hur ska vi kunna förbereda och lugna eleverna inför de ... · en sjättedel av eleverna att gå...
TRANSCRIPT
●
Hur ska vi kunna förbereda och
lugna eleverna inför de klimat-
förändringar som kommer? Publicerad här den 3 november 2018
De tar till sig den alarmerande informa-
tionen om klimatförändringarna, och de inser att dessa kommer att
påverka deras liv i framtiden. Hur ska vi kunna ingjuta hopp i
eleverna? Hur ska vi på bästa sätt kunna förbereda dem?
Det duger inte att som Trump påstå att det är kineserna som har
hittat på klimatförändringarna. Vi vet att de kommer att radikalt
förändra förutsättningarna för livet på jorden. Och att vi skulle ha
kunnat förhindra detta i tid om inte om hade funnits. Om inte ego-
ismen hade lagt sig hindrande i vägen. Följande artikel publicerade
jag på hemsidan 1 juni 2016:
”Världens nationer har enats om klimatmål i Parisavtalet. Applå-
der. Miljöförstöringen hejdas. Världen räddas. Om det vore så väl.
Dessvärre ligger det en ofantlig bromskloss i vägen för en sådan ut-
veckling. Egoismen.
Alla är sig själva närmast och alla handlar på det sätt som är lön-
sammast eller bekvämast för dem själva. Ska klimatmålen nås
måste alla ge avkall på egoismen. Och det kommer man inte att
vilja göra. Ländernas regeringar kommer i praktiken att gå med på
så lite åtaganden och uppoffringar för landet som möjligt. För att få
så många röster som möjligt i kommande val.
Kol- och oljeindustrin lägger hinder i vägen för utplaningen av de
fossila bränslen som mer än annat hotar miljön. För att de tjänar
pengar på dem. Kärnkraftsindustrin vill fortsätta att producera el
och öka på det avfallsberg som hotar miljön i tusentals år framö-
ver. För att den tjänar på det.
De flesta konsumenter kommer även i fortsättningen att vilja köra
bil, flyga och äta kött, trots att de då bidrar till klimatförstöringen.
För att det är bekvämast så, och att de vill slippa ändra sina vanor.
Redan nu måste massor av människor överge sina hem på grund
av översvämningar. Redan nu svälter massor av människor på
grund av att torka har fördärvat deras skördar. Redan nu har folk-
vandringar påbörjats till följd av klimatförändringarna. Om de kli-
matmål som man har kommit överens om trots allt skulle komma
att uppnås om 20–30 år, kommer det troligen att vara för sent.
●
Dessvärre är det nog redan kört. Det känns svårt att skriva detta.
Men så är det.”
Det har gått två år sedan detta skrevs, och utvecklingen sedan dess
har snarare förstärkt den dystra profetian. Kvarstår frågan hur vi
ska hantera detta i skolan. Vad krävs för att göra eleverna bättre
rustade att möta framtiden? Vilka mål för skolan måste tillkomma?
Hur ska vi kunna lugna eleverna och ge dem framtidstro?
Jag vet det inte.
●
Slakten på jämlikheten har
ett pris Publicerad här den 2 november 2018
världens mest jämlika samhälle har
Sverige halkat långt ned i denna liga. Från att ha haft världens
mest jämlika skola har vår skola nu rasat till plats 25 bland 40
jämförbara länder enligt en rapport som kom häromdagen.
Att jämlikheten i landet minskat så katastrofalt har inte skett av
en slump. Raset har skett på grund av politiska beslut. Slopan-
det av förmögenhetsskatten, arvskatten och fastighetsskatten
samt införandet av jobbskatteavdrag och försämrade arbetslös-
hets- och sjukersättningar har kraftigt vidgat klyftan mellan
fattiga och rika.
För skolans del var det den sorteringsskola som infördes på be-
gäran av näringslivet som påbörjade jämlikhetsraset. Den skola
som kännetecknades av privatisering och differentierade lärar-
löner, tidiga graderade betyg och en betygsspärr som hindrade
en sjättedel av eleverna att gå till gymnasiet.
Priset för ojämlikheten i samhället betalas främst av de fattiga,
de arbetslösa, de sjuka och deras familjer. De får sämre livskva-
litet, sämre hälsa och ett kortare liv.
Priset för ojämlikheten i skolan betalas av de elever som lämnas
utan skola, utan jobb och utan pengar efter grundskolan. De
flesta av dem tvingas ta osäkra och dåligt betalda jobb. Än värre
är det för de elever som lockas in i kriminella nätverk där de
stjäl, säljer droger eller prostituerar sig. Där de kan få en tidig
död genom gängstrider eller överdoser.
Priset för ojämlikheten i skolan får också samhället betala ge-
nom den ökade otrygghet och den omfattande förstörelse som
kriminaliteten skapar. Detta för att man har valt att satsa mer
på poliser och fångvård i stället för på förebyggande insatser i
förskola och fritidsaktiviteter.
Vilka är det då som fattat de beslut som lett till att jämlikheten i
skolan och i samhället slaktats? Jo, det är alliansens politiker.
Politiker som själva bor långt ifrån städernas problemområden.
Som gärna sänker sina skatter och nedmonterar det sociala
skyddsnät som de ändå inte tror att de själva kommer att be-
höva. Som låter egoismen kväva empatin.
●
Hur länge ska eleverna lida för
Björklunds skolpolitik? Publicerad här den 19 mars 2018
inför valet framkom att väljarna har
störst förtroende för Liberalerna och Björklund när det gäller
skolan. Detta är ytterst märkligt eftersom Björklund är den
politiker som mer än andra bär ansvaret för att eleverna lär sig
sämre och mår sämre.
Björklund hade inte några pedagogiska studier eller någon erfaren-
het av att undervisa barn bakom sig när han valdes till skolmi-
nister. Dessa brister hade inte varit så allvarliga om ministern varit
klok, ödmjuk, lyhörd och hela tiden haft barnens bästa för ögonen.
Men en sådan minister var inte Björklund. Den bild som han
målade upp av sig själv vid sina otaliga framträdanden i tv, radio
och dagstidningar kunde tvärtom sammanfattas på följande vis:
okunnig, historielös, svarslös, reaktionär, glädjedödande, demago-
gisk, listig, empatibefriad, snedvridande och lögnaktig. Om man
ska beskylla någon för allt detta måste man ha goda argument.
Sådana går att läsa i ett 30 sidor långt kapitel med rubriken Bocken
som skolmästare i min bok Grymskolan; texten finns att läsa här
på hemsidan, klicka på Mina böcker.
Kvarstår frågan hur svenska folket har kunnat få uppfattningen att
Liberalerna och Björklund skulle vara bäst skickade att ge eleverna
en bättre skola. Det finns ett par bra svar på den frågan: Bonnier,
Schibstedt och Hjörne. Björklund lyckades med hjälp av Dagens
Nyheters chefredaktör Hans Bergström under flera år svartmåla
den svenska skola som dittills hade varit framgångsrik och nått
internationellt erkännande. Han hamrade ett otal gånger i mass-
medierna in att skolan var kravlös och flummig.
De röster som hävdade att denna beskrivning var påhittad och
osann blev effektivt nertystade. Nittio procent av dagstidningarna
ägs av allianstrogna ägare. De såg till att på ledarsidor, i artiklar
och på debattsidor försvara Björklunds och därmed allianspartier-
nas skolpolitik. På det sättet formades en folkopinion som såg
Björklund som en garant för en effektiv skola. En skola där tidiga
betyg och höga krav på mätbara faktakunskaper skulle stå i cent-
rum. Det vill säga den skola som nu lett till att eleverna lär sig
sämre och mår sämre och där lärarna stressas och vantrivs.
●
Det andra svaret heter Mona Sahlin och Gustav Fridolin. De röd-
gröna har gett upp kampen mot den massmediala övermakten när
det gäller att återskapa en god skola.
I början på 2000-talet sade Mona Sahlin i ett tv-program att soci-
aldemokraterna hade kommit på kant med folkopinionen i betygs-
frågan, men att man skulle rätta till detta. Fridolin hävdade nyligen
att det inte går att ändra på betygen. Det är illavarslande när politi-
ker mera sneglar mot antalet röster i valen än hur de ska kunna ge
eleverna en god skola.
De vågar inte ändra på vare sig betygssystemet eller kunskapskra-
ven eller de andra av Björklunds reformer som har gjort det svå-
rare för både lärare och elever att lyckas i skolarbetet. Man vill inte
komma i otakt med folkopinionen, som Mona Sahlin sade. Det är
ett fegt och samvetslöst förhållningssätt som gör att många elever
även fortsättningsvis kommer att lära sig dåligt och må dåligt.
●
Hur tänker dom, skolhöjdarna? Publicerad här den 5 februari 2018
hur de som har makten över skolan fattar sina
beslut så blir man ibland betänksam. Hur tänker dom?
Skolverkets avdelning för skolutveckling stängdes och
ersattes med en avdelning för skolinspektion.
Man fann det viktigare att mäta och betygssätta elevernas kun-
skaper och kontrollera skolornas verksamhet än att utveckla
metoder och material som kunde underlätta elevernas lärande.
Hur tänkte man?
Skolinspektionen upptäcker att många skolor inte har
resurser nog att ge eleverna den hjälp de behöver.
Man försöker nu råda bot på det genom att ge skolorna bötesföre-
läggande på miljontals kronor. Hur kan skolorna få bättre resurser
genom detta? Hur tänker man?
Bortåt en femtedel av eleverna misslyckades förra året
med att få tillräckliga betyg i nian för att få börja ett
gymnasieprogram. Enligt Pisa-proven fick en lika stor
andel av eleverna underkänt i läsförståelse.
Det lär ha gällt samma elevgrupp i båda fallen. Dessa elever hade
redan från skolstarten halkat efter på grund av bristerna i deras
språkutveckling. De förstod inte allt läraren sa eller vad som stod i
läroböckerna. Därför misslyckades de. Den lösning på problemet
som den hårda skolpolitikens företrädare fann på var att tvinga
dessa elever att gå ytterligare ett år i skolan för att komma i kapp.
Hur motiverade och villiga att anstränga sig kan de elever vara som
tvingas kvar ytterligare ett år i den skola som de redan har lärt sig
att hata efter nio års misslyckanden? Hur tänker man?
I teveprogrammet Opinion live framträdde den forskare
som mer än andra studerat läxläsningen och dess
effekter. Han berättade att vad forskningen visat är att
läxläsningen bara tillför eleverna kortvariga kunskaper
av försumbar omfattning.
Han röstades ned snabbt av den hårda skolpolitikens företrädare
som hävdade att eleverna behöver få mera läxor så att de lär sig
arbetsdisciplin. Och för att Sverige inte ska halka efter i konkurren-
sen. Men om nu inte eleverna lär sig så mycket mera genom läx-
orna, varför har vi dem då?
●
Har inte eleverna samma behov av avkoppling och återhämtning
efter skoldagen som de vuxna har efter arbetsdagen? Dessutom ska
de ju på sin fritid finna vägar till intressen som idrott, musik,
natur, politik etcetera. De behöver utveckla sociala relationer med
familj och kamrater och så småningom också med pojkvänner
respektive flickvänner.
Eleverna pressas redan av långa läxor och talrika betygsprov. Skol-
sköterskor har vittnat om olyckliga och sönderstressade elever som
till och med äter extacytabletter för att orka plugga på nätterna.
Hur tänker man när man kräver ännu mer läxor?
Hjärnforskaren David Ingvar konstaterade nyligen att
flickor vid skolstarten är mera verbalt utvecklade än
pojkar och att denna skillnad stadigt ökar under skol-
åren.
Samma försprång har eleverna med högutbildade föräldrar. De har
också lättare att ta till sig undervisningen och skriva ned det de kan
vid proven. De får därför också högre skolbetyg. Urvalet till hög-
skolestudierna grundar sig huvudsakligen på betygen. I praktiken
leder detta på sikt till att nästan alla befattningar som kräver hög-
skolekompetens innehas av flickor och barn till högutbildade för-
äldrar. Detta gäller alla olika yrken från präst och advokat till vete-
rinär och ingenjör.
Men är det bara förmågan att läsa in och redogöra för innehållet i
en kurs som avgör hur bra man kan klara av all denna yrkesutöv-
ning? Självklart inte. Betygen kan av många skäl inte göras rätt-
visa. De leder till psykisk ohälsa genom stress för många elever och
bristande självförtroende för skolsvaga elever.
Eftersom betygen bidrar till en segregering av samhället, men inte
bidrar till att eleverna får mer av varaktiga kunskaper, måste man
ifrågasätta betygen som urvalsinstrument. Varför inte låta varje
mottagande utbildning använda till yrket anpassade intagnings-
rutiner i stil med utbildningen till brandmän eller skådespelare.
Hur har man tänkt om detta?
●
I mellandagarna rapporterade Socialstyrelsen att den
stressrelaterade, psykiska ohälsan bland unga hade för-
dubblats de senaste tio åren.
Skolverket reagerade snabbt med att halvera antalet nationella
prov. Den hårda skolpolitikens företrädare protesterade då i mass-
medierna. Man sa att detta riskerade att föra skolan tillbaka till
den flumskola som bara fanns i Björklunds huvud. De ansåg att
hårda krav och täta betygsmätningar behövs för att eleverna ska
anstränga sig. Att över hälften av eleverna – enligt Rädda Barnens
undersökningar för tio år sedan – plågades av stress i skolan och
att en tiondel av dem hade övervägt att ta sina liv bryr sig inte den
hårda skolpolitikens företrädare om. Att de hårda kraven är för-
ödande för de skolsvaga eleverna bryr de sig heller inte om. Hur
tänker de?
Pisa-mätningarna visade att de svenska eleverna har
halkat efter andra länders elever när det gäller kun-
skaperna i matematik.
Moderaternas partiledare var snabbt framme och begärde att
matematiken skulle få ytterligare 100 lektionstimmar. Men nu är
det faktiskt så att eleverna redan får 1 125 lektionstimmar i mate-
matik i grundskolan. Det är ett hundratal timmar mer än vad
ämnena geografi, historia, religionskunskap, samhällskunskap
och konsument kunskap får tillsammans.
Till saken hör också att många elever efter grundskolan trots det
stora antalet lektioner inte behärskar det mest elementära: de fyra
räknesätten, procenträkning, överslagsberäkning och lite statistik.
Mer än så behöver inte det stora flertalet av eleverna kunna. Men
enligt några av de krav som Skolverket ställer för godkänt betyg i
årskurs nio ska de också kunna redogöra för och samtala om tillvä-
gagångssätt på ett i huvudsak fungerande sätt och använda sym-
boler, algebraiska uttryck, formler, grafer, funktioner och andra
matematiska uttrycksformer med viss anpassning till syfte och
sammanhang.
Varifrån tänker moderaterna ta de 100 nya lektionstimmarna i ma-
tematik? Ska de tas från de redan styvmoderligt behandlade sam-
hällsorienterande ämnena eller från de lika styvmoderligt behand-
lade estetiska ämnena? Och hur tänker beslutsfattarna när de
tvingar alla elever att försöka lära sig en matematik som mycket få
av dem kommer att få någon användning av?
●
SVT nyheter rapporterade att antalet skjutningar 2017
hade fördubblats till över 300 på fem år. 42 hade dött,
135 hade skadats. Flertalet såväl offer som gärningsmän
var i tjugoårsåldern. Därtill kommer ett stort antal
knivskärningar med dödlig utgång bland ungdomar.
Antalet elever som inte klarat betygsspärren till gymnasiet hade
också i det närmaste fördubblats under samma tid. Många av dessa
elever lämnades i ett utanförskap utan skola, utan jobb och utan
pengar. Flertalet av dem bodde i ett utsatt område där gäng som
ägnade sig åt droghandel och annan kriminalitet hade etablerat sig.
Skolan hade ställt höga betygskrav på dessa elever utan att ge dem
förutsättningar att klara kraven. Vad tänker den hårda skolpoliti-
kens företrädare om detta? Känner man någon skuld för att så
många elever har fått sina liv förstörda?
Valfrihet är bra. Tvång är dåligt. Det får vi oss itutat i
dessa valtider.
Välutbildade och välbärgade föräldrar ska för sina barns räkning
kunna välja att plocka russinen ur kakan när de väljer skolor. Kort-
utbildade och fattiga föräldrar som har fastnat i problemområden
tvingas hålla till godo med de smulor som blir över för sina barn.
Det är OK tycker värnaren om rävens frihet i hönsgården.
Hur är det då med arbetet i skolorna? Vart tog friheten vägen för
lärare och elever att inom vida ramar välja innehåll och arbetssätt
som passar dem? Varför satte man på skolan en tvångskappa i
form av tidigare betyg, nationella prov, detaljerade kursplaner och
betygskriterier? Varför fann man det viktigare att mäta kunskapen
än att skapa den? Varför övergav man en skola där både lärare och
elever trivdes och lyckades bra med lärandet? Hur tänkte man om
det här med valfrihet och tvång i skolan?
Det är de elever som får de lägsta betygen som tjänar
mest på betygen. Skolsvaga elever skadas inte av be-
tygsjämförelserna. Denna märkliga slutsats kom en
ekonom fram till som hade forskat i saken.
Med stöd av OECD lät allianspartierna införa betyg med flera be-
tygssteg redan i grundskolans tidigare årskurser. Många invände
att skolsvaga elever riskerade att förlora självförtroende, framtids-
tro och vilja att anstränga sig när de måste delta i betygsprov som
de inte hade fått förutsättningar att klara. När de ideligen skulle
tvingas att jämföra sina prestationer med mera lyckligt lottade
kamraters.
●
För att ta udden av denna kritik lät man en ekonom forska i saken.
Hon fann att vissa skolor på 1970-talet slopade betygen i årskurs
sex tidigare än andra. Framgångsrika skolor där eleverna fått höga
betyg väntade i det längsta med att slopa betygen. Andra skolor
slopade med glädje betygen så fort som möjligt. Att sedan även de
svagare eleverna i de framgångsrika skolorna klarade sig bättre
genom gymnasiet motiverade ekonomen med att de hade fått be-
hålla betygen längre. Att det var tack vare betygen som de klarat sig
bättre. Inte tack vare att de gick i skolor där alla elever lyckades
bättre.
Det märkliga med ekonomens rapport var att borgerligt styrda
massmedier med glädje basunerade ut att det nu var bevisat att
betygen visst inte skadade de skolsvaga eleverna. Märkligt var
också att de tusentals forskarutbildade pedagogerna inte högljutt
reagerade mot denna undermåliga forskning. För mig som hundra-
tals gånger i klassrummen på nära håll har sett när elever fick till-
baka sina rättade betygsprov framstod rapporten som mer än
märklig. Snudd på brottslig.
Varför skulle jag ha fått se så många tårade ögon och darrande
läppar? Varför skulle jag fått höra elever med darr på rösten sucka
att det inte är nån idé att anstränga sig, man kommer ändå aldrig
att få godkänt. Eller fått höra elever med tillkämpad kaxighet påstå
att de struntar i proven, skolan är ändå bara skit.
Det är mot denna bakgrund som jag finner det upprörande att man
låter forskare manipulera sanningen om betygens skadeverkningar
ungefär som man lät forskare bedyra att cigaretterna inte är skad-
liga för hälsan eller att de fossila bränslena inte är skadliga för
miljön. Hur har man tänkt om detta?
För att göra det lättare för lärarna att sätta rättvisa
betyg har Skolverket beslutat att betygskriterierna ska
göras mer entydiga.
Eftersom betygen används för antagningen till högre utbildning
måste de vara rättvisa. Men rättvisa kan de aldrig bli. Lärare kan
pressas att sätta höga betyg av skolledningar som använder bety-
gen som konkurrensmedel i kampen om eleverna. Vissa lärare fres-
tas att sätta höga betyg för att framstå som särskilt skickliga för att
därigenom få högre lön. Vissa elever är mera talföra än andra och
har därför lättare att övertala lärarna att höja deras betyg. Resulta-
tet av detta framgår av den betygskurva som sedan länge pekat
uppåt samtidigt som kurvan för elevernas kunskaper pekat nedåt.
●
Hur mycket de av Skolverket anlitade arbetsgrupperna än an-
stränger sig kan de aldrig åstadkomma betygskriterier som tolkas
på samma sätt av alla lärare från Ystad till Haparanda. Frågan är
om detta ens är önskvärt. Ju mer entydiga och mätbara betygskri-
terierna görs, desto mindre blir utrymmet för lärare och elever att
själva få välja innehåll och arbetssätt i undervisningen. Desto
mindre blir också möjligheterna för läraren att känna tillfredsstäl-
lelse i arbetet och för eleven att känna glädje i lärandet. Desto
mindre blir också utrymmet för allt det viktiga lärande som inte
går att exakt mäta.
Man vet att elever inte får mera varaktiga kunskaper för att de får
betyg. Man vet också att betygsstressen gör att många elever drab-
bas av psykisk ohälsa. Hur tänkte man när man baserade antag-
ningen till högre utbildning på skolbetygen? Skolbetyg som inte sä-
ger något om de särskilda kunskaper, de egenskaper och de erfa-
renheter som de studerande kommer att behöva i de yrken de valt,
allt från präst till veterinär, till ingenjör eller till advokat osv.
Hur rättvist är det förresten att nästan bara elever med välutbil-
dade föräldrar som kunnat hjälpa dem till höga betyg får tillträde
till den högre utbildningen? Varför låter man inte mottagande ut-
bildningar ordna sina egna antagningsrutiner som nu sker för
brandmän och skådespelare? Varför tvingar man lärare och elever
att ägna så mycket av tiden åt att mäta och betygssätta kunskaper
på bekostnad av det lärande som ger eleverna kunnande för livet.
Hur tänker man?
Årligen är det 15 000–20 000 elever som inte når kun-
skapsmålen i årskurs nio. De har inte fått tillräckliga
betyg för att få komma in på ett nationellt gymnasie-
program. Häromåret tillsattes en skolkommission för
att försöka komma till rätta med detta skolans stora
misslyckande.
Den misslyckades med sitt uppdrag. Detta av flera skäl. Ett av dem
var ledamöternas bakgrund och skilda intressen. Fem höga befatt-
ningshavare vid våra universitet, tre fackliga ledare, tre skolchefer
på olika nivåer, en representant vardera från Svenskt Näringsliv
och Sveriges elevråd. Ingen »vanlig« elev och ingen aktiv lärare.
Ett annat skäl var att dess tidigare ordförande, Anna Ekström, ut-
gick ifrån att man skulle nå konsensus i kommissionen om de för-
slag som lades fram. Men ledamöterna hade olika lojaliteter och
sinsemellan motsatta intressen i skolan. Näringslivets representant
lär till exempel ha haft svårt att enas med flera av de andra leda-
möterna om sådant som det fria skolvalet, vinstutdelning från
●
friskolorna och betygen. Därför kom de förslag som de kunde enas
om att bli urvattnade och till intet förpliktigande.
Få eller ingen av ledamöterna lär ha haft någon närmare kontakt
med de skolsvaga elever som det här gäller. De var inte medvetna
om hur dessa lever. Skolkommissionen kunde bara föreslå föränd-
ringar i de ramar som försvårar lärarnas och elevernas arbete. Om
ledamöterna själva hade levt i skolvardagen skulle de ha haft lät-
tare att förstå vad som behövde ändras i dessa ramar. De skulle
förstått vilka förutsättningar eleverna, och då särskilt de skolsvaga
eleverna, behöver för att lyckas i skolan.
Om kommissionen utgått från vad som vore bra för de skolsvaga
eleverna skulle den till exempel ha kunnat föreslå förändringar
som dessa: Gör Barnkonventionen till lag. Begränsa det fria skolva-
let. Förbjud vinstutdelning från friskolorna. Slopa de graderade be-
tygen. Rekommendera mindre användning av kunskapsförmedling
i helklass. Låt lärare som gör samma jobb få samma lön. Gör om
lärarutbildningen till en riktig yrkesutbildning. Släpp fokuseringen
på Pisa och de mätbara kunskaperna.
Dessvärre kunde man inte enas i kommissionen om ett enda av
dessa förslag. Därför kom den att misslyckas. Hur tänkte man när
man satte ihop denna kommission och utgick ifrån att man där
skulle kunna nå enighet om några förslag?
oOo
Av läraren fordrar man att hen har minst fem års teoretisk och
praktisk utbildning för yrket. Lärarens beslut kan vanligen påverka
lärandet för något trettiotal elever i hens egna klass/klasser. Vilken
kompetens kräver man då av de politiker och ämbetsmän som
fattar beslut som påverkar hur en miljon elever lär sig och mår?
Tydligen ingen alls. Så blir det också som det blir.
●
Därför är vissa politiker
farligare än andra Publicerad här den 31 januari 2018
den 24 januari refereras en bok av läkaren
James Gillian med titeln Why some politicians are more
dangerous than others. I boken återges vad en grupp läkare fann
när de studerade orsakerna till att ungdomar utför kriminella
handlingar. Det man fann gemensamt för de studerade ungdo-
marna var tre faktorer: utanförskap, fattigdom och brist på
framtidstro.
SVT Nyheter rapporterade häromdagen att antalet skjutningar
2017 hade fördubblats till över 300 på fem år. Av de beskjutna
hade 42 personer dött, många skadats. Flertalet såväl offer som
gärningsmän var i tjugoårsåldern. Därtill kom ett stort antal kniv-
skärningar med dödlig utgång bland ungdomar.
Under samma tid har antalet elever som har hindrats av betygs-
spärren från att få påbörja ett gymnasieprogram också närmast
fördubblats. År 2017 gällde det 18 000 elever. Gemensamt för
dessa är att de har invandrarbakgrund eller kortutbildade föräld-
rar. Och att de flesta bor i utsatta bostadsområden där kriminella
nätverk har etablerats.
Dessa elever har ett skamfilat självförtroende efter alla misslyckan-
den i skolan. De lämnas i ett utanförskap utan skola, utan jobb,
utan pengar och utan framtidstro. De flesta av dem lyckas ändå få
ordning på sina liv. Men många lockas till gäng som sysslar med
droger, prostitution och annan kriminalitet. Gäng där de kan finna
gemenskap, få uppskattning och tjäna pengar.
På 1970-talet fanns det inte någon betygsgräns som hindrade
elever från att gå i gymnasiet. Fram till betygsreformen 2011 fick
mycket få elever underkända betyg. Då sökte man tvärtom upp ele-
ver som inte hade sökt till gymnasiet efter grundskolan. De erbjöds
att gå kortare, mera yrkesinriktade kurser. På den tiden hörde man
sällan eller aldrig talas om att ungdomar hade skadats och dött på
grund av skjutningar eller knivskärningar. Det vill säga sådant som
vi nu hör talas om i nyheterna varje dag.
Att så många ungdomar får sina liv förstörda är inte något ödesbe-
stämt. Det är en följd av beslut som har fattats av politiker. Beslut
som lett till att välfärden och jämlikheten i samhället har urholkats
genom stora skattesänkningar och minskade bidrag. Beslut som
●
lett till att man genom hårda betygskrav sorterar ut en femtedel av
eleverna som misslyckade. Beslut som lett till att man nu satsar
mer på poliser och hårdare straff än på förskollärare som kan ge
alla elever de förutsättningar de behöver för att lyckas i skolan.
Politikerna som fattat dessa beslut lever i de flesta fall avskilda från
dessa elever och deras föräldrar. De vet för litet om deras livsvill-
kor. De vet också för litet om vad elever behöver för att lära sig bra
och må bra. De har inte förstånd nog att inse att de bär ett tungt
delansvar för att skjutningar och knivskärningar drabbar många
ungdomar och deras familjer. De politiker som nu vill kalla in
militären och yrkar på livstidsstraff för ungdomsbrottslingar
saknar inlevelseförmåga och empati. Därför är de farliga.
●
Hur jag blev engagerad i de
skolsvaga elevernas situation Publicerad här den 12 januari 2018
fick jag en tjänst som metodiklektor i
ekonomiska ämnen. I tjänsten ingick att jag också skulle vara
lärare i en gymnasieklass. På den skola där jag tjänstgjorde hade
man dittills bara haft allmänna gymnasielinjer. Jag fick ta hand om
undervisningen i företagsekonomi i skolans första klass på den
yrkesinriktade Dk-linjen (distribution och kontor).
Jag kom senare att få ansvara för ett dussintal andra klasser på
denna linje. Där samlades de elever som hade de lägsta intagnings-
poängen till gymnasiet. Vid ett språkförståelsetest på skolan fick
eleverna på Musiklinjen 65 poäng i genomsnitt. Min klass hade 30
poäng.
Jag insåg att det var meningslöst att stå vid tavlan och undervisa
dessa elever. Jag kunde inte heller ge dem uppgifter från läromed-
len i ämnet, eftersom många av eleverna inte kunde läsa sig till vad
uppgifterna gick ut på. Därför kom jag på att i stället starta företag
på riktigt i klassen så att de fick arbeta praktiskt med företagseko-
nomin. Det gick så bra att jag fortsatte med det i alla mina senare
klasser.
Vårt mål blev att tjäna så mycket pengar att det räckte till en
veckas skolresa i slutet av sista året. Eleverna fick komma med
idéer om hur vi skulle kunna tjäna pengar. Vi kom att ägna oss åt
många olika verksamheter. I flera klasser satte eleverna ihop
annonstidningar som de delade ut i nybyggda kvarter; butikerna i
grannskapet fick marknadsföra sig. Vi öppnade kafé i skolan på
kvällarna där komvuxelever kunde få hembakta bullar och kakor
till kaffet på sina raster. Vi importerade och sålde dokumentport-
följer från Taiwan. Vi ordnade diskodans för skolelever i samarbete
med en restaurang. Vi ordnade mannekänguppvisning i en aula
med lotterier och förfriskningar i samarbete med några klädbuti-
ker.
I samband med detta samlade vi in den information vi behövde ge-
nom studiebesök. Eleverna tog reda på och redogjorde för vad de
fått veta av till exempel Skatteverket om gällande skatteregler, av
agenturfirmor om hur en importaffär går till, av banker om hur
man betalar vid importaffärer och hur man bäst placerar intjänade
pengar, av tull och hamnmyndighet om hur man konkret tar hand
om inkommande gods och så vidare. Eleverna lärde sig att allt
●
eftersom ta reda på saker och bokföra och hålla reda på klassens
inkomster och placera pengarna.
Mitt bestående minne av dessa elever är hur villiga de var att ta
ansvar och arbeta för klassens företag. Detta till skillnad från de
flesta elever på de allmänna gymnasielinjerna som var ovilliga att
anstränga sig för något som inte direkt lönade sig för betygen. Hur
frimodiga och roliga Dk-eleverna var, och hur lyckliga de var för att
få beröm för vad de lyckades med. Beröm var de svältfödda på från
grundskolan och i andra ämnen på gymnasiet, där de kunde ha
lärare som talade om dem i lärarrummet som löss och idioter.
Eleverna fick välja vart vi skulle åka på skolresorna. Det blev till
Hamburg och Amsterdam och i flera fall också till London och
Mallorca. Inför Mallorcaresan höjde mina kolleger på ögonbrynen.
De kunde inte förstå hur jag vågade ta ansvar för att resa utom-
lands med dessa elever. Men det hände inte en enda gång att någon
elev skämde ut sig. De fick alltid ta ansvar för varandra parvis eller
i mindre grupper. Det fungerade perfekt. Bland det viktigaste jag
har försökt att lära mina kandidater är att lita på eleverna. Att de
tar ansvar om de ges ansvar.
För mig var dessa resor bland det roligaste jag har varit med om.
Jag lärde känna dessa elever väl. Jag blev bedrövad över att höra
hur de hade blivit bemötta i grundskolan och i några av de andra
ämnena på gymnasiet. Dessvärre blir de skolsvaga eleverna lika illa
behandlade i skolan i dag. Genom de graderade betygen blir stäm-
peln misslyckad på dem ännu obarmhärtigare.
För att göra det lättare för denna elevgrupp att lära sig företagseko-
nomi arbetade jag tillsammans med en kollega fram ett nytt läro-
medelspaket i flera delar för Liber, Deko-3-M. Det hade ett mera
enkelt språk och innebar mycket elevaktivt arbete. Vi organiserade
också en försöksverksamhet med temastudier på ett 20-tal skolor i
Brevskolans regi, Tema Dk. Det resulterade i tre omfattande hand-
ledningar i bokform för lärarna, för eleverna och för informations-
insamling.
I Deko-3-M ingick bland annat ett stort antal fältuppgifter, grupp-
diskussionsuppgifter och rollspel. De flesta handelslärare var
ovana vid att administrera sådana inlärningssituationer och
ovilliga att ändra sina lärarroller. Läromedlet fick begränsad
spridning. Genom de förändringar som har skett sedan dess har ar-
bete med mera omfattande ämnesövergripande temastudier och
projektarbeten allvarligt försvårats.
●
Mål- och resultatstyrningen, de detaljerade kursplanerna, de
strikta timplanerna, fokuseringen på mätbara kunskaper, de
nationella proven och de graderade betygen lägger hinder i vägen.
Jag lider med de skolsvaga elever som nu blir psykiskt misshand-
lade och bortsorterade av skolan. Jag vaknar ofta på natten och
känner oro för dessa elever och ilska för hur de behandlas. Då går
jag upp och avreagerar mig genom att skriva en artikel. Det har bli-
vit rätt många artiklar under de senaste åren. Samtliga finns här på
min hemsida.
●
Ju fler kockar, desto värre
skolsoppa Publicerad här den 30 december 2017
varje människa upp till 18 års ålder. Barnets
bästa ska alltid komma i främsta rummet. Så står det i Barnkon-
ventionen. De beslut som fattas om skolan borde därför utgå från
vad som är bäst för eleverna. Man borde utgå från vad eleverna be-
höver för att lära sig bra och må bra i skolan. Vad är det då för för-
utsättningar som eleverna behöver?
Eleverna behöver det språk som gör att de kan förstå vad lärarna
säger och vad som står i läroböckerna. Eleverna behöver få den tid
på sig som de behöver för att kunna ta till sig och smälta den in-
formation som de får. Eleverna behöver se en mening med läran-
det och kunna inse att de kan ha glädje och nytta av det de ska lära
sig. Eleverna behöver stimulans genom en undervisning som är
omväxlande och som ger dem möjlighet att tänka själva, vara ak-
tiva och kunna påverka innehåll och arbetssätt i undervisningen.
Eleverna behöver framgång och få beröm av lärare, föräldrar och
kamrater för vad de lyckats prestera. Eleverna behöver bra lärare
som hinner se dem och hjälpa dem. Eleverna behöver en bra skol-
miljö där de kan känna sig trygga med lärare och kamrater i trev-
liga och välutrustade lokaler etcetera.
Av dessa ingredienser skulle en skolsoppkökets Mannerström
kunna tillreda en utmärkt soppa. Men nu finns det ingen Manner-
ström som basar över skolsoppköket. I stället trängs där ett tjogtal
småkockar som alla vill hålla i sleven och tillföra egna ingredien-
ser. Om dessa kockar kan sägas att de i många fall saknar kunskap
om eleverna och vad dessa behöver. Än värre är att många av dem
försöker påverka besluten så att de själva gynnas av dem. Bland
dessa småkockar återfinns följande:
Rikspolitiker som konsekvent stöder den skolpolitik som det
egna partiet ansvarar för och som kritiserar den skolpolitik som
deras politiska motståndare förordar. Som i debatten rättar sig ef-
ter folkopinionen för att slippa förlora väljare i valen.
Massmedierna som påverkar folkopinionen i den riktning som
överensstämmer med deras ägares politiska uppfattning om hur
skolan och samhället bör formas. Som inser att de får fler läsare
och tittare om de återger en bild av skolan som präglas mer av
skandaler, enstaka incidenter och uppdagade kunskapsbrister än
av en skola som fungerar.
●
Kommunpolitiker som har problem med att få budgeten i
balans och ägare till privatskolor som vill få ut så mycket vinst
som möjligt. I båda fallen snålar man in på personal, lokaler och
övrig utrustning.
Föräldrar till framgångsrika elever som slår vakt om de betyg
som garanterar att deras barn kommer först i kön till eftertraktade
utbildningar. Och som gärna ser ordningsbetyg och disciplinstraff
som inte drabbar deras egna barn utan bara andras ungar.
Lärare som vill kapa åt sig så stor andel av lektionsutrymmet som
möjligt för sina egna ämnen och som ogärna använder sig av
arbetssätt som de inte är vana vid.
Forskare som är mer angelägna om den egna karriären än om
elevernas behov av bra innehåll och bra arbetssätt i skolan. Som
har lyckats ersätta en stor del av den konkreta yrkesutbildningen
på lärarhögskolorna med sådan forskningsmetodik och uppsats-
skrivning som kan ge dem själva arbetstillfällen.
Näringslivet som med hjälp av OECD och Pisa har lyckats få
skolan att genom betygen sortera eleverna så att de passar in på
olika nivåer i arbetslivet. Och som har lyckats genomdriva en val-
frihet i skolan som gör det möjligt för företagare att tjäna pengar
på vinstgivande skolor.
Självutnämnda skolexperter som på webben och på tidningar-
nas debattsidor uttalar sig tvärsäkert om hur skolan ska formas
trots att de har begränsade kunskaper om hur inlärning går till och
vad eleverna behöver.
Kunskapsrörelsen som på 1980-talet startades av konservativa
delar av kultureliten och lärarkåren som motsatte sig mottot »Ele-
ven i centrum«, de ämnesövergripande målen och de självständiga
arbetssätten i den nya läroplanen. Som inte insåg att det är en för-
utsättning och inte ett hinder för kunskapen att man fokuserar på
att ge eleverna de förutsättningar de behöver för att kunna ta till
sig information och göra den till sin kunskap.
Lycksökare som med stöd av Kunskapsrörelsen svartmålade den
då förhållandevis väl fungerande skolan för att få egna fördelar.
Skoldebatten i massmedierna styrs i stor utsträckning av inläggen
på Dagens Nyheters debattsida. Dåvarande chefredaktören Hans
Bergström och majoren Jan Björklund hade varken utbildning för
eller erfarenhet av arbete med elever i skolan. Likväl turades de om
att i ett otal artiklar i tidningen ösa galla över den flumskola som
aldrig funnits. Resultatet för dem blev att Bergström blev mång-
miljonär på det friskole-
●
system som han själv hade bäddat för. Och Björklund såg till att
framstå som räddaren i den nöd i skolan som han hade hittat på.
På kuppen blev han både skolminister och partiledare.
Skolsvaga elever är den femtedel av eleverna som skolan har gjort
svaga genom att ställa krav på dem som de inte har fått förutsätt-
ningar att klara av. Som därför misslyckas i skolan och i många fall
lämnas i ett riskabelt utanförskap efter grundskolan utan skola att
gå till, utan jobb och utan pengar. Att dessa elever misslyckats i
skolan beror inte på någon naturlag. Det beror på att det har fattats
en mängd beslut om skolan där man inte har haft dessa elevers
bästa för ögonen.
Vad skulle en skolsoppkökets Mannerström ha kunnat göra för att
rädda soppan? Han skulle köra ut småkockarna och till exempel se
till att Barnkonventionen blev lag. Att betygen slopades i grundsko-
lan och därmed betygsspärren till gymnasiet. Att de mottagande
utbildningarna själva utformade sina antagningsrutiner efter vad
som krävs för såväl studierna som den efterföljande yrkesverksam-
heten. Att det inrättas korta yrkesprogram på gymnasiet där bara
yrkesämnena är obligatoriska. Att man halverade antalet lektioner
och kunskapskraven i den del av matematikämnet som är obligato-
risk för alla elever. Att det fria skolvalet begränsades och att
vinstutdelningar från privatskolor förbjöds. Att forskningen i peda-
gogik fokuserade på sådant som kan göra att eleverna lär sig bättre
och mår bättre. Att lärarutbildningen begränsades till en konkret
yrkesutbildning där ämneskunskaper var inträdeskrav och didak-
tisk analys och praktik det centrala innehållet. Att språktest gjor-
des obligatoriskt i förskolan och att de elever som så behöver gavs
tillräcklig kompensation för bristerna i språket. Att arbetssätten
anpassades efter målen för undervisningen och de elever som ska
lära sig och inte efter skolor i Sydkorea. Att skolinspektionen
ersattes med en avdelning för skolutveckling. Etcetera.
Chansen att någon mästerkock skulle få göra allt detta är tyvärr
försvinnande liten.
●
Varför har facket bidragit till att
öka lärarbristen? Publicerad här den 2 december 2017
80 000 lärare inom de närmaste åren,
säger Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är därför nöd-
vändigt att de sökande till lärarutbildningarna blir många fler.
Lärarbristen gör att lärarna nu måste arbeta i större klasser och
täcka upp för frånvarande kolleger, eftersom det saknas vikarier
som kan rycka in. Denna ökade arbetsbörda har gjort att många
lärare gått in i väggen och sjukskrivit sig.
De fack som tillvaratar lärarnas intressen borde därför göra allt de
kan för att minska lärarbristen. Dessvärre har facket på många sätt
tvärtom bidragit till att öka lärarbristen. Man har varit fokuserad
på att kämpa för högre löner. I denna kamp har man i sina tid-
ningar och i massmedierna framhållit nackdelar med yrket. Hur
litet tid man får över för att förbereda lektioner. Hur stökiga
eleverna kan vara. Hur krävande föräldrarna kan vara. Hur låga
lönerna är. Av naturliga skäl undviker man att tala högt om skol-
loven och läraryrkets övriga plusvärden. Ju svårare yrket fram-
ställs, desto bättre utgångsläge i löneförhandlingarna. Denna kamp
har dock visat sig mindre framgångsrik. Och den kan ha avskräckt
många studenter från att välja en lärarutbildning.
Facket protesterade inte nämnvärt när man på 1990-talet gjorde
om skolan till en fabrik efter mönster från näringslivet: mål- och
resultatinriktningen av skolan. Fokuseringen på mätbara kun-
skaper. Fler och mer fingraderade betyg. Nationella prov. Pisa-
prov. Detaljerade kursplaner. Svårtydda betygskriterier. Ökade
krav på rapportskrivning. Förändringar som gjorde läraryrket
mera slitsamt och mindre tillfredsställande.
Facket protesterade inte heller nämnvärt när man lät dela upp
lärarkåren i särskilt duktiga lärare och mindre duktiga. De duktiga
lärarna skulle få mer i lön. Lönedifferentiering infördes efter
näringslivsmodell. Förstelärartjänster infördes. Ett särskilt lönelyft
infördes för särskilt duktiga lärare. Hälften av lärarna fick genom
lönerna veta att de räknades som mindre duktiga. Att dessa lärare
blev bittra och mindre motiverade att anstränga sig i jobbet var en
effekt som man borde ha kunnat förutse. Detta särskilt som kriteri-
erna och tillvägagångssätten vid valet av de duktiga lärarna var så
oklara. Ett antal av de »utsorterade« lärarna kom att lämnade
yrket.
●
Facket bidrog också till att man införde lärarlegitimationerna.
Dessa skulle ge läraryrket högre status. Men de ledde till att många
elever miste omtyckta lärare som måste komplettera sina akade-
miska meriter. Och att elever fick finna sig i att deras betyg sattes
av någon legitimerad lärare som inte kände dem och som inte
visste vad de hade presterat under lektionerna. Många lärare läm-
nade också yrket på grund av kraven på legitimation. På så sätt
bidrog lärarlegitimationerna till att lärarbristen blev ännu större.
Vad borde facken göra i stället för att få fler lärare att stanna i yrket
och få fler studenter att välja läraryrket? Dels borde de arbeta för
att lärarlegitimationerna tas bort. Och att lärare som gör samma
jobb ska ha samma lön. Dessutom borde de försöka påverka be-
slutsfattarna att tänka om när det gäller de skadliga reformer som
införts under 1990-talet och senare. Det vill säga sådant som mål-
och resultatinriktningen av skolan, fokuseringen på de mätbara
kunskaperna, teoretiseringen av lärarutbildningen, införandet av
mer fingraderade och tidigarelagda betyg, de nationella proven,
Pisa-proven, de detaljerade kursplanerna, de svårtydda betygskri-
terierna och det ökade kravet på rapportskrivning etcetera.
Facket borde framhålla de stora fördelarna med yrket. Glädjen i att
dagligen få arbeta tillsammans med elever som är vetgiriga,
humoristiska och påhittiga. Att få möta värmen och uppskatt-
ningen i deras blickar efter en lyckad lektion. Den tillfredsställelse
detta skänker har få motsvarigheter i andra yrken. Detta borde
framhållas mycket mer vid marknadsföringen av lärarjobbet.
Facket har bidragit till att lärarbristen har ökat. Lärarbristen har
bidragit till att många lärare har kunnat öka sina löner. Man vill ju
hoppas att detta inte har varit en avsikt. I kläm har hamnat alla de
elever som för sina liv behöver en lärare som ser dem och som
hjälper dem.
Om det efter metoo
oförsvarbara Publicerad här den 2 december 2017
och sexuella övergrepp mot kvinnor. Detta i en
förfärande stor omfattning enligt den flod av vittnesmål som har
sköljt över oss. Som man förväntas jag skämmas över hur mina
manliga bröder har betett sig. Och det gör jag också.
»Voffor gör de på detta viset?« Att försöka finna förklaringar till
alla dessa oförlåtliga beteenden är inte riskfritt. Det kan uppfattas
som försvar för det oförsvarbara. Men jag vågar i alla fall försöka.
En förklaring till en del av våldet kan man kanske finna i språket.
Flickorna lär sig tidigt behärska språket mycket bättre än pojkarna.
Därför lyckas de också mycket bättre i skolan. Men pojkarna är
starkare. Flickorna kan retas. Pojkarna kan slåss. Detta är ett
mönster som kan följa med också i vuxen ålder. Den verbala miss-
handel som många män utsätts för i sina relationer märks inte
utåt. Men den fysiska misshandel som kan följa på att orden tryter
för dem sätter spår och kan bevisas. Mobbningsoffer har dock be-
rättat hur orden sitter kvar och gör mycket mera ont än slagen.
En förklaring till en del av de sexuella övergreppen kan man
kanske finna genom Darwin. Män har i debatten beskyllts för att
vara djur. Och på många sätt kan det stämma. Alla däggdjur har
fått en drift att fortplanta sig. Så också vi. För alla arter har ha-
narna fått rollen av att vara pådrivande och aktiva vid fortplant-
ningen. Vissa män har starkare sexualdrift än andra. Ju mera sexu-
ellt utsvultna männen är, ju mera alkohol de förtärt, ju mera lätt-
klädda kvinnorna är – desto större är risken att det leder till
sexuella övergrepp.
Detta är något som sällan kommer fram i debatten. Männen är
rädda för att bli betraktade som chauvinistiska mansgrisar om de
säger detta. Själv vågar jag ändå göra det. Jag fyller 85 nästa gång.
Inte mycket ont lär hinna vederfaras mig. Jag behöver inte vara
rädd att skada mitt anseende eller någon karriär. Till mitt försvar
kan dessutom tala det faktum att jag sedan 61 år är lyckligt gift
med en och samma medvetna feminist. Det hade jag inte kunnat
vara om jag varit någon missdådande mansgris.
●
Så talar en hycklare Publicerad här den 22 september 2017
Liberalernas valprogram meddelade
Björklund att det viktigaste för partiet var att åtgärda klyftan mel-
lan fattiga och rika. Det låter ju bra. Särskilt när man tänker på hur
denna klyfta uppstått.
I Dokument inifrån i tv avslöjades att Folkpartiet skulle följa en
80/20-taktik efter mönster från det danska Venstrepartiet. Man
skulle lägga ideologin åt sidan och stryka den breda väljargruppen
medhårs. Samtidigt skulle man ställa hårda krav på de små och
röstsvaga väljargrupperna. Denna strategi kom sedan alliansen att
ta efter.
Den breda väljargrupp som man utsåg var alla som hade jobb. Den
fick göra olika jobbskatteavdrag på närmare 100 miljarder kronor.
Samtidigt lät man de arbetslösa och sjuka få minskade bidrag.
Detta visade sig vara en lyckosam taktik för alliansen. Men för jäm-
likheten i landet var den förödande.
Under många år svartmålade Björklund den svenska skola som dit-
tills fungerat mycket bra och fått goda resultat och internationellt
erkännande. Han beskyllde den för att vara flummig och kravlös.
»Flummet« visade sig senare bestå i bristen på sådana graderade
betyg som använts i det gamla läroverket.
Genom ett otal artiklar i Dagens Nyheter kritiserade Björklund och
tidningens chefredaktör, Hans Bergström, skolan. Det gav resultat.
Det öppnade för Björklund att som skolans »räddare« utses till
skolminister. Och för Bergström att öppna en friskola som han se-
dan sålde till ett riskkapitalbolag för över 600 miljoner kronor.
Som skolminister såg Björklund till att den nya sex-gradiga betygs-
skalan tidigarelades. Eleverna får nu betyg redan i årskurs sex och
på försök redan i årskurs fyra. En i stort sett enig forskarkår anser
att betygens enda funktion är att sortera eleverna. Att de skolsvaga
eleverna förlorar självförtroende och motivation när de ideligen
misslyckas på betygsprov. Att betygen gör att många elever känner
stress och mår dåligt.
Nästan hälften (42 %) av de elever som har kortutbildade föräldrar
misslyckades i år att få tillräckliga betyg för att få gå vidare till ett
gymnasieprogram. Mycket få elever med högskoleutbildade föräld-
rar misslyckades med det. De hade hemifrån fått det språk och de
●
övriga förutsättningar som de behövde för att få bra betyg. Därför
hamnar dessa elever först i kön till eftertraktade utbildningar.
Betygen bidrar till att samhället tudelas.
Det är Björklund som mer än någon annan bär skulden för att
Sverige från att ha varit världens mest jämlika land nu har fallit till
en plats långt ned i jämlikhetsligan. Att han nu ger sken av att vilja
minska klyftorna i landet är rent hyckleri.
●
Angrip orsaken till att ung-
domar spårar ur! Publicerad här den 22 september 2017
tänder eld på bilar och kas-
tar sten på ambulanser och brandbilar. Politikerna är eniga.
Detta är oacceptabelt. Vi måste ha fler poliser. Förövarna måste
straffas.
I programmet Uppdrag granskning den 6 september 2017 fram-
kom att en fjärdedel av de elever som för ett par år sedan läm-
nade grundskolan i Göteborg hade blivit lagförda för mer eller
mindre allvarliga brott. Efter programmet bjöd ledande politiker
från Moderaterna och Sverigedemokraterna över varandra om
att föreslå hårdare tag, strängare straff och fler poliser.
Få verkar tänka efter vilka ungdomar det är som gör sig skyldiga
till detta och varför de gör det. Det är knappast de framgångsrika
eleverna i de välbeställda bostadsområdena. Troligare är att det är
de elever som skolan och samhället har lämnat i ett utanförskap.
18 000 elever fick i fjol underkänt i läsförståelse i Pisa-proven. Lika
många hindrades att komma in på något gymnasieprogram för att
de hade för låga betyg. Bristen i läsförståelse hade följt med dessa
elever under hela grundskoletiden.
Denna brist hade gjort att de inte hade kunnat följa med i under-
visningen. Att de inte förstått allt som läraren sade eller vad som
stod i de uppgifter de skulle lösa. De hade ideligen misslyckats på
de betygsprov som de varit tvingade att delta i. De hade fått före-
bråelser från både hemmet och lärarna för att de inte hade kunnat
skärpa sig. De hade förlorat självförtroende och motivation i takt
med alla misslyckanden. De flesta lektionerna hade de upplevt som
långtråkiga och meningslösa.
Många av dessa elever lämnades efter grundskolan i ett utanför-
skap utan skola, utan jobb och med ont om pengar. Detta gäller
också ett stort antal elever som lyckats komma in på ett yrkesinrik-
tat gymnasieprogram. Som där tvingades läsa ämnen som de inte
var intresserade av. Som där ställdes inför kunskapskrav som de
inte klarade av. Som därför inte fick någon gymnasiekompetens.
Som därför hade svårt att få jobb.
Chefen för organisationen Ung och Trygg i Göteborg berättar att
han har sett hur ungdomar som inte har fått en rättvis chans att
lyckas i skolan har startat bränder, kastat stenar och glidit in i kri-
minella nätverk där de har fått uppskattning och självkänsla. Varje
år är det numera minst 20 000 elever som misslyckas i skolan.
●
Man kan förstå om dessa elever känner sig hatiska mot det sam-
hälle som har utsatt dem för många års lidande i skolan och sedan
övergivit dem. Även om det stora flertalet av dem lyckas få rätsida
på sina liv återstår kanske en tiondel av dem som inte lyckas med
detta. Som hamnar i det riskfyllda utanförskap där de blir lättfång-
ade offer för värvare till olika sorts kriminalitet, till drogberoende,
till spelberoende eller till religiös extremism.
Att det är så många ungdomar som spårar ur medför oöverskådliga
risker och kostnader för samhället. Om inget görs kommer antalet
unga som hamnar i detta utanförskap att öka med något tusental
varje år. Redan har vi sett hur dödskjutningar och knivmord inträf-
far snart sagt varje dag.
Två nationalekonomer, Eva Lundmark-Nilsson och Ingvar Nilsson,
har länge forskat kring de ekonomiska kostnaderna av sociala pro-
blem. För flera år sedan (2012) beräknade de att en enda gängmed-
lem som är kriminell i femton år kostar samhället drygt tjugo mil-
joner kronor. Värre än så är det lidande som drabbar dessa ungdo-
mar och deras anhöriga.
Det går inte att helt hindra att ungdomar blir kriminella. Men man
skulle kunna minska tillflödet av nya kriminella. Detta om man slo-
pade den betygsspärr som eleverna stupar på och de graderade be-
tyg som ändå inte har någon annan funktion än att sortera dem.
Men framför allt om man infriade politikernas löften om att kom-
pensera de ungdomar som inte har fått med sig det språk som de
behöver för att lyckas i skolan.
Det är bra att det tillförs pengar till de skolor som har flest under-
kända elever. Men det räcker inte. Pengarna måste få en hårdare
styrning till de elever som bäst behöver stödet. Det finns annars
risk att pengarna används för att täta diverse hål i skolornas bud-
get. Därför måste alla elever i förskolan gå igenom ett test i ordför-
ståelse. De elever som inte klarar detta test ska få så mycket hjälp
som de behöver för att klara testet oavsett hur lång tid det tar.
Det är bra att det utlovas en garanti för läsa, räkna och skriva. Men
det räcker inte. Pengarna måste få en skarp styrning till att för-
bättra elevernas språk. Att de kan läsa och förstå orden är en förut-
sättning för att de ska kunna följa med och lära sig. Att i förskolan
arbeta med grundskolans innehåll och arbetssätt är fel. Tids nog
borde eleverna i grundskolan kunna lära sig den matematik de be-
höver i livet. Där kommer de ju att få inte mindre än 1 150 lektions-
timmar i ämnet.
Varför har då eleverna inte för länge sedan fått den tidiga kompen-
sation som de hade behövt? Varför har man inte anställt de förs-
kollärare och de specialpedagoger som hade krävts? Politikerna
har låtit snålheten bedra visheten. Att det här nästan uteslutande
●
rör sig om elever med kortutbildade föräldrar lär vara en förkla-
ring. Problemet har inte rört de beslutandes egna barn, bara and-
ras ungar.
●
Evidens – forskning eller åsikter Publicerad här den 11 juni 2017
ett nytt modeord i skoldebatten. Skolkom-
missionens ordförande har upprepade gånger använt begreppet.
Besluten i skolan ska grunda sig på vetenskaplig evidens. Med det
avser han forskning. Till skillnad från åsikter.
Det finns två sorters forskning om skolan. Meningsfull forskning
respektive meningslös forskning. Meningsfull forskning är sådan
som bidrar till att elever lär sig bättre och/eller mår bättre, medan
meningslös forskning är sådan som varken bidrar till att eleverna
lär sig bättre eller mår bättre. Det har skrivits ett par tusen avhand-
lingar i pedagogik. Många av dessa måste betecknas som menings-
lösa i denna bemärkelse.
Om didaktiken sägs att den omfattar frågorna Vad? Hur? och Var-
för? i undervisningen. Om den pedagogiska forskningen kan man
på motsvarande sätt ställa frågorna Vad? Var? och Varför?
Vad? På senare tid har det efterlysts mera forskning kring hur
eleverna lär sig att räkna och läsa. Man kan fråga sig varför inte
forskarna för länge sedan gett svar på dessa frågor. Varför ägnas så
mycket forskning åt de yttre ramarna och de organisatoriska frå-
gorna i skolsystemet? Och så litet om vad eleverna behöver lära sig
för den framtid som väntar dem? Och så litet om hur detta lärande
går till och vilka förutsättningar som krävs för det?
Var? Om man ska forska om vad som kan bidra till att eleverna
lär sig bättre, bör man rimligen starta forskningen i klassrummen.
Ta reda på vad eleverna, och då inte minst de skolsvaga eleverna,
tänker och känner och behöver. Inte i skolor i länder med helt
andra förutsättningar än våra. Och inte i forskarrum där man stu-
derar vad andra forskare skrivit om i sina forskarrum. Dessvärre är
det bara en liten del av forskarna som i klassrummen har ägnat sig
åt frågor om mål, metoder och material som kan göra att eleverna
lär sig bättre.
Varför? Det finns olika anledningar till att någon forskar. Bäst är
om forskaren besjälas av en önskan att göra skolan bättre för ele-
verna. Dåligt är om hen forskar för att slippa lärarjobbet. Eller om
hen forskar för att meritera sig till statusfyllda och välbetalda jobb.
Eller om hen övertalas att forska av någon forskarutbildad lärare
som vill bli handledare. Sämst är om forskningen avser att rättfär-
diga dåliga beslut. Som den forskning som en ekonom gjorde för
●
att stöda alliansens skolpolitik, vilken ledde fram till den halsbry-
tande slutsatsen att det är de elever som får de lägsta betygen som
tjänar mest på systemet med graderade betyg. En slutsats som fick
vid spridning i massmedierna.
Det finns också två sorters åsikter om vad eleverna behöver för att
lyckas i skolan. Välgrundade åsikter respektive ogrundade åsikter.
De välgrundade åsikterna framförs vanligen av människor med
djupa kunskaper i pedagogik och med lång erfarenhet av arbete
nära elever i skolan. De ogrundade åsikterna framförs gärna av
politiker, ämbetsmän och andra tyckare vars säkerhet i åsikterna
har växt med kvadraten på deras avstånd från elever och klassrum.
Det är vad forskare har kommit fram till som utgör den evidens
som ska ligga till grund för skolans utveckling. Detta oavsett vad
man forskat om, var man forskat och varför man forskat. Hänsyn
kan inte tas ens till välgrundade åsikter om dessa inte klätts i den
rätta akademiska språkdräkten. Makten att bestämma över skolut-
vecklingen ligger hos de tusentals forskare som nu återfinns i skol-
administrationen, i lärarutbildningarna och i de massmedier där
skoldebatten förs.
Att för dem påpeka detta sakernas tillstånd är som att svära i
kyrkan. Jag dristar mig likväl att framföra mina åsikter.
.
●
Fridolin och hoppat om att göra
skolan bättre Publicerad här den 11 juni 2017
vid Miljöpartiets kongress sade utbild-
ningsminister Gustav Fridolin att det värsta inte var partiets dåliga
opinionssiffror. Utan att det värsta var att så många har gett upp
hoppet om att genom politiken kunna genomdriva förändringar.
Samtliga elva ledamöter i den expertgrupp som 1989 fick i uppgift
av regeringen att analysera betygens funktioner och effekter, före-
slog att de graderade betygen skulle slopas.
I gruppens rapport »Betygens effekter på undervisningen« föror-
dade hälften av ledamöterna att de graderade betygen skulle ersät-
tas med kompetensbevis. Den andra hälften förordade ett betygs-
system i tre steg, ännu ej godkänd, godkänd och väl godkänd.
Den betygsutredning som sedan tillsattes av Beatrice Ask (M)
hindrades märkligt nog i direktiven att undersöka alternativ till
graderade betyg. Frågan är varför?
Om de graderade betygen har det sagts att eleverna lär sig sämre
när de får graderade betyg. De blir mera inställda på det kortsiktiga
målet att få betyg i stället för på det långsiktiga målet att lära för li-
vet.
För de skolsvaga eleverna är de graderade betygen förödande. De
kan inte glädja sig åt de framsteg de gör när de tvingas att jämföra
sina prestationer med andra, mera framgångsrika elevers. De tap-
par alltmer av motivation, självförtroende och framtidstro ju fler
betygsprov de misslyckas på. Elever med låga betyg löper åtta
gånger så stor risk att hamna i kriminalitet.
Elever mår sämre av betygen. Hälften av eleverna i grundskolans
högstadium känner stress och oro för att de inte ska få tillräckligt
bra betyg. En tiondel av eleverna har någon gång tänkt på att begå
självmord. Det är inte bara Rädda Barnen som i sina undersök-
ningar funnit detta. Skolsköterskor och kuratorer har också funnit
att många elever lider av psykisk ohälsa till följd av betygsstressen.
Innehållet i undervisningen trivialiseras. Kraven på rättvisa i bety-
gen leder till krav på att kunskaperna ska kunna mätas. Eleverna
går därför till stor del miste om det värdefulla kunnande som inte
går att mäta. Dit hör det mesta av innehållet i de estetiska ämnena.
Dit får räknas också sådant kunnande som leder till ökad förmåga
●
till kreativitet, kritiskt tänkande och samarbete. Mycket av det som
inte kan mätas sållas bort från undervisningen.
Betygen bidrar till att klyftorna i samhället fortsätter att öka. De
flesta betygsforskare är överens om att betygens enda funktion är
att sortera eleverna. Det är elever med välutbildade föräldrar som
får höga betyg och hamnar först i kön till eftertraktade utbild-
ningar.
Det kan vara en förklaring till varför moderaterna slår vakt om de
graderade betygen. En annan förklaring kan vara att 45 procent av
eleverna med kortutbildade föräldrar får för låga betyg för att få gå
ett nationellt gymnasieprogram. De kan därför tvingas ta dåliga
och dåligt betalda jobb. Om de ens får något jobb. Detta medför
lägre kostnader för företagen och det gillas av det av moderaterna
omhuldade näringslivet.
Det borde vara en rödgrön regeringens viktigaste uppgift att un-
danröja de graderade betygen och därmed deras skadeverkningar
för skolan, för eleverna och för samhället. Men icke. Det går inte
att ändra betygssystemet vart femte år sade Fridolin också vid
Miljöpartiets kongress. Hellre då stå ut med att eleverna lär sig
sämre och mår sämre och att klyftan mellan de rika och de fattiga
fortsätter att öka.
Hans egen tilltro till politikens förmåga att förändra imponerar
inte.
●
Var fanns hänsynen till
elevernas behov? Publicerad här den 24 april 2017
för att förbättra skolresultaten
och verka för en jämlikare skola. Den utgjordes av fem höga befatt-
ningshavare vid våra universitet, tre fackliga ledare, tre skolchefer
på olika nivåer, en representant vardera för näringslivet och
eleverna. Ingen »vanlig« elev och ingen aktiv lärare fanns med.
I denna grupp skulle man enas om förslagen till en bättre skola. I
Gustaf Wasas avskedstal till rikets ständer den 16 juni 1560 finns
följande mening: »Jag wet ock att de Swenske äro snare till att
samtycka, sene till att utrannsaka«. Om det beror på folksjälen vet
jag inte. Men det är uppenbart att förslagen om förbättringar av
skolan tillkommit genom kompromisser mellan ledamöternas olika
önskemål. Det förefaller också som att man i liten utsträckning ut-
rannsakat alternativ till förslagen eller konsekvenserna av dessa.
Kommissionens ordförande berättade att betänkandet hade satts
ihop efter segslitna kompromisser mellan ledamöternas olika
önskemål. Några lyckades bättre än andra i denna dragkamp.
Näringslivets representant lär vara nöjd med att varken det fria
skolvalet, vinsterna i privatskolorna eller de graderade betygen
ifrågasattes. Lärarnas representant kunde glädja sig åt att man
mera strukit under betydelsen av lärarens utlärande roll än av de
förutsättningar som eleverna behöver för sin inlärning. Forskarna
lär ha glatts sig åt den stora vikt som lades vid forskningens bety-
delse i nästan alla frågor som gäller skolans utveckling.
Några som inte alls lyckades hävda sina intressen var eleverna och
särskilt då de skolsvaga eleverna. De hade inte ens med någon re-
presentant som kunde kämpa för att deras behov skulle tillgodoses.
Detta är anmärkningsvärt med tanke på att det var deras förutsätt-
ningar att lyckas i skolan som kommissionen skulle förbättra. Det
naturliga hade varit att starta kommissionens arbete utifrån dessa
elevers tankar, känslor och behov. Ett problem kan ha varit att le-
damöterna troligen inte visste så mycket om dessa elever och deras
levnadsförhållanden. Om de vetat mer skulle de till exempel inte
krävt att skolvalen ska vara obligatoriska. Läs också min artikel
De tysta, de glädjefattiga.
Det har efter 1980-talet fattats en rad beslut om ramar för skol-
verksamheten som lagt hinder i vägen för elevernas lärande. Att
●
inventera och undanröja sådana beslut borde ha haft en central
plats i kommissionens arbete. Läs gärna min artikel Så skulle
skolan kunna förbättras.
I flera av dessa avseenden har kommissionen faktiskt kommit med
förslag till förbättringar av skolan. Förslagen verkar dock vara vagt
formulerade och till intet förpliktigande.
Om kommissionens ledamöter själva hade levt i skolans vardag
skulle de ha haft lättare att förstå vad som behöver ändras i skolans
ramar. De skulle ha förstått vilka förutsättningar eleverna, och då
särskilt de skolsvaga eleverna, behöver för att lyckas i skolan. De
skulle ha kunnat lämna förslag som leder till att eleverna får de
förutsättningar som de behöver för att lära sig bra och må bra. De
skulle till exempel ha kunnat föreslå att alla elever innan de bör-
jade i lågstadiet fick genomgå ett test på ordförråd och språkut-
veckling. Och att de elever som hade stora brister i språket skulle få
den tid och den hjälp de behövde för att avhjälpa bristerna.
Hade ledamöterna levt i skolvardagen skulle de också ha insett att
det behövs förbättringar i elevernas förutsättningar i många andra
avseenden. Läs vidare min artikel Vad eleverna behöver.
Kommissionens ledamöter har olika bakgrund, olika lojaliteter och
olika intressen i skolans utveckling. Detta gjorde att de inte kunde
enas om en rad skarpa förslag som verkligen skulle göra det bättre
för de skolsvaga eleverna. Förslag som att göra Barnkonventionen
till lag. Att kraftigt begränsa det fria skolvalet. Att stoppa vinstutta-
gen ur privatskolorna. Att slopa de graderade betygen. Att minska
katederundervisningen och öka de elevaktiva arbetssätten. Att göra
om lärarutbildningen till en egentlig yrkesutbildning. Att frigöra
sig från inflytandet från OECD och Pisa-proven. Och att ge alla
lärare som gör samma jobb samma lön.
Dessvärre har man alltså inte kunnat enas i kommissionen om
dessa förslag. De goda förslag som kommissionen lämnat lär inte
räcka till för att landet ska få en nämnvärt bättre och jämlikare
skola.
●
Angrip orsaker, inte symtom Publicerad här den 17 mars 2017
att Jeppe skolkar. Men ingen frågar sig
varför Jeppe skolkar. Politiker framhåller att sambandet mellan
skolk och otillräckliga betyg är otvetydigt. Man kräver att socialen
ska hämta tillbaka skolkare till skolan och att skolket förs in i be-
tyget. Man vill också dra in studiemedlen för dem som skolkar.
Dessa åtgärder riktar sig mot symtom på att skolan har miss-
lyckats, inte mot orsakerna. De hjälper inte de skolsvaga eleverna.
Strängt uppfostrade elever, ofta med invandrarbakgrund, berättar
att de knappt vågar gå hem av rädsla för att bli bestraffade när de
har tvingats till kvarsittning, kört på betygsprov eller fått skolk-
rapporter som ska visas upp för föräldrarna. När studiemedlen
dras in för eleverna blir det ändå värre för dem, eftersom det drab-
bar familjernas ekonomi.
Politikerna tror att skolresultaten blir bättre om man får bort
skolket. Men elever misslyckas inte i skolan för att de skolkar. De
skolkar för att de misslyckas i skolan. Många elever kan inte följa
med på lektionerna, eftersom de saknar det ordförråd som behövs.
De sitter och långleds på lektionerna år efter år. De tvingas delta i
täta kunskapsprov på sådant som de inte har hunnit att lära sig.
Genom betygssorteringen får de tidigt klart för sig att de har små
chanser att få en bra utbildning och bra jobb efter skolan. De
klandras av både lärare och föräldrar för att de inte klarar sig
bättre. Efter tillräckligt många motgångar kan de ge upp försöken
att hänga med. En del stökar då till det under lektionerna. Andra
flyr skolan och börjar skolka.
Alla elever vill lyckas i skolan. Det är bara undantagsvis, av okynne,
som elever skolkar. Man kan inte förbättra elevernas skolresultat
genom att hindra dem från att skolka. Man måste i stället angripa
orsakerna till att eleverna misslyckas. Enligt de senaste resultaten
från Pisa hade 18 000 av våra elever för dålig ordförståelse. Lika
många elever fick för dåliga betyg för att få gå ett gymnasiepro-
gram. Den bristande ordförståelsen hade följt med eleverna genom
grundskolåren.
Det är framför allt elever med kortutbildade föräldrar eller med in-
vandrarbakgrund det här gäller. Om dessa elever redan i förskolan
hade fått kompensation för sina brister i språkutvecklingen, skulle
de flesta av dem ha lyckats i skolan. Det skulle ha blivit mycket
mindre skolk från skolan. Och mycket färre ungdomar som efter
grundskolan hade lockats till kriminalitet och drogmissbruk.
●
Kunnandet är viktigare än
kunskaperna Publicerad här den 16 mars 2017
med att gå i skolan? Många elever ställer
sig dagligen den frågan. Det svar de får från vuxenvärlden är att de
måste skaffa sig kunskaper för att klara sig och få jobb i framtiden.
Kunskaper är sådant som läraren berättar för dem eller sådant som
de kan läsa sig till i läroböckerna. Det är de kunskaper som de kan
visa på proven – som avgör vilka betyg de får.
Men det eleverna också kan fråga sig är vad de ska använda dessa
kunskaper till, liksom hur och när. Det vill säga, det som är kvar av
kunskaperna när glömskan har gjort sitt. Om målet för skolgången
sades vara att de skulle få ett kunnande i stället för kunskaper, så
skulle de inte behöva ställa den frågan. Om det var kunnandet, det
vill säga förmågan att använda sig av det som eleverna har lärt sig,
som mättes skulle meningen med undervisningen vara uppenbar
för dem.
Eleverna ska kunna klara situationer i sitt framtida arbetsliv, pri-
vatliv och samhällsliv. Men de ska helst också kunna leva ett rikt
liv. Allt detta kan uttryckas i termer av kunnande. Eleverna ska
kunna utföra arbetsuppgifter, kunna samarbeta, kunna använda
sig av modern informationsteknik, kunna kommunicera på svenska
och på något annat språk, kunna lösa problem, kunna skapa och
kunna konstruera och så vidare. Men de ska helst också vilja läsa
böcker, kunna njuta av musik, kunna uppleva naturens under,
kunna utveckla sin personlighet etcetera. För sådant kunnande be-
höver de en del kunskaper i botten. Men det är inte dessa kun-
skaper som är det viktiga, utan det kunnande som kunskaperna
kan användas till. Insikten om detta kan leda till många positiva
effekter.
Relevansen. Fristående kunskaper, som inte behövs i något kun-
nande, skulle betraktas som irrelevanta. Om läraren inte kan tala
om för vilket kunnande som eleverna behöver kunskaperna, skulle
de slippa att plugga in dem. Innehållet i undervisningen skulle sty-
ras av sådana situationer som eleverna sannolikt kommer att möta
senare i livet, där de behöver ett kunnande. En stor del av den kun-
skapsbarlast, som lärare och läroböcker släpar på, kunde då läm-
pas överbord och detta skulle ge plats åt andra och mera menings-
fulla aktiviteter.
●
Arbetssättet. Om det var kunnandet som eftersträvades skulle
mycket av det traditionella arbetssättet, som så många elever
finner urtråkigt, komma att ersättas av mera självständigt och elev-
aktivt arbete. Prestationerna i skolan skulle inte längre i så stor ut-
sträckning gå ut på att memorera och reproducera vad läraren har
sagt eller vad som står i läroboken. Låsningen till timplaner,
nationella prov, Pisa och snäva ämnesgränser skulle luckras upp.
Det skulle ge lärana bättre möjligheter att tillsammans med ele-
verna utforma en undervisning som passade dem. Det skulle kunna
leda till mer av ämnesintegrerande projektstudier och andra ar-
betssätt som kan ge eleverna bättre motivation och därmed bättre
kunskapstillväxt.
Mycket skulle vara vunnet om man satte kunnandet i centrum för
skolans arbete. Om man i skolan betraktade kunnandet som målen
för verksamheten och kunskaperna som medel för att nå dessa
mål.
Svar till betygskramare på nätet Publicerad här den 9 mars 2017
att det är ett jävla tjat om att betygen skulle skada
elever. Det tjatas ju också om att klyftan mellan fattiga och rika
ökar i landet. Men det är ju bara bra det för oss som har vårt på det
torra. Visst är det så att 18 000 elever hade för dåliga resultat på
språkförståelsetestet i Pisa. Och visst är det så att 18 000 elever i år
hade för dåliga betyg i nian för att få gå vidare till gymnasiet.
De hade inte fattat allt vad lärarna hade sagt under i nio år i grund-
skolan. De kan inte räkna med att få några vidare jobb utan gym-
nasieexamen. Men det är ju bra det. Då måste de ta de skitjobb
som våra barn inte vill ha. Då måste de nöja sig med svältlöner för
att kunna försörja sig och andra. Det är ju bra det för att hålla kost-
naderna nere för våra företag.
Man ojar sig nu över att en ungdom om dagen dör i gängstrider, i
överdoser eller genom självmord. Men det är ju bara bra det för att
då slipper samhället betala vård och pensioner för dem.
Min granne påstår att betygen bara gör att många elever mår
sämre och att de lär sig sämre. Han säger också att betygen inte
heller ger någon användbar information vare sig till lärarna, till
föräldrarna eller till kommande arbetsgivare om vad eleverna kan.
Det är möjligt att han har rätt, han har ju arbetat länge i skolan.
Men det viktiga är ju att betygen fungerar när det gäller att sortera
eleverna och att de ser till att våra barn hamnar först i kön till de
fina utbildningarna och jobben. Våra barn som vi har kunnat
hjälpa till fina betyg genom läxhjälp, språkresor, givande fritidsin-
tressen etcetera.
Det gäller att slå vakt om betygen. Dessbättre har Björklund byggt
sin karriär på betygen och han stöttas lojalt av alliansens alla tid-
ningar. Väljarna har inbillats att betygen är bra och nödvändiga.
Så du kan vara lugn. Ingen politiker kommer att våga röra vid
betygen.
●
Dåliga beslut leder till en dålig
skola Publicerad här den 9 mars 2017
. Om det fattas bra beslut så blir
skolan bra. Om det fattas dåliga beslut så blir skolan dålig. Om
läraren fattar ett dåligt beslut så drabbar det bara hens egna elever.
Om en skolminister fattar dåliga beslut så drabbar det landets alla
elever. Om ett beslut blir bra eller dåligt beror på den kompetens
beslutsfattarna har. Det beror också på vilket underlag de har för
sina beslut.
Ju högre upp i skolhierarkin beslutsfattarna är, desto viktigare är
det att de äger kompetens. De behöver veta hur inlärning går till
och vilka förutsättningar som krävs för den. De behöver gedigna
kunskaper i pedagogik och erfarenhet av att arbeta med elever i
skolan. De behöver äga klokhet och förmåga att hålla lobbyister för
särintressen borta från beslutsfattandet.
42 % av eleverna med kortutbildade föräldrar klarar inte kunskaps-
kraven för att få gå i gymnasiet. De har inte fått någon läxhjälp
eller annat stöd i studierna från hemmen. De har ett språk som
fungerar bra för dem i hemmet och bland kamraterna, men som
inte fungerar i skolan. Det innebär att de inte förstår alla ord som
läraren använder i sin undervisning. Att de inte heller förstår alla
ord i texten till de uppgifter som de ska arbeta med. De tvingas
delta i prov på sådant som de inte har kunnat lära sig. För varje
gång de misslyckas på proven minskar deras självförtroende. För
varje lektion som de inte har kunnat följa med i ökar deras van-
trivsel.
Det är många som påverkar skolbesluten. Politiker, ämbetsmän,
journalister, tidningsredaktörer med flera. Dessvärre har få av dem
närmare kontakt med de skolsvaga eleverna. De har därför svårt
att leva sig in i dessa elevers situation.
Många beslutsfattare tycker sig vara säkra på vad man ska göra för
att eleverna ska lära sig bättre. Deras säkerhet växer med kvadra-
ten på avståndet till de skolsvaga eleverna. De lutar sig mot in-
formation de fått om skolor i andra länder som lyckats hävda sig
bra i Pisa-undersökningarna. De drar i spakar. Auktoritära skolle-
dare. Mera betyg. Mera katederundervisning. Karriärlärare. Fler
mattelektioner. Ett tionde år för att eleverna ska hinna ikapp. Hår-
dare skolkkontroll. Bättre disciplin och hårdare straff. Ingen av
●
dessa åtgärder leder till att eleverna lär sig bättre. Tvärtom. De gör
att de skolsvaga eleverna både lär sig sämre och mår sämre.
De flesta beslutsfattare nöjer sig med ett utifrånperspektiv på
skolan och är oförmögna att tränga in i elevernas och lärarnas tan-
kar, känslor och behov. Detta leder till att de fattar många dåliga
beslut. Ett exempel är den godtyckliga uppdelningen av lärarkåren
i ett A-lag med »skickliga« lärare som får löneförmåner. Och ett
betydligt större B-lag med lärare som får nöja sig med lägre löner.
Lärare som därför känner sig orättvist behandlade och som tappar
i självkänsla och arbetslust. Detta lär gå ut över eleverna och deras
lärande. Och detta borde ha kunna förutses.
Ett annat dåligt beslut var att hindra de elever som har fått låga
grundskolebetyg att gå ett gymnasieprogram. Det leder till att
tusentals elever varje år hamnar i ett utanförskap utan skola, utan
jobb, utan pengar och utan självförtroende. För att »hjälpa« dessa
elever föreslår man nu att de ska få gå ytterligare något år i skolan
för att kunna bättra på sina betyg. Det gäller här elever som har
misslyckats och vantrivts i nio år i skolan. De lär inte vara särskilt
lockade av att tillbringa ytterligare tid på skolbänken.
Det är obegripligt att beslutsfattarna inte har insett hur feltänkt det
är att ge eleverna mer skoltid först när de har misslyckats och van-
trivts i skolan i nio år. Detta i stället för att ge dem extra tid redan i
förskolan. Då hade de kunnat få kompensation för de brister de
hade i språk och i andra förutsättningar. Då hade de fått en chans
att lyckas i stället för att misslyckas i skolan. Då hade de kunnat få
behålla självförtroende och framtidstro. Då hade de sluppit att
hamna i det riskabla utanförskapet.
Hur minska mäns våld mot
kvinnor? Publicerad här den 8 mars 2017
om hur män gör sig skyldiga till fysiskt
våld mot kvinnor. I debatten läggs vanligen allt ansvar för detta på
männen. Såväl på de män som utövar våldet som på dem som inte
gör det. Männen ska lära sina söner att inte uppföra sig så. Kvin-
norna ska inte behöva ändra på sitt sätt att vara eller på sitt sätt att
klä sig. Om man verkligen vill minska mäns våld mot kvinnor, är
detta ett kontraproduktivt ställningstagande.
Det fysiska våldet är synligt. Det psykiska våld som kan leda till det
fysiska syns inte. Tjejer retas, killar slåss heter det redan i skolål-
dern. Tjejerna förblir som vuxna verbalt överlägsna killarna. När
mannens argument tryter i en dispyt finns risken att knytnävarna
kommer fram. Trots allt han kan ha lärt sig av sin pappa en gång.
Många mobboffer har sagt att det inte är smärtan av slagen som är
det värsta. Den går över. Värre är det med orden som biter sig fast.
Kvinnorna skulle kunna medverka till att minska risken för deras
döttrar att utsättas för våld om de sade till dem att vara varsamma
med orden och försöka att undvika gräl om pengar och sex.
Naturen har med få undantag utrustat allt mankön med en drift att
närma sig det motsatta könet. För vissa är driften starkare än för
andra. De kan komma att närma sig tjejer, tafsa på dem och i
värsta fall våldföra sig på dem. Risken för att de ska triggas att göra
detta lär vara större om tjejerna är lättklädda, urringade och med
kortkorta kjolar. Kvinnorna skulle kunna medverka till att minska
risken för deras döttrar att utsätts för sådant våld om de sade till
dem att undvika utmanande klädsel, särskilt om de ska trängas
med andra människor i en folksamling.
Men detta kan många aktiva feminister inte tänka sig att göra. För
dem är det självklart att allt ansvar ska vila på männen och att
tjejerna inte ska behöva ändra på sitt sätt att vara eller klä sig. Med
den inställningen bidrar de inte till att mäns våld mot kvinnor blir
mindre. Tvärtom.
Jag är medveten om att jag genom detta kan komma att stämplas
som manschauvinist. Men det bär jag med jämnmod i vetskapen
om att jag förra året firade diamantbröllop (60 år) med min livs-
kamrat, som är en lika aktiv feminist som min dotter.
Hur jämställd är egentligen
tidningen ETC? Publicerad här den 8 mars 2017
sig på ledarsidan i ETC av att vara en rik-
tigt jämställd tidning. Det var minst lika många kvinnor som kom
till tals i tidningens spalter som män. Frågan är dock om det är vad
skribenterna har mellan benen som är avgörande för hur jämställd
tidningen är. Eller om det är innehållet i spalterna.
I varje nummer av tidningen finner jag åtskilliga inslag som hand-
lar om det våld, de orättvisor, de hälsoproblem och de andra svå-
righeter som drabbar kvinnor. Men några inslag som handlar om
problem som drabbar män finner jag sällan eller aldrig.
Det saknas inte stoff för sådana inslag. Inslag som hade kunnat
handla om män som pressas av försörjningsbörda. Som går miste
om närkontakten med barnen när de är små. Som har problem
med prostatan. Som är verbalt underlägsna sina kvinnor. Som i
större utsträckning misslyckas redan i skolan. Som oftare drabbas
av olyckor i påfrestande jobb, till exempel på vägar och på bygg-
arbetsplatser. Som får kortare liv än kvinnorna etcetera.
För tidningen återstår att redogöra för vad den lägger för innebörd
i den jämställdhet som den berömmer sig av.
Skolans matematik förstör för
eleverna Publicerad här den 8 mars 2017
får alla elever undervisning i matema-
tik under sammanlagt 1 125 lektionstimmar. Det är ett hundratal
timmar mera än vad de får tillsammans i ämnena geografi, histo-
ria, religionskunskap, samhällskunskap och konsumentkunskap.
Vad eleverna lär sig i alla dessa andra ämnen ingår inte i OECD:s
Pisa-undersökningar. Därför tar man inte heller hänsyn till dem i
dagens skoldebatt. Där är det bara matematik och naturvetenskap
som räknas.
Trots alla lektioner i matematik klarade sig de svenska eleverna då-
ligt i ämnet i jämförelse med andra länders elever. Kravet från
moderaterna kom som ett brev på posten: ännu fler matematik-
lektioner i grundskolan! Och därmed ännu färre lektioner i de
andra ämnena.
Det påstås att alla elever måste kunna så mycket mera matematik i
framtiden. Det är en myt. Nästan alla elever klarar sig bra med de
kunskaper i räkning som eleverna fick lära sig i gamla folkskolan:
fyra räknesätt, procenträkning och överslagsberäkning och lite sta-
tistik. Men så här ser ett par av avsnitten i Skolverkets kunskaps-
krav för godkänt betyg i årskurs 9 i dag ut:
Eleven ska kunna välja och använda strategier och metoder
med viss anpassning till problemets karaktär samt bidra till att
formulera enkla matematiska modeller som kan tillämpas i
sammanhanget. Eleven för enkla och till viss del underbyggda
resonemang om val av tillvägagångssätt och om resultatens
rimlighet i förhållande till problemsituationen samt kan bidra
till att ge något förslag på alternativt tillvägagångssätt.
Eleven kan redogöra för och samtala om tillvägagångssätt på
ett i huvudsak fungerande sätt och använder då symboler, al-
gebraiska uttryck, formler, grafer, funktioner och andra mate-
matiska uttrycksformer med viss anpassning till syfte och
sammanhang
I vilka yrken är det som eleverna kommer att behöva göra detta?
Bland de 20 yrken som var vanligast 2014 återfinns på sin höjd ett
par yrken där eleverna kan komma att ha nytta av sådana kun-
skaper. Och det de där kan behöva veta kan de lära sig på den
yrkesutbildning som följer på grundskolan eller genom hjälp från
arbetskamrater.
Matematikens hejdlösa utbredning på de andra ämnenas bekost-
nad för med sig allvarliga konsekvenser för eleverna. De går miste
om mycket av det för dem meningsfulla lärande som de hade
kunnat få i de andra ämnena. Många tusen elever misslyckas dess-
utom att få godkänt betyg i matematik. De har genomlidit ett stort
antal lektioner för att förgäves försöka lära sig sådant som de ändå
inte kommer att få användning för.
Konsekvenserna för många av dessa elever är allvarligare än så.
Genom att de inte får godkänt betyg i matematik får de inte gå på
något gymnasieprogram. De lämnas i ett för dem riskabelt utanför-
skap utan skola, utan jobb och utan pengar. För några av dem kan
det vara deras öden som senare döljer sig under rubrikerna om
ungdomar som mist livet genom gängstrider, genom överdoser
eller genom självmord. Vilket ansvar bär skolans beslutfattare för
denna tragik?
Grundskolans timplan framgår av detta dokument
De 20 vanligaste yrkena för män framgår av detta dokument och
motsvarande för kvinnor av detta dokument
●
När ska samvetet vakna? Publicerad här den 1 februari 2017
har slutat att sjunka. En stor rubrik
på förstasidan i Lärarnas Tidning lyder Efterlängtat trendbrott. I
stycket under rubriken talar man dock om att var femte elev ligger
på oroande låg nivå vad gäller läsförståelse och att likvärdigheten i
den svenska skolan blir allt sämre år efter år. Så varför denna
glädje?
Elevernas resultat på Pisa-proven i matematik och naturvetenskap
hade marginellt förbättrats sedan tidigare mätning. En förbättring
som för övrigt kan ha sin förklaring i att eleverna förmåtts att ta
Pisa-proven mera på allvar trots att de inte påverkar betygen. Att
proven för första gången gjordes digitalt kan möjligen också ha
bidragit. Detta hindrade dock inte jublet över »trendbrottet« att
breda ut sig på dagstidningarnas förstasidor.
Närmare en femtedel av eleverna fick underkänt i Pisa-proven i
läsförståelse. Lika många elever fick inte tillräckliga betyg för att få
börja gymnasiet förra året. Bristerna i läsförståelse hade följt dem
genom hela grundskolan. De hade haft svårt att följa med på lek-
tionerna. De hade tvingats delta i prov som de misslyckades på. De
har fått bannor både i skolan och hemma för att de inte kunnat
»rycka upp« sig. De hade tappat sin lust att lära, sitt självförtro-
ende och sin framtidstro.
På 1970-talet sökte de lokala skolmyndigheterna upp de elever som
inte hade sökt till gymnasiet och erbjöd dem att gå kortare, yrkes-
inriktade kurser. Nu hindrar man i stället de elever som inte får
tillräckligt bra betyg från grundskolan att gå ett gymnasieprogram.
I fjol gällde detta 18 000 elever. De hade varken utbildning eller
jobb att gå till efter grundskolan. Många av dessa elever fick ändå
på något sätt hjälp att komma vidare.
Men ett ovisst antal tusen elever lämnas varje år utanför. Med
skamfilat självförtroende och dålig ekonomi blir många av dessa
elever ett lätt byte för värvare till drogmissbruk, prostitution, spel-
missbruk och kriminella nätverk. De riskerar också att dras in i
religionsstrider.
Dessa elevers hat mot det samhälle som har övergivit dem tar sig
ibland uttryck i skadegörelse och stenkastning mot brandbilar och
polisbilar. Värre än så är dock det som vi dagligen kan läsa om i
tidningarna: Ungdomar som dödas i gängstrider eller genom
●
överdoser. Dessa nyheter har nu blivit så vanliga att många inte
längre reagerar. Man förmår inte ta till sig det lidande som drabbar
dessa ungdomar och deras närstående.
Klyftan mellan de högpresterande och de lågpresterande eleverna
ökade i Pisa. Klyftan mellan fattiga och rika i vårt land har också
stadigt ökat. Det är i skolan som den klyftan tar sin början. De sty-
rande talar om hur viktigt det är att barnen får kompensation i för-
skolan för brister i språkutvecklingen. Men någon nämnvärd kom-
pensation har de inte fått. Det är märkligt.
Att så många ungdomar spårar ur i livet drar med sig oerhört stora
kostnader för samhället. Kostnader på grund av skadegörelse och
kriminell verksamhet. Kostnader för poliser, för sjukvård, för soci-
alhjälp och för fångvård. Och kostnader i form av ökad otrygghet
för oss alla. Men inte ens alla dessa kostnader kan övertyga de poli-
tiker, myndighetspersoner, ledarskribenter och andra som kan på-
verka beslut. De skulle kunna se till att eleverna fick den kompen-
sation i förskolan som de behöver, oavsett hur lång tid det tar och
vad det kostar. Men icke.
Varje ungdom som spårar ur för med sig svårt lidande både för sig
själv och hens närmaste. Men detta lidande är tydligen inte heller
tillräckligt för de styrande att av medlidande besluta om tillräcklig
kompensation för dessa barn. Man kan fråga sig om detta kan
hänga ihop med det faktum att det nästan uteslutande är eleverna
med lågutbildade föräldrar som misslyckas i skolan och i livet. Det
gäller inte de egna barnen utan bara andras ungar.
Dåliga beslut gör att elever
misslyckas Publicerad här den 1 februari 2017
i fjol att få tillräckliga betyg för att
få gå ett gymnasieprogram. Det berodde i de flesta fall inte på att
de var för dumma eller för lata. Det berodde på att det hade fattats
dåliga beslut om skolan.
Ju högre upp i skolhierarkin ett dåligt beslut fattas, desto allvarli-
gare blir följdverkningarna. De beslut som fattas av läraren påver-
kar kunskapstillväxten hos hens elever. Skolledningens beslut på-
verkar kunskapstillväxten hos skolans alla elever. Regeringens be-
slut påverkar kunskapstillväxten hos landets alla elever.
Ett beslut blir inte bättre än vad kompetensen hos beslutsfattaren
tillåter. Ju högre upp i skolhierarkin beslutsfattaren är, desto vikti-
gare är det att hen har gedigna kunskaper i pedagogik och erfaren-
het av att arbeta med elever i skolan. Att hen har förmåga och vilja
att lyssna till vad elever och lärare tänker och känner och behöver.
Att hen kan hålla lobbyister för särintressen borta från beslutsfat-
tandet. Den skolminister som beslutat om en mängd reformer de
senaste åren har brister i alla dessa avseenden.
I partiledardebatten tog Jan Björklund till sig äran av att elevernas
branta nedförsbacke i Pisa-statistiken planat ut lite. Den nedförs-
backe som han själv varit med om att skapa. Det huvudsakliga in-
tryck som jag har fått av Björklund genom de otaliga framträdan-
den han har gjort i massmedierna under åren kan sammanfattas
som följer: okunnig, reaktionär, demagogisk, empatibefriad och
lögnaktig.
Är denna karakteristik orättvis? Döm själv! Jag har utförligt moti-
verat den i min bok Grymskolan. Den kan läsas här på min hem-
sida.
●
Feltänk vid skolbesluten Publicerad här den 1 februari 2017
Göran Greider tog nyligen i
sin ledare i tidningen ETC upp ett av många resultat av feltänk i
skolbesluten. De flesta problem som feltänken leder till hade man
kunnat undvika om man hade tänkt efter litet mer.
För femton år sedan skrev jag i inledningen till en bok:
När nattvandraren letade efter sin tappade dörrnyckel, så letade
han i gatlyktans sken. Det var lättare att leta där. Men nyckeln
fann han inte. När de ansvariga ska finna på botemedel mot
bristerna i skolan händer det att de också bara ser till det som
syns, det yttre, det organisatoriska. Men för att finna nyckeln till
en bättre skola, måste de se djupare. Deras åtgärder måste utgå
från det som sker i elevernas och lärarnas tankar och känslor.
Annars blir det lätt fel. Men alla skolledare, skolpolitiker och
skoltjänstemän vill inte, vågar inte eller orkar inte med att
tränga in där. I stället så rycker man lite i de spakar som man
ser. Vanligen leder det till någon sorts omorganisation.
Vad denna omorganisation får för konsekvenser för det inre ar-
betet i skolan och för de människor, som arbetar där, kan man
inte alltid överblicka. Om det visar sig att det inte fungerar,
rycker man i någon annan spak. Hur mycket skada man under
vägen tillfogar eleverna och deras kunskapstillväxt ser man inte.
Några exempel:
Individuella löner. Efter mönster från näringslivet har sko-
lans arbetsgivare med stöd från fackliga organisationer bestämt
att det ska ges individuella löner efter prestation åt lärarna.
Detta för att sporra dem till ytterligare ansträngningar. Att
några lärare får särskilda arvoden för extra insatser har alltid
förekommit och accepterats av alla. Men den differentierade lö-
nen innebär något annat. Den uppfattas av många lärare som en
kvalitetsstämpel. Det som händer inuti en lärare som genom lö-
nesättningen stämplats som sekunda lär i de flesta fall vara att
hen förlorar i arbetsglädje. Och därmed också i förmåga att
lyckas i arbetet med eleverna.
Om man hade sett vad som sker i lärarens tankar och känslor,
skulle man aldrig ha infört differentierade löner. Då hade man
funnit andra sätt att uppmuntra och motivera, sätt som kom
alla lärare till del. Då skulle många lärare fått behålla sitt själv-
●
förtroende och sin lust för jobbet. Och då skulle ingen lärare be-
höva hålla inne med kritiska synpunkter och idéer om föränd-
ringar på arbetsplatsen av rädsla för att dessa skulle kunna sätta
spår i lönen.
Sedan detta skrevs har det införts karriärtjänster, förstelärartjäns-
ter och ett lärarlönelyft. Det är förändringar som allahar bidragit
till att förstärka uppdelningen av lärarkåren i både A-lag, B-lag och
C-lag. Alltfler lärare har uppfattat lönesättningen som orättvis.
Skadorna på samarbetsklimatet och på många lärares självförtro-
ende och arbetslust har blivit ännu större.
Boken som jag citerade ur heter Det fattas beslut om skolan, och
den finns att läsa här på min hemsida. Här finns också många ar-
tiklar med exempel på andra feltänkta beslut som har kommit att
skada elevernas lärande. Sådant som har att göra med kunskaps-
kraven i matematik. Eller betygen och betygsspärren till gymnasiet.
Eller den rekommenderade katederundervisningen etcetera.
Fler förskollärare är bättre än
fler poliser Publicerad här den 1 februari 2017
, ambulanser och brandbilar.
Politikerna är eniga. Detta är oacceptabelt. Vi måste ha fler poliser.
Förövarna måste straffas. Få tänker efter vilka ungdomar det är
som gör detta och varför de gör det.
Det är knappast framgångsrika elever i välbeställda bostadsområ-
den som gör detta. Troligare är att det är elever som samhället har
lämnat i ett utanförskap. 18 000 elever fick i fjol underkänt i läsför-
ståelse i Pisa-proven. Lika många hindrades att komma in på något
gymnasieprogram för att de hade för låga betyg. Bristerna i läsför-
ståelse hade följt med dem under hela grundskoletiden. Den hade
gjort att de inte kunnat följa med på lektionerna. Att de hade miss-
lyckats på betygsproven.
Många av dessa elever lämnades efter grundskolan i ett utanför-
skap skola, utan jobb och med ont om pengar. Man kan förstå om
de känner sig hatiska mot det samhälle som har övergivit dem.
Stenkastningen kan vara en följd av detta hat. Den är allvarlig för
dem som drabbas av den. Men det som har drabbat många av
dessa ungdomar är långt allvarligare. De kan ha fått sina liv för-
störda. De kan ha lockats in i kriminalitet, drogberoende, spelbero-
ende eller
religiös extremism. Ungefär var tredje dag dödas en ung människa
enligt Brottsförebyggande rådet. Lika många dör av överdoser.
Samhället har ett ansvar för detta. Man hade kunnat se till att
dessa elever redan i förskolan hade fått kompensation för bristerna
i språket. Att man testat alla barns språkutveckling. Att man gett
elever hjälp till ett språk som hade gjort att de hade haft en chans
att lyckas i skolan. Detta oavsett hur lång tid det tog och vad det
kostade. Alternativet till detta är att man låter många elever spåra
ur i livet. Detta medför avsevärt större kostnader för samhället.
Och omätligt lidande för ungdomarna och deras anhöriga.
Varför har då eleverna inte fått den tidiga kompensation som de
hade behövt? Varför har man inte anställt de förskollärare och de
specialpedagoger som hade krävts? Politikerna har låtit snålheten
bedra visheten. Att det här nästan uteslutande rör sig om elever
med lågutbildade föräldrar lär vara en förklaring. Problemet har
inte rört de beslutandes egna barn, bara andras ungar.
●
Vi lever i paddans tidsålder Publicerad här den 1 februari 2017
Det ska vara mera kateder-
undervisning. Senast i partiledardebatten återkom Björklund till
detta. Instämmande röster hörs från ämbetsmän och politiker, som
liksom Björklund tillbringat sina yrkesliv på behörigt avstånd från
eleverna och klassrummen. Det är den gode undervisaren som ska
rädda en skola i förfall, säger man. Det lär hen inte lyckas med.
Problemet är att en lärare inte kan förmedla några kunskaper.
Kunskap växer inom eleverna när de tar till sig och bearbetar den
information som de får. Om en elev inte lyssnar på läraren sker
ingen kunskapstillväxt.
Katederundervisningen har inbyggda problem. Eleverna har olika
förutsättningar att kunna ta till sig det läraren säger. Läraren talar
i ett och samma tempo och med en och samma svårighetsgrad
språkligt sett. Det går för sakta och är för lätt för en del elever. Det
går för fort och är för svårt för en annan del. Eleverna i båda dessa
grupper slutar snart att lyssna och de lär sig då heller inte något av
vad läraren undervisar om. För eleverna är det ett hinder att de
inte kan gå tillbaka och repetera om det är något som läraren sagt
som de missat. Så som de kan göra vid den information de får i
böcker eller på nätet.
Det som föresvävar dem som rekommenderar mera av katederun-
dervisning är bilden av en entusiastisk, medryckande lärare som
får alla elever att lyssna. Men sådana lärare är det ont om. Och de
som finns orkar inte vara lika entusiastiska timme efter timme, dag
efter dag. Under de flesta av de tusentals lektioner, där jag som
metodiklektor suttit med i klassrum, har jag sett hur delar av klas-
sen ganska snart har slutat att lyssna till lärarens undervisning.
Det är inte rimligt att i den tid som vi nu lever i tvinga eleverna att
lära sig huvudsakligen genom att lyssna till en lärare. En lärare
som undervisar om ett innehåll som hen en gång har lärt sig och
som styrs av en gång fastställda, detaljerade kursplaner och nation-
ella prov. Världen förändras. Det tillkommer ny kunskap i snabb
takt. Det eleverna behöver lära sig för sina framtida liv förändras
också. Därför krävs att innehållet i skolämnena – språken möjligen
undantagna – kan följa med i dessa förändringar.
●
Det är inte bara elevernas behov av kunskap som förändras. Det
gäller också deras möjligheter att ta till sig ny kunskap. Genom den
snabba utvecklingen på informationsteknikens område kan
eleverna själva söka och finna det mesta av den information de
behöver på nätet. Nästan alla elever har nu en egen padda och en
smartphone.
Vad skolan framför allt kan ge eleverna är redskap som hjälper
dem att söka, sovra, kritiskt granska och ta till sig sådan informa-
tion som de behöver. Redskap som de sedan kan ta med sig ut i
livet. Det är en viktig uppgift för lärarna att hjälpa eleverna till
sådana redskap. Detta vid sidan om att sätta mål för dem, motivera
dem, förklara för dem och utvärdera deras kunnande etcetera.
Dessvärre kan många lärare vara ovilliga att ändra på den tradit-
ionella lärarrollen. Många kan också sakna tillräcklig kunskap om
den moderna informationstekniken.
Ju förr vi inser att läroverkets pedagogik – med katederundervis-
ning, detaljerade kursplaner och hårda betygskrav – är förlegad,
desto bättre. Den måste ersättas med en pedagogik som bygger på
elevernas framtida behov av kunnande och på den nya informa-
tionsteknik som har vuxit fram.
●
Det kan visst vara för sent Publicerad här den 29 november 2016
ungdomar att bryta utanförskapet.
Hon är regeringens samordnare för unga som varken arbetar eller
studerar. I en intervju i ETC säger hon att man måste fokusera på
problemen med avhoppen från gymnasiet. Eleverna som hoppar av
anser att de inte har fått det stöd som de behöver. Detta ska åtgär-
das. Hon tillägger att det aldrig är för sent. Men det är det.
Beslutsfattarna i skolan verkar ofta vara tondöva för hur åtgärder
påverkar elevernas och lärarnas tankar, känslor och motivation.
Först nu inser man till exempel hur förödande uppsplittringen av
lärarkåren i skickliga/mindre skickliga lärare är för självförtroen-
det och viljan att anstränga sig för flertalet lärare. Denna okänslig-
het drabbar också de elever som inte har fått förutsättningar att
lyckas i skolan. Att man inte inser hur tidiga graderade betyg på-
verkar självförtroendet och viljan att anstränga sig för de elever
som alltid får de lägsta betygen.
Bokstavsbarn och invandrarbarn får numera ett särskilt stöd i
många skolor. Det är bra. Men elever som av andra skäl inte fått
förutsättningar att klara skolan glöms lätt bort. På 1970-talet blev
jag klassföreståndare i en klass på den tvååriga distributions- och
kontor (DK). Där samlades främst elever med de lägsta betygen
från grundskolan. Då fanns inte den betygsspärr till gymnasiet som
i år hindrar 18 000 elever att ens påbörja studier i gymnasiet.
Tvärtom sökte man i Göteborg upp elever som inte hade sökt till
gymnasiet och övertalade dem att börja på någon kortare yrkesin-
riktad linje. De flesta hamnade då på DK eller på den tvååriga
sociala linjen.
Vid terminsstarten testades elevernas språkförståelse på min skola.
Av maximala 70 poäng fick musikklassens elever 65 poäng i
genomsnitt, medan eleverna i min DK-klass fick 30 poäng. I min
klass fanns inga invandrade eller psykiskt handikappade barn.
Vad Ashing inte nämner i intervjun är att så många elever genom
betygsspärren inte ens får chansen att komma in på något nation-
ellt gymnasieprogram. Eller att detta gäller hela 42 procent av de
barn som har lågutbildade föräldrar, det vill säga elever som inte
från hemmet har fått med sig det språk och det stöd som de behövt
för att lyckas i skolan. Det är elever som har svårt att följa med i
undervisningen. Som i nio år långleds under lektioner som de inte
●
kan följa med i. Som misslyckas på proven. Som klandras av både
lärare och föräldrar för att de inte kan »rycka upp sig«.
Dessa elever har förlorat både självförtroende och framtidstro när
de lämnar skolan och hamnar i utanförskap. Där kan de lätt hamna
i drogberoende, kriminalitet, prostitution, spelberoende eller reli-
giös fanatism. Att de blir hatiska mot det samhälle som inte har
gett dem någon chans är inte att förvåna sig över. Inte heller att en
del av dem i protest bränner bilar och kastar stenar mot ambulan-
ser.
Det borde vara en självklarhet att man inte ska ge eleverna grade-
rade betyg. Betyg som leder till att de mår sämre, lär sig sämre och
att många av dem förlorar självförtroendet, lusten att lära sig och
framtidstron. Lika självklart är att man måste ta bort den betygs-
spärr som hindrar elever från att gå i gymnasiet.
Det borde också vara en självklarhet att man liksom tidigare låter
alla mindre studiemotiverade elever välja en kortare yrkesutbild-
ning. Att de där slipper läsa ämnen som de har misslyckats i eller
tröttnat på redan i grundskolan såsom matematik och historia. Det
är en myt att alla elever behöver kunna så mycket mera matematik
i framtiden. Eller att alla elever behöver förberedas för högsko-
lestudier. Det räcker att googla på SCB:s yrkesregister över de 30
största yrkena 2014 för att inse att det är mycket få elever som be-
höver kunna någon avancerad matematik eller ha någon högskole-
utbildning för att klara sina jobb i framtiden.
Det allra mest självklara borde vara att redan i förskolan sätta in de
åtgärder som behövs för att alla elever ska få de förutsättningar
som de behöver för att lyckas i skolan. När de väl har misslyckats
under nio långa år i grundskolan är det för sent. Då har deras själv-
förtroende knäckts och deras lust att lära sig vidare försvunnit.
Det som nu krävs är tester för att tidigt upptäcka de elever som be-
höver kompensation. Att dessa redan i förskolan får den hjälp av
speciallärare och förskollärare som de behöver. Att de får gå i små
barngrupper. Men detta kräver resurser. Resurser som politikerna
inte vill ge. Man låter snålheten bedra visheten. De som får betala
för detta är inte bara de elever som råkar illa ut i livet. Det är också
den allmänhet som drabbas av större otrygghet. Och inte minst det
samhälle som drabbas av betydande kostnader för rättsapparaten,
för sjukvården och för skadegörelse.
Nationalegoismen värre än
nationalsocialismen Publicerad här den 29 november 2016
lidande och död för miljontals
människor. Nationalegoismen kan leda till lidande och död för hela
mänskligheten. Inga jämförelser i övrigt.
Vi har kommit nära den tidpunkt då det är för sent att rädda ett
fortsatt liv på vår planet. Alla måste nu bidra till att hejda växthus-
effekten. Det gäller såväl individer som kommuner och nationer.
Även om detta på kort sikt kommer att förorsaka inskränkningar i
både ekonomi och bekvämlighet.
Ansvaret vilar särskilt tungt på de välfärdsnationer som har bidra-
git mest till miljöförstöringen. De måste inte bara minska sina egna
utsläpp av växthusgaser utan också ge ekonomiskt stöd till de fatti-
gare nationer som drabbas hårdast av nedskärningarna och klimat-
förändringarna.
Länderna har lovat att gemensamt ta på sig dessa bördor. Om USA
av egoistiska skäl frångår sina löften lär fler nationer följa efter. Då
är världen räddningslöst förlorad.
Andra världskriget gav nationalsocialismen ett ansikte och ett
namn. Adolf Hitler. Det amerikanska presidentvalet gav national-
egoismen ett ansikte och ett namn. Donald Trump.
Det gäller att såga på rätt grenar Publicerad här den 29 november 2016
de små och svaga får snart veta att hen sågar
på »fel« grenar. Det gäller inte minst i skolpolitiken. Den som står
upp för Barnkonventionens krav att alla beslut ska fattas till barnens
bästa inser snart att hen trampar andra på tårna. Några exempel:
Om du ifrågasätter myterna att alla behöver kunna så mycket mer ma-
tematik i framtiden eller att studierna i matematik skärper intellektet,
sågar du på den gren där mattelärarna sitter. Och de hörs. Att alla
elever måste brottas med en mumbo-jumbo-matte som flertalet av
dem aldrig kommer att ha användning för må icke ifrågasättas.
Om du ifrågasätter att forskarna förvandlat stora delar av lärarutbild-
ningen till en utbildning av forskare, sågar du på den gren där fors-
karna sitter. De slutar då att lyssna till dig. Det gäller också om du
ifrågasätter att en så försvinnande liten del av pedagogikforskarnas
tusentals avhandlingar handlar om hur man kan förbättra arbetet i
skolan så att eleverna lär sig bättre.
Om du anser att man i en tid med IS-rekrytering och religionsstrider
bör lära eleverna att ifrågasätta kyrkornas påståenden om en allsmäk-
tig Gud och ett liv efter detta, sågar du på den gren som inte bara kyr-
kans befattningshavare utan också de mer eller mindre troende sitter
på. Och de är många.
Om du ifrågasätter det rättfärdiga i liberalernas 80/20-politik som
ledde till jobbskatteavdrag för flertalet och bidragsförsämringar för
arbetslösa och sjuka, sågar du på en gren där det sitter många borger-
liga politiker, tidningsredaktörer och vanliga väljare. Samma gäller
om du hävdar att de lågutbildades barn redan i förskolan ska ges det
språk och de övriga förutsättningar som de behöver för att lyckas i
skolan. Även om det skulle leda till något högre kommunalskatt.
Om du vill bli lyssnad till och uppskattad, ska du hellre såga på den
gren där de fattiga och de skolsvaga sitter. Ingen högröstad skara
kommer då att kritisera dig för dina åsikter.
Vilket ansvar vilar på skolan? Publicerad här den 29 november 2016
i Göteborgs förorter säger sig sympatisera med IS.
IS-krigare från Sverige har i intervjuer sagt sig vilja dö som martyrer
för att få komma till paradiset. Planer på attentat mot folksamlingar i
Sverige har avslöjats.
Kyrkor, tidningskrönikor och program i radio och TV fylls av mumbo-
jumbo om en god och allsmäktig Gud som ställer allt till det bästa och
som ger oss ett evigt liv om vi följer hans bud. IS -krigarna tror att de
ska få ett evigt liv om de begår självmordsattentat mot dem som tror
på kristendomens Gud i stället för på deras Allah.
Varför skulle man inte i en skola som ska grunda sig på vetenskap och
sanning kunna lära eleverna att ställa kritiska frågor om detta? Frågor
som om det kan finnas en god och allsmäktig Gud som vakar över
människorna när det råder ett namnlöst lidande i världen, inte bara i
Aleppo, i Mosul och i de överfulla flyktinglägren. Eller frågan om var
det eviga livet kommer att levas. Eller om vad av oss som kommer att
leva i detta liv när det bara finns kvar en liten hög med aska av oss när
vi är döda.
Allt fler ungdomar hamnar i ett utanförskap när de inte klarar betygs-
spärren till gymnasiet. Många blir lätta byten för värvare till gäng som
sysslar med droghandel, prostitution och annan brottslighet. Andra
värvas till våldsbenägna religiösa sekter eller lockas av reklamen att
bli spelberoende. Vad kan skolan göra för att ungdomarna inte ska
råka så illa ut?
Det som ligger närmast till hands är att se till att alla elever i förskole-
åldern ges de förutsättningar som de behöver för att lyckas i skolan.
Att ta bort betygsspärren till gymnasiet och låta de skolsvaga eleverna
få välja korta, yrkesinriktade gymnasiekurser utan »onödiga« kärn-
ämnen. Skolan skulle också kunna vara bättre på att träna eleverna i
kritiskt tänkande, ett sätt att tänka som vaccinerar dem mot religiös
vidskepelse. Som får dem att inse hur oändligt små chanserna är att i
längden bli rik genom att spela om pengar.
Varför tar skolan inte detta sitt ansvar!
Skolkommissionen kommer inte
att lyckas Publicerad här den 27 oktober 2016
inte nått kunskapsmålen i årskurs nio. De
har inte fått tillräckliga betyg för att få komma in på nationella gym-
nasielinjer. Nu ska en skolkommission försöka komma till rätta med
detta skolans stora misslyckande. Det kommer man inte att lyckas
med av flera skäl.
Ledamöternas bakgrund och skilda intressen. Fem höga befattnings-
havare vid våra universitet, tre fackliga ledare, tre skol-
chefer på olika nivåer, en representant vardera från näringslivet och
elevkåren. Ingen »vanlig« elev och ingen aktiv lärare.
Den tidigare ordföranden Anna Ekström utgick ifrån att man skulle nå
konsensus i kommissionen om de förslag som lades fram. Men leda-
möterna har olika lojaliteter och sinsemellan motsatta intressen i sko-
lan. Därför lär de förslag de kan enas om bli urvattnade och till intet
förpliktigande.
Få eller ingen av ledamöterna lär ha haft någon närmare kontakt med
de skolsvaga elever som det här gäller. De är inte medvetna om förhål-
landena för dessa lever. Se vidare min artikel De tysta, de glädje-
fattiga.
Skolkommissionen kan bara föreslå förändringar i de ramar som för-
svårar lärarnas och elevernas arbete. Om ledamöterna själva hade levt
i skolvardagen skulle de ha lättare att förstå vad som behöver ändras i
dessa ramar. De skulle förstå vilka förutsättningar eleverna, och då
särskilt de skolsvaga eleverna, behöver för att lyckas i skolan. Se vi-
dare min artikel Vad eleverna behöver.
Om kommissionen utgick från vad som vore bra för de skolsvaga ele-
verna skulle den till exempel kunna föreslå förändringar som dessa:
Gör Barnkonventionen till lag. Begränsa det fria skolvalet. Slopa de
graderade betygen. Rekommendera mindre användning av »kun-
skapsförmedling« i helklass. Låt lärare som gör samma jobb få samma
lön. Gör om lärarutbildningen till en egentlig yrkesutbildning. Släpp
fokuseringen på Pisa och de mätbara kunskaperna. Se vidare min
artikel Så skulle skolan kunna förbättras.
Dessvärre lär man inte kunna enas i kommissionen om ett enda av
dessa förslag. Därför kommer den att misslyckas.
Vad eländet beror på Publicerad här den 29 augusti 2016
frågan vem man ska skylla på. Det
här är ett försök att svara på den: När pedagogiken har nått höjder
finns reaktionen där, och knuffar ned den igen. Reaktionen i gestalt
av okunniga amatörer, trångsynta bakåtsträvare och giriga egenin-
tressen.
Commenius på 1600-talet, Rousseau på 1700-talet, Herbart och
Pestalozzi på 1800-talet, Dewey och Freinet på 1900-talet. Alla ut-
gick de från eleverna och deras behov. Alla fick de erfara hur det de
byggt upp revs ned igen.
Detta är också vad som har hänt i vår tid. Den goda skola för alla
som var på väg i vårt land med läroplanen för grundskolan 1980
kom att motarbetas. Ängsliga och reaktionära krafter i Kunskapsrö-
relsen ville inte veta av en skola med eleven i centrum. Näringslivet
med OECD i spetsen och den politiska högern drev igenom en mål-
och resultatinriktning av skolan och en valfrihetsskola där privata
intressen kunde berika sig på det allmännas bekostnad.
Den skolminister som tillsattes saknade erfarenhet av och grundläg-
gande kunskaper om skolarbetet. Han blev ett lätt byte för lobbyis-
terna för olika egenintressen i skolan. Det var deras intressen som
styrde de beslut om skolan som han i rask takt fattade. Eleverna
hade inga lobbyister som talade för dem. Till dem lyssnade han inte.
Detta trots att man enligt Barnkonventionen har skyldighet att låta
elevernas tankar, känslor och behov styra besluten om skolan. Det
fattades därför många dåliga beslut om skolan.
Dessa beslut har bidragit till att många elever nu varken lär sig bra
eller mår bra i skolan. De har inte fått de förutsättningar de behöver.
●
Skolan måste sluta knäcka
svaga elever Publicerad här den 11 augusti 2016
krävde politikerna i Almedalen hår-
dare straff för de ungdomar som i sitt hat mot samhället kastar sten
mot polisbilar, brandbilar och ambulanser. Ingen krävde dock några
straff för dem som har grundlagt detta hat.
Omkring 15 000 elever i landet misslyckas varje år med att klara be-
tygsspärren till gymnasiet. Vad händer med dessa elever? De har
ingen skola att gå till. Inget jobb. Ont om pengar. De flesta av dem
får ordning på sina liv så småningom, men det gäller inte alla.
Många elever, ovisst hur många, blir offer för värvare till kriminella
ligor där de kan få uppskattning och tjäna pengar.
Det utanförskap som de har förvisats till leder inte bara till stenkast-
ning mot utryckningsfordon. Än värre är det våld som dagligen skör-
dar unga människors liv. Och det drogberoende och det spelbero-
ende som fördärvar mångas liv. Och den ökning av självskadebete-
ende och självmord bland ungdomar som har konstaterats.
De som drabbas av betygsspärren till gymnasiet är nästan uteslu-
tande elever med lågutbildade föräldrar eller invandrarbarn. De
flesta av dem bor i utsatta områden. Det är elever som inte får någon
läxhjälp eller annat stöd i skolarbetet från hemmen. Elever som har
ett språk som fungerar bra för dem i hemmet och bland kamraterna,
men som inte fungerar i skolan. Som därför får svårt att hänga med i
undervisningen. Men som ändå tvingas delta i betygsprov som de
inte har någon möjlighet att klara. Upprepade misslyckanden tär på
deras självförtroende och deras framtidstro.
Många av de reformer som infördes av alliansregeringen gjorde det
ännu svårare att lyckas för dessa elever. Dit hör främst det fria skol-
valet, de graderade betygen och gymnasiespärren. Andra åtgärder
som direkt eller indirekt gör det svårare för dem är mål- och resul-
tatinriktningen av skolan, de orimligt omfattande kunskapskraven i
matematik för alla, de differentierade lärarlönerna och lärarlegiti-
mationerna. Hur dessa inslag försvårar för de skolsvaga eleverna
framgår av andra artiklar på min hemsida.
Enligt Barnkonventionen ska alla beslut fattas till elevernas bästa. Så
har uppenbarligen inte skett här. Frågan är varför? Det är bara 5 av
349 riksdagsledamöter som bor i ett utsatt bostadsområde. Något
●
liknande lär gälla skolledare, skolforskare, tidningsredaktörer, jour-
nalister och andra som påverkar skolbesluten. Man känner ingen
tillhörighet med de skolsvaga eleverna och deras föräldrar. Dessa
kan inte själva göra sina röster hörda. De utgör också en förhållan-
devis liten väljargrupp.
Beslutsfattarna känner desto större tillhörighet med grupper som
har egenintressen att bevaka i skolan. Ägare till privatskolor som vill
tjäna pengar. Skattebetalare och kommunpolitiker som inte anser
sig ha råd att ge de skolsvaga eleverna den kompensation de behöver
för att lyckas i skolan. Föräldrar som slår vakt om de graderade
betyg som garanterar att deras barn får en plats främst i kön till
eftertraktade utbildningar. Lärargrupper som kräver större utrymme
för sina ämnen.
Skolans beslutsfattare har bäddat för är ett samhälle med ett stän-
digt ökat antal bilbränder, stölder och rån. Med allt mer av missbruk
och dödligt våld bland ungdomar. Ett samhälle där ingen längre kan
känna sig trygg.
Skolan måste sluta att psykiskt knäcka och sortera ut elever som har
svårt att göra sig gällande i skolan. Genom språkförståelsetest och
komplettering av förkunskaper ska barn redan före skolstarten få
förutsättningarna som de behöver för att lyckas i skolan. De grade-
rade betygen, vars funktion bara är att sortera eleverna, måste tas
bort, och detsamma gäller den onödiga betygsspärren till gymnasiet.
Det kommer inte att bli lätt att än en gång byta kurs i skolan. Egen-
intressena kommer att lägga hinder i vägen. Det kommer att krävas
många visselblåsare som sprider kunskap om vart skolan och sam-
hället är på väg. Som kräver förändringar. Och som trycker på för att
Barnkonventionen ska bli lag.
●
Några dåliga skolbeslut Publicerad här den 11 augusti 2016
som bestämmer att så många elever ska
misslyckas i skolan. Det beror på att det har fattats en rad dåliga
beslut. Beslut som försvårar arbetet för lärare och elever. Som bidrar
till att klyftan i samhället vidgas.
Det fria skolvalet Den svenska skolan ansågs vara bland de bästa
i världen in på 1980-talet. Med Jan Björklund och Hans Bergström i
täten startades då en märklig svartmålning av denna skola. Den
påstods vara flummig och kravlös. Politiker fattade då beslut om att
man skulle tillåta privata skolor och att föräldrarna fritt skulle få
välja vilken skola deras barn skulle gå i. Resultatet blev att skolor i
utsatta områden dränerades på pengar. Kvar i dessa skolor blev
elever som också förlorade den draghjälp som de hade fått av mera
framgångsrika kamrater som lämnat skolan. Den dröm som hade
funnits om en jämlik skola gick upp i rök. Men Björklund blev
skolminister på kuppen och Hans Bergström kunde så småningom
flytta till Florida med 600 miljoner kronor i vinst från försäljningen
av familjens privatägda skola.
Bättre vore om närhetsprincipen hade fortsatt att gälla. Och om blott
elever med särskilda skäl fick byta skola. Om allt vinstuttag från
skolor förbjöds. Och om alla skolor åter ägdes av samhället eller av
ideella organisationer med en särskilt utvecklad pedagogik.
Urvalet till högre utbildning Man har beslutat att betygen från
gymnasiet ska ligga till grund för urvalet till högre utbildningar.
Resultatet har blivit att orättvisor har satts i system. Det är den elev
som får stöd av välutbildade föräldrar som har bäst chans att få till-
räckligt höga betyg. Betygen kan inte göras rättvisa, eftersom lärare
är olika benägna att sätta glädjebetyg och olika duktiga på att tolka
betygskriterier. Vissa skolor sätter också i system att ge eleverna för
höga betyg för att skolan ska kunna hävda sig i konkurrensen om
elevpengarna.
Betygen tar oerhört mycket av lärarnas och elevernas tid. De för med
sig att många elever känner stress och mår dåligt. De säger heller
ingenting om i vad mån ungdomarna har de kunskaper, erfarenheter
och egenskaper som krävs för att för att först plugga och sedan utöva
vitt skilda yrken som till exempel präst eller veterinär.
Bättre vore att låta de mottagande utbildningarna utforma sina egna
antagningsrutiner. Det är där man vet vad som krävs för att klara av
studier och yrkesutövning. Särskilt anpassade högskoleprov och
●
lämplighetstester i stil med utbildningen till brandmän och skåde-
spelare vore bättre.
Betygsspärren Man fann att en del elever hade för dåliga kun-
skaper för att klara studierna i gymnasiet. Många elever hoppar av.
Därför beslöt man att hindra de elever som hade låga betyg i nian att
ens börja på gymnasiet. Detta gäller omkring var sjunde elev i varje
årskull, cirka 15 000 elever. Resultatet blev att många av dessa ele-
ver hamnar i ett utanförskap. De har varken skola eller jobb att gå
till, ont om pengar och ett dåligt självförtroende. De blir ett lätt
byte för värvare till kriminalitet, drogmissbruk, prostitution och
religionskrig.
Bättre vore att fånga in dessa ungdomar som man gjorde på 1970-
talet. Låta dem gå kortare yrkesinriktade gymnasiekurser där man
hade gallrat bort många av de ämnen som eleverna hade tröttnat på
under nio år i grundskolan. Kurser med en koncentration på yrkes-
ämnen eller estetiska ämnen.
Den tioåriga grundskolan För att råda bot på detta utanförskap
har nu politiker föreslagit att man ska besluta om att göra grundsko-
lan tio-årig för dessa elever. Att de ska tvingas läsa samma ämnes-
kurser ett år till för att få godkända betyg. Resultatet skulle bli ett
utdraget lidande för dessa elever och deras lärare, ett djupare hat
mot skolan och utbrett skolk.
Bättre vore att lägga den utökade undervisningstiden före i stället för
efter grundskolan. Då kan eleverna få kompensation för de brister i
språkförståelse och stöd från hemmen som bidrar till att de miss-
lyckas i skolan. Då kan eleverna få behålla självförtroende och fram-
tidstro och slippa att hamna i ett riskfyllt utanförskap.
Lärarlönerna Det råder lärarbrist. Alltför få ungdomar väljer
lärarbanan. En förklaring kan vara lärarnas missnöje med att deras
löner har släpat efter. Efter mönster från näringslivet har man beslu-
tat att införa differentierade löner. De skulle sporra lärarna att pre-
stera mera. Dessutom har man infört förstelärartjänster för ett
mindre antal lärare som får 5 000 kronor mer i månaden. Rutinerna
och kriterierna för lönesättningen och urvalet av förstelärare är inte
glasklara. Resultatet har motverkat sitt syfte. Många lärare känner
sig bittra och orättvist behandlade när de finner att arbetsgivarna
anser att de är mindre värda. De mister självförtroende och arbets-
lust. Detta går i många fall ut över deras elever.
Bättre vore att ge alla i samma lärarkategori lika mycket i lön. Att
bara ge den lärare mera i lön som åtar sig extra arbetsuppgifter.
●
Lärarlegitimationerna Läraryrkets status har sjunkit. Därför
beslöt man att lärarna skulle få legitimation i likhet med läkarna och
andra anställda i högstatusyrken. Resultatet blev att lärarbristen för-
värrades. Elever blev av med duktiga och omtyckta lärare som tving-
ades att återgå till högskolestudierna för att komplettera sina meri-
ter eller som bytte till ett annat yrke. Elever kan också få finna sig i
att deras betyg sätts av någon annan lärare än den som har lärt
känna dem.
Bättre vore att ge lärarna tillbaka mer av trivsel i arbetet. Att låta
dem slippa att styras av detaljerade kursplaner, betygskriterier, Pisa-
prov och nationella prov. Att lätta på deras arbetsbörda med betygs-
sättning och rapportering till hemmen med mera. Och framför allt
att ge dem högre löner.
Matematiken Svenska elever presterar dåligt i Pisa-proven i ma-
tematik. Politiker hittar lösningen. Man ska besluta om ännu fler
lektioner i ämnet. Men det får redan 1 125 lektionstimmar i grund-
skolan. Det är lika mycket som historia, geografi, samhällskunskap,
religionskunskap och hemkunskap tillsammans. Ändå finns det nu
elever som lämnar grundskolan utan att kunna den mest elementära
matematiken. Det är en myt att alla elever behöver kunna så mycket
mera matematik i framtiden. Det är bara en bråkdel av eleverna som
kommer att behöva kunna någon avancerad matematik. Resultatet
av en utökning av antalet lektioner blir att övriga ämnen får ännu
mindre utrymme på schemat. Att flertalet elever måste använda
ännu mera tid åt att försöka lära sig en matematik som de ändå
aldrig kommer att behöva kunna.
Bättre vore att låta de elever som är duktiga i matematik få läsa en
mer avancerad kurs. Det stora flertalet elever klarar sig bra i framti-
den med den vardagsräkning som eleverna fick lära sig redan i den
gamla folkskolan. Med en förbättrad metodik – med modern in-
formationsteknik och digitala hjälpmedel – skulle dessa elever inte
behöva ens hälften av det antal matematiktimmar som de nu har.
Den tid som blev över kunde de då ägna åt något som är mera me-
ningsfullt.
●
Sagan om en folkfiende Publicerad här den 4 juni 2016
fått makt att bestämma i vårt land. Hans mål är att
göra livet till ett helvete för oss. Hur ska han gå till väga? Han får rådet av
Lucifer att starta med att klyva landet i två delar: en fattig del och en rik
del. De rika ska han till en början med hålla sig väl med så att de går med
på allt han gör, och att de talar väl om detta i alla tv-kanaler och
tidningar och som de äger. De fattiga ska han inte bry sig om.
De rika ska få bli ännu rikare. De ska få lägre skatt på sina inkomster. De
ska slippa fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. De ska få skattelättna-
der om de anställer arbetskraft som reparerar deras hus, som städar de-
ras hem eller hjälper deras barn med läxläsningen. De fattiga ska bli
ännu fattigare. De ska få lägre ersättning vid arbetslöshet och sjukdom.
Folkfienden får rådet att inpränta i folk att bidrag och skattehöjningar är
något fult och att begreppen solidaritet och folkhem är något töntigt och
förlegat. Skattesänkningar, vinst och privatisering är däremot något fint.
Han inser att skolan kan vara ett utmärkt redskap för att säkerställa att
klyftan i samhället fortsätter att växa även i framtiden. För att sabotera
verksamheten i skolan ser han till att det saknas lärare i skolan. Genom
att utmåla lärarna som några som bara håller på med flum kan han få
många lärare att tappa lusten för jobbet. Genom att utnämna en liten del
av lärarna till »skickliga lärare«, och ge dem högre löner, kan han få alla
de andra lärarna att känna sig värdelösa och orättvist behandlade. Resul-
tatet blir att många lärare byter yrke och att unga människor inte vill bli
lärare.
Bland det första folkfienden gör är att tillsätta en skolminister som sak-
nar pedagogisk utbildning och erfarenhet av lärarjobbet. En minister
som är lätt att påverka och som inte bryr sig om vad eleverna tycker,
tänker, känner eller behöver. Gärna någon med en militär bakgrund som
är van att peka med hela handen och som kan se till att de fattigas barn
misslyckas i skolan.
De ska inte få någon hjälp med att förstå vad alla ord betyder innan de
börjar skolan. Lärarna ska bedriva katederundervisning i en takt som de
skolsvaga barnen inte hinner med. De ska få mängder av prov och grade-
rade betyg så att de inser hur värdelösa de är. De ska inte få gå vidare till
gymnasieskolan.
Skolministern kan på så sätt se till att minst omkring 15 000 elever varje
år hamnar i utanförskap: utan självförtroende, utan framtidstro, utan
skola att gå till, utan jobb, utan pengar och utan någon gemenskap att ty
●
sig till. Därigenom har han placerat en osäkrad bomb i samhället. Många
av dessa elever blir lättlockade offer för värvare till kriminella nätverk,
drogmissbruk, spelmissbruk, prostitution och religiös terrorism.
Ett ständigt ökande antal ungdomar ställs utanför samhället. Detta kom-
mer också de rika att få erfara. Antalet dödsskjutningar och knivdåd på
våra gator ökar. Rån och stölder blir allt vanligare. Anlagda bränder
likaså. Risken för terrorattentat ökar. Desperata ungdomar demonstrerar
mot samhället genom att kasta sten mot poliser, ambulanser och brand-
bilar. Genom att ge dem hårda straff kan man öka på deras hat. Kostna-
derna för samhället för all skadegörelse växer sig allt större. Medbor-
garna känner allt mindre trivsel och trygghet i sina liv.
På inrådan av Lucifer söker han också strid med vår mäktige granne i
öster. Genom att se till att denne högljutt anklagas för allt möjligt. Och
att vårt land allierar sig med grannens värsta fiende och låter denne fritt
förfoga över vår mark för sina kärnvapenrustade styrkor. Ett krig med
grannen skulle skörda oräkneliga dödsoffer. Det står högt upp på folk-
fiendens önskelista.
För att garantera ett helvete även för kommande generationer i tusentals
år framöver ser han till att man behåller och ökar användningen av kärn-
kraft. Bergen av radioaktivt avfall växer. Förr eller senare inträffar någon
jordbävning, något terrorangrepp eller något bombanfall som släpper ut
den livsfarliga radioaktiviteten och förorsakar massdöd bland människor
och djur. Även detta lär stå högt upp på folkfiendens önskelista.
●
Tillfälligheterna styr våra liv Publicerad här den 3 juni 2016
över ditt liv! Du är din egen lyckas smed! En självgod le-
darskribent i Göteborgs Posten förkunnar olika varianter på detta tema.
Hon kan tydligen inte föreställa sig verkligheten bakom livsödena för de
medmänniskor som sitter på marken utanför våra butiker med en papp-
mugg framför sig. Hon kan inte ha tagit till sig alla rapporter om med-
människor som har drunknat i Medelhavet när de försökte fly från krig
och nöd. Hon kan inte ha tänkt till om bakgrunden till det faktum att allt
fler ungdomar i vårt land nu förlorar livet i gängstrider eller genom
överdoser eller självmord. Tror hon att det var så de ville att livet skulle
se ut?
Ingen av oss har fått bestämma i vilket land vi skulle födas eller i vilken
tid. Vi har inte heller fått välja våra föräldrar. De människor som i vår tid
har kommit att leva i vårt land och som fått föräldrar som är välutbil-
dade, välbeställda, friska och krya och som bryr sig om sina barn kan
skatta sig lyckliga. De har haft en sagolik tur.
Men inte ens de kan bestämma hur deras liv utvecklas. Slumpen bestäm-
mer det mesta. Själv inser jag till exempel att det var tillfälligheter som
låg bakom att jag föddes. Vem jag skulle gifta mig med. Vilket jobb jag
skulle få. Vilka gener som skulle styra min hälsa.
När min mor var 37 år hade hon fött sex barn och får ett par missfall. I
brist på preventivmedel bestämde mina föräldrar att de måste välja
skilda sovrum och sluta med samlivet. Pappa var en duktig violinist och
mamma ackompanjerade honom. Efter en lyckad konsert i Åmål tre år
senare tog de in på hotell. Där fanns bara ett dubbelrum ledigt. På så sätt
kom jag till som ett mindre välkommet sladdbarn. Tänk om det hade
funnits två enkelrum lediga.
Som ung student gick jag på konserthuset i Göteborg. Bredvid mig i sa-
longen satt en flicka. Vi talades vid och jag följde henne sedan hem. På
den vägen är det. Vi firar diamantbröllop (60 år) tillsammans i midsom-
mar. Tänk om vi inte hade gått på denna konsert och kommit att sitta
bredvid varandra.
När jag tagit min ekonomexamen sökte jag jobb som copy-writer på en
reklambyrå. Jag fick inte jobbet. Några dagar senare såg jag en annons
om en lärarutbildning för tekniker och ekonomer. Den skulle vara i tolv
veckor och man fick bra betalt under tiden. Jag har sedan dess varit
lärare i fyrtio år och trivts utmärkt med det. Ibland tänker jag på hur det
skulle ha känts att se tillbaka på ett arbetsliv där jag hade bidragit till att
●
det såldes mer av något tvålmärke eller schampomärke än av andra såd-
ana produkter. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte fick jobbet på
reklambyrån.
Det finns människor som tror att det är Gud som styr deras liv. Det tror
inte jag. Jag tror inte att det finns någon Gud. Det är tillfälligheter som
har styrt mitt liv, och så är det nog för de flesta. Jag är i alla fall tacksam
för att tillfälligheterna styrde mitt liv så som de gjorde.
●
Egoismen utplånar mänskligheten Publicerad här den 1 juni 2016
enats om klimatmål. Applåder. Miljöförstö-
ringen hejdas. Världen räddas. Om det vore så väl. Dessvärre ligger det
en ofantlig bromskloss i vägen för en sådan utveckling. Egoismen. Det
faktum att alla är sig själva närmast och att alla handlar på det sätt som
är lönsammast eller bekvämast för dem själva. Ska klimatmålen nås
måste man ge avkall på egoismen. Och det kommer man inte att vilja
göra.
Ländernas regeringar kommer i praktiken att gå med på så lite åtagan-
den och uppoffringar för landet som möjligt. För att få så många röster
som möjligt i kommande val.
Kol- och oljeindustrin lägger hinder i vägen för utplaningen av de fossila
bränslen som mer än annat hotar miljön. För att de tjänar pengar på
dem.
Kärnkraftsindustrin vill fortsätta att producera el och öka på det avfalls-
berg som hotar miljön i tusentals år framöver. För att den tjänar på det.
De flesta konsumenter kommer även i fortsättningen att vilja köra bil och
äta kött med mera, trots att de då bidrar till klimatförstöringen. För att
det är bekvämast så, och att de vill slippa ändra sina vanor.
Redan nu måste massor av människor överge sina hem på grund av över-
svämningar. Redan nu svälter massor av människor på grund av att torka
har fördärvat deras skördar. Redan nu har folkvandringar påbörjats till
följd av klimatförändringarna. Om så de klimatmål som man har kommit
överens om trots allt skulle komma att uppnås om 20–30 år så kommer
det troligen att vara för sent.
Dessvärre är det nog redan kört. Det känns svårt att säga det. Men så är
det.
●
Makten är överordnad
pedagogiken Publicerad här den 30 maj 2016
och författaren Peter Noll skrev
ett par böcker på temat »Makten är överordnad rättvisan«. Att så är fallet
ser vi tydligast nu i ett antal länder där diktatorer dömer sina kritiker till
döden för att de har opponerat sig.
Under 1990-talet stod det klart att den ekonomiska och den politiska
makten också var överordnad pedagogiken i vårt land. Fram till dess
hade skolan utvecklats från en urvalsskola för de privilegierade till en
skola för alla. De reformer som genomfördes byggde på en omfattande
försöksverksamhet där mål och metoder i undervisningen prövades. Man
utgick från de rön som inlärningspsykologin kommit fram till om vad
eleverna behövde för att lära sig. Detta framgår av vad som sägs i den
stora utredningen Skolans inre arbete (SIA) och i Läroplan för grund-
skolan 1980.
En arbetsgrupp lade 1989 fram en rapport om betygens funktioner och
effekter. De elva medlemmar som ingick i gruppen var eniga om att det
inte borde ges några graderade betyg. Att det räckte med ett intyg att ele-
ven deltagit i vissa kurser samt betygen godkänd/ännu icke godkänd i
andra kurser, där kunskaperna krävdes för fortsatta studier. Den rappor-
ten kastade den moderata skolministern Beatrice Ask i papperskorgen. I
direktiven för en ny betygsutredning hindrades deltagarna att utreda
alternativet skola utan graderade betyg.
Regeringen Bildt såg till att låta näringslivet och OECD vara med och
styra utvecklingen i skolan. Många av de förändringar i skolan som då
gjordes bär spår av näringslivets marknadstänkande och strävan efter
effektivitet. Dit hör till exempel det fria skolvalet, mål- och resultatstyr-
ningen, de graderade betygens ökade vikt, fokuseringen på mätbara
PISA-kunskaper och de individuella lärarlönerna.
De beslut som läraren fattar påverkar bara lärandet för hens egna elever.
Läraren måste ha gedigna kunskaper i pedagogik. De beslut som en skol-
minister fattar påverkar lärandet för en miljon elever. Den politiska mak-
ten tillsatte en skolminister som varken hade lärarerfarenhet eller utbild-
ning i pedagogik. Denne fattade i snabb takt en rad beslut som gjorde
skolarbetet svårare för både lärare och elever. Han tog ingen hänsyn till
elevernas tankar, känslor och behov. Men hans beslut fick fått stöd i
massmedierna. Det vill säga den överlägset största delen av massmedi-
erna som ägs av borgerligheten och som helhjärtat stödjer den borgerliga
politiken.
●
Av skolkommissionens nu framlagda förslag framgår att näringslivet och
OECD fortfarande får vara med och styra verksamheten i skolan. Det obli-
gatoriska skolvalet kommer uppenbart på beställning från de privata
skolföretag som tjänar på det.
Att OECD applåderar Björklunds skolreformer är inte så märkligt. Det är
ju OECD som har varit pådrivande för det paradigmskifte i skolan som re-
sulterat i att så många elever nu lär sig sämre och mår sämre.
.
●
Religionernas baksida Publicerad här den 30 maj 2016
i ett tv-program för någon tid sedan fick
frågan vad de talade om med svårt sjuka människor gav de ett samstäm-
migt svar. De flesta sjuka ville tala om de synder som de hade begått i
livet. De var oroliga för vad som skulle hända med dem i livet efter detta.
Det kom mig att minnas det svåra som min hustrus farfar fick genomlida
under sin sista tid. Han hade varit socialist och ateist. Men när han mot
slutet fick svåra plågor fick han för sig att dessa var straffet för att han
inte hade trott på Gud. Han hade svår ångest inför vad som skulle ske
med honom efter döden.
Den religiösa hjärntvätt som han hade utsatts för i barndomen – och
senare – kom upp till ytan. En hjärntvätt som för många omfattade sön-
dagsskola, aftonböner, bordsböner, morgonböner, psalmsång och kris-
tendomsundervisning i skolan, konfirmation och husförhör. Det präs-
terna hade förkunnat i samband med dop, vigslar och begravningar som
de bevistat. Det de hade hört i andakter i radion och det som de hade läst
i kristna betraktelser i tidningarna. All denna påverkan för att nöta in att
det finns en Gud och ett liv efter detta. Om en lögn upprepas tillräckligt
många gånger så blir den till slut en sanning.
Jag drog mig också till minnes hur obehagligt jag tyckte det var som barn
att veta att Gud alltid kunde se mig när jag var på dass eller när jag
knyckte kakor. Och hur rädd jag var att straffas för mina synder. Fast jag
inte riktigt kunde skilja på vad som var synd och vad som bara var sådant
som mamma sade att jag inte fick göra. Som att vissla inomhus eller ligga
med täcket mellan knäna i sängen.
I dag förekommer ingen kristendomsundervisning i skolan och inga hus-
förhör. Men så sent som häromdagen hörde jag hur prästen i samband
med en begravning återkom tre gånger till orden »den som tror på Gud
ska ha ett evigt liv«. Och samma dag såg jag i tv hur prins Oskar upptogs
i Guds gemenskap och döptes i Faderns, Sonens och Den helige andes
namn. Och hur kronprinsessan tackade Gud för lille Oskar.
I tv kunde man också se en förtvivlad kvinna i ett flyktingläger som förlo-
rat sitt hem, sin man och tre av sina barn i en bombattack. Men som ändå
talade om hur nog Gud skulle ordna allt till det bästa. Den som har en
stark tro på en allsmäktig och god Gud kan få tröst. Och få känna hopp.
Om inte i detta liv så i alla fall i nästa.
●
Problemet är dock att det är svårt att tro på en god och allsmäktig Gud
när världen ser ut som den gör med krig, fattigdom, svält och flykting-
strömmar. Och det är ännu svårare att tro på ett liv efter detta då döden
har utplånat alla ens tankar och känslor och kroppen har bränts till aska.
Vad är det som ska leva vidare och var?
Det är inte bara inom den kristna kyrkan som det bedrivs hjärntvätt. De
rättrogna muslimerna måste rikta böner till Allah fem gånger om dagen.
Det finns mängder av religioner och underavdelningar till religionerna
som hävdar att deras tro är den enda rätta. Jehovas vittnen säger sig till
exempel ha lagt beslag på alla inträdesbiljetterna till paradiset för sina
medlemmars räkning.
Frågan är varför man inom alla monoteistiska religioner försöker över-
tyga människorna om att deras Gud är den enda rätta. Att man dragit ut i
korståg med vapen i hand för att frälsa hedningar. Att man som IS i dag
halshugger människor som inte delar deras tro.
Den franske lantprästen Jean Meslier, som på sjuttonhundratalet om-
vände sig till ateismen, gav en förklaring. Nämligen att religionen är ett
påfund av de mäktiga i syfte att berika sig och förtrycka de fattiga och
göra dem maktlösa.
Det är en sannolik förklaring. »Jag fattig, syndig människa som med
synd född« heter det i kyrkans syndabekännelse. »Vi skola frukta och
älska Gud så att vi icke förakta eller förtörna våra föräldrar och herrar
utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava dem
för ögonen« heter det i Luthers förklaring till det fjärde budet.
Så formades lydiga undersåtar och en arbetarklass som ödmjukt slet för
svältlöner. Genom löftet om ett paradis och hotet om ett helvete i livet ef-
ter detta fick man människor att skänka och testamentera sina pengar till
kyrkan.
Visst kan en gudstro ge tröst och trygghetskänsla åt människor i nöd av
olika slag. Detta oavsett hur liten förankring i verkligheten denna tro än
kan ha. Men tron har också en baksida. Det är illa nog att människor som
närmar sig livets slut åsamkas ångest och lidande på grund av myterna
om en Gud och ett liv efter detta. Än värre är dock de lidanden som kri-
gen mellan religionerna har åsamkat och åsamkar miljarder människor.
Det är därför en gåta att myndigheter i vårt land och världen över ger nä-
ring åt dessa myter i stället för att göra allt för att avliva dem. Det borde
inte vara svårt. Faktum är ju att vi inte fanns under årmiljonerna före vår
födsel. Och att vi inte kommer att finnas under årmiljonerna efter vår
död. Att vi i likhet med alla andra djur och växter som evolutionen har
frambringat föds, förökar oss, vissnar och dör. Konstigare är det ju inte.
●
Den tunnelseende feminismen Publicerad här den 13 april 2016
att man inte kan anklaga alla musli-
mer för de terrorattentat som begås i islams namn. Det
är en försvinnande liten andel av muslimerna som är jihadister.
Lika självklart borde det vara att inte anklaga alla män för våldet
mot kvinnor. Det är en försvinnande liten andel av männen som är
våldsamma mot kvinnor. Likväl finns det feminister som hävdar att
det är männen som bär skulden för våldet. Inte vissa män. Framstå-
ende feminister har till och med hävdat att män är djur. Bunt ihop!
Nu är det självklart inte alla feminister som uttrycker sig så. Det är
förhoppningsvis en försvinnande liten andel av dem. Det är de tun-
nelseende feministerna. De som med ljus och lykta letar efter orätt-
visor mot kvinnor. Som kan låta feminismen ta sig direkt löjeväck-
ande uttryck. Som till exempel när en journalist i Dagens ETC ond-
gjorde sig över att det inte fanns en enda kvinna med i det orkester-
band som medverkade i tv-programmet På spåret. Eller när man i
samma tidning (den 12 april 2016) upptar en halv sida med ett utta-
lande av en präst i ett hinduiskt tempel i Indien som bara ville tillåta
kvinnor som bevisligen inte hade mens att besöka templet. Detta
skrevs trots att en domstol där redan hade förbjudit sådan diskrimi-
nering.
Det är sant att det är mycket vanligare att män utövar fysiskt våld
mot kvinnor än tvärtom. Vad de tunnelseende inte talar om är det
psykiska våld som kan leda till det fysiska. Många mobboffer har
vittnat om att det inte är misshandeln som är det svåra. Smärtan går
över. Men de förklenande orden sitter kvar som taggar inom dem.
Kvinnor är mer verbala än män. Redan i barnaåren använder flick-
orna sina ord vid konflikter medan pojkarna tar till sina knytnävar
när orden tryter. I en dom mot en man som utövat våld mot sin fru
anfördes som förmildrande omständighet att mannen blivit provoce-
rad av kvinnan att ta till våld. Detta möttes av starka protester från
de tunnelseende feministerna.
Dessa kräver att männen ska lära sina söner att inte ta till våld mot
kvinnor. Den lärdomen lär inte kunna hindra att deras son tar till
våld när han inte kan freda sig i ordväxlingen med sin kvinna. Men
de tunnelseende råder inte kvinnorna att lära sina döttrar att vara
försiktiga med att starta gräl med sina män om till exempel sex eller
pengar. Detta särskilt när männen är spritpåverkade.
●
Det går runt ett antal sexuellt svältfödda män i landet. Vid åsynen av
en kvinna kan de triggas att tafsa på henne. Risken för att de ska
triggas att ofreda kvinnan blir inte mindre om hon har djup urring-
ning och en kortkort kjol. Tvärtom. Men de tunnelseende råder inte
kvinnorna att lära sina döttrar att undvika sexuellt utmanande kläd-
sel.
Man kan fundera över vad de tunnelseende feministerna har för er-
farenheter av hur deras fäder, män, bröder och söner betett sig mot
kvinnor. Och vilka av tidningens läsare de vill påverka genom att älta
orättvisor och våld mot kvinnor i tre, fyra inslag i varje tidning. Ris-
ken är att den tunnelseende feminismen åstadkommer mera mot-
sättningar än rättvisa mellan könen. Och att manliga läsare tröttnar
på tjatet och väljer en annan dagstidning.
●
Medborgarrätt heter fortfarande
pengar Publicerad här den 3 april 2016
skrev Verner von Heidenstam: »Det är skam,
det är fläck på Sveriges baner att medborgarrätt heter pengar.«
Detta med anledning av att det bara var män med en viss inkomst
som fick lov att rösta. Vilket av naturliga skäl ledde till att de poli-
tiska beslut som då fattades framför allt gynnade den rikare delen av
befolkningen.
Så är det inte längre. Eller är det så? I Sverige råder demokrati. En
medborgare, en röst. Det låter bra, men det är en sanning med
modifikation. Var och en kan visserligen lägga sin röst på något av
partierna efter sin övertygelse. Men frågan är hur denna övertygelse
har formats.
Familjerna Bonnier, Schibstedt och Hjörne äger de sju största dags-
tidningarna och kvällstidningarna. Dessa stöder med få undantag
allianspartiernas politik. De tidningar som stöder en mera vänsterin-
riktad politik utgör en försvinnande liten andel av den totala tid-
ningspressen. De borgerliga tidningarnas makt över opinionsbild-
ningen ökas ytterligare genom att det är vad som skrivs på debattsi-
dorna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som vanligen sätter
dagordningen för vad som diskuteras i TV och radio.
Tidningarnas ägare tillsätter ledningen för tidningarna. Ledningen
tillsätter redaktörerna som i sin tur anställer medarbetare och avgör
vad som ska stå i tidningarna. Ledarsidorna, nyhetssidorna, debatt-
sidorna och i viss mån även kultursidorna blir därför till stor del
styrda av ägarnas ideologiska och politiska ställningstaganden.
I takt med att tidningarna gör sig av med fasta anställningar ökar
osäkerheten bland medarbetarna. Alltfler journalister arbetar nu på
frilansbasis. Även journalisten är sig själv närmast. Hur gärna hen
än skulle vilja skriva vänstervinklade artiklar så vågar hen inte ta ris-
ken att förlora sitt dagliga bröd. Detta för att hen i praktiken bara
har alliansen närstående tidningar att vända sig till för att få anställ-
ning eller att få sälja sina artiklar till. Samma försiktighet kan man
spåra hos medarbetare inom Sveriges Radio och Sveriges Television
när de styr debatter och kommenterar politiska händelser.
De borgerliga tidningarnas dominans sätter avtryck i de politiska
opinionsmätningarna. En stor majoritet av det svenska folket ställer
sig bakom en solidarisk välfärdspolitik. Hur kan det då komma sig
●
att så många väljare ger sitt stöd till de partier som konsekvent
minskat resurserna för välfärden? Partier som genomfört mycket
kraftiga skattesänkningar. Partier som privatiserat skola, vård och
omsorg och därigenom gjort det möjligt för kapitalister att stoppa
skattemedel i egen ficka. Partier som gjort de arbetslösa och de sjuka
fattigare och otryggare genom att sänka deras bidrag.
Hur har man kunnat manipulera så många människor att stödja
politiska partier som monterar ned det samhälle som människor vill
ha? Sätten är många. Ett av dem stavas drev. För att komma åt väns-
terpolitiker har man letat med förstoringsglas efter lik i deras garde-
rober som kan minska förtroendet för dem hos allmänheten.
Vad har man då hittat? Mona Sahlin köpte Toblerone och betalade
med fel kreditkort. Håkan Juholt fick ersättning för att hyra en
extralägenhet i Stockholm. Han glömde att uppge att också hans fru
ibland bodde i lägenheten. Margot Wallström fick hyra en lägenhet
av fackföreningsrörelsen när hon flyttade till Stockholm för att till-
träda posten som utrikesminister; hon stod inte sju år i bostadskö
först.
Upptäckten av dessa »lik« ledde till massmediedrev i veckor. Orsa-
kerna till dessa drev kan jämföras med de uppenbara »lik« som man
inte behövde leta i någon garderob för att hitta när det gällde allians-
partiernas företrädare. Maud Olofsson godkände Vattenfalls köp av
ett holländskt företag vilket medförde en förlust på omkring 80 mil-
jarder kronor för landet. Sedan vägrade hon att inställa sig inför
konstitutionsutskottet för att förklara sitt handlande. Detta förorsa-
kade inget drev, bara notiser i tidningarna.
Radioprogrammet Kris i skolan avslöjade hur Björklund använde
grova överdrifter och direkta lögner för att svartmåla den skola som
hade styrts av den socialdemokratiska regeringen. Detta förorsakade
inget drev i tidningarna. Tvärtom stod det i Svenska Dagbladet nästa
dag med stora bokstäver att Björklund var värd all heder.
Människors övertygelser i politiska frågor påverkas av vad de ser,
hör och läser i massmedierna. Om det till stor del är Hjörnes, Schib-
stedts och Bonniers politiska övertygelser som väljarna bär med sig
in i vallokalen, hur demokratisk är vår demokrati då? Kan man då
inte tala om att medborgarrätt än en gång heter pengar?
●
Religionernas hjärntvätt Publicerad här den 20 mars 2016
hava jämte mig. Så lyder det första
av Guds bud i Bibeln. Allah är den ende guden och Mohammed är
hans profet. Så lyder trosbekännelsen i Koranen. Borta är de sol-
gudar, trädgudar, stengudar, regngudar och asatrons gudar som
sedan urminnes tider skänkt människor trygghet och tröst.
Men det är inte bara dessa gamla gudar som ska bort ur människors
tankar. Det är också otaliga varianter på de kristnas gud och musli-
mernas gud som ska bekämpas. Protestanterna av katolikerna, sun-
nimuslimerna av shiamuslimerna etcetera. Även underavdelningar
till dessa ska försvaras respektive bekämpas. Frikyrkorna, mormo-
nerna, Jehovas vittnen, Livets Ord och så vidare. Alla har rätt tro och
alla andra har fel.
Varför bekämpar man varandra? Den franske lantprästen Jean
Meslier omvände sig till ateismen och skrev i sina memoarer att
religionen är ett påfund av de rika i syfte att förtrycka de fattiga och
göra dem maktlösa. Det är en sannolik förklaring. »Jag fattig, syndig
människa som med synd född« heter det i kyrkans syndabekännelse.
»Vi skola frukta och älska Gud så att vi icke förakta eller förtörna
våra föräldrar och herrar utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda
dem, älska dem och hava dem för ögonen« heter det i Luthers för-
klaring till det fjärde budet. Så formades en arbetarklass som
ödmjukt slet för svältlöner.
En annan förklaring är att trossamfunden kan göra sig rika. Kärnan i
religionerna är påståendena att det finns en gud och ett liv efter
detta. Hur man ska få det i livet efter detta beror på hur man lever
och vilken gud man tror på. För att slippa helvetet och ordna en
plats i himlen har människor skänkt allt de kunnat till kyrkorna.
Detta vittnar bland annat alla ståtliga katedraler om.
Hur kan man få människor att tro på att det finns en, säger en, Gud
och ett liv efter detta? Och hur har man fått människor att bortse
från de uppenbara orimligheterna i till exempel den kristna trosbe-
kännelsen? Svaret är hjärntvätt. Dopet, söndagsskolan, aftonbönen,
bordsbönerna, morgonbönerna i skolan, kristendomsundervis-
ningen, konfirmationen, husförhören, vigseln och begravningsakten.
Andakterna och högmässorna i radio och TV. Krönikor och betrak-
telser i tidningarna. Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger,
uppfattas den till slut som en sanning.
●
Inom Islam tillämpar man också hjärntvätt. Vid bestämda bönetim-
mar ska en rättrogen muslim fem gånger varje dag vända sig mot
Mecka och be böner som alla avslutas med deras trosbekännelse:
»Allah är den enda guden och Mohammed är hans profet«. Det är
också enligt Koranen en plikt för alla muslimer som så kan att fasta
under dagtid under en månad om året, Ramadan. Genom fastan ska
de i sina tankar och känslor närma sig Koranens budskap.
Finns det i dag någon anledning att skärskåda och ifrågasätta
religionerna? Jo, i dag mer än någonsin. Svenska ungdomar ansluter
sig till den extrema Islamiska Staten där man skär halsen av kristna
och andra »otrogna« människor. Mängder av människor har dödats
och miljontals flyktingar har drivits bort från sina hem i religionskri-
gens mellersta Östern.
Alla dessa ogärningar sker i religionens namn. Dagligen hör vi talas
om hur självmordsbombare tagit livet av sig och många andra. Var-
för har de gjort detta? Jo, de har hjärntvättats och de lär ha inbillats
att de i ett liv efter detta ska få ta med sig sina närmaste till ett him-
melskt paradis där de kommer att få förlusta sig med oskulder.
Det är dags att sätta stopp för religionernas hjärntvätt. Frågan är
bara hur det ska gå till. En stor del av befolkningen är effektivt
hjärntvättad. I tidningarna vill man ogärna ta in religionskritiska
artiklar av rädsla att förlora läsare. Politikerna vill inte heller ta upp
frågan på dagordningen av rädsla att förlora väljare.
●
Så kan skolan rädda
ungdomars liv Publicerad här den 10 mars 2016
möts vi nu av nyheten att någon blivit
skjuten eller knivskuren till döds i kriminella gängstrider. Det har
blivit så vanligt att vi inte längre reagerar. Händelserna leder inte till
några stora rubriker. Vi möter dem mer med en axelryckning än
med höjda ögonbryn. På 1970-talet var sådana händelser sällsynta.
De förorsakade stora rubriker och omfattande nyhetsinslag i radio
och TV. Vad är det som har hänt sedan dess?
En förklaring kan ligga i att man på 1970-talet uppsökte skoltrötta
elever som inte hade sökt till gymnasiet och erbjöd dem plats på
kortare, yrkesinriktade gymnasiekurser. Nu hindrar man i stället
tusentals ungdomar att gå en gymnasiekurs genom en betygsspärr.
Varför?
1989 lade en statligt tillsatt arbetsgrupp fram en rapport om bety-
gens funktioner och effekter. Samtliga elva ledamöter rekommende-
rade att man skulle slopa de graderade betygen. Men regeringen
Bildt, som tillträdde på 1990-talet, hindrade genom direktiven en ny
betygsutredning att undersöka alternativet »en skola utan graderade
betyg.« Tvärtom införde man en mål- och resultatinriktad skola efter
näringslivsmodell. Här kom betygen att få en mycket viktig roll. Det
ges nu mera fingraderade betyg och de ges allt tidigare. Detta trots
att skolforskningen visat att betygen inte leder till att eleverna lär sig
mer. Att deras enda funktion är att sortera elever.
Och sorterade blir eleverna. Av varje årskurs på omkring 100 000
elever blir nu cirka 15 000 elever utsorterade. De får inte gå vidare
till gymnasiet. Det rör sig här nästan enbart om elever med lågutbil-
dade föräldrar. Frågan är vad som händer med dem efter grund-
skolan.
De flesta har fått självförtroendet stukat genom misslyckanden i
skolan. De har svårt att få något jobb. De har ont om pengar. Trots
det lyckas de flesta hanka sig fram och så småningom få ordning på
sina liv. Men många gör det inte. De faller offer för värvare av olika
slag. De kan ledas in i sådant som drogberoende, spelberoende,
prostitution, kriminella gäng och nu också våldsbenägna, religiösa
sekter.
Det dödliga våld som vi hör talas om är bara en del av det elände
som drabbar dessa ungdomar. Allt fler ungdomar skadar sig själva.
●
Antalet självmord i åldersgruppen 15 –25 år ökar. Osäkra och dåligt
betalda jobb leder för många till fysisk eller psykisk ohälsa. Många
får ett kortare liv, och ett liv med låg livskvalitet.
Men näringslivet kan glädja sig åt att ha fått ett stort antal ungdomar
som i desperation hellre väljer dåliga jobb till dåliga löner än att
hamna i arbetslöshet. Så skulle det inte vara om de ansvariga för
skolan inte hade böjt sig för näringslivets krav. Om man sett till att
de lågutbildade föräldrarnas barn redan i förskoleåldern hade fått
den kompensation vad gäller språkförståelse och annat som behövs
för att lyckas i skolan.
Och om man slopat de graderade betygen och betygsspärren till
gymnasiet. Då hade de skolsvaga eleverna fått behålla det självför-
troende och den motivation som de behöver för att lyckas i skolan.
Men så gjorde man alltså inte. Därmed tog man på sig ett tungt
ansvar för att så många ungdomar får sina liv förstörda.
●
Ett förödande paradigmskifte
i skolan Publicerad här den 24 februari 2016
i den svenska samhällsde-
batten. Vad beror det på att elevernas kunskapsnivå har blivit så
mycket sämre? Vad ska vi göra åt det? Svaret på den första frågan
borde vara vägledande för svaret på den andra frågan. Fram till
mitten av 1980-talet sågs den svenska skolan som ett mönster för
andra länders skolor. Frågan är vad som då hände.
Framgången för svensk skola grundade sig på insikten att all inlär-
ning äger rum inom eleven. Att det är hen som själv skapar sin kun-
skap genom att ta till sig information från läraren, från föräldrarna,
från kamraterna, från läromedlen – och nu också från nätet. Att hen
inte får någon kunskap om hen inte kan ta till sig den information
som hen får. Att det viktigaste för all kunskapstillväxt är att eleven
får de förutsättningar hen behöver för att kunna ta emot information
och göra den till sin kunskap.
Detta uttrycktes i Läroplan för grundskolan 1980 genom mottot
»Eleven i centrum«. Ett antal personer från kultureliten missuppfat-
tade detta och trodde att man inte längre tyckte att det var så viktigt
att eleverna fick kunskap. De ville i stället se mottot »Kunskapen i
centrum«. Ett antal reaktionära lärare motarbetade också intention-
erna i läroplanen och kallade den för poesi. De ville inte ändra på sitt
sätt att undervisa och ville hellre se mottot »Läraren i centrum«.
Tillsammans startade man Aktionsgruppen för kunskap i skolan,
också benämnd Kunskapsrörelsen.
Kunskapsrörelsens högröstade argumentation bemöttes inte av fors-
kare och lärare som visste bättre. Den bäddade för en rad föränd-
ringar av skolan som kom att allvarligt försämra elevernas förutsätt-
ningar att ta till sig kunskap. Det var politiska och ideologiska prefe-
renser som förde fram till dessa förändringar. Inte pedagogiska
överväganden.
Den moderatledda regeringen och sedermera alliansen lät OECD
vara med och styra utvecklingen i skolan. Många av de förändringar
i skolan som då gjordes bär spår av näringslivets marknadstänkande
och strävan efter effektivitet. Dit hör till exempel det fria skolvalet,
mål- och resultatstyrningen, de graderade betygens ökade vikt, foku-
seringen på mätbara kunskaper, de individuella lärarlönerna och så
vidare.
●
Eleverna har genom dessa förändringar fått väsentligt sämre förut-
sättningar att lära sig bra och må bra i skolan. Detta gäller särskilt de
skolsvaga eleverna.
En förutsättning för att dessa elever ska lyckas i skolan är att de
tidigt får kompensation för att de inte har tillräcklig språkförståelse.
Genom det fria skolvalet får skolor i utsatta områden mindre resur-
ser för att stödja dessa elever. De förlorar också den draghjälp som
de har fått av de mera framgångsrika elever och goda lärare som har
lämnat skolan.
När det gäller mål- och resultatstyrningen har många lärare och ele-
ver funnit detsamma som General Teaching Council i England:
»Sådana detaljerade kursplaner kopplade till graderade betyg skapar
stress och panik, sänker kvaliteten och bidrar till att uttråkade elever
hoppar av skolan i förtid.«
Den viktigaste faktorn för att elever ska vilja och kunna tillägna sig
information är framgången i studierna. De graderade betygen är för-
ödande för de skolsvaga elevernas självförtroende och vilja att
anstränga sig. Genom att de tvingas att jämföra sina resultat på
betygsproven med de lyckligare lottade elevernas upplever de ideli-
gen mer av misslyckande än av framgång. Betygen gör inte att några
elever lär sig bättre. Deras enda funktion är att sortera eleverna inför
det kommande arbetslivet.
Kunskaperna ska för betygens skull vara mätbara. Det medför att
eleverna går miste om mycket av den handlingsberedskap och den
förmåga till ett rikare liv som skolan skulle kunna ge dem. Detta
drabbar träningen i kritiskt tänkande, kreativitet och samarbetsför-
måga, men också förmågan att utöva eller njuta av musik, litteratur,
konst, idrott och så vidare. Sådana inslag sätts på undantag i en
skola där man fokuserar på de mätbara kunskaperna.
Genom den individuella lönesättningen får hälften av alla lärare en
lön som ligger under medianlönen. Förstelärarreformen innebär
dessutom att lärarkåren delas upp i särskilt duktiga lärare och inte
särskilt duktiga lärare. Omkring en tiondel av lärarna blir förste-
lärare med 5 000 kronor mer i månadslön. Resten får nöja sig utan
särskilt lönepåslag. Många av dessa lärare kan ha svårt att uppfatta
löneskillnaderna som rättvisa. Deras engagemang och vilja att
anstränga sig i jobbet kan bli lidande. Detta kan också ha bidragit
till att öka lärarbristen. Många lärare har nu lämnat skolan.
Att paradigmskiftet drevs fram av politiska och ideologiska skäl har
också färgat av sig på skoldebatten. Den handlar nu mindre om vad
●
och hur eleverna ska lära sig. Mera om vilka som var för och vilka
som var emot paradigmskiftet.
Det var alliansens skolansvariga som drev igenom förändringarna.
Flertalet massmedier är alliansen närstående, och de försvarade där-
för förändringarna. Detta har försvårat den återställning av refor-
merna som är nödvändig när vi nu ser hur eleverna lär sig mycket
sämre och mår mycket sämre.
●
Tidernas mest geniala affärsidé Publicerad här den 9 februari 2016
Denna fråga
ställde sig en gång två blivande kyrkofäder. »Jag vet!« sade den ene.
»Vi lurar i folk att det finns ett liv efter detta och att dom kommer
att hamna i ett brinnande helvete efter döden. Men det finns en
räddning: Om dom ger oss pengar, får dom leva lyckliga i himlen«.
»Det låter ju inte så dumt. Men hur ska vi bära oss åt för att lyckas
med det?« frågade den andre.
»Jo, vi kan hitta på en historia om en gud som sitter i himlen och
kollar allt vad människorna gör. Att det var han som bestämde att
dom skulle ge oss pengar. Vi får gå omkring och berätta det för folk.«
»Det kommer dom aldrig att tro på.«
»Kanske det, men vi får väl hitta på en historia som dom kan tro på.
Och så säger vi att det var guden själv som kom till oss och sa det.«
»Det kommer dom ändå inte att gå på.«
”Nej, kanske inte första gången vi säger det. Men om vi bildar en för-
samling där vi kan berätta historien för dom gång på gång, så kom-
mer dom nog att tro oss till slut. Och då vågar dom inte låta bli att
betala pengar till församlingen, det vill säga till oss.«
Sagt och gjort. Det gick som de hade hoppats. Efter en tid så började
människorna tro på att det fanns en gud och ett liv efter detta. An-
tingen i helvetet eller i himlen. Och då vågade de inte annat än att
betala. På så sätt kom den första religiösa församlingen till.
Ryktet om den lyckosamma affärsidén spred sig. De världsliga her-
rarna insåg att om man kunde skrämma folk att betala pengar så
skulle man också kunna skrämma dem att bli lydiga, skötsamma och
förnöjsamma undersåtar som utan att knota offrade sina liv i herrar-
nas krig och arbetade för svältlöner. Man spred förhållningsorder av
olika slag till sina undersåtar. En av författarna till en sådan förhåll-
ningsorder var Martin Luther, som skrev utförliga förklaringar till de
tio Guds bud som Moses sades ha fått på stentavlor direkt från Gud.
Dessa blev till stränga rättesnören för de kristna människornas liv.
Men i takt med att ryktet om den lyckade affärsidén spred sig bör-
jade andra att ta efter. Det var många som ville ha lättförtjänta
pengar. Och många som ville få lydiga och förnöjsamma undersåtar.
Ett antal nya religioner grundades. I dem berättades olika historier
●
för att få folk att tro på den stränga guden och på livet efter detta. De
kristna fick bibeln att rätta sig efter, muslimerna koranen och ju-
darna toran. Snart bröt sig olika fraktioner ut ur dessa religioner.
Protestanter och katoliker, shia och sunni etcetera. Ett stort antal
mindre omfattande religiösa församlingar bildades.
De stora religionerna samlar på sig ofantliga rikedomar genom gåvor
och testamenten. Detta kan man förstå när man ser alla påkostade
katedraler och andra kyrkobyggnader runt om i världen. Även i
mindre församlingar händer det att ledarna berikar sig på medlem-
marnas bekostnad. Senast fick vi höra om hur Ulf Ekman hade beri-
kat sig och sin familj genom de pengar som medlemmarna i Livets
Ord hade betalt i tionde till församlingen.
Jakten på medlemmar har lett till krig mellan religioner som kon-
kurrerar med varandra. Du ska inga andra gudar hava jämte mig. Så
lyder det första av Guds bud. Ensamrätten till medlemmar har i det
förgångna försvarats med vapen i hand i korstågen. I dag försvaras
den av IS med ohyggligt grymma metoder. Man använder trosvissa
ungdomar som väljer att bli självmordsbombare för att få uppleva
saligheten i livet efter detta. Den geniala affärsidén har lett till ett
namnlöst lidande, inte bara i dagens Syrien.
Den här artikeln är ju bara påhitt utan förankring i verkligheten, in-
vänder någon läsare. Vad säger då denne läsare om den trosbekän-
nelse som hundratusentals människor i vårt land läser med i varje
söndag. Är det inte denna som är påhitt utan förankring i verklig-
heten?
Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens
skapare. Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår
Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun
Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen
ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig
Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma
levande och döda. Vi tror ock på den helige Ande, en helig
allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Finns det något led i denna bekännelse som kan ha någon förank-
ring i verkligheten? Frågan är hur man har fått så många människor
att bekänna sig till denna tro utan att tvivla. Svaret är att man har
följt det urgamla receptet att upprepa och upprepa tills påhitten blir
till sanningar. Den äldre generationen har hjärntvättats genom do-
pet, söndagsskolan, aftonbönerna, bordsbönerna, morgonbönerna i
skolan, kristendomsundervisningen, konfirmationen, husförhören,
●
vigseln och begravningsakten. Genom alla påtvingade syndabekän-
nelser och tacksägelser och lovsånger. Denna hjärntvätt pågår än i
dag. Inte bara i våra kyrkor utan också i krönikor i dagstidningarna
och i en mängd olika program i radio och tv.
Halleluja!
●
Underlåtenheter som dödar Publicerad här den 29 januari 2016
mister varje år livet. Vi får så gott som
dagligen höra om ungdomar som mött döden i strider mellan krimi-
nella gäng. Ett fyrtiotal har dött i kampen för IS. Andra dör genom
överdoser. För många slutar livet genom självmord. Hur många
unga människor som dör i förtid på dessa sätt vet vi inte. Det har
ingen tagit reda på. Frågan är varför?
Vilka ungdomar är det som mister livet på dessa sätt? Det har heller
ingen tagit reda på. Frågan är varför? Ett rimligt antagande är dock
att det sällan drabbar ungdomar som har lyckats bra i skolan och i
livet. Att det i de flesta fall rör sig om ungdomar som har misslyckats
i skolan.
Närmare hälften av alla elever med lågutbildade föräldrar klarar inte
av att få tillräckliga betyg för att komma in i gymnasiet. På så vis
lämnas varje år 10 000–15 000 ungdomar i ett utanförskap. De
flesta av dem har bristande självförtroende och dålig ekonomi. De
har varken skola eller arbete att gå till. Många av dem lockas att an-
sluta sig till kriminella gäng där de kan få uppskattning och tjäna
pengar. Men där de också kan lockas att begå brott, missbruka
droger och prostituera sig. För många leder detta till ett liv i misär
och en för tidig död.
Skulle man kunnat hindra att så många ungdomar får sina liv för-
störda? Ja, det skulle man. Det är många som hade kunnat bidra till
att förhindra detta. Om man inte hade varit för rädda om sig och sitt.
Om man hade tänkt sig in i de skolsvaga elevernas situation. Om
man hade haft empati och kurage nog.
Detta gäller till exempel beslutsfattare i kommunerna. Som inte låter
elever få den kompensation för brister i språk och annat som de be-
höver och har rätt till inför skolstarten. Som i stället låtit barngrup-
perna i förskolan bli ännu större. Detta för att de inte vågar ta risken
att förlora väljare om de höjer skatten.
Eller beslutsfattarna i regeringen. Som inte vågar ändra på betygen
så att skolsvaga elever slipper att ideligen jämföras med andra
elever. Som hellre låter eleverna förlora självförtroende och därmed
vilja och förmåga att lära. Detta av rädsla att förlora de väljare som
har inbillats att betygen är bra för eleverna.
Eller de borgerliga redaktörer och journalister som bildar opinion i
massmedierna. Som lojalt har stött alla beslut på skolans område
●
som alliansregeringen fattade och genomförde. Utan att protestera
även om de borde insett att många av besluten leder till att elever lär
sig sämre och mår sämre.
Eller alla de forskare i pedagogik som har insett att många av allian-
sens reformer leder till en sämre skola men som inte protesterat mot
detta. Som tigit om exempelvis det fria skolvalets och betygens effek-
ter för de skolsvaga elevernas kunskaper och hälsa. Och som inte
tagit reda på hur det har gått i livet för de elever som hindrats av
betygsspärren att läsa vidare i gymnasiet. Och som därför inte har
publicerat den rapport som skulle göra det självklart för besluts-
fattarna att skolan måste sluta att sortera bort elever och i stället ge
alla elever en chans att lyckas i skolan.
Att så många har gjort så litet för att hjälpa de skolsvaga eleverna
kan bero på att mycket få av dem har bott i socialt utsatta områden
eller lärt känna elever som inte fått förutsättningar att lyckas i sko-
lan. Att man inte har insett konsekvenserna av att de underlåtit att
göra vad de kunde för att hjälpa dessa elever.
Konsekvenserna för de ungdomar som nu drabbas i form av ett
sämre liv – och för många också ett alltför kort liv. Konsekvenserna
för samhället som får stå för kostnaderna för varje ungdom som
spårat ut. Och som kommer att få se hur klyftan blir allt djupare
mellan de som har och de som inte har.
●
Vad eleverna behöver Publicerad här den 4 januari 2016
hur jag tycker att den goda skolan skulle se ut.
Ingen liten fråga. Men jag kan nysta lite i den med utgångspunkt
från det som jag har funnit att eleverna behöver för att lära sig. Jag
har som metodiklektor suttit med i klassen vid omkring 5 000 lekt-
ioner som lärarkandidater har hållit. Jag har då kunnat studera ele-
verna och hur de har reagerat för olika inslag under lektionen.
Jag har talat med tusentals elever om hur de har upplevt lektionen
och vad de har tyckt varit bra och dåligt i skolan. Med tiden har fått
rätt klart för mig vad eleverna behöver för att lära sig. Det är mycket
som måste fungera för att de ska lära sig bra. Och det är beslutsfat-
tare på alla nivåer inom skolan som ska se till att eleverna får förut-
sättningarna som de behöver.
Eleverna behöver rätt språk
Alla lär sig ett språk som fungerar i den miljö där de lever. För de
flesta elever fungerar detta språk även i skolmiljön. Men för många
elever gör det inte det. Det är mycket som läraren säger och som står
i läromedlen som de inte förstår.
Dessbättre säger skollagen att sådana elever tidigt ska få kompensat-
ion för bristerna i språket. Och politiker från alla partier påtalar hur
viktigt det är att de får sådan kompensation.
Dessvärre visar sig detta vara tomt prat. Det händer ingenting. De
förskolor som de flesta av dessa elever går i har inte fått den ökning
av personalen som krävs. Barngrupperna är på de flesta håll lika
stora om inte större än förut. Detta gäller framför allt förskolor i bo-
stadsområden där andelen lågutbildade föräldrar och nyinflyttade
flyktingar är stor. De sociala kostnaderna i dessa områden är höga.
Kommunernas ekonomi räcker inte till den kompensation som ele-
verna i förskolan har laglig rätt till. Såvida inte staten ger kommu-
nerna tillräckliga bidrag som öronmärks för denna kompensation.
Närmare hälften av alla elever med lågutbildade föräldrar misslyckas
nu med att få tillräckliga betyg i grundskolan för att få gå vidare till
gymnasiet. För många av dem medför detta risker att hamna snett i
livet. Elever med låga betyg löper tio gånger så stor risk att bli krimi-
nella och tre gånger så stor risk att begår självmord. För samhället
innebär detta också att klyftan mellan de som har och de som inte
har blir ännu större i framtiden. Såvida inte dessa elever får den
kompensation som de har rätt till.
●
Eleverna behöver tid att tänka
Inlärning tar tid. Eleverna måste hinna ta till sig och smälta den in-
formation som de får, om den ska växa till kunskap hos dem. Detta
tar längre tid för somliga elever än för andra. Det behöver inte bero
på att de är dummare än andra. Det beror oftast på att de har brister
i språkförståelsen. Det skiljer vanligen sex, sju år i språklig mognad
mellan den mest respektive minst språkmogna eleven i en vanlig
grundskolklass.
Det borde inte vara svårt att förstå, vad som händer med den lång-
samma elev, som inte får den tid att tänka som hen behöver. Som
bara hinner ana hur ett mattetal ska lösas, innan läraren stryker ut
på tavlan och går vidare. Som aldrig hinner formulera färdigt svaret
på lärarens fråga, innan någon snabbare elev räcker upp handen och
får svara. Som aldrig hinner lösa den självständiga uppgiften färdigt,
innan läraren går igenom lösningen på tavlan.
Den långsamma elevens behov av tanketid kan inte tillgodoses, om
lektion efter lektion fylls av kunskapsförmedling i helklass. Dess-
bättre har man i läroplaner rekommenderat mer av självständiga
och elevaktiva arbetssätt, där både snabba och långsamma elever har
möjlighet att tänka i sin egen takt. Dessvärre har den förre skolmi-
nistern och representanter för Skolverket rekommenderat mera av
lärarledd undervisning och mindre av självständigt arbete. Detta se-
dan man vid inspektioner i skolor såg hur elever arbetade självstän-
digt med uppgifter som de uppenbart inte hade förstått – utan att få
någon hjälp.
Det är mycket som kan gå snett vid självständigt arbete. En utomstå-
ende betraktare kan då lätt se elever som inte lär sig något. Uppgif-
terna kan vara oklart formulerade, anvisningarna för arbetet brist-
fälliga, faktaunderlaget för dåligt, gruppindelningen mindre väl ge-
nomtänkt och handledningen otillräcklig etcetera. Att för den skull
undvika att använda arbetssättet leder fel. Vad man i stället måste
göra är att se till att det självständiga arbetet fungerar bättre.
Dessvärre ges det för lite utrymme för systematisk träning i att leda
självständigt arbete i den nya lärarutbildningen. Andra hinder för
det självständiga arbetet har blivit mål- och resultatinriktningen, fo-
kuseringen på de mätbara kunskaperna och på betygen. Men om ele-
verna ska få den tid att tänka som de behöver måste man lätta på
dessa hinder. Att ge eleverna mer lärarledd undervisning i helklass
gör det ännu svårare för de skolsvaga eleverna att få den tid att tänka
som de behöver.
●
Eleverna behöver ett vettigt arbetsschema
Många elever kan på en kort rast mellan två lektioner behöva gå på
toaletten. Sedan kan de behöva jäkta till sitt skåp och hämta böcker.
De får liten tid att ställa om sig och mobilisera intresse för nästa
ämne. De får kanske inte heller tillräcklig tid för att fördjupa sig i en
uppgift tills de känner att de är färdiga med den. Hur skulle vuxna
människor klara av att ideligen tvingas att byta arbetsuppgift, innan
de var klara med den som de höll på med?
Dessbättre gjordes det på sina håll försök med att slopa de rigorösa
timplanerna så att eleverna hann ställa om sig mellan lektionerna
och fick tid på sig att slutföra uppgifter som de hade börjat på.
Under de tidiga skolåren är det ju möjligt att låta eleverna arbeta i
tillräckligt långa arbetspass, eftersom det brukar vara en eller ett par
lärare som har hand om undervisningen och som själva kan be-
stämma schemat. På vissa högstadieskolor har man försökt ned-
bringa antalet lärare för varje klass. Lärare har kunnat samarbeta
om ämnesövergripande projekt, vilket gett eleverna möjlighet till
längre arbetspass.
Dessvärre är dock skoldagen fortfarande splittrad för de flesta
elever på högstadiet och i gymnasiet. Många lärare vill inte ge avkall
på den lektionstid som deras ämnen har tilldelats. Många sche-
maläggare inser inte att eleverna behöver tid att hämta sig
efter lektionerna och tid att slutföra längre uppgifter. Skolminister
Björklund lät stoppa de dittills lyckosamma försöken med slopade
timplaner. Utrymmet för att låta eleverna påverka schemat och inne-
hållet i undervisningen försvann. Och därmed också mycket av ele-
vernas motivation.
Eleverna behöver fritid
Elever lär sig och utvecklas minst lika mycket på sin fritid som i sko-
lan. De ska på sin fritid finna vägen till intressen som idrott, dans,
musik, natur, filosofi, politik med mera. De behöver utveckla sociala
relationer med familj och kamrater och inte minst med pojkvänner
respektive flickvänner. De ska ha möjlighet att ta reda på och för-
djupa sig i sådant som de är intresserade av.
Efter skoldagens och skolveckans slut har eleverna lika stort behov
av avkoppling och återhämtning som vuxna människor har efter ar-
betsdagen och arbetsveckan. Dessbättre har man på många skolor
insett elevernas behov av fritid. Man har minskat antalet läxor och
betygsprov och även funnit vägar att stimulera eleverna till
givande fritidsintressen.
●
Dessvärre pressas många elever fortfarande av många, långa läxor
och talrika betygsprov. Fokuseringen på de mätbara kunskaperna,
de nationella proven, inträdeskraven till gymnasiet, betygsstressen
och föräldrarnas krav tvingar eleverna att använda alltmer av sin fri-
tid åt att plugga. Därför får de allt mindre tid och energi över för allt
som de borde få använda sin fritid till.
Skolsköterskor vittnar om olyckliga och sönderstressade elever. Det
finns elever som till och med äter centralstimulerande medicin för
att orka plugga på nätterna. Att sätta en så hård press på eleverna är
inte förenligt med Barnkonventionens uppmaning att se till barnens
bästa.
Eleverna behöver se en mening med lärandet
Varför ska vi lära oss det här? kan eleverna fråga. Det duger då inte
att svara att de ska lära sig något för att det står i en kursplan, i en
lärobok eller att det kommer på ett prov. Eleverna behöver kunna
inse att de kommer att ha nytta av det de lär sig. Att innehållet i
undervisningen motsvarar något som de behöver kunna. Läraren ska
kunna tala om för sina elever i vilken situation som kunskaperna
kommer att bli till nytta. Om läraren inte kan motivera varför ett
visst innehåll är meningsfullt för klassen, gör hen bäst i att inte ta
med det i sin undervisning.
Det behöver forskas mer på vad eleverna kommer att behöva kunna i
det annorlunda och digitaliserade samhälle som de kommer att leva
i. Troligen kommer man då fram till att eleverna kommer att behöva
ett mått av traditionella ämneskunskaper. Men att de i lika stor ut-
sträckning kommer att behöva personliga egenskaper som ämnesö-
vergripande övningar kan leda till. Eleverna kommer att behöva en
beredskap att möta nya krav och situationer. Det förutsätter att de
har självförtroende. Att de kan samarbeta med andra. Att de kan kri-
tiskt granska den information de får. Att de kan finna på kreativa
lösningar. Och inte minst att de kan använda sig av de hjälpmedel
som den tekniska utvecklingen för med sig.
Dessbättre finns det nu också skolor, som har profilerat sig genom
mera ämnesintegrerade, framtidsinriktade och elevtillvända kurser.
Ämnesexperter har i olika omgångar getts resurser för att arbeta
fram nya kursplaner som ska ge skolarbetet ett för eleverna mera
meningsfullt innehåll.
Dessvärre är det dock inte en analys av vad eleverna behöver kunna i
den föränderliga framtiden, som främst har varit vägledande när in-
nehållet i skolans undervisning har bestämts. Snarare har man då
●
vänt blickarna bakåt till det kunskapsberg som människor byggt
upp.
Dessvärre är det heller inte elevernas perspektiv som har fått råda
vid urvalet, utan ämnesexperters och skoladministratörers. Det är
summan av vad ämnesexperterna har lärt sig och funnit viktigt som
fyller elevernas skoldag. Det mätningsraseri som brett ut sig medför
också att annat innehåll än de mätbara kunskaperna får begränsat
utrymme i skolverksamheten. Det är beklagligt eftersom eleverna
kommer att behöva sådant innehåll i den framtid som möter dem.
Eleverna behöver stimulans i arbetet
Man kan tvinga en elev till skolan. Man kan tvinga en elev till lyd-
nad. Men man kan inte tvinga en elev att lära sig. För att eleven ska
lära sig måste hen rikta sin energi mot det hen ska lära sig. Hen
måste både kunna och vilja bearbeta den information hen får. En
viktig förutsättning för att hen ska vilja ta till sig informationen och
göra den till sin kunskap, är att hen finner glädje i själva lärandet.
Detta kan till exempel ske genom att undervisningen är omväxlande.
Att hen själv får ta ansvar, vara aktiv och påverka arbetet. Att hen
också får använda sin högra hjärnhalva, sin fantasi och sin skapande
förmåga under lektionerna. Att hen får känna gemenskap med kam-
rater och får se resultat av sitt arbete. På så sätt kan man skapa en
lust i lärandet.
Dessbättre finns det pedagogisk forskning som talar om hur
eleverna kan få stimulans i skolarbetet. Skolor som Freinet,
Montessori och Waldorf har sedan länge på olika sätt visat på vägar
till ökad stimulans för eleverna. Dessvärre visar utvärderingar att
undervisningen i flertalet högstadie- och gymnasieskolor till stor del
utgörs av en lärares kunskapsförmedling i helklass.
Eleven får då mestadels passivt ta emot, memorera och återge det
som läraren säger och det som står i läroboken. Hen får då inte så
mycket omväxling och får sällan tillfälle att utveckla sin fantasi
eller sin skapande förmåga. Hen har små möjligheter att själv på-
verka sitt arbete och får sällan ta ansvar eller samverka med andra
elever. Sådan undervisning stimulerar inte eleven.
Eleverna behöver uppskattning
Framgång föder framgång. Misslyckande föder misslyckande. Det är
den sport, som eleven når framgång i, som hen vill fortsätta med.
Det är det ämne i skolan, som eleven lyckas i, som hen tycker bäst
om och helst anstränger sig i. Att lyckas för eleven är att få beröm av
lärare, föräldrar och kamrater. Att få höra att hen är duktig och att få
bra resultat på proven och bra betyg.
●
Den elev som inte kan hävda sig i en sport, slutar snart med den.
Den elev som misslyckas i skolan, tvingas däremot att fortsätta att
misslyckas. Detta är grymt. Att misslyckas är att få klander i stället
för beröm för sina skolprestationer. Att få dåliga resultat på proven
och dåliga betyg. Den elev som lyckas i skolan får motivation och
lust att lära. Den elev som misslyckas i skolan mister sin motivation
och sin lust att lära. Därför är det så viktigt att alla elever får känna
att de lyckas i skolan.
Dessbättre finns det många lärare, särskilt på skolans lägre stadier,
som insett detta. Lärare som tar varje chans att uppmuntra och be-
römma sina elever, såväl de snabba eleverna som de långsamma.
Som undviker att i onödan mäta och jämföra elevernas prestationer.
Det finns också skolor där man utgår från att alla elever har något
som de är särskilt bra på. Där man inventerar detta för varje elev och
låter henne visa upp det för lärare och kamrater.
Dessvärre har nu skolministern bestämt att det ska ges fingraderade
betyg redan i årskurs sex och föreslagit att betygen ska ges redan i
årskurs fyra. Därmed tvingar man tidigt fram jämförelser mellan
elevernas prestationer och sätter misslyckandet i system för de skol-
svaga eleverna. För dessa elever är denna sortering förödande. De
får en negativ självbild. Ju oftare den skolsvaga elevens prestationer
jämförs med kamraternas, desto fortare tappar hen sin motivation,
sin lust att lära och därmed också sin förmåga att lära.
Eleverna behöver en bra skolmiljö
Om eleven är trött eller hungrig lär hen sig inte så bra. Inte heller
om hen är osäker och ängslig i umgänget med lärare och andra ele-
ver. Eller om hen måste arbeta i trista och trånga lokaler med dålig
belysning, dålig akustik eller dålig ventilation.
Dessbättre är skolledare och skolpolitiker i kommunerna överlag
medvetna om detta. På många skolor kan elever som går hungriga
hemifrån få ett extramål med frukt eller annat på morgonen. Man
inser att det är viktigt att eleverna lär känna sina lärare och blir
sedda av dem för att de ska känna sig trygga. Att de får de raster och
den tillgång till uppehållsrum som de behöver för att ta igen sig. Att
det finns vuxna i skolan som kan hindra utbrott av våld
eller mobbning. Att eleverna får arbeta i goda lokaler med tillgång
till den utrustning, som krävs för en effektiv undervisning.
Dessvärre förekommer det på högstadiet och i gymnasiet att en elev
kan ha ett dussin olika lärare. Lärare som i sin tur har flera hundra
elever. Lärare som inte har en chans att hinna se varje elev eller upp-
●
täcka vilka elever som kan vara särskilt ängsliga och i behov av upp-
muntran och stöd. Dessvärre finns det också många kommuner och
skolor som på grund av dålig ekonomi eller dålig administration lå-
ter eleverna arbeta i för stora klasser, i för dåliga lokaler och med ett
stressande schema. Det är för mycket begärt att lärare och elever till-
sammans ska kunna åstadkomma en god kunskapstillväxt under så-
dana förhållanden.
Eleverna behöver vettiga regler att följa
Det behövs regler och bestämmelser om det ska råda ordning och ett
gott arbetsklimat i en skola. Eleverna vill att det ska finnas regler
och råda ordning. Men inte vilka regler som helst. Bäst är om ele-
verna tillsammans med skolans personal är med och utformar reg-
lerna. Om så inte sker, måste man kunna förklara och motivera reg-
lerna så att eleverna förstår och accepterar dem. Annars kan det bli
både si och så med åtlydnaden av dem. Än värre är att elever som
känner sig överkörda av reglerna kan tappa motivationen och lusten
att lära.
Dessbättre förekommer det allt oftare att lärarna tillsammans med
sina elever kommer överens om vilka regler som ska gälla i klass-
rummet. Det är också vanligt att skolans ledning låter representan-
ter för eleverna delta i utformningen av de övriga regler och sankt-
ioner som ska gälla i skolan.
Dessvärre beslutas det på många håll om regler och bestraffningar
utan att man ser dessa ur ett elevperspektiv. Man inför till exempel
totalförbud för huvudbonader, hörlurar och mobiltelefoner under
lektionerna. Man stänger ute elever som kommer för sent till lekt-
ioner, utan att fråga efter orsaken till att de kommer för sent. Man
gör detta utan att kunna motivera reglerna så att eleverna
accepterar dem.
Varför får inte den osäkra eleven ha på sig den huvudbonad som han
ser som en viktig del av det som han vill se när han tittar sig i spe-
geln? Varför får inte den elev som har vant sig vid att arbeta med
uppgifter till musik hemma göra så i skolan om hen inte stör någon?
Varför ska den elev som måste följa småsyskon till dagis på morgo-
nen, och därför kommer för sent, vänta i korridoren tills lektionen är
slut? Regler, som inte förankras hos eleverna, kan skada relationen
mellan lärare och elever och därmed elevernas kunskapstillväxt.
●
Till dig, du intelligenta matte-
lärare Publicerad här den 29 december 2015
ditt påstående att alla män-
niskor behöver så mycket mera kunskaper i matematik i framtiden.
Jag utgår från statistiken över de olika yrken som människor i dag
har. Jag finner då att högst 10 000 av de omkring 100 000 eleverna i
varje årskurs kommer att få jobb där det krävs några djupare kun-
skaper i matematik.
För de övriga, alltså flertalet ungdomar, räcker det om de behärskar
de fyra räknesätten, procenträkning, överslagsberäkning, lite statistik
och möjligen enkel ekvationslära. Det vill säga det som fanns med i
ämnet räkning redan på folkskolans tid. Med en app i mobilen kan
numera alla också snabbt få hjälp med de uträkningar de behöver
göra.
Jag ifrågasätter därför varför huvuddelen av eleverna ska behöva an-
vända en sjättedel av lektionstiden i grundskolan åt en matematik
som de till stora delar aldrig får någon användning av. Kan du förklara
i vilken situation i livet en vanlig elev kommer att behöva kunna välja
strategier och formulera matematiska modeller och samtala om tillvä-
gagångssätt och använda symboler, algebraiska uttryck, formler, gra-
fer och funktioner? Det vill säga sådant som krävs för ett godkänt be-
tyg i årskurs nio. Är det inte ett slöseri med tid att använda lektioner
till sådant som dessa elever aldrig får användning av? Tid, som ele-
verna i stället kunde ha fått ägna åt mera idrott, estetiska ämnen och
samhällsorientering. Ämnen som de kunde haft mera glädje och nytta
av, men som nu får jämförelsevis litet utrymme på schemat.
Jag är särskilt upprörd över att så många elever hindras från att gå vi-
dare till gymnasiet för att de inte har klarat dessa onödiga krav på
mattekunskaper. Det gäller över 10 000 elever årligen. En stor del av
dessa elever har lågutbildade föräldrar. Deras självförtroende är inte
det bästa och de undrar hur framtiden ska bli. De hamnar i en risk-
fylld tillvaro när de varken har skola eller jobb att gå till.
När jag i dagspress och fackpress har påtalat detta har jag mötts av en
skur av protester från dig och andra mattelärare. En enda artikel i
Svenska Dagbladet följdes till exempel av mer än 600 ilskna kommen-
tarer. I dessa har jag förgäves letat efter argument som talar om vilken
nytta vanliga elever kommer att ha av skolans matematik.
●
Det argument som oftast framhålls av dig och dina kolleger till försvar
för ert ämne är att övningarna i matematik skulle skärpa elevernas in-
tellekt. Vore det så skulle ju du och dina ämneskolleger vara intelli-
gentare än era övriga kolleger. Frågan är om dessa har insett det. Om
inte, kan det bero på att forskningen sedan länge har klargjort att det
inte förekommer någon sådan överspridning av tankeförmåga från
studierna i matematik till andra ämnesområden.
●
Funderingar kring forskning och
forskare Publicerad här den 14 december 2015
krävde nyligen i en debattartikel att
forskningen skulle få mer resurser. Man skulle efter japanskt mönster
studera skolor i länder som har lyckats bra i de starkt kritiserade Pisa-
proven. Där skulle man få reda på vad våra elever behöver för att lära sig
bättre. Man kan fråga sig om det är mera pengar till forskning de begär
eller om det gäller mera pengar till forskare.
Svaret på frågan vad våra elever behöver för att lära sig finner man inte i
fjärran länder. Det finns i våra svenska klassrum. Det finns i våra elevers
tankar, känslor och behov.
Mellan åren 1967–1998 har jag som metodiklektor suttit i olika klassrum i
skolor i Göteborg med omnejd under omkring fem tusen lektioner. Där har
jag kunnat studera lärarkandidaterna i aktion. Men jag har också kunnat
studera eleverna och hur de reagerat på olika inslag i undervisningen. Vad
som gjorde att de lyssnade. Vad som gjorde att de lessnade. Vilka elever
som försökte följa med och vilka som inte gjorde det. Vilka självständiga
arbeten som fick dem intresserade och aktiva – och vilka som inte hade
den effekten.
Efter lektionerna analyserade vi alltid tillsammans med handledaren vad
som hade gått bra och vad som hade gått mindre bra. Men vid sidan om
lektionerna – eller under lektioner med självständigt arbete – har jag haft
många tillfällen att prata med eleverna och inte minst de mera skolsvaga
eleverna om vad de tyckt om lektionen och om skolan.
Genom dessa lektionsanalyser och samtal har jag fått klart för mig en hel
del om vilka förutsättningar som eleverna behöver för att lära sig. Att de
till exempel behöver tillräckligt med tid att tänka och smälta den informat-
ion som de får. Att de känner att de kan ha användning för det de lär sig.
Att arbetet under lektionerna är omväxlande och stimulerande. Att de trivs
med lärarna och klasskamraterna. Och framför allt att de känner att de
lyckas i skolarbetet. Det är sådana förutsättningar eleverna behöver.
Utifrån sådana insikter bör det vara lärarnas och skolmyndigheternas upp-
gift att forma en skola som ger eleverna dessa förutsättningar och att ta
bort sådant som hindrar detta. Eleverna behöver inte en skola med aukto-
ritära skolledare och lärare, genomgående katederundervisning, höga krav,
tidiga graderade betyg, sträng disciplin och fokusering på mätbara kun-
●
skaper. Det vill säga sådant som utmärkte undervisningen i det gamla läro-
verket. Och sådant som forskare nu har funnit i skolor i Sydkorea och
Kina.
Enmansutredaren av karriärtjänsterna berättade i Lärartidningen att det
gick över 2 000 forskarutbildade lärare utan fast tjänst på de svenska hög-
skolorna. Man hoppades få tillbaka dem till skolorna genom dessa tjänster.
Samtidigt framkom det i tidningen att det saknades forskning om hur
eleverna lär sig räkna och läsa. Man kan fundera över vad alla dessa fors-
kare har funnit viktigare att forska om än detta och varför.
När mina två kolleger vid lärarhögskolan i Göteborg på 1980-talet gick i
pension fick jag överta all undervisning i didaktik för ekonomilärare. Jag
blev tilldelad 120 lektionstimmar för ämnena administration, marknadsfö-
ring och redovisning. Min undervisning gick ut på att kandidaterna skulle
lära sig att fatta och genomföra bra beslut i det dagliga arbetet i skolan;
detta beskrivs i min bok Läraren fattar beslut.
I mitten på 1990-talet fick jag plötsligt av prefekten veta att mina lektioner
i ämnesdidaktik hade skurits ned från 120 timmar till 9. Antalet handled-
ningstimmar som kandidaterna fick under övningspraktiken halverades.
Den utbildning för det praktiska lärarjobbet som de hade fått av mig utplå-
nades i ett slag efter att en huggsexa om resursanslagen hade ägt rum.
Det timanslag som jag hade haft fördes över till ämnesinstitutionerna på
universitetet och till en forskarutbildning. Alla kandidater skulle gå ige-
nom en kurs i forskningsmetodik och skriva en C-uppsats. För att komplet-
tera mitt raserade tjänsteunderlag kom jag att examinera ett hundratal
sådana uppsatser. Det gav mig anledning att fundera över forskningens
funktioner och effekter.
Min uppfattning är att dessa uppsatser bara undantagsvis leder till att
kandidaterna blir bättre rustade för det framtida arbetet som lärare. Att
uppsatsskrivningen kom att stjäla mycket av den tid som kandidaterna
behövt för att förbereda lektionerna och lära känna eleverna under prak-
tikterminen. Och att nästan alla uppsatser sedan stoppades undan någon-
stans där de aldrig lästes av någon.
Genom lärarutbildning kan man lära sig att bli bra lärare. Genom forskar-
utbildning kan man lära sig att bli bra forskare. Att ersätta lärarutbildning
med forskarutbildning leder till sämre utbildade lärare. Lärarna kan ha
nytta av det forskningen har visat om till exempel hur lärandet går till.
Men de behöver därför inte forska fram detta själva.
Jag har riktat kritik mot de pedagogiska forskarna också för att de i så liten
utsträckning hjälpte till att hejda Kunskapsrörelsens framfart på 1980-
talet. Och den mål- och resultatinriktade skolan under det följande decen-
niet. Och Björklunds uselt underbyggda reformer på 2000-talet. Om
●
forskarna hade haft kurage nog att kämpa emot denna utveckling hade vi i
dag inte haft så många elever som lär sig dåligt och mår dåligt i skolan.
Att kritisera de pedagogiska forskarna gör man inte ostraffat. Det är de
som bestämmer innehållet i lärarutbildningen. Det är de som får uppdrag
att recensera facklitteratur. Och det är de som mer än andra får tillfälle att
uttala sig i skolfrågor i massmedierna. Så forskarna ska man inte stöta sig
med.
Som exempel på vad som då händer kan nämnas det mottagande som
mina två böcker om beslut i skolan fick. När de kom ut skickade jag dem
till lärarorganisationernas tidningar och till alla lärarutbildningarna i
landet. Ingen av böckerna blev recenserade i tidningarna. Ingen av böck-
erna kom heller att användas i någon av lärarutbildningarna. Detta trots
att Bibliotekstjänst i Lund gav dem fina vitsord och rekommendationer.
Från och till har tankarna på detta kommit att skava som grus i skon. Men
det är för lite kvar av livet för att jag ska ha råd att gräma bort tiden. Det
finns så mycket underbart att glädja sig åt i stället. Tillsammans med min
livskamrat njuter jag av musiken och naturen och vårt smultronställe vid
sjön Rusken i Småland. För att inte tala om sällskapet med barn och barn-
barn och vår hund.
●
En förlegad pedagogik Publicerad här den 29 november 2015
att förmedla kunskaper. Lärarna ska
använda mera katederundervisning. Detta var det pedagogiska
budskapet från skolminister Björklund. Stödda på forskare som
har studerat katederundervisning i Sydkorea instämmer både
Skolverket och Skolinspektionen. De framhåller att det är den
entusiastiske och skicklige undervisaren som är den viktigaste
faktorn för elevernas lärande. Föga förvånande håller lärar-
organisationerna med dem.
Problemet är bara att läraren inte kan förmedla kunskap till elever.
Hen kan bara förmedla information. Kunskap är något som växer
inom eleven när hen i tankarna aktivt bearbetar information och
tar den till sig. Information kan eleverna få på många sätt. Ele-
verna behöver kunskaper. Men det innebär inte nödvändigtvis att
de behöver undervisning. All undervisning leder inte till kunskap.
Om inte eleven lyssnar och aktivt bearbetar den information som
hen får i undervisningen, sker ingen kunskapstillväxt. Elever har
till exempel fått undervisning i matematik under mer än 1 000
lektioner i grundskolan. Ändå är det många som efter denna
undervisning saknar elementära kunskaper.
Lärarens undervisning i helklass kan slå fel av två anledningar.
Dels på grund av brister i vad och hur hen undervisar. Dels på
grund av brister i elevernas förmåga att lyssna och ta till sig in-
formation.
Läraren kan ha papper på att hen en gång inhämtat och tenterat av
kunskaper i ett visst ämne. Kunskaperna är hämtade ur det då
befintliga kunskapsberget. De är inte särskilt relaterade till vad
eleverna behöver kunna i den framtid som blir deras. Vad papperet
inte säger är hur mycket av det inlärda som inte längre är aktuellt
och hur mycket av det som är glömt.
Ingen lärare kan alltid vara entusiastisk och väl förberedd. Lärare
är också människor. Sjuka barn. Sömnlösa nätter. Problem med
ekonomi och hälsa. En hård arbetsbelastning. Ingen lärare orkar
vara entusiastisk fem timmar om dagen, fem dagar i veckan. Om
eleverna har svårt att ta till sig lärarens undervisning kan det också
bero på brister i hens framställning. Läraren kan ha tänkt igenom
det hen ska säga för dåligt. Hen kan välja fel ord och tala otydligt
och entonigt etcetera.
●
Eleverna kan å sin sida ha för dåligt ordförråd för att förstå vad
läraren säger. De kan ha svårt att koncentrera sig på vad läraren
säger på grund av att de är för trötta, för hungriga, för oroliga eller
för ledsna.
Att se lärarens undervisning i helklass som en lösning på proble-
met med elevernas kunskapsbrister är förhastat. Detta insåg de
som stod bakom Läroplan 80. De införde en rad mera självstän-
diga arbetssätt. Eleverna skulle bli mer aktiva och motiverade. De
skulle få möjlighet att tänka i egen takt. De skulle kunna få hjälp
också av kamraterna.
I läroplanen myntades mottot Eleven i centrum. Man skulle främst
se till att eleverna fick de förutsättningar som de behövde för att
vilja och kunna lära sig. Reaktionära lärare och andra motsatte sig
detta och ville i stället se Läraren i centrum eller Kunskapen i
centrum. De insåg inte att det är nödvändigt att eleverna först får
de förutsättningar de behöver för att lära sig. Dessvärre slog dessa
reaktionära tankar rot i regeringen Bildt på nittiotalet. Den införde
en mål- och resultatinriktad skola och ett nytt betygssystem. Därtill
påhejade av det näringsliv som gärna ser att skolan genom betygen
sorterar in eleverna som kuggar på olika nivåer i det ekonomiska
maskineriet. Denna anpassning till näringslivets önskemål kom se-
dan att förstärkas genom Björklunds reformer.
Vad landet behöver för att i framtiden kunna hävda sig inter-
nationellt är ungdomar som har ett gott självförtroende och
användbara kunskaper. Som har vilja och förmåga att ta ansvar, att
samarbeta med andra, att tänka kreativt och kritiskt. Som kan
använda ny informationsteknik. Detta lär de sig inte genom
undervisning från katedern.
Möjligheterna att ersätta den förlegade pedagogiken är nu bättre
än någonsin. Eleverna kan mycket lättare skaffa sig information
tack vare datoriseringen. Åtskilliga elever läste tidigare in stu-
dentexamen per korrespondens hos Hermods eller NKI. De klarade
sig med skriftlig information och utan någon undervisning av
lärare. Nu kan eleverna hämta mycket av den information de behö-
ver från nätet. Utbildningsradion och Kunskapskanalen erbjuder
aktuell och pedagogiskt utformad information om det mesta.
Lärarna kan nu också på nätet få information om inslag som funge-
rat bra i undervisningen. De kan få tips om hur de kan organisera
och leda elevernas självständiga arbete, enskilt eller i grupp.
Många försöker redan använda sig av det. Men yttre ramar lägger
hinder i vägen när de försöker byta ut den förlegade pedagogiken
mot en ny. Ramar som detaljerade kursplaner, graderade betyg och
●
betygskriterier, nationella prov, konservativa skolledningar
etcetera. Att ändra på dessa ramar blir inte lätt. Men det är nöd-
vändigt.
Behovet av lärare minskar inte vid övergången till den nya pedago-
giken. Men läraren får en annan roll. Hen blir mer av den som in-
spirerar och motiverar eleverna. Som väljer och utformar uppgifter
åt dem. Som hjälper dem med informationstekniken. Som vägleder
dem i informationshavet. Som fungerar som bollplank för deras
tankar. Som hjälper dem att sätta mål och utvärdera sina presta-
tioner.
Tiden som korvstoppare är förbi. Alla lärare kommer inte att gilla
detta. Det blir en utmaning för lärarutbildningen och lärarfortbild-
ningen att göra lärarna beredda för detta.
●
Överordnade skolfrågor och
underordnade Publicerad här den 5 november 2015
Hur skolan utvecklas angår alla. De
flesta tycker till. Massmedierna påverkar. Lärarna utformar. Politiker be-
slutar. Hur tycker man till? Hur påverkar man? Hur utformar man? Hur
beslutar man? Och varför? Alla grundar sina åsikter och sitt handlande på
egna
erfarenheter och på vad man tror sig veta. Många ser främst till vad som
gynnar dem själva. Eller till vad som stämmer med deras ideologiska
övertygelse.
Det är många olika intressen som formar skolans utveckling. Eleverna har
begränsade möjligheter att påverka den. Enligt Barnkonventionen ska alla
beslut om skolan fattas till elevernas bästa. Så sker inte. Eleverna saknar
lobbyister som talar för deras sak. Resultatet har blivit en skola som i
många avseenden fungerar dåligt.
Att det blivit så kan bero på att de styrande tappat färdriktningen för sko-
lan. Att man låtit underordnade frågor styra i stället för de överordnade.
Det vill säga frågorna om hur elever lär sig. Om vilka förutsättningar ele-
verna behöver för att lära sig. Om hur man ska kunna ge dem dessa förut-
sättningar.
Att man tappat färdriktningen har inneburit att många elever inte får de
förutsättningar de behöver. Elever med brister i språkförståelsen får inte
den kompensation i förskoleåldern som de behöver. De får inte den tid de
behöver för att kunna ta till sig den information de får. De får sällan en
undervisning som de finner stimulerande och givande. De får lära sig
mycket som de inser att de inte kommer att ha någon användning av. De
får inte uppleva den framgång som är en förutsättning för att de ska vilja
och kunna lära sig vidare.
Förkunskaperna, tiden, stimulans i lärararbetet, meningsfull kunskap och
framgång är några av de viktiga förutsättningar som eleverna behöver. Att
kunna ge dem dessa förutsättningar borde vara ledstjärnan för all skolut-
veckling. Men så är det inte. Det är underordnade frågor och intressen som
har fått styra utvecklingen.
Förkunskaperna. Många barn behöver hjälp med att förbättra sin
språkförståelse och sin allmänbildning inför skolstarten. Enligt skollagen
ska skolan kompensera för ogynnsamma hemförhållanden. Så sker sällan.
●
Korttänkta kommunpolitiker tycker det kostar för mycket att minska barn-
grupperna och öka personalen i förskolan. Därför är dessa barn dömda att
misslyckas i skolan.
Tiden. Skolverket förordar mera av det arbetssätt där läraren undervisar i
helklass. Detta trots att sådan undervisning går för fort för de långsamaste
eleverna och för långsamt för de snabbaste. Men konservativa lärare och
en omedveten väljaropinion vill ha kvar denna förlegade lärarroll. »Så har
det varit och så ska det vara.«
Stimulansen. Lärarnas möjligheter att kunna och orka ge eleverna en
varierad och stimulerande undervisning är begränsade. Detaljerade kurs-
planer, tidiga betyg, fokusering på mätbara kunskaper, nationella prov och
rapporter till föräldrarna. Detta är en del av det som har blivit följden av
den prestations- och målstyrda skola som har införts efter påverkan av
näringslivet med OECD i spetsen.
Meningsfull kunskap. Ett exempel: En sjättedel av grundskoletiden äg-
nas åt ämnet matematik. För att få godkänt betyg i årskurs nio måste alla
elever kunna använda strategier och formulera modeller i anslutning till
problem inom algebra, geometri, sannolikhet och statistik, och då använda
symboler, algebraiska uttryck, formler, grafer och funktioner. Varför då?
Vissa ämnesexperter lyckas breda ut sina egna ämnen med ett innehåll
som flertalet elever aldrig kommer att få någon användning av. Detta sker
på bekostnad av ämnen som eleverna inser att de kan ha glädje och nytta
av.
Framgången. Skolsvaga elever får inte uppleva någon framgång. De får
tidigt graderade betyg och är tvungna att delta i talrika betygsprov. Deras
misslyckande är inbyggt i betygssystemet. De förlorar självförtroende och
lust att lära sig vidare. Hälften av eleverna i högstadiet mår dåligt på grund
av stress och oro för betygen. Betygens enda funktion är att sortera ele-
verna. Betygen bidrar inte till att eleverna lär sig bättre. Men tongivande
föräldrar vill ändå ha kvar betygen som garanti för att deras barn ska
komma först i kön till eftertraktade utbildningar. Politikerna vågar inte ta
bort betygen eftersom en omedveten väljaropinion vill ha dem kvar.
Underordnade frågor präglar också skoldebatten. Den handlar inte om hur
man ska få bort det som hindrar eleverna att få de förutsättningar de behö-
ver för att lära sig. Där dominerar ytliga skildringar av skolor i främmande
länder som lyckats bra i Pisa. Katederundervisning i stora klasser, tidiga
betyg, sträng disciplin, auktoritära skolledningar och höga krav på alla ele-
ver. Där diskuteras också skolans utanpåverk som förstatligande av skolan,
legitimation för lärare, lärarlöner och bannlysning av mobiler. Inget av
detta utgår från elevernas tankar, känslor och behov. Därför gör inget av
detta att våra elever lär sig bättre eller mår bättre. Tvärtom!
●
Ojämlika lärarlöner skadar Publicerad här den 16 november 2015
en modell för det så
kallade lärarlönelyftet. Därmed gör man lärarnas löner ännu mer
ojämlika. Individuella löner efter prestation, förstelärare efter skick-
lighet och lärarlönelyft efter skicklighet. Lärarna delas upp i ett A-lag
och ett B-lag.
Genom den individuella lönesättningen hamnar hälften av lärarlö-
nerna under medianlönen. Cirka 80 000 lärare får finna sig i att till-
höra den halva av lärarkåren som får lägre lön än de andra. De får
veta att de bedöms vara mindre skickliga. Denna lönespridning för
med sig en rad negativa konsekvenser. Det saknas objektiva kriterier
och pålitliga mätmetoder för att avgöra hur skickliga lärarna är. Alla
lönesamtal kostar tid och pengar. Solidariteten mellan lärarna sätts på
prov när var och en ska förhandla om den egna lönen. Tystnaden
breder ut sig när lärarna kan befara att kritik mot skolan och skolled-
ningen sätter spår i lönebeskedet.
Än värre är vad som sker inuti de lärare, som genom lönebeskedet
stämplats som sämre lärare än sina kolleger. Att några lärare får sär-
skilda arvoden för extra insatser har alltid förekommit och accepterats
av de flesta. Men den differentierade lönen innebär något annat. Den
uppfattas av många lärare som en kvalitetsstämpel. Det som kan
hända en lärare som bedöms vara mindre duglig än kollegerna är att
hen förlorar i självförtroende. Att hen känner mindre glädje i arbetet.
Att hen inte längre förmår att bry sig om varje elev eller att anstränga
sig lika mycket när hen förbereder lektioner. På så sätt drabbas också
eleverna av den differentierade lönesättningen. För många lärare kan
lönesättningen bidra till psykisk ohälsa eller leda till att de lämnar lä-
raryrket. Detta i ett läge när det råder svår lärarbrist. Det var ett all-
varligt misstag att införa individuell lönesättning.
Misstaget förvärras av förstelärartjänsterna och det nya lärarlönelyf-
tet. De bidrar till att löneklyftan i lärarkåren blir ännu större. De lä-
rare som vid den individuella lönesättningen bedömts tillhöra den
mindre skickliga delen av lärarkåren lär varken kunna räkna med nå-
got lönelyft genom förstelärarreformen eller genom det nya lärarlöne-
lyftet. Dessa lönelyft ska ju bara tillfalla de lärare som bedömts vara
särskilt skickliga. Det är naturligt om många lärare känner bitterhet
över detta. Särskilt om de anser sig orättvist bedömda.
●
Eleverna borde vara de som har bäst förutsättningar att bedöma
skickligheten hos lärarna. Om de får bestämma så är det andra kvali-
teter hos läraren som kommer i första rummet. De vill ha lärare som
har tålamod att lyssna till dem och som kan förklara så att de förstår.
Som är bra på att leda deras självständiga arbete. Som har humor och
är rättvisa. Som bryr sig om dem. Det är inga katederlejon eleverna
behöver utan lärare som är bra på att ge dem de förutsättningar de be-
höver för att lära bra och må bra. Det är sådana lärare som eleverna
och framför allt de svagpresterande eleverna behöver. Lärare som
själva mår bra och trivs med sitt arbete.
Utomstående bedömare har inte samma möjligheter att upptäcka och
värdera dessa kvaliteter hos lärarna. Lärarens skicklighet kan i stället
bli värderad efter hens elevers provresultat och betyg. Det är ett osä-
kert bedömningsunderlag. Elevernas olika bakgrund och förutsätt-
ningar spelar stor roll liksom lärarens benägenhet att sätta glädjebe-
tyg. Det finns också en risk för att det är akademiska betyg och andra
pappersmeriter som blir avgörande för den lön läraren får. I värsta fall
är det subjektivt godtycke, personliga relationer och vassa armbågar
som avgör vilka som ska få mera i lön.
Det är lärarens skicklighet som avgör om eleverna lär sig bra eller
inte. Detta upprepas som mantra i skoldebatten. Om därmed menas
de kvaliteter som eleverna vill se hos läraren är det säkert så. Men om
därmed menas skicklighet i den lärarroll som forskare funnit vid stu-
dier i Sydkorea och i andra länder som klarat sig bra i Pisa är det mera
tveksamt. Länder som tillämpar en auktoritär pedagogik med genom-
gående katederundervisning i stora klasser. Om man tillsätter sådana
förstelärare att leda utvecklingen på skolorna så hamnar man helt fel.
●
Giganten i mobbningsbranschen Publicerad här den 5 november 2015
i massmediernas strålkastarljus. Ett tv-
program, Morgans Mission, har följts av flera program med både
mobboffer och ångerfulla mobbare. Man ser tillbaka och diskuterar
vad det var som hände, varför och vilka följder det har fått. Detta är
utmärkt. Men de mobbare som träder fram i programmen är bara
småhandlare i mobbningsbranschen i jämförelse med den gigant som
aldrig får stå till svars för vad han har gjort.
Tittarna har fått veta hur mobbningen går till och hur den påverkar
offren. Vilka följder ideliga påhopp med nedvärderande omdömen får.
Att den drabbade upplever sig ha mindre värde. Att hen mister själv-
förtroende. Att hen känner sig utesluten ur gemenskapen. Att hen i
värsta fall tappar lusten att leva.
Över tiotusen elever misslyckas varje år med att få de betyg som krävs
för att få gå ett gymnasieprogram. Det motsvarar i genomsnitt två, tre
elever i varje grundskoleklass. Det är elever som från hemmen inte
har fått med sig den språkförståelse och de andra kunskaper de hade
behövt för att kunna följa med i undervisningen.
Det är många ord som dessa elever inte förstår när läraren talar eller
när de läser uppgifter som de ska lösa. De kan inte ta till sig den in-
formation de får av läraren. De klarar inte att lösa de uppgifter de får.
De slutar så småningom att ens försöka följa med. De lär sig mycket
litet under lektionerna. Ändå måste de vara där. Ändå måste de tidigt
delta i betygsprov på sådant som de har inte kunnat lära sig. De är
dömda att misslyckas på proven. De tvingas genomlida den ena för
dem långtråkiga lektionen efter den andra. De blir bestraffade om de
skolkar eller i protest stökar till det i klassen. De får förebråelser av
lärarna och föräldrarna för att de inte kan rycka upp sig och lära sig
bättre. De får tidigt veta hur viktigt det är att få bra betyg om de ska
kunna få något bra jobb. De vet att de aldrig kommer att få bra betyg.
I likhet med de andra mobboffren upplever de här eleverna också att
de har ett mindre värde. De mister också självförtroendet. Utan skola
eller jobb att gå till hamnar de också i ett utanförskap. Men för många
av de skolsvaga eleverna blir följderna allvarligare än så. De blir lätta
byten för värvare till kriminella gäng, där de kan få uppskattning,
gemenskap och pengar. Många har hamnat i drogmissbruk, prostitu-
tion eller kriminalitet. Alltfler skadas eller dödas i gängstrider. Elever
med låga betyg löper enligt Socialstyrelsens statistik åtta gånger så
stor risk att bli kriminella och tre gånger så stor risk att begå själv-
mord.
●
Ytterst ansvarig för mobbningen av de skolsvaga eleverna är den för-
utvarande skolministern. Han har inte rest riket runt och förnedrat
elever. Men hans åtgärder har fått lika allvarliga konsekvenser. Han
rekommenderade mer av den katederundervisning som dessa elever
inte kan följa med i. Han såg till att de tidigt fick betygsprov och gra-
derade betyg som talar om för dem hur misslyckade de är. Han såg till
att det fanns ett batteri av bestraffningar som drabbade dem om de
skolkade eller stökade till det i klassen. Och att det sattes ett betygs-
hinder för dem som ville gå ett gymnasieprogram.
Liksom den mobbande eleven har skolministern också haft mer eller
mindre passiva medhjälpare. Kommunpolitiker som inte ansetts sig
ha råd att ge dessa elever den kompensation som de skulle ha behövt.
Forskare och lärare som utan att protestera har åsett hur skolmi-
nistern genomfört reformer som gör det svårare för dessa elever. För-
äldrar till mer lyckligt lottade elever som gillat hans hårda tag mot
elever som stör lektionerna. Allianspolitiker och ledarskribenter som
av politiska skäl gett hans reformer sitt helhjärtade stöd.
Vi visste inte. Vi menade inget illa. Så försvarade sig de mobbande
eleverna i tv. Skolministern var nog inte heller medveten om hur
mycket han kom att skada de skolsvaga eleverna. I likhet med 98 pro-
cent av riksdagens ledamöter bodde han inte i något utsatt område,
och han lär inte ha kommit i någon närmare kontakt med dessa ele-
ver. Men hans åtgärder får lika allvarliga följder för dem som mobb-
ningen av skolkamrater får för mobboffren.
En väsentlig skillnad är dock att medan en mobbande elev bara
skadade några få skolkamrater så drabbar skolministerns åtgärder
flera tusen elever varje år. Han är verkligen giganten i mobbnings-
branschen.
●
Sanningssägarens dilemma Publicerad här den 26 oktober 2015
som sanningssägare om skolan har det
inte lätt. Detta gäller särskilt i de fall där sanningarna syftar till att
bevaka rätten för de elever som har fått de sämsta förutsättningarna
att lyckas i skolarbetet. Många talföra särintressen påverkar skolbe-
sluten för att de själva ska bli gynnade av dem. Varken de skolsvaga
eleverna eller deras föräldrar kan göra sina röster hörda inför de
beslut som fattas om skolan.
När man gör sig till talesman för dessa elever stöter man på problem.
Det går nämligen inte att säga de sanningar som behöver sägas utan
att man trampar någon på tårna. Risken finns att den som sannings-
sägaren trampat på tårna i ett avseende inte lyssnar på vad hen säger i
andra sammanhang. Det vilar något av moment 22 i detta. Ju fler san-
ningar som sägs, desto färre är de som lyssnar till dem. Ju mer kritik
som sanningssägaren riktar mot beslut och beslutsfattare, desto hår-
dare kritik riktas mot hen själv. Några exempel på sådana sanningar:
● Matematikämnet har fått breda ut sig på andra ämnens bekostnad
till stor skada för många elever.
● Lärarutbildningen verkar mer vara en försörjningsinrättning för
forskarutbildade pedagoger än en egentlig yrkesutbildning.
● Mycket få av de tusentals forskarutbildade pedagogerna har genom
sin forskning bidragit till att eleverna lär sig bättre eller mår bättre.
● Alliansens reformer av skolan har lett till att eleverna nu lär sig
sämre och mår sämre.
● De graderade betygen är undermåliga urvalsinstrument och de
bidrar till att skolsvaga elever lär sig sämre, mår sämre och misslyckas
i skolan.
Det är många som känner sig trampade på tårna för att jag har talat
klarspråk: matematiklärarna, lärarutbildarna, forskarna och allians-
anhängarna. Därtill kommer de föräldrar som har resurser att hjälpa
sina barn till höga betyg och som ser betygen som en garanti för att
deras barn ska komma in på eftertraktade utbildningar.
Representanter för dessa grupper har i debatten tagit avstånd från
mina sanningar. Endast ett fåtal har lagt fram några somhelst sakar-
gument för sina avståndstaganden. Vanligare har varit att de använt
●
personangrepp. Det fick jag tidigt känna på när jag en gång publice-
rade en artikel i Göteborgs Posten med rubriken Kunskapsrörelsen
skadar skolan.
På den svarade styrelseledamoten i den så kallade Kunskapsrörelsen,
Arne Andersson, filosofie doktor i teoretisk filosofi, följande i tid-
ningen: »Orstadius är en totalitär irrationalist, en socialreligiös för-
myndare, en figur oförmögen att förstå någonting, bara utrustad med
rabbelkunskaper, utan kompetens för sitt arbete och rädd för teoretisk
debatt.«
Denna debattnivå kan vara en förklaring till att de flesta disputerade
pedagoger den gången valde att tiga. De avstod från att protestera när
reaktionärerna på 1980-talet började vrida skolutvecklingen tillbaka
till den gamla läroverkstiden. Detta är förklarligt men knappast förlåt-
ligt.
Jag hoppas att den nya generationen pedagoger ska visa mer kurage.
Att de engagerar sig för de skolsvaga eleverna. Och står upp för att be-
slutsfattare på alla nivåer ska ta Barnkonventionen på allvar och låta
alla beslut om skolan vägledas av hänsyn till barnens bästa.
●
En tickande bomb Publicerad här den 26 oktober 2015
genom ett våldsdåd i en skola i
Trollhättan. Stora rubriker. Stor bestörtning. Sådant händer ju inte
här i vårt land. Jo, faktiskt, det gör det. Var och varannan vecka har vi
i år fått veta att unga människor dödats i våldsdåd, om än inte i skol-
miljö. Det har blivit så vanligt att det inte längre förorsakar några
stora rubriker.
Vilka ungdomar är det som tidigt får sina liv förstörda? Gemensamt
för de flesta torde vara att de har hamnat i ett utanförskap. Att de inte
har något jobb eller skola att gå till. Att de saknar självförtroende. Att
de saknar en mening med tillvaron. Att de därför blir lättfångade
byten för värvare till kriminella gäng som kan ge dem både gemen-
skap, uppskattning och pengar. Många leds in på en väg kantad med
drogmissbruk, prostitution och annan kriminalitet. För en del slutar
livet genom självmord.
Värvarna till de kriminella gängen har på senare tid fått konkurrens
av värvare till andra gemenskaper. Den islamiska staten, IS, har värvat
hundratals svenska ungdomar till kriget i Syrien och Afghanistan. Och
rasister som vädrar morgonluft på grund av flyktingströmmarna
värvar vilsekomna ungdomar till våldsdåd mot invandrare.
För att hejda värvarna från IS och från de rasistiska organisationerna
krävs omfattande insatser från landets underrättelseverksamhet och
polisväsende. För att hejda värvningen till de kriminella nätverken av
elever som inte har fått förutsättningar att lyckas i skolan krävs andra
åtgärder från samhället sida. Man vet vad som behöver göras – men
gör det inte.
De elever det gäller behöver inte vara latare eller dummare än andra
elever, men de har inte hemifrån fått med sig den språkförståelse och
de andra kunskaper som de behöver för att kunna följa med i under-
visningen. Man har länge talat om hur viktigt det är att dessa elever ti-
digt får kompensation för att de inte har fått med sig förutsättning-
arna att lyckas i skolan. Det som krävs är mindre förskolegrupper och
elevgrupper och fler förskollärare, specialpedagoger och annan stöd-
personal.
Problemet är att detta kostar pengar. Kommunpolitikerna skulle be-
höva höja kommunalskatten för att täcka kostnaderna för dessa insat-
ser. Men det vågar de inte göra. Skattehöjningar uppmärksammas och
ogillas, särskilt av den stora borgerliga väljarkåren. Att många ungdo-
●
mar misslyckas i skolan och drabbas av elände och död uppmärksam-
mas inte på samma sätt. Det gäller ju sällan politikernas och ledarskri-
benternas egna barn eller barn som de känner. Bara andras ungar.
I stället för kompensation åt dessa elever gav man dem en betygsspärr
till gymnasiet. Vad som nu måste göras är att ge dessa elever förut-
sättningar att lyckas i skolan. Och att ta bort betygsspärren. Annars
blir skaran av ungdomar i riskfyllt utanförskap större och större för
varje år. Detta kommer att utvecklas till en tickande bomb som inte
bara hotar enskilda människor utan hela samhället.
●
Girigheten är ett hot mot
mänskligheten Publicerad här den 9 oktober 2015
Miljön. Religionskrigen.
Kärnkraften. Ojämlikheten. Visst skulle människorna kunna avvärja det
mesta av dessa hot. Om den rätta viljan fanns. Och om alla drog sitt strå
till stacken. Men så kommer det nog inte att bli. Alla är sig själva närm-
ast. Egoismen sticker upp sitt fula tryne och lägger hinder i vägen över-
allt. Värst är girigheten, den elakaste formen av egoism.
Miljön
Vi vet att växthuseffekten snart leder till att mängder av människor
kommer att fly från översvämningar och från brist på mat och vatten. En
flyktingström som får dagens flyktingströmmar att likna rännilar. Detta
händer om inte tillflödet av koldioxid och andra växthusgaser till atmo-
sfären omedelbart hejdas. Men detta kommer inte att ske. Girigheten läg-
ger hinder i vägen.
Snikna oljemiljardärer i Exxon med flera har köpt forskare för att de ska
förneka att de fossila bränslena påverkar klimatet. Snikna bilfabrikanter
som Volkswagen med flera vilseleder bilköparna genom förfalskade upp-
gifter om hur mycket bilarna släpper ut av klimatförstörande avgaser.
Och Sverige är inte mycket bättre.
Ägarna till Vattenfall vägrar att lägga ned kolgruvorna i Tyskland. Man
säljer dem hellre till andra brukare trots att de leder till större utsläpp av
växthusgaser än vad hela Sverige förorsakar. Hellre än att förlora ett an-
tal miljarder på investeringen i kolenergi bidrar man till att klimatkata-
strofen kommer allt närmare. Våra politiker vågar inte heller införa de
regleringar och de skatter som skulle leda till väsentligt minskade utsläpp
av växthusgaser. Man tar inte risken att förlora väljare och därmed sina
platser vid politikens köttgrytor. Och så vidare.
Religionskrigen
I de stora religionerna tillber alla Gud. Men man gör det på olika sätt.
Alla hävdar att deras sätt är rätt, och en del försöker med våld påtvinga
andra sitt eget sätt. Det är bland annat därför som vi nu nås av en flyk-
tingström från länder som Syrien och Irak. Bakom allt detta ligger en
strid om rikedom och makt. Makthavare i religionerna och i de länder
som stöder religionerna vill få så många som möjligt att ansluta sig till
dem. Alla använder en straffande Gud och ett liv efter detta som påtryck-
ningsmedel.
●
Du ska inga andra gudar hava jämte mig. Så säger man nu också i IS när
man halshugger dem som inte delar deras tro. Skrämseltaktiken har man
långt in på förra århundradet använt sig av i Sverige också.
Genom att locka med paradiset och hota med helvetet i ett liv efter detta
kunde inte bara kyrkan berika sig. Människor formades till lydiga under-
såtar som utan att knota arbetade för svältlöner, offrade pengar och liv i
kungarnas krig och skänkte det de kunde till kyrkan. Ju fler anhängare
religionerna får, desto starkare och rikare blir de. Där ligger den främsta
förklaringen till de grymma religionskrigen. Girigheten skyr inga medel.
Ojämlikheten
En miljard människor lever i extrem fattigdom. Samtidigt tjänar 85 en-
skilda mångmiljardärer mer än vad jordens halva befolkning sammanlagt
gör. I Sverige lever ytterst få i extrem fattigdom. Men det finns en djup
klyfta mellan fattiga och rika även här. Och den växer nu mer än i något
annat land i Europa enligt OECD. Ojämlikheten skapar konflikter som
växer till våld om inte gapet mellan fattiga och rika minskas. Det är den
rika delen av befolkningen som skulle kunna minska gapet genom att
dela med sig av sitt överflöd. Men det kommer nog inte att ske. Girig-
heten lägger hinder i vägen. Den som har mycket vill ha mer, inte
mindre. Resultatet kommer att bli allt fler revolutioner och allt stridare
strömmar av ekonomiska flyktingar.
Kärnkraften
Det är sant att kärnkraften inte släpper ut miljöfarliga gaser. Men det är
lika sant att den efterlämnar ett växande berg av utbränt kärnbränsle.
Detta kan komma att leda till livsfarliga radioaktiva utsläpp om man inte
finner säkra sätt att förvara det på. Sätt som måste vara säkra i tiotusen-
tals år, vilka jordbävningar och andra naturkatastrofer som än kan in-
träffa. Sådana sätt att förvara kärnbränslet har man inte funnit.
Kärnbränslet kan komma att anrikas för tillverkning av kärnvapen. I fel
händer kan dessa leda till förödande kärnvapenkrig. Skurkar har i da-
garna ertappats med att försöka sälja anrikat uran till IS. Man kan inte
heller bortse från risken att kärnkraftsanläggningarna blir måltavlor för
terroristangrepp eller krigshandlingar.
Verksamheten i kärnkraftsanläggningarna har lett till härdsmältor som
ödelägger stora områden – och som kommer att leda till nya atomkata-
strofer. Brytningen av uran förorsakar också stora skador på miljön.
Detta borde vara argument nog för att omedelbart stänga av kärnkraften
och att satsa helhjärtat på förnybara energikällor. Men så kommer nog
●
inte att ske. Girigheten lägger hinder i vägen. Snikna ekonomiska intres-
senter och lobbyister för kärnkraftsindustrin kommer i det längsta att
fördröja en avveckling. Under tiden växer kärnavfallsberget och härd-
smältor uppstår.
Jag skulle gärna vilja avsluta med något positivt i Roslings anda. Men det
är svårt. Framtiden för våra barn och barnbarn är hotad. Det är framför
allt girighetens fel.
●
Låt ändamålet helga medlen Publicerad här den 30 september 2015
som utövar våld mot kvinnor. Vi kan önska
att det inte vore så. Men vad kan man göra åt det? Frågan är vilka som
gör så. Och vilka som inte gör så. Går skiljelinjen mellan de män som i
barnaåren tillsagts av sina fäder att de inte får göra så och de män som
inte fått sådana tillsägelser?
Det är nog att tillmäta fädernas förmåga att forma sönernas framtida
beteende väl stor betydelse. Men sekreteraren i regeringens utredning
om en strategi mot mäns våld mot kvinnor, Mikael Thörn, verkar i sin
debattartikel Dagens ETC den 22 september tro att det kan förhålla sig så.
Han lägger ett stort ansvar för våldet på de män som inte har lärt sönerna
hur de ska bete sig mot kvinnor.
Vilka män utövar våld mot kvinnor? I vilka situationer uppstår våldet?
Vissa män kan nog av olika anledningar vara mera benägna än andra att
ta till våld. Dricker de sprit minskar deras spärrar. Är de dessutom svält-
födda på sex kan det bidra till att de våldför sig på kvinnor. En annan or-
sak kan vara den vanmakt som en man kan känna när han inte kan hävda
sig verbalt vid en ordväxling med sin kvinnliga partner. Detta särskilt om
grälet har gällt hans bristande prestationsförmåga i något avseende.
Det är ett faktum att många män dricker sprit. Likaså att deras beteende
kan påverkas av tillflödet av testoseron. Och att de ofta hamnar i verbalt
underläge vid en träta med den kvinnliga partnern. Detta kan man inte
göra så mycket åt. Men det finns sätt som borde minska risken för att
detta ska leda till våld. Thörn skulle kunna uppmana fäderna att råda
sina döttrar att undvika att klä sig sexuellt utmanande. Och förmana dem
att inte i onödan utmana den manliga partnerns självkänsla genom att
kritisera honom i frågor som till exempel gäller pengar eller sex.
Sådana råd ska man inte ge till flickorna, tycker Thörn. »Vi ska inte be-
höva prata med våra döttrar om hur de ska klä sig, skydda sig och tänka
på säkerhet«, skriver han. Det är vi män som bär hela ansvaret, vare sig
vi har gjort oss skyldiga till våld eller inte.
Thörn kritiseras i en artikel den 28 september av Johnny Jakobsson och
Jens Orback för att ägna sig åt retorik i stället för praktik. Själva har de
inga andra förslag att komma med än att uppmana regeringen att med
kraft lägga ansvaret för våldet på männen. Och att låta redan kända
våldsverkare få behandling. Men de skriver ingenting om hur man kan
hindra alla okända, potentiella våldsverkare att begå våld.
●
Mäns våld mot kvinnor är aldrig förlåtligt. Men det kan vara förklarligt.
Målet för politiken borde givetvis vara att hindra män från att begå våld.
Det är rimligt att tänka sig att färre män skulle begå våld om de inte trig-
gades till det. Om kvinnorna undvek att klä sig sexuellt utmanande. Och
om de aktade sig för att klaga på sådant som männens prestationsför-
måga. Detta särskilt om männen är berusade.
Men detta kan inte artikelförfattarna skriva. Deras feministiska dogm om
att allt ansvar för våldet ska bäras av männen hindrar dem.
●
Sanningar att säga Publicerad här den 22 augusti 2015
på mina insatser i skoldebatten finner jag att jag
har tagit till vana att säga sanningar om det mesta. Det vill säga mina
sanningar. Andra kan ha andra sanningar. Följande påståenden är
länkade till artiklar med argument som jag grundar påståendena på:
Att kräva lärarlegitimation var ett stort misstag.
Lärarlegitimationerna har lett till försämringar för såväl eleverna som lä-
rarna och samhället. De utgör en av de sämst genomtänkta reformerna
på senare år. Mina argument
Jämlikheten urholkades genom medvetna politiska beslut.
Alliansregeringen sänkte såväl skatterna för dem som hade jobb som
bidragen till de arbetslösa och sjuka. Genom att inte ge skolsvaga elever
det stöd som de behöver för att lyckas i skolan medverkade man till att
klyftan mellan rika och fattiga består och vidgas. Mina argument
Elever lär sig sämre och mår sämre när de får
graderade betyg.
Ingen forskning visar att eleverna skulle lära sig bättre genom graderade
betyg. De fyller bara funktionen att sortera eleverna. Betygen kan vara
förödande för de skolsvaga elevernas liv och framtid. Mina argument
Det finns ingen Gud. Det finns inget liv efter detta.
Det är människor som skapat Gud. Inte tvärtom. I religionens namn har
det begåtts och begås ohyggliga grymheter. Det borde vara skolans upp-
gift att motverka rekryteringen till krigförande religiösa samfund. Mina
argument
Det är inte för lönens skull man väljer läraryrket.
Som lärare får man sin belöning i pengar. Men också i form av den upp-
skattning man kan få av eleverna. Lönerna behöver höjas. Men viktigare
är att ta bort det som hindrar läraren att känna tillfredsställelse i arbetet.
Mina argument
Hänsynen till elevernas behov väger lätt i skolbesluten.
Barnkonventionen tas inte på allvar. De förbättringar i skolan som ele-
verna behöver hindras av hänsyn till andras intressen. Mina argument
Valfriheten har förstört för solidariteten i skolan
och samhället.
Det är de starka som kunnat utnyttja möjligheten att välja bästa skola,
vård och omsorg. De svaga har fått nöja sig med det som blivit över. Mina
argument
●
Lösningen på skolans problem finns i de svenska
klassrummen.
I Pisa-panik har man sökt lösningen på skolproblemen i länder där man
har helt andra förutsättningar i ekonomi och traditioner, bland annat i
Kina och Sydkorea. Mina argument
Hänsynen till näringslivet har lett skolan fel.
Man kan inte driva en skola som man driver en fabrik. Eleverna är inte
tomma kärl som man kan ösa kunskaper i. Varken elever eller lärare mår
bra av att stressas in i en konkurrens om betyg respektive löner. Mina
argument
Kraven i matematik leder i onödan till elände för
många elever.
Det är en myt att alla människor behöver kunna mycket mer matematik i
framtiden. Mängder av elever får inte gå i gymnasiet för att de har miss-
lyckats att lära sig en matematik som de ändå aldrig kommer att få
användning av. Mina argument
Forskningen leder bara i undantagsfall till att eleverna
lär sig bättre.
Forskarna utgår sällan från försök med metoder och material i klassrum-
men. De flesta verkar vara mera inriktade på att skaffa sig meriter än att
bidra till bättre kunskaper för eleverna. Mina argument finns i artikeln
Håller den vetenskapliga grunden att stå på? i boken Tankeställare om
skolan.
Den nya lärarutbildningen är ingen egentlig yrkesutbildning.
Utbildningen kan ge en hel del teoretiska kunskaper men lite beredskap
att klara situationer i klassrummen och förmåga att fatta och genomföra
bra beslut i undervisningen. Mina argument finns i artikeln Så slaktades
en lärarutbildning i boken Tankeställare om skolan.
…
Ovannämnda artiklar är ett urval av de tankeställare som jag har skrivit
under det senaste året. Innan dess publicerade jag fyra böcker med om-
kring 150 tankeställare om skolan. De kan alla läsas här på min hemsida.
Vad de handlar om framgår av denna innehållsförteckning.
●
Om jämställdhet och jämlikhet Publicerad här den 17 augusti 2015
och bekämpas var de än förekommer. Det
finns orättvisor genom brister i jämställdhet mellan män och kvinnor.
Det finns orättvisor i jämlikhet mellan fattiga och rika. Genom tid-
ningar kan skribenter påverka väljaropinionen att ställa sig bakom
åtgärder som minskar orättvisorna.
Bristerna i jämställdhet drabbar framför allt kvinnorna. Dock är det
nu fler flickor än pojkar som får höga betyg i skolan. Och det är fler
kvinnor än män som studerar på högskolorna. Bristerna i jämställdhet
minskar. Bristerna i jämlikhet drabbar såväl kvinnorna som männen
och barnen. De ökar.
De flesta bristerna i jämställdhet kan samhället bara påverka på sikt.
Bristerna i jämlikhet kan samhället påverka omedelbart, bland annat
genom förändringar av skatter och bidrag.
Brister i jämställdhet påtalas ofta i borgerliga tidningar. Brister i jäm-
likhet påtalas ytterst sällan i borgerliga tidningar. Detta av lättförklar-
liga skäl. Det är inte de som har som drabbas av dessa brister.
De fattiga saknar en kraftfull röst som försvarar deras intressen. Den
röda sidan i politiken får bara stöd av en mycket liten del av dagspres-
sen. Därför var det många med mig som gladdes åt att vi skulle få en
ny dagstidning med röda förtecken. Men vad hände?
I Dagens ETC avhandlas brister i jämställdheten i flera artiklar i varje
nummer. Men det är inte ofta som man där finner något djupgående
reportage om hur den svåra fattigdomen påverkar männens, kvinnor-
nas och barnens liv och hälsa.
En anledning till detta kan vara att så få skribenter bor i eftersatta
områden och kan identifiera sig med de människor som drabbas av
fattigdomen. En annan förklaring kan ligga i att tidningen stoltserar
med att inte bara vara röd och grön utan också feministisk. Den 10
augusti 2015 deklarerade man stolt att Dagens ETC enligt statistiken
är bäst bland nyhetsmedier med att låta kvinnor komma till tals. I 66
procent av artiklarna i tidningen var kvinnor omnämnda. Expressen
låg i denna statistik på andra plats med 38 procent. Sett ur ett jäm-
ställdhetsperspektiv (50/50) var alltså Expressen mera jämställd än
Dagens ETC.
Självklart ska bristerna i jämställdhet påtalas. Men när de påtalas i
artikel efter artikel så riskerar man att skapa en vi och dom-situation.
●
Sådana situationer är olyckliga i alla sammanhang, inte bara när det
gäller religion eller etnicitet. De flesta män försöker nog som jag att
leva i en jämställd relation. Vi kan aldrig tänka oss att bruka våld mot
en kvinna. Men jag kan ändå drabbas av skamkänslor när jag läser
tidningen. Inte för vad jag gjort utan för att jag är man.
●
Skolan och det dödliga våldet Publicerad här den 14 augusti 2015
möts vi av nyheten att någon eller
några ungdomar bragts om livet. Det har oftast skett i samband med
uppgörelser mellan kriminella gäng. Vilka ungdomar drabbas av detta
våld? Varför har de hamnat i situationer där de utsatts för våld? Ska
samhället kunna undvika att detta våld fortsätter att öka måste man
söka svar på dessa frågor.
För ett antal år sedan kunde Socialstyrelsen rapportera att elever med
låga betyg löpte åtta gånger så stor risk att bli kriminella och tre
gånger så stor risk att begå självmord. Det är angeläget att det görs en
uppföljning av denna studie i dag. Att man tar reda på vad som har
lett till att offren och förövarna har hamnat i det dödliga våldet.
Innan vi fått svaren från en sådan uppföljning får vi nöja oss med
hypoteser. Varje år är det nu omkring 15 000 elever som hindras att
fortsätta på gymnasiet för att de har fått för låga betyg i grundskolan.
De flesta av dem kan nog på olika sätt ordna upp sin tillvaro och
hamna i ett normalt vuxenliv ändå. För resterande del går det sämre.
Utan självförtroende, utan skola, utan jobb och utan pengar är de
sårbara. Många leds in i ett spelberoende. Andra söker sig till krimi-
nella gäng där de kan få uppskattning och tjäna pengar. Hur många
det är som befinner sig i denna situation vet vi ännu inte. Men troligen
rör det sig om flera hundra varje år.
Vad kan samhället göra för att elever inte ska misslyckas i skolan?
Först och främst måste man kompensera de elever som inte tidigt fått
med sig det språk och de övriga förkunskaper som de behöver när de
påbörjar sin skolgång. För detta krävs det massiva insatser redan i för-
skolan. Detta har politikerna sedan länge sagt sig vara medvetna om.
Men mycket litet har skett. I många fall har antalet barn i förskole-
grupperna tvärtom ökat och antalet speciallärare och annan stöd-
personal minskat.
Det krävs också att man ändrar på mycket i skolan. Att man använder
mer av arbetssätt där även långsamma elever hinner med och kan
tänka i sin egen takt. Att man sorterar bort onödigt höga kunskaps-
krav i matematik. Att man undviker att tidigt sätta graderade betyg så
att de skolsvaga eleverna i det längsta kan få behålla självförtroendet
och lusten att lära. Att man slopar den för många elever förödande
betygsspärren till gymnasieskolan. Och så vidare.
Priset för att inte vidta dessa åtgärder är oerhört högt. Nationalekono-
merna Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark har forskat om de
●
ekonomiska kostnaderna för gängkriminalitet i Sverige. Deras rapport
visar att en enda gängmedlem som är kriminell i 15 år kostar sam-
hället cirka 23 miljoner kronor. Ännu mycket högre blir kostnaden i
liv och livskvalitet för de ungdomar och deras familjer som drabbas av
det dödliga våldet.
●
Varför blir lärare lärare? Publicerad här den 14 augusti 2015
Det kommer att saknas 80 000 lärare inom de närmaste åren säger
Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är därför nödvändigt att
de sökande till lärarutbildningarna blir många fler. För att göra lärar-
yrket mera attraktivt inrättas 14 000 förstelärartjänster med 5 000
kronor mera i månadslön. De flesta av dessa tjänster är tidsbegrän-
sade till ett par år. De ska fördelas på de 160 000 lärare som nu är
verksamma i skolan enligt Skolverket.
Skolledningarna uppskattar att några lärare är särskilt duktiga och
därför ska ha högre lön. De andra lärarna måste då uppfatta det som
att de inte anses som särskilt duktiga. Vad detta gör för deras trivsel i
arbetet kan man tänka sig. Det är inte säkert att skolledningarnas
uppfattning om vilka lärare som är särskilt duktiga stämmer överens
med elevernas uppfattning. Men när så är fallet kommer dessa lärare
att belönas dubbelt. Dels får de mer uppskattning av eleverna, dels får
de mer i lön. Det rättvisa och det kloka i detta kan ifrågasättas.
För den student som överväger att bli lärare är chansen att få högre
lön ett magert lockbete. Hen inser snabbt att chansen att få en tjänst
som förstelärare är liten. Det är inte för lönens skull som en ung män-
niska väljer lärarbanan. Och det är inte för lönens skull som så många
lärare stannar i jobbet.
Den stora fördelen med läraryrket ligger på ett annat plan. Att få vara
tillsammans dagligen med elever som är vetgiriga, skojfriska och på-
hittiga. Att få möta värme och uppskattning i deras blickar efter en
lyckad lektion. Den tillfredsställelse detta skänker har få motsvarig-
heter i andra yrken. Detta borde framhållas i marknadsföringen av
lärarjobbet mycket mera än de mycket begränsade karriärmöjlighet-
erna i läraryrket.
Lärarorganisationerna undviker av naturliga skäl att tala högt om
skolloven och läraryrkets övriga plusvärden. Ju svårare yrket fram-
ställs, desto bättre utgångsläge i löneförhandlingarna. De ser som sin
uppgift att kämpa för att medlemmarna ska få högre löner. Den kam-
pen har hittills inte varit så framgångsrik. Det hade därför varit bättre
om organisationerna hade satsat mera på den andra delen av belö-
ningen, det vill säga tillfredsställelsen i arbetet.
Dessvärre har man nu fått se en rad förändringar i skolan som mins-
kat lärarnas möjligheter att få känna sig uppskattade av eleverna.
●
Mål- och resultatinriktningen av skolan. Fokuseringen på mätbara
kunskaper. Fler och mer fingraderade betyg. Nationella prov. Detalje-
rade kursplaner. Svårtydda betygskriterier. Ökade krav på rapport-
skrivning. Krav på lärarlegitimationer. Allt detta har bidragit till en
osäkerhet i jobbet och en större arbetsbelastning för lärarna. Det har
också minskat utrymmet för lärarna att tillsammans med eleverna
bestämma om innehåll och arbetssätt i undervisningen. Lärarna kan
känna att man inte tar vara på deras yrkeskunskap.
Lärarorganisationerna bör fortsätta att kräva högre lön för alla lärare.
Men det lär inte räcka för att göra läraryrket tillräckligt attraktivt.
Man måste också arbeta för att lärarna ska slippa många av de tvångs-
tröjor de nu bär. Så att möjligheterna att trivas och bli uppskattade av
eleverna blir större.
Göteborgs Posten värnar om
rävens frihet i hönsgården Publicerad här den 10 augusti 2015
att byta ledarskribenter ändrat sin
politiska inriktning och färg. Från att ha varit blå har den nu blivit
mörkblå med bruna inslag. Misstänkliggörandet av skyddslösa tiggare
utgör nu bara toppen på ett isberg av självgodhet, förakt för svaga och
bristande empati.
För dessa ledarskribenter är valfriheten helig. Den valfrihet som gör
att de som är starka nog att utnyttja den kan se till att deras barn får
en bättre skola. Att deras sjuka får en bättre vård. Att deras gamla får
en bättre omsorg. Alla de som är för svaga för att kunna utnyttja val-
friheten får hålla till godo med en försämrad skola, en sämre vård och
en sämre äldreomsorg.
Den valfrihet de värnar om har också medfört att smarta kapitalister
kan göra sig förmögenheter på att äga och sälja skolor, vårdcentraler
och äldreboenden med mera. Förmögenheter som kommer från den
skatt vi betalat för att säkra en välfärd för alla. En ledarskribent i en
annan tidning, Hans Bergström i Dagens Nyheter, kunde som exem-
pel lämna landet med över en halv miljard kronor som hans familj
hade tjänat på att sälja den skola de startat. Hur köparna tänker sig
att denna investering ska bli lönsam kan man räkna ut.
Bland många bottennoteringar på ledarsidan märks hur den politiska
redaktören, Alice Teodorescu, använder begreppet moral. Det skulle
enligt henne vara omoraliskt att inte sänka skatterna så att vanliga
människor kan spara ihop till en årslön på banken. Att skattesänk-
ningar urholkar samhällets resurser för att ge hjälpbehövande det
skyddsnät de behöver besvärar inte ledarskribenten. Hon verkar helt
omedveten om att det finns mängder av familjer där man inte ens har
råd att alltid äta sig mätta och där tanken på att spara pengar är oer-
hört avlägsen. I sådana familjer måste hennes tal om sparande och
moral uppfattas som ett hån.
För att slippa må illa av skriverierna på ledarsidan har jag slutat att
prenumerera på Göteborgs Posten. Jag hoppas att många fler läsare
på samma sätt markerar sitt avståndstagande mot den erbarmliga
människosyn som avspeglas på tidningens ledarsida. Göteborgsuppla-
gan av Dagens ETC är ett gott alternativ.
●
Var finns nyckeln till bättre
kunskap? Publicerad här den 18 juli 2015
sin tappade dörrnyckel letade han i
gatlyktans sken. Det var lättare att leta där. Det var för besvärligt att
leta i mörkret. Men nyckeln fann han inte. När de ansvariga för vår
skola letar efter nyckeln till bättre kunskaper söker de också där det är
lätt att se. De tittar på skolor som har lyckats bra i Pisa.
Där kan de finna sådant som auktoritära skolledare och lärare, tidiga
betyg, höga krav, genomgående katederundervisning, sträng disciplin
etcetera. Det vill säga en skola som påminner mycket om den skola
som eleverna i vårt gamla läroverk fick genomlida för över femtio år
sedan. Men någon nyckel till bättre kunskaper finner de inte där.
Till läroverket kom bara omkring 15 procent av en årskull. Dessa ele-
ver hade vanligen välutbildade föräldrar. De utgjorde en förhållande-
vis homogen skara med liknande förutsättningar när det gällde språk-
utveckling och allmänbildning. När en grundskola för alla tog form på
sextiotalet insåg man att man inte kunde använda samma undervis-
ning för alla elever.
Helklassundervisning i samma tempo och med samma språk funge-
rade inte när det var så stor skillnad i elevernas förutsättningar. Man
fann till exempel att det i en normal grundskoleklass skilde sju år i
språklig utveckling mellan de elever som var mest respektive minst
utvecklade. På den tiden var det ändå få elever som hade invandrar-
bakgrund.
Under sextiotalet och sjuttiotalet utvecklades därför metoder för själv-
ständigt arbete som komplement till helklassundervisningen. Man
kunde där ge eleverna uppgifter som var anpassade till deras olika för-
utsättningar. Eleverna kunde tänka och arbeta i den takt som passade
dem. Man ville också ge eleverna mer än faktakunskaper. De skulle få
en vilja och förmåga till sådant som att samarbeta med andra, att
tänka kritiskt och att finna kreativa lösningar på problem och arbets-
uppgifter.
Därför kom man i Läroplan 80 att fokusera på de förutsättningar som
eleverna behövde för att lära sig. Man rekommenderade en variation
av självständigt arbete, enskilt eller i grupp. Mottot var »Eleven i cent-
rum«. Sverige kom på många håll att uppfattas som ett mönsterland i
pedagogiskt avseende.
●
Dessvärre motsatte sig bakåtsträvare inom och utom lärarkåren den
nya läroplanen. Konservativa lärare ville inte ändra på sin lärarroll.
Utomstående tyckare insåg inte att sätta elevernas behov i centrum
var en förutsättning för kunskapen, inte ett hinder. Den så kallade
Kunskapsrörelsen lyckades hindra införandet av de mera elevaktiva
och självständiga arbetssätten. Mottot för dem blev i stället
»Kunskapen i centrum« och »Läraren i centrum«. På så sätt vreds
utvecklingen tillbaka till läroverkstiden. Innehåll och arbetssätt
utformades utan hänsyn till eleverna och deras behov.
De forskare som grundlade innehållet i läroplan 80 utgick från inlär-
ningspsykologins rön och en omfattande försöksverksamhet i klass-
rummen. De kom att inse hur viktigt det var att eleverna fick tänka i
egen takt. Att de fick vara aktiva. Att man lyssnade till vad de tyckte
om innehåll och arbetssätt. Att de fann att de kunde ha nytta av det de
lärde sig. Att de fann skolarbetet omväxlande och stimulerande. Och
framför allt att de upplevde att de lyckades i skolan.
När man nu letar efter nyckeln till bättre kunskap måste man utgå
från samma utgångspunkt som dessa forskare, det vill säga från inlär-
ningspsykologin och eleverna och deras behov. Man kommer då att
finna att det är bättre för eleverna att de får att ha demokratiska skol-
ledare och lärare. Att man inte ställer högre krav på dem än vad de
klarar av. Att man drar ned på katederundervisningen och använder
mera av elevaktiva arbetssätt. Att man släpper fokuseringen på mät-
bara kunskaper och slopar de detaljerade kursplanerna. Att man
minskar betydelsen av betygen och slopar graderade betyg på låg- och
mellanstadiet.
Om man gör så och strävar efter att eleverna ska lära sig mera av lust
än av tvång, så undviker man att så många elever lär sig dåligt och
mår dåligt. Använder man sig av denna nyckel till bättre kunskap så
kommer inte heller en sjättedel av eleverna att misslyckas i grundsko-
lan.
●
Okunnigt om arbetssätt i skolan Publicerad här den 18 juli 2015
har det upprepats av skolpolitiker och andra. Vad
eleverna behöver för att lära sig är framför allt entusiastiska lärare
som är duktiga på att undervisa. Det visar forskningen. Vilken forsk-
ning? Forskare har vallfärdat till länder vars skolor ligger i topp när
det gäller resultat i Pisa-mätningarna.
Skolorna i dessa länder verkar dock ligga på samma nivå när det gäller
pedagogisk utveckling som vi hade nått i det gamla läroverket för ett
drygt halvsekel sedan. Genomgående katederundervisning. Höga kun-
skapskrav. Sjugradiga betyg. Disciplin.
Visst är det så att vissa lärare når bättre resultat än andra. I en skola
där all undervisning är lärarledd kan man urskilja lärare som är mer
entusiastiska och duktiga på att undervisa än andra. Men det innebär
inte att lärarledd undervisning med sådana lärare alltid skulle vara
bättre än elevaktiva arbetssätt. Det finns mycket att ta hänsyn till när
det gäller valet av arbetssätt. Eleverna är olika. Målen för undervis-
ningen är olika. Lärarna är olika.
En del elever kan lyssna och ta till sig det läraren säger. Andra kan
inte det. De kan ha för dåligt ordförråd för att förstå vad läraren säger.
De kan ha svårt att koncentrera sig på vad läraren säger på grund av
att de är för trötta, hungriga eller av andra anledningar. För dessa
elever innebär lärarledd undervisning i helklass bortkastad tid. De lär
sig mycket bättre genom att läsa än att lyssna.
Vilket arbetssätt man ska använda beror på de mål eleverna ska nå.
Vissa mål har med tänkandet att göra såsom att lära sig minneskun-
skaper, att förstå sammanhang och kunna tillämpa det man lärt sig.
Andra mål har med attityder och känslor att göra såsom att tycka om
litteratur, konst och musik, kunna delta i skapande verksamhet eller
att vara solidariska och empatiska.
Den lärarledda undervisningen kan fungera när det gäller målkatego-
rierna minneskunskaper och förståelse. Men för övriga målkategorier
behövs det vanligen mera elevaktiva arbetssätt. Eleverna lär sig att ta
ansvar genom att få ta ansvar. De lär sig samarbeta genom att de får
samarbeta. De lär sig tänka kritiskt och finna kreativa lösningar
genom att sättas i situationer där de övar sig att tänka kritiskt och
finna kreativa lösningar. Och så vidare.
Eleverna kan inte få kunskaper i ämnet samhällskunskap eller i
estetiska ämnen på samma sätt som de lär sig i ämnet matematik. De
●
arbetssätt som bör väljas beror på vilka ämnen och vilka moment
inom ämnena det gäller. I vissa fall är elevaktiva arbetssätt bättre, i
andra fall är lärarledd undervisning bättre.
Vid besök i skolor fann Skolinspektionen elever som förgäves försökte
lösa uppgifter på egen hand utan att få hjälp av lärare. Skolinspektio-
nen drog den förhastade slutsatsen att det är lärarledd undervisning i
helklass de behöver. Det är lätt för en utomstående betraktare att upp-
täcka elever som inte lär sig något vid självständigt arbete. Det är svå-
rare att upptäcka elever som inte lär sig något vid lärarledd undervis-
ning. Man iakttar då läraren som undervisar och de elever som räcker
upp handen och svarar på frågor – inte de tysta elever som har slutat
att lyssna.
Alla lärare är inte entusiastiska och väl förberedda. De är också män-
niskor. Sjuka barn. Sömnlösa nätter. Problem med ekonomi eller
hälsa och en hård arbetsbelastning. Få lärare orkar vara entusiastiska
fem timmar om dagen, fem dagar i veckan. Om eleverna har svårt att
ta till sig lärarens undervisning kan det också bero på brister i hens
framställning. Läraren kan ha tänkt igenom det hen ska säga för
dåligt. Hen kan välja fel ord och tala otydligt och entonigt etcetera. Att
se lärarens undervisning i helklass som en lösning på problemet med
elevernas kunskapsbrister är förhastat.
Om självständigt arbete fungerar dåligt kan det bero på sådant som
oklart formulerade uppgifter, dåligt genomtänkta anvisningar för
arbetet, bristfälligt faktaunderlag eller för dålig handledning av
eleverna. Men lösningen på dessa problem är inte att kasta ut barnet
med badvattnet och i stället rekommendera lärarledd undervisning.
Lösningen ligger i att göra lärarna bättre utbildade så att de kan ge-
nomföra de inlärningssituationer som är relevanta mot målen på ett
bra sätt. De ska kunna välja bra uppgifter, bra anvisningar, bra fakta-
underlag etcetera. De ska kunna motivera eleverna och hjälpa dem
när de kör fast. De ska kunna utnyttja de fantastiska möjligheter för
elevaktivt arbete som den nya tekniska utvecklingen erbjuder genom
läsplattor och pedagogiska datorprogram.
De självständig arbetssätten utvecklades på sextio- och sjuttiotalet när
man insåg att den gamla auktoritära läroverkspedagogiken inte skulle
fungera när hela årskullar – och inte bara en privilegierad bråkdel av
dem – skulle gå igenom en nioårig skola. De byggde till stor del på
principer från pedagogiska föregångspersoner som Dewey, Freinet,
Montessori, Piaget och Steiner, vilka alla utgick från eleverna och
deras behov.
●
Många politiker och skribenter lovordar nu de lärare som är duktiga
på att undervisa i helklass. Det är genom dem som elevernas kun-
skapsbrister ska avhjälpas. De dömer ut de självständiga arbetssätten.
Men att rekommendera lärarledd undervisning i helklass utan att ta
hänsyn till för vilka mål och för vilka elever undervisningen görs är
okunnigt.
●
En urholkad demokrati Publicerad här den 17 juli 2015
i Almedalen fick Jonas Sjöstedt frågan varför
Vänsterpartiet hade så låga opinionssiffror. Detta trots att de mer än
andra partier värnar om det välfärdssamhälle för alla som en majoritet av
väljarna vill ha. Han kunde inte svara på det. Men det finns en förklaring.
I Sverige råder demokrati. En medborgare, en röst. Det låter bra, men det
är en sanning med modifikation. Var och en kan visserligen lägga sin röst
på något av partierna efter sin övertygelse. Men frågan är hur denna
övertygelse har formats.
Fyra av de fem stora tidningarna i landet står för borgerliga värderingar.
De borgerliga tidningarna har konsekvent stött allianspartiernas politik
på såväl ledarsidorna som på nyhetssidorna och debattsidorna.
På ledarsidorna har man försvarat allianspartiernas förslag och åtgärder
och kritiserat de andras. De omfattande skattesänkningar som urholkade
utrymmet för välfärden fick där ett helhjärtat stöd.
På nyhetssidorna har man förstorat de nyheter som gynnat alliansparti-
erna och förminskat de nyheter som gynnat andra partier. Man startade
ett drev mot Mona Sahlin för att hon köpt en Toblerone för några tior och
betalat med fel kort. Men att näringsministern Maud Olofsson hade god-
känt köpet av ett värdelöst holländskt bolag för omkring 70 miljarder av
skattebetalarnas pengar gavs betydligt mindre uppmärksamhet.
På debattsidorna har man till exempel flitigt återgett artiklar som försva-
rat Björklunds förödande skolpolitik medan man regelmässigt har refu-
serat inlägg som kritiserat denna politik.
Men Sveriges Radio och Sveriges Television då. Kan de inte motväga den
politiska obalansen i nyhetsflödet? Nej, det får man inte. Dessa medier
ska vara neutrala. Det behöver däremot inte de kommersiella radio- och
tevekanalerna vara. Kanaler vars ägare vanligen har borgerliga värde-
ringar. Värderingar som också ibland smyger sig in i Public Service
genom valet av politiska kommentatorer, utfrågare, debattledare och de-
battdeltagare.
Människors politiska uppfattning påverkas av vad de läser, ser och hör i
massmedierna. Vänsterpartiet har inte samma möjligheter att tränga
fram i massmedierna med sitt politiska budskap som de andra partierna.
Det kan vara en förklaring till att dess opinionssiffror inte är bättre.
●
Skolpolitiker drar förhastade
slutsatser Publicerad här den 19 juni 2015
mellan olika företeelser som kan för-
klara varför vissa elever lär sig bättre än andra och varför andra elever
lär sig sämre. Politiker och tjänstemän drar slutsatser av dessa sam-
band och fattar beslut. Alltför ofta drar de förhastade slutsatser.
Besluten blir därefter.
Det finns elever som misslyckas i skolan. Det finns elever som skolkar.
För politiker står det klart att eleverna misslyckas för att de skolkar.
Men det kan också vara tvärtom. Elever skolkar för att de misslyckas.
När man bestraffar sådana elever för att de skolkar gör man ont värre.
De vantrivs än mer och får ännu sämre motivation att anstränga sig i
skolarbetet.
Elever lyssnar inte till lärarna. Elever använder mobiler under lektion-
erna. För politiker står det klart att eleverna inte lyssnar till lärarna
för att de använder mobiler. Men anledningen till att många elever
inte lyssnar kan vara att deras tankar inte hinner med i lärarens
tempo. Att de inte orkar eller kan lyssna och ta till sig det läraren talar
om. Om man i förväg beslagtar dessa elevers mobiler kommer de att
finna det ännu mera meningslöst att sitta av lektionerna. Det finns en
ökad risk att de i stället skolkar.
OECD har genom Pisa prackat på skolan en måttstock. Politiker drar
slutsatsen att skolor som hävdar sig bra i Pisa är bra skolor. Man styr
verksamheten i skolorna mot målet att eleverna ska få mer av sådana
kunskaper som mäts i Pisa. Men genom fokuseringen på sådana mät-
bara kunskaper går eleverna miste om mycket värdefullt lärande.
Detta gäller till exempel den djupare förståelsen för sammanhang.
Eller träningen i kritiskt tänkande, kreativitet och samarbetsförmåga.
Eller förmågan att utöva eller njuta av musik, litteratur, konst och
idrott. Det är skolor som ger stort utrymme för sådant innehåll som är
bra skolor.
Larmet går. Svenska elever har inte lärt sig läsa och räkna lika bra
som elever i andra länder. Politiker drar snabbt en slutsats. Det
behövs mera forskning. Har vi då inte haft någon pedagogisk forsk-
ning? Jo, faktiskt, det går ett par tusen forskarutbildade lärare utan
fast anställning på våra högskolor. Vad de har gjort kan man fråga sig.
Ytterst få av deras avhandlingar utgår ifrån vad som sker i klassrum-
men. Som handlar om vad våra elever tänker, tycker och behöver. Om
●
vilka arbetssätt som fungerar bäst. Det är inte fler forskare som be-
hövs. Det är en inriktning av forskningen mot de förutsättningar som
eleverna behöver för att lära sig bra och må bra.
Elevernas kunskaper i matte är för dåliga. Det säger både Pisa och lä-
rarna på de tekniska högskolorna. Politiker reagerar med förlängda
märgen. Eleverna ska få fem veckotimmar till i matematik. Men ele-
verna har redan 1 200 timmar i det ämnet i grundskolan. Detta som
en följd av myten om att alla i framtiden kommer att behöva så
mycket mer kunskaper i matematik. Fem matematikprofessorer fram-
höll i en tidningsartikel att vanliga människor behöver mycket litet
kunskap i matte. De flesta klarar sig bra med de fyra räknesätten,
procenträkning, litet överslagsberäkning och statistik. Om man
Googlar på betygskriterierna för godkänt betyg i matematik i årskurs
nio finner man många inslag som de flesta eleverna inte kommer att
få någon som helst användning av. Att eleverna behöver fler lektioner
i matematik är en förhastad slutsats. Det är i stället andra krav, anpas-
sade till deras behov av matematikkunskaper, som de behöver.
Lärarnas löner behöver höjas. Men kommunerna anser sig inte ha råd
att ge alla lärare rejäla lönelyft. Politiker drar slutsatsen att man kan
nöja sig med att ge högre löner bara till ett mindre antal bra lärare.
Det stora flertalet lärare blir då stämplade som mindre bra. Många av
dem kan tappa lusten att ge järnet i jobbet. De kan känna sig besvikna
och orättvist förbigångna. Särskilt som det inte är klarlagt vad som är
en bra lärare och vad som inte är det.
Hur och på vilka grunder förstelärarna utses varierar mellan kommu-
nerna. Risken finns att det är pappersmeriter och personliga relat-
ioner som väger tyngst vid denna bedömning. Att man inte ser till
sådant som att läraren har humor och är rättvis, tycker om och bryr
sig om elever, är ambitiös i sina lektionsförberedelser etcetera.
Men särskilt för de skolsvaga eleverna är det mycket viktigare att de
får en lärare som ser dem än en lärare med många akademiska betyg.
Lärarkollegerna kan ha svårt att upptäcka den överlägsna lärarskick-
ligheten hos den förstelärare som ska leda dem i arbetet. Det kan
ställa till problem med samarbetet i kollegiet. Att bara ge en bråkdel
av lärarna ett rejält lönelyft var ett förhastat beslut.
●
OECD snedvrider skolan Publicerad här den 14 maj 2015
den 10 maj om skolan hamnade rekom-
mendationerna från OECD i centrum. De togs till försvar för den skol-
politik som alliansen har fört. Alliansen har länge låtit OECD vara med
och styra skolan. För OECD verkar skolans främsta uppgift vara att
forma kuggar som passar in i det ekonomiska maskineriet. Många av
förändringarna i skolan bär spår av denna näringslivets strävan efter
effektivitet.
Dit hör till exempel den mål- och resultatstyrning som infördes på
1990-talet. De utökade betygen. Fokuseringen på mätbara kunskaper.
Individuella lärarlöner och karriärtjänster. Det fria skolvalet. Och inte
minst styrningen genom PISA-undersökningarna. Inga av dessa för-
ändringar har bidragit till att eleverna lär sig bättre eller mår bättre.
Det är tvärtom, och detta särskilt för de skolsvaga eleverna.
När det gäller mål- och resultatstyrningen har många lärare och elever
funnit detsamma som General Teaching Council i England skriver
med stöd från omfattande forskning i Cambridge: »Sådana detalje-
rade kursplaner kopplade till graderade betyg skapar stress och panik,
sänker kvaliteten och bidrar till att uttråkade elever hoppar av skolan i
förtid.«
Forskarna är eniga om att graderade betyg inte leder till att eleverna
lär sig mer. De graderade betygen är förödande för självförtroendet
hos de skolsvaga elever som tidigt tvingas att jämföra sina presta-
tioner med bättre lottade elevers. De mera framgångsrika eleverna lär
sig också sämre. De lär sig för betygen, inte för kunskaperna.
Kraven på att kunskaperna ska vara mätbara medför att eleverna går
miste om mycket av den handlingsberedskap och den förmåga till ett
rikare liv som skolan skulle kunna ge. Detta gäller till exempel den
djupare förståelsen för sammanhang. Eller det kritiska tänkandet,
kreativiteten och samarbetsförmågan. Eller förmågan att utöva eller
njuta av musik, litteratur, konst och idrott. Sådana inslag sätts på un-
dantag i skolan när man fokuserar på de mätbara kunskaperna.
Att premiera »bra« lärare genom att ge dem högre löneökningar eller
välavlönade förstelärartjänster sår split i kollegierna. Det bidrar till att
många lärare känner sig orättvist förbigångna. De kan lätt tappa moti-
vation att anstränga sig i jobbet.
●
Genom det fria skolvalet får skolor i utsatta områden mindre resurser
för stöd åt de elever som behöver stöd. Dessa elever förlorar också den
draghjälp de hade fått av de mera framgångsrika elever och goda lä-
rare som har lämnat skolan.
Om PISA-undersökningarna skriver 83 professorer och skolledare i
The Guardian att »de snedvrider skolans mål, minskar lärarnas frihet
och professionella utrymme, stressar både skolor, lärare och elever
och lockar till kortsiktiga kvicka fixar.«
Eftersom alliansen till stora delar har gjort OECD:s önskemål till sin
skolpolitik är det lätt att förstå att de lät OECD utreda deras skolpoli-
tik. Därigenom kunde alliansens partiledare hämta stöd från OECD för
de argument och förslag de förde fram under debatten: Slå vakt om
det fria skolvalet. Ge eleverna fler lektioner i matematik. Inrätta fler
karriärtjänster åt duktiga lärare. Och så vidare.
●
Otänkbart om skolan Publicerad här den 15 april 2015
skulle man inför alla beslut om
skolan tvingas välja det som är bäst för eleverna. Men nu är Barnkon-
ventionen inte lag i Sverige. Därför blir många åtgärder som skulle få
eleverna att lära sig bättre och må bättre aldrig av. Andras intressen
får väga tyngre.
Här några exempel på förbättringar som behövs, men som i praktiken
är otänkbara:
Slopa de graderade betygen
Varför då?
Eleverna lär sig sämre när de får betyg. Skolsvaga elever får ideligen
veta att de misslyckas hur mycket de än anstränger sig, att de är sämre
än sina klasskamrater. De tappar självförtroende och motivation och
många slutar att anstränga sig. De mera framgångsrika eleverna inrik-
tar sig mera på att få betyg än på att lära för livet. Denna kortsiktighet
gör att de får mindre varaktig behållning av det de lär sig.
Eleverna mår sämre i en skola med betyg. En undersökning som
Rädda Barnen har gjort visar att hälften av eleverna känner stress och
oro för sina betyg. En tiondel av dem har någon gång umgåtts med
självmordstankar. Personal i skolhälsovården vittnar man om en ökad
psykisk ohälsa bland eleverna och om elever som skadar sig själva för
att dämpa sin ångest. Socialstyrelsen och Bris ger liknande informa-
tion.
Genom betygsspärren hindras närmare hälften av eleverna med lågut-
bildade föräldrar att gå det nationella gymnasieprogram som de skulle
vilja gå på. Därigenom bidrar skolan till att klyftan mellan fattiga och
rika i landet kommer att fördjupas ytterligare i framtiden.
Betygen används som urvalsinstrument för högre utbildning. Att sätta
betyg är en myndighetsutövning. Betygen måste vara rättvisa. Men
rättvisa kan de aldrig bli. Vissa skolledningar påverkar lärarna att
sätta glädjebetyg för att man ska kunna dra till sig fler elever. Talföra
elever och föräldrar kan snacka sig till högre betyg. Lärare tolkar
målen och de svårbegripliga betygskriterierna på olika sätt. Elever
med lärare som saknar legitimation får sina betyg satta av lärare som
inte undervisat dem och som därför bara kan gå efter deras presta-
tioner på betygsproven. Och så vidare.
●
Kravet på rättvisa betyg leder till att man i skolan prioriterar sådan in-
lärning som är lätt att mäta. Eleverna går därför till stor del miste om
det värdefulla kunnande som inte går att mäta. Sådant kunnande som
till exempel djupare förståelse av sammanhang och förmåga till krea-
tivitet, kritiskt tänkande och samarbete.
Som urvalsinstrument till högre utbildning fungerar betygen dåligt.
De säger inget om det kunnande, de egenskaper och de erfarenheter
som krävs för att eleven ska klara såväl utbildningen som den följande
yrkesutövningen. Bättre vore att låta varje mottagande utbildning ut-
forma sina egna antagningsrutiner i stil med utbildningen till brand-
män och skådespelare.
Betygen för med sig mycket stora kostnader. Kostnader för all den tid
som lärare och elever måste lägga ned på alla betygsprov och nation-
ella prov. Kostnader för alla ämbetsmän som tar fram detaljerade
kursplaner, betygskriterier och nationella prov och som inspekterar
skolor och kontrollerar betygsättningen. Allt detta drar med sig avse-
värda kostnader som skulle kunna användas för att till exempel ut-
veckla undervisningen och anställa fler lärare.
Varför inte?
Välutbildade och talföra föräldrar vill ha betygen kvar. De kan hjälpa
sina barn till bra betyg. De ser betygen som en garant för att deras
barn ska komma först i kön till eftertraktade utbildningar.
Det kan finnas lärare som behöver betygen som piska och morot för
elever som inte vill lyssna på vad de har att säga.
Vi hade en skolminister som ansåg att lärande utan betyg var lika
omöjligt som att hoppa höjd utan ribba. Han verkade omedveten om
att eleverna lär sig mer före och vid sidan av skolgången än i skolan.
Utan betyg. Att någon miljon vuxna människor i landet lär sig massor
genom kurser av olika slag. Utan betyg. Att tiotusentals elever lärt sig
lika mycket i Waldorf- och Montessoriskolor som eleverna i andra
skolor. Utan betyg.
Trots att betygen inte fyller någon funktion utöver att sortera eleverna
så kommer den ängsliga frågan om vad vi ska ha i stället om vi slopar
betygen. Ett svar på den frågan ger jag i artikeln Den betygsfria
skolan i boken Tankeställare om skolan.
I de stora, alliansen närstående dagstidningarna applåderade man av
politiska skäl Björklunds förslag om tidigare och mera fingraderade
betyg. Det bidrog till att forma en uppfattning hos allmänheten om att
betygen är oumbärliga. De politiker på vänsterkanten som insett bety-
gens skadeverkningar tiger nu av rädsla att förlora röster.
●
Halvera antalet matematiklektioner
Varför då?
Enligt Skolverkets föreskrifter ska eleverna i grundskolan få 1 140
lektionstimmar i matematik. Det är fler än vad so-ämnena historia,
geografi, religionskunskap och samhällskunskap får tillsammans
(885). Det är också fler än vad de estetiska ämnena idrott, bild och
musik får tillsammans (1 052).
Det sägs att alla elever måste kunna så mycket mer matematik i fram-
tiden. Fem matematikprofessorer klargjorde i en debattartikel i
Dagens Nyheter att »sanningen är ju att de flesta medborgare klarar
sig med mycket lite matematik«. De pekade på den stress och sorte-
ring av eleverna som skolmatematiken leder till. Det är kanske en
tiondel av eleverna som kommer att behöva kunna en matematik
utöver de fyra räknesätten, enkel procenträkning, överslagsberäkning,
lite statistik och en enkel ekvation. Det vill säga sådan matematik som
eleverna i folkskolan fick lära sig. Då hette ämnet räkning.
Vad är det då för matematik som man säger att alla elever behöver
kunna? Skolverkets kunskapskrav för godkänt betyg i årskurs nio
innehåller bland annat följande:
Eleven kan lösa olika problem i bekanta situationer på ett i huvud-
sak fungerande sätt genom att välja och använda strategier och
metoder med viss anpassning till problemets karaktär samt bidra
till att formulera enkla matematiska modeller som kan tillämpas i
sammanhanget. Eleven kan välja och använda i huvudsak funge-
rande matematiska metoder med viss anpassning till samman-
hanget för att göra beräkningar och lösa rutinuppgifter inom arit-
metik, algebra, geometri, sannolikhet, statistik samt samband och
förändring med tillfredsställande resultat.
I vilken situation måste eleverna senare i livet kunna formulera mate-
matiska modeller och välja metoder? Vem kommer att ha nytta av att
kunna potensuttryck och algebra eller att kunna bestämma ytan av en
parallellogram och volymen av en cylinder? Detta är bara några av de
kunskaper som man krävt att alla elever i årskurs nio ska kunna för
att få godkänt betyg i matematik.
Undervisningstiden i grundskolan är begränsad. Om tiden används
för en undervisning som är mindre meningsfull för eleverna så sker
det på bekostnad av en undervisning som är mera meningsfull. Mate-
matiken har blivit till en gökunge som tränger ut andra ämnen ur
»skolboet«. Därtill kommer att överkraven på matematikkunskaper
bidrar till att mer än tiotusen elever årligen hamnar i ett utanförskap
där de varken får plats i gymnasiet eller i arbetslivet.
●
Varför inte?
Matematiklärarna har en mycket stark ämnesförening som har lyckats
bra med att hugga för sig av lektionsutrymmet. Den lär protestera mot
varje minskning av ämnets timtal. Man har fått bra draghjälp av de
märkliga Pisa-undersökningarna.
Björklund har lutat sig mot Pisa när han krävt fler timmar i matema-
tik i grundskolan och i lärarutbildningen, liksom när han kräver mer
av betyg. Om Pisa publicerade 83 professorer och skolledare från tolv
länder i The Guardian ett öppet brev. I brevet protesterar de mot det
inflytande som Pisa-testen har fått och de effekter som de har på
undervisningen i deltagarländerna. Bland annat kritiserar de att tes-
ten snedvrider skolans mål, minskar lärarnas frihet och professionella
utrymme, stressar både skolor, lärare och elever och lockar till kvicka
fixar.
Matematiklärarna har lyckats få många inom politiken och allmän-
heten att tro på två myter. Dels att alla måste kunna så mycket mer
matematik i framtiden. Så är det inte. Dels att studier i matematik
skärper intellektet. Så är det inte heller.
Inför religionskritik i skolan
Varför då?
En ung Göteborgare återkom efter att ha stridit för den Islamiska sta-
ten, IS. Han ansåg att det var rätt att skära halsen av otrogna. Själv
ville han gärna dö som martyr. Då skulle han få ta med sig sexton
släktingar till paradiset, och där skulle han få förlusta sig med oskul-
der. Han ville gärna offra sitt liv i kampen mot de otrogna i väst.
Han är inte ensam. Omkring treundra ungdomar som gått i svenska
skolor har värvats att strida för IS. Trettio av dem har redan stupat i
striden. De har indoktrinerats och utbildats till krigare och terrorister.
Hur ska man kunna hindra att ännu fler svenska ungdomar blir
Jihadkrigare? Och hur ska man kunna hindra att dessa återvänder till
Sverige och utför terrorhandlingar här?
En av skolans viktigaste uppgifter är att lära eleverna kritiskt tän-
kande. Att ifrågasätta det som utges för att vara sant. Skolan skulle
kunna spela en viktig roll i försvaret mot indoktrineringen från IS.
Man skulle kunna så tillräckligt starka tvivel om IS löften om belö-
ningar i paradiset för att ungdomarna skulle dra sig för att offra sina
liv i denna kamp.
●
Varför inte?
En komplikation är att detta skulle leda till att även Bibelns budskap
ifrågasattes. Man skulle skaka om grundvalarna för den kristna tron.
Eleverna skulle inse att innehållet i trosbekännelsen inte är mera
verklighetsförankrat än löftena om en härlighet i paradiset för dem
som blir martyrer för IS.
Många i tidigare generationer har lärt sig att inte ifrågasätta trosbe-
kännelsen; de har utsatts för en systematisk indoktrinering. Dopet,
söndagsskolan, aftonbönerna, bordsbönerna, morgonbönerna i
skolan, kristendomsundervisningen, konfirmationen, husförhören,
vigseln och begravningsakten. Om påståendena om Guds existens och
livet efter detta upprepas tillräckligt många gånger blir de till san-
ningar.
Fortfarande deltar mängder av människor regelbundet i gudstjänster i
kyrkor och genom radio och TV. De mumlar med i trosbekännelsen
och sänder böner och tacksägelser till den Gud som de tror finns. För
dem är det otänkbart att låta eleverna i skolan ifrågasätta den kristna
trons grundvalar. För de politiker som bestämmer är det lika otänk-
bart. De vågar inte utsätta sig för risken att förlora kristna väljare.
Ta bort löneskillnaderna mellan lärare som gör samma jobb
Varför det?
Efter mönster från näringslivet har skolans arbetsgivare, med stöd
från fackliga organisationer, bestämt att det ska ges individuella löner
efter prestation åt lärarna. Detta för att sporra lärarna till ytterligare
ansträngningar. Att några lärare får särskilda arvoden för extra insat-
ser har alltid förekommit och accepterats av alla. Men den differentie-
rade lönen innebär något annat. Den uppfattas av många lärare som
en kvalitetsstämpel.
Det händer något inuti en lärare som genom lönekuvertet stämplats
som sämre än sina kolleger. I de flesta fall förlorar hen i självkänsla
och arbetsglädje och därmed också i förmåga att lyckas väl i arbetet
med eleverna. Detta särskilt när hen uppfattar lönesättningen som
orättvis. Om man sett till vad som sker i lärarnas tankar och känslor,
hade man aldrig infört lönedifferentieringen. Då hade man funnit
andra sätt att uppmuntra och motivera. Sätt som kom alla lärare till
del. Då skulle många lärare ha fått behålla sitt självförtroende och sin
lust för jobbet. Och då skulle ingen lärare behöva hålla inne med kri-
tiska synpunkter och idéer om förändringar på arbetsplatsen av rädsla
för att dessa sätter spår i lönebeskedet.
●
För att råda bot på kunskapsbristerna hos de svagpresterande ele-
verna har man nu låtit tillsätta förstelärartjänster. De ska tillfalla sär-
skilt bra lärare. Dessa ska få femtusen kronor mer i lön i månaden.
Härigenom blir löneskillnaderna mellan lärarna ännu större. Frågan
är hur det kommer att påverka samarbetsklimatet på skolorna. Frågan
är också om det leder till att eleverna lär sig bättre. Vilka lärare ska
anses särskilt bra? Vem ska bestämma det och hur ska det gå till?
Att döma av uttalanden från Björklund och Skolverket är det för-
mågan att lära ut från katedern som avgör hur duktig en lärare är.
Men de svagpresterande eleverna behöver inte något katederlejon till
lärare. De behöver framför allt lärare som lyssnar på dem. Som är am-
bitiösa i sina lektionsförberedelser och som kan organisera självstän-
digt arbete på ett bra sätt. Som har humor och är rättvisa. Som bryr
sig om eleverna. Som ser vilka elever som behöver hjälp och som frå-
gar efter om någon elev verkar ovanligt trött eller ledsen. Det är såd-
ana lärare som de svagpresterande eleverna behöver som förstelärare.
Men det är tveksamt om de kommer att få det.
Risken är att det är akademiska och andra pappersmeriter som avgör
vilka lärare som ska få tjänsterna. Enmansutredaren bakom förste-
lärartjänsterna har uttalat att man med dem hoppas kunna locka till-
baka många av de omkring tvåtusen forskarutbildade lärare som sak-
nar en fast anställning i högskolorna.
I värsta fall tillsätter man förstelärare som förespråkar en undervis-
ning som försvårar för skolsvaga elever att lära sig. Samarbetsklimatet
på skolan lär heller inte bli bättre när någon lärare ska anses förmer
än andra och ha högre lön. Detta särskilt om kollegerna har svårt att
upptäcka hens kvaliteter.
Varför inte?
Näringslivet har genom OECD fått stöd i sina krav på att lärarna ska
ges differentierade löner efter prestation och att skolorna ska konkur-
rensutsättas.
Det har länge funnits berättigade krav på att lärarna ska ha högre lön.
För myndigheterna blev det billigare att låta en liten del av lärarna få
högre lön. Lärarorganisationerna bejakade karriärtjänsterna och såg
dem som ett steg i rätt riktning. Inte som ett sätt att slippa de mycket
större lönekostnader som skulle bli följden om alla lärare fick högre
lön.
Efter den massiva svartmålning av skolan som Björklund och andra
har ägnat sig åt sjönk lärarnas status. Tillströmningen av studenter till
lärarutbildningarna minskade. Befordringstjänsterna sågs som ett
lockbete för att få studenter med höga betyg att välja lärarbanan. Man
●
insåg inte att smarta studenter snabbt skulle inse att chansen för just
dem att få någon av de fåtaliga tjänsterna med högre lön var minimal.
Att nu ändra på de beslut som tagits och bryta ingångna avtal och
överenskommelser är svårt. Men för elevernas och de andra lärarnas
skull borde man i alla fall försöka.
Betygen, matematiken, religionen och lärarlönerna är bara några av
de områden i skolan som behöver ifrågasättas. Det finns många fler.
Fundera gärna på vad som talar för följande reformförslag och vad
som kan hindra att de genomförs:
Gör Barnkonventionen till lag
Slopa läxorna
Gör om lärarutbildningen till en praktisk yrkesutbildning
Skrota systemet med lärarlegitimationer
Sverige ska inte delta i Pisa-undersökningarna
Kräv att forskarna i pedagogik redovisar på vad sätt deras resultat
hjälper elever att lära sig bättre
Se till att det är de mindre talföra eleverna som kommer till tals vid
utomstående skolbesök och intervjuer
Kräv särskilda skäl för att låta elever byta från den skola som ligger
närmast till en annan skola
Ersätt Skolinspektionen med en myndighet som ägnar sig åt
skolutveckling
●
Inför religionskritik i skolan Publicerad här den 30 mars 2015
återkom efter att ha stridit för den Islamiska
Staten (IS). Han intervjuades i tv-programmet Uppdrag granskning
nyligen. Han var trosviss. Det var rätt att skära halsen av »otrogna«.
Själv ville han gärna dö som martyr. Då skulle han få ta med sig sextio
släktingar till paradiset. Där skulle han få förlusta sig med oskulder.
Han visste för han hade själv läst Koranen. Han ville gärna offra sitt
liv i kampen mot de »otrogna« i väst.
Han är inte ensam. Omkring 300 svenska ungdomar har värvats att
strida för IS. De har indoktrinerats och utbildats till krigare och terro-
rister för att strida för den Islamiska Staten. Att de är med om att
döda, tortera och fördriva oskyldiga människor med annan trosupp-
fattning är illa nog när det sker i andra länder. Men det stannar inte
där. IS hotar varje land som bidrar till kampen mot IS med Jihad.
Sverige planerar att sända militärer till Irak för att hjälpa kurder i
kampen mot IS. Vilka följder kan det få för vårt land? Det kan mycket
väl tänkas att någon eller några av de trosvissa IS -krigarna som vänt
tillbaka till Sverige vill skaffa sig martyrskap. Detta genom att med-
verka till en massaker eller att utlösa en självmordsbomb i en folk-
samling. Förlusterna i liv och egendom vid ett enda sådant dåd kan bli
oöverskådliga. Frågan är hur Sverige ska kunna försvara sig mot
sådana attacker.
Det borde gå att hindra tillflödet av nya IS-krigare. Björn Ulvæus före-
slår i en debattartikel i Göteborgs Posten att man ska ge skolan en roll
i försvaret mot indoktrineringen från IS. Han skriver att en av skolans
viktigaste uppgifter är att lära barnen kritiskt tänkande. Att vrida och
vända på frågor och ifrågasätta det som utges för att vara sant. På så
sätt skulle man kunna så tillräckligt starka tvivel om IS löften om belö-
ningar i paradiset för att ungdomarna skulle dra sig för att offra sina
liv i denna kamp.
En komplikation med detta förslag är att det inte bara skulle leda till
att Koranens budskap ifrågasattes. Man skulle också komma att skaka
om grundvalarna för den kristna tron. Vad händer om eleverna i
skolan ges i uppgift att ifrågasätta den trosbekännelse som mängder
av människor fortfarande mumlar med i på söndagarna. Om eleverna
får diskutera hur verklighetsförankrade deklarationerna är i denna
trosbekännelse:
Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.
Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är
●
avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under
Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsri-
ket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till
himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån
igenkommande till att döma levande och döda. Vi tror ock på den
helige Ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syn-
dernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Tidigare generationer har lärt sig att inte ifrågasätta detta genom att
de har utsatts för en systematisk indoktrinering. Dopet, söndagssko-
lan, aftonbönen, bordsbönerna, morgonbönerna i skolan, kristen-
domsundervisningen, konfirmationen, husförhören, vigseln och be-
gravningsakten. Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så
framstår den till slut en sanning. Lögnen är att det finns en Gud och
att det finns ett liv efter detta. Med helvetet som piska och himlen som
morot formades undersåtar, som utan att knota gav sina pengar och
sina liv i herrarnas krig. Så formades också en arbetarklass som
ödmjukt slet för svältlöner i förhoppningen om den pie in the sky, som
Joe Hill diktade om. I religiösa kretsar blir ungdomar fortfarande in-
doktrinerade i olika religioners budskap.
Du ska inga andra gudar hava jämte mig, lyder första budet. Det är
samma bud som IS nu rättfärdigar de grymma avrättningarna av
»otrogna« med. Det lär inte vara lätt att få dessa fanatiker att överge
övertygelsen att det är just deras version av religionen som är den
enda rätta. Det blir inte lättare om vi själva bidrar till att våra ungdo-
mar blir övertygade om att det är kristendomens version av religionen
som är den enda rätta. Än värre skulle det bli om man i kristna sekter
uppmanade ungdomar att gå i strid till försvar för den kristna tron.
Björn Ulvæus förslag att införa religionskritik i skolan kommer givet-
vis att möta hårt motstånd från både kristna och islamiska kretsar.
Men vad är alternativet? Att ännu fler unga människor mister sina liv.
Att ännu fler människor i vårt land fruktar för sin säkerhet när ungdo-
mar som tränats i Jihad återvänder. Det är illa nog med den skräck
som följer på de blodiga uppgörelserna mellan de kriminella ligorna.
Ska människorna också behöva frukta för sina liv på grund av att vil-
seförda ungdomar begår blodiga attentat här för att få bli martyrer?
●
Klyftgrävarnas verktyg Publicerad här den 21 mars 2015
var Sverige världsmästare i jämlikhet.
Sedan början av nittiotalet har inkomstklyftorna i Sverige enligt OECD
vuxit snabbare och mer än i något annat västland. Till stor del har
detta berott på politiska beslut. Klyftan i samhället har grävts allt
djupare. Vem grävde och vilka verktyg använde man att gräva med?
Alliansregeringen grävde djupa hål i samhällssolidariteten. Genom
jobbskatteavdragen fick de som hade arbete mera i plånboken. Men
de som inte hade jobb fick mindre i plånboken genom försämringarna
i a-kassan. Detta drabbade också de som var sjuka genom försämring-
arna i sjukförsäkringen. Denna så kallade arbetslinje byggde på upp-
fattningen att de som inte arbetar är lata och hellre lever på bidrag än
på arbete. Inte för att det är brist på arbetstillfällen.
Det är de fattiga som är mest beroende av samhällets stöd som förlo-
rar på att resurserna för välfärden dras ned. Genom jobbskatteavdra-
gen minskades dessa resurser med 100 miljarder kronor årligen. Såväl
förmögenhetsskatten som arvsskatten och fastighetsskatten slopades
på 2 000-talet. De rika blev rikare. Resurserna för välfärden minska-
des drastiskt. Genom privatiseringen kom en stor del av samhällets
resurser för skola, vård och omsorg att hamna i privata fickor. Genom
rutavdragen blev de som hade råd att köpa hushållstjänster rikare
genom att de behövde betala mindre i skatt. Detta bidrog också till att
resurserna för välfärden minskade. Genom de slopade arbetsgivarav-
gifterna för ungdomar ökades företagarnas vinster. Åtgärden ledde
bara marginellt till fler arbetstillfällen för ungdomarna. Men de bidrog
till att minska resurserna för välfärden. Och så vidare.
Klyftgrävarna har genom skolan säkrat att klyftan kvarstår och för-
djupas i framtiden. Omkring en sjättedel av eleverna misslyckas i
skolan. Det är elever som har bristfälligt språk och som saknar stöd
och hjälp från hemmen. Genom många av de beslut som alliansrege-
ringen fattade hindrades dessa elever att få de förutsättningar som de
hade behövt för att lyckas i skolan. Förutsättningar som språket, tiden
att tänka, meningen, framgången och tryggheten..
Språket. Man har inte ökat resurserna i förskolan så att man där har
kunnat ge eleverna det språk med mera som de behöver i skolan.
Tvärtom. Detta trots att alla politiker nu talar om nödvändigheten att
förstärka förskolan.
●
Tiden att tänka. Man förordar en katederundervisning som ges i
samma tempo och med samma svårighetsgrad för alla elever i klassen.
Det går för fort och är för svårt för elever med dålig språkförståelse.
Meningen. Eleverna tvingas använda en sjättedel av grundskoletiden
åt att förgäves försöka lära sig en matematik som de till större delen
aldrig kommer att få användning av. Och det inser de.
Framgången. Genom de graderade betygen får eleverna tidigt klart
för sig att de tillhör de sämsta eleverna i klassen. De tvingas ideligen
delta på betygsprov på sådant de inte lyckats lära sig. Misslyckandena
gör att de förlorar den viktigaste drivkraften för lärandet: framgången
och lusten att lära. Genom en betygsspärr hindras de också att gå det
gymnasieprogram som de vill.
Tryggheten. Elevernas inlärning blockeras också av deras oro. Oron
för att få frågan på läxan. Oron för att göra bort sig framme vid tavlan.
Oron för att klandras av både lärare och föräldrar. Oron för det liv
som väntar dem i framtiden. Oron för att det ska gå för dem som det
har gått för många ungdomar i deras bostadsområde. Ungdomar som
hamnat i gäng där man stjäl, rånar, säljer droger och prostituerar sig.
Där man kan dödas i gängstrider eller dö genom en överdos av narko-
tika.
Dessa farhågor är inte gripna ur luften. Varje dag nås vi av rapporter
om unga människor som mist livet genom våld, överdoser och själv-
mord. I TV-programmet Uppdrag granskning berättades i veckan att
detta hade hänt åtta ungdomar bara i det lilla samhället Grums.
Samma dag fick vi veta att det i helgen hade hänt sex ungdomar i
Uddevalla. Hur många hundra ungdomar per år som det rör sig om i
hela landet vet vi inte.
Elever med låga betyg löper tio gånger så stor risk att bli kriminella
och tre gånger så stor risk att begå självmord enligt Socialstyrelsens
rapport. Klyftgrävarna tar på sig ett stort ansvar när de hindrar elever
att få de förutsättningar som de behöver för att lyckas i skolan. De har
ungdomars liv på sina samveten. Men om det talar inte allianspoliti-
kerna. Om det skriver inte ledarskribenterna i de tidningar som under
lång tid gett klyftgrävarna sitt helhjärtade stöd. Vem bryr sig? Det rör
sig ju inte om deras barn. Bara om andras ungar.
Förskolan – Vad kostar det att
låta bli? Publicerad här den 21 mars 2015
sagt sig vara eniga om
att man måste minska grupperna i förskolan och på lågstadiet och öka
antalet lärare för de elever som behöver särskilt stöd för att kunna
lyckas i skolan. Men så har det inte blivit. Skolinspektionen har funnit
att kommunerna bara har omfördelat en liten del av resurserna för att
uppväga skillnaderna i elevernas förutsättningar. Man har tydligen
tyckt att det kostar för mycket. Frågan är vad det kostar att låta bli.
Chefen för organisationen Ung och Trygg i Göteborg berättar att han
har sett hur ungdomar – som inte har fått en rättvis chans att lyckas i
skolan – har startat bränder, kastat stenar och glidit in i kriminella
nätverk där de fått respekt och självkänsla. Elever med låga betyg
löper tio gånger så stor risk att bli kriminella och tre gånger så stor
risk att begå självmord enligt Socialstyrelsens rapport.
Varje dag nås vi av rapporter om unga människor som mist livet ge-
nom våld, överdoser och självmord. I TV-programmet Uppdrag
granskning berättades i veckan att detta hade hänt åtta ungdomar
bara i det lilla samhället Grums. Samma dag fick vi veta att det i hel-
gen hade hänt sex ungdomar i Uddevalla. Hur många hundra ungdo-
mar per år som det rör sig om i hela landet vet vi inte.
Nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark –
som i mer än 30 år har forskat kring ekonomiska kostnader av sociala
problem – släpper nu sin omtalade forskningsrapport om de ekono-
miska kostnaderna för gängkriminalitet i Sverige. Siffrorna är his-
nande. Rapporten visar bland annat att en enda gängmedlem som är
kriminell i femton år kostar samhället drygt tjugo miljoner kronor.
Att inte ge barn med brister i språk –som saknar stöd från
hemmen – kompensation för detta i förskolan är att låta snålheten
bedra visheten. Om kostnaden för förskolan till och med fördubbla-
des, skulle det på sikt vara en bra affär för samhället. Än större vore
vinsten i livskvalitet för alla ungdomar som annars hamnar på glid.
Lär eleverna att skilja på saga
och verklighet Publicerad här den 22 februari 2015
kunde undgå att
bli skakad av trosvissheten hos den unge Göteborgare som anslutit sig
till Jihadkrigarna. Han visste för han hade själv läst Koranen. Det var
rätt att döda motståndarna till den islamiska staten. Själv skulle han
få ta med sig sextio släktingar till paradiset när han blivit martyr. Där
skulle han få förlusta sig med oskulder.
För tusen år sedan gav sig horder av kristna män ut i korståg för att
bekämpa muslimer och omvända hedningar. De behandlade sina mot-
ståndare lika grymt som jihadisterna nu gör. De var också trosvissa.
De grundade sig på Bibeln. Den innehåller också löften om evigt liv
för den som tror på kristendomens Gud och uppmaningar att gå ut
och göra alla människor kristna.
Det skulle inte förvåna mig om någon bokstavstrogen sekt börjar upp-
mana arbetslösa ungdomar och andra att gå i krig för den kristna tron.
Dessvärre kan det finnas många ungdomar som tar dessa uppma-
ningar till sig. Som behöver känna att de gör något meningsfullt. Som
kan tro på löftena om evigt liv. När bortåt 300 ungdomar i Göteborg
kunde övertygas om att varje stavelse i Koranen är sann så lär man
också kunna övertyga ungdomar om att allt som står i Bibeln är sant.
Det måste vara skolans uppgift att lära eleverna att skilja på saga och
verklighet. Det som står i de heliga skrifterna om att det finns en Gud
och att det finns ett liv efter detta är saga. Det är märkligt att man inte
vågar tala i klartext om detta i skolan av ängslan för att stöta sig med
mäktiga religiösa samfund.
Nu tillåter man tvärtom att eleverna deltar i psalmsång och böner vid
skolavslutningen i kyrkan. Man medverkar därmed till att ett antal av
skolans en miljon elever kan uppfatta Bibelns saga som verklighet.
Detta är inte ansvarsfullt med tanke på det elände som den religiösa
indoktrineringen kan leda till för våra ungdomar och för världen.
En dålig kompromiss i
betygsfrågan Publicerad här den 12 februari 2015
Detta blocköverskridande
beslut fick applåder. Men beslutet kommer att visa sig lika dåligt
genomtänkt som de flesta andra skolbeslut på senare år. En fråga är
vilka skolor som kommer att delta i försöken. En annan fråga är vilka
slutsatser som man kommer att dra.
Det förutsätts att det är skolor där skolledning och lärare är överens
med föräldrarna om det lämpliga i att delta i försöken. Det är föga
sannolikt att detta gäller skolor i problemområden där det finns
många elever med kortutbildade föräldrar. Det vill säga sådana elever
som enligt statistiken får de lägsta betygen.
Det sannolika är att det är skolor i områden med många välbärgade
och välutbildade föräldrar som vill delta i försöken. Föräldrar vars
barn kan förväntas få höga betyg. Utfallet av försöken på dessa skolor
är givet på förhand. Man kommer att tycka att det är bra med tidiga
betyg.
Hade försöken gjorts i skolor med många skolsvaga elever hade resul-
tatet blivit ett annat. Alla som har forskat om betygen har kommit
fram till att betygen skadar de skolsvaga eleverna. De får sämre själv-
förtroende och mindre lust att anstränga sig i skolan när de ideligen
misslyckas och får dåliga resultat på betygsproven.
Det paradoxala är att alliansen framhåller att det är för de skolsvaga
elevernas skull som man vill införa tidiga betyg. Man säger att betygen
behövs för att lärare och föräldrar ska få reda på vilka elever som
behöver särskilt stöd. Som om de inte visste det annars.
Men det är genom att de blir hjälpta till höga betyg som de priviligie-
rade eleverna kan få eftertraktade utbildningar och bättre löner. Det
är genom att de får låga betyg som de andra eleverna sällan får sådana
utbildningar eller några höga löner. Genom betygen cementeras tidigt
klyftan mellan fattiga och rika i samhället. Det är därför betygen för-
svaras av politiker som företräder väljare som befinner sig på »rätt«
sida av denna klyfta.
●
Varför skolreformerna inte
har funkat Publicerad här den 8 februari 2015
ska nu bli överens om vad man ska göra för
att skolresultaten ska bli bättre. Man lär få starta i en analys av vad
som har gjort att det gått snett i skolan. Fram träder då en komplex
väv av faktorer som har påverkat elevernas lärande.
En förklaring ligger i det paradigmskifte som skedde på 1990-talet.
Regeringen Bildt införde mål- och resultatstyrning av skolan efter
mönster från näringslivet. Den införde också ett nytt system med
graderade betyg. General Teaching Council i England skriver med
stöd från omfattande forskning i Cambridge att »sådana detaljerade
kursplaner kopplade till graderade betyg skapar stress och panik, sän-
ker kvaliteten och bidrar till att uttråkade elever hoppar av skolan i
förtid«.
Då infördes också det fria skolvalet. Skolor i utsatta områden dränera-
des på resurser när föräldrar flyttade sina barn till andra skolor. Man
fick inte råd att ge de skolsvaga eleverna det stöd de behövde. De
elever som blev kvar förlorade också den draghjälp som de hade fått
av de elever och de lärare som lämnat skolan.
Kommunerna fick överta ansvaret för skolorna från staten. De cen-
trala direktiv som från början knöts till denna reform urvattnades av
den borgerliga regeringen på 1990-talet. Det bidrog till att reformen
kom att slå fel på många håll. Politikerna där saknade de kunskaper
och den förmåga som krävs för att rätt kunna fördela resurser och
leda personal.
Dessa tre, stora reformer bidrog till att göra det svårare för elever och
lärare. Som om inte detta var nog fick landet en skolminister med be-
gränsade kunskaper om lärandets villkor, men med en obegränsad
tilltro till sin egen förmåga att fatta beslut. I rask takt införde han en
rad stora förändringar. Flertalet av dessa har visat sig motverka sitt
syfte.
De som främst kom att påverka förändringarna hade inte heller några
djupare kunskaper om vad elever behöver för att lära sig. De saknade
såväl elementära kunskaper om inlärning som erfarenhet av att arbeta
med elever i klassrummen. Men de var lika tvärsäkra som skolmi-
nistern på att de hade rätt. Detta gällde bland annat ledarskribenter,
debattredaktörer och vissa högröstade företrädare för kultureliten.
Alla såg de på skolans problem utifrån.
●
Från ett utifrånperspektiv kan man bara se vad som till det yttre ut-
märker en skola. Sådant som auktoritära skolledare. Stora klasser. Ka-
tederundervisning. Fokusering på mätbara kunskaper. Höga krav. Ti-
diga betyg. Sträng disciplin. Detta var också det som de forskare fann
som studerade skolor i länder som lyckats bra i Pisa. En del av detta
har nu kommit att också prägla skolan i Sverige. Det har lett till att
svenska elever lär sig sämre och mår sämre.
Skolministern såg också på lärarna från ett utifrånperspektiv. Han de-
lade upp lärarkåren i bra lärare och sämre lärare. Han preciserade
inte närmare vad som utmärker en bra lärare. Men det är uppenbart
att det främst är hur mycket pappersmeriter som läraren har som av-
gör om hen ska få bli karriärlärare eller få lärarlegitimation. De pri-
vata företag som nu delvis svarar för bedömningen av lärarnas ansök-
ningshandlingar kan inte ha någon annan grund för sina bedöm-
ningar.
Om man i stället hade sett på lärarna ur ett inifrånperspektiv skulle
resultatet blivit ett annat. Man skulle funnit att det är lärare som är
ambitiösa i jobbet, är duktiga på att organisera elevernas arbete, har
humor, är rättvisa och som tycker om och bryr sig om eleverna som
får eleverna att lära bra och må bra. Man skulle finna att det sällan är
brister i lärarnas kunskaper som gör att eleverna inte lär sig. Att detta
i stället vanligen beror på brister i de förutsättningar som eleverna har
fått att ta till sig kunskaperna.
Det är inom eleven som kunskapen växer. Därför är det rimligt att
utgå från elevernas tankar och känslor när man fattar beslut om sko-
lan. Att man följer Barnkonventionens uppmaning att alltid fatta be-
sluten till elevernas bästa.
Om de som har påverkat och fattat besluten om skolan i stället hade
utgått från ett inifrånperspektiv skulle de fått en helt annan bild av
vad eleverna behöver för att lära sig. Om de grundat sina beslut på
samtal med skolsvaga elever och studerat vad som händer med dem i
våra klassrum. Då skulle de ha funnit det som många lärare redan vet.
Till exempel att eleverna behöver tid att tänka och smälta informat-
ion. Att de behöver uppleva det de lär sig som meningsfullt. Att de be-
höver uppleva arbetet under lektionerna som omväxlande och stimu-
lerande. Att de behöver en bra skolmiljö, en meningsfull utvärdering
och vettiga ordningsregler. Och framför allt att de upplever hur de
lyckas och gör framsteg i lärandet.
●
Skolmyndigheternas uppgift borde vara att underlätta för lärarna att
ge eleverna de förutsättningar de behöver. Att undanröja de hinder i
form av lagar och bestämmelser som hindrar detta.
●
Så skulle skolan kunna förbättras Publicerad här den 8 februari 2015
nämnvärt bättre genom någon kvickfix på
lokal nivå. De grundläggande problemen har skapats på central nivå.
Att jaga syndabockar bland rektorer och lärare hjälper inte. För att få
en radikal och varaktig förbättring av skolan krävs andra åtgärder.
Åtgärder som till exempel följande:
Begränsa valfriheten i skolvalet
Det är välutbildade och välbeställda föräldrar som har kunnat utnyttja
rätten att välja skola för sina barn. Denna rätt medför problem för de
skolsvaga eleverna. Skolorna i problemtyngda områden förlorar resur-
ser genom bortfall av skolpengar. De har inte råd att anställa den
stödpersonal som behövs. De skolsvaga eleverna förlorar också den
draghjälp som de har fått av elever med bättre förutsättningar att
klara skolarbetet.
Låt lärarutbildningen bli en yrkesutbildning
Bygg upp lärarutbildningen utifrån de problem och situationer som
möter läraren i arbetet – inte utifrån krav från forskare som vill un-
dervisa om sådant som de kan. Forskarutbildning behöver den som
ska bli forskare. Lärarutbildning behöver den som ska bli lärare. Fem
års ämnesteori, forskarutbildning och diverse skolteori leder inte till
några fungerande lärare. Använd yrkesverksamma lärare som har fått
en gedigen fortbildning i didaktisk analys i lärarutbildningen.
Låt alla lärare få samma lön
Att få några tusenlappar mer i lön än kollegerna bidrar bara margi-
nellt till att öka lärarens ambition i jobbet. Men att få några tusenlap-
par mindre i lön än kollegerna kan fördärva mycket av en lärares
självkänsla och lust att ge järnet i jobbet. Det senare gäller särskilt när
läraren uppfattar lönesättningen som orättvis.
Ta Barnkonventionen på allvar
Låt inga viktiga beslut fattas innan man har undersökt konsekven-
serna av dem för eleverna. Barnens bästa ska ligga till grund för alla
beslut om skolan enligt Barnkonventionen.
Släpp fokuseringen på de mätbara kunskaperna
Skolan ska släppa ifrån sig friska elever som har användbara kun-
skaper, gott självförtroende och förmåga till skapande, kritiskt tän-
kande och samarbete. Detta är viktigare än att svenska elever får med
sig lätt mätbara ämneskunskaper. Kunskaper som är svåra att mäta
kan vara mera värdefulla än de lätt mätbara kunskaperna. Dessa kun-
skaper blir också lätt bortglömda, lätt förlegade och också allt lättare
●
tillgängliga på nätet. Släpper man fokuseringen på det lätt mätbara
blir undervisningen mer stimulerande för eleverna.
Slopa de graderade betygen
Detta förslag kom från samtliga elva ledamöter i den arbetsgrupp som
1989 av regeringen gavs i uppdrag att undersöka betygens funktioner
och effekter. »Att ge eleverna graderade betyg är inte förenligt med
den goda skolan.« Så sade Ellen Key för över hundra år sedan. De or-
den är minst lika giltiga i dag. Betygen har inte någon annan funktion
än att sortera eleverna och därigenom grundlägga klyftan mellan rika
och fattiga i samhället. Det är inte rimligt att skolsvaga elever ideligen
ska tvingas delta i betygsprov på sådant som de inte har kunnat lära
sig. Deras misslyckanden gör att de tappar självförtroende och lust att
lära sig.
Låt varje högre utbildning ordna sina egna antagningsrutiner
Det krävs vissa kunskaper, vissa egenskaper och vissa erfarenheter för
att en elev både ska kunna klara av utbildningen till ett yrke och sedan
kunna utöva det på ett bra sätt. Men det är inte samma förutsätt-
ningar som krävs för alla yrken. Det är därför inte rimligt att bedöma
de sökandes förutsättningar bara genom att se på de skolbetyg som de
har fått. Alla utbildningar är unika. Därför borde man göra som ut-
bildningarna till bland annat brandman och skådespelare, och ut-
forma inträdeskraven efter vad de sökande behöver kunna. En sådan
förändring av antagningsrutinerna skulle göra att betygens betydelse i
skolorna minskade.
●
Bibeln är en sagobok liksom
Koranen Publicerad här den 5 februari 2015
I nyheterna häromdagen fick vi veta att alliansen med stöd av Sveri-
gedemokraterna ska rösta igenom ett förslag om att tillåta skolavslut-
ningar i kyrkan. Att det också ska vara tillåtet att då sjunga psalmer
och be böner. Många kan nog tycka att det är ett bra förslag. Men är
det så klokt?
Vi har religionsfrihet i landet. Alla kan ansluta sig till någon religiös
församling. Föräldrar kan ta med sina barn till vilken kyrka, synagoga
eller moské som helst. Men skolan ska vara sekulär. Där ska alla få
plats. När skolavslutningar hålls i kyrkor där präster får medverka så
utsätts eleverna för religiös påverkan.
Det måste vara skolans uppgift att sprida kunskap, inte vidskepelse.
Frågan kunde ha aktualiserats när den hyllade matematik/NO-läraren
Stavros Louka från TV-serien 9 A i en intervju i Sydsvenskan hävdade
att evolutionsteorin är vår tids största bluff och att han trodde på bi-
belns skapelseberättelse. Men hans uttalande väckte inte någon större
reaktion bland skolmyndigheter eller i massmedierna. Man ville, eller
vågade inte, ta i denna heta potatis. Eleverna ska lära sig att tänka
kritiskt. Men när det kommer till den religiösa tron gäller inte detta.
Kristendomens budskap ska inte ifrågasättas.
Som prästson hade jag rikliga tillfällen som barn att fundera över alla
orimligheter i den trosbekännelse som varje vecka läses upp i kyrkan.
Forskningen lärde mig senare om den historiska Jesusgestalten. Och
om hur nya testamentet tillkom och hur det tolkats och reviderats
under årens lopp. Detta har bidragit till min övertygelse. Bibelns tex-
ter kan inte, som det påstås, vara Guds egna ord.
Den Gud som kan gripa in i människors liv och som man ber till och
som man öser tacksägelser över i kyrkan finns inte. Ej heller finns det
något liv efter detta. »Det kan du inte veta«, säger någon. Nej, det är
sant. Men jag kan inte heller veta att det inte står en djävul med bock-
fot och horn i pannan bakom knuten. Men sannolikheten för detta är
lika stor som sannolikheten för att Gud existerar och att det kommer
ett liv efter detta.
Människan har i svåra stunder behov av trygghet och tröst. I alla tider
har människor offrat till solgudar, regngudar, trägudar, stengudar och
Asa-gudar. Vi vet nu att några sådana gudar inte fanns. Det var män-
niskorna som skapade sig alla dessa gudar. På samma sätt som man
●
nu skapat sig kristendomens Gud. Det är inte Gud som har skapat
människorna. Det är människorna som har skapat Gud. Men att det
finns ett behov av en någon som kan ge trygghet och tröst är inget
bevis för att det finns någon sådan gud.
Miljontals människor kan i dag finna tröst i religionen. Är inte det
bra? Jo. Men frågan är mera komplicerad. Jag har själv upplevt hur
religionen också gjort livet svårare för människor. Jag minns hur jag
som barn var rädd för Gud och rädd för att hamna i helvetet. En släk-
ting till mig led av svåra plågor under sin sista tid i livet. Han fick för
sig, att hans lidanden var det straff som han fått av Gud. Han kände
svår ångest för vad som skulle hända med honom i livet efter detta,
eftersom han inte hade trott på Gud.
Krigen mellan olika religioner har fört med sig omätligt lidande för
människor. Korstågens krig mellan de kristna och »hedningarna« och
krigen mellan protestanter och katoliker under trettioåriga kriget
skördade otaliga dödsoffer. De halshuggningar, de våldtäkter och de
självmordsbombningar med mera som i dag utförs av talibaner, av
Islamska Staten (IS) och av Boko Haram med flera ödelägger ofattbart
många människors liv. Allt detta sker i religionens namn.
Dopet, söndagsskolan, aftonbönen, bordsbönerna, morgonbönerna i
skolan, kristendomsundervisningen, konfirmationen, husförhören,
vigseln och begravningsakten. Om en lögn upprepas tillräckligt många
gånger så blir den till slut en sanning. På det sättet har man fått ett
folk att tro på Gud och ett liv efter detta. En liknande hjärntvätt lär
också har använts inom islam och andra religioner. Frågan är varför?
En förklaring gav den franske lantprästen Jean Meslier, som levde på
1700-talet. Denne omvände sig till ateismen och skrev i sina memoa-
rer, att »religionen är ett påfund av de rika i syfte att förtrycka de fat-
tiga och göra dem maktlösa«.
Mycket tyder på att Meslier hade rätt. Inledningen till syndabekännel-
sen till exempel: »Jag fattig, syndig människa, som med synd född«.
Eller Luthers förklaring: »Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke
förakta eller förtörna våra föräldrar och herrar, utan hålla dem i vörd-
nad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava dem för ögonen.«
Med helvetet som piska och himlen som morot formades undersåtar,
som utan att knota gav sina pengar och sina liv i herrarnas krig. Så
formades också en arbetarklass som ödmjukt slet för svältlöner i för-
hoppningen om den pie in the sky, som Joe Hill diktade om.
Det är genom löftena om paradiset och hoten om helvetet efter döden
som de stora trossamfunden kunnat växa till och få så många anhäng-
are. Man vågade inte annat än att tro på den Gud som kyrkorna utmå-
●
lade. Ju fler anhängare som knöts till religionerna, desto mer av makt
och rikedom samlades hos de religiösa ledarna och de världsliga her-
rar som stödde dem. Här ligger roten till religionskrigen. »Du ska inga
andra gudar hava jämte mig«, lyder första budet. Det är samma bud
som IS nu rättfärdigar de grymma avrättningarna av »otrogna« med.
Det lär inte vara lätt att få dessa fanatiker att överge övertygelsen att
det är just deras version av Gud som är den enda rätta. Det blir inte
lättare om vi själva bidrar till att våra ungdomar blir övertygade om
att det är kristendomens version av Gud som är den enda rätta.
I dagarna får vi veta att ett par hundra svenska ungdomar anslutit sig
till IS efter att ha utsatts för religiös påverkan. Det borde vara en ange-
lägen uppgift för skolan att inte bara förhindra spridningen av religiös
propagandan utan också att motverka den. Detta oavsett av vilken
religion det gäller och oavsett om propagandan sker under skolavslut-
ningar eller under lektioner.
Övertro på forskningen Publicerad här den 5 februari 2015
» som visar att betygen ger de skolsvaga
eleverna dåligt självförtroende.« Detta försvarar sig alliansen med när
den kritiserats för att vilja införa betyg redan i årskurs fyra. Det som
inte är bevisat genom forskning finns alltså inte. Nej, någon sådan
forskning finns kanske inte. Men det behövs heller inte någon forsk-
ning om sådant som är uppenbart.
Alla har sett hur viktig framgången är för barnens vilja att anstränga
sig. Den elev som lyckas bra med att hoppa höjd vill gärna träna för
att bli ännu duktigare. Den elev som är klumpig och river lågt satta
ribbor vänder snart höjdhoppsställningen ryggen. Det är det som
eleverna är bra på som de vill fortsätta med – och anstränga sig för att
bli ännu bättre på.
Utan betyg kan de skolsvaga eleverna få beröm och uppmuntran för
de framsteg de gjort. För dessa elever är betygen förödande. Den upp-
muntran de fått blir utan värde. Genom betygen får de klart för sig att
de tillhör de sämsta i klassen. De måste delta i täta betygsprov på
sådant de inte kunnat lära sig. De mister den viktigaste drivkraften för
lärandet, framgången. Därmed tappar de också självförtroendet och
lusten i skolarbetet.
När man fattar beslut om skolan borde man framför allt utgå från våra
elevers tankar, känslor och behov. Det är inte det som forskare funnit i
Sydkorea som våra elever behöver. Det vill säga auktoritära skolle-
dare, hårda kunskapskrav, stora klasser, sträng disciplin och tidiga
betyg.
Det våra elever behöver är sådant som tid att tänka och smälta in-
formation, mening med lärandet, omväxling och stimulans och fram-
för allt framgång i skolarbetet.
Roten till mycket elände Publicerad här den 5 februari 2015
. Så är det. Det är naturligt. Men
egoismen kan också åstadkomma mycket elände. Politikerna inser att
varje väljare är sig själv närmast. Det lönar sig därför att utlova skatte-
sänkningar för breda löntagargrupper även om det minskar utrymmet
för omsorgen av sjuka och fattiga. Det lönar sig att kritisera flykting-
mottagningen även om det bidrar till att utsatta människor tvingas
tillbaka till ett liv i nöd och livsfara. Det lönar sig att motsätta sig
höjda miljöavgifter och bensinpriser även om detta bidrar till att mil-
jökatastrofen kommer närmare. Det lönar sig genom flera röster i
valet.
Företag inom oljeindustrin och bilindustrin anlitar forskare och
lobbyister för att förhindra att miljölagar och miljöskatter begränsar
företagens vinster. Därigenom hindrar man de ansträngningar som
görs för att minska de koldioxidutsläpp som leder till en kommande
miljökatastrof.
Länder och grupper av människor startar krig. Stora områden blir för-
ödda och mängder av människor dödas och lemlästas. Man gör detta
vanligen i någon religions namn. Men den gud man framför allt vär-
nar om heter Mammon.
Egoismen har också brett ut sig i skolans värld. Betygen leder till
sämre självförtroende och sämre kunskaper för många elever. Trots
det fortsätter flera bland annat Folkpartiet och Moderaterna att plä-
dera för betyg redan i årskurs fyra. Vem tjänar på det? Politiker som
vill framstå som handlingskraftiga? Enstaka lärare som vill ha betygen
som tumme i ögat på eleverna för att få dem att lyssna? Privilegierade
föräldrar som kan hjälpa sina barn till höga betyg och därmed till bra
utbildningar? Ekonomer som kan se en fördel med att tidigt grund-
lägga klyftan mellan rika och fattiga i samhället? Helt säkert är att det
är de skolsvaga eleverna som är de stora förlorarna.
Egoismen är roten till mycket ont. Den väger vanligen tyngre än hän-
synen till både freden och miljön och värnandet av de svagaste i
samhället.
●
Hur demokratisk är vår
demokrati? Publicerad här den 5 februari 2015
I SVERIGE RÅDER DEMOKRATI. En människa, en röst. Det låter bra,
men det är en sanning med modifikation. En medborgare kan
visserligen lägga sin röst på något av partierna efter sin övertygelse.
Men frågan är hur denna övertygelse har formats.
De olika partiernas politik avspeglar deras syn på samhället och dess
uppgifter. Alla kan vara överens om att det är samhällets uppgift att
ansvara för och bekosta sådant som försvar, vägar, kommunikationer,
skola, vård och omsorg etcetera. Utöver det kommer frågan om det
skyddsnät som de svaga i samhället behöver. Och här skiljer sig de
olika partiernas politik åt. Några partier värnar mer än andra om ett
jämlikt samhälle med ett omfattande skyddsnät av sjukförsäkring , ar-
betslöshetsförsäkring, socialförsäkring och stöd till elever med kortut-
bildade föräldrar och så vidare. Andra partier värnar mer om låga
skatter och valfrihet för dem som inte behöver samhällets skyddsnät.
Man kan skönja en skiljelinje mellan dessa olika partiers preferenser.
Grovt sagt går den genom klyftan i samhället mellan fattiga och rika.
Hur har den som röstar efter sin övertygelse fått sin övertygelse? De
flesta som röstar lär framför allt bilda sig en uppfattning om vilket
parti som är bäst genom vad de läser i tidningarna och ser på TV. Men
bland dem som äger och bestämmer över vad som ska skrivas i tid-
ningarna råder olika uppfattningar.
De borgerliga tidningarna stöder partier som mer värnar om låga
skatter och valfrihet. Vänstertidningarna stöder partier som mer ser
till behovet av ett skyddsnät för dem som behöver ett skyddsnät. Att
väljarna påverkas av tidningar från både höger och vänster borde ju
vara i sin ordning. Detta under förutsättning att de båda sidornas tid-
ningar är jämstarka eller om den information som de ger är opartisk
och objektiv. Men så är det inte. Fyra av fem tidningar är borgerliga.
Den information som de ger läsarna inför valen är i hög grad partisk.
De stöder nästan alltid allianspartiernas politik såväl på ledarsidorna
som på nyhetssidorna och debattsidorna.
De borgerliga tidningarnas ledarsidor har konsekvent försvarat alli-
anspartiernas förslag och åtgärder och kritiserat de andras. På nyhets-
sidorna har man förstorat de nyheter som gynnar allianspartierna och
förminskat de nyheter som gynnar andra partier. På debattsidorna har
man publicerat inlägg som stöder allianspartiernas politik och refuse-
rat de inlägg som kritiserar den. Människor påverkas av vad de läser.
●
Om det inte vore så skulle vi slippa att bli dränkta av reklam. Några
exempel på påverkan:
Ledarskribenterna i de borgerliga tidningarna har okritiskt stött
Björklunds alla reformer för skolan. Reformer som har lett till att ele-
verna lär sig sämre och mår sämre. Inför tidigare val lyckades man
också tysta ned den allvarliga kritik mot Björklund och hans parti som
framfördes i ett par radio- och TV-program.
TV-programmet Dokument inifrån avslöjade att folkpartiet skulle följa
en 80/20-taktik efter mönster från det danska Venstrepartiet. Man
skulle lägga ideologin åt sidan och stryka de stora väljargrupperna
medhårs. Samtidigt skulle man ställa hårda krav på de små och röst-
svaga grupperna. I stället för att utlösa ett ramaskri i pressen om-
nämndes denna information på sin höjd i notisform.
Radioprogrammet Kris i skolan avslöjade hur Björklund använde
grova överdrifter och lögner för att svartmåla den skola som hade
styrts av den socialdemokratiska regeringen. Det borde ha gett stora
rubriker i pressen, men de uteblev. Dagen efter programmet skrev
tvärtom Svenska Dagbladets chefredaktör att Björklund var värd all
heder.
Lagom till valet 2010 publicerades en rapport som skulle ta udden av
kritiken mot Björklunds betygsreform. Rapporten mynnade ut i påstå-
endet att de graderade betygen gynnade de skolsvaga eleverna. Rap-
porten var skriven av en ekonom som varnade läsarna för att dra
några slutsatser av undersökningen, eftersom underlaget var bräck-
ligt. Detta hindrade inte allianstidningarna från att i feta rubriker ba-
sunera ut att det nu var bevisat att betygen inte alls skadade de skol-
svaga elevernas självförtroende och lärande.
I Dagens Nyheter fick Björklund i ett dussintal debattartiklar svart-
måla skolan för att kunna framstå som den handlingskraftige rädda-
ren i nöden. Efter varje debattartikel fick han tillträde till TV-sofforna
för att lägga ut texten om det elände som hade rått i den av honom på-
hittade flumskolan. Det var ju tidningens debattsida som satte dag-
ordningen för skoldebatten. Debattartiklar med berättigad kritik mot
Björklund och hans reformer refuserades konsekvent. Jag påtalade i
ett dussintal artiklar att Björklunds reformer var dåligt genomtänkta.
Samtliga refuserades.
Om det till stor del är Hjörnes, Schibstedts och Bonniers politiska
övertygelser som väljarna bär med sig in i vallokalen, hur demokratisk
är vår demokrati då?
●
Dom är för många nu Publicerad här den 13 januari 2015
med hunden häromdagen träffade jag en
granne som jag är ytligt bekant med. Vi stod och tittade på ett par
slamrande grävskopor som jämnade till marken där det skulle byggas
ett nytt bostadshus. Plötsligt utbrister han: »Dom är för många nu«.
Det tog en stund innan jag insåg att det var invandrarna han menade.
Som om han förutsåg att det var invandrare som det nya huset skulle
fyllas med. Dom är för många nu. Jag hade hört andra säga samma
sak på spårvagnen och i väntrummet på sjukhuset.
»För många, hur då menar du?«, frågade jag honom.
»Ja, men det är ju massor av invandrare som bara kommer hit och får
en massa pengar i understöd och som tar jobben för våra ungdomar.«
Jag surnade till litet. »För många, säger du. Men vet du hur det skulle
gå i Sverige om alla dom som har invandrarbakgrund skulle lämna
landet?«
»Nä, men dom är för många nu. Dom kostar för mycket.«
»Hur tror du det skulle se ut om vi inte hade några människor med in-
vandrarbakgrund som körde våra bussar och våra spårvagnar och
taxibilar? Det skulle bli glest i trafiken. Du skulle behöva vänta mycket
länge på att få en skjuts dit du skulle.«
»Ja, men vi har inte råd att kosta på invandrarna så mycket om vi ska
kunna betala skola, vård och omsorg för våra egna.«
»Du, det är faktiskt så att det är en mycket lönsam affär för oss att ta
emot invandrare. De flesta flyktingar som kommer hit har en god ut-
bildning som Sverige inte har behövt betala ett öre för. De arbetar och
betalar skatt och bidrar till att landet utvecklas.«
»Ja, men vi får ju inte behålla det som är svenskt längre. Den svenska
kulturen försvinner ju.«
»När du blir gammal och orkeslös och sjuk så lär du inte bekymra dig
om vår kultur är svensk eller inte. Då kommer du att vara mycket
tacksam för alla med invandrarbakgrund som hjälper dig i hemvår-
den, på vårdcentralen och sjukhuset. Om dom inte fanns skulle du be-
höva vänta mycket länge innan någon tog hand om dig.
…
●
Jo, men visst är dom för många nu. Dom som vill tvinga tillbaka flyk-
tingar till elände och död i det land de flytt från. Dom som har stängt
inte bara sina hjärtan, utan också sina hjärnor. Dom som skulle för-
vandla Sverige till ett fattigt och obarmhärtigt land om de fick makten.
●
Roten till elände i världen
och i skolan Publicerad här den 13 januari 2015
Det är naturligt. Men det är när ego-
ismen slår över i girighet som den åstadkommer elände. Sedan tusen-
tals år härjas världen av religionsstrider. I botten för dessa har legat
en strävan efter makt och rikedom.
De största kyrkosamfunden har kunnat bygga upp stora förmögen-
heter genom bidrag som de har fått från människor som inbillats att
en himmel väntar dem i livet efter detta – eller ett helvete. Förmögen-
heter som de styrande hellre har använt till imponerande kyrkobyg-
gen än till tak över huvudet till de fattigaste.
Visst finns det också välgörare bland kyrkor och enskilda människor
som skänker stora belopp för att hjälpa människor i nöd. Dessvärre
kan man se hur girigheten sticker upp sitt fula tryne i sådana sam-
manhang också. Pengar som skulle gå till bostäder och rent vatten till
utsatta människor hamnar i samvetslösa girigbukars fickor.
Politikerna inser också att varje väljare är sig själv närmast. Det lönar
sig att utlova skattesänkningar för breda löntagargrupper även om det
minskar utrymmet för omsorgen av sjuka och fattiga. Det lönar sig att
kritisera flyktingmottagningen även om det bidrar till att utsatta män-
niskor tvingas tillbaka till ett liv i nöd och livsfara. Det lönar sig att
motsätta sig höjda miljöavgifter och bensinpriser även om detta bi-
drar till att miljökatastrofen kommer närmare. Det lönar sig genom
flera röster i ett kommande val.
Lobbyister påverkar lagstiftare och andra beslutsfattare för att deras
uppdragsgivare ska gynnas. Företag inom oljeindustrin och bilindu-
strin anlitar köpta forskare och lobbyister för att förhindra att miljöla-
gar och miljöskatter begränsar företagens vinster. Därigenom hindrar
man de ansträngningar som görs för att minska de koldioxidutsläpp
som leder till en kommande miljökatastrof.
Egoismen har också brett ut sig inom skolpolitiken. Forskarna vet att
betygen inte leder till bättre kunskaper, men väl till ökad psykisk
ohälsa hos allt fler elever. Betygen skapar stress och oro. Deras enda
funktion är att sortera eleverna och därigenom grundlägga klyftan i
samhället. Egenintressen har nu lyckats genomdriva att betygen får än
större omfattning och betydelse. Bland dessa egenintressen skymtar
man företrädare för näringslivet och välutbildade föräldrar som kan
hjälpa sina barn så att de får höga betyg och därmed bra utbildningar
●
och bra jobb. Förlorare är framför allt elever med kortutbildade för-
äldrar.
Matematikämnet i skolan har vuxit på andra ämnens bekostnad. Alla
elever tvingas att ägna en mycket stor del av skoltiden åt att försöka
lära sig en matematik som bara en mindre del av dem kommer att få
användning av. Närmare hälften av alla elever med kortutbildade för-
äldrar misslyckas med det och de får därför inte gå något gymnasie-
program. De kommer därför att få sämre jobb och sämre ekonomi.
Matematiken bidrar till att klassklyftorna cementeras. Vem tjänar på
det? Vissa lärare som kan få fler arbetstillfällen och högre löner. Vissa
politiker och företrädare för näringslivet som med tillfredsställelse ser
att klyftorna i samhället ökar. Förlorare är eleverna och de lärare som
får mindre utrymme för sina ämnen.
Man efterlyser nu mer forskning kring metoder som kan hjälpa ele-
verna att lära sig läsa och räkna. Har det då inte bedrivits någon peda-
gogisk forskning? Jo, faktiskt. Det har skrivits mer än 2 000 avhand-
lingar om skolan i landet. Problemet är att flertalet forskare har före-
dragit att forska på annat än sådant som kan hjälpa elever att lära sig
bättre. På sådant som varit lättare att skriva avhandlingar om än om
försöksverksamhet med metoder i klassrummen. Forskarna har fått
sina meriter, men eleverna har inte fått någon hjälp av mycket av den
forskning som samhället bekostat.
Tidigare gick lärarutbildningen liksom alla andra yrkesutbildningar ut
på att lära de studerande det de behövde kunna för att klara av de mo-
ment och de situationer som möter vid yrkesutövningen. Erfarna lä-
rare undervisade i metodik och handledde kandidaterna i deras öv-
ningspraktik på skolorna. De omfattande resurser som avsatts för
detta kom under 1990-talet att omfördelas.
Utrymmet för den praktiska yrkesutbildningen skars ned radikalt. I
stället tillkom kurser i forskningsmetodik och obligatorisk uppsats-
skrivning, mera ämnesteori och ett dussin fristående kurser om frågor
som är mer eller mindre löst anknutna till skolverksamheten. De som
genomdrev detta och tjänar på det var forskare som behövde arbets-
tillfällen. De som förlorade på det var de lärarkandidater som blivit
sämre förberedda för yrkesverksamheten och deras elever.
Som framgår är det okunnighet och egenintressen som i stor utsträck-
ning fått styra utvecklingen av skolan. Barnrättskonventionens upp-
fordran att alla beslut ska fattas till barnenes bästa klingar ohörd.
Egoismen och girigheten är roten till mycket ont. De väger vanligen
tyngre än hänsynen till freden, miljön och de svagaste i samhället och
skolan.
●
Resurser behövs – reformer
behövs också Publicerad här den 29 december 2014
låtit resursfördelningen till skolorna grunda
sig på ett socioekonomiskt index. Det hjälpte inte. Gapet mellan sko-
lor med lägst respektive högst andel elever som blivit behöriga till
gymnasium har ökat kraftigt.
Av eleverna med högskoleutbildade föräldrar blir nu 94 procent gym-
nasiebehöriga. Motsvarande siffra är 44 procent för eleverna med för-
äldrar som har enbart en grundskoleutbildning. Detta är inte accepta-
belt. Det hjälpte inte att man i Stockholm ändrade på reglerna för re-
sursfördelningen.
Visst behövs mer resurser till utsatta skolor. Men det är uppenbart att
mindre förändringar i resursfördelningen bara marginellt kan lyfta re-
sultaten för de skolsvaga eleverna. Detta särskilt i de skolor där de
ökade resurserna kommit att användas till att täta hål i budgeten i
stället för att anställa de förskollärare, speciallärare och fritidspedago-
ger som krävs för att varje elev ska få de förutsättningar i språk och
annat som hen behöver för att lyckas i skolan. För att eleverna ska
kunna få detta måste skolorna få mycket stora resurser. Så stora re-
surser lär de inte få under överskådlig tid. Ett billigare och effektivare
sätt att lyfta de skolsvaga elevernas resultat vore att ändra på skolre-
former som har gjort det mycket svårare för många elever att lyckas i
skolan. Detta gäller till exempel följande:
Skolor med en stor andel skolsvaga elever har genom det fria skolvalet
gått miste om skolpengsresurser som behövts för stödåtgärder. De
kvarvarande eleverna har också gått miste om draghjälpen från de ele-
ver och de duktiga lärare som har lämnat skolan.
Lärare som bedriver katederundervisning kan bara tala i ett tempo
och med ett språk. Det går för fort och är för svårt för de skolsvaga
eleverna. Dessa får inte den tid de behöver för att tänka och smälta in-
formationen. Efter en tid försöker de inte ens att följa med.
De skolsvaga eleverna tvingas ideligen delta i betygsprov på sådant
som de inte har kunnat lära sig. Deras upprepade misslyckanden gör
att de tappar självförtroende och lust att lära sig vidare. De graderade
betygen leder enligt forskarna inte till bättre kunskaper. Deras enda
funktion är den sortering av eleverna i bättre och sämre som man i
Stockholm har velat undvika genom resursfördelningen.
●
Eleverna tvingas ägna en orimligt stor del av grundskoletiden åt att
försöka klara krav på mattekunskaper som flertalet av dem aldrig
kommer att behöva.
Elever som inte kan följa med i undervisningen långleds och vantrivs i
skolan. Många stökar då till det i skolan eller skolkar. Lösningen på
dessa problem har blivit sanktioner som kvarsittning, avstängning,
förflyttning, skolk i betyget, indragna bidrag med mera. De skolsvaga
eleverna blir inte mer positiva till skolarbetet för att de bestraffas både
i skolan och i hemmet. Tvärtom.
Självklart är det bäst om varje elev från början får den hjälp hen behö-
ver för att kunna lyckas i skolan. Men i väntan på att det finns resurser
för detta vore mycket vunnet om man tog bort det fria skolvalet. Om
man drog ned på andelen katederundervisning under lektionerna. Om
man slopade de graderade betygen. Om man minskade kraven på
mattekunskaper för alla. Och om man gallrade bland de bestraff-
ningar som framför allt drabbar skolsvaga elever.
Men detta är inte gjort i en handvändning. För det krävs klokhet, poli-
tisk vilja och handlingskraft. Frågan är om det går att mobilisera till-
räckligt mycket av detta i det politiska kaos som nu råder.
Skamlöst röstfiske Publicerad här den 29 december 2014
För att rädda sitt parti kvar i riksdagen
kräver Hägglund hårda tag mot de svagaste i samhället. Flyktingarna
ska bara få tidsbegränsat uppehållstillstånd. De ska få lägre ersättning
för sina levnadskostnader. Taktiken att klämma åt invandrarna har ju
lyckats bra för Sverigedemokraterna. Hägglund vill inte leva sig in i si-
tuationen för människor som har flytt för sina liv från krig och för-
tryck. Skräcken. Otryggheten. Ovissheten om framtiden.
I en riksdagsdebatt förra året tog Hägglund också chansen att bättra
på partiets opinionssiffror. Han krävde hårda straff för de ungdomar
som demonstrerade mot polisövervåld genom att bränna bilar. Han
fördömde alla försök att urskulda ungdomarna. Taktiken med hårda
tag hade ju lyckats så bra för Björklund. Hägglund ville inte leva sig in
i verkligheten för många elever som misslyckas i skolan. Trasiga hem.
Bristfälligt språk. Ingen läxhjälp. Svårt att följa med på lektionerna.
Ideliga misslyckanden. Otillräckliga betyg. Inget gymnasium. Inget
jobb.
Hägglund hade ingen förståelse för att eleverna i den situationen kan
dras till gäng där de kan få uppskattning. Gäng där ungdomar i despe-
ration börjar bränna bilar och skolor i protest mot den skola och det
samhälle som inte har gett dem någon chans. Hägglund kan inte se
några förmildrande omständigheter. För honom är de brottslingar rätt
och slätt. För dem gäller inte det kristna kärleksbudet.
Hägglund ägnar sig åt ett skamlöst röstfiske på de svagastes
bekostnad.
●
Tro och vetande i skolan Publicerad här den 30 november 2014
teman är Gud i skolan och
Skola på vetenskaplig grund. Vad väger tyngst, Gud eller den veten-
skapliga grunden? Är de förenliga?
Frågan ställdes på sin spets när Stavros Louka, hyllad lärare i mate-
matik och no-ämnen från tv-serien 9 A, i en intervju i Sydsvenskan
hävdade att evolutionsteorin är vår tids största bluff och att han
trodde på bibelns skapelseberättelse. Hans uttalande väckte inte nå-
gon större reaktion bland skolmyndigheter eller i massmedierna. Man
ville eller vågade inte ta i denna heta potatis.
Som prästson hade jag rikliga tillfällen att fundera över delarna i den
trosbekännelse som varje vecka lästes upp i kyrkan. Det forskningen
har visat om Jesusgestalten och om hur nya testamentet tillkommit
och reviderats under årens lopp har bidragit till min övertygelse: Bi-
belns texter kan inte, som det påstås, vara Guds egna ord.
Den Gud som kan gripa in i människors liv och som man ber till och
som man öser tacksägelser över i kyrkan finns inte. Ej heller finns det
något liv efter detta. Det kan du inte veta säger någon. Nej, det är sant.
Men jag kan inte heller veta att det inte står en djävul med bockfot och
horn i pannan bakom knuten. Men sannolikheten för detta är lika stor
som sannolikheten för att det skulle finnas en Gud och ett liv efter
detta.
Människan har i svåra stunder behov av trygghet och tröst. I alla tider
har människor tillbett solgudar, regngudar, trägudar, stengudar och
Asa-gudar. Vi vet nu att några sådana gudar inte fanns. Det är männi-
skorna som har skapat Gud. Det är inte Gud som har skapat männi-
skorna. Att det finns ett behov av en gud som kan ge trygghet och tröst
är inget bevis för att det finns en sådan gud.
Miljarder människor kan i dag finna tröst i religionen. Är inte det bra?
Jo. Men jag har själv upplevt hur religionen också har gjort livet svå-
rare för människor. Jag minns hur jag som barn var rädd för Gud och
rädd för att hamna i helvetet. En släkting till mig led av svåra plågor
under sina sista år i livet. Han fick för sig att hans lidanden var ett
straff som han hade fått av Gud. Han kände svår ångest för vad som
skulle hända med honom i livet efter detta, eftersom han inte hade
trott på Gud.
●
Krigen mellan olika religioner har fört med sig ett omätligt lidande för
människor. Korstågens krig mellan de kristna och ”hedningarna”, lik-
som krigen mellan protestanter och katoliker under trettioåriga kriget
skördade otaliga dödsoffer. De halshuggningar, våldtäkter och själv-
mordsbombningar som i dag utförs av talibaner, av Islamska Staten,
Boko Haram med flera ödelägger ofattbart många människors liv. Allt
detta sker i religionens namn.
Dopet, söndagsskolan, aftonbönen, bordsbönerna, morgonbönerna i
skolan, kristendomsundervisningen, konfirmationen, husförhören,
vigseln och begravningsakten. Om en lögn upprepas tillräckligt många
gånger så blir den till slut en sanning. På det sättet har man fått svens-
karna att tro på Gud och ett liv efter detta. En liknande hjärntvätt lär
också har använts inom islam och andra religioner. Frågan är varför?
En förklaring gav den franske lantprästen Jean Meslier, som levde på
1700-talet. Denne omvände sig till ateismen och skrev i sina memoa-
rer, att »religionen är ett påfund av de rika i syfte att förtrycka de fat-
tiga och göra dem maktlösa«.
Mycket tyder på att Meslier hade rätt. Inledningen till syndabekännel-
sen till exempel: »Jag fattig, syndig människa, som med synd född«.
Eller Luthers förklaring: »Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke
förakta eller förtörna våra föräldrar och herrar, utan hålla dem i vörd-
nad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava dem för ögonen.« Med
helvetet som piska och himlen som morot formades undersåtar, som
utan att knota gav sina pengar och sina liv i herrarnas krig. Så forma-
des också en arbetarklass, som ödmjukt slet för svältlöner i förhopp-
ningen om den »pie in the sky« som Joe Hill diktade om.
Det är genom löftena om paradiset och hoten om helvetet efter döden
som de stora trossamfunden kunnat växa till och få så många anhäng-
are. Man vågade inte annat än att tro på den Gud som kyrkorna utmå-
lade. Ju fler medlemmar som knöts till religionerna, desto mer av
makt och rikedom samlades hos de religiösa ledarna och de världsliga
herrar som stödde dem. Här ligger roten till religionskrigen. »Du ska
inga andra gudar hava jämte mig«, så lyder första budet. Det är
samma bud som Islamiska Staten använder i dag för att rättfärdiga de
grymma avrättningarna av »otrogna« med.
Ett par hundra svenska ungdomar sägs ha anslutit sig till Islamiska
Staten. Det borde vara en angelägen uppgift för skolan att inte bara
förhindra spridningen av religiös propaganda, utan också att mot-
verka den. Detta oavsett vilken religion det gäller och oavsett om pro-
pagandan sker under skolavslutningar eller under lektioner.
●
För vem är lärarlegitimationen
bra? Publicerad här den 30 november 2014
ska ha en legitimation är en av många re-
former som sjösatts i rask takt. Frågan är vilka följdverkningar denna
reform får. Är den bra för eleverna? För lärarna eller för samhället?
Är en legitimerad lärare bättre för eleverna? Är hen bättre på att för-
klara för dem? Är hen mera ambitiös i sina lektionsförberedelser och
skickligare att organisera självständigt arbete? Har hen mera humor?
Är hen mera rättvis? Bryr hen sig om hur eleverna mår? Sådant är ju
viktigare för eleverna än lärarens pappersmeriter.
Genom kravet på legitimation kommer många elever att förlora lärare
som de tycker om och som lär ut bra. Elevernas betyg kan komma att
sättas av legitimerade lärare som inte känner dem och som inte vet
vad de har presterat under lektionerna. Det är inte för eleverna som
denna reform är bra.
Kravet på legitimation har medfört att lärarna nu ligger i topp när det
gäller otrygga arbetsvillkor. Lärare tvingas komplettera sina akade-
miska meriter. Detta kan vara påfrestande både för deras ekonomi
och deras familjeliv. Legitimationerna har kraftigt försenats vilket har
medfört att många lärare nu får sämre löner än vad de är annars
skulle ha haft. Den bristande anställningstryggheten bidrar till att
ännu fler lämnar läraryrket. Det är inte för lärarna som denna reform
är bra.
Den stora mängden ansökningar och den korta tidsfristen har gjort att
man tvingats forcera arbetet med att granska och bedöma ansökning-
arna. Man har därför anlitat anställda i bemanningsföretag för att
hinna med detta arbete. De bedömningar dessa kan göra begränsar sig
till de sökandes pappersmeriter i form av akademiska betyg och tjäns-
teår. De kan inte bedöma de personliga egenskaper hos lärarna som är
viktiga för eleverna. De som anställer lärare får inte något bättre be-
slutsunderlag genom lärarlegitimationerna. För samhället medför lä-
rarlegitimationerna avsevärda kostnader, men de utgör inte någon ga-
ranti för att eleverna ska lära sig bättre eller må bättre. Att de medför
att lärarbristen blir ännu svårare drabbar också samhället. Det är inte
för samhället som denna reform är bra.
Genom att Jan Björklund och andra under lång tid hade svartmålat
skolan och beskyllt lärarna för flum och kravlöshet sjönk lärarnas sta-
tus. För att råda bot på detta införde Björklund – med stöd från båda
●
lärarorganisationerna – denna legitimation. Lärarna skulle kunna
jämställas med legitimerade läkare, tandläkare, veterinärer och andra
yrkesutövare med hög status.
Frågan är om lärarna nu känner sig så mycket mer uppskattade för att
de fått en legitimation. Om de inte hade föredragit att pengarna hade
använts för att höja deras löner i stället.
●
Skolpolitikens konsekvenser Publicerad här den 9 november 2014
inom skolans område får konsekvenser.
De påverkar eleverna och deras lärande. Men de påverkar också
situationen för många personer som har egenintressen i skolan. För
några får besluten positiva konsekvenser. För andra får de negativa
konsekvenser.
Man förväntar sig att beslutsfattarna följer Barnkonventionen och
fattar alla beslut till elevernas bästa. Men så sker inte. Många av be-
sluten fattas till egenintressenas bästa. Sådana beslut leder vanligen
till att förutsättningarna för eleverna och deras lärande försämras.
Särskilt negativa har konsekvenserna blivit för de skolsvaga eleverna.
Några exempel:
Svartmålningen av den tidigare skolan och den av forskning väl un-
derbyggda läroplanen 1980 banade väg för de privata skolorna. Några
kom att tjäna på detta. Svartmålaren Björklund kom att framstå som
räddaren i nöden och blev skolminister. Svartmålaren i Dagens Ny-
heter, Hans Bergström, och ett antal riskkapitalbolag kunde tjäna
stora pengar på sina friskolor. För dem blev konsekvenserna av
svartmålningen och det fria skolvalet positiva.
Men det fria skolvalet medförde sämre resurser för de skolor som bäst
behöver resurserna. Dessa skolor fick det därigenom svårare att an-
ställa personal till stöd för de skolsvaga eleverna. Dessa kom också att
förlora draghjälpen från de framgångsrika elever och lärare som läm-
nade skolorna. De lärde sig sämre. För dem blev konsekvenserna av
det fria skolvalet bara negativa.
En annan följd av svartmålningen blev att man införde mål- och resul-
tatstyrning av skolan. Detta efter mönster från näringslivet. Inom
OECD och andra näringslivsorganisationer ser man som skolans upp-
gift att leverera kuggar till olika nivåer i det ekonomiska maskineriet.
Det är en sådan skola vi nu fått. För många inom näringslivet kom
konsekvenserna av mål- och resultatstyrningen att bli positiva.
Men de detaljerade kursplanemål, de nationella prov och de be-
tygskriterier som följer med mål- och resultatstyrningen påverkar det
dagliga arbetet för både eleverna och lärarna negativt. De kan inte
längre nämnvärt påverka innehållet i undervisningen. Innehållet tri-
vialiseras genom fokuseringen på mätbara kunskaper. En stor del av
sådana kunskaper glömmer eleverna bort efter proven. Eleverna drivs
inte av lusten att lära, utan av tvånget att lära. Lärarna drivs inte av
lusten att lära ut, utan av tvånget att lära ut. De måste ägna en stor del
●
av sin tid till att mäta och betygsätta elevernas kunskaper och skriva
rapporter. En tid som de i stället hade kunnat ägna åt att förbättra
elevernas lärande. För eleverna och lärarna blir konsekvenserna av
mål- och resultatstyrningen negativa.
Eleverna får betyg allt tidigare. Det råder enighet bland forskarna om
att betygen inte bidrar till att eleverna lär sig bättre. Att betygen tvär-
tom åstadkommer stor skada. Skolsvaga elever blir knäckta när de
ideligen tvingas jämföra sina prestationer på betygsproven med de
mera lyckligt lottade elevernas. De övriga eleverna lär sig sämre ge-
nom att de lär sig för att få betyg, inte för att få kunskaper. Betygen
leder också till psykisk ohälsa bland många elever som är stressade av
betygsjakten. För samhället leder betygen också till negativa konse-
kvenser. Det är genom tidiga betyg som klyftorna i samhället grund-
läggs. Samhället får också avsevärda kostnader för elever som på
grund av betygen misslyckas i skolan och som spårar ur i livet. Som
kan hamna i drogberoende och kriminella gäng. Det är för dessa ele-
ver som konsekvenserna av betygsutslagningen blir mest negativa.
För vem får då betygen positiva konsekvenser? De någorlunda välut-
bildade och välbärgade föräldrarna kan hjälpa sina barn till bra betyg.
Betygen gör att deras barn kommer först i kön till eftertraktade ut-
bildningar. Ett stort antal tjänstemän får jobb med att konstruera
betygskriterier och nationella prov och kontrollera att det sätts »rätt-
visa betyg. Dessa gynnas också av betygen.
Hela 42 procent av eleverna med kortutbildade föräldrar misslyckades
med att klara betygskraven för att få gå ett gymnasieprogram. Det var
framför allt kravet på godkänt betyg i matematik som de inte klarade.
Dessa elever har tvingats använda en mycket stor del av grundskoleti-
den för att förgäves försöka lära sig en matematik som de ändå aldrig
kommer att få användning av. (Se Skolverkets betygskriterier för god-
känt i årskurs 9). Denna tid hade de kunnat använda för ett mera me-
ningsfullt lärande. För de flesta elever har matematikens utbredning i
skolan fått negativa konsekvenser. För matematiklärarna har däremot
den stora andelen av lektionsutrymmet lett till positiva konsekvenser.
De har fått höjd status, flera arbetstillfällen och möjligheter att pressa
upp sina löner på grund av att det råder brist på utbildade lärare i
ämnet.
På liknande sätt är det med de flesta av de reformer som har genom-
förts. De högre avlönade karriärtjänsterna leder till att skolorna får
sämre ekonomiskt utrymme för att anställa stödpersonal till skolsvaga
elever. De till stor del forskarutbildade lärare som får dessa tjänster
har lärt sig tänka och tala på ett sätt som gör det svårare för dem att
nå fram till och kunna hjälpa skolsvaga elever. För dessa elever är
●
konsekvenserna av karriärtjänsterna negativa. Men för de forskare
och andra som fått tjänsterna är de positiva.
Skolans största problem är att de skolsvaga eleverna misslyckas. Man
skulle förvänta sig att allt gjordes för att göra det lättare för dessa ele-
ver att lära sig. Men så sker alltså inte. Egoismen har stuckit upp sitt
fula tryne.
Lobbyister för egenintressen har kunnat påverka besluten så att de
gynnats av dem – medan elever missgynnats. De skolsvaga eleverna
har inga lobbyister. Och beslutsfattarna har för dålig kännedom om
dem och om de förutsättningar de behöver för att lära sig.
Men om Barnkonventionen görs till lag också i Sverige skulle besluts-
fattarna tvingas att på ett helt annat sätt ta hänsyn till elevernas behov
och önskemål.
●
De tysta, de glädjefattiga Publicerad här den 17 oktober 2014
med lågutbildade föräldrar klarar inte
kunskapskraven för att gå i gymnasiet. Det är 2–3 elever i varje
grundskoleklass som får lägst betyg på proven. Som inte får någon
läxhjälp eller annat stöd i studierna från hemmen. Som har ett språk
som fungerar bra för dem i hemmet och bland kamraterna, men som
inte fungerar i skolan. Som inte förstår innebörden av många av de
ord som läraren använder i sin undervisning. Som inte heller förstår
många ord i texten till de uppgifter som de ska arbeta med. Som tittar
ned i bänken när läraren ställer en fråga för att de ska slippa svara.
Som tyst svarar »vet inte, kan inte« om de ändå får frågan. Som får tå-
rar i ögonen när de får tillbaka de underkända betygsprov som de har
tvingats att delta i. Som med tiden dock kan reagera med en tillkäm-
pad tuffhet. Som då rycker på axlarna och säger: »Det skiter väl jag i.
Det är ingen idé att anstränga sig. Jag är ändå värdelös.«
Hur vet jag detta? Jo, jag har suttit i klassrum och studerat lärare och
elever som metodiklektor under omkring 5 000 lektionstimmar. Jag
har då också talat med tusentals elever och hundratals lärare om sko-
lan. Det har satts många etiketter på de elever som misslyckas i sko-
lan. Man har kallat dem svaga, långsamma eller obegåvade. Men de
flesta av dessa elever är varken svaga, långsamma eller obegåvade. Det
är först när de sätts i en skola där det ställs krav på dem som de inte
har fått förutsättningar att klara, som det kan förefalla så. Det är bara
i skolan som de är svaga. Därför kallar jag dessa elever skolsvaga.
Det är ingen som för de skolsvaga elevernas talan när det fattas beslut
om skolan. När massmedia och andra utomstående personer besöker
skolan så är det inte dessa elever de talar med. De håller sig eller hålls
undan. Det är de talföra eleverna man får tala med. Det är heller inte
deras föräldrar som tar till orda i intervjuer och på föräldramöten. Det
är de talföra föräldrarna.
Många som diskuterar och bestämmer om skolan tycker sig vara säkra
på vad man ska göra för att eleverna ska lära sig bättre. Deras säker-
het växer med kvadraten på avståndet till de skolsvaga eleverna. De
drar i spakar. Mera betyg. Mera katederundervisning. Karriärlärare.
Fler mattelektioner. Ett tionde år för att eleverna ska hinna ikapp.
Hårdare skolkkontroll. Bättre disciplin och hårdare straff. Ingen av
dessa åtgärder leder till att eleverna lär sig bättre. Tvärtom. De gör att
de skolsvaga eleverna både lär sig och mår sämre.
●
De som bestämmer kan inte sätta sig in i hur tillvaron är för de skol-
svaga eleverna. Att i nio år behöva sitta och ha tråkigt under lektion
efter lektion där de har svårt att följa med i undervisningen. Där de är
rädda för att få frågan på den läxa som de inte har gjort. Rädda för att
göra bort sig framme vid tavlan. Rädda för att klandras av både lärare
och föräldrar för att de inte klarar sig bättre i skolan. Det är inte un-
derligt om de i protest mot denna tillvaro skolkar från skolan eller stö-
kar till det under lektionerna.
Eleverna kan också vara rädda för det liv som väntar dem i framtiden.
De får ideligen veta hur viktigt det är att de får bra betyg om de ska få
något jobb efter skolan. Men de inser att de aldrig kommer få några
bra betyg. De har sett hur det gått för många ungdomar i deras bo-
stadsområde. Ungdomar som hamnat i gäng där man stjäl, rånar, säl-
jer droger och prostituerar sig. Där man kan skadas i gängstrider, dö-
mas till fängelse eller dö genom en överdos. Så illa går det för många
ungdomar. Det finns det statistik på. Socialstyrelsen rapporterar att
elever med låga betyg löper åtta gånger så stor risk att bli kriminella.
Statistiken säger dock inget om skolans roll för dessa olycksöden. Att
elever misslyckas i skolan beror inte på någon naturlag. Det beror på
att man fattat dåliga beslut om skolan. Man har inte gett de skolsvaga
eleverna de förutsättningar de behövt för att kunna lyckas i skolan. De
har inte tidigt kompenserats för de brister i språk och annan utveckl-
ing som de bär med sig från hemmen. De har inte fått gå i små barn-
grupper i förskolan där de hela tiden blivit sedda och hjälpta till det
språk som fungerar i skolan. Man har tvärtom ökat elevgrupperna och
minskat personalen i både förskola och lågstadium. I valrörelsen lo-
vade dock alla partier bättring i dessa avseenden. Frågan är om man
kommer att tillsätta de resurser som krävs. Eller om man väljer att
även fortsättningsvis dra på sig de mångdubbelt högre kostnaderna
för skadegörelse, vård och kriminalvård med mera som blir resultatet
av att så många ungdomar spårar ur i livet. För att inte tala om förlus-
terna i liv och livskvalitet för ungdomarna.
●
Det är mycket som är beklagligt
i skolan Publicerad här den 17 oktober 2014
har studerat skolor i Sydkorea för att ta
reda på vad våra elever behöver för att lära sig. Att man därför har
kommit att rekommendera sådant som auktoritära skolledare, mera
katederundervisning, högre krav och disciplinära åtgärder.
Vidare att man inte har lagt större vikt vid vad våra elever och lärare
vet och vill, och vad forskningen säger om vad elever behöver för att
lära sig. Att man inte inser framgångens avgörande betydelse för ele-
vernas motivation. Att man därför genom en tidig fokusering på betyg
sätter misslyckandet i system för skolsvaga elever. Att man inte inser
att elever behöver olika lång tid att tänka och smälta ny information,
och att man därför rekommenderar mera av en katederundervisning i
helklass som oundvikligen går för fort för de skolsvaga eleverna och
för långsamt för de snabba eleverna.
Liksom att man inte inser att eleverna måste uppfatta det de lär sig som
meningsfullt för dem. Att till exempel alla elever måste försöka lära sig
sådana kunskaper i matematik som bara en mindre del av dem kommer
att behöva. Att man inte inser att eleverna behöver uppleva undervis-
ningen som stimulerande. Att innehållet i skolämnena bestäms genom
detaljerade kursplaner och nationella prov som hindrar lärarna att an-
passa innehåll och arbetssätt till vad deras elever är intresserade av och
behöver.
Till detta vill jag lägga flera andra missförhållanden som jag anser är
beklagliga, nämligen:
● att många reformer inom skolan bottnar i en förlegad kunskapssyn
och en förlegad elevsyn. Att man förkunnar att lärarens uppgift är att
förmedla sina kunskaper till eleven. Att man uppfattar eleverna som
tomma kärl som lärarna ska ösa kunskap i. Att man inte inser att kun-
skap skapas inom eleven först när hen tar till sig informationen. Att
man satsar mer på att utveckla lärarnas ämneskunskaper än på att ut-
veckla arbetssätt som gör det lättare för eleverna att ta till sig och
smälta information. Att man ser eleven som i grunden lat och som
därför behöver piska och morot i form av bestraffningar och grade-
rade betyg. Att eleverna får mindre idrott än i andra länder och att de
estetiska ämnena inte längre är kärnämnen för alla i gymnasiet. Att
man inte har insett att dessa ämnen är viktiga för att eleverna ska må
bra och kunna lära sig bra även i andra ämnen.
●
● att det är de graderade betygen som mer än något annat styr verk-
samheten i skolan. Att man inte tagit hänsyn till den forskning som
slår fast att eleverna inte lär sig bättre med betyg. Att skolsvaga elever
tvärtom förlorar självförtroende och vilja att anstränga sig i studierna
när de ideligen tvingas delta i betygsprov på sådant som de inte har
kunnat lära sig. Att alla elever lär sig sämre när de strävar efter kort-
siktiga betygsmål i stället för efter långsiktiga kunskapsmål. Att urva-
let till högre studier grundas på en betygssumma. Att man inte använ-
der antagningsrutiner som kan ge information om de kunskaper, erfa-
renheter och egenskaper som de studerande har och som de behöver i
de yrken som de utbildar sig till. Att betygen grundlägger klyftorna i
samhället genom att välutbildade och resursstarka föräldrar kan ge
sina barn de förutsättningar att lyckas i betygsjakten som övriga barn
inte har. Att 42 procent av eleverna med lågutbildade föräldrar inte
fick tillräckliga betyg för att gå ett gymnasieprogram. Att man använ-
der en så stor del av skolans resurser och lärarnas arbetstid till att
mäta och betygssätta elevernas kunskaper i stället för till att under-
lätta elevernas lärande. Att de graderade betygen har blivit till en helig
ko som inte ska ifrågasättas.
● att man har delat upp lärarkåren i en mindre grupp bra lärare och
övriga inte så bra lärare. Att de lärare som bedöms som bra lärare ska
få betydligt högre lön. Att man inte har klargjort vad som krävs för att
en lärare ska bedömas som en bra lärare. Att man i sammanhanget
har talat mera om lärare med akademiska meriter och bra resultat på
nationella prov än om varma lärare som bryr sig om eleverna, som gör
ambitiösa lektionsförberedelser, som har humor och är rättvisa. Att
skolledningar har överlåtit till privata företag att mot betalning be-
döma vilka lärare som är eller som inte är bra lärare. Att karriärtjäns-
terna marginellt ökar motivationen i arbetet för en liten grupp lärare
medan man avsevärt minskar motivationen för alla lärare som inte
anses vara bra lärare. Att man inte inser att det är bättre för lärarnas
motivation och samarbetsvilja att låta det löneutrymme som finns
komma alla lärare till del.
● att rapporter från Socialstyrelsen och Rädda Barnen talar om
ökande psykisk ohälsa hos eleverna. Att hälften av alla elever känner
stress och oro för sina betyg. Att var tredje elev i åldern 15–17 har ska-
dat sig själva under det senaste året. Att var tionde elev har övervägt
att ta sitt liv. Att elever med låga betyg löper åtta gånger så stor risk
att bli kriminella och tre gånger så stor risk att begå självmord som
övriga elever. Att man inte längre verkar ha som främsta mål för sko-
lan att lämna ifrån sig friska elever med ett gott självförtroende och
goda kunskaper. Att man verkar oroa sig mer för sjunkande resultat i
Pisa-undersökningen än för elevernas hälsa. Att dessa larmrapporter
har fått en så liten uppmärksamhet i massmedierna.
●
Meningslös matte fördärvar
ungas liv Publicerad här den 12 oktober 2014
mattekunskap och meningslös. Meningsfull
är den mattekunskap som eleverna får användning av. Meningslös är
den mattekunskap som eleverna aldrig får användning av. Ämnesex-
perterna i matematik hävdar att alla elever i framtiden behöver kunna
mycket mer matematik. Det är en myt. Sant är att alla elever behöver
kunna använda de fyra räknesätten, procenträkning, överslagsberäk-
ning, lite enkel statistik och en enkel ekvation. Sådan mattekunskap
som alla behöver i vardagslivet kunde elever lära sig redan i den
sjuåriga folkskolan.
Den mattekunskap som är meningsfull för några elever kan vara me-
ningslös för andra. Det beror på vilken yrkesutövning som de kommer
att ägna sig åt. Av 3,5 miljoner yrkesverksamma i landet är det på sin
höjd 300 000 personer som i sina yrken behöver några mattekun-
skaper utöver vardagsmatten; se SCB:s yrkesregister med yrkessta-
tistik.
Det stora flertalet elever kommer att arbeta som sjukvårdsbiträden,
hemvårdare, barnskötare, hotell- och kontorsstädare, kockar, köks-
och restaurangbiträden, lagerarbetare, vägarbetare, snickare etcetera.
De kommer inte att behöva kunna någon matte utöver vardagsmatten.
Dessa yrken lär finnas kvar även i framtiden. Då kommer också alla
att kunna ha en matteapp i sina mobiler som hjälper dem med de ut-
räkningar som de behöver göra.
Vilken matte anser myndigheterna att eleverna måste behärska för att
få gå vidare till gymnasiet? Detta kräver Skolverkets ämnesexperter
att eleverna ska kunna för att få ett godkänt betyg i matematik i års-
kurs nio:
Eleven kan lösa olika problem i bekanta situationer på ett i huvud-
sak fungerande sätt genom att välja och använda strategier och
metoder med viss anpassning till problemets karaktär samt bidra
till att formulera enkla matematiska modeller som kan tillämpas i
sammanhanget. Eleven kan välja och använda i huvudsak funge-
rande matematiska metoder med viss anpassning till samman-
hanget för
att göra beräkningar och lösa rutinuppgifter inom aritmetik, alge-
bra, geometri, sannolikhet, statistik samt samband och förändring
●
med tillfredsställande resultat. Eleven kan redogöra för och sam-
tala om tillvägagångssätt på ett i huvudsak fungerande sätt och an-
vänder då symboler, algebraiska uttryck, formler, grafer, funkt-
ioner och andra matematiska uttrycksformer med viss anpassning
till syfte och sammanhang.
Glasklart, inte sant? Vid ett symposium som sändes i TV för någon tid
sedan framträdde en matematikexpert. Hon berättade stolt om hur
man kunde tänka på fem olika sätt när man subtraherade ett tvåsiff-
rigt tal ifrån ett annat tvåsiffrigt tal. Hon ansåg att man skulle låta ele-
verna diskutera kring dessa olika sätt.
I folkskolan fick eleverna lära sig en metod att lösa varje mattepro-
blem. Det fungerade för de flesta. Varför ska nu alla elever kunna for-
mulera matematiska modeller och diskutera olika metoder att lösa
matteproblem? Visst kan sådana resonemang vara utvecklande för de
mattesinnade elever som så småningom blir tekniker, ingenjörer och
mattelärare. Men hur utvecklande är det för alla de andra eleverna?
Vilken nytta har de av att de måste använda en stor del av skoltiden åt
att försöka lära sig en matte som de aldrig kommer att behöva kunna?
Och som så många elever dessutom misslyckas med att lära sig.
Tiden i skolan är begränsad. Om denna tid upptas av sådant som ele-
verna varken kommer att ha nytta eller glädje av så sker det på be-
kostnad av sådan kunskap som de verkligen behöver. Alliansen har
beslutat att öka matteundervisningen i grundskolan med 300
lektionstimmar. Redan före denna ökning får eleverna över 1 000
lektionstimmar i matte. Det är fler än vad de sammanlagt får i idrott
och de estetiska ämnena. Det är också betydligt fler än vad de sam-
manlagt får i de samhällsorienterande ämnena historia, geografi, re-
ligionskunskap och samhällskunskap. När nu matten får fler timmar
får andra ämnen ännu färre timmar.
Det är framför allt kunskapskraven i matte som gör att eleverna miss-
lyckas att komma in på gymnasiet. Statistiken talar om att 42 procent
av elever med lågutbildade föräldrar misslyckas. De kan inte få den
läxhjälp från hemmet som de behöver. Till deras misslyckande kan
också samverka andra bakgrundsfaktorer som trångboddhet, fattig-
dom, sjuklighet eller missbruk i familjerna.
Kunskapskraven i matte ligger också bakom mycket av den omfat-
tande stress och oro, den psykiska ohälsa och de självmordstankar hos
eleverna som Socialstyrelsen och Rädda Barnen har funnit i sina
undersökningar. För många elever har självförtroende och framtidstro
malts ned av att de ständigt misslyckats i skolan. Efter grundskolan
har många varken skola eller arbete att gå till och de flesta har ont om
●
pengar. En del av dem tyr sig då till kriminella gäng där de kan få upp-
skattning och tjäna pengar. En gemenskap som leder till att mångas
liv förstörs genom missbruk, prostitution och brottslighet.
I valdebatterna återkom Reinfeldt till vad alliansen skulle göra för att
råda bot på att så många elever inte klarade kunskapskraven i matte.
Antalet lektionstimmar i matte skulle ökas ytterligare. Lärarbristen
skulle avhjälpas genom att mattelärare skulle snabbutbildas. Enklare
vore att bara kräva kunskaper i vardagsmatte av alla elever. De matte-
sinnade elever som vill och kan lära sig en mera avancerad matte
kunde erbjudas en särskilt kurs i sådan matte. Detta skulle drastiskt
minska behovet av mattelärare. Många fler elever skulle då få gå ett
gymnasieprogram. De skulle få behålla självförtroende och framtids-
tro och slippa risken att få sina liv förstörda i kriminella gäng.
●
Björklunds manipulationer Publicerad här den 30 augusti 2014
är lika meningslöst som att hoppa höjd-
hopp utan ribba har Björklund sagt ett otal gånger. Lärandet i sig ver-
kar alltså inte ha något värde. Det är betygen som räknas. Björklund
har tydligen inte reflekterat över vilka som tycker det är meningsfullt
att hoppa höjdhopp. Att det bara är de elever som är duktiga höjd-
hoppare. Klumpiga elever som river även lågt satta ribbor vill inte
fortsätta att hoppa höjd. De vänder höjdhoppsställningen ryggen.
Det är de ämnen och de sporter där eleven lyckas bra som hen vill
syssla med och anstränga sig i. Och vice versa. Det vet alla. Forskare i
inlärningspsykologi har sedan länge slagit fast att framgången är en av
de viktigaste motivationsfaktorerna. Att elever som får beröm an-
stränger sig mera, och det gäller i hög grad skolsvaga elever. Dessa
ungdomar tappar lusten att anstränga sig om de ideligen måste delta i
betygsprov där de misslyckas. Betygen gör inte att eleverna lär sig
bättre. Tvärtom. Även de högpresterande eleverna lär sig sämre när
de inriktar sig mera på att få betyg än att få kunskap. Betygens enda
funktion är enligt forskarna att sortera elever.
När Björklund ska motivera varför han vill införa mera av betyg vän-
der han sig därför inte till de pedagogiska forskare som vet vilka effek-
ter betygen har på elevernas lärande. Han lutar sig mot en national-
ekonom som gjort en märklig studie om olika elevgruppers inkomster
en tid efter skolgången. Han utser en hjärnforskare till enmansutre-
dare om effekterna av tidiga betyg. Med stöd av en ekonom och en
hjärnforskare fattar en major beslut om det som mer än allt annat
påverkar elevernas lärande. Vad de som professionellt sysslar med
lärande i skolan vet bryr han sig inte om. Han ägnar heller inte några
tankar åt vad som händer med de tusentals elever som tidigt mister
självförtroende och framtidstro för att de tvingas delta i betygsprov på
sådant som de inte har fått förutsättningar att lära sig.
David Ingvar är inte den förste enmansutredare som Björklund har
anlitat. Han har handplockat en lång rad av enmansutredare för att ge
stöd åt sina reformer och ta loven av den kritik som riktats mot ho-
nom. Dessa utredare har funnit att de sjunkande kunskapsresultaten
beror på att hans reformer ännu inte fått genomslag. Att de beror på
kommunaliseringen. Att de beror på den bristande ordningen i sko-
lan. Att han varken överdrivit eller ljugit vid svartmålningen av den
tidigare skolan – vilket ett radioprogram kunde blottlägga.
Alla dessa enmansutredare har gett honom sitt stöd. När han av peda-
goger beskylls för att ha fört in skolan på fel kurs hämtar han stöd av
●
ekonomerna inom OECD. Dessa ser det som skolans uppgift att forma
kuggar som passar in på olika nivåer i det ekonomiska maskineriet.
Denna uppfattning om skolans mål borde inte delas av någon och
allra minst av vår skolminister.
Hurdan är han egentligen, mannen bakom alla skolreformerna? Un-
der femton års tid har han otaliga gånger fått uttala sig om skolfrågor i
tv, radio och dagstidningar. Under dessa framträdanden har han av-
slöjat åtskilligt om sin person, om sina tankar och sina egenskaper.
Den bild som han då målat av sig själv kan sammanfattas med orden
okunnig, historielös, svarslös, reaktionär, glädjedödande, demagogisk,
listig, empatibefriad, snedvridande och lögnaktig. Är detta en orättvis
karakteristik? Jag motiverar denna karakteristik i ett kapitel med ru-
briken Bocken till skolmästare i min bok Grymskolan.
●
Förstelärarna – ett högriskprojekt Publicerad här den 29 augusti 2014
kunskapsbristerna hos de skolsvaga
eleverna. För att råda bot på detta har Björklund bland annat låtit
tillsätta förstelärare. Dessa lärare ska vara bra lärare som ska leda
utvecklingen på skolorna. Reformen väcker ett antal frågor. Vad är en
bra lärare? För vilka elever är läraren bra? Vem ska avgöra om en
lärare är bra? Vilka lärare kommer att bli förstelärare? Hur kommer
förstelärarna att tas emot på skolorna?
De skolsvaga eleverna behöver inte något katederlejon till lärare. De
behöver framför allt lärare som är skickliga på att organisera elevak-
tivt arbete. Som har humor och är rättvisa. Som bryr sig om eleverna.
Som ser vilka elever som behöver hjälp och som frågar efter om någon
elev verkar ovanligt trött eller ledsen. Det är sådana lärare som dessa
elever behöver som förstelärare. Men det är tveksamt om de kommer
att få det.
Det kan ifrågasättas om det är för de skolsvaga elevernas skull som
förstelärarna tillsätts. Eller om det är för att bereda jobb åt ett par
tusen forskarutbildade lärare som saknar en fast tjänst högskoletjänst.
Den enmansutredare som ligger bakom förstelärartjänsterna har utta-
lat att man tror sig att med hjälp av dem kunna locka över sådana
forskare till skolan. Är det så att en lärare med forskarbakgrund har
lättare att se de skolsvaga elevernas behov och nå fram till dem. Eller
är det tvärtom.
Vilken sorts lärare har man tänkt sig för förstelärartjänsterna? Anna
Ekström, Skolverkets chef, har upprepade gånger deklarerat att lärar-
na ska ägna sig mera åt att lära ut. Skolministern säger att lärarens
uppgift är att förmedla kunskaper från katedern. Man verkar se ele-
verna som tomma kärl som lärarna ska ösa kunskaper i.
Men lärarna kan inte förmedla några kunskaper till eleverna. Det är
först när eleverna lyssnar och tar till sig informationen som den blir
till kunskap inom dem. Problemet för de skolsvaga eleverna är bara
undantagsvis att lärarna kan för lite eller lär ut för dåligt. Problemet
är att de kan ha svårt att förstå allt som läraren säger och att de inte
under någon längre tid orkar koncentrera sig på att ta det till sig. Det
är inte förstelärare som fokuserar på lärarnas förmåga att lära ut som
dessa elever behöver. Det är förstelärare som fokuserar på elevernas
förutsättningar att lära in.
●
Hur och av vem ska förstelärarna väljas ut? Några kriterier för vad
som ska anses vara en bra lärare ges inte. Detta lämnar fältet fritt för
subjektiva värderingar. Personliga relationer med skolledningarna
kan spela in. Det kan vara svårt för en skolledning att upptäcka de
ovan nämnda kvaliteterna hos läraren. Risken är att man i stället
grundar sin bedömning på akademiska meriter eller enstaka uppvis-
ningslektioner. Risken för felbedömningar lär inte heller minska om
man som nu i flera kommuner överlåter åt kommersiella företag att
göra bedömningarna. Detta särskilt i de fall där lärare på eget initiativ
låter sig bedömas mot en avgift på bortåt 10 000 kronor. Hur sanno-
likt är det att företaget underkänner en sådan kund?
Den stora risken är att man tillsätter förstelärare som förespråkar en
undervisning som gör det svårare i stället för lättare för skolsvaga
elever att lära sig. Det finns också en risk för att samarbetet mellan
kollegerna försämras när en lärare ska anses förmer än de andra och
ha högre lön. Detta särskilt om kollegerna har svårt att upptäcka de
överlägsna kvaliteterna hos hen. I alla de kommuner där man inte
avsätter någon särskilt tid för lärarna att arbeta med utvecklingspro-
jekten lär det bli ett klent resultat av dem.
Man har sagt att förstelärartjänsterna ska bidra till högre status åt
läraryrket. Björklund har förkunnat att det är de bra lärarna som ska
få bli förstelärare. De andra då? Det stora flertalet lärare som stämp-
lats som icke bra och som får behålla sina låga löner lär inte uppleva
att deras status har höjts. Snarare tvärtom. Det har också sagts att
förstelärartjänsterna ska göra det mer attraktivt för studenter att söka
sig till lärarutbildningarna. Studenterna är inte dumma. De inser att
den statistiska chansen att de ska få någon av de eftertraktade tjäns-
terna som förstelärare är liten. En annan sak vore om lönerna höjdes
rejält för alla lärare.
Tillsättningen av förstelärartjänster är en av många reformer som
skolministern sjösatt utan att närmare utforska vilka konsekvenser
reformerna får. Det är stor risk för att denna reform leder till ännu
sämre förutsättningar för de skolsvaga eleverna att lyckas i skolan.
●
Björklund sparkar på den
som ligger Publicerad här den 19 augusti 2014
att Björklund för fram kraven på ord-
ningsbetyg nu igen. Det är snart val. För åtta år sedan lyckades han
framstå för väljarna som den handlingskraftiga skolpolitiker som
kunde skapa ordning i skolan. Det kunde han inte. Hoten om kvar-
sittning, avstängning, förlängd skolplikt, skolkrapportering,
hemanmärkningar och ordningsbetyg funkade inte. Ändå gör han
ett nytt försök att framstå som handlingskraftig.
Hans åtgärder riktar sig inte mot det stora flertalet elever som
klarar sig bra i skolan. Elever vars föräldrar har utbildning, trygga
arbeten, god ekonomi och ett välutvecklat språk. Åtgärderna riktar
sig mot de elever som misslyckas i skolan. Deras föräldrar är vanli-
gen lågutbildade, arbetslösa, trångbodda och har problem med
ekonomi och hälsa. De förmår varken att ge sina barn det språk,
det stöd, den läxhjälp eller den studiero de behöver för att göra sig
själva rättvisa i skolan.
Därför får deras barn svårt att hänga med i undervisningen. De
tvingas tidigt delta på prov på sådant de inte kunnat lära sig. De får
dåliga betyg. De tappar alltmer av självförtroende, framtidshopp
och studiemotivation. Till slut ger de upp försöken att hänga med.
De kan då komma att stöka till det under lektionerna eller skolka.
Alla elever vill lyckas lära sig. De ger inte upp för att de är lata, som
Björklund verkar tro. De misslyckas inte i skolan för att de skolkar.
De skolkar för att de misslyckas i skolan. De misslyckas i skolan för
att de inte från början fått tillräckligt stöd för att kunna lyckas.
I förskola och på fritidshem skulle många barn kunna få kompen-
sation för att hemmen inte kan ge dem det språk och de andra för-
utsättningar som de behöver i skolan. Men det förutsätter att
barngrupperna är så små att personalen får tid att ägna sig åt varje
barn. Men det finns nu över 5 000 barngrupper med mer än 20
barn. Antalet har fördubblats under de åtta år som Björklund har
varit skolminister. Lärarna hinner inte se varje barn och ge det den
hjälp det behöver. Lärare i förskola och fritidshem är sjukskrivna
för stressrelaterade sjukdomar i dubbelt så stor omfattning som
andra yrkesgrupper.
●
Björklunds repressiva åtgärder riktar sig mot symtom på att skolan
misslyckats, inte mot orsakerna. De hjälper inte de skolsvaga ele-
verna. De stjälper dem. Strängt uppfostrade elever, ofta med in-
vandrarbakgrund, berättar att de knappt vågar gå hem av rädsla
för att bli bestraffade när de tvingats till kvarsittning, misslyckats
på betygsprov eller fått skolkrapporter och andra hemanmärk-
ningar att visa upp för föräldrarna. När studiemedlen dras in för
elever som skolkat så drabbar det familjernas ekonomi. Elever
utan gymnasieutbildning har svårt att få jobb. Om de fått anmärk-
ningar i ordning får de det ännu svårare. Och så vidare.
Björklund skulle kunna hjälpa eleverna att få de förutsättningar de
behöver för att lyckas i skolan. Då skulle de inte bara lära sig
bättre, de skulle också må bättre. Stress och oro för framtiden gör
att många elever mår psykiskt dåligt. På senare år har det skett en
markant ökning av ungdomar med låg utbildningsnivå som har
vårdats för ångestsjukdomar eller annan psykisk ohälsa.
Men Björklund fullföljer i stället alliansens strategi att stryka de
stora och starka väljargrupperna medhårs på bekostnad av de små
och svaga. De starka fick jobbskatteavdrag. De svaga fick försäm-
ringar i a-kassa och sjukersättningar. Björklund räknar med att de
starka föräldragrupperna ska uppskatta hans hårda åtgärder mot
de skolsvaga eleverna. Därför ordningsbetygen. Man kan bara
hoppas att han räknar fel där. Ingen vill väl se hur skolministern
sparkar på dem som redan ligger.
●
Sant och riktigt i skoldebatten Publicerad här den 11 augusti 2014
den 29 september kritise-
rar språkprofessorn Inger Enkvist den, som hon tycker, vilseledande
debatten om skolans problem. I artiklar och böcker har hon dömt ut
allt och alla i skolvärlden. Från sin upphöjda akademiska position
anser hon sig ha förstått hur det förhåller sig med skolan.
I en debattartikel med titeln »Bryt med flumpedagogiken har hon
förkunnat att man i skolan hävdar att lärare och föräldrar utövar för-
tryck när de leder ungas utveckling. Att skolan mest liknar en djungel,
där de starkastes vilja råder. Att någon avskaffat respekten för inlär-
ning. Att lärarna inte längre ger eleverna några kunskaper, utan låter
dem bli autodidakter. Att lärarna inte längre bryr sig om ordning och
reda i klassrummen. Att eleverna bara får lära sig sådant som de tyck-
er är roligt. Och så vidare. Det är ingen hejd på hur korkade och illvil-
liga skolans tjänare är enligt Enkvist.
I den aktuella artikeln skriver hon att politikerna uppträder som om
de kunde ge utbildning utan läxor och prov. Vilka politiker då? Jan
Björklund kan man kritisera för mycket, dock inte detta. Han har visat
sig mera intresserad av hur man mäter och betygssätter elevernas
kunskaper än hur man skapar dem.
Enkvist verkar liksom Björklund tro att läraren kan förmedla kunskap
till eleverna. Så är det inte. Läraren kan bara försöka motivera elever-
na och ge dem information. Kunskap uppstår först inom eleven när
denna lyssnar och tar till sig informationen. Skolans stora problem är
att så många elever inte har fått förutsättningar att ta till sig den in-
formation de får.
Enkvist har rätt i att lärarna inte kan undervisa i helklass så att det
passar alla elever. Många elever har för dåligt ordförråd för att kunna
följa med. Läraren kan bara undervisa i ett tempo och med ett språk.
Det går för snabbt och är för svårt för de skolsvaga eleverna. Det går
för långsamt och är för lätt för de skolstarka eleverna.
Frågan är hur Enkvist vill lösa detta problem. Vill hon fylla skolorna
med kvarsittare som försöker skaffa sig de förkunskaper som de behö-
ver i nästa årskurs? Eller vill hon sortera eleverna i elitklasser och
andra klasser? Så som det var när eleverna från välutbildade hem gick
till läroverket medan de övriga blev kvar i folkskolan. Ingetdera alter-
nativet är realistiskt.
●
Ett mera gångbart alternativ är att minska andelen katederundervis-
ning under lektionerna. Ett annat bra alternativ är att redan i försko-
lan och i de första årskurserna kompensera de elever som från hem-
men inte får det stöd och det språk som de behöver för att inte hamna
på efterkälken. Detta förutsätter att läraren får tid att se och hjälpa
varje elev som behöver stöd. Därför behöver lärarna ha färre barn i
sina grupper. Skolan behöver också speciallärare som är särskilt ut-
bildade för att kunna kompensera elever. Detta kräver resurser. När
Enkvist kritiserar att man i skoldebatten i Almedalen talade om
mindre klasser, fler speciallärare och friskolevinster i stället för att
tala om lärarnas kvalitet är hon snett ute.
Lärarna är olika. De undervisar på olika stadier, från förskola till uni-
versitet. De undervisar i olika ämnen, från spanska till samhällsorien-
tering. De behöver olika kunskaper och egenskaper beroende på vilket
stadium och i vilket ämne de undervisar. Enkvist säger att landets
stora problem är att studenter med hög kvalitet väljer bort läraryrket.
Hög kvalitet är för henne liktydigt med att de sökande har höga gym-
nasiebetyg och förmågan att vara duktiga katederundervisare.
Ett större problem är dock att de skolsvaga eleverna har så stora kun-
skapsbrister. Vad dessa elever behöver är lärare som förstår deras
problem, som bryr sig om dem, som är bra på att ordna inlärningssi-
tuationer som de klarar av och lär sig av, som är rättvisa, som har hu-
mor. Sådant framgår inte av gymnasiebetyget. Studenter med låga
gymnasiebetyg kommer vanligen själva från hem utan studietradition.
De kan ha lättare att förstå och hjälpa de skolsvaga eleverna. Dessa
behöver inte katederlejon med omfattande akademiska kunskaper.
Sådana lärare kan möjligen göra nytta i vissa kurser på universiteten.
Enkvist har ingen förståelse för de cirka 10 000 elever som inte har
fått förutsättningar att lyckas i skolan. De flesta av deras föräldrar
brottas med sådant som dålig ekonomi, dålig hälsa, arbetslöshet,
missbruk, trångboddhet och det svenska språket. Enkvist tror att ele-
verna misslyckas för att de är lata och hon kräver av föräldrarna att de
ska bevisa att eleverna gjort sitt bästa innan de kan få stöd och hjälp
av skolan. Hur skulle detta gå till och vilka konsekvenser skulle hen-
nes förslag få?
Journalister som inte påpekar vad som är sant och riktigt är medan-
svariga till att allmänheten vilseleds, säger Enkvist. Det är också pro-
fessorer som inte vet vad de talar om.
●
Skolreformerna har inte funkat i
Sverige Publicerad här den 10 augusti 2014
Förklaringarna har
duggat tätt. Ytterligare en förklaring fick vi på Göteborgs Postens de-
battsida häromdagen. Det beror på att eleverna inte är tillräckligt mo-
tiverade, sades det. Den förklaringen är en av de bättre. Men den
räcker inte. Frågan är ju varför de inte är motiverade. Fram träder en
väv av faktorer som har påverkat elevernas lärande.
En förklaring ligger i det paradigmskifte som skedde på nittiotalet.
Regeringen Bild införde mål- och resultatstyrning av skolan efter
mönster från näringslivet. Den införde också ett nytt system med gra-
derade betyg. General Teaching Council i England skriver med stöd
från omfattande forskning i Cambridge att »sådana detaljerade kurs-
planer kopplade till graderade betyg skapar stress och panik, sänker
kvaliteten och bidrar till att uttråkade elever hoppar av skolan i för-
tid.
Det fria skolvalet infördes i samma veva. Skolor i utsatta områden
dränerades på resurser när föräldrar flyttade sina barn till andra sko-
lor. Man fick inte råd att ge de skolsvaga eleverna det stöd de behövde.
De elever som blev kvar förlorade också den draghjälp som de hade
fått av de elever och de lärare som lämnat skolan.
Kommunerna fick överta ansvaret för skolorna från staten. De cen-
trala direktiv som från början knöts till denna reform urvattnades av
den borgerliga regeringen på nittiotalet. Det bidrog till att reformen
kom att slå fel på många orter. Politikerna där saknade de kunskaper
och den förmåga som krävs för att fördela resurser och leda personal.
Dessa tre stora reformer bidrog alla till att göra det svårare för många
lärare att ge eleverna en undervisning som motiverade dem. Som om
inte detta var nog fick vi en skolminister med begränsade kunskaper
om lärandets villkor, men med obegränsad tilltro till sin egen förmåga
att fatta beslut. I rask takt införde han en rad stora reformer. Flertalet
av dessa reformer har visat sig motverka sitt syfte.
De snabba förändringar som genomförts har till stor del hämtats från
skolor som lyckats bra i Pisa. Om Pisa-undersökningarna skriver 83
professorer och skolledare i The Guardian att »de snedvrider skolans
mål, minskar lärarnas frihet och professionella utrymme, stressar
både skolor, lärare och elever och lockar till kortsiktiga kvicka fixar.
●
De skolor som många av reformerna har hämtats ifrån ligger i länder
med helt andra traditioner och mål för skolan. Därför fungerar inte
reformerna i den svenska skolan. Våra elever lär sig inte bättre genom
katederundervisning, fokusering på mätbar kunskap, högre krav och
tidigare graderade betyg. Tvärtom. Många elever mår dåligt av stres-
sen. Våra lärare blir inte heller bättre genom att få auktoritära skolle-
dare, lärarlegitimationer och karriärtjänster. Tvärtom.
Skolministern delar upp lärarkåren i bra lärare och sämre lärare. Vad
som utmärker en bra lärare är inte klarlagt. En liten del av lärarna ska
kallas förstelärare och få högre lön. Flera skolledningar överlåter nu
till privata företag att avgöra vilka lärare som ska få bli förstelärare
med högre lön. Men hur ska dessa företag på kort tid kunna avgöra
vilka lärare som kommer att vara ambitiösa i jobbet, duktiga att orga-
nisera, ha humor, vara rättvisa, tycka om elever och bry sig om dem?
Det vill säga sådana lärare som eleverna behöver.
Många lärare kommer oundvikligen att anse sig orättvist förbigångna
och tappa motivation i arbetet. Om inte lärarna är motiverade lär inte
eleverna bli det heller.
●
Okunnigt och korkat, Jan Publicerad här den 25 juli 2014
visat sig både kunnig och klarsynt i sina
debattinlägg. Så dock inte när han ger sig in i skoldebatten. Hans
krönika den 13 juli i Aftonbladet om skolan vittnade snarare om
okunnighet och oförnuft. Det är faktiskt inte kaos i skolan. Det stora
flertalet föräldrar och elever har i undersökning efter undersökning
ansett att det är lugnt och bra i deras skola. Däremot är de övertygade
om att det är stökigt i de flesta andras klassrum. Denna uppfattning
har de fått genom alarmerande löpsedlar och rubriker som Guillous
Svenska skolan är världsbäst på kaos.
Den socialdemokratiska flumskola som Guillou talar om har aldrig
funnits. Den är ett påhitt som Björklund flitigt använde när han
svartmålade den dåvarande skolan för att själv kunna framstå som
räddaren i nöden inför valet 2006. Att han då använde rena lögner
och våldsamma överdrifter i sin beskrivning av skolan klargjordes i
radioprogrammet Kris i skolan. Detta program tystades ned i de stora,
allianstrogna dagstidningarna; de drakar som sätter dagordningen för
skoldebatten.
Guillou bidrar till en svartmålning av dagens skola. Han påstår att den
svenska skolan är världsledande när det gäller sådant som kepsar på
och våld mot lärare. För honom är detta tydligen väsentliga saker.
Men att en blyg grabb får behålla den keps på som han gillar att se i
spegeln medför inte att han lär sig sämre. Tvärtom. I skolan vistas
dagligen närmare en miljon elever. Varje år rapporteras att en hand-
full av dessa elever misshandlat en lärare. Dessa fall leder till stora
löpsedelsrubriker och allmän indignation. Detta kan jämföras med det
dödliga våld som så gott som dagligen äger rum i hemmen och på våra
gator. Ett våld som vanligen bara föranleder notiser i tidningarna, om
ens det. Var är proportionerna, Jan?
Guillou ondgör sig över att de politiska partierna inte tar itu med
ojämlikheten i skolorna. Det är bra. Men samtidigt förlöjligar han de
två åtgärder som mer än andra skulle kunna råda bot på ojämlikheten.
Det vill säga minskningen av förskolegrupperna och slopandet av be-
tygen.
Det språkfattiga barnet blir till den skolsvaga elev som inte klarar
kunskapskraven för gymnasiet. Detta efter att under nio år förgäves
ha försökt följa med takten i undervisningen. Som genomlidit otaliga
lektioner som för hen varit meningslösa och tråkiga. Som ideligen
tvingats delta i betygsprov på sådant som hen inte lärt sig. Som förlo-
rat självförtroende och framtidstro. Som kanske så småningom prote-
●
sterat mot den andliga misshandel hen utsatts för genom att stöka till
det i klassen eller skolka.
För att kunna hjälpa dessa elever måste personalen på förskolorna få
tid att kompensera dem för att hemmen inte har gett dem det språk
och den övriga utveckling de behöver. Den tiden får inte personalen
om barngrupperna är så stora som de vanligen är nu. Därför måste
barngrupperna göras mindre. Detta är inte oväsentligt, Jan. Det är en
självklarhet.
Vi som vill få bort betygen föreställer oss inte att vi därigenom kan ta
bort orättvisorna mellan rika och fattiga barn. Det är ett vulgärt
påstående. Men vi ser att både skolsvaga och skolstarka elever lär sig
sämre och mår sämre på grund av de graderade betygen. För de skol-
svaga eleverna är det förödande att de inte kan ta emot beröm och
uppmuntran för de framsteg de gör när de ideligen genom betygen får
veta att de är underkända och sämst i klassen. De skolstarka eleverna
lär sig sämre genom att de riktar in sig på att få betyg i stället för att få
varaktiga och användbara kunskaper. Än värre är att betygsstressen
bidrar till att hälften av eleverna lider av psykisk ohälsa enligt rappor-
ter från Socialstyrelsen och Rädda Barnen.
Forskarna är eniga om att betygen inte leder till att eleverna lär sig
bättre. Att betygens enda funktion är att sortera eleverna. Det är ge-
nom betygen som klyftorna i samhället grundläggs. Hur kommer det
sig att inga politiska partier vill ta bort betygen samtidigt som alla
partier säger sig vilja göra samhället mera jämlikt? De skulle ju också
slippa de avsevärda kostnaderna för alla fruktlösa försök att göra be-
tygen rättvisa. I sin artikel antyder Guillou svaret. En stor del av väl-
jarna i radhus och villor ser att det är tack vare betygen som de kan
hjälpa sina barn att hamna först i kön till goda utbildningar och jobb.
Partierna vågar inte slopa betygen för att inte stöta sig med dessa väl-
jargrupper.
Uppdelningen i höger och vänster i skolpolitiken är meningslös. Den
leder bara till en sådan pajkastning som Guillou ägnar sig åt. Det är
också svårt att veta vilket läger skoldebattörerna tillhör. Många av
dem har ju från början haft radikala idéer om solidaritet och jämlik-
het. I takt med att deras status höjts och deras plånböcker blivit tjock-
are har deras åsikter glidit allt längre högerut. Ingen nämnd och ingen
glömd.
Det vore bättre att ta fasta på en uppdelning mellan de som vet – och
de som inte vet – vad eleverna behöver för att lära sig. I ena lägret
finns de som har lärt sig grunderna i pedagogik och inlärningspsyko-
logi och som har arbetat länge med elever. I det andra lägret finns
självutnämnda och självsäkra experter på skolfrågor från politiken
●
och från massmedierna. Det är detta läger som nu styr utvecklingen i
skolan utan att ha vare sig de kunskaper eller de erfarenheter som
krävs.
Om de som vet fick styra, skulle skolbesluten utgå från ett inifrån-
perspektiv. Från vad eleverna och lärarna tänker och känner och be-
höver. De som inte vet styr nu skolan från ett utifrånperspektiv. Från
ett effektivitetstänkande i näringslivet. Eller från skolor som varit
framgångsrika i den kritiserade Pisa-rankingen. Skolor i främmande
länder som har en annan kultur och andra mål än i Sverige.
För elevernas och samhällets skull behövs det nu ett maktskifte mel-
lan dessa läger.
●
Det är kunskapskraven som
det är fel på Publicerad här den 23 juni 2014
10 000 elever i årskurs nio som inte klarar
kunskapskraven i matematik. Beror det på att de har fått för få
lektioner i matematik? Knappast. Eleverna i grundskolan får mer än
ettusen lektioner i ämnet. Det är mer än vad de får i geografi, historia,
samhällskunskap och religionskunskap tillsammans.
Beror det på att de har för dåligt utbildade lärare? Knappast. Lärarna i
matematik har fått mer utbildning än lärarna i några andra ämnen.
Kan det bero på att kunskapskraven är fel ställda? Ja, det kan nog det.
Kunskapskraven för godkänt betyg (E) i årskurs nio bör rimligen om-
fatta den matematik som alla elever behöver kunna, varken mer eller
mindre. Vid ett stort antal sammankomster har jag frågat lärare och
föräldrar vilka kunskaper i matematik som de har behövt utöver de
fyra räknesätten, procenträkning, överslagsberäkning, en enkel ekvat-
ion och enkel statistik. Det vill säga det som förr ingick i ämnet räk-
ning. Bortsett från matematiklärare, forskare och tekniker har ingen
bland åhörarna räckt upp handen.
Ämnesexperter och politiker påstår nu att alla elever i framtiden
kommer att behöva mycket mer kunskaper i matematik. Det är en
myt. Statistiska centralbyråns yrkesregister upptar omkring fyra mil-
joner yrkesverksamma människor uppdelade i en lång rad olika yrken.
Dessa yrken lär finnas kvar i framtiden också. I ytterst få av dem
kommer utövarna att behöva kunna mer matematik än vad ämnet
räkning omfattade. Att många kommer att hantera datorer i jobbet
innebär inte att de behöver kunna mer skolmatematik. Snarare
tvärtom. Genom de appar som nu finns kan de få hjälp med de flesta
slags uträkningar.
Den matematik som alla elever i dag måste kunna enligt kursplanerna
är något helt annat, och avsevärt mera omfattande, än innehållet i
ämnet räkning. För godkänt betyg i matematik(E) i årskurs nio kräver
Skolverket att:
Eleven kan lösa olika problem i bekanta situationer på ett i hu-
vudsak fungerande sätt genom att välja och använda strategier
och metoder med viss anpassning till problemets karaktär samt
bidra till att formulera enkla matematiska modeller som kan
tillämpas i sammanhanget. Eleven för enkla och till viss del un-
derbyggda resonemang om val av tillvägagångssätt och om re-
●
sultatens rimlighet i förhållande till problemsituationen samt
kan bidra till att ge något förslag på alternativt tillvägagångs-
sätt.
Eleven kan redogöra för och samtala om tillvägagångssätt på ett
i huvudsak fungerande sätt och använder då symboler, algebra-
iska uttryck, formler, grafer, funktioner och andra matematiska
uttrycksformer med viss anpassning till syfte och sammanhang.
I redovisningar och diskussioner för och följer eleven matema-
tiska resonemang genom att framföra och bemöta matematiska
argument på ett sätt som till viss del för resonemangen framåt.
Det är inte lätt för lärarna att avgöra vilka elever som ska få godkänt
betyg. Det är heller inte lätt att se de situationer i livet där alla elever
kommer att behöva formulera matematiska modeller eller föreslå
alternativa sätt att tänka för olika uträkningar.
Roten till detta onda är att det är ämnesexperter som har fått
bestämma kunskapskraven. Ämnesexperterna tycker vanligen att de-
ras eget ämne är mycket viktigt. De fyller kursplanerna med så många
moment att bara de snabbaste eleverna har en chans att hinna med
alla. De kan också finna innehållet i ämnet räkning alltför trivialt, och
vill se ämnet matematik som mera upphöjt. Som ett nödvändigt språk.
Som något som skärper utövarnas intellekt och logik. Detta trots att
forskarna för länge sedan har funnit att övningarna i matematik inte
medför någon sådan överspridning till intellektet.
Vid ett symposium som sändes i TV för någon tid sedan framträdde en
matematikexpert. Hon berättade stolt om hur man kunde tänka på
fem olika sätt när man subtraherade ett tvåsiffrigt tal ifrån ett annat
tvåsiffrigt tal. Hon ansåg att man skulle låta eleverna diskutera kring
dessa olika sätt.
Tidigare fick eleverna lära sig ett sätt att lösa varje räkneproblem. Det
kunde vara svårt nog för många. När man en gång bytte ut stolen mot
trappan vid divisionsräkningen mötte det protester. Elever blev förvir-
rade och föräldrar fick problem med att hjälpa sina barn med läxorna.
Om elever ska diskutera fem olika sätt att lösa ett matteproblem, gör
man dem ännu mer förvirrade.
I datorernas barndom ordnades kurser för dem som behövde veta
mera. Alla kursdeltagare fick då lära sig programmering. Detta trots
att bara ett fåtal av dem skulle ha användning för denna kunskap.
Man behöver inte kunna göra program för att kunna hantera en dator.
Programmeringen sköter en grupp specialister om. På samma sätt är
det med skolmatematiken. Alla behöver inte kunna denna matematik.
Det räcker om de elever som är särskilt intresserade av ämnet lär sig
●
mera och blir de ingenjörer och forskare som näringslivet och landet
behöver.
Skärpningen av kunskapskraven i matematik har medfört en rad ne-
gativa konsekvenser för eleverna. Deras tid i skolan är begränsad. Om
denna tid upptas av sådant som de varken kommer att ha nytta eller
glädje av så sker det på bekostnad av sådan kunskap som de verkligen
behöver.
För de flesta elever är det svårare att klara kraven i matematik än i
något annat ämne. Många blir stressade och mår dåligt av oro för att
de inte ska få tillräckligt bra betyg. Särskilt allvarliga är konsekven-
serna för de tusentals elever som inte klarar de ovan nämnda kun-
skapskraven för godkänt. Elever som därför inte får den gymnasieut-
bildning som de ville ha. Elever som lämnas utanför med sviktande
självförtroende och grusade framtidsdrömmar. En del av dem tyr sig
då till gäng där de kan få uppskattning. Gäng som kan leda dem in i
missbruk, prostitution och kriminalitet.
De höjda kunskapskraven och den nya betygsspärren är inte bara
onödiga. De är grymma.
●
Därför är eleverna inte
motiverade Publicerad här den 3 juni 2014
skolresultaten på? Förklaringarna har
duggat tätt. Ytterligare en förklaring sågs på Göteborgs Postens
debattsida nyligen. De beror på att eleverna inte är tillräckligt motive-
rade, sades det. Den förklaringen är en av de bättre. Men den räcker
inte. Frågan är ju varför eleverna inte är motiverade. Som barn var de
ju intresserade av att få veta allt. Vad är det som har hänt? Fram trä-
der en komplex väv av faktorer som har påverkat elevernas lärande.
En förklaring ligger i det paradigmskifte som skedde på 1990-talet.
Regeringen Bildt införde mål- och resultatstyrning av skolan efter
mönster från näringslivet. Ett nytt system med graderade betyg iför-
des också. General Teaching Council i England skriver med stöd från
omfattande forskning i Cambridge att »sådana detaljerade kursplaner
kopplade till graderade betyg skapar stress och panik, sänker kvali-
teten och bidrar till att uttråkade elever hoppar av skolan i förtid.«
Regeringen införde i samma veva det fria skolvalet. Skolor i utsatta
områden dränerades på resurser när föräldrar flyttade sina barn till
andra skolor. Man fick inte råd att ge de skolsvaga eleverna det stöd
de behövde. De elever som blev kvar förlorade också den draghjälp de
fått av de elever och de lärare som lämnat skolan. Deras kunskapsre-
sultat försämrades kraftigt medan resultaten för de elever som valt
någon annan skola inte förbättrades nämnvärt.
Kommunerna fick överta ansvaret för skolorna från staten. De cen-
trala direktiv de då fick var bristfälliga liksom kontrollen av skolverk-
samheten. Därför kom denna reform att slå fel på många orter. Politi-
kerna där saknade de kunskaper och den förmåga som krävs för att
rätt kunna fördela resurser och leda personal. Kommunaliseringen
medförde att lärarna och eleverna på många skolor fick sämre förut-
sättningar att lyckas med lärandet.
Dessa tre stora reformer bidrog alla till att göra det svårare för många
lärare att ge eleverna en undervisning som stimulerade och motive-
rade dem. Som om inte detta var nog fick vi en skolminister med be-
gränsade kunskaper om lärandets villkor, men med obegränsad tilltro
till sin egen förmåga att fatta beslut. I rask takt införde han en rad
stora reformer. Reformer som alla direkt eller indirekt påverkar ele-
vernas motivation och förmåga att lära. Flertalet av dessa reformer
har visat sig motverka sitt syfte. Skolministern lyssnade inte till forsk-
●
ningen. Han fattade beslut vars konsekvenser han inte kunde över-
blicka.
Utgångspunkten för reformarbetet var oron över att de svenska ele-
verna rasade allt längre ner i Pisas resultatlista. Ett åttiotal professo-
rer och skolledare skriver i The Guardian undersökningarna i Pisa att
»de snedvrider skolans mål, minskar lärarnas frihet och professionella
utrymme, stressar både skolor, lärare och elever och lockar till kort-
siktiga kvicka fixar.« Likväl har Pisa förblivit ledstjärnan för skolmi-
nisterns reformarbete.
De snabba förändringar som har genomförts har till stor del hämtats
från skolor som lyckats bra i Pisa. Det har varit skolor i länder med
helt andra traditioner och mål. Därför fungerar reformerna så dåligt i
svenska skolan. Våra elever lär sig inte bättre genom fokuseringen på
mätbar kunskap, utökad katederundervisning och tidigare betyg.
Tvärtom. Våra lärare blir inte bättre genom lärarlegitimationer, auk-
toritära skolledare och nya karriärtjänster. Tvärtom.
Eleverna behöver vara intresserade av det de lär sig. Men intresset
dödas när det de ska lära sig i detalj är förutbestämt av ämnesexper-
ter. Intresset blir inte större om de förväntas ta till sig detta genom att
lyssna till vad en lärare förkunnar vid katedern. Eleverna behöver få
vara med och bestämma om vad och hur de ska lära sig tillsammans
med läraren. De behöver få omväxling i arbetet och vara aktiva under
lektionerna.
Inslagen av skapande verksamhet betyder mycket för elevernas moti-
vation att lära. Men det ges ett litet utrymme för de estetiskt-praktiska
ämnena i grundskolan, alltså de ämnen som i hög grad innebär skap-
ande. Utrymmet för idrott är mindre än i så gott som alla andra länder
i Europa. Ämnet bild får sammanlagt 230 lektionstimmar, musik 230
och slöjd 330. Detta att jämföra med omkring 1 200 timmar i mate-
matik som eleverna kommer att få enligt det senaste beslutet.
De estetiska ämnena finns inte heller med som obligatoriska ämnen i
gymnasieskolan. Det är de så kallade hårda ämnena som gäller för
Pisa – och näringslivet. Man inser inte att de så kallade mjuka äm-
nena är minst lika viktiga.
Eleverna behöver uppleva framgång i skolarbetet för att vara motive-
rade. Men den motivation som den skolsvaga eleven har fått genom
det hen lyckats lära sig, dödades effektivt när hen fick graderade be-
tyg. Eleven hade inte längre blivit bättre. Hen hade blivit sämst i klas-
sen. De graderade betygen förstör de skolsvaga elevernas motivation.
Men de skadar också motivationen att lära sig för de andra eleverna.
De anstränger sig för att få betyg. Inte för att få kunskaper.
●
Lärarna behöver också känna sig motiverade i arbetet. Nu har skolmi-
nistern delat upp lärarna i bra lärare och inte så bra lärare. Vilka kri-
terierna är för denna uppdelning är oklart. En liten del av lärarna an-
ses bra och den får betydligt högre lön. Det stora flertalet lärare
stämplas som mindre bra, och de får inte denna högre lön. Många av
dessa lärare lär därigenom förlora en del av motivationen att an-
stränga sig i arbetet. Särskilt om de känner sig orättvist förbigångna.
Det går i så fall ut över den motivation som deras elever kan känna i
skolarbetet.
Den nuvarande skolministern har satt skolångaren på grund. Det
kommer att bli svårt och ta lång tid att få loss båten, vända om kursen
och reparera skadorna. Men det är nödvändigt.
.
●
Dags för helomvändning i
betygsfrågan Publicerad här den 26 april 2014
om hur eleverna mår pre-
senterades den 23 april. Den visade att nära hälften av eleverna i hög
grad kände sig stressade i skolan och oroliga för sina betyg. Det måste
vara något fel med en skola som bidrar till att eleverna mår så dåligt.
Det grundläggande felet ligger uppenbarligen i de graderade betygen.
Måste vi verkligen ge eleverna graderade betyg när de mår så dåligt av
dem?
Vem vill hoppa höjdhopp utan ribba? Eleverna måste få graderade
betyg för att vilja lära sig. Det är landets skolminister som hävdar
detta. Men är det så? Lär sig inte barnen mängder redan innan de
börjar skolan – utan betyg? Lär sig inte en miljon vuxna mängder på
olika fritidskurser utan betyg? Lär sig inte eleverna i Waldorf- och
Montessoriskolorna mängder utan betyg? Varför skulle inte eleverna i
skolan också kunna lära sig bra utan betyg?
Ingen forskning visar att eleverna lär sig bättre när de får betyg.
Tvärtom. Det är inte bara i Sverige som man har funnit att en under-
visning som styrs av graderade betyg leder fel. The General Teaching
Council i England skriver att »detaljerade kursplaner kopplade till
graderade betyg skapar stress och panik, sänker kvaliteten och bidrar
till att uttråkade elever hoppar av skolan i förtid«.
Frågan om vi ska ha graderade betyg eller inte bör rimligen grunda sig
på en analys av argumenten för och emot betygen. Dessa argument
har betygsförespråkarna framhållit för betygen:
– Eleverna lär sig bättre med betyg. Men det gör de alltså inte enligt
vad ovan nämnts.
– Lärarna får genom betygen veta vilka elever som behöver särskilt
stöd. Men det vet lärarna ändå.
– Föräldrarna måste få veta vad eleverna har lärt sig. Men genom
bokstäver i betyget kan de inte få denna information.
– Betygen behövs för urvalet till högre studier. Men en poängsumma
från skolbetygen säger inget om vilka erfarenheter, kunskaper och
egenskaper som behövs för att kunna utöva så vitt skilda yrken som
frisör, veterinär, arkitekt, präst eller lärare. Urvalet bör underlätta att
rätt person kommer på rätt plats i arbetslivet. Utbildningsplatserna
●
bör inte som nu ges som belöning till de studerande som valt rätt för-
äldrar och varit flitiga och smarta nog att få höga betyg. Bättre vore
om de mottagande utbildningarna utarbetade egna sätt för antagning-
en så som nu sker för brandmän och skådespelare.
Dessa argument har betygsmotståndarna framhållit mot betygen:
– Elever mår sämre av betygen och känner stress och oro. Det är inte
bara Rädda Barnen som funnit detta, utan det intygas också av skol-
sköterskor och kuratorer.
– Eleverna lär sig sämre med betygen. Eleverna lär sig för att få betyg,
inte för att få kunskap. De lär sig av tvång i stället för av intresse.
Genom betygsjämförelserna förlorar de skolsvaga eleverna självför-
troende och vilja att anstränga sig i lärarbetet
– Innehållet i undervisningen trivialiseras. Kraven på rättvisa i bety-
gen leder till krav på mätbara kunskaper. Eleverna går därför till stor
del miste om det värdefulla kunnande som inte går att mäta. Sådant
kunnande som till exempel djupare förståelse av sammanhang och
förmåga till kreativitet, kritiskt tänkande och samarbete.
– Betygen för med sig stora kostnader. Kostnader för all den tid som
lärare och elever måste lägga ned på alla betygsprov och nationella
prov. Kostnader för alla ämbetsmän som tar fram detaljerade kurs-
planer, betygskriterier och nationella prov och som inspekterar skolor
och kontrollerar betygsättningen. Allt detta drar med sig stora kost-
nader som till exempel kunde användas för att utveckla undervisning-
en och anställa fler lärare.
De argument som talar mot betygen är fler och tyngre än de argument
som framförs för betygen. Det fann också den expertgrupp, som av
regeringen fick i uppgift att analysera betygens funktioner och effekter
1989. I gruppens rapport – med titeln Betygens effekter på undervis-
ningen – föreslog fem av gruppens medlemmar att de graderade bety-
gen skulle ersättas med kompetensbevis medan de övriga sex föror-
dade ett betygssystem i två steg, godkänd och väl godkänd. Den be-
tygsutredning som sedan tillsattes av moderaten Beatrice Ask, hind-
rades märkligt nog i direktiven att undersöka alternativ till graderade
betyg. Frågan är varför.
En förklaring kan vara att det är barnen till lågutbildade och fattiga
föräldrar som får låga betyg. De sorteras ut i betygsskolan. Det är bar-
nen till välutbildade och välbärgade föräldrar som får höga betyg. Det
är de som får plats först i kön till eftertraktade utbildningar.
●
De graderade betygen gör att klyftan mellan de som har och de som
inte har vidgas. Detta för med sig påfrestningar för samhället. Det
gäller inte minst de elever som hindras av en godtycklig betygsspärr
att fortsätta till gymnasiet. Med urholkat självförtroende och utan
skola eller jobb att gå till och med ont om pengar vänder sig många till
gäng där droger, prostitution och annan brottslig hör till vardagen.
Samhället får betala ett högt pris för var och en av dessa ungdomar.
Ett pris för vård, fångvård, rehabilitering och uteblivna skatteintäkter.
Men det är de ungdomar som hamnar så snett som får betala det
högsta priset för de graderade betygen.
Björklund vill nu att också eleverna i årskurs fyra, och på sikt redan i
årskurs ett, ska få graderade betyg. Det är fel väg att gå. Att ge elever-
na graderade betyg är inte förenligt med den goda skolan, skrev Ellen
Key för mer än hundra år sedan. Det behövs inte mer graderade betyg.
Det behövs inga graderade betyg alls. Det är hög tid att slakta denna
heliga ko. Se vidare www.utanbetyg.se.
.
Dags för helomvändning i
betygsfrågan – kortversion Publicerad här den 26 april 2014
undersökning om hur
eleverna mår är upprörande. De flesta elever mår riktigt dåligt. Det
grundläggande felet ligger uppenbarligen i den stress som de grade-
rade betygen skapar. Måste vi verkligen ge eleverna graderade betyg?
Björklund tycker det. Hans argument är att eleverna måste ha betyg
för att lära sig. Men ingen forskning säger att eleverna lär sig bättre
med betyg.
Lärarna och föräldrarna måste få veta vad eleverna kan och vilka ele-
ver som behöver särskilt stöd. Men betygsbokstäverna säger inget om
vad eleverna kan och lärarna vet ändå vilka elever som behöver sär-
skilt stöd.
Betygen behövs för urvalet till högre studier. Men betygen säger inget
om vilka erfarenheter, kunskaper och egenskaper elever har och som
de behöver för att klara jobbet i så vitt skilda yrken som frisör, veteri-
när, arkitekt eller lärare.
Argumenten mot betygen är att eleverna mår sämre av betygen och
känner stress och oro enligt Rädda Barnen.
Att eleverna lär sig sämre med betygen enligt forskarna.
Att innehållet i undervisningen försämras genom kraven på att kun-
skaperna ska vara mätbara för betygens skull.
Att betygen för med sig mycket stora kostnader i tid för lärare och
elever och i pengar för all konstruktion av kursplaner, betygskriterier,
nationella prov och kontroll av betygen.
De argument som talar mot betygen väger betydligt tyngre. Björklund
vill ändå öka betygens betydelse genom att ge eleverna betyg redan i
årskurs fyra. Det är fel väg att gå. Det är hög tid att slakta den heliga
ko som de graderade betygen har kommit att bli.
» « ●
»Dig söver smickrets röst – hör
sanningens en gång« Publicerad här den 7 april 2014
i en dikt till moder Svea för två
hundra år sedan. De duger att riktas mot dig som skolminister i dag
också. De som smickrar dig är bland annat ledarskribenterna i Allian-
sens tidningar och de politiker som har kommit till makten tack vare
dig.
Det är också de matematiklärare som får ännu fler lektioner i grund-
skolan av dig. Detta trots att de redan har ett par hundra lektionstim-
mar mer än vad geografi, historia, samhällskunskap och religionskun-
skap har tillsammans. Du har gått på deras myt om hur mycket ma-
tematik alla elever kommer att behöva i framtiden.
Smickrets röster kommer också från alla de forskarutbildade lärare
som fått arbete tack vare att du låtit nedmontera lärarutbildningen
som yrkeutbildning. Att du ersatt den med en rad kurser i ämnesteori
och diverse skolteori och forskningsmetodik. Kurser som ger dem
jobb men som inte ger kandidaterna den beredskap de behöver för att
klara lärarjobbet.
Smickrets röster kan också höras från föräldrar med god utbildning
och god ekonomi. Genom dina tidigarelagda betyg kan de nu bli ännu
säkrare på att det är deras barn som får de bästa utbildningarna och
jobben, inte de andras ungar. Eller från de lärare som behöver ditt
betygsystem som en tumme i ögat på eleverna för att få dem att lyssna
och uppföra sig. Eller från de »experter« som du har gett arbete med
att göra utredningar. Utredningar som är avsedda att ta udden av den
kritik som riktas mot dig och dina skolreformer.
En annan av dina smickrare var Dagens Nyheters chefredaktör Hans
Bergström som lät dig sätta agendan i skoldebatten genom en rad
artiklar på tidningens debattsida. Din lögnaktiga svartmålning av sko-
lan bäddade bland annat för införandet av det fria skolvalet. De kom-
munala skolorna skulle efter mönster från näringslivet bli bättre ge-
nom att utsättas för konkurrens. Sanningen är att det fria skolvalet
har medfört att eleverna i skolor i socialt utsatta områden nu lär sig
mycket sämre och att eleverna i övriga skolor inte heller lär sig bättre
genom att skolan nu blivit så segregerad. En annan sanning är att
Hans Bergström har flyttat till Florida med sin fru och de 690 miljo-
ner kronor som hon fick när hon sålde sin friskola till amerikanska
riskkapitalister.
» « ●
De farligaste smickrarna finner du inom OECD. De tycker att du är på
rätt väg när du omformar skolan efter mönster från Sydkorea. För
dem är skolan till för att forma eleverna till passande kuggar i det
ekonomiska maskineriet. Därför berömmer de den sorteringsskola
som du har byggt på kunskapsmätning, betyg och kontroll.
Det stämmer kanske att den svenska skolan enligt OECD kostar mer än
skolorna i andra länder. Sanningen är dock att en stor del av dessa
pengar används till annat än att ge eleverna kunskaper. Det är inte
bara en mycket stor del av elevernas och lärarnas tid som i sorterings-
skolan går åt för att mäta, betygssätta och kontrollera kunskaperna i
stället för att skapa dem. Kontrollapparaten i skolan kostar också av-
sevärda summor. Mycket pengar har också försvunnit från skolan till
riskkapitalisters skatteparadis.
Du säger dig värna om kunskaperna. Sanningen är att du själv inte
ens äger elementära kunskaper om vad elever behöver för att lyckas
lära. Vad värre är, du lyssnar inte heller på dem som vet. I stället fam-
lar du nu efter ledtrådar i främmande länder. Så har också de flesta av
dina beslut och reformer hamnat fel.
Du har upprepade gånger förkunnat att lärarens uppgift är att genom
katederundervisning förmedla kunskap till eleverna. Sanningen är att
ingen lärare kan förmedla kunskap till eleverna. Bara information.
Det är först när eleverna lyssnar och tar till sig informationen som den
blir till kunskap inom dem.
Du säger dig veta att det som nu behövs är mera kunniga och entusi-
astiska lärare. Sanningen är att problemet med sjunkande kunskaper i
skolan bara marginellt beror på brister i lärarens ämneskunskaper.
Sanningen är också att mycket få lärare orkar vara entusiastiska fem
lektioner om dagen, fem dagar i veckan. Särskilt som de också tvingas
använda sin tid till att mäta kunskaper, registrera, rapportera med
mera.
Att fokusera på lärarens utlärning i stället för på elevernas inlärning
leder fel. Betoningen måste i stället läggas på att ge eleverna de förut-
sättningar som de behöver för att kunna ta till sig information. Det
viktigaste bland dessa förutsättningar är att alla elever har tillräcklig
språkförståelse för att kunna följa med i undervisningen. För detta
behövs det mindre elevgrupper i förskolan och de första årskurserna
och fler speciallärare. Det duger inte att skylla på kommunerna för att
detta inte har ordnats. Om du kunde öronmärka statsbidrag till
karriärlärare lär du kunna öronmärka bidrag till detta också.
Du har aldrig omnämnt Barnkonventionen i dina många uttalanden.
Barnkonventionen säger att man ska se till elevernas bästa inför varje
» « ●
beslut. Dessvärre har du sett mer till smickrarnas bästa än till elever-
nas. De åtgärder du vill hämta från Sydkorea är inte till elevernas
bästa. De behöver inte auktoritära skolledare, mera katederundervis-
ning, tidigare betyg, stora klasser, hård disciplin och höga kunskaps-
krav. Tvärtom. Sanningen är att eleverna i stället behöver få tid att
tänka i sin egen takt. De behöver få uppleva lärandet som menings-
fullt och stimulerande. De behöver framför allt se att de gör framsteg
och få beröm för det.
Dessvärre leder katederundervisningen till att varken de snabbaste
eller de långsammaste eleverna får den tid att tänka som passar dem.
Inriktningen på mål och resultat leder till att innehållet i undervis-
ningen koncentreras till den mätbara kunskapen. Eleverna vet att de
varken kommer att minnas eller att få någon användning för en stor
del av denna kunskap. Detta gäller inte minst skolmatematiken. De
upplever därför inte någon annan mening med detta lärande än de
betyg de kan skaffa sig.
De graderade betygen hindrar många elever från att uppleva framsteg
i lärandet. De förlorar både självförtroende och framtidstro när de
ideligen misslyckas på de betygsprov som de måste vara med på. Ju
tidigare betygen ges desto mer förödande blir det för dem. Ett par
elever i varje klass vet med sig att de är de sämsta i klassen och att de
inte kommer att få godkända betyg hur mycket de än anstränger sig.
Om de inte får godkända betyg i årskurs nio, får de inte gå något gym-
nasieprogram.
I år kommer cirka 11 000 elever att drabbas av detta. Många av dem
klarar sig nog bra i livet trots detta. Att de lämnar skolan med så lite
mätbara kunskaper är ingen katastrof. Värre är det för alla de elever
vars självförtroende och framtidshopp har malts ned av alla misslyck-
anden. Men för dig finns inte dessa elever. Du hävdar fortfarande att
det är de elever som får de lägsta betygen som tjänar mest på dem.
Sanningen är att eleverna inte lär sig bättre för att de får betyg. Bety-
gens enda funktion är att sortera eleverna så som OECD önskar. Men
många elever råkar illa ut på grund av betygen och betygsspärren till
gymnasiet. Utan skola eller jobb att gå till – och utan egen bostad och
pengar – hamnar de i ett utanförskap. Du blundar för risken att
många av dessa ungdomar då sluter sig till en gemenskap i kriminella
gäng. En gemenskap som för många leder till ett kortare och sämre
liv.
Under Almedalsveckan erkände du att några av dina reformer kommit
att slå fel. Men då får vi väl ändra på dem då, sade du. Men hur ändrar
du på det faktum att din betygsfixering har försämrat livet för många
elever?
Om betygens konsekvenser Publicerad här den 2 april 2014
ska få betyg redan i årskurs fyra.
Innan regeringspartierna fattar beslut om att öka omfattningen av
betygen borde de söka svar på frågor som:
Hur påverkar betygen skolans innehåll?
Hur påverkar betygen arbetssätten i skolan?
Hur påverkar betygen eleverna?
Bidrar graderade betyg till att eleverna lär sig bättre?
Hur påverkar betygen jämlikheten i samhället?
Vad händer med de cirka 11 000 elever som senare i år kommer att
hindras av en betygsspärr från att få gå ett gymnasieprogram?
Kan man genom en betygssumma avgöra vem som har bäst kunskap-
er, egenskaper och erfarenheter för att klara av såväl studierna som
yrkesutövningen i alla yrken från veterinär till arkitekt eller präst?
Kan man se till att betygen blir rättvisa genom centralt rättade
nationella prov?
Alliansens enda argument för att ge eleverna betyg så tidigt är att lä-
rarna genom betygen skulle kunna upptäcka vilka elever som behöver
särskilt stöd. Som om inte lärarna visste det ändå.
Att betygen för med sig negativa konsekvenser för eleverna i en
mängd avseenden vill alliansen inte höra talas om. De samverkande
partierna verkar inte ha något emot att klyftorna i samhället ökar. Att
barn till lågutbildade föräldrar sorteras ut genom betygen. Och att
barn till privilegierade föräldrar genom betygen kan garanteras en
plats främst i kön till bra utbildningar och bra jobb.
●
Rädda elever i skolan Publicerad här den 20 mars 2014
Rädda för att få frågan på den
läxa som de inte har gjort. Rädda för att göra bort sig framme vid tav-
lan. Rädda för att få kritik både av läraren och hemma för dåliga be-
tyg. Det är elever som inte har fått med sig det språk och det stöd från
hemmet som de hade behövt för att lyckas i skolan. De flesta bor i so-
cialt utsatta områden. Många har föräldrar som har problem med ar-
betslöshet och missbruk, dålig hälsa, dålig ekonomi och trångboddhet.
Eleverna är också rädda för det liv som väntar dem i framtiden. De får
ideligen veta hur viktigt det är att de har bra betyg om de ska få något
jobb efter skolan. Men de inser att de aldrig kommer att bli helt god-
kända.
De är rädda för att få ett sådant liv. Att hamna i gäng där man stjäl, rå-
nar, säljer droger och prostituerar sig. Där man kan skadas i gängstri-
der, dömas till fängelse eller dö genom en överdos.
Så illa går det för många ungdomar. Det finns det statistik på. Statisti-
ken säger dock inget om skolans roll för dessa olycksöden. Att elever
misslyckas i skolan beror inte på någon naturlag. Det beror på att man
fattat dåliga beslut om skolan. Dessa elever måste få tidigt stöd i för-
skolan och sedan i skolans tidiga årskurser så att de lär sig det språk
de behöver. Därför måste barn- och elevgrupperna minskas och anta-
let speciallärare och stödpersonal ökas. Eleverna måste också få hjälp
till en meningsfull fritid. Därför måste antalet fritidsgårdar och fri-
tidspedagoger ökas. Fram till valspurten 2014 har alliansregeringen i
stället under många år bidragit till att det blivit väsentligt större barn-
och elevgrupper och avsevärt färre speciallärare och fritidspedagoger.
Lärarna har länge känt till vilka insatser som behövs för de skolsvaga
eleverna. Varför har då inte politikerna sett till att dessa insatser blivit
gjorda? En förklaring kan vara att föräldrarna till dessa elever är en
svag grupp som har marginell betydelse i riksdagsvalet. En annan för-
klaring kan vara att det bara är en handfull av riksdagens 349 ledamö-
ter som bor i något socialt utsatt bostadsområde. De kommer inte i
kontakt med några skolsvaga elever. Det gör heller inte de ledarskri-
benter och debattredaktörer som styr skoldebatten i medierna. De har
lojalt försvarat alliansens politik med sänkta skatter och de nedskär-
ningar i skola och välfärd som blir en följd. Därför hörs sällan de rös-
ter som opponerar sig mot den systematiska misshandel som de skol-
svaga eleverna är utsatta för i alliansens skola.