan ordströmmen bara fortsatte. ”Jag kunde inte komma ifrån tidigare för jag var tvungen att göra dagens notering. Det är inte alltid lätt att ha ett ansvarsfullt ämbete. Då behöver man en förstående ledsagare som stöd.” Han slätade till kaftanen och såg menande mot Lolas nedböjda huvud. Mela kände en kall kåre löpa utefter ryggraden. Tammas hade bestämt sig. Det hördes tydligt. Han hade Lolas far bakom sig. Det var ett mycket lämpligt parti mellan råd-givarens dotter och skrivaren. Lola gjorde alltid vad hennes far sa. Stackars Pellas. Tammas var obehaglig. Han var alltid lite för mycket. Han satt lite för nära, höll lite för hårt och tittade lite för inträngande. Ibland gav han Lola

13

13

fantastiska komplimanger, men de lät aldrig äkta för de nådde aldrig ögonen. Dessutom var han alltid allvarlig. Kanske försökte han kompensera sin ålder genom att försöka föreställa någon annan än den han var. Det gav ett falskt intryck. I samma stund bröts hennes tankar av ytterligare ett psch. Den här gången var det Dörren. En stund var den tom sedan steg kaptenen in. Han följdes av rådgivaren som stod en bit bakom beredd att assistera. Rådgivarens ansikte var som en stålmask. Ämbetsmännen kom in och ställde sig bakom i en halvcirkel. Närmast rådgivaren stod Sonos, den gamle läraren. Hans hår var kritvitt. Han började bli gammal. Mela skakade undan tanken. Hon ville inte tänka på vad som skulle hända när han inte längre kunde leda lärargruppen. Visst var han sträng, men han var också omutligt rättvis. Kaptenen var klädd i en klarröd hellång kaftan. Hans ansikte var allvarligt. Ögonen var blekblå under de grå ögonbrynen. Munnen var tunn utan färg. Det gråa skägget dolde hakan. Långsamt höjde han armarna och mässandet började. ”Heliga skepp, heliga skepp.” ”Heliga skepp, heliga skepp”, svarade försam-lingen. ”Bevara oss”, mässade kaptenen. ”Bevara oss”, kom svaret som ett mångdubbelt eko.

14

14

Nästa mantra kom när ekot dött bort. ”I evighet.” ”I evighet”, svarade ekot. För varje mantra höjdes tonen tills ljudet fyllde varje vrå av det runda rummet. Orden slog mot mellangärdet och mot sin vilja rycktes hon med.

* * * Till slut lyckades Pellas få syn på Lola. Hon satt instängd av alla runtomkring henne. Huvudet var höjt och munnen rörde sig i takt med orden. Han stod lutad mot en av pelarna som stöttade upp taket i en halvcirkel. Små lampor var utströdda i taket med oregelbundna mellanrum. Han undrade ofta utifrån vilket mönster de satts upp. Något klart svar hade han aldrig fått. Det mesta ljuset kom annars från lampor längs kanten runt hela rummet och de kunde tändas i olika färgkombinationer; som grönt, blått, rött eller bara kallt vitt. Det var inte lika trångt här bak. Det gick att andas. Det kändes som en motor gnisslade inombords. Sedan stannade den med ett ryck. Tammas satt bredvid Lola. Pellas knöt händerna. Inte sjutton tänkte hon gifta sig nästa högtid. Hon ljög när hon påstod att hon älskade honom. Han smällde handen i pelaren.

15

15

Mässandet hade nu stigit till en öronbedövande orkan. Alla hade rest sig upp och stod med händerna ovanför huvudet, blickarna mot taket och vajade med i stormen. Pellas kunde mellan alla uppsträckta händer se Lolas smala armar vaja i takt. Blickar brände honom. Visst ja, han deltog inte. Armarna upp i luften, säg orden och vaja med de andra. Det var säkrast så.

16

16

Kapitel 2 16 april Pellas såg Bobbas komma in i djurrummet med munnen halvöppen som av brist på luft. Ansiktet var platt med näsan som det enda som stack ut och var besynnerligt fritt från uttryck. Hönslukten fick honom att rynka näsan. Han vred huvudet mot djurgruppen vid fåren och sedan mot hönsen. Ljudet av kornas råmande, fårens bräkande och hönsens kacklande överröstade helt ljudet av ventilationsanläggningen. Det var ingen idé att ropa på honom. Pellas sträckte upp handen och väntade på att blicken skulle nå honom. Bobbas sken upp och ställde sig bredvid verktygen med en förväntansfull uppsyn. ”Bra att du kom”, sa Pellas. ”Hjälper du mig med verktygen?” ”Jag inte kan.” ”Visst sjutton kan du det. Kan jag få skruv-mejseln?” Bobbas lyfte upp hammaren, tittade på den en stund och la sedan ner den igen. En stund satt han och tittade på alla verktyg innan han lyfte på huvudet. ”Jag inte se den”, sa han.

17

17

”Jag såg ett rött skaft sticka upp i fickan till vänster.” Bobbas drog glatt upp skruvmejseln och gav den till Pellas som skruvade fast plåten över ventila-tionsluckan. ”Hjälper du mig att sortera verktygen?” Bobbas hällde ut verktygen på golvet. ”Hur ska de va?” Pellas satte sig bredvid honom och bredde ut verktygsbältet. På varje ficka hade han skrivit en siffra. ”Skruvmejseln med röda skaftet ska ligga i ficka 1.” Bobbas lyfte upp skruvmejseln och stoppade ordentligt ner den i första fickan. ”Hammaren med det gröna skaftet ska ligga i ficka 2.” Lugnet bröts när den ena efter den andra av djurgruppen bröt upp. Dags för deras matpaus. För Pellas var det ett par timmar kvar innan det var dags för mat. Varje grupp hade sin tid. Det var bra för då blev det inga större krockar i matrummet. ”Tången med det gula skaftet ska ligga i ficka 5.” Lallas hade stannat upp bredvid dem. Först tittade han ner på verktygen, gled över Bobbas och bort mot dörren igen. Slutligen stannade blicken på

18

18

Pellas. Det var tydligt att Lallas hade något han ville säga. Det kanske gällde Lola. ”Jag beundrar dig verkligen.” Pellas väntade. Han kunde inte tänka ut något skäl för Lallas att beundra honom. ”Du behandlar Bobbas som en människa.” Bobbas höll blicken på verktygsbältet. Ansiktet färgades knallrött. ”Han är människa”, sa Pellas. ”Ja, naturligtvis, men du har sådant tålamod”, och Lallas var försvunnen. Bobbas hade skrynklat ihop hela ansiktet. ”Den du”, sa Pellas. ”Han är verkligen knasig.” Nu var verktygen placerade i sina rätta fickor. ”Jag glömde”, sa Bobbas. ”Kronos snacka med dig i växten.” Pellas såg Bobbas försvinna ut. Verktygsbältet åkte på och djurrummet var tomt.

* * * Mela hade redan börjat med sådden när Vala kom in i växthuset. Idag var gruppledaren stel och ögonen blänkte av stål. Händerna darrade när Mela försiktigt spred fröna över den fuktiga jorden. Hon fick vänta en bra stund medan Vala instruerade de andra om vad dagens uppgifter innebar. När hon

19

19

väl börjat inbilla sig att Toppas inte alls hade skvallrat fanns den grå kjolen bredvid henne. ”Jag har förstått att du har för mycket tid över”, sa Vala lugnt. Mela tittade upp och darrade till. Valas käkar var hårt sammanpressade. ”Bortre tunnorna ska grävas ur och fyllas med ny jord.” ”Skulle vi inte göra det tillsammans?” ”Det ger dig något annat att tänka på. Det finns inget bättre än hårt kroppsarbete för att skingra tankarna.” Nu först log Vala. Leendet fanns kvar medan Mela hämtade spaden. Det fanns kvar när hon slet med första tunnan. Och det blev ännu större när det var dags för mat. ”Gräv vidare. En dags fasta är bara nyttigt.” När alla försvunnit slet Mela vidare med den tunga jorden som nu var ännu tyngre efter att Vala tömt hela vattenkaret över tunnan innan hon försvann. ”Förbannade Vala”, sa Mela högt innan hon förskräckt knep ihop läpparna. Det skulle vara likt Vala att lämna kvar en spion.

* * *

20

20

Det var mycket varmare i växthuset. Fukten täckte Pellas panna efter bara en stund. Han såg inte Kronos någonstans. Luftväxlaren surrade i bakgrunden. Växtgruppen syntes inte heller till. Sakta gick han in under palmerna till de stora tunnorna med jord. Kronos satt nedhukad mitt i en av dem och plockade med vattenspridaren. Det var ett smutsigt arbete, men om han kände sin kollega rätt var det inget han brydde sig om. Det var alltid knepigt med vattenspridarna för de måste akta fröna. Tunnan var nysådd. Kronos tittade upp från arbetet. Han såg bekymrad ut. ”Vad är felet?” ”En packning som spruckit.” ”Igen?” Kronos nickade med en rynka mellan ögon-brynen. Det var inte bra. Det var ofta som pack-ningarna behövde bytas. ”Jag hämtade ett gäng i morse och de är redan slut.” ”De minskar fort. Vad sjutton ska vi göra när de tar slut?” Kronos klev försiktigt ur tunnan. ”Jag vet inte”, sa han. ”Enligt store K ger det heliga skeppet oss allt vi behöver, men det verkar inte inkludera att fylla på förrådet med pack-ningar.” Pellas skrattade.

21

21

”Skeppet kanske inte gillar packningar.” De skrattade gott. Fixarna hade alltid kul till-sammans. ”En dörr krånglar i hitre korridoren. Fixar du den?” Pellas plockade upp sina verktyg. ”Ok, jag kollar det.” De gjorde sällskap till korridoren och Kronos gick vidare in i förrådsrummet. Hitre korridoren hade helvita väggar och tak. Dörrarna var också helvita medan öppnings-knapparna var silverfärgade. Det enda som utmärkte dörrarna var den smala silverfärgade kanten. Lika bra att testa igenom alla dörrar. Han gick bort mot samlingssalen. Ljuset blinkade till. En av lamporna längst upp på väggen slocknade. Ett psch och Kronos kom ut igen. ”Sjutton också”, sa Pellas. ”Lampan gick sönder.” ”Det finns längst bak i förrådet”, sa Kronos, ”även om skeppet inte brytt sig om att fylla på dem heller.” Pellas skrattade. ”Jag fixar det”, sa han. Förrådsrummet var fullt av hyllor. Längst fram fanns ett utrymme som inte var täckt av annat. På hyllorna stod en mängd lådor med lock på. Han skulle bli tvungen att titta igenom varje låda för att

22

22

hitta lamporna. Längst bak hade Kronos sagt. Han gick längs med ytterkanten på hyllorna tills han kom till den bortersta hyllan. Den följde han in i mörkaste hörnet. Sjutton också att han inte hade frågat Kronos exakt var lamporna fanns. Han suckade. Det var bara att leta igenom låda efter låda.

* * * Lola snubblade över Bobbas när hon kom in i samlingssalen. Han for upp. ”Fö-, förlåt, inte mening”, sa han. Bobbas hade legat hopkrupen framför några klossar på golvet. De var av trä och på varje sida fanns en bokstav. Hon hade aldrig sett något liknande. Några av dem var lagda på en rad och bokstäverna formade BOBBAS. ”Har du skrivit ditt namn?” Den store mannen nickade lätt förläget, men hans ansikte avslöjade att han var stolt över sig själv. Lola berömde honom vältaligt. För de flesta var det inget märkligt att kunna skriva sitt namn när man var fyrtio år, men för Bobbas var det en stor bedrift. Någon måste ha hjälpt honom för han fick inte lov att vara med barnen när de undervisades. Ibland undrade hon hur det kunde vara att leva sitt liv i en värld där man var udda och ingen ville umgås med

23

23

en. Han bara fanns där som ett spöke som ingen låtsades om. Hon formade snabbt klossarna på golvet till HEJ. Hon pekade på var bokstav och sa dess namn. Tillsammans med Bobbas ljudade hon sedan fram HEJ. Han låg kvar på golvet framför HEJ och rörde tyst på läpparna för att komma ihåg ordet när hon lämnade samlingssalen. Tur att inte far såg mig flög genom hennes huvud när dörren stängdes.

* * * Pellas började längst in och längst ner. Lådan var tung. Det var inte helt lätt att få ut den i gången så han kunde ta av locket. Han stack ner handen och drog fram ett av föremålen. Det var kallt som om det var gjort av metall. Han stirrade på det. Det var ett vred. Det såg likadant ut som det han öppnade ventilationsluckan med. Till och med de fyra hålen för skruvarna satt på exakt samma ställe. Han grävde i lådan. Den var full av vred. Vad skulle de med så många vred till? Det fanns inte tillräckligt med packningar, men extravred kunde de gödsla med. Han drog på munnen. Skeppet gillade tydligen vred bättre än packningar. Vänta. Han lyfte upp vredet mot ljuset. Det var använt. Det syntes på reporna vid skruvhålen. Det hade varit fastskruvat någonstans innan det hamnade i lådan.

24

24

Han fick fundera på det senare. Nu var det lampor han behövde. Han sköt in lådan igen. Det här skulle han visa Kronos. Lådan på hyllan ovanför skramlade när han drog ut den. Nyfiket lyfte han av locket och kikade ner. En mängd metallplattor fanns i lådan. De var blanka och med svarta bokstäver tryckta på dem. Han lyfte upp en. VRID VREDET ÅT HÖGER FÖR ATT ÖPPNA FÖNSTRET stod med stora bokstäver. Vad sjutton var ett fönster? I hörnen fanns små hål som efter skruvar. Han tittade närmare. Den här hade också använts innan. Han lyfte upp nästa. VRID VREDET ÅT HÖGER FÖR ATT ÖPPNA FÖNSTRET stod på den här också. Nästa hade däremot en annan text. ORANGE KORRIDOREN. Den hade han aldrig hört talas om. Det fanns väl ingen orange korridor. BRUNA KORRIDOREN. Den kände han däremot till. Det var där Lola bodde. Han log vid tanken på henne. Lamporna var det. Han sköt in lådan igen och drog ut den på mittenhyllan. Äntligen. Här fanns de. Snart var han ute i korridoren igen med en stege och en lampa i fickan. Det tog inte lång stund att byta den som slocknat. Han lyfte den trasiga lampan mot ljuset. Den var mörkare än den andra. Annars syntes ingen skillnad på den och de som fungerade. Vad skulle de göra om lamporna tog slut? Skeppet var översållat med lampor och det

25

25

fanns inte många reserver kvar. Stegen vippade till. I sista stund återfick han balansen. Det var då han fick syn på det. Nerifrån golvet syntes det inte, men härifrån när han tittade ner medan han kämpade med stegen såg han strimman tydligt. Det såg ut som om väggen hade skjutits ut en millimeter. Det var en dörr. Han hoppade ner från stegen och stuvade undan den i förrådet igen. Sedan ställde han sig tätt intill väggen. Dörren syntes inte härifrån, men när han försiktigt kände med fingertopparna kunde han känna kanten. Där fanns ingen knapp bredvid. Jo, visst sjutton fanns det, men den var färgad helvit och syntes inte mot väggen. Du måste veta precis var du skulle känna för att du skulle upptäcka den. Hade han inte stått på stegen vid dörren och tittat ner hade han aldrig sett den. Konstigt. Dörren gled upp med det vanliga pschet. Han befann sig i en annan korridor, men den var annorlunda. Den var rundad. Pellas gissade att den gick längs med samlingssalen. Färgen var mörkröd. Ingen annan korridor var helfärgad på det här viset. Lamporna gav ett gyllene sken. Först i andra änden såg han en dörr. Ovanför den satt en skylt med guldbokstäver. RITUALRUM stod det. Hjärtat bultade hårt. Det här var förbjuden mark. Ritualer

26

26

var för ämbetsmännen. Lika tyst som han kommit försvann han ut igen.

27

28

Som rådgivarens dotter har Lola alltid gjort vad alla förväntar sig. När hennes far bestämmer att hon ska gifta sig med skrivaren Tammas - trots att hon älskar Pellas - inser Lola att hon måste kämpa för det hon vill. Kedjor känns bara när du rör dig är första delen ­­i serien om rymdskeppet Diligentia.

”Det är en bok om längtan och kärlek. Om förmågan att höja blicken och att ifrågasätta verkligheten. Om att inte ge upp och att våga stå ensam. Och vem kan motstå en sådan historia?”­ Desirée Fredlund, Bokbloggen My, Myself and I

9 789198 013948

ISBN 978-91-980139-4-8

Ordspira Förlag

www.ordspiran.se

Eva Holm

quist Kedjor känns bara när du rör dig

kedjor.indd 1 2013-11-07 14.59