GÖTEBORGS UNIVERSITET

Institutionen för

filosofi, lingvistik och vetenskapsteori

Fri vilja och moraliskt ansvar En analys av Göran Duus-Otterströms bettingargument

Mattias Hällerö

C-uppsats, 15 hp

Vårterminen 2010

Handledare: Joakim Sandberg, Karl Persson

Abstract

Denna uppsats diskuterar problemet med att jämka samman antagandet om varje

människas moraliska ansvar för sina handlingar, med det eventuella faktum att världen

är deterministisk – att vad som än sker så kunde det inte skett på något annat sätt. Mer

specifikt diskuterar uppsatsen det förslag för att lösa problemet, som Göran Duus-

Otterström presenterar i sin avhandling Punishment and personal responsibility

(2007). Detta förslag går i korta drag ut på att beslutet om huruvida vi ska anpassa

samhället utifrån att determinismen är sann, är ett beslut under osäkerhet. Vi måste

välja om vi ska tro på att determinismen är sann eller inte (och justera de samhälleliga

institutionerna efter detta), och vad vi än väljer riskerar vi att vi har fel. Givet dessa

förutsättningar, och givet vilka olika konsekvenser de två valmöjligheterna har, menar

Duus-Otterström att det mest rationella är att utgå från att världen inte är

deterministisk; människor har en reell möjlighet att agera på flera sätt, och är därmed

moraliskt ansvariga för sina val.

Uppsatsen landar i slutsatsen att detta argument är applicerbart i en väldig snäv och

specifik situation, och att de val och ställningstaganden som leder dit, kan ifrågasättas.

En huvudsaklig invändning är att vad som skiljer retributivismen från flera andra

straffteorier är att den inte handlar om vilka goda konsekvenser ett straff har; ett straff

är rätt eftersom förövaren förtjänar det. När GDO ska argumentera för sitt

bettingargument är dock en stor del av argumenten just konsekventialistiska.

Nyckelord: Retributivism, Determinism, Inkompatibilism

1. INLEDNING 1

1.1. Uppsatsens disposition 1

2. BAKGRUND 3

2.1. Straffteori 3

2.2. Retributivism 4

2.2.1. Värdet i ett retributivistiskt grundat straffsystem 5

2.2.2. Kritik mot retributivismen 6

2.2.3. Ursäkter och förklaringar 6

3. DETERMINISMEN 8

3.1. Determinismen och den fria viljan 9

3.2. Hård determinism 9

4. DUUS-OTTERSTRÖMS BETTINGARGUMENT 11

4.1. Tre premisser 11

4.2. Olika utfall 12

4.2.1. F-samhället 12

4.2.2. D-samhället 12

4.3. Beslut under osäkerhet 13

5. INVÄNDNINGAR MOT BETTINGARGUMENTET 15

5.1. Problemet med rankingen 15

5.2. Sannolikheten för D och icke-D 16

5.3. Betting som lösningsstrategi; vad bettar man på? 17

5.4. Vad är egentligen icke-D? 17

5.5. Retributivism och konsekventialism 18

5.6. GDO:s beskrivning av D-samhället 19

6. SLUTREFLEKTIONER 21

LITTERATUR 23

1

1. Inledning

En morddömd italienare fick hösten 2009 sitt straff mildrat med hänvisning till att han

var bärare av en gen som kunnat kopplas till sämre självkontroll. Lars Oreland,

gästprofessor emeritus i farmakologi vid Uppsala Universitet, ansåg i en intervju

(Oreland, 2009) att domen var tveksam; kopplingen mellan genen och den bristande

självkontrollen var nämligen, enligt Oreland, inte så stark som den italienska

domstolen tycktes tro. Det möjligt tveksamma i att en vetenskaplig förklaring till ett

visst beteende kan räknas som en förmildrande omständighet, och att det i alla fall till

viss del skulle ursäkta handlingen, diskuterades däremot aldrig.

Denna uppsats handlar om relationen mellan den fria viljan och det moraliska

ansvar vi tenderar att kräva av vuxna, mentalt friska, individer. Om våra handlingar,

precis som för den morddömde italienaren, kan förklaras i termer av gener, av uppväxt

och av andra orsaker som samtliga ligger utanför vår kontroll, vad händer då med det

moraliska ansvaret? Om det visar sig att världen är deterministisk, och att alltså allt

som sker sker av nödvändighet – ingen har någonsin en reell möjlighet att göra på ett

annat sätt – betyder det att vi är fel ute när vi håller någon ansvarig för sina

handlingar?

Göran Duus-Otterström (GDO) presenterar i sin avhandling Punishment and

personal responsibility (PPR) (2007) ett argument för varför det är rationellt att hålla

determinismen för osann, vilket enligt honom betyder att vi kan fortsätta leva i ett

samhälle där vi utkräver ansvar och belönar och straffar folk efter förtjänat. Denna

uppsats kommer att beskriva detta argument (som jag kallar för bettingargumentet),

placera det i sin straffteoretiska kontext samt diskutera dess styrkor och svagheter.

1.1. Uppsatsens disposition

Eftersom denna uppsats undersöker det bettingargument som GDO presenterar i sin

avhandling, kommer jag till stora delar att följa hans disposition. Bettingargumentet är

tänkt att användas i en väldig specifik situation under väldigt exakta förutsättningar.

Vägen dit är kantad av en hel del vägskäl: Vilken straffteori anser man vara rimlig?

Om man förespråkar en retributiv straffteori, vilken typ? Tror man att världen är

deterministisk och anser man i så fall att determinismen är förenlig eller oförenlig med

fri vilja? Det är bara om man svarar på dessa och andra frågor på ett visst sätt som man

hamnar i den situation där bettingargumentet är giltigt och användbart. Min tanke är att

jag för varje sådant vägskäl i görligaste mån redogör för alternativen samt förklarar

varför GDO anser att just det val han gör är det rimliga.

Uppsatsen inleds med en bakgrund där jag först ger en översiktlig redogörelse av

straffteori. Jag presenterar kort några olika straffteorier samt ett sätt att dela in dessa i

två fack: framåtblickande respektive bakåtblickande. Jag fokuserar sedan på

retributivismen, vilket är den straffteori som kanske tydligast bygger på människans

2

förmenta förmåga att vara moraliskt ansvar för sina handlingar. Vidare resonerar jag

kring retributivismen, och varför dess starka koppling till moraliskt ansvar också är

dess styrka, och avslutar detta avsnitt med att diskutera vad som kan tänkas ursäkta

annars moraliskt klandervärda handlingar.

Därefter presenterar jag, i avsnitt 3, determinismen och förklarar vad den har för

implikationer när det kommer till att avkräva människor moraliskt ansvar.

I avsnitt 4 kommer jag så förklara GDO:s bettingargument. Jag presenterar vilka

premisser det bygger på, och resonerar sedan i avsnitt 5 kring de invändningar man

kan rikta mot argumentet. Avslutningsvis kommer jag i avsnitt 6 att sammanfatta mina

tankar och resonemang.

3

2. Bakgrund

"Men varför verkar min gärning så vidrig för

dom?" frågade han sig själv. "Därför att den var

kriminell? Fast vad betyder det ordet? Mitt

samvete är lugnt. Naturligtvis har jag begått en

förbrytelse, naturligtvis har lagen överträtts och

blod spillts, men hugg då huvudet av mig för

lagens bokstavs skull. "

- Dostojevskij

2.1. Straffteori

Att den som begår brott bör dömas till någon form av straff, är knappast en

kontroversiell idé; alla civiliserade länder har ett rättssystem som på ett eller annat sätt

reglerar vad som sker med missdådare. Däremot kan det råda delade meningar om

både vad som faktiskt gör det rätt att straffa de som begår brott, och hur dessa ska

straffas. Straff kan se ut på många olika sätt, men gemensamt för dem är att man

orsakar en person någon form av ont. Vi anser i normalfallet inte att det är okej att låsa

in människor och neka dem den annars självklara rätten att själva bestämma över sin

frihet, men det verkar som om den som begått ett brott tvingas ge upp vissa

grundläggande rättigheter. Hur ser denna koppling ut? Vad är det i att begå brott som

ger samhället rätt att skada den skyldige?

I Sverige är brottsbalken den centrala straffrättsliga lagen. Förarbetet hänvisar i

generella termer till samhällets behov av att skydda sig och sina medlemmar från

brottslighet, och detta ska ske genom förebyggande åtgärder (SOU 1956:55). Man

åberopar inte en ensam straffteori, men nämner två: avskräckning och rehabilitering1.

Straffen är tänkta att dels avskräcka andra personer att begå brott (genom se vad som

händer den som bryter mot lagen tänker man sig att andra personer kommer att bli

mindre benägna att göra detsamma), dels tänker man att straffet på ett eller annat sätt

ska få brottslingen på andra tankar. Man tycks även se den brottsliga gärningen som ett

utslag av sjukdom eller brist hos den kriminelle. Genom att rehabilitera brottslingen

och därmed justera dennes värderingar och preferenser, tänker man sig att denna i

framtiden ska välja att avstå från brott.

Det finns en uppsjö av olika straffteorier, som alla ger sin förklaring till varför, och i

förlängningen också hur, samhället bör straffa förbrytare. Avskräckning och

rehabilitering som nämndes ovan är två exempel, inkapacitering och retributivism

ytterligare två. Ett sätt att dela in de olika teorierna är efter hur de ser på förhållandet

mellan brottet och straffet. Några av teorierna blickar framåt; det är konsekvenserna av

1 2008 skrevs dock Brottsbalken 30:6 om på ett sätt som kan tolkas som att retributiva idéer är på frammarsch,

även inom svensk lagstiftning (Svennerlind 2009:104).

4

straffet som rättfärdigar det. Avskräckningsteorin är uppenbart framåtblickande.

Poängen med – och rättfärdigandet av – straffet ligger i dess avskräckande effekt, både

på den kriminelle själv och andra. Det betyder att straffets utformning bestäms av i hur

stor utsträckning det verkar avskräckande. Ett grovt brott behöver inte per automatik

rendera att strängare straff.

På samma sätt blickar även rehabiliterings- och inkapaciteringsteorin framåt; dess

poäng och rättfärdigande ligger i dess effekter på framtiden. Retributivisten däremot,

blickar bakåt.

2.2. Retributivism

Medan avskräckning, rehabilitering och inkapacitering alla är teorier som blickar

framåt, är det för retributivisten alltså inte straffets effekter som avgör om det är

rättfärdigat och rimligt utformat. Retributivisten blickar bakåt; straffet är en specifik

respons på ett specifikt brott, och om denna respons är rimlig och rättvis spelar det

mindre roll vilka effekter straffet har i övrigt. (PPR:83)

Retributivism bygger alltså på att det finns en direkt koppling mellan det brott en

individ begår, och det straff denne sedan får. Man straffar den kriminelle, inte för att

avskräcka andra från att begå brott eller för att den kriminelle ska bli en bättre

människa, utan för att det är rättvist i sig. Den som begår ett brott har helt enkelt gjort

sig förtjänt av ett straff. Här kan det vara på sin plats att göra en distinktion mellan

institutionell och preinstitutionell förtjänst. Medan den tidigare handlar om att man

förtjänar något i kraft av att man uppfyller vissa kriterier inom ramarna för en viss

institution – den som har betalt en vara och därmed uppfyllt villkoren för att erhålla

den, har gjort sig förtjänt av att få den – är den preinstitutionella förtjänsten ett

moralbegrepp som existerar dessa institutioner förutan. Retributivismen vilar på

förtjänsttanken i den preinstitutionella betydelsen: ”Crime should be punished since/if

it is wrong, not beacuse it is a consequence of a particular penal scheme” (PPR:82-83).

När man läser om retributivism får man lätt uppfattningen att det handlar om en

enda klart definierad teori, men i själva verket kommer den i flera olika förpackningar.

Cottingham räknar med så många som nio olika typer av teorier, som han anser på

något sätt bygger på retributiva principer (Cottingham, 1979). En tanke är till exempel

att straffet är ett sätt för brottslingen att betala tillbaka en skuld till samhället. En annan

är att straffet är ett sätt att återställa den balans som rubbats genom brottet; de

eventuella fördelar som brottslingen uppnåtts ska annulleras. Angående vilken version

av retributivism GDO utgår från i sin bok, skriver han själv:

The kind of retributivism I will defend in this book is of a non-strict (and positive)

variety. I have in mind a pluralistic view which says that acting on desert is

justified in most cases, but not all. There may be cases when acting on desert

poses to great costs to other values. We should then refrain from acting on desert

(PPR:86)

5

Det betyder att retributivismen, så som GDO ser den, säger att förtjänst inte bara är ett

nödvändigt villkor för att straffa, utan även en anledning i sig2. Att den är non-strict

innebär att vi inte har en absolut plikt att straffa, utan kan välja att avstå.

Alla de olika varianterna av retributivism har det gemensamt att de i större eller

mindre utsträckning har med preinstitutionell förtjänst att göra, och det är också den

aspekten som är central för GDO i hans vidare resonemang. Vad som är värt att

omnämna är vad jag valt att kalla GDO:s modesta ansats. GDO försöker i sin

avhandling besvara frågan: givet att ett samhälle har straffrättsliga institutioner, vilken

teori bör utgöra grunden för dessa (PPR:34)? GDO börjar alltså sin argumentation, inte

på ruta ett där de straffrättsliga institutionerna ska försvaras, utan på ruta två, som

utgörs av den mer modesta ansatsen att hitta den bästa grunden för dessa institutioner.

Jag kommer att återkomma till detta i slutdiskussionen.

Retributivism bygger således, lite förenklat, på följande grundläggande tanke: De

flesta människor är ansvariga för sina handlingar, och den som väljer att begå ett brott

förtjänar (i den preinstitutionella betydelsen) att straffas3.

2.2.1. Värdet i ett retributivistiskt grundat straffsystem

GDO hänvisar till filosofen James Rachels test (PPR:129) som testar hur väl en

straffteori svarar mot fyra uppställda principer.

1. Endast den skyldige ska straffas

2. Lika fall ska behandlas lika

3. Straffet ska vara proportionerligt mot brottet

4. Den som har en giltig ursäkt ska inte straffas

Rachel menar, och GDO håller med, att det bara är retributivismen som uppfyller alla

principerna. Avskräckning uppfyller endast den andra principen, och rehabilitering

enbart den fjärde. Man kan ha flera invändningar mot testet (till exempel att det finns

andra principer som ett straffsystem bör ta hänsyn till), men givet att man anser att ett

straffsystem bör uppfylla alla dessa fyra principer för att vara rättvist, ger det stöd åt

tesen att ett straffsystem bör vila på retributiva principer.

Vidare går det att argumentera för att det finns ett viktigt symbolvärde i ett straff

grundat på retributivistiska idéer. Genom att straffa en person erkänner man denna

som en rationell individ som man borde kunna förvänta sig mer av. GDO argumenterar

2 Att det finns skäl att straffa den som förtjänar det, betyder inte att man ska straffa till varje pris. I det enskilda

fallet kan det finns andra, tyngre, skäl som talar emot straff. 3 Retributivismen, sedd som principen att ge brottslingar vad de förtjänar, tycks relativt väl svara mot många

människors intuitiva rättsuppfattning. Pinker (2006:197) menar till exempel att det ligger en evolutionär

fördel i att inte låta andra komma undan med att begå oförätter, och att vi helt enkelt har utvecklat en känsla

för att ge igen. Ett rättssamhälle med lagar och straffsystem är då helt enkelt ett sätt att systematisera och

reglera denna biologiska drift att ge brottslingar vad de förtjänar. Genom att överlåta straffandet till tredje

part säkerställer vi proportion och undviker att straff förvandlas till hämnd. Vad som gör straffet rätt är att det

tillfredsställer offret och allmänhetens krav på rättvisa.

6

till och med för att det kan sägas ligga i förövarens intresse att straffas retributivistiskt

(PPR:120).

Det finns således vissa förtjänster med ett retributivt straffsystem, och det ligger

därmed en poäng i att försöka bemöta de invändningar man kan resa mot

retributivismen.

2.2.2. Kritik mot retributivismen

Idén att en brottsling förtjänar ett straff kan kritiseras på i huvudsak två sätt

(PPR:34):

1. Det är mycket möjligt att den som begår ett brott förtjänar att straffas, men

det i sig räcker inte för att rättfärdiga straffet. Retributivisten måste först

förklara varför förtjänst är en tillräcklig moralisk grund för att straffa en

person (PPR:107)

2. Det vi kallare förtjänst är en hjärnspöke. Egentligen förtjänar ingen vare sig

att få vare sig ros eller ris för sina handlingar (PPR:196).

För denna uppsats är det den andra invändningen, alltså att det vi kallar förtjänst

inte existerar, som är intressant. Man kan alltså invända att även om retributivismen

verkar rimlig så till vida att vad som gör det berättigat och försvarbart att straffa en

person som bryter mot lagen är att denne förtjänar det, är det i praktiken aldrig rätt att

straffa någon eftersom förtjänst inte existerar.

Att förtjänst inte skulle existera låter måhända intuitivt konstigt: förtjänst är något

som genomsyrar många samhällsinstitutioner och lägger grunden för vårt sinne för

rättvisa. Det ses, förmodar jag, av många som rättvist att de med bäst betyg får bedriva

högre studier, eftersom dessa gjort sig förtjänta av det. På samma sätt skulle det vara

rättvist att den som jobbar hårdast belönas med högre lön. Och så vidare. Så hur

resonerar man när man säger att tanken om förtjänst inte grundar sig i hur verkligheten

är konstituerad? Varför förtjänar ingen att straffas?

Det finns en stark koppling mellan retributivism och förtjänst, men det finns också

en stark koppling mellan förtjänst och moraliskt ansvar. Det låter rimligt att bara den

som är moraliskt ansvarig för sina handlingar som förtjänar att ställas till svars för

dem. Men vad händer då om det visar sig att man faktiskt inte är moraliskt ansvarig för

sina handlingar?

2.2.3. Ursäkter och förklaringar

I inledningen till denna uppsats skrev jag om en morddömd italienare som fick sitt

straff sänkt på grund av att han inte ansågs till fullo ansvarig för sina handlingar. En

vetenskaplig förklaring – närmre bestämt att hans gener gav honom en sämre

impulskontroll – verkade ursäktande på hans beteende. Resonemanget är enkelt: Det är

7

inte rimligt att påstå att någon skulle ha kontroll över vilka gener man har, och det är

inte rimligt att hålla någon ansvarig för händelser som ligger utanför dennes kontroll4.

Det räcker alltså inte att en person utför en handling medvetet för att hålla henne

ansvarig för denna handling; det måste därtill finnas ett visst mått av kontroll över

handlingarna. GDO exemplifierar med två personer som snattar i en butik (PPR:260).

Den ena personen är kleptoman, och stjäl tvångsmässigt. Hon har en önskan om att

sluta snatta, men driften att snatta är sjuklig och hon kan inte stå emot. Den andra

personen har däremot full kontroll över sitt agerande. Hon stjäl för att hon vill berika

sig och har inga planer på att sluta.

De flesta skulle nog säga att det finns goda grunder för att ursäkta kleptomanen. Om

man kan visa att hon stjäl enbart för att hon har en disposition hon inte kan bli av med,

så finns det skäl att inte hålla henne ansvarig för sina handlingar5.

För den andra personen verkar det dock inte finnas några ursäktande

omständigheter. Henne kan man till fullo hålla ansvarig, och straffa efter förtjänst.

Tanken är alltså att kleptomanen inte kunde välja att avstå från att snatta, medan den

rationella kunde valt detta. Frågan är dock om detta är en faktisk skillnad mellan de två

personerna. Vad händer med resonemanget om det visar sig att vi lever i en

deterministisk värld? Finns det verkligen alternativa handlingsmöjligheter? Kan man i

varje givet ögonblick välja att handla annorlunda? Och vad har det för betydelse för

det moraliska ansvaret? Det är ämnet för nästa avsnitt.

4 Möjligen skulle man kunna ha ett ansvar att inte försätta sig i i en situation där man vet att man inte längre har

kontroll över sina handlingar. 5 Frågan är vad som händer med resonemanget om det visar sig att kleptomanen visserligen agerar efter en

disposition hon inte har förmågan att inte handla efter, men att hon heller inte har en önskan att bli av med

den. Det är dock en fråga som faller utanför ramarna för denna uppsats.

8

3. Determinismen

Då med orfeiska lyrans harmoni

Förädla känslan, döfva lifvets smärta

Och lär mig sjunga, oskuldsfull och fri,

Om kyska lågor, själars sympati,

Den vises trotts mot Ödets tyranni

Och pliktens allmakt i ett dygdigt hjärta.

- Stagnelius

Det finns många sätt att definiera determinism på – GDO sammanställer en lista med

hela femton typer av determinism han träffat på (PPR:246). Dock menar han att de alla

bygger på samma grundidé, nämligen att allt som sker sker av nödvändighet

(PPR:247). Det finns inga alternativa händelseförlopp, utan saker och ting kan bara ske

på ett sätt. GDO definierar sålunda determinism som

Determinismdef: the state of the world at any time t together with the causal laws

necessitates the state of the world at t+1 (makes other states of the world

impossible at t+1). (PPR:248)

Om determinismen är sann innebär det alltså att allt som sker, inklusive människors

handlingar, sker av nödvändighet och kunde inte ske på annat sätt. Det jag gör idag är

fullständigt bestämt av universums tillstånd i kombination med de naturlagar som

finns, och detta tillstånd är en direkt följd av tidigare tillstånd och så vidare. Det jag

gör idag beror alltså på universums tillstånd vid en tidpunkt innan jag var född.

Det innebär inte att våra överväganden, alltså den rationella process genom vilken

vi väger olika alternativ mot varandra, inte gör någon skillnad. En sten som ramlar ner

på ett järnvägsspår kommer rimligen att påverka tågtrafiken – att stenens fall styrdes

av fysiska lagar över vilka ingen har någon påverkan, gör ingen skillnad. Poängen är

att resultatet av våra överväganden, vad detta än blir, är det enda möjliga. Våra

rationella överväganden är en process med endast en möjlig utgång.

Detta är dock inte detsamma som att varje människa har ett öde. När de stackars

ungdomarna i filmen Final destination (Wong, 2000) försöker undvika sitt möte med

döden har de inte mycket för sina ansträngningar. Vad de än gör kommer nämligen

ödet att omedelbart anpassa omständigheterna så att de förolyckas i alla fall. Ödet

verkar alltså vara en kraft som ser till att varje människa når en på förhand given

situation, oavsett vad man väljer att göra. Detta är dock fatalism och inte determinism6.

6 Möjligen kan determinism ses som ett specialfall av fatalism (Radovic, 2009:187)

9

3.1. Determinismen och den fria viljan

Om världen är deterministisk, vad betyder det för begrepp som fri vilja och moraliskt

ansvar? Här finns det två huvudsakliga positioner; den kompatibilistiska och den

inkompatibilistiska.

Enligt inkompatibilismen kan de förmågor som krävs för att tala om moraliskt

ansvar mycket väl existera i en deterministisk värld. Det rör till exempel förmågor som

rationellt tänkande, förmåga att handla i enlighet med sina preferenser, att man är

korrekt införstådd med konsekvenserna av ens handlande och att man inte agerar under

tvång. Så länge ens handlingar är resultatet av sådana processer menar kompatibilisten

att det finns en tillräcklig grund för att tala om fri vilja och moraliskt ansvar.

Inkompatibilisten å sin sidan menar att det dessutom krävs att man skulle kunnat

handla annorlunda. Man måste vid tidpunkt T ha en reell möjlighet att välja både A

och B, och på så sätt skapa antingen T+1A eller T+1B. Utan denna reella möjlighet

finns det ingen poäng i att tala om att man valde en viss handling på ett sådant sätt att

man är moraliskt ansvarig för den. Kleptomanen och den rationelle agenten ovan

skiljer sig alltså åt, säger inkompatibilisten, men inte i någon moraliskt relevant

betydelse:

I do accept that there is a difference between the kind of agency a kleptomaniac

and a normal shoplifter is capable of. But I cannot see how this difference matters;

how punishing the normal shoplifter could be any less unjust than punishing the

kleptomaniac, if D is true. (PPR:264)

Eftersom denna uppsats handlar om bettingargumentet och detta utgår från en

inkompatibilistisk position, kommer jag i det följande utgå från någon form av

inkompatibilism.

3.2. Hård determinism

Inkompatibilisten menar alltså att determinismen utgör ett hinder för att vara moraliskt

ansvarig för sina handlingar, och då är det naturligtvis av vikt att reda ut frågan

huruvida världen är deterministisk eller inte. De inkompatibilister som menar att

världen trots allt inte är deterministisk kallas ibland för libertarianer. Bland dessa

finns olika uppfattningar om vad det är som gör att världen, inklusive mänskliga

handlingar, åtminstone inte alltid är deterministiskt bestämda. Några hänvisar till

forskning inom kvantfysik, som ger vid handen att det faktiskt existerar en icke-kausal

slump (PPR:309). Att hjärnan består av materia betyder således inte att det bara finns

en given utgång av våra rationella processer; även de partiklar hjärnan består av

påverkas av denna kvantfysiska slump. Detta skulle visserligen betyda att världen inte

är deterministisk, men det är ytterst oklart på vilket sätt detta räddar den fria viljan. Jag

återkommer till detta i avsnittet där jag diskuterar kritiken mot bettingargument.

10

Den andra positionen man som inkompatibilist kan inta, är den som här kommer at

kallas för hård determinism. Denna ståndpunkt innebär att man anser att världen är

deterministisk, och att detta i sin tur innebär att begrepp som fri vilja och moraliskt

ansvar förlorar sin innebörd. Att straffa någon efter förtjänst är att behandla denne

person orättvist; eftersom världen är deterministisk kan ingen göra på annat sätt och

därmed är ingen förtjänt av någonting.

GDO:s position är att determinismen inte är förenlig med fri vilja och moraliskt

ansvar (PPR:264). Vad gäller frågan om determinismen presenterar han goda skäl för

att hålla den för sann. Detta resonemang handlar dock enbart om att duka bordet för

hans bettingargument.

11

4. Duus-Otterströms

bettingargument

“Well, excuse my speaking so plainly, but I know

how addicted you are to gambling. Though I am

not your mentor, nor wish to be, at least I have a

right to require that you shall not actually

compromise me."

- Dostojevskij

I sin avhandling ställer sig GDO frågan hur våra straffrättsliga institutioner bör

inrättas, och han försvarar tesen att det är retributivismen som är det bästa svaret

(PPR:34). Men om världen är deterministisk och determinismen (D) är inkompatibel

med den förtjänst som retributivismen grundar sig på, riskerar inte grunden för

straffsystemet att förloras? GDO:s bettingargument är ett argument som visar varför

det är rationellt att hålla D för falsk.

4.1. Tre premisser

GDO inleder sin beskrivning av argumentet med tre premisser som argumentet bygger

på:

1. Huruvida vi tror på att, och agerar som om, D är sann, är en fråga som är

skild från frågan om D är sann eller inte.

2. Ett samhälle som tror på den fria viljan är, allt annat lika, bättre än ett som

inte gör det.

3. Vi vet inte om D är sann eller falsk7.

Den första premissen är tämligen enkel att gå med på. Att D är sann utesluter inte att

man kan tro att den är falsk, och vice versa. Den andra premissen är en värdering som

går att diskutera. Den bygger på en beskrivning av konsekvenserna av hård

determinism (HD) som GDO gör, och som jag redovisar nedan. Enligt den kommer

vissa värden att gå förlorade om HD är sann och vi anpassar samhället efter detta.

Hur är det med den tredje premissen? Strikt räknat har givetvis GDO rätt; det är

väldigt få saker vi kan veta säkert. Men även om man inte kan veta helt säkert kan man

ju anse att det lutar åt den ena eller andra hållet. Hur mycket ska tala för ett faktum,

7 Detta är så GDO formulerat sin premiss. I det vidare resonemanget framgår det att det handlar om en genuin

osäkerhet, alltså en osäkerhet som gör att vi kan behandla de olika alternativen som lika sannolika.

12

innan man med trovärdighet kan ta ställning? Jag kommer att återkomma till både den

andra och den tredje premissen i avsnitt 5 nedan.

4.2. Olika utfall

Vilka konsekvenser för samhället har de olika ståndpunkterna D (determinismen är

sann) och icke-D (determinismen är falsk)? Hur ser ett samhälle ut som har anpassat

sig efter respektive ståndpunkt? Jag väljer att låna GDO:s terminologi och pratar

därför om ett D-samhälle där D hålls för sann, och ett F-samhälle där D hålls för falsk.

Det viktiga här är att hålla isär ontologin – vad som de facto är fallet – från antagandet

om verkligheten. Som kommer att framgå är ett D-samhälle förenligt både med att D

är sann och falsk, och detsamma gäller för ett F-samhälle. Det är till och med själva

grundförutsättningen för bettingargumentet: vi måste bestämma oss utan att sitta med

alla kort på handen.

4.2.1. F-samhället

Enligt GDO är F-samhället i princip identiskt med det samhälle vi lever i idag

(PPR:307). Det är ett samhälle där man tror på någon form av libertariansk fri vilja

(Duus-Otterström, Opublicerad:2), och i och med detta är det ett samhälle där man

anser att människor är ansvariga för sina handlingar.8

4.2.2. D-samhället

Om nu samhället anammar HD – alltså intar ståndpunkten att världen är deterministisk

och att detta är inkompatibelt med moraliskt ansvar och preinstitutionell förtjänst – vad

innebär detta för hur de samhälleliga institutionerna bör inordnas? Vilka konsekvenser

har det till exempel på vår syn på straff, belöningar, frihet och demokrati?

GDO menar att samhället kommer att förändras på två väsentliga områden. För det

första kommer synen på straff att förändras. Naturligtvis måste retributivismen

förkastas – om ingen förtjänar att straffas har grunden för retributivismen försvunnit.

Däremot kan samhället fortfarande straffa enligt andra straffteorier, och GDO verkar

anse, även om han inte säger det rent ut, att man i så fall får byta fot och anamma

någon annan straffteori:

[E]ven if HD is true rules seem still necessary. Hard determinism certainly does

not entail political anarchism. But if rules are in place, and if it is better if all

complied with them than if they were broken, it seems unavoidable that there

should be some sort of response to rule breaking (PPR:282).

8 Att vårt straffsystem främst bygger på andra teorier än retributivismen betyder inte att ansvarsgrundade

resonemang saknar mening. I vårt samhälle ställer vi människor till svars, avkräver dem ansvar, belönar dem

efter förtjänst och så vidare, vilket i detta samanhang tycks tillräckligt för att säga att vi lever i ett F-samhälle.

13

GDO konstaterar att både rehabilitering och avskräckning är förenliga med HD, och

jag förmodar att någon av dessa teorier ligger närmast till hands om man måste överge

retributivismen.

För det andra riskerar vi, om vi anpassar samhället efter HD, att synen på demokrati

förändras. Det kanske låter långsökt – D säger ju bara att de val människor gör inte

kunde varit några andra, medan demokrati handlar om att de val människor trots allt

gör, bör respekteras. Även i en deterministisk värld kommer folk naturligtvis att välja

att göra saker, och det finns ju ingen direkt konflikt mellan att dessa val å ena sidan är

förutbestämda, och å andra att de bör respekteras.

GDO pekar dock på att det kan finnas vissa problem; den demokratiska

grundprincip som här diskuteras brukar ibland försvaras med att det finns en

legitimitet i det fria valet9 (PPR:285). Valet är något djupt personligt, ett uttryck för

vår unika identitet, och det är som sådant det förtjänar respekt. Det är detta som utgör

garanten för den demokratiska principen att vi bör tilldelas rättigheter. Men om detta

val, denna unika signatur för var och ens personliga identitet, plötsligt reduceras till en

kausal orsakskedja vars resultat ligger utanför vår kontroll, riskerar inte denna garant

då att urholkas? GDO verkar anse detta. Personligen har jag mina tvivel, och jag

återkommer till dem i 5.6 nedan.

4.3. Beslut under osäkerhet

Avslutningsvis, menar GDO, kan vi inte med säkerhet veta huruvida världen är

deterministisk eller inte. Det finns skäl som talar för, och det finns skäl som talar mot.

Men hur vi än vrider på det så måste vi fatta ett beslut om hur vi ska inrätta våra

samhällsinstitutioner. GDO menar att detta är ett beslut som fattas under genuin

osäkerhet, och vad vi än väljer riskerar vi att satsa på fel häst.

Det finns fyra olika utfall:

A. Vi skapar ett F-samhälle på sanna premisser

B. Vi skapar ett F-samhälle på falska premisser

C. Vi skapar ett D-samhälle på sanna premisser

D. Vi skapar ett D-samhälle på falska premisser

Hur ska vi värdera de olika utfallen? GDO:s andra premiss ovan sa att F-samhället, allt

annat lika, är bättre att leva i än D-samhället. Samtidigt är det enligt GDO bättre att

leva i enlighet med sanningen; om D skulle visa sig vara sann, så är det bättre att

anpassa samhället efter det, än att fortsätta låtsas som om D är falsk. Att anpassa sig

efter verklighen är alltså, enligt GDO, alltid att föredra. Han förespråkar därmed inte

att vi ska leva i en illusion (även om det eventuellt har vissa fördelar), utan argumentet

9 GDO nämner här bland annat Hobbes. Hobbes själv var dock determinism men ansåg inte att detta var något

hinder för att tala om en vilja som är fri i den bemärkelse att det skänker en legitimitet i det fria valet (Lübke

1988:233).

14

”[is] intended to respect that the metaphysical truth of the matter determines what we

ideally ought to do” (Duus-Otterström, kommande:12).

Givet detta – att F-samhället allt annat lika är bättre än D-samhället och att

sanningen är att föredra – ger att A är det bästa alternativet och D är det sämsta. Hur

placerar sig B och C? Detta är en öppnare fråga. GDO väljer, eftersom C stämmer över

ens med verkligheten, att ranka det som bättre än B10

(PPR:314). Detta ger följande

ranking av alternativen, där 1 är bäst och 4 sämst:

1. Vi skapar ett F-samhälle på sanna premisser

2. Vi skapar ett D-samhälle på sanna premisser

3. Vi skapar ett F-samhälle på falska premisser

4. Vi skapar ett D-samhälle på falska premisser

Denna ranking går givetvis att problematisera, vilket jag kommer att göra i 5.1 nedan.

Men givet denna ranking menar GDO att det rationella valet är att hålla D för falsk

(och skapa ett F-samhälle). Vi riskerar visserligen att ha fel – det gör vi vad vi än

väljer – men vi har chansen att vinna mest, samtidigt som vi riskerar minst.

Resonemanget blir tydligt om vi jämför satsa rätt med satsa fel. Säg att vi lyckas satsa

rätt (vi satsar på den teori som, visserligen oss ovetandes, stämmer med verkligheten).

Rankingen ger att det är bättre att ha rätt när man satsar på icke-D (vilket rankas som

1) än när man satsar på D (vilket rankas som 2). Samma gäller för eventuella

felsatsningar; det är bättre att ha fel när man satsar på icke-D (vilket rankas som 3) än

när man satsar på D (vilket rankas som 4).

Slutsatsen blir alltså att det inte spelar någon roll om determinismen är sann eller

inte. Så länge vi inte vet om den är sann eller inte, så är det ett beslut under osäkerhet,

och vi har mest att vinna och minst att förlora om vi satsar på att D är falsk. Både

optimisten som vill vinna mest och pessimisten som vill förlora minst, kan enas kring

att det mest rationella är att satsa på icke-D och inrätta ett F-samhälle. GDO:s

resonemang ser i sammandrag ut på följande sätt:

1) Vi vet inte om D är sann eller inte, och detta är en genuin osäkerhet.

2) Oavsett om vi anser att D är sann eller falsk, bör vi anpassa samhället efter detta.

3) D är inte kompatibel med fri vilja, moraliskt ansvar och förtjänst.

4) Det är bättre att på sanna premisser leva i ett F-samhälle än detsamma i ett D-

samhälle.

5) Det är bättre att på falska premisser leva i ett F-samhälle än detsamma i ett D-

samhälle.

Slutsats: Vi bör hålla D för osann

10

Det är värt att påpeka att en omvänd ranking – alltså B bättre än C – inte skulle tala mot GDO:s tes att vi bör

satsa på att determinismen är falsk.

15

5. Invändningar mot bettingargumentet

GDO inleder sin redogörelse för sitt argument med att ge tre premisser. Jag kommer i

detta avsnitt att diskutera två av dessa premisser – mer specifikt nummer 2 och 3 (5.1

och 5.2) – för att sedan diskutera andra problem jag anser finns med bettingargumentet

(5.3-5.6).

5.1. Problemet med rankingen

Slutsatsen, att vi bör satsa på att determinismen är falsk, följer bland annat av

rankingen, som säger att det är bättre att falskt leva i ett F-samhälle, än att falskt leva i

ett D-samhälle. Detta är naturligtvis inte helt givet. I ett F-samhälle straffar vi

kriminella efter förtjänst, och om den form av retributivism GDO försvara är den enda

teori som kan användas för att moraliskt rättfärdiga straff, betyder det att alla som

straffas behandlas orättfärdigt, om nu förtjänst inte existerar. B, där människor straffas

efter förtjänst som inte finns, skulle därmed mycket väl kunna vara sämre än D, där

människor inte straffas efter den förtjänst som inte finns.

Styrkan hos BA – varför det kunde användas som ett argument för att satsa på att vi

kan förtjäna straff och bygga upp straffrättsliga institutioner i enlighet med detta – var

att det gav samma utfall både för den som vill maximera vinsten och den som vill

minimera förlusten. Med denna förändrade rakning där B och D byter plats kommer

optimisten som vill maximera vinsten visserligen fortfarande välja F-samhället, men

pessimisten, som vill minimera förlusten, borde istället välja D-samhället. Detta förtar

enligt min mening nästan hela poängen med argumentet. Hur ska argumentet kunna

ligga som grund för vad samhället ska satsa på, om detta är beroende av dispositionen

(optimist eller pessimist) hos den som satsar? Då handlar det snarare om slantsingling

än om rationella beslut. DO har också fått kritik för denna ranking (något han själv tar

upp (Duus-Otterström, kommande:4). Jag kan inte se att GDO lyckas besvara denna

invändning på ett sätt som skulle kunna tillfredställa kritikerna.

Vidare ligger det något märkligt i att ranka F-samhället byggt på falska premisser som

bättre än D-samhället byggt på falska premisser, och hänvisa till att det finns vissa

värden som skulle förmedlas i ett F-samhälle. Om GDO menar att dessa värden kan

förmedlas oavsett om den världsbild de grundas på är falsk (och värdena därmed är en

chimär), betyder inte det att det är tron på värdena han värdesätter? Och om denna tro

på dessa värden har ett sådant värde i sig självt, varför är ett F-samhälle byggt på

falska premisser sämre än ett D-samhälle byggt på sanna?

Säg att vi lever i ett F-samhälle. Vi tror att förtjänst är något som existerar som

något mer än bara en fiktion, och vi anser att människor är ansvariga för sina

handlingar. En dag vaknar en filosof upp och får en uppenbarelse. Han inser att

världen är deterministisk och inte nog med det, fångad i inspirationen skriver han en

16

essä där alla argument som visar att han har rätt framstår tydligt och klart. Vem som än

läser hans text kommer med ens inse att han har rätt. Vår filosof sitter alltså inne med

möjligheten att revolutionera världen. Publicerar han sin essä kommer samhället med

ens att justera sina institutioner efter den hårda determinismen och vi kommer plötsligt

leva i ett D-samhälle.

Nu infinner sig frågan, blir världen med ens bättre om han väljer att göra detta? Vi

har bekymmerslöst levt i en illusion där förtjänst existerar (må vara som blott en

tankekonstruktion), och ingen har tyckt det varit något konstigt med det. Men nu, med

ens, tappar vi dessa föreställningar, slutar straffa människor retributivt och urholkar

demokratiska grundbegrepp (om vi ska gå efter GDO:s beskrivning). Är det verkligen

en bättre värld? Onekligen en värld som är mer i fas med verkligheten, men bättre? Jag

förhåller mig tveksam till detta, medan GDO uttryckligen menar att detta vore att

föredra. Ett samhälle i fas med den metafysiska sanningen är idealet, menar han

(Duus-Otterström, kommande:12). Tydligen är min intuition för det värdefulla i att

leva i enlighet med sanningen inte lika stark som GDO:s.

5.2. Sannolikheten för D och icke-D

En grundläggande premiss för att bettingargumentet ska vara giltigt är att det råder

genuin osäkerhet kring huruvida determinismen är sann eller inte. Detta är, vilket

GDO medger, öppet för diskussion (PPR: 316-318), men han grundar sitt beslut om att

så trots allt är fallet på att det finns goda argument både för att D är sann och för att D

är falsk. Från detta härleder han premissen att det är (ungefär) lika stor chans att D är

sann som falsk.11

Frågan är alltså i hur stor utsträckning man bör gå med på dels att de råder

osäkerhet kring D, dels om detta betyder att det är 50 procents chans för vardera

utfallet. Här uppstår något suspekt. Vad innebär det att det är fifty-fifty? Det är

visserligen sant att vi inte med säkerhet kan slå fast att D är vare sig sann eller falsk,

men är det detsamma som att vi kan anamma vilken av åsikterna som helst? I de flesta

moraliska frågor finns det skäl som talar för och emot, men det i sig brukar inte utgöra

ett hinder för att anse att den ena sidan presenterar en starkare argumentation, och att

man således anammar denna sidas ståndpunkt. Och skulle nya fakta i målet dyka upp,

ja då skulle i alla fall den intellektuellt hederlige vara villig att ompröva sitt

ställningstagande.

På ett sätt harmonierar BA med andra typer av spelstrategiska beslut vi tar, där vårt

handlande avgörs av hur vi tror att andra beter sig (och med vilken sannolikhet de gör

detta). Men i det här fallet ska vi satsa på, inte i första hand vad vi ska göra, utan vad

11

Han noterar dock att frågan om sannolikhet inte är det enda som spelar roll. Om vi har mer att vinna på att

satsa på X istället för Y, kan detta kompensera för att X är mindre sannolikt. I förlängningen betyder det att

vi kanske ska satsa på det extremt osannolika, så länge detta representerar att oerhört stort värde. GDO

refererar till exemplet att om Guds frälsning representerar ett oändligt värde, så ska vi satsa på ett detta är

sant, hur osannolikt detta än verkar (Duus-Otterström, kommande:3). Detta exempel tycker jag visar att det är

något skumt med bettingargumentet, men GDO verkar inte dra några sådana slutsatser.

17

vi ska tro på är sant om världen. Det låter märkligt. Om jag nu tror att D är sann, spelar

det då någon större roll att jag inser att det hade varit bättre om D varit falskt? Ska jag

välja att tro något annat? Tron är knappast föremål för viljehandlingar12

. Nu är

visserligen poängen med BA inte att vi ska gå runt och tro att D är falsk, utan att vi ska

inrätta våra samhälleliga institutioner på antagandet att D är falsk, men nog skulle det

kännas märkligt att propagera för något sådant om man inte trodde på det.

5.3. Betting som lösningsstrategi; vad bettar man på?

Varför ska bettet just handla om huruvida D är sann eller falsk? Varför inte lika gärna

betta om huruvida D är kompatibel med fri vilja och moraliskt ansvar13

? Även detta är

givetvis ett beslut under osäkerhet, och rankingen, givet GDO:s resonemang torde bli

likvärdigt (låt F-samhälle stå för ett samhälle där D är förenligt med fri vilja, och D-

samhälle stå för ett samhälle där det inte är det). Eller varför inte betta om rankingen?

Om vi nu inte kan enas om vilken ranking som är bäst, varför inte betta på den ranking

som ger oss bäst fördelar när vi sedan ska betta om huruvida D är sann14

?

Min poäng är att strategin att betta verkar urholka hela principen om att väga olika

alternativ mot varandra och ta ställning baserat på styrkan hos dem. Istället ska vi

värdera konsekvenserna av vad som sker om vi håller något för sant, och sedan välja

att hålla det för sant av nyttoskäl. Det är möjligt att jag övertolkar BA, men jag kan

inte skaka av mig känslan av att utsagor om verkligheten plötsligt ska formuleras efter

ideologiska teorier snarare än vetenskapliga.

5.4. Vad är egentligen icke-D?

Något jag saknar i GDO:s redogörelse för argumentet är en något mer stringent

framställning om vad icke-D egentligen är och vad det innebär för den fria viljan. Som

GDO hanterar argumentet verkar han anse att en ickedeterministisk värld per

automatik leder till att människor är begåvade med en fria vilja och kan hållas

ansvariga för sina handlingar. Detta är dock inte alls givet.

Som jag skrev ovan menar vissa libertarianer att det existerar en icke-kausal slump,

vilket innebär att det finns flera tänkbara och reellt möjliga framtidsscenarier.

Problemet med denna lösning är att det inte framgår vari den vilja som krävs för att

vara ansvarig för våra handlingar skulle ligga. Om denna icke-kausala slump, som gör

att det finns flera realiserbara handlingsalternativ, beror på slumpmässiga

fluktuationer, så är det knappast något jag har kontroll över. Är detta verkligen den fria

vilja som ska rädda det moraliska ansvaret?

12

Percy Bysshe Shelly har formulerat detta väldigt poetiskt: "Tro är en själslig handling utan viljans medverkan,

och liksom andra passioner är dess intensitet exakt proportionerlig mot den grad i vilken själen påverkats."

(Shelly, 2004:50) 13

Faktum är att GDO ger sig på detta i en senare uppsats (Duus-Otterström, kommande:8). 14

Eventuellt kan man tänka sig en form av regress. Vet vi att vi inte vet att D är falsk? Ska vi betta om det? Och

så vidare. Jag är dock osäker på vi viken mån detta är en tung invändning mot argumentet.

18

Både Dennett (1984) och Pinker (2006) skriver att fri vilja, så som vi föreställer oss

den, faktiskt kräver att den påverkas av yttre stimuli. Om inte våra handlingar vore

resultatet av hjärnans processande av yttre data, så återstår bara att de är resultatet av

slumpmässiga variationer. Och slumpen kan inte göra viljan fri. Vi landar i

skepticismen (Moya, 2006:4-5):

(1) Om D är sann är vi inte moraliskt ansvariga för våra handlingar

(2) Om D är falsk är vi inte moraliskt ansvariga för våra handlingar

(3) D är antingen sann eller falsk

Slutsats: Vi är inte moraliskt ansvariga för våra handlingar

Om icke-D inte räddar inkompatiblistens fria vilja, då är BA inte längre ett fungerande

argument, eftersom det helt och hållet bygger på att icke-D implicerar att vi är

moraliskt ansvariga för våra handlingar.

Möjligen skulle den som argumenterade för BA mena att detta bara förändrade hur

satsningen ska formuleras: Istället för att satsa på om världen är deterministisk eller

inte, handlar satsningen om huruvida människan har fri vilja och därmed är moraliskt

ansvar eller inte. Strikt räknat finns det ju ingen anledning att gå omvägen kring

determinismen; det är ju det moraliska ansvaret man är ute efter.

Minns dock att bettingargumentet byggde på att man ser de två alternativen som i

alla fall relativt lika sannolika. Så länge satsningen handlade om D var detta möjligen

ett rimligt ställningstagande, men frågan är om det är lika rimligt när satsningen

omformulerats till att handla om människans fria val. För om D betyder att man inte

kan avkräva moraliskt ansvar, och flera tänkbara versioner av icke-D innebär

detsamma, är det verkligen rimligt att fortfarande behandla satsningen som en satsning

med två lika sannolika alternativ?

Hur som helst är det en brist att inte tydligare redogöra för varför man anser att en

satsning på icke-D, automatiskt löser problemet med fri vilja och moraliskt ansvar.

5.5. Retributivism och konsekventialism

GDO försvarar retributivismen, vilken säger att brottslingar ska straffas efter förtjänst.

Retributivismen skiljer sig från till exempel avskräckningsteorin, och menar att det

inte är konsekvenserna av straffet som rättfärdigar det eller avgör hur det ska utformas.

Straffet är berättigat i kraft av att det är förtjänat, och det bör utformas i enlighet med

detta. GDO är positiv retributivist – att någon förtjänar straff är både ett nödvändigt

och ett tillräckligt skäl att straffa. Han skriver att även om straff har goda

konsekvenser, så är det inte dessa som bör styra straffets utformning. Tvärtom, hela

poängen med hans avhandling är att visa att straffsystemet bör utformas efter

retributiva principer och att förtjänst gör straffet rättvist.

Men vad handlar egentligen bettingargument om? Ja det utgår, om än indirekt, från

konsekvenserna av olika utfall. Och det som rättfärdigar att vi satsar på att

determinismen är falsk är att konsekvenserna i detta fall blev bättre än att satsa på

19

alternativet. Betyder inte det att GDO egentligen har lämnat retributivismen bakom sig

och slagit in på den konsekventialistiska vägen?

Kanske bara delvis. Det värde GDO tillskriver att straffa de som förtjänar det, är i

huvudsak ett värde som inte mäts i utilitaristiska termer. GDO företräder den positiva

retributivismen som säger att det ligger ett värde i sig att straffa de som förtjänar det.

Men samtidigt talar han om förmedlandet av viktiga symbolvärden och om värnandet

av demokratiska grundprinciper, och när han hänvisar till dem som ett skäl att straffa

retributivt, då hamnar han betydligt närmre utilitarismen.

Vidare säger han att även i ett D-samhälle, där ingen förtjänar att straffas, är det

rimligt att fortfarande straffa människor (PPR:282). Jag kan inte tolka det på annat sätt

än att GDO går med på både att det finns konsekventialistiska skäl att straffa

människor, och att dessa kan rättfärdiga att man gör det (alternativet är att han

förespråkar att man ska straffa människor även om det är oförsvarligt). Och om han

menar att de utilitaristiska skälen räcker för att försvara förekomsten av ett

straffsystem, då känns plötsligt hans pläderande för retributivismen som ett sätt att

finjustera ett utilitaristiskt baserat straffsystem. Genom att tala om förtjänst maximerar

vi det utilitaristiska straffsystemet.

Problemet emanerar till en del, tror jag, från GDO:s modesta ansats i sin

avhandling. Hans tes är ju att givet att vi har ett system där vi straffar människor, så

vore det bättre om vi straffade dem enligt retributiva principer. Frågan om varför vi

ska straffa över huvud taget vill han egentligen inte besvara, och kanske är det detta

som ställer till det. Rawls har ett förslag som går ut på att utilitarismen svarar på

frågan om varför man straffar, medan retributivismen svarar på frågan vem man

straffar (PPR:141-145). GDO avfärdar denna idé (PPR:145), men på många sätt verkar

han ändå landa i denna idé; dels eftersom han tycks mena att man kan straffa även om

förtjänst inte existera (PPR:282), dels eftersom han menar att det vore något poänglöst

att straffa en person om detta inte skulle ha några positiva konsekvenser alls

(PPR:112). Och givet detta, menar jag, är kanske tron på förtjänst viktigare än

existensen av den, och tron på förtjänst hotas knappast av metafysiska spörsmål.

5.6. GDO:s beskrivning av D-samhället

GDO beskriver D-samhället som ett samhälle där man inte straffar brottslingar efter

förtjänst, samt där vissa demokratiska värden riskerar att urholkas. Man måste dock

skilja på å ena sidan det intellektuella ställningstagandet att fri vilja och moraliskt

ansvar strikt räknat inte existerar, och å andra sidan den känsla de flesta av oss trots

allt har av att av att dessa entiteter. Jag personligen håller till exempel för sant att

världen är deterministisk. Dock kan jag endast med viljestyrka och under kortare

perioder hålla fast vid tanken att jag själv inte skulle vara utrustad med en fri vilja. Det

är helt enkelt för svårt för mig att lämna känslan av att jag inte i varje ögonblick fritt

kan välja mellan olika handlingsalternativ.

GDO är medveten om denna distinktion (PPR:319) men verkar ändå emellanåt

blanda ihop de två. Många av de konsekvenser han beskriver i D-samhället är ju bara

20

möjliga om människors psykologi förändrades i djupet. GDO skriver att vi lever i ett

F-samhälle idag, men vårt straffsystem hänvisar inte främst till retributivistiska idéer

utan till avskräckning och rehabilitering. Det äger nog sin riktighet att vår naturliga

fallenhet för ansvarskänsla gör att många anser att brottslingar förtjänar att straffas,

men det är inte denna princip på vilken vårt straffsystem vilar. Så vari ligger den

praktiska förändringen om vi satsar på D? Vi kommer fortsätta straffa brottslingar, och

det med i huvudsak samma motivering som tidigare. Och vi kommer med all

sannolikhet även fortsättningsvis anse att dessa förtjänar sina straff.

Detsamma gäller för diskussionen om demokratiska värden. Även i ett samhälle

som inte låter sina institutioner vila på existensen av moraliskt ansvar, kommer de

flesta alltjämt uppleva att vi har ett sådant ansvar. Så varför skulle då de demokratiska

grundvärdena vara hotade? Så länge vi upplever att vi är fria och unika torde

intellektuella argument om motsatsen väga lätt.

Snarare än att devalvera värdet i det fria valet kommer D att avmystifiera det.

Kärlek kan relativt enkelt förklaras som kemiska processer i kroppen, processer som

får oss att uppleva något vi tillmäter ett värde. Reduceras detta värde bara för att vi vet

att det emanerar från något så oromantiskt som kemiska balanser i hjärnan? Jag ställer

mig tveksam.

Med detta som grund (att dagens rättsystem inte hotas av tron på determinism samt

att ansvarskänslan är psykologiskt ofrånkomlig) tycker jag att man starkt kan

ifrågasätta GDO:s beskrivningar av D-samhälle och F-samhälle. Jag skulle säga att vi

redan idag lever i en typ av D-samhälle, och att det alltså inte skulle blir så stor

skillnad om vi bettade att D är sann.

21

6. Slutreflektioner

GDO:s avhandling handlar om retributivismen och om varför det är att föredra om vårt

straffsystem baserades på dess principer. I sitt resonemang gör han en del val (till

exempel att determinism inte är förenligt med det moraliska ansvar som han menar

retributivismen kräver), som i slutändan ger honom det problem som betting-

argumentet är tänkt att lösa. Problemet som jag ser det är inte i första hand att betting-

argumentet inte skulle lösa problemet; givet de tre premisser han ställer upp verkar

argumentet vara hållbart. Istället är det några av de val han gör på vägen, och som

försätter honom i en situation där han tvingas ta till detta argument, som är

problematiska.

En av lockelserna med retributivismen ligger i att den formulerar en principiell

invändning mot att straffa oskyldiga – givetvis förutsatt att man anser detta vara något

problematiskt. Men om man i någon relevant mening ska sägas företräda en

retributivistisk position känns det tveksamt att gång på gång hänvisa till

konsekventialistiska argument. Visserligen skriver GDO att han företräder en icke-

strikt retributivism, och att det således kan finnas andra värden att ta hänsyn till (något

som i och för sig låter rimligt), men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att dessa

värden tillåts ta väl stor plats.

Jag tycker GDO snarast verkar vilja rättfärdiga förekomsten av ett straffsystem på

utilitaristiska grunder. I sin avhandling avstår han medvetet från att tydligt svara på

denna fråga – hans modesta ansats handlar ju om diskutera hur ett straffsystem, givet

att det existerar, borde vara utformat – men även om han säger sig vara positiv

retributivist, verkar han inte förespråka att straffa någon enbart i kraft av att han eller

hon begått brott. Ett straffsystem som inte har några positiva konsekvenser tycks

honom suspekt (PPR:112)

När han sedan argumenterar för det rationella i att satsa på icke-D, ja då ligger det

bara konsekventialistiska skäl i potten. Vi bör satsa på icke-D eftersom detta tillåter

oss att utforma våra institutioner som om vi kunde ta ansvar för våra handlingar, vilket

har goda konsekvenser. Vad jag kan se tar GDO inte upp att vi bör satsa på icke-D på

grund av att vi annars riskerar att inte ge folk vad de förtjänar. Borde det inte för en

retributivist vara just detta – att ge folk vad de förtjänar – som är det centrala?

Retributivismen så som GDO skissar upp den, tycks bara kanalisera vår intuitiva

uppfattning om förtjänst. Och den kan man givetvis välja att bejaka, men det

reducerar, menar jag, retributivismen till en instrumentell teori som trimmar ett

konsekventialistiskt grundat straffsystem till att få ännu bättre konsekvenser – det

finns en instrumentell poäng i att tala om ansvar, men det är inte detta som berättigar

straffsystemet. Och i så fall spelar det mindre roll huruvida världen är deterministisk

eller inte; de goda konsekvenserna av ett straffsystem som utgår ifrån retributiva

principer blir ju inte mindre goda på grund av detta.

22

Jag håller med GDO om att ett straffsystem baserat på retributiva principer har vissa

lockande fördelar. De värden han menar att detta system förmedlar är värden även jag

anser är viktiga att förmedla. Det ligger en poäng i att tala om ansvar, och det finns en

poäng i att låta en institution ta hand om de straff vårt medfödda sinne för förtjänst och

rättvisa kräver. Men det är trots allt, menar jag, de goda konsekvenserna av straffande

– både i termer av minskad brottslighet och i termer av det förmedlande av viktiga

värden som GDO skriver om – som gör det rätt och rimligt att straffa. Ett poänglöst

straffande av kriminella verkar, om inte orättvist så i alla fall som ett märkligt utslag

av något som närmast liknar paragrafrytteri. Även GDO verkar som sagt vara inne på

detta. Och i så fall undrar jag om inte också han är kompabilist innerst inne.

23

Litteratur

Cottingham, J. (1979). Varieties of retribution. The philosophical quarterly 29:116

Dennett, D. (1984). Elbow room. Oxford: Clarendon Press

Duus-Otterström, G. (2007). Punishment and personal responsibility. Göteborg:

Department of Political Science, Göteborg University

Duus-Otterström, G. (Kommande). Betting against compatibilism

Lübcke, P., (red). (1988). Filosofilexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum AB

Moya, C. J. (2006). Moral responsibility: the ways of sceptisism. London: Routledge

Oreland, L. (2009). Intervju I: Vetenskapsradions veckomagasin, P1. 2009-11-06.

Pinker, S (2006). Ett oskrivet blad. Stockholm: Natur och kultur

Radovic, F. 2009. Den fria viljans problem I: Radovic, S & Anckarsäter, H. (red.),

Tillräknelighet. Lund: Studentlitteratur AB, s. 181-216

Shelly, P.B. (2004). Att lyfta slöjan: texter om poesi och politik. Umeå: b:ströms förlag

Svennerlind, C. Tillräknelighet i svensk rätt I: Radovic, S & Anckarsäter, H. (red.),

Tillräknelighet. Lund: Studentlitteratur AB, s. 51-106

SOU 1956:55. Skyddslag. Stockholm: Justitiedepartementet