Foto

: to

ma

s b

er

gm

an

sidan 10

Så mår demensvården i Norrbotten TEMa dEMEns – sidorna 3–5

Olof Östlund gräver i Norrbottens historia sidorna 8–9

Vilket hundliv för Inger-Anna Ekepil sidan 16

no 6 | 2010

Kalixeffekten– därför trivs AT-läkarna på sjukhuset

nr 6 · novmber 20102

Redaktör:Ulrika englund0920 – 28 43 64070 – 32 55 750

Ansvarig utgivare:Lars Tyskling

Grafisk form:Tor-Arne moe, moe media Ab

Besöksadress:norrbottensläns landstingskansli, roberts-viksgatan 7, Luleå

Postadress:Landstings-tidningen, nLL971 89 Luleå

E-post:ulrika.englund @nll.se

Upplaga: 12 500 ex.

Teknisk produktion:Tryck i norrbotten Ab, Luleå

Detta nummer är presslagt 28 okt 2010Årgång 39

Innehållet i Landstings-tidningen får gärna citeras om källan anges.

nästa nummer av Landstingstid-ningen utkommer

11 dec 2010 Norrbottens läns landsting, nLL, har till huvudupp-gift att erbjuda länets omkring 249 000 invånare hälso- och sjuk-vård samt tand-vård, och arbetar dessutom med regional utveck-ling inom kultur, utbildning, näringspolitik och kommunikationer. nLL bedriver verk-samhet vid fem sjukhus, 33 vård-centraler, 26 tand-vårdskliniker och 4 tandvårdsannex. Landstinget är en av länets största arbetsgivare med drygt 7 100 an-ställda. bland dessa finns cirka 730 läkare och 2 600 sjuksköter-skor. 570 personer arbetar med tand-vård, 120 med undervisning, 330 med driftservice och 950 med administration.

början av året fick jag ett tips. Det handlade om boken Jämlikhetsanden med undertiteln Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen, som författarna richard Wilkinson och

Kate Pickett fyllt med forsknings resultat. De-ras budskap är i korthet att alla har att vinna på ökad jämlikhet – ju mindre klyftor det finns i samhället, desto bättre mår invånarna både fysiskt, psykiskt och socialt. Det gäller inte bara de fattigaste, utan även de rikaste.

Författarna lyfter fram statistik om sambanden mellan in-komstklyftor och livslängd, fetma, brotts-lighet och spädbarns-dödlighet, för att nämna några områden. De ställer sig också kritiska till att problemen individua- liseras: motionera mer, sluta med tobak, ät hälsosamt och så vidare.

det här tyckte en läsare att vi skulle berätta om i Landstingstidningen. ”visser-ligen är sambandet mest tydligt på högre nivåer, nationer eller åtminstone delstater. Ändå kan man fråga sig om det går att dra slutsatser även på lokal och regional nivå. vad säger landstingets folkhälsoexperter”, stod det i mejlet.

en eftermiddag för några veckor sedan slog jag på tv:n och hamnade mitt i en före-läsning från bokmässan i Göteborg. Först slötittade jag, sedan blev jag mer intresserad för att slutligen sitta som klistrad för att inte missa ett enda ord av Wilkinsons resone-mang.

För tre dagar sedan fick jag boken i min hand och har faktiskt haft svårt att lägga den ifrån mig.

men hur är det möjligt att vilja sträck-läsa en faktaspäckad bok om forskning, där texten varvas med tabeller och diagram? Kanske för att den avslöjar något om hur strukturer kan påverka oss som individer. eller för att den belyser sociala och hälso- relaterade problem på ett nytt sätt.

Hur som helst är det en bok som borde intressera anställda inom vården, oavsett politisk uppfattning. Ja, även alla andra som försöker förstå sociala mönster och varför människor agerar på ett visst sätt. På www.equalitytrust.org.uk hittar du de vikti-gaste diagrammen.

temat i detta nummer ägnar vi åt demensvård, ett ämne som varit högaktuellt under hösten. Landstingstidningen har besökt Kalix vårdcentral, en föregångare på området. I Kalix finns också det sjukhus som förbättrat sig mest i landet när AT-läkarna sätter betyg – det är bara att gratulera.

Läs också om tandhygienisten maria eriks-sons resa till Zimbabwe, dit hon åkte som volontär för Tandläkare utan gränser.

till sist: I varje nummer har vi förmånen att få presentera ett av norrbottens museums många föremål. Denna gång berättar antikva-rien Anja Wrede om en sjuksköterskedräkt. en längre text om den och länets första sjuk-

sköterskeutbildning finns på museets webbplats. Uniformen visas dess-utom i museets nya utställningslokal på

björkskatan i Luleå, som du kan läsa

mer om här bredvid.

Jämlikasamhällengör ossfriskare

ULRIKA ENGLUND, redaktör

Norrbottens museums nya loka-ler för föremål har invigts. Den efterlängtade flytten gör det enklare att vårda och visa sam-lingarna.

– Det är en storsatsning som museet och landstinget gör. Så många år som vi slitit för detta – nu är vi äntligen här, sade en rörd Eva Landberg, avdelnings-chef för Bildarkiv och sam-lingar.

totalt har museet cirka 80 000 före­mål och 1,5 miljoner fotografier i sin ägo. För tre år sedan tog frågan om samlingarnas framtid en ny vändning när landstingsstyrelsen beslutade att

de ska flyttas till lediga lokaler vid Björkskatans vårdcentral. I den första etappen har textilier, konst och bilder transporterats från de trånga källar­magasinen i centrala Luleå.

De nya lagringsutrymmena är över­skådliga och luftiga. I byggnaden finns kylrum med olika temperaturer för pälsar och läder, plastföremål och negativ. Dessutom har personalen fått en mer ändamålsenlig arbetsmiljö med anpassade utrymmen för att rengöra och vårda föremålen.

i anslutning till de nya magasinen finns en utställningslokal. Den kom­mer att nyttjas både för temautställ­ningar och för att visa upp enskilda föremål och fotografier.

– Föremålen utgör museernas bas. Men medan mycket annat går att mäta, exempelvis hur nöjd och hur stor publiken är, tiger föremålen still. Det här är ett sätt att ge samlingarna högre status, sade Majlis Granström,

tidigare museichef och divisionchef, innan hon överlämnade en blomster­uppsättning till Eva Landberg.

– Den ska du ha för ditt engage­mang, din kompetens och din torne­dalska beslutsamhet. Du är den som haft flest sömnlösa nätter för att hitta en lösning på samlingsfrågan!

i sitt invigningstal konstaterade Eva Landberg att det verkligen inte är någon sinekur att flytta en föremåls­samling.

– Vi har slitit, släpat och lyft, och fått lite ont här och var. Ni har varit fantastiska, sade hon med adress till de fyra medarbetarna på avdelningen.

Nu fortsätter arbetet med att göra i ordning lokalerna och slutföra flytten av bland annat textilier. I nästa etapp står möbler och andra träföremål på tur att transporteras till Björkskatan. Enligt planerna ska allt vara klart i bör­jan av 2012.

ULRIKA ENGLUND

Nya lokaler – ett lyftför museets föremål

Personalen vid avdelningen bildarkiv och samlingar kan känna sig nöjd – nu är första etappen av flytten avklarad. Från vänster berit Åström, bildarkivsassistent, robert Pohjanen, antikvarie, eva Landberg, avdelningschef, Åke Åström, fotograf, och Anja Wrede, antikvarie.

Den första utställningen visar några av länsmuseets nyförvärv från senare år, däribland handarbeten, prydnadssaker och möbler som skänkts av ett par tvillingsystrar från Unbyn. Foto: AnDerS ALm

Ulla-britt Paulsson, en av besökarna, passar på att fråga eva Landberg om museet kan vara intresserat av de sömmerskesydda moderiktiga kläder som hon sparat från yngre dagar.

efter tal av bland andra divisions-chefen elisabeth Lax invigdes loka-lerna med en trumpetfanfar, framförd av norrbotten big band-musikerna magnus ekholm och bo Strandberg.

3nr 6 · november 2010

Demens

En kraftig debatt om behandlingen av demenssjuka har under hösten förts i Sverige.Med rätt utbildning och inställning kan mycket onödigt lidande undvikas.I Kalix samverkar kommun och primärvård för att på alla sätt upptäcka och hjälpa

de människor som lider av demens och stötta deras anhöriga.

Demenssjukvården i Norrbotten och i hela Sverige är ojämn. Det beror mycket på var du bor om du får adekvat vård och behandling eller ens en diagnos.

Nu satsar landstinget på att förbättra demensvården i länet.

Enligt en studie gjord av Västerbottens läns landsting lider åtta procent av befolk-ningen över 65 år av demens, vilket skul-le innebära att cirka 4 000 norrbottning-ar är drabbade av sjukdomen.

I maj gav Socialstyrelsen ut de första nationella riktlinjerna för vård och om-sorg vid demens. Att följa dessa kan ge ökade kostnader på kort sikt, men på längre sikt bör både landsting och kom-muner kunna spara pengar på en förbätt-rad demensvård.

Ett personcentrerat förhållningssätt och att flera personalkategorier samarbe-tar runt de demenssjuka är en förutsätt-ning för ett bra arbete, anser Socialstyrel-sen. Läkemedelsbehandling, an hörigstöd, uppföljning, dagverksamhet och särskilt anpassade boenden är andra betydelse-fulla delar i en god vård och omsorg för demenssjuka. Det är också viktigt att personalen som arbetar med de sjuka har utbildning för det.

Redan utifrån den preliminära versio-nen av riktlinjerna, som kom hösten 2009, gjorde Norrbotten läns landsting en analys av vad som krävs för att upp-fylla Socialstyrelsens rekommendationer. Gruppen bakom analysen bestod av representanter från olika professioner inom kommuner och landsting. De ring-ade in en rad olika områden som behöver förbättras i Norrbotten.

– Det som är speciellt med just demenssjuka är att det är en patientgrupp som inte pratar för sig själv. Därför är det väldigt angeläget att det blir en bra vård och omsorg, säger John Sandström, infor-matör i Vital i Norr.

I Norrbotten har Vital i Norr förvaltat de statliga stimulansmedel som de senaste åren har delats ut till kommuner och landsting för att utveckla äldrevården. Totalt i länet rör det sig om 40 miljoner kronor som har använts till olika projekt, varav några har inriktat sig på demens-vård.

Landstinget kommer att anställa en projektledare som ska leda arbetet med att införliva Socialstyrelsens riktlinjer i Norrbotten.

– Vi vill ta ett helhetsgrepp om de-mensvården, samtidigt som vi inte ska tappa bort de kunskaper som redan finns, säger Anna Lindh, projektkoordinator i Vital i Norr.

Det nya projektet är tänkt att starta så snart som möjligt.

Ulrika Vallgårda

Anna Lindh och John Sandström, vital i norr, vill att ett helhetsgrepp tas om demensvår-den i länet. Foto: mArIA ÅSÉn

norrbottens läns landsting och Luleå kommun startade 2006 ett samarbetsprojekt kring demensvård. Arbetet har sedan utvecklats till en utbildning för demenskörkort.

examinationen sker via fråge- formulär som finns utlagda på hemsidan för vital i norr.

Prova om du klarar fyra av körkortsfrågorna! Svaren hittar du längst nere till höger.

Vad vet du om demens?

rätt sVar: 1 A, 2A, 3b, 4C

4 Hjärnan är utrustad med två

specialområden för språkför-

mågan, ett framtill i hjärnan,

ett mera baktill. Vad skiljer i

grova drag de båda språk-områdena åt?

A Det främre är för verb, det

bakre är för substantiv.

B Det främre är för språk-melodin, det bakre är för stavningen.

C Det främre är för talet, det

bakre för förståelsen.

3 När man som vårdare ställs inför svåra avväganden i samband med måltiden kan man handla på flera sätt – hur skulle en äldreassistent med demenskörkort handla?

A Försäkra sig om att personen med demens vill ha mat just då genom att fråga vederbö-rande ”vill du ha mat?”.

B Föreslå för den sjuke att det skulle bli gott med en bit mat. Gärna själv delta i måltiden.

C Förklara för den som är sjuk hur viktigt det är att få i sig maten vid rätt tidpunkt.

2 Hur leder man samtalet vi-

dare vid tankestopp hos en

person med dåligt minne?

A Att upprepa den sista frasen

fram till tankestoppet och se-

dan inte ha så bråttom, att in-

vänta en fortsättning.

B Att gissa vad personen tänkte

säga och fylla i luckorna.

C Att gå därifrån och komma

tillbaka vid ett senare tillfälle.

1 Vilket är oftast bästa sättet att hjälpa någon som blivit miss-tänksam mot omgivningen på grund av sin alzheimersjuk-dom?

A Att försöka visa förståelse för känslan bakom misstänksam-heten och, om det går, hjälpa till att praktiskt lösa eventu-ella problem förknippade med misstänksamheten.

B Att logiskt överbevisa att miss-tänksamheten är obefogad.

C Att alltid prata om någonting helt annat och roligt när miss-tänksamheten visar sig.

E Få patienter med demens blir över-huvudtaget diagnostiserade och många får därmed ingen behandling.

E Stora skillnader förekommer när det gäller förskrivning av läkemedel.

E Det saknas en klar ansvarsfördelning över vem som ska utreda demenssjuk-dom – primärvård eller specialistvård – och det finns stor variation i hur ut-redningarna genomförs.

E möjligheten till individuellt anpassade aktiviteter finns inte överallt.

E Det finns inga enhetliga kompetenskrav för de som ska arbeta med demens-sjuka.

E Teamarbetet behöver utvecklas.E Det saknas struktur för hur specialist-

vård, primärvård och kommun ska samverka.

E Det brister i både samsyn, kompetens och samverkan runt demenssjuka med beteendestörningar och psykiska symp-tom.

E Det saknas särskilda arbetssätt och rutiner för vård och omsorg till yngre demenssjuka.

Demensboken Demensboken handlar om hur man kan förbättra vardagens möten mellan personer med demenssjukdom och deras vårdare. Kapitlen är uppbyggda kring åtta uppdiktade men erfarenhetsbaserade levnadsöden. varje kapitel innehåller dessutom fakta och konkreta råd. boken går att läsa utan medicinska grundkunskaper.

Författare är Kjell Fahlander, medicine doktor och leg. psy-kolog med speciali-sering i neuropsyko-logi, anställd vid neuropsykiatriska vuxenteamet, Göran Karlsson, överläkare vid geriatriska sek-tionen, Sunderby sjukhus, och Dagny vikström leg. arbets-terapeut och demensvårdsutvecklare i Luleå kommun.

fakta

lästips

Så ska Norrbotten få en bättre demensvård

Brister i demensvården i Norrbotten

Kalix satsar påtidig upptäckt

nr 6 · november 20104

Demens

Ungefär sex procent av personer över 65 år behandlas med så kallad broms­medicin för demens om de tillhör Kalix vårdcentrals upptagningsområde. An ­delen är betydligt lägre vid andra vård­centraler i länet (se diagram nedan).

Det finns flera tänkbara skäl till att många demenssjuka inte får någon diag­nos:4 Sjukdomen har låg status.4 Patienterna kan inte föra sin egen

talan.4 Den drabbar äldre människor.4 Det kan vara jobbigt för personalen

att ens beröra frågan.Och utan diagnos kommer de aldrig

att få den vård, det omhändertagande och den behandling de behöver, förklarar Anett Wunsch.

En förutsättning för att patienterna ska fångas upp och diagnostiseras är att all personal på vårdcentralen är observant på tecknen.

Demenssjukdom kan upptäckas på många olika sätt: Mottagningssköterskan uppmärksammar att en person vill ha sitt recept förnyat flera gånger innan medici­nen rimligtvis borde ha tagit slut. Anhöri­ga eller grannar hör av sig och är oroliga. Någon kan ha beställt tid hos distrikts­läkaren för något helt annat problem. Hemtjänsten eller sjukhuset slår larm.

– Det är därför det är så viktigt att alla samverkar, säger Anett Wunsch.

Det första som brukar ske när misstan­ke om demens finns är att en distrikts­arbetsterapeut bokar in ett besök hemma

Demensbehandling i Norrbottenenligt en prevalensberäkning som västerbottens läns landsting gjorde 2009 lider 8 pro-cent av den totala befolkningen över 65 år av demens. Trots det finns det, som diagram-met visar, många vårdcentraler i norrbotten som behandlar mindre än en procent av patientgruppen över 65 år. Kalix vårdcentral ligger i topp med 6 procent.

fakta

Kalix

Missförhållanden inom demensvården har livligt

debatterats i media under hösten. Men i Kalix

känner man inte igen sig i den negativa bilden.

– Vi har satsat på demensvården sedan 1997

och brinner för det, säger distriktsarbetsterapeuten

Anett Wunsch.

hos patienten. Syftet med besöket är att se om det finns tecken på kognitiv svikt.

– Jag frågar hur de själva upplever att tankarna fungerar och hur de har det i sin vardag.

Det kan handla om mat, mediciner, räkningar och andra vardagliga bestyr.

– Det är viktigt att anhöriga är med vid bedömningen och att de erbjuds tillfälle att återkomma till mig på telefon efteråt. Ofta vågar de inte vara helt öppenhjärtiga i den sjukes närvaro.

När patienten därefter kommer till dist­ riktsläkaren för utredning och diagnosti­sering finns redan en första bedömning.

En diagnostiserad patient får i regel prova en bromsmedicin, som har god effekt i de flesta fall.

– Levnadslängden påverkas inte, men patienten fungerar bättre under en längre tid av sin sjukdom och klarar att bo hem­ma längre, säger distriktsläkaren Stellan Båtsman.

Motoriken och talförmågan förbättras och kontakten med de anhöriga brukar också bli bättre.

Men lika viktig är omvårdnaden. Vid varje nyinsjuknande har primärvårdens personal och kommunens biståndshand­läggare ett vårdplaneringsmöte för att hemtjänstens insatser ska bli så väl anpas­sade som möjligt.

För en demenssjuk är det till exempel a och o att äta ordentligt.

– Äter man för lite höjs risken för fall­olyckor och trycksår, men också för ökad förvirring, säger distriktssköterskan Inger Larsson.

Att lämna en låda med mat i dörren är inte tillräckligt för att en demenssjuk ska äta. Det är viktigt att stanna kvar och se till att patienten får i sig både mat och dryck. Detsamma gäller medicinerna.

I Kalix har man köpt in ett antal så kal­lade larmdosetter, som larmar varje gång det är dags att ta sin medicin.

– Om patienten lär sig hur apparaten fungerar i ett tidigt skede ligger det kvar i procedurminnet även när sjukdomen är ganska långt framskriden, säger Anett Wunsch.

Enligt studier vårdas ungefär sjuttio pro­cent av alla demenssjuka i Sverige av sina anhöriga. Stöd, samtal och avlastning till anhöriga är därför några av demensvår­dens viktigaste uppgifter.

En tidigt upptäckt kan göra stor skill­nad.

– När vi upptäcker sjukdomen på ett tidigt stadium slipper vi de fall av total misär som annars uppstår, säger Stellan Båtsman.

Han nämner som exempel en kvinna som kom in till vårdcentralen med svåra magproblem och diarré. Orsaken var att hon förvarade mjölken i kassar på köks­golvet och att maten i kylskåpet var gam­mal. När anhöriga började hjälpa till med att rensa hennes kylskåp mådde hon genast mycket bättre.

Anhöriga kan få hjälp med strategier för hur de ska bemöta den sjuke och många onödiga konflikter kan undvikas.

– Även beteendestörningar som i många fall drabbar dementa går att avhjäl­pa om man upptäcker dem på ett tidigt stadium, säger Anett Wunsch.

Stellan Båtsman och Anett Wunsch har, som ett projekt i Vital i Norr, rest runt i länet för att utbilda och informera perso­nal på fem olika vårdcentraler om sitt

Kristina Henriks-son, biståndshand-läggare i Kalix kommun, Stellan båtsman, distrikts-läkare vid Kalix vårdcentral, och Anett Wunsch, di-striktsarbets- terapeut vid vård-centralen, betonar vikten av att kom-mun och primär-vård har ett bra samarbete runt de-menspatienterna. Foto: mArIA ÅSÉn

Demenssjukdomar är vanliga och stäl-ler till stora pro-blem för både de sjuka och de anhö-riga. om vården skulle satsa lika mycket på de-menssjuka som på hjärtpatienter och diabetespatienter skulle man vinna mycket, menar di-striktsläkaren Stel-lan båtsman.

Kunskapen om demenssjukdomar har spridit sig i hela Kalix kommun och nu-mera jobbar man på bred front, både inom kommun och inom primärvård, för att hjälpa de demenssjuka på bästa sätt. ”Det blir som ringar på vattnet”, säger Anett Wunsch.

Kalix satsar påtidig upptäckt

5nr 6 · november 2010

arbetssätt. Målet är att samtliga vård-centraler ska få handledning framöver.

Anett Wunsch har också gjort beräkningar på hur stora kostnader landstinget har för patienter som ald-rig diagnostiseras. Ett exempel hon hittade var en kvinna som hade konsu-merat vård för hundratusentals kro-nor.

– Hon hade åkt ambulans flera gånger, tagits in på akuten, legat inne på hjärt-iva och medicinavdelningen och gjort alla möjliga hjärtundersök-ningar.

Smärtorna hon kände visade sig slutligen inte bero på något hjärtfel utan på ångesten hon upplevde då hjärnan inte fungerade, vilket i sin tur berodde på en demenssjukdom.

Liknande fall finns det många av. Det finns också fall med patienter som inte tar sin medicin för olika sjukdo-mar, till exempel hjärtproblem och diabetes, därför att demensen gör att de inte kommer ihåg att ta medicinen. Gång på gång måste de söka akut och läggas in. När de sedan ligger inne och någon ser till att de tar sina medi-ciner och får den omvårdnad de behö-ver, är de plötsligt symptomfria. Men trots det blir deras demens aldrig ut-redd.

– Det kostar oerhörda pengar och det är konstigt att ingen reagerar och drar någon slutsats av det, säger Anett Wunsch.

Hon och den övriga personalen vid Kalix vårdcentral är övertygad om pa-tienter kan må mycket bättre om bara deras demenssjukdom diagnostiseras, behandlas och de får rätt omhänderta-gande.

ULRIKA VALLGÅRDA

De allra flesta dementa vårdas av sina anhöriga i hemmet, särskilt i det första skedet av sjukdomen.

Signe, Gunnar och Marianne har alla erfarenhet av hur det är att vårda en dement anhörig.

Hans var 63 år när hustrun Marianne Lindvall började misstänka att allt inte stod rätt till med honom.

– Han kunde till exempel glömma båt-nyckel eller bensintanken när vi skulle till stugan, sådant som han alltid annars hade kommit ihåg.

Ofta var det saker som inte fungerade för honom och då blev han arg och irrite-rad.

– Och jag blev också arg när han inte fattade.

Hon minns bland annat att hon bad honom klippa ner perennerna i rabatter-na. När hon kom ut hade han dragit upp alla blommor med rötterna.

På rörfirman där han arbetade hade chefen börjat ge honom lättare arbetsupp-gifter och Hans själv pratade om att han ville gå i pension.

– Kanske att han ändå anade någon-ting, säger Marianne Lindvall.

Hon misstänkte snart att det kunde handla om demens. Hans pappa hade haft det – även om han var betydligt äldre när han insjuknade.

Via företagshälsovården och sedan vårdcentralen fick de komma till geriatris-ka kliniken i Sunderbyn och man konsta-terade demens. Eftersom Hans var under 65 år fick han en personlig assistent, vil-ket var en förutsättning för att Marianne skulle kunna arbeta vidare som förskol-lärare.

Ändå var det en krävande tid som följde.

– På dagarna hade jag hand om en barngrupp med 30 sexåringar och på kvällarna fick jag sköta om min man.

Hon kunde inte lämna honom ensam för då försvann han ut och hittade inte tillbaka. Han kunde stiga upp mitt i nat-ten och tro att han skulle gå till jobbet. Marianne Lindvall fick svårt att sova, blev trött och hade ont i magen.

De anhörigas sjukdom

Hon fick mycket stöd av personalen på vårdcentralen, men till sist orkade hon inte ta hand om honom hemma längre. För ett år sedan flyttade han till ett äldre-boende i Sangis.

– Det är ett litet boende med stabil per-sonal. Det var hemskt först när han flytta-de, men sedan blev det en lättnad.

I dag är han 67 år och kan varken tala eller gå. Hon upplever inte att hon får

någon kontakt med honom. Den enda gången han tycks reagera är när han tittar i gamla fotoalbum, men det kommer inga ord.

– Det som känns viktigt för mig är att jag ser att personalen bryr sig om honom, skojar lite med honom och ger honom en kram då och då.

Till andra som misstänker att en anhö-rig har demens vill hon säga att det är vik-tigt med en diagnos.

– Det gör det lättare att förstå varför en person beter sig som den gör.

Och även om bromsmedicinen inte hjälpte i hennes makes fall är det värt att prova, tycker hon.

Gunnars pappa Ernst (fingerade namn) fick diagnosen frontallobsdemens för 2,5 år sedan och bor fortfarande hemma. Ernst saknar helt sjukdomsinsikt.

– Det har varit jättejobbigt, framför allt för mamma, säger Gunnar.

Det började med att han pratade myck-et om gamla tider. Ofta berättade han samma sak varje gång Gunnar träffade honom, samtidigt som han inte mindes vad som hade hänt dagen innan. Gun-nars mamma Signe tog Ernst till vård-centralen och han fick snabbt sin diag-nos.

– Det värsta var när han inte fick köra bil längre. Han blev arg och ledsen och förstod inte varför. Fortfarande har inte kunnat acceptera det, berättar Gunnar.

Ett annat problem som också hör till sjukdomen är att han inte längre ville tvätta sig.

De märkte dock att han blev lugnare när han fick rätt behandling.

– Han fick medicin jättefort, säger Signe.

Gunnar och Signe har ofta kontakt med vårdcentralen för att få hjälp och stöd. Bland annat har de lärt sig hur de kan bemöta Ernst på ett bra sätt.

– Jag har fått hjälp att inse att han inte längre är som en förälder till mig, det är ombytta roller nu. Det hade jag nog aldrig tänkt på själv, säger Gunnar, som tycker att personalen på vårdcentralen har varit guld värd. ULRIKA VALLGÅRDA

” Det som känns viktigt för mig är att jag ser att personalen bryr sig om honom, skojar lite med honom och ger honom en kram då och då.”

när Hans Lindvall tittar i gamla fotoalbum märker hans hustru marianne en viss reaktion. Foto: mArIA ÅSÉn

marianne Lindvall minns hur fäst Hans var vid barn-barnen när han ännu var frisk.

Gunnar och Signe har fått mycket hjälp och stöd av distrikts- arbetsterapeuten Anett Wunsch sedan Signes make insjuknade i demens för 2,5 år sedan. ”Personalen har varit guld värd”, säger Gunnar.

Demenssjukdom kan upptäckas på många olika sätt, bara man är lyhörd för signalerna, berättar Inger Larsson, distriktssköterska vid Kalix vårdcen-tral. ”Det kan vara någon som gång på gång ringer och frågar om sina medi-ciner eller något annat problem.”

Kalix vårdcentral har investerat i ett antal larmdosetter som de lånar ut till patienter med kognitiv svikt. Kostna-den för larmdosetterna har de tjänat in många gånger om, eftersom många sjuka nu klarar att ta sina mediciner på egen hand i hemmet.

nr 6 · november 20106

Maria Eriksson, tandhygienist vid Folktandvården Porsudden, reste som volontär till Zimbabwe.

– Jag är glad över att vi kunde hjälpa många människor, men det känns frustrerande att inte kunna hjälpa alla.

Maria Eriksson älskar att upptäcka nya länder och människor. När organisatio­nen Tandläkare utan gränser sökte fri­villiga till mottagningen i Zimbabwe anmälde hon sitt intresse.

– Som volontär fick jag bekosta allt själv och arbeta utan lön, men det tyckte jag att det var värt.

I mitten av juli stod hon på Arlanda tillsammans med åtta andra volontärer – tre tandläkare, en barntandläkare, tre stu­denter från tandläkarhögskolan i Malmö och Stockholm samt en civilingenjör. Det väntade alla på att få stiga på flygplanet som skulle ta dem till Zimbabwes huvud­stad Harare.

– Vi stannade i Harare och packade upp alla instrument och övrig utrustning, innan vi åkte till Old Mutare där halva gruppen skulle arbeta. Sedan gick färden vidare till Mutambara där resten av svenskgruppen klev av.

Vid framkomsten till Old Mutare hade Maria Eriksson och de andra tänkt sig en stillsam eftermiddag med genomgång av veckans arbete och uppackning. Men så blev det inte.

– Tandläkaren Angela Persson fick raskt byta om till arbetskläder och börja dra ut trasiga tänder, då den effektiva lokala tandsköterskan Caroline redan kallat in patienter. Många vuxna hade tänder som inte gick att laga utan måste dras ut.

Volontärerna jobbade i grupp om två eller tre och samarbetade med lokal per­sonal. De fick utföra två typer av tand­

vård, akut och preventiv. Den akuta tand­vården, att behandla och förebygga smär­ta, utfördes enligt svenska normer. Det preventiva arbetet, utbildning och infor­mation på olika barnhem, hölls för det mesta i Harare.

Maria Eriksson sitter i ett mottagnings­rum på Porsön i Luleå och berättar. Tan­karna går från svenska kliniker, med glänsande vitt porslin, stora lampor, hög­teknologiska instrument och behand­lingsstolar i varje rum, till Zimbabwes fattigkvarter där befolkningen lider brist på det mesta. Hon minns lukten av slakt­hus, blod och svett på mottagningen. Hon minns även det enkla köket i Old Mutare, som var inrymt i en gammal lagerlokal där man bland annat förvarade gamla dieseldunkar och andra hälsovåd­liga kemikalier.

– Men på Africa University, där vi bodde, gick det att få en varm dusch, berättar hon.

Befolkningen talade engelska. Arbetet utfördes när patienterna var på plats – det var svårt att få dem att komma till kliniken en speciell tid.

Tandläkare utan gränser ansvarade för allt material och all utrustning som kräv­des för att genomföra projektet. På vissa platser fanns det en klinik med behand­lingsstol, men trästolar och bänkar fick också duga.

Varje morgon efter frukosten, som bestod av mackor med jordnötssmör, promenerade volontärerna till mottag­ningen. Promenaden tog 45 minuter och när de var framme möttes de av en hop människor som försökte pressa sig in genom ytterdörren före klockan sju på morgonen.

– Caroline var redan i full gång med utdragningar när vi trängde oss genom folkmassan.

Maria Eriksson assisterade tandläka­ren vid fyllningar och varvade med egen mottagning som tandhygienist. För varje dag som gick blev patienttrycket större.

– Vi fick skicka hem minst 20 patien­ter när vi stängde på kvällen.

Arbetstiderna varierade mellan klock­an 8 – 16 och 8 – 17.30. Sjukhusadmini­stratören Timothy skjutsade hem gänget till boendet. Redan vid 18­tiden var det kolsvart ute.

– Han ville inte att vi skulle promene­ra i mörkret då vi kunde stöta på svart mamba, kobra eller pytonormar.

Efter några dagar blev situationen ohållbar. De vuxna trängde sig före och knuffade undan barn i treårsåldern, som var föräldralösa men som ändå tagit sig till mottagningen. Människor nästan slogs för att få del av den kostnadsfria tandvården.

Klasskillnaderna är enorma och fattig­domen utbredd. 30 procent av befolk­ningen har hiv, många är barn.

– När vi motade ut alla som trängt sig in på kliniken såg vi att folk till och med satt hopkrupna under arbetsbänken i behandlingsrummet.

Efter en vecka var alla 300 journal­papper slut. Veckan därpå insåg de fem volontärerna att de var tvungna att avsluta vuxenbehandlingarna och i stället ta hand om barnen.

Det var med blandade känslor som Maria och hennes kompisar efter två veckor lämnade Old Mutare. Tillsam­mans hade de dragit ut över 600 tänder, gjort runt 100 lagningar, tagit bort tand­sten på cirka 20 patienter samt screenat och gett profylax åt 1 000 skolbarn.

– Trots vårt arbete känner vi oss långt ifrån färdiga. Det finns mycket kvar att göra, men vår förhoppning är att sam­arbetet ska fortsätta i framtiden.

BarBro LindBergh

I somras bytte tandhygienisten maria eriksson kliniken på Porsön i Luleå mot volontärarbete i Zimbabwe. Som volontär fick hon både hjälpa människor och lära känna ett nytt land – sammantaget en oförglömlig resa. Foto: AnDerS ALm

Hon bytte klinikenmot volontärarbete

Tandläkare utan gränserE Tandläkare utan gränser är en oberoende och ideell organisa-

tion som registrerades i Sverige i mars 2009. E Uppdraget är att bidra med akut och preventiv tandvård till

befolkningen i länder där munhälsan är eftersatt.E För närvarande sker samarbete enbart med Zimbabwe, men

planer finns på tandvård i etiopien och el Salvador.E vill du bidra ekonomiskt sätter du in valfritt belopp på plus-

giro 51 21 72-8 eller bankgiro 408-7482. Källa: www.tandlakareutangranser.se

fakta

1. närmare 40 perso-ner stod i kö utanför tandläkarmottag-ningen varje dag. vård-trycket i old mutare var extremt.

Foto: mArIA erIKSSon

2. maria eriksson as-sisterade tandläkaren och hade även egen mottagning som tand-hygienist.

Foto: SArA ULLmAn

3. många barn sökte sig till mottagningen. I brist på moderna tandvårdsstolar användes vanliga trästolar.

4. Tandläkaren Lena Irve, till höger, och hennes kollega arbetade enligt löpande bandprincipen för att hinna med så många patienter som möjligt.

5. Lena Irve, tandläkare, får hjälp av Karin Sjödin att fixera patientens huvud under behandlingen.

7nr 6 · november 2010

Slutspurt i energitävlingTvå månader återstår av energismart i norrs energispartävling mellan landstingen i de fyra nordligaste länen. vid helårsmätningen förra året hade norrbottens läns landsting minskat sin el- förbrukning med totalt 1,5 procent jämfört med 2008. I maj till augusti 2010 var elförbruk-ningen 4,2 procent lägre jämfört med samma period 2008, vilket placerar norrbotten på andra plats.

– nu gäller det för oss att lägga på ett kol om vi ska vinna. Stäng datorer, skrivare och kopieringsapparater, släck lyset i rum som inte används och tänk på att inte lämna ventilationsluckor öppna under natten, uppmanar bertil Frankkila, landstingets miljöledare.

Tävlingen går ut på att åstad-komma störst procentuell minskning av elförbrukningen per kvadratmeter. målet med hela kampanjen är att minska elanvändningen i de fyra nord-ligaste landstingen med totalt fem procent före 2011, vilket motsvarar cirka 10 miljoner kronor och 8 000 ton koldioxid.

Folktandvårdenfirar med bokJubileumsboken Sjuttio år med Folktandvården i Norrbotten är klar. resan i ord och bild går från den nyöppnade tandvårdsklini-ken i Korpilom-bolo 1940 och en tid då tand-hälsan ofta var alarmerande då-lig, till i dag när var fjärde 19-åring är helt kariesfri.

boken är tryckt i 1 000 exemplar och delas ut till all tandvårdspersonal, totalt cirka 500 personer.

Det sker vid årets tandvårdsdag i boden den 29 oktober, en dag som även innehåller jubileumsfest och invigning av den nya bodenkliniken. resterande exemplar av boken läggs ut för läsning i väntrum runt om i länet.

Raster – förfärre misstagI slutet av oktober genomförde vård-förbundet lokala ”Ta rast-kampanjer”. enligt förbundet försvårar överbelägg-ningar och slimmad bemanning för medlemmarna att ta ut sina lagstad-gade raster, något som ökar tröttheten och riskerar både patientsäkerheten och personalens hälsa.

– Akutsituationer kan uppstå som förhindrar personalen att ta rast någon enstaka gång. men om med-lemmarna dagligen upplever svårig-heter att ta ut raster finns det ett systemfel i vården, säger Ulla Althin, avdelningsordförande i Stockholm.

Rådgivningska hjälpa flerI Sverige beror 20 procent av alla för tidiga dödsfall och funktionsnedsätt-ningar på ohälsosamma levnadsvanor.

För att förebygga sjukdomar som cancer, hjärtsjukdomar, diabetes och psykisk ohälsa lanserar Socialstyrelsen nationella riktlinjer på området. bud-skapet är att vården i större utsträck-ning än i dag bör erbjuda en mer avancerad rådgivning, som är anpas-sad till den enskilda personen och där man ägnar mer tid åt samtal. Genom att fler personer får hjälp och stöd att förändra sina ohälsosamma levnads-vanor kan ojämlikheterna i befolkning-ens hälsa minskas.

Det nya läkemedlet Lucentis innebär en revolution för ögonsjukvården. Nästa år kan det även ges till diabetiker med syn-försämringar.

Baksidan är den höga kostnaden för landstinget.

– Det här är en snöboll som har satts i rullning, säger länschef Greg Olsson-Lalor.

Det finns läkemedel som kostar mycket, men där antalet patienter som kom-mer i fråga är litet. Den stora stötestenen för lands-tingen är i stället de kost-nadskrävande preparat som ska ges till större patient-grupper. Ett exempel är Lucentis, som sedan 2007 används för åldersföränd-ringar på gula fläcken.

Ögonläkare Inger West-borg vid Sunderby sjukhus får varje dag bevis på hur livet för patienterna för-ändras tack vare medici-nen.

– En 81-årig man kom till mottagningen och kunde bara se stor rubrikt-ext. Efter några injektioner kunde han läsa så pass finstilt text att han fick till-baka körkortet.

För de äldre betyder det oerhört mycket att kunna se. De accepterar att sitta i rullstol och inte kunna röra sig, men undersökningar visar att om de förlorar synen känner de att de inte längre har något att leva för.

Nästa år kommer många fler och betydligt yngre patienter att få läkemedlet. Det förväntas bli godkänt för behandling av diabetiker i januari 2011.

I Sverige drabbas 4,8 procent av diabetikerna av makula ödem och 1 till 3 procent får en syn-

nedsättning. Det innebär att minst 3 600 diabeti-ker i hela landet kommer att behöva Lucentis.

– I dag kan vi bara erbjuda dem laserbehand-ling. Det kan ge bevarad synskärpa, men leder sällan till någon förbättring och skapar dessutom ärr på näthinnan. De här injektionerna kommer antingen att göra att deras syn bibehålls eller att de ser mycket bättre, säger Inger Westborg.

Studier visar att 40 procent av patienterna kan läsa två rader längre ner på lästavlan och 30 pro-cent tre rader längre ner efter behandling med Lucentis.

Problemet är att medicinen är extremt dyr. En enda injektion på 0,05 milliliter kostar 9 000 kronor och patienterna behöver oftast flera injek-tioner.

Förra året kostade läkemedlet 3,6 miljoner kro-nor i Norrbotten. I år kommer medicinen att sluka 5 miljoner kronor, vilket är 10 procent av ögonsjukvårdens budget. Om den ska ges till dia-betikerna nästa år bedömer Inger Westborg att den kommer att kosta ytterligare 1,7 miljoner kronor.

– Då har jag räknat med att vi börjar i liten skala. Kostnaderna kommer att öka för varje år. Det här är kroniskt sjuka patienter som behöver komma tillbaka för kontroller och få nya injektio-ner.

Redan nu har kliniken skurit ner fyra specia-listläkartjänster för att finansiera medicinen och sjuksköterskor har fått överta allt mer av läkarnas arbetsuppgifter.

– Nu har vi åtta i stället för tolv läkare. Det är omöjligt att minska mer eftersom Lucentis sam-tidigt ger all personal mer arbete, säger Greg Olsson-Lalor.

Han tror att Lucentis så småningom kommer att ta 40 procent av ögonsjukvårdens budget. För att finansiera behandlingen kan kliniken vara tvungen att sluta med annan sjukvård som att operera grå starr. Enligt ögonläkarföreningen är Lucentispatienterna högprioriterade inom vår-den eftersom deras syn försämras om de inte får behandling på en gång. En patient med grå starr kan däremot vänta några år på operation.

– Men det är ingen lösning för då skjuter vi bara problemen framför oss. Dessutom krävs det att vi sparar in på fyra operationer för att betala en enda injektion av Lucentis, säger Greg Olsson-Lalor.

När nya dyra läkemedel införs går det att få ett bidrag från landstinget för hälften av kostnaden under de två första åren. Sedan ska medicinen finansieras inom den ordinarie budgeten.

Ögonsjukvården fick bidraget för Lucentis under 2007 och 2008. Men läkemedelskommit-téns ordförande Anders Bergström menar att kli-niken kan ansöka om ett nytt bidrag nu när det kommer att användas till en ny grupp patienter.

– Det är väl troligt att vi skulle godkänna behandlingen och då får de bidraget under två år till, säger han.

Landstingsdirektören Elisabeth Holmgren ser utvidgning av indikationer, alltså det symptom, sjukdomstillstånd eller liknande vid vilket ett specifikt läkemedel används, som ett dilemma.

– Beslut är taget om Lucentis för en typ av sjukdom. Det är inte självklart att en utvidgning av indikationen automatiskt ska tillämpas även om läkemedlet blivit godkänt för det. Motsvaran-de prioritering behöver då göras. Lucentis är ett läkemedel i en lång rad där sådana ställnings-taganden behövs, säger hon.

Hon konstaterar att de ekonomiska förutsätt-ningarna alltid är den yttersta restriktionen.

– Division Opererande har en budgetomslut-ning på betydligt mer än en miljard kronor. Det är inom den ramen divisionen har att göra sina prioriteringar, säger hon.

Läkemedlet kan trots allt innebära en vinst för samhället. Det kostar mer att ta hand om en blind person än att ge injektionerna. Fast de kost-naderna hamnar i kommunernas budget och inte i landstinget.

– Om vi ska följa regeringens beslut att män-niskovärde ska komma i första hand, medicinska behov i andra hand och kostnadseffektivitet i tredje hand har vi inget val. Vi måste ge medici-nen till människor som behöver den, säger Greg Olsson-Lalor. Ann-KAtrin ÖhmAn

Vissa läkemedel och behand-lingsmetoder innebär kostna-der som kan vara svåra att klara för enskilda landsting.

– Lucentis är redan ett etablerat preparat. Lands-tingen måste lösa finansie-ringen internt, säger Bo Claesson, handläggare på avdelningen för vård och omsorg inom Sveriges kom-muner och landsting, SKL.

Enligt Bo Claesson utgör sluten-vårdens mediciner inte en högre procentuell andel av den totala sjuk-vårdskostnaden i dag jämfört med tidigare, även om siffrorna kan

variera mellan olika landsting och enskilda år. Däremot bekräftar han att vissa läkemedel sticker ut kost-nadsmässigt och att frågan om dyra preparat är något som alla landsting har att förhålla sig till.

Vad gäller Lucentis har SKL undersökt om det är på sin plats med en solidarisk finansiering, en lösning som kan användas om några landsting har kostnader som inte finns på andra håll.

– Vi kom fram till att det inte är aktuellt eftersom samtliga landsting har den här sortens patienter. Det gör det till ett internt budgetpro-blem som varje landsting måste lösa, exempelvis genom omfördel-

ningar mellan kliniker, säger han.Prioriteringar är något som även

Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, är inne på i sin sammanfattning (se faktaruta). Det kommunala självstyret, under vilket landstingen inryms, ger utrymme att avstå från vissa behandlingar och mediciner. Samtidigt ska skill-naderna inte vara alltför stora sett till hela riket – patientens geografis-ka hemvist ska inte avgöra vilken vård han eller hon får.

– Jämlik vård kontra det kom-munala självstyret är ett mycket intressant område. Där finns det mycket att diskutera, konstaterar Bo Claesson. ULriKA EnGLUnD

Så säger SBUStatens beredning för medicinsk utvärdering, SbU, sammanfattar den etiska aspekten på ranibizu-mab (Lucentis) vid neovaskulär AmD, åldersrelaterad förändring i näthinnans gula fläck:

”Dagens resurser inom ögon-sjukvården, i form av utbildad per-sonal och utrustning, är otillräckliga för att behandla alla som skulle kunna dra nytta av det. Därför kommer prioritering mellan denna behandling och andra angelägna vårdbehov, inom eller utanför ögon-sjukvården, att bli nödvändig.”. Källa: SbU Alert-rapport nr 2008-03

fakta”Landstingen måste lösa finansieringen internt”

Lucentis revolutionerar ögonsjukvården, men kostar miljonerMirakelmedicinen

Inger Westborg, överläkare.

Greg olsson-Lalor, länschef.

92-åriga märta Wikström, Luleå, ska behandlas för åldersförändringar på gula fläcken. monica Landstedt, sjuksköterska, tvättar henne runt ögat innan ögonläkaren Inger Westborg injicerar Lucentis. efter några minuter är behandlingen klar och monica kollar med märta att allt känns bra. Problemet är bara att medicinen är extremt dyr – en enda injektion på 0,05 milliliter kostar 9 000 kronor. Foto: AnDerS ALm

en här dagen träffar vi Olof Östlund i en grop på Gamla Hamngatan i Gammelstads kyrkby. Han har hjälm och hörselskydd och är klädd i samma knallgula färg som personalen från Luleå Mark­

anläggning AB. Bredvid gnisslar en grävmaskin.Luleå Energi installerar fjärr­

värme till sju hus och Olof Östlund och hans kollega Nils Johansson från

Norrbottens museum övervakar arbetet.Länsstyrelsen måste ge tillstånd till

grävningar i kyrkbyn och i de allra flesta fall måste en arkeolog vara med. Det gäller vare sig en privatperson låter installera bergvärme eller om det är ett företag som Luleå Energi som gräver.

Sedan är det länsstyrelsen som beslutar om en eventuell slutundersökning. Luleå Energi skulle vara tvungen att betala för den. Men redan i förväg har företaget bestämt att hellre avbryta indragningen av fjärrvärme.

För Olof Östlund är det här ett rutinjobb som han känner sig litet ambivalent inför.

– Som arkeolog vill man ju gärna göra fynd. Men eftersom Luleå Energi har deklarerat att de inte betalar för en slut­undersökning känns det litet meningslöst.

Annat var det förra sommaren. Då blev Olof Östlunds fynd i Aareavaara utanför

Pajala en världsnyhet. I samband med att Northland Resources planerade för gruv­verksamhet i området anlitade företaget Norrbottens museum för att söka efter fornlämningar. Olof Östlund och Frida Palmbo hittade först två stenåldersboplat­ser vid Muonioälven. De blev inte förvåna­de eftersom boplatser oftast ligger vid stränder.

Men 300 meter upp i skogen fann de kvartsavslag från tillverkning av stenföre­mål, kanske pilspetsar eller skrapor.

10.41

Ålder: 40 år. Bor: I Luleå.Familj: Ensamstående. Har far och mor och en bror i Skellefteå. Yrke: Arkeolog.Bakgrund: Uppväxt i Skellefteå. Efter sam-hällsvetenskaplig linje på gymnasiet gick han tekniskt basår ett år i Luleå innan han började på kulturvetarlinjen vid Umeå uni-versitet. Under tio år, mellan 1996 och 2006, arbetade han som arkeolog på som-maren och på Coop Forum i Skellefteå på vintern. Under de åren var han med vid arkeologiska utgrävningar i Mälardalen, på Island, i trakterna kring Örnsköldsvik och på olika ställen i Västerbotten och Norrbotten. Våren 2006 fick han äntligen en anställning på Norrbottens museum.Fördelar med yrket: ”Det är alltid spän-nande att se vad vi kommer att hitta. Dess-utom är det väldigt socialt. Vi arkeologer

diskuterar mycket med varandra vid utgrävningarna och vi har också mycket kontakt med allmänheten.”Nackdelar med yrket: ”Osäkerheten, speciellt i början av karriären. De första tio åren fick jag bara projektanställningar. I ett så stort län som Norrbotten lever man hela tiden i kappsäck”.Nödvändiga egenskaper: ”Tålamod”.Höjdpunkt i jobbet: ”Det finns två höjd-punkter. Den ena var när vi grävde ut en bronsåldersgrav utanför Umeå och hittade vackra spjutspetsar i brons. Den andra när vi förra året hittade boplatserna utan-för Pajala som visar att det har funnits människor här redan för 11 300 år sedan och att inlandsisen har smält undan mycket snabbare än vad man tidigare har trott”.

Olof Östlund

MinArbetsdAg

På jakt eftervår historia

07.27

Skogsområdet var markberett efter en skogsavverkning och när de tittade när­mare på marken kunde de se brända ben­rester. 50 meter bort låg ytterligare en boplats med brända ben.

– Boplatserna låg ”fel” i förhållande till älven. Men det fanns ett våtmarksområde alldeles intill och jag började fundera om det inte hade varit en havsvik där och att boplatserna var placerade i förhållande till den och inte till älven, berättar Olof Öst­lund.

Efter att ha lämnat in benen för datering enligt C14­metoden visade det sig att boplatserna var 11 300 år gamla – de äldsta som har hittats i Norrbotten. Det innebär att inlandsisen smälte bort snabbare än vad man tidigare har trott.

– När jag fick höra att de var så gamla darrade mina ben, säger Olof Östlund.

Under sommaren har han och Frida Palmbo varit uppe och tagit prover från boplatserna. Till vintern återstår att sam­manställa fynden och skriva rapporter.

Men först ska han vara i kyrkbyn i två veckor. Olof Östlund skulle gärna vilja få reda på hur gammal kyrkbyn är. Vid tidiga­re utgrävningar har arkeologerna hittat en svart linje i marken som tyder på att sko­gen här brändes ner för att göra plats för betesmark på 1100­talet. Då var kyrkberget bara en liten ö i Luleälvens utlopp.

På 1300­talet var Sverige och Ryssland oeniga om gränsdragningen i norr och för att försäkra sig om att området skulle vara svenskt gav staten Luleå älvdal till stormän i Mellansverige.

Gammelstad blev kyrkplats, tingsplats och marknadsplats. 1621 grundades staden Luleå vid den gamla marknadsplatsen och borgarkvarteren kring kyrkan byggdes upp.

Gamla Hamngatan fanns redan på 1600­talet och Olof Östlund och Nils Johansson har hittat rester av slaktade gri­sar, kor och får som visar vad borgarbefolk­

När arkeolog Olof Östlund tillsammans med kollegan Frida Palmbo hittade boplatserna utanför Pajala förra sommaren ändrades hela historieskrivningen.

Plötsligt fanns det belägg för att människor har bott i Norrbotten så tidigt som för 11 300 år sedan och att inlandsisen smält undan snabbare än vad man tidigare har trott.

– Då darrade mina ben, säger han.

Foto: ANDErS ALM

07.03

11.0510.55

12.44

OlofÖstlunds arbetsdag

” Sedan religionen har förlorat i betydelse har vetenskapen övertagit rollen att besvara de stora livsfrågorna. Arkeologisk forskning kan ge ledtrådar var vi kommer ifrån och varför vi finns i Norrbotten.”

07:03 Stiger ur bilen i Gammelstads kyrkstad för att övervaka Luleå Energis indragning av fjärrvärme.

07.27 Står i schaktet på Gamla Hamn­gatan där fjärrvärmerören ska läggas ner. Han antecknar allt han hittar i den svarta skrivboken.

10.41 Plötsligt hittar Olof Östlund och Nils Johansson en rad med stenar i schak­tet. Det är en gammal husgrund. Gräv­maskinisten får sluta att gräva.

10.55 Mäter in exakt var fyndplatsen ligger på Gamla Hamngatan.

11.05 Ritar stenarna på en skalenlig skiss. Arkeologernas äldsta dokumentations­metod är helt enkelt att rita av sina fynd.

11.15 Det är lunchrast i Luleå Markanlägg­nings vagn. Olof Östlund värmer en frusen pizza i mikrovågsugnen. Ibland när han gör utgrävningar måste han bära med sig lunchen långa sträckor i skogen och då brukar han bara ha med sig nyponsoppa i en termos.

12.44 Tittar på en karta över kyrkbyn från 1817. Huset som de har hittat fanns inte med där. Det betyder att det är äldre. En bit fajans i gropen skvallrar om att det kan vara från 1700­talet.

13.46 Pirjo Estola, projektledare för ut­byggnaden av fjärrvärmenätet i Luleå, kom­mer till kyrkbyn för att titta på fyndplatsen. Olof Östlund vill att mätföretaget som arbetar åt Luleå Energi ska komma dit och mäta in husgrunden med D­GPS.

14.05 Fikapaus med Nils Johansson och Nils­Gunnar Hed­berg, Luleå Markanläggning.

14.50 Gör anteckningar om hus­grunden. I bakgrunden syns kyrkan som invigdes den 29 juni 1492 på aposteln Petrus egen dag, Petri dag.

16.03 Arbetsdagen är slut. Olof Östlund tar med sig det långa måttbandet och lämnar kyrkbyn.

NR 6 · NOvEMbER 2010

ningen åt. Dagen innan har de också funnit en bit av en kritpipa som förmodli-gen är från 1700-talet.

Strax före klockan elva ser Olof Östlund plötsligt en rad med stenar. Han gör tecken åt grävmaskinisten att stanna. Han och Nils Johansson börjar gräva med vanliga spadar. Olof Östlund tar fram skärsleven och skrapar fram stenarna en efter en. Det ser ut som en husgrund. Några meter fram ligger ingångsstenen kvar.

– Huset finns inte med på kartan från 1817, det betyder att det är äldre än så. Det kan vara ett borgarhus från 1600- eller 1700-talet, säger Olof Östlund.

Han blir förbryllad när han hittar en spik som inte verkar vara äldre än sent 1800-tal och diskuterar en stund med Nils Johans-son. Förklaringen är förmodligen att det har grävts i marken flera gånger för att dra el, vatten- och avlopp och att marklagren är omrörda. I jorden ligger en liten vit bit som visar sig vara fajans, föregångare till porslinet, förmodligen från 1700-talet.

Olof Östlund måste nu ringa till läns-

styrelsen för att få ett beslut vad som ska göras. Tjänstemännen är på konferens i Riga. Till sist får han kontakt med en handläggare som beslutar att grävmaski-nisten får gräva vid sidan om grunden och flytta på ingångsstenen som är i vägen för värmeledningen. Men först måste Olof Östlund dokumentera huset. Han ritar av stenarna och mäter var de ligger i schaktet.

– Vi måste också få hit mätföretaget som arbetar åt Luleå Energi så att platsen kan mätas in med GPS.

Mannen på mätföretaget visar sig vara upptagen och det blir diskussioner vem som bär ansvaret för att få honom till plat-sen. Förmannen från grävföretaget dyker upp, liksom två ansvariga från Luleå Ener-gi. Till sist blir det bestämt att Olof Öst-lund ska träffa mannen en annan dag efter arbetsdagens slut.

– Jag får ta av min privata tid till det här. Jag vill vara med och peka ut vilka mät-punkter som är viktiga för oss.

Sedan kommer husgrunden att läggas in i den digitala kartan som Nils Johansson

håller på att sammanställa över alla fyndplatserna i kyrkbyn.

– Det gör vi för att få en samlad bild över vad som finns i Gammel-stad och var det skulle vara intressant att gräva i framtiden, säger han.

En äldre man som bor i närheten kommer förbi och undrar varför arbetet avstannar för några stenars skull. Olof Östlund möter ofta den attityden i Norrbotten, att histori-en inte har något värde och att man hellre river det gamla än bevarar det.

– Jag tycker att det var fruktansvärt att Fritz Olsson husen revs. Vi förstör vår egen historia som är så viktig för att skapa ett sammanhang i våra liv.

Samtidigt ser Olof Östlund stora möjlig-heter som arkeolog i Norrbotten. Här finns mycket orörd mark och två tredjedelar har ännu inte genomgått fornminnesinvente-ring.

– Sedan religionen har förlorat i betydel-se har vetenskapen övertagit rollen att besvara de stora livsfrågorna. Arkeologisk forskning kan ge ledtrådar var vi kommer ifrån och varför vi finns i Norrbotten.

Nu kliar det i hans fingrar att få göra en riktig utgrävning av husgrunden i Gam-melstad. Men i stället får han fortsätta att följa grävmaskinen längs Gamla Hamn-gatan ända tills arbetsdagen slutar klockan 16.00. Ann-KAtrin ÖhmAn

12.4413.46

14.05

14.50

16.03

nr 6 · november 201010

Camilla Öberg

barbara Puchstein.

fakta

Landstingets egen medieutbild-ning är populär. Under hösten anordnas två kursdagar i Luleå och en i Gällivare för att möta efterfrågan.

– Syftet är att avdramatisera kontakten med journalister och försöka få medarbetarna att se medierna som en möjlighet i stäl-let för ett hot, säger Lars Tyskling, informationschef.

Sedan 1999 har landstinget under fyra omgångar erbjudit utbildning i mediefrå-gor till chefer, utredare, handläggare och andra som möter journalister i sitt jobb. I höst är det dags igen. Kursen innehåller praktiska övningar där deltagarna delas in i grupper och får träna på att möta en tidnings-, en radio- och en tv-reporter. Under teoridelen tas lagar och riktlinjer

upp, däribland tryckfrihetsförordningen, offentlighetsprincipen och massmedias etiska publicitetsregler. Bildens betydelse, vad som gäller för sociala medier och exempel ur de lokala tidningarna är andra punkter under dagen.

– Dessutom talar vi en hel del om journalisternas arbetsvillkor med tids-press, konkurrens och slimmade organi-sationer. Vi ger tips på sådant som är bra att tänka på inför, vid och efter intervjun, säger Lars Tyskling, som håller i årets utbildning tillsammans med Jeanette Öhgren, informatör vid centrala infoen-heten, och Kjell Öberg, informatör vid division Kultur och utbildning.

Utbildningen lyfter även fram medias viktiga roll för samhället och demokratin.

– Det behövs en kritisk granskning av såväl landstinget som av andra myndig-

heter för att vi ska bli bättre. Däremot är det en vanlig missuppfattning att de fles-ta artiklar och inslag om landstinget är negativa. Våra egna mätningar visar att något fler är positiva än negativa.

Tidigare var journalister ofta skeptiska till medieutbildningar. Den inställningen har förändrats, anser Lars Tyskling.

– Alla tjänar på att de som är i kontakt med journalister agerar professionellt och känner till hur medierna fungerar. Man bör till exempel inte bjuda in till presskonferens om man inte har något att informera om och inte skicka ut oin-tressanta pressmeddelanden som ingen läser.

ULRIKA ENGLUND

Fotnot: Det finns platser kvar på kursen i Gällivare den 10 november. Anmälan via Chefsguiden på Insidan.

Medieutbildning – för ett proffsigt agerande

Informatörerna Lars tyskling, Jeanette Öhgren och Kjell Öberg (till höger) har ett förflutet som journalister. nu tipsar de lands-tingets ledare och tjänstemän om vad man ska tänka på i kon-takten med medier. Foto: CAY HeDberG

Varje år sedan 1999 gör Sveriges yngre läkares förening, Sylf, en rankning av Sveriges sjukhus. I år har 1 054 AT-läkare fått svara på en enkätundersökning om sin allmäntjänstgöring. Förra året hamna-de Kalix sjukhus på 63:e plats. I år stiger sjukhuset till 20:e plats av 67.

– Det är jätteroligt. Vi vill skapa en miljö där alla AT-läkare trivs. Vi vill att de ska få en bra utbildning som de också har möjlighet att påverka, säger Camilla Öberg.

För tillfället finns det 15 AT-läkare på sjukhuset. Av dem är bara två svenskar. Övriga kommer från Österrike, Slova-kien, Italien, Irak och Afghanistan.

– Av tradition har vi många österrikare här. Det började med att det kom två i mitten av 2000-talet. Sedan spred sig ryk-tet att det här var en bra AT-ort, säger Camilla Öberg.

I Wien får läkarstudenter vänta i flera år på att få påbörja allmäntjänstgöringen. I landsorten är det kortare väntetider, men Barbara Puchstein ville komma i gång genast och valde Kalix.

– Jag kom tillsammans med en annan tjej som kände två läkare som hade gjort sin AT i Norrbotten. Jag tyckte att det var

Kalix sjukhus – årets bubblare

Rankingslistan 2010ranking av Sveriges At-orter med 2009 års placering inom parentes. 1. Ljungby lasarett (1) 2. Sjukhuset i Linköping (2) 3. Lycksele lasarett (4)13. Kiruna sjukhus (18)13. Sunderby sjukhus (26)20. Kalix sjukhus (63)39. Gällivare sjukhus (44)39. Piteå älvdals sjukhus (44)

Källa: Sveriges yngre läkares förening, Sylf

Kalix sjukhus är årets bubb-

lare i AT-läkarnas rankning.

Sjukhuset har klättrat

43 placeringar jämfört med

2009.

- Det är glädjande och en

fördel för att få läkare till

Kalix, säger Camilla Öberg,

studierektor och specialist-

läkare på internmedicin.

exotiskt att åka så långt norrut, samtidigt som jag tänkte att det är lättare att få en AT-plats här än i södra Sverige.

Nu är hon snart klar och ska börja vikariera på gynmottagningen i Sunder-byn. Efter 21 månader är hon mycket nöjd med Kalix.

– Jag har lärt mig otroligt mycket. Här finns verkligen tid att få mycket stöd och hjälp från läkarna. Vi pratar informellt med varandra. I Österrike är allt mycket mer hierarkiskt.

Samtidigt har Barbara Puchstein fått ta stort eget ansvar och gjort saker som hon inte skulle ha gjort på ett större sjukhus. Till exempel ultraljudsundersökning av hjärtat – givetvis med stöd av specialist-läkare.

Branislav Klimacek från Slovakien är så imponerad av sjukvården i länet att han inte tänker åka tillbaka till sitt hemland.

– Jag ska definitivt fortsätta att jobba i Sverige och jag blir gärna kvar i Norr-botten.

Barbara Puchstein är mer kluven.– Å ena sidan tycker jag om att jobba

här. I Österrike har vi inte vårdcentraler på samma sätt som i Sverige och många allmänläkare driver sin egen mottagning

och jobbar ensamma. Å andra sidan läng-tar jag efter min familj. Vi får se hur jag gör efter ST.

De utländska AT-läkarna umgås dag-ligen med varandra efter jobbet och hittar på roliga saker. De paddlar kajak, åker skidor och brukar hyra landstingets stuga på Storön. De har också provat att åka hundspann och har besökt ishotellet i Jukkasjärvi.

Svenskan behärskar de alla utan pro-blem. De har fått en fem veckors intensiv-

kurs före tjänstgöringen. Sedan har de vecka för vecka snappat upp allt mer.

– Jag trodde att jag skulle prata mycket engelska i början, men det blev aldrig så utan det var svenska med hjälp av ”händerna” direkt. På så sätt lär vi oss språket snabbt. De medicinska termerna är i vilket fall som helst på grekiska och latin, säger Barbara Puchstein.

AT-läkarna har bra villkor i Kalix. Lönen på 30 000 kronor i månaden är bland den högsta i landet. Dessutom får de gå en kurs om lavinolyckor och skid olyckor i Riksgränsen och en trauma-kurs.

Sedan Camilla Öberg tillträdde som studierektor i januari 2010 har hon för-sökt att engagera läkarna på sjukhuset för att AT-läkarna ska få ut så mycket som möjligt av sin tjänstgöring. Varje onsdag föreläser specialister för dem. Hon har också sett till att AT-läkarna verkligen får tid med sin handledare minst en gång varannan vecka.

Så långt det går försöker hon tillgodose AT-läkarnas speciella önskemål, till exem-pel om de vill vara någon vecka längre på en mottagning. Ju bättre de trivs, desto större chans att de stannar kvar resonerar hon.

Många blir också kvar i länet. Inte minst på grund av kärleken. Camilla Öberg kom själv upp från Skåne för att göra sin AT och träffade sin man i Kalix. I dag, tolv år senare, är hon fortfarande kvar.

– I stället för att betala dyra rekryte-ringsresor utomlands är AT ett billigt sätt att få nya läkare till Norrbotten. Det är extra viktigt i Kalix eftersom många läka-re närmar sig pensionsåldern, säger hon.

ANN-KAtRIN ÖhmAN

At-läkarna trivs i Kalix. Från vänster Ziad Ali från Irak, branislav Klimacek från Slovakien, Alexander Sidiki från Afghanistan, studierektor Camilla Öberg, Ida Apelqvist från Sverige, barbara Puchstein från Österrike, Wisam Witwit från Irak och Dario musso från Italien. Foto: tomAS berGmAn

Ida Apelqvist, Camilla Öberg, barbara Puchstein och branislav Klimacek har roligt tillsammans, både på jobbet och på fritiden.

11nr 6 · november 2010

Frågor om vårdvalet?Besök landstingets hemsida!

Här hittar du information och nyheter om vårdvalet. Över-sättningar till andra språk finns också tillgängliga.

www.nll.se/vardval

Norrbotten

Vi har fyllt biblioteken, www.barnenspolarbibliotek.se och www.bibblo.se med spännande tävlingar och kalasroliga aktiviteter där bilden och skaparglädjen är i centrum.

Hela programmet med sagostunder, verkstäder och träffar med några av Sveriges mest kända illustratörer finns på www.bibblo.se

lå

ne

ko

rt

NorrbotteNs läNsbibliotek och folkbibliotekeN i NorrbotteN firar

8-28 november

annons-barnboksveckor.indd 1 2010-10-14 15:46:23

Ungas förutsättningar att komma till tals kan ibland vara svåra. Ändå är de viktiga att lyssna på. De är ju en av länets viktigaste tillgångar.

Landstingets regionala utvecklingsarbete för att involvera unga människor i samhället fortsätter. För när vår framtid är delaktig i det som sker nu, då utvecklas Norrbotten.

Tyck till om regional utveckling på nll.se/regionalt

*) Med hjälp av gatuaffischer med kluriga budskap vill ungdomarna i föreningen Loesje ändra världen till en bättre plats att leva på.

Loesje*

Pris till Öron-näsa-hals som årets förbättrareLänskliniken Öron-näsa-hals fick i somras 2010 års stipendium för bästa förbättringsarbete i vården.

– Om vi inte haft en tydlig vision hade det aldrig gått, säger Per Berglund, verksamhetschef.

Under höstens två förbättringsdagar fick 350 administratörer lyssna till ett tiotal föreläsningar, av vilka Per Berglund och Eva Barrelöv, vårdchef, svarade för en.

Öron-näsa-hals har smält samman tre kliniker till en gemensam, ett mödosamt men lyckat arbete som sammanfattas under rubriken ”Den tretvinnade tråden – att använda länet som helhet för att nå resultat”. Den nya modellen består av tre mottagningar i länet som samarbetar fullt ut, vilket minskar sårbarheten. Bland annat samordnas telefonrådgivning, bok-ning av patienter och utskrift av diktat.

eva barrelöv och Per berglund tar emot landstingets stipendium för årets bästa förbätt-ringsarbete på 100 000 kronor. Av motiveringen fram-går att förbätt-rings- och utveck-lingsarbetet vid Länskliniken Öron-näsa-hals är ett fö-redöme inom vår-den.

Dessutom har mottagningarna ett gemensamt ansvar för mottagningsbesök och planeringen av operationer.

– Länsperspektivet genomsyrar allt tänkande. Vi är verkligen en länsklinik i ordets rätta bemärkelse, konstaterar Eva Barrelöv.

De börjar med att ge en historisk bak-grund, lyfter fram några milstolpar i verk-samheten och presenterar slutligen resul-tat och aktuella mått. Båda framhåller att nyckeln till ett gott resultat är att formule-

ra och följa en vision. För kliniken har visionen sedan 2005 varit ”En fullt inte-grerad vård med optimal förmåga att minska sjukdomarnas och handikappens inverkan på patienternas liv och hälsa”.

En förutsättning för framgångarna har varit medarbetarnas engagemang. I verk-samhetsidén står att arbetsklimatet ska präglas av öppet ledarskap, samverkan, delaktighet och flexibilitet, där helhetssyn och länsgemensamma rutiner ska vara vägledande.

– Av alla bilder vi visar här i dag är den om vår vision och verksamhetsidé den enda ni behöver komma ihåg. Har man en vision fattar man under resans gång beslut som går i visionens riktning. Sak-nas en vision går det inte att navigera, sammanfattar Per Berglund.

ULRIKA ENGLUND

Sjukgymnasten Margareta Eriks-son träffade många patienter som riskerade att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom.

2003 lät hon en grupp på Björknäs vårdcentral i Boden genomgå ett intensivt tränings-program för att minska riskfakto-rerna.

Hennes doktorsavhandling visar att träningen gav goda resultat.

Hjärt- och kärlsjukdom är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Stora delar av befolkningen löper ökad risk för hjärtinfarkt och stroke på grund av högt blodtryck, kolesterol, bukfetma och för litet fysisk aktivitet.

– Forskning visar hur otroligt viktigt det är att röra på sig för att minska riskfakto-rerna. Stora studier i Finland och USA har också visat att en livsstilsintervention med kost och motion mer än halverade risken för diabetes. Vi ville testa att genomföra ett liknande program inom ramen för vård-centralens resurser och utvärdera effekten jämfört med den vanliga behandlingen, säger Margareta Eriksson.

145 patienter i åldern 18 till 65 år val-des ut. Alla hade ökad risk för hjärt- och kärlsjukdom på grund av fetma, blodfetts-rubbning, högt blodtryck och diabetes. Patienternas medelålder var 54 år.

74 personer fördelades slumpmässigt till kontrollgruppen som bara fick rådgiv-ning om träning och matvanor vid ett till-fälle på vårdcentralen, medan 71 patienter fick delta i ett livsstilsprogram under tre månader.

De träffades i mindre grupper på vård-centralen tre gånger i veckan. En dag hade de vattengympa, en annan dag konditionsträning på cykel i kombination med cirkelträning och en tredje dag pro-menerade de med stavar. Alla aktiviteter leddes av sjukgymnaster och sjukgym-nastassistenter. Gruppen fick också träffa en dietist fem gånger under träningsperi-oden och en läkare vid programmets bör-jan och slut.

Det visade sig att gruppen som genom- gick livsstilsprogrammet sänkte sitt blod-tryck, minskade mer i midje- och höft-mått och ökade sin syreupptagningsför-måga. De blev också mer fysiskt aktiva och upplevde en högre livskvalitet.

Forskning i landstinget

Livsstilsprogram – en vinst för alla

De fick komma tillbaka till vårdcentra-len för motivationshöjande träffar sex gånger det första året, fyra gånger det andra året och två gånger det tredje året efter att träningsprogrammet hade avslu-tats.

– Det intressanta är att skillnaderna mellan grupperna består flera år efteråt, säger Margareta Eriksson.

Hennes uppföljning efter tre år visar att behandlingsgruppen löpte cirka 15 pro-cent mindre risk att insjukna och avlida i hjärtinfarkt och cirka 20 procent mindre risk att få stroke på grund av att deras blodtryck hade sjunkit mer (systoliskt 5,1 och diastoliskt 1,6 mmHg).

Deras midjemått hade i genomsnitt minskat med 2,2 centimeter mer och deras syreupptagningsförmåga hade för-bättrats med 5 procent, medan en försäm-ring med 5 procent noterades i kontroll-gruppen. Mer än hälften av rökarna i be-handlingsgruppen hade slutat röka och besöken hos distriktsläkare hade minskat med 21 procent i förhållande till kontroll-gruppen under de tre åren.

Det innebar att livsstilsprogrammet faktiskt gick med vinst. Sjukvården tjäna-de 355 kronor på varje patient som genomgick det.

– Då har vi räknat med lokalhyra, material, kostnader för personal och patienternas omkostnader för fortsatt träning på egen hand. Eftersom deras läkarbesök minskade kunde vi ändå gå med plus.

På Björknäs vårdcentral fortsätter pro-grammet något modifierat med nya del-tagare. De erbjuds träning två gånger i veckan och uppmuntras till stavgång eller andra egna aktiviteter. Efter pro-grammet får de ett recept på fysisk aktivi-tet, FaR, och följs upp individuellt av vårdcentralens FaR-samordnare. Numera ingår också träffar med en kurator för att få hjälp att ändra sin livsstil.

I Norrbotten har övervikt och fetma ökat både bland män och kvinnor under de senaste tio åren. Även bukfetman har ökat konstant.

– Vi lever ett alltför stillasittande liv. På morgonen tar vi bilen till jobbet, sedan blir vi sittande framför en dator på konto-ret eller på den automatiserade industrin och på kvällen sitter vi framför tv:n. Dess-utom äter vi fel. I stället för medelhavs-kost med mycket frukt, grönsaker, fisk, fullkornsprodukter och olja äter vi för mycket mättat fett och snabba kolhydra-ter, säger Margareta Eriksson.

Allt detta gör att många i länet riskerar att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom. Trots att färre människor röker och att kolesterol- och blodtrycksnivåerna sjun-ker precis som i resten av Sverige och västvärlden.

– Jag hoppas att den här typen av verk-samhet kommer att införas på fler vård-centraler i Norrbotten, liksom ökad för-skrivning av fysisk aktivitet på recept. Det behövs inga nya resurser, bara ett annat sätt att jobba, menar Margareta Eriksson.

ANN-KATRIN ÖHMAN

Fotnot: Doktorsavhandlingen heter A 3-year lifestyle intervention in primary health care. Effects on physical activity, car-diovascular risk factors, quality of life and costeffectiveness och går att hämta via Umeå universitetsbiblioteks webbplats, www.ub.umu.se.

I april i år doktore-rade sjukgymnas-ten margareta er-iksson vid Umeå universitet. I sin avhandling visar hon att patienter som genomgår ett livsstilsprogram minskar riskfakto-rerna för hjärt- och kärlsjukdom. De får lägre midjeom-fång, bättre blod-tryck, högre fysisk kapacitet och minskar sina besök hos distriktsläkare.

Foto: mArIA ÅSÉn

nr 6 · november 201012

agens unga lever i en gränslös, digitaliserad värld, uppväxta som de är med internet, twitter och sociala medier. Landstingen måste tänka om, snart ställs helt

andra krav på vården menade en omvärldsguru jag lyssnade på för en

tid sedan. Men vi behöver inte gräva sär-skilt djupt för att hitta framtidens patien-ter.

Det räcker med att läsa artikeln ”Snabb-fil införs för höftskador” (DN 3/10) som innehåller följande fallbeskrivning. ”En 85-årig kvinna faller och bryter sin höft. Hon åker ambulans till akuten, där hon får vänta i timmar på röntgen. Sedan blir hon ofta liggande på akuten igen i väntan på en vårdplats”. Vid ett 30-tal sjukhus i lan-det börjar behandlingen numera redan i ambulansen, den skadade förs direkt till operation utan att gå omvägen via akuten. Målet är att korta väntetiden på operation för att minska risken för allvarliga kompli-kationer.

En sjuksköterska ger DN-läsaren följan-de bild. ”Det här har inte varit någon flas-hig vård. Det låter kanske hemskt, men den här gruppen äldre, oftast kvinnor med

demenssjukdom, har varit lågprioriterad. När de väl kom upp till vårdavdelningen var de ofta förvirrade, nedkissade och kan-ske aggressiva för att det var hungriga och törstiga”.

Ja, nog är det ”flashigare” att spekule-ra över dagens unga, vårdens ”storkon-sumenter” om kanske 50 eller 60 år, än att engagera sig i hur 85-åriga Anna ska tas om hand på ett värdigt sätt. Trots att Anna i hög grad representerar framtiden, runt 2020 sker en påtalig ökning av anta-let 80+, varav många med tunga och kom-plexa vårdbehov.

Problemet är alltså inte svårigheten att identifiera framtidens patienter. Proble-met är i stället att vården inte är särskilt väl anpassad till denna växande grupp. OECD har formulerat detta så här:

”Det blir allt tydligare att det är en väx-ande utmaning för hälso- och sjukvården att förebygga och hantera kroniska sjukdomar. Hälso- och sjukvården har i mångt och myck-et byggts upp utifrån akuta sjukdomstillstånd som fordrar korta och intensiva behandlingar. Verksamheterna fungerar inte lika bra när det gäller att ta hand om människor med kronis-

ka sjukdomar som behöver fortlöpande insat-ser från hälso- och sjukvården i form av till exempel rehabilitering”.

De stora förändringar som präglat sjuk-vården under de senaste decennierna har på många sätt varit bra. Effektivare läke-medel, nya skonsammare operationsme-toder samt en allt bättre hjärt- respektive infarktvård har inte minst kommit allt fler äldre till godo.

Myntets baksida är dock en tilltagande specialisering som gör att just multisjuka äldre löper allt större risk att ”falla mellan stolarna”. Frågan har ett tydligt genusper-spektiv, exempelvis är cirka 70 procent av dem som drabbas av höftfraktur kvinnor.

Om utvecklingen i Norrbotten följer samma mönster som vi ser på andra håll i vår omvärld så kan vi räkna med en fort-satt koncentration av vissa verksamheter.

Kravet på tillräckligt stora patientvoly-mer för att trygga medicinsk kvalitet och patientsäkerhet, snarare än ekonomis-ka faktorer, är den avgörande drivkraften. Stora pensionsavgångar och en allt hårdare konkurrens om välutbildad arbetskraft ver-kar i samma riktning.

Mot detta måste, inte minst i ljuset av länets geografi, ställas en lokalt organise-rad vård som förmår behandla 85-åriga Anna oavsett om det är hennes diabetes, hjärta, njurar, yrsel eller minne som spö-kar för tillfället – utan att hon för den skull ska behöva vara ständig gäst på akuten eller i vårdsängen.

Dagens sjukvård måste helt enkelt bli framtidens sjukvård för att klara av att möta inte bara dagens utan också morgon-dagens patienter.

Caj SkoglundProjektledare för landstingets utredning

om närsjukvård

Framtiden är redan här

KRÖNIKAN Caj Skoglund

Ur museets samlingar

Sjuksköterska på 1950-taletlänets första utbildning för sjukskö-terskor startade 1949, då röda korsets sjuksköterskeskola i boden grundades. landstinget stod som huvudman för sko-lan, medan röda korset svarade för inne-hållet. För att bli antagen skulle man vara minst 19 och högst 27 år, ha gott upp- förande, god hälsa och vara lämplig för yrket. det krävdes även god skolunder-byggnad och enkla kunskaper i matlag-ning.

Studierna var-vades med prak-tiskt arbete. en före detta elev berättar: ”Vi fungerade som arbetskraft under vår praktiktid. Vi jobbade som bara den. Oftast bör-jade vi 07.00, håltimmar 13.00 -16.00, då vi ofta hade föreläs-ningar inbokade. Sedan arbete 16.00 -21.30.”

eleverna fick själva bekosta sina uniformer; tre blå- och vit-rutiga klän-ningar, fem förkläden, tre skyddsrockar, kappa och hatt, samt en svart högtidsklänning.

Skolan över-gick helt i lands-tingets regi 1974. Tre år senare kom hög-skolereformen och det ställdes nya krav på utbildningen.

ANJA WREDE

FoTnoT: läs mer om sjuksköterskeuni-formen på www.nll.se. klicka dig fram till kultur och utbildning, norrbottens mu-seum och månadens föremål.

Sjuksköterskeuniform använd av en elev vid sjuksköterskeskolan i boden under åren 1956-59.

Foto: Åke ÅSTröm, norrbottens museum

Naturbrukselever till MoskvaNaturbrukselever från Kalix kom på femte plats i en internationell skogs- och miljötävling i Moskva.

– Att få representera Sverige på det här sättet har varit givande och jätte-roligt, säger Christine Boyd Larsson, engagerad lärare.

Sju elever på naturvetareprogrammet nappade på en förfrågan från Kustringen, en samman-slutning av tre kustbyar i Kalix som bland annat arbetar för att inventera kronoholmar förvaltade av Statens fastighetsverk. Inom ramen för sitt schemalagda projektarbe-te à 100 timmar per elev gjorde de en skötselplan för ön Lillögrundet i Nyborgs skärgård.

Handledaren Christi-ne Boyd Larsson, till var-dags lärare i naturveten-skapliga ämnen vid Kalix naturbruksgymnasium, fick höra att Skogssty-relsen sökte bidrag till ”The Seventh Internatio-nal Junior Forest Contest” och skickade in elever-nas plan.

Rapporten utsågs till Sveriges bidrag och Christine ägnade en semestervecka till att över-sätta den till engelska och söka visum till elevre-presentanterna Simon Rantapää, Kalix, och Elli-nor Sandström, Pålänge, och henne själv. Flyg-biljetterna bekostades av Skogsstyrelsen medan den ryska motsvarigheten stod för kostnaderna i Moskva.

– Speciellt visumansökan tog mycket tid och kraft, men det kändes bra att kunna erbjuda eleverna möjligheten att delta. Resan innebar att de både fick se en annan del av världen och möta andra ungdomar, säger hon.

Totalt konkurrerade 31 bidrag från 29 länder, däribland Vietnam, Japan, Kuba, Kenya och Bra-silien. Simultantolkning, guidade turer, cirkus-show och ett fint hotell – hela arrangemanget var proffsigt upplagt.

Resultatet för det svenska arbetet blev en femte plats plus ett hederspris; olika avdelning-ar inom den ryska skogsstyrelsen och universi-

tetet delade ut speciella priser till bidrag som de tyckte var värda extra uppmärksamhet.

Sammantaget blev resan i september ett fem dagar långt äventyr som både Christine och de två eleverna kommer att minnas länge.

Vad gäller Lillögrundet, ön som skogsintres-serade ungdomar runt hela världen nu har lärt sig mer om, var en av slutsatserna att det är vik-tigt att låta gammal sälg finnas kvar. Även om videväxten kan se risig ut är den en viktig förut-sättning för biologisk mångfald.

– Inventeringen visar att det är viktigt att satsa på de människor som vistas där och den biologiska mångfalden, medan ön däremot inte lämpar sig för skogsbruk. Där finns bland annat den skyddsvärda strandvivan, berättar Christine Boyd Larsson. ULRIKA ENGLUND

ellinor Sandström och Simon rantapääs presentation av skötselplanen för ön lillögrundet ledde till en femteplats i den internationella skogstävlingen för ungdomar. Foto: ChriSTine boyd larSSon

naturbrukseleverna ellinor Sandström och Simon rantapää fick ta emot ett specialpris av professor anatoly Petrov, rektor för det institut som ansvar för skoglig fortbildning i ryssland.

Christine boyd larsson, lärare vid kalix naturbruks-gymnasium.

Foto: helena WaSSerman

UtställningarT.o.m. 28 novNorrbottens Läns- &Landskapsvapen - med sikte på vapen

T.o.m. 7 novStretchMoa Krestesen, Helena Wik-ström, Ludwig Franzén, Gerd Aurell, Mattias Olofsson, Ida Hansson och Camilla Påhlsson från Galleri Verkligheten i Umeå.

T.o.m. 7 novSkärgårdens människor Fotografi Boris Ersson

T.o.m. 14 novKrona & KransEn utställning om slöjdens ut-tryck i fest och högtid

T.o.m. 14 novemberFormfest - från fjäll till hav14 slöjdare och konsthantver-kare från Norrbotten

T.o.m. 7 novemberFanor & Standar - politik och arbetarrörelse från förr

T.o.m. 21 novemberOn the move – om gästarbetande bärplock-are. Konstnär Margareta Klingberg

Tills vidareKring fi nska kriget 1808-09

13 nov - 6 feb 2011Mannen från Fredrikafors Fotografi Staffan Nygren

20 nov - 23 jan 2011Bilder från Bälinge - en foto dokumentationFotografi Lars-Göran Norlin

27 nov - 16 jan 2011Jusuf Suljanovicmåleri

27 nov - 16 jan 2011JulkortFrån Norrbottens minne

4 dec - 30 jan 2011Att fl ytta en stad - Kirunas framtid

ProgramBarnens lördagLördag 30 okt kl 13-16Vi gör pumpalyktorSlöjd för barn med Eva Öhr-ling och Katrine SandströmSamarr BILDA

Söndag 31 okt kl 13-15.30Seminarium: Matlandet NorrbottenTryggve Bergman, Christina Fjellström, Malin SandSamarr NOAK

Onsdag 3 nov kl 19Attentatet mot FlammanFöreläsning med Alf Lövenborg

Onsdag 3 nov kl 19-21TangokaféSöndag 7 nov kl 12-16Stickmarknad - köp - sälj - byt!

Barnens söndagSöndag 7 nov kl 13-16Vi gör origamiSlöjd för barn med Eva Öhr-ling och Katrine SandströmSamarr BILDA

Söndag 7 nov kl 14Konstvandring i Venedig Bilder från biennalen 2009.Föredrag/bildvisning med musielektor Börje Ekström.

Onsdag 10 nov kl 19-21TangocaféLördag och söndag 13-14 november kl 10-17FlorafestivalOm växter och deras livs-beting elser som klimat, berg-grund, människans påverkan, vegetationstyper, våra fi bblor, m.m. Se annonsering

Barnens lördag söndag13-14 nov kl 12-16Barnens FlorafestivalSlöjd för barn med Karin Isaks-son, Eva Öhrling och Katrine Sandström

Lördag 13 nov kl 13Vernissage: Mannen i FredrikaforsFotografen Staffan Nygren närvarar

Lördag 13 novArkivens dagHöstvägen 7, LuleåKl 11-15 Öppet hus, Norrbot-tens minne, Föremålssamling-en/utställning

Onsdag 17 nov kl 19-21TangokaféFredag 19 nov kl 13-15Seminarium: Norrbottens län 200 årHur har sjukvården utvecklats?Samarr NOAK

Lördag 20 nov kl 13Vernissage: Bilder från BälingeFotograf Lars-Göran Norlin närvarar

Barnens söndag21 nov kl 13-16Vi gör ljusstakar i luffarslöjdSlöjd för barn med Eva Öhr-ling och Katrine SandströmSamarr med BILDA

Onsdag 24 nov kl 19-21TangokaféTorsdag 25 nov kl 17-20Arkivkväll på Norrbottens minneTema: Jakt & jägareAdress: Höstvägen 7, Luleå

Lördag 27 nov kl 13Vernissage: Jusuf SuljanovicUtställningen invigs, konstnären närvarar

Lördag 27 nov kl 11-16Vernissage: JulkortLördag & söndag28-29 nov kl 11-16Gammeldags JulmarknadMusik, tomte, marknadsstånd.Slöjd för barn: Vi gör lucia- och tomtedockor Söndag kl 11-16 Marsipan-gristillverkning

Lördag 4 dec kl 12.15Vernissage: Att fl ytta en stad - Kirunas framtidInvigning / Föreläsning bebyg-gelseantikvarie Jennie Sjöholm

Lördag 4 dec kl 14Julmusik för körSchola Cantorum, Mjölkudds-kyrkan, under ledning av Mikael Jacobsson

Söndag 5 dec kl 12-16JulkortsverkstadBarnens söndagSöndag 5 dec kl 14När jultomten försvannEn illustrerar musiksaga för barn av P-G Råberg, framförs av Dagbarnvårdarnas musik-grupp.

Läs mer pånorrbottensmuseum.se

Storgatan 2, LuleåTis-fre 10-16 • Lör- sön 12-16

0920-24 35 02

0920-23 66 66 | norrbottensmusiken.se

Aktuellt från Norrbottens museum

Norrbotten Big Band& Jeanette LindströmUleåborg 23 okt, Haparanda 24 okt, Kiruna 25 okt, Arjeplog 26 okt, Boden 27 okt, Umeå 28 okt, Piteå 29 okt, Luleå 30 okt, Älvs-byn 31 okt

Barents Composer OrchestraLuleå 10 nov, Uleåborg 11 nov

Norrbottens Kammar orkester & Per TengstrandWIRÉN SerenadSCHUMANN PianokonsertBEETHOVEN Symfoni 8

Luleå 11 nov, Piteå 12 nov, Umeå 13 nov

Norrbotten Big Band & Uri Caine och Örjan FahlströmLuleå 19 nov, Örebro 20 nov, Göteborg 21 nov

Norrbotten NEO Gérard Grisey in memoriamPiteå 24 nov – Öppen repetition

För barn & ungdomPajala Tatawin8-15 nov skolkonserter i Paja la, Luleå, Kiruna, Gälli vare, Piteå, Arvidsjaur, Hapa-randa och Kalix.Off förest Pajala 8 nov, Gällivare 10 nov, Luleå 12 nov och Haparanda 14 nov.

Jag är här nu!22 nov-3 dec skolkonserteri Haparanda, Pajala, Kiruna, Överkalix, Boden, Älvsbyn, Piteå, Arjeplog, Arvidsjaur och Luleå.

Land i sikte24 okt-9 dec skolkonserter i Luleå, Boden, Älvsbyn, Arvidsjaur, Kiruna, Gällivare, Pa-jala, Övertorneå, Haparanda, Kalix, Råneå och Piteå.Familjeförest i Luleå 24 okt

Norrbottens UngdomssymfonikerOrkesterutbyte Uleåborg Konsert med NUS och Con BrioUleåborg 7 nov

Ett unikt crossover-möte mellan jazz, improvisation och klassisk musik. BCO är inte ett stor-band, men ett stort band som spelar modern genre-överskridande musikEn del av projektet Music on Top med bl a Norrbotten Big Band.

BILJETTER Norrbottensteatern 0920-24 34 00, Kulturens Hus 0920-45 59 00, www.ticnet.se, www.norrbottensteatern.se

Biljettsläpp 12 nov !

av Alan Ayckbourn övers. Klas ÖstergrenALLA ÄLSKAR NORMAN

Tre komedier som utspelas under en weekend! Se alla 3 eller 1 eller 2! • I matsalen: BORDSSKICK • I vardagsrummet: RÅ OM VARANDRA • I trädgården: TALA UT Anna Azcárate, Therese Lindberg, Jens Lindvall, Mats Pontén, Martin Sundbom och Linda Wincent Regi Frej LindqvistPREMIÄR 25 feb Scen 2

TRO av Matthew Hurt övers. Margareta GudmundsonEn dramatisk monolog om övertygelse och troSkådespelare Margareta GudmundsonRegi/scenografi Anna Azcárate Koreografi Cecilia MiloccoSVERIGEPREMIÄR 16 jan Scen 3

Musikalen SNÖVIT fr 7 årLibretto/musik/sångtexter Tomas Orup Eriksson och Håkan Bjerking Anna Aldén, Jenny Antoni, Miriam Forsberg, Josefin Larsson, Jacob Nordquist, Karin Paulin Ek, Christian Sahlström, Joakim Saedén, Daniel Söderlind och Filip Tallhamn. Musiker Daniel Jonsson, Jonna Löfgren, Robert Svensson och Erik Zettervall Regi Håkan Bjerking Koreografi Patrik Häggström URPREMIÄR 29 jan Scen 1

nr 6 · nOVEmbEr 201014

FÖRE O

TRÄD

LUGN

MÅTT

NR 1

KRAFT

ÄGA

EJ UR

STÖT

KRYDDA

STRUTS

OXE

SPRIT

FÖRE S

SVAVEL

PR

FLICKA

PÅLAGA

KIKA

GAMMAT

TRÅG

KARP

LJUD

BÖRDA

GAS

FISK

KURVA

FRIVOLT

NYANS

IROKES

UNIK

STAT

SATS

KVÄVE

RYSSJA

STOL

KÄRVE

INSEKT

SAMFUND

FÖRST

FÅGLAR

TOBAK

SMILA

STORMAN

BÄSTFÖRR

JOD

BOK-ELIOT

TRIVAS

VARNINGS-SIGNAL

EFTER R

TRAKTOR-MODELL

BÖRDA

ANLED-NING

RYGG

RYTTAR-SPEL

BIBELDEL

PUH’SKOMPIS

ANAR

ANGERTID

KALAS

BELSE-BUB

FEMTIO

RYMD-PIONJÄR

FÅR RÅ

MYTISKHUND

PROFIL

FILM-FIGUR

BOR VI I

REDO-VISAR

TT

BAS-MAN

FÖREPÅSK

URBE-FOLK-NING

STADS-DEL I

SOLNA

2010

POVEL ITU PADDEL

ALFA

FLYGER

KÅRE

TIDS-RYMD

60MINUTER

JORD-ART

BAGAGE-VAGN

PUGI-LIST

ÄR TUPPUPPE I

ÄDEL-GAS

SOM AVGULD

INTEVI

HAR ORV

KÄNDULLMAN

NIVÅ

HJÄLPERTÖRSTIG

PENG

KNÖL-VÄXT

GEDIGEN

SÄGERKOSSA

IDÉ

GET-UNGAR

NARCISS

VÄXERNEDÅT

NORGE

VASS-BÅT

NYODLING

FRANSKFLOD

FÖRE Z

SÅNGAR-BORG

LISTIG

FLÖGRYSS

FÖRE S

HALV-ÅSNA

KAN KOR

BÅT-KLUBB

SVÄRS

RIDDAR-HJÄLTE

GANDHI

MAN OCHHUSTRU

KATT

RITATORN

GJORDE DETI FOGARNA

MÅLARGRUPP

Lösning på kryss nr 05|10

ino

ino

K O M M A N D EA V F Ä L L I N G

K R E O LR A M F I N

E T E RN E V A D A

Ä TS T O

B R I A R L O G E

A V E

P Ö LL E T AI T A L I A

Ö D E M

Ä G E R

F Å N EL A N G E T TA F A S I

S A N DO P E R A NI T E R A T I VB E R NU R

S AD U NT U B

I EK RD Ö V AD U N G A RD Y

I S I SL PL A GA L

S A R G E NO SE L I AB E R

U TR AA N E M IS A D E L M A K A R E

G I M OS T R A F F S P A R K

F L A N E L L C O L L I E RR E NK A AS P EO K

T D S F I N X E L E G I J O

F A

R

A

S

B

TRA

A

NE

I

S

P

kryssvinnare SONJA LARSSONKonduktörsgatan 19 A, Kiruna

MARIA HENRIKSSONDocentvägen 537, Luleå

ANNA BURMANNorrbyvägen 46, Luleå

GUNILLA GEDLUNDPepparvägen 11, Boden

EIVOR UUSITALOKolari 54, Pajala

Trisslotter kommer med posten. Grattis!

kryss nr 6Senast den 26 november 2010 vill vi ha ditt korsord.Skicka till: Landstingstidningen, nLL, 971 89 Luleåmärk kuvertet ”Kryss 6”. Lycka till!

namn..............................................................................................................

Adress..............................................................................................................

Postnummer och ort ......................................................................................

INGRID NORDIN,operationssjuk- sköterska vid Kiruna sjukhus

15nr 6 · nOVEmbEr 2010

Som ni förstår är jag, enligt ENFP, en fritänkande kameleont med en personlig-hetspalett som varken familjen, lands-tinget, svärmor eller Hollywood har någon nytta av.

Å andra sidan tänker jag att även min hjärna har en kapacitet som vida översti-ger en dators förstånd. Och i skenet av att en vanlig landstingsdator kan visa sexton miljoner färger verkar sexton möjliga profiler ganska fjuttigt.

Är vi inte mer komplexa än de defini-tioner som två amerikanska forskare kan trycka in i fyra bokstäver? Jo, det är klart.

Problemet är att de som vill att vi genomför testet gärna bortser från detta förnuftets faktum.

Att kategorisera människor inför styr-ning och ”omplacering” kan nämligen vara en lönsam business. En utrensning är i faggorna, sanna mina ord.

Snart kommer landstingets under- rättelsetjänst och hämtar mig och flera av er andra som kvalat in i den blekgröna rutan för obstinata kameleonter som lätt faller till föga för långsökta konspirations-teorier.

I stenkällaren under landstingshuset får vi trösta varandra genom att minnas att våra mammor älskar oss, vilken grundfärg vi än har.

själv, mina medarbetare och patienter vid liv på jobbet. Det är så jag blir accepterad både på Kulturens Hus och i snöskoter-klubben. Genom att ikläda mig rollen som au pair, hemmafru, blåställig hant-verkare och knapsu svärson klarar jag av familjepussel och släktmiddagar. Kanske bubblar en liten Brad Pitt under ytan och underhudsfettet i alla fall?

Totalt sett betyder ENFP att jag hellre ligger på soffan än bidrar till samhällets välmåga. På plussidan däremot har jag en stor portion kvinnlig intuition. Just nu säger den mig att jag ska sluta svamla om min vrickade personlighet. Min profil antyder också att jag sällan lyssnar på min inre röst.

Specifikt definierar ”E”, som ni kan-ske noterat, att jag pratar utan att tänka. ”N” betyder att jag inte läser manualerna till IKEA:s byggsatser. ”F” står för mitt hotfulla ifrågasättan-de av stora organisationer. Slutligen ”P” som skvallrar om att jag aldrig frågar någon om den rätta vägen och att jag, av obegriplig anledning, stän-digt går vilse.

Dessutom är jag inte att lita på när jag försöker definiera bokstavskombi-nationer.

Karma Chameleon … kåseriet patrik wargSöndag 24 OKTOber 2010

De är efter mig. Jag måste skri-va snabbt. När som helst tvär-nitar en militärjeep utanför huset och jag blir utsläpad på

gatan av kolfiberklädda fältagenter. De kommer att stuva in mig i en fuktig sten-källare där tortyr är vardag och släktmid-dag med svärmor blott en lockande häg-ring.

Hur kunde det bli så här. Jo, utan misstanke om något skumt genomförde jag nyligen ett personlighetstest under en, till synes, snäll utbildning – påtvingad av socialstyrelsen och sanktionerad av NLL. Man tar helt enkelt fram en profil för dem som bör fungera som chefer eller ledare. Även om man, som jag, inte har den ambitionen. Ändå har jag länge läng-tat efter ett facit över vem jag egentligen är. Få själar har så splittrad identitet som undertecknad.

Lika länge har jag funderat över huru-vida en kameleont har en färg som den trivs bäst med? Åtminstone att det lilla krypet ikläds en specifik nyans oftare än sina andra kulörer. När den inte behöver kamouflera sig för faror, hävda sig i gänget eller imponera på tjejödlor så kravlar den omkring i sin genuina per-sonlighet. Fattar ni vad jag menar? Jaså, ni gör det! Själv förstår jag ingenting.

Det visar sig, när mina testsvar analy-serats, att jag får bokstavskombinationen ENFP och därmed hamnar i en av sexton möjliga profiler. Testledaren suckade ljud-ligt och menade att jag hamnat i en ruta där galna skådespelare är överrepresente-rade. Genast såg jag en ny karriär framför mig: ”Patrik Warg går i Peter Stormares äventyrliga spår”.

”Nja”, fortsatte testledaren. ”Mer som Clownen Manne, fast du kan alltid bli barnboksbibliotekarie eller blandmiss-brukare. De hamnar också i den här gruppen”.

Ett test av den här sorten kan alltså vara ganska skrämmande. Hur kul är det att få veta att man inte duger som chef, lärare, sakletare, tekniker, vårdgivare eller svärson?

För min kära lilla hustru blev mitt resul-tat inte alls lika överraskande. Det är ett under att jag har ett jobb att gå till, menar hon.

Och förstås är det på det viset. Hon som ser mig dagligen med öppen dörr till toa och lyssnar till mina utläggningar i sömnen har lättare än andra att begripa vilken färg som är mitt egentliga jag.

Samtidigt är det med kameleontens anpassningsförmåga som jag håller mig

konstverk berättar

Patrik Warg ärinte känd från Idol, robinson eller big

brother. Däremot är han glad över

att vara läkare

i norrbot­ten.

Målningen Lappar och renar är från år 1958 och har utförts av Charles Portin (1889-1980). I landstingets konstsamling finns flera verk av denne konstnär. Motiv och ut förande skiftar mellan olika epoker.

Släkten Portin, enligt vissa uppgifter Portinari, kom ursprungligen från Italien och bestod av sjöfarare och fartygsbygga-re. På 1700-talet flyttade man till Finland för att bosätta sig vid Bottenhavets kust.

Portins familj flyttade så småningom till byn Mattila norr om Haparanda där Karl, som han då hette, växte upp. Han visade tidigt begåvning på konstens område. Karl hade gott stöd av sin mor som var duktig i textilt hantverk.

Portin är förmodligen en av de allra första norrbottningar som fått ”riktig” konstnärlig utbildning. Före första världs-kriget åkte han via Helsingfors till Tysk-land där han fick sin första skolning.

Vid krigets utbrott 1914 var han tvung-en att lämna landet. Hemma utförde han ett stort antal porträtt på beställning, då oftast i oljepastell.

När kriget var över åkte han åter till Tyskland och sedan vidare till Paris. Det var under den första tiden där som han bytte namn från Karl till Charles.

Konstnären försörjde sin familj med att utföra beställningsporträtt. Portin arbetade också i flera år som vaktmästare eftersom det var svårt att försörja sig på konstnärsyrket. År 1939 utbröt andra världskriget och familjen fick brådstörtat

lämna landet. De återvände efter några år. I slutet av 1950-talet lämnade familjen Paris för att slutligen bosätta sig i Sverige, först en tid i Stockholm och senare i Norrbotten.

Portins sätt att arbeta skiftade under åren. Från tidiga stillsamma naturmotiv med lite kontrast till en mängd bilder omkring det samiska livet, av vilka denna

är ett exempel. Slutligen målade han mycket färgstarka bilder av solen, som till slut helt dominerade duken.

Målningen Lappar och renar beteckna-de konstnären som den horisontlösa bil-den. Man bör titta på den både på avstånd och nära. Som kuriosa kan nämnas att konstverket fanns med på en utställning i New Delhi år 1959.

TorsTen WiksTröm

nytt om namn

Bo WesTerlund har utsetts till chef för den nya beställarenheten i norrbot­tens läns landsting. Hans huvuduppgift blir att svara för beställningar inom Vårdval norrbotten. bo Westerlund är i dag chef för division Primärvård och tillträder den nya tjänsten 1 november. Han ersätter Caj skoglund, projekt­ledare Vårdval norrbotten, som blir projektledare för landstingets utredning om närsjukvård.

eva-lena HolmqvisT blir tillförord­nad chef för division Primärvård efter bo Westerlund (se ovan) till och med hösten 2011. Eva­Lena arbetar sedan fyra år som regionchef inom primär­vården för vårdcentralerna i Luleå och boden. Hon har tidigare varit verksam­hetschef inom socialförvaltningen i Luleå kommun och föreståndare på mjölkuddens vårdcentral.

anna lindH är ny projektkoordinator för Vital i norr. Den landstingsöver­gripande satsningen finansieras av statliga stimulansmedel och syftar till att förbättra vården och omsorgen av de äldre. Anna arbetade tidigare som ekonom i Vital i norr.

anneTTe sundqvisT är ny på per­sonalenheten och arbetar med samord­ning av praktikplatser för studerande i vården. Annette är sjuksköterska och kommer närmast från medicinmottag­ningen på Sunderby sjukhus.

anneTTe koHkoinen är ny på den nya tjänsten som utvecklingsledare vid division Kultur och utbildning. Hon ska jobba med kulturutveckling lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Annette har de senaste tio åren arbetat med utvecklingsprojekt vid framför allt länsbiblioteket i Västerbotten, Väster­bottens läns landsting.

Foto: CAY HEDbErG

Bor: I hus på Bolagsområdet i Kiruna. Sommartid i stugan i Altajärvi.Familj: Maken Ingvar, de vuxna barnen Anna och Anton, fem barnbarn och hun­darna Hampuz och Jukkaz.Jobb: Arbetar treskift som sjuksköterska på Ivak, Kiruna sjukhus.

Bakgrund: Började som sjukvårdsbiträde. Vidareutbildade sig till undersköterska, sjuksköterska och distriktssköterska. Har arbetat många år vid Kiruna sjukhus, med avbrott för några år inom flyktinghälso­vården i Kiruna och sjukhusvikariat på Gotland.

Intresse: Hundar. ”Jag ägnar mycket tid åt dem. Och jag umgås mest med hund­människor. Vi träffas och tränar hundarna tillsammans, till exempel spår och sök.”Vad gör dig lycklig: ”När jag får tillbringa tid med familjen, hundarna och vara ute i naturen.”

Inger-Anna Ekepil – akutsjuksköterska med hundliv

Inger-Anna Ekepil

Inger-Anna Ekepil har haft hundar i sin närhet sedan barnsben.

Numera kommer hennes kun-skaper även andra till del – schä-fern Jukkaz är tränad att söka ef-ter försvunna människor.

– Han fick sitt E-kontrakt i som-ras. Det innebär att vi finns på en SOS-lista och kan kallas in av polisen och fjällräddningen vid eftersök och laviner.

Hampuz och Jukkaz nosar nyfiket på oss när vi kommer in i hallen, men det räcker med en kort tillsägelse från Inger-Anna för att de ska lägga sig ner och slappna av. Redan där märks att Inger-Anna har lyck-ats med lydnaden. Själv konstaterar hon att Jukkaz är inne i en knepig fas nu – just i tvåårsåldern infaller den tredje könsmognaden, en tid som gör många hundar egensinniga. En stark vilja kombi-nerad med selektiv hörsel, som hon beskriver det.

– De kan bli riktigt tjorviga. Tyvärr är det just i den åldern de flesta hundar av livas. Ägarna är inte beredda och kan inte handskas med situationen.

Under Inger-Annas uppväxt i Satta-järvi söder om Pajala fanns alltid hundar i familjen; hon såg dem som sina kompi-sar. När hon flyttade ihop med sin blivan-de man Ingvar i Kiruna var hon utan hund i tre månader, en tid hon skämt-samt beskriver som ”den värsta i sitt liv”. En samojedhane blev räddningen för

mycket tid på hundträning handlar just om det – att tolka och analysera hundens beteende, göra sig förstådd och nå resul-tat.

– Det är en upplevelse varje gång det lyckas. För varje hund bygger man på sin erfarenhet och kunskap, vilket gör det ännu roligare.

Inger-Anna har jobbat länge på Kiruna sjukhus, numera som akutsjuksköterska. Hon ser likheter mellan vårdyrket och hundägandet.

– I båda fallen handlar det om att ta hand om någon annan. Jag tror att det kan finnas ett samband. Det gäller i alla fall mig.

Hon är övertygad om att människan mår bra av att ha en hund i sitt liv, oavsett om man är ung eller gammal, frisk eller sjuk.

– Med en hund i familjen lär sig barn att vara rädd om både djur och männis-kor; de blir omtänksamma. Den som har en hund behöver sällan känna sig ensam, det är många som kommer fram och vill prata. Den som mår psykiskt dålig får trygghet och harmoni i kontakten med en hund. Att få klappa en hund och känna pälsen mot handen kan ge dementa per-soner känslominnen tillbaka.

Inger-Anna har inte räknat efter, men klart är att hon lägger mycket tid varje vecka på sina och andra hundar. Och hon gör det med glädje. Hundhåren damm-suger hon bort utan att klaga; lite extra städning kommer en hundägare sällan undan. Förutom längre turer i fjällen och skogen trivs hon med de dagliga aktivite-terna. Vid spår- och sökträningar träffar hon likasinnade, hundentusiaster som hjälps åt för att genomföra övningarna.

– Jag har faktiskt aldrig känt att det är jobbigt att åka iväg och träna med hun-darna. Stegen till brukshundsklubben är alltid lätta… ULRIKA ENGLUND

När polisen och fjällräddningen behöver hjälp är Ivak­sjuksköterskan Inger­Anna Ekepil och tvååriga schäferhannen Jukkaz redo att rycka ut. Till vänster Hampuz, tidigare kontrakterad tjänstehund även han. Foto: MATTIAS FORSBERG

Inger-Anna, en hund som samtidigt blev dottern Annas beskyddare och vän.

– Hunden fanns alltid i hennes när-het. De fick en mycket speciell kontakt.

Sonen Anton hade en fin uppväxt med hund nummer två, siberian huskyn Tessu. Men det var när Inger-Anna för 20 år sedan köpte sin första schäfer som hon kände att hon hittat rätt.

– Det är en sådan härlig ras, allround på alla sätt och vis, säger hon och berättar att alla schäferhanar familjen haft ställt älg och därför fått agera älghund under jaktsäsongen.

– Jukkaz var bara fem månader första gången han markerade att det var något ute på myren.

Tiken Lady följdes av Heikko, Cazper, Hampuz och Jukkaz – totalt har familjen Ekepil haft fem schäfrar i sin ägo, minst två och ibland tre samtidigt. Med dem har hon tränat spår, sök, lydnad och kört drag. Den yngste, Jukkaz, går en utbild-ning till bevakningshund inom hem-värnet. Dessutom har de ägnat sig åt räddningsträning. Flera har varit tjänste-hundar, vilket innebär att polisen och fjällräddningen kan kalla in dem när en lavin gått eller en person försvunnit.

I det läget ska Inger-Anna vara redo att sätta på sig sin räddningsjacka, trä tjänstetäcket på hunden och ge sig iväg.

– Jukkaz blev klar i somras och har ännu inte blivit utkallad, säger hon och berättar i stället om en tidigare sökning

efter en saknad person i oländig terräng i Kurravaara utanför Kiruna.

Själv är Inger-Anna instruktör och hål-ler kurser i Svenska brukshundsklubben. Hon är dessutom lärare i hundtjänst och kan undervisa räddningshundsinstruktö-rer, för att nämna två av alla hundutbild-ningar hon har.

Ibland tar privatpersoner kontakt med henne för att de har svårigheter med sin hund. Nästan alltid ligger problemet hos ägaren.

– Jag skulle säga att 95 procent av hun-dens beteende beror på föraren. Ofta vet hunden helt enkelt inte vad det är vi vill. Vi måste förklara bättre.

Det som driver henne att lägga ned så

Det finns många hundägare bland landstingets an­ställda. En som har hundintresset som livsstil är Inger­Anna Ekepil, akut­sjuksköterska på Kiruna sjukhus. Här tillsammans med Jukkaz och Hampuz, båda från Lappfjällens kennel.