Gravar och kulturmöten

Vikingagravar vid övre Volga ur ett etnicitets- och

hybriditetsperspektiv

Magisteruppsats i arkeologi

Stockholms universitet

VT 2011

Anna Romanova

Handledare: Ing-Marie Back Danielsson

2

Innehållsförteckning

Sid

1. Inledning 3

- Bakgrund 3

- Problemformulering 3

- Syfte 4

- Frågeställningar 4

- Teori och metod 5

2. Begreppen ”kultur”, ”etnicitet” och ”hybriditet” 5

3. Vikingatiden i Ryssland 9

4. Källkritiska frågor 10

5. Presentation av materialet: Jaroslavl-området vid övre Volga 12

- Plats 12

- Historik 12

- Gravfält och begravningstraditioner 13

- Boplats 15

- Föremål från Timerёvo gravfält 15

6. Gravar och kulturmöten 18

7. Lertassarna från Timerёvos gravfält 19

8. Sammanfattning och slutsatser 26

9. Referenslista 29

Abstract: The aim of this paper is to increase the understanding of the burial ground in

Timerёvo from the upper Volga in Rus` during the Viking age. This study is based on new

theoretical perspectives from the field of sociology and post-colonial studies. The issues of

hybridization and transformation of material culture are discussed here with the example of the

burial ground in Timerёvo and the clay paws found in the graves.

Omslagsbilden: Föremålen från Bol`ṧoe Timerёvo (http://expotition.blogspot.com/2011/01/blog-

post_05.html)

3

1. Inledning

Bakgrund

Vikingatida kontakter över Östersjön har intresserat många under lång tid. Debatten kring

vikingarna i österled har varit lång och intensiv inom historieforskning och arkeologi, men

fortfarande återstår många frågor om hur det egentligen gick till.

I början av 1900-talet publicerades arbeten av den svenske arkeologen T. J. Arne vilket blev en

viktig vändpunkt för diskussionerna i och med att fokus riktades mot det arkeologiska materialet.

Arne utgick ifrån att det räckte med något skandinaviskt föremål i en grav för att tillskriva den

gravlagde en skandinavisk tillhörighet och han tyckte att Ryssland otvivelaktigt var den

mottagande parten när skandinaverna kom och blev den ryska storstatens grundare och

organisatörer. (Arne 1917:63).

Under 1930-talet och de närmast följande årtiondena kom rysk och svensk forskning att skilja sig

åt allt mer i sin uppfattning om den roll skandinaverna spelade i Östeuropa. Intresset kom under

denna tid att förskjutas ifrån förklaringsgrunder som baserades på det skandinaviska inflytandet

och handel till ”de inre förhållandena, speciellt i de agrara samhällenas utveckling och

ackumuleringen av ett överskott” (Gustin 2004:70).

Under 1960-talet skedde i Sovjetunionen en omsvängning gällande intresset för de skandinavisk-

ryska frågorna. Framstående ryska arkeologer, som till exempel E. N. Nosov, började på nytt

hävda att fjärrhandel hade en stor betydelse för den urbana utvecklingen inom det ryska området.

(Nosov 1993:251).

Forskningen både från Ryssland och Sverige utvecklades genom arbete av Johan Callmer,

Ingmar Jansson och E. N. Nosov. Forskarna hävdar att bakom de skandinaviska

befolkningsgruppernas expeditioner och närvaro i öst ligger inte bara handel och utbyte utan

även tributtagningar och plundring. Skandinaverna anses även ha varit involverade i aktiviteter

som kan kopplas till krigare och hantverkare. Nosov menar dessutom att vissa skandinaver kom

att bilda eller ingå i samhällseliten. (Nosov 1998:74; Jansson 1997:23ff; Callmer 2000:53f).

Problemformulering

Mycket forskning har bidragit till våra föreställningar av materiell kultur som statiskt objekt.

Närvaron av skandinaviska föremål i Rus`området anses av många forskare som ett resultat av

kulturell överföring alltså att föremål fungerar som en behållare av kulturella drag. Tonvikten

4

ligger på sociala värden av det som kan uppfattas som främmande, exotiska, föremål och deras

roll i den sociala och politiska organisationen av det lokal samhället.

I denna uppsats försöker jag gå ifrån den traditionella synen på kulturbegreppet. En viktig del av

den postkoloniala teorin är dekonstruktion av idén att kulturer är homogena och ”rena” enheter

och vidare att individer eller grupper är representerade som passiva mottagare. Istället ligger

fokus på de sociala och kulturella handlingarna, och på det sättet hur individer eller grupper

föreställer sig själva och sin fysiska och sociala miljö. Sådana kritiska begrepp som

hybridisering, synkretism och kreolisering används som ett analytiskt verktyg att släppa idèn om

homogena kulturer och istället koncentrera sig på dynamiska processer där olika kulturella

handlingar sker genom transnationella mänskliga interaktioner. Denna forskningsteori försöker

jag applicera för att titta på rysk-skandinaviska förhållanden under vikingatiden.

Kulturmöten är ett viktigt begrepp i denna uppsats. Fokus kommer att ligga på de kontakter och

kulturmöten som skedde. Tanken är att koncentrera mig mest på att försöka beskriva hur

människors rörelser resulterar i möten och krockar som ständigt gör att självbilden och

föreställningsvärlden förändras.

Idén om att föremål och idéer som reser mellan olika ”kulturer” kan innehålla olika betydelser

beroende av vilken grupp de kommer i kontakt med uppmärksammas i denna uppsats också.

Möjligheten att betydelsen kunde förändras genom att hamna i ett annat sammanhang kan antas.

Genom att titta närmare på materialet från gravfältet Timerёvo vid övre Volga försöker jag förstå

hur importerade föremål användes och vilken betydelse de har i den lokala kontexten.

Syfte

Syftet med denna uppsats är att öka förståelse för gravfältet Timerёvo vid övre Volga från

vikingatiden i Rus` ur ett etnicitets- och hybriditetsperspektiv.

Frågeställningar

Utifrån problemformuleringen kommer jag fram till några frågeställningar som jag tänker ta upp

i denna uppsats:

1. Vilka typer av gravar/gravritualer är representerade på ett gravfält Timerёvo?

2. Vilka typer av föremål är representerade i gravarna: vapen, smycke, kultföremål?

3. Vilka befolkningsgrupper är representerade på gravfältet? Är det frågan om polyetniskt

samhälle? Är det ett enigt samhälle?

4. Ändrar föremål sin betydelse i en ny kontext? Exempelvis lertassarna?

5

Teori och metod

Uppsatsens metod är kvalitativ och bygger på att jag utgår från ett exempel på ett gravfält i

Timerёvo vid Volga i Rus`. Genom att studera föremålen från de gravarna och

begravningsritualerna försöker jag belysa problematiken som tidigare nämnts i

problemformuleringen, syftet och frågeställningarna.

I denna uppsats använder jag mig av några viktiga aspekter av den postkoloniala teorin som

begreppen ”etnicitet” och ”kulturell identitet” som jag förstår genom socialkonstruktionistisk

teori av bland annat Fredrik Barth, Richard Jenkins och Thomas Hylland Eriksen.

Socialkonstruktionism är ett sätt att se på etnicitet som en aspekt av en relation, inte en egenskap.

I detta synsätt anses människor ha flera tillhörigheter och vara varelser i social interaktion med

varandra. ”Etnicitet och kultur blir rörliga och inte som en gång för alla givna” (Wikström

2009:23). Begreppet ”hybriditet” ligger också till grunden av mitt arbete. Hybriditet har blivit ett

av de mest centrala koncepten inom postkoloniala studier. Termen har sin historia inom biologin,

där det åsyftar olika sorters blandningar av en eller flera arter, raser, sorter. Teoretiker och

forskare som Homi Bhabha, Stuart Hall, Gayatri Spivak och Paul Gilroy har lånat in denna term

till kulturstudier för att underlätta förståelsen av samtida kulturella processer och identiteter. I

dessa studier åsyftar hybriditet en samtida närvaro av vad som normalt ses som skiljda kulturella

yttringar inom en och samma helhet.

2. Begreppen kultur, etnicitet och hybriditet

Etnicitet är ett omdiskuterat och kontroversiellt begrepp inom arkeologisk forskning. Det finns

ingen allmänt accepterad definition, vilket gör det svårt att ta ställning till människors etnicitet

och ha förståelse för mänskliga relationer. Inom arkeologin är frågan om etnicitet som uttryckt i,

och en del av, materiell kultur genom t.ex. dräktdetaljer, mat, gravseder och huskonstruktioner

viktig och intressant för många forskare. (Welinder 1998:7).

Det finns olika synsätt på hur etniska grupper formeras och själva etnicitetens karaktär. Ofta

skiljer man mellan två grundläggande sätt att betrakta etnicitet som fenomen: ett primordialt och

ett instrumentellt (Ojala 2005:102). I det primordiala perspektivet ses etniska relationer som

essentiella, naturliga och universella, som en viktig del av ”den mänskliga naturen”, vilka förs

vidare mellan generationer genom olika former av socialiseringsprocesser. Etnicitet ses som

något stabilt och hållbart. Det instrumentella perspektivet kan, å andra sidan, beskrivas som ett

konstruktivistiskt eller socialkonstruktivistiskt perspektiv (Jones 1997:72ff, Eriksen 2002:53ff).

Etnisk identitet betraktas som ett resultat av olika sociala processer och etnicitet ses som ett

6

dynamiskt och situationsbundet fenomen. Betoningen ligger på betydelsen eller funktionen av

etnicitet i relationer mellan olika grupper, på etnicitet som en form av social organisation. Om ett

sådant perspektiv skulle tillämpas inom arkeologin skulle, enligt Carl-Gösta Ojala, betoningen

ligga på studier av etniska processer, istället för på avgränsning och definiering av etniska

grupper, på överlappande och hybrida nätverk och gränser istället för på enheter (Ojala,

2005:113). De flesta studier av etnicitet placerar sig någonstans mellan de två teorierna och

många forskare försöker kombinera olika aspekter i syfte att undvika ett alltför dualistiskt

tänkande.

Etnicitet som ett arkeologiskt begrepp har också diskuterats omfattande bland arkeologer. I

forskningen hävdar man ofta att ”i situationer av social eller ekonomisk stress i möten med andra

grupper kan manifestationerna av etnicitet blir starkare och signaleringen av etnisk identitet kan

då bli synlig i spåren efter den materiella kulturen” (Ojala 2005:103). Men detta synsätt har fått

kraftfull kritik. Det har bland annat förts fram att det inte finns något sätt att veta hur etnicitet

skulle ha fungerat i förhistoriska samhällen. Dessutom är det omöjligt att nå förhistoriska

människors självdefinitioner. Begreppet ”etnicitet” kan alltför lätt missbrukas av arkeologer

genom försök ”att legitimera nutida gruppers politiska krav, liksom att begreppet verkar på en

alltför abstrakt nivå för att ha någon konkret analytisk betydelse” (Ojala 2005:103). Bozena

Werbart föreslår i sitt arbete ”De osynliga identiteterna” att arkeologer borde tala om kulturell

identitet vilket anses som ett mer dynamiskt begrepp än etnicitet (Werbart 2002:29ff).

Forskningen inom arkeologi har under senare år pekat på det omöjliga i att definiera en enskild

kultur eller etnisk grupp. Man försöker ofta finna det som är typiskt, den artefakt som ska

markera en identitet och utesluta de andra. Men som många redan påpekat låter sig detta

knappast göras. Svårigheten att peka ut en kulturgrupp behöver inte nödvändigtvis bero på att det

inte fanns olika grupper, utan kanske snarast på att det är själva ”mixen” av olika influenser som

är det speciella (Illman & Nynäs 2005:19). Nuförtiden betonar man istället kulturers

föränderlighet och relationella karaktär. Fokus ligger inte längre på varifrån människor kommer

eller vad de heter, utan på de kontakter och kulturmöten som sker. Syftet är då inte att försöka

fastslå något ursprungligt utan i stället är tanken att beskriva hur människors rörelser resulterar i

möten och krockar som ständigt gör att självbilden och föreställningsvärlden förändras. Poängen

är att utgångspunkten måste vara att det inte finns någon ursprunglig kultur; en kultur blir synlig

just i mötet med de andra. Det som händer då är att osynliga mönster eller sedvänjor förstärks,

men också att vissa influenser accepteras och blir en del i den inhemska kulturen (Cassel

2008:31).

7

Kulturer har alltid varit och är i förändring. Forskningen är ofta ense om att det egentligen inte

finns några autentiska ”rena” kulturer utan de alltid är i en process av förnyelse och omvandling i

mötet med impulser utifrån. Kulturer är komplexa och inte homogena (Eriksson 1999:16ff).

Kulturer kan uppfattas som hybrider.

Vad menas egentligen med hybrider, hybriditet och hybridkulturer? Ordets etymologiska

ursprung är biologiskt. Det refererar till korsbefruktningen av plantor eller djur. Under 1800-talet

var det en del av det rasideologiska tänkandet. Hybridbegreppen fördelar sig i tre breda typer,

enligt Susan Stanford Friedman som uppfattar kvintessensen i begreppet olika. Den första typen

ser kulturell blandning som en mix av distinkta fenomen som ger upphov till något helt nytt. Den

andra ser det som en blandning av skillnader där skillnaderna inte helt utplånas utan fortsätter att

spela med sätt att vara annorlunda, men där viss förändring ändå sker i processen. Den tredje

typen ser alla kulturuttryck som i botten synkretistiska: i kulturmöten blandas sådant som redan

är uppblandat (Stanford Friedman 1998:82ff). Hur fungerar då hybriditeten? Några forskare ser

på den processen som det gränsöverskridande och destabiliserande fenomenet. En teoretiker som

ser hybridens motståndspotentialer är Homi Bhabha. Baserat på begreppet kulturell översättning

utvecklar han sitt hybridiseringsbegrepp.

Homi Bhabha menar i sin bok ”The location of culture” (1994) att det är självklart att man kan

fixera en kultur utifrån de ikoner och symboler, myter och metaforer genom vilka vi upplever

kulturen. Men mening skapas, enligt honom, över glappet mellan det bekanta och det olikartade

– över glappet av särskiljande mellan det betecknande och det betecknade. Ingen kultur är sig

själv nog. Kulturer är alltid definierade i förhållande till något annat. Det finns ett

gränsöverskridande drag i alla kulturers självidentifieringsprocess: de förhåller sig till

”annanheten” i sin egen symbolskapande verksamhet, och därför kan kulturer uttrycka det

annorlunda. (Bhabha 1994:84ff).

Man använder också begreppet översättning för att beskriva denna process. Översättning kan

aldrig göras bokstavligt – det handlar alltid om en tolkning, där något från originalet gåt förlorat

och något nytt skapas. Ur detta perspektiv handlar identitet mindre om tradition och mer om en

ständig översättningsprocess mellan olika kulturer (Eriksson 2005:46).

I sina senare texter för Homi Bhabha fram vad han kallar ”det tredje rummet”, ett begrepp vilket

han försöker fånga just översättningsproblematiken och hybridiseringen. ”Det tredje rummet”

kan ses som det rum där meningen förändras och blir ”varken det ena eller det andra” (Bhabha

1994:36ff).

8

Hybridteorierna förgrenar sig enligt Susan Stanford Friedman ytterligare. Några ser

hybridiseringen som en rumslig företeelse. Hybriditeten produceras enligt detta synsätt genom

resande och migration. Längs den andra grenen befinner sig de som understryker att hybriditet

utvecklas över tid och under specifika historiska omständigheter (Stanford Friedman 1998:86f).

Kulturspridningen, enligt Johan Fornäs, leder till kommunikativa möten mellan subjekt och

symboler inom en kontext.

”Culture is symbolic communication of meaning, with a capacity to bridge or mediate between

human beings situated in multi-dimensional social contexts. This mediation necessarily goes

through sensual-textual embodiments of meaning in flows or webs of works, created by

signifying practices and appropriated by acts of interpretation, in everyday lifeworlds or in

specialized spheres of science and art. Media mediate, as cultural tools of communication”

(Fornäs 2000:55).

I det sammanhanget är det viktigt att se hur möten sker, på vilket sätt ”kulturer” kommunicerar

med varandra.

Med hjälp av det nya synsättet att förstå etnicitet och kulturell identitet förändras synen på

föremål. Genom möten ändrar föremål sina betydelser när de förs över stora områden mellan

olika föreställningsvärldar och traditioner: de kan symbolisera status i ett sammanhang, etnisk

identitet i ett annat och genus i ett tredje (Wood 1998:47ff). Det innebär att gemensamma

kulturella drag inte anses vara desamma som gemensam kulturell identitet eller etnicitet. Man

anser inte längre, enligt Ian Wood, att en enskild artefakt kan användas för att urskilja en särskild

kulturell grupp.

Inte bara föremål utan idéer och bilder påverkas symboliskt när de inkorporeras i nya miljöer.

Olika tolkningar av budskapen är möjliga. Receptionen är komplex och varierad och kontextuellt

specifik. Receptionen är en hermeneutisk process av tolkning och interaktion med andra

(Lagerkvist 2001:28).

Det är viktigt att poängtera att en etnisk konstruktion inte är statisk, utan kontextuell, relationell

och föränderlig.

”In order to understand how and by whom the artefacts were used, it is of vital importance to

consider their site context, i.e. the circumstances of the finds and their relation to the other

objects and structures in the field. By considering the site circumstances of the finds and their

9

relation to other artefacts, it is possible to conceptualize the context in which the wearer or user

of the objects acted” (Hedenstierna-Jonson 2006:41).

3. Vikingatiden i Ryssland

De vikingatida kontakterna i österled har gett upphov till en livlig debatt i Skandinavien och i

Ryssland. En av de centrala punkterna i denna debatt har varit inriktad mot frågor som har rört

de skandinaviska befolkningsgruppernas närvaro och aktiviteter inom dagens västryska område.

Nestorskrönikan, en krönika som började sammanställas i Kiev under andra hälften av 1000-

talet, och dess uppgifter om det rusiska rikets tillkomst har haft en stor betydelse för debatten.

Särskilt den delen av krönikan som handlar om hur Rurik med sina bröder, alla ruser från

varjagernas grupper, år 862 inkallades från andra sidan Östersjön för att härska över stammarna

där. Debatten gällde först och främst vilken roll de skandinaviska befolkningsgrupperna spelade i

den ryska statsbildningsprocessen. Den kontroversen har varit så lång och djupgående att den fått

ett namn – ”the Varangian Problem”. Två olika skolor har genom årens lopp dominerat debatten:

normanisterna (stor del av västeuropeiska forskare) som har vidhållit att flera av Nestorkrönikans

uppgifter stämmer och anti-normanisterna (forskare från dåvarande Sovjetunionen) vars

utgångspunkt har varit att Nestorkrönikan inte kan anses tillförlitlig som källa. De betonar den

inre utvecklingens betydelse för statsbildningen i området. Vikingatiden och skandinaver

lämnade sina spår i Rus´ inkluderad området vid övre Volga (Fig 1).

Fig. 1 De viktigaste handelsplatser och handelsvägar i Rus` under vikingatiden (Hedenstierna-Jonson 2006:77)

10

Tributtagningar och handel, allt i syfte att komma över pälsar och i förlängningen islamiskt

silver, kan ha varit en mycket viktig förklaring till varför skandinaviska befolkningsgrupper

sökte sig till dagens ryska område (Gustin 2005:223f). Men orsakerna till skandinavernas

expeditioner och närvaro i öst ligger emellertid inte enbart i handel, tributtagningar och

plundring. Den materiella kulturen tyder på att denna befolkningsgrupp även har varit involverad

i aktiviteter kopplade till krigare och hantverkare (Gustin 2005:221). Den ryske arkeologen E. N.

Nosov menar dessutom att vissa skandinaver kom att bilda, eller ingå i, den yttersta

samhällseliten (Nosov 1998:74). En annan forskare, Holger Arbman, tycker att skandinaverna

behövde kolonier, eller ”fast stationer” som de kunde använda som rastplats på vägen öster- och

söderut och samtidigt kunde de behärska området (Arbman 1955:30). Det finns även tecken på

andra bevekelsegrunder för vissa skandinavers utflyttning till de ryska områdena. Intressant nog

utgörs den absolut största skandinaviska föremålsgruppen inom dagens ryska område av

kvinnosmycken, nämligen ovala spännbucklor. Smycket indikerar en relativt stor närvaro av

skandinaviska kvinnor. Ingmar Jansson menar att det stora antalet skandinaviska kvinnor inte

enbart kan kopplas till de förmodligen få grupper av krigare eller handelsmän som bosatte sig i

öst. Den kvinnliga närvaron tas därför till intäkt för att även ”vanliga” befolkningsgrupper bör ha

emigrerat. Det kan med andra ord ha funnits skandinaviska familjer med en agrar bakgrund som

utvandrade österut för att bruka jorden (Jansson 1987:790). Några ryska forskare, som till

exempel A. Plochov, håller med tolkningarna att det var skandinaviska kvinnor som bosatte sig i

detta område:

“…there were Scandinavians who had retained their cultural and religious traditions residing at

the settlement. Moreover, they indicate that Scandinavian women were an integral part of this

settlement. Indirect evidence that Scandinavian women also lived at the settlement in the

Volchov region” (Plochov 2007:64).

Det uppstår fortfarande mycket diskussion kring ryska-skandinaviska relationer under

vikingatiden och intresset för det ämnet är stort bland forskare i Ryssland och Skandinavien.

4. Källkritiska frågor

1. Vem representerar egentligen ett föremål – den som dog eller den som begravde

Gravar är och har varit länge en viktig informationskälla för de flesta arkeologer. Men är

begravningar en bra källa för att ”diskutera rörlighet och samverkan mellan olika etniska

grupper; frågor om individualitet och social status, religion eller social organisation och

struktur?” (Fahlander 2003:73f)? Men det mesta som intresserar mig här är vad en grav

11

representerar: den döde människans liv och identitet eller är det först och främst en verksamhet

för de levande?

De flesta arkeologer hävdar att egenskaper hos en begravning är relaterade till den begravda

människan/de begravda människorna. Men det finns andra forskare som påpekar att

begravningar är konstruerade av och återspeglar de levande snarare än de begravda. Edmund

Leach, bland andra forskare, hävdar att gravarnas (och dess innehåll) variation återspeglar mer

de sociala aspekterna av begravningens organisatörer än den begravda individen. (Fahlander

2003:76).

I denna uppsats utgår jag från att gravarnas egenskaper (föremål och begravningsritualer) är

relaterade till begravda individer.

2. Vår tids värderingar och begrepp i förhistorien

Begreppen ”etnicitet” och ”hybriditet” är moderna begrepp som försöker folklara processer i det

moderna samhället. Man måste ha det i åtanke när man anpassar sådana begrepp och vår tids

värderingar till fornhistoriska företeelser.

3. Diskussion kring ”hybriditet”-begreppet

Användningen av begreppet hybridisering i postkolonial teori har kritiserats för att det har

uppfattats som ett förnekande av att även underordnande grupper har egna historiska traditioner.

Även om det går att konstatera att stilar och föremål är resultat av olika influenser bör det inte

uppfattas som att denna blandning inte skulle kunna vara igenkännlig eller ”typisk” för en grupp

människor eller kultur. Även om det inte är möjligt att rensa fram en ursprunglig tradition som

skulle ha funnits där ”från början” är det inte sagt att en stil eller tradition inte skulle kunna vara

associeras med en specifik grupp. (Cassel 2008:114).

4. Källkritiskt syn mot litteraturen

De flesta forskningsarbete inom ämnet jag använder mig av i denna uppsats skrivna under 1960-

talet vilket innebär att litteraturen och tidigare forskningen är politiskt laddade på grund av den

historiska situationen i Ryssland på den tiden.

5. Osteologiska aspekten

Det finns osteologiska bedömningar av de gravarna jag tar upp i denna uppsats.

12

5. Presentation av materialet: Jaroslavl-området vid övre Volga

Plats

Det finns tre undersökta arkeologiska platser i Jaroslavl-området vid övre Volga: Bol`soe

Timerёvo, Petrovskoe och Michajlovskoe (Fig 2). Platserna ligger nära staden Jaroslavl`, ca 10-

12 km ifrån. Alla tre dateras till 900–1100-talen e.Kr. (Muraṧёva 1997:65). Volga-floden under

den perioden 900-1100-talen är känd som en av de största transeuropeiska vägarna – en del av

den stora vägen mellan Nordeuropa och Öst. Jag begränsar mitt forskningsområde till en plats –

Bol`ṧoe Timerёvo, den största arkeologiskt undersökta platsen i det området .

Fig. 2 Jaroslavl`-området (Muraṧёva 1997:65).

Historik

I början av 1900-talet framförde Ture Arne hypotesen att Volga började användas som

handelsväg av skandinaver under 900-talet. Idén baserades på tolkningen av olika fynd som man

hittade längs floden som tillhörde två olika områden, nämligen Skandinavien och det khazariska

riket (Arne 1917:122). Andra forskare hävdar att det inte bara var skandinaver som reste längs

floden, utan ett antal andra etniska grupper. Dessutom existerade inte under 900-talet den då

direkta vägen från Kaspiska havet till Östersjön. Handelsmän från Främre Orienten reste genom

det khazariska riket utan att åka förbi det Nedre Volga-området. Huvudhandelsvägen till slaviska

områden gick med floden Don fram till floden Oka (Leont`ev 1989:82).

Platserna vid övre Volga-området brukar karaktäriseras av tidigare forskning av en etniskt

blandad uppsättning av artefakter och föremål som brukar tolkas som en beteckning på

komplicerade etniska och kulturella processer i området. En del av materialet dateras till

vikingatiden och anses vara av skandinaviskt ursprung. (Muraṧёva 1997:66).

13

Den största arkeologiskt undersökta platsen är Bol`ṧoe Timerёvo som ligger ca 12 km från

Jaroslavl. Den ligger inte vid Volga utan ca 12 km söderut bredvid bifloden Kotorosl` (3 km

öster om den) som leder till Rostov och Sarskoe Gorodiṧce. Där ligger en liten bäck Secka som

är inte segelbar. Platsen består av en boplats med yta på ca 5-6 hektar samt ett antal gravhögar,

ca ett tusental enligt forskning på 1900-talet (Nedoṧivina & Fechner 1985:101). Undersökningen

av gravhögarna påbörjades redan på 1870-talet, men ett stort forskningsarbete i området startades

på slutet av 1950-talet och pågick ända fram till 1970-talet. Undersökningen genomfördes av

Statens Historiska Museum med Maja V. Fechner som ledare. Utgrävningen av boplatsen

gjordes av Leningrads universitet på 1970-talet (Muraṧёva 1997:66f).

Gravfält och begravningstraditioner

Cirka 500 gravhögar har blivit undersökta – 404 av dem innehåller rester av begravningar

(83,5%). 30 gravhögar (6%) var tomma; 45 (9,5%) är svårt att bedöma nu på grund av brist på

dokumentation. Sex högar (1%) innehåller bara ett tunt lager av aska och träkol, några brända

trästockar, krukskärvor och ben av offrade djur, men inga skelettdelar av en människa. Sådana

gravrösen kan anses vara kenotafer alltså gravar eller gravmonument som restes till minne av en

avliden vars kvarlevor har gått förlorade eller har jordfästs på annan plats. (Nedoṧivina &

Fechner 1985:101f).

En gravhög innehåller vanligen en begravning, men man kan ibland hitta 2-4 begravningar i en

gravhög. Man hittade totalt 464 begravningar i alla högarna, varav 71% utgjorde

kremeringsbegravningar och 29% skelettbegravningar. (Nedoṧivina & Fechner 1985:102).

Enligt materialet från skelettbegravningarna och gravgåvorna som hittades i gravhögarna,

klassificerade man begravningarna som 93 mansgravar, 79 kvinnogravar, 39 barngravar och 34

dubbelgravar (man/kvinna eller vuxen/barn). (Nedoṧivina & Fechner 1985:103).

Två typer av kremeringsbegravningar går att urskilja i Timerёvo. Likadana återfinns också på

östeuropeiska och fennoskandiska begravningsplatser från 800-1000-talen, enligt Veronika

Muraṧёva . (Muraṧёva 1997:67).

1. Kremering utfördes på samma plats där gravhögen byggdes;

2. Kremering utfördes på en annan plats och askan har därefter transporterats till

gravplatsen där man byggt en hög (gäller för ca 30% av alla kremeringsbegravningarna i

Timerёvo).

14

Ett jämförelsestudie av de två olika typerna av kremeringsbegravningar har genomförts av Maja

V. Fechner och Natalija G. Nedoṧivina (1985). Deras slutsats är att gravgåvorna oavsett typ av

kremeringsbegravning är likadana. De består av lerkärl, bronsutsmyckningar, järn- och

benföremål och lertassar. Gravhögarna med kremeringsbegravningar som utfördes på en annan

plats innehåller vanligen ett mindre antal gravgåvor i jämförelse med gravhögarna med

kremeringsbegravningar som utfördes på samma plats där gravhögen byggdes. Ibland har dock

påträffats rika gravgåvor i gravhögarna med kremeringsbegravning som utfördes på en annan

plats. Gravhögarna med kremeringsbegravningar innehåller brända ben av offrade djur, främst

ben av häst, hund, svin och boskap. Andra likheter mellan olika typer av

kremeringsbegravningar finns i val av sten och stenkonstruktioner. (Muraṧёva 1997:67).

Forskare påstår att användning av olika kremeringstyper beror på klimat- och säsongmässiga

förhållanden dvs. andra faktorer som kön eller ålder inte påverkar valet av kremeringstyp.

Nedoṧivina och Fechner anser att det under vintern var svårt att bygga en gravhög, därför

kremerade ben sparades och sen transporterades till gravhögen när det var vår (Nedoṧivina &

Fechner 1985:107f). Anna-Sofie Gräslund är av samma åsikt när det gäller begravningarna i

Birka (Gräslund 1980:61,75).

132 gravhögar i Timerёvo innehåller skelettbegravningar. Forskare brukar här urskilja tre typer

av skelettbegravningar:

1. Begravningar på den gamla marknivån;

2. Begravningar i en grop;

3. Begravningar i fyllningen av högen.

2 gravhögar är av stort intresse därför att de innehåller kammargravar med rika och varierade

gravgåvor. Gravhög No. 348 innehåller en begravning i en grop med föremål av ”skandinaviskt”

ursprung och den begravda kvinnan befinner sig i en sittande ställning vilket var karakteristiskt

för skandinaviska begravningstraditioner enligt tolkningen av Fechner och Nedoṧivina.

Begravningarna som går att bestämma orienterar sig med huvud i väst eller sydväst. Det finns

sex undantag där huvudet är orienterat mot syd eller norr (Nedoṧivina & Fechner 1985:109).

Några detaljer i begravningstraditionen är speciella för både kremerings- och skelettbegravningar

vilket indikerar på nära förbindelser mellan de två typerna. Djurben är till exempel presenterade i

31 skelettbegravningar. Sten och stenkonstruktioner, som var viktiga attribut för

kremeringstypen, är anslutna till skelettbegravningar också. Ansamlingar av sten hittar man

15

ibland i gravhögar, och ensamstående stenar påträffas bredvid eller på skeletten. Träkol och

träkol lagrar i skelettbegravningar på den gamla marknivån brukar forskare tolka som en

tradition från kremeringsbegravningar. (Nedoṧivina &Fechner 1985:109f).

De flesta skelettbegravningarna ligger i sydöstra delen av gravfältet, och i västra delen finns bara

kremeringsgravar. Den södra delen av gravfältet karaktäriseras av en blandning av kremerings-

och skelettbegravningar.

Boplats

Boplatsen bredvid Bol´ṧoe Timerёvo har en yta på 5-6 hektar och ligger vid floden Secka.

Tjockleken på kulturlagret är ca mellan 20 och 50 cm. Under utgrävningen genomfört av

Leningrads universitet hittades några gropar som man trodde kunde kopplas till rester av hus och

öppna härdar. Rester av ca 50 olika hus grävdes upp på boplatsen. (Dubov 1985:94f).

Hus på Timerёvo boplats byggdes huvudsakligen på marken; där väggar och tak stöttades med

hjälp av stolpar. Golvet i lera var lite nedsänkt. Husen kunde ha olika utseende och former.

Härdarna var byggda av sten och fanns huvudsakligen inne i byggnaden. De hade oftast en oval

kontur och vilade på en särskild plattform av lera. Öppna härdar fyllda med stenar, som visade

eldpåverkan, fanns ofta bredvid huset. (Tomsinskij 1982:188ff).

Alla hus i Timerёvo ligger i grupper. Deras disposition kan dock beskrivas som lite kaotisk. Hus,

verkstäder, hushållsgropar och öppna härdar ligger alla tillsammans. I några fall hittade man

stolphål som forskare anser vara rester av staket runt eller mellan olika byggnader (Dubov

1985:96).

Ett stort antal arabiska mynt hittades i på Timerёvo boplats år 1973. Skatten innehåller 2685

dirham. Den yngsta dateras till 864/865. 11 mynt innehåller graffiti: två mynt har imitationer av

arabisk skrift; fyra mynt innehåller graffiti som inkluderar långa inskriptioner som liknar

runskrift (Dubov 1982:144ff). En till skatt har upphittats utanför boplatsen. Den innehåller 1500

mynt och dateras till 900-talet (Darkevic 1976:156f).

Föremål från Timerёvo gravfält

Vapen

Svärd är något ovanliga fynd från gravhögarna vid Jaroslavl`. Bara 4 svärd återfanns i Timerёvos

gravhögar. Ett av dem är välbevarat och har bokstaven C ristad på bladet. Svärdet återfanns i en

kammargrav och anses tillhöra typ W enligt Petersens klassifikation av vikingatida svärd som

16

dateras till första hälften av 1000-talet (Petersen 1919). Det andra svärdet grävdes ut i en

skelettbegravning på den gamla marknivån. Den översta delen av knappen saknas. Liknande

svärd brukar dateras till mitten av 1000-talet och tillhör typ U av Petersens klassifikation.

(Nedoṧivina 1991:166f).

Två andra svärd har hittats i kremeringsgravar. Ett av dem är helt och har inskription Ulfberht på

bladet. Den är klassificerad som typ E och dateras till andra hälften av 1000-talet (Dubov

1982:129). Bara knappen bevarades från det andra svärdet från kremeringsbegravningarna. Den

var bränd så det var svårt för forskare att bestämma dateringen på föremålet. De tror att svärdet

kan tillhöra typen U och daterar det till 1000-talet (dateringen baseras på upphittade

spännbucklor i graven) (Nedoṧivina 1991:166).

Antal gravar som innehåller pilar är mycket mer än de som innehåller svärd (22 gravhögar). I de

flesta fall fanns det 1-2 stycken; bara i två fall hittade man respektive 5 och 8 pilar. Gravhögarna

med 1-2 pilar innehåller oftast inte någon annan typ av vapen. Det kan bero på, enligt

Nedoṧivina, att en pil har en symbolik innebörd. Den kan exempelvis urskilja olika rang av

krigare. Pilarna tillhör antal olika typer. (Nedoṧivina 1963:56f, 1991:168f).

Särskild uppmärksamhet bör ges till spjutformiga pilspetsar som var karaktäristiska för

nordeuropeiska området. Åtta stycken hittade man i Timerёvos gravhögar. Spjutspetsar grävdes

ut bara i få gravhögar i hela Jaroslavl`-området. I Timerёvo hittade man bara en i en kammargrav

tillsammans med ett svärd av typ W. Spjutspetsen hade en avlång trekantig form som var typiskt

för spjutspetsar i Gamla Rus`. (Nedoṧivina 1963:58f).

13 stridsyxor hittade man i Timerёvos gravhögar. Intressant att notera är att bara två yxor fanns i

kremeringsbegravningar; alla andra grävdes ut i sammanhang med skelettbegravningarna.

Uppsättningen av gravgåvor i skelettbegravningar med stridsyxor liknar varandra ganska

mycket. Den består av knivar, bälte med spänne (i gravhög № 450 hittade man ett komplett

bälte). Forskare påstår att de flesta av de begravningarna tillhör den sista perioden på gravfältet,

nämligen slutet av 1000-talet och början av 1100-talet när begravningstraditionerna började se

likadana ut, möjligtvis på grund av kristendomens inflytande. (Nedoṧivina 1963:59ff,

1991:170f).

Smycke

”Skandinaviska” kvinnosmycke är karaktäristiskt för Jaroslavl`-området: 44 spännen av, som

forskare brukar kalla, skandinaviskt ursprung hittades i Timerёvos 29 gravhögar (27

kremeringsbegravningar och två skelettbegravningar). 5 begravningar innehåller två ovala

17

spännbucklor varje. I sex begravningar återfanns en oval spännbuckla med ett treflikigt spänne

samt med några likarmade spännen och ringformade spännen. Enskaliga spänne (900-1000-

talen) grävdes ut också i gravhögarna (Fechner & Nedoṧivina 1987:79). Alla andra spännen

brukar man datera till 1000-talet – början av 1100-talet.

Lertassar

En annan kategori av föremål från Jaroslavl`-området är mycket intressant för forskare och som

intresserar mig mest i denna uppsats. Det är lertassar som brukar tolkas som magiska föremål av

de flesta forskare. Det äldsta fyndet av lertassar hittades i Sverige och daterades till 600-700-

talen. Likadant fynd (från 700-1000-talen) grävdes ut på Åland samt i Ryssland i Vladimir-

området (Jansson 1987:782ff). Lertassarna brukar innehålla 4-5 fingrar och är cirka 5-11 cm

långa (Fig 3). Det som är intressant med dem är att de inte finns på boplatserna; de är

karakteristiska bara för gravar. På Timerёvo gravfält hittades de flesta lertassarna i

kremeringsbegravningar med bara ett fall av skelettbegravningen. De brukar ligga nästan alltid

på en härd bland kremerade ben i en grop. Lertassarna grävdes upp från 71 gravhögar, antingen

hela eller fragmenterade: 22 i mansgravar, 13 i kvinnogravar, 6 i barngravar, 13 i dubbelgravar

(vuxen+barn), 4 i dubbelgravar (man+kvinna) och 14 gravar gick inte att könsbedöma (Fechner

1963:87). Vanligtvis finns bara en lertass i en begravning men i några fall (6 gravar) påträffades

2 fragmenter av lertassar. Här måste man vara lite källkritiskt för att det är svårt att urskilja en

fragment av en dålig bränd lertass och en bit keramik.

Fig. 3 En lertass från gravhög 401 Timerёvo (Fechner 1963:86)

I tidigare forskning där man försökte att bestämma fyndets ursprung finns det flera synpunkter

på var lertassarna kommer ifrån. Det äldsta fyndet från Sverige och Åland kan vara ett starkt

argument för deras nordeuropeiska ursprung hävdar Golubeva. Å andra sidan, i Jaroslavl`-

18

området hittades mer än 100 lertassar (Golubeva 1987:78) i jämförelse med 67 stycken på Åland.

Vid sidan av lertassarna fanns andra typer av kultföremål i Jaroslavl`s gravhögar. Det är

obearbetade ringar av lera som brukar tolkas av ryska forskare som solsymboler. Alla

ovannämnda föremål hittades i kremeringsbegravningar. 40% av lertassar tillhör begravningar

med vapen i. Nio mansgravar med lertassar innehåller några vikter; en mansgrav innehåller en

våg. Pilspetsar hittades i tre sådana begravningar (Golubeva 1987:77).

Gravar och kulturmöten

I forskningen om kontakter österut är diskussionen om olika gravfälts kulturtillhörighet särskilt

framträdande. Blandningen finns även inom enskilda gravanläggningar, och det är uppenbart att

om hänsyn tas till hela gravsammanhanget i stället för att plocka ut ett enskilt föremål (Cassel

2008:129). Men tolkningar av platsen Timerёvo går fortfarande i olika riktningar. De flesta

forskare är överens om att populationen är polyetnisk dvs. att den består av finska, slaviska och

skandinaviska befolkningsgrupper. Det uppstår en debatt angående vilken roll skandinaver

spelade i det samhället. Först anses skandinaverna spela ganska liten roll men i senare studier

börjar forskare påpeka att ett skandinaviskt inslag i det ryska samhället var stort. Ingmar Jansson

studerade Timerёvos gravfält och spridningen av olika föremål i olika gravar på gravfältet. Han

kom fram till slutsatsen att skandinaviska föremål huvudsakligen befann sig i den södra och

centrala delen av gravfältet; finno-ugriska föremål hittades mest i norra delen; slaviska föremål

fanns mest i gravar som ligger i sydöstra delen av Timerёvo (Jansson 1997:43).

Leont`ev tycker att gravfältet bör ses som gammal ryskt, dvs. att det är slaviskt i grunden, med

några få skandinaviska inslag. Den viktigaste faktorn i historien av nordöstra Rus i dessa

århundraden är den slaviska koloniseringen och etableringen av den ryska staten. De stora

variationerna i den materiella kulturen och begravningstraditionerna under denna period anses

vara en del av koloniseringsprocessen. (Leont`ev 1991:44).

Ur etnicitets- och hybriditetsperspektiv som är grunden till denna uppsats tittar jag på gravfältens

”ursprung” från en annan synvinkel. Jag tycker att gravfälten i Timerёvo är ett exempel på att det

inte finns olika befolkningsgrupper utan att det finns ett samhälle som tittar på sig själv som en

gemenskap. Uppdelningen i olika grupper och kulturer är inte relevant i det fallet. I vår strävan

att kategorisera och indela i grupper och samhällen försöker vi ofta finna det som är typiskt, den

artefakt som ska markera en identitet och utesluta andra. Antagandet att det går att finna ett

kulturmarkerande föremål tar avstamp i en essentiell kultursyn, det vill säga att kulturer har ett

definierbart innehåll som klart kan avgränsas mot andra (Illman & Nynäs 2005:26ff).

Svårigheten för arkeologer att peka ut en kulturgrupp behöver inte nödvändigtvis bero på att det

19

inte fanns olika grupper, utan kanske snarare på att det är själva ”mixen” av olika influenser som

är det speciella. Timerёvo-gravfältet är ett exempel på den ”mixen” av traditioner, föremål och

begravningsritualer. Den bör inte delas till homogena åtskilda och distinkta enheter: slaver,

skandinaver, finnar. Det är ett enigt samhälle med egna inhemska traditioner som i sin tur är i

ständig förändring från interna och externa skeenden och förändringen är stor och inkluderar

olika influenser från olika håll. Man bör inte ställa en fråga om någon ursprunglig kultur i

Timerёvo och bör koncentrera på ett samhälle som blev utsatt för inblandning, hybridisering.

Den egna, inhemska, kulturen är synlig just i mötet med andra och ett sådant möte resulterar

både i att egna, förut osynliga mönster eller sedvänjor förstärks men också att vissa influenser

accepteras och blir en del i den inhemska kulturen. Hybriditetsperspektivet i det fallet betonar att

kulturerna som är representerade på gravfältet i Timerёvo inte är homogena utan består av

många olika delar och olika individer som baserar sin etnicitet eller kulturell identitet på olika

grunder. De kulturformerna befinner sig i en pågående hybridiseringsprocess, ”en kontinuerlig

process bestående av en mängd småskaliga förskjutningar och förändringar av etablerade

praktiker” (Fahlander 2006:207). Gravfältet i Timerёvo är ett tillfälle och/eller en plats när

grupper eller/och individer möts och integrerar mellan varandra. Homi Bhabha beskriver detta i

termer av ett virtuellt ”tredje rum” där kulturella koder och referenser möter varandra vilket kan

skapa konflikter och missförstånd och/eller kan skapa en möjlighet till nya kulturella former och

nya handlingar (Bhabha 1994:218). Man kan tala om hybridiseringen i det sammanhanget för att

påpeka kulturers interaktion och ständiga förändringar.

Lertassarna från Timerёvos gravfält

En annan fråga som intresserar mig i den sammanhanget är hur föremål ändrar betydelse när de

förs över stora rum mellan olika föreställningsvärldar och traditioner och hamnar i en sådan

kontext som till exempel Timerёvos gravfält. Jag vill försöka att förstå det fenomenet genom att

titta närmare på lertassarna som man hittat i gravhögarna i Timerёvo.

På Åland och i nuvarande centrala Ryssland har det funnits en gravritual där man lade ner

lertassar i gravarna. År 1902 grävde man ut lertassar på Åland. I Jaroslavl´-området vid Volga

återfanns på 1960-talet 71 lertassar i högar från 800- och 900-talen (Callmer 1994:13ff). Kring

fyndet har en livlig diskussion uppstått. Några forskare tror att lertassarna kan vara en imitation

av björntassar dvs. att de manifesterar en björnkult (Voronin 1941:149ff; Dubov 1984:95ff).

Maja Fechner föreslår en annan tolkning. Hon tror att lertassarna representerar bävertassar.

Hennes tolkning baseras på att man hittat också amuletter gjorda av bäverben i Jaroslavl`s

gravhögar, vilket kan vara belägg på att invånare möjligtvis dyrkade bävern på det området.

20

Dessutom finns det mycket bäverben på plats. Den kulten var känd bland finno-ugriska stammar.

(Fechner 1963:86ff). Några forskare tolkar dem som hundtassar eller människohänder (Ouvaroff

1875:93f).

Lertassarna saknar magring och bränningen på bålet gör tassarna sköra. Många är skadade och

fragmentariska. Lertassarna hittas oftast i brandlagret mitt i högen, oftast en tass i varje grav.

Nästan alla har hittats i högar med kremationer, nära urnan eller gropen. Ca 70 gravar på Åland

(Kivikoski 1980:34) och fler än 156 i centrala Ryssland (Golubeva 1987:78), minst en i Sverige

(Kivikoski 1934:390) och en i Ukraina (Blifel`d 1977:187) innehöll lertassar.

Enligt Johan Callmer dök lertassarna först upp på Åland under sen folkvandringstid och tidig

vendeltid när Ålands befolkning ökade snabbt (Callmer1994:15ff). I sex säkra gravar, troligen

tio från 600-talet har man funnit lertassar. Lertassar har hittats i alla socknar på Åland med

forntida gravar. De flesta grävdes ut i den tätt befolkade centrala och östra delen, Jomala,

Finnström, Sund och Saltvik. I Jomala-Finström är andelen lertassgravar hög men de flesta

socknar har gravar från vendeltid med lertassar. De flesta vendeltida lertassgravarna i Jomala och

Finström är kvinnogravar. I Sund och Saltvik är de flesta, kanske alla, mansgravar. Det

problematiska med tolkningen av lertassarna på Åland, enligt Ilse Tarsala, är att de

lertassgravarna inte lämpar sig särskilt väl till analyser som baseras på de gravlagdas kön. Det

faktum att lertassgravarna bara i enstaka fall innehåller vapen (1 pilspets, 1 sköldbuckla och 1

osäker spjutholk), till exempel inga hela svärd eller ens svärdsdelar gör dem också svåra att

könsbestämma. Antalet kvinnogravar blir stort vilket gör att tolkningen som ”framför allt verkar

betona männens ”yrkesverksamheter” som definierande för kvinnornas ”religiösa” liv framstår

som egendomlig” (Tarsala 1998:116). Under vikingatiden blir lertassar mer ovanliga i Sund och

Saltvik medan de ökar i Jomala och Finström. På 900-talet jämnas könsfördelningen ut i det

senare området (Callmer 1994:17ff).

Under vendeltid fanns det, enligt Johan Callmer troligen inga björnar på Åland och inga bävern

heller. Det fanns få sjöar och bäckar som passar bäver. Men man har funnit en alstam som gnagts

av bäver, vilket visar att bäver funnits där. Johan Callmers tolkar det är att jägare från Åland

hade jaktmarker på platser på några dagsresors avstånd. På dessa platser fanns pälsdjur som

bäver och björn, vid kusten och långt inåt land. Pälsverk var viktiga för inflödet av handelsvaror.

Callmer menar att lertassritualen tillhörde den grupp på Åland som jagade pälsdjur och troligen

reste på jaktturer längre och längre åt öst. (Callmer 1994:27).

21

Eftersom lertassarna uppträder tidigare på Åland än i Ryssland så anser Johan Callmer att

ursprunget är västligt. De tidigaste åländska tassarna verkar härstamma från 600-talet; de ryska

är framför allt vikingatida. Det har lett Johan Callmer att föreslå att bosättningarna i Jaroslavl`

etablerats av skandinaver – bland dem även ålänningar och finnar – som pälshandelsstationer

(Callmer 1994:39). Tassarna vittnar om jaktverksamhetens betydelse samt totemistiska

föreställningar kring djuren.

Det största problemet vad gäller Callmers tolkningar verkar härstamma från att likheterna med

de ryska gravarna betonas mer än olikheterna. Först och främst, är den kronologiska skillnaden

som är viktig. Dessutom har lertassarna på Åland inte betraktas i samband med andra gravar

medan sambandet med de ryska gravarna tas för given. Tydligt är också att

gravgåvosammansättningen i de åländska gravarna är en annan än i Ryssland (Tarsala

1998:116). Hela 40% av de ryska lertassarna härstammar – till skillnad från Åland – från

vapengravar. Svärden och lertassar verkar utesluta varandra på Åland. Enligt Tarsala är mönstret

så tydligt att den måste beaktas som betydelsefull för tolkningen av de åländska gravarna.

Dessutom finns även andra lerföremål, till exempel lerringar, i gravarna (Muraṧёva 1997:78).

Lerringarna var cirka 2-3 cm tjock och hade 13.15 cm i diameter. Lerringar brukar ingå i samma

begravning som lertassarna. De ryska tassarna är inte heller helt lika de åländska. Allt det tyder

på att lertassarnas roll på Åland inte var densamma när det gäller Ryssland.

Lertassarna som återfanns i gravarna i Timerёvo verkar vara av rituell betydelse. De var mest

obrända och påträffades aldrig på boplatser utan bara i gravar. Detta kan tyda på att lertassarna

spelade en stor roll i gravsammanhanget, där livet träffar döden. Varför var de obrända och

varför finns de bara i kremeringsgravar (med ett undantag)? Möjligtvis handlar det om att

urskilja gränsen mellan den brända kroppen och den levande världen, gränsen mellan bränd och

obränd, mellan levande och död.

Den slaviska traditionen att kremera kroppen är dubbelsidig i sig. Å ena sidan är det viljan att ta

bort den döde från levande människor så fort som möjligt. Å andra sidan är det viljan att visa

respekt mot människan även efter döden och skaffa kontakt med ”livet efter döden” (Petrukhin

1995:199). Begravningen är ett viktigt steg i processen av förändringen, övergången från livet till

döden. Enligt slaviska föreställningar var det inte nog att bränna kroppen på en bål. Man

behövde starkare skydd från den döde som ansågs farlig och kunde komma tillbaka och störa de

levande (Petrukhin 1995:201). Här tycker jag att de rituella lertassarna kan spela en stor roll som

en skydd mot den döde. Lertassarna brukar ligga ovanpå brända ben eller i en grop med brända

ben vilket antagligen tyder på att man skyddar på något sätt världen av levande människor från

22

världen av de döda. Dessutom skyddar symbolen på natten för att bävern är ett nattaktivt djur.

Under natten tar den kontroll över krafterna som människan inte kan ta kontroll över.

Om man tittar på könsfördelningen i gravarna med lertassarna då ser man inte någon tendens om

de var kvinnor eller män eller barn som brukar ha dem. I Jaroslavl`-området grävdes ut 375

gravhögar med kremeringar: 71 av dem innehöll lertassar, hela eller fragmenterade. Lertassarna

återfanns i 22 mansgravar, 13 kvinnogravar, 6 barngravar, 13 dubbelgravar (vuxen och barn) och

4 dubbelgravar (man och kvinna). I de 14 gravhögarna som blev kvar var det omöjligt att

könsbestämma kroppar osteologiskt eller arkeologiskt pga dålig bevaring av benen och

föremålen. (Fechner 1963:86).

Intressant att nämna att lertassarna påträffas ofta med ett annat föremål som finns inte t. ex. i

åländska gravar. Det är ringar av lera som jag tror återspeglar de rituella föreställningarna hos

befolkningen. Det fanns också i gravar utan lertassar vilket kan betyda att de var en stark symbol

för skydd eller någonting annat. Tidigare forskning ger inga tolkningar angående lerringarna. Det

är fortfarande ett exempel på arkeologiskt material som inte har fått någon förklaring vilket gör

att de gravarna är fortfarande av stort intresse. Jag tror att lerringarna kan förmedla den pågående

kontakten mellan två världar: de levande och de döda. Det är en symbol för evighet.

Intressant fråga i detta sammanhang är vad lertassarna avbildar. Jag har tidigare nämnt att det

finns olika tolkningar om lertassarnas framställning. De flesta kommer överens att de liknar

tassar av björn eller bäver.

Idén att lertassarna avbildar tassar av björnar fick en stor uppmärksamhet bland forskare.

Björnkulten var enormt populär bland befolkningen i Östeuropa (Voronin 1960:49). Voronon

samlade mycket etnografiska data som tyder på att björnen var en stark symbol som vaktare av

härd och hem. Man började tvivla på den tolkningen efter att man kommit fram att det inte fanns

några björnben i begravningarna vilket kunde stärka teorin av björnens betydelse. Senare

forskning visade att lertassarna liknade väldigt mycket tassar av bäver. Dessutom hittade man

massa ben av bävern i gravarna och träföremål som avbildade bäverns huvud (Fig 4). Förstås kan

man inte koppla bävern till härden och hemmet. Det är snarare någonting annat som

befolkningen på det ryska området ville framställa. Vad kan det vara för betydelse och vilken

roll spelade bävern på det ryska området?

23

Fig. 4 Framställningar av bävern från gravar i Timerёvo.

Bävern är ett vanligt vild djur i det ryska området. Vid den tiden var bävern spridd omkring och

nästan överallt i Östeuropa. Det är inte förvånande att bäverben hittas i gravarna, och bäverben

bar man också på pärlhalsband (Andreeva 1963:92ff). Att bäver återfinns i så många gravar

antyder dess betydelse för folket i Jaroslavl´-området.

Bävern hade en stor betydelse som en ekonomisk vara på den tiden: päls och kött uppskattades

väldigt mycket. Om man stal en bäver då fick man böter fyra gånger så mycket om man stal en

häst (Fechner 1963:88). Detta leder till tolkningen att lertassarna tillhör de människorna som höll

på med bäverjakt eller handel (Fechner 1963:88). Men detta förklarar inte varför man återfinner

lertassarna i barngravar. Detta förklarar inte heller varför man inte påträffar lertassar på

boplatser.

Möjligtvis fick man en lertass med sig i graven om man dog pga sjukdom eller hade varit sjuk på

länge. Bävern jagades för bävergäll, castoreum. Bävergäll kommer från doftkörtlar i bäverns buk

som är förbundna med urinröret. Av sekretet från dessa körtlar, kombinerat med urin

gjordes Castoreum som användes som en ”universalmedicin”. Den innehåller salicylsyra,

naturlig aspirin. Den användes bl.a. mot svindel, epilepsi, spasmer, maniskhet och som

sömnhjälp ända fram till 1800-talet och används nog fortfarande. (Spriggs 1998:94ff).

Att många tassar påminner om bävertassar kanske har att göra med, enligt Tarsala, att bävern

ofta föreställts som ett förmedlande djur ”som kan överbrygga motsatser och spränga kategorier,

också artsgränser” (Tarsala 1998:118). Det verkar bero på att bävern varken kan klassificeras

som ett land- eller ett vattendjur (Levi-Strauss 1992:95) utan snarast som ett djur som existerar i

gränslandet, mitt emellan de säkra begreppsklasserna. Det är ett djur som betyder någonting mitt

emellan: mellan land och vatten, mellan dag och natt, mellan ljust och mörkt, mellan liv och död.

Denna idé om bävern som befinner sig alltid på gränsen mellan olika kategorierna stöder min

24

teori om lertassarnas rituella betydelse. Deras position i graven, ovanpå brända ben, är viktigt att

visa gräns mellan den döde och de levande.

Som jag nämnt förut är det viktigt inte bara skydda de levande från den döde utan att visa respekt

och upprätthålla kontakter med världen av de döda. Bävern framställer som en förmedlare. I

graven representerar bävern i form av en lertass ett medel att samtala med den döde. Medan

bävern generellt kan föreställas som ett gränsöverskridande djur måste man komma ihåg att den

också bygger gränser och skiljer land och vatten (Ryden 1990:23). Bävern är också ett djur, vars

kön är svår att fastställa (Ryden 1990:33f), och som därför kunde uppfattas sammankoppla olika

kön i en och samma kropp.

I denna uppsats ligger intresset att visa inte vilket ursprung lertassarna har utan hur människor

och föremål kommunicerar med varandra, hur möten sker, hur föremål fungerar i ett annat

sammanhang bland de andra ”främmande” och inhemska föremål. Föremål görs om och sätts in i

nya sammanhang, skapar en ny betydelse. De föremålsuppsättningarna som fått följa de döda i

gravarna talar verkligen för att lokalsamhället formats genom ständiga kontakter åt olika håll.

Och det är inte bara de olika föremålen som kommer från skilda håll, både det enskilda tinget

och gravsättningen i sin helhet visar vid närmare studie tecken på en hybridisering av lokalt och

främmande. Det är processer som sker både på en individuell och på en kollektiv nivå, vilka hela

tiden förändras genom interaktion och gränsöverskridande. (Illman & Nynäs 2005:38f).

Föremålen reser i tid och plats. Vad händer under den resan är det mest intressant. Fokus i detta

arbete ligger på hur föremålen, lertassarna i det fallet, formas, hur de reser, varför man väljer

dem, adapterar och använder, hur de utvecklas. Om lertassarna kommer från Åland till Rus` är

det ändå ett annat föremål med sin egen mening i sin egen betydelse för den befolkningen som

bodde i Jaroslavl` under vikingatiden. Föremål hade konstant dialog med människor. Utifrån den

dialogen kommer den rituella traditionen att lägga lertassar i gravar för att skydda de levande

från de döda och ha en förmedlare mellan de två världarna.

Kontexten på Åland och i Timerёvo är inte samma. Befolkningen i Rus` skapar, avgränsar och

tolkar en ny kontext samband med gravläggningen av lertassarna och andra föremål. Den

materiella omgivningen är alltid öppen för olika variationer och tolkningar beror på föremålens

disposition i graven. Varje tolkning refererar till redan känd kunskap och erfarenhet hos

befolkningen. ”Since novelties in material culture are usually most acceptable in already known

and established contexts, it is not seldom the case that they are also understood in terms of the

function and meanings of already known categories” (Ekengren 2009:26). Folkgruppen i

25

Jaroslavl` är säkert kände till traditioner på Åland och björn- och bäverkult i andra delar av

Östeuropa och Sibirien. Å andra sidan den nya tolkningen skapar nya föreställningar som

därmed förändrar kontexten där nya tolkningar av den materiella kulturen formas. På samma

plats men under annan period skulle man möjligtvis använda de lertassarna i helt annat

sammanhang och med hel annan betydelse. Funktionen och betydelsen beror också på vem som

observerar och använder de föremålen. Oavsett var lertassarna kommer ifrån, från öst eller väst,

påverkades de av de tidigare erfarenheter och kunskaper hos den inhemska befolkningen.

Därmed tolkade man dem på sitt eget sätt och enligt sin förståelse under den tiden på den exakta

platsen. I stället för att accepteras som en del av den främmande traditionen framställer de som

en del av den inhemska traditionen.

Här ligger problemet med tidigare syn på östliga kontakter. Enligt det traditionella perspektivet

ser man mekaniskt på kontakter som en process av utbyte och influenser. Detta synsätt bortser

kreativa processer såsom tolkningar och transformationer. Idén med uppsatsen att försöka lyfta

fram det alternativa perspektivet, perspektivet av möjliga transformationer när man pratar om

kontakter mellan människor och föremål genom tid och plats.

Förändringar i kontexten kan indikera förändringar i föremåls funktion och/eller betydelse

(Hodder 1998:69). Användandet av ett föremål betyder inte att man accepterar det som det är.

Det är bara början på en lång process av anpassning eller ”recontextualization” (Ekengren

2009:26). ”The circulation of objects, especially across the edges of societies, civilizations, and

trading regimes, is not merely a physical process but also a movement and displacement of

competing conceptions of things” (Thomas 1991:123).

De flesta forskare anser de skandinaviska föremålen som grävdes up i Rus` som en form av

kulturell överföring och föremålen framställer som behållare av kulturella idéer. Denna uppsats

bevisar att det inte är fallet. Lertassarna på Åland och i Rus` befinner sig i olika kontexter i tid

och rum och tolkas på olika sätt hos olika befolkningar.

Förändringar i betydelser ger några intressanta perspektiv för studier av rysk-skandinaviska

kontakter under vikingatiden. Föremålen som man uppfann på det ryska området anses vara

skandinaviska. De framställer först och främst som exotiska och lyxiga, som tillhör bara eliten.

Men vi måste ha i åtanke att föremål är kulturellt och socialt strukturerade i tid och plats.

”Material culture must be regarded as multiauthored, its function and meaning being culturally

structured through social practice and originating from several sources including the materiality

of the objects, the knowledge and experience embodied in their users and observers, and the

26

objects`physical and social surroundings including their temporal setting and their geographical

locality” (Ekengren 2009:29).

8. Sammanfattning och slutsatser

Kontakter över Östersjön under vikingatiden har intresserat många forskare. Debatten kring

vikingarna i österled har varit lång och intensiv inom historieforskning och arkeologi, men

fortfarande återstår många frågor.

Mycket forskning har bidragit till våra föreställningar av materiell kultur som statiskt objekt.

Närvaron av skandinaviska föremål i Rus`-området anses av många forskare som ett resultat av

kulturell överföring alltså att föremål fungerar som en behållare av kulturella drag. Tonvikten

ligger på sociala värden av det som kan uppfattas som främmande, exotiska, föremål och deras

roll i den sociala och politiska organisationen av det lokala samhället.

I denna uppsats försöker jag gå ifrån den traditionella synen på kulturbegreppet. Fokus ligger på

de sociala och kulturella handlingarna, och på det sättet hur individer eller grupper föreställer sig

själva och sin fysiska och sociala miljö. Sådana kritiska begrepp som hybridisering, synkretism

och kreolisering används som ett analytiskt verktyg att släppa idén om homogena kulturer och

istället koncentrera sig på dynamiska processer där olika kulturella handlingar sker genom

transnationella mänskliga interaktioner.

Kulturmöten är ett viktigt begrepp i denna uppsats. Fokus ligger på de kontakter och kulturmöten

som skedde. Jag försöker att ge ett exempel på hur människors rörelser resulterar i möten och hur

krockar gör att självbilden och föreställningsvärlden förändras.

Idén om att föremål och idéer som reser mellan olika ”kulturer” kan innehålla olika betydelser

beroende av vilken grupp de kommer i kontakt med uppmärksammas i denna uppsats också.

Möjligheten att betydelsen kunde förändras genom att hamna i ett annat sammanhang antas.

Genom att titta närmare på materialet från gravfältet Timerёvo vid övre Volga försöker jag förstå

hur ”främmande” föremål användes och vilken betydelse de har i den lokala kontexten.

Syften med denna uppsats är att öka förståelse för gravfältet Timerёvo vid övre Volga från

vikingatiden i Rus` ur ett etnicitets- och hybriditetsperspektiv. Utifrån syftet kom jag fram till

följande frågeställningar som har behandlats i denna uppsats:

1. Vilka typer av gravar/gravritualer är representerade på ett gravfält Timerёvo?

27

2. Vilka typer av föremål är representerade i gravarna: vapen, smycke, kult föremål?

3. Vilka befolkningsgrupper är representerade på gravfältet? Är det frågan om polyetniskt

samhälle? Är det ett enigt samhälle?

4. Ändrar föremål sin betydelse i en ny kontext? Exempel, lertassarna.

Genom att analysera materialet från Timerёvos gravfält har jag kommit fram till följande

slutsatser:

I forskningen om kontakter österut är diskussionen om olika gravfälts kulturtillhörighet särskilt

framträdande. Blandningen finns även inom enskilda gravanläggningar, och det är uppenbart att

om hänsyn tas till hela gravsammanhanget i stället för att plocka ut ett enskilt föremål. Ur

etnicitets- och hybriditetsperspektiv som är grunden till denna uppsats tittar jag på gravfältens

”ursprung” från en annan synvinkel. Jag tycker att gravfälten i Timerёvo är ett exempel på att det

inte finns olika befolkningsgrupper utan att det finns ett samhälle som tittar på sig själva som en

gemenskap. Uppdelningen i olika grupper och kulturer är inte relevant i det fallet. Svårigheten

för arkeologer att peka ut en kulturgrupp behöver inte nödvändigtvis bero på att det inte fanns

olika grupper, utan kanske snarare på att det är själva ”mixen” av olika influenser som är det

speciella. Timerёvo-gravfältet är ett exempel på den ”mixen” av traditioner, föremål och

begravningsritualer. Den bör inte delas till homogena åtskilda och distinkta enheter: slaver,

skandinaver, finnar. Det är ett enigt samhälle med egna inhemska traditioner som i sin tur är i

ständig förändring från interna och externa skeenden och förändringen är stor och inkluderar

olika influenser från olika håll. Man bör inte ställa en fråga om någon ursprunglig kultur i

Timerёvo och bör koncentrera på ett samhälle som blev utsatt för inblandning, hybridisering.

Den egna, inhemska, kulturen är synlig just i mötet med andra och ett sådant möte resulterar

både i att egna, förut osynliga mönster eller sedvänjor förstärks men också att vissa influenser

accepteras och blir en del i den inhemska kulturen. Hybriditetsperspektivet i det fallet betonar att

kulturerna som är representerade på gravfältet i Timerёvo inte är homogena utan består av

många olika delar och olika individer som baserar sin etnicitet eller kulturell identitet på olika

grunder. Gravfältet i Timerёvo är ett tillfälle och/eller en plats när grupper eller/och individer

möts och integrerar mellan varandra. Man kan tala om hybridiseringen i det sammanhanget för

att påpeka kulturers interaktion och ständiga förändringar.

En annan fråga som intresserar mig i denna uppsats är hur föremål ändrar betydelse när de förs

över stora rum mellan olika föreställningsvärldar och traditioner och hamnar i en sådan kontext

28

som till exempel Timerёvos gravfält. Jag försökte att förstå det fenomenet genom att titta

närmare på lertassarna som man hittat i gravhögarna i Timerёvo.

I denna uppsats ligger intresset i att inte visa vilket ursprung lertassarna har utan hur människor

och föremål kommunicerar med varandra, hur möten sker, hur föremål fungerar i ett annat

sammanhang bland de andra ”främmande” och inhemska föremål. Föremål görs om och sätts in i

nya sammanhang, skapar en ny betydelse. Fokus i detta arbete ligger på hur föremålen,

lertassarna i det fallet, formas, hur de reser, varför man väljer dem, anpassar dem och använder

dem samt hur de utvecklas. Om lertassarna kommer från Åland till Rus` är det ändå ett annat

föremål med sin egen mening och sin egen betydelse för den befolkningen som bodde i

Jaroslavl` under vikingatiden. Utifrån dialogen mellan människor/föremål och föremål/föremål

kommer den rituella traditionen att lägga lertassar i gravar för att skydda de levande från de döda

och ha en förmedlare mellan de två världarna.

Kontexten på Åland och i Timerёvo är inte samma. Befolkningen i Rus` skapar, avgränsar och

tolkar en ny kontext samband med gravläggningen av lertassarna och andra föremål. Oavsett var

lertassarna kommer ifrån, från öst eller väst, påverkades de av de tidigare erfarenheter och

kunskaper hos den inhemska befolkningen. Därmed tolkade man dem på sitt eget sätt och enligt

sin förståelse under den tiden på den exakta platsen. I stället för att accepteras som en del av den

främmande traditionen framställer de som en del av den inhemska traditionen.

Här tycker jag ligger problemet med tidigare syn på östliga kontakter. Enligt det traditionella

perspektivet ser man mekaniskt på kontakter som en process av utbyte och influenser. Detta

synsätt bortser kreativa processer såsom tolkningar och transformationer. Idén med uppsatsen är

att försöka lyfta fram det alternativa perspektivet, perspektivet av möjliga transformationer när

man pratar om kontakter mellan människor och föremål genom tid och plats.

De flesta forskare anser de skandinaviska föremålen som grävdes up i Rus` som en form av

kulturell överföring och föremålen framställer som behållare av kulturella idéer. Denna uppsats

bevisar att det inte är fallet. Lertassarna på Åland och i Rus` befinner sig i olika kontexter i tid

och rum och tolkas på olika sätt hos olika befolkningar.

Förändringar i betydelser ger några intressanta perspektiv för studier av rysk-skandinaviska

kontakter under vikingatiden. Föremålen som man uppfann på det ryska området anses vara

skandinaviska. De framställer först och främst som exotiska och lyxiga, som tillhör bara eliten.

Men vi måste ha i åtanke att ett föremål är kulturellt och socialt strukturerat i tid och plats och

det kan tolkas på olika sätt på olika nivåer på andra platser.

29

9. Referenslista

Andreeva, E.G. 1963. Fauna Jaroslavskogo Povolž`ja po kostnym ostatkam iz kutgannych

pogrebenij X-XI vv. Jaroslavskoje Povolž`e. Moskva

Arbman, H. 1955. Svear i österviking. Stockholm.

Arne T. J. 1917. Det stora svitjod. Essayer om gångna tiders svensk-ryska kulturförbindelser.

Stockholm.

Barth, F. 1969. Introduction. Ethnic groups and Boundaries. Barth, F. (ed.). Oslo, s. 9-38.

Bhabha, H. 1994. The Location of Culture. London and New York: Routledge.

Blifel`d, D.I. 1977. Davn`orus`kip am`jatky Šestovyci. Kiev.

Callmer, J. 1994. The clay paw burial rite of the Åland islands and Central Russia: A symbol of

action. Current Swedish Archaeology 2, s. 13 – 46.

Callmer, J. 2000. The archaeology of the early Rus` c. A.D. 500-900. Medieval Scandinavia 13,

s. 7-63.

Cassel, K. 2008. Det gemensamma rummet. Migrationer, myter och möten. Södertörns högskola.

Darkeviĉ, V.P. 1976. Chudožestvennij metall Vostoka VIII-XIII vv. Moskva.

Dubov, V.I. 1982. Severovostoĉnaja Rus`v epochu rannego srednevekov`ja. Leningrad.

Dubov, V.I. 1984. Glinjanije lapy v pogrebal`nom obrjade kurganov Alanskich ostrovov i

Volgo-Okskogo meždureĉ`ja. Novoe v archeologii SSSR i Finljandii. Doklady tret`ego

sovetsko-finljandskogo simpoziuma po voprosam archaeologii, 1981. Leningrad.

Dubov, V.I. 1985. Goroda, veliĉestvom sijajuṧĉie. Leningrad.

Ekengren, F. 2009. Ritualization-hybridization-fragmentation. The mutability of roman vessels in

Germania Magna AD 1-400. Lund

Eriksen, T. H. 1998. Etnicitet och nationalism. Nora.

Eriksen, T. H. 2005. “How can the global be local?” Media and glocal change: rethinking

communication for development. I: Hemer, O., Tufte, T., Eriksen, T.H. Buenos Aires, s. 25-

40.

Eriksson, C. 1999 Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismens och det

mångkulturella samhället, Nora.

Fahlander, F. 2003. The Materiality of Serial Practice. A Microarchaeology of Burial. Göteborg.

Fahlander, F. 2006. Liv och död i det tredje rummet. Hybriditet och materialitet under

mellanneolitikum. I: Lik og ulik - Tilnærminger til variasjon i gravskikk,

T. Oestigaard (ed), UBAS, Bergen: Arkeologiskt institutt. 2006, s. 203-23.

Fechner, M.V. 1963. Timerevskij mogil`nik. Jaroslavskoje Povolž`e. Moskva.

Fechner, M.V. & Nedoṧivina, I.G. 1987. Etnokul`turnaja charakteristika Timerevskogo

mogil`nika po materialam pogrebal`nogo inventar`ja. Sovetskaja archeologija 1987:2.

Moskva.

Fornäs, J. 2000. The crucial in between: the centrality of mediation in cultural studies. European

Journal of Cultural Studies, 3:1.

Gräslund, A.-S. 1980. The burial customs. A Study of the Graves on Björkö. Birka IV. KVHAA.

Stockholm.

Golubeva, L.A. 1987. Merja. Finno-ugry i balty v epochu srednevekov`ja. Archeologija SSSR.

Moskva.

Gustin, I. 2004. Mellan gåva och marknad. Handel, tillit och materiell kultur under vikingatid.

Malmö.

Hedenstierna-Jonson, C. 2006. The Birka Warrior. The material culture of a material society.

Stockholm.

Hodder, I. 1988. Material culture texts and social change. A theoretical discussion and some

archaeological examples. Proceedings of the prehistoric society 54, s. 67-75.

Illman, R. & Nynas, P. 2005. Kultur, människa, möte. Ett humanistiskt perspektiv. Lund

Jansson, I. 1987. Communications between Scandinavia and Eastern Europe in the Viking Age.

The archaeological evidence. Untersuchungen zu Handel und Verkehr der vor-und

30

fruhgrschtlichen Zeit in Mittel- und Nordeuropa. Teil IV. Der Handel der Karolinger- und

Wikingerzeit. Duwel, K. Et al. (Hrsg.). Abh. Akad. Wiss. Göttingen, Phil. Hist. Kl. Dritte

Folge Nr. 156. Göttingen, s. 773-807.

Jansson, I. 1997. Warfare, trade or colonization? Some general remarks on the eastern expansion

of the Scandinavians in the Viking period. I: Hansson, P. (red.).The Rural Viking in Russia

and Sweden, 9-64. Örebro: Örebro kommuns bildningsförvaltning.

Jaroslavskoje Povolž`e. 1963. Moskva.

Jenkins, R. 1996. Social identity. London/New York

Jones, S. 1997. The archaeology of Ethnicity. Constructing identities in the past and present.

London/New York.

Kivikoski, E. 1934. Eisenzeitliche Tontatzen aus Åland. Eurasia septentrionalis antiqua, IX.

Helsinki.

Kivikoski, E. 1980. Långängsbacken. Ett gravfält från yngre jårnåldern på Åland. Finska

fornminnesföreningens tidskrift, 80. Helsingfors.

Lagerkvist, A. 2001. Från kulturimperialism till hybriditet : en översikt över teorier och

litteratur om kulturspridning. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

Leont`ev, A.E. 1989. Timerevo, Problema istoriĉeskoj interpretacii pamjatnika. Sovetskaja

archeologija 1989:3. Moskva.

Leont`ev, A.E. 1991. Tak kto že nasypal Jaroslavskije kurgany? Jaroslavskij istoriko-

architekturnyj muszej-zapovednik. Kraevedĉeskie zapiski 7. Jaroslavl`.

Levi-Strauss, C. 1992. Lodjurets historia. Södertälje.

Muraṧёva, V. 1997. The Viking Age monuments in the Jaroslavl region on the Upper Volga. I:

Hansson, P. (red.).The Rural Viking in Russia and Sweden, 65-82. Örebro: Örebro

kommunsbildningsförvaltning.

Nedoṧivina, N.G. 1963. Predmety vooruženija iz jaroslavskich mogil`nikov. Jaroslavskoje

Povolž`e X – XI vv. Moskva.

Nedoṧivina, N.G.& Fechner, M.V. 1985. Pogrebal`nyj obrjad Timerevskogo mogil`nika.

Sovetskaja archeologija 1985:2. Moskva.

Nedoṧivina, N.G. 1991. Predmety vooruženija, snarjaženija vsadnika i verchovogo konja

Timerevskogo mogil`nika. Materialy po srednevekovoj archeologii severo-vostoĉnoj Rusi.

Moskva.

Nosov, E. N. 1998. The first Scandinavians in Northern Rus`. Vikingi i slavjane: ucenye, politiki,

diplomaty o russko-skandinavskich otnosenijach. Hedman, A. & Kirpichnikov, A. (eds.).

Petersburg, s. 56-82.

Ojala, C.-G. 2008. Etnicitet...och sedan? Identitet, etnicitet och arkeologi i nordligaste Europa.

Arkeologi och identitet. Petersson, B. (eds.). Lund.

Ouvaroff, A. 1875. Etude sur les peuples primitifs de la Russie. Les Meriens. Saint-Petersbourg.

Petersen, J. 1919. De norske vikingesverd. Kristiania.

Petrukhin V.J. 1995. Naĉalo etnokul`turnoj istorii Rusi IX – XI vekov. Smolensk.

Plochov, A. 2007. An Interesting Find from Staraja Ladoga: A Representation of Freyja?

Cultural interaction between east and west. Archaeology, artefacts and human contacts in

northern Europe. Fransson, U. (eds.). Stockholm.

Ryden, H. 1990. Näckrosdammen. Fyra år med en bäverfamilj. Borås.

Spriggs, J.A. 1998. The British Beaver – fur, fact and fantasy. Leather and fur. Aspects of early

medieval trade and technology. London.

Stanford Friedman, S. 1998. Mappings. Feminism and the Cultural Geographies of Encounter.

Princeton.

Tomsinskij, S.V. 1982. Postrojki Timerevskogo poselenija. I: Dubov, I.V. Severo-vostoĉnaja

Rus`v epochu rannego srednevekov`ja. Leningrad.

Voronin, N.N. 1941. Medvežij kul`t v Verchnem Povolž`e v XI v. Materialy i issledovanija på

archeologii SSSR. Moskva.

31

Voronin, N.N. 1960. Medvežij kult v Verhnem Povolž`e v XI veke. Kraevedcheskie zapiski IV.

Jaroslavl`, s. 49 -50.

Tarsala, I. 1998. Åär I strömmen. Den yngre järnåldern på Åland. Aktuell arkeologi VI. Red.:

Fredengren, C. &Tarsala I. SAR 35, s. 107 – 124.

Thomas, N. 1991. Entangled objects: exchange, material culture and colonialism in the Pacific.

Cambridge Mass.

Welinder, S. 1998. Inledning. Etnicitet eller kultur. Johnsen, B. (eds.). Östersund.

Werbart, B. 2005. Osynliga identiteter. Arkeologi och identitet. Petersson, B. (eds.). Lund.

Wikström, H. 2009. Etnicitet. Malmö.

Wood, I. 1998. Conclusion: Strategies of Distinction. Strategies of distinction. The construction

of ethnic communities, 300-800. Pohl, W. (eds.).Köln.