Masteruppsats Ida Andersson Handledare: Jan Storå Osteologiska forskningslaboratoriet Stockholms universitet VT 2014

Gravar i gra nslandet? En osteoarkeologisk ja mfo relse mellan gravfa lt

fra n yngre ja rna ldern i Va stmanland

2

Innehållsförteckning 1. Inledning .............................................................................................................................................. 5

1.1. Bakgrund.......................................................................................................................... 7

1.2. Syfte och frågeställning ................................................................................................... 9

1.3. Metod och material ....................................................................................................... 10

1.3.1. Brända ben ................................................................................................................ 10

1.3.2. Artbestämning ........................................................................................................... 13

1.3.3. Åldersbedömning ...................................................................................................... 13

1.3.4. Könsbedömning ......................................................................................................... 14

1.3.4.1. Arkeologiskt kön .................................................................................................... 15

2. Yngre järnåldern i Mälardalen ....................................................................................................... 17

2.1. Gravarna och arkeologin ............................................................................................... 17

2.1.1. Äldre järnålder ........................................................................................................... 17

2.1.2. Brandgravsskicket ...................................................................................................... 18

2.2. Människorna och djuren ............................................................................................... 19

2.2.1. Båtgravar ................................................................................................................... 21

3. Norsa ............................................................................................................................................. 23

Analys och resultat .................................................................................................................... 25

3.1.1. Brandgravarna ........................................................................................................... 25

3.1.1.1. Människor .............................................................................................................. 27

3.1.1.2. Djur ........................................................................................................................ 27

3.1.1.3. Gravgods ................................................................................................................ 28

3.1.2. Det obrända materialet ............................................................................................. 29

4. Ströbohögsområdet ...................................................................................................................... 33

4.1. Tidigare forskning .......................................................................................................... 33

4.2. Analys och resultat ........................................................................................................ 34

4.2.1. Människor .................................................................................................................. 36

4.2.2. Djur ............................................................................................................................ 37

4.2.3. Gravgods .................................................................................................................... 37

5. Jämmertuna ................................................................................................................................... 39

5.1. Tidigare forskning .......................................................................................................... 39

5.2. Analys och resultat ........................................................................................................ 39

5.2.1. Människor .................................................................................................................. 43

5.2.2. Djur ............................................................................................................................ 43

3

5.2.3. Gravgods .................................................................................................................... 45

6. Kramsta .......................................................................................................................................... 49

6.1. Tidigare forskning .......................................................................................................... 49

6.2. Analys och resultat ........................................................................................................ 49

6.2.1. Människor .................................................................................................................. 49

6.2.2. Djur ............................................................................................................................ 50

6.3. Gravgods ........................................................................................................................ 51

7. Tuna i Badelunda ........................................................................................................................... 53

7.1.1. Människor .................................................................................................................. 53

7.1.2. Djur ............................................................................................................................ 54

7.1.3. Gravgods .................................................................................................................... 56

8. Jämförelse ..................................................................................................................................... 59

8.1. Människorna .................................................................................................................. 60

8.2. Djuren ............................................................................................................................ 61

9. Diskussion och tolkning ................................................................................................................. 65

10. Sammanfattning ........................................................................................................................ 68

11. Referenser ................................................................................................................................. 70

12. Appendix .................................................................................................................................... 74

Framsida: Karta över Västmanland hämtad från www.google.se 2014, med tillägg. Det blåa området

representerar Bergslagen och det röda området representerar Mälardalen utifrån de vanligaste

geografiska anvisningarna.

4

Abstract Köping is a small town in Västmanland, which is situated in the westernmost part of Lake Mälaren

and in the southeast of Bergslagen. Köping was established and received its rights as a town in

1474. However, archaeological findings show that Köping was a settlement in late prehistoric and

early historic periods and continued to be an important place up until recent times. Due to the

location Köping was a marketplace with connections and good fairways from all directions and

most of all by Lake Mälaren. Ancient monuments and remains indicate that Köping were well

established in the early Iron Age and mainly in the Vendel era in 550-800 A.D, which is the era in

focus here. Even though there are many archaeological remains in and around Köping very little

research has been done. There have been several excavations but there have been few further

studies and close to no osteological analyzes. This paper will deal with four burial grounds which

all were mostly excavated in the first half of the 20th century, and are briefly reported. The burial

sites are all located in Köping with at the most 5 km from each other, and were all used during the

Vendel era. Two of the sites, Jämmertuna and Kramsta, mainly have stone-settings with cremated

bones. One of the sites is located next to a great tumulus called Ströbohög, and consists of smaller

mounds and stone-settings. All with cremated bones. The last one is a burial site that is called

Norsa which consists of both stone-settings with cremated bones and also burials containing

boatgraves and chamber tombs. All of these burial customs are common in Mälardalen during this

time. What is interesting is the location, inhumation of the cemeteries and also that they have not

been used for a long period of time. A comparative study is presented of a similar but larger site in

Tuna in Badelunda, Västerås, which is located about 40 km from Köping. This will be an

osteoarchaeological study with the purpose to understand this character of the area during this

time as the westernmost part of Lake Mälaren and as a part of Bergslagen. There seems to be a

difference regarding the customs and who are represented in the burial ground even though they

are from the same time and place, therefore there will also be a comparison between the different

sites regarding the human remains and burial customs. The difference is seen mainly in the

individuals, regarding both the male and female presence and also regarding the animals

represented in the different graves. This may be connected to a borderland phenomenon were

different traditions and customs were mixed and assimilated. This study contributes with more

knowledge of the time and place, both within the town and to Mälardalen/Bergslagen in general.

5

1. Inledning

Köping ligger centralt i Västmanland i den västligaste delen av Mälaren. Köping omnämns första

gången i den så kallade Florenslängden under 1100-talet, då med benämningen Kaupinga.

Köping fick sina stadsrättigheter och etablerades som stad 1474 (Björnänger 1974:7,8).

Köping tillhör ett spännande gränsområde då det ligger i den västligaste delen av

Mälardalen och i öst av Bergslagen. Staden befinner sig i en brytningszon mellan öst/väst och

syd/nord, med främst mälarområdet i öst/västlig riktning och Hjälmaretrakten i syd/nord.

Främst skiljer sig naturgeografiska drag, där skog, åsar och berg dominerar i norr och mer platt

och bördigt landskap i söder (Karlsson 2005:36). Ur handelssynpunkt har Köping ett utmärkt

läge vid Köpingsån som går genom staden och utloppet i den innersta viken av Mälaren. När

vattennivån var högre var området ett av de viktigare i västra Mälardalen under yngre

järnåldern (se fig.2).

Köping tillhörde också Åkerbo härad och Sune Lindqvist skriver 1918 i artikeln

”Åker och Tuna” om relationen mellan Åker och Tuna-namn. När Åker och Tuna-namn finns

tillsammans handlar det ofta om en kultplats, och ofta förekommer både högar och båtgravar på

platserna. Högarna förefaller stå för den kungliga och politiska aspekten medan båtgravfält

snarare kopplas till något ideologiskt. Lindqvist skriver även att Tuna-orter ofta blivit Köpings-

orter då Tuna platser verkar har varit ett centrum för både handel, ting och även platser för

kungs- och sätesgårdar (Lindqvist 1918). Tuna-namnet tycks vara kopplat till något form av

maktcentra. Tuna visar även på en makt med underliggande ideologier som kopplas till

fruktbarhet, pargudomlighet och kvinnlighet (Nylén 1994a:140).

Utöver Tuna-namnet finns i Köpings närområde och i Västmanland många

ortsnamn som anspelar på både natur och kultur. Det finns en mängd namn som kan kopplas till

gudanamn t.ex. Ullvi och Odensvi, som anspelar på Oden, Frösvi och Frövi som anspelar på Frö

och Fröja, och Närlunda som anspelar på Njord. De norra och västra delarna av Västmanland

tillhör Bergslagen och har en mängd ortnamn som anspelar på bergsbruk med efterled som –

benning (hytta), -gruva, -berg (Ståhl 1985). Husby-namn har också tolkats som viktiga platser

som främst kopplas till kungamakter. I Västmanland finns det inga Husbyar men däremot finns

Husa. Norsa har tolkats som Nor Husa, alltså huset vid Noret. Och bestod förr av 4 kronogårdar,

och har därför tolkats som dåtidens kungliga förvaltningsby (Österberg 1934).

Köpingsområdet har en stor mängd fornlämningar från järnåldern och verkar ha

haft en form av ”storhetstid” runt vendel/vikingatid. Det är denna tid detta arbete kommer

beröra i form av fyra gravfält från Köping (figur 1). Det rör sig om ett mindre brandgravfält vid

Kramsta (RAÄ 192:1), Norsa gravfält (RAÄ 131:1) som innehåller både obrända båtgravar och

brandgravar, gravfältet vid storhögen Ströbohög (RAÄ 86:1) och det största kända gravfältet i

Köping, Jämmertuna (RAÄ 122:1). Tuna i Badelunda socken, Västerås, kommer att stå som

utgångspunkt för att Köping ska förstås bättre som en del av Mälardalen. Tuna ligger ca 4 mil

öster om Köping, i Västerås, och brukades både under äldre och yngre järnåldern med

varierande art av rika gravar och med stora likheter av Norsa. Detta gör att Tuna kan fungera

som en representant av Mälardalens gravfält, gällande både brandgravar och

skelettbegravningar. Dock uppvisar Tuna flera spännande drag som skiljer det från Mälardalens

gravfält. Framförallt är det förekomsten av rika kvinnogravar som gör att paralleller om

kvinnlighet kan dras till Köpingsområdet.

6

Järnföremål är vanligt förekommande i järnålderns gravar och ämnet bör därför beröras

närmare. Järnet kan ha haft en större betydande roll än som bara material. I Bergslagen, som i

isländsk litteratur kallas "Järnbäraland" började råjärn tidigt utvinnas. Det är möjligt att detta

område och områdena kring Bergslagen fick ett ekonomiskt uppsving i samband med

järntillverkningen. Detta

gjorde att de som redan

var förmögna kunde bli

ännu rikare och få mer

makt (Magnusson 1986,

Schönbäck 1994a:104).

Då det tydligt finns rika

och storslagna gravar i

Västmanland kunde

detta vara kopplat till en

utveckling även i

Bergslagen. Vid

vikingatidens ingång

märker man att

gravskicket och

gravgodset inte blir lika

rikt i Västmanland. Detta

kan tyda på en nedgång

rent ekonomiskt vilket

kan tyda på att

kungamakten tog

kontroll över

metallhandeln för att öka sina egna intäkter och inflytande/dominans (Schönbäck 1994a:104).

Figur 1: Karta över Köping. 1 - Kramsta. 2 - Ströbohög. 3 - Jämmertuna. 4 - Norsa.

Figur 2: Vattennivån i Köping under yngre järnåldern (Björnänger 1974)

7

1.1. Bakgrund

Ett flertal gravundersökningar i Köpingstrakten har gjorts där fynden härstammar från yngre

järnåldern. Västmanland och framförallt Köpingsområdet och Badelunda socken tycks ha varit

ett större maktcentra, och man kan se ett flertal likheter mellan främst Norsa och Tuna. Det som

förstärker tron att dessa tidigt var etablerade som viktiga platser är bl.a. i Köping där Skoftesta

skans finns som är

daterad till romersk

järnålder genom keramik.

Skoftesta ligger ca 2 km

ifrån Ströbohög och är en

stor fornborg. I Tuna finns

Kammargrav X från

samma tid innehållande

en kvinna med rika

gravgåvor (Nylén

1994a:142). Västmanland

kan delas in i fyra

kulturgeografiska

området som har olika

naturliga förutsättningar.

Mälarbygden, med

storgods som växte fram

under historisk tid,

slättbygden norr om

Mälaren med äldre

jordbruksbygd, skogsbygd ytterligare norrut, och Bergslagen i nordväst (Wikborg 2005:135). I

Bergsslagen, har järnbruket i alla år spelat en stor roll. I Köping har man dock inte direkt funnit

bevis för att man har hanterat järn och malm. Järnet bör dock ha spelat en viktig roll.

Västmanlands fornlämningar är främst belägna i den sydöstra delen, där det finns ett större

antal järnåldersgravfält men även boplatser från brons-järnåldern. Det finns även ett 30-tal

runstenar i Västmanland, samtliga i öst. Det finns fornlämningar från äldre järnåldern i

Köpingsområdet. Dessa syns dock inte i lika stor mån som gravfälten från yngre järnåldern, och

trots eftersökningar har enbart ett fåtal gravfält från äldre järnåldern hittats.

Redan från början av processen för detta arbete var planen att just Köping skulle

vara målet för studien då förvånansvärt lite forskning har gjorts om Köping och enbart

benmaterialet från de senaste utgrävningarna har studerats. Till en början var tanken att främst

Norsa gravfält skulle studeras och jämföras med Tuna i Badelunda sockens gravfält. Tuna hade

liksom Norsa närhet till ett inskuret hamnläge, närhet till en storhög, Tuna-gård, åssträckning

och Eriksgata. Björnänger skriver att Norsa troligen hette Tuna förut, men vad han baserar det

påståendet på anges inte (Björnänger:1974:23). Vid närmare efterforskningar och efter ett

besök vid Västmanlands länsmuseums magasin visade det sig att materialet från Norsa för det

första var begränsat och för det andra var det obrända materialet i väldigt dåligt skick. Det finns

emellertid ett antal samtida gravfält från Köping som skulle utgöra en bra grund för jämförelser

med Norsa och Tuna. De som valdes ut var gravfältet runt storhögen Ströbohög som med denna

typ av anläggning kan kopplas till en maktstruktur samt en manlig hegemoni (Bratt 2008). Här

Figur 1: Båtgravfält i mellansverige (Schönbäck 1994)

8

valdes Kramsta, gravfält som har tydliga kvinnliga attribut, samt Jämmertuna gravfält (som

liksom Kramsta ligger ca 1 km ifrån Ströbohög i motsatt riktning). Dessa valdes för att de,

förutom Kramsta, inte är grundligt studerade och för att alla passar in på tidsperioden.

Dessutom fungerar de som paralleller till Tuna gällande manliga och kvinnliga strukturer. Att

dessa gravfält valdes gjorde dock att materialet som skulle analyseras främst bestod av

brandgravar vilket förändrade både frågor och tillvägagångssätt. Samtidigt fick arbetet en större

bredd med möjlighet att belysa flera aspekter av Köpings gravfält från yngre järnåldern.

Samtliga gravfält består av brandgravar där de flesta består av stensättningar och det tycks även

som att man till viss del blivit gravlagd i kärl. Samtliga gravfält har brukats under vendel- och

vikingatid. De har liknande gravskick, djurdepositioner och gravföremål, samt liknande lägen vid

vatten och kommunikationsleder (Kramsta skiljer sig åt vad gäller det sistnämnda, då det ligger

utanför farlederna men bara ca 1 km ifrån Ströbohög). Kramsta skiljer sig även åt i det fall att

man vet att individerna har blivit begravda i kärl då dessa till stor del var välbevarade.

Framförallt avviker Kramsta genom den stora mängden kvinnogravar samt avsaknaden av unga

individer på gravfältet. Ströbohögs gravfält avviker främst pga. närvaron av storhögen

Ströbohög och även flera mindre högar. Möjligen var det en speciell grupp som begravdes runt

storhögen. Mälardalen är det område i Sverige där flest storhögar finns placerade. Mindre

gravhögar är vanligt förekommande. De större högarna kan tyda på ett ekonomiskt uppsving

(Bratt 2008). Bratt skriver att storhögar varit ett uttryck för en social, politisk och religiös makt.

Makten som gravhögarna signalerar var bunden till dåtidens maktelit, och det fanns ett behov

att genom monument visa sin sociala och politiska maktställning i samhället. Storhögarnas

placering i landskapet, ofta vid stora kommunikationsleder som vägar och vattenleder, var ett

sätt att visa upp sin sociala status för förbipasserande. De ritualer som är knutna till storhögarna

ligger förankrade i en härskarideologi. Vilket bland annat bestod av att uppvisa en ätteföljd samt

ett starkt militärt försvar. Genom att anlägga stora gravhögar kunde man visa upp detta för

resten av befolkningen eller de som ifrågasatte härskarens position. Ju större högen var och ju

praktfullare gravens gåvor var desto rikare var personens familj och ätt (Bratt 2008:114ff). Bratt

skriver att de stora högarna från järnåldern i princip innehåller två typer av sociala skikt. Det

ena skiktet visar en professionell krigarklass med högar på 15-19 m i diameter. Det andra

skiktet, med monumentala högar på mer än 20 m i diameter var till för det överordnade

härskarskiktet. Ströbohög tillhör den sistnämnda kategorin. Storhögarna kopplas även ihop med

en maskulinitet. Då de allra största högarna ofta innehåller män. Kvinnor förekommer i de

mindre högarna, och oftare tillsammans med män. Dessa kvinnor har tolkats som äkta makor

eller trälar. Det finns emellertid anledning att nyansera genderdiskussionen. Av de större

avvikande högar i Mälardalen har nio bedömts som gravlagda män. Enbart tre kvinnor återfinns

i de större högarna. Intressant är att två av dessa finns i Hamre, Badelunda socken i

Västmanland (Bratt 2008:74). Vilket alltså är i samma socken som Tuna. Fortsätter man ca en

km från Ströbohög finns Jämmertuna. Detta är det största brandgravfältet i Köping. Det mest

speciella, Norsa, ligger lite mer avsides. Det uppvisar både ett brandgravfält och ett båtgravfält

med obrända ben. Det finns ingen direkt koppling till t.ex. Ströbohög och Norsa som ligger ca

fem km ifrån varandra. Norsas gravar är daterade från ca 700-1000 e.kr, och Ströbohög tycks

vara delvis något äldre, och området tycks ha brukats en längre tid än gravfältet i Norsa. Jämför

man Norsa med Tuna i Badelunda framkommer liknande mönster. Tuna i Badelunda med sina

åtta båtgravar är daterat till främst vendel- och vikingatid och har även en närhet till en storhög,

Anundshögen, som kan vara allt från folkvandringstid till vikingatid (Larsson 2000).

Båtgravarna i Vendel ligger också i anslutning till en storhög, nämligen Ottarshögen. Dessa

gravfält ligger i anslutning till storhögar, vilka antagligen anlades innan gravfälten. Detta tyder

9

på att det kan finnas en koppling mellan högar och båtgravar. Storhögar kan anspela på den

politiska aspekten i ett samhälle medan båtgravarna som ofta tolkas som elitistiska gravar kan

visa den kulturella och rituella aspekten i samhället. Man anlade eventuellt kungsgårdar bland

annat för att kunna rekrytera krigare för att sedan begrava krigarna i båtgravar (Nylén 1994),

och då finns det en koppling med Strö gård. Andra likheter mellan Tuna och Norsa är att båda

har gravfält med båtgravar som innehåller kvinnor, och båda har även kammargravar (Norsas

kammargravar är dock mansgravar) och en större del brandgravar. Både Tuna och Norsa ligger

även i närheten av områden som heter Tibble och Ullvi. Båda låg i anslutning till vatten och blir

senare även sätesgårdar (Nylén 1994).

Den synliga kvinnliga aspekten i fyndmaterialet i Västmanland är intressant att

beröra. Vanligast är att man ser främst män och manliga attribut på gravfälten i Mälardalen (och

övriga Norden) (Waller 1986). Eventuellt kan en mer feminin sfär urskiljas i det gränsland som

Köping befinner sig i mellan Bergslagen och Mälardalen. Strax norr om Köping finns

Holmsmalma, ett gravfält som uppvisar en majoritet av kvinnogravar. Gravfältet är till synes

uppdelat i fyra gravgrupper där de tre sydliga innehåller en jämn fördelning av kvinnor och män,

och även barn. Den norra delen innehåller däremot fem kvinnor samt ett barn. Gravfältet är

främst daterat till det sista skedet av äldre järnålder, alltså runt år 450-500 (Johnsen-Welinder

1979). En majoritet av kvinnor uppvisas även i Uppgården i Ryd socken, som ligger i Uppland

(Waller 1986). Detta mönster är således inte begränsat till Tuna och rika gravmiljöer.

1.2. Syfte och frågeställning

Det finns många intressanta frågor gällande Köpingsområdet. Med tanke på läget, som en del av

Bergslagen men även som den västligaste delen av Mälardalen, kan man anta att Köping redan

tidigt var en viktig plats och kan även ses som ett gränsland. Med gränsland menas framförallt

det geografiska läget som Köping befinner sig i, med en fot i Bergslagen och en i Mälardalen.

Genom detta kan man anta att influenser gällande ritualer och traditioner tagits in från båda

håll. När två kulturer (i detta fall kulturer som inte skiljer sig avsevärt från varandra) möts och

skapar något nytt eller en fortsättning av de två kallas det hybridisering. Detta är ett ord lånat

från biologin (Stanford Friedman 1998:82ff). Homi Bhabha (1994) menar dock att kulturer alltid

är definierade i förhållande till något annat. Det finns ett gränsöverskridande drag i alla

kulturers självidentifieringsprocess: de förhåller sig till ”annanheten” i sin egen symbolskapande

verksamhet, och därför kan kulturer uttrycka det annorlunda (Bhabha 1994:84ff). Bhabha

beskriver även vad han kallar ”det tredje rummet”, vilket kan ses som det rum där meningen

förändras och blir ”varken det ena eller det andra” (Bhabha 1994:36ff). Möjligtvis kan Köping

ses utifrån denna teori om hybridisering.

Målsättningen med studien är att förstå Köpings roll under yngre järnåldern och då främst

vendeltid och tidig vikingatid, både som en del i gränsen av Bergslagen/Mälardalen men även

som ett eget område. Detta kommer belysas genom analyser av gravritualen vid fyra gravfält

från Köping, men även genom Tuna i Badelunda socken, Västerås.

Gravritualen kan visa hur man under denna tid hanterade sina döda och om den

följer en mellansvensk tradition. Gravritualen kan även visa om Köping skiljer sig från Tuna och

övriga Mälardalen eller om läget i gränslandet gör Köping unikt eller får egna särdrag.

Studien syftar även till att utifrån gravfynd belysa varje gravfält för sig, samt att

jämföra dem med varandra för att se vilka likheter och skillnader som finns i det arkeologiska

fyndmaterialet. Osteologin belyser vilka människor som var representerade gällande kön, ålder

och möjlig social status genom jämförelser av representerade djurarter och arkeologiska fynd i

10

och runt gravarna.

Kvinnornas ställning i Västmanland förefaller enligt Tunas och Norsas båtgravar

ha varit viktig i samhället och de tycks haft en framträdande roll i gravmaterialet. Detta kommer

att beröras närmare för att belysa om det förekommer på samtliga gravfält. Även järnets

betydelse kommer att beröras baserat på tanken att Köping kan ha fungerat som en hamn för

import/export som gav Köping dess betydelse.

Detta är en osteoarkeologisk studie, där både osteologi och arkeologi spelar en likvärdig roll

både för att se om dessa två överensstämmer och för att få en större helhetsbild. De frågor som

utgör uppsatsens utgångspunkt är:

Vilka är representerade i gravarna? Vilka djurarter är representerade, kön och ålder.

Hur ser gravfälten ut i jämförelse mot varandra?

Hur ser gravritualen ut i ljuset av arkeologiska fynd?

Skiljer sig Köpings gravfält ifrån övriga Mälardalen? Varför?

1.3. Metod och material

Då detta är en osteoarkeologisk studie består arbetet både av praktisk och teoretisk analys. Det

material som använts till detta arbete är främst benmaterialet från de olika gravfälten. Från

Norsa gravfält har det tillgängliga benmaterialet från alla anläggningar studerats. Obrända ben

som oftast var i dåligt skick har studerats i den mån som var möjligt. I övrigt bestod gravfältet av

brända ben från nio brandgravar. Från Jämmertuna har 47 brandgravar studerats. Från

Ströbohögsområdet har 19 gravar studerats, där mycket material tycks saknas enligt tidigare

rapporter som ofta varit bristfälliga. Från Kramsta används publicerade data. Även Tuna har

främst studerats genom tidigare publicerad data och det är främst brandgravarna som har varit

föremål för denna analys. Tre gravar valdes även ut för en djupare analys av förbränningrad.

Kramsta och Tuna är de enda gravfälten som tidigare har blivit analyserade. I övrigt har

litteratur som berör Mälardalen och den yngre järnåldern studerats för att få en djupare

arkeologisk förståelse. Arbetet har utgått från en tafonomisk analysmetodik där gravritualen

står till grund för resultaten.

1.3.1. Brända ben

Analysen av de brända benen har utöver bestämning av art och anatomi även omfattat analys av att studera fragmenteringsgrad och förbränningsgrad. Vanligast finner man skallbenen och delar av rörben i ett bränt benmaterial. Ryggraden är ofta inte lika bränd som övriga kroppen medan tunna ben som skulderblad och revben inte klarar värmen. Trots sin tjocklek försvinner ofta även bäckenet (Holck 1986:69). Anledningen till att studera förbränningsgrad är för att belysa kremeringen och om förbränningsgraden skiljer sig åt mellan olika gravar och gravfält. Detta kan påvisa en möjlig skillnad i utförandet av kremeringen och även i social status. När man grupperar benen enligt förbränningsgrad är det främst färgen man studerar. Många faktorer påverkar färgen på benen såsom jorden, varaktigheten av exponering av eld och temperatur vilket kan försvåra tolkningar (Alexandersen et.al 2008).

11

Figur 2: Förbränningsgrad enligt Steiner (et. al 1995)

Den metod som använts gällande förbränningsgrad förlitar sig mycket på benets färg och även ytstruktur. Man går från obränt till helt kalcinerad (se fig.4), där ytan även har ett puderlikt lager.

Grad 0 – Obränt (Gräddfärgad/ljusbrun).

Grad 1 – Något bränt; lokal bränna och halvt karboniserat.

Grad 2 – Lätt bränt; halvt karboniserat, men mer än förgående.

Grad 3 – Helt karboniserat och svart

Grad 4 – Lokaliserad, halvt kalcinerad (mer svart än vit).

Grad 5 – Halvt kalcinerad (mer vitt än svart).

Grad 6 – Helt kalcinerat och vitt.

En metod som ofta använts är Holcks (1986) graderingsschema. Denna kommer att beröras vid arbetet med benmaterialet från Tuna, Badelunda (Iregren 1994). Holcks gradering går från 0-4, obränt till starkt bränt. Metoden har dock brister i att det inte är helt entydiga definitioner (Holck 1986:131).

Grad 0 – Tydligt obränt; ben från bål men så påtagligt opåverkat av elden att de ser ut som “vanliga” obrända ben.

Grad 1 – Sotiga; lite påverkade av elden, ofullständig kremering pga. brist av syre, ytan är nästintill oförändrad medan färgen dock är gråsvart och sotig men inte djupt bränd.

Grad 2 – Lätt bränd; Tydligt bränd, men blek i färgen. Kan vara deformerad men fortfarande starka och hårda ben. River man på ytan lämnar det ett litet märke.

Grad 3 – Måttligt bränd; Lik förgående, dock blekare färg. River man på ytan lämnar det ett tydligare märke.

Grad 4 – Starkt bränd; Nästintill vitt och har en porös kalklik konsistens, ofta mycket fragmenterat. River man på ytan lämnar det lätt ett märke.

Det är problematiskt att använda benens färgskiftningar då olika mineraler har fläckat och smutsat ner benen efter deponeringen. Även positionen på benen påverkar förbränningsgraden samt mängden fett på kroppen, storlek på ben och storlek på eld osv. Man vet inte exakt hur man gjorde förr vid en kremering. Man behövde bränsle och en viss teknik för att nå en god förbränningsgrad. Färgen på ben som kremeras i temperaturer så låga som 200-300˚C börjar förändras från den ljusa färgen som obrända ben har till mörkbruna eller svarta, dvs. Holcks grad 2 eller grad 2-3 enligt Steiner (et al. 1995). Vid något högre temperaturer blir de antingen helt svarta eller börjar bli gråa beroende på hur länge de blir exponerade av elden, för att sedan vid 800˚C bli kalcinerad, och blir blå, grå eller vita (Holck 1986, Miller&Walker 2005:1, Steiner et

12

al 1995). Sotiga ben kan dock även indikera en kall årstid eller klimat, speciellt då förbränningsgraderna i ett material varierar mycket. De kalla temperaturerna runt elden kan kyla ner bålet och reducera elden drastiskt vilket ger en sotighet då syretillgången begränsas. Positionen av kroppen spelar också roll (Holck 1986:158). Värt att nämna är att det inte finns någon större skillnad bland olika däggdjur och inte heller bland andra djur när det gäller hur benen påverkas av elden. Rent arkeologiskt kan det vara intressant att försöka bedöma om och när det blev en medveten handling att bränna benen. Det faktum att man uppnått vissa temperaturer reflekterar en slags ambitionsnivå i genomförandet av kremeringen. Gällande brända djurben, kan det på boplatser handla om mat och slaktavfall, medan djurben i gravar kan reflektera en tradition och ritual i hanteringen av djur. Något som påpekats är att man inom ritualen tvättade benen, då benen i vissa material ser rena ut (Sigvallius 1994). Låter man dock benen brinna “klart” blir de vita, och ser rena eller tvättade ut så länge de inte blir blandade med kol eller annat material som smutsar ner dem. Alltså betyder det att benen inte måste ha blivit tvättade som en del av ritualen, utan de blir naturligt rena vid en eld (Sigvallius 1994:135). Under äldre järnålder verkar många ben vara renare och ser tvättade ut. Under yngre järnålder är benen ofta sotiga och blandade med kol. De blir därför även mer gråaktiga i jorden, medan de andra får en mer brunaktig färg (Sigvallius 1994:133). Detta indikerar en olikhet i hanteringen av bålresterna.

Fragmenteringsgraden i ett bränt benmaterial är ofta hög. Gejvall skriver att pga. fragmenteringen måste man ha krossat benen medvetet efter kremeringen, för att få ner allt i urnan. Han menar att det inte finns någon annan förklaring till den höga fragmenteringsgraden (Gejvall 1981:16). McKinley har dock analyserat processen i en kremering som påvisar att benen förstörs till stor del av sig själv, och att benen är känsligare precis efter elden har falnat (McKinley 1994:339). Det som händer med skelettet under en kremering är att det organiska materialet försvinner genom uttorkning och oxidering. Uttorkningen påverkar benen genom att öka risken för fragmentering pga. både mikro-och makroskopiska förändringar. Man kan ofta se deformerade ben och förändringar storleksmässigt (krympning). Den kristallina strukturen i benen påverkas av hettan. Ben med mycket spongiosa brukar ofta krympa medan övriga snarare ändrar form (McKinley 1994:339).

Då man gjort de flesta experiment i moderna krematorier är resultaten inte direkt jämförbara med ett förhistoriskt material. Det man dock har observerat är att benen lätt fragmenteras när man försöker samla ihop dem efter att kroppen är bränd. Man har även noterat att om kroppen blir bränd i en kista kan denna skada benen i samband med att den går sönder i processen. Vid en förhistorisk begravning är det stor risk att även själva bålet skadade skelettet då dettta kollapsat under elden (McKinley 1994:339). Benen fragmenteras också lätt vid snabb avkylning eller om man tar i dem för snabbt efter kremeringen. Man vet dock inte mycket om hur man gjorde förr efter kremeringen, dvs. om man lämnade benen att kylas ner eller om man direkt skrapade ihop dem för att sedan begravas antingen direkt på plats eller någon annanstans. Är det så att man använt sig av vatten i processen är det stor risk att de fragmenteras av den snabba avkylningen, speciellt om de fortfarande var varma (McKinley 1994:400).

I en brandgrav finns det ofta en mindre mängd bevarade ben än från en modern kremering, även om majoriteten är mycket små fragment. Ben från subadulta individer är mindre, och även känsligare än de adulta och återfinns därför sällan. Om de påträffas är det ofta i mycket små mängder och med hög fragmenteringsgrad.

Benen påverkas konstant i både processen vid kremering och även efter begravningen,

och ju mer skydd de får desto bättre bevaras de. Ben liggande i urnor är ofta större (McKinley

1994:401). Trots liknande antal av människor och djurarter kan benmängden i en grav skilja sig

åt markant. Majoriteten ligger dock på runt 200 g. En vuxen människas benmängd efter

kremering motsvarar ca 2000-2500 g ben, vilket man sällan finner i en grav trots närvaron av ett

flertal djurarter (Alexandersen et al 2008). I vikingatida material finns det oftare mindre

benmängder än från äldre järnålder och detta trots att man under vikingatid även har fler djur i

13

gravarna. En förklaring kan vara att bålet och graven inte är på samma plats och att man då inte

fått med sig allt, men då det finns små mängder även hos brandlager behöver detta inte vara den

enda förklaringen. Brända ben kan även de upplösas med tiden, men det är stora mängder som

isåfall måste upplösas för att de små mängderna ska ha en förklaring (Andersson 2005:66).

1.3.2. Artbestämning

Benfragmenten har, i den mån det varit möjligt, bedömts till art och benslag. Bedömningen har skett med tillgång till ett referensmaterial vid Osteologiska forskningslaboratoriet. Identifierade ben har räknats och vägts medan oidentifierade enbart vägts. Benen fördelades i åtta anatomiska grupper. Där kranium, bröstkorg, ryggrad, övre och nedre extremiteter, hand/fot samt ”blandat” och obestämt ingår. ”Blandat” användes för djurbenen som blev identifierade men vägdes och räknades tillsammans. Ga llande djurbenen har MNI (Minsta antal individer) och artbesta mningar gjorts. Artidentifiering kan vara problematiskt i kremerade material da flera arter ligger blandade. Da rfo r har benen ibland delats upp i grupper som t.ex. ”Mellanstort da ggdjur”, da r bland annat hund och ma nniska kan ra knas in, eller ”Stor da ggdjur”, da r ha st eller no t kan ra knas in eller ”Obesta mt”. Vid vissa fall har ett fra getecken satts efter en art, som t.ex. ”No t?” vilket betyder att det troligen a r no tkreatur men ”karakta rsdrag” saknas fo r att kunna go ra en sa ker bedo mning. A lder pa djuren har noterats om benen bedo mts som a r fullvuxna eller uppvisar en juvenil textur. Detta har underso kts genom fusioneringsgraden av epifyser da r vuxna individer har sammanva xta epifyser (Silver 1969,Habermehl 1975). Fa r och get har grupperats i en gemensam kategori da dessa a r sva ra att skilja a t.

Hundarna har delats upp efter storlek da r ”liten” representerar en ”kna hund” i papillon-storlek. ”Liten/mellan” representerar en hund na got sto rre a n en kna hund. ”Mellanstor” (som a r den vanligaste fo rekommande) representerar en hund na got mindre a n en scha fer. ”Stor” representerar en hund i scha fer-storlek och sto rre. Fo r att avgo ra om det finns fler a n en individ i ett material ma ste dubbletter av benslag identifieras, eller tydliga a lders eller storleksskillnader kunna pa visas.

Ro rbensskaftets tjocklek (cortex) har delats in i fyra grupper da r A=0-1 mm, B=1-3 mm, C=3-5 mm och D=5+ mm. Tjockleken kan visa pa om det finns sto rre eller mindre da ggdjur i materialet.

1.3.3. Åldersbedömning

Åldersbedömningen på det brända humana materialet har bestämts genom studier av tänder

och skalltaksfragment. De osteologiskt bedömda individerna placeras in i åldersgrupperna

nedan (efter Sigvallius 1994) ;

0-9 mån foster Fetus 0-1år Infant 0-7 år Infans I 5-14 år Infans II 10-24 år Juvenilis 18-44 år Adultus 35-64 år Maturus 50-89 Senilis 18+ Adult

Skalltaket är ofta de vanligaste ben som finns kvar i ett bränt material. Därför är dessa viktiga för

bedömningar gällande både kön och ålder. Skalltaket består av tre delar, det yttre och det inre

bladet (tabula externa och tabula interna) och mellanlagret som är mer spongiöst (diploe) (Holck

14

1986). Unga individer

har öppna sömmar

(suturer) mellan

kraniebenen och

beroende på ålder ofta

ett tunt mellanlager.

Sammanväxningen

(synostos) går oftast

inifrån och utåt. När

synostosen nått diploe sprängs ofta kraniefragmenten längs diploe vid kremering (Bukistra &

Ubelaker 1994, Iregren 1994). Även skalltakets utveckling har studeras efter Gejvalls metod. Då

kranieväggens utveckling kan variera stort hos individer ger denna metod ett ganska stort

åldersspann. Metoden bygger på tre olika variabler i skalltakets uppbyggnad: skallsömmarnas

grad av sammanväxning, det porösa mittskiktets omfattning samt tjockleken på det inre och

yttre kompakta skikten (Sigvallius 1994). I vissa fall går det endast att avgöra att det är en vuxen

individ. I vissa fall uppvisar kraniefragmenten en variation som överlappar olika

åldersgrupperna. Gällande de yngre individerna har det i flera fall varit svårt att sätta individen i

en exakt åldergrupp då enbart skalltaket har funnits till förfogande vilket har gjort att dessa

enbart tolkats som unga eller unga vuxna där de ”unga” ligger närmast Infans I och II medan

unga vuxna troligen kan tolkas som Juvenilis men är för osäkert för att säga exakt.

Åldersbedömning har även gjorts genom att se på tändernas utveckling vilket främst fungerade

för det obrända materialet där tänderna var bättre bevarade. Detta gjordes genom att observera

tandslitaget på tuggytan på kindtänderna (Molar 1, Molar 2, Molar 3). Detta utfördes genom

Brothwells tandschema (1965) där åldersintervallerna låg mellan 17-25 år, 25-35 år, 35-45 år

och 45+ (Bass 1995:301). Ett tillägg till detta har utformats då åldersintervallerna skulle bli

mindre genom att tillämpa ytterligare graderingar i form av A, B eller C. Varav A visar att

individen i fråga tillhör den yngre skalan av det intervallet, B betyder mitten och C visar att

individen tillhör det senare skedet av

det intervallet (se fig. 5).

1.3.4. Könsbedömning

Både för det obrända och det brända materialet har främst kraniefragment använts till könsbedömning. De kraniefragment som har bedömts, är framförallt pannbenet (os frontale), nackbenet (os occipitale) och tinningbenet (os temporale). Bedömningen har främst gjorts efter gradering av ögonbrynsbågen (glabella), ögonhålans övre kant (margo supra orbitale) och även tjocklek och storlek på muskelfästet vid nackbenet (protuberantia occipitalis) och under vårtutskottet (processus mastoideus). Dessa olika kriterier graderades enligt Buikstra &

Figur 3: Tandslitage (bild från Bass 1995:301 med tillägg)

Figur 4: Könskriterier enl. Buikstra&Ubelaker (1994:20)

15

Ubelakers (1994:20) skala. Denna skala går från 1-5, varav 1 står för kvinna, 2 står för kvinna?, 3 står för osäkert kön, en bedömning som gjorts då inga tydliga manliga respektive kvinnliga kriterier kunde observeras, 4 står för man? och 5 står för man.

1.3.4.1. Arkeologiskt kön

Gravgåvorna kommer beröras för att undersöka om det finns en relation mellan en möjlig arkeologisk könsgruppering och den osteologiska bedömningen. Att könsbedöma en individ utifrån enbart föremål har varit kritiserat och bör enbart ses som en indikator på socialt kön. Detta har gjorts utifrån vad som tidigare tolkats som ”kvinnliga” och ”manliga” föremål (Andersson 2005). Vid Tuna i Badelunda har samtliga skelettgravar tidigare könsbedömts utifrån föremålen och tolkats som kvinnliga. Detta gäller även Norsas båtgrav. Då det inte finns mer än det arkeologiska materialet att studera vid dessa gravar får föremålen fungera som en könsindikator, men kan självfallet inte användas för att bestämma det biologiska (osteologiska) könet. Det är vanligt att kategorisera individerna till "man" eller "kvinna". Trots att det egentligen finns mer bakom en individ än ett biologiskt kön (Back-Danielsson 2007:50). Gender och bilden man har av ett kön och dess egenskaper är en social konstruktion. När man då enbart har föremål att gå på är det oftast lättast att utgå ifrån de "typiska" attributen baserat på moderna föreställningar om forntiden (Back-Danielsson 2007:51). Denna dualism blir dock väldigt exkluderande. I Köping förekommer det ”kvinnliga” föremål i mansgravar vid bland annat Jämmertuna och Ströbohög. Detta gör området mer komplext men samtidigt spännande. Man har ibland förklarat dessa som völvor eller schamaner (Karlenby 2011), utan en vidare förklaring.

Där det inte är möjligt att utröna ett osteologiskt kön kommer till detta arbete ett arkeologiskt ”kön” användas genom föremålen för att få en möjlig bild av graven/gravfältet, trots tveksamheten i detta ur ett genderperspektiv.

Figur 5: Sammanställning av manliga/kvinnliga föremål av Lagerholm (2009) (Petre 1993, Bennet 1987, Hjorungdal 1991)

De föremål som är vanliga att hitta från yngre järnåldern ska kort beröras här.

Vapen sägs vara manliga gravgåvor och smycken typiskt kvinnliga (Hjorungdal

1996, Petré 1993:149 ff). Pärlor har hittats i många av de gravar som berörs i detta arbete. De

har tolkats som kvinnliga men detta har visat sig vara mer komplext än så. Vissa pärltyper kan

ha varit ämnade åt olika klasser, t.ex. pärlor hängande över ska magen öka fruktbarheten

(Svenfors 2006). Ofta hittar man enbart en pärla i mansgravarna och dessa pärlor kan då ha

använts som amuletter. Om man hittar en pärla i en manlig grav så kan det vara en svärdspärla

som suttit på svärdet. Pärlor som är funna i kvinnogravar tolkas som om de kommer från

kvinnornas klädedräkt eller deras smycken (Bye-Johansen 2004). Pärlor kan ha olika färger och

former. Vanligast på 700-talet var den röd-orangea glasflusspärlan. Det finns också andra färger

såsom orange, gröna, gula och blå. Pärlor kunde också tillverkas av olika stenmaterial såsom

16

sandsten, ametist, karneol, bärnsten eller bergskristall. Vissa pärlor till hängsmycken

tillverkades också av brons (Petré 1984:45) Den blåa färgen på pärlorna som var mycket vanlig

under vikingatiden tolkas som en beskyddande färg, man använder oftast den blåa färgen för att

neutralisera det onda ögat.

Kniven är en vanlig gravgåva under yngre järnåldern. Knivar återfinns i högre grad

i skelettgravar än i brandgravar, det kan bero på att de har förstörts vid själva kremeringen och

därför inte återfinns i dessa. Järnet i knivarna kan ha en symbolisk innebörd eftersom järnet sägs

kunna avvärja onda krafter (Andersson 2005b). Kniven räknas inte som ett manligt attribut

eftersom det både kan användas som ett vapen och redskap (Hjørungdal 1991, Petré 1984). I

gravarna hittar man oftast mindre fragment av vapen, kompletta svärd eller lansar är mycket

sällsynta. Möjligen har vapnen varit med i själva begravningsritualen och blivit förvridna och

förstörda för att kunna underlätta övergången till ”den andra sidan” (Petré 1993).

Brynen av sandsten och skiffer är mycket vanliga i gravar från yngre järnåldern i

Mälardalsområdet (Petré 1984:57). Förekomsten av bryne i gravar brukar kopplas ihop med

mansgravar men finns också i kvinnliga gravar. Enligt Petré så är de överrepresenterade som

manliga gravgåvor (Petré 1993). Kammar är bland de vanligaste fynden i järnåldersgravar.

Kammarna var oftast gjorda av horn och förkommer både i mans-och kvinnogravar (Hovanta

1995). Vissa studier pekar på att kammar med sitt fodral är överrepresenterat i mansgravar

(Bennet 1987). Enligt Welinder återfinns kammar oftast i kvinnogravar (Johnsen- Welinder

1973:59).

Tuna i Badelunda, Västerås, består av rika båtgravar och kammargravar med

skelettbegravningar och även ett större antal gravar med kremerade ben. Platsen är spännande

med tanke på ovan nämnda genderdiskussion. Omkring 2 km nordost om Tuna gårds gravbacke

ligger även storhögen Anundshög. Tuna utgör ett komplement och en ingång till både Norsa och

övriga gravfält i Köpingsområdet. Detta är viktigt att beakta i en större helhetsbild om

Mälardalens gravfält från yngre järnåldern och för en förståelse för Västmanland. Tuna är ett av

Sveriges och även Nordens rikaste gravfält vad gäller guldföremål och andra spektakulära

artefakter så som romerskt glas, silver och bronsföremål som är ovanliga i nordiska gravar.

Detta och det faktum att båtgravarna (baserat på gravgåvorna) främst innehöll kvinnor har gjort

Tuna-gravfältet till en omdebatterad plats. De flesta gravar har rika föremål, men det är främst

båtgravarna och kvinnogravarna som innehåller guld och de romerska föremålen (Schönbäck

1994a:24). Gravfältet består av ett 90-tal anläggningar, varav 8 båtgravar, 5 kammargravar och

ett stort antal brandgravar. Kammargrav X är en av de äldsta gravarna som dateras till 300 e kr,

och kallas för Sveriges guldrikaste grav där den gravlagde dessutom är en kvinna (Schönbäck

1994b:83ff). I grav 75 återfinns ännu en kvinna som gravlagts i sittande ställning i en 7 meter

lång båt. Även denna grav har värdefulla fynd bestående av smycken, spännbucklor,

silverhängen präglade efter arabiska mynt, och även enkel men unik köks-och servisutrustning.

Denna grav har likt Norsa båtgrav daterats till sen vendeltid/vikingatid (Schönbäck 1994a:44-

52). I detta arbete är det främst Tunas brandgravar som kommer att beröras utöver en närmare

jämförelse mellan Norsas och Tunas båt-och kammargravar.

Tidigare har det osteologiska materialet analyserats av Elisabeth Iregren (1994),

hennes upptäckter ligger till grund för tolkningen av Tuna till detta arbete. 22,3 kg brända ben

från 53 gravar, och även andra anläggningar och lösfynd analyserades av Iregren. Detta gjordes

1968 och hon skriver själv att hon då var en orutinerad osteolog och att materialet var

svårbestämt. Det arkeologiska fyndmaterialet beskrivs utifrån tidigare forskningen vilket till viss

del legat till grund av denna analys. I publikationen " Tuna i Badelunda - Guld, kvinnor och

17

båtar" som består av två volymer skrivna av främst Erik Nyhlén och Bengt Schönbäck beskrivs

upptäckterna och tolkningarna av gravfältet som grävdes ut 1952-1953. Den första volymen

behandlar gravfältet och föremålen som man funnit mer generellt, medan den andra volymen

går djupare in på gravarna mer vetenskapligt därför är det främst volym 2 som använts här.

2. Yngre järnåldern i Mälardalen 2.1. Gravarna och arkeologin

2.1.1. Äldre järnålder

Det finns fornlämningar från äldre järnåldern i Köpingsområdet. Dessa syns inte i lika stor mån

som gravfälten från yngre järnåldern. Det som främst syns är istället fornborgar. I Västmanland

finns 52 kända fornborgar, varav 17 i Köpings kommun. De flesta är daterade till den äldre

järnåldern (Wilson 1997). Runt den fornborg som är närmast de berörda gravfälten, Skoftesta

skans, finns det ett antal mindre äldre gravfält, och även boplatser daterade till äldre och yngre

järnålder (Wilson 1997). Det ska även ha funnits en större borg som man inte vet när den

uppfördes i den södra delen av staden. Denna kallades Köpingshus och låg i närheten av Norsa

gravfält men brändes ner under Engelsbrektsupproren år 1434 (Österberg 1934). I Västmanland

i övrigt är den äldre järnåldern synlig genom stora gravfält som använts under längre perioder.

Omkring 5 km norr om Köping finns Holmsmalma som under den äldre järnåldern befann sig i

den västligaste delen av Mälaren, och tycks ha varit en form av centralort. Detta gravfält grävdes

under 1960-talet då 26 gravar undersöktes. Vid en grundligare undersökning i samband med

bygget av väg 250 år 1999 fann man ytterligare minst 300 brandgravar vilket gör detta gravfält

till ett av de största i landet från denna tid, och visar att Köpingsbygden var bebodd då. Här

återfinns lämningar från bronsålder till folkvandrings tid, bestående av 329 brandgravar och

även boplats, samt en vendeltida hög. Intressant är att gravskicket främst stämmer överrens

med västsverige från denna tid. De gravlagda ligger tätt ihop i troligen omarkerade gravar då det

i flera fall finns yngre gravar ovanpå dem. Vapengravarna vid Holmsmalma är rikare än i

Mälardalen, och visar på en koppling till östgötska vapengravar. Den yngre järnålderns

gravskick liknar främst östsverige. Speciellt för Köpingsområdet under den yngre järnåldern

tycks vara att kvinnorna har en mer framträdande roll på gravfälten än vad man vanligen ser

(Wikborg 2005:135). Djuren vid Holmsmalma uppvisar en skillnad beroende på från vilken tid

gravarna är. Av 26 undersökta gravar från romersk järnålder och folkvandringstid hade enbart 9

gravar djur där bara delar av djuren var representerade, men antalet djur ökar med tiden. I den

vendeltida högen var hela djuren representerade och med fler djurarter (Hårding 2005:155). I

samband med att E18 byggdes i Köping grävdes ett brandgravfält i ett område som heter Ullvi ut

med 29 anläggningar, från folkvandring- till tidig vikingatid. Området ligger i närheten av

Kramsta och uppvisar fynd som hittills ännu inte påträffats i Köpingtrakten. Bland annat fanns

en mängd falanger från björn, vilket tolkas som att individen blivit begravd på en björnfäll. Ben

från berguv i en av gravarna, vilket är ett ovanligt fynd som har kopplats ihop med en jaktaspekt

där berguven har fungerat som lockbete till rovfåglar (Wilson 1997).

En annan viktig aspekt att beröra är Köping som en del av Bergslagen, och järnets

roll. Hedströmmen som rinner ut i Mälaren bestod förr av ett större vattendrag. Följer man

strömmen hamnar man vid Röda Jorden i Riddarhyttan. Denna plats är en tydlig del av

järnhanteringen i Bergslagen, och ligger ca 4 mil NNV om Köping. Vid Röda jorden har man i

över 2000 år utvunnit främst järnmalm, vilket har färgat jorden röd (Karlsson 2005:19). Man

18

har inte funnit bevis för att man har hanterat järn och malm i områden i närheten av Köping.

Detta förekommer väster om Köping i Lindesberg, sydväst i Örebro och i norr djupare in i

Bergslagen mot Dalarna. Björnänger nämner ett antal platser där det funnits "primitiva

myrmalmsbränningar" i trakten, men det finns inga belägg för detta (Karlsson 2005:37). Köping

kan snarare ha fungerat som en hamn för importen/exporten, då vattendragen för samman

Köping och Röda jorden bland annat. Det kan även ha fungerat som en plats för hantverket

istället för framställningen då dessa är svårare att finna.

Man har sett ett samband med fasta boplatser och ett jordbrukssamhälle och

järnframställning. Troligen förändrades ekonomin i takt med efterfrågan på järnet. Runt 500-

600-talen tycks det ske en utveckling och möjligtvis förändring i makten i en stor del av Sverige.

Mälarområdet var tidigt etablerat men tycks få en allt större roll i samband med ett maktskifte

som sannolikt kan kopplas till handelsvägarna och järnet som framställdes i området.

Jordbrukssamhällen kan ha skapats och när järnhanteringens roll förändras och även

efterfrågan ökade har man också etablerat ett relativt självförsörjande samhälle (Magnusson

1986, Nylén 1994). Det sker även en förändring i gravritualen i Köpingsområdet under

vikingatiden genom att vapen/krigargravarna ökar och den synliga kvinnligheten minskar.

Förändringen beror troligen på ett kulturellt skifte, något man ofta kan se när ekonomiska eller

politiska aspekter förändras. Denna tidsperiod blir därför intressant att studera närmare, då

Västmanland intar en slags gränsregion som påverkats av många olika kulturella influenser.

Gravskicket i Bergslagen tycks inte skilja sig avsevärt från Mälardalen. Det följer

samma mönster gällande främst brandgravar som man ofta placerat på högre höjder eller åsar,

både under yngre och äldre järnålder. Under äldre järnålder konstateras få djurarter i gravarna

och ofta finns en jämn fördelning gällande kön och ålder (Andersson 2005, Magnusson 1986).

Skillnader ser man främst i lokala variationer i gravritualen, och även det faktum att det

förekommer båtgravar och en större mängd kammargravar runt Mälardalen.

2.1.2. Brandgravsskicket

Traditionen av kremering i Skandinavien kan observeras redan under stenåldern. Under

bronsåldern ökar kremeringar, och under äldre järnåldern är seden vida spridd över landet.

Traditionen håller i sig fram till vikingatiden då kristendomen fick fäste varvid denna och många

andra “hedniska” ritualer förbjöds. Under både brons- och järnåldern blandade man

begravningssätt, detta troligen för att man influerades av olika kulturer och även pga. lokala

traditioner. I allmänhet är dock skelettbegravningar från yngre järnåldern ovanliga i

Västmanland (Sigvallius 1994:5). En vanlig tolkning är att kremeringen har en rituell betydelse i

en solkult eller soldyrkan, som har funnits i många tider och kulturer (Holck 1986:5). Elden har

spelat en symbolisk roll då värmen och ljuset kan relatera till solen som i sin tur står för liv och

pånyttfödelse. Den stora omfattningen av kremeringar kan kopplas till en solkult om man ser till

den symboliska meningen med en eld, ett renande och ett nytt liv efter döden, men kan lika

gärna på någon nivå även varit praktiskt (Holck 1986:5). Ska man se på brandgravskicket

mytologiskt och genom en nordisk tradition är det Balder som kan kopplas till detta. Balder är

den ende asaguden som dör innan Ragnarök. Han dog inte som en krigare, utan genom ett

förräderi av Loke. Balder är den gud som har setts som minst gudalik med en ganska passiv roll,

och även mest som mänsklig bland gudarna. En del betraktar Balders död som en del av

fruktbarheten, där växtguden dör, att den oskyldige och syndfrie guden offras. Balder kremeras

efter sin död på ett mäktigt bål, i sitt skepp. Balders hustru dör i samband med hans död i

hjärtesorg och läggs även hon på bålet. Detta tillsammans med Balders häst, fullt rustad. Oden

19

lägger även sin ring draupner på bålet, och Tor helgar det med sin hammare (Andersson

2005:55-56).

Inom brandgravskicket verkar det som att man när elden falnat samlar ihop ben, kol och

eventuella föremål till bålets centrum innan man bygger över graven. I samband med

hopsamlandet kan man även ha fört över en del av innehållet till en urna som även den placeras

i den mest kompakta delen av bålet (oftast centrum). Dock finns det ofta även gravar utan

brandlager och/eller urnor på ett gravfält. Gällande keramik i brandgravar är det vanligt att

bitar ligger utspridda i graven vilket snarare indikerar gravgods än en benurna som bör ligga

mer koncentrerat vid benen. Risken att en urna går sönder både i överbyggandet och av tiden är

dock stor, men man har sett en skillnad i att urnor oftare är bevarade i de yngsta perioderna.

Detta tolkar Gunnar Andersson (2005) som att man blir mer noga med bevarandet och skyddet

av urnan i den förkristna tiden, inte det att man bryr sig mer om sina döda utan att bevarandet

får en annan innebörd (Andersson 2005:58).

Tron bakom brandgravskicket tycks vara att man måste frigöra den dödes själ från

kroppen för att den ska ta sig till "dödsriket". Man tycks också haft föreställningar om den

materiella kroppen. Då man ofta begravs på speciella platser. Det finns också en tanke om att

ben från de döda skulle ha haft magiska krafter, och att om den döde inte förstår att den är död

så kommer denne tillbaka. Det enda sättet att förhindra detta är genom att lemlästa eller

förstöra kroppen (Andersson 2005:59, Kaliff & Ostigård 2013). Om det finns en stenkrets runt

benen/urnan kan detta tolkas som att man binder den döde vid platsen. Därför delar man även

upp kvarlevorna med en del i urnan och en del utanför t.ex. för att det ska bli svårare att ta

kroppen i besittning igen. Andersson har även tolkat att ”magin” i benen kan synas genom

"avfallsmaterial" som keramikskärvor och bränd lera från boplatser. Även sten och skärvor som

används kan komma ifrån boplatsen för att skapa en fast plats för den döde och att även för att

kraften från den döde ska förflyttas till hemmet (Andersson 2005:61, Kaliff & Ostigård 2013).

2.2. Människorna och djuren

Gejvall (1981) var den första som påvisade skillnader mellan brandgravar från bronsålder, äldre

och yngre järnålder. Under äldre järnålder finns det sällan eller aldrig djurben i gravarna. Det

som främst har konstaterats är klor från bland annat björn då den döde gravlades på t.ex.

björnfällar. Under förromersk järnålder begravdes barnen på samma gravfält som de vuxna i

egna gravar. Vilket sällan noteras under romersk järnålder. Under folkvandringstid tycks det ske

ett skifte i hela samhällets ideologi, här börjar hela eller delar av djur förekomma, som även

dessa brändes på bålet. Detta fortsätter fram till kristendomens intåg (Iregren 1994:203). I

jordbrukssamhällen är de tama djuren viktiga, detta kan vara en förklaring att hästar och

hundar ofta fick följa med i graven, och även till att man som färdkost fick med sig en köttbit av

nöt, får, eller svin. I Mellansverige, som var en jordbruksbygd är det ovanligt med vilt och fisk i

gravarna. Antalet djur i gravarna varierar, detta kan vara socialt eller ekonomiskt betingat

snarare än kronologiskt. Petré (1984) anmärker att antalet arter verkar vara mer kopplat till

mängden ben snarare än tiden. Detta kan jag dock inte hålla med om. Det är självklart att man

lättare hittar fler bestämbara ben om man har ett stort material att arbeta med men det

förekommer även många arter vid mindre mängder (Petré 1984). Bennet (1987) konstaterar att

det finns ett samband med olika gravtyper och antalet arter i graven under folkvandringstid, hon

menar att det ofta är män med högre position i dessa gravar och att därför har fler och mer djur

(Bennet 1987). Sten och Vretemark (1988) konstaterar också att man vid rika gravar med

mycket föremål och ben verkar ha en högre position i samhället och att det då finns fler

20

djurarter representerade (Sten och Vretemark 1988). Detta är dock inte heller något jag kan

hålla med om när det gäller Köping. Där det är lika stor variation vid mycket gravgods som vid

lite. Variationerna på arter bör ses geografiskt, då man har olika ekonomiska förutsättningar på

olika ställen (Iregren 1994:203). Under yngre järnåldern ligger män och kvinnor i olika åldrar

oftast fördelade över gravfältet, och ingen djurart verkar vara relaterad till en viss status, ålder

eller kön. Bennet (1984), menar dock att under folkvandringstid hade männen fler arter

representerade och en större benmängd (Iregren 1994:203). Rovfåglar är ovanliga men verkar

förekomma i enbart mansgravar, dessa användes till jakt och kan då ses som ett "jaktvapen"

(Sten och Vretemark 1988, Wilson 1997).

Det finns även en skillnad på djur och djur, man har diskuterat "sakrala djur" och

"slaktdjur", där hunden, katten och hästen räknas som sakrala och djur som nöt, svin och får/get

räknas som slaktdjur som även varit födodjur i levande livet. När slaktdjuren är representerade

har dessa tolkats som rester från en rituell måltid eller som ett offer, eller som "färdkost". Detta

kan ses till viss del genom att slaktdjuren oftast bara representeras av de köttrika delarna

medan de sakrala djuren är hela (Andersson 2005:85). Detta är en uppdelning som kan stämma,

och kan då tolkas som att de sakrala djuren är offer medan slaktdjuren är gåvor. Dock kan man

inte anta att hästen enbart ses som ett "sakralt" djur, och att slaktdjuren inte har en djupare

mening än bara mat. I den mytologiska bemärkelsen har t.ex. svinet en stor roll. Man kan se

djuren som ett offer för att kommunicera med andra sidan, där hästen kan ses som det mest

potenta i sammanhanget. Hästen och hunden kan ses som "själaförare", och hönsen som en

symbol för återuppfödande (Andersson 2005:86). Hunden bör emellertid haft olika betydelse

beroende på storlek och ålder, på samma sätt som en höna och en tupp haft olika betydelse. Det

finns också en tanke om att djuren en gång tillhört gudarna som sedan givits till människorna

som gjort dem tama. De är på så sätt av "båda världar" och kan kommunicera i den icke-levande

världen. Anledningen till att man under sen vikingatid har färre djur och ibland helt djurlösa

gravar var för att denna tradition/tanke försvunnit eller höll på att förändras (Kaliff & Ostigård

2013).

I tidigare forskning finns det inget som pekar på att det finns en skillnad mellan vilka djurarter

som är representerade i en grav beror på kön, ålder eller status. Dock finns det vissa avvikelser i

materialen som troligen kan tolkas som att den gravlagde individen hade en viss roll i samhället.

När det istället inte finns djur alls finns det flera tolkningar, bland annat att de kan vara de ofrias

gravar eller att de har tillhört en annan grupp (Andersson 2005:90).

Det är tydligt att hunden hade en speciell roll under yngre järnåldern. Det är det

vanligaste djuret som representeras i gravarna från denna tid. Ofta tolkas hunden som en

gravgåva, som den trogna följeslagaren även in i döden. Det har även tolkats som ett tecken på

hög status (Gräslund 2004). Gräslund (2004) anser dock att ingen av de ovannämnda

tolkningarna håller. Hon menar att hunden mycket väl kan ha tjänat som sällskapsdjur och kär

vän, men att det mycket väl kan ligga en djupare symbolisk mening med hundens närvaro. Det

finns exempel på gravar som enbart innehåller hundar som ibland även har egna gravgåvor.

Hunden finns avbildad på bronsålderns hällristningar, både i jaktsammanhang och på bilder som

kan tolkas som rituella sammanhang. Både hund och häst hittas sällan vid boplatser utan finns

främst i gravar (Gräslund 2004:167). Hunden finns i både rika och "fattiga" gravar, vilket tyder

på att hunden inte nödvändigtvis behöver kopplas till status. Detta är något som märks i de

berörda gravfälten där människor av alla åldrar, kön och status (enligt föremål) fått med sig en

hund (Sigvallius 1994). Det är vanligast med större hundar i gravar. Dessa hundar har tolkats

som både sällskapshundar och att de användes främst till jakt. Det finns även exempel på mindre

21

"knähundar" från andra halvan av tusentalet som ses främst som sällskapsdjur, men man har

ännu inte sett om det finns något samband till individen i graven till storleken på hunden

(Andersson 2005, Gräslund 2004).

Den gotiske historieskrivaren Jordanes nämner ca 500 e.kr att svearna i norr var

kända för sina förträffliga hästar. Ca ett århundrande senare börjar ett flertal hästraser påträffas

i Mälar-områdets båtgravar, och även brandgravar. Dessa hästar verkar främst ha använts till

jordbruk eller som transportmedel. Men man verkar även ha jagat vildhästar för köttets skull. I

mytologisk bemärkelse kan hästen kopplas till Odens häst Sleipner, och hingsten hade även en

stor betydelse i fruktbarhetskulten. (Nylén 1994a:160f).

Katten verkar spela olika roll på de olika gravfälten, och är vanligt förekommande

över hela Mälardalen men verkar främst förekomma sen vendeltid och vikingatid och enbart

genom enstaka individer (Iregren 1994:210). Katten brukar kopplas till Freja vars vagn dras av

två katter. Freja som är fruktbarhetsgudinna förekommer ofta i dödsritualer. Det sägs även att

det var Freja som lärde de andra gudarna att sejda vilket kan kopplas till katten även det. I Erik

Rödes saga finns en völva vars rock är fodrad med kattpäls och hon bär även handskar av

kattskinn. Hönsen och tuppar kopplas också till siare och spelar en roll i offerritualer. Tupparna

nämns även i mytologin som de tre tupparna från de olika världarna som signalerar Ragnarrök

(Andersson 2005:92,94). Det äldsta konstaterade fyndet av tamkatt är i Västergötland som

daterats ca 200 e.kr, dessa var dock obrända. I Danmark ingår det äldsta fyndet av katt i en

brandgrav som daterats till romersk järnålder. Det äldsta fyndet av tamhöns är från runt år 0. I

danska fynd förekommer dessa runt romersk järnålder (Iregren 1994).

2.2.1. Båtgravar

Da ba tgravar i Va stmanland finns representerade vid Norsa och Tuna ska a ven dessa bero ras ha r.

I Ko pingstrakten finns det a ven fler gravfa lt da r det ska finnas ba tgravar. Vid bland annat

A llesta/Rasga rde finns det ett gravfa lt som inte a r underso kt. Ha r ska det finnas en ba tgrav, tva

kammargravar, en ho g och tva stensa ttningar (VLM). Vid Sylta strax utanfo r Ko ping finns det ett

gravfa lt med 23 anla ggningar varav en ba tgrav, 16 stensa ttningar, tva ha rdar, tre stenkla dda

jordfyllda gropar och ett svartjordslager. Gravfa ltet a r daterat till den senare delen av 900-talet.

Ba tgraven finns la ngst ut pa gravfa ltets va stra kant. Vid underso kning av denna pa tra ffades

enbart rostklumpar, o vriga gravar var brandgravar. I brandgravarna framkom dock b.la. tre

silverbleck, en oval spa nnbuckla, ett ovalt bronsspa nne, en ja rnnyckel, fem ja rnknivar, en

spjutspets och 12 pilspetsar. Utifra n fo rema len visas ba de manliga och kvinnliga attribut.

Intressant a r a ven att man funnit fo rema l av boplatskarakta r i kanten av det karterade gravfa ltet

(Hermodsson 2008).

Ba tgravar med obra nda ma nniskor a r en ovanlig gravform som fanns fra mst under vendeltiden, 550-800 e.kr, och uppfo rdes parallellt med andra gravformer. Den vanliga gravformen under denna tid var runda stensa ttningar med brandlager (Rundkvist 2006). De flesta ba tgravar finns i Ma lardalen vid norra Ma larstranden. Ba tgravarna i Vendel var endast fo r ma n och det var rikligt med gravga vor, precis som det var i Valsga rde som ocksa ligger i Uppland (Rundkvist 2006). Den stora ma ngden va rdefulla ga vor den do de fa r med sig kan pa visa att dessa gravar tillho r ma nniskor med en ho gre social sta llning. Pa ovan na mnda platser har man a ven funnit ha stskelett och ha stutrustning i eller intill graven, vilket har tolkats som att man a ven ska kunna ta sig fram pa land, da ha sten och ba tarna var de viktigaste transportmedlen (Nyle n 1994). Ba ten har tolkats som ba de en symbol fo r fruktbarhet och fo r do d, precis som elden som kan sta fo r fruktbarhet och a teruppsta ndelse. Da rfo r passar ba ten och elden ihop da ba da fungerar som ett hja lpmedel fo r den do de. Ba ten brukar tolkas som resan till do den, eller ha en koppling till gudarna Njord och Fro som symboliserar sjo farten och fruktbarheten (Nyle n 1994). A ven Freja

22

brukar kopplas till havet, hon var a ven den gudinna som tog emot de fallna krigarna i Valhall. Hon ses dock framfo rallt som fruktbarhetsgudinna. Att ba tgravarna kan kopplas fruktbarheten blir fo ga fo rva nande da dessa gravar inte sa llan finns pa Tunaplatser. Fruktbarhetsgudarna blir viktiga i ett riksbildande just fo r att man vill bygga upp na got nytt och fa sin makt och sitt rike att va xa. Att en ba t symboliserar sjo farten och resan a r logiskt, men kanske en enkel fo rklaring till varfo r just man begraver i en ba t. Tuna-platser kopplas ja mva l till det administrativa och politiska med sina herrga rdar da r kungens na rmaste ma n kunde rekrytera krigare fra n bygden. Det a r da remot mer komplext med fallen da det finns kvinnor i ba tgravarna vilket verkar vara vanligt i Va stmanland.

Skeppssättningar och båtgravar finns ofta i närheten av kungshögar eller något

annat som tyder på en politisk eller kunglig makt så som Tuna-gårdar t.ex. Detta gör att det blir

mer tydligt att det redan finns en etablerad makt i dessa områden och som fortsätter visas i det

kommande gravskicket. Dessa platser verkar ha en betydande roll både vad gäller det

ideologiska, som tycks grunda sig i en fruktbarhetskult, och framförallt i en maktaspekt (Nylén

1994a:122-126). Gravskicket blir ett uttryck för att både visa sin makt, eller sin relation med de

som har makten, och ett ideologiskt uttryck. Det även finns rika ryttar/krigargravar

innehållande vad som tolkats som män vid både Norsa och Tuna. Ryttaren tycks ha haft en

betydande roll och en särskild status i Mälar-området. Ryttaren verkar ha varit inblandad i

krigsföring när man ser på mängden vapen som också förekommer i gravarna. Dessa tycks ha en

särskilt status då mycket jobb har lagts ner på just dessa gravar (Nylén 1994a:110). Detta kan

tolkas som att vissa av männen hade en viktig roll som ryttare/krigare medan kvinnan hade en

maktposition i hemmet. Där skillnaden syns i gravskicket där kvinnan hade båten och mannen

hästen. Det finns ett flertal ryttar/kammargravar från främst yngre järnålder i området runt

Köping också. Ett mindre brandgravfält i Björskog socken, strax S.V. om Köping innehåller jämt

fördelat ryttar/krigar gravar samt tydligt kvinnliga gravar vilka är daterat till tidigt 1000-tal. I

Raglunda, strax norr om Köping finns en av de mest kända och välbevarade ryttargravarna och

fynden är daterade till tidigt 1000-tal (Simonsson 1969). Mellan Köping och Västerås finns ett

gravfält vid Rallsta, Hallstahammar, där det finns ett antal ryttargravar från yngre järnåldern

med brända ben. Tio av gravarna har undersökts osteologiskt, där samtliga hade hundar med sig

och de flesta hade häst samt ryttar/krigarutrsutning (Hellberg 2005). Man ser alltså starka

uttryck för både feminina och maskulina identiteter i Västmanlands gravar. Hedenstierna-

Johnson (2012) har beskrivit identiteter under yngre järnåldern, och främst vid vikingatida

Birka. Hon menar att just krigarens identitet både som individ och grupp var viktig, särskilt ute i

fält. Svårare är att veta hur deras roll såg ut i hemmamiljö men att tillhörigheten tycks ha varit

viktig även där. I gravmaterialet skymtar en tydlig status och klass hos de förmodade krigarna,

med ett uttryck som skiljer sig ifrån övriga gravar (Hedenstierna-Johnson 2012:213ff). I

Köpingsområdet tycks dock de starka kvinnliga uttrycken påträffas i de vendeltida gravarna,

samt manliga föremål som inte kopplas till ”krigare”. Dessutom har osteologisk bedömda män

fått med sig arkeologiskt ”typiska” kvinnliga föremål och tvärtom. De starka manliga uttrycken

påträffas främst i de vikingatida gravarna.

23

3. Norsa Norsa gravfa ltet ligger i omedelbar anslutning till en a mynning. Under vikingatiden la g det vid inloppet till en lagun som stra ckte sig la ngt in i Ko ping. Vid den den inre a nden la g Stro boho g vilken a r placerad pa Ko pingsa sen, samt en tidigare Tuna-ga rd. Det ska a ven ha legat en storho g ca 2 km fra n Norsa, da r idag Ko pings ja rnva gsstation finns som kallas Tingsho gen (Bjo rna nger 1980). Denna vet man dock va ldigt lite om. Lagunen var ett bra hamnla ge fo r grundga ende fartyg, och a ven den sa kallade Eriksgatan gick strax intill bl.a. Stro boho g. Gravfa ltet a r daterat till fra mst vendeltid, men brukades a ven under tidig vikingatid. A r 1945 var tanken att hela gravfa ltet skulle exploateras

vilket ledde till att RAA gjorde en karta o ver gravfa ltet. Da noterade man 27 gravar. Exploateringen stoppades och gravfa ltet stod oro rt till 1962. Da gjorde man en ny inventering och noterade ista llet ca 70 gravar. Detta a r inleddes a ven en fo runderso kning fo r den fo rsta utgra vningen som skulle ske 1963 (Alstro m

2005:5). Benmaterialet som finns fra n dessa utgra vningar a r i da ligt skick och det a r sva rt att avgo ra fra n vilket a rs utgra vning det tillho r. Ingen rapport a r fa rdigsta lld eller publicerad vilket har skapat missfo rsta nd fo r de som eftera t har arbetat med Norsamaterialet.

Anledningen till att man 1962

inledde fo runderso kningen var fo r

att det elfte Nordiska

arkeologimo tet skulle ha llas i

Sverige 1963. Da var man egentligen

intresserad av Tuna i Badelunda.

Men pga. da liga resultat vid en

utgra vning tidigare samma a r

besta mde man sig fo r att se om det

fanns na got intressant vid Norsa.

Detta tycktes vara en spa nnande

plats och den var a nnu inte

uppma rksammad. Man ville se var

om det fanns ba tgravar och man

blottlade fem gravar varav en

ba tgrav. En ordentlig utgra vning

a gde rum sommaren 1963. Peter

Manneke ledde underso kningar a r

Figur 6: Foto från utgrävning vid Norsa 1963, av Peter Manneke.

Figur 7: Anläggningsplan från 1945

24

1962-1963, da r 5 gravar underso ktes. Dessa a r troligen grav 8, 10, 12 och 15 enligt RAA :s

planritning fra n 1945 (fig.9). Planritningen visar a ven de brandgravar som har analyserats, nr.

16-27. 1966 fick dessa nya anla ggningsnamn.

Gra vningen ledd av Peter Manneke har enbart rapporterats genom fyndlistor,

anla ggningsbeskrivningar och en del bilder. Ulf Alstro m (2005) a r den enda som har gjort en

fullsta ndig rapport fra n dessa a rs gra vningar av Norsa utifra n de tidigare rapporterna. Alstro m

skriver att ba de fo runderso kningen och slutunderso kningen 1962 och 1963 leddes av Greta

Arwidsson, men dessa leddes av fra mst Peter Manneke. Greta Arwidsson ledde ista llet en

underso kning 1964 tills Elsa Nordahl o vertog ansvaret. 1962 skriver Peter Manneke att

gravfa ltet a r bela get na gra hundra meter fra n Ko pingsa n vid sidan av en terrass, och att det finns

ca 25 anla ggningar varav 16 av den a r spetsovala sa nkor som torde vara ba tgravar. O vriga

anla ggningar var snarare rektangula ra (Alstro m 2005:9, Arwidsson 1965, Manneke 1962).

Bjo rna nger (1980) skriver att man gra vde ut den sto rsta ba tgraven under 1963

och a r den enda utgra vda ba tgraven vid Norsa. Det man fann i graven var till stor del fo rsto rt,

virket var da ligt bevarat, och graven verkade ha blivit plundrad. Man fann bland annat 72

glasflusspa rlor bekla dda med guldfolie, en del av ett ryggknappspa nne, ben av hund och en del

av ett lerka rl. Man fann ett kranium av en ung kvinna (tolkat efter fo rema l och storlek pa benen),

vilket Bjo rna nger har tolkat som en dotter till en ho vding (Bjo rna nger 1980:24). Intill ba tgraven

la g tre kammargravar och en urngrav, varav i kammargravarna hittades fragment av ja rnfo rema l,

bland annat ha stbetsel och knivar. Urngraven inneho ll ett so ndervittrat lerka rl och en del

ja rnfragment. Dessa a r, liksom A1, daterade till 700-800 e.kr och tycks a ven dessa vara

plundrade (Bjo rna nger 1980:24,25).

1964 startades en utgra vning ledd av Greta Arwidsson, graven som da underso ktes

trodde man var en ba tgrav men visade sig vara en kammargrav inneha llande en ma nniska med

ryttarutrustning samt en ha st och en hund. Greta o verla mnade ansvaret till Else Nordahl

halvva gs in i gra vningen. Hela utgra vningen var det bedro vligt va der och fynd togs upp i preparat

som till viss del ro ntgades, men la mnades i o vrigt a t sitt o de fram till 2003 da man o verla mnade

fynden till VLM och Westmannaarkivet i Hallstahammar fo r att go ra det tillga ngligt fo r forskare.

De fynd som gick att ra dda konserverades 2009, bland annat en stigbygel med silverbeslag. A ven

fra n denna utgra vning a r det bristfa llig dokumentering, och det a r sva rt att skilja de olika

underso kningarna och fynden ifra n varandra (kontakt mellan VLM och RAA 2011).

Na r det ga ller kammargraven, sa gra vdes denna enligt Alstro m ut i samband med ba tgraven 1963, men fallet verkar vara sa att tva liknande kammargravar har gra vts ut. 1964 var enbart en kammargrav fo rema l fo r underso kning. Alstro m skriver a ven att denna rapport kommer ifra n Manneke men det finns tre rapporter om tva olika kammargravar, da r kammargraven fra n 1964 verkar vara den som a r ba st bevarad. Nordahl och Arwidsson tycks beskriva en annan grav a n Manneke vilket alltsa betyder att Norsa gravfa lt inneho ll tva rika kammar/ryttargravar och inte bara en som det tidigare har skrivits om.

I Mannekes rapport om kammargraven fra n 1963 beskrivs en spetsoval sa nkning

som man a ven ha r antog var en ba tgrav men man uppta ckte att det handlade om en rektangula r

grav med en kantkedja i sten. I denna fann man rester av en kista, som var 1,5-2 meter la ng. I

kistan fanns ett na stintill helt upplo st skelett fra n en fullvuxen individ som genom fynd tolkats

som en man. Inga ben fra n fo tter bevarade, och hela ho ger o verkropp helt upplo st, och ingen del

av ryggrad eller bro stkorg bevarat. Alstro m skriver a ven att det fanns en na stintill full

ha stmundering, och a ven ett ha stkranium som togs upp i preparat (Alstro m 2005:14-15). Dock

tillho r ha sten a r 1964 gra vning da det Arwidsson skriver i sin rapport sta mmer mer o verens

med detta (Arwidsson 1965).

I en prelimina r rapport skriven av Elsa Nordahl till RAA (1964), omna mns en

onumrerad grav. Denna ligger i norra delen av gravfa ltet markerad av en 6.5 meter la ng, 3,5

25

meter bred och 0,4 meter djup ra nna i riktningen SV-NO. Det visade sig vara en 6x3 m

rektangula r stenram, med ett skelett med huvudet i NO. Under ho ger o verarm fanns en benkam i

ett fodral. I ”fa ltet” (ba ltet?), troligen en pung inneha llande en tennknapp, glaspa rla samt ett

miniatyrbryne av skiffer. O ver kroppen fanns a ven en sko ld da r endast sko ldbucklan var bevarad.

A ven tva sporrar pa tra ffades. Genom ro ntgenfoton kunde a ven en na stintill full ha stmundering

urskiljas, vilket bestod av stigbyglar, stigla dersbeslag, betsel med silverbeslag. Dock var allt i

allma nt da ligt skick (Nordahl 1964). A ven Greta Arwidsson skrev en prelimina r rapport o ver

underso kningen 1964 vilken summerar Nordahls observationer. Arwidsson skriver a ven att

ha stutrustningen av ho g kvalite da r det fanns fina silverbeslag med tra dar som bildat mo nster

som a r av en ”art och elegans som tidigare aldrig påträffats i nordiska fynd” (Arwidsson 1965).

Bjo rna nger beskriver graven fra n 1964 som en manlig ryttargrav fra n 1000-talet med

fo rha llandevis va lbevarade fo rema l, bland annat bronsspa nnen med avancerad ornering, pa rlor,

en nyckel, ett skrinbeslag och a ven en ryttarutrustning. A ven ett tyskt mynt hittades (Bjo rna nger

1980:24,25). Detta a r na got som inte omna mns i rapporterna.

1966 skickar Greta Arwidsson en anso kan om en totalutgra vning av Norsa gravfa lt till RAA . Den fra msta anledningen a r fo r att man till viss del har bo rjat exploatera omra det, bland annat med en brandgata som ga r rakt igenom gravfa ltet, samt pga. dess ovanliga karakta r. Man ka nner heller inte till hela gravfa ltets utbredning. Norra delen vet man besta r av ba tgravar och kist/kammargravar,. Dock har det visat sig att de sa nkor som liknar ba tgravar likava l kan vara kammargravar. Stensa ttningarna a r av varierande storlek och flera av dem a r ytligt fo rsto rda genom skadego relse, avfall och a ven bebyggelse, samt fo rmodade ”skattegra vningar”. Arwidsson skriver att det a r viktigt att go ra en totalunderso kning fo r att fa svar om Ma lardalens va stligaste del. Den a ldsta delen ligger troligen centralt och fo rsto rdes sedan av brandgatan som var i planeringsstadiet da denna anso kan skickades (Arwidsson 1966).

1966 utfo rdes en gra vning under ledning av RAA -UV, i samra d med Greta Arwidsson och Bengt Scho nbeck. Ma let var att underso ka och rekognosera tva gravar vilket gjordes av fil.kand. Lars Lo fstrand, samt underso ka de elva brandgravar i den so dra delen av gravfa ltet vilket fil.kand. Maud Eriksson gjorde. Rapporten a r skriven av ovan na mnda, men undertecknad av Bjo rn Ambrosiani da man av olika anledningar inte gjort en fullsta ndig rapport. Man so kte efter boplatsrester da man ansa g att det torde finnas pa denna plats bland annat da man tidigare noterad 6 osa kra anla ggningar i va st. Da r fanns dock inga boplatsindikationer men ista llet fann man tva stensa ttningar man tidigare inte visste om. De elva brandgravar som underso ktes la g till viss del vid en grund till en laduga rd och ett garage vilket har lett till att ett antal gravar a r sto rda/fo rsto rda. Tva anla ggningar visade a ven avsaknad av fynd. Allma nt var benen smutsiga och sotiga, och verkade vara oregelbundet bra nda. Med tanke pa fyndet av keramikska rvor i varje grav tycks benen varit nedlagda i ka rl vid begravningen (Eriksson&Lo fstrand 1966). Den 25 juni 1970 skriver man i VLT att Norsas gravfa lt ha ller pa att fo rfalla. Under flera a r efter utgra vningarna pa gick det en dragkamp mellan RAA och Ko ping Stad ga llande Norsas framtid. RAA ville att Ko ping skulle sta fo r en total utgra vning men Ko ping Stad hade inte ra d med detta och la t pa RAA :s rekommendationer gravfa ltet vara men samtidigt fick det fo rfalla och o verva xtas (VLT 26/6-1970).

Analys och resultat

3.1.1. Brandgravarna

Vid utgrävningen 1966 grävdes elva anläggningar ut varav nio gravar är analyserade. Samtliga

gravar består av stensättningar, där de flesta är skadade. Därför saknas det troligen både ben

och föremål från dessa gravar vilket märks då det fanns relativt lite ben och majoriteten av

gravarna innehöll ett fåtal föremål. Av benmaterialet som fanns att tillgå kunde ca 20 %

26

bestämmas. Den anatomiska representationen (tab.1) visar att kranium dominerar. I A9 kom

benen enbart från kraniet. Hand/fot kunde bestämmas mest sällan. Högst andel av obestämbara

ben fanns i A4. Endast i A1 fanns samtliga kategorier representerade.

Tabell 1: Anatomiska representationen vid Norsa, enligt viktfördelning

Anläggning Kranium Bröstkorg Ryggrad Övre ex. Nedre ex. Hand/fot Blandat Rörben Obestämt

1 14,3% 8,8% 4,1% 1,2% 0,2% 0,4% 6,4% 16,3% 48,1%

2 23,6% 3,4% 2,3% 3,8% 1,5%

1,5% 23,5% 40,4%

3 3,0% 2,4%

4,5%

7,3% 20,9% 61,9%

4 6,90% 2,83%

2,86% 16,16% 71,25%

5 14,5% 3,0% 1,1% 0,4% 1,9% 0,4% 4,1% 21,1% 53,5%

6 21,60%

3,70%

8,95% 65,74%

7 6,1%

2,0% 1,3% 0,6% 19,3% 70,6%

9 100,0% 10 10,60%

8,53% 18,66% 62,21%

Totalsumma 13,03% 3,75% 1,53% 0,94% 1,54% 0,33% 4,08% 19,61% 55,18%

Rörbenens tjocklek (tab.2) visar att inga ben hade en cortextjocklek under 1 mm (A). Enbart fyra

anläggningar uppvisar ben med en tjocklek över 5 mm (D). Dessa är även de gravar som

uppvisar häst, förutom A4. A4 var den grav där högst andel av tjocka ben fanns. I A6 var samtliga

ben mellan 1-3 mm tjocka (B). I A10 var samtliga ben mellan 3-5 mm tjocka (C).

Tabell 2: Rörbenens väggtjocklek (cortex), enligt viktfördelning

Anläggning B B+C C D

1 7,1% 87,9%

5,0%

2 4,6% 64,2% 31,2% 3

82,2% 17,8%

4

65,55%

34,45%

5 1,8% 65,7% 8,1% 24,4%

6 100,0% 7

83,1% 9,5% 7,4%

10

100,0% Totalsumma 2,89% 71,96% 11,31% 13,83%

Förbränningsgraden (tab.3) vid Norsa är något varierande, men har en tydlig majoritet av

välbrända ben (6). De lägre graderna visar sig i främst obestämbara större ben, och noteras i

grav 5 och 10. De obrända benen (0) visar sig dock genom obrända tandfragment av nöt, kotor

av svin och höns, samt en obränd svinfalang som fanns i grav 10 tillsammans med ett lätt

eldpåverkat armbågsben(ulna) (0+4). Förbränningsgrad 5 uppvisas i alla utom tre gravar vilket

tyder på att enbart ett fåtal kremeringar blev fullständigt genomförda.

Tabell 3: Förbränningsgrad vid Norsa, enligt viktfördelning

Anläggning 0 0+4 3+6 4-6 5 5+6 6 Totalsumma

1 0,5

6,6 514,5 521,6

2 1,4

4,1 100,3 312,4 418,2

3

305,7 305,7

4 0,4

6,2 241,5 66,3 314,4

5

26,9

12,6 749 58,9 847,4

6

32,4 32,4

7

164,1 68,5 232,6

9

0,8 0,8

10

3,7

27 7 4,6 1,1 43,4

Totalsumma 2,3 3,7 26,9 27 29,9 1266,1 1360,6 2716,5

27

3.1.1.1. Människor

Könsbedömningen av Norsas brandgravar utgick främst från den osteologiska analysen av

ögonhålans övre kant (margo supraorbitalis) samt nackutskottet (protuberantia occipitalis). Av

de tio individerna var fyra män (varav två osäkra). En av dessa (A1) hade dock främst

”kvinnliga” föremål, med pärlor, spänne och spännbuckla. Denna grav var även den enda som

hade två hundar, samt höns (obränd halskota), svin? och ett stort däggdjur. Åldersbedömningen

på denna man var maturus/senilis.

Den osteologiska och arkeologiska könsbedömningen visar att det finns fem män

av tio individer av Norsas brandgravar. Inga kvinnor identifierades och föremålen berättar inte

om några typiskt kvinnliga drag. Troligtvis finns kvinnor även på detta gravfält, dessa har bara

inte kunnat identifieras. Av de tiomänniskor som fanns kunde alla utom fyra individer

åldersbedömas där tre enbart kunde sägas vara vuxna, varav två män, och en ung?. Tre personer

bedömdes som Maturus/senilis, varav två män. Den ena hade fått med sig en stor hund samt ett

svin. A10 innehöll en individ som blivit bedömd som 10-24 år, och hade enbart ett svin med sig.

A3 är Norsas enda dubbelbegravning och innehåller en individ som blivit bedömd som 5-14 år

som blev begravd tillsammans med en vuxen individ samt en hund och ett svin (A3).

3.1.1.2. Djur

Tabell 4: Artfördelning vid Norsa, enligt antal fragment och MNI

MÄNNISKA HUND FÅR/GET HÄST HÄST ? SDD SVIN HÖNS NÖT Summa

Norsa 10 7 1 1 1 1 3 1 1 26

1 1 2

1

1

5

2 1 1

1

3

3 2 1

1

4

4 1 1 1

1 4

5 1 1

1

3

6 1

1

7 1 1

1

3

9 1

1

10 1

1

2

Totalsumma 10 7 1 1 1 1 3 1 1 26

Även vid Norsa var hunden den vanligaste förekommande djurarten. Denna finns i sex av nio

gravar, där A1 innehåller två hundar (tab.5). Utöver de två gravar som helt saknar djur (varav

båda innehåller unga individer) är det enbart en grav som inte har en hund. Denna (A10) har

istället enbart ett svin som uppvisar en juvenil struktur och även obestämda animala ben med

slaktspår. Svinet representeras av en obränd falang och ett svartbränt armbågsben (ulna).

Individen i denna grav är bedömd som 10-24 år, och har utöver svinet enbart keramik och ett

bryne i graven (även denna skadad dock). Svinet förekommer i fyra gravar (varav 1 osäker). I A2

finns en obränd ryggkota av svin, tillsammans med den enda hund som räknades som stor och

gravlagd med en man? bedömd som 35-64 år. Häst finns i två gravar (varav en osäker), i en grav

finns även ett stort däggdjur som troligen är en häst (A1). Övriga djur finns bara en av, som katt?

(A5) tillsammans med häst och hund, ett tamhöns (A1) som är obränd, tillsammans med två

hundar, svin? och ett stort däggdjur. Samt ett får/get (med slaktspår) och Nöt (obränd) båda i A4

tillsammans med en hund. Norsa uppvisar något annorlunda artsammansättningar än övriga

analyserade gravfält. Anmärkningsvärt är att både obrända ben av höns och svin förekommer

här vilket är ovanligt. Tuna uppvisar en obränd svintand (66A). Jämfört med Tuna kan man även

28

Figur 8: Anläggningsplan över Norsa från 1966, med tillägg. Blå kvadrat=Män. Gul triangel=Man med kvinnliga föremål. Grön cirkel=Unga individer

se att Norsa har färre hästar, och generellt sett ett fattigare arkeologiskt material. En annan

skillnad är att det främst är män som framträder vid Norsa och oftare med ett blygsamt

gravmaterial.

3.1.1.3. Gravgods

I A4 kunde de arkeologiska fynden förstärka den osteologiska bedömningen av kön genom

föremål som sölja, bryne och spelbricka. Denna individ fick även med sig en hund, får/get och

nöt(obränd tandemalj).

Grav A6 kunde

könsbestämmas

arkeologisk till en man,

där det fanns bränd

flinta, kniv, pilspets och

brynen bland annat.

Denna individ har dock

bedömts som 5-14 år,

vilket gör denna grav

intressant. Inga djurben

identifierades. Samtliga

gravar vid Norsa är

stensättningar, varav de

flesta är runda. En grav

(A11) bestod enbart av

rester från ett

brandlager med ett fåtal

fynd och utan ben. Ser

man till

anläggningsplanen

(fig.10) är de flesta

gravar koncentrerade till

en grupp. Två gravar

(A2+A10) ligger mer

avsides där A10 innehöll

en ung individ

tillsammans med ett svin, och A2 innehöll en äldre man? tillsammans med en stor hund samt ett

svin. Båda gravar hade ett ”neutralt” gravgods. Dock är de båda de enda gravarna som uppvisar

obrända delar av svin. Byggnaderna går in i gravfältet vilket kan betyda att ett antal gravar har

försvunnit så grupperingen kan vara skenbar.

29

Tabell 5: Sammanfattande tabell över gravarna vid Norsa

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

1 Rester av rund stensättning

2 hundar, höns, 1 stort däggdjur, svin?

Mat/sen M K Pärlor, bronsspänne, järnfragment, spännbuckla, keramik

2 Rester av stensättning

Hund (Stor), svin Mat/sen M? Järnfragment, keramik

3 Rester av stensättning

Hund, svin Infans2+adult Järnfragment, keramik

4 Skadad rund stensättning

Hund, får/get, nöt Adult M M keramik, sölja, brodd, pincett, nitar, bryne, skaft, spelbricka, benföremål, kamfragment, järnfragment

5 Stensättning Hund, häst, katt? Mat/sen Keramik, järnfragment, bryne, broddar, spelbrickor i ben(?)

6 Stensättning, smärre stenar

Infans2 M bränd flinta, keramik, kniv, pilspets, tenar, pincett, metallring, brynen

7 Rester av stensättning

Hund, häst? Adult M? Järnfragment, keramikskärvor

8 Stensättning med brandlager utan brända ben

Keramik, ett nålhus

9 Oval stensättning Ung? 10 Rester av

stensättning Svin Juvenilis Keramik och bryne

11 Rester av brandlager

keramik, järnbeslag och en pincett.

3.1.2. Det obrända materialet

Anläggning 1 - Båtgraven

I den en enda utgra vda

ba tgraven vid Norsa fann

man spikar, nitar och

krampor i ba da a ndarna av

schaktet, enligt dessa tycks

ba ten ha varit ca 7 meter

la ng. Man hittade a ven rester

av sja lva ba ten, fra mst fra n

ko len och sto dstockarna som

ba ten legat pa . A ven en del av

ba ren hittades, tillsammans

med ett oidentifierbart

organiskt material. Ba ren var

ca 2 meter la ng, och ta ckt av

en gro n filtaktig organisk

substans. Delvis under

”filten” fanns spridda

skelettrester i da ligt skick

men troligen fra n en yngre

individ. Man fann a ven en knapp till ett ryggknappsspa nne. Fragment av verroterie cloisonne , tva

mindre pa rlkransar, ca 45 pa rlor, beslag, ska rvor av lerka rl, textilrester, tva tra ka rl. S.V i graven

fanns a ven ben fra n hund, bland annat ett kranium. Dock finns det anledning att tro att denna

grav har blivit plundrad tillsammans med ett antal andra gravar (Alstro m 2005:11). Genom

fynden tolkade man individen i graven som en kvinna.

Figur 9: Kranium från anläggning 1

30

Figur 11: Tänder från anläggning 3

Figur 12: Tänder från anläggning 3

Analysen av det skelettmaterial som fanns kvar kunde varken verifiera eller falsifiera den tidigare bedo mningen da det var va ldigt da ligt bevarat. Det som fanns kvar av denna individ var skallen och ett antal ta nder. Na r man tagit

bort sand/lerlagret som fanns runt skallen ma rktes

det knappt att man kom in till skallen da det var sa uppluckrat pa vissa sta llen att det sa g ut som sanden. Da r det fanns benrester fo ll det isa r vid bero ring. Ta nderna var ba st bevarade men a ven de fo ll isa r vid la tt borstning. Da rfo r putsades dessa ytterst fo rsiktigt. Skallen tycks tillho ra en ung vuxen individ, suturer gick ej att bedo ma. Ta nderna sa g fo rha llandevis sma ut, ingen visdomstand hittades, och inte heller framta nder eller ho rnta nder. En del av underka ken fanns kvar, men var mycket uppluckrad. De ta nder som hittades a r troligen fra n o verka ken. De var na got slitna och platta men ka nns snarare som en ung individ med na got slitna ta nder. Ingen ko nsbedo mning kunde go ras. Anläggning 2 – Kammargrav 1 Denna anla ggning bo r vara kammar/kistgraven som Manneke (1963) beskriver. Det som fanns kvar av denna individ var enbart la rben (femur), skenben (tibia), och vadben (fibula) vilka samtliga var i ytterst da ligt skick. Ba da la rbenen och skenbenen fanns kvar, samt ho ger vadben. Dessa var va ldigt uppluckrade och saknade minst en epifys vardera vilket gjorde att inga tillfo rlitliga ma tt kunde go ras. Allma nt ka ndes de dock la nga och tjocka, men ko n kan ej bedo mas. Ca 1 m fra n fotpartiet i S.V. fann man ett betsel av ja rn, vid va nster sida om individen la g ett ca 0,8 m la ngt obesta mbart fo rema l i organiskt material. Man fann a ven pilspets i ja rn med rester av tra kvar pa ta ngen, mellanstycke av tva ringar, ja rnfragment, tra fo rema l, a tta krampor eller nitar.

Anläggning 3.

Denna anla ggning sa g ut att vara rund, men visade sig vara en na rmast rektangula r fylld sa nka. I

denna fann man omro rt ja rnfragment, ja rnplattor, spikar, pa rlor i glassfluss, ba rnsten och glas,

ett lerka rl, kol, samt ett ro rben som troligen a r fra n ma nniska (Alstro m 2005:17). Av benen som

finns kvar idag fanns det enbart sa llfynd vilket bestod av tre ta nder. Varav tva molarer och en

ho rntand. Cuspar fanns kvar pa ena molaren och en ho rntand som visar pa slitage och karies.

Slitage pa molarerna antyder att denna individ var 17-25 a r (1B). Dock a r det sva rt att sa ga om

Figur 10: Tänder från anläggning 1

31

detta sta mmer da a ldersbedo mning pa ta nder snarare fungerar som ett komplement till o vrig

bedo mning.

Anläggning 4.

Oregelbunden stensamling, 1,5 m i diameter som mest. Vid botten av denna fanns ett lerka rl

samt ett 30-tal ja rnfragment. Inga ben fanns att tillga .

Anläggning 5.

Ansluter till Anla ggning 1 i N.V. och ligger pa samma niva . Ca 2 m stor sa nka, 1,5-2 m stort schakt.

Ca 1 meter under ytan fanns ett lerka rl, 1 pa rla och 1 kniv (Alstro m 2005:19). Inga ben fanns att

tillga .

Kammargraven - 1964 I ryttar/kammargraven fra n 1964 fanns enbart en skalle bevarad vilken togs upp som preparat. Denna var dokumenterad som tra ka rl men visade sig vara ett kranium. A ven denna var i da ligt skick och ytterst o mta ligt. Dock fanns mer av kraniet kvar a n fra n Anl.1. Detta var dock tillplattat och det var da rfo r problematiskt att lokalisera de olika delarna. Inga suturer syns, vilken troligen fra mst beror pa det da liga skicket.

Figur 13: Kranium från utgrävningen 1964

Endast tre trasiga molarer hittades. Det gick dock att se att dessa bara var na got slitna med lite karies. Varken o ver- eller underka ke hittades i detta preparat. Det fanns emellertid en o ver- och

underka ke som a ven dessa blivit upptagna i preparat, som kan tillho ra individen ovan. Dessa a r fra n va nster sida, bevaringen a r da lig, och allt var inpackat i sand och lera. Detta go r att det kan tillho ra kammargraven. Ha r finns visdomstanden bevarad och genom slitage pa M2 fra n underka ken var denna individ troligen 25-35 a r (2A). O vriga ta nder var na got slitna, a ven framta nder och ho rnta nder, med lite karies. Visdomstanden var minst pa verkad med enbart lite slitage.

Figur 14: Över-underkäke som troligen tillhör kammargraven från utgrävningen 1964, samt M2 infälld

32

Figur 15: Hästkranium från utgrävningen 1964

Fra n graven fanns a ven ett ha stkranium upptaget i preparat. Detta var inte markerat men enligt rapport och foton tillho r ha sten denna anla ggning. Kraniet var tillplattat och i da ligt skick redan innan de togs upp i preparat och sva rt att ”gra va ut” ur preparatet da det var va ldigt ha rt. Bedo mningen av denna a r enbart baserat pa ta nderna som var hyfsat bra bevarade. Det fanns sex framta nder och tva ho rnta nder vilket tyder pa att ha sten minst var 4,5-6 a r och sett till slitaget var den troligen na gra a r a ldre a n sa . Det fanns 35 synliga ta nder, da r molarerna var ca 8 cm och framta nderna ca 5-7 cm. Enligt kraniet och ta nderna tycks denna ha st ha varit sto rre a n en ponny men inte en av de sto rsta raserna. Da ho rnta nderna fanns kan det tyda pa att det var en hingst.

Figur 16: Hundkranium från utgrävningen 1964

A ven ett obra nt hundkranium fanns i denna grav, och a ven denna var i da ligt skick. Dock var ta nderna hyfsat bevarade men ytterst ka nsliga. Alla ta nder verkar finnas/ha funnits, alltsa var denna minst sju ma nader. Man ser inget slitage pa ta nderna. Enligt storleken pa kraniet sa verkar det ha varit na got mindre a n en mellanstor hund.

33

4. Ströbohögsområdet Stro boho g a r en av de sto rsta gravho garna i Ma lardalen. Av na got som har varit ett stort gravfa lt med ma nga mindre gravho gar och stensa ttningar finns bara Stro boho g kvar idag. Ho gen ger ett intryck av att vara sto rre a n den a r, da den a r placerad pa Ko pingsa sen som har bortschaktats runt om, alltsa vet man inte heller riktigt den ursprungliga storleken. Idag a r den ca 40 m i diameter, och 10-11 m ho g (Bjo rna nger 1980:19). Stro boho g omna mns pa fo ljande sa tt i ”Ransakningar om antiqviteter” fra n 1667- 84: ”Stro o . A r een stoor ho g. kallas Stro o booho gh, och ma nga sma kring om honom” (Gustawsson 1945:199).

Ca 3 km NV fra n Stro boho g ligger Tibble, da r det funnits a nnu en storho g som minst var 25 m i diameter, som idag a r o verplo jd men syns som en uppho jning i marken fortfarande (Bjo rna nger 1980). Ca 3 km SV om Stro boho g fanns en ho g kallad Tingsho gen som idag a r helt borta och man vet va ldigt lite om. Bratt skriver att man ofta anlade storho gar i na rheten av varandra fo r att visa pa sin makt. Storleken pa dessa ho gar tyder a ven pa att dessa tillho rt det o versta skiktet i samha llsklassen (Bratt 2008). Stro boho g tros ha varit oro rt fram till slutet av 1700-talet eller bo rjan av 1800-talet, da bo rjade man med grusta kter i omra det och Stro boho g och de ho gar i na rheten skadades. Vid bygget av ja rnva gen i Ko ping som pa bo rjades 1863 fo rsto rdes de flesta av gravho gar som fanns kvar. Vitterhetsakademin fridlyste Stro boho g 1864 (Gustawsson 1945:199,200). Rickard Dybeck som var ifra n Ko pingstrakten skrev bland annat i tidskriften RUNA i sin iver att ra dda Stro boho g att den skadats sa mycket av grusta kter att bara halva ho gen var kvar. Bland annat genom det fick man upp o gonen och man har ansett att det a r Dybeck som har ra ddat Stro boho g fra n total fo rintelse (Bjo rna nger 1974:17). Det finns en sa gen om att Bro t-Anund inra ttade kungsga rdar runtom i landet, och da a ven bland annat Stro ga rd. I Ynglingasagan skriver Snorre Sturlasson om Bro t-Anunds do d. - ”Kung Önund for en höst med sin hird mellan sina gårdar och kom till det ställe man kallar Himmelshed...Då kom ett stort skred med sten och lera. Önund och hans manskap kom i vägen för detta. Kungen dödades och mycket manskap med honom.” Namnet Himmelshed har tolkats som Himmeta vilket ligger ca 7 km fra n Stro ga rd. Om en kung do r i fa lt tar man den do de konungen till den na rmaste Kungsga rden och ger honom en storslagen begravning i na rheten, vilket i detta fall skulle vara Stro ga rd om det sta mmer (Bjo rna nger 1980:20).

4.1. Tidigare forskning

Den direkta kopplingen till en storho g go r de omliggande gravarna spa nnande. Man vet inte na r Stro boho g anlades men sett till omliggande gravar har denna daterats till yngre ja rna lder. Maktaspekten som storho gar kan kopplas till go r omra det sa rskilt intressant fo r att se om hela omra det kan kopplas till denna makt och a ven manligheten som storho gar ocksa associeras med (Bratt 2008). Under 30-talet utfo rdes ett flertal gra vningar i Stro boho gomra det da det tycks ha varit ett relativt stort gravfa lt med stensa ttningar och mindre ho gar runtom storho gen Stro boho g, men ma nga gravar var och a r skadade eller helt bortschaktade pga. grusta kter i

Figur 17: Storskifteskarta från 1761

34

omra det (Karlenby 2011:5,19). Den senaste utgra vningen i Ko ping skedde 2011 da en rastplats skulle byggas vid Stro boho g. Utgra vningen leddes av Leif Karlenby, da r man vid fo runderso kningen pa tra ffade tva skadade gravar strax so der om ho gen som verkar ha legat strax norr om na gra mindre anla ggningar enligt karta fra n 1930-talet. Det var en mindre rund stensa ttning som inneho ll ett ka rl med bra nda ben av en vuxen ma nniska, och en mindre rektangula r stensa ttning med spridda ben i en grop samt 13 pa rlor av glas och brons. Det fanns a ven bra nda djurben, fra n hund, ho ns, katt och hare. Pa rlornas visar att de a r fra n tidigt 800-tal, och a ven C-14 visade 800-tal fo r ba da gravar (Karlenby 2011:4).

Fra n den rektangula ra stensa ttningen (G2) fanns 160,8 g besta mbara ma nskliga bra nda ben. Ko nsbedo mningen tyder pa en vuxen man i 18-40 a rs a ldern. Arkeologiska fynd skulle dock snarare antyda att graven a r kvinnlig pga. pa rlorna. Detta a r dock na got som a r omdiskuterat som ko nsindikator (Karlenby 2011:14). I graven fanns a ven bra nda djurben, enstaka ben fra n gris och katt medan hund och de tva ho nsen troligen var hela. Fa glarna verkar vara en ho na och en tupp. Pga. detta funderar Karlenby om det kan ligga en vo lva i graven, eller om det a r en man med kvinnliga fo retra den eller en kraftig kvinna (Karlenby 2011:14). Den runda stensa ttningen (G3) inneho ll en urnegrop med ett trasigt ka rl med bra nda ben. Denna grav verkar dock sto rd och skadad av olika aktiviteter. Man kunde dock finna nithuvuden och en ten, annars framkom recenta fynd av spik och ja rn i de ytligare lagren. Av de bra nda benen var det endast 34,8 g som kunde besta mmas som ma nniska, och pga. av den knappa ma ngden fanns det inte tillra ckligt fo r en ko nsbedo mning och med a ldersbedo mningen kunde man bara sa ga att det var en vuxen individ mellan 18-89 a r. Det fanns a ven 4 fragment av ha st. Troligen har mycket av fynd och ben fo rsvunnit da det var va ldigt fyndfattigt (Karlenby 2011:14,17). De gravar som bero rs i detta arbete gra vdes ut fra mst 1936 och 1938 och har sedan dess inte blivit studerade. Benmaterialet som analyserades a r fra n 19 gravar och har med hja lp av sva rtydda rapporter vidare studerats arkeologiskt. Rapporterna som studerats har fra mst besta tt av fyndlistor. Da inventarienummer och rapporter inte gick att matcha fullt ut blir en del av denna analys bristfa llig och det a r fra mst osteologin som blir viktig ha r.

4.2. Analys och resultat

Samtliga av de gravar som grävdes ut under 1930-talet var skadade av grustäkter och andra aktiviteter. Gravarna bestod av mindre högar, jordblandade rösen och framförallt stensättningar, alla med brandlager. Efter fynd och gravskick har dessa gravar daterats till främst sen vendeltid och tidig vikingatid. Gravarna blir spännande mycket för att Ströbohög ligger strax intill gravarna. Vilka människor fick begravas i närheten av denna storhög? Av det material från Ströbohögsområdet som fanns att tillgå fanns det 19 gravar, antalet gravar från detta område har dock varit större om man ser till de historiska källorna. Av de 19 gravar som analyserades kunde ca 17 % av den totala benmängden artbestämmas och

vidare analyseras. I en av dessa 19 gravar (A15) var det enbart ett fåtal ben, då ingen människa eller djur kunde identifieras kommer denna inte heller användas för analysen utöver till den allmänna bedömningen. I fig.19 syns den enda anläggningsplanen som jag kunnat hitta och dessa berör främst gravar som ej finns med i fyndlistor.

Figur 18: Anläggningsplan vid Ströbohög

35

I tabell 6 visas den anatomiska representationen vid Ströbohög. Av de bestämbara benen syns främst kranium, som fanns i alla gravar utom två (A15+A24). I övrigt kunde relativt mycket revben återfinnas. Ett antal gravar uppvisar en bred representation. Även vid Ströbohög var hand/fot sällsynta. I tre gravar kunde samtliga ben bestämmas, högst andel obestämbara ben visades i A19.

Tabell 6: Anatomisk representation, enligt viktfördelning.

Anläggning Kranium Bröstkorg Ryggrad Övre ex. Nedre ex. Hand/fot Blandat Rörben Obestämt

1 18,5% 4,2%

0,2%

24,2% 52,9%

2 5,8% 9,6% 0,7%

1,2% 46,7% 36,0%

3 3,5% 2,5%

20,4% 3,9%

69,8% 5 16,7%

1,7% 2,4% 4,9% 4,9%

69,5%

7 22,3% 8,4% 3,3% 0,2% 7,9%

27,1% 30,8%

9 5,1%

2,1% 3,3% 4,1%

15,1% 28,4% 42,0%

15

100,0%

16 17,2% 4,9%

21,9% 56,0%

17 10,3% 2,6%

40,9% 46,3%

18 15,1%

1,0%

47,6% 36,2%

19 3,1% 1,8%

35,3% 59,9%

20 18,6%

0,9%

34,4% 46,1%

21 41,1%

2,6%

25,8% 30,5% 22 12,2%

6,7% 47,0% 34,2%

24

100,0%

? 2,9% 4,0%

24,0% 22,7% 46,4%

? - 5,7% 4,7% 2,9%

14,5% 34,9% 37,2%

2 - 8,1% 5,0% 0,3%

0,4% 34,6% 51,5%

2/44? 11,6% 6,0%

3,9% 1,3%

24,2% 53,0%

Totalsumma 9,62% 3,67% 1,21% 1,01% 1,78% 0,22% 8,32% 32,34% 41,84%

Benens tjocklek (tab.7) uppvisar intressanta iakttagelser där ben tjockare än 5 mm finns i 10 av 19 gravar. Enbart ett fåtal tunnare ben uppvisas (B). De tjockare benen kan tyda på ett större däggdjur som t.ex. häst. Dock har hästen inte identifierats i samtliga gravar (tab.9).

Tabell 7: Rörbenens väggtjocklek (cortex), enligt viktfördelning-

Anläggning B B+C C D

1

65,0% 35,0%

2

83,5%

16,5%

3

77,4%

22,6%

7

77,9% 22,1% 9

63,5% 20,6% 16,0%

16

100,0% 17

36,1%

63,9%

18

91,7%

8,3%

19

100,0% 20

100,0%

21

100,0% 22

59,0%

41,0%

?

54,3%

45,7%

? -

86,7%

13,3%

2 -

79,7%

20,3%

2/44? 13,2% 82,3% 4,5% Totalsumma 0,99% 68,63% 11,67% 18,71%

Förbränningsgraden (tab. 8) vid Ströbohög visar att majoriteten av benen blivit välbrända då de flesta har förbränningsgrad 6 vilket uppvisas i samtliga gravar. De obrända benen representeras

36

av tandfragment från nöt (A1). Förbränningsgrad 4 visar sig i spongiösa benfragment som inte var möjliga att bestämmas (A7). Anläggningarna med förbränningsgrad ”5+6” består av obestämbara ben. Åtta gravar innehåller ben med förbränningsgrad 5 vilket tyder på att man hanterat bålet/bålresterna olika. Tabell 8: Förbränningsgrad vid Ströbohög, enligt viktfördelning

Ströbohög 0 4 5 5+6 6 Totalsumma

1 6,9

10 81,7 20,6 119,2

2

4,9 78,1 88,3 171,3

3

28,5 28,5

5

14,1 70,2 84,3

7

4

221,9 225,9

9

1 259,2 211,4 471,6

15

7 7

16

36,6 36,6

17

81,9 81,9

18

68 68

19

122,8 122,8

20

112,1 112,1

21

46,2 46,2

22

8,4 14,9 20,3 43,6

24

29 29

?

241,2 108 349,2

? -

357,7 63,7 421,4

2 -

18,7 75 51,8 145,5

2/44?

244,9 244,9

Totalsumma 6,9 4 43 1121,9 1633,2 2809

4.2.1. Människor

Av de 19 undersökta gravarna var det endast två individer som kunde könsbestämmas, varav en vuxen kvinna (A3) och en möjlig man som var 18-44 år (A7). Sett till gravgåvorna kan dessa inte göra bedömningen mer säker, då kvinnan fick med sig ett bryne, järnten och krukskärvor, och även en hund. Den möjliga mansgraven fanns det ingen tydligt rapport om, men individen fick med sig en hund, får/get och ett större däggdjur, möjligen häst.

Åldersbedömning gjordes däremot på alla utom en grav (A15). Ingen grav hade en större

mängd ben och materialet var allmänt svårbestämt och därför blev åldersspannet stort för flera

individer där man enbart kunde konstatera en vuxen individ (8 st). Tre unga individer

identifierades varav två unga/vuxna och en något yngre. Den yngsta individen (A21) var 5-14 år,

och den individ som hade mest och de rikaste föremålen på gravfältet, som bestod av ett flertal

ringar, spännen och pärlor bland annat. Denna fick även med sig två hundar som båda var

småhundar. Detta är den enda graven som har två hundar på detta gravfält. En av individerna

(A1) som bedömdes som juvenilis (10-24 år), fick även denne med sig en liten hund, samt fågel

och obrända tandfragment av nöt. För den tredje unga individen finns det tyvärr inte någon

information om anläggningen, och denna hade heller inga djur i graven. Övriga hundar på detta

gravfält var av mellanstor storlek eller större, vilket kan ses som att de yngre individerna alltså

fick de små hundarna.

Fem gravar innehöll äldre individer med en ålder på 35-64 år. Hos dessa ser man

ingen skillnad i varken gravgods eller gravskick beroende på åldern utöver att den enda katten

från gravfältet finns hos en individ bedömd som maturus. Det finns inget i det osteologiska

materialet som tyder på några dubbel- eller flerbegravningar.

37

4.2.2. Djur

Tabell 9: Artfördelning vid Ströbohög, enligt antal fragment och MNI

MÄNNISKA HUND FÅR/GET HÄST

? SDD SVIN HÖNS NÖT KATT FÅGEL Totalsumma

1 1 1

1

1 4

2 1 1

1

1

4

3 1 1

2

5 1

1

2

7 1 1 1

3

9 1 1

1

3

16 1

1

17 1

1

18 1 1

2

19 1 1

19 1

1

20 1

1

2

21 1 2

3

22 1

1

? 1 1 1

1 1

5

2/44? 1

1

? - 1 1

1

3

2 - 1

1

1

3

Totalsumma 18 10 2 3 3 1 2 1 1 1 42

De djur som representeras på Ströbohögs gravfält är de som brukar finnas vid brandgravfält

från yngre järnåldern. Det vanligast förekommande djuret är hunden som finns i 9 av 19 gravar,

samt i A20 och A22 där två troliga hundar finns. Sammanlagt finns 12 hundar (varav 2 osäkra)

och i A21 finns det två hundar. Hundarna utgör 50 % av den totala mängden individer av djur.

Det finns 3 småhundar på gravfältet varav alla finns i gravar med yngre individer. Det finns

enbart en stor hund, vilken finns i en möjlig mansgrav. Övriga hundar är mellanstora och alla

hundar är fullvuxna sett till fusioneringsgraden. Hunden förekommer i flera olika

artkombinationer. Hästen är det näst vanligaste djuret, den har dock enbart identifierats i tre

gravar varav samtliga är osäkra, dock har även tre gravar stora däggdjur (SDD) som mycket

möjligt kan vara hästar då nötkreaturet hittills enbart representerats som obrända

tandfragment, här i en grav. Får/get finns i tre gravar (varav en uppvisar slaktspår), höns finns i

två gravar och en obestämd fågel finns i en grav. Svinet finns enbart i en grav likaså katten. Få

djur uppvisas vid Ströbohög, denna del av analysen bör därför inte ses på som ensamt gravfält.

Gravfältet fungerar främst som ett komplement till de övriga gravfälten samt till jämförelsen,

gällande förekomst av olika arter och artkombinationer bland annat.

4.2.3. Gravgods

Vissa av de analyserade gravar finns inte med i rapporten vilket gör att bedömning av arkeologiska fynd saknas (se appendix). Ser man till schaktplanen (fig.20), kan man heller inte avgöra om de gravlagda finns på en särskild plats då denna visar främst gravar vars material inte studerats. Fynd som kan anses könsindikerande fanns endast i två gravar varav båda kan ses som kvinnliga. Den ena (A15) innehåller bland annat ett likarmat spänne av brons och pärlor. A15 var en hög med brandlager, men är dock den grav där benen inte kunnat bestämmas. Den andra graven (A21) med kvinnliga föremål tillhör en ung individ med två hundar, och har fått med sig ett flertal ringar, bronsspännen och pärlor. A21 var ett jordblandat röse, och sett till föremålen var detta den rikaste graven. Övrigt består fyndmaterialet främst av krukskärvor samt diverse

38

fragment då majoriteten av föremålen tycks ha försvunnit från de flesta gravar (se appendix). I likhet med Tuna syns dock kvinnliga indikationer i föremålen vid Ströbohög. Ser man till djuren har dock förekomst av hästar tolkats som en rik och manlig indikator. Av de studerade gravar fanns det häst i 6 av 19 gravar vilket kan tolkas som det ”manliga” som storhögar ofta kopplas till. Intressant är dock att de två högar där man kunnat könsbedöma individen innehåller kvinnor, varav ena är osteologiskt bedömd och den andra utifrån föremål. Hästen är inte heller exklusiv för mannen. Tabell 10: Gravar med könsindikerade aspekter vid Ströbohögsområdet.

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

3 Hög med brandlager

Hund Adult K 4 bitar av böjd järnten; bryne av skiffer; krukskärvor

7 ? Hund, får/get, stort däggdjur

Adultus M? ?

15 Hög med brandlager

K likarmat spänne av brons, skärvor av lerkärl; liten järnbit; glasflusspärlor; brända ben (obestämbara)

21 Skadat jordblandat röse med brandlager

2 hundar (små) Ung K liten bronsring med tre tresidiga förtjockningar; delar av 2 el.3 dylika ringar med kubiska förtjockningar; 2 små bronsringar; ändparti av likarmat spänne av brons; eldstål med slagspets samt skaft av brons; 5 nitar och spikar; järnfragment; gröna glaspärlor; 4 mörka glasflusspärlor; skärvor av lerkärl

I tabell 11 visas de unga individerna vid Ströbohög. Det finns enbart tre dokumenterade unga

individer. Vad som är anmärkningsvärt är att artsammansättningarna är mest avvikande hos de

unga individerna, och att samtliga små hundar finns hos dem. I A21 fanns också det rikaste

materialet på hela gravfältet. 2/44? innehöll enbart en liten mängd ben, och fanns tyvärr inte

med i någon rapport.

Tabell 11: Unga individer vid Ströbohög.

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

1 Brandgrav i åssluttning

Hund (Liten), fågel, nöt

Juvenilis 3 järnfragment (möjlig del av krampa, del av ornerad stödskiva till nitad kam), krukskärvor

21 Skadat jordblandat röse med brandlager

2 hundar (små) Ung K liten bronsring med tre tresidiga förtjockningar; delar av 2 el.3 dylika ringar med kubiska förtjockningar; 2 små bronsringar; ändparti av likarmat spänne av brons; eldstål med slagspets samt skaft av brons; 5 nitar och spikar; järnfragment; gröna glaspärlor; 4 mörka glasflusspärlor; skärvor av lerkärl

2/44? ? Ung/vuxen ?

39

5. Jämmertuna Sommaren 1953 gra vdes Ja mmertunas gravfa lt ut i samband med byggnads och gatuarbeten. Gravfa ltet ligger dels pa Torsgatan och dels pa och o ster om Mariebergsva gen och har daterats

till vendel/tidig vikingatid, ca 550-800, och mo jligtvis na got senare. Gra vningen leddes av landsantikvarie Sven Drakenberg med bitra de av museiassistent Nils Nygren och folkskolla rare K.J. O sterberg. En av de viktigare Tuna-platserna i Ko ping var Ja mmertuna. Idag bena mns ett omra de i centrala Ko ping som Ja mmertuna. Det sa gs att Ko ping troligen kallades Ja mmertuna fra n bo rjan (Bjo rna nger:1974:22, Lindqvist:1918:12). Namnet betyder i stort sett ” tunet vid tre-grenen”, ja mmer kommer ifra n Gembir eller Gimber som betyder ”tre-gren”. Valsta, Ko lsta och Ko pingsa n sammanflo t da r man tror att det ursprungliga Ja mmertuna la g. Namnet har a ven tolkats som ett mansnamn eller a ttenamn (Bjo rna nger:1980:27).

5.1. Tidigare forskning

Utöver grävningen 1953 har Jämmertuna inte

studerats vidare vare sig osteologiskt eller

arkeologiskt. Det fanns dock hyfsat utförliga rapporter utifrån grävningen gällande fynd,

gravskick och anläggningsplan. Detta har varit till hjälp för denna analys där allt benmaterial

som fanns att tillgå har studerats tillsammans med rapporten. I Köpings Posten berättas det den

18 augusti 1953 om att gravfältet var betydligt större än väntat och att man skulle fortsätta

gräva vid ett senare tillfälle. I Bärgslagsbladet skrivs det 1954 om en ytterligare undersökning av

två gravar. I den ena graven fann man en ryttarutrustning samt en välbevarad urna och två

ornerade kammar. Detta har jag inte funnit någon rapport på. Eftersom övriga delen av

gravfälten inte var hotat av bebyggelse utfördes inte fler undersökningar på gravfältet, frågan

kvarstår då hur stort gravfältet egentligen varit.

5.2. Analys och resultat

Totalt grävdes 46 anläggningar ut av gravfältet. Av dessa fanns 47 påsar från gravarna att

studera där anläggning 10 är uppdelad i 10A-10D samt en anläggning vid namn 10?. Anläggning

10 verkar innehålla olika individer men rapporten förtäljer inte om dessa bör stå som egna

anläggningar eller om det handlar om en flerbegravning (se appendix). Dessa kommer därför att

behandlas som separata kontexter. Ser man till anläggningsplanen (fig.21) tycks gravfältet vara

uppdelat i två delar. Antingen handlar detta om två gravfält avsatt för olika personer eller en

möjlig kronologisk skillnad. Det går inte att via fyndmaterialet se en kronologisk skillnad mellan

grupperna och gravfältet är daterat till vendel/vikingatid.

Av det osteologiska materialet kunde ca 21% bestämmas. Den anatomiska representationen

(tab.12) uppvisar liknande mönster som de tidigare gravfälten. Kranium kunde återfinnas i de

flesta gravarna. De övriga anatomiska delarna uppvisar en större variation och finns i mindre

mängder, där hand/fot återfinns mest sällan.

Figur 19: Anläggningsplan över Jämmertuna

40

Tabell 12: Anatomisk representation, enligt viktfördelning.

Anläggning Kranium Bröstkorg Ryggrad Övre ex. Nede ex. Hand/fot Blandat Rörben Obestämt

1 12,4% 1,2% 2,1%

0,8% 3,7% 7,8% 71,9%

2 7,2% 3,0% 0,1%

3,6% 19,4% 66,8%

3 3,7%

2,4% 13,0% 80,8%

4 22,75%

3,17%

29,63% 44,44%

5 12,7% 5,5% 1,5% 0,7% 2,0% 0,9% 1,2% 16,4% 59,1%

6 31,82% 31,82%

36,36%

7 3,6% 5,1% 0,4%

3,1%

2,4% 34,8% 50,6%

8 8,89% 7,70% 2,37%

3,26% 36,89% 40,89%

9

7,0%

90,4% 2,6%

11

100,0%

12

100,0% 13

4,94%

0,49% 2,93% 2,57% 0,34% 27,01% 47,22%

14 6,43%

93,57% 15 10,4% 15,1%

2,6% 34,6% 37,3%

16 13,2% 5,5% 2,8% 2,8% 1,2% 0,1%

27,6% 46,6%

17 10,4% 11,6% 5,5% 1,5% 5,1%

6,7% 18,7% 40,4%

18 6,2% 3,4% 2,2% 0,2% 2,0% 0,7% 4,2% 14,3% 66,8%

19 17,2% 5,1% 4,5% 1,2%

23,5% 48,5%

20

100,0% 0,0%

21 29,9%

1,5% 4,6%

21,9% 42,1%

23 15,52% 5,04% 2,98% 6,47% 2,77%

39,26% 27,95%

24 4,5% 1,2% 0,7% 0,3% 1,8% 1,1% 12,9% 26,5% 51,1%

25 20,42% 7,14% 3,74% 3,96% 1,37% 0,65% 5,53% 18,72% 38,47%

26 35,65% 2,74% 0,77%

0,17%

18,51% 42,16%

27 15,38%

1,01%

1,31%

13,77% 32,59% 35,94%

28 22,35% 3,16% 1,31% 1,28% 8,73% 0,78% 2,67% 27,22% 32,50%

29 9,18%

1,56% 13,85%

25,19% 50,22%

30 12,17%

0,72% 14,94%

31,45% 40,72%

31 8,67%

41,77% 49,56%

32 24,69%

7,63% 1,39% 2,09% 0,86% 16,96% 46,37% 33 11,75% 2,13%

5,88% 4,01% 0,25% 5,00% 22,08% 48,90%

34 7,51% 3,32% 1,23%

2,09% 2,59% 6,71% 32,47% 44,06%

35 10,71% 1,88%

9,72%

3,08% 20,14% 54,46%

36

100,0%

37 27,54% 2,13% 0,54%

3,69% 0,60% 1,34% 22,54% 41,62%

38 8,14% 5,51% 6,41% 4,69% 8,14%

1,42% 15,37% 50,32%

39 19,77% 1,95% 1,27% 2,85% 1,59%

2,71% 34,39% 35,46%

40 19,00% 4,82% 1,26% 1,59%

0,62% 0,67% 8,69% 63,36%

41 3,37% 4,92%

10,04% 34,54% 47,13%

43 17,36% 6,08% 4,68% 2,39% 1,42% 0,29% 10,89% 19,36% 37,53%

44 4,22% 4,66% 2,94% 0,54% 2,64% 3,23%

16,04% 65,73%

45 5,41% 4,88% 1,32% 2,14% 7,05% 1,59% 6,26% 30,75% 40,59%

10? 28,57%

19,05%

52,38%

10A 4,01% 0,86% 2,39% 1,55% 5,94% 2,06%

31,42% 51,78%

10B 7,60%

5,03%

38,84% 48,52%

10C 14,85% 7,30%

2,60% 6,44%

27,97% 40,84%

10D 24,85%

3,77% 2,08% 3,71% 0,34%

23,66% 41,60%

Totalsumma 11,56% 3,15% 1,59% 1,38% 2,47% 0,79% 5,20% 24,77% 49,11%

Rörbenens cortex (tab. 13) uppvisar en variation i de olika anläggningarna. Rent generellt följer

det dock liknande mönster jämfört med de övriga gravfälten där majoriteten av benen var 1-5

mm (B+C). Hästen förekommer sparsamt i Jämmertunas material. I denna tabell kan man dock

41

se att det finns en relativt stor mängd ben som är över 5 mm (D) vilket kan tyda på att hästen är

vanligare än vad identifieringen visar.

Tabell 13: Rörbenens väggtjocklek (Cortex), enligt viktfördelning.

Anläggning A A-C A-D B B+C B-D C D

1

100,0% 2

76,0%

24,0%

4

100,0% 5

3,6%

85,7%

10,7%

7

53,0%

8,4% 38,6%

8

100,0% 13

65,66%

6,71% 27,63%

15

100,0% 16

100,0%

17

100,0% 18

86,7%

13,3%

19

5,0%

95,0% 21

3,5% 82,5%

14,0%

23

100,0% 24

88,2%

1,4% 10,4%

25

100,0% 27

54,34%

32,04%

3,05% 10,57%

28 0,07%

3,49%

84,14% 12,30%

29

100,0% 30

100,0%

31

7,08%

63,21% 29,72%

32 0,62% 86,68%

8,33%

4,37% 33

19,18% 68,49%

12,33%

34

68,78%

6,15% 25,07%

35

8,64%

25,58% 65,78%

37

85,94%

14,06% 38

54,50%

45,50%

39

85,62%

1,55%

9,00% 3,83%

40

100,0% 41

71,53%

28,47%

43

100,0% 44

3,35%

74,11% 22,54%

45

76,99% 8,13% 14,88%

10A

90,76% 9,24%

10B

88,53%

11,47% 10C

28,77%

71,23%

10D

55,91%

44,09% Totalsumma 0,02% 37,28% 7,52% 0,69% 24,44% 3,81% 14,62% 11,62%

Förbränningsgraden (tab. 14) visar att majoriteten av benen har blivit välbrända (6). De

obrända benen representeras av obrända fiskkotor (A2+A23), samt obrända tandfragment av

nötkreatur (10C). Även förbränningsgraden 2+5 består av tandemalj från nöt? som var påverkad

av eld (2) samt extremiteter (5) från A34. Övriga lägre grader visar sig i obestämbara ben och

främst från A24 där även en häst visar en förbränningsgrad på 4. Förbränningsgrad 5 finns i 27

gravar vilket tyder på en skillnad i hanteringen av bålet/bålresterna. De lägre

förbränningsgraderna (0-5) kan möjligtvis relateras till de rörben med cortextjocklek C och D då

dessa ofta uppvisas tillsammans (tab.13+tab.14).

42

Tabell 14: Förbränningsgrad vid Jämmertuna

Anläggning 0 2+5 2-6 3 4 5 4-6 5+6 6 Totalsumma

1

20 368,2

124 512,2

2 0,2

13,8

271 103,3 388,3

3

275,6 18,1 293,7

4

18,9 18,9

5

254,7 176,3 431

6

2,2 2,2

7

249,6 249,6

8

27,6 39,9 67,5

9

1,6

59,7 61,3

11

2 2

12

2 2

13

14,2

479,2 59,7 553,1

14

34,2 34,2

15

50,9 50,9

16

429,3 429,3

17

3,8

8,9 45,7 58,4

18

843,3 843,3

19

2,9

62,1 65

20

1 1

21

75,5 75,5

23 0,1

0,7 3,8

92,7 97,3

24

961 4,1 53,6 59

802 1879,7

25

861,1 861,1

26

5,8

41,2 69,7 116,7

27

0,5 2,4

622,39 625,29

28

382,5 382,5

29

115,5 115,5

30

2,6 0,6

79,8 83

31

3

98,5 101,5

32

301,3 301,3

33

391,1 408,7 799,8

34

40,4

67,8 384,7 87,6 21,2 601,7

35

6,5 2,1

92,2 100,8

36

230,3 230,3

37

550,5 550,5

38

116,9 115,4 232,3

39

35,9

524,5 43,9 604,3

40

390 390

41

33,2

663,6 63 759,8

43

8,9

602,8 611,7

44

1,1

608,1 609,2

45

34,9

319 61,7 415,6

10?

8,4 8,4

10A

2,5

451,6 69,5 523,6

10B

266 14,1 280,1

10C 7

33 40,8 80,8

10D

4,6 25,3

6,7 141,3 177,9

Totalsumma 7,3 40,4 961 4,1 69,6 341,5 752,9 4218,2 9285,09 15680,09

43

5.2.1. Människor

Av 40 konstaterade människor (en osäker) kunde 15 ges en möjlig osteologisk könsbedömning.

Könsbedömningen utgick främst utifrån ögonhålans övre kant, mastoidutskottet samt

muskelfästet vid nacken. Nio (varav sju osäkra) bedömdes till kvinnor och sex till män. Det

arkeologiska materialet förstärka bedömningen för tre kvinnogravar och en man. Två

osteologiskt bedömda män hade däremot mer kvinnliga föremål. Utöver dessa har enbart genom

det arkeologiska materialet sex kvinnor och fyra män kunnat utrönas. Enligt den osteologiska

bedömningen och det arkeologiska materialet består alltså gravfältet av minst 15 kvinnor och tio

män. Det övriga gravgodset var svårt att bedöma som kvinnligt eller manligt då det fanns både

"typiskt" kvinnliga och manliga föremål i många av gravarna.

Åldersbedömning gjordes på samtliga individer utifrån bedömningar på skalltaket. Totalt 13

individer bedömdes från 35-89 år (maturus och senilis). 8 individer bedömdes som unga eller

juvenilis varav en som ung?. 12 bedömdes som adultus (18-34 år) och sju stycken som enbart

vuxna. Detta visar att majoriteten var äldre vuxna. Det finns inget som tyder på

dubbelbegravningar. A10 är uppdelad i 10A till 10D, i rapporten står det att dessa kan vara flera

rösen eller en stensättning. Skulle detta vara en grav har åtminstone två individer gravlagts

tillsammans varav en kvinna bedömd som maturus (10A+B?) och en man bedömd som adultus

(10D). Föremålen i 10A till 10C är främst kvinnliga, medan föremålen i 10D kan tolkas som mer

manliga.

5.2.2. Djur

Tabell 15: Artfördelning vid Jämmertuna, enligt antal fragment och MNI

MÄNNISKA HUND FÅR/GET HÄST HÄST ? SDD SVIN HÖNS NÖT KATT FÅGEL FISK GÖS Summa

Anläggning 39 25 4 3 3 2 4 4 1 1 2 1 1 90

1 1 1 1

3

2 1

1

1

3

3 1

1

4 1

1

5 1 2

1

4

7 1

1

8 1 1

2

13 1 1

2

14 1 1

2

15 1 1

2

16 1

1

2

17 1 1

2

18 1 1 1

3

19 1

1

21 1

1

23 1

1 2

24 1 1

1

3

25

1 1

1 1

4

26 1 1

2

27 1 1 1

3

28 1

1

1

3

29 1

1

30 1

1

31 1

1

32 1 1

1

3

33 1 1

1

3

44

Figur 21: Fördelning av hund på gravfältet

Forts.

Anläggning MÄNNISKA HUND FÅR/GET HÄST HÄST ? SDD SVIN HÖNS NÖT KATT FÅGEL FISK GÖS Summa

34 1 1

1

3

35 1 1

2

37 1 1

1

3

38 1 1

2

39 1 1

1

3

40 1 1

2

41 1 1

1 1

4

43 1 1

1

3

44 1 1

1 1

4

45

1

1

10? 1

1

10A 1 1

2

10B 1

1

10C 1

1

2

10D 1

1

Totalsumma 39 25 4 3 3 2 4 4 1 1 2 1 1 90

Även vid Jämmertuna var hunden den

vanligaste förekommande djurarten. Av 40

människor (varav en osäker), fanns det 30

hundar (varav fem osäkra). Vilket alltså i

praktiken betyder att tre fjärdedelar av

människorna hade en hund med sig och

bestod av 51 % av djuren. A5 har två hundar,

vilka båda är små hundar, denna innehåller

även en häst. Och tillhör en individ som är

Maturus/Senilis. Fynden består av järnbrodd,

eldstål och pärlor bland annat. Även i A8

finns en liten hund som tillhör en ung individ.

Fynden i denna består bland annat av två

ovala spännbucklor i brons samt ett

knivslidebeslag i brons och en flintbit.

Småhundar finns i ytterligare tre gravar,

varav en har tillhört en möjlig ung individ,

och en vuxen arkeologiskt bedömd man, och

en arkeologiskt bedömd kvinna i 35-64 års

åldern. De finns tre stora hundar på

gravfältet. En av dem finns hos en kvinna?

bedömd som senilis (A25), som enbart hade

12 järnspikar och lerkärl i graven som

föremål men en av de med flest djurarter, där

hund, får/get, höns och svin fanns representerade. En stor hund fanns även hos en kvinna?

bedömd som adultus, med kvinnliga föremål samt höns. Den tredje och sista stora hunden fanns

hos en kvinna enligt föremålen i 35-64 års åldern, tillsammans med en katt. Denna kvinna var en

av dem med de mest anmärkningsvärda fynden bestående av bronsringar, bronsnål,

45

spännbuckla, bronslänk, bronspiral, en möjlig nyckel och 51 pärlor etc. Intressant är att den

nedre delen av gravfältet har en större andel av hundar trots att antalet gravar på övre och

nedre är densamma (fig.21). Den nedre delen tycks även innehålla större andel av häst.

Den näst vanligast förekommande var svinet med 13%. Svinet förekommer ofta på

gravfälten, men oftare som en minoritet än majoritet. Strax därefter kommer hästen med 10 %.

Höns och fågel bestod av 9% och får/get 5%. Katten, fisken och nöt bestod av 4 % vardera. Vad

som är anmärkningsvärt är att det är relativt få hästar på detta gravfält, detta kan bero på att

dessa inte har kunnat bestämmas men även att de inte hade samma roll vid Jämmertuna. Det

finns enbart två gravar där ett stor däggdjur (A34+A41) noterats, alltså tycks det finnas väldigt

få hästar på detta gravfält. I A34 hittades dock även rembeslag till hästmundering. Denna grav

tillhörde en ung vuxen individ som bedömdes som en kvinna?. Övriga fynd i denna var

ringspännen, broddar, brynsten, hasselnötsskal samt två lerkärl m.m. Beslag har funnits i flera

gravar men dessa har inte kunnat bedömas att tillhöra hästutrustning.

Övriga arter stämmer överens med hur artfördelningen brukar kunna se ut, utöver

fisken som sällan hittas.

Tabell 16: Fisk vid Jämmertuna

Gravar med fisk

2 23 Totalsumma

FISK 0,2

0,2

GÖS

0,1 0,1

HUND ? 11,7

11,7

HÄST ? 31,9

31,9

MDD

7,7 7,7

MÄNNISKA 28 24,1 52,1

Totalsumma 71,8 31,9 103,7

Jämmertuna är det enda gravfältet i Köping av de som analyserats där fisken representeras. Fisken kan ha haft en mer central roll i gravritualen här. En anledning till att fisken sällan syns kan dock vara att då det handlar om små ben kan dessa lätt försvinna i hanteringen. I Köpingsområdet finns dock både Mälaren och åar som går och har gått igenom staden. Därför bör fisken ha haft en roll i kosthållningen för dessa människor. Trots detta visas det bara i två gravar (A2 och A23) genom obrända kotor. Varav ena kunde bestämmas till en gös. I A23 kunde enbart gös bestämmas, men det finns även ett däggdjur i denna men den kunde ej artbestämmas. I A2 kunde en hund? och en häst? bestämmas. Alltså ser man ingen särskild artsammansättning trots fiskarna. I A23 kunde den gravlagde individen bestämmas till 18-44 år, denne fick utöver gösen med sig en järnspik och krukskärvor/kärl. Individen i A2 kunde däremot enbart bestämmas som vuxen, och genom föremålen tolkas som en man med en huggkniv, pilspetsar och en mängd olika järnföremål bland annat. Även A33 ska ha haft en kotdel av fisk, denna fanns dock inte i benmaterialet.

5.2.3. Gravgods

Gravskicket vid Jämmertuna bestod av främst runda stensättningar men även flatmarksgravar.

Gravskicket har till synes inte påverkat valet av gravgods eller den gravlagde individen då alla

åldersgrupper och kön är representerade i alla gravar. Det fanns dock en mindre hög som

innehöll en gravlagd man, som fått med sig en hund och en häst. Fynden bestod av främst

järnföremål som broddar, beslag, märlor, nitar och spikar samt kamfragment och 4 pärlor. Det

fanns också krukskärvor efter 3 kärl. Gällande gravgodset har samtliga krukskärvor, vilket kan

46

Figur 20: Anläggningsplan, med tillägg. Röd triangel=kvinna. Blå kvadrat=man. Gul triangel=Män med kvinnliga föremål. Grön cirkel=Unga individer.

tyda på att de flesta har blivit begravda i

urnor vid Jämmertuna. I övrigt hade

majoriteten ett rikt gravgods men ofta

med ett modest innehåll. Ingen grav kan

beskrivas som exceptionell utöver A22.

A22 var en flatmarksgrav det vill säga en

omarkerad anläggning. Denna innehöll

inga ben, utan enbart 18 kg krukskärvor

som har tillhört minst 15 kärl av olika

storlek, gods och ornering. Denna är

placerad i mitten av gravfältet som enligt

anläggningsplanen nästintill ser ut att vara

uppdelad i två mer sammanhängande

delar där A22 är något avsides från dessa

två (fig.22). Även A46 var omarkerad och

ligger något avsides, i denna fanns inga

ben heller men däremot fanns det två

pärlor samt ett eldpåverkat

bronsfragment med spår av dekor.

Tomma kärl förekommer ibland på

gravfält och man vet inte riktigt varför

dessa är utplacerade. Vissa forskare har

tolkat dessa som matkärl. Min tolkning av de tomma kärlen är att de är symboliska begravningar

för människor som möjligtvis rest iväg och inte kommit tillbaka dvs. kenotafer. Något som

kanske kan liknas med dagens minneslundar. Då alla kärl är av olika art och ändå finns på

gravfältet om än något avsides bör dessa ha en större mening. Detta fynd uppmärksammades i

Köpings Posten 1953, som ett ”gåtfullt” fynd pga. dess ovanliga karaktär. Man hade då ingen

förklaring till dessa då och inte heller idag. Kan dessa vara ett uttryck speciellt för gränslandet

som Köping befinner sig i? Fördelningen av individerna visas i figur 22. Kvinnorna befinner sig

främst på den nedre delen av gravfältet, samt koncentrerat i det övre hörnet, men har en högre

andel i det nedre gravfältet. Männen tycks vara något mer jämt fördelade, men är en minoritet i

den nedre delen. Den enda högen befinner sig centralt i gravfältet och innehåller en man. De

yngre individerna finns i den övre delen, samt i en flatmarksgrav i den nedre delen.

Gravmaterialet verkar även vara något rikare i den nedre delen, med fler kvinnliga indikationer.

Frågan är om detta beror på en kronologisk skillnad, eller om gravfältet var uppdelat och avsatt

för olika grupper (sociala eller status). Sett till föremålen och de osteologiska bedömningarna

kunde 15 individer bedömas till kvinnor och 10 till män. I tabell 17 visas de kvinnliga

indikationerna. Där även de osteologiskt bedömda männen med kvinnliga föremål

representeras. Anmärkningsvärt är att kvinnorna främst är äldre, samt att bara kvinnorna har

fått med sig stora hundar. Sett till föremålen hade även kvinnorna det rikaste materialet och är

även de som främst representeras i flatmarksgravar.

47

Tabell 17: Arkeologiska fynd av kvinnlig karaktär vid Jämmertuna

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

1 Rund stensättning

Hund, får/get

Senilis K? järnspik, 2 järntenar, krukskärvor;gråsvart, rödbrunt poröst gods

3 Under flatmark Hund, häst Ung/vuxen K? K runt bronsspänne, typ Arbman, Birka 1; 2 järnbroddar, bandformiga; järnsaxfragment; gaffelformigt järnfragment (köttgaffel?); bandformigt järnbeslag; järnbeslag; obestämbara järnfragment; bergkristallpärla; krukskärvor till tre kärl

9 Under flatmark K bronskedjefragment, Birka 1; xxxx bronsring; bronstensfragment; bronsrör; järnbeslag; järnknivsfragment; järnring; järnfragment; silverpärla, kubooktaedrisk; 6 karneolpärlor därav 3 vitbrända; 7 kristallpärlor och 16 fragment av d:o; 9 mosaikpärlor; 61 pärlor av glas el. glasfluss enfärgade; ... kvartsit..

10A 10= (Flera rösen el. Stensättning)

Hund, får/get?, svin?

Maturus K keramik, 8 pärlor, järnspik, järnfragment

10B 10= (Flera rösen el. Stensättning)

Maturus K keramikskärvor; 2 kamfragment; oval spännbuckla i brons; järnbrodd; järnspikar; 6 bronstensfragment;

10C 10= (Flera rösen el. Stensättning)

Nöt Adultus K Järnhänge; järnfragment; 23 pärlor i glas/glasfluss; 4 krukskärvor

17 Skadad rund stensättning

Hund Adultus K järnfragment; järnbrodd; 16 pärlor av glas/fluss; krukskärvor;

21 Under flatmark Maturus M K? nålhus i brons; ringsspänne i järn; 4 järnbeslag; 3 järnmärlor; 4 järnfragment, därav ett möjligt skrinhandtag; 8 glaspärlor; ca 30 krukskrävor;

25 Närmast rund stensättning

Hund (stor), får/get, höns. svin

Senilis K? 12 järnspikar; xxxx lerkärl

26 Rund Stensättning

Hund Senilis K? 3 bronsringar; bronsblecksfragment; 8 järnblecksfragment; 2 fragment av pilspetsaar i järn; ca 50 pärlor av karneol, bergkristall, glas och glasfluss; ca 15 kamfragment; lerkärl;

27 Skadad rund stensättning

Hund, får/get

Adult K? K remdelare av brons; 3 bronsringar; 3 bronstensfragment; 16 pärlor, glas/fluss; lerkärl;

28 Skadad närmast rund

Fågel, svin Senilis K? 6 järnfragment; glasflusspärla; 5 krukskärvor

32 Närmast rund stensättning

Hund (stor), höns

Adultus K? K 5 bronsfragment; 3 bronsringar; järnspikar; järnfragment; kamfragment; pärlor; lerkärl;

33 Skadad rund stensättning

Hund, svin Adultus M K? bronstenfragment; järnspikar; järnblecksfragment; "skarabé"; ca 70 pärlor, karneol, bergkristall och glas/fluss; ca 60 krukskärvor; mynningsskärva; hasselnötsskal 2 bitar; 2 benfragment, kotdel av fisk (ej funnen).

34 Rund stensättning

Hund, svin? stort däggdjur

Ung/vuxen K? ringspänne i brons; bronstensfragment; järnbrodd; rembeslag till hästmundering; järnspiksfragment; 9 järnfragment; brynsten; 2 lerkärl; 15 hasselnötsskal förkolnade;

40 Skadad rund stensättning

Hund (Liten)

Maturus K likarmat bronsspänne; bronsring; 3 bronsfragment; järnkniv; järnfragment; järnsöm; 15 pärlor av karneol, bergkristall och glas+fluss; krukskärvor

43 Rund stensättning

Hund (stor), katt

Maturus K 2 remdelare i brons; 2 bronsringar; bronsnål; fragment av spännbuckla i brons; 3 fragment av bronslänk; bronsspiral; järnbrodd; 13 järnfragment, varav en nyckel?; 51 pärlor av glas och glasfluss jämte klump av försmälta pärlor och bronsringar; 4 kamfragment; ca 30 krukskärvor

I tabell 18 visas de manliga indikationerna på Jämmertunas gravfält. Här kan man se att en man

finns i den enda högen där man kunnat utröna ett möjlig kön (24). Samt att enbart män fått med

sig fisk (2 samt 33). Sett till föremålen är samtliga gravar relativt rika, dock främst de som har

tolkats som kvinnliga föremål (21 samt 33). Det man kan se hos både de kvinnliga och manliga

gravarna är att de flesta gravar har föremål som både kan tolkas som manliga och kvinnliga.

48

Tabell 18: Arkeologiska fynd av manlig karaktär vid Jämmertuna

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

2 Närmast rund stensättning

Hund?, Häst?, fisk

Adult M huggkniv; järn, fragmentariskt ; järnskaft; 12 fragment av järnpilspetsar; 4 järntenar; järnringsfragment, 3 fragment av järnbroddar; 6 fragment av järnbleck; järnbandfragment; diverse järnfragment; kamfragment, odekorerad; krukskärvor, gråbrunt-gråsvart grovt gods; 3 bitar hasselnötsskal

10D 10= (Flera rösen el. Stensättning)

Hund? Adultus M Järnfragment; mosaikpärlefragment; 3 glaspärlor; 2 brynefragment; ca 50 keramikskärvor;

13 Närmast rund stensättning

Hund (Liten)

Adult M Järnknivsfragment; 2 järnbroddar; 10-tal fragment av järnbeslag; järnfragment; 4 järnspikar; 2 u-formiga järnföremål; ca 15 järnfragment; 10 kamfragment; ca 40 krukskrävor;

19 Närmast runt stensättning

Adult M spjut...järn, 17 cm; järnkniv, 17,5 cm; 5 pärlor, 1 bergskristall, 1 glas, 3 fluss; kamfragment; krukskärvor

21 Under flatmark Maturus M K? nålhus i brons; ringsspänne i järn; 4 järnbeslag; 3 järnmärlor; 4 järnfragment, därav ett möjligt skrinhandtag; 8 glaspärlor; ca 30 krukskrävor;

24 Hög Hund, häst Adultus M M? järnbrodd; 4 järnbeslagfragment; järntensfragment; 3 järnmärlor; 12 järnnitar; 29 järnspikar; ca 30 fragment av spikar, nitar mm; 14 kamfragment; 4 pärlor; krukskärvor av 3 kärl;

30 Skadad närmast rund stensättning

Hund? Adultus M 2 järnspjutspetsar; järnfragment; 2 järnbeslag; 2 kamfragment; ca 100 krukskärvor;

33 Skadad rund stensättning

Hund, svin Adultus M K? bronstenfragment; järnspikar; järnblecksfragment; "skarabé"; ca 70 pärlor, karneol, bergkristall och glas/fluss; ca 60 krukskärvor; mynningsskärva; hasselnötsskal 2 bitar; 2 benfragment, kotdel av fisk (ej funnen).

37 Skadad rund stensättning

Hund, fågel, får/get?

Mat/sen M järnkrampa; flintbit

39 Rund stensättning

Hund, höns, katt?

Maturus M ca 10 järnfragment; 3 kamfragment; krukskrävor

De yngre individerna som syns i tabell 19, visar inga större skillnader gällande varken

artsammansättningar eller gravskick/gravgods från de vuxna. Det vanligaste är dock att det

enbart finns en hund i gravarna. Men med relativt rikt gravgods.

Tabell 19: Yngre individer vid Jämmertuna

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

3 Under flatmark Hund, häst Ung/vuxen K? K runt bronsspänne, typ Arbman, Birka 1; 2 järnbroddar, bandformiga; järnsaxfragment; gaffelformigt järnfragment (köttgaffel?); bandformigt järnbeslag; järnbeslag; obestämbara järnfragment; bergkristallpärla; krukskärvor till tre kärl

4 Rundoval stensättning

Ung järnknivfragment ; kamfragment, Birka 1; krukskrävor, fåtal av ljust gråbrunt gods;

7 Närmast rund stensättning

Hund? Juvenilis järnögla; krukskärvor, ett fåtal xxxxx av gråsvart på ytan ljusbrunt-rödaktigt gods;

8 Under flatmark Hund (Liten)

Ung 2 ovala spännbucklor i brons Birka 1; knivslidebeslag i brons; järnbrodd; järnfragment; flintbit; krukskärvor;

14 Närmast rund stensättning

Hund Juvenilis järnknivsfragment; järnbeslagsfragment; ca 15 järnfragment; 6 krukskärvor;

15 Närmast rund stensättning

Hund (Liten)

Ung? järnhänge; kopparplåt, troligen recent; 3 pärlor; ca 15 krukskärvor;

34 Rund stensättning

Hund, svin? stort däggdjur

Ung/vuxen K? ringspänne i brons; bronstensfragment; järnbrodd; rembeslag till hästmundering; järnspiksfragment; 9 järnfragment; brynsten; 2 lerkärl; 15 hasselnötsskal förkolnade;

44 Under flatmark Hund, häst Juvenilis 2 bronsfragment; järnspiksfragment; 20 pärlor; 5 kamfragment; krukskärvor; 2 hasselnötsskal;

49

6. Kramsta Ca 1 km sydväst om Ströbohög finns Kramstas gravfält, som ligger 100 m ifrån "Kramsta gamla

bytomt". Med anledning av att E-18 skulle byggas utfördes sommaren 1993 arkeologiska

undersökningar av UV-Uppsala i Köping. De tre största gravfälten som då grävdes ut ligger strax

utanför Köping och heter Skoftesta, Ullvi och Kramsta varav den sistnämnda är föremål för

djupare undersökning i detta arbete (Wilson 1997). Detta gravfält valdes ut pga. den höga

andelen kvinnor i gravarna.

Centralt bland de undersökta gravfälten under 1993 ligger Skoftesta skans, en stor

fornborg, och i närheten av Kramsta finns Ströbohög vilket gör dessa gravfält högst intressanta.

Ströbohögsområdets gravfält har till viss del använts samtidigt som Kramsta som tycks ha

används under 700-talet främst. Detta kan tyda på att Kramsta var en egen gårdsenhet, eller att

gravfälten avlöste varandra kronologiskt. Ströbohög tycks dock ha brukats både innan och efter

Kramstas användingsperiod. Namnet Kramsta bär uråldrig prägel. Det finns ej upptaget i

jordeboken vilket kan bero på att det låg under Strö kungsgård och var ”sålunda befriad från

allmänna utskylder” (Österberg 1934). Kramsta var ett 27x30 meter stort område bevuxet med

blandskog. Efter avtorvningen, som skedde både maskinellt och för hand påträffades

sammanlagt 17 gravar varav tio stensättningar, sex högar och en omarkerad grav. Alla gravar

visade sig vara brandgravar med ett benlager, en brandgrop och ett brandlager varav alla

innehöll fynd (Bolin 1997:11-12).

6.1. Tidigare forskning

Den tidigare forskningen utgörs av arbetet som beskrevs ovan. Till denna analys har ingen

ytterligare osteologisk analys utförts utan alla resultat från Kramsta kommer ifrån den tidigare

analysen som publicerades 1997 (Wilson 1997).

6.2. Analys och resultat

Den osteologiska analysen av Kramstas

benmaterial gjordes 1994 av Barbro

Hårding via SHM, och det är utifrån

hennes rapport Kramstas analys utgår

ifrån. Av benen kunde 18,78 %

bestämmas. I denna del saknas

förbränningsgraden då man inte har

dokumenterat denna utöver att benen

tycks vara välbrända.

6.2.1. Människor

Två av Kramstas gravar innehöll två

individer. A7 kan ha innehållit en man och

en kvinna, A 14 kan ha innehållit två

kvinnor där en var äldre och en yngre. I

A14 från det västra brandlagret där en

möjlig kvinna som var 50-79 år blev Figur 21: Anläggningsplan över Kramsta (Bolin 1997)

50

gravlagd, fanns det en hund men även tarsben från en tupp, i det östra brandlagret av

anläggningen saknas det djur men åldersbedömningen visar på en något yngre individ (35-64

år). Könsbedömningen har skett genom osteologisk analys samt utifrån föremålen. Sex gravar

kunde könsbedömas genom osteologiska observationer. Där A4, A6, A9 samt A11 bestämdes till

kvinnor och A7 kunde bestämmas till en man och en kvinna, och A 14 till två troliga kvinnor.

Fynd indikerar även att A1, A3, A4, A10 och A12 innehåller gravlagda kvinnor. Alltså var det tolv

kvinnor, utifrån fynd och osteologi, gravlagda av nitton individer och två troliga män. Av alla

individer blev 10 av dem bedömda som maturus (+1 senilis), vilket alltså tyder på att majoriten

var äldre kvinnor. Inga barn fanns på gravfältet, och det tycks ha använts under en kortare tid

(Bolin 1997:28-30).

6.2.2. Djur

Tabell 20: Artfördelning vid Kramsta, enligt antal fragment och MNI

MÄNNISKA

HUND

FÅR/GET

HÄST

SVIN

HÖNS

NÖT

Totalsumma

1 1 1 1 1 1 5

2 1 1 1 3

3 1 1 1 1 4

4 1 2 3

5 1 1 1 3

6 1 1 2

7 2 1 1 4

8 1 1 2

9 1 1 2

10 1 1 1 1 1 5

11 1 1 1 1 4

12 1 1

13 1 1 2

14 2 1 1 4

15 1 1 1 1 4

16 1 1

19 1 1 1 3

Totalsumma 19 15 5 5 3 3 2 52

Både kvinnor och män fick med sig djur. Djuren bestod av hund, häst, nöt, svin, får/get, höns

varav alla var vuxna/äldre djur. 13 av de 17 anläggningarna hade hundar i sig. A4 fick med sig

två hundar (kvinna). Alltså fördelat på 19 individer fanns det 14 hundar. Hundarna var alla stora

eller mellanstora förutom en hund som inte var mycket större än en katt. Denna fanns i A6

tillsammans med en kvinna?. De stora hundarna fanns hos två troliga kvinnor och en med

obestämt kön. I övrigt var artsammansättningen fördelad med att två gravar hade en avsaknad

av djur, där det bara fanns ett djur var det antingen hund eller får/get. De flesta hade dock en

hund plus ett eller flera djur. Fem hade häst, fem hade får/get, tre hade svin, tre hade höns

(varav två tuppar) och två fick med sig nötkreatur. Alltså var fördelningen, utöver hundarna

någorlunda jämn och då de främst verkar ha varit äldre kvinnor på detta gravfält ser man ingen

skillnad i artsammansättning beroende på kön eller ålder (se appendix). Nämnvärt är dock att

häst ofta tolkats som ett manligt djur, men att de vid Kramsta förekommer hos kvinnor. Medan

får/get finns hos männen som annars oftare representeras hos kvinnor. Gällande nöt så var även

dessa brända här vilket inte har varit fallet i de övriga gravfälten då de enbart representerats av

obrända tandfragment. Istället visar sig obrända tandfragment av får/get i A10. Får/get som är

51

den näst vanligaste gruppen (tillsammans med häst) är något som är vanligt förekommande,

men visas här i en något större skala procentuellt jämfört med liknande gravfält.

6.3. Gravgods

Alla gravar, förutom A19, var runda,

markerade med glest eller packad sten,

små högar eller flacka. Två innehöll

tydliga brandlager, annars liknande eller

samma mönster hos alla (Bolin 1994:17)

Enbart A16 hade rengjorda ben, och alla

utom A19 hade keramik. Detta stämmer

bra på övriga Mälardalen och tidsmässigt

gällande utförande och material (Bolin

1994:18). Nio gravar innehöll kammar

och följer Petrés kamtypologi enligt 600-

700-tal. Pärlorna var daterade till främst

700-tal varav alla hade olika färg form

och ornering. I A7 fanns textil gjort av ull.

I A8 fanns en nål som kan vara en

dräktnål vilket ses som könsindikerande

för kvinnor (Bolin 1994:21). C-14 visade

att samtliga gravar var vendel- och tidig

vikingatid (Bolin 1994:24). Anläggningsplanen över gravfältet (fig.23+24) visar att samtliga

gravar är koncentrerade. Samtliga gravar visar även på liknande gravskick och innehåll vilket

gör att man inte kan utröna någon mer information genom att se på vem som ligger var. Figur 24

visar könsfördelningen på gravfältet, där man tydligt ser majoriteten av kvinnor. Den ena

mannen befinner sig centralt i gravfältet mellan två kvinnor, den andra tillsammans med en

kvinna högst upp på gravfältet.

Kramsta är ett mindre gravfält som tycks ha använts en kortare tid än de andra

studerade gravfälten. Med tanke på närheten till Ströbohög som brukades under samma tid görs

Kramsta till en spännande plats. Kramsta brukades främst under ca 600-700-talen medan

Ströbohög brukades både innan och efter detta. Det är troligt att människorna vid Ströbohög och

människorna vid Kramsta hade någon form av koppling till varandra. Om de tillhörde samma

grupp är svårt att veta. Det finns likheter gällande utförande och material mellan Ströbohög och

Kramsta, där dock det feminina dragen lyser starkare vid Kramsta. Ströbohög som storhög

reflekterar ett manligt uttryck. I tabell 21 visas en sammanställning av gravskick, gravgods samt

köns-och åldersfördelningen.

Figur 22: Könsfördelning vid Kramsta (Bolin 1994)

52

Tabell 21: Sammanfattande tabell över gravarna vid Kramsta (utifrån Wilson 1997).

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

1 Hög, på anlagd terrass (A18)

Hund, häst, svin, nöt

adultus K keramikskärvor, nitar, spikar, pärlor, spänne, kamfragment

2 Flack stensättning

Hund, häst adultus K Keramikskärvor; centralt i brandlager, botten till kärl, som innehöll brända ben och en pärla. Runt även pärlor, kamfragment, spikar, nitar och bronskedja

3 Rund högliknande stensättning

Hund, häst, svin

maturus K 3 keramikkärl, 2 i söder och 1 i norr, en av de i söder innehöll ben och järnkniv. Invid kärlet, skärvor, ben, järnkniv, pärlor, bronskedja. Även kamfragment, järn och keramik.

4 Stensättning 2 hundar (mellanstor+stor)

maturus K? K Två kärl, 1 i söder och 1 i norr, båda ben, runt kärlen fanns kniv, pärlor, bronshänge, ben och keramikskärvor.

6 Stensättning Hund (Liten) maturus K? K Kärlskärvor, kam, pärlor, brons och järn, nitar.

7 Högliknande stensättning. Två separata brandlager, ett i norr och ett i söder

Får/get (N), Hund (S)

adultus M? (N) + K? (S)

Södra, skärvor, ben, nitar och spik. Norra, ett uppochner vänt kärl med ben, textilfragment, järnnit,

8 Stensättning Får/get adult K Keramikkärl med brända ben, även ben runt och järnnit

9 Liten rund hög adultus K? K Keramikskärvor, bronspincett 10 Stensättning Hund, får/get,

höns, nöt maturus K Kärl centralt, omgiven av skärvsten, N.V,

kärl omgivet av skärvsten, innehåller keramikskärvor, ben, glaspärlor, en bronspärla, järnkniv, bronsspänne, ringar, bronsbleck, järnnitar, järnhakor, 1 brodd.

11 Två brandlager störda av aktivitet, ett i söder och ett i norr som gränsar till varandra (kan ha varit ett stort)

Hund, häst, får/get

maturus K K Norr, keramikkärls botten, med ben. Båda lager keramik och ben.

12 Stensättning maturus K keramik, bronskedja, pärlor och järn 13 Stensättning Hund maturus M Järnsölja, en pärla, kärl 14 Skadad hög,

tidigare söndergrävd sedan täckt, två brandlager, ett i väst och ett i öst.

Hund (stor), höns (V)

Maturus (Ö) + senilis (V)

K? K? I öst, ett keramikkärl, skärvor och ben, intill kärl oval spännbuckla av brons. I väst, 2 kärl, en mindre tom kruka, andra täcktes av sten, med keramikskärvor, ben och järnföremål runtom. Omedelbart utanför A14s östra del, fyrkantig järnplatta med hål i hörnen.

53

7. Tuna i Badelunda Från Tuna har analysen främst utgått ifrån Elisabeth Iregrens analys. Tre gravar studerades närmare osteologiskt. Dessa är; A2, som valdes ut efter det rika fyndmaterialet bestående av ryttar-och hästutrustning; A66A som valdes ut då denna skulle innehålla ett barn och en vuxen individ, samt A85 som skulle vara en dubbelbegravning av en man och en möjlig kvinna (enligt fynd). Även benens förbränningsgrad var av intresse. Iregren noterade enbart färgen på benen, där A2 hade ”mörkt gråbruna” ben, A66A hade ”vitgråa” ben och A85 hade ”mörkt gråa” ben. För att försöka sätta graderna på detta material jämfördes Iregrens noteringar med Holck (1986) och Steiners (et al. 1995) kriterier. Det är svårt att göra detta när man enbart utgår ifrån en notering av en färg. Det man dock kunde se är att även här har man uppnått höga temperaturer och enbart ett fåtal av benen har låga värden. Benen var allmänt smutsiga och sotiga vilket troligen har påverkat Iregrens bedömning. Enligt förbränningsgraden (tab.22) av de studerade gravarna visas även här välbrända ben utöver en obränd tand av svin samt ett kraniefragment av fisk båda från 66A (som ej noterats av Iregren). Förbränningsgrad 5 visar även att många av benen inte var fullständigt förbrända vilket även troligen syns i materialet som Iregren studerade.

Tabell 22: Förbränningsgrad vid Tuna, enligt Steiner et. al, utifrån viktfördelning

Förbränningsgrad 0 5 5+6 6 Totalsumma

2

6,4 100 12 118,4

85

19,9 1115,9 370,6 1506,4

66A 2,6 4,8

361,3 368,7

Totalsumma 2,6 31,1 1215,9 743,9 1993,5

7.1.1. Människor

Vid Tuna kan möjligen elva gravar tolkas som kvinnliga enligt föremålen, där endast två fall även kan bestämmas osteologiskt. Sex gravar kan enligt föremålen tolkas som mansgravar där inget av dem har kunnat bestämmas osteologiskt. 15 gravar verkar vara mansgravar om man beaktar osteologiska observationer och arkeologiska fynd. I grav 85 finns det könsindikerande fragment av supraorbitalis som tyder på en man, dock finns det även ett spänne som är typiskt i

kvinnogravar (Nordahl 1994:83). Iregren har tidigare tolkat denna som att graven innehåller två individer pga. benmängden, men även pga. två kraniefragment som ska vara från samma sida och bevisa två individer. Vid analysen framkom det dock att dessa var olika och det går inte att bevisa genom det osteologiska materialet att det är två vuxna individer. Dock hittades kraniefragment från en individ yngre än den noterade äldre individen i denna grav som inte tidigare

dokumenterats. Alltså tycks det fortfarande vara en dubbelbegravning, men innehållande en ung individ och inte baserat på de kriterier som Iregren redovisat. Även grav 66A var en dubbelbegravning och innehöll ett barn i 4-11 års ålder samt en individ bedömd som maturus. Åldersfördelningen på gravfältet tycks vara jämn men med en majoritet på individer i 35-64 års ålder, samt individer som enbart kunnat bestämmas som vuxna. Vid Tuna syns dock även de yngre individerna som inte har setts på Köpings gravfält (se appendix). Detta tillsammans med

Figur 23: Fragment av supra orbitalis från grav 85

54

den synliga kvinnligheten är viktigt då barnen i Köpingsområdet inte tycks vara enbart kopplade till kvinnorna.

7.1.2. Djur

Tabell 23: Artfördelning vid Tuna enligt Iregren (1994)

Anläggning MÄNNISKA HUND HÄST HÄST ? FÅR/GET FÅGEL GÅS KATT NÖT SVIN FISK Summa

2 1 1

1

3

3 1 1

1

1

4

4 1 1 1

1

4

5 1

1

6 1

1

7 1 1

2

8 1

1

9 1

1

11 1 1 1

3

14

1 1

2

15 1 1

1

3

16 1 1 1

3

18 1 1

2

20 1

1

24 1

1

26 2 3 1

1

2

1 1

11

28 1

1

29 1

1

31 1

1

32 1 1

1

3

33 1

1

2

34 1

1

35 1

1

36 1 1

2

37 1 1

1

3

39 1

1

2

41 1

1

42 43 1

1

44 1

1

45 1 2 1

4

48 1

1

49 1

1

53 1

1

54

1 1

2

55 1 1

2

57 1

1

59 1 1 1

1

4

60 1

1

61 1 1

1

3

62 1

1

63 1

1

64 1

1

65 1 1

2

67 1

1

74 1 1

2

78

1

1

79

1

1

55

Forts.

De vanligast förekommande djurarterna är häst och hund. Hund förekommer i 24 (2 osäkra) av

de 53 brandgravarna (42%), i skelettgravarna saknas den. Hunden hade en tydlig majoritet, men

sett till Köpings gravfält finns det färre hundar vid Tuna. Tuna brukades dock under en längre

period än Köpings gravfält, och som tidigare nämnts är fler djur arter vanliga i de yngre

perioderna. Hundarna är den vanligaste arten både ensam och tillsammans med andra arter. I

två gravar (26+45) fanns det två hundar, annars har det varit en av varje art. Grav 26 var även

uppdelad i fler anläggningar, därför ser man i tabellen att det är tre hundar (tab.23). Det fanns

fyra hundar som var större än en recent schäfer, övriga var ungefär lika stora som en schäfer

eller något mindre, endast en liten hund påträffades vilket var i papillonstorlek. De vanligast

bevarade benen från hund är handlov och vristben, vilket är de som varit mest användbara vid

bestämningen.

Häst är det näst vanligaste djuret i gravarna (20%), tre av de 14 (fyra osäkra) hästarna var unga

hästar. I fem av dessa fanns det även hästutrustning. De hästar som nyttjades i Tuna, och som

ibland fick följa med på likbålet liknade troligen dagens mindre ridhästar med en ungefärlig

mankhöjd på 160 cm. Detta har beräknats genom mätningar på betsel. Brandgravarna är

övervägande mycket enkelt och sparsamt utrustade både gällande föremål och ben (Iregren

1994). Det är främst grav 2 som har en ansenlig mängd föremål som även är speciella med vapen

och ryttar- och hästmunderingen, denna innehåller dock inte mycket ben. I övrigt är det grav 33,

37 och 67 som har ett rikt och varierat innehåll av föremål.

Får/get förekommer relativt sällan (13%), och två av dessa handlar om obrända

tandfragment, de flesta från vuxna djur. Svinet finns i fem av gravarna varav en grav (66A) har

både obrända och brända ben av svin, nära hälften är ungdjur. Nötkreatur finns i fyra gravar, där

alla är obrända och enbart består av tandfragment. Katten finns i tre gravar, varav två innehåller

gravlagda vuxna. Även gäss har noterats i en grav och tamhöns i en annan varav båda var helt

brända (Iregren 1994:205-208).

Anläggning MÄNNISKA HUND HÄST HÄST ? FÅR/GET FÅGEL GÅS KATT NÖT SVIN FISK Summa

81 1 1

2

85 2

1

1

4

1 NO 1

1

2

1 SV 1

1

2

12A 1

1

19A 1 1 1

1

4

23A

1

1

26C

1 1

2

40B 1

1

40C 1

1

46A 1 1

2

47A 1

1

47B 1

1

66A 2

1 1 4

66B 1 1 1

1

4

Totalsumma 59 27 10 4 9 1 2 3 4 5 1 125

56

7.1.3. Gravgods

I figur 26 presenteras fördelningen av individerna på Tunas gravfält. Kvinnorna tycks vara något

centrerade medan männen nästintill ramar in gravfältet. Intressant är även att de män med

kvinnliga föremål befinner sig

i utkanterna. De yngre

individerna tycks vara

utspridda. I tabell 24 visas de

gravar som har tolkats som

kvinnliga, utifrån arkeologin

och osteologin enligt Iregren

samt Nylén och Schönbeck

(1994). Även de gravar som

både har manliga och

kvinnliga företräden. Sett till

de representerade

djurarterna syns främst

hunden, samt får/get som

ensamdjur i två gravar. Det är

enbart två yngre individer

som visar på något kvinnligt,

vilket syns i föremålen genom

spännen och pärlor. I de

gravar (11&18) där individen

blivit bedömd som en man

osteologisk men har kvinnliga

föremål finns det i båda

hund, i grav 11 finns även en

häst. Föremålen som setts

som kvinnliga är dock främst pärlor, som även förekommer i mansgravar. Den grav som är

rikast är grav 37 som ej bedömts osteologiskt men som tolkats som en kvinna utifrån föremålen.

Gravgodset består av bland annat mynt,beslag, kedja, amulett, låsskylt, ten, bryne, hängbryne,

brodd, flinta, silverring, pärlor och nålhus.

Figur 24: Anläggningsplan (Schönbeck 1994), samt tillägg. Röd triangel=kvinnor. Blå kvadrat=män. Gul triangel= Män med kvinnliga föremål. Grön cirkel= Unga

individer.

57

Tabell 24: Arkeologiska fynd av kvinnlig karaktär vid Tuna

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

1 NO Brandgrav Får/get Adult K Fingerringar av silver, krukskärvor, plåt och spik (recent)

6 Brandgrav Maturus K? K Pärlor, bronsband, kam, lerkärl. 7 Brandgrav Hund Adult K Hänge, pärla, lerkärl 11 (14?) Brandgrav Hund, häst Maturus M? K? Ten, bränd lera, pärlor, slagg 14 (11?) Brandgrav K? Sölja,järnbeslag, pärlor, lerkärl,

krukskärvor, kam 18 Brandgrav Hund Adultus M? K pärlor, kam, lerkärl 34 Brandgrav Ung K? syl?, spänne?, järnföremål, kam,

bryne 37 Brandgrav Hund, katt Adult K mynt, bleck, beslag, kedja, amulett,

låsskylt, krampor, ten, bryne, hängbryne,, brodd, flinta, silverring, pärlor, nålhus, kam, lerkärl

39 Brandgrav Får/get Adultus K K Pärlor, kniv, ring, spikar, ten, krukskärvor.

46A Brandgrav Hund Adultus K fibulor, spännen, kam, nål, nit, spikar, krukskärvor

65 Brandgrav Hund Maturus K? K? pärlor, kam, tärning, järnföremål, lerkärl

67 Brandgrav Adultus K spännen, pärlor (126+40-tal frag), pincett, kam, nitar, spikar, bleck, lerkärl, slagg

81 Brandgrav Maturus K Bronsnål, bronsfragment, ten, bleck, pärlor.

85 Brandgrav Fågel, svin, hund?

Ung+senilis M? K Spänne, nitar, pärla, kam

I tabell 25 visas de gravar med manliga företräden. Sett till djurarter finns hästarna (tillsammans

med hund) enbart hos männen, även svinet syns enbart hos männen. I grav 45 syns även den

enda dubbelbegravningen av hund. Sett till föremålen har gravarna med vapen tolkats som

manliga. Enbart ett fåtal är dock särskilt framträdande. Bland annat grav 2 som innehåller en

ryttarutrustning och en torshammare där den gravlagde tycks vara en yngre individ. I grav 33

återfinns ännu en torshammare samt pilspetar. Detta är även den enda graven där det finns en

katt bland männen och detta som ensamdjur.

Tabell 25: Arkeologiska fynd av manlig karaktär vid Tuna

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

2 Brandgrav Hund, häst? Ung/vuxen M Vapen, ryttarutrustning, märla, ring, spikar, bryne, torshammare, kniv, lerkärl

11 (14?) Brandgrav Hund, häst Maturus M? K? Ten, bränd lera, pärlor, slagg 15 Brandgrav Hund, svin Adultus M? kam, bryne, krukskärvor, slagg, flinta 16 Brandgrav Hund, häst Adultus M Smält glas 18 Brandgrav Hund Adultus M? K pärlor, kam, lerkärl 19A Brandgrav Hund, häst,

får/get, svin? Adult M? brodd, krampa, krok, spik,

kamfragment, lerkärl 31 Brandgrav Mat/sen M kam?, lerkärl 33 Brandgrav Katt Adultus M Pilspetsar, söljor, beslag, dragkrok,

brodd, ring, märla, kam, bryne, torshammare, lerkärl

40B+C Brandgrav Maturus M? bronsringar, kam, lerkärl 41 Brandgrav Adultus M kam, bryne, järnföremål, lerkärl,

krukskärvor 45(övre lager)

Brandgrav 2 hundar, häst Mat/sen M? Kam, krukskärva

47A Brandgrav Adultus M? Försmälta bronsklumpar 51 Brandgrav Juvenilis M Yxa, bryne, brodd?, lerkärl 53 Brandgrav Maturus M kam, lerkärl 57 Brandgrav Adult M Pilspetsar, kniv, bryne 59 Brandgrav Hund, häst,

katt Adult M betselbeslag, bjällra, pincett?, hank?,

kniv, lerkärl 74 Brandgrav Hund Maturus M fragment av ringbrynja, pärlor (ben),

kam, smältklumpar i brons, lerkärl 85 Brandgrav Fågel, svin,

hund? Ung+senilis M? K Spänne, nitar, pärla, kam

58

I tabell 26 berörs de yngre individer vid Tuna. Intressant är att enbart tre gravar har fått med sig

djur. Varav grav 2 som hade en särskilt uppsättning gravgods. Samt 66A och 85 som båda är

dubbelbegravningar där även en äldre individ är gravlagd. Sett till föremålen skiljer sig dessa

inte ifrån de vuxna individernas gravar, och enbart 3 gravar kan indikera ett kön. Där grav 2

indikerar en man (pojke), grav 34 en kvinna? (flicka) genom en möjlig syl och ett möjligt spänne,

och grav 51 där en yxa och ett bryne indikerar en man (pojke).

Tabell 26: Unga individer vid Tuna

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

2 Brandgrav Hund, häst? Ung/vuxen M Vapen, ryttarutrustning, märla, ring, spikar, bryne, torshammare, kniv, lerkärl

20 Brandgrav Ung/vuxen kniv, bryne, lerkärl, band, bleck 24 Brandgrav Ung/vuxen syl?, kamfragment 34 Brandgrav Ung K? syl?, spänne?, järnföremål, kam,

bryne 47B Brandgrav Ung Kniv, lerkärl 51 Brandgrav Juvenilis M Yxa, bryne, brodd?, lerkärl 64 Brandgrav Infans1 järnfragment, krampa, bränd lera,

lerkärl 66A Brandgrav Svin, fisk Infans1+maturus järnbeslag, kam, tärning, hylsa, nitar,

beslag, spikar. 85 Brandgrav Fågel, svin,

hund? Ung+senilis M? K Spänne, nitar, pärla, kam

En intressant anmärkning gällande en skillnad mellan Norsa och Tunas material är att Norsas

kammargravar tycks innehålla män. Tunas kammargravar innehåller kvinnor förutom A30.

Kammargravarna är daterade till ca 850-1000, utöver den äldsta graven vid Tuna som dateras

till ca 300 e.kr. Båtgravarna vid Tuna är daterade till tidig vikingatid, enbart en är daterad till

600-800? (Alström 2005, Schönbäck 1994:200). Norsas undersökta båtgrav är emellertid

daterad till 700-800 e.kr och är alltså troligen samtida med Tunas båtgravar och även Kramsta

som hade en starkt synlig kvinnlighet. En annan skillnad är att Norsas skelettbegravningar även

uppvisar djur i gravarna, där båtgraven hade en hund och åtminstone ena kammargraven hade

både häst och hund. Vid Tuna förekommer det inte djur i skelettgravarna (Alström 2005,

Schönbäck 1994:200). Tre typer av gravskick uppvisas vid Norsa och Tuna, där båtgravar,

kammargravar samt brandgravar. Vid de andra studerade gravfälten har enbart brandgravar

uppvisats. Den vanligaste gravformen i Västmanland (och Mälardalen) är just brandgravarna.

Tuna och Norsa blir därför intressant då dessa innehåller skelettbegravningar som sällan

förekommer från denna tid, och framförallt båtgravarna som är ovanliga. Frågan är varför dessa

finns på dessa platser, och att de förekommer tillsammans med både kammargravar och

brandgravar. Varför finns de inte hos de övriga gravfälten? Möjligtvis kan detta kopplas till en

ideologi speciell för just dessa platser men som inte är unik för Västmanland. I Mälardalen

saknar de flesta gravfält kammar- och båtgravar. Förekomsten är lika i Västmanland och

Mälardalen men gravinnehållet är olika. Troligen kan kammargravarna och båtgravarna kopplas

till de makter som varit rådande under dessa tider (sett till storhögarna i närheten), eller

eventuellt ett eget ”styre” som låg utanför ”storhögsmakten”.

59

8. Jämförelse Sammanlagt har 52,6 kg brända ben analyserats. Från Tuna analyserades 22,3 kg ben av

Elisabeth Iregren (1994) och från Kramsta analyserades 9,2 kg ben av Barbro Hårding (1994).

Övriga 21,1 kg består av ben från Ströbohög, Norsa och Jämmertuna. Sammanlagt har 367

individer av människor och djur från gravfälten konstaterats (tab.27), även de osäkra inräknade.

Majoriteten av individer finns på det största gravfältet Tuna. I materialen finns 152 människor

där enbart ett fåtal ingått i dubbelbegravningar, varav två vid Kramsta och en vid Norsa vilka är

de minsta gravfälten. Vid Tuna som är det största gravfältet fanns två dubbelbegravningar.

Tabell 27: Artfördelning av gravfälten, enligt antal fragment och MNI

Artfördelning Tuna Norsa Jämmertuna Ströbohög Kramsta Totalsumma

MÄNNISKA 61 10 39 18 19 147

MÄNNISKA ? 4

1

5

HUND 27 7 25 10 15 84

HUND ? 2

7 2

11

HÄST 10 1 3

5 19

HÄST ? 4 1 3 3

11

SDD 1 1 2 3

7

FÅR/GET 9 1 4 2 5 21

FÅR/GET?

3 1

4

KATT 3

1 1

5

KATT ?

1 1

2

NÖT 4 1 1 1 2 9

NÖT ? 1

1

2

SVIN 5 3 4 1 3 16

SVIN ? 1 1 3

5

FÅGEL 1

2 1

4

GÅS 2

2

HÖNS

1 4 2 3 10

GÖS

1

1

FISK 1

1

2

Totalsumma 136 28 106 45 52 367

Analysen av rörbenens väggtjocklek (cortex) visar att det inte finns några tunna ben vid Norsa

eller Ströbohög. Dessa syns enbart vid Jämmertuna. Det fanns en tydlig majoritet av ben som var

1-5 mm (B och C). Flest tjocka (D) ben fanns vid Norsa och Ströbohög. Fyra av nio anläggningar

vid Norsa hade ben med en cortextjocklek över 5 mm (D). Vid Ströbohög fanns det 10 av 19

anläggningar med cortextjocklek D. Vid Jämmertuna fanns cortextjocklek D i 16 av 47 gravar.

Ben med en cortextjocklek över 5 mm kan tyda på ett stort däggdjur som t.ex. häst.

60

Figur 25: Förbränningsgrad mellan arterna

Som man tidigare har sett har majoriteten av benen varit välbrända utöver ett fåtal obrända ben

samt ett antal större spongiösa ben. Hästen uppvisar lägre förbränningsgrad (4), vilket troligen

beror på att det är ett så pass stort djur så att det tar längre tid att bränna det helt snarare än att

dessa har bränts på ett annorlunda sätt. Men det finns även ett antal anläggningar utan häst med

lägre förbränningsgrad, vid bland annat Jämmertuna. Kremeringen är således inte alltid

fullständigt genomförd. Det verkar som att djuren har bränts på samma bål som människorna.

De djur som inte har bränts är intressanta dvs. fisken eller nötkreaturen. Vid Norsa finns

obrända delar även av höns och svin som inte setts vid de övriga gravfälten (utöver en svintand

vid Tuna).

8.1. Människorna

152 människor har identifierats på gravfälten (varav 5 osäkra). Den osteologiska

könsbedömningen har varit svår både pga. fragmenteringsgraden och mängden bestämbara ben.

Därför har i den mån det varit möjligt även ett ”arkeologiskt kön” bestämts genom de föremål

individen fått med sig. Sammanlagt kunde 76 individer könsbedömas utifrån osteologiska

bedömningar och det arkeologiska materialet. Varav 40 var kvinnor och 36 var män. Sett till de

sifforna var det alltså en jämn könsfördelning på gravfälten. Ser man till enskilda gravfält så

kunde dock främst män identifieras vid Norsa medan Ströbohög uppvisar ett manligt uttryck i

gravskicket men med kvinnliga attribut gällande gravgodset. Vid Kramsta såg man emellertid en

tydlig skillnad där det var en stor majoritet av kvinnor. Tuna och Jämmertuna tycktes ha en mer

jämn könsfördelning. Delar man upp Jämmertuna i en övre och nedre del tycks den nedre delen

vara både rikare och ha en högre andel kvinnor och kvinnlig ”synlighet”. Man ser även att

samtliga gravfält, utöver Norsa (bortsett från båtgraven) visar på starka kvinnliga indikationer

genom gravgodset. Man kan även se att åldersfördelningen var relativt jämn (fig. 28). Men totalt

påträffades få unga individer, vilket kan bero på att de är svårare att hitta men även för att de

kan ha fått en annorlunda begravning. De allra yngsta individerna förekommer främst vid

dubbelbegravningar och då tillsammans med en äldre individ. Vid Kramsta fanns det inga unga

individer. Vid Tuna identifierades de allra yngsta individerna, i övrigt var det en liknande mängd

0%

10%

20%

30%

40%

50%

60%

70%

80%

90%

100%

Förbränningsgrad

5+6

6

5

4

0

61

32

2

1

45

2

23

1

8

2

3

7

13

12

6

2

13

1

6

10

215

33

2

23 1 1

Jämmertuna Kramsta Norsa Ströbohög Tuna

Infans1 Ung Ung/vuxen Ung? Adult Adultus Ad/mat Maturus Mat/sen Senilis

Figur 26: Åldersfördelning mellan gravfälten.

av unga gravlagda människor. På samtliga gravfält kan man se att majoriteten av de gravlagda

var över 40 år (maturus-senilis) (frånsett den stora gruppen individer som inte kunde

åldersbedömas till mer än ”vuxna”). Gällande åldersfördelningen och även könsfördelningen är

det främst Kramsta som avviker då det inte finns några barn, och främst kvinnor som är

begravda. Då även detta gravfält är ett av de mindre, och tycks ha använts under kortast tid kan

detta tolkas som att detta gravfält var avsatt för särskilda individer. Man ser ingen större

skillnad i gravskick eller i gravgods från Kramsta jämfört med de övriga gravfälten utan

skillnaden verkar ligga hos individerna. Intressant är att Tuna uppvisar en stark kvinnlighet, har

ett rikt material samt att de yngsta barnen är representerade på gravfältet. Medan Kramsta

uppvisar en stark kvinnlighet med ett modest gravgods och saknar helt yngre individer. Detta

tyder på att barnen inte behöver kopplas till en kvinnlig sfär, samt att barnen har olika roller på

olika platser.

8.2. Djuren

95 hundar har identifierats, vilket betyder att mer än hälften av människorna fick med sig en

hund i graven och att det är det mest vanliga djuret på samtliga gravfält (se fig. 29). Det näst

vanligaste djuret vid Strö och Tuna är hästen, som i regel antyder hög status, och finns i minst 30

gravar. Fördelning på de övriga gravfälten varierar dock. Vid Kramsta finns det lika många

hästar som får/get, och vid både Jämmertuna och Norsa finns det fler svin än hästar. Detta kan

både bero på att dessa inte kunnat identifieras och/eller pga. att man hade en annan gravritual i

Köping. Möjligen är det fråga om en skillnad i ekonomiska förutsättningar. Hästen är mer ovanlig

på ”vanliga” gravfält i Mälardalen (Sten&Vretemark 1988). Det tredje vanligaste djuret är får/get

som finns i 25 gravar, strax därefter kommer svinet som finns i 21 gravar. Detta stämmer bra

överens med övriga Mälardalen, men som nämnts ovan finns en skillnad när man ser till det

enskilda gravfältet. Man ser bland annat en skillnad i gravgods och artsammansättningar samt

hos människornas kön och ålder. Nöt fanns representerad på samtliga gravfält (11 individer), då

främst genom obrända tandfragment. Även fågel/höns fanns på samtliga gravfält (14 individer)

varav i Norsa genom en obränd halskota där övriga var helt brända och enbart genom hand/fot

62

15

25

10

7

27

5

4

2

1

9

5

3

1

10

3

4

1

3

5

3

4

2

1

2

1

1

1

4

1

1

3

2

1

1 2

1

1

1

Kramsta

Jämmertuna

Ströbohög

Norsa

Tuna

Artfördelning

HUND FÅR/GET HÄST SVIN HÖNS NÖT KATT FÅGEL GÅS FISK GÖS

ben. Vid Tuna fanns det även två gäss. Sju katter identifierades och fanns på alla gravfält utom

vid Kramsta. Fisken var den mest ovanliga arten. Det fanns enbart tre fiskar varav två vid

Jämmertuna, där det även ska ha funnits ännu en fisk, samtliga representerade genom obrända

kotor. Vid Tuna fanns det även ett obränt kraniefragment från fisk.

Ser man till artfördelning av de säkra bedömningarna på gravfälten ser man en

tydligare skillnad i fördelningen. Då en relativt stor del av materialet bedömts som mellanstort

däggdjur eller stor däggdjur, eller som osäkra bedömningar finns en viss osäkerhet som är

relaterad till identifierbarheten. Men detta skulle troligen inte förändra förhållandena avsevärt

då man ändå ser förekomsten och avsaknaden av vissa djur. Det som främst syns och som sagts

tidigare är att hunden är vanligast. Man vet egentligen inte varför hunden är så vanlig i brandgravar från yngre

järnåldern. Man har tolkat dessa som både en följeslagare in i döden, och att de har en koppling

till dödsriket som andra djur inte har. Man har även tolkat dessa som en statussymbol. Dock

finns det inget i materialet som tyder på att hunden har en större betydelse som statussymbol då

de förekommer i alla sorters gravar. Därför kan hunden möjligen ha haft djupare betydelse. Om

det är för att hunden ska fungera som sällskap eller som en länk till döden är svårt att veta. Det

finns en skillnad i storlek på hundarna som är värt att notera.

Vid Ströbohög fanns det två små hundar hos en yngre individ (med kvinnliga drag), där

hundarna var de enda djuren. Även vid Kramsta var hundarna de enda djuren i en grav

tillhörande en äldre kvinna, vid Jämmertuna fanns det två små hundar samt en häst hos en äldre

individ, och vid Norsa fanns det två hundar tillsammans med höns, svin? och ett stort däggdjur

hos en äldre man med kvinnliga föremål. Vid Tuna fanns det två hundar tillsammans med en

häst hos en äldre man?. Alltså kan man inte säga att det var någon speciell köns- eller

åldersgrupp som fick med sig två hundar, man kan heller inte se på föremålen om de hade en

särskild status. Majoriteten av hundarna som finns är mellanstora (fig.30), men det förekommer

även ett antal små ”knähundar” och större hundar och det är värt att notera vem som fick med

sig en liten respektive stor hund.

Figur 29: Artfördelning på gravfälten, enligt antal fragment och MNI

63

Figur 30: Hundar på gravfälten

2 1 12

14

8

45

32

12

222

2

Jämmertuna Kramsta Norsa Ströbohög

Hunden

Liten Liten/mellan Mellanstor Stor

Liten+Liten/mellan Mellanstor+Stor Liten+Stor

De stora hundarna förekommer i varierande sammansättningar (tab.28). I Norsa

finns en stor hund hos en man? tillsammans med ett svin. Vid Jämmertuna finns det en stor hund

tillsammans med en katt hos en kvinna (enligt föremål) bedömd som maturus, samt hos en

kvinna? bedömd som adultus, tillsammans med ett tamhöns. Det finns också en stor hund hos en

kvinna? i åldersgruppen senilis tillsammans med får/get, tamhöns och svin. Vid Kramsta finns

en stor hund tillsammans med en häst hos en vuxen individ. Samt i en dubbelbegravning,

tillsammans med en tupp där båda människorna har tolkats som kvinnor. Vid Ströbohög finns

det en stor hund tillsammans med höns och en häst? hos en vuxen individ. Av någon anledning

kan man främst se att tamhöns finns tillsammans med de stora hundarna, i övrigt varierar

sammansättningen. Dock kan man se att enbart vuxna individer har fått med sig stora hundar

och att stora hundar aldrig förekommer ensamma.

Tabell 28: Stora hundar på gravfälten

Anläggning Stor Mellanstor+Stor Totalsumma

Norsa 1 1

2 1 1

Jämmertuna 3 3

25 1 1

32 1 1

43 1 1

Ströbohög 2 2

2 1 1

? 1 1

Kramsta 2 2 4

4 2 2

14 1 1

19 1 1

Totalsumma 8 2 10

64

Gällande småhundarna (tab.29) så finns vid Jämmertuna en ensam liten hund hos en kvinna

(enligt föremål) bedömd som maturus. Det finns även en ensam liten hund hos en ung? individ,

samt en ensam liten hund hos en vuxen man (enligt föremål). Ännu en ensam liten hund finns

hos en ung individ, med kvinnliga föremål. Vid Kramsta fanns enbart en liten hund, även denna

ensam tillsammans med en kvinna bedömd som maturus. Vid Ströbohög finns den enda lilla

hunden som blivit begraven tillsammans med flera djur, vilket är fågel och obrända

tandfragment av nöt. Detta med en ung individ. Det man kan se gällande småhundarna är att de

främst förekommer som ensamdjur, och finns hos både äldre och yngre individer. Man kan dock

även se att de små hundarna finns tillsammans med kvinnor, eller föremål med kvinnliga

företräden. Gällande föremålen är dessa främst kvinnliga men varierar mellan ”fina” och rika

gravar och mer fyndfattiga. Man kan alltså inte utröna en viss ”ekonomisk” status enligt storlek

på hunden, men stora hundar tycks förekomma hos vuxna individer och tillsammans med andra

djur medan de små hundarna oftare syns som de enda djuren hos yngre individer med kvinnliga

företräden.

Tabell 29: Små hundar på gravfälten

Anläggning Liten Liten/mellan Liten+Liten/mellan Liten+Stor Totalsumma

Norsa

2 2

1

2 2

Jämmertuna 2 2 2

6

5

2

2

8 1

1

13

1

1

15 1

1

40

1

1

Ströbohög 1

2

3

1 1

1

21

2

2

Kramsta 1

1

6 1

1

Totalsumma 4 2 4 2 12

65

9. Diskussion och tolkning Hur kan man tolka Köpingsområdets karaktär under yngre järnåldern utifrån gravfynd? Målet

med denna studie var att förstå och förklara Köpings roll och gravritual under yngre järnåldern,

både som en del av Mälardalen och Bergslagen men även som ett eget område. Genom att

analysera gravritualen på fyra gravfält från Köping, med en utblick mot Tuna i Badelunda var

syftet att få en förståelse om ett område som tidigare inte blivit noga undersökt och inte alls

osteologiskt. Syftet var även att se på varje gravfält för sig, och att jämföra gravinnehållet och

ritualen med varandra för att se vilka likheter och skillnader som finns. Målet har varit att

undersöka vilka människor som var representerade gällande kön, ålder och möjlig social status

genom att se på representerade djurarter och arkeologiska fynd (gravgåvor) i och runt gravarna.

Framförallt var målet att studera och försöka lyfta fram en synlighet av kvinnlighet, som man

tidigare noterat vid Tuna, men även Kramsta och Norsa (genom båtgraven). Förekomsten av en

storhög har ofta setts som tillhörande en maskulin hegemoni (Bratt 2008). Köpingsområdet kan

tolkas som ett gränsområde utifrån det geografiska läget, och som ett gränsland mellan

Bergslagens järnhantering och Mälardalens politiska maktcentra. Som gränsområde blir idéer

om hybridisering aktuella, dvs. om det i gravritualen syns att Köping var influerat av flera

kulturer (Stanford Friedman 1998). Samtliga gravfält var daterade till vendel/vikingatid. Tuna

är det gravfält som är äldst med en kammargrav från 300 e.kr. Norsa tycks ha brukats från ca

700-1000 e.kr. Kramsta brukades främst under 700-talet, men det finns även ett antal föremål

daterade till 600-800 e.kr. Jämmertuna och Ströbohög dateras till vendeltida/tidig vikingatida

gravfält. Det man kan se är dock att Köpings gravfält anläggs under vendeltid vilket tyder på en

nyetablering i området. Då vattennivån förändrades från äldre till yngre järnålder flyttades den

inre hamnen från Holmsmalma, som tidigare var ett maktcentrum, till Ströbohög (Björnänger

1980, Wikborg 2005). Vid denna tid övergavs även Holmsmalma och möjligen flyttades

maktcentrat till Köping. Nya möjligheter gavs genom de nya kommunikationslederna.

Vid första anblicken ser man ingen större skillnad mellan gravfälten gällande vilka

som finns i gravarna. Artfördelningen ser liknande ut på samtliga platser där hunden dominerar,

och hästen kommer på andra plats tätt följt av svin och får/get. Även katt och höns/fågel

representeras på samtliga gravfält, samt nöt genom obrända tandfragment. Detta stämmer

hittills bra med övriga Mälardalen. Jämför man enskilda gravfält framträder större skillnader.

Vid Jämmertuna och Norsa är svinet mer vanligt än hästen. Kramsta har inte någon katt medan

Jämmertuna även har fisk på gravfältet. Även vid Tuna finns det fisk i en grav. Att hunden är

vanligast är föga förvånande och i linje med övriga Mälardalen. Det som är anmärkningsvärt är

dock att svinet är vanligare än hästen på två platser. I Mellansverige brukar svinet oftast vara i

minoritet i brandgravarna där hästen verkar ha haft en mycket större roll. Svinet har setts som

främst ett slaktdjur, medan hästen tycks ha en mer rituell betydelse när de förekommer i en

grav. Beror detta på en lokal skillnad i synen på djur, eller i gravritualen? Eller möjligen en

ekonomisk skillnad. I Köpings gravar har inga rovfåglar eller vilda fåglar dokumenterats som

brukar länkas till rika miljöer. (Det finns dock ett gravfält från Köping från ett område kallat

Ullvi, där man funnit en berguv (även björnklor). Berguven användes som lockbete för rovfåglar

(Wilson 1997) ).

När det gäller människorna finns det ingen märkbar skillnad i vem som fick med

sig ett visst djur. Utöver de små hundarna som främst tycks finnas hos yngre individer och

kvinnor. Dock kunde relativt få könsbedömningar göras vilket bör beaktas. Vid Norsa kunde

främst manliga könsbedömningar göras. Dock finns kvinnliga arkeologiska attribut i flera

anläggningar så analysen kan ge en felaktig bild. Vid Ströbohög fanns det både tydliga manliga

och kvinnliga attribut. Förekomsten av hästar samt närheten till storhögen är spännande med

66

tanke på att gravfältet är främst manligt. Ser man dock till föremålen visas tydliga kvinnliga

attribut. I de mindre högar som fanns runt Ströbohög fanns det även kvinnor. Storhögsområdet

är därmed inte att betrakta som ”manligt” i en generell mening. Viktigt att beakta är att de

manliga och kvinnliga ”attributen” är sociala konstruktioner som arkeologerna har skapat. Detta

syns i de gravar där osteologin tycks säga något annat än de arkeologiska fynden.

Vid Kramsta finns en stor majoritet av kvinnor både osteologiskt och arkeologiskt

bedömt. Vid Kramsta fanns inte heller några barn gravlagda. Detta gör att Kramsta särskiljer sig

från de övriga gravfälten som även tycks vara det gravfält som använts under kortast tid. Precis

som vid Tuna har kvinnorna en tydlig särskild roll. Vid Kramsta finns dock hästarna i

kvinnogravar som annars tolkats som manliga, medan får/get syns vid de få männen. Kramsta

ligger enbart ca 1 km från Ströbohög vars gravfält brukades samtidigt som Kramsta. Frågan är

om människorna vid Ströbohög och vid Kramsta tillhörde samma grupp. Dock markerades olika

attribut vid de båda lokalerna. Även vid Ströbohög kan man se hur det kvinnliga skiner igenom

även hos de osteologiskt bedömda männen. Beror detta på ”gränslandet” eller på att kvinnorna

hade en något annorlunda roll i Köping, och kanske även Västmanland. Eller beror det på att

könens attribut är feltolkade? Det kvinnliga är något som förekommer vid ett antal gravfält som

nämnts ovan, bl.a. storhögarna vid Hamre och brandgravfälet vid Holmsmalma. Även det

manliga syns tydligt genom ett flertal rika ryttar/krigargravar i området men dessa har dock

daterats till främst vikingatid. Mansgravarna från vendeltid tycks inte kunna kopplas ihop till

starka manliga uttryck, eller som ”krigare”. Istället uppvisar mansgravarna ofta ”kvinnliga”

attribut. De framträdande kvinnliga uttrycken tycks avta under vikingatid. Detta antyder en

möjlig förändring i samhället, där kvinnornas och männens roll förändras.

Vad som är tydligt är dock att Kramsta tycks vara avsatt för särskilda personer,

vilket emellertid inte syns i gravskick utan hos individerna. Möjligen är detta kopplat till

närheten av Ströbohög. Jämmertuna ligger dock även enbart ca 1 km ifrån Ströbohög och här är

bilden en annan. Ett problem är att man inte vet var de olika personerna var bosatta, om det

fanns många mindre boplatser eller få stora. Dock är en gårdsbebyggelse det vanligaste. Vid

Jämmertuna ser man en jämn köns-och åldersfördelning. Gravfältet är betydligt större än övriga

gravfält i Köpingsområdet vilket man skulle kunna tolka som att detta gravfält var för

”allmänheten” medan de övriga var avsatt för personer med några särskilda egenskaper. Detta

gravfält tycks dock vara uppdelat i två delar, där den nedre delen visar på ett rikare material

samt en större andel kvinnor. Jämmertuna uppvisar väldigt få hästar, men tycks ändå ha en

rikedom som inte är kopplat till dessa.

När det gäller ålder kunde de flesta bedömas, och man ser att det är en relativt

jämn åldersfördelning på gravfälten, utöver Kramsta som främst hade äldre individer (som

Birka) och inga barn. Övriga gravfält hade en minoritet yngre individer och var till stor del

svårbedömda då främst kraniefragmenten fanns. De allra yngsta individerna hittades vid Tuna

(infans I), vid de övriga var de flesta 5-24 år (infans II+juvenilis). Vid samtliga gravfält var dock

majoriteten äldre än 35 år och troligen betydligt äldre än så. Detta tyder alltså på att de flesta

dog när de var äldre. Ytterst få patologiska förändringar hittades, men av de som noterades kan

samtliga kopplas till ålder, oftast ledförändringar på kotor.

Fisk är ovanligt i de flesta material från Mälardalen vilket kan både bero på att de

är små och svåra att finna. Man har funnit fisk i storgravar som speglar det lokala fisket med

arter från söt-och brackvatten (Sten och Vretemark 1988). Fisken bör ha haft en roll i

kosthållningen för dessa människor som ändå levde i närhet till vatten. Fiskar betydelse i

gravritualen är svårtolkad. Vad man kan se är att samtliga fiskar som hittats varit obrända vilket

tyder på att dessa alltså inte var en del av bålet utan lagts dit i samband med deponeringen.

67

Det geografiska läget har troligen en betydelse för förståelsen av gravfälten. Kramsta och

Jämmertuna ligger ca 1 km ifrån Ströbohög i motsatt riktning. Norsa ligger något avsides från

dessa gravfält med ca 5 km ifrån Ströbohög. Tuna befinner sig dock ca 4 mil ifrån Köping.

Samtliga gravfält uppvisar liknande gravskick gällande brandgravarna och alla förutom Kramsta

låg strax intill ett vattendrag. Till gravskicket skiljer sig Norsa och Tuna åt som även har

båtgravar och kammargravar innehållande obrända ben. I övrigt består brandgravfälten av

främst runda stensättningar med ett brandlager, och tycks även innehålla benurnor. Samtliga

gravfält tycks även ha haft minst en högliknande anläggning, som i innehåll inte skiljer sig åt från

stensättningarna. Jämmertuna har även ett större antal omarkerade gravar som inte heller dessa

skiljer sig åt i gravgods eller arter nämnvärt. Förutom A22 som enbart innehåller krukskärvor

från minst 15 kärl av olika gods, storlek och ornering. Detta är en mycket speciell anläggning.

Tomma kärl är svårtolkade, då dessa tydligt tillhör gravfältet och är av olika karaktär vill jag

dock tolka dessa som en symbolisk begravning för människor som möjligtvis har rest iväg och

inte kommit tillbaka, dvs. kenotafer. Det förekommer gravar i Mälardalen som är helt tomma,

eller som enbart innehåller föremål. Även dessa bör kunna tolkas som symboliska begravningar.

Dock finns det en möjlighet att ben har försvunnit.

I allmänhet ser man likheter mellan övriga Mälardalen och

Köpingsområdet. Det är dock svårt att säga vilken roll Köping hade som en del av Mälardalen. I

gravmaterialet eller gravskicket ser man inte några större skillnader från övriga Mälardalen

utöver att det finns båtgravar med obrända kvarlevor vilket är något som är ovanligt. Svinet

tycks ha haft en särskild roll i Köping och kanske även fisken. Individmässigt följer det även

samma mönster, utöver Kramsta som bör ses som ett gravfält inom Köping snarare än som

jämförelse med övriga Mälardalen. Köpings gravfält tycks även ha använts under kortare tid än

liknande platser i Mälardalen, och består främst av flera mindre gravfält som bara användes

under vendel/tidig vikingatid. Normalt i Mälardalen är att ett gravfält har 10-33 gravar synliga

över jord och ett antal som dyker upp under utgrävningen. Ett normalstort gravfält i Mälardalen

har ett 40-50-tal gravar både skelett och brandgravar inräknat. Detta betyder alltså att Köpings

gravfält generellt är något mindre, förutom Jämmertuna. Något som är vanligt är också att man

under de yngre gravarna hittar gravar från äldre järnåldern, detta verkar inte heller vara fallet i

Köping (Andersson 2005:43). Det finns ett par gravar som till viss del har överlagrats med

tidigare gravar, men dessa visar inga tecken på att de ska vara mycket äldre än övriga gravar på

gravfälten. Man har noterat att urnorna innan den förkristna tiden ofta var krossade, då det har

tolkats som att bevarande fick en större innebörd innan kristendomen. Detta är något som till

viss del inte stämmer överens med Köpings gravfält, vid Kramsta finner man t.ex många urnor

bevarade. Vid de övriga gravfälten verkar dock de kärl som har tolkats som urnor vara krossade.

Orsaken till fragmenteringen är osäker.

Norsa och Tunas skelettbegravningar behöver beröras närmare då dessa uppvisar

särskilda gravskick. Likheterna mellan dessa har redan berörts, gällande läget, närheten till

storhögar, åsar och kungs/sätesgårdar (Alström 2005, Nylén 1994). Både Tuna och Norsa har

tolkats utifrån föremålen. Förekomsten av båtgravar som innehåller gravlagda kvinnor av en

högre status gör dessa platser intressanta. Både Tuna och Norsa har även rika kammargravar,

där Tuna dock har rikare föremål samt att kvinnor även representeras i kammargravar där det

vid Norsa tycks vara män. Tunas skelettbegravningar finns bland brandgravarna medan de vid

Norsa finns på den norra delen av gravfältet och brandgravarna vid det södra. En annan skillnad

är också att Tunas gravfält användes under en längre period, där den äldsta graven är från ca

300 e.kr och den yngsta är från tidig vikingatid. Samtliga Norsas gravar kan dateras till

vendel/vikingatid. Norsas undersökta båtgrav är emellertid daterad till vendeltid och är äldre

68

eller samtida med Tunas båtgravar. Norsas skelettbegravningar uppvisar även djur i gravarna,

där båtgraven hade en hund och åtminstone ena kammargraven hade både häst och hund. Vid

Tuna förekommer det inte djur i skelettgravarna (Alström 2005, Schönbäck 1994:200). Vad

likheterna, samt skillnaderna beror på är svårt att säga. Man tycks ha haft en liknande ideologi,

där kvinnorna spelar en annorlunda roll än övriga mellansverige. Tuna kan ha stått som förebild

för Norsa, om än inte uttryckt i lika stor mån och med en lokal uttrycksform. Är Norsas båtgrav

dock äldre än vid Tuna uppvisar Norsa något eget. Det finns en annan undersökt båtgrav i

Köpingsområdet belägen i Sylta. I denna fann man enbart rostklumpar. På övriga gravfältet fann

man dock föremål som daterat gravfältet samtida med Norsa, med både starka kvinnliga och

manliga uttryck (Hermodsson 2008).

Med tanke på läget, som en del av Bergslagen och med den västligaste inre hamnen

av Mälaren kan man anta att Köping redan tidigt var en viktig plats med goda

kommunikationsleder. Detta pga. handelsmöjligheterna av järnet från Bergslaget samt andra

varor genom farlederna.

Det finns gravfält från vikingatiden i Köpingsområdet så det övergavs inte helt,

men man ser en skillnad i gravritualen samt förekomsten av gravar. Köping tycks få en annan

roll då ett flertal ryttar/krigargravar uppkommer under denna tid i området. Samtidigt minskar

den synliga feminina sfären. Utifrån detta kan man anta att det skedde en förändring, antingen

ekonomisk, politiskt eller rent kulturellt. Det som kan göra Köping till en viktig plats under

yngre järnåldern var möjligheterna som fanns i området vilket troligen främst kan förklaras med

läget där både järnet från Bergslagen och handelsmöjligheterna gav dessa platser en viktig roll.

Man har inte funnit något som tyder på att Köping framställde eller hanterade järn innan, dock

finns det platser i närheten där man hittat lämningar efter järnframställning. Möjligheten finns

att Köping var en plats där man formade järnet, samt exporterade det.

Tuna-namnet är alltså inte förklaringen, utan man har gett platserna ett Tuna-

namn efter sina egenskaper som en viktig plats pga. en politisk och/eller rituell aspekt, vilket gör

att det är namnet som kopplar ihop platserna. Anledningen till avsaknaden av större vikingatida

material kan då bero på att handelsmöjligheterna förändrades. Möjligtvis blev det ett maktskifte

hos de som kontrollerade järnet och exporten vilket ledde till att Köping fungerade som en hamn

mer än ett maktcentra.

10. Sammanfattning Köping, som en del av både Bergslagen och Mälardalen kan redan genom sitt läge tolkas som en

viktig plats under förhistorien. Området befinner sig i ett gränsland gällande olika uttryck och

både naturgeografiska förutsättningar. Fornlämningar och fornfynd från Köping indikerar att

det tidigt var ett etablerat samhälle och sannolikt även en del av ett maktcentrum. Detta arbete

har fokuserat på Köpings roll under yngre järnåldern, då detta tycks vara en form av

”storhetstid” för Köping sett till båtgravarna och mängden lämningar och fyndmaterial. Genom

att studera fyra gravfält ifrån Köping osteologisk och arkeologiskt har målet varit att förstå

Köping som en del av Mälardalen och Bergslagen men även som ett eget område. Detta har

gjorts genom att jämföra benmaterialet från de olika gravfälten, samt att se på dem som ett

enskilt gravfält gällande vilka som fanns representerade i gravarna. Även gravskick och

gravgods från gravfälten har studerats. I synligheten har kvinnors status varit i fokus. För att

studien skulle få en större bredd analyserades även material från Tuna i Badelunda socken

utifrån tidigare publikationer, dessutom har litteratur som berör Mälardalen under yngre

järnåldern använts. De fyra gravfälten från Köping var liksom Tuna samtliga främst vendeltida

69

och tidig vikingatid och bestod av brandgravar. Enbart Norsa och Tuna hade

skelettbegravningar, i båtar och i kammargravar, men hade båda ett större antal brandgravar

intill skelettbegravningarna. De övriga gravfälten som studerades var området runt storhögen

Ströbohög som kopplas både till en makt och också en manlighet. Ett mindre gravfält vid

Kramsta med tydliga kvinnliga attribut som låg ca 1 km ifrån Ströbohög, samt Jämmertuna som

är det största gravfältet i Köping och även det ca 1 km ifrån Ströbohög. Av de analyserade

gravarna har endast Kramsta, som grävdes ut senast, och Tuna studerats osteologiskt tidigare,

och Norsa till viss del arkeologiskt. Det finns naturligtvis många frågetecken gällande Köping och

dess förhistoriska roll. Genom det sammanlagda resultatet av analysen kunde man inte se att

Köping skiljer sig avsevärt ifrån övriga Mälardalen. Ser man däremot till de enskilda gravfälten

finns det skillnader. Vid Kramsta fanns t.ex. en majoritet av kvinnor och inga barn gravlagda.

Samtliga gravfält uppvisade en synlig kvinnlighet genom olika uttryck. Vid Norsa och Tuna

syntes kvinnorna främst i båtgravarna. Vid Jämmertuna var den nedre delen av gravfältet rikare

i material och med en synligare andel kvinnor. Vid Ströbohög som kopplas till en manlighet

utifrån främst storhögen och förekomsten av hästar är de rikaste gravarna tolkade som

kvinnogravar. De mindre högarna vid Ströbohög innehöll även dessa kvinnor. Gällande

artsammansättning var utöver hunden det vanligaste djuret svin i Norsa och Jämmertuna, och i

Jämmertuna fanns det även fisk på gravfältet. Till gravskick och gravgods skiljer sig inte

gravfälten åt. I majoriteten av gravarna fanns det dock krossade kärl, vilket kan tyda på att man

främst blivit begravd i en urna. Köping följer ett mönster som man ser i Mälardalen från denna

tid, men tycks ha egna lokala traditioner gällande bland annat djuren. Köpings gravfält verkar

inte heller ha använts under lika lång tid som många liknande platser, och inte heller i lika stor

skala. Det verkar dock som att Köping var en viktig plats under vendel/vikingatiden. Ett gravfält

strax norr om Köping i Holmsmalma uppvisar tecken på att ha varit ett maktcentra. Detta

övergavs dock under tidig vendeltid, då även vattennivån hade flyttats närmare in i Köping.

Detta ledde troligen till att maktcentrat flyttades, möjligtvis var det samma människor som

”flyttade med” vattnet. Troligen kan Köpings roll och maktposition kopplas till järnet från

Bergslagen och läget som den inre hamnen av Mälaren. Järn finns i majoriteten av gravarna

genom olika föremål och fragment. Men man kan inte utlösa genom gravskick, gravgods eller av

de osteologiska resultaten att det var en viktig plats. De enda hierarkiska faktorer som syns är

båtgravarna, ryttar/kammargravarna och Ströbohög, men skicket och förstörelsen samt

plundring av många gravar bör beaktas. Köping kan ha varit viktigt som område men

människorna verkar inte ha haft en exceptionellt och generellt högre status, vilket kan förklara

gravfältens omfattning och innehåll. Något som är viktigt att belysa är dock kvinnornas synlighet

i fyndmaterialet. På samtliga gravfält lyser kvinnorna eller kvinnliga indikationer starkt. Runt

om i Köping har även starka manliga uttryck noterats, samtidigt som det kvinnliga finns

närvarande. Det finns också exempel på osteologiskt bedömda män med ”typiskt” kvinnliga

föremål, som kan vara ett uttryck speciellt för gränslandet som Köping befinner sig i. Man ser

även en minskning av de kvinnliga attributen i Köpingsområdet under vikingatiden. Då

uppkommer istället rika ryttar/krigargravar i området som är kopplade till en stark manlighet

som tidigare inte har synts till. Förändringen i gravmaterialet syns tydligt, och troligen skedde

en förändring i samhället som antingen kan kopplas till ett maktskifte och/eller en ekonomisk

nedgång som leder till en förändring i kulturella mönster.

Gravmaterialet har gett en förnyad och fördjupad bild av förhållandena i

Västmanland.

70

11. Referenser Ahlstro m, U. 2005. Undersökningarna vid Norsa gravfält. Dokumentationer, beskrivningar och tillbakablickar. Arkeologisk undersökning, RAÄ 131, Norsa, Köpings stadsförsamling (fd Munktorp socken), Västmanland. Va stmanlands la ns museum, kulturmiljo avdelningen rapport A, 2005:A38. (RAA dnr 321-4064-2005). Alexandersen, A., Schramm Hedelin, H., Holck, P., Iregren, E., & Schutkowski, H. 2008. Brända ben. Ingår i: Lynnerup, N., Bennike, P., og Iregren E (red). Biologisk Antropologi med human osteologi. Sid 391-414. Andersson, G. 2005. Gravspråk som religiös strategi – Valsta och Skälby i Attundaland under vikingatid och tidig medeltid. Riksantikvariea mbetet arkeologiska underso kningar skrifter nr 61. Stockholm. Arwidsson, G. 1965. Preliminär berättelse över undersökning av en "kammargrav" på stadsäga 2204, Norsa, Köping stad 1964. (Inga r som del av Raa dnr: 326-4117-2011) Arwidsson, G. 1966. Fo rfra gan om gra vning vid Norsa. ATA Back Danielsson, I-M. 2007. Masking Moments - The Transitions of Bodies and Beings in Late Iron Age Scandinavia. Diss. Stockholms universitet. Stockholm Bennett, A. 1987. Graven - religiös och social symbol: strukturer i folkvandringstidens gravskick i Mälarområdet. Diss. Stockholms Universitet. Stockholm. Bhabha, H. 1994. The Location of Culture. London and New York: Routledge Bjo rna nger, O. 1974. Köping - Från forntid till nutid. Ko ping. Bjo rna nger, O. 1980. Köping – Stad från tidig medeltid och fyratusenårig kulturbyggd. Ko ping. Bratt, Peter (2008). Makt uttryckt i jord och sten: stora högar och maktstrukturer i Mälardalen under järnåldern. Diss. Stockholms universitet. Stockholm Brothwell D.R. 1981. Digging up Bones. The excavation, treatment and study of skeletal remains. British Museum, Natural History, London. Buikstra, J, E. & Ubelaker, D, H. 1994. Standards for Data Collection from Human Skeletal Remains. Arkansas Archeological Survey Research Series no. 44. Arkansas. Carlsson, A. 2001. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Bronsåldern. Stockholm. Eriksson, M & Lo fstrand, L. 1966. Prelimina r opublicerad rapport om utgra vning vid Norsa 1966. Gejvall, N-G. 1981. Determination of burned bones from prehistoric graves -Observations on the cremated bones from the graves at Horn. OSSA LETTERS No2. Grau, O. 1754. Beskrifning öfwer Wästmanland. 2:a uppl, (1904), s 275. Gräslund, A-S. 2004. Dogs in graves-a question about symbolism? PECUS. Man and animal in

antiquity. Proceedings of the conference at the Swedish Institute in Rome, September 9-12,

2002. Ed. Barbro Santillo Frizell (The Swedish Institute in Rome. Projects and Seminars, 1),

Rome 2004.

71

Gustawsson, K A. 1945. Fornva rdsarbeten inom Stro boho gomra det. Fornvännen. Stockholm. Habermehl, K-H. 1975. Die Altersbestimmung bei Haus- und Labortieren. Paul Parey. Berlin. Hedenstierna-Johnson, C. 2012. Birkafolket. I: Birka nu. Pågående forskning om världsarvet Birka och hovgården (red. Hedenstierna-Johnson,C). Historiska museet. Stockholm. Hellberg, T. 2005. Rallsta ryttargravar – en arkeoosteologisk analys av ett kremerat skelettmaterial från Västmanland. Gotlands ho gskola. Hjørungdal, T. 1991. Det skjulte kjønn: patriarkal tradisjon og feministisk visjon i arkeologien belyst med fokus på en jernalderkontekst. Dissertation. Lunds Universitet. Holck, P. 1986. Cremated Bones. A medical-anthropological study of an archaeological material on cremation burials. Antropologiske skrifter nr.1. Oslo

Hovanta, E. 1995. Manligt och kvinnligt i ja rna ldersgravar. Artefakt.2.1995, s.54-63.

Iregren, E. 1994. Kremationer från Tuna, Badelunda i Västmanland samt en jämförelse med

andra brandgravfält i Mälardalen. I: Tuna i Badelunda. Guld kvinnor båtar II. (Västerås

kulturnämnds skriftserie 30). Västerås

Johnsen-Welinder, B & Welinder, S. 1973. Järnåldersgravfält i Mälardalen. Lund Johnsen-Welinder, B. 1979. En granskning av Holmsmalma. Fornvännen 74, 89-94.

Kaliff, A & Ostigård, R. 2013. Kremation och kosmologi – en komparativ arkeologisk introduktion.

Occasional Papers in Archaeology 56. 150 pp. Uppsala 2013.

Karlenby, L. m.fl. 2005. Tidens resenärer – Arkeologiska händelser längs vägen mellan Köping och Kolsva. Stockholm. Karlenby, L., 2011. Gravar vid Ströbohög. Västmanland, Köpings socken och kommun, fastigheten Strö 4:12 m.fl., del av gravfältet 86:1. Arkeologisk för- och slutundersökning. Arkeologgruppen AB, rapport 2011:11. (RAA dnr 321-4074-2011) Lagerholm, E. 2009. En pärla gör ingen kvinna? En statistisk jämförelse mellan osteologisk bedömda gravar och dess gravgåvor under yngre järnåldern. Kandidatuppsats. Institutionen fo r kultur och kommunikation. So derto rns ho gskola Lindkvist, S. 1918. A ker och Tuna. Fornvännen. Stockholm. Lindroth, H. 1918. Laglo sako ping. Fornvännen. Stockholm. Manneke, P. 1963. Opublicerad rapport om utgra vning vid Norsa a r 1963. ATA Magnusson, G .1994. Järnet i Hälsingland. Hälsinglands bebyggelse f0re 1GOO (red.Stefan Brink).

Bebyggelsehistorisk tidskrift 27:61-72.

McKinley, J. I. 1994. Bone fragment size in British cremation burials and its implications for pyre technology and ritual. Journal of archaeological science. 339-342

72

Nordahl, E. 1965. Prelimina r opublicerad rapport om utgra vning vid Norsa 1964. ATA Nyle n, E. & Scho nba ck, B. 1994. Tuna i Badelunda. Guld kvinnor båtar I. (Va stera s kulturna mnds skriftserie 27). Va stera s Nyle n, E. & Scho nba ck, B. 1994. Tuna i Badelunda. Guld kvinnor båtar II. (Va stera s kulturna mnds skriftserie 30). Va stera s Olsson, I. 1976. Tuna – namnen i Sverige – forskningsla get. Fornvännen. Stockholm. Petre , B.1984. Arkeologiska undersökningar på Lovö. D. 2, Fornlämning RAÄ 27, Lunda,Stockholm: Almqvist & Wiksell International Petre , B. 1993. Male and female finds and symbols in Germanic Iron Age graves. Current Swedish archaeology. 1, 1993, s. 149-154 Rundkvist, M. 2006. Östergötlands första obrända båtgrav. Popula r arkeologi. Malmo . Sigvallius, B. 1994. Funeral pyres – Iron age cremations in North Spånga. Akademitryck AB. Edsbruk

Silver, I.A. 1969. The Ageing of Domestic animals. Ingår i: Brothwell, D and Higgs, E. (eds). Science in Archaeology, 2nd edition. Thames and Hudson, London. Pp. 283-302.

Simonson, H. 1969. Ett senvikingatida gravfa lt fra n Va stmanland. Fornvännen. Stockholm. Stanford Friedman, S. 1998. Mappings. Feminism and the Cultural Geographies of Encounter. Princeton. Sturlasson, S. 1200-tal. Ynglingasagan. (Svensk och modernare översättning av Karl.G.Johansson). Stockholm. Sta hl, H. 1985. Ortnamn i Västmanland. AWE/Gebers. Stocholm Svenfors, M. 2006. Pärlors beskydd och Björnklors styrka, En studie av symboler i manliga och kvinnliga gravar under äldre järnålder. Uppsats. Ho gskolan i Kalmar. Institutionen fo r humaniora och samha llsvetenskap Walker, P.L & Miller, K.P. 2005. Time, temperature, and oxygen availability: an experimental study of the effects of environmental conditions on the color and organic content of cremated bone. American Journal of Physical Anthropology, Supplement 40: 222 Waller, J. 1986. Dräktnålar - manliga eller kvinnliga tillbehör? En sammanställning av

osteologiskt undersökta brandgravar från folkvandringstid/vendeltid i östra Mälardalen.

Fornvännen 81 145-157.

Wilson, L., m.fl, 1997. E18 Köping-Arboga, Gravar och boplatser, Arkeologisk undersökning för väg E18, Delen Köping-Arboga, Riksantikvariea mbetet UV Uppsala Rapport 1997:55. (RAA dnr 321-1927-2006). O sterberg, K.J. 1934. Forntidsminnen i Köping. Nr 36. Ko ping ATA – dnr 835/45 (Ja mmertuna)

73

ATA - dnr 4972/53 (Ja mmertuna) ATA - dnr 4307/39 (Stro boho g) ATA - dnr 4409/39 (Stro boho g) ATA – dnr 914/30 (Ja mmertuna+Stro boho g) ATA dnr 1085/52, 1028/66, 6985/66, 3066/68, 7512/68, 7565/68,4556/75. (Norsa)

74

12. Appendix Tabell 30: Sammanfattande data av Ströbohögsområdet (utifrån rapport+analys)

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

1 Brandgrav i åssluttning

Hund (Liten), fågel, nöt

Juvenilis 3 järnfragment (möjlig del av krampa, del av ornerad stödskiva till nitad kam), krukskärvor

2(36) Skadad hög med centralröse och brandlager

Hund (stor), höns, häst?

Adult nitar av kantbeslag av järn; nit; kamfragment; krukskärvor av 2 kärl; bryne av skiffer

2(38) Brandgrav Höns, får/get, stort däggdjur

Adult Kamfragment

3 Hög med brandlager

Hund Adult K 4 bitar av böjd järnten; bryne av skiffer; krukskärvor

5 ? Häst? Adult ? 7 ? Hund, får/get,

stort däggdjur Adultus M? ?

9 ? Hund, stort däggdjur

Senilis ?

15 Hög med brandlager

K likarmat spänne av brons, skärvor av lerkärl; liten järnbit; glasflusspärlor; brända ben (obestämbara)

16 Brandlager och brandgrop

Adult Svedda stenar

17 Skadad stenkrets och brandlager, i två skikt

Adult Urneskärvor, nithuvud

18 Skadat brandlager omgivet av stenar

Hund Mat/sen

19

(36)

Skadat jordblandat röse med brandlager

Adult eldstål; krukskärvor

19 ? Mat/sen ? 20 Brandlager Katt, hund? Maturus Krukskärvor 21 Skadat jordblandat

röse med brandlager

2 hundar (små) Ung K liten bronsring med tre tresidiga förtjockningar; delar av 2 el.3 dylika ringar med kubiska förtjockningar; 2 små bronsringar; ändparti av likarmat spänne av brons; eldstål med slagspets samt skaft av brons; 5 nitar och spikar; järnfragment; gröna glaspärlor; 4 mörka glasflusspärlor; skärvor av lerkärl

22 Skadat röse med brandlager

Hund? Adultus Urnskärvor; 2 kamfragment

2/44? ? Ung/vuxen ? ? ? Hund, häst? Maturus ? ? ? Hund, får/get,

svin, stort däggdjur

Adult ?

75

Tabell 31: Sammanfattande data av Kramsta (utifrån rapport från 1994)

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

1 Hög, på anlagd terrass (A18)

Hund, häst, svin, nöt

adultus K keramikskärvor, nitar, spikar, pärlor, spänne, kamfragment

2 Flack stensättning

Hund, häst adultus K Keramikskärvor; centralt i brandlager, botten till kärl, som innehöll brända ben och en pärla. Runt även pärlor, kamfragment, spikar, nitar och bronskedja

3 Rund högliknande stensättning

Hund, häst, svin

maturus K 3 keramikkärl, 2 i söder och 1 i norr, en av de i söder innehöll ben och järnkniv. Invid kärlet, skärvor, ben, järnkniv, pärlor, bronskedja. Även kamfragment, järn och keramik.

4 Stensättning 2 hundar (mellanstor+stor)

maturus K? K Två kärl, 1 i söder och 1 i norr, båda ben, runt kärlen fanns kniv, pärlor, bronshänge, ben och keramikskärvor.

5 Stensättning, registrerad som hög

Hund, får/get maturus Välbevarat kärl med ben

6 Stensättning Hund (Liten) maturus K? K Kärlskärvor, kam, pärlor, brons och järn, nitar.

7 Högliknande stensättning. Två separata brandlager, ett i norr och ett i söder

Får/get (N), Hund (S)

adultus M? (N) + K? (S)

Södra, skärvor, ben, nitar och spik. Norra, ett uppochner vänt kärl med ben, textilfragment, järnnit,

8 Stensättning Får/get adult K Keramikkärl med brända ben, även ben runt och järnnit

9 Liten rund hög adultus K? K Keramikskärvor, bronspincett 10 Stensättning Hund, får/get,

höns, nöt maturus K Kärl centralt, omgiven av skärvsten, N.V,

kärl omgivet av skärvsten, innehåller keramikskärvor, ben, glaspärlor, en bronspärla, järnkniv, bronsspänne, ringar, bronsbleck, järnnitar, järnhakor, 1 brodd.

11 Två brandlager störda av aktivitet, ett i söder och ett i norr som gränsar till varandra (kan ha varit ett stort)

Hund, häst, får/get

maturus K K Norr, keramikkärls botten, med ben. Båda lager keramik och ben.

12 Stensättning maturus K keramik, bronskedja, pärlor och järn 13 Stensättning Hund maturus M Järnsölja, en pärla, kärl 14 Skadad hög,

tidigare söndergrävd sedan täckt, två brandlager, ett i väst och ett i öst.

Hund (stor), höns (V)

Maturus (Ö) + senilis (V)

K? K? I öst, ett keramikkärl, skärvor och ben, intill kärl oval spännbuckla av brons. I väst, 2 kärl, en mindre tom kruka, andra täcktes av sten, med keramikskärvor, ben och järnföremål runtom. Omedelbart utanför A14s östra del, fyrkantig järnplatta med hål i hörnen.

15 Stensättning Hund, höns, svin

maturus Keramikskärvor, fin järnkniv

16 Gles stensättning adultus järnföremål, mellan sten och under lager av brända rena ben, mycket ben och keramik.

19 Brandgrop och omarkerad

Hund (stor), häst

adult harts, en möjlig behållare, en brodd

76

Tabell 32: Sammanfattande data av Jämmertuna (utifrån analys samt fyndlistor från ATA)

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

1 Rund stensättning

Hund, får/get

Senilis K? järnspik, 2 järntenar, krukskärvor;gråsvart, rödbrunt poröst gods

2 Närmast rund stensättning

Hund?, Häst?, fisk

Adult M huggkniv; järn, fragmentariskt ; järnskaft; 12 fragment av järnpilspetsar; 4 järntenar; järnringsfragment, 3 fragment av järnbroddar; 6 fragment av järnbleck; järnbandfragment; diverse järnfragment; kamfragment, odekorerad; krukskärvor, gråbrunt-gråsvart grovt gods; 3 bitar hasselnötsskal

3 Under flatmark Hund, häst Ung/vuxen K? K runt bronsspänne, typ Arbman, Birka 1; 2 järnbroddar, bandformiga; järnsaxfragment; gaffelformigt järnfragment (köttgaffel?); bandformigt järnbeslag; järnbeslag; obestämbara järnfragment; bergkristallpärla; krukskärvor till tre kärl

4 Rundoval stensättning

Ung järnknivfragment ; kamfragment, Birka 1; krukskrävor, fåtal av ljust gråbrunt gods;

5 Närmast rund stensättning

2 hundar (små), häst

Mat/sen järnbrodd; eldstål; diverse järnfragmet; 4 järnspikar; 12 pärlor; 2 träbitar, förkolnade med spår av bearbetning; krukskrävor av två kärl;

6 Närmast rund stensättning

bronsbjällra, typ Birka 1; järntenar; 7 pärlor, en av bergkristall övriga glas och glasfluss; krukskärvor; brända ben

7 Närmast rund stensättning

Hund? Juvenilis järnögla; krukskärvor, ett fåtal xxxxx av gråsvart på ytan ljusbrunt-rödaktigt gods;

8 Under flatmark Hund (Liten)

Ung 2 ovala spännbucklor i brons Birka 1; knivslidebeslag i brons; järnbrodd; järnfragment; flintbit; krukskärvor;

9 Under flatmark K bronskedjefragment, Birka 1; xxxx bronsring; bronstensfragment; bronsrör; järnbeslag; järnknivsfragment; järnring; järnfragment; silverpärla, kubooktaedrisk; 6 karneolpärlor därav 3 vitbrända; 7 kristallpärlor och 16 fragment av d:o; 9 mosaikpärlor; 61 pärlor av glas el. glasfluss enfärgade; ... kvartsit..

10A 10= (Flera rösen el. Stensättning)

Hund, får/get?, svin?

Maturus K keramik, 8 pärlor, järnspik, järnfragment

10B 10= (Flera rösen el. Stensättning)

Maturus K keramikskärvor; 2 kamfragment; oval spännbuckla i brons; järnbrodd; järnspikar; 6 bronstensfragment;

10C 10= (Flera rösen el. Stensättning)

Nöt Adultus K Järnhänge; järnfragment; 23 pärlor i glas/glasfluss; 4 krukskärvor

10D 10= (Flera rösen el. Stensättning)

Hund? Adultus M Järnfragment; mosaikpärlefragment; 3 glaspärlor; 2 brynefragment; ca 50 keramikskärvor;

11 Under flatmark ring; ca 40 keramikskrävor; 11 järnfragment; ca 50 pärlor;

12 Skadad rund stensättning

glaspärla; 12 krukskärvor, grovt gods;

13 Närmast rund stensättning

Hund (Liten)

Adult M Järnknivsfragment; 2 järnbroddar; 10-tal fragment av järnbeslag; järnfragment; 4 järnspikar; 2 u-formiga järnföremål; ca 15 järnfragment; 10 kamfragment; ca 40 krukskrävor;

14 Närmast rund stensättning

Hund Juvenilis järnknivsfragment; järnbeslagsfragment; ca 15 järnfragment; 6 krukskärvor;

15 Närmast rund stensättning

Hund (Liten)

Ung? järnhänge; kopparplåt, troligen recent; 3 pärlor; ca 15 krukskärvor;

16 Skadad närmast rund stensättning

Höns Mat/sen söljeliknande föremål; 2 järnfragment; 2 kamfragment; ca 200 krukskärvor;

17 Skadad rund stensättning

Hund Adultus K järnfragment; järnbrodd; 16 pärlor av glas/fluss; krukskärvor;

18 Närmast rund stensättning

Hund, får/get, svin?

Adultus järnnål; 6 järnfragment; 7 kamfragment; ca 30 krukskärvor

19 Närmast runt stensättning

Adult M spjut...järn, 17 cm; järnkniv, 17,5 cm; 5 pärlor, 1 bergskristall, 1 glas, 3 fluss; kamfragment; krukskärvor

77

Forts.

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

20 Närmast rund

stensättning järnbrodd; järnspik; 7 järnfragment; 8

krukskärvor 21 Under flatmark Maturus M K? nålhus i brons; ringsspänne i järn; 4 järnbeslag;

3 järnmärlor; 4 järnfragment, därav ett möjligt skrinhandtag; 8 glaspärlor; ca 30 krukskrävor;

22 Under flatmark ca 18 kg krukskärvor, minst 15-tal kärl av växlande storlek och gods och ett antal med gropintryck.

23 Närmast rund stensättning

Gös Adultus järnspik; ca 30 krukskärvor;

24 Hög Hund, häst Adultus M M? järnbrodd; 4 järnbeslagfragment; järntensfragment; 3 järnmärlor; 12 järnnitar; 29 järnspikar; ca 30 fragment av spikar, nitar mm; 14 kamfragment; 4 pärlor; krukskärvor av 3 kärl;

25 Närmast rund stensättning

Hund (stor), får/get, höns. svin

Senilis K? 12 järnspikar; xxxx lerkärl

26 Rund Stensättning

Hund Senilis K? 3 bronsringar; bronsblecksfragment; 8 järnblecksfragment; 2 fragment av pilspetsaar i järn; ca 50 pärlor av karneol, bergkristall, glas och glasfluss; ca 15 kamfragment; lerkärl;

27 Skadad rund stensättning

Hund, får/get

Adult K? K remdelare av brons; 3 bronsringar; 3 bronstensfragment; 16 pärlor, glas/fluss; lerkärl;

28 Skadad närmast rund

Fågel, svin Senilis K? 6 järnfragment; glasflusspärla; 5 krukskärvor

29 Skadad närmast rund stensättning

Adultus krukskärvor

30 Skadad närmast rund stensättning

Hund? Adultus M 2 järnspjutspetsar; järnfragment; 2 järnbeslag; 2 kamfragment; ca 100 krukskärvor;

31 stensättning Adultus järnbrodd; järntensfragment; järnfragment; kruksskärvor;

32 Närmast rund stensättning

Hund (stor), höns

Adultus K? K 5 bronsfragment; 3 bronsringar; järnspikar; järnfragment; kamfragment; pärlor; lerkärl;

33 Skadad rund stensättning

Hund, svin Adultus M K? bronstenfragment; järnspikar; järnblecksfragment; "skarabé"; ca 70 pärlor, karneol, bergkristall och glas/fluss; ca 60 krukskärvor; mynningsskärva; hasselnötsskal 2 bitar; 2 benfragment, kotdel av fisk (ej funnen).

34 Rund stensättning

Hund, svin? stort däggdjur

Ung/vuxen K? ringspänne i brons; bronstensfragment; järnbrodd; rembeslag till hästmundering; järnspiksfragment; 9 järnfragment; brynsten; 2 lerkärl; 15 hasselnötsskal förkolnade;

35 Ursp. rund stensättning

Hund Adultus järnspik; järnnit; järnsöm; järnkrampa; lerkärl;

36 Skadad oregelbunden stensättning

3 järnfragment av knivblad och krampa; 11 glas/fluss pärlor; blågrönt glasfragment; ca 30 kamfragment av kam med fodral; ca 40 krukskärvor; ett fåtal brända ben.

37 Skadad rund stensättning

Hund, fågel, får/get?

Mat/sen M järnkrampa; flintbit

38 Oregelbunden stensättning

Hund Adult järnbrodd; järnfragment; kamfragment; bronsten; ca 30 krukskärvor;

39 Rund stensättning

Hund, höns, katt?

Maturus M ca 10 järnfragment; 3 kamfragment; krukskrävor

40 Skadad rund stensättning

Hund (Liten)

Maturus K likarmat bronsspänne; bronsring; 3 bronsfragment; järnkniv; järnfragment; järnsöm; 15 pärlor av karneol, bergkristall och glas+fluss; krukskärvor

41 Under flatmark Hund, häst?

Adult järnnitar; järnspikar; 13 fragment av nitar och spikar; 5 järnfragment; 8 pärlor; krukskärvor

42 Skadad närmast rund stensättning

Fyndtom

78

Forts.

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

43 Rund

stensättning Hund (stor), katt

Maturus K 2 remdelare i brons; 2 bronsringar; bronsnål; fragment av spännbuckla i brons; 3 fragment av bronslänk; bronsspiral; järnbrodd; 13 järnfragment, varav en nyckel?; 51 pärlor av glas och glasfluss jämte klump av försmälta pärlor och bronsringar; 4 kamfragment; ca 30 krukskärvor

44 Under flatmark Hund, häst Juvenilis 2 bronsfragment; järnspiksfragment; 20 pärlor; 5 kamfragment; krukskärvor; 2 hasselnötsskal;

45 Under flatmark Får/get, svin

Adult järnbrodd; järnkrok; järnkrampa; 25 järnnitar; 12 järnnitfragment; 7 järnspikar; ca 10 järnfragment; ca 40 krukskärvor, troligen 2 kärl;

46 Under flatmark bronsfragment eldskadat med spår av dekor; 2 glasflusspärlor.

79

Tabell 33: Sammanfattande data av Norsa (utifrån analys samt preliminära rapporter)

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

1 Rester av rund stensättning

2 hundar, höns, 1 stort däggdjur, svin?

Mat/sen M K Pärlor, bronsspänne, järnfragment, spännbuckla, keramik

2 Rester av stensättning

Hund (Stor), svin Mat/sen M? Järnfragment, keramik

3 Rester av stensättning

Hund, svin Infans2+adult Järnfragment, keramik

4 Skadad rund stensättning

Hund, får/get, nöt Adult M M keramik, sölja, brodd, pincett, nitar, bryne, skaft, spelbricka, benföremål, kamfragment, järnfragment

5 Stensättning Hund, häst, katt? Mat/sen Keramik, järnfragment, bryne, broddar, spelbrickor i ben(?)

6 Stensättning, smärre stenar

Infans2 M bränd flinta, keramik, kniv, pilspets, tenar, pincett, metallring, brynen

7 Rester av stensättning

Hund, häst? Adult M? Järnfragment, keramikskärvor

8 Stensättning med brandlager utan brända ben

Keramik, ett nålhus

9 Oval stensättning Ung? 10 Rester av

stensättning Svin Juvenilis Keramik och bryne

11 Rester av brandlager

keramik, järnbeslag och en pincett.

80

Tabell 34: Sammanfattande data av Tuna i Badelunda (utifrån analys samt publikation från 1994)

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

1 SV Brandgrav Nöt Ad/mat Hästskosöm,smältglas, kam, lerkärl, bränd lera, platta

1 NO Brandgrav Får/get Adult Fingerringar av silver, krukskärvor, plåt och spik (recent)

2 Brandgrav Hund, häst? Ung/vuxen M Vapen, ryttarutrustning, märla, ring, spikar, bryne, torshammare, kniv, lerkärl

3 (10,22?)

Brandgrav Hund, får/get, nöt

Adultus Bryne, lerkärl, ten, bränd lera

4 Brandgrav Hund, häst, får/get

Maturus järnfragment, kam, beslag, spikar

5 Brandgrav Maturus Eldstål?, tenar, järnfragment, kol, järnfragment

6 Brandgrav Maturus K? K Pärlor, bronsband, kam, lerkärl. 7 Brandgrav Hund Adult K Hänge, pärla, lerkärl 8 Brandgrav Adult Bågspänne (järn), pärla, krukskärva,

bränd lera. 9 Brandgrav Adultus Nit, kam, lerkärl 11 (14?) Brandgrav Hund, häst Maturus M? K? Ten, bränd lera, pärlor, slagg 12A Brandgrav Adultus Kam, krukskärvor 14 (11?) Brandgrav K? Sölja,järnbeslag, pärlor, lerkärl,

krukskärvor, kam 15 Brandgrav Hund, svin Adultus M? kam, bryne, krukskärvor, slagg, flinta 16 Brandgrav Hund, häst Adultus M Smält glas 18 Brandgrav Hund Adultus M? K pärlor, kam, lerkärl 19A Brandgrav Hund, häst,

får/get, svin? Adult M? brodd, krampa, krok, spik,

kamfragment, lerkärl 20 Brandgrav Ung/vuxen kniv, bryne, lerkärl, band, bleck 24 Brandgrav Ung/vuxen syl?, kamfragment 26 Brandgrav Hund, häst,

får/get, svin, gås, nöt

Adultus Brons-och järnfragment, ring, krampa, bleck, spikar, nitar, pärlor, kam, lerkärl, sädeskorn

28 Brandgrav Hund? Maturus Bränd lera 29 Brandgrav Adultus spikar, kam, lerkärl, slagg 31 Brandgrav Mat/sen M kam?, lerkärl 32 Brandgrav Hund, häst?

Nöt? Adult sölja, broddar, beslag, spik, lerkärl

33 Brandgrav Katt Adultus M Pilspetsar, söljor, beslag, dragkrok, brodd, ring, märla, kam, bryne, torshammare, lerkärl

34 Brandgrav Ung K? syl?, spänne?, järnföremål, kam, bryne

36 Brandgrav Hund Maturus Kam 37 Brandgrav Hund, katt Adult K mynt, bleck, beslag, kedja, amulett,

låsskylt, krampor, ten, bryne, hängbryne,, brodd, flinta, silverring, pärlor, nålhus, kam, lerkärl

39 Brandgrav Får/get Adultus K K Pärlor, kniv, ring, spikar, ten, krukskärvor.

40B+C Brandgrav Maturus M? bronsringar, kam, lerkärl 41 Brandgrav Adultus M kam, bryne, järnföremål, lerkärl,

krukskärvor 45(övre lager)

Brandgrav 2 hundar, häst Mat/sen M? Kam, krukskärva

45(undre lager)

Brandgrav Adult

46A Brandgrav Hund Adultus K fibulor, spännen, kam, nål, nit, spikar, krukskärvor

47A Brandgrav Adultus M? Försmälta bronsklumpar 47B Brandgrav Ung Kniv, lerkärl 51 Brandgrav Juvenilis M Yxa, bryne, brodd?, lerkärl 53 Brandgrav Maturus M kam, lerkärl 55 Brandgrav Hund Maturus pärla, beslag, hake, tenar, , bryne,

lerkärl 57 Brandgrav Adult M Pilspetsar, kniv, bryne 59 Brandgrav Hund, häst,

katt Adult M betselbeslag, bjällra, pincett?, hank?,

kniv, lerkärl 60 Brandgrav Maturus Kniv, ten 61 Brandgrav Hund, häst? Adult Bronsbeslag 62 Brandgrav Adult pärlor, kam, lerkärl, bränd lera 63 Brandgrav Adult

81

Forts.

Grav Gravskick Djurarter Ålder Ost.kön Ark.kön Föremål

64 Brandgrav Infans1 järnfragment, krampa, bränd lera,

lerkärl 65 Brandgrav Hund Maturus K? K? pärlor, kam, tärning, järnföremål,

lerkärl 66A Brandgrav Svin, fisk Infans1+maturus järnbeslag, kam, tärning, hylsa, nitar,

beslag, spikar. 66B Brandgrav Hund, häst,

svin Maturus Se ovan

67 Brandgrav Adultus K spännen, pärlor (126+40-tal frag), pincett, kam, nitar, spikar, bleck, lerkärl, slagg

74 Brandgrav Hund Maturus M fragment av ringbrynja, pärlor (ben), kam, smältklumpar i brons, lerkärl

81 Brandgrav Maturus K Bronsnål, bronsfragment, ten, bleck, pärlor.

85 Brandgrav Fågel, svin, hund?

Ung+senilis M? K Spänne, nitar, pärla, kam