Från dygdiga Dorothea till bildsköne Bengtsson

berättelser om brott i Sverige under 400 år

av Hans Andersson

Crime and History Research Institute, Stockholm

ISBN 978-91-978362-0-3

INNEHÅLL Kriminell identitet och folklig rättskultur 3 Kvinnor och brott – genus 30 Berättelser av och om avrättade 69 Dygdiga Dorotea och Bildsköne Bengtsson 121 Brottsliga båtsmän 153 Myterier i den svenska armén 176 Sodomiter på Karl XII:s tid 203

Spritsmuggling i Stockholms skärgård 226 Det moderna slaveriet 241 Epilog 246 Källor och litteratur 251

1

Crime and History Research

Stockholm 2008

2

Kriminell identitet och folklig rättskultur

The mystery of evil is not Comprehensible in a scientific way

Theda Skocpol

Det är inte sant, som det står i Havamal: att dom över död man aldrig dör. Synen på brott och straff förändras ständigt, och en människas identitet bestäms lika mycket av egna som av andras berättelser. Men i den sorts berättelser som nått oss inifrån det fornnordiska samhället, eddasånger och de isländska sagorna, skildras en enhetlig kultur. Idealet var den starke och modige men också lagkunnige mannen, som ser om sitt hus och håller på sin rätt, som är givmild och slug, vittberest och vapenskicklig, och kvinnan som är vacker och trogen, men inte alltför undergiven. Dom och omdöme var nära nog synonyma begrepp på denna tid. Om idealen skiftade i och med kristnandet så var det bara marginellt. Rikedom, makt och styrka uppfattades på vikingatiden som entydigt gott, men någon kristen asketism verkar inte ha präglat den nordiska kulturen efter kristnandet heller. Ett kulturellt och maktpolitiskt skifte skedde successivt i och med att städer växte fram och kungamaktens allt starkare ställning under den senare delen av medeltiden. Det dröjde ända till reformationen innan statsmakten och elitkulturen på allvar kunde tränga in i vanligt folks privata sfärer, ta sig friheten att styra och bestämma över sedlighet och trosuppfattningar. Även om en kultur dominerar kan andra värdesystem finnas, tex bland underordnade grupper. Berättelsen som överlever präglar vår uppfattning av epoker så väl som individer. Men vad som lämnats utanför och det som det inte berättas om, påverkar hur vi skapar egna berättelser. Kulturen är stadd i ständig omvandling och såväl moral som historieuppfattning förändras. En mäktig biskop i 1400-talets Frankrike kanske endast är ihågkommen för att poeten François Villon en kort tid satt i hans fängelse. Villon var inte bara poet, han var också inbrottstjuv och hallick. Hans första kända brott var ett dråp, för vilket dömdes han till sju månaders förvisning från Paris. Dråp var något som man inte tog så hårt på i det medeltida Frankrike.

3

Berättelserna om drinkare, prostituerade och tjuvar i Paris lever i ett både romantiskt och realistiskt skimmer tack vare Villons dikter. Själv var han en lärd, doktor vid universitetet som valde den kriminella banan – inte av nödtvång men ett offer för frestelser, dragningen ”…till krogar och till flickor”. Villon berättar att han var medlem i Snäckans brödraskap: les coquillards. Detta var en liga som specialiserat sig på att råna pilgrimer. Namnet var med grym ironi taget efter de snäckbeprydda hattar som pilgrimerna bar. Berättelser tenderar att beskriva dem som en tidig form av organiserad brottslighet, men vad vi vet om modernare motsvarigheter gör att det finns skäl att tro att det snarare var fråga ett kriminellt nätverk utan fastare struktur. De domar som drabbade Villon kan uppfattas som grymma och orättvisa och hans brott är om inte glömda, så förlåtna åtminstone av litteraturhistorikerna. I en bok om Villons liv och tid, Danse Macabre, hävdas att vi alla, precis som de dödskallar Villon besjunger, blir lika efter döden, att den individuella identiteten försvinner. Att identiteten ändras radikalt i och med döden kan knappast förnekas. Men att vi alla blir lika därigenom var en tes som gick stick i stäv med den kyrkliga uppfattning på livet efter detta, som dominerade i Europa på medeltiden och de följande seklen. Och ser man berättelser som en viktig del av identiteten så blir vi heller inte lika, och framförallt kan domen över död man upphävas. Begreppet rättskultur har av Lawrence M. Friedman definierats som de värderingar och attityder som folk har i förhållande till lag och rättsväsen. Vad tänker och tycker folk om lagen; hur benägna är olika delar av befolkningen att söka sin rätt genom rättsväsendet? Respekteras lagen och myndigheterna? Hur samvarierar klasstillhörigheten med utnyttjande eller undvikande av de rättsliga institutionerna, är några av de frågor som Friedman intresserat sig för. I det följande försöker jag beskriva några aspekter av den folkliga rättskulturen, berättelser om brott och hur värderingar skiftat över tiden, främst bland folket, underklassen, bönder och arbetare, soldater, enklare borgerskap och andra mindre privilegierade grupper. Den döde brottslingen kan omvärderas lika väl som någon annan. Domen är oftast individuell, men identiteten bestäms också av kollektiva tillhörigheter. Hur tidsaspekten påverkar den individuella identiteten varierar. Villon hoppades på Guds förlåtelse, men räknade knappast på historiens omvärdering. Vem man är bestäms

4

både av den egna och andras uppfattningar, av den personliga historien och tankar om ett gemensamt ursprung. Kollektiva identiteter bottnar i könstillhörighet och -uppfattningar, ålder och klass, territoriella band och etniska eller nationella gruppers historia. Våra förväntningar på framtiden och våra erfarenheter av det förflutna styr tillsammans vårt handlande. Den kanske viktigaste skillnaden mellan kollektiv och individuell identitet är att den förra alltid måste kommuniceras, uttryckas på något sätt, vilket också gör den betydligt lättare att studera än den individuella identiteten. Stortjuvar i det tidigmoderna Stockholm Nära kopplad till den kriminella identiteten är brottslingens karriär, från liten till stor tjuv, med en ledande ställning i ett kriminellt nätverk. Människor med kriminell identitet, sådana som Villon, kan knappast identifieras i Sverige före 1600-talet. Slutet på en sådan karriär är ofta utförligare skildrat än de tidigare faserna av småbrottslighet. En med svenska mått tidig stortjuv var Frans Eshel, som mötte sitt öde i Stockholm år 1702, medan hans kumpan Anders Solhjort lyckades bli fri för att fortsätta sin brottsliga karriär: Den 19/3 år 1702 lästes inför Stockholms rådhusrätt upp en rannsakning över tjuven Frans Eshel som sedan han rymt från Marstrands fästning hade begått tjuvnad i ”här i staden”, och när de skulle ta fast honom dödat en medlem av borgarvakten, järnbäraren Lars Pehrson Utter. Några dagar senare fortsätter målet, Frans Eshel anklagades för stöld hos uppbördsmannen Ahlqvist. Frans påstår att en hustru Ingrid Månsdotter hjälpt till att bära bort de stulna sakerna ur stugan, vilket hon naturligtvis förnekar. Han säger också att ”hon gav anledning” till stölden genom att beskriva hur huset var beskaffat och visa vilket fönster de skulle gå in genom. Tre kvinnor erkände att de fått fem femtonöresstycken vardera av Eshel, med hänvisning till tidigare rannsakningar. En av dem, krögerskan Anna Olofsdotter befanns bära tre små knyten insydda i kjortellinningen. Ett av dessa innehöll tre spånor, som rätten tyckte såg ut att vara ”utskurna av en stupstock, som någon varit avlivad på”. Hur man kom fram till denna slutsats framgår inte, men det innebar en misstanke om vardagsmagi. Frans Eshel anklagas vidare för en stöld hos den högvördige biskopen Göran Walin. Eshel säger att ”bödelskånan” Anna Hindricsdotter sänt honom bud med en att hon skulle ge honom en skjorta om han vände allt till det bästa inför rätten. Kona

5

eller kåna var en nedsättande beteckning på kvinnor. Anna var änka efter en bödel. Hon nekar till att ha försökt påverka Frans Eshels utsaga. Margareta Börjesdotter påstod att hon hämtat två av biskopens silverbägare hos Anna, som nekar även till detta, med de ”gruvligaste contestationer”, varmed torde avses någon sort svordomar eller eder. Frans verkar dock ha fattat agg till Anna och styrker Margaretas vittnesmål. Han säger att Anna yttrat att om han kunde skaffa silver så kunde hon skaffa köpare, om det så vore hundra lod. Ett lod motsvarade ca 13 gram. Målet avslutades tills vidare den 28/4. De stölder som Eshel gjort sig skyldig till sedan han rymt räknades upp, det underströks att han redan tidigare var en lagvunnen tjuv och dessutom hade han nu gjort sig skyldig till dråp. Han greps hemma hos en fänriks änka, Anna Lisken Bolin, boende i det Rosenflycktska huset. Stadsvakten hade på något sätt fått kunskap att han vistades där. De vågade dock inte gripa honom själva, då ”de ej visste hur manstark han var”, utan begärde hjälp av borgarvakten, varav några personer utkommenderades. När de kom upp för trapporna ville Frans ej låta gripa sig utan värjde sig med stenar, vedträn och en yxa. Järnbäraren Utter steg dock in i rummet med en kort pik riktat mot Eshel, som dök under denna med ett vedträ i ena handen och en värja i den andra, givandes honom en stöt varvid Utter föll ner över tröskeln. Han försökte först resa sig men blev sedan liggande död. Någon avfyrar då en musköt och Eshel träffas vid tinningen, segnar ner och ger sig fången, men var inte allvarligt skadad. Anna Lisken berättar att hon träffat Frans Eshel på krogen Röda ankaret, dit han brukade gå och dricka, och eftersom han ”efter en ungkarls villkor var snyggt och rent klädd” hade hon gått med på att sy och tvätta lite åt honom. Han kom ibland med ett par strumpor eller annat som behövde tvättas eller lagas, men alltid på dagen. Men just denna dag hade han kommit vid klockan sex på morgonen, varit trött och gått och lagt sig, medan hon sydde ett par ärmar på en bröstlapp åt honom. Sömnaden skildras ingående i hennes vittnesmål, som i hög grad går ut på att visa att han inte sovit över hos henne, en möjlighet som dock aldrig diskuteras, men inte förefaller osannolik. Medan han sov började värjan som han hängt av sig att ”svikta och röra sig några slag av och till, varav hon blivit så förfärad, att hon väckt honom”. Medan han provade bröstlappen berättade hon vad som hänt och han sade ”det betyder intet gott”. Han nämnde dock inte att han var på rymmen, förrän vakten klappade på dörren. När hon får höra att han rymt från Marstrand tar hon sitt lilla

6

barn i famnen och lyckas tränga sig ut förbi vakten. Vad som sedan hände i rummet kan hon inte uttala sig om. Frans Eshel har samarbetat med två andra tjuvar, som rymde tillsammans med honom. De tidigare nämnda kvinnorna har försökt sälja de stulna bägarna. Margareta Börjesdotter säger att hon mottagit dem av Anna Hindricsdotter. De bar dem till Stina Falk, som sedan haft bort den ena. Margareta återkom dagen därpå med tre karlar och ville panta för bägaren. De vill självpanta, ta saker för samma värde av den som haft bort bägaren. Den andra var pantsatt en hustru Maria Nilsdotter som hade en brännvinsbod. Saltkaren såldes till en guldsmeds hustru. Stina Falk sade att de hörde till en fru från Finland. En kappa hade de sålt till en skräddare. En av kumpanerna som var med Eshel vid inbrottet hos uppbördsman Ahlqvist, hette Anders Solhjort. Frans avlägger ett vittnesmål som friar honom från en annan stöld hos sämskinmakaren Daniel Sander, vilken Solhjort var skäligen misstänkt för. Det står mycket detaljer om de skinn som påträffats hos Solhjort – men Eshel tar på sig skulden för denna stöld. Solhjorts handel med sämskskinnen diskuteras ingående, hans trovärdighet var inte hög. En perukmakarpiga Susanna Johansdotter har tagit skinn från Solhjort till en skräddare, som skulle göra byxor av dem. Han går fri från själva stölden, men det anses att han borde ha förstått att det var frågan om stulna skinn, även om det inte kunde bevisas att han själv stulit dem. Solhjort hade tidigare stått inför rätta i Kristinehamn. Han ska också ha gjort kvinnor med barn både i Stockholm och i Västergötland. En piga anklagar honom dessutom för att på ett gästabud ha stulit en silversked från hennes husbonde. Frans Eshel bröt sig åter ut ur fängelset, i den gamla Rådstugan vid Stortorget, tillsammans med ”dråparen” Johan Jakobsson Kaskenius. Men bägge greps, denna gång hos skarprättaren Jöns Dunderwall. Varför de var hemma hos skarprättaren, när de rymt från fängelse med dödsdomar hängandes över sig framgår ej. Det brukar hävdas att bödlarna rekryterades ur de allra lägsta sociala skikten och att de ofta själva var brottslingar som dömts till döden, men räddat sig genom att ta bödelssysslan. Det är alltså troligt att de var bekanta sedan tidigare, och behöver inte ha sett varandra som fiender.

7

Elisabeth Jönsdotter kunde ej fällas för att ha givit tjuvarna anledning, d v s tipsat dem om inbrottet, men däremot för att ha sett att de haft stöldgods och för ”ölförsäljning nattetid”, vilket ger 40 daler silvermynt i böter. Det finns i detta mål ett nätverk där folk har olika funktioner och status, på ett sätt som påminner om organiserad brottslighet. Ganska många kvinnor har på ett typiskt sätt inblandade när det gäller att avyttra det stulna, även om de inte varit aktiva i själva stölden. Ett återkommande fenomen är också kvinnornas dragning till kriminella män. Svea Hovrätt uttalar sig angående domarna, och bekräftar i stort dessa. Båtsmanshustrun Maria Nilsdotter som lånat Stina Falk 32 caroliner på bägarna döms att gå ed på att hon inte visste, trots lysningen, att det var stulna. Hon begår eden den 21/6: ”Jag svär vid Gud, att jag intet visste eller kunde förstå att denna bägaren som Stina Falk pantsatte var stulen, såsom ock att jag intet hört eller vetat att det var lyst i kyrkorna efter sådana bägare, så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.” Bödelsänkan Anna Hindricsdotter har de intet kunnat på något sätt överbevisa, ”ty kan rätten ej annat än henne befria”. Man dömer inte urskillningslöst, det fanns ett starkt drag av rättssäkerhet som växt fram under 1600-talet. Att Solhjort suttit åtta månader på tukthuset för stöld är graverande, intygar så att säga hans kriminella identitet i den rättsliga diskursen och bidrar till att han får ett relativt hårt straff för ett ringa brott. Anna Olfsdotter som nekade sig känna till vad som var i knytena i hennes kjortelfåll dömdes att gå ed på att hon ej hade någon ond mening därmed utan bara bar dem som läkemedel för henne sjukdom. ”Gitter hon ej gå eden skall rätten sig vidare yttra”, står det bistert i protokollet, men hon svär den 24/5. Frans Eshels saga är inte slut därmed. När han ska avrättas i juni vägrar han att ”bereda sig till en salig ändalykt”. Den slutliga domen blev tydligen att han skulle mista högra handen innan han halshöggs, varefter denna skulle spikas upp på galgen, kroppen läggas på stegel och huvudet sättas på påle. Men då han fördes ut till rättarplatsen vägrade han förhärdat att göra sann bot och bättring, samt att begå herrans nattvard. Så han måste åter föras till fängelset, ”på det han icke både till kropp och själ förgöras måtte, vilket är en sak af särledes konsekvens, samt ett ont exempel för andra slika missdådare”.

8

När själva avrättningen utfördes har däremot inte noterats, vilket är helt normalt i tidens rättsmaterial. Beskrivningen av dödsstraffets praktik har oftast nått oss just när det inte fungerat, före 1800-talets tidningar. Mer folkliga skildringar som skillingtryck redogör inte för själva avrättningen. I Frans Eshels och Anders Solhjorts berättelser berörs en hel del teman som vi kommer att titta närmare på i fortsättningen: skillnaden mellan manlig och kvinnlig brottslighet, och hur män och kvinnor uppfattades överhuvudtaget; förekomsten av organiserad brottslighet, eller kriminella nätverk; dödsfångarnas beredelse inför avrättningen; själva frågan om övervakning och disciplin, och dess betydelse för konstruktionen av identitet. Alla som begår brott behöver inte bli kriminella. En kriminell identitet utvecklas när en brottslig karriär leder till att någon vill försörja sig på brott, eller inte ser någon annan möjlighet. Men hur den kriminella identiteten ser ut beror också på samhället. När maktstrukturen ändras så blir också, och inte minst, de kulturella skillnaderna med ett perspektiv som omfattar några hundra år oerhört genomgripande. Förmyndarsamhället av Guds nåde! Vi talar idag ibland om ett förmyndarsamhälle – men detta är inte något nytt. Tvärtom var den tidigmoderna staten långt mer ambitiös när det gäller att styra folks tankar och liv, inte minst när det gällde religion och sexualitet. En annan sorts förmynderi lade grunden för mellankrigstidens spritsmuggling, en tidig form av organiserad brottslighet. Med rättslig förändring, höjd levnadsstandard och ökad frihet har även kommit nya former för både kontroll och kriminalitet. Kriminell identitet innebär idag oftast misär och drogmissbruk. Chansen att få avsluta den karriären som maffialedare är minimal, men massmedia underhåller flitigt drömmen om den kriminella identiteten som något glamoröst. Från Vasatiden och till år tvåtusen har det ekonomiska systemet och den sociala strukturen i vårt land och vår omvärld utvecklats och omvandlats totalt. En av de viktigaste skillnaderna mellan nutiden och den klassiska epok då staten, med religionens stöd, hävdade en absolut makt, är att det då inte fanns någon privat sfär där sådant som sexualitet och religion kunde utövas utan överhetens inblandning.

9

Den tidigmoderna staten etablerades i Sverige av Gustav Vasa. 1400-talets bönder var ju oregerliga om några och takterna satt i under Gustavs regering, även om han lyckades kväsa alla uppror. Han enrollerade också gärna knektar ur de revolterande landskapen. Staten fick då ett gott soldatmaterial i sin hand, och provinserna berövades sina mest stridbara potentiella upprorsmakare. En växande andel av de unga männen skrevs ut eller värvades till armén eller flottan, där de blev mer effektivt disciplinerade, om de inte dog i skepps- eller fältsjuka. Det blev en självklarhet att kyrka och stat via rättsväsendet skulle lägga sig i folks liv och bestämma över religion och sexualitet. Hur detta förhållande etablerades är en viktig fråga inte bara för rättskulturen och identiteten. Det fanns knappast något tvingande i 1600-talets sociala strukturer som gjorde att man fick denna starka vilja att disciplinera. Snarare var det så att nya makttekniker fanns tillgängliga och kom att utnyttjas av dem som hade möjlighet därtill. Det medeltida samhället har karakteriserats som ett ättesamhälle. När den tidigmoderna staten etablerades kom ättens viktigaste tillgångar att individualiseras: först människorna, de unga männen och kvinnorna, och långt senare själva jorden. Kontrollen över kvinnans sexualitet togs från ätten till staten och den beredvilliga kyrkan; de unga männen blev kanonmat i stormaktstidens arméer. Också krigspolitiken gavs religiös legitimering. Det var vi som hade den enda rätta tron. Rent praktiskt bidrog kyrkan också med att hålla räkning på folk, så att man kunde kontrollera både barnafödandet och soldatunderlaget, ja även de skattskyldiga. Den ökade kungamakten var dock inte enbart av ondo, den ledde också till ökad rättssäkerhet. Försöket att kontrollera och disciplinera motiverades med att Guds vrede skulle drabba landet om inte överheten bestraffade synden. Den brottslige var i första hand en syndare, som skulle bringas till bot och i sista stund bättring. Överhetens vilja att tukta hade gudomlig sanktion. Dödsstraffet syftade, paradoxalt nog till förbättring, men annars skulle straffen framförallt vara avskräckande: ”androm till sky och varnagel…” Jag vill visa hur värderingar skiftat under de senaste fyra seklerna, och hur idén om en kriminell identitet växt fram och förändrats, när samhällets övervakning kommit att inriktas på nya områden. Exemplen kommer huvudsakligen vara hämtade från

10

Stockholm, tänkeböcker och kriminalprotokoll, samt skillingtryck och andra berättande källor som skildrar brott och straff. Den folkliga kulturen Begreppet kultur har många betydelser och dess definition har diskuterats livligt inom särskilt antropologisk och etnologisk forskning. Utan att alltför strikt gå in på detta vill jag här säga att vad som menas är en gemensam världsbild och värdesystem. För att man ska kunna tala om en folklig kultur måste denna sättas i motsats till elitens – överklassens och myndigheternas – kultur. En utgångspunkt är dock att samma element ingår i både elitens kultur och den folkliga kulturen. Det gäller för såväl t ex en speciell form av tryckt text, som föreställningar i samband med rättsliga förhållanden. Med rättskultur avses här relationen till rättsväsendet, beteenden som leder till kontakt med detta, de lagar och normer som styr rättspraxis samt rättsuppfattning och andra värderingar i samband med det rättsliga livet. Nära knutna till rättskulturen är hedersuppfattningen och animistiska föreställningar. Ett enkelt exempel på detta är en lagparagraf – de som dömer har särskilt i staden en helt annan relation till en sådan än de som blir dömda. Detta kan illustreras med ett exempel: En kväll år 1711 samlades några kvinnor på Södermalm för att dricka ett par stop öl, samt tre och ett halvt kvarter brännvin hemma hos en hökares änka. De hade inte mycket att äta, men en av dem, Greta Ros, som hade tagit på sig ”några gamla paltor och en peruk med en krans av körsbärsblad” lade några matbetor på bordet och sade ”slit, kärringar, till måltid”. De sjöng en psalm tillsammans och Greta kallade en tobaksspinnargosse, son till en skrivare, för sin brudgum. In stövlar så stadsvakten och ropar, enligt kvinnornas vittnesmål: ”här dansar jungfrur och horor med.” Inför kämnärsrätten anklagas kvinnorna gemensamt för att de skulle ha låtsats hålla ett bröllop. En av dem, Stina Berg, anklagas dessutom för att ha givit den stadsvakt som okvädat dem några örfilar. Han har enligt hennes utsago också nypt henne. Det fanns vid denna tid tre kämnärsrätter i Stockholm, en för varje stadsdel: Gamla stan, Norrmalm och Södermalm. De var underrätter till Rådhusrätten, som dock slutade befatta sig med brottmål år 1720.

11

Stina döms till två gånger sex mark silvermynt i böter för örfilarna - däremot behöver stadsvakten inte plikta för sitt skällsord, vilket hade varit normalt. Inte heller förmår rätten mot kvinnornas ”enständiga” nekande bevisa att det förekommit någon vigsel eller ”copulation”, eller någon otillbörlig drift med eller härmande av de heliga sakramenten. Kvinnorna säger att de absolut inte har läst några böner över paret, Greta har "snarare sett ut som en markatta än en brud" i sin utstyrsel och det hela har bara skett ”på narri och fikanteri”. Med kopulation avses här själva vigselakten. Stina Berg och hennes medsystrar utgör ett tydligt exempel på att kvinnor i underklass och lägre borgerskap kunde ha en annan relation till kulturella element än de makthavande männen i den kyrkliga och juridiska eliten. Blotta misstanken att det skulle ha förekommit någon drift med de kyrkliga riterna, något som påminner om det inom den kontinentala folkkulturen centrala temat ”uppochnedvända världen”, resulterar omgående i ett hårdhänt ingripande! Flera forskare har hävdat att från och med omkring år 1500, renässansens och reformationens tid, skiljer sig elitens kultur alltmer från folkets. I teoribildningar omkring sådana processer som ackulturation har man försökt tolka strävan att uppifrån omforma den folkliga kulturen. Såväl kyrklig som världslig överhet kom att uppfatta dess burleska uttrycksformer som synd eller hot mot den bestående samhällsordningen. De animistiska dragen i den folkliga världsbilden demoniserades. Etablerandet av statens våldsmonopol urholkade den traditionellt hederscentrerade kulturen. Den egna identiteten formas bland annat genom att skiljelinjen mot ”den andra” markeras. Det manliga kan definieras genom konstruktionen av det kvinnliga; etniska grupper kontrasteras mot varandra, nationalismen blåses upp genom att grannfolken beskrivs som annorlunda: fega, lata, giriga eller allmänt lömska. När det gäller studiet av den folkliga kulturen, liksom annan historia, kan man antingen ha man ett konsensus- eller ett konfliktperspektiv. I det förra fallet blir tolkningen av den folkliga kulturen och dess ödeskamp ganska idyllisk: våld, heder och magi spelar underordnade roller, det är mer frågan om vandrande gycklare, predikanter och sångare, ökad läskunnighet samt en överklass som rör sig i allt mer förfinade salonger, tills man plötsligt kommer runt till ett stadium då eliten börjar uppmärksamma det folkliga som något exotiskt. Studiet blir då mer deskriptivt, med tonvikt på teman och variationer

12

inom folkkulturen, samspelet mellan denna och elitens allt mer avvikande kultur, dynamiken i överförandet av denna mellan olika aktörer och deras möjligheter till kreativitet inom traditionsbundna ramar. I en polariserad modell inriktat på en dramatisk strid mellan två vitt åtskilda kulturer tas mindre hänsyn till skillnader mellan t.ex. olika hantverksgrupper och lokala variationer inom den folkliga kultur som förutsätts ha existerat med i stort sett gemensamma drag över hela Europa. Kulmen i kampen mellan dessa två världsbilder var de stora häxprocesserna. I dessa besegrades den folkliga kulturens magiska världsbild, även om den i mer eller mindre fragmentarisk form har levt kvar i olika tappningar, särskilt i perifera jordbruksbygder runt omkring i Europa. Den stora trolldomshysteri som drabbade egentliga Sverige på 1670-talet faller väl in i detta mönster. De inträffade när den absoluta staten stod på höjden av sin makt. Häxprocesserna har beaktats i många vetenskapliga och populärare verk. De har en strategiskt viktig roll, särskilt i ljuset av den ackulturationsteori, som i korthet går ut på att en lokalt förankrad, folklig och halvt animistisk kultur slogs ut av den expanderande statsmakten i förening med kyrkan, vetenskapen och den urbana eliten under seklen närmast efter reformationen. Makten i det medeltida samhället var decentraliserad. Människorna var organiserade i lokala kollektiv såsom byalag, brödraskap, gillen och åldersgrupper. Dessa kollektiv styrdes genom sedvanerätt. Några enhetliga lagsystem existerade inte och den statliga makten var avlägsen. På kontinenten var rättsväsendet uppdelad mellan feodala och kyrkliga rättssystem, där mer eller mindre autonoma städer utövade egen rättskipning och den statliga övervakningen var diffus. I Frankrike fanns 20 000 urbana eller lantliga domstolar, de senare vanligen under kontroll av lokala adelsmän, och flera regionala rättssystem ända in på 1700-talet. Den svenska utvecklingen med nationella lagsystem redan på 1300-talet är nära nog unik i Europa. Danmark låg närmare den europeiska huvudlinjen, med ett starkt feodalt inslag. Adelns kontroll över de rättsliga instanserna bidrog till att godtycke och rättslöshet frodades ända fram till enväldets etablering i slutet av 1600-talet. I ett europeiskt perspektiv skiljer man ofta mellan kontinental och anglosaxisk rättstradition och bortser från de nordskandinaviska ländernas särdrag. Men så var också de nordiska staterna befolkningsmässigt knappast större än en fransk provins. Detta gjorde att det var lättare att upprätthålla ett enhetligt rättssystem.

13

Det är lätt att uppfatta de medeltida människornas liv som dominerat av osäkerhet. De levde med ett ständigt hot från pest, hungersnöd, krig och andra former av fysiskt lidande. Den korta genomsnittliga livslängden och höga spädbarnsdödligheten gjorde att döden ständigt var närvarande, något som förstärktes ytterligare genom sociala institutioner som offentliga döds-, stympnings- och andra kroppsstraff. Men en viss trygghet inför verkliga eller inbillade faror gavs av den folkliga kultur som tolkade och reglerade förhållandet till i första hand naturen, och inordnade lokalsamhällets grupperingar och nätverk i ett större sammanhang. Den folkliga kulturen var huvudsakligen talspråksbaserad, och varken tid eller rum kunde existera som abstrakta begrepp eller dimensioner. De måste fyllas med något för att finnas. Beträffande rummet fanns knappast någon utpräglad officiell kyrklig eller statlig doktrin. Den politiska strukturen var ej baserad på geografiska gränser utan ömsesidigt förpliktigande trohetsband. Den geocentriska världsbild som förespråkades av de lärda torde ha varit okänd eller åtminstone saknat något större symbolvärde utanför en snävt akademisk krets. Inom folkkulturen levde man med en rumsuppfattning där den egna byn både utgjorde världens centrum och en trygg sfär. Livet var osäkert, men hoten kom utifrån den enda plats där någon form av trygghet fanns. Byar och gårdar förenades i bygder eller landskap, som också kunde innefatta någon mindre stad. En zon som var befolkad av konkurrenter, snarare än fiender. Inom denna fungerade det sociala nätverket av varuutbyte, giftermålsförbindelser och tävlingar mellan de olika byarnas ungdomsgrupper. Därutanför fanns en halvt mytisk verklighet där vad som helst kunde hända, människor med hundhuvuden och andra omåttliga vidunder härjade. Där fungerade inte längre några sociala skydd för individen. De framväxande nationalstaterna hade ett gemensamt intresse med kristendomen att förändra såväl rums- som tidsuppfattningen hos denna världsbild. Den lineära tidsuppfattningen med början och slut, skapelse och yttersta dom som hävdades av kyrkan vann inget gehör inom den folkliga kulturen. Istället levde man i en cyklisk tid, markerad dels av en festcykel knuten till en halvt animistisk fruktbarhetskult, dels av en livscykel där individen, särskilt männen, passerade genom olika åldersgrupper. Vissa tider var också den magiska kraften starkare eller speciella tabun i kraft. Natten var alltid farlig, fullmånen påverkade växtligheten, man fick inte slå sin hustru under månaden maj.

14

En av medeltidens stora innovationer var Djävulen. Den kyrkliga doktrinen delade upp makten mellan ett absolut gott och ett absolut ont väsen, där det goda dessutom av någon outgrundlig anledning trots sin allsmäktighet tillät det onda att härja fritt på jorden. Den folkliga kulturen hade svårt att accepterade en så abstrakt dualism. Det var behändigare att se universum som fyllt av en mängd mer eller mindre goda och framför allt påverkbara krafter: helgon, demoner, spöken, älvor, vättar och de dödas andar. Om man försökte påverka dessa krafter under former som ej accepterades av kyrkan definierades det som magi. Magin kunde sedan delas upp i svart och vit, beroende på om den syftade till att skada andra människor, deras djur eller gröda, eller snarare till att skydda mot olyckor, framkallade av den svarta magin eller andra krafter. Magins logik sägs bygga på föreställningen om att lika drar till sig lika, eller provocerar fram sin motsats. Mycket magi var inriktad på sex och kärlek, och det finns onekligen en parallell mellan kärlek och magi – man dras till sina motsatser, men vill också finna likheter. Magin är animistisk, allt anses ha en inneboende andlig kraft, inte bara människor och djur utan också föremål. Den används inte enbart för att påverka omvärlden utan också för att uttala sig om framtiden. Uppblandade med detta fanns en mängd tabun, som fungerade enligt samma principer: den som pissar på en klostervägg får njursten, har en man smutsiga fötter under ett samlag, resulterar det eventuella avlandet antingen i en gosse med dålig andedräkt eller också en flicka med stinkande bak. Kroppens funktioner var i stort sett obegripliga (sett ut modern medicinsk synvinkel) för de medeltida människorna och detta gällde kvinnans kropp i än högre grad än männens. Detta gjorde henne till en länk inte bara mellan generationerna utan också mellan människan och de magiska krafterna i naturen. En del djur och föremål var mer laddade med kraft: katten och vargen, medicinalväxter, elden, huset, härden och månen, och människorna var i olika hög grad kunniga och hade förmåga att utnyttja de krafter som omgav dem. Denna magiska specialist var vanligen en äldre kvinna, vad man kan kalla en häxa. Inom den trygga sfären kunde hon representera de farliga yttre krafterna, utgöra ett hot i sin egen by och utnyttjades där för att ”sätta ont” på mänskliga fiender och deras boskap och gröda. För vit magi, som skydd mot den ”egna” häxan, för att leta reda på försvunna saker eller få hjälp med kärleksbekymmer utnyttjades motsvarande personer i grannbyar. Denna tredelade rumsuppfattning, i symbios med folkkulturens magisk-animistiska världsbild, saknar inte empiriskt stöd, men en viss försiktighet torde dock

15

vara tillrådlig när det gäller generaliseringar utifrån detta resonemang. Den franska forskningen har dock visat att skillnader mellan katolskt och protestantiskt prästerskap tidigare överdrivits. Bakom den kyrkliga konflikten kan en djupare schism mellan elit och folkkultur skönjas. Centralt är att fram till mitten av 1600-talet är det kyrkan och religiösa argument som dominerar. Senare framhävs konflikten mellan elit och folkkultur och de vid denna tid florerande häxprocesserna kan uppfattas som kulmen i kampen mellan de båda kulturerna. Kvinnorna var undertryckta i det medeltida samhället, men hade flera viktiga funktioner, dels i produktionen där det knappast gick att driva ett jordbruk utan medverkan av minst en representant från vartdera könet, dels som uppfostrare och förmedlare av kultur. Det var därför inte irrationellt att kyrkan var misogyn, kvinnohatande! Den konkurrerade med kvinnan om hennes traditionella roller, som att uppfostra barn, vårda gamla och sjuka samt förmedla kultur från generation till generation. I ett bondesamhälle där kvinnan också hade en fundamental roll inom produktionen kunde hennes ställning inte rubbas. I och med reformationen och dess katolska motsvarighet kom dock kraven både på prästerna och enskilda människor att öka, och kvinnans roll som länk mellan generationer och mellan människornas samhälle och naturen undergrävdes. Under de första åren uppfostrades både pojkar och flickor av kvinnor. Vid ca sju års ålder började pojkarna följa sina fäder i arbetet. På kontinenten var de under tonåren och tills de gifte sig organiserade i bachelleries eller abbés de jeunesse och hade då viktiga uppgifter i lokalsamhället. De organiserade och deltog i fester, skyddade byns heder och tillgången på unga kvinnor, i tävlingar och slagsmål, mot grannbyarnas ungdomar, samt övervakade de vuxna och giftas beteende. Det sistnämnda skedde i former av ungdomsupptåg, så kallade charivari. Avvikande beteende kunde straffas genom offentlig skam, t.ex. vid äktenskapsbrott och förhållanden där kvinnor ansågs ha för mycket makt inom äktenskapet. Missnöje med äktenskap där åldersskillnaden uppfattades som för stor demonstrerades också. Charivaris viktigaste funktion var att vaka över byns ”pool” av unga flickor, så att de inte giftes bort till utsocknes eller fel åldersgrupp. Genom att skämma ut ”hanrejer” och ”toffelhjältar” bevakade de unga männen sin framtida ställning.

16

Vid giftermålet inträdde mannen i en ny åldersgrupp och kunde så småningom i egenskap av hushållets chef få en ställning inom lokalsamhällets offentliga organ, byrådet eller liknande. Efter döden ansågs man höra till den åldersgrupp som befolkade kyrkogården, symboliskt placerad mitt i byn och utan inhägnad. Otaliga myter visar att accepterandet av en förflyttning till evig salighet eller fördömelse inte var mer än halvhjärtat. Den katolska läran om skärselden kan tolkas som ett försök till kompromiss med den folkliga föreställningen. I England förekom sedvänjor som ”rough music”, ”the skimmington ride” och ”ride the stang”, vilka påminner om charivari. De tycks dock ofta ha inneburit ett mer direkt våld mot den som försyndat sig mot lokalsamhällets normer. Ett annat särdrag är förekomsten av effigies, dockor som symboliserade offret och brändes eller begravdes. Anknytningen till animistiska föreställningar förefaller stark, förövarna klädde t.ex. ofta ut sig till djur. Nödvändiga drag för att seden skulle fungera var att skammen måste vara offentlig, även om utövarna kom förklädda och på natten, den som utsattes måste vara en väl integrerad medlem av lokalsamhället för att kunna drabbas av de rituella skändningarna inom detta, eller av dess tongivande grupper, och det måste råda konsensus angående normer och graden av brytande av dessa. I Sverige har upptåg av de nu nämnda typerna inte institutionaliserats. Andra folkliga protester har förekommit, t ex: upplopp i samband med avrättningar, missnöjesyttringar angående priser eller brist på varor, lokala angrepp på av någon anledning misshagliga personers bostäder, antingen det rörde sig om privata gräl, osedligt leverne eller i folkets ögon felande tjänstemän. Det är i dessa fall fråga om handlingar som speglar folks rättsuppfattning. Denna kan också ha registrerats i form av uttalade värderingar som kan komma till uttryck i rättsmaterialet, i första hand när det gäller rätts- och hedersuppfattning, men också animistiska eller magiska föreställningar, samt samhällskritiska tankar, vilket kommer att ges prov på senare i texten. Det så gott som enda fall jag stött på som påminner om charivari, skedde en novembernatt år 1701, då exekutionsbetjänten Jöns Gryms gård på Söder i Stockholm utsattes för ett angrepp: Enligt Gryms vittnesmål började folk hugga i porten och fönsterluckorna på hans hus, slog sönder fönster och kastade in stenar i stugan. Då han fruktade för sitt liv hade han tagit en bössa och efter att ha ropat en varning försökt avfyra denna, men endast

17

fängkrutet hade brunnit av. Hans kollega Staffan Hane som vid oväsendets början suttit och läst i en bok hemma hos Grym, laddade då om bössan och tillsammans sköt de ett skott ut i mörkret. Drängen Jakob Buding träffades, enligt doctor Winges och barberarmästare Schultz till rådhusrätten ingivna attest, ”med några och 30 hagel under vänstra wartan /vilka/ hafwa aldeles sönderslitit wänstra dehlen af hiertat, och en stor dehl af lefweren, och intet stadnat förr än wid ryggen, så att han omöjligen annat kunnat, än der af straxt taga döden”. Staffan Hane erkände sin del av dådet, men de båda exekutionsbetjänterna hävdade att de anfallande gjort sig skyldiga till hemgång, ett edsöresbrott, och att Buding därför skulle ligga ogill. Hemgång var ett brott mot hemfriden, ett överlagt anfall på någon i hans eller hennes bostad. Att ligga ogill, betyder att inga böter skulle utdömas för den som fallit. Med edsöreslagarna avses de på Birger Jarls tid stiftade fridslagarna, vilka infördes i stadslagens edsöresbalk. En avgörande skillnad mellan edsöreslagarna i lands – och stadslagen var att brutet edsöre i städerna kunde sonas med dryga böter, medan landslagen bibehöll den ursprungliga bestämmelsen om biltoghet, dvs fredlöshet i hela riket. För den som hade råd att betala böterna innebar stadslagen en lindring, men för den som inte kunde betala fanns ingen laglig möjlighet att fly ur landet, utan straffet omvandlades antingen till halshuggning eller att mista högra handen. Rådhusrätten fastslog dock att eftersom ingen i huset blivit skadad, och de anfallande heller ej varit innanför porten kunde edsöret ej anses brutet. Grym och Hane dömdes därför till vardera 80 daler silvermynt i böter, en summa som av hovrätten senare sänks till 20 daler silvermynt. En rådman Norden reserverade sig mot domslutet, då han ansåg edsöret var brutet. Den dödes far var bosatt i Västerås och hade ej råd att resa till Stockholm. I ett brev förklarar han ”att om de som skjutit honom [sonen] ihjäl kunna till livet förskonas, är han nöjd att de lösa sig med penningar och han får sin del därav”. På den anfallande sidan dömdes gesällerna Anders Mattsson och Anders Nilsson till vardera 40 daler silvermynt i böter, vilka dock fördubblades då det framgått att de en gång tidigare varit och kastat sten på Gryms gård, samt den gången också spärrat för dörren utifrån. Anders Nilsson förefaller vara den som tagit initiativet till angreppet. Han har, enligt deras vittnesmål, under ett dryckeslag uppmanat de andra att följa med och sätta eld på ett horhus. Benämningen förklaras med att Gryms dotter skulle ha

18

”besovits av en främmande båtsman”. Senare säger sig gesällen ha hyst agg mot Jöns Grym för att denne vid ett tillfälle förolämpat hans mästares hustru. På rättens förfrågan varför de vid det första tillfället ”förbundit” dörren, svarade Nilsson att det var för att Jöns Grym, som var en lång och gammal man, inte skulle rusa ut och ramla och slå sig i mörkret. En undanflykt som vore värd att hamna i det karolinska tidevarvets rekordbok. Anders Mattsson kunde inte betala sina böter och dömdes därför av Svea hovrätt till döden. Straffet mildrades av Justitierevisionen till nio gatlopp. Grym och Hane hävdade att gesällerna gjort sig skyldiga till hemgång. Rådhusrätten dömde dem dock endast för att ha kastat sten på ett hus, alltså för brott mot egendom. Att skjuta ihjäl någon är naturligtvis ett våldsbrott. Men angreppet på huset klassificeras inte som edsöresbrott, i och med att ingen däri blev skadad. Ändå omvandlas böterna för en av angriparna till dödsstraff, vilket tyder på att man sett det hela som något mer än bara lite stenkastning och skadegörelse. Kulturens urbanisering De europeiska städerna var fram till slutet av 1500-talet i hög grad autonoma. De styrdes av det egna köpmannapatriciatet med stöd av kungliga privilegiebrev. Stadens styresmän hade nära nog obegränsade befogenheter men å andra sidan obefintliga resurser för utövandet av sin makt. Däremot hade de ju privata resurser i egenskap av rika köpmän. Livet var osäkert även i städerna, både för de fattiga i underklassen och för de etablerade borgarna som ständigt hotades av dessa potentiella tiggare, tjuvar och rånare. Våldet i staden utövades inte enbart av underklassen. I Stockholm i början av 1600-talet var våld och okvädande minst lika vanligt bland borgarna. I städerna blev rumsuppfattningen annorlunda än på landsbygden. Staden utgjorde en del av ett nationellt och internationellt nätverk av handelsförbindelser. En dominerande faktor var också stadsmuren som skulle skänka trygghet, medan det farliga koncentrerades i zonen närmast utanför. I förstäderna samlades de som ville, men ej tilläts komma, in i staden. Folk som hade misslyckats med att organisera sig i lokalsamhällets karakteristiska grupperingar, som skrån och gillen. De levde farligt och uppfattades som farliga. En tredje zon utgjordes av landsbygden. Tidsuppfattningen ändrades också i den urbana miljön. Borgarnas, särskilt handelsmännens verksamhet grundade sig inte på något cykliskt förlopp utan i allt högre grad på vinstmaximering. Detta var i linje med den religiösa lineära tidsuppfattningen,

19

Gud kunde uppfattas som den store bokhållaren som i tidens ände gjorde upp med alla om deras skulder och tillgångar. Världslig framgång kunde uppfattas som ett mått på Guds välvilja och kopplas till hederligt affärsverksamhet och asketisk livsföring. Att utöva våld kan vara rationellt, och särskilt så i en hederscentrerad kultur. För att hedern ska kunna fungera måste det finnas personer eller grupper som saknar heder. Ojämlikhet är en förutsättning för ett fungerande hedersbegrepp och detta kommer fortfarande till uttryck i det repressiva genussystemet, där kvinnorna automatiskt är i avsaknad av heder. Det är vanligare att man inom forskningen lägger tonvikten på våldsbrottslighetens nedgång, än orsakerna bakom den höga våldsbenägenheten i det senmedeltida eller tidigmoderna samhället. Att folk var så våldsbenägna förklaras i första hand med den hederscentrerade kulturen. En främmande kultur ska inte ses utifrån fördömandet av vissa specifika drag som kan upplevas som stötande. Det gäller att istället att som en antropolog tränga in i den världsbild som definieras genom en kulturell kod. Att se det inre sambandet mellan de kulturella byggstenarna. Både våldsbenägenheten och den magiska eller animistiska världsbilden kan förklaras med hänvisning till den existentiella fruktan som var den naturliga följden av närheten till döden, utsattheten, sårbarheten inför sjukdomar, hungersnöd och plundrande soldathopar, den bristande förståelsen av kroppens funktioner, naturlagarnas verkan på växtligheten, inbillade hot som kometer, monster och onda andar. Liksom tider av knapphet och nöd avlöstes av överdådigt festande kom de aggressioner som man samlat på sig under perioder av undernäring och genom påtvungen självkontroll till plötsliga och okontrollerade utbrott. Civilisationsteoretikern Norbert Elias ansåg att en existentiell fruktan var orsaken till våldsamheten, även om han lägger viss uppmärksamhet på hedersuppfattningen, som ett led däremellan. Samtidigt ser han en nedåtriktad civiliserande rörelse, vanligt folk, särskilt i städerna, härmade den sociala elitens värderingar och beteenden. Kontrollen av sexualitet och aggressioner började i hovkretsarna, i och med att statens våldsmonopol upprättades, och internaliserades successivt av allt större delar av samhället. Men en märklig egenskap hos den tidigmoderna staten var att den inte så mycket inriktade sig på att styra folks våldsamhet, även om aggressioner gärna kanaliserades till det egna

20

landets stridande styrkor. Det var själva tänkandet och särskilt religionen som intresserade makten, och i samband därmed sexualiteten. På sikt misslyckades det disciplinära projektet, så till vida att både religion och sexualitet överförts till en privat sfär. Att detta skett för att folk härmat hovkretsarnas beteende är väl mindre troligt, bland annat på grund av den dubbelmoral som alltid gällt, att eliten tagit sig friheter som de officiellt fördömt och bestraffat hos de lägre klasserna. Redan Erasmus av Rotterdam ansåg att det förhållandevis begränsade förnuftets försök att stävja aggressioner och sexualdrift var en kamp i svårt underläge, vilken som bäst kunde resultera i ett förkvävande av livets glädjeämnen. Man kan undra om psykologin har gjort några framsteg sedan 1500-talet? De två drifterna ligger djupare än alla kulturella system, men behöver därför inte uppfattas som konstanta storheter. Vi känner inte till något mänskligt samhälle där sexualitet och aggressioner inte redan ritualiserats och är helt inbäddade i kulturella system. Det är inte endast graden av kontroll som bestämmer hur och i vilken grad de kommer till uttryck. Inom en kultur kan t.ex. förekomma aggressiva impulser som saknas i en annan och därför inte behöver kontrolleras. Ett exempel på detta är den så gott som totala avsaknaden av svartsjuka som motiv till det annars så vanliga våldet i sextonhundratalets och det tidiga sjuttonhundratalets Stockholm. Det har också hävdats, av Lars Levander som på trettiotalet skrev om brott och straff i Sverige, att Vasatidens människor hade en förmåga till sexuell självkontroll i oerhört mycket högre grad än den moderna människan. En hög våldsbrottslighet kan ofta konstateras i det äldsta bevarade rättsmaterialet. Men detta behöver ju inte betyda att våldet varit lika frekvent under den föregående perioden. Särskilt engelska forskare tycks i det tidigaste rättsmaterialet finna en ökning av våldsbrottsligheten. Detaljerna kring och orsakerna till detta är de naturligtvis inte ense om, men på ett eller annat sätt kopplas det till den sociala oron i samband med reformationen och efter 1600-talets inbördeskrig. Flera studier av sen hantverkar- och tidig arbetarkultur har visat på dessa gruppers oregerlighet. Särskilt de lägre skikten bland hantverkarna var känsliga när det gällde äran, men också arbetarna var länge våldsamma. Det skulle då vara gesällernas deklassering i och med att chanserna att bli mästare krympte som ledde till en överkänslighet beträffande äran.

21

Kroppens disciplinering Det gamla samhället var inte fritt från förtryck och utsugning. Den dominerande relationen i folks liv var dock inte till överheten utan till naturen. Vilka normer som gällde bestämdes av det lokala kollektivet. Trots sin utsatthet för elementen, sjukdomar och den ständigt närvarande döden, och trots att människorna var underkastade kungar, feodalherrar och kyrkliga myndigheter, var individen relativt fri att använda sin kropp i enlighet med sina egna önskningar och behövde inte alltid stänga inne sina aggressiva och sexuella impulser. Utan att någon övergripande plan upprättats av staten och kyrkan, samverkade de för att utöva en ideologisk kontroll. Samma kultur präglade den andliga och världsliga eliten. Små och stora aktörer samverkade så att en politisk teknik för kontrollen av individuella kroppar kunde upprättas. De tidigare relativt självständiga kollektiven förlorade sin betydelse och samhället militariserades i en ny hierarkisk ordning, med absoluta krav på produktivitet och disciplin. Under den ”klassiska” epoken, från Richelieus och Axel Oxenstiernas tid fram till revolutionerna i slutet av 1700-talet, transformeras samhället, absolutismen etableras och makten tränger in i folkets alla vrår. Det upprättades ett gemensamt normsystem för hela samhället. Det var olika för män och kvinnor, och olika för höga och låga – men för den gamla folkkulturens idéer fanns ingen plats. För folket var det otvivelaktigt arbete som utgjorde normen. De onyttiga: tiggare, lösdrivare och dårar blir offer för den stora inspärrningen och övriga pressas hårt på skatter men för överklassens män konstrueras ett nytt mans- eller människoideal honêtte homme, den kultiverade, så småningom till och med upplyste, överklassaren. Den engelska gentlemannen är en senare skapelse, ett ideal som sprids från England till kontinenten och så småningom även Sverige som ett uttryck för övergången från stånds- till klassamhälle. I Frankrike upprättade den nya staten sin kontroll över undersåtarna med hjälp av två stora organisationer: den katolska kyrkan, pånyttfödd i kamp mot reformationen och rättsväsendet som fortfarande var uppsplittrat på en mängd lokala instanser men vars verksamhet efter införandet av intendenter övervakades effektivt av centralmakten. Det medeltida straffsystemet innebar en konkret symbolik: att tjuvar skulle bli av med en kroppsdel, falskmyntare kokas, hädare får tungan avskuren och häxor brännas levande – en försmak av helvetets eld. Att handen höggs av på tjuvar, får ju sägas mer relevant än att deras öron stympades. Överhuvudtaget kunde stympningsstraffet

22

legitimeras med Jesu ord: om ditt ena öga, är dig till förfång så är det bättre att riva ut det än att hela kroppen, och därmed själen går till Gehenna. Möjligen finns ett lager av ännu äldre symbolik i detta straffsystem: kroppen återfördes till elementen: till elden genom att brännas på bål, till jorden genom levande begravning, vattnet genom dränkning och luften genom hängning. Det har till och med talats om ett arv från de germanska stammarnas offer eller rituella straff. Under absolutismen blev det viktiga istället att kungens makt demonstrerades offentligt och fysiskt på dem som brutit mot hans vilja. Varje människa som sargades, misshandlades och stympades inför folket förmedlade budskapet om vem som egentligen ägde denna kropp. Döds-, kropps- och stympningsstraff tycks öka generellt i Europa på 1500-talet. Efter mitten av 1600-talet blir mer spektakulära inslag ovanligare men precis som i Sverige förekom offentliga spöstraff ymnigt. Dessa alldagliga straff har sällan beskrivits av samtiden, inte heller har mycket om reaktionerna på dem registrerats. I ett skillingtryck nämner en dödsdömd att han flera gånger fått spö, ”vilket mer är fasligt är”. Det måste det ju också ha varit. Men å andra sidan finns i krigsartiklarna dödsstraff stipulerat för den som mot betalning springer gatlopp åt någon annan, vilket visar att straffet inte var värre än att folk kunde tänka sig att göra så. I den gamla kulturen kunde skratt och religion, arbete och burleska festligheter blandas. Nyordningen innebar att familjefader utrustad med förstärkta befogenheter och direkt representerande, inom hemmets väggar, kungen och Gud. Ungdomar och kvinnor hölls tillbaka. Den kristna tolkningen av det fjärde budet, att hedra sina föräldrar, till att gälla även all världslig överhet är av gammalt datum och var sannerligen ingen tom bokstav under l'ancien régime. De bestialiska avrättningarna av Ravaillac och Damiens motiverades av att kungamord var den extremaste formen av fadersmord. Ankarström avrättades efter att ha piskats på några torg och fått högra handen avhuggen, något som får bedömas som en ganska lindrig metod jämfört med de franska kollegernas. Makt föder alltid motmakt. Den traditionella kulturen gav inte upp utan motstånd, ibland passivt, ibland mer våldsamt. Det var därför om inte nödvändigt, så en effektiv strategi att hitta syndabockar, lämpligen avvikande såsom: kättare, judar, landstrykare, brottslingar, kvinnor och framförallt häxor! Hur spridda olika magiska praktiker var kan vi inte bedöma, men att så många kvinnor dömdes för detta brott jämfört med männen behöver inte alls betyda att de var mer benägna att ägna sig däråt. Snarare torde det bero just på att kvinnans roll som kulturförmedlerska, mellan generationer och mellan

23

människosamhället och den animerade naturen, gjorde henne till den strategiska måltavlan för denna politik. Kvinnorna förlorade sin ställning inom såväl produktion som kultur. När de som hade möjlighet därtill försökte tillägna sig elitens bildning framställdes de som löjliga, som Molières preciöser, eller onaturliga som drottning Kristina. Eftersom de sågs som obildbara förvägrades de all högre utbildning, ja ofta även vanligt yrkeskunnande. Därigenom kunde naturligtvis tesen om deras underlägsenhet uppfattas som bekräftad. Samtidigt framställdes den extravaganta stadsdamen som syndens värsting, i så väl katolska och lutherska som reformerta ögon. Före mitten av 1600-talet fanns en öppenhet kring sex som sedan försvann, undertrycktes. Men makten utövas inte enbart genom förtryck, förbud och censur, utan också genom att skapa kunskap, definiera vad man får prata om och vad som är sanning. Parallellt med en prydhet i sexuella frågor utvecklas en vetenskaplig diskurs, präglad av den ”upplysta” klassificeringsivern. Ett paradexempel på detta är Linnés system för indelning och namngivning av växter och djur. En kärnfråga för både reformationens och motreformationens förkämpar var att ta hand om pojkarnas skolgång och från början forma dem till goda kristna undersåtar. De som får utbildning är naturligtvis vid denna tid i första hand överklassens söner men också de från borgerliga familjer så att lägre tjänstemän kan rekryteras till statlig och kyrklig tjänst. Men även om skolan var viktig var makten över rättsväsendet det strategiska navet för upprättandet av den tidigmoderna statens hierarkiska samhälle. Kungarna använde sin ställning som skiljedomare i det myller av maktrelationer som redan existerade när den tidigmoderna staten etablerades. Kyrkan tjänade som modell och även ideologisk försvarare för ett system, där upprätthållandet av rättvisa och inre fred inte bara var en fasad för den kungliga makten. Kungamakten skulle inte kunna ha duperat folk i längden om det inte var så att en viss grad av rättsäkerhet upprätthölls. Under 1600-talet var också den juridiska doktrinen i hela Västeuropa stadd i förändring. I enlighet med naturrättens tankegångar kom den i hög grad att bli ett uttryck för den absolutistiska furstemaktens ideologi. Utvecklingen har betecknats som en ”judiciell revolution”. I äldre tid gick domstolarnas verksamhet framförallt ut på att lösa konflikter i lokalsamhället bland annat genom att reintegrera avvikare. I extrema fall ställdes den

24

som brutit mot lagen utanför dess skydd. Gränsen mellan civil- och kriminalrätt var oskarp. Det fundamentala var inte om en gärning skulle definieras som brottslig eller ej, utan snarare kopplingen till hedersbegreppet. Normalt var utövandet av våld inget som medförde förlust av utövarens ära, men konflikten måste få sin slutliga lösning inför rätta genom betalandet av böter. Det blev i allt mindre grad legitimt att själv med våld hävda eller försvara sin heder. Två skilda förhållningssätt kan iakttas: inom eliten, särskilt adeln, förekom dueller som man försökte undanhålla från myndigheternas inblandning. Borgare och de lägre klasserna vände sig däremot ofta till rättsliga instanser för att lösa sina hedersrelaterade konflikter. I Sverige var det en avgörande skillnad mellan stad och land att bönderna, som inte kan räknas till eliten, satt som nämndemän i häradsrätterna, medan hantverkare, som får räknas som deras närmsta sociala motsvarighet i staden sällan blev rådmän eller satt med i någon rättsinstans. Beträffande värderingar är det en rimlig hypotes att när den officiella juridiken omvandlas och moderniseras under 1600-talet, kvarlever den äldre rättsuppfattningen inom den folkliga rättskulturen. För engelska förhållanden har det framhållits, som något av en paradox, att den traditionella rättsuppfattningen blev om inte revolutionär, så åtminstone rebellisk. Vetenskapen utvecklades under sextonhundratalet och kom att spela en allt större roll på en rad områden. Inom juridiken formulerades naturrätten, och överhuvudtaget kommer efter mitten av seklet, världsliga argument att i den offentliga diskussionen bli mer betydande än de tidigare dominerande religiösa. Exorcismen och olika syn på vansinne och besatthet utgör ett intressant exempel på en ackulturationsprocess, med bland annat sekulariseringen som ett viktigt element. Företeelsen kan tyckas tämligen perifer, men på sin tid uppfattades dopet som en form av exorcism. Därmed kopplades frågan om människans fria vilja samman med det rituellas substans, och blev föremål för hätska dogmatiska strider. Den katolska kyrkans doktrin godtog åtminstone vissa former av vansinne som besatthet och bedrev exorcism. Luther ansåg att vansinnet var ett straff för tidigare synder och att försöka driva ut djävlar eller demoner var både en form av vidskepelse och att sätta sig upp mot Guds vilja. Den katolska propagandan utnyttjade dock effektivt sina prästers förmåga. Lyckade försök att driva ut onda andar beskrevs i vitt spridda flygblad eller småskrifter. Protestanternas motpropaganda gick först ut på att detta var lögn. Det förekom därför att

25

katolska exorcister utförde sitt verk under så strikt kontrollerade former att om inte själva händelsen vore så osannolik skulle den mest härdade källkritiker vara tvungen att acceptera att den inträffat. Mot slutet av 1500-talet gav de protestantiska prästerna dock efter och började själva tillämpa denna praktik och hävdade att om det var möjligt att exorcera var de åtminstone bättre på det än Antikrists eget anhang. Samtidigt skedde en utveckling på det akademiska planet, inom medicinen där intresset för ”psykiatri” började frigöras från sina antika förebilder. Från och med 1580 kom, kanske särskilt vid universitetet i Tübingen, en hel serie avhandlingar om frenesi, melankoli, hjärnans funktion etc. Under det följande seklet kom denna vetenskapliga syn på vansinnet, som en verkan av rent fysiska orsaker att bli den helt förhärskande. Häxprocesserna Den folkliga synen på trolldom skiljde sig från den lärda kyrkliga demonologin. I de svenska medeltidslagarna förbjöds ”förgörande”, varmed avses utövande av direkt skadlig magi, maleficium, vilket om det lyckades var belagt med dödsstraff. Det förutsätts ofta i lagtexten att det är en kvinna som utövar magin. Till skillnad mot andra brott bar kvinnan själv, inte hennes make eller far, ansvaret och var straffbar när det gällde trolldom. Även i den fornnordiska kulturen förekom denna form av trolldom och anses omanlig att syssla med. I en av eddasångerna, Lokes träta, heter det: Det sägs att på Samsö sejdade du och lekte på lock som völvor; som trollkarl for du bland folk omkring, det tycks mig omanlig åtfärd. Den kyrkliga/akademiska synen på trolldom utvecklades efter högmedeltidens kättarförföljelser till en systematisk demonologisk doktrin. Utövandet av magiska riter sågs som ett uttryck för djävulsdyrkan. Genom inkvisitionens användande av tortyr kunde bekännelser och angivelser pressas fram, förbund med djävulen och förekomsten av häxsabbater bevisas. Uppkomsten av myten om häxsabbater, vilket alla forskare numera är överens om aldrig förekom, har man försökt spåra till olika företeelser, bland annat den judiska gudstjänsten, element ur en folklig fekult och som en variant på temat den uppochnervända världen.

26

I och med reformationen kom överheten att fördjupa sitt intresse för folkets själsliv och predikanterna, oberoende av religiös tillhörighet, retade alltmer upp sig på de ofullständigt kristnade människorna. Protestanterna har ibland uppfattats som åtminstone till en början skeptiska till om häxeriet verkligen var en fungerande praktik, och om detta inte endast var en katolsk irrlära. Skillnaderna mellan katolskt och protestantisk förföljelse har emellertid av senare forskning nedtonats. I stället har man försökt kartlägga de lokala variationerna mer ingående. Det har diskuterats om det överhuvudtaget fanns häxor eller ej. Enligt vad som kallas en dynamisk häxteori baserad på undersökningar av Baskien i början av 1600-talet finns det häxtro och häxhysteri, men inga häxor! Argumentet är att det inte kan finnas häxor eftersom det är omöjligt att flyga på kvastar och dylikt, tar ej hänsyn till kulturella skillnader, t ex mellan europeisk och afrikansk häxtro. Det faktiska utövandet av magiska praktiker förväxlas med deras effekt. Med samma logik skulle man kunna hävda att det inte finns några katolska präster heller, eftersom vinet inte förvandlas till Jesu blod när de uttalar de magiska orden! I Norditalien existerade en lokal fruktbarhetskult med shamanistiskt ursprung. De häxor som fanns här, Benandanti utövade enligt egen utsago vit magi men blev av inkvisitionen påtvingade den demonologiska doktrinen, varefter de smidigt kunde avrättas. Inom tysk forskning har ett försök att komma med en rationell förklaring till häxhysterin resulterat i en storslagen konspirationsteori. Örtkunniga jordemödrar praktiserade i stor utsträckning barnbegränsande födelsekontroll, vilket efter befolkningens nedgång på 1300- och 1400-talen kom att gå stick i stäv med godsägarnas intressen och den största godsägaren i Europa var vid denna tid naturligtvis kyrkan. I och med upprättandet av centraliserade stater kom intresset av en ständigt växande befolkning att övertas av dessa. Så skriver t ex den franske statsrättslige tänkaren Jean Bodin: ”Djävulen hatar bibelordet 'föröken eder och uppfyllen jorden.” Ett likhetstecken sätts mellan jordemödrar och häxor. Förföljelserna ses som ett gemensamt och rationellt, om än omänskligt, intresse hos världslig och kyrklig överhet. Protestanter likaväl som katoliker vill framför allt utrota deras kunskaper om barnbegränsning. Att preventiva och abortiva medel förekom och att deras användande motarbetades av såväl kyrka som statsmakt är ett faktum. Ett enkelt räkneexempel skulle visa att det inte krävdes någon högre grad av effektivitet för att verkan av barnbegränsningen skulle få stor ackumule-rad verkan. Skillnaden mellan noll och en procents tillväxt ger ju en oerhörd effekt på

27

några sekel. Det förefaller också som om forskarna använt sina källor selektivt och modellens kronologi är inte heller övertygande. Troligen är det så att de observerat en tidigare försummad sida av häxförföljelserna och sedan kommit att uppfatta den som helt dominerande. Redan på 1400-talet hade den inhemska svenska rätten påverkats av den kyrkliga demonologin i så hög grad att folk i enstaka fall dömdes till döden för djävulsförbund. Reformationen kan ha ökat den folkliga magins verksamhetsområde då kyrkan upphörde t.ex. med exorcism och fruktbarhetsriter som t.ex. det årliga välsignandet av åkrarna. På 1500-talet överfördes mål i religionsfrågor till det världsliga rättsväsendet. Inom folktron tycks nattliga färder till Blåkulla, ibland identifierat som ön Blå Jungfrun i Kalmarsund, haft en äldre tradition bakom sig, vilken sedan förenats med det utifrån kommande häxsabbatsmotivet. De stora förföljelserna i Sverige som inträffade 1668-1676 hade sällan att göra med den traditionella förgöringen. Spridningen av myten om häxsabbaten injagade skräck i folk och fick barnen att drömma mardrömmar om att de blivit bortförda av någon kvinna, ibland sin mor. När anklagelserna dök upp åsidosattes ofta gamla regler för rättssäkerheten. Vittnesmål av barn och medbrottslingar skulle egentligen inte vara tillräckliga för att döma någon. De lokala domstolarna använde sig ofta av tortyr, likaså tillämpades systemet med att leda ut de anklagade på avrättningsplatsen i tron att de redan var dömda. De som då grep efter det sista halmstrået och erkände blev genast dödade, medan de som fortfarande nekade fördes tillbaks till sitt fängelse. De huvudsakliga aktörerna på detta drama var kyrkan, som hade bidragit till spridandet av sabbatsmyten och genom sina predikningar hetsade upp stämningen bland folket; de grupper inom detta som lät sig uppjagas och begärde hjälp från statsmakten mot djävulens raseri; de lägre tjänstemännen vid lokala domstolar som utfärdade hundratals med dödsdomar; slutligen de politiska och juridiska ledande kretsarna som hela tiden var skeptiska, försökte dämpa och slutligen fick slut på hysterin. De svenska trolldomsprocesserna inföll relativt sent, efter mitten av 1600-talet, då den ensidigt religiösa argumentationen redan börjat ge vika för ett mer rationellt synsätt. Förföljelserna innebar ändå ett viktigt led i ackulturationsprocessen. Centralmaktens grepp över rättsväsendet stärktes och tron på magins makt och den animistiska världsbilden undergrävdes.

28

Slutord Från och med renässansen utsätts denna folkliga kultur för ett mäktigt angrepp från en urbaniserad andlig och världslig elit. Religionen var ju inte var mans ensak före reformationen heller, men som sagt en självklarhet, i och med att kristendomen internaliserats. Men landskapslagar och Magnus Ericssons nationella lagstiftning säger inte mycket om sedlighetsbrott. Ätten hade kvar makten och kontrollen av sina viktigaste tillgångar fram till 1600-talet. Om man ska se häxprocesserna som kulmen i en kamp mellan elit och folkkultur, så blir det en kortvarig triumf. Redan i början av 1700-talet kommer pietismen och upplysningens idéer och börjar undergräva kyrkans ställning. Den ensidigt religiöst motiverade, legitimerade enhetsstaten sammanfaller således med det karolinska enväldet. Det var den gudomligt inspirerade förmyndarstatens glansperiod. Den militära disciplinen som mot slutet av Karl XII:s regeringsperiod omfattade hela samhället, ledde till en kris av katastrofala mått, och en unik omvandling av brottsligheten, om inte i hela landet, så åtminstone i huvudstaden Städerna växte under senmedeltiden och de följande århundradena genom ett ständigt inflöde av oskolad arbetskraft. En stor del av de oskolade invandrarna var kvinnor. Om detta gäller även för Sverige kan det bidra till att förklara den exceptionellt höga andelen kvinnliga brottslingar jag registrerat i Stockholm i slutet av 16- och början av 1700-talet. De inflyttande kom direkt från det omgivande havet av folklig kultur in till den urbana enklaven. Här förlorade riter och fester successivt sin koppling till den fruktbarhetskult som var deras ursprung. Från att ha haft en samhällsbevarande funktion kom den folkliga kulturen att bli ett socialt orosmoment. Kontrollen över kvinnorna överfördes samtidigt från ätten till staten.

29

Kvinnor och brott – genus

Gender seems to be the single Most crucial variable associated with crime

Frances Heidensohn

Inom kriminologin har det betraktats som ett om inte ovedersägligt så åtminstone empiriskt ovanligt väl belagt faktum att kvinnor begår färre och i genomsnitt lindrigare brott än män. I de flesta kända samhällen utgör den kvinnliga andelen av dem som döms för något brott ca 10 – 15 % av det totala antalet dömda. Den kvinnliga brottsligheten har rönt mindre uppmärksamhet än den manliga. När man inom den kriminologiska forskningen ändå intresserat sig har det vanligen varit för att komma med en allmän förklaring till varför den kvinnliga andelen av brottsligheten alltid är så låg. Förklaringarna till detta kan sägas ha gjorts i två led. Beträffande den direkta orsaken finns en bred konsensus bland forskare med i övrigt vitt skilda åskådningssätt: Kvinnan har en underordnad och mer passiv roll i samhället och begår därför färre brott. Hon fostras aldrig, eller åtminstone inte i lika hög grad som mannen, till att agera självständigt, har ingen period då hon skall klara sig själv i livet, utan flyttar direkt från föräldrarna till sin make. Då det gäller orsaken till kvinnans passivitet och underordnande går åsikterna desto mer isär. Underordnandet ses antingen som resultatet av förtryck eller som en social nödvändighet, ibland rent av biologiskt betingad. Kriminologin etablerades som vetenskap i slutet av 1800-talet av bland andra Cesare Lombroso. Denne ville med den dåtida antropologiska metoden att mäta folks huvuden, och andra kroppsdelar visa att prostituerade utgjorde en speciell människotyp. Han menade att prostitution var den kvinnliga motsvarigheten till mannens kriminalitet. Lombroso är annars ett gott exempel på hur man staplar stolligheter ovanpå varandra utan att ge minsta belägg för sina åsikter. Eller snarare högst dubiösa sådana – att kvinnan är intellektuellt underlägsen mannen, underbyggs t ex med att han har tre kvinnor i sitt hushåll, som visserligen alla utför högst nyttiga sysslor, men samtliga erkänner sin underlägsenhet. En av dem, hans svärdotter har också skrivit en bok på

30

detta tema, som nästan bekräftar tesen – mer genom sin dumhet än den förda argumentationen. Hans texter är också fulla av rasistiska och biologistiska resonemang. Djur och människor jämförs okritiskt, en galen ko som stångade ihjäl folk i Paris på 1830-talet är ett belägg för att kvinnors brottslighet är onaturlig. Skillnaden mellan hanar och honor sägs bli större ju högre upp i evolutionskedjan man kommer. Att vissa myror anses vara brottsliga till sin natur illustreras med bilder på negressers könsorgan, etc. Kärlek finns inte bland de lägre djuren, skriver Lombroso, endast fåglar och däggdjur har förmåga att hysa denna känsla. Kapitlet om prostitutionens historia börjar med att förklara att denna är allmänt spridd bland naturfolken, som går nakna och saknar skamkänsla, alla ligger med alla! Att grekerna under sin klassiska epok också gärna gick nakna framhålls, men några slutsatser dras inte utifrån detta faktum. Annars vore det här ganska självklart att se ett argument för att sådana seder inte är på ett enkelt sätt beroende av utvecklingsnivån. Att han skulle ha ansett att grekerna stod lägre än sina grannfolk verkar osannolikt. Deras homosociala sexvanor bryr han sig heller inte om att kommentera. Precis som det finns födda förbrytare, finns det, enligt Lombroso födda prostituerade, fast bara kvinnliga. I sin klassificeringsiver beskriver han också en hel del andra kategorier: hysteriska förbryterskor, moraliska idioter mm. De som inte är födda till det ena eller andra, men ändå är antingen prostituerade eller kriminella, sägs snarare ”vordna”, de har blivit det, mer eller mindre tvingade av yttre faktorer. Kopplingen mellan kriminalitet och prostitution görs extra luddig då det inte observeras att dessa kategorier ibland överlappar varandra, och ibland inte – att definitionen av ett brott är en social konstruktion. Faktiskt definieras aldrig begreppet prostitution. Är prostitution olagligt ökar ju den kvinnliga brottsligheten, och kan vara större än den manliga, förutsatt att det inte är fråga om en olaglig handling från båda parter. Den amerikanske kriminologen W I Thomas, som skrev omkring 1920, var också i hög grad intresserad av prostitution. En verksamhet vars omfattning, enligt denne, hade blivit ett problem i USA efter det första världskriget. Han förkastar tanken att det skulle vara en viss typ av kvinnor som blir prostituerade. Det är inte omöjligt att återföra sådana till den rätta vägen. Samtidigt som han vände sig mot den gamla stereotypa

31

kvinnobildens madonna/hora-dualism ansåg han att alla kvinnor rör sig på en skala mellan dess två poler. Otto Pollak ansåg att det är en myt att kvinnor begår färre brott än män, av två orsaker. Dels så är det så att kvinnor ofta ligger bakom den manliga brottslighet som registreras, de lurar männen att begå brott, de slipper undan eftersom de är listigare och dessutom behandlas chevalereskt av polis och domstolar. Att kvinnan är mer förslagen bevisas med den biologistiska tesen att en kvinna kan simulera en orgasm, medan en man däremot inte kan simulera en erektion. Dels begår prostituerade ett brott varje gång de säljer sex, och om det som i vissa delstater är olagligt att vara otrogen så är handlingen visserligen olaglig för båda parter, men den prostituerade begår två brott, men sexköparen bara ett. Och eftersom antalet sexköp är större än den totala övriga brottsligheten begår kvinnor under alla omständigheter fler brott än männen. När kriminologin moderniserades och sociala faktorers betydelse för den manliga brottsligheten började uppmärksammas, fick de biologiska ändå fortfarande gälla för kvinnor. Att kvinnor var mindre brottsliga berodde visserligen på deras allmänt passiva roll. Men denna bestämdes av deras hormonuppsättning, och att de ändå begick brott kunde då förklaras av rubbningar i hormonbalansen. En central tes inom den feministiska kriminologin har utvecklats från och med 1970-talet är att genus är den mest avgörande variabeln för brottslighetens fördelning mellan olika sociala grupper. Det är ibland rationellt att begå brott, och kvinnor är i lika hög grad ekonomiskt rationella som män. Något som länge förbisågs av manliga kriminologer. Den lägre andelen kvinnlig brottslighet förklaras med att kvinnorna utsätts för en mer effektiv social kontroll och ett hårdare tryck att anpassa sig till samhällets normer än männen. En viktig metodfråga, som de feministiska kriminologerna har argumenterat för är att orsakerna till brottslighet bör undersökas i varje brottskategori för sig, och inte för alla kvinnor i en klump. Det är olika faktorer som påverkar tendensen att begå olika sorts brott, även om konstruktionen av manligt och kvinnligt är den viktigaste av de faktorer, som styr kriminaliteten. Tvärtemot vad alla tidigare studier pekar på, har jag i Stockholm vid stormaktstidens slut funnit en brottsstruktur som dominerades av kvinnor. Vid stadens rättsinstanser dömdes i slutet av 1600-talet lika många kvinnor som män och på 1710-talet var så

32

mycket som 70 % av de dömda kvinnorna. Detta är med god marginal den högsta andel kvinnlig brottslighet som registrerats i något känt samhälle. Eftersom kvinnan även i det tidigmoderna Sverige hade en klart underordnad ställning i samhället visar detta att den gängse förklaringen på kvinnans lägre brottsbenägenhet är otillräcklig. Tyvärr ger inte heller de vanliga teorierna om kvinnors brottslighet någon ledning när det gäller att förklara en hög andel kvinnlig brottslighet. Det är i och för sig inte ovanligt att den kvinnliga andelen dömda ökar under krigsperioder. T ex ökade andelen kvinnor i engelska fängelser under första världskriget från 12 till 18 %. I mitt exempel sker det dock på en mycket högre nivå än vad som kan anses normalt. Kvinnoöverskott och social struktur Det ligger nära till hands att tänka sig att periodens många krig lett till ett kvinno-överskott, vilket i sin tur skulle kunna förklara varför så många kvinnor dömdes. Könsfördelningen i staden har undersökts genom en studie av materialet från Karl XII:s kontribution år 1715. I en ovetenskaplig bok om Axel von Fersens liv och död påstås att Stockholm på 1700-talet var en stinkande småstad, särskilt då i jämförelse med Paris. Men vilken av städerna som det stank mest om och var brottsligheten var värst råder det föga tvivel om. Stockholm växte under den period jag behandlar från en mindre handelsstad i Europas norra utkant till att bli först huvudstad i en stormakt, sedan vad som kallats en stagnerande metropol och slutligen en betydande industristad, och ett administrativt och intellektuellt centrum av internationell klass. Det är ingen dålig stad, även om den aldrig kommer nå Paris storlek och ryktbarhet. Stockholm hade ungefär 60 000 invånare år 1700, men antalet sjönk under 1700-talets första decennier. Befolkningen var fördelad i ungefär proportionen 1:3:2 mellan Staden och Norra respektive Södra förstaden. I staden, d v s nuvarande Gamla Stan fanns en relativt stor grupp både män och kvinnor som kan räknas till eliten. Mellanskiktet var starkast representerade på Norrmalm och underklassen på Söder. Andelen taxerade kvinnor var minst på Söder. Männen i underklassen var där fler än i de högre sociala skikten, tvärtemot förhållandet i de andra stadsdelarna. Detta innebär att kvinnoöverskottet var betydligt mindre på Söder än i de andra stadsdelarna, trots att deras andel av den registrerade brottsligheten var större.

33

Egendomsbrott Som egendomsbrott räknas framför allt stöld, men också handel med tjuvgods, bedrägerier och något enstaka fall av förfalskning, om detta haft ekonomiska motiv. Termen stöld får här innefatta såväl snatteri och tjuvnad som mer kvalificerade former som inbrott och rofferi. Av de två sistnämnda dömdes så gott som uteslutande män för inbrott och kvinnor för rofferi. Väpnade rån verkar ha varit sällsynt. Vad som kallas rofferi innebär att de slet klädespersedlar eller småsaker ifrån barn på öppen gata. Grov och/eller upprepad stöld kunde medföra dödsdom. Det var dock sällan dessa verkställdes, särskilt när det gällde kvinnor. Vilket kan exemplifieras: Inför Justitierevisionen upplästes i maj 1712 ett brev från Svea hovrätt ”angående tjuvkonan Kierstin Andersdotter, vilken fjärde resan stulit hos åtskilliga personer här i staden” till ett värde av 626 daler kopparmynt och därför dömts till döden, men eftersom det mesta åter kommit till rätta, ”må /hon/ för livsstraffet förskonas, och i dess ställe med skarpt risslitande avstraffas och sedan hon behörig kyrkoplikt undergått, arbeta i all sin livstid på Tukthuset”. Den tilltagande tjuvnaden diskuterades i justitierevisionen, en del av rådet som fungerade som landets högsta rättsinstans. Enligt Göta hovrätts president Stålarm berodde ökningen på Karl XI:s ovilja att låta dödsstraffen gå i fullbordan. När dödsstraffen mildrades blev det för män ofta till nio gatlopp, vilket var det högsta antal som kunde utdömas, plus livstids straffarbete på Marstrands fästning. Man var medveten om att särskilt kvinnor i allt högre grad gjorde sig skyldiga till tjuvnad och beklagade att man inte hade något liknande ställe att förvara dem på. Överståthållare Gyllenstierna, som också satt i justitierevisionen, sade att ”här i Stockholm sätter vi tjuvkonorna på barnhuset, där de bliva så plägade att många har hellre avhänt sig livet än att hamna där”. Man kan jämföra de fällande domarna med de stöldmål som remitterades från Norra förstadens kämnärsrätt till Rådhusrätten och har registrerats i en särskild rannsak-ningsbok. Kvinnornas andel av de anklagade är i genomsnitt drygt 64 % och av de dömda under 66 %. Skillnaden är så liten att man inte kan säga att domstolen tenderade att döma olika, fria eller fälla oftare, beroende på den anklagades kön.

34

I Staden var tjuvnaden betydligt vanligare än i de andra stadsdelarna. På Norrmalm var den mindre förekommande än på Söder. Kvinnornas andel i denna kategori är något större på Söder, trots att kvinnoöverskottet var mindre där än i de andra stadsdelarna. Det måste också beaktas att den dömde ej behöver ha varit bosatt i den stadsdel, vars domstol behandlade målet, detta avgjordes vanligen av var brottet begåtts. Det förefaller dock osannolikt att folk från de rikare stadsdelarna skulle ha begivit sig till Söder för att stjäla i högre grad än tvärtom. På Söder var fattigdomen större men kvinnoöverskottet mindre än i de andra stadsdelarna. Ändå har den kvinnliga andelen av egendomsbrotten varit minst lika stor där. Det kan således konstateras att det inte är kvinnoöverskottet i sig som gör att så många kvinnor döms för stöld. Nära samband med egendomsbrotten har brott mot näringsförordningar, såsom fusk med vikter och mått samt olaga handel. Dessa föll egentligen under handelskollegium eller accisrätten, men hamnade ej sällan också hos kämnärsrätterna eller remitterades till rådhusrätten. På ståndssamhällets tid var kvinnans ställning i samhället mer och tydligare kringskuren än nu. Detta innebar att många kvinnor då för att undvika total marginalisering, var tvungna att söka sitt uppehälle i gråzoner, som ej reglerades av näringsförordningarna eller också ofta kom i konflikt med dessa. Det är symptomatiskt att medan män från de högre sociala skikten ofta dömts för fusk med mått, vikter och prissättning i utövandet av sina lagliga näringsfång, har kvinnor ur underklassen vanligen dömts för bedrivande av olaglig handel. Vid ett tillfälle beklagade sig tre accisbetjänter inför sin chef, som var ordförande i Accisrätten, över en artillerihantlangare Bergman. De övervakade den form av omsättningsskatt som kallades accis. Bergman hade överfallit dem med dragen värja då de stoppat en piga för att kontrollera hennes brödpåse. Hon har därvid skällt dem för ”skälmar, tjuvar och rövare”. Pigan säger sig sälja bröd på gatan för sin matmors räkning. Hon nekar till att hon skulle ha skällt ut dem, men har stretat emot då de tagit hennes påse och sagt åt henne att följa med utan att säga vilka de var. Bergman hävdar att han inte dragit blankt förrän accisbetjänterna börjat slå honom med sina käppar. Dessa visar att det finns en skåra i en av käpparna, vilket anförs som bevis för att Bergman slagit med värjan. Pigan döms till 20 daler silvermynt i böter, vilket omvandlas till 20 dagar i tukthuset eftersom hon saknar pengar. Hennes matmor

35

får samma straff. Bergman får sitta i arrest en vecka tills en kryddkrämardotter vittnar att han dragit sin värja för att plocka upp en brödkaka, som ramlat ur påsen, från gatan. Accisbetjänterna har då överfallit honom med ”tämliga slängar” och han har försvarat sig. Bergman frikänns och de får en varning: de skall ej slå folk, kommer det fler klagomål riskerar stadstjänarna kännbara straff. Tillsammans med det rådande kvinnoöverskottet torde denna negativa attityd till kvinnlig företagsamhet ha bidragit till en marginalisering av många kvinnor och därmed också till den höga andelen kvinnor dömda för tjuvnadsbrott. Våld, heder och okvädande I den fornnordiska kulturen var heder ett viktigare kriterium på en handling än om man bröt mot lagen eller ej. Vikingatidens hedersuppfattning och mansideal, så som det förespråkas i eddadiktning och isländska sagor, kanske bara står för författarnas redan romantiserade uppfattning. ”Driver dig vreden, drag då svärdet, den tappre betänker sig ej” säger Loke till Brage, i eddasången Lokes träta. När kvinnor griper till våld i sagorna, så är det uppenbara brott mot den rådande normen, den som skulle dra sitt svärd var underförstått en man. På samma sätt har de undersökningar av våldsbrott i historien som gjorts vanligen varit antingen inriktade på manligt våld eller också skenbart könsneutrala. Mer eller mindre medvetet blundas det för att våld är en genusbunden och kulturellt kodad praktik. Våld kan betraktas som rationellt i den hederscentrerade kultur som rådde under medeltiden och början av den tidigmoderna epoken. I den process där nya ekonomiska och institutionella förhållanden etablerades och maktstrukturen i samhället förändrades, undergrävdes också hederns centrala roll i kulturen. Att den kvinnliga andelen dömda för våld och verbala brott, som okvädande, ökar under 1600-talet beror i första hand på att färre män dömts för dessa. Den totalt sett sjunkande våldsbenägenheten, som är väl belagd för stora delar av Västeuropa, gäller såväl dödligt som lindrigare våld. En viktig fråga blir då varför inte kvinnornas registrerade våld och verbala brottslighet sjunker. Eftersom det kan antas att frekvensen av dessa brott är relaterad till hedersuppfattningen i samhället kan det vara befogat att titta lite närmare på olika aspekter av ärans funktion. En person som förlorade sin ära förlorade också sin

36

delaktighet i samhällslivet. Samhället var baserat på små, lokalt baserade kollektiv, som skrån, byalag och storhushåll. Om en person förlorade sin ära drabbade detta också det kollektiv han ingick i. För att inte kollektivets ära skulle fläckas måste man antingen utesluta den felande eller återupprätta hans ära. En förutsättning för att äran ska kunna fungera som ett uttryck för social tillhörighet är att våld och verbala konflikter sker offentligt. Att dra en konflikt inför rätta var i stormaktstidens samhälle ofta det slutliga steget för en person att offentligt upprätta sin ära: En gardeskarls hustru, Catharina Lind, klagar över att kalkmätaren Jörgen Hagman skällt henne för ”rofferska” och slagit henne med en skyffel samt hällt över henne ett ämbar med jäst dryck som hon burit på. Hennes kläder har då blivit förstörda och hon vill ha ersättning för dessa. Hagman säger att hon först skällt honom för ”kalktjuv, kusktjuv och sura fiskköpartjuv, samt kalktamp”. Han säger sig inte ha rört henne. Ett antal gardister och deras hustrur vittnar: Hagman har sprungit efter Catharina med en skyffel och kastat orenlighet från gatan på henne. Hagman säger att hon flera gånger kallat honom ”kalktjuv” och även lyft upp kläderna om sig, samt hällt ”ett kar drank” över honom. Han har då hällt det andra över henne. Man får föreställa sig att hon bar på två hinkar med drank, troligen en dryck under jäsning. Hagman vill också ”producera vittnen” för sin sak, men rätten framhåller att hon inte står under kämnärsrättens jurisdiktion. Vill han stämma henne får han göra det vid gardeskrigsrätten. Krigsfolket hade sina egna domstolar, som kunde fungera som ett skydd vid konflikter med civilbefolkningen. Även soldaternas familjer stod under krigsrättens jurisdiktion. Hagman döms att böta 6 marker silvermynt och att ersätta hennes kläder med lika mycket. Gustav Vasa fastslog i Uppsala 1538 den officiella normen för hederns rättsliga funktion. Som ärelösa definierades: avfällingar, kättare, de som dräper någon som sover eller simmar, de som bryter mot edsöreslagarna, uppenbara tjuvar och kyrkohärjare, rövare, förrädare, mördare, menedare, bannlysta och horkarlar, samt de som brukar trolldom och vidskepelse eller ger sig i handel med djävulen för pengars skull. Fältflyktingar, som flytt från sin rätta herre i strid och örlig, avvita (sinnessvaga), de som slår sin fader eller moder, samt ”mandråpare utan nöd” eller bär förgöring å annan (genom trolldom eller gift). Dessa hade förlorat sin heder och fick varken sitta till doms

37

eller i nämnd, inte vittna eller ”gå lag”, dvs fungera som edgärdsmän eller -kvinnor, innan de tagit uppenbar skrift och ”den heliga kristna kyrkans bön” samt bättrat sitt syndiga leverne med ”sann penitens och ånger”. Den enda klart genusrelaterade är här att horkarlar nämns, men inte prostituerade. Detta har troligen samband med den äldre synen på kvinnan som offer snarare än delaktig i sedlighetsbrott. Underförstått är ju också, när det gäller att sitta till doms, att detta var något kvinnor aldrig fick göra, med undantag endast för regerande drottningar. Man kan också undra om det var mer accepterat att säja sin själ till djävulen för annat än pengar. Redan enligt Gustav Vasas definition finns ett klart individualiserande drag i formaliserandet av ärans juridiska funktion. Ingenting nämns om någon kollektiv aspekt. Det är endast den individ som begått något vanhedrande brott som därigenom personligen mister sin juridiska kapacitet. Det enda fall av annat än brottsligt beteende, som nämns i förordningen, är kategorin ”avvita”. Sinnessvaga personer fick inte agera rättsligt. Lindrigt våld, och även dråp som skett under någotsånär korrekta former, betraktades inte som vanhedrande i sig. Jag har i materialet inte funnit någon indikation på att folkliga värderingar skilt sig från den officiella normen på denna punkt. Däremot blir statsmaktens inställning mot slutet av 1600-talet mindre tolerant. I mål rörande brott riktade mot person kunde förlikningar ingås på 1660-talet. Ett okvädingsord gick jämt upp mot ett slag (om ej blånad eller blodvite uppstått) och de kunde delvis kvittas mot varandra. Ett liknande tillvägagångssätt vore otänkbart 40 år senare. Det är svårt att hitta några beslut bakom sådana ändringar av rättspraxis. Uppenbart är dock att den tidigare metoden ej kan ha haft någon särskilt återhållande eller avskräckande verkan. Förändringen är ett led i en stor omvandling av rättsuppfattningen. Även om de flesta konflikter dras inför rätta av enskilda människor, kan inte ”spelet kring äran” förbli opåverkat av rättspraxis. I och med statsmaktens ökade intervention i tvister och hedersrelaterade konflikter urholkades på sikt själva förutsättningen för den hederscentrerade kulturens existens. Bland tjuvkonor och hundsfottar De värsta formerna av förolämpningar var enligt lagen sådana som kunde uppfattas som anklagelser för vanhedrande brott, t ex: tjuv, förrädare, horeson och ljugare respektive hora och trollkona eller tjuvkona, särskilt om de föregicks av ordet ”förvunna”,

38

överbevisad. På 1500-talet bestraffades i stort sett enbart denna sorts beskyllningar. De som utsattes för förolämpningar som ej uttryckligen nämndes i lagen, t ex skälm och hundsfott, kunde endast försvara sin ära genom att själva gripa till våld, men riskerade då att bli straffade. Rättspraxis ändrades under 1600-talet, men jag har inte sett någon förordning där detta påbjuds. I slutet av 1600-talet var straffet för ett okvädinsord detsamma för ett våldsbrott som ej gav upphov till sår eller blånad. Till skillnad mot våldet var det okvädande kvinnor dömdes för ofta riktat mot män eller socialt högre stående kvinnor. Att kvinnor tenderade att vara mer verbala och män mer våldsamma, behöver inte betyda att de senare var mer aggressiva i spelet om hedern. Okvädandet syftar vanligen till att angripa någon annan, medan våldet i denna typ av konflikt snarare är ett sätt att försvara den egna hedern. Ett vanligt mönster är således att en kvinna okvädar en man, som svarar med att gripa till våld. Ett tredje led blir då att konflikten förs inför rätta, detta var också ett sätt att upprätta sin heder. Det skällsord som vanligen användes mot kvinnor var ”hora”, i olika varianter. Att så var fallet under hela 1600-talet och långt in på 1700-talet antyder att uppfattningen av kvinnans heder i högre grad än männens var knuten till sedlighet. Att denna uppfattning ej förändrats kan bidra till att förklara att deras personriktade brott ej minskat på samma sätt som männens. Det kan här vara befogat att jämföra med utvecklingen av det officiella normsystemet. En intensiv övervakning drabbade ogifta kvinnor som blivit med barn. Fadern hade större möjlighet att klara sig, antingen genom att avresa eller att svära sig fri. Den höga andelen kvinnor som dömdes för sedlighetsbrott förklaras delvis av att det var svårare att sätta dit barnafadern. Rättspraxis hade dock kunnat utvecklas på annat sätt, om man verkligen hade velat straffa också honom. Den skärpning som sker på detta område är väl belagd i tidigare forskning. Domarna för sedlighetsbrott är, i förhållande till befolkningen, proportionellt lika fördelade mellan stadsdelarna. Om det är något som är säkert så är det att ungefär lika många män som kvinnor gjorde sig skyldiga till brott inom denna kategori. Den rättspraxis som rådde kan därför lugnt betecknas som sexistisk. Bryter man ner det sjunkande våldet och okvädandet i Stockholm efter aktörernas kön under den aktuella perioden, visar det sig att för båda brottskategorierna är det den manliga frekvensen som sjunker medan den kvinnliga ökar. Männens andel av

39

okvädandet sjunker från över fyra femtedelar till en femtedel, medan kvinnornas andel stiger i motsvarande grad. Först ökar andelen kvinnor som okvädar andra kvinnor, därefter deras okvädande också av män. Av det manliga okvädandet minskar framförallt det som varit riktat mot andra män. Förändringarna av hedersuppfattningen har således berört männen på det sättet att de både hade blivit mindre våldsbenägna och mindre verbalt aggressiva. Att mörkertalet här skulle spela oss något spratt är osannolikt. Dels eftersom övervakning och registrering snarast torde ha blivit effektivare under 1600-talets lopp. Dels därför att det dödliga våldet sjunkit mycket mer än det lindriga, d v s att man har valt att på ett tidigare stadium föra sina konflikter inför rätta. Resultatet kan också tolkas som att hederns krav förändras på olika sätt för männens del än för kvinnornas. En fråga blir då om hedersuppfattningen förändras även kvalitativt för männen eller om hedern bara förlorat i betydelse. Detta kan, liksom hypotesen att uppfattningen om kvinnans heder var och förblev i första hand kopplad till hennes sedlighet, testas genom en analys av okvädinsorden under de två undersökta perioderna. I det bevarade rättsmaterialet från Stockholm finns för åren 1622-1626 sammanlagt 198 skällsord nedtecknade. Jag har här i ett genusperspektiv sorterat dessa efter vad män respektive kvinnor kallats, hur vanliga olika skällsord var och vem som sagt vad till vem. Likartade uttryck har grupperats tillsammans och stavningen i viss mån moderniserats och standardiserats: Män mot män: 38 skälm, 29 tjuv, 6 korvknekt, 3 (svarte/värre än en) bödel, 2 rackare, 2 hanrej, 2 kålbrännare, 2 lättfärdig karl/man, 2 (skånsk) horunge, 2 rövare; äreskändare, duvunge, förrädare, svåger, plutra, ett stycke bov, kukwald, lättfärdig fogel, hundsfott, ollätare, Tålamod, mindre man, bankerott, landzlöpare, ordätare, Dufåth, huisper, bärnhytare, betler, kättare, loppare, hutlare, segenbuck, ärelöse karl, schnider, du åldrige dieb, förlupen fendrick och profoss, Judas, långrumpa, eldmater, orolig man, lögnare, bof, glijs(?), mördare, prackare, Joda häfwu wittu (finska). Kvinnor mot män: 6 skälm, 5 tjuv, 2 korvknekt, fyllehundar, oärlig man, djävul, tjänte bättre till bödel.

40

Män mot kvinnor: 27 hora, 2 tjuv, 2 rofferska, äktenskapsdjävul, trolldjävul, längskäfta, falskbonita, konkubina. Kvinnor mot kvinnor: 10 hora, 2 tjuv, djävul, täfza, bisshynda, mörderska, rofferska, bolskåna, frilla, stråttfareken (”det må vara en stråttfareken som sitter över bord och låter belasta sig”). Det var på 1620-talet huvudsakligen män som sakfördes för att ha okvädat varandra. Det är stor skillnad i vad som sägs till män och kvinnor, däremot inte så mycket i vem som uttalat skällsorden. Vanligen används ganska stereotypa tillmälen: skälm och tjuv på män, hora och ibland tjuv på kvinnor. Betydelsen av ordet skälm är ärelös eller ur gemenskapen utesluten man. Med hora menas inte i första hand prostituerad utan en gift kvinna som varit otrogen mot sin man. Flera andra av de mot kvinnor riktade okvädinsorden, såsom bolskåna, frilla och stråttfareken, anknyter till osedlighet. Uttrycket stråttfareken skall betyda en lösspringande gris. Det därnäst vanligaste skällsordet är olika varianter på korvknekt. Detta används enbart om accis- och tullbetjänter. Okvädinsord mot dessa var belagt med dödsstraff. Accisen hade just införts för att finansiera Gustav II Adolfs expansiva utrikespolitik. Den var en impopulär pålaga och de som stod för indrivningen ansågs föraktliga. År 1626 förekom t ex följande mål i Stockholms rådhusrätt: Mats Mattsson och Anders Tommesson satt hemma hos en borgare på Södermalm och drack öl när en accisbetjänt kom in. Hans ärende var att kontrollera att matmodern i gården betalt skatt för sin bryggning. Hon visade honom sin sedel och när han skulle gå ut igen drack Mats honom till. Anders sade: ”Huarföre dricker du den korvknekten till?” Mats bad honom icke tala så, varvid Anders fortsatte: ”Du äst så god som hann”, och slog ölstopet i pannan på honom. Mats tog ifrån honom stopet och ”slog honom tu hål i huvudet, så att hann blödde”. Flera personer dras in i bråket, vilket således urartar till vad man vid denna tid kallade ett ”parlamente”. Anders säger inför rätten att han icke vet om han ”brukat munnen” på accistjänaren eller ej. Han var mycket drucken och är eljest förryckt i huvudet, särskilt när han fått lite rus. Han döms till döden, men rätten ställer saken uti kungens ”nådiga betänkande”.

41

De flitigaste okvädarna i Stockholm var vid mitten av 1620-talet bröderna Johan och Elias Fisk: Bokhållaren i kungens räkningskammare, Bengt Ingolfsson, anklagar Johan Fisk för att på ett kalas ha förtalat hans hustru. Denne säger att han skulle kunna bevisa förtalet om den svarta kistan vid dörren i bokhållarens hus kunde vittna om hur många som där haft att ”beställa” med henne. Därför kallas den stackars äkta mannen också Bengt Tålamod, enligt Johan: ”inte bara i hela staden och Sverige, utan också i Tyskland och snart hela världen”. En annan borgare i staden anklagar samtidigt Johan för att ha förolämpat både honom och hans hustru, och erbjuder sig samla ärliga och goda dannekvinnor till edgång för att försvara hennes heder. Johan kommenterar detta med att ”för en kanna vin kan man få många som svärja”. Johan döms till ”läppgäld”, 12 mark. Samma dag anklagas han för att på påskafton huggit två fingrar av en båtsman, och döms till böter. Johan Fisk har också äran av att vara den förste som i Sverige använder ordet ”knulla”, så att det blivit belagt i skrift. Vid ett tillfälle ska han ha sagt till Bengt Ingolfsson: ”Jag får knulla din hustru så ofta jag vill, men själv måste du bedja därom.” Det är naturligtvis på grund av detta förhållande som ordet ”svåger” blir en förolämpning. Bengt Ingolfssons mål drar ut på tiden. Johan och så småningom även Elias, anklagas för att ha skrutit med sina förhållanden med Bengts hustru. Ingolfsson stämmer också Johan för att han kallat honom hanrej. Denne svarar honom inför rätta: ”en hanrej äst du, och en hanrej förblir du, så länge du lever”. Eftersom hon genom sitt lättsinniga leverne kommit i allmänt rop och rykte anser rätten att hon bör skaffa fram 12 goda kvinnor som svär på att hon är oskyldig. Annars bedöms påståendet vara sant och därmed ej straffbart. Hon väljer dock att fly fältet. Bokhållaren säger några dagar senare att det är bröderna Fisks fel ”att hans hustru rymt till främmande land med hans gods, så att han nu sitter ensam mellan fyra tomma väggar”. Bröderna Fisk anklagas också för att nattetid ha överfallit Bengt Ingolfssons hus, förolämpat hans piga, försökt muta, övertala och skrämma henne att vittna till deras fördel samt slagit både henne och barnen. Johan erkänner att han slagit henne men det berodde på att hon kastat en pisspotta i ögonen på honom. Pigan erkänner i sin tur detta men skyller på att han med våld trängt sig in i huset och kallat henne hora. Johan döms

42

till böter för hemgång och skällsord: tålamod, tjuv, skälm, svarte bödel, kålbrännare och svåger, samt misshandel och skällsord mot pigan. ”Tålamod” var ju inget egentligt okvädinsord, men Johan kallar Bengt så eftersom han tolererar sin hustrus snedsteg. Elias som länge nekat till att han skulle ha haft sex med Bengt Ingolfssons hustru utsätts för ett simpelt trick. Istället för att fråga om, frågar rätten var han haft lägersmål med henne. Skedde det inne i huset eller i förstugan? ”Der till svarade han att han haver besovit henne nedre i bagarstugan.” Han döms till döden för hor. Johan nekar desto ivrigare, men döms att fria sig genom edgång, ”själv tolfte”. Målet remitteras till hovrätten som ”befinner saken... svåra blind, den man varken kunde värja eller fälla”. Elias lyckades på något sätt ha undgå det utdömda dödsstraffet. År 1626 är han åter på fri fot, men blir då dömd till böter och förvisas från staden för att han okvädat och misshandlat en borgare. Bengt Ingolfsson gör en slät figur i rättsmaterialet, men han blir faktiskt med tiden adlad av drottning Kristina. De två bröderna var utomäktenskapliga söner till en köpman i staden. På förfrågan vad de lever av, svarar Johan att de driver in skulder åt sin far. Troligen kunde dessa så kallade horungar inte få burskap och efterträda sin far, och kom därför att flyta runt i en gråzon och bli en sorts värstingar, trots att deras far höll dem om ryggen. Senare under århundradet blir det otänkbart att en borgare skulle hysa och ta hand om sina söner på detta sätt om de inte var födda i äkta säng. Av detta exempel framgår hur viktigt det kunde vara för en kvinna att bevara sin heder och inte råka bli beryktad för osedlighet. Bengt Ingolfssons hustru, som aldrig namnges vid något av alla de tillfällen då hon nämns i tänkeboken, kan ej försvara sig, utan rymmer från staden. Detta styrker den uppfattning som ges av den kvantitativa genomgången av okvädinsorden, att en kvinnas heder i början av 1600-talet huvudsakli-gen var kopplad till hennes sedlighet. Eftersom okvädande mest förekom på Söder har jag valt att gå igenom ett år, 1716, av Södra förstadens kämnärsrätts protokoll så att en kvalitativ jämförelse kan göras mellan 1620-talets och 1710-talets okvädinsord. 176 okvädinsord registrerats vid Södra kämnärsrätten detta år, vilket är ungefär samma mängd som i den tidigare under-sökningsperioden. De har fördelat sig efter genus på följande sätt:

43

Män mot män: 6 hundsfott, 4 skälm, 3 (besökar-) tjuv, canaille, f.b fitta, fintarm, hund, pojkmästare, borgareplåga, snörmakare, rövare, skurk, sakramentska karl, horungar Kvinnor mot män: 12 skälm, 10 tjuv, 4 hundsfott, rövare, stryker, horvärd, horkopplare, kalktamp, skälla, horkampe, båtsmanskampe, horbasare, sakramentska karl, (du slog mig som) ingen ärlig karl, lösdrivare, lögnare, gardestamper, (bör intet göra den) röven (räkenskap), roffarepack, horhundar, bälghundar, svinhundar, horpluggar, rackare, horvärd, horpulare Kvinnor mot kvinnor: 35 hora, 28 tjuv (-kåna, -krögerska, -gömmerska etc), 5 rofferska, 4 (sakramentska/tukthus) kåna, 3 (sakramentska) canaille, 2 (bagar-) slinka, 2 (pulver) häxa, 2 fyllracka, 2 kopplerska, bagarekossa, mandråperska eller manbaserska, bödelskåna Män mot kvinnor: 8 hora, 4 tjuv (två av dessa överlappande: ”tyfhora”), rofferska, saltkäring, canaille, satans kåna, sakramentska kåna Det är vid denna tid något större skillnad än tidigare mellan vad män och kvinnor yttrar för skällsord. ”Hundsfott” - liksom det mer sällsynta, men i betydelse näraliggande, ”fitta” - används endast mot män och huvudsakligen av en speciell kategori av andra män, nämligen båtsmännen. Dessas brottslighet skiljer sig mycket från andra socialas kategoriers och kommer att ägnas ett eget kapitel Kvinnornas okvädande av män utgörs ibland av olika sammansättningar där ”hor-” ingår. På kvinnor tillkommer tjuvkona och olika sorts beskyllningar för stöld, huvudsakligen yttrade av andra kvinnor. Det var ju också så att kvinnor i högre grad än tidigare dömdes för stöld. Männen håller sig mera till det traditionella tillmälet mot kvinnor. Pigan Marita Matsdotter anklagades av sin matmor, smedshustrun Brita Matsdotter för att ha skällt henne för hora och fyllrocka, samt slängt ett ämbar vatten över henne. Marita, som varit i tjänst hos smedshustrun i två år, nekade till allt. Flera kvinnor, hustrur, änkor och pigor, inkallades som vittnen. De sade att Brita jämt slog sin piga, däremot har de inte sett henne göra något, men hört henne säga ”fan gå in till dig, din

44

fyllracka”. De tillfrågades om de vill att hon ska få ha kvar tjänsten, vilket de var överens om. Pigan dömdes till fyra gånger sex marker silvermynt i böter och skulle dessutom göra offentlig avbön. En del fall av okvädande innehåller ej några specifika skällsord, men kan ändå ha anknytning till kvinnans sedlighet. Vid ett tillfälle anklagas t ex en kvinna för att ha sagt: ”Du är otät, du måste slå en plugg i hålet på dig, så får intet holländarne gnida dig på skeppena”. I det fall där jag uppgivit ”mandråperska eller manbaserska” har en änka anklagat en annan kvinna för att ha kallat henne mandråperska, och säger att ”hon skall vara en hora till dess hon skulle bevisa henne hava ihjäl slagit sin man”. Här har alltså den traditionella uppfattningen att den som uttalar en falsk anklagelse själv är skyldig till det som sagts, ersatts med ett mer generellt nedsättande begrepp. Den anklagade svarar att hon aldrig påstått något sådant, bara kallat henne ”manbaserska”. Kopplingen mellan en kvinnas heder och sedligheten kan också ha varit ett under-liggande tema i konflikter som på ytan förefaller ha rört andra aspekter av hedersupp-fattningen. Detta kan illustreras med ett exempel på en hederskonflikt inom ett hushåll och över de sociala gränserna: En man vid namn Pihlström anklagade sin piga, Lisken Meijer, för att hon givit honom en örfil. Hon hävdar inför rätten att han kallat henne ”satans kåna” för att det ej fanns mjölk i huset när han en kväll kom hem drucken. Men hon kunde inte köpa mjölk eftersom han inte lämnat henne några pengar. Eftersom han således ”budit till mycket som hennes ära angår” har Lisken slagit honom med knytnäven på näsan och frågat om hon vore någon kona. Enligt en tjänstegosse som vittnar, men är för ung att avlägga vittnesed, har Pihlström yttrat att han ”levat i 55 år och aldrig någon karl slagit honom, skall /du/ nu slå mig”. De påstår också att hon kallat honom tjuv m fl skällsord. Hon säger att hon inte vet hur hon ska ställa sig ”om hon låter honom ha sin vilja och därmed visar sig lösaktig och får barn så får hon plikta för det, men om hon försvarar sig så får hon i alla fall plikta”. Här ligger alltså mer bakom konflikten än vad som först uppges. Uttrycken hundsfott och tjuvkona förekommer relativt sällan på 1620-talet, men räknas ändå till standarduttrycken redan då, för att siffrorna ska bli jämförbara över tiden. Det

45

bör uppmärksammas att hundsfott är det enda av standarduttrycken som ej har direkt rättslig anknytning. Den ökade frekvensen anklagelser för användande av detta uttryck kan således ses som en indikation på förändrad hedersuppfattning. För män har hedern fått en försvagad juridisk funktion. Något som också antyds av den kvantitativa nedgången av manligt okvädande. Jämförelsen mellan okvädinsorden på 1620-talet och 1716 visar att uppfattningen av männens heder har förändrats. Den har förlorat något av sin traditionella rättsliga anknytning. Kvinnornas heder var fortfarande i första hand kopplad till sedligheten. Att också ”tjuvkona”, och liknande, blivit allt vanligare som okvädinsord torde ha att göra med den faktiska omständigheten att frekvensen kvinnor dömda för stöld ökat. Bägge dessa standarduttryck som riktats mot kvinnor innebär faktiska anklagelser för skamliga brott. Uppfattningen av kvinnornas heder kan därför sägas ha behållit sin juridiska anknytning. Kvinnorna kunde hantera frågan om sedlighet och heder på flera sätt. Här exemplifieras detta med ett antal mål, där okvädande visserligen förekommer, men fokus ligger på grövre brott. Barnamord och dödslängtan... Två karakteristiska brott som särskilt kvinnor ägnade sig åt, och ofta dömdes för vid denna tid, var barnamord och suicidalmord. I januari år 1718 bekände kvinnspersonen Ingrid Larsdotter att hon strax före påsk året innan har fött ett barn i lönn och dödat det genom att trycka ner dess tunga i halsen, varefter hon stoppat det i en strumpa. Djävulen hade ingivit henne den onda gärningen. Barnafadern, Hans Hansson, hade ingen del däri, utan varnade henne tvärtom för att ta sig något oråd före. Hon grät och sörjde mycket efter mordet och den högste Guden har förlänt henne ett ångerfullt hjärta. Hon har själv avslöjat sin missgärning för prästerskapet och längtar nu efter att dö. Rätten frågar om ingen av hennes medtjänare märkt hennes tillstånd, vartill hon svarade: Nej. Vidare hur om hon nu verkligen sörjt och gråtit så mycket, det kom sig att ingen märkt åtminstone det? Hon svarar att hon har visat sig glad när hon var bland det andra folket och bara när tillfälle gavs gått till fähusskullen där hon begravt

46

barnet och då fällt bittra tårar, men sedan begivit sig till sin hemort utanför Arboga och Linde för att hellre få utstå sitt straff där och då genast bekänt för kyrkoherden. Rätten frågar dels om orsaken till mordet dels om hon verkligen var säker på om barnet levde vid födseln. På den första frågan har inget klart svar antecknats, men hon hävdar med bestämdhet att barnet skrikit. Hon hade också tänkt bränna liket men aldrig fått tillfälle. Rätten försöker som vanligt vid grövre brott reda ut syften och omständigheter, man ifrågasätter t o m att det varit fråga om ett verkligt mord, trots att det egentligen inte skulle ha gjort någon skillnad ur straffsynpunkt. Reglerna kring barnamord var i stort set gemensamma för hela Västeuropa och har i hög grad upprört senare tiders rättshistoriker. Här stipulerades nämligen presumtion, d v s bevisbördan låg hos den anklagade, förutsatt att hon efter utomäktenskapligt sex dolt havandeskapet. Det var inte rätten som skulle bevisa att ett mord verkligen skett, utan den anklagades sak att bevisa att barnet ej fötts levande. Den uppmärksamhet rätten ägnar åt frågan tyder på att rättspraxis ej var så hård som lagen föreskrev. I argumentationen ser man starka inslag av den religiösa diskursen och även spår av naturvetenskapens ökande auktoritet. Både djävulen och Gud dras direkt in i rannsakningen av den anklagade själv, hon framhåller också sin sorg och ånger. Det yttras också misstankar om suicidalmord och Ingrid säger ju faktiskt själv att hon vill dö. Dessa suicidalmord är ett specifikt problem, en företeelse som verkar begränsad till Skandinavien och norra Tyskland, alltså i stort sett den lutheranska världen, men framförallt Sverige och Stockholm. Det förefaller som om den tätaste perioden infaller just i början av 1700-talet, jag har stött på minst ett fall så gott som varje år jag undersökt. Suicidalmorden är en klar effekt av den religiösa diskursens påverkan på rättskulturen. Hellre än att begå självmord och utsättas för evig förbannelse, väljer den som av någon anledning tröttnat på livet att mörda ett barn. Barnet var definitionsmässigt fritt från synd utom den ofrånkomliga arvsynden, och kunde därför gå vidare till någon sorts salig tillvaro. Mörderskan, som det oftast är fråga om, kunde genom att bekänna och ångra sin gärning få syndernas förlåtelse innan hon avrättades. Hur den faktiska argumentationen kunde föras i ett mål exemplifieras nedan, det gäller inte ett fullbordat mord utan bara ett försök.

47

Den 26/5 anklagas kvinnspersonen Brita Eriksdotter för att ha kastat ett barn i sjön från Kungsholmsbron i avsikt att detsamma mörda, men det blev räddat av annat folk. Modern har på kvällen kommit till rådman Leyell med barnet. Brita hämtas ur arresten och tillfrågas hur hon kommit att föröva en slik fördärvlig och förtvivlad gärning på ett oskyldigt barn? Brita som vid detta tillfälle är 23 år, dotter till järndragaren Erik Nyman, svarar att hon lider mycket förakt, förtret och förföljelse för att hon suttit två år och 35 veckor på tukthuset. Rätten frågar varför hon suttit där? För att hon hade knuffat sin fader. Hon slapp därifrån för drygt ett år sedan, har sedan dess mestadels bott hos sina föräldrar inte kunnat arbeta eftersom hon varit sjuk, men kan inte säga vilken sjukdom hon haft. Hon har varit hos kaplanen i St. Catharina församling och velat ha en sedel för att få kur på Danviken, men han visade henne ifrån sig och sa att han inte längre var henne själasörjare. Tanken att mörda ett barn hade hon haft ända sen hon kom ifrån tukthuset. Hon ledde och bar gossen från Götgatan, han grät och var rädd att få bannor av sin mor, men hon lovade att han inte skulle få det. På bron har hon satt pojken på länningen, en landningsplats för mindre båtar och sedan knuffat honom i sjön. En piga kom samtidigt och ropade att hon ”gjort av” med barnet. Vaktmästaren påpekar nu att det finns vittnen i förmaket. Drängen Petter Bergstedt berättar att han på sin husbondes befallning gått av och an på bron för att vänta på en annan herre. Han hade sett denna kvinnsperson komma med ett barn på armen, men gått mot brofästet för att se på en pojke som metade efter fisk. Då han hörde ett ”plumpande” och en piga som skrek ”tag fast henne som kastade barnet i sjön”. När han gick åt Britas håll, sade hon: ”jag går ingenstädes undan”. Rätten undrar hur man fick upp barnet? När pigan ropade koxade någon ut genom färgaren Zilses hus, varefter en dräng med största hast kom ut därifrån med en båt. När barnet kom ur vattnet rörde det sig ej, men drängen tog det i fötterna och vände huvudet nedåt. När han skakade barnet rörde det sig något och bars in i brovaktarens stuga. Petter följde sedan Brita till vaktmästaren i Castenhof, det hus, vid nuvarande Gustav Adolfs torg, där kämnärsrätten var belägen. I källaren fanns en krog med samma namn. Då där ofta var bråk kunde det vara praktiskt att ha domstolen i samma hus.

48

Pigan Kerstin Michaelsdotter berättar att hon kommit från Kungsholmen med två av sin matmoders barn, då hon sett denna kvinnsperson stå och koxa ner i vattnet bredvid vindbron. Barnet satt på länningen och tittade inåt bron. Kerstin hade ”strax fattat elaka tankar om hennes förehavande”, och befann sig alldeles bredvid när hon sköt barnet baklänges i sjön. Kerstin började ropa och skrika och sade till henne: ”vad gjorde I nu”. Hon svarade: ”jag kastade en gosse i sjön, vad vill du sedan”. Då han hörde hennes rop kom en dräng ur en gård strax intill med en båt och fick upp barnet. Brita intygar att det gått till så som Kerstin berättat. Rätten frågar åter Brita vad det var för sjukdom hon led av. Hon svarar att hon av blygsel inte kan säga det, men att fältskären som besiktigar henne väl kunde tala om det. Rätten kommenterar torrt: ”hon lärer således utan tvivel vara bekajad med de så kallade fransoser” – ”Ja, lärer väl vara något sådant”. Rätten: ”av lättfärdigt och sköraktigt leverne får man sådan sjukdom”. Hon svarar att hon inte vet hur hon fått den, har inte haft något umgänge med manfolk. Brita förmanas att bekänna om hon hade något mer på sitt samvete, som skulle ha kunnat driva henne till denna fördärvliga och förtvivlade gärning. Hon svarar att det inte beror på något annat än att hon har blivit föraktad och förkastad för att hon slitit ris på Södermalmstorg och suttit på tukthuset. Varken bagare eller andra har velat ta henne i sin tjänst utan kallat henne för tukthuskona. Hon har varit i tjänst 14 dagar hos en brännvinsbrännare Broman på Södermalm, men han drev henne ur tjänsten då han fått reda på hennes förflutna. Hon stämde honom då vid Södra kämnärsrätten och han fick betala ett halvt års lön, 15 daler kopparmynt, till henne. Kaplanen, den ärevördige herr magister Nils Hedenius vid Katarina församling som underrättas om att han enligt Brita Eriksson Nymans bekännelse visat henne ifrån sig när hon ville ha ett bevis på att hon bodde i församlingen infinner sig den 27/5. Han framhåller att han inte kunde ge henne något bevis eller attest eftersom hon ej brukat sina salighetsmedel eller någon längre tid haft sitt tillhåll i församlingen, han har hänvisat henne till fältskären Soehm. Brita Nyman påstår dock att hon tagit nattvarden i St. Catharina förleden påsk och att klockaren har antecknat det. Kaplanen känner inte till detta, men påpekar att han vid Mikelsmässotid låtit insätta Brita vid Södra kämnärsrätten för ogudaktigt tal. Hon har sagt att hon skulle avhända något barn livet. Sedan dess har han intet sett henne förrän hon begärde attesten. Han har också förmått en bagare att ta henne i sin tjänst, men hon har begått någon otrohet samt krupit omkring på gatorna och tagit sin föda. Hon har sagt att hon

49

skulle göra prästerskapet besvär genom att de blev tvungna att följa henne till galgbacken. Sätts hon på fria fötter kommer hon också fullborda gärningen, menar Hedenius. Brita säger att det är nöden som tvingat henne att krypa på gatorna och tigga. Hon har varit besvärad av sveda och värk i sina lemmar. Hon förnekar att hon skulle ha sagt att hon skulle göra prästerna något besvär. Magister Hedenius passar också på att ”förehålla föräldrarna att de leva illa tillsammans och inte heller uppfostrat sitt barn med uppbyggligt och gudaktigt exempel”. Fadern säger att han lärt denna sin dotter att läsa i bok och att Södra förstadens kämnärsrätt tillsagt honom att låta henne bo hemma hos sig. Men ”hon har intet velat taga sig något gott före, tigger och är otidig” samt slår mot honom och hans hustru, liksom förr. Magister Hedenius androg vidare att bland sina andra odygder är Brita mycket begiven på att dricka. Rätten frågar modern om Brita varit drucken förra måndagen – hon säger sig ej kunna neka därtill. Brita hade sagt att hon fått brännvin av magister Hedenius! Denne ”nekar högeligen”. Brita säger att modern förstått henne orätt, eftersom hon hör mycket illa. Överhuvudtaget är det vanligt att folk enligt protokollet nekar ”å det högsta” eller ”högeligen”, när de anklagas för något. Om detta endast innebär ett omdöme om ljudvolymen eller t ex att de blivit mycket upprörda över att de misstänks, låter jag vara osagt. Barnets moder, båtsmansänkan Christina Nilsdotter, berättar att hon hade tagit med sig sin lilla son när hon skulle inleverera sina myntetecken i bokbindare Waxmuds änkas hus. Myntetecknen är Karl XII:s bekanta nödmynt. Hon lämnade honom ute på trappan, men när hon kommit ut efter en halvtimma var barnet borta. Hon har då gått gata upp och gata ner och frågat efter sitt barn. En hustru vid Norrmalms slakthus har hört en piga säga att om någon frågar efter ett barn så finns det vid Kungsholmsbron, där det blivit kastat i sjön. När hon kom dit såg hon dess kläder hänga utanför en brovaktares stuga. Hon svimmade så när bort... Barnet börjar nu komma sig, men hon befarar att det tagit skada till hälsa och förstånd. Den 2/6 inlämnar mäster Soehm sin attest angående Brita Nyman, som ”befunnits uti pudendis de Aro vara bekajad med åtskilliga orena exkrementer vilka utan salvation intet kunna läkas”. Det konstateras att Brita tidigare dömts för olydnad mot sina föräldrar samt suttit i arrest för oanständigt tal, men då släppt med en varning. Målet remitteras till magistraten.

50

Den 17/6 har rannsakningen inkommit till magistraten. Hedenius deltar även här i processen, han berättar att Brita är till dryckenskap benägen och en hårdnackad och förhärdad människa som inte låter sig rättas eller bättras genom lärdom, varning eller förmaning, visar inte heller någon ånger över att hon handlat så illa mot det menlösa och oskyldiga barnet. Rätten frågar henne om hon inte känner någon ånger. Hon svarar att hon icke vet vad hon skulle ångra. Herr Hedenius påminner om att när en barnamörderska sist blev avrättad sade Brita att han härnäst skulle få besvär med henne. Hon tillstår nu detta och beklagar sig över att det på ett år inte stått rätt väl till med henne utan att hon ibland inte vet vad hon tar sig för. Rätten undrar om hon då icke var vid sitt förstånd när hon denna gärning verkställde? Hon säger att hon inte vet hur hon varit. Hedenius erinrar sig att han för åtta år sedan kommit till bryggare Wedenius som hon då tjänade och att han då sett henne ligga bunden i en säng bitande omkring sig som en rasande människa. De har sänt henne tillbaks till föräldrarna där hon ett dygn till varit som rasande. Britas far intygar att så varit fallet. Vaktmästaren Knut Kurk, som egentligen kommit in i ett annat ärende, berättar att när hon år 1715 satt i smedjegården var hon mycket oregerlig och hade anfallit de andra arrestanterna med kniv. Till sist tillfrågas hustru Christina om barnets namn och ålder – han hette Johan Mortensson, och var fem år. Parterna går ut och rätten ”skrider till votering” i målet. Rådmannen Wolkamer framhåller hennes tidigare vanart och att ris och tukthus ej lett till förbättring, men man kan ej döma till döden eftersom barnet räddats. Föreslår således att hon ska få stå och skämmas i en timmes tid, vid en påle å vart och ett av de tre torgen med tavla över sig (där hennes brott beskrivs), för att till sist på nuvarande Gustav Adolfs torg med skarpt risslitande avstraffas och sedan i hela sin livstid få arbeta på tukthuset, övriga rådmän instämmer. Domen saknar egentligt stöd i lagen och underställs därför hovrätten. Borgmästare Adelcrantz yttrar sig, och menar att hon för sitt mordförsök, och med argumentet att hon faktiskt gjort det för att själv få dö, så bör hon dömas till döden! Borgmästare Aulavills votum är att han gärna skulle bifalla rådmännens mening om han sett något tecken på bättring hos Brita. Men hon har en gång tidigare blivit dömd till döden för att hon skällt och bannat sin fader och då fått straffet lindrat till risslitande och tukthus. När hon nu haft fullt uppsåt att döda ett oskyldigt barn är det därför lika bra att döma henne till döden. Om hon skulle komma på ”fria fötter” skulle hon troligen ändå bringa sig själv eller någon annan om livet. Han

51

framhåller också att det är viktigt att prästerskapet flitigt besöker Brita och underrättar henne om Guds ord. Det är ovanligt att det i protokollet utvisas att rätten varit oenig, men man är i alla fall överens om att hon ska sättas i enskilt fängelse eftersom hon är full med fransoser och annars kan smitta ner de övriga fångarna. Tre veckor efter att hon satts i fängelse kommer man på att man bör ta ifrån henne kniv och strumpeband, så att hon inte skadar sig själv. Domen blev sedan efter de flestas votum uppställd och expedierad dock utan att avsägas. Det är möjligt att Brita senare frigivits i och med Fredrik I:s pardonsplakat. Enligt magistratens civilprotokoll 8/4 1720 har så skett med en ”kvinnsperson” med samma namn, vilken suttit på tukthuset för att ha slängt ett barn i sjön. Då hon dels lever ogift tillsammans med en man och dels åter hörts tala om att göra någon dylik skada, utan formell dom fördes hon tillbaka till tukthuset. Här betonas starkare än i de mer ordinära barnamorden, det ogudaktiga i gärningen. Själva brottet är en oavsiktlig effekt av den religiösa diskursen och doktrinen, man kan till och med kalla det en form av folklig motmakt. Den anklagade skyller på att hon har blivit föraktad efter det tidigare utstådda straffet – för ett brott som genom den religiösa diskursen fått en ovanlig hög straffsats. Dödsstraff för att ha knuffat en förälder, var i enlighet med det fjärde budet och Karl IX:s tillägg till lands- och stadslagen. Hennes rykte har blivit negativt och omgivningens reaktioner gör att det är befogat att tala om stigmatisering. Även om rättssystemet bidragit till stigmatiseringen så har det också försökt motverka effekten därav. Då hon förlorat sin tjänst p.g.a. sitt tidigare brott eller straff har Södra kämnärsrätten tvingat husbonden att ersätta Brita för förlorad arbetsförtjänst. Det kyrkliga inflytandet på rättspraxis kommer också till uttryck i prästens roll som själasörjare och juridisk auktoritet, inte bara som en i negativ mening disciplinär kraft. Han är väl insatt i hennes tidigare liv och en auktoritet då det gäller att bedöma vad som väger tyngst av t ex vansinne eller åtminstone sinnessvaghet respektive fylleri och annan vanart. Kyrkans disciplinära tendenser sträcker sig även till föräldrarna, det hade varit deras sak att väl uppfostra sin dotter.

52

Ett liknande mål initierades på morgonen den 4/11 samma år. Rådmannen herr Johan Leyell berättade att fångvaktaren Anders Frimodig och en stadsvakt kvällen innan kommit till honom och angivit att en dykares hustru Lisken Jacobsdotter på ödetomten mellan Luntmakargatan och Bastugatan varit i verket att skära halsen av ett litet piltebarn. Hon hindrades av stadsvakten och fördes till Castenhof, norra förstadens kämnärsrätt och fängelse vid nuvarande Gustav Adolfs torg. Rådmannen har då låtit sätta hustru Lisken i arrest, samt låtit stadsfältskären besiktiga och omlaga barnet som ännu levde. I morgonstunden kallades ”bemälda kvinnsperson” till rätten. De frågade henne hur hon kommit till att en så ogudaktig gärning på ett spätt och menlöst barn föröva? Hon svarar att hon blivit mycket hånad och utropad som Bödelshora och andra svåra ord av båtsmannen Frimodigs hustru Catharina som var barnets moder. Då hon ville undslippa sådan smälek, tog hon barnet från en annan båtsmanshustru som haft det till fostran. Av samma hustru har hon även lånat kniven, föregivande att hon skulle skära tobak. Rätten undrar om hon länge gått i dessa tankar, att begå en så syndig och förtvivlad gärning? Nej, inte förrän den stunden då det skedde, och ville därmed göra hustru Catharina så stort spratt igen för att hon alltid förargat och ofta gjort henne förtret. Rätten frågar om hon ”eljest har något på sitt samvete som henne kväljer? Vartill hon svarade: Nej”. Rätten föreställde Lisken att hon tidigare bekänt att hon med ”åtskilliga gifta karlar begått hordoms last”. Törhända hon däri ljugit på sig själv, av ledsnad att längre leva, vilket också bestyrks av den ogudaktiga gärning hon nu sig företagit? Hon svarar att allt vad hon då bekände är sant, att hon haft sex med korpralen Jöran Broms, skarprättaren Magnus Meyer, samt ytterligare en båtsman och en trumslagare. Önskade att hon då fått lida vad dess gärning förtjänt så hade detta varit ogjort, men hon släpptes ut med anledning av drottningens nådigaste pardonsplakat och på fri fot lämnad. Yttrar sig vidare att hon icke kan gräva sig under jorden eller skiljas från världen förr än Gud behagar kalla henne. Båtsmannen Sven Frimodigs hustru Karin Pehrsdotter, barnets mor, nekar till att ha skällt hustru Lisken för vare sig bödelshora eller något annat, men säger att hustru Lisken har slagit henne i förrgår afton. Lisken berättar att hon allenast skjutit ifrån sig hustru Karin för att hon kommit över henne med en stång. Barnamodern kallas omväxlande Cathrin, Catharina och Karin i protokollet.

53

Hustru Sara Andersdotter hade ackorderat vård om barnet i 14 dagar, varav 8 dagar gått. Det är fråga om en flicka som bara var en månad gammal. Sara hjälpte sin värdinna att brygga när Lisken kom och utgav sig för att vara utskickad av hustru Karin, som påstods vänta vid Matts bod nära S:t Olofs kapell, att hämta barnet och även lånat ett gammalt knivblad. Hustru Sara protesterade eftersom hon kommit överens med barnets moder. Värdinnan varnade Sara, hon borde inte lämna barnet åt Lisken som torde ha ont i sinnet. Hon har då gått till boden men intet funnit hustru Karin där (förstås) och då gått hem till henne. Lisken hade då redan förövat gärningen. En stadsvakts hustru kom in med barnet som blödde ymnigt. Stadsvakten Anders Kempels hustru Inger Larsdotter berättade att föraren Sahlström kommit med barnet till henne och bett henne gå till fältskären att låta det förbinda. Han var dock inte hemma utan gesällerna hade på hennes många böner äntligen lagt plåster på barnet och detsamma förbundit. Rätten frågar Lisken om hon kan bevisa att hustru Karin så okvädat och skyllt henne? Många har hört detta men, hon kan ingen namngiva. Två stadstjänare skickas att kolla upp detta med folket i gården, och uppkalla dem till i övermorgon. Lisken Jacobsdotter förs åter i arrest. Klockan 12 kommer stadsvakten Schultz och säger att han bor på Bastugatan mitt emot den öde tomten. Han berättar vidare att när han gick ut ur sin stuga förleden afton har Lisken kommit gåendes på Luntmakargatan och rökt tobak. Han såg intet att hon haft något att bära, men hon satte sig ner i orenligheten på den öde tomten och stack kniven under skosulan och han hörde då barnet skrika. Han sprang dit och fattade om hennes högra hand, som hon höll kniven med. Hon har då lagt den vänstra över barnets mun, för att kväva det, antar han. Han håller då bägge hennes händer upp i vädret och ropar på hjälp, har nyligen varit sjuk och var därför matt och svag. Besökaren (tulltjänstemannen) Westerwik kom och de tog ifrån henne både kniven och barnet. Rätten var nu sinnad att åter höra Lisken men klockan redan slagen halv till ett, och man tar lunchpaus. Man ser här som i det föregående fallet, en strävan att utröna sanningen även i detaljer som skenbart saknar betydelse. Oavsett om modern, hustru Karin hade kallat Lisken för bödelshora eller annat, så gav ju detta ingen anledning, eller var ens en förmildrande omständighet när det gällde att mörda det oskyldiga barnet. I Lisken Jacobsdotters och båtsman Frimodigs hustru Karin Pehrsdotters närvaro inkallas deras värdinna, en murargesälls hustru Ingeborg Sundvall som vittne. Lisken

54

anför jäv mot denna att hon jämväl kallat henne bödelshora. Karin nekar och inga vittnen finns till detta så hon får vittna, men utan att avlägga ed. Hustru Sundvall säger att Lisken och hustru Cathrin ofta fört ett fult väsende och otidigt leverne, och när hustru Cathrins barn kristnades var Lisken Jacobsdotter fadder. Men det har då också de varit träta dem emellan, och hustru Cathrin sade sig önska att den onde toge både barnet och henne. Det är här oklart om hon själv eller Lisken åsyftas. Den afton som Lisken förövade gärningen har de medan hustru Sundvall valat gryn kommit in och varit druckna båda, samt trätt och varit olåtliga. Hon har då förmanat dem att leva stilla och fredliga och sagt att Lisken skulle ur huset för deras olåts skull. Lisken svarade att hon hoppande skulle därifrån och hustru Cathrin sade till henne: ”gack din tjuvkåna”, och Lisken svarat med att kalla henne hora. Lisken hade varit mycket drucken, men hustru Sundvall visste inte vad som hände sedan förrän hustru Sara kommit och klagat över vad Lisken gjort. Rätten frågar Lisken om hon var så drucken som nu berättas – Ja, annars skulle hon ej ha tagit sig det orådet före. Rätten frågar då hustru Sundvall om hon hört hustru Catharina förebrå Lisken att hon varit tillförne inhäftad eller kallat henne bödelshora? Hon svarar att hon inte hört detta, bara att Catharina sagt att Lisken suttit in på livet förut och att hon väl kom ännu en gång dit. Några dagar senare tillfrågas Lisken åter om hon har något vittne på att hustru Cathrin hånat henne och kallat henne bödelshora – hon svarar att hon intet har kunnat ta vittnen däröver på gatan, kanske hustru Sophia Berg har hört det. Hon är närvarande men säger sig inte ha hört detta uttryck, däremot fyllepuppa. Grundtemat, den orsak som Lisken anför som förklaring till det begångna mordförsöket, är liksom i det föregående fallet stigmatiseringen. Här dock endast informellt och kanske som en indikation på att tolerans när det gällde sedlighetsbrott var större i den folkliga kulturen. Det är inte för att hon begått hor med fyra gifta karlar som hon blir förtalad och hånad, utan för att en av dem var bödel. Rätten ger henne alla chanser att bevisa att det är sant, att Catharina eller någon annan kallat henne bödelshora. Eftersom hon inte lyckas få fram något vittne på detta kommer vi aldrig att få veta om det skulle ha uppfattats som en förmildrande omständighet, eller varför det annars skulle vara så viktigt att ta reda på saken. Rättens fördömande över

55

gärningen är liksom i det förra målet klart uttryckt, däremot är religionen i mindre grad framträdande. Såväl den anklagade som målsägaren har visat sig föra ett okristligt leverne, något som alltmer kommit i dagen under rannsakningens gång. I och med de följande vittnesmålen, kommer det att bli ett huvudtema i målet. En gardessergeant som säger sig ha bott i murargesällen Thurings gård sedan hans högstsaliga kungliga majestäts lik kommit till staden, vittnar i Lisken Jacobsdotters närvaro. Han var sällan hemma om dagarna, men hörde om kvällarna ofta ett elakt och fult leverne med eder och svordom mellan hustru Karin och hennes man. Lisken har grälat på honom och under den tid han bott där har de aldrig gått i kyrkan. Lisken Jacobsdotter konfronteras den 14/11 med stadsvakten Lars Schielt som vidgår sitt tidigare vittnesmål. Hon säger att hon inte lagt handen över barnets mun för att kväva det ”utan allenast för att tysta detsamma”. En vecka senare avlägger den välbetrodde regementskommissarien Erik Mård och bokhållaren Erik Björk vittnesed. I Björks frånvaro uppläses Mårds attest, vari han skattar sig lycklig däröver att han lagligen blivit anmodad att få göra ”denna berättelse om ett sammanknippat sällskaps leverne”. De hyr en stuga av hans värd murargesällen Thuring, vägg i vägg med hans kammare. Han har länge varit sjuk och därför inte kunnat anmäla dem varken för världslig rätt eller för St. Olofs församlings själasörjare. I åtta eller nio veckors tid har således en man, Sven Frimodig och dess hustru Catharina, ett löst kvinnfolk Ulriks Lisa och en gammal gumma Sofia fört ett ”gudlöst leverne natt och dag med slagsmål, eder och svordomar så länge de varit inne och sömnen dem icke överilat”. De övergav ständigt sina själar i djävulens våld, genom att använda expressioner som ”Satan anfäkta deras själar och kroppar”. Han har ofta befarat att uppå sådant ”fördömligt anropande Guds allrättvisa hämnd skulle följa och hela huset drabbas av olycka”. De har heller aldrig gått till Guds hus utan hållit på med samma leverne under pågående gudstjänst, med svordom, slagsmål, kiv och träta. Han har också sagt till värden att inte härbärgera sådant gudlöst folk som förargar alla andra i gården. Vid Mickelsmässotid tillsade han dem direkt, men blev bemött med fasliga eder och fult tilltal. Han intygar attesten med ed och fortsätter med att berätta huru förleden tisdag hustru Karin och hennes man slogo varandra.

56

Karin ”erkände” att hennes man slagit henne en örfil i tisdags, men menande att det icke kom någon annan vid. Sådant ansåg hon att en kvinna måste tåla, Björk kommer in och berättar att han har besökt Mård en morgon och då hört en hustru säga att hon ger både man och barn fanen, men vet inte vem det var. Mård ”påminner” att det var hustru Karin som sade detta samma dag hennes barn kristnades. Rannsakningen sänds vidare till magistrat och rådhusrätt. Gärningarna fördöms i starka ordalag och de anklagades, ja, i det sista fallet även de egentliga målsägarnas, leverne skärskådas i detalj. Genom att rannsakningens tyngdpunkt flyttas från Lisken och mordförsöket, kommer barnets föräldrar allt mer i fokus. Rätten kan således sägas gå på kommissarie Mårds linje. Föräldrarna har genom att vara stökiga och att inte gå i kyrkan, dragit olyckan över sig och det hus där de bodde. Varken konsistoriet eller någon enskild prästman figurerar, men man vill ändå kväsa ogudaktigheten i alla former, och uppmanar ständigt till ett lugnt och stilla liv. I den strävan efter disciplinering som präglar dessa mål finns ett starkt inslag av religiositet. Ryktet spelar en om inte underordnad, så mer indirekt roll. Den stigmatisering som födelsen av ett utomäktenskapligt barn gav upphov till var orsaken till de ”normala” barnamorden. Stigmatisering är också den förklaring som de anklagade ger i de två sista målen ger till sina brottsliga gärningar. Det är inte mycket till försvar, men ett argument där provokation från en tredje part utpekas mer eller mindre diffust. Enligt Brita blev Hedenius avvisande hållning droppen som kom bägaren att rinna över, men hon såg sig redan som utstött. Lisken utpekar hustru Karin som den mest ansvariga, och hennes brott är också direkt inriktat på personlig hämnd. Osedlighet Både hedersuppfattningen och myndigheternas rotande i vad som kunde ha varit folks privatliv kommer till synes i sedlighetsmålen. Dessa kommer vanligen upp i samband med födandet av utomäktenskapliga barn och behandlas då ganska summariskt. Särskilt mycket argument förekommer inte i de kortfattade redogörelserna. Jag lämnar här tre kortfattade exempel från underklassen. Samtliga är hämtade från norra kämnärsrättens protokoll 1718.

57

Målet mellan båtsmannen Mårten Ryman och kvinnspersonen Margareta Jonsdotter var uppe första gången den 3/2, då hon bara anmälde honom som barnafader. En månad senare säger sig Margareta ha sagt till båtsmannen att ”icke en orm vill röra någon medan hon sover”. De har sovit i samma rum och han har flera gånger försökt ”befrämja sin vilja” med henne. Hon säger att hon alltid lyckats freda sig medan hon var vaken. Trots att hon är osäker på om det fullbordats vill hon alltså ha honom fälld för lägersmål. Föreställningen om att ett vilt djur, inte ens en orm, rör den som sover, dyker här och var upp i rättsmaterialet och även andra uttryck för den folkliga kulturen. Det kan finnas en beröringspunkt här med hedersuppfattningen, så som den formulerades av Gustav Vasa – den som angriper, eller åtminstone dräper en sovande person gör sig skyldig till nidingsdåd. Ja, han är värre än ett djur. Den 9/11 förekom ett mål mellan kvinnspersonen Lisken Johansdotter och hennes förutvarande husbonde, lakejen Hans Fredrik Thil i tjänst hos hertigen av Holstein. Han har, enligt henne, kastat henne i sin säng och befrämjat sin vilja med henne så att hon blivit med barn. Tihl förklarar ”att han intet kan förneka att de åtskilliga gånger haft köttsligt umgänge, men hon har själv därtill givit anledning, förmenande sig därjämte icke vara allena barnafader till hennes barn”. Hon var ofta ute om nätterna och Thils hustru har en gång funnit henne med en skräddargesäll i gången på deras hus. Lisken förnekade detta. Rätten frågade var denna gesäll nu är? Thil svarade att han lärer vara för länge sedan bortrest men åtskilliga skräddargesäller plägade gå till honom den tiden han bodde på Kungsholmen, av vilka hans hustru funnit en ligga på Lisken i portgången – men han vet inte vem av dem det var. Här finns en brist i resonemanget, som rätten inte påpekar: hur vet han då att gesällen är bortrest? Lisken nekade som förut högeligen, sägandes att om så vore hade väl Tihls hustru agat henne för en så skamlig gärning. Rätten frågar då Tihl om han vill påtaga sig att övertyga denna Lisken Johansdotter om att ha plägat köttslig beblandelse med andra? Han svarar att han bryr sig intet om det, för honom är det nog att han bekänt sin synd, vilket han också tidigare gjort för hovpredikanten herr magister Postilt. Målet remitteras till magistraten.

58

Det rådde tydligen tillräckligt stor oklarhet kring hur barn avlas för att Thil skulle kunna hävda att han inte var ensam barnafader, även om rätten inte utlåter sig om huruvida detta skulle vara möjligt eller ej. Den är inte ensidigt sexistisk, utan försvarar här kvinnan. Det är mannens sak att bevisa att hon legat med flera. Rättens attityd har här förändrats sen början av 1600-talet, då Bengt Ingolfsson anklagade Johan Fisk för att ha förtalat hans hustru. Det var då hennes sak att bevisa att hon ej varit så lättfotad som Johan antydde. I sitt motargument visar Lisken att husbondeskapet kunde vara ett tveeggat vapen – vore hans utsaga sann så skulle hon väl ha blivit straffad. I frågan om vem som tar initiativ, kan konstateras att det inte hjälpte mannen att framställa kvinnan som fresterska. Detta var inte något hållbart argument inför svenska domstolar. Det var juridiskt sett, alltid mannen som bedrev sin vilja med kvinnan. En remiss inkommer i december 1718 från konsistoriet angående en slottstimmermans änka Annica Persdotter och skomakargesällen Anders Tönnichsson. Hon hävdar att han lovat henne äktenskap. Han förnekar detta, det är hon som sprungit efter honom. Hennes värd, en båtsman, vittnar: hon har bott hos honom år och dag och Tönnichsson ofta varit där. Båtsmannen har sagt till dem att inte hålla sådant hus och Tönnichsson svarat att han inte heller ville det, utan lovat att det ”fuller skulle bli gott därav”. Under sommaren låg Annica sjuk och sände efter prästen. Tönnichsson kom dit dagen efter, och båtsmannen såg dem åter i säng tillsammans. Tönnichsson säger att det inte var dagen direkt efter. Rätten påpekar att när hon låg sjuk kunde hon ju inte ha sprungit efter honom. Han svarade intet därpå, utan ville betänka sig till måndagen, vilket beviljades. Den 9/12 är Annica Persdotters mål mot skomakargesällen åter uppe. Han förklarar att han intet vill taga henne till hustru, och att han aldrig tänkt eller lovat det. Rätten framhåller att han lagt sig med henne och gått till henne när hon var sjuk. Han förklarar att han gjort det av kristlig kärlek, eftersom hon var änka. Anna säger att han följt henne hem i torsdags och sovit över. Rätten undrar om hon har några vittnen till äktenskapslöftet? Hon svarar: Nej. Tönnichsson tillfrågas om han haft köttslig beblandelse med henne? Han nekar till detta. Även i detta mål verkar rätten huvudsakligen inriktad på att försvara kvinnans intressen. När Tönnichsson säger att det han som inte fått vara ifred för henne, är det

59

inte utan att man anar en ironisk ton i rättens svar - hon kunde väl inte springa efter honom när hon låg sjuk. Att hans tystnad noteras, tyder på att den som blir svarslös hamnade i sämre dager. Påståendet att han legat med eller hos änkan av kristlig kärlek är ett argument rätten inte ens bryr sig om att bemöta. Det kan diskuteras vem som är offer, och därmed målsägare i sedlighetsmålen. Även om rätten gör vissa ansträngningar att sätta fast mannen, så blir verkan av rättspraxis faktiskt att kvinnan i än högre grad blir offer. Det är därför en viss följdriktighet i att det är hon som kommer att agera som om hon vore målsägare mot den man hon utpekat som barnafader. Missnöje och disciplinering Ett spektakulärt inslag i 1620-talets rättskultur utgörs av en tämligen rik flora av respektlösa reaktioner på rättsväsendets verksamhet. Den tidigare omnämnde Elias Fisk ber vid ett tillfälle ”borgmästaren kyssa sig i röven”. Samma sak sade en dräng om de kämnärer som satt i den lägre domstolen. En rotemästare kallade inför sittande rätt kämnärerna Nils Pärsson och Anders Hindriksson för tyranner. Borgmästaren Olof Andersson kallades på Stortorget av en borgare för förföljare och ”andra skamliga och försmädliga ord”. År 1618 använde en berusad kvinna så fula ord och åtbörder att skrivaren vägrade anteckna dem. Det kan ha varit fråga om en liknande åtbörd som mindre finkänsligt återges: en änka anmäls av en skatteindrivare för att ha vägrat betala bakugnspengarna och istället förolämpat honom och ”brukat munnen på Hans Nilsson [borgmästaren] och lyft upp kjolen och vist honom sin skam och bad honom där ut taga bakugnspengarna”. Den nyligen införda accisen var inte populär bland Stockholms invånare. Ett flertal personer dömdes till döden för våld mot accisbetjänterna. Okvädandet av dessa var vanligt och har behandlats i avsnittet om hedersuppfattningen. Förakt för edgärden, en av rättsväsendets mest fundamentala institutioner visade också Johan Fisk när han säger att man ”för en kanna vin kan få många att svärja”. Med edgärd avses att upp till tolv personer, i fall där full bevisning saknas, med ed intygar den anklagades oskuld. Det lämnas ibland också något mer sofistikerade synpunkter på rättens eventuella inkompetens och partiskhet: Rådhusrätten gör de rika rätt men ej de fattiga, borgare men ej soldater, minns ej vad de själva skrivit, bör inte döma när de själva är part i målet. Den sistnämnda är borgaren Elias Bylou vilken, efter att ha blivit förvisad, återvänt till

60

staden och hävdade att rådhusrätten var part i målet angående hans rätt att sätta sig över dess tidigare dom! Både folk ur underklassen och ur borgerskapet ger exempel på denna vanvördnad. Under 1600-talets gång stärker staten sitt grepp över rättsväsendet. Det är en dubbelsidig utveckling, där förmågan att disciplinera och kontrollera, viljan att lägga sig i folks privatliv ökar, samtidigt som rättssäkerheten stärks, särskilt för folk ur de lägre samhällsklasserna. Därmed försvinner också i hög grad den vanvördnad för myndigheter och rättsväsen som var så vanliga vid stormaktstidens inledningsskede. I tänkeböckerna figurerar greve Magnus Brahe, som var drots och således hade den högsta maktpositionen inom rättsväsendet, utom kungen själv. Han försökte konsekvent utnyttja sin höga samhällsställning på ett sätt som knappast kan ha bidragit till att öka förtroendet för rättssäkerheten. Han vill slippa betala sina skulder till stadens borgare och reglera ingångna kontrakt till sin egen fördel: Brahe stämdes den 2/12 1622 av en tysk juvelerare för att han vägrat betala några smycken denne levererat, med motiveringen att han sålt dem vidare och själv ännu ej fått betalt. Rådhusrättens stödde i sin dom juveleraren men greven ”appellerade” till Hovrätten, där han själv var president! Den 19/4 1624 tilläts drotsen överklaga en dom angående bodhyra trots att vadetiden gått ut. Brahe krävde ”arrest” på ett hus i staden tillhörigt en man som arrenderat hans tjänst som lagman på Åland och för Svartlösa härad, och ej betalt drotsens andel av böterna. Det är dock oklart hur mycket han egentligen hade att kräva och de saköreslängder som visades upp stämde inte och omfattade dessutom perioder då den svarande ej innehaft arrendet. Rätten påpekar i sin dom att det var greve Magnus sak att visa vem som skrivit fel i längderna. Greven krävde bodhyra av en Henrik Dener vilken ”konserverat” en bokbindaränka. Dener menade att hyran kunde gå jämnt upp med drotsens skuld för böcker hans företrädare levererat, men Brahe ej betalt. Greven ansåg att det var märkligt att skulden inte krävts in förrän han begärt sin hyra, varpå bokbindaren svarade att han många gånger påtalat skulden, men endast fått onda svar. Rätten bad att greven att gå med på förlikning så att de skulle slipper döma honom.

61

1625 tvistas angående leveransen av en vagn och drotsen döms slutligen att betala både tull och andra omkostnader till den som importerat denna åt honom. Som framgår försöker man i rådhusrätten vara medgörlig men drar sig inte för att döma till sin överordnades nackdel när borgarnas intressen hotas. Även om dess arbetssätt i övrigt inte ger intryck av någon större effektivitet kunde man vara både rakryggad och diplomatisk, åtminstone när det gäller att försvara borgares intressen mot utomstående. Registrerade protester mot rättsväsendet och dess arbetssätt var sällsynta under den karolinska perioden. Jag har bara funnit ett fall av de sorts vanvördnad mot myndig-heterna, som var vanligt på 1620-talet. På ett ganska försynt sätt ges informellt uttryck för missnöje, istället för att överklaga kämnärsrättens dom: En bagarhustru stämde en annan hustru och fordrade tre plåtar i enlighet med en gammal förlikning. Inför rätten kallade hon sin motpart ”tjuv” och när rätten förmanade henne att hålla inne med sådana beskyllningar, ”yttrade hon sig vidare, jag ser väl huru det är och vad rätt jag får, och sprang på dörren, utan att komma tillbaka”. Ett fåtal personer har uttryckligen ansett sig vara orättvist behandlade. Barbro Eek, som tillsammans med några medbrottslingar suttit i tjuvkällaren har senare uttalat sig hotfullt om målsägaren, den välborna fru sekreteraränkan Anna Ursilla Scheffer och hennes svärson. Inför rätten hävdar de anklagade att de ej talat om att mörda frun eller hennes måg, men önskat ”Gudz hämnd” över dem som orsakat deras plåga. När olika missnöjesyttringar finns registrerade i andra länder har dessa varit riktade åt andra håll. Denna form av bristande respekt för rättsväsendet har jag ej sett i några andra studier av brottslighet, vare sig i stad eller på land. I England förekom däremot försvar för sedvanerätt mot framväxande marknadsekonomi och den tidigkapitalistiska statens representanter; hat mot advokater, som ger de rika möjlighet att vränga lagen till sin förmån; protester och upplopp i samband med att avrättades kroppar lämnas till obduktion. Från Frankrike kan nämnas motståndet mot polisens omhändertagande av barn, vilka uppfattats som föräldralösa.

62

Franska historiker tenderar att räkna alla kroppsstraff som tortyr, vilket skulle ge en helt annan framtoning av den svenska straffrättens historia. Våra rättshistoriker brukar ju framhålla att tortyr var förbjudet och ytterst sällsynt i svensk rättspraxis. Enligt ett mer systematiskt synsätt bör dock endast det kontrollerade frampressandet av en bekännelse och möjligen även angivelse i juridisk mening betraktas som tortyr. Ett annat exempel, som visar på den ökade rättssäkerheten, förtjänar att återges lite mer utförligt: Den flera gånger för stöld dömda Catharina Cosswa, vars mål varit uppe i Justitierevisionen, hävdar att inte ens kungen har rätt att döma henne ohörd. Målet gäller hennes makes, korpral Schånbergs, anhållan om skilsmässa. Konsistoriet har remitterat det till kungen. Justitierevisionen ansåg att skäl att tillstyrka skilsmässa fanns och lämnade konsistoriet fria händer. I diskussionen framhöll en magister Arnell att det ej borde ha gjorts någon förfrågan till högre instans. Man skulle ha nöjt sig med att handla i enlighet med kyrkoordningen, dvs hållit förbön från predikstolen. Rättens ordförande svarar att så gör man inte när hor förlupit utan endast ”då hat och illvilja uppstått mellan äkta folk”. En klockare skickades till gamla rådstugan där Cosswa satt i arrest för stöld. Hon sade sig dock vara sjuk. Stadsbarberaren besiktigade henne och konstaterade att hon bara hade lite frossa. En vaktmästare skickas åter att hämta henne, men hon vägrade följa med. En notarie fick istället försöka få assistans från rådstugan, ”varom herrar borgmästare och råd strax gjorde allvarsam anstalt”. Då hon omsider inkom visade hon sig, enligt konsistoriets protokoll, inte alls vara sjuk utan bara ”ond och arg /och/ utfor i skamlösa ord och utsagor”. Hon uttalade sig mot hela konsistoriet, och några av dess medlemmar i synnerhet, samt också mot det kungliga rådet, angående att hon ohörd blivit dömd, något som inte ens kungen själv kunde ha rätt till. Hon bedyrade med fasliga utsagor, att hon i händelse att mannen skulle njuta skillnad, skulle hon innan morgondagen skilja sig vid sitt liv. Det var ”ohörligt att en man får göra hor och dock skiljas ifrån sin hustru som oskyldig är”. Konsistoriet försökte övertala henne att godvilligt skiljas. Annars skulle de ändå upplösa äktenskapet, hon borde inte av ondska och bitterhet störta sig i själavåda. Men hon ville inte utan hotade istället att ta sitt liv. Hennes man har verkligen dömts för våldtäkt och dessutom på åtta år ej fullgjort sin äktenskapsplikt. De försökte övertala henne ”flitigt, ända till kl 2” att gå med på skilsmässan, men också honom att gå tillhopa

63

med henne igen. Hon vägrade, enligt konsistoriet, av arghet och för att plåga mannen. Schånberg ville å sin sida inte ha en så odygdig hustru, som dömts både för koppleri och för stöld. Hon sade att hennes förböner hade räddat honom då han var dömd till döden, vilket han förnekar. Han har dock suttit på Marstrand för våldtäkt och varit anklagad för enkelt hor med en kvinna som han sedermera vill gifta sig med. Fallet drar ut på tiden, och ännu i november har saken inte kunnat avgöras, eftersom Catharina Cosswa inlagt en ny klagoskrift till K Maj:t. Oavsett vilka skäl hon har till att inte vilja skiljas, visar denna något avsigkomna kvinna prov på både kunskap om lagen och förtroende för den rådande rättssäkerheten. Det är helt korrekt att mannen inte kan hävda sitt begångna hor, eller än mindre våldtäkt, som anledning till skilsmässa, vilket däremot hon skulle ha kunnat göra, om det var hon som ville skiljas. Det stämmer också att ingen rättsinstans, inte ens den enväldiga kungen, hade rätt att döma henne ohörd. Det är en annan ton i de klagomål som här redovisats än i den respektlösa kritik som registrerades på 1620-talet. I början av 1700-talet verkar de agerande faktiskt förvänta sig en rättvis behandling. En inställning som knappast kan ha annat upphov än den omvandling av rättspraxis som skedde i och med professionaliseringen och statsmaktens kontroll av rättsväsendet. Huvudintrycket är också att rättsväsendet i såväl stora som små mål eftersträvade att få fram sanningen och utdöma vad som uppfattades som ett rättvist straff. Den typ av disciplinering som de tidigare refererade målen om barnamord gled över i, förekom också i andra fall. I juli 1718 inkom en politiegevaldiger och angav att hustru Maria Wernersdotter i morgonstunden fört ett okristligt väsende i Gröna Gången, med oljud, svärjande och bannande så att en stor mängd folk stannat och förundrat sig över hennes omänskliga förehållande. Rätten lät inkalla trädgårdsmästaränkan Judita Lundberg som sade att hon nu och förr blivit överfallen av Maris med otidiga och oanständiga skällsord. Maria svarade att hon denna gång är oskyldig eftersom hon egentligen inte förtörnat någon. Hon sätts dock på ”behaglig” tid uti tukthuset. Fem dagar senare betygar den Wördiga herr Sven Wijkman och tukthuskassören Christer Sahlstedt att hustru Maria Wernersdotter under sin tid på tukthuset fört ett

64

stilla leverne och lovar bättring. ”Ty gavs hon lös med allvarsam förmaning att hädanefter ställa sig sedig och vackert”, vilket hon också lovade. Redan den 1/8 klagade dock hustru Kerstin Paulsdotter över Maria Wernersdotter. Kerstin hade dagen dessförinnan gått ner i Gröna Gången för att köpa för två öre kryddor, men fick av en försäljerska något blek persilja och bad om en grönare. Maria Wernersdotter ropade då på henne och hon gick för att handla av henne istället. Men när hustru Kerstin velat betala med myntestyvrar har Maria spottat på dem och kastat dem på gatan, kallat henne hora och kona och sagt att hon aldrig skulle få frid för henne. Det är troligen fråga om Karl XII:s nödmynt, vilka ofta orsakade problem, då man inte ville acceptera dem som betalningsmedel. Maria nekade och vittnen åberopades, men målet verkar ha runnit ut i sanden. Rådmannen Leyell berättade den 20/7 att kyrkovaktmästaren vid amiralitetet Lars Bollmans hustru Ingrid Larsdotter efter högmässan kommit till honom och sagt att Brita Sandberg och Regina Möller, som pläga bära ut nattstolar i gården där de bor, under högmässan gjort stort oljud och oväsen med trätande och slagsmål. Leyell har därför låtit sätta dem i arrest. Bollman och hans hustru betygade att Brita Sandberg var en ofredlig människa, och att varken de eller andra kunde njuta frid hemma i sina hus, för hennes skull. Regina Möller klagade också över att när hon kommit till Brita under predikan har denna dragit henne i håret och därpå tagit fram en kniv och skadat henne i ansiktet samt slagit och illa hanterat henne utan ringaste orsak. Brita erkände och dömdes för sabbatsbrott till 40 daler silvermynt i böter. Hon säger sig ej böterna orka och får istället fyra par ris – tre slag med vardera. Samme kyrkovaktare besvärade sig den 10/9 över en föravskedad sergeants hustru Anna Greta Wildhe som när han en afton skulle ”Salvia veni” (en ursäkt för språket) göra sin tarv ute på marken, skällt honom för skälm och tjuv, slagit honom med en nyckel så att blodet gått och följt honom 150 steg och dessutom ropat att han ville våldtaga henne. Hon nekade högeligen och sade att han klagar av avund på henne. Bollman har dock ett vittne, trumslagaren vid gardet Johan Svart, som intygade att han gått förbi

65

där hustru Wilde bor och hört det skrikas ute på marken. Hon har ropat på honom att komma ut och se ”att den gamle skälmen efter han intet fått våldtaga henne, har klöst henne i synen”. Han har sett att Bollman haft byxorna i handen, men däremot inte bevittnat något våldtäktsförsök. Han tillägger att han i mörkret inte kunnat se hur de såg ut i ansiktet, en anmärkning som kan förefalla något omotiverad. Ingendera parten tycks dock ha dömts i detta mål. I det första fallet är disciplineringstanken dominerande. Det finns här en kyrklig aspekt som också framkommer i prästeståndets riksdagsdebatter. Grundtanken angående kriminalitet i den religiösa diskursen är att landets, och särskilt kungens, olyckor beror på den myckna synden. Att Gud verkligen straffade i form av krig, pest och hungersnöd, kunde vem som helst se. Resonemanget förutsätter att de grova synderna, som mord, hor och stöld, i sin tur beror på den bristande kyrkotukten. Liksom i tidigare exempel ser vi här att folk, ofta kvinnor som inte gick i kyrkan faktiskt också på andra sätt levde okristligt: de söp, skrek och slogs. De andra målen illustrerar vilken roll skötsamhetsivrare i mellanskiktet, som kyrkovaktmästare Bollman, kunde ha vid disciplineringen av oregerliga kvinnor. Det var ingen oproblematisk uppgift, och anklagelserna flödar åt båda hållen. Som motargument anförs att anmälan görs av avund. Detta kan ha gjorts av rent taktiska skäl, eller också uppfattas som en seriös åsikt, att de skötsamma i själva verket har anledning att avundas dem som vägrar inordna sig. Slutord I Stockholm rådde vid slutet av stormaktstiden ett stort kvinnoöverskott. Detta har varit en bidragande orsak till att så många kvinnor dömts. Det är dock inte så enkelt som att ett kvinnoöverskott i sig behöver medföra ökad brottslighet bland kvinnorna. Att näringsförordningarna hindrade kvinnorna från att på laglig väg bedriva egen ekonomisk verksamhet bidrog till att många kvinnor marginaliserades. De blev då också mer benägna att bedriva olaglig handel och att begå egendomsbrott. Den disciplinerade soldaten, ett mansideal som kom att uppstå under stormaktstiden, bidrog till att skapa dels en mer fredlig civil man, dels ett kvinnoöverskott som på olika sätt påverkade fördelningen av kvinnor och män bland dem som anklagades och dömdes för olika sorts brott i Stockholm.

66

Männen dömdes i allt mindre grad för våldsbrott under 1600-talet. Rättskulturen har, genom att staten i allt högre grad kommit att kontrollera domstolarna, blivit mindre hederscentrerad. Uppfattningen av kvinnornas heder har under hela perioden framförallt varit kopplad till sedligheten, vilket delvis förklarar att frekvensen av deras våld och okvädande ej förändrades. Kvinnoöverskottet har också bidragit till att många stod utanför ”normala” familjebildningar, där män skulle ha kunnat försvara deras heder. Det kan också ha varit så att männens hederskultur urholkades mer eftersom de i högre grad blev skrivkunniga under seklets gång. Orden står i en talspråklig kultur närmare den fysiska och sociala verkligheten. Den hederscentrerade kulturen bygger på att orden är direkt relaterade till individens sociala status och tillhörighet. Att disciplineringen fungerade bättre på männen bidrog till att den traditionella kvinnorollen kom att kriminaliseras. Genus och sexualitet är viktiga komponenter i identiteten, liksom de religiösa och metafysiska föreställningar som funnits, i form av folklig kultur eller påtvingade värderingar. Jaget är inte detsamma som kroppen, identiteten består också av berättelser och praktiker. De biologiska skillnaderna kan inte förnekas, de finns också på en pre-diskursiv nivå, men hur manligt och kvinnligt definieras är en social konstruktion. Och var gränsen mellan det biologiska och kulturella går är i sig också en social konstruktion. Det är allmänt acceptera att kunskap ger makt, men makt producerar också kunskap, definierar vad som är sant. I alla relationer finns en maktaspekt. Den är viktig för produktionen av kunskap, makten över den kunskap som strukturerar verkligheten, socialt och fysiskt. Och därmed även identiteten, som ju inte är oberoende av dessa faktorer. Under den tidigmoderna epoken utarbetades nya tekniker oför utövandet av makt och de kom att riktas mot nya områden. Ekonomin och sexualitet, särskilt kvinnans, hade tidigare hade varit lokalsamhällets och ättens angelägenhet, men överfördes till kyrkan, staten och rättsväsendet. Religionen konstruerades också som ett verksamt medel för att bringa de unga männen under statens kontroll och även för disciplinen i de väpnade styrkorna. Maktrelationen i det gamla svenska samhället var ganska enkla, ett agrart utsugningssystem där kyrka och rättsväsen stod för kunskapsproduktion, gav ideologisk ram, legitimering genom rättssäkerheten och hänvisning till en än högre makt, och samtidigt utövade konkret makt. Folk uppfattade sig troligen inte som särskilt förtryckta. Och det intressanta är inte om de var det objektivt eller ej, men

67

ibland slog det över i revolt, bondeuppror, adelsopposition för eller mot kungamakten och myterier i krigstid. Kyrkan förlorade successivt sin ställning som kunskapsproducent till vetenskapen. Men också handel och varuproduktion, när denna börjar ske i manufakturer med disciplinerade arbetare, skapade ny kunskap om världen, naturlagarna och människornas möjligheter. Bönderna befäster sin ställning och blev en medelklass, samtidigt som det växte fram ett nytt underskikt på landsbygden, nya objekt för maktutövning, men också nya agenter för motmakt. Det är överheten som definierar sanningen, men makten är aldrig total. I varje relation finns också motmakt, som producerar alternativa sanningar, det är relationen mellan aktörerna som producerar kunskap. Sanningen om vad som är den kriminella identiteten, skapas i ett samspel av lagar normer, värderingar, agerande och berättelser. Ett sätt att närma sig denna identitet är att studera berättelser av och om avrättade. Rituella och offentliga straff åskådliggör hur existensens kärna var konstruerad i förgången tid.

68

Berättelser av och om avrättade

”… dödsdomen är det enda verkligt intressanta som kan hända en människa.”

Julia Kristeva

Vi är alla dödsdömda, men när staten utnyttjar sin makt till att beröva människor livet ställs de existentiella frågorna på sin spets. Det går inte att utöva makt, allra minst över liv och död utan att legitimera denna makt. Olika aktörerna definierar sina identiteter genom berättelser, om sig själva och varandra. Saknas en gemensam verklighetsuppfattning, som överskrider sociala och kulturella skillnader, kan den ersättas av ett rituellt samspel. Bevarade berättelser och sånger visar hur kriminella identiteter och karriärer uppfattats och konstruerats. De existentiella frågorna gäller identitet och verklighetsuppfattning, vad som med fint ord kan kallas de ontologiska ramarna. Finns det en verklighet som är oberoende av vår uppfattning om den, ligger den också utanför ramarna för vad vårt vetande. Synen på individen och valfriheten har utvecklats och kritiserats av olika tänkare, särskilt efter andra världskriget. Strukturalismen hävdar att vi är helt styrda av kulturen, i freudiansk anda är vi dess fångar. Psykologin ser drifterna som sublimerade eller irrationella och den enhetliga individen som en chimär. Upplysningens dröm om en avmystifierad värld och ett helt igenom rationellt samhälle har inte förverkligats. Upplysningens kärna är impulskontroll och uppdelningen mellan människa och natur. Naturen skulle behärskas av den moderne mannen, genom vetenskapliga upptäckter, medicinska framsteg, ökad produktivitet och livslängd, kanske också höjd levnadsstandard i ekonomiska termer. Men samtidigt ökar möjligheter till kontroll och förtryck, och livsvärlden töms på innehåll, när den invaderas av kommersiella och byråkratiska krafter. Den existentiella filosofin intresserade sig naturligtvis för just de existentiella frågorna, men utan närmare precisering. Jean Paul Sartre sade att man helt och hållet ansvarar för sin situation, genom de val man gjort under livets olika skeden. Naturligtvis är vi inte helt och hållet herrar över våra öden, men även om de val vi

69

gjort styrs av diskurser och kulturella koder är vi ansvariga för våra handlingar. Avrättningen och dödsstraffet var också något som i hög grad intresserade Albert Camus, vars antihjälte Mersault stoiskt stegar genom en samtidigt ödesmättad och meningslös tillvaro, och inte protesterar förrän prästen kommer in i dödscellen för att förbereda honom på döden och inför livet efter detta. Straffsystemet Under 1800-talet omvandlades straffrätten radikalt i de flesta europeiska länder. Fängelsesystemet etablerades som den dominerande strafformen, offentliga skam- och kroppsstraff, inklusive avrättningar, avskaffades. Kroppsstraffen försvann i stort sett och i många länder avskaffades dödsstraffet helt. Denna omvandling ansågs länge inte vara särskilt problematisk, då den uppfattats som ett naturligt steg i den moderniseringsprocess som följde på upplysningen. Även andra kropps- och skamstraff skedde offentligt fram till slutet av 1800-talet. Fokuseringen på just avrättningar följer naturligt på faktum att de skillingtryck och andra folkliga publikationer som ligger till grund för studien så gott som uteslutande intresserade sig för sådana grova brott som ledde till dödsdomar. Tidsmässigt jämförs berättelser från 1700- och 1800-tal. Endast ett fåtal skillingtryck med detta tema utkom (eller har bevarats) från 1600-talet eller tidigare, och efter år 1900 har endast en avrättning skett i Sverige. Den historiska forskningen om rättskultur, d v s attityder, värderingar och agerande i förhållande till lag och rätt, har tilldelat de offentliga kroppsstraffen intagit en central roll. Intresset för de offentliga dödsstraffen fick en ny fart och nytt teoretiskt innehåll med Foucaults försök att förstå de offentliga avrättningarnas funktion och symbolik i den ”klassiska epokens” samhälle, eller vad som brukar kallas l’ancien regime, ungefär de två århundradena före revolutionen 1789. Genom ökad kunskap att mäta och indela tiden och rörelsen skapades fogliga kroppar, i skolor och på fabriker, och inte minst inom det militära. Själen skiljs från den fysiska kroppen, men båda inordnas i ett disciplinärt system. Foucaults historia börjar med en beskrivning av den bestialiska avrättningen av Damiens, som försökt mörda den franske kungen Ludvig XV med en pennkniv. Man nöjde sig inte med att låta slita sönder denne mellan fyra hästar, utan nöp honom dessförinnan också med glödande tänger, i bröstvårtor och armar, för att sedan hälla

70

brinnande svavel i såren. Man kopierade det straff som drabbat Ravaillac, Henrik IV:s mördare, över hundra år tidigare. Ett annat exempel från den epoken är avrättningen av Wilhelm av Oraniens mördare, som drog ut över 18 dagar. Han plågades med hjälp av kokande vatten och glödande tänger, stympades och rådbråkades – tills man absurt nog börjar oroa sig för den stackars satens själ, att han ska förtvivla och bli förtappad, så bödeln får order att strypa honom. Offentliga avrättningar och andra kroppsstraff åskådliggjorde och inpräglade med all önskvärd tydlighet på den dömdes kropp, kungens makt för folket. Överhuvudtaget är maktaspekten central i alla mänskliga relationer, men särskilt de som gäller produktion och kunskap. Brottslingens identitet förändras rent fysiskt, hans kropp omvandlas av de brutala straffmetoderna, men också hans själ, som ska brytas men inte bringas till förtvivlan. Här produceras också en kunskap, som strukturerar verkligheten för åskådarna. En kunskap om makten och nåden, som ligger i Guds och härskarens hand. Att de offentliga avrättningarna upphör berodde inte nödvändigtvis i första hand på någon önskan att humanisera straffrätten utan på att folket, de som var åskådare till avrättningarna blev alltmer oregerliga. Mer avancerade tekniker att upprätthålla för samhällsordningen nödvändig disciplin och kontroll växer fram under 1800-talet. Toleransen för marginell laglöshet minskar och varje skrymsle av samhällskroppen övervakas av en opersonlig maktstruktur. Synsättet har kritiserats för att det ej tar hänsyn till att samma straffsystem fanns över större delen av Europa, även där det politiska systemet inte alls byggde på kungligt envälde, såsom t ex i Nederländerna. Kungamaktens symboliska manifestation kan därför uppfattas som en otillräcklig förklaring till straffrättens utformning. Men det fanns en gemensam elitkultur, om än med lokala variationer, över hela Europa. En civiliserande tendens utgick från hovkretsarna, sedan den tidigmoderna staten etablerat ett våldsmonopol, och en ökande känslighet smyger successivt sig neråt i befolkningslagren. Ja, det har till och med gjorts försök att hävda att civiliseringen sägs skulle ha skett ”spontant” underifrån oberoende av statens våldsmonopol. Det förefaller dock svårt för att inte säga ogörligt att mäta och jämföra graden av känslighet, för att avgöra om den utvecklades mer i högre stånden eller klasserna än i de lägre. Däremot går det att konstatera att de högre klasserna eller stånden från och

71

med renässansen utvecklar en kultur som i allt högre grad skiljer sig från den folkliga. En urban, intellektuell och humanistisk kultur som med frenesi vänder sig mot den äldre och i de breda lagren kvardröjande animistiska, magiska och hederscentrerade världsbilden. Maktstrukturen är avgörande för kulturernas omvandling. Makten spelar en viktig roll för kulturens utformning, men tankar och kultur har också en återverkan på politisk och ekonomisk struktur och det finns ett spelrum för olika individers agerande inom den klassbundna kulturens ramar. I gränslandet mellan fiktion och verklighet möts den folkliga kulturen och överhetens strävan att reformera, uppfostra, kontrollera. Ett viktigt fält för denna dialog och maktkamp var särskilt under 1700- och 1800-talen de skillingtryck som återger berättelser om missdådare. Makten över berättelserna om brott och straff, om nåd och frälsning, är central för den kriminella identitetens konstruktion och samhällsordningens legitimering. De samtida berättelserna om avrättningar i England bestod av en form av småtryck, vanligen redigerade och utgivna av präster som förberett de avrättade för döden. Det finns därmed en tydlig tendens i dessa texter, de fokuserar på den ånger de dömda upplevde vid tanken på sitt förfelade liv och beskrev ofta den väg från små till allt större synder, som de vandrat tills de slutligen får sitt rättmätiga slut. En avrättning skulle helst innefatta ett tal från den dömdes sida, där denne bekände sina synder och uttryckte ånger. Dessa tal, tryckta eller ej, hade en viktig legitimerande funktion, då de dömda erkände inte bara sina synder utan också maktens rätt att straffa. Det fanns här ingen social skillnad, det var både småtjuvar och högadliga förrädare som uttryckte sin ånger och tillfredsställelse med att rättvisan hade sin gång. Staten ville inte att ens den lägst stående brottslingen skulle dö utan att först ha bekänt sin skuld. Stat och kyrka hade inte alltid samverkande intressen. Båda består dessutom av en mängd enskilda aktörer som kan ha haft sina egna agendor. När det gällde dödsstraffets ritualer tycks de dock verkligen ha gått hand i hand. Vad de människor som förväntades strömma till som åskådare egentligen tyckte och tänkte om sin del i det rituella dödandet är det svårare att uttala sig. Men det finns exempel på att de kunde reagera nog så skarpt i förhållande till rättsväsendet, och inte minst i samband med de offentliga avrättningarna.

72

I en omfattande studie av avrättningar och attityder till dödsstraffet bland olika sociala grupper till dödsstraffet i 1700- och 1800-talets England förkastas genomgående äldre tolkningar av straffrättens omvandling på 1800-talet, som förenklade och otillräckliga. Undersökningen av populära tryck och litterära framställningar kompletteras med en systematisk genomgång av nådeansökningar. I tolkningen påvisas på samspelet mellan den dödsdömde och folkmassan, att åskådarna kunde vara ett stöd för denne. För den som skulle avrättas gällde det att inte visa sig rädd, att ”die game”, tuff och oberörd möta döden, skämta och håna överheten på väg till galgen. Uttrycket är känt från Beggar’s Opera, 1727. I det gamla engelska förbrytarspråket cant betyder det att dö utan att klaga, utan att visa tecken på fruktan och utan att ange några medbrottslingar. Game syftar på ”game cock”, de tuppar som utnyttjades i tuppfäktningar. Uttrycket går knappast att översätta direkt till svenska. Att dö som en man, är väl så nära man kommer. Genuskopplingen finns ju på sätt och vis även i engelskan, eftersom tuppen är ett djur av hankön och en symbol för manlighet. Antalet avrättningar ökade kraftigt i början av 1800-talet och en del skribenter oroade sig för att hela England skulle täckas av galgar. Folk avrättades också på oklara grunder eller för relativt obetydliga brott. Hängning var nästan den enda form av dödsstraff som förekom, och beskrivs som ytterst plågsamt och förnedrande, då det vanligen krävdes flera minuters kamp, sprattlande med piss och skit rinnande, innan den dömde kvävdes av snaran. Även barn avrättades på detta sätt. På 1830-talet kom ett liberalt genombrott i England, antalet brott belagda med dödsstraff minskade radikalt, liksom antalet hängningar. 1868 försvann de offentliga dödsstraffen. Vad som förefaller att ha varit den avgörande kraften bakom de offentliga avrättningarnas upphörande var över- och medelklassens reaktion på massornas beteende. De olika gruppernas attityder har framstår som mindre homogena, men genomgående kan sägas att den stigmatisering som tidigare drabbat skarprättaren överflyttades till underklassen. Det är dock ej nödvändigt att hänge sig åt en förenklad, deterministisk analys där sociala skikt motsvaras av givna kulturella drag, eller en vad som kallas en teleologisk tolkning av en process, vars utgång i efterhand lätt kan uppfattas som given. Överhuvudtaget är det alltid bra att vara på sin vakt mot monokausala förklaringar, där endast en faktor framhålls som avgörande för ett komplicerat historiskt skeende.

73

I en bok om dödsstraff och avrättningar i Tyskland, uppmärksammas att småtryckens innehåll på 1600-talet huvudsakligen är inriktat på att beskriva bot och ånger. Himlen väntar den ångerfulle syndaren. Brottet beskrivs ej i äldre texter, men blir med tiden allt mer framträdande. Detta påminner om utvecklingen av de motsvarande svenska skillingtrycken. Före början av 1700-talet var det inga svårigheter att få trycktillstånd för denna typ av småskrifter. Men i och med att nya värderingar växte fram inom överklassen, och misstänksamheten ökade mot folkliga kulturyttringar, särskilt med inslag av karneval, som ritualer och festivaler, blev det allt svårare. Innan de försvinner börjar dock flygbladen förses med en kort prosaredogörelse för liv och brott verserna går också allt mer in på själva avrättningen. Gärna beskrevs den kriminella identiteten som en historia om ökande synder och förfall. Det finns också uppgifter om hur stor upplaga småtrycken kunde ha: ”Barbara N., vulgo Gerner-Waberl” München 1774, trycktes i 2 600 ex! Det var sålunda en lönsam bransch. Ett nytt inslag som kom mot slutet av 1700-talet var att kvinnor beskrivs som farliga och närmare naturen än männen. Men de brottsliga eller åtminstone dömda männen beskrevs ofta som lata och omoraliska, i de äldre trycken och sedan steg för steg alltmer djuriska. De anförda verserna legitimerar bruket av tortyr och hårda straff, rådbråkning förfaller ha varit vanligt. I de tyska sångerna och berättelserna beskrivs brottslingen i tredje person. Så är fallet t ex, i sången om en flicka som mördat först sin fästman, en löjtnant som hon tvingats förlova sig med, och därefter sin mor som arrangerat äktenskapet. Berättelsen är skriven helt i tredje person. Flickan fick inte ens åka vagn till avrättningsplatsen, utan bands på ett släp utan hjul, vilket var extra skamligt. Detta kan tyckas som mindre betydelsefullt, i jämförelse med själva avrättningen, som inleddes med att hennes bröst nöps med glödande tänger. Hon visade ingen ånger, och lovas heller ingen frälsning, däremot är inslaget av skam markant. Det är ovanligt att en kvinna mördar sin mor. Åtminstone mamman ska ha dödats med gift, en metod som ingår i den stereotypa bilden av kvinnan som mördare, när det inte är sitt eget barn hon dödat. I Tyskland kan man se en skillnad mellan offentligt sanktionerade tryck och mer genuint folkliga. I de senare kan oro för att oskyldiga, särskilt kvinnor dömts för barnamord komma till uttryck. De folkliga balladerna innehåller också en viss

74

beundran för t ex stråtrövare och andra brottslingar, åtminstone män. Kvinnorna får på sin höjd lite medlidande, om de råkat i olycka, blivit förförda eller våldtagna och sedan begått brott, så länge de ej avvikit från den passiva roll som ansågs passande. Trolldom, promiskuitet och upprepade barnamord var beteenden eller brottstyper som uppfattades som typiskt kvinnliga men inte tolererades hos kvinnor, ens i den folkliga kulturen. Giftmord fördömdes hårt, även om det skedde på en man som utsatt henne för långvarig misshandel. Det var och är i de flesta kulturer så att de vanligaste offren för kvinnligt våld är de egna barnen och därefter den egna mannen. Men en man som mördat sin hustru, särskilt om hon framställs som duktig, undergiven och skötsam, medan han själv var en slarver som söp och var otrogen, drabbades också av den folkliga kulturens dom. Sångerna sägs ofta ha sjungits av kvinnor men var alltid skrivna och utgivna av män. Kvinnans roll i folkkulturen var dock annan än i elitens offentliga sfär, som helt dominerades av mannen. I en del frågor kunde den folkliga kulturen vara mer modern än staten och andra myndigheter – tex beträffande illegitima barn och utomäktenskapligt sex. I Sverige har offentliga avrättningar och andra kroppsstraff förekommit åtminstone sedan medeltiden. Rättspraxis mildrades under 1700-talet, och förändringarna stadfästes på Gustav III initiativ. Sedan sker inga egentliga reformer förrän en bit in på 1800-talet. 1734 års lag påbjuder dödsstraff, genom halshuggning eller hängning, men kunde också på fyra sätt kvalificera avrättningsmetoden: rådbråkning, högra handens avhuggande, samt postuma skam- eller reningsstraff, steglande av män och brännande av kvinnor. Rådbråkning, som innebar att armar och ben krossade, med t ex ett vagnshjul innan halshuggningen, kvarstod i 1734 års lag endast för dödligt våld mot skeppsbrutna. Inget känt exempel finns på att detta tillämpats efter lagens införande. De andra tre skärpningarna av dödsstraffet förekom däremot, men det kan ifrågasättas om det som sker efter avrättandet egentligen innebär en kvalificering av dödsstraffet. Avhuggande av händer har visserligen påbjudits i lagstiftningen, men i praktiken aldrig förekommit som enskilt straff, utan endast i kombination med halshuggning. Enligt en skildring av Anckarströms avrättning verkar också avhuggandet av högra handen ha skett postumt:

75

”'Han lade sig lugnt ner med huvudet mot stupstocken och högerhanden mot ett annat block. Folksamlingen som naturligtvis var väldig bevittnade moltyst bödelns stora skicklighet med bilan, som raskt skilde huvudet och handen från kroppen, vilken därpå fick ligga där den låg en stund och sedan vändes på rygg så att blodet skulle rinna av. I väntan på detta styrkte sig bödeln och hans drängar med bröd och brännvin. De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärtat och inälvorna och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det vid galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder, och därmed var skådespelet över.” Stat och kyrka uppfattas ofta som helt samverkande, men utgjorde i själva verket två långt ifrån enhetliga strukturer, även om de ledande aktörernas intressen ibland kunde gå hand i hand. Kyrkans inställning till dödsstraffet i Sverige, och särskilt debatten under 1800-talet var långt mindre konservativ än man gärna tror. Kyrkans hållning kommer fram dels i de olika former av småtryck som berättar om avrättningar och brottslingar, och dels i de föreskrifter för dödsfångarnas beredelse inför avrättningen som finns från olika perioder. Det finns källproblem med de avrättades egna berättelser, där tillägg kan ha gjorts av präster eller andra. Ibland stämmer återgivna tal inte helt överens med de faktiskt hållna. Prästernas egna texter är å andra sidan starkt selektiva, de berättade knappast om sina misslyckade insatser. När det gäller kyrkohandböckernas anvisningar urskiljs tre faser. Reglerna fastslogs första gången 1693, men var då baserade på Olaus Petri handledning. Färdiga repliker föreslås och det finns formulär för de olika situationer som kan uppkomma. Med tiden gavs allt större frihet för prästerna. Från och med år 1811 är anvisningarna mer resonerande, och efter 1894 ges inga anvisningar alls. Avrättningarna blev ju alltmer sällsynta, men det finns också tecken på att kyrkan, eller individuella präster drog sig undan ansvaret för straffrätten och dess fullbordan. Den övergripande förklaringen torde vara sekulariseringen: det religiösa hamnar successivt inom den privata sfären, medan det kollektiva medvetandet, där

76

rättskulturen är ett viktigt element, förvärldsligas. Den dömdes omvändelse och frälsning var en central fråga under 1700-talet. På 1800-talet blir dels staten allt mindre intresserad av detta, dels skiljs den världsliga och andliga sfären alltmer från varandra. Den liberala statens genombrott innebär att legitimeringen av den politiska och juridiska makten inte längre är en i första hand religiös fråga, det sker istället genom andra diskurser. På det juridiska planet lägger staten tyngdpunkten på att demonstrera sin effektivitet, men behöver allt mer sällan utöva makten genom att fullborda det ultimata straffet. Att dödsfångarna höll ett tal från schavotten accepterades i kyrkans handböcker för fångarnas beredelse. I Sverige har endast ett fåtal sådana tal bevarats och tryckts. Ett som hölls av pastor Peter Brenner i Stockholm år 1720, och två från början av 1800-talet, av Lars Modeer och Anders Sjöberg i Skåne respektive Västmanland i början av 1800-talet. Berättelser om avrättade före år 1800 Den 4 juli 1720 avrättades regementspastorn Petrus Johannis Brenner på avrättningsplatsen utanför Skanstull i Stockholm. Han var född 1677 i Finland, dömd till döden som landsförrädare och äreskändare. Innan han halshöggs höll han ett avskedstal till folket, vilket sedan trycktes. Han börjar med en hänvisning till Jobs bok ”Nu skall jag lägga mig i mull...” istället för att levande predikar för döda (som vid vanliga likpredikningar) är det här en död som predikar över de levande. Detta är mer sällsynt säger Brenner, men understryker att han inte är försagd eller rädd, utan glad att möta döden. Det hade dock varit bättre att lida under fiendernas svärd eller i turkars och ryssars fångenskap än för sina landsmäns lögner! Liksom David har han fått känna på vad falska tungor kan göra (Psaltaren 120). Även om han nu bekänner sig vara en av de värsta syndarna, så förefaller han samtidigt anse sig oskyldig till det han dömts för. Det har med skarnet och bjälken att göra, lögn, hat och avund gör att han dömts, även om det sker korrekt efter Sveriges lag. ”O söta död, jag längtar som en dräng efter skuggan” (Job 7). Brenner hade en svaghet för paradoxer och bibelcitat. Han liknar sig vid Jona och hoppas statsskeppet skall nå lugnare vatten efter att ha utspytt honom. Att Guds vrede drabbat landet, med pest, krig och hungersnöd var uppenbart. Ja, han liknar sig också vid Jesus som ju dog på Golgata, lika smädad men kanske än mer oskyldig.

77

Många må förundras, sade Brenner: hur är det möjligt att tala till folket i detta olyckliga tillstånd, har icke skymf och vanära förvirrat hans sinne och minne, dödsfruktan lagt band på hans tunga? Han svarar: ”kroppen och de utvärtes sinnena, veta varken av sveda eller bestörtning när hjärtat är i himlen och himlen i hjärtat – cor in coelo et coelum in corde!” Det är skillnad på en ”naturlig människa” och en frälst! Vad som kan ses som en paradox, ja en mörk gåta och galenskap i en naturlig människas sinne är att ”sötma kan komma av det döda lejonets as”, liksom i Simsons gåta. Guds barn kan finna lycka och obegriplig hugsvavelse, även i det svåraste elände. Brenners tal trycktes i ett flertal upplagor på både svenska och tyska, den sista så sent som 1840, och då tillsammans med domen. Det kan tyckas märkvärdigt att hans öde fortfarande uppmärksammades efter 120 år, men att talet tryckts tillsammans med domen kan ju bero på att man vill göra slut på rykten om att en präst skulle ha dömts oskyldig. Utom i de många trycken av talet, figurerar Brenner i en historia om ett samtal i de Dödas rike, utgiven i Hamburg några år efter hans död. En kapten Frankenberg kommer, efter sin egen avrättning, till de dödas rike och ser där en man klädd helt i svart, med en lång mantel och barett – tilltalar honom och frågar om han inte är den för några år sedan i Sverige halshuggne Brenner. Den avrättade prästen bekräftar detta och frågar vem den nyanlände är. Frankenberg säger att de många gånger träffats i livet och att han förde befäl över en ryttartrupp vid Brenners avrättning. Brenner: är det möjligt, den samme Frankenberg som vid Poltava blev skjuten genom handen? Blessyren visas upp och identifieringen är klar. Har han då stupat i något nytt slag? Nej, tyvärr, han har som en tjuv å det skymfligaste dött i galgen. Brenner: ”O Himmel! Was höre ich?” Frankenberg: han vet ju själv att Frankenberg i Sverige levt som en god soldat och kavaljer, roat sig med banketter, spel och sköna damer. Efter Karl XII:s död har han rest till Holland, försökte försörja sig på att spela, men gav sig sedan tillsammans med några kamrater på fribyteri. Genom norra Norge och Sverige kom han till Ryssland, vidare till Tyskland där han åkte fast och slutligen blev hängd. Brenner frågar om han blev ordentligt beredd till döden, men får ett ganska svävande svar. Han borde dock inte ha tagit så lätt på denna fråga, eftersom

78

förberedelsen på livet efter var det centrala elementet i berättelserna om dödsdömda och avrättade personer på 1700-talet. Samtalet efter döden, en genre som jag återkommer till, ska inte tas som ett allvarligt menat alternativ till den kristna världsåskådningen, men antyder ändå en motdiskurs: att det går alla lika efter döden. De avrättade kommer varken till himmel eller till helvete utan till ett ganska mediokert dödsrike. Även om den avrättade prästen intresserar sig för Frankenbergs dödsberedelse, så nämns inget om ånger. Och inget fördömande av varken den ene eller andres leverne, synder, etc förekommer i samtalet. Frankenbergs beskrivning av hur en sann kavaljer ska leva måste dock betraktas som en lätt förstucken, ironisk adelskritik. Brenners brott var politiskt och hans avrättning följden av en politisk rättegång. Berättelserna om hans död är således som politiska. Flera exempel på sådana berättelser finns från 1700-talet, och det handlar då ofta om högreståndspersoner. Den 4 augusti år 1743 halshöggs general Charles Emil Lewenhaupt i Stockholm, och lika illa gick det för hans kollega Buddenbrock. De hade båda varit befälhavare under Hattarnas misslyckande revanschkrig mot Ryssland och gavs skulden för att Finland ockuperades. Lewenhaupt och Buddenbrock arresterades vid sin återkomst till Sverige, den 28/9 1742. Ständerna beslutade att ställa dem inför generalkrigsrätt med fältmarskalk Hamilton som president och justitiekansler Silversköld som åklagare. Präst- och bondeståndet var särskilt negativt inställda till Buddenbrock. Borgarståndet röstade för hans begäran om nåden att få bli arkebuserad istället för halshuggen. De slapp dock avrättas vid Skanstull, istället skulle den gamla norra avrättningsplatsen vid Brunnsviken användas. Buddenbrocks söner hade gjort upp en flyktplan. Men hans heder förbjöd honom: ”finns det en gnista rättvisa i Svea land, kan något ont icke hända mig, men vill jag i fängelset lugnt avbida det öde Gud och mina landsmän bereda mig. En krigare skall alltid vara beredd att offra sitt blod för fäderneslandet, även, om så fordras, på avrättsplatsen!” Till skillnad från Buddenbrock försökte och lyckades Lewenhaupt att rymma från sitt fängelse. Kapten, sedermera amiral Tersmeden ledde den styrka som tillfångatog Lewenhaupt efter det han rymt. I sina memoarer framställer Tersmeden det som en dramatisk jakt i skärgården, men gripandet skall ha skett redan vid

79

Fjäderholmarna. Lewenhaupt fördes åter in i häktet där fängelsechefen Galle väntade tillsammans med den pastor Tolstadius som fått i uppdrag att bereda fången inför döden. Tolstadius var en centralgestalt inom den svenska pietismen, pastor vid Skeppsholmsförsamlingen och van vid uppgiften att bereda dödsdömda fångar inför avrättningen. Lewenhaupt försökte upprätthålla en obekymrad attityd, sade att det är trevligt att återse Galle och bad om ursäkt att han åsamkat honom besvär genom sin rymning. Galle framhöll att generalen därigenom har utsatt honom själv för fara. Kan så vara, svarar Lewenhaupt, men det är dock naturligt att man försöker bevara livet. Jo, säger Galle, naturligt men ej billigt och kristeligt, om man därigenom försätter sina medmänniskor i fara (unglück i den tyska originaltexten), men han kommer hursomhelst att avrättas morgonen därpå. Detta gör Lewenhaupt bestört: ”jag fångades i natt och ska avrättas imorgon, Behüte Gott”! Han ber ej för sitt liv men säger att han behöver uppskov med tanke på sin själ. Tolstadius och Galle lovade att försöka, men misslyckades. Överståthållaren vände sig visserligen till rådet, men Sekreta Utskottet vägrade befatta sig med saken. Lewenhaupt var övertygad om att han ska bli benådad och slippa undan i sista stund, eller åtminstone få uppskov. Hans anhängare, bland andra Tolstadius, hade styrkt honom i denna föreställning. När han fördes ut till sandbacken, nära nuvarande Sveaplan vaktade tusen man vägen och kavalleri var uppställt på alla sidogator. Han försökte dra ut på tiden i ett fåfängt hopp om att bud om pardon skulle komma. Det misslyckade kriget och meningslösa uppoffrandet av soldaternas liv var ett av skälen bakom det sista dalaupproret. Allmogen trodde att generalernas förräderi orsakade nederlaget. Den utlösande faktorn var dock en fönsterskatt om 9 öre/ruta som ålades bönderna – budkavlen gick och den sjätte juni 1743 samlades de i Falun, och tågade mot Stockholm. Ett krav var att några av dalkarlarna skulle få närvara vid Buddenbrocks avrättning, så att de kunde vara säkra på att det verkligen var han som miste livet. Och det fick de tydligen igenom. Upproret slutade med att ett femtiotal bönder sköts till döds utanför Castenhof, vid nuvarande Gustav Adolfs torg, där Lewenhaupt satt fången. Sex avrättningar följde i Stockholm och ytterligare ett 40-tal personer straffades. Endast en av de dödsdömda begärde nåd. Den trettionde januari 1744 därpå skedde avrättningarna med tusentals åskådare, ”med stor hänsynsfullhet var allt så ordnat att de dömda ej

80

kunde se varandras avrättningar”. Anföraren Schedin, som skulle parteras, d v s styckas efter halshuggningen, avrättades sist. Under perioden 1751-1765 avrättades, enligt tillgänglig statistik, 471 personer i Sverige varav 57 i Stockholm. Frekvensen var i Stockholm, i förhållande till folkmängden ungefär tre gånger så stor som i resten av landet. Troligen var både brottsligheten och risken för upptäckt större i Stockholm, vid denna tid den enda storstaden i Sverige. Det bör dock tas med i beräkningen att 10 av de avrättade männen i Stockholm dömts för förräderi och uppror, särskilt i samband med försöket till aristokratisk statskupp 1756. Prosten Magnus Troilius berättar i en liten skrift om greve Erik Brahe, som dömts till döden för den misslyckade statskuppen detta år. Nådeansökan avslogs med undantag för att hans betjänter skulle få ta hand om liket, lägga det i en kista och föra det till hans gods Rydboholm, och där begravas. Ett besked som greven ska ha hälsat med orden: ”Gud vare lov! Ständerna hava låtit mig och mina olyckliga kamrater dömas av lagen och lida vi det våra gärningar värde äro; men göra oss ock derjemte den barmhärtighet de kunna åstadkomma: så blev icke General Lejonhufwud hanterad: Der kan aldrig inför Guds Domstol försvaras, att honom ej blev tid därmed, att tänka på sin salighet: Gudi lof! Wi blive kristeligen och med barmhärtighet hanterade”. Beredelsen blir också lyckad, han blev omvänd, berättar Troilius, lämnade alla tankar på hämnd och ville saktmodigt lida sitt väl förtjänta straff. När grevinnan besökte honom sade han: ”man gräver en grop åt en annan och faller själv uti henne: Lovad vare Gud, som haver fått fatt på mig”. Han vill ha nattvard så strax innan avrättningen som möjligt, för att kunna vara desto säkrare på sin salighet. Inte bara frekvensen, utan också skälen till avrättningar var markant olika i Stockholm, och det övriga landet. En stor skillnad är att endast tre män avrättades för tidelag i Stockholm, jämfört med 109 i hela landet. Kvinnor avrättades vanligen för att ha mördat sina barn, både i Stockholm i hela landet. Avrättningar för mord och dråp var relativt sett vanligare bland kvinnor i Stockholm, men ungefär densamma för män oavsett var. Proportionen kvinnor var i stort sett densamma bland de avrättade i Stockholm och hela landet, 35 respektive 38 %.

81

Det förefaller som om avrättningsfrekvensen i Sverige, i förhållande till folkmängden var densamma som i England. Det finns också samma tendens till ökning av det absoluta antalet i början av 1800-talet. I bägge länderna skedde också en liberalisering från och med omkring år 1830. Därefter var den så gott som uteslutande orsaken till att dödsstraffet tillämpades mord och dråp, där inga förmildrande omständigheter fanns. Politiska domar kunde drabba både överklassen och upproriska bönder. Mer ordinär brottslighet var dock, som vanligt, något huvudsakligen den obemedlade underklassen ägnade sig åt, men bland de avrättade männen fanns också många ur vad som kan kallas ett mellanskikt. Många kvinnor avrättades också, och dessa var så gott som uteslutande från underklassen. Frågan om hur man skulle bereda brottslingarna för döden var, som framgått av ovanstående viktig. Präster och andra myndighetspersoner tog den med största allvar, och även om kritiskt ironiska röster kunde höras, såsom i berättelsen från dödsriket, verkar det som om även de dömda och den folkkultur de vanligen var delaktiga i uppfattade den som central. En präst som hade stor erfarenhet på området och gärna delade med sig av sina kunskaper, var Tore Odhelius. I en liten bok som han gav ut tjugo år efter det att han hade detta uppdrag, berättar Odhelius hur han lyckades han böja dessa syndare, bovar och ogärningsmän. Med hjälp av evangelium och Guds kraft överkoms de hinder Satan lade i hans väg, genom fångarnas hårdhet, okunnighet, ohörsamhet, motvilja och likgiltighet. Författaren säger sig vara ”tendre och blödig”, kunde inte se minsta kreatur slaktas, men han vände aldrig bort ansiktet vid exekutionen av de människor han frälst. Detta var ju långt bättre för dem, än om de fått pardon och benådats. Själve skarprättaren yttrade en gång att det var ett rent nöje att avrätta dem han hade berett till döden. Här beskrivs kortfattat de fall Odhelius berättat om: Carl Beckman, var 17 år och son till en assessor, han avrättades år 1746. Beckman förde ett stilla liv i sin faders hus, och hade aldrig besmittat sig ens med den annars så vanliga ungdomssynden. Endast någon gång hade han svurit eller missbrukat herren Guds namn. Efter att ha anmält sig som volontär vid amiralitetsstaben i Stockholm rånade han, för att få råd med uniform, en rik jungfru i huset där han bodde. Han fick med sig några smycken till ett värde av 200 daler silvermynt, men hon såg att ingen gick ut på gatan och förstod att tjuven var någon som bodde i huset.

82

Han åker därför snart fast och lämnar tillbaks det stulna, men som han är flegmatisk och övertygas av släktingar om att pardon skall ges, tar han det lugnt. Så sker dock ej, och han förflyttas till beredelsekammaren på Smedjegården. Eftersom han fortfarande var obekymrad fick ”man” avrättningen uppskjuten, så att beredandet skulle hinna ske. Själv verkade han inte bry sig. Under predikan greps han dock av en översinnlig glädje över Jesu kärlek. Prästen undervisar honom i enrum om Guds nåd. Men nästa dag återfaller han i den tidigare kallhjärtade hårdheten. Odhelius bad ”senaten” om ytterligare uppskov, vilket beviljades. Kvällen innan slutdatum var han fortfarande flegmatisk, frågade blott om han skulle få det röda klädet att falla på som hans far lovat honom. Odhelius tyckte sig dock se en viss sinnesrörelse hos Beckman och erbjöd sig åter försöka vinna tid, så att hans själ ej skulle vara evigt förtappad. Han såg dock bara bister och håglös ut, och sade: ”käre, gör icke det; om jag får aldrig så många dagar, gör jag intet annat än förhärdar mig på desamma: skall jag hjälpas, så måste det ske med hast”. De bad tillsammans. Beckman skrev brev till sin far och syster, bla om hur Herren rört hans hjärta. De sjöng psalmer och turades om att sova en stund, åt och gick slutligen till Smedjegårdskyrkan där mycket folk samlats. Beckman bekände sina synder, att han alltid levt i säkerhet och syndat i sitt hjärta, men värst av allt var att han ej tagit emot när Gud klappat på hans port, utan förhärdat sig, varit kallsinnig och håglös. Han bad bevekligen om förlåtelse härför, välsignade överheten som givit honom tid till besinning och tackade herren som böjt hans hjärta. ”Du vet, Herre... att de leva i blindhet, som jag har levat; de springer av nyfikenhet att se exekutioner, som jag ock gjort, och tänka intet vidare; Herre! Giv att mitt exempel måtte gagna någon till bättring och salighet.” Beckman föll på knä – det blev alldeles tyst, många åskådare brast i tårar. När han klädde av sig sjöng de som var innanför spetsgården ”mina kläder klädes af, m.m.” Prästen fick inte hjälpa honom av med rocken utan han vinkade till sig en i hopen. Tackade sedan slottsfogden för hans godhet, stod i undertröja och tog farväl av prästerna, tog på sin mössa och stoppade in sitt långa, sköna hår därunder, så att det inte skulle vara i vägen. Slutligen klev han in på klädet, tog av en sko och drog ner mössan över ögonen innan han la huvud och hals till rätta på kubben. Anders Ryman, 18 år, hantlangare vid artilleriet, hade av naturen ett kvickt huvud, men var ocskå orädd, dristig och tilltagsen. Föräldralös redan som barn blev han en

83

tiggare och snart också en ”stockholmstjuvpojke”. Han blev flera gånger dömd för stöld, hade slitit spö 175 gånger. Med tre slag av varje par spö blir det sammanlagt 1050 slag, räknar Odhelius ut. Detta har dock ej avskräckt honom, eftersom han hade vant sig vid att stjäla. Satt nu sedan två år i häkte under en vidlyftig rannsakning och blev slutligen dödsdömd. Han hade fått rådet att begära Odhelius som den präst som skulle bereda honom inför avrättningen. Odhelius berättar att Ryman när de först träffades var hisklig att skåda: nästan naken, märkt av spöslagen, håret var som örnfjädrar, benen svullna av blacken de satt fast i och högra handen var kedjad, för han hade försökt rymma genom att krypa ut ur skorstenen och åter fått spö därför. Ansiktet liknade en uv. Odhelius grälade först på honom för att han ”gått i Satans tjänst och nu inte dög till något annat än att hängas i en galge med fåglar som åt av hans kött, så styggelig hade han gjort sig inför Gud, änglarna och människorna. Men ändå fanns det hopp om frälsning och salighet!” Han får så småningom kläder och en mindre black om foten, mer passande hans spensliga gestalt. Undervisas om frälsaren och nåden, den förlorade sonen, men något är fel, förstår Odhelius, eftersom Ryman inte släpper in Gud. Det visar sig att han har ytterligare ett trettiotal obekända stölder på sitt samvete, och när han biktat dessa sina synder kan han orädd möta döden. Rymans fästmös syster, en adelsfröken Sophia, skriver Odhelius (godtroget?) kommer på besök och de får på begäran tala i enrum. Dock tar sig prästmannen friheten att tjuvlyssna på deras samtal, och gläds åt Rymans nyfrälsta föredrag. Ryman sägs efter frälsningen likna en ängel, ”trots att hans ansikte av Naturen ej var särskilt favorabelt tecknat.” Syndabekännelse gjordes slutligen i Smedjegårdskyrkan innan den långa promenaden till Skanstull. Ryman var pratsam och vid gott mod, bad på schavotten ”nattmannen” om ursäkt: ”Ni min herre! Som gör mig den sista välgärningen, och skall hava besvär av mig önskar jag all nåd och välsignelse”, vilket gjorde denne något häpen. Brita Wadström från Lövsta bruk, var dömd till döden för att ha begått ett suicidalmord i fängelset. Hon satt där anklagad för delaktighet i ”en komplott bland liderligt kvinnfolk som prejade pengar av folk”. Efter ett år ledsnade hon och skar halsen av en medfånges barn, för att bli avrättad och få en chans att komma från eländet samtidigt som synderna förläts.

84

Brita var kvick, hurtig och tilltagsen, skriver Odhelius, men också kolerisk, högmodig och argsint, hon saknade kvinnors vanliga ömma sinnelag. Av de fyra öre fångarna dagligen fick för sitt uppehälle sparade hon och köpte sig vitt tyg, som hon sydde fast svarta band på, för att göra sig en stilig avrättningsdräkt. Hon får då höra talas om den kungliga förordningen angående vilka kläder de som mördat för att bli avrättade får ha – de får ej bära sådana som hon jobbat på, utan skall dö i vanliga kläder. Hon upptänds av bitterhet, likt torrt enris, skriver Odhelius. Hennes högmodiga och osaliga hjärta avslöjas. Dock lyckas han bringa henne till frälsning och hon för sig väl under den långa promenaden i snöstorm, och bestiger lugnt det bål på vilket hon ska halshuggas. På väg mot avrättningsplatsen snubblar eller halkar en av soldaterna omkull i snön och tappar sitt korsgevär, något som Brita skrattar åt. Men hon tar sedan Odhelius under armen och säger ”Frälsaren förlåte mig! Tänk att jag log åt den karlen som föll omkull, och bar sig så löjligt åt, och var rädd att jag skulle rymma”. Hon blev så rörd att hon grät när hon såg bålet, till prästens förundran, hon grät inte annars. De sjunger: ”I Christi sår jag somnar in.” Flera tusen människor sjunger efter avrättningen tillsammans. En dräng, vid namn Åhman, hade kommit till staden för att köpa färg. Efter att ha kommit i sällskap med en tysk gardeskarl, Wennich och lockades han med på ett inbrott. De fångades och dömdes att hängas. Odhelius frågade Åhman om han läst i Sions sånger och erfarit något av den uppväckelse, syndaånger och tro som där beskrivs – på vilket han svarade nej. Vidare: ”var han beredd att dö? Vet ej, men hans präst har sagt att det är så”. Tysken satt i samma cell, men var en ogudaktig stackare som svor och dundrade och ville slå Åhman, även sedan de fått dödsdomen. Man skiljde därför fångarna åt och Åhman sätts på Castenhof, Norra förstadens kämnärsrätts fängelse vid nuvarande Gustav Adolf torg. Här får han så småningom ”ett enfaldigt och redigt begrepp om salighetens väg, men har en del villfarelser för sig, såsom att man skulle kunna beveka Gud genom bön”, skriver Odhelius. Två tyska pastorer hade rapporterat till slottskansliet att Wennich var beredd att dö och Odhelius fick då en förfrågan angående Åhman. Han svarade att fången ej är i det tillstånd Gud vill ha honom, det felas honom fortfarande den rätta hjärtats tro. Vill därför ha uppskov. Enligt domen skulle de avrättas tillsammans, men slottsfogden kunde tänka sig att börja med Wennich, om Odhelius ansåg att han var

85

redo. Denne framhöll dock att Wennich var i samma obrutna och osaliga tillstånd som då han kom i fängelse. Fogden och övervaktmästaren sköt då upp båda avrättningarna. Åhman blev, som Odhelius uttrycker det: ”för var dag fattigare, böjdare och svagare”. När Wennich fick se honom sa han att Åhman såg ut som en ängel och att han också ville bli frälst. När de fördes ut till avrättningen såg Wennich så ömklig ut att folket ropar att han är osalig. De tyska prästerna läste över honom och lade sina händer på hans huvud, men han var redan så gott som död, berättar Odhelius. Åhman å sin sida ”åskådade detta med all contenance”. Men det drog ut på tiden och Odhelius sade: ”du fryser min gosse!” – ”Jag slipper snart nu”, svarade han. ”När hans tur kom bad han kort och tog avsked, gick själv upp på schavotten, där hans saliga själ av Frälsaren blev mottagen under lycklig exekution”. Peter Sellegren är liksom Beckman ett fall som visar att det inte bara var folk ur underklassen som avrättades. Han var kaplan och lärare, men hade bedragit Ständernas bank genom att förfalska bancosedlar. Han hade fått uppskov med avrättningen för att hinna skriva ett brev till sin hustru. Detta brev, med alla sina citat, ursäkter och uppmuntrande ord, delvis till hustruns beröm, misshagade dock Odhelius, som rev sönder brevet. Han borde inte slösa tid på sådana fåfängligheter utan hellre arbeta på sin beredelse. Men eftersom brevet var skrivet och han sagt sig vara beredd att dö så fick det väl bli så. Härigenom väcktes Sellegrens ångest och han öppnade sig för Odhelius undervisning. Han insåg att otro och kallsinnighet mot frälsaren var den värsta synden, och, som Luther sagt, all annan synds källa och moder. Sellegren hade som andra okunniga människors materiella idéer om djävulen och en gång när de pratade tyckte han att Satan satte klorna i hans kropp och ville släpa iväg honom, varvid han gjorde konstiga miner och åtbörder. En i sig löjlig händelse som dock blev till god nytta, tycker Odhelius, eftersom den mjukade upp fången. Sellegren var, för övrigt den enda, av alla de dödsfångar som Odhelius besökt, som ”jämrade sig över döden och var angelägen om att få leva”. Enfaldigt hoppades han och trodde att överheten skulle benåda honom, men avrättades så småningom, på Järntorget mittemot banken.

86

Cajsa Olofsdotter var en drygt 20 årig spinnerska som utgivit sig att vara adlig och råkat i bråk med ”en som var sämre än hon”, vilken burit hand på henne. Cajsa hade då lockat med sig dennas dotter, som var nio år gammal. Efter att ha skurit halsen av henne anmälde Cajsa sig själv. Två oförfarna lärare hade lovat att bara hon bekände och ångrade sig så kunde de i kraft av sitt ämbete ge henne syndernas förlåtelse. De hävdade att den ”allmänna försoningen” räckte för att hon också skulle bli salig och en Kristi brud, bara hon trodde på det. Odhelius hänvisar till Romarbrevets andra kapitel och lyckas överbevisa henne i denna fråga. En av de falska lärarna blev senare utvisad, men kom tillbaks och dog i häkte 1772, berättar Odhelius skadeglatt. Av hennes ansiktes blidhet kunde man se att hon nåtts av ljuset, men ännu felades tron, skriver Odhelius. Han ville därför ha uppskov och hotade att en annan präst ska få gå ut med henne och om åskådarna då ropar att hon dör osalig kommer de att få återvända till fängelset. Vidare sökte han och fick uppskov, utan att tala om det för henne! Fortsatte omvändelsearbetet och låtsas sedan ta ett sista avsked. Odhelius sade att han ej kunde bevittna hennes osaliga färd till evigheten, varvid hon greps av ångest och förlägenhet i sitt av naturen blödiga hjärta. Vid niotiden på kvällen skulle prästen lämna cellen, men vände sig om i dörren och sa: ”Cajsa! Vad skulle ditt hjärta tänka om du i morgon slapp föras ut?” Hon ville först inte tro honom, men han berättar om tricket, som naturligtvis är gjort av ömhet med hennes själ ”skarprättaren /är/ icke tillsagd och dess yxa /skall/ icke brukas imorgon”. Åtta dagars bön och ytterligare undervisning, plus lite varmt kaffe öppnade hennes sinne. Cajsa bekände offentligt sina synder med stilla, jämn och böjlig min, bland folket hördes ett ”överljutt gråtande” – hon grät själv, vilket hon ej brukade, när hon berättade om sin hårdnackenhet och Frälsarens ömma hjärta. Hon fördelade sina tillhörigheter bland vänner och en syster. De åkte i vagn till avrättningsplatsen och hon besteg bålet utan synbarlig rörelse, lugn och förnöjd. Hon ville dock knyta om klänningen nertill, för hon har hört att skarprättarens betjänter ofta slänger kroppen på bålet så att nederdelen blottas. Odhelius lovade dock att se till att så ej skulle ske och hon avstod från bandet. Huvudet avhöggs ”behändigt” och han sa till drängarna att inte blotta för mycket av kroppen när den placeras på bålet. Psalmen ”Så lärer, människor alla, m.m.” sjöngs och han gick ”med glädje hem och har med några vänner en fröjdedag över hennes saliga bortgång ur jämmerdalen”!

87

Man kan ha synpunkter på den gode prästmannens självgoda attityd, även om värre kan ha funnits. Nedlåtande kommentarer om fångarnas utseende och förstånd, liksom användandet av en del lumpna tricks: tjuvlyssnande, förtigande av uppskov, utnyttjande av vidskepelse, som han själv tyckte var löjlig, men det kan inte råda något tvivel om att Odhelius var övertygad om det rätta i sitt handlingssätt. I huvudsak bemöter han också sina dödsfångar vänligt, vilket torde ha varit en tröst i eländet. Huruvida de fall av dödsfångars beredande Odhelius beskriver är representativa eller ej går inte att bedöma. Fångarna beskrivs likgiltiga och hårdhjärtade snarare än inställda på att die game, en spektakulärt tuff död. Ett undantag är fallet med Sellegren, som var rädd att dö. Detta markeras av Odhelius som något sällsynt, men verkar ha tyckt att det var bättre än det förstnämnda. Han nämner också fler exempel på fångar som är halvdöda av skräck – till skillnad från dem han själv bereder. Det framkommer att det inte accepterades av åskådarna om någon avrättades ”osalig”. En märklig effekt av detta synsätt är att ingen skulle kunna avrättas om han/hon hävdades sig vara oskyldigt anklagad. Den som inte erkänt kunde ju heller inte ångra sig och därmed få sina synder förlåtna. Men i de fall som här beskrivs omvänds syndarna, ibland vinner de sympati hos åskådarna, ja till och med av skarprättaren, men detta hindrade inte exekutionens utförande. Avrättningarna fungerade som ett rituellt element på rättskulturens alla nivåer. Alla visste vilken roll de förväntades spela, även om en del övertalning kunde krävas. Alkoholens betydelse för våldsbrottslighet är sedan länge belagd, men sambandet mellan alkohol och brott är inte tidlöst. Den stora nedgång av våldet som skedde under 1600- och 1700-tal har inte berott på eller motsvarats av någon nedgång i supandet. Hur attityderna till detta har förändrats i Sverige, särskilt jämfört med följande sekel visar också på en större förändring i konstruktionen av den kriminella identiteten. Det kan vara värt att i detta sammanhang betänka att samtiden förefaller ha varit helt omedveten om den långsiktiga processen av sjunkande våldsbrottslighet. Ett skillingtryck från sent 1694 och två från 1700-talet tar upp frågan om spritens inverkan på folk. I det första ingår två sånger om eller av personer som avrättats, den ena 1674 och den andra 1688. Båda beklagar sig över att de ägnat sig åt fylleri och annan synd. Bägge berör endast kortfattat supandet, som en synd bland andra:

88

Unge och friske svenner, besinnen er dock väl Fly svalg och dryckesvanor – Satan snärjer er själ Respektive: Utur mitt fall rätta mig Herre stora Ty eljest är med mig slätt förlora Var akte sig för fylleri och spel Två Satans nät och stora fel Ingen av dessa två dödsdömda namnges och deras brott beskrivs inte. Den förste tar farväl av sin maka, den andre var troligen ogift, eftersom han ber för sin mor i första hand. Det står också att han blivit arkebuserad vilket tyder på att han var militär. Drickande och spelande var två synder, men knappast brott, och ganska typiska tidsfördriv för militärer. Mer utförligt behandlas spritens fördärv av Gabriel Bengtsson Bortinghusen (Skillingtryck, serie 0, 97:19, 1740), vilken dömts till döden för mord: Vad syndig fröjd det är sig överlasta av drycker starka och till fördärvet hasta; Det rönes fort, när synd bedriven är; För nöjsam lust sig olust då framter. Förblinda värld, som städs vill lustig vara, kan du din fröjd och raseri ej spara; betänk, betänk den stunden nalkas väl, när straffet går utöver syndens träl. Tänk huru söt, den starka dryck dig smakar, för dryckens skull, du hela natten vakar, tänk Satan led han vakar ock på dig; När du är full visst gläder han sig.

89

Då har du mod begiva dig i fara, då är du blind och snärjd i snara, då aktas synd av dig som ingenting, av hetsighet din hjärna springer kring. Till horeri din blod är tänd i låga; hör på min vän, jag litet dig vill fråga: vad är för synd, som den kan vara fri, som städse har sin lust i fylleri? Att sådan lust den störtar en i våda, kan var och en på mitt exempel skåda, i dryckesmål jag så har rasat fram som lejon grym, mig själv till spott och skam. På sabbatsdag, när jag borde Herran prisa, och med hans ord min själahunger spisa, då var mig kärt att leva uti sus, ej helgdag var om jag ej hade rus. Hur länge jag med synden således lekte, Mitt raseri med ungdomsyrsel smekte, Så störta jag mig själv i största nöd. Jag får en neslig död. Spriten har här varit, eller uppfattas av diktaren, antingen det är Bortinghusen själv eller någon annan som talar i hans namn, avgörande för brottet. Däremot får vi inte veta något om det mord som utförts, och hur detta relaterat till drickandet. Någon vanebrottsling verkar han inte ha varit men den kriminella identiteten påverkas också av vad som var brottsligt. Han beklagar sig ju över att det är lättare att falla för sexuella frestelser när man är drucken. Uttrycket horeri behöver inte betyda att han besökt prostituerade – allt former av utomäktenskapligt sex var förbjudet och kunde betecknas som hor vid denna tid.

90

En annan man som dömdes till döden för mord var Johan Hellbom. Enligt hans egen ”sannfärdiga berättelse, om sin förda vandel, omvändelse och död den 21.a november 1753” spelade även här spriten in, men kanske inte på samma avgörande och grundläggande sätt. Även om han ägnat sig en hel del åt fylleri förblir det osäkert hur detta spelade in, som en utlösande faktor eller snarare en ständig vana att dricka. Det är en 24 sidor lång prosaberättelse, vilken han själv ska ha begärt skulle tryckas, ”överdådiga och mordiska människor, till åminnelse och varnagel”. (Skillingtryck, serie 0, 98:16, Stockholm 1796). Huvudorsaken till att han trädde in på syndens och brottets bana uppges ha varit bristande uppfostran: Jag har ännu ej fulleligen levat uti 29 år; Men mina synder äro flere än Håren på mitt Huvud och Sanden i Havet. Af en Olycklig Uppfostran har en syndig och övermodig vandel till sin oskiljaktige följeslagare, måste jag i dag med mitt eget Blods nesliga utgjutande besanna. Fadern var soldat, modern dog under Johans första år. Det blev mycket aga och lite religion, sex eller sju år gammal rymde han hemifrån, med bettlarestaven i handen. En bonde från Kolbäcks socken som han mötte förbarmade sig och tog honom hem till sig. Bonden läste ur bibeln för honom och resten av hushållet, tex om Josef och hans bröder. Hellbom tjänar sedan på flera ställen men får ingenstans lära sig kristendomens budskap. Vid 19 års ålder gifte han sig och avlade två barn med sin ”fromma Hustru”. Barnen är dock, ”Gudi Lov” ej längre i livet, och slipper därför se den stora ofärd, som deras ”ovärdiga Far” dragit över sig. Han nämner att han ägnade sig åt dårskap och fylleri. Efter en tid som soldat fick han anställning och ”hederlig dagspenning hos Förnämt och Fromt Folk”. Men något stilla hemliv ägnade han sig inte åt, utan verkar mest ha suttit på krogen och supit med kamrater. I huset där han arbetade blev han en dag beskylld för att ha stulit en silversked. Oskyldig, som han säger sig ha varit, greps han av ursinne, skrek och slog sönder allt han kom åt. Trots det blev han inte genast utkastad, och inte heller intagen i arrest, vilket han ska ha begärt. Senare samma dag satt han på sitt rum och gav efter vanlighet en sexårig gosse i huset mat. Då får han syn på en

91

kniv i fönstret, griper den och ”ändar der med det Oskyldiga och Menlösa Barnets Liv”. Han gick därefter självmant i arrest, väl vetandes att han skulle komma att dömas till döden. Straffet ökades dock ”högrättvisligen”, eftersom det begicks så många mord vid denna tid, med 15 par spö på stadens torg i norr och söder, samt att han måste stå en timma vid skampålen med en tavla över huvudet, där brottet var beskrivet. äntligen /.../ måste jag på en kärra, såsom ett slaktkreatur, mig till välförtjänt skymf och Gud give mången till skräck och varnagel, släpas genom Staden ut till Avrättsplatsen, på det Höga Överheten må vinna det ändamål /.../, nämligen: Hämmande af så grova och Gudlösa gärningar. Till skillnad från de tidigare fallen beskrivs Hellboms brott utförligt. Liksom de tidigare refererade sångerna har denna text en personlig prägel. Beredelseprästerna kan ha sett till att det centrala budskapet som förs fram är att det är en botfärdig och rättvist dömd syndare som ska avrättas. I vad mån de annars har påverkat textens utformning, men det förefaller i alla fall inte troligt att han verkligen tyckte det var så rättvist att han skulle piskas på flera torg innan han avrättades. Vilka andra individer, t ex tryckare och förläggare haft något nämnvärt inflytande är svårare att belägga. I de få fall där dryckenskap nämns i skillingtrycken om brott från 1700-talet, är det som en synd bland andra. Men det är samtidigt en synd som lätt leder till fortsatta och allt grövre synder. Detta är helt i linje med uppfattningen av den kriminella identiteten som i första hand en syndare som bör omvändas, göra bot och bättring – innan det är dags att bestiga schavotten. De brottslingar som i sina berättelser nämner alkohol framställs också ångerfulla och botfärdiga syndare. Det är bara män som säger, eller om vilka det sägs, att de druckit. Av fyra män som avrättats och besjungits var minst två militärer. Botfärdigheten är dock något som mer präglar sångerna om kvinnliga brottslingar. Alla kvinnor vars visor publicerats och bevarats från denna tid är uttryckligen ångerfulla, medan männen kan uppvisa andra attityder, t ex om de dömts för politiska brott, hedersrelaterat våld eller var notoriska stortjuvar. Kvinnorna har däremot mest avrättats för barnamord och i

92

skillingtryckens värld relativt ofta för incest, brottskategorier som kan ha varit mer ägnade åt att väcka de dömdas ånger. Ångerfulla och botfärdiga är också de barnamörderskor som på 1700-talet får sina sista ord eller hopdiktade sånger publicerade. Källvärdet får dock tas med en nypa salt, då flera av dem är likartade och går tillbaks på kända andliga sånger. Två kvinnor som halshuggits och bränts vid Skanstull har fått sina avsked tryckta i samma skrift (Skillingtryck, Ob 96:5): ”När jag således levat Och i hordom svävat Med ett Satans mod Bad han mig att dräp Utan till att häpna Själv mitt eget blod. Barnet mitt Blev livet kvitt” Dock säger hon sig, utan fruktan, räkna med salighet efter utståndet straff. Den andra ber Gud ta emot barnet, och riktar, vilket är mer originellt, några ord även till den svekfulle barnafader (vers 6): ”Min lägersman jag ber sig vända om till Gud, Att ej så mera sker – emot Guds lag och bud Som han mig späd och unger nog Till otukt så behändigt drog; Han lockat har ett menlöst blod, Som ej sin sak förstod” Det värsta av alla sexualbrott var blodskam. Gränserna för detta var mer rigorösa på 1700-talet än vad de blivit senare. T ex omfattades styvbarn och gudbarn samt kusiner i olika led, dessa kunde dock få dispens att gifta sig. Men skillingtrycken har mest intresserat sig för antingen relationer mellan bror/syster eller far/dotter, och de är koncentrerade till mitten av 1700-talet.

93

När det gäller syskon kan ju förhållandet ha varit ömsesidigt, frivilligt och relativt jämlikt, men fäder har varit de pådrivande när det gäller affärer med sina döttrar. Trots detta kunde även flickan bli avrättad för att ha blivit, eller låtit sig bli utnyttjad! En annan ur rättssäkerhetssynpunkt tveksam praxis var att det avgjordes vem av de dömda som skulle drabbas av dödsstraffet genom tärningsspel. Det var en form av så kallad decimering, som hade svagt stöd i lagen, men å andra sidan traditioner sedan romartiden. Vid myterier och fall av kollektiv olydnad straffades där var tionde av de skyldiga, vilka avgjordes med lottdragning eller tärningskast. Ett exempel från civil rättspraxis i Sverige är två skärgårdsbor, Erik Jacobsson, Carl Hindriksson som hade dömts för att ha mördat en tullbesökare på Värmdö. Förloraren avrättas och vinnaren får 40 par spö och åtta års arbete på Sveaborg. (Skillingtryck, serie O 98:31, 1776) Ett frejdigt romantiserat eftermäle och även en hel del publicitet i livstiden fick ”stortjuven” Jacob Guntlack. Denne började enligt egen utsago sin bana med att vid tretton års ålder ange sin mor för att tillsammans med sin älskare ha mördat hans fader och därefter även sin älskares fästmö. De avrättas, men själv får han ris, inte som det ibland framställs för att ha angivit sin moder, utan för att de i ett tidigt skede släpps i brist på bevis. Han fick alltså ris för att han kommit med en, som man trodde, falsk anklagelse. I sin egen tryckta berättelse hävdar Guntlack att detta var hans första erfarenhet av rättsväsendet, och förtiger att han redan tidigare straffats med ris för en ansenlig stöld. Moderns älskare, gardisten Johan Wilhelm Falker, fick schavottera i halsjärn och slita spö före avrättningen, som avrundades med stegel och hjul. Hennes egen avrättning sköts upp på grund av hennes graviditet. Han gick så småningom i lära hos en bagare, men tog plats som båtsman i Ångermanland. Tillbaks i Stockholm tog han värvning vid artilleriet, roade sig på krogar och bordeller, samt stal från kunderna där. Han straffades flera gånger för stöld i Stockholm och på landsbygden, bl a i Finland. Det finns hela sex skillingtryck som skildrar hans liv och död. Det har troligen existerat flera, eftersom ett av dem har givits ut som en sorgehälsning från alla de gatuförsäljare som levt på att avyttra alstren om hans eskapader. En del har en moral att lära ut, medan andra är mer inriktade på att visa hur han höll masken inne i det sista, som ett gott exempel på hur

94

man kan die game! Det påstås t ex att den oförbätterlige på väg till schavotten stal en plånbok från en av åskådarna. Texterna lyckas förena romantisering med en moralisk ton:

Se, skälmar, här en hisklig spegel, I en som går till döden ut: Låt ej hans levnad bli er regel, Om ni vill slippa samma slut; Ty den som lastens vägar går Sitt brott till slut umgälla får. En av åskådarna, tidningsmannen Carl Christoffer Gjörwell (1731-1811) har i brev skildrat avrättningen: ”onsdag förde hovpredikanten Wrangel med stor pompe, ut vår svenske Cartouche Guntlack till galgen... Han emottog galgen med stor glädje. Han sjöng under hela tåget från Smedjegården, satt i slädan bredvid D. Wrangel med leende mun och betygade platsen en den mest lysande förnöjelse, allt uti det sista, så att d. Wrangel gör sig just (ej) en stor heder av denne proselyten. All Stockholms pöbel stormade ut den dagen för att se en så ryktbar persedels hädanfärd”. Parentesen står i originaltexten, exakt vad som menas därmed är inte lätt att säga. Gjörwell säger att det är pöbeln som vill se avrättningen, men tydligen har han själv också gått ut i denna avsikt. Åskådarnas roll kan vara diffus, de beskrivs dels av andra åskådare, vanligen ur överklassen och då med en nedlåtande ton, som helt bortser från att berättaren själv är med i åskådarmassan, dels kan de beskrivas av de avrättade själva. Det är inte ovanligt att dessa nämner att de själva sprungit i en sådan hop, såsom Ryman ovan, av tanklöshet eller nyfikenhet. Kanske har åskådarna också varit ett stöd för den som ville hålla stilen hela vägen till schavotten. Brenner talade direkt till åskådarna, och det finns också exempel på andra som hälsar dem med enklare ord. Christina Johnsdotter Löfberg avrättades 18/1 1736 utanför Stockholms södra port, för att hon i vrede mot sin man dödat deras gemensamma barn. Hennes sista tal: ”En syndares hårda öde fastställt av Gudz rättvisa lag”, daterat som ”tryckt på samma tid” börjar med orden: ”Ett gott nytt år jag önskar er allesamman, som nu här står och ser på min färd,” vilket låter så osannolikt frimodigt och vänligt att det nästan måste

95

vara äkta (Skillingtryck, serie Ob, 98:10). Det kan också vara ett sätt att vinna stöd från åskådarna, antingen för den ångerfyllda syndaren, eller den som ville vara tuff in i det sista och ”die game”. Än längre går statdrängen Johan Eriksson Lindström som hade mördat sitt yngsta barn, en dotter. Ingen tidigare brottskarriär nämns, trots fattigdom och svåra uppväxtförhållanden. Han förvarades i Smedjegårdshäktet men avrättades vid Almarestäket skogs avrättningsplats 20/9 1827 i Sollentuna. ”Jag har bekänt mitt grova brott utan någon hotelse, samt av ångerfullt hjärta det uppenbarat, och därför vill jag nöjd lida och böja mitt huvud under bilan... jag träder fram till avrättsplatsen frimodig. Se här älskade åskådare... låt varna er av mitt exempel.” (Skillingtryck, serie Ob 99:3) Skriften sägs ha sålts till de efterlevandes förmån, vilket kan ha bidragit till de uppskattande orden om åskådarna. Han spelar sin rituella roll som ångerfull syndare så väl som möjligt. En annan visa berättar om en skarprättares hustru, Anna Catharina Rosendahl (Skillingtryck, serie O, 99:73, 1776), som likaledes mördat sin man. Det framhålls att hon om någon var bekant med straffens hemskhet, och att detta borde ha avskräckt henne.

Exempel visas här nu av den Som haft en daglig spegel; Hur last till straffet skyndar hän, Bål, bila, Hjul och Stegel. En arm Elias Westerberg Ett blodigt offer bliver, För kvinnans list, som med god färg Försåtligt Mord bedriver: Ett willdjur lämnar den i ro, Som de i sömnen finna; Här mördar hustrun i sitt bo Sin man, tänk vad för kvinna.

96

Uppfattningen att ett vilddjur, eller en orm inte angriper den som sover har vi tidigare berört, den verkar vara allmänt spridd inom folkkulturen. Den sovande hade rätt till frid, även om han var skarprättare. Men han blev skjuten under täcket av hustrun, i samarbete med en piga. Hon liknas inte bara vid ett vilddjur i största allmänhet, utan sägs också ha ett tigerhjärta. Detta må vara en relevant metafor för den som handlar grymt… men är ändå märklig eftersom det tidigmoderna Sveriges människor knappast hade någon större erfarenhet av tigrar. Hur djur uppfattas och beskrivs, som symboler och som aktörer eller offer i skillingtrycken är en fråga som jag återkommer till. Vad hade då hänt? Brottet är ovanligt och att skjuta någon i sömnen ansågs vara det värsta nidingsdåd. Kanske var skarprättarbetjänten en grym och hård man som söp och misshandlade sin hustru? Rättsmaterialet ger besked: Den 22/8 1775 meddelas till Södra Förstadens Kämnärsrätt att pigan Greta Lisa Ryman berättat för en präst i Katarina församling att hon varit delaktig i ett mord som skett ”här på malmen”. Hon sägs vara 23 år gammal, av medelmåttlig längd samt någorlunda kroppslig stadga. Född i staden, dotter till en sjöman, men tidigt föräldralös. Hon har suttit på rasp- och spinnhuset, eftersom hon var lös och ledig, dvs arbetslös. Där lärde hon känna Anna Chatarina Rosendahl, som i protokollet vanligen kallad hustru Westerberg. Anna Chatarina Rosendahl var gift med skarprättarbetjänten Elias Westerberg. De tog Greta i tjänst som piga. Anna Chatarina har börjat prata med henne om att ta livet av som var hennes man. Julen 1774 lämnade hon tjänsten, men hade då lovat att hjälpa till med mordet, bara det ej skedde med gift! På apoteket Enhörningen köper de någon sorts sömnmedel. Hustru Westerberg hade dock, enligt pigans bekännelse redan bestämt sig för att de skulle skjuta honom med en fågelbössa. Westerberg vill inte dricka vad de bjuder honom, eftersom drycken är grumlig av sömnmedlet. ”Varföre Ryman detsamma utslagit.” Man och hustru lägger sig i sängen, Greta skjuter av och bössmynningen går sönder. Hustrun far ur sängen och de går tillsammans till bergsprängaren Apelberg, som bor i närheten. De lånar eld eftersom lampan slocknade när skottet brann av och klär på den döda kroppen: skjorta, tröja, byxor, blå surtout, mössa av skinn, samt strumpor och skor. Han sov

97

och dog tydligen naken. Bär sen ut honom till ett contoir i förstugan. Hustru Westerberg tvättar blodet av lakanet och ger en filt, som skottet har bränt hål på till Apelberg. ”Äntligen” tar de hand om penningarna: 4000 daler i större och mindre Bancosedlar, samt 19 dukater i guld! Sover sedan några nätter hos Apelberg innan de på den tredje natten tillsammans med denne och hustru Lindberg bär kroppen till Tantosjön och slänger i en av Apelberg utsedd vak tillsammans med bössan. De har sedan gått hem till Westerberg och Anna Chatarina ger Apelberg 46 plåtar i Bancosedlar, och Lindberg 25, samt varsin dukat. Ryman har fått två dukater och en hel del kläder. De andra får även de kläder, liksom den nya pigan vid namn Stina Hellström. En hustru Corvin (som varit gift med en lärftkrämarbetjänt) har invigts i hemligheten, för att hon skulle hjälpa hustru Westerberg att växla stora Bancosedlar och dukater, samt att köpa en ny bössa. Artillerihantlangaren Norström har efterträtt Westerberg som skarprättardräng, men har så vitt Ryman förstår inte haft någon kunskap om mordet. ”Ehuru han eljest med hustru Westerberg levat i förtroende och de i samma säng tillsammans ligga.” Han är beskedlig och har sökt bibehålla ordning i huset, anser Ryman – när hon och hustru Westerberg någon gång gnabbats och Ryman sagt att hon kunde säga mera än hustru Westerberg ville, då har han frågat vad sådant kunde betyda, men aldrig fått någon närmare upplysning. Rätten frågar om hon idag har varit i oenighet med hustru Westerberg? Nej, svarar Greta Stina Ryman, det är samvetsoro som bragt henne att bekänna. Slutligen sade hon att hustru Westerberg sedan mordet icke tålde att höra skott – vilket många skulle kunna intyga. Rätten beslutar att genast låta kalla hustru Corvin, som sitter häktad för bedrägeri vid stadens kämnärsrätt – hon befanns vara av god kroppsstadga och var enligt egen beräkning 53 år. Hon har i flera år levt skild från sin man. Säger sig inte alls känna Westerberg eller dess hustru – än mindre varit hemma hos dem. Ryman får henne dock att erkänna att hon förra sommaren tagit emot ett par pistoler och lämnat dem till lagning – men några pengar har hon inte växlat ej heller köpt någon bössa. Båda återförs i häkte.

98

Hustru Westerberg och pigan Hellström inkallas till eftermiddagens förhandlingar. Anna Catharina Rosendahl beskrivs som lång och slank till växten, 32 år, född i staden som dotter till en artillerihantlangare. Rätten gjorde henne i allmänna ordalag åtskilliga frågor och föreställningar angående hennes saknade man. Hon hävdade enständigt att hon ej visste vart han tagit vägen. Han skulle vid nyår besöka sin släkt och hade ej kommit tillbaka. Hon nekade också till att hon skulle ha sovit över hos Apelberg, eller att hon skulle ha köpt någon bössa. Erkände dock bekantskap med Corvin, samt rädsla för skott. Det senare förklarade hon med att Westerberg förra sommaren henne oförvarnande skjutit ihjäl en hund strax intill där hon då var. Hon avträder och pigan Hellström kommer in. Pigan avlägger vittnesed med hand å bok, med förbehåll för jäv – hon är ju anställd hos Westerberg. Hon får veta vad Ryman sagt och berättar då att Ryman redan i våras glunkat om att betjänten Westerberg blivit skjuten till döds av henne och hustrun. Vid påsktiden har hon och hustru Westerberg gått över isen vid Tantosjön och hon då börjat gråta. Pigan har frågat varför – ”Jag må väl gråta, ty jag har gått över där min man ligger”… mer blev inte sagt den gången. Vid ett annat tillfälle har hustru Westerberg sagt att hon av Apelberg blivit förförd att skjuta ihjäl Westerberg, såsom också genom Greta Ryman skett. Kroppen blev kastad i Tanto sjö och Apelberg och hustru Lindberg var med. Dagen därpå berättar pigan Hellström att Westerberg någon gång inför rätta anklagat Apelberg för mened, vilket lett till beständig fiendskap dem emellan Hustru Lindberg inkallas, beskrivs som liten och klen till växten, 35 år gammal. Hon bor hos bergsprängaren Apelberg, vars hustru för tre år sedan flyttade till sin släkt i Uleåborg. Vet inte vart Westerberg tagit vägen, bara att hustru Westerberg sagt att han reste bort på nyårsafton. Omsider vidgick hon att grannarna sovit över, ja också pigan Hellström, tvenne nätter strax efter nyår. På frågan varför hon detta i början försökt att dölja svara hon att det skedde av rädsla för Apelberg, som inte skulle veta därav. Hon har dock varken tagit emot pengar av hustru Westerberg eller varit med henne vid Tanto sjö. Hon är gift med en bryggardräng, och de har två döttrar. Att hon bor ihop med den likaledes gifte Apelberg skulle kunna uppfattas som dubbelt hor och leda till dödsstraff! Detta är dock inget rätten bekymrar sig om.

99

Den 25/8 meddelas att man letat efter bössan, och den hittas där tvättvakarna brukar vara upptagna. Apelberg har hållit sig undan, men hittas i bergen vid skarprättare drängens boställe – med huvudet i en sandgrop och jord och sand över delar av kroppen. Folket som blivit honom varse har på något sätt fått med honom till kämnärsrätten. Han säger sig vara 45 år och är av medelmåttlig längd och kroppsstadga. På väg hem till staden har han i mörkret fallit ner i en lergrop och inte velat gå hem då det var låst eller igenspikat! Rätten tror att han försökt gömma sig, men han förnekar detta och all kännedom om Westerbergs öde. De har undvikit varandra i 5-6 år, sedan de kommit ihop sig om ett vittnesmål. Men det är Westerberg som varit arg på honom, inte tvärtom. Bekantskapen med hustru Lindberg erkänns, men han har uppmanat henne att skaffa sig annat kvarter, varpå hon flyttat till hustru Corvin! Kan inte minnas att någon sovit över vid nyår. Hustru Westerberg har några gånger tvättat åt honom. Han sätts i häkte. Dagen därpå hörs två politiegubbar om en kropp som hittades i sjön tidigare på året. De tror att det kan ha varit Westerberg. Kläderna stämmer och de var blodiga, men de hade inte brytt sig om att ta av kläderna, eftersom kroppen var av röta ankommen. Rätten är inte nöjd med detta. Hustru Westerberg inkallas och informeras om att bössa och kropp upphittats. Hon säger sig aldrig ha sett denna bössa förut och håller fast vid sin story. Ryman har berättat att Westerberg förra året saknade en del pengar och då anlitade en kloker gubbe, som skulle komma vid nyår – hade hustrun någon vetskap om detta? Ja, men hon vet inte vem som borttagit pengarna. Hustru Lindberg hämtas in och förmanas allvarligt att bekänna sanningen. När hon får se bössan. Hon säger att hustru Westerberg sagt att hon vore sinnad att mörda sin man, vilken vore ganska trätosam. När Westerberg och Ryman kom hem till dem efter nyår så hade de berättat att hon skjutit mannen med Greta Lisas hjälp. De hade tillsammans lagt kroppen på en släde och kastat med bössa och allt i Tanto sjö. Gått hem och fått pengar och kläder. Apelberg erkänner sedan att de när han kom hem från sitt arbete på nyårsaftonen har de berättat vad de gjort och de har diskuterat, men han och hustru Lindberg har inte hjälpt till. Rätten frågar hur länge hustru Westerberg haft i sinnet att mörda sin make och av vilken orsak. Han säger att hon tänkt det redan innan de var vigda och

100

att hon också bett honom skaffa gift. Anledningen är han dock fullkomligt okunnig om. Men det kan hänga samman med att Elias tillkallat en kloker gubbe, som skulle kunna avslöja att hon stulit av mannens pengar. Hon fruktade att bli röjd. Ryman understryker att det var Apelberg som intalat hustru Westerberg att begå brottet. Först var det tal om att slå ihjäl honom i sömnen, sedan att skjuta. Hustru Westerberg inkallas och försöker först stå fast i sitt nekande. Men ”har Apelberg bekänt så skall jag eller tiga” – han har flera gånger både före och efter det att hon gift sig med W försökt övertala henne att avliva mannen. T ex genom att blanda mercurium, dvs kvicksilver i hans pannkaka, eller slå ihjäl honom med en yxa i sömnen, och slutligen skjuta… Hustru Westerberg tillfrågas varför Apelberg tjatat på henne att avliva Westerberg? Svarar att dels har de varit ovänner länge; dels ville han väl åt Westerbergs penningar. Hade det varit någon ovänskap mellan henne och Westerberg – nej, hon var snarare lockad av pengarna… varför hade de då givit hustru Corvin förtroende i denna sak? Åtta dagar efter nyåret hade hon kommit åkande och frågat hur det hängde ihop med hennes man – eftersom ett rykte sade att hustru Westerberg mördat honom! Hon hade dock lovat att hålla tyst och att skaffa en ny bössa. Corvin inkallas och nekar till det mesta, utom att hon hört ryktet. Men i hustru Westerbergs och Rymans närvaro erkänner hon att hustru Westerberg berättat det för henne och att hon då köpt en ny bössa åt henne och fått eller växlat en del pengar, betalt en skuld på 600 daler kopparmynt till en handelsman i staden. Rätten slöts vid elva om aftonen. Den nya skarprättardrängen Olof Norström och hans hustru Catharina förekallas de 31/8. Hustrun säger att hon inte längre velat leva med sin man sedan han åtagit sig denna hantering. De är inte ovänner, han har ibland givit henne pengar. Rätten frågar om hon visste att han om nätterna beständigt legat i säng med hustru Westerberg? Härtill svarade hon: Nej! Hon har aldrig misstänkt honom för otrohet och förlåter honom om han nu har ihop det med någon annan, bara hon själv slipper leva med honom så länge han är skarprättare. Hustru Westerberg förekallas, men både hon och Norström förnekar köttslig beblandelse – det är bara av brist på rum som de sover samman. Paret Norström avträder.

101

Anna Catharina Rosendahl sägs år 1763 ha varit dömd till döden genom hängning, för men Svea hovrätt har benådad till 30 par ris, kyrkoplikt och tre år på tukthuset. 1768 har hon dömts som lös och ledig och till vanart begiven, till ytterligare två år. Corvin var likaledes dömd för stöld, år 1765, till åtta dagar på vatten o bröd, och satt nu anklagad för bedrägeri. I november faller domen! Greta Lisa Ryman och Anna Catharina Rosendahl för nidingsmord, skall mista höger hand, halshuggas o i båle brännas. Apelberg och hustru Lindberg likaså – men den skillnaden att han ska steglas istället för att brännas! Kanske har de benådats till ngt annat hårt straff. Hustru Corvin klarade sig undan med att stå två timmar i halsjärn på torget, hudstrykas med 20 par ris och sedan sitta i sex år på tukthus. En egen genre är berättelserna om de avrättades öden efter döden. Utom den tidigare nämnda om Brenner och Frankenberg, figurerar Jacob Guntlack i några sådana. En av dem sägs vara ankommen ”med sista Swedenborgska Posten från de Dödas Rike”. Bägge inleds med en diskussion av vem som får säga bror till vem. För den franske mästartjuven Cartouches del gick det bra. Den korrumperade borgmästaren Kjerman i frihetstidens Stockholm ville däremot ej bli duad av Guntlack. Författaren tycks vara inne på linjen att de små tjuvarna, sådana Guntlack själv, hänger man, medan de stora går fria. Berättelsen går huvudsakligen ut på att kritisera Kjermans politik och besticklighet. De berättelser som här beskrivits är tekniskt sett likartade, det är småtryck och en eller annan bok, men innehållet varierar kraftigt. Här förekommer politiskt motiverade berättelser om avrättningar, såsom Brenner, Buddenbrock, de upproriska dalkarlarna och även kungamördaren Anckarström, samtidigt som det religiösa inslaget är tungt. Inte minst märklig är handledningen i omvändandet av dödsdömda – en praxis som har förekommit åtminstone sedan 1500-talet. Slutligen finns en tämligen rik flora av kommersiella tryck, äventyrshistorier och andra texter som troligen haft som främsta syfte att roa läsaren, men också kunde rymma social och politisk kritik. De handlar dock så gott som uteslutande om människor som dömts till döden. Och är ofta berättade i första person. Nära hälften av trycken, 45 % i början av 1700-talet och 40 % i slutet av seklet handlar om kvinnor. Kvinnorna framställs med få undantag som ångerfulla och

102

botfärdiga synderskor, medan männen ofta har en mer lättsinnig eller upprorisk attityd inför sitt straff – och det utan att verka särskilt oroade över det tillkommande livet. Det torde således ha funnits andra diskurser, t ex om heder, som alternativ till det kristna ideal som förespråkades av Odhelius och andra kyrkans män. Att kvinnorna i högre grad lät sig omvändas kan förklaras av att de som figurerar i skillingtrycken ofta hade dömts för andra brott än männen, inte av politiska skäl, inte för stöld eller dråp, utan för barnamord och blodskam. Kvinnor har beskrivits, men också agerat annorlunda, begått och dömts för andra sorters brott än männen. Men de brottskategorier som skillingtryckens författare har valt att uppmärksamma utgör inget representativt urval för vad som föregick i den sociala eller juridiska verkligheten, endast för hur den kriminella identiteten konstruerades i folkkulturen. Berättelser om avrättningar på 1800-talet Antalet avrättningar under 1800-talet är betydligt färre än under det tidigare seklet, särskilt i Stockholm. För landet som helhet är det fler i början av 1800-talet än i slutet av 1700-talet, men den långsiktiga trenden är klart sjunkande. Endast två bevarade sånger och egna berättelser innefattar tal hållna vid avrättningsplatsen, som kan jämföras med den tidigare refererade Peter Brenners avskedsord. De hölls av Anders Sjöberg (Skillingtryck, serie O, 100:7-8, 1831) halshuggen för häststöld, respektive Lars Modeer som mördat en bonde. Texten av eller om Modeer har av någon anledning ej klassificerats som skillingtryck. Lars Modeer var en soldat som hade dräpt bonden Truls Håkansson. I sitt tal på avrättningsplatsen ber han Gud om styrka när han ser sig omgiven av en mängd av människor och innesluten i en fyrkant; ”Ack, styrk min tros svaga veka att hon icke utsläckes”, så att han ska våga och orka tala till sina ”åskådare och i herranom älskade bröder och systrar i Jesu”. På detta följer en retorisk fråga: ”vad gingen I hit att se – en eländig missgärningsman”? Han berättar att han är 43 år gammal, och att han en gång på samma ställe, där han nu ska skiljas från denna usla värld, sett en syster i Jesu avrättas. Han var barnfödd i trakten, och har återvänt likt den förlorade sonen (Luk 15:24 citeras, man får väl säga att jämförelsen haltar något), drar också parallellen

103

med Jesus avrättning, och påpekar att han låtit denna ske för att för alla syndares skull, som annars skulle pinas oändligen i helvetet. Jesu smälek och förnedring beskrivs med citat från Lukasevangeliet. Modeer ger uttryck för en sorts civilisationsteori: så som man då misshandlade vår frälsare, så illa behandlas nu ej ens den värsta missgärningsman. Själv lider han ett rättvist straff och borde därför vara lika tålmodig som Jesus, vilken likt ett lamm lät leda sig till slakt. Ber om att få bli bevisad samma nåd som rövaren på korset bredvid ”tänk på mig när du är i ditt rike”. Flera citat belägger att Herrens famn står öppen för den som söker. Herren hjälper mot all nöd när man ber om det. Via aposteln Petrus kommer han över till Luther, och vikten av att bevara hans rena lära. På världens slippriga stigar bör man hålla fast vid den såsom ett barn vid sin moder. Sträva ej uppåt i samhället, utan var nöjd med ditt stånd, och desto mer ödmjuk ju högre upp du befinner dig. Hedra far och mor och hjälp de fattiga... ”Älskliga åskådare! När I nu sen mitt huvud från kroppen stympat, så låt det icke vara er till åtlöje, utan mera till skräck och varnagel, att I med Publikanen säger: Gud misskunda dig över mig arme syndare. En del människor frågar intet efter världen, Gud eller ens Djävulen – sådan var jag, som en vild häst i strid!” Under den långa arresten har han dock kommit till insikt om Guds godhet. Såsom David: ”Om icke ditt ord varit min tröst, så hade jag visserligen varit förgången i mitt elände.” Men Jesus har förvandlat mörkret i hans själ till ljus och försatt honom från bojor i frihet. Välsignar också pastor Cederstrand. Det enda han saknar är sina tre barn. Tackar sina syskon, när- eller frånvarande. Åskådarna ber han endast sända en suck med tårar upp till Herren, med bön om nåd och frälsning för hans arma själ. Varnar dem för brott, särskilt dråp, så som han själv begått, åter till rövaren på korset – Upptag min själ i Paradiset, en psalmvers, nr 393:10. dikterat i Malmö slottshäkte den 27/11 1816, avrättningen sker två dagar senare och talet trycks året därpå. Sjöbergs text är kort och i tre delar. Först kommer det tal han ska ha hållit vid sin sista kyrkogång: Gud, den allt gott kommer av, styrke oss alla i sin fruktan och sanning! Nu sen I idag, en människa, som har förverkat rätten att vistas i människosamhället här på denna jorden och att mera få skåda himlens klara ljus här i världen samt njuta de saliga förmåner, som Gud här givit oss i nådens rike. En

104

missdådare som är mänsklighetens skräck och samhällets plågoris. Han ber Gud att hans öde ska vara en förbättrande varnagel för åtminstone en människa. Därpå följer själva talet på avrättsplatsen: Här ska idag en kristendomsbroder, som genom sitt oförstånd framrusat i sina härskande synder till sitt eget fördärv möta den fasligaste död för människors ögon – genom frosseri och dryckenskap har han förvållat sin ofärd och förtidiga död. ”Jag växte upp som ett blomster, men avhugges innan skördetiden och faller för lagens näpst”. Han ber åter Gud att folk ska ta varning av hans straff. Han understryker vikten av ett gudfruktigt leverne: ”Akta er för dryckenskap och köttets begärelse.” Själv har han med elaka stallbröder övat sig i det onda, och säger sig vara nöjd att lida sitt välförtjänta straff och hoppas på att Gud låter honom slippa en evig död. Texten avslutas med en kort berättelse om den dömdes liv, vilken också sägs vara hans egen: han var född av hederliga föräldrar och hade haft tjänst som dräng. Var känd som en beskedlig människa, men kom i sällskap med skojare och stal en häst. För detta blev han straffad med 40 par spö. Rövade slutligen häst och vagn från en gosse på Långheden. Sjöberg häktades 30/10 1828 och blev avlivad 19/12 1829, vid 30 års ålder. Han efterlämnade sin gamla mor, sin hustru och deras nioåriga dotter. Jämfört med Brenners tal på schavotten var dessa båda män mer ödmjuka inför sitt öde och det behöver inte bara ha berott på den lägre samhällsställningen. De framstår också som mer ångerfulla syndare, erkänner sina brott. Brenner lyckades i samma andetag säga att han dog oskyldig och bekräfta domens rättfärdighet, och överhetens rätt att döma honom. Modeer och Brenner liknar varandra igenom att de kryddar sina tal med bibliska allusioner, de identifierar sig med rövaren som dog på korset vid Jesu sida, den ende som enligt kristendomen kan vara helt säker på att han blivit frälst, eftersom han fick Jesu eget ord på saken. Sjöberg å andra sidan målar en ganska positiv bild av denna världen, på ett sätt som är ovanligt i en religiös text av denna art. Brenners avsaknad av ödmjukhet kan tydas som att den rituella förändringen av identiteten, till en ångerfull syndare, inte var lika effektiv i början av 1700-talet som 100 år senare. Det tyder också på att hans text verkligen författats av honom själv. Men även om både Modeer och Sjöberg framställs som formellt omvända, märks tecken på nya tider och nya diskurser i deras tal, både uppskattning av det världsliga

105

och antydan av en civiliseringsprocess, då Jesu behandling av det dåtida rättssystemet jämförs med den rättssäkerhet som trots allt fanns i Sverige på 1800-talet. Anders Sjöberg blev således halshuggen för häststöld, men den vanliga orsaken till dödsstraff och avrättningar var på 1800-talet dödligt våld i olika former. Barnamorden utfördes vanligen av ogifta mödrar. Det finns exempel på ett en man mördat ett barn, men detta har då inte varit nyfött utan en femårig styvson. Detta skulle enligt gängse synsätt antagligen inte klassas som barnamord. De brott som inte lett till dödsdom, men ändå skildrats i skillingtrycken kommer att behandlas i följande kapitel. Straffrätten reformerades under 1800-talet. 1823 avskaffas dödsstraffet för förskingring av allmänna medel; 1835 tas rådbråkningsstraffet bort ur lagen. 1841 försvinner övriga kvalificerade dödsstraff, efter motioner i borgar- och särskilt bondestånden. Däremot hände det att avrättningen kryddades med ett antal par spö, vanligen 40, vilket var det maximalt tillåtna. Dessutom fanns möjligheten att utsträcka dödsstraffet till mistandet även av ära och gods. Ingen av dessa varianter verkar dock inte ha räknats som kvalificering av dödsstraffet. 1864 års lag inskränkte användandet av dödsstraffet ytterligare. Endast för ett brott tillkom dödsstraffet under 1800-talet, nämligen slavhandel, efter brittiska påtryckningar. Ingen lär dock ha avrättats eller ens ha dömts för detta i Sverige. Brottet har faktiskt inte blivit aktuellt förrän under de allra senaste åren, i samband med organiserad brottslighet. Kriminologen Otto Pollak hävdade att den kvinnliga brottsligheten uppfattas som mindre än den verkligen är eftersom kvinnorna är så listiga att de dels är bättre på att dölja sina brott och dels lätt kan förmå männen att begå brott. Den folkliga rättskultur som kommer till uttryck i skillingtrycken framställer dock saken tvärtom: det ofta män bakom kvinnors brott. Maria Christina Landberg, änka efter byggmästare Norman, född 1765, blev år 1809 häktad och anklagad för delaktighet i en stor stöld och dömd till 28 dagars fängelse på vatten och bröd. ”Från denna tid blev hon föremål för mannens bitterhet, i synnerhet därigenom att hans släktingar retade honom genom förebråelser att han vore gift med en lagbunden tjuv. Mannens knarrighet tilltog, då han haft olyckan att

106

förkyla sig och mista alla tårna på ena foten, varför han blev sängliggande under tre års tid. Genom den tilltagande hårdhet han visade henne, fattade hon det beslut att på något sätt göra sig av med honom, vilket hon en kort tid efter mannens tillfrisknande år 1814 även verkställde.” Änkan slår honom två gånger bakifrån i huvudet med en hammare och stryper därefter sitt offer. Hon gömmer liket i en kista som hon med hjälp av en dräng lyckas transportera till mässingsbruket i Norrköping och dumpar där. Hon häktas tillsammans med drängen, men de släpps i brist på bevis. År 1818 mottog hon hemsalurörelsen hos traktören Frilander. Denne ansåg henne för en ganska naturkunnig kvinna och hade förut använt henne att åt sig uppsöka kloka bönder. Flera gånger tvingade Frilander henne att följa sig om nätterna att söka jordagods. Men en natt råkade de i ordväxling och handgemäng och änkan Norman ryckte en yxa ur hans hand, med vilken han hotat henne – och gav honom ett slag ”bakifrån så han föll baklänges på marken och dog”. När hon för andra gången blev misstänkt för mord rannsakades hon av Norrköpings kämnärsrätt, och insattes enligt k. Maj-t:s nådiga utslag på spinnhuset i Stockholm för att prästerskapet där skulle bringa henne till en uppriktig bekännelse. Detta sker 1820 och sex år senare, då hon blivit sjuk, så omvänds hon och erkänner, och kan då avrättas. Ack stanna och se en olycklig kvinna, Som övergav Gud, följde djävulen år; Som sett under brott sina dagar försvinna, Och levnadens afton med ånger och gråt! Ni ungdom, som ser Mig usla, jag ber, O, låt aldrig Satan få makt över er!

En gång även jag ägde lyckan och friden, Och levde i trevnad och ro med min man; Men vad hos mig grodde blev moget med tiden, Snart brottslig jag blev, och min lycka försvann, Ty syndens träl, Med orener själ

107

Går varken i tid eller evighet väl. Jag flydde guds ord, ville trollkonster lära, Och Djävulens visdom studerade jag, Föraktade fromhet, och sökte min ära Att döva mitt samvetes hämmande slag Med vildsinnat mod Jag kände mig god Att mörda min man och utgjuta hans blod. Det är ovanligt att någon själv berättar om trolldom och att de fallit för frestelsen att utöva sådan. Brottet togs inte på så stort allvar längre, om det ens var straffbelagt i sig (Skillingtryck, serie O, 99:37-39, 1827). Fallet visar att kvinnor kunde ta till våld för att komma ur en svår situation. Att hålla henne inspärrad så länge utan bevis, förefaller vara ett svårt rättsövergrepp, även om hon troligen var skyldig. Det finns mycket fler, nästan tio gånger så många skillingtryck från 1800-talet, än hela den tidigare perioden, från 1583 till 1799. Därför finns det också fler sånger om ”missdådare” på 1800-talet än tidigare, men de har minskat i proportion till det totala antalet skillingtryck. Antalet avrättningar gick kraftigt tillbaka. Den brottskategori som dominerar bland skillingtrycken är dock fortfarande mord. Andelen visor som handlar om kvinnor sjunker kraftigt. Barnamord är fortfarande det mest besjungna brottet bland dessa. Det förekommer också visor om olaga kärlekspar, män som ägnat sig åt mordförsök, våldtäktsförsök (eller kanske snarare sexuellt ofredande), falskmynteri och andra fall av ekobrott, samt en del stöld, ibland i kombination med misshandel. Falskmynteriet slutar med avrättning och är en seriös visa. Av de övriga har flera en lite ironisk ton, eller åtminstone skämtsam, vilket saknas i sångerna med mer mordiska motiv. Till och med mordförsöket är en skämtvisa... ”en ny och lustig visa om en bagargesäll som var kär (sann händelse)” 1867. Gesällen köper en ”puffert” när bagarmamsellen inte vill ha honom. Han försöker skjuta henne men har laddat med mjöl istället för krut. Han avrättas naturligtvis inte för detta, men blir enligt visan landsförvisad (Skillingtryck, serie Ob, 96:48).

108

1800-talets berättelser om avrättningar fokuseras mer på dråp och mord än vad som tidigare var fallet. Denna förändring av beskrivningarna motsvaras av en rättslig förändring, eftersom mord var det i stort sett enda brottet som fortfarande ledde till dödsstraff. Det förekommer inga politiskt motiverade avrättningar på 1800-talet. Det gick inte ens att skrämma folk med hot om sådant, dödsdomen mot publicisten Anders Lindeberg 1834, urartade tvärtom till en ren fars. Då han vägrade söka nåd såg sig myndigheterna tvungna att utlysa allmän amnesti och kasta ut honom ur fängelset. Hälften av dem som avrättades i Stockholm under perioden 1820 – 1862 var soldater, nio av 18 sammanlagt, och av de övriga endast två kvinnor. Samtliga var personer ur underklassen. Två av männen var straffångar, varav den ene kan klassas som suicidalmördare. Utanför huvudstaden drabbades fortfarande en och annan man från medelklassen av dödsstraffet. Den siste som i Sverige avrättats för annat än mord var troligen tobaksarbetaren Anders Gustav Lindberg. Han avrättades den 29.e mars 1837 för att ha misshandlat sin mor. Exekutionen beskrivs kortfattat i Aftonbladet: ”Tobaksarbetaren Lindgrens afrättning skedde i dag omkring klock. 10, och en stor massa af huvudstadens invånare hade efter vanligheten utvandrat för att njuta detta blodiga och beklagligtvis allt för ofta repeterade skådespel. Delinqventen uttågade till fots och lärer äfven, i likhet med hans föregångare, njutit den vanliga förplägningen vid källaren Hamburg” (kursiv i original). Skillingtrycken ger här uttryck för en annan attityd än tidningen. I ”Ord till folket i anledning av den ursinnige och gudlöse sonen tobaksarbetaren Anders Gustaf Lindbergs avrättning”, beskrivs hur han slagit sin mor på hennes blottade bak och sedan gnidit in med brännvin, samt bundit henne på golvet och ställt mat alldeles utom räckhåll. Det sägs också att ”Man ska slå sina barn så att de ej bli barbarer och slå sina föräldrar”! (Skillingtryck, serie O, 98: 70 och 71). Tidningarna tillkommer som material och för ofta en liberal diskurs, med kritik mot de offentliga avrättningarna, såsom en arena för pöbelfasoner och vidskeplighet. I det femte Aftonbladet 6/8 1836 rapporteras kort att Carl Persson, som mördat sin husbonde Wertmüller avrättats vid Skanstull. ”Exekutionen gick för sig utan buller eller oordning. Mördaren tycktes lugnt gå sitt öde till mötes. Uppkommen på

109

schavotten, tog han själv av sig rocken och halsduken, som bands för ögonen av fångpredikanten”. En ofantlig människomassa sägs ha bevittnat det ”vämjeliga och ohyggliga skådespelet”. Både män och kvinnor strömmade till, inte bara fotgängare utan också folk i vagn. Särskilt upprörande, ja ett vulgärt spektakel, hade föregått avrättningen då mycket folk samlats i Stadshusets korridorer för att få en skymt av Persson, vilken också visat sig i fönstret ibland och talat till folket (Skillingtryck, serie O, 99/60-64, 1836). Perssons motiv var att han utsatts för kroppslig bestraffning av sin husbonde. Dikterna tar olika ställning, för eller emot husagan. Inte endast Carl Perssons tankar före sin avrättning redovisas, utan jämförs också med vad han tänkte efteråt! På bålet nu jag står och skälver för sista gången Den stora allmänhet som därför är utgången; För bödelns bila snart mitt huvud falla skall På jorden jag ock har fullgöra mitt svåra fall. Gud vare tack och lov! Jag snart till himlen stiger, Mitt hjärta lyfter sig så lätt på tankens vingar Upp till Försonaren – förlåtelse jag får Och med en lugn själ nu till döden går. Efter avrättningen: Jag talar icke här: mitt huvud ligger blodigt, Min själ är flyttad bort der talet är frimodigt; Men ropar nu ur min grav: ”herr W* just han det var Som gjorde att min väg till själva galgen bar”. Vem som skrivit verserna är alltid en öppen fråga. Troligen är det i många fall inte alls den avrättade utan antingen fristående publicister eller kanske de präster som berett honom eller henne till döden. I detta fall är det ju också uppenbarligen inte Persson själv som talar om vad han tycker efter avrättningen. Det är istället fråga om en social protest, kritik av husagan och en stilla hyllning till den som gör motstånd

110

mot en hård husbonde. Det är hans fel och skuld att historien slutar med mord och avrättning. Även i de tidigare exemplen har vi ju sett att det ofta uppstod problem och tvister mellan husmödrar och tjänstefolk. Tidningarna blev under 1800-talets lopp en alltmer framträdande konkurrent till skillingtycken, som folkliga media. Den 17/11 år 1836 rapporterades i Aftonbladet om halshuggningen av fd gardessoldaten Blix, även kallad Henning. Han avrättades genom halshuggning, eftersom han försökt skjuta sin korpral men istället träffat en av sina kamrater. ”Tilloppet till detta vidriga skådespel af den gapande och nyfikna mängden var talrikt som vanligt...”. Tidningen kommenterar att avrättningarna har blivit fler, vilket antas bero på den högsta ämbetsmannens inflytande, denne är en känd förespråkare för dödsstraffet. Nåd medges sällan, alltför sällan, får man anta att skribenten tycker. Han understryker också att man inte kan märka någon minskning av frekvensen dråp och mord, vilket borde vara målsättningen med den hårdare tillämpningen av lagen, och vore det enda som kunde ursäkta alla dessa avrättningar. Justitiestatsministern sägs ha tillgång till statistik över brottmålen – vilket ingår i hans ämbetsberättelser. Dödsstraffet har ingen avskräckande verkan och när brottet begås är det ändå ingen som tänker på, reflekterar över straffet. Samhällets vinst uteblir, i och med att man gör sig av med en medlem som annars kunde göra nytta. Om nyttans princip överensstämmer med humanitetens fordringar, är en filosofisk fråga skribenten säger sig ej vilja försöka lösa, men hans åsikt framstår ändå klart. När dessa två principer sammanfaller så bör man handla därefter, kanske inte avskaffa dödsstraffet, men tillämpa det mindre ofta. Den 2 juni 1841 avrättades Olof Vik, en gardist, som dömts för mord på en sprutlagare. Avrättningen beskrivs utförligt i Aftonbladet: “Förre gardisten Wik har i dag blifvit avförd till avrättsplatsen och halshuggen. En otalig människoskara hade begivit sig ut att bevista detta tragiska skådespel. Bergen runt omkring voro uppfyllda och många hade klättrat upp i träden i grannskapet; närmast omkring spetsgården syntes en mängd vagnar och chäser. Hela Götgatan fram under det att processionen gick, voro de flesta fönster uppfyllda, mest med fruntimmer. Delinkventen gick med särdeles köld sitt öde till mötes. Vid ankomsten till stället och sedan domen blivit uppläst, steg han själv stadigt upp på schavotten och hälsade där medelst mössans avtagande, bödeln, som även hälsat tillbaka. Han kastade

111

därefter mössan ifrån sig och tog själv af halsduken varefter en präst förband ögonen. Härunder läste en annan präst välsignelsen och därefter Fader vår, därvid han leddes fram och lades ned på stupstocken, och vid orden ’ske din vilje’, rullade huvudet ned över stupstocken. Kroppen kastades genast ned in den strax invid öppnade graven. En af de ohyggligaste biomständigheter vid sådana tillfällen är, att se personer framkomma, att dricka af den halshuggnes blod, för att, enligt en gammal folktro, bota sig för fallandesjuka. Tvenne karlar hade även nu infunnit sig i sådant ändamål och framhöllo en stentallrik, av vilken de sedan drucko.” Den detaljerade berättelsen ger fler intressanta upplysningar. Det uppfattades som utomordentligt viktigt hur den dömde uppför sig, men också att de övriga aktörerna sköter de sig tilldelade rollerna. Vik kunde gärna ha visat mer prov på ånger och inte varit så kall. Hälsade skarprättaren på honom eller ej? Någon vän av ordning har vänt sig till tidningen för att se till att beskrivningen blir rätt och att den traditionella ritualens alla element verkligen uppfyllts. Dagen efter har tidningen infört följande rättelse: “Emot berättelsen i gårdagsbladet, om förre gardisten Wiks afrättning har den anmärkning blivit gjord, att skarprättaren icke, såsom der står, hälsat tillbaka på delinkventen, emedan han alltid vänder sig bort, då delinkventen kommer upp på schavotten, och först vänder sig till honom, då han är nedlagd på stupstocken”. Slutligen understryks det barbariska i seden med offentliga avrättningar med att folk förfaller till en sorts kannibalism! Man dricker den avrättades blod, visserligen i medicinskt syfte, men ändå på ett sätt som upprört den borgerliga läsaren, får man anta, i lika hög grad som skribenten. I en debattbok från 1866 beskrev Knut Olivecrona dödstraffets historia i Sverige, och argumenterade för dess avskaffande. I ett avsnitt behandlar Olivecrona dödsstraffets demoraliserande verkan. Han diskuterar då också offentliga avrättningar, och jämför dem med sådana som sker inom fängelsemurarna. De offentliga avrättningarna har ej avskräckande verkan, menar Olivecrona och riktar även kritik mot den typ av berättelser som handlar om ”delinkventens enformiga liv, och mer eller mindre romantiserade skisser om hans föregående öden”. Det starkaste argumentet mot dödsstraffet är att det är förråande, och att folkmassan i och med det sker offentligt får ”blodad tand”. Olivecrona berättar ett exempel på vad man i dag kanske hellre skulle kalla avtrubbningen än förråande. Två män dömdes till att mista högra handen

112

och halshuggas 1823. En av dem visade sig vara son till skarprättaren som skulle utföra straffet. Högsta domstolen ville därför ge uppdraget åt en kollega, men fadern klagade då över att han skulle förlora sin arbetsförtjänst. Fångarnas uppförande vid avrättningen är alltid demoraliserande, hävdar Olivecrona. Den som går med raska steg och uppför sig modigt blir en hjälte. Om någon å andra sidan bedyrar sin oskuld blir han trodd och massans förtroende för rättsväsendet undergrävs. Den som ger uttryck för ånger och ber om förlåtelse vinner också sympati. Olivecrona hänvisar till Charles Dickens, vilken beskrivit de offentliga avrättningarnas demoraliserande verkan, såsom värre än något annat. Slutligen ”är återigen dödsfången vacklande, visar sig rädd eller måste släpas till avrättsplatsen, skall den råa hop, som allena för att tillfredsställa sin nyfikenhet, blodtörst, skadeglädje vid andras lidande, hämnd o.s.v. kommit tillstädes, genast utösa över fången sina begabberier och smädelser samt med tjut, svordomar och vilda skrän hälsa den ohyggliga scenen för samhällets rättvisa”. I en lång not på sid 241 stöds detta med exempel från London, (med referens till Evening Mail 14/11 1864 respektive Echo 25/2 1879). Det är dock osannolikt att det senare var en offentlig avrättning, eftersom sådana avskaffats i England 1868. Egentligen handlar exemplen inte alls om mobbning av den brottsling som visar sig rädd, utan berör mer allmänt den förråande effekten. Avrättningen kunde också bli misslyckad pga fångens motstånd, antingen detta berodde på att han var rädd, eller mer på ilska. Dylika missförhållanden inträffade ”nyligen å Pukaviks avrättningsplats”, skriver Olivecrona. Han exemplifierar vidare med avrättningen den 25/8 1864 av den motsträvige Adolf Åberg, varom en visa skrivits, bilder spritts, och detaljerade redogörelser publicerats i ”alla tidningar”. I ett tillägg i senare upplagor av boken behandlar Olivecrona systemet med avrättningar innanför fängelsemurarna, som tillämpats efter 1877 års förordning. Han anser att det starkaste kvarvarande skälet till dödsstraffets bibehållande, d v s avskräckningen, härmed försvunnit. Däremot minskade inte nyfikenheten, handlingen fick bara en än mer tvivelaktig karaktär. Det man skulle vinna på att avskaffa dödsstraffet är att allmänhetens intresse förflyttas från personen till brottet. Enligt författning nr 27 år 1877 ändrades strafflagen så att dödsstraff skulle verkställas på fängelsegård genom halshuggning. Först gavs den dödsdömde lämplig tid att bereda sig till döden. Fängelsets chef skulle närvara vid avrättningen, liksom

113

präst och läkare, kronofogde eller annan tjänsteman samt max 12 personer utsedda av kommunen. Måndagen den 19/2 1877 diskuterade riksdagen det ”intramurana” dödsstraffet. Andra kammaren diskuterade först ganska livligt fallbilans användande, vilket var förslagets första moment, av första kammaren bifallet utan debatt. Röstade sedan bifall med 79 röster mot 73. I första kammaren framförde greve Horn invändningar mot vilka som skulle närvara. Prästen brukar lämna spetsgården före själva avrättningen, det bör ej i lagen föreskrivas att han ska vara närvarande vid själva exekutionen. Och att en läkare ska vara med tycker Horn var ett hån mot dennes kall. Obduktion av den halshuggnes kropp dessutom överflödig, då dödsorsaken knappast kunde betvivlas. Tolvmannanämnden blev slutligen helt onödig. Herr Sigurd Ribbing framhöll att vittnen är nödvändiga för att rykten ej ska spridas, t ex om att en annan person skulle ha avrättats i den dömdes ställe. Även i andra kammaren diskuterades vilka som ska vara närvarande. K J Berg ansåg att bestämmelser om detta var alltför detaljerade. Greve Erik Sparre framhöll däremot att en begränsad offentlighet behövdes. Herr Adelsköld, som satt i första kammaren, sade att han helst skulle se dödsstraffet helt avskaffat: ”så att man för framtiden sluppe höra talas om de ohyggligheter, som passerade, de detta straff sista gången tillämpades... det sätt, på vilket en nyfiken, vidskeplig och rå folkhop uppförde sig vid tillfället, var en verklig skandal”. Om nu dödsstraffet skulle vara kvar överhuvudtaget så borde avrättningarna ske med fallbila eller helst elektricitet! Vad som åsyftas är den ena av de två sista offentliga avrättningarna i Sverige, som utfördes på samma klockslag 17/3 år 1876. Samtidigt avrättades Tektor på Gotland och Hjert, vid Malmköping i Södermanland. De hade lärt känna varandra när de satt tillsammans på Långholmen. Gav sig sedan på turné som stråtrövare, mördare och kyrkotjuvar i Södermanland och på Gotland. När de fångats, dömts till döden och skulle avrättas syntes Hjert lugn, medan Tektor på Stenkumla backe en mil utanför Visby var mycket nedslagen och grät. Han kunde de sista minuterna ej alls reda sig, var halvdöd när han måste hjälpas till schavotten, det tog tre hugg och några sågningar innan huvudet var skilt från kroppen. Åtskilliga åskådare svimmade. ”Båda brottslingarne ansågs vara beredda att möta den eviga domen, och gott om så var”. Slutar Aftonbladets beskrivning, med viss kritik – inte mot dödsstraffet den här gången, utan mot den otillräckliga beredelsen.

114

Den sista offentliga avrättningen i Stockholm skedde den 8/1 1862. Aftonbladet skriver samma dag (den utkom ju på kvällen, och avrättningen skedde ganska tidigt) att ett rykte utspritt sig om att gardisten Pehr Victor Göthe skulle avrättas. Folk hade samlats flera lördagar i följd för att inte gå miste om skådespelet. Göthe åkte halv nio på morgonen baklänges i vagn med fängelsedirektören och prästen Afzelius, han beskrivs som blek men lugn, till och med obekymrad. 50 man ur stadens militärkår bildade spetsgård. Domen upplästes, åskådarna var ”mestadels av arbetarklassen. Även fruntimmer syntes där i mängd, somliga med barn” (understrykning i original). Göthe går upp på schavotten med ”säkra och raska steg” – tar av sig en del kläder, vill ej ha bindel och knäböjer själv, makande halsen till rätta, medan prästen välsignade honom. ”en blixt och... i samma stund ett dovt ljud. Executionen var gjord” (punkterna är i originaltexten). Personer som sett Göthe under hans sista tid beskrev honom som ”moraliskt förslöad”. Han hade i barndomen flyttat runt mellan olika familjer, agats för minsta orsak, och ibland utan någon alls. Aldrig ”erfarit några tecken af ömhet och välvilja” och därför fått ett förhärdat hjärta. Dock skall han ej ha visat ”uppsåtelig föhärdelse” eller varit brutal mot sin själasörjare, vilket det skulle gått rykte om. När hans nådesansökan blivit avslagen och prästen talade om det hade han begärt tid att förbereda sig för döden. Prästen påpekade då, enligt Aftonbladet, att han inte unnat sitt offer detta, varvid Göthe svarat med ett häftigt ord. I övrigt har han varit lugn under fängelsetiden. Hans sinnesstämning hade, trots att han tydligen inte ansåg det själv, bedömts som tillräckligt ångerfull för att man skulle låta avrättningen ske. I ett skillingtryck beskrivs Göthe och hans brott ingående. Han var 21 år, modern ogift, fadern okänd. Hans öde ansågs vara bevis på vad det blir av människan då hon från barndomen är i avsaknad av uppfostran och det förmildrande inflytande, som den moderliga omvårdnaden utövar på den naturliga råheten. Två gånger hade han fällts för snatteri, dessutom rymning ur arbetshuset samt slagsmål, sedan fylleri, gatufridsbrott, stöld och lösdriveri. Han hade tagit värvning vid gardet 25/5 1860, och blev häktad för mord den första april året därpå. Brottet motiverades av en informell bestraffning. Göthe berättar, enligt skillingtrycket, själv: ”... jag var drucken en söndagsmorgon och höll på och gycklade med en kamrat; då kom en korpral som heter Eriksson och slog mig därför.” Att han tar så illa vid sig kan tyda på att sådant ej hörde till vanligheten, men

115

att det ändå ej gick att anmäla! Han har tidigare hoppat ut genom ett fönster i desperation, om det nu var menat som ett självmordsförsök eller ej. Den militära disciplinen kommer att behandlas mer utförligt i ett kommande kapitel. Informella straff torde alltid ha utgjort ett inslag i den militära rättskulturen, och protester mot detta var vanliga vid mitten av 1800-talet. Göthe ville rymma från regementet, men behövde pengar för att göra det möjligt. Han skriver att han först tänkte råna ”en gammal käring” som han kände till, eftersom det skulle betyda mindre om hon expedierades till den andra världen. Denna idé, värdig en Dostojevskij, gick dock om intet. Hans offer blev istället en 34-årig kvinna. Berättelsen verkar äkta och egen, mordet beskrivs ingående: ”efter att hava slutat skära henne i halsen lade jag ifrån mig kniven på golvet, torkade av mig blodet med hennes kjortel, vilken jag sedan uppdrog på henne samt såg...* varefter jag åter drog ner den”. Noten får sin förklaring: ”vad härefter följer hava vi för anständighetens skull måst utesluta. Nog af, han skändade den af honom mördade kvinnan” (kursiv i original). Det finns flera skillingtryck om Göthe, och de uppvisar en något ambivalent hållning. De pendlar mellan avsky och empati. Trycket är illustrerat och kontrasten mellan Göthes oskuldsfulla utseende och ondskefulla sinnelag understryks. Konungen lär ha besökt honom i fängelset, vilket hade god verkan på fångens beredelse inför döden. Han gick frimodigt och utan synbar fruktan döden till mötes. Men han har inte visat några tecken på ånger, utan snarare ”fullkomlig moralisk indifferentism”. Man oroar sig därför för hans öde efter döden. Det finns klara skillnader mellan skillingtryckens berättelser och tidningen, som håller på sin linje, avsky och avståndstagande från de offentliga avrättningarna, i viss mån även från avrättningar i allmänhet. Noterar kritiskt att det är arbetarklassen som är mest intresserad av att bese skådespelet, men också ogillande över att kvinnor, särskilt med barn kommer för att titta. Samma sak gäller överklassen – folk i vagn – borde veta bättre men kommer ändå för att beskåda avrättningarna. Om Göthes uppträdande berättas att han är lugn, frimodig och går med raska steg – det förefaller faktiskt som han i viss mån, efter omständigheterna, njuter av att vara i centrum. Trots att han påstås sakna moral, tycks Göthe ha haft den uppfattning om beredelsen som på 1700-talet förespråkades av kyrkan och dominerade både inom folk- och elitkultur. Däremot tycks herr Afzelius, beredelseprästen, ha varit inne på

116

en hårdare linje, då han påpekar att mördaren ej givit sitt offer tid att förbereda sig på. Detta är långt från den omsorg om de dödsdömdas salighet som 1700-talets präster och åskådare gav uttryck för. Att kyrkan någonsin skulle ha hävdat att det skulle ligga en mördad människa i fatet inför Guds domstol att han eller hon inte hunnit förbereda sig på döden förefaller otroligt. Efter Göthe har endast tre människor avrättats i Stockholm, samtliga på Långholmens fängelse. 1882 avrättades två män, båda 26 år gamla, för sjöröveri. Berättelsen återges på prosa i ett skillingtryck. Texten inleds med ett beskärmande över det gräsliga brottet samt en betraktelse över de bostadslösas situation i Stockholm. Ett vanligt sätt att klara nattkylan var att söka sig ombord på någon av de roslagsskutor som låg förtöjda vid stadens kajer. Ombord på dessa sov både deras ägare och andra behövande. På en skuta vid Ragvaldsbro hade den gamle skepparen Jacobsson och hans hustru gått och lagt sig i sin gemensamma säng. I kajutan sov den 18-årige Carl August Nilsson, som var klen och svårt lidande av benröta. De blir väckta av Carl August Andersson-Sköld, som tidigare varit ägare till skutan och sjömannen Eric Österman. Andersson-Sköld medförde en kagge brännvin och bjöd de andra. Efter ett tag tillsade han Nilsson att koka kaffe. Hustrun påpekade att endast hennes man hade rätt att befalla ombord, men ynglingen gick upp på däck för att sätta på rökhuven innan han gjorde upp eld. Han upptäckte då att förtöjningarna var lossade och båten under segel. När Jacobsson fick höra detta skyndade han sig att klä sig och sprang uppför lejdaren, samtidigt som skutan törnade mot en pråm. Andersson-Sköld slog nu till skepparen med knytnäven och sade: ”du kommer aldrig mera upp”! Han fortsatte misshandeln med en hovtång, tills skepparen syntes vara död. Österman fällde Nilsson med ett knytnävsslag och försökte strypa hustrun medan han höll fast ynglingen med foten. När alla offren låg sanslösa började Jacobsson kvida och Österman sade. ”det är synd om gubben”. Andersson-Sköld gav honom då nådeslaget med hovtången. De bar sedan upp liket på däck, band fast en stor sten och slängde det överbord. När de åter kom ner i kajutan upptäckte de att ”gumman” levde. Efter att ha druckit ännu mer brännvin kastade sig Österman ”i den djupaste, mer än djuriska, uselhet över den halvdöda kvinnan och skändade henne”. Han uppmanade Andersson-Sköld att göra detsamma,. Men denne vägrade och uppmuntrade honom

117

istället att avsluta sitt blodiga hantverk, med orden: ”stå nu inte och se dum ut, du brukar ej vara blyg”. Österman slog henne då i huvudet med en stekpanna, drog en snara om hennes hals och skar henne också i halsen med en kniv. Även hennes lik slängdes i sjön, bundet vid en dragg. Pojken bestämde de sig dock för att låta leva, eftersom han kunde bli nyttig för dem. De satte sig sedan och drack brännvin och kaffe tills de somnade. Nilsson tog sig landvägen så fort ”hans svaga krafter och dåliga ben tillät” tillbaka in i Stockholm och till en polisstation. Han anmälde brottet och två polismän kunde utan besvär gripa de båda mördarna (Skillingtryck, serie O, 97:89). Sjöröveri är en tidig form av organiserad brottslighet, mytomspunnen och romantiserad, liksom smuggling ofta transnationell till sin natur. I Sverige har det varit en ovanlig företeelse och den prosaiska verkligheten ligger långt från berättelserna i äventyrsböcker och färgglada filmer. Den allra sista avrättningen i Sverige skedde också på Långholmsfängelset, med fallbila. En giljotin importerades från Frankrike, men kom bara till användning en gång. Rånmördaren Ander ville säga några sista ord, men Sveriges sista skarprättare, Dalman tyckte detta var onödigt eftersom han inte visat sig ångerfull, berättar skarprättarens son och biträde. Slutord Det är mycket som förändras från 1700- till 1800-tal. Inte minst gäller detta berättelserna om avrättningar från respektive sekel. Avrättningar blir mer sällsynta och formerna förändras, brottskategori och social ställning för de avrättade likaså, och även de media där berättelserna har publicerats, samt slutligen de attityder som kommer till uttryck i berättelserna. På 1700-talet omvändes syndarna, ibland ganska brutalt, och hindrades från att med likgiltighet gå döden till mötes, i en alltför lättvindig övertygelse om att komma till himlen. De berättelser som bevarats handlar i hög grad om beredelsen inför döden. Det dominerande temat i de tidiga berättelserna om avrättade är botfärdigheten, de skulle handla om omvända och ångerfulla syndare. Denna bild var vanligen konstruerad för kvinnor, medan männen även i skillingtrycken kunde uppvisa andra

118

attityder. De kunde inte ha handlat annorlunda än de gjort, med bibehållen heder och även om de accepterade sin dom och dödsstraffet, så ger de inte mer än i hälften av fallen uttryck för någon ånger, men hoppas ändå på den gudomliga nåden. Den roll som varit förbehållen kvinnorna sprids fram till början av 1800-talet till att omfatta även männen. De framställs allt oftare som botfärdiga syndare, samtidigt som skillingtrycken om kvinnor blir relativt sett färre. Längre fram under seklet tycks allt fler stå på sig och med vad som betecknas som anmärkningsvärd kyla beträda schavotten. Det blir också vanligare med berättelser om att den dödsdömde faktiskt bryter samman, vägrar spela sin roll i det rituella avdagatagandet och inte alls vill bli avrättad. En viktig skillnad är att berättelserna om avrättade på 1700-talet så gott som alltid framställdes i jagform. Den kriminella identiteten var grundad på föreställningen att vi alla är syndare och helst botfärdiga sådana. Även om jaget i de tidigare sångerna ofta torde ha varit fiktivt, att det alls inte var den dömde som författat dem, så gav det uttryck för en gemenskap, att vår situation i grund och botten var den samma. Successivt ersätts detta jag av en anonym och ”objektiv” berättare. Bilden av syndaren hänger kvar i 1800-talet, men den kriminella identiteten blir allt mer en bild av ”den andre”. Det dominerande draget blir ett sekulariserat moraliserande, där man varnar mot spritens fördärv, inte av oro för syndarens själ, utan med tanke på brottsoffer och samhälle. Ett mer tidlöst drag är sensationslystnad, som visserligen inte saknas i de äldre texterna, men förefaller bli mer framträdande med tiden. Aftonbladet tar upp en annan politisk och folkuppfostrande aspekt. Man verkar för det offentliga dödsstraffets avskaffande och beskärmar sig över avrättningarnas osmakliga skådespel. Istället för att avrättningarna, som tidigare, varit ett medel för politiken, så blir det ett politiskt mål att reformera straffrätten. Detta påverkar naturligtvis sättet att berätta om avrättningar och de avrättade. Tidningens berättelser om avrättningar ger bilden av mannen från underklassen som norm för åskådaren till straffets utförande. Att det dessutom förekommer kvinnor, ibland med barn, liksom folk i vagn, beskrivs närmast som anomalier. Troligen har det tidigare betraktats som pedagogiskt att ta med barn för att se på avrättningar. Nu uppfattades kvinnor som mer känsliga än män, och borde därför, liksom personer ur de bildade klasserna, hålla sig på avstånd från dessa spektakel. Ett undantag är förstås skribenter, vilkas plikt det var att närvara och förfasa sig.

119

Uppdelningen i hur arbetarklass och borgare, män och kvinnor, vuxna och barn förhåller, eller bör förhålla sig till de offentliga avrättningarna är således en konstruktion, där man försöker tvinga in den sociala verkligheten i dualistiska mallar. I den äldre ritualen var alla delaktiga, i sina givna roller. Någon omtanke om den avrättade kommer knappast till uttryck i dessa normativa berättelser. Det är också tveksamt om det innebar någon lindring av straffet att det flyttades bort från offentligheten. Åskådarna behöver inte ha setts som ett hot, utan kan också ha varit ett stöd för den dömde som behövde en publik för att hålla stilen ända till dödsögonblicket, och ”die game”. Det kan också konstateras att de intramurala avrättningarna aldrig kom att spela en så central roll, som de offentliga gjort i den folkliga kulturen. Skillingtryck och andra småskrifter fortsätter florera parallellt med tidningarna. På 1700-talet dominerade texter på teman som bekännelse och ångerfulla syndare. Det förekommer också tryck som tar upp näraliggande men mer spektakulära ämnen, såsom politiska avrättningar och mer kommersiella berättelser, tex om skojaren Guntlacks liv. Berättelserna om de avrättades tillvaro efter döden utgör ett skämtsamt, men ofta kritiskt alternativ till den kyrkliga diskursen. I den mån de folkliga publikationerna på 1800-talet gör något moraliskt ställningstagande är det oftast så att de fruktansvärda brott som gärna beskrivs med alla spektakulära detaljer, och därigenom får fungera som ett argument för dödsstraffets bibehållande. Det är möjligt att de offentliga avrättningarna avskaffades på grund av att de olika aktörerna vägrade spela sina traditionella roller. Publiken kom att uppdelas i olika skikt och de bildade klasserna tog avstånd från folkkulturen. Vad de lägre klasserna ansåg om de högres agerande vet vi inte mycket om, men kyrkan drog sig undan från det rituella dödandet och delinkventen förefaller allt mer sällan ha uppträtt som en botfärdig syndare. Berättelserna om fångar som i extatisk visshet om den kommande saligheten böjer sig under bilan försvinner. Bakom denna process ligger en komplicerad växelverkan som borde analyseras djupare genom att folkliga texter jämförs med rättsmaterial och juridiska och politiska debatt. Skillingtrycken blir fler och avrättningarna färre under 1800-talet. Därmed breder ämnena för skillingtryck om brott och ”missdådare” ut sig, såsom en solfjäder över en rad former av mänskligt beteende i samband med och rättvisa och orättvisor.

120

Dygdiga Dorotea och Bildsköne Bengtsson Av skillingtrycken kommer de flesta från 1800-talet och ca 2 000 från 1700-talet. Ett fåtal är äldre och några från 1900-talet. De flesta sångerna utger sig för att berätta sanna historier. Detta är dock inte alltid fallet, till är exempel den ”mycket vackra och sannfärdiga” historien om Vedhuggaren Ali och Massurs Rövareband, eller Den Stora Skatten (Skillingtryck serie Oa, 95:46-47 1834) en version av Ali Baba och de 40 rövarna och således en ren fantasiskapelse. I samlingen ingår inte bara svenska utan också några danska skillingtryck, som antingen behandlar händelser i Sverige eller i ett fall den svenska baronen Benzenstierna, som tillsammans med en engelsk kapten försökt spränga eller bränna den ryska flottans eskader i Köpenhamn. Trots att det skedde under pågående krig betecknas detta som ”förräderi”, och typiskt för de illasinnade och lömska svenskarna. Lange have Benzonstierne Gjort en Svensk forredersk plan Som han vilde udföre gierne I mod oss og mod Russland: Men ved sit forraderi, Blev han hastigt grebet i. Da strax som en morbraender, Fangslet blev om fod og haender. Straffet var att mista hand och huvud, samt steglas, d v s huggas i fyra eller fem delar vilka sedan sattes upp på stolpar eller, tidigare stegar. Skillingtrycket är illustrerat med en bild på avrättningen, vilket i sig är en falsifikation eftersom Benzenstierna faktiskt benådades. Det finns en klar tendens att de sånger och prosastycken som behandlar utländska förhållanden, eller brott begångna i utlandet är mer fantastiska än de som håller sig inom landets gränser. Så t ex ”En gräslig historia om världens största vidunder, den förskräcklige Påldjefvulen och hans fast otroliga missdåd” (Skillingtryck, serie Oa 95:76, 1880). Greven Vlad av Valachiet sägs ha fått detta

121

tillnamn pga sin förkärlek att spetsa folk på pålar. Efter en seger över den turkiske härskaren Mohammed II, Konstantinopels erövrare, avlivades 25 000 krigsfångar på detta sätt. Vid ett annat tillfälle bjöd Vlad landets alla tiggare på en fest, där de fick äta och dricka så mycket de ville. När de var berusade och somnade lät han tända eld på huset och innebrände samtliga. Den folkliga rättskulturen kommer inte bara till uttryck i skillingtryck, utan också i andra berättelser om brott och straff finns i sagor och sägner. En speciell genre är historierna om oskyldigt avrättade, och dessa är strikt uppdelade efter genus. Kvinnor avrättades oftast för barnamord, enligt sägnerna så skedde detta ibland med oskyldigt dömda. De folkliga trycksakerna med kvinnliga huvudpersoner handlar också oftast om barnamörderskor. För männen stämmer statistiken med de folkliga berättelserna: de handlar oftast om ynglingar som dödsdömts för tidelag, och det är ju logiskt att de kategorier som var vanligaste orsaken till avrättningar också berörde störst antal oskyldigt avrättade. Men skillingtrycken handlar så gott som aldrig om tidelag! De nämns endast vid ett tillfälle i förbifarten. En man som mördat sin fästmö för att undgå äktenskap döms först till döden, men straffet omvandlas sedan till fängelse (Skillingtryck, serie O, 98:37, 1889). Han har också erkänt flera tidelag, men rannsakningen sägs vara så ryslig att den inte kan tryckas. När skillingtrycken någon enstaka gång tar upp frågan om oskyldigt dömda utspelar de sig på ofarligt avstånd, t ex i Polen (Skillingtryck, serie Oa, 95:60, 1864). Men de oskyldigt dömda har faktiskt ett eget skyddshelgon, och hon har hedrats med ett eget skillingtryck. Sången om Den sköna Dorothea, är det skillingtryck i serien ”missdådare” som går längst tillbaka i tiden. Historia sägs ha utspelat sig år 287 (Skillingtryck, serie Ob, 96:21, 1822). Jag återger här texten relativt utförligt, för att ge en uppfattning om skillingtryckens karaktär och anda. Härigenom exemplifieras en rad av de teman som återkommer, men kommentarerna hålls ganska kortfattade: När två gånger hundrade från Kristi börd, Och sju skrevs med åttatio, En gärning skedde allom ohörd, Som tänkte sig leva frie.

122

På en viss dag med stort misshag, Af många de kristnas munnar, Man hörde stor låt och mycken gråt, För de barbariska hundar. Dorotea var en adlig jungfru, dygdig, kysk, from och gudfruktig. Hon beskrivs som Guds gåva för far och mor. Hon var lydig och höll sina föräldrar i heder och ära, men mest älskade hon sin Gud och den heliga läran, världslig prakt höll hon i förakt. Däremot avskydde hon ”Otuktigt snack som gudlöst pack de bruka uppå sin tunga”. Men en dag när hon gick hem ifrån sin skola, fick landets herre syn på henne och greps av stor kärlek, och ”en het älskogs klåda”. Han erbjöd henne pengar och guld, lovade trohet och vad helst hon ville begära. Hon föll dock varken för onda eller goda ord. Så han lät fånga och binda henne. Hon ömkligen slagen vart, Hon pintes och hudflängdes, Dock blev hon ej på brösten svart, När de med facklor brändes: Den lilla hop som Kristi dop, Anammat, ej utan vånda, Med suck och gråt och mycken låt Dess jämmer månde åskåda. Fursten Theophilus sade att hon var tokig om hon hellre gick i döden än blev hans. Den lära som säger att Jesus hjälper från – eller åtminstone efter, döden är osann. Jungfrun svarade: … Gud ske lov och pris. Om jag mig låter här mig döda, Jag kommer snart i Paradis, Bland rosor vita och röda, På knä hon stod med ett friskt mod Och bad med suck och tårar: O! Jesu min vän i himmelen

123

Fräls mig från världens dårar. Theophilus förhånade henne då med att be henne att skicka honom några av de goda frukterna som växer i paradiset. Hon svarade: jag skall eder till tjänst det göra, om Jesu värdes mig bönhöra. När hon med svärdet avlivad var, Ett skinande barn framkommer, En korg det uppå armen bar, Med sköna rosor och blommor. Theophile, det sade, se, Dorothea dig detta tillsände, Var om du bad då hon helt glad, Från världen till paradis lände. Theophilus blev därvid omvänd och lät undervisa sig i den sanna kristna tron. Dorotea fick postum upprättelse genom att bli skyddshelgon inte bara för oskyldigt dömda, utan också bland annat för blomsterhandlare. I sin helhet omfattar sången 18 verser. Lite märkligt är det att man i början av 1820-talet, trycker upp en sådan hyllning till ett katolskt helgon. Om det är så att karaktärerna kan sägas vara tecknade i ganska tydliga svart-vita drag så ligger ändå huvudmotsättningen mellan den orubbligt dygdiga Dorotea och den trots allt inte oförbätterlige Theophilus. Hans ondska och hedniska eftergift för sina drifter är vad som för handlingen framåt, men han ångrar sig mot slutet, efter att ha fått se ett tydligt tecken på Kristendomens existentiella makt, i denna världen och bortom. Häri ligger en nyckel till mycket av de tidiga skillingtryckens ideologi och budskap. Det viktigaste temat är brottslingens bot och ånger, möjligheten att vinna salighet trots alla synder och genom ett ödmjukt accepterande av straffet. Dorotea är dock ovanlig på det sättet att hon är en oskyldigt dömd kvinna. Hon exemplifierar därmed kvinnans roll som offer för brott, snarare än brottsling. En allt starkare tendens under 1800-talet är att den kriminella identiteten understryks genom att kontrasteras mot det oskyldiga offret, gärna en kvinna. Även brottsliga kvinnor kan framställas som offer.

124

Skillingtrycken intresserar sig mest för grov brottslighet, mord, barnamord, blodskam, mordbrand, vilket allt var belagt med dödsstraff, fram till 1864 års lag. Antalet brott belagda med dödsstraff minskades radikalt och relativt få människor avrättade under de följande åren, den sista år 1910. Det verkar dock ha funnits en god marknad för skillingtryck, och det fanns fortfarande gott om brott att besjunga. Kvinnor och brott i skillingtryckens värld Hur det kunde gå för en förförare och otrogen älskare i Stockholm beskrivs utförligt i ”Mordet i Övre Bangränd. Ett av Stockholms mysterier” (Skillingtryck serie O 97:42-45, 1870). Texten omfattar fem kapitel på 16 sidor prosa. Josefina Ekelund har låtit sig lockas och förföras av en äldre välsituerad herre. Skillnaden i ålder och samhällsklass framhävs ständigt, vilket som är värst är svårt att avgöra. Även om felet mest är mannens, som borde förstå den begränsning som följer med åldern. Han blir utmattad efter en månads samvaro och tröttnar på förhållandet. Men skulden är ändå hans, som lockat en kvinna av folket. Här skiljs den folkliga moralen från elitens. Det var bland de högre stånden accepterat, även om inte heller elitkulturen var monolitisk, att en man från överklassen roade sig med en kvinna ur de breda lagren. Författaren ägnar sig åt ett psykologiserande, av närmast biologistisk art, som antyder att han är en relativt bildad man. ”När det kvinnliga sinnet bringas ur sin sedliga jämvikt, finnes för detsamma intet heligt: det beräknar aldrig följderna och lidelsen förkväver varje annan känsla /…/ det är en av skapelsens stora hemligheter”. Mannen var för henne okänd, men efter mordet visar det sig vara en berömd advokat, E W Montan. Hur de träffas beskrivs ingående: Det var en kväll i januari månad En herre gick på Drottninggatan fram, Han sina ögon efter vanan låna På glada flickor ell’ på vacker dam. En kvinna glad och frodig fick i sikte Han vänligt fråga henne vem hon var; Om jag för herrn skall vara rätt uppriktig, Den sköna gav den fina herrn tillsvar.

125

Jag går och syr, och lärer nya moder, För att försörja mig på ärligt sätt; Ty varken fader eller ej min moder Kan hjälpa mig, att få en smaklig rätt. Hör på sad’ han du delikata flicka Jag vill hjälpa dig på sådant vis Om du mitt råd och önskan dig vill sticka, Så skall ej tryta dig en smaklig spis. Vad säger herrn? Jag blir så hjärtligt glader Och glädjefullt hon då på munnen drog. Och då har jag i herrn en andra fader, Och neg så djupt och tacka där han stod. På ett hotell i enrum få vi språka, Det är så dumt att längre nu stå här, Sad’ herrn, ty man kan här bekanta råka Och på det högsta man generad är. De följdes åt och gjorde sällskap Och genast fingo rum på ett hotell. ”liten handelsbod har jag i beredskap åt dig min lilla vän om du är snäll”. ”Vad lovar herrn? Hur skall jag nu göra? Jag börjar förstå vad herrn då vill; Må han mig narra vill och så förföra Om jag hans råd och löften lyssnar till”. Maten spelar här en stor roll i det sexuella spelet. För underklassen var hungern om inte ständigt närvarande så åtminstone ett alltid aktuellt hot, och skillnaden i kosthåll jämfört med den finare världen, tycks man ha varit väl medveten om.

126

En del fall av könsöverskridande aktiviteter uppmärksammas och fördöms, särskilt ett fall av två pigor som gift sig med varandra. Genus som socialt konstruerad identitet fastslås genom att den ena med hjälp av sin (blivande) svåger lyckats förmå en läkare att intyga att hon är man (Skillingtryck serie O, 96:14-17, 1800): ”Berättelse om tvenne pigor som gift sig med varandra.” Sägs vara berättad av en resande från Uppsala: ”Man fortfar här ännu med rannsakningen över ett mål, av så besynnerlig egenskap, att knappt hela svenska brottmålshistorien kan framvisa något dylikt…” Anders Magnus, född Anna Maria, övertalar en svåger att undergå den föreskrivna läkarkontrollen i sitt ställe. Oklart om flickan var med, närvarande, alltså följde denne till läkaren. Hon verkar heller inte ha straffats särskilt hårt för detta: Vad är ej för alarm, när flickor sig skall gifta; Men mera underligt då båda av ett kön sig vilja vara hop, varandras kärlek skifta, det blir en skymf, ett brott, som får en nedrig lön. Gud, kvinnan skapade, för mannens ro och trevnad, att göra honom glad och lätta hans besvär, men det blev nu förvänt, Uti en sorglig levnad, ty Qvinnor kan ju ej, i Qvinnor bliva kär. Nej flickor vishet lär, det går ej an att skämta, ni kan ej vara nöjd om ni ej får en man, som ömma kärleksprov vill av ert hjärta hämta, och finna huru ljuvt han eder älska kan. Se guldet huru lätt det stämpla kan den svaga, hon räds nu för sin dom och blyges för sitt fel, nu hunnit sjutton år och kunde då behaga, en gosse utan mynt, men nöjder med sin del. Men större nöje finns än älska ömt sin maka,

127

och lika älskad bli utav en trogen vän, man uti sinnets lugn all höghet kan försaka, Då hjärtat gjort sitt val och njuter ömheten. Men när förnuftet ej får leda kärleks yra, då brukar hjärtat våld, ack! Vakten er därför, det blir tungt och svårt att känslan kunna styra. Ni plågas av er eld och kvalet det er gör. Tag av Försynens hand vad han er ämnar giva. Låt dygden följa er på alla edra spår. Var av exempel vis, låt kärlek hjärtat driva, så blir ni lycklig och ur tiden nöjder går.” Här är författarens dom ovanligt hård, trots att man kan tycka att brottet var ringa. Men för den tidens rättsuppfattning stred det mot naturen och den gudagivna ordningen. Äktenskapet upplöstes men någon tanke på att det skulle kunna ha förekommit någon sexuell samvaro mellan flickorna tycks ej ha föresvävat rättsväsendets representanter. Samma sak gäller andra mål, från 1600- och 1700-talet, där kvinnor gift sig med varandra. Detta var dock inte längre något som kunde avfärdas med att möjligheten icke var känd – det gustavianska hovet surrade av rykten om förbindelser mellan män och pojkar och mellan kvinnor och kvinnor. Kärleksbekymmer leder alltför ofta till dråp och mord – ett sent och originellt exempel på detta är Birger Justing, som förgiftade sin hustru med kaffe på sängen, men när detta misslyckades genom en äggtoddy (skillingtryck, serie O, 98:45-46, 1905/-06). De hade varit gifta i sju veckor och i en lång dikt, som han påstås själv ha skrivit, berättas om dådet och tillvaron i fängelset. Han döms till döden, har begärt nåd men det avslås, föräldrar eller släkt ber istället, och han väntar besked, men vill egentligen inte leva. Det är så mörkt i min dystra cell I fängelset i Vänersborg. Där jag nu sitter i den sena kväll

128

Och lämnad ensam med min sorg. Att tala, sjunga det mig förbjuds Och allt som hjärtat lättnad ger. Mitt älsklingsnöje mig ej här bjuds Att sitta spela handklaver. Men hör kamrater och vänner all’ Den visa som jag nu sjunga vill, Min levnadslopp den förtälja skall För alla som vill lyssna till. Jag kunde nu varit lycklig Och gått fri på den gröna jord. Om jag ej låtit förleda mig Till att begå ett rysligt mord. Ja, jag en gång var’t så lycklig Och fri och glad uti flydda dar, Jag älskade, och hon älskade mig O, sälla, sköna ljuva dar! Så lätt mitt arbet’ om dagen gick Och glad jag var uti mitt sinn’. När sen om kvällen med hast jag gick Att möta lilla vännen min. Hustrun, Ellen var ung och skön, och väntade sig inte en så obarmhärtig lön. Justing skyller på ”En orm /som/ sig smugit in, i sitt falska sinn.” Ett originellt grepp är att det kommit ut en svarsvisa, som kommenterar Justings klagorop. (Skillingtryck 96:46, 1906) En visa vill jag sjunga

129

För eder allihop; Det är om Birger Justing, Som var en riktig glop. Han narra först en flicka, Tog sedan hennes liv; Det skedde genom dricka Och inte med nå’n kniv. Ja, lilla Ellen var ju En jänta ung och skön, Hon kunde sig ej vänta Så obarmhärtig lön Av den som henne lova Att bli dess hjälp och tröst, Hon därför kunde sova Så tryggt invid hans bröst. … Ja. Justingen han klagar För han ej sjunga får, Men borde hellre braga, Som lagt sin fru på bår. Hans lott den borde vara, Som det i skriften står: Att han med fötter bara Gick genom eld och kol. Och Justingen berömmer Sig för sitt vackra spel. Men efter som folk dömer. Låg däri många fel: Det var ju inget annat, Än simpelt pigelock – Hans spel blev ock förbannat,

130

Ty det var fullt av skrock. Han Ellen kanske tjuste Med falska toner blott, Fast han inte upplyste, Att spelet var komplott. Den sorg han åstadkommit, Han nämner inte alls, Men om sitt älsklingsnöje Han skriker och ger hals. … Nu spelar Justing värre, Fast han nu spelar tok. Han gäckas med vår herre, Som vet att han är klok. Men detta har dock hulpit Därhän att nåd han får, Ty domen endast lydde På omkring nio år. Nu slutar jag med sången, Bjur Justingen adjö, Nu får han sitta fången För mordet på sin mö, Nu hinner han betänka Hur illa han har gjort, Och vårt förakt vi skänka’n Från hela denna ort. Typiskt är den folkliga kulturens krav på hårdare straff, liksom att man fördömer ett beteende som uppfattas som omanligt: en förförare!

131

Berättelser om sprit och brott Medan 1700-talets berättelser om sprit och brott mest framhåller supandet som en synd bland många, är de attityder som kommer till uttryck under 1800-talet mer divergerande. Det förekommer både moraliserande texter och åtminstone ett fall där spriten nämns i mer uppskattande ordalag. Detta sker i visan: ”Minnesord över en 70-årig Bacchi Ordensmurare som ifrån sin femte Carlscronaresa av döden befriades, i Norrköpings stadshäkte den 22 Martii 1825” (Skillingtryck serie O, 100:16, 1825). Inget brott omnämns i texten. Men något måste han ha gjort, eller åtminstone dömts för: ”han gjort månget bleckmått läns, och fyllt vår dombok flerestäns”, rimmar den okände författaren. Han skall således ha varit något av en vaneförbrytare, men hans brott kan inte ha varit av den värsta sorten, eftersom han inte dömts till döden. Det dominerande draget i 1800-talets skillingtryck där spriten omnämns är mer eller mindre uttalade varningsord mot supandets fördärv. Den ideala bilden av brottslingen som en ångerfull syndare försvinner alltmer. Detta är tydligt i ”Sång över det natten till 3.dje mars 1846 timade Mord; jemte några reflexioner med anledning deraf, Stockholm 1848” (Skillingtryck, serie Ob, 96:41, 1846). Reflexionerna gäller dels rusdryckers skadliga verkan, dels argument mot mildrande av straffsystemet. Åsikten att dödsstraffet borde avskaffas hade blivit allt vanligare inom de bildade klasserna, liksom pressen. Det var i och för sig glädjande med denna humanitet, säger författaren, men reformerna skulle få fel effekt på ”massan /som/ nedsjunkit till lägsta grad av råhet, av andligt och moraliskt elände”... ”vad dödsstraffet beträffar, så är dess tillämpning en välgärning både för samhället och den brottslige, till äventyrs också en varnagel för många”. Det är meningslöst att tala om människovärde, eftersom ”mildare strafflagar... skola åstadkomma den största förvirring i ett depraverat samhälle”. De lägre klasserna lever i ”råhet och depravation”. Utom på spriten skylls det aktuella (men ej definierade) brottet på sedeslösa kvinnor, som står på den lägsta graden av rå sinnlighet. Förefaller syfta på prostitution i allmänhet och särskilt de bordeller som förpestar huvudstaden: ”de nästen där den osminkade lasten firar sina orgier”. Varför han tror att dessa, de prostituerade, ägnar sig åt synd och sex på grund av sin egen sinnlighet – och ej på kundernas, framgår inte. De flesta torde dock ge sig in i branschen av strikta överlevnadsmotiv. ”Hur ska personer för vilken intet är heligt

132

och som inte låter sina passioner hållas tillbaks av några band kunna bevekas att genom mildare straff avstå från lastens och brottets bana?” undrar den upprörde skribenten. Vad är det då för mord som upprört skribenten till denna grad, och varför skylls det hela på fylleri och otuktigt leverne? Aftonbladet har samma dag, den 3.e mars, en utförlig beskrivning av mordet på drängen Axel Richter. Han har med två gesäller varit på ”Vita hästen”, spelat domino och tagit några supar. De har sedan gått hem till Richter, som hämtat en flaska punsch, vilken druckit på gatan. På ett kaffehus har de förolämpat värdinnan och hennes pigor. När de i sällskap med arbetskarlen Hellman passerade Norrbro har de träffat Ewa Wallmo, en av huvudstadens mest vanryktade kvinnor. De går hem till drängen Carl Svensson, men denne vill sova och slagsmål uppstår i farstun, varvid Richter blir knivskuren till döds. Svensson var vid gripandet nedslagen, men kunde lämna en redig berättelse om vad som skett. Wallmo mycket upprörd, då den mördade var hennes barndomsvän. Under 1800-talet blir det vanligare att skillingtrycken behandlar mer trivial brottslighet. Erik Hellström var en man som börjar lovande, han hade ett arv och blev anställd som informator hos en greve. Han var dock alltför begiven på att spela och dricka i glada vänners lag, och ägnade sig också åt spel, svordom och otukt. För att finansiera detta liv ger han sig snart in på stöld och bedrägeri, hamnar därför också i fängelse. En första vända blev på ca 10 månader. Men när han kom ut började han åter stjäla och blir dömd till dubbelt straff (skillingtryck, serie O, 98:17, 1888). Hittills har alla de flesta av de citerade sångerna liksom prosaberättelsen varit i första person. Det är den dömde själv som talar – eller någon annan som utger sig för att göra det i dennes namn. Med tiden blir det allt vanligare med berättelser i tredje person, som t ex i sången om Slaktaren Carl Svan: ”… han var dålig, ifrån det han var barn Och hade tidigt kommit i den Ondes garn. Han såg ju knappt en kvinna, förrän hans lustar brann Och för den äkte mannen går ju sådant ej an.

133

Och fult var hans talesätt, så snart han blev full Och lilla frun fick gråta för hans skull. En jämtekvinna höll han och mycket dyr hon var Men hustrun fick nöja sig med vad han hade kvar. En dotter de hade, ett älskligt barn, må tro Men hon gav slaktarns lustar ej någon ro. Knappt elva år fyllda hon var, då han en dag Med henne övar otukt, allt under hot och slag. Den gången blev ej den sista, som man vet, Ty fadern blygdes icke, fast skändas barnet grät Hon klagar för sin moder, men hon ej hjälpa kan Emot sådant odjur och hjärtlös tyrann. Han slår till sist ihjäl sin fru med en byråklaff, när hon beklagar sig och inte vill. Trots att han själv varit otrogen, det sägs också att han har förgripit sig på deras dotter (skillingtryck, serie O, 100/20, 1891). Tidigare var som nämnt incest ett populärt ämne för skillingtryck om brott. Svans handlingar fördöms på ett sekulärt plan, det är kanske syndigt, men det är inte i första hand av omsorg med hans själsliga välfärd i livet efter detta. Det sägs inte vad han dömts till för straff, men han har inte blivit avrättad. Det är handlingarnas verkan på denna jord som är det fruktansvärda, att han misshandlar sin hustru och skändar sin dotter. Men detta kopplas inte konkret till alkoholens inverkan, den gör bara att hans tal blir fult. Det varnas för supande, även om spriten inte är sångens övergripande tema. En outtalad varning förekommer i den Bygg-visan (skillingtryck, serie O 97:28, 1935). Här berättas kortfattat hur en man, Henning Bygg, som förut straffad för mord, berusat sig på midsommarafton och skurit halsen av en flicka han träffat. Mer svårklassificerad är en sång om polisen i Göteborg som misshandlat en fånge till döds. Det kan möjligen uppfattas som ett varningsord, en av många risker

134

med övermått av alkohol är ju att hamna i en fyllecell… och att bli slagen av poliser, inte minst i Göteborg. Markant är också att alkohol förekommer i samband med tidens rudimentära former av organiserad brottslighet: smuggling, sjöröveri och lönnbränning. Från 1800-talet finns två fall av sjöröveri som uppmärksammades i skillingtrycken. Det första skedde på Styrsö i Bohuslän. Texten inleds med orden: ”Åter faller ett dödsoffer för den hämnande rättvisans höjda vapen.” Och sjöröveri sägs vara en för den svenska nationen högst ovärdig verksamhet. Det bifogas också en sjörövarsång, som inte handlar om dådet, utan om Gud och naturen, i en lätt romantiserad animistisk form. Tre personer, Christer Andersson, Johan Anderszon Flatås och Anders Andersson hade mördat besättningen på en strandad båt och plundrat dess last. Åklagaren begärde att de tre skulle avrättas på en ö ute i skärgården, ”skärgårdsbor och sjöfarande till skräck och varnagel”, men häradsrätten bestämde att avrättningen skulle ske på den ”vanliga” platsen. Johan Flatås begärde att såsom krigsman få bli skjuten, men han blev halshuggen den 11 augusti 1824. Samma öde mötte hans medbrottslingar den 2 december samma år, och kropparna styckades och sattes på stegel. Om Christer Andersson berättas att han var född 1789, hade i ungdomen någorlunda kristendomskunskap, var fiskare och gift med en Beata Larsdotter. Äktenskapet var dock mindre lyckligt, ”de senare åren har han levat i jämn fiendskap med sin hustru, och sällan eller aldrig varit nykter, utan gått i jämn yra”. Han var också en ökänd smugglare och några gånger fasttagen för detta, men det sägs inget om att han skulle ha blivit straffad. (Skillingtryck serie O, 96:82, 1824). Enligt 1734 års lag påbjöds rådbråkning, som innebar att armar och ben krossade, med tex ett vagnshjul innan halshuggningen, endast för dödligt våld mot skeppsbrutna. Det är inte känt om det tillämpats eller ens utdömts efter lagens införande, men i det relaterade fallet skulle det faktiskt ha varit möjligt. Det andra fallet av sjöröveri är det tidigare återgivna, som skedde i Stockholm 1882. Två män, båda 26 år gamla dömdes till döden, genom halshuggning och förlorade dessutom medborgerligt förtroende för alltid. Sjöröveri är en tidig form av organiserad brottslighet, mytomspunnen och romantiserad, liksom smuggling ofta transnationell till sin natur. I Sverige har det

135

varit en ovanlig företeelse och den prosaiska verkligheten ligger långt från berättelserna i äventyrsböcker och färgglada filmer och äventyrsspel. Det kan konstateras att sjöröveri i inget av dessa fall verkar ha bedrivits vanemässigt, men i det första så var det fallet med smuggling. Även om det endast är två fall som beskrivs i skillingtrycken, så är det markant att det i båda dessa förekommer brännvin, eller annat drickande. Dessutom finns andra former av brott, med mer direkt anknytning till alkohol, nämligen lönnbränning och illegal försäljning av rusdrycker. En del brottslingar kunde uppnå legendarisk status. En sådan var Delsbomördaren P. M. ”Kniven” Johansson. Han hade tidigare varit fjärdingsman. Tillsammans med flera andra mördade han en bonde år 1889, 1890 sköt han en annan bonde i sin säng. Samma år ströp han, tillsammans med en annan man, en ung kvinna i en båt. De slängde därefter hennes kropp i vattnet. Vid alla dessa tillfällen sägs han ha varit berusad. Dessutom erkände han sju stölder i samband med inbrott – alltid verkar de ha varit fler om dåden. 1888 sköt han en sergeant i magen, denne överlevde dock. Inför rätta sägs Johansson ha varit nedstämd och ha svarat lågmält på domaren frågor. Denne frågar bland annat hur han på så kort tid kunde bli en så förhärdad brottsling? Johansson skyller på rusdrycker och dåligt sällskap, men man får inte veta så mycket om vilka dessa dåliga kamrater var. Inte blott mördaren bär skuld, tillägger skriftens författare, utan också Staten, som icke blott tolererar rusdrycker, utan rent av ockrar på dem. När våra lagstiftare inse detta kommer de brott som begås under rusets inflytande att upphöra av sig själva, avslutar han trosvisst (skillingtryck, serie O, 98/39, 1891). I samma trakter skedde Alftamordet, vilket beskrivs i en sång och berättelse författad av någon som kallar sig Frigge Rimfrost. Han hänvisar till ”Kniven” och hans dåd – skall Hälsingland aldrig få ro för dessa vilda mördartyper? Brottet är dock av annan art: Per Olsson i Alfta har drivit en lönnkrog tillsammans med sina söner. Detta var en mycket vanlig företeelse i landskapet. Någon annan brottslighet nämns egentligen inte förrän länsman Gavell och fjärdingsman Norén kommer till lönnbrännarnas gård. Bägge blir ihjälskjutna av en av sönerna, Karl Erik Olsson, påhejad av de andra och deras berusade gäster. Därefter fortsätter supandet. Prosaberättelsen är kortfattad, men i dikt skildras dådet i detalj – hur autentiskt är svårt att avgöra

136

(skillingtryck, serie O, 99:52, 1892). Karl Erik döms till döden och avrättas i fängelset i Gävle 17/3 1893, av Sveriges sista skarprättare Gustaf Dalman. På 1900-talet utkom endast ett fyrtiotal skillingtryck med brottsligt tema. I dessa nämns spriten och dess verkningar relativt ofta. Från seklets första år finns några skillingtryck där alkohol nämns i samband med kriminella nätverk, på gränsen till vad som skulle kunna klassificeras som organiserad brottslighet. Mellankrigstidens ransoneringar och förbud (i USA, Norge och Finland) blev en grogrund för den klassiska organiserade brottsligheten, men detta har inte givit upphov till några skillingtryck. Ett exempel på sådan brottslighet i samband med ännu en lönnkrog i Hälsingland (skillingtryck, serie O, 100:86, 1901-03) är intressant därför att en kvinna figurerar inte bara som krögerska, utan som en illegal entreprenör. Sången är illustrerad med bilder på brottslingar och åklagaren Köhler, de förra även som förklädda. Det sägs inget om kvinnan själv skulle ha druckit, däremot har hon varit ledare för en liga: … som uppstått, jämlik den i ”Knivens ” dar. Åkerberg som bov har uppnått största ryktet bland dem var Därnäst kommer ”Spännar-Lasse”, ”Pila-Brita”, ”Kolarn Ek”, ”Hacke-Lasse”, ”Ola-Masse”, ”Räv” och ”Mass-Mårten”, gamla kräk. Flera medlemmar sägs ha varit hemmansägare, de borde ha hållit sig för goda och inte haft några ekonomiska skäl att förfalla till brott. Men Pila-Brita skickade ut dem på kupper, de mördade, stal och brände, ofta förklädda, samt begick mened – men det är väl snarare när de redan hamnat inför rätta. Målet sägs ta en ny vänding då Köhler får henne att vända sig mot de andra och ange dem. Om lönnbränningen och den därmed förknippade våldsbrottsligheten var värre, eller mer allmänt förekommande i Hälsingland än på andra håll, må vara osagt. I skillingtryckens värld framstår dessa brott dock som koncentrerade till denna gudsförgätna landsända! De olika formerna av organiserad brottslighet som nämns i samband med alkohol och brott tycks ha varit lokalt förankrade. Smuggling och sjöröveri bedrivs naturligtvis i närheten till en kust. Vad som smugglades går man

137

inte in på, utan det är det faktum att smugglarna super som understryks, och troligen bidrar till att de begår bestialiska dåd. Det finns också ett fåtal sånger om smuggling där det inte sägs något om alkohol. Antydan om förekomsten av ett kriminellt nätverk finns också i ”En alldeles ny och hemsk visa om det fasansfulla illdådet som förövades i Saxtorpa by av Tattarnas grymma liga” (skillingtryck serie O, 96:54, 1900). Två bröder super och spelar kort med den enes presumtiva svärfar, men mördar honom när han vinner. Större delen av den dumt rasistiska sången Tattarnes illdåd återges här: Ett blodigt dåd så fasansfullt att skåda Har här begåtts på Skånes vida slätt, Och tattare det voro männen båda, Ja, blodet dryper från den hela ätt. Ett brödrapar de till på köpet voro, Som gick sig ut att göra vinst så fin, Och hemska planer de i tanken buro, Mer hemsk den blev sen de fått brännevin. Ty Johan och hans bror, som hette August De hade slipat var sin långa dolk, Att slåss med kniv, deras liv det va just, De hade mördat förut mycket folk. De gick tillsammans bort så till en stuga Och satte sig och spela helvetesspel Och fram på bordet så de brännvin truga Och tog av det var sig en duktig del. Men ovänskapen kommer så med spriten, Och samma tanke brödraparet får: Vi ta hans vinst om än den ock är liten Och gör han motstånd, vi ihjäl han slår.

138

Det varma tattarblodet börjar sjuda Och Augusts dolk ur klingan flyger fort Och Johans ilska och ses honom bjuda Att knivhuggas och att ej spela kort. O, fasans syn, o blod och hemska makter, De sarga tu sin vän och spelkamrat, Den ene skär, den andre ständigt vakt är, Så ingen ser den gärning utav hat. Dock en dem sett, den dödes enda dotter, Som var trolovad ock med mördaren. Hon tänkte då: det säkert lika gott är, Jag svärjer falskt vid domstol för min vän. … Men tänken blott, huru livet mänskan fattar. Då hon framlever det städs som ett svin; Och tänkom så hur grymt varje tattar’ Kan handla då han supit brännevin. Etniska fördomar vädras sällan i skillingtrycken. Den vanligaste formen är rysshat, eller förakt för denna nation. Det finns också ett skillingtryck om en man i Frankrike som blir kär i en zigenarflicka och mördas av hennes släktingar (Skillingtryck serie O 95:62, 1865). I mer skämtsamma eller uppskattande ordalag nämns hur Bildsköne Bengtsson tar sig en konjak, och därigenom går miste om sitt byte (skillingtryck serie O, 97:5, 1935). I Alvhem hos en bonde var en häst just ledig då, Som spändes för en kälke att gårn’ ta godset på, Bland det var också cognac som Bildskön smaka av

139

Mot Lödöse-trakten bär det sen av i maklig trav. Han värmer sig och njuter, av cognac som är god, Gör fler besök i natten men hästen still ej stod. Ty Brunte styr mot hemmet med drög och last uppå; Bildskön kom tillbaka, blev på cognac lurad då.’ I samma sång berättas att när han väl åker fast firar poliserna med champagne. Vilket också är ett, om inte skämtsamt så åtminstone, positivt omnämnande av alkohol. Det kan konstateras att det är män som super i skillingtrycken, aldrig kvinnor. Kvinnor figurerar antingen som brottsoffer i samband med alkohol och brott, eller i ett fall som en illegal utskänkare av sprit. Andelen skillingtryck som behandlar alkohol i samband med brott var aldrig stor, men den ökar efter år 1800, och än mer under skillingtryckens sista tid. Det är endast två av nästan hundra på 1700-talet, och minst 12 av 300 under 1800-talet och fem av ca 40 i början av 1900-talet. Fram till år 1800 omnämns supandet framför allt som en form av synd, en underavdelning av dödssynden frosseri. Skillingtryckens huvudpersoner var också i första hand syndare, och helst botfärdiga och ångerfulla sådana. De var också människor, nästan lika ofta kvinnor som män, som skulle avrättas och de berättade om sin situation i första person. Den form av brott som mest förekommer i samband med alkohol är våld, särkilt dråp och mord. I vissa fall är kopplingen mellan själva brottet och supandet oklar, det är mer en fråga om allmänt oregerlig livsföring. Det förekommer också att alkoholen leder till stölder och andra ekonomisk motiverade brott. Politiska brott och social protest På 1700-talet förekom det att folk avrättades för politiska brott, vilket uppmärksammades i skillingtrycken. När dessa avrättningar försvinner i början 1800-talet, upphör politiken också att vara ett tema för sångerna om brott och straff. Men mot slutet av seklet gör de ett återintåg. Det rör sig då vanligen antingen om händelser i utlandet, eller utländsk verksamhet i Sverige.

140

Om ryssar mördar varandra i Sverige kallas det ryssmord, i dagens tidningar (Aftonbladet, 5/3 2004) likaväl som i början på förra seklet. Ett sådant skedde i Norrviken, utanför Stockholm (Skillingtryck, serie O, 98:6, 1919). Efter revolutionen fanns tydligen ett intresse hos en del av den forna regimens anhängare, levde i exil i utlandet, att straffa dem som arbetade för den unga sovjetstaten. Texten framställer dock saken i omvänd ordning: Om Ardasjev den ryske doktorns öde Uti vår moder Sveas huvudstad Hur han blev narrad från sitt hem och mördad Har ni väl läst i pressen varje dag. Han flydde bort ifrån sitt hemland Ryssland På grund av terrorn grym och fasansfull. Han kom till oss att söka lugn och friden Som alltid bjudits av vår moder huld. Som ormen förr, en gång i paradiset, Så lurade dock mördaren på sitt rov. Med falskhet och med svek han offret förde Hem till sin håla denna mörka bov. Vid Norrviken där hade han sitt näste Och där blev Ardasjev den arme strypt. Och insydd i en säck, en sten vid halsen Han hade när man slutligt fann hans lik. På botten av den väna sjön Norrviken, Där ville mördarn dölja sitt brott. Där fann man ryssarna, som tyst försvunno, Och sedan skrevo hem att de rest bort. När Ardjasev försvann man börja undra Varthän han tagit vägen denna man.

141

Men undersökningarna ledde alla På spår mot sjön Norrvikens väna strand. Där fann man platsen för de hemska dramer Som knappast like finner i vårt land. Hadjelatché så var det mördarn hette Och Bollstanäs var mördarkulans namn. Två andra förmögna ryssar sägs ha mördats på samma sätt, av en liga ledd av kosacköversten Mohammed Hadjelatché, men med flera namngivna medlemmar. Problematiken låter bekant: Vi skydda främlingar från fjärran länder Som kommit hit att röva, mörda helt fräckt Terrordåd liksom andra mer uppseendeväckande brott i utlandet uppmärksammades. Den anarkist som kastade en bomb i det franska parlamentet besjöngs (Skillingtryck, serie O, 100:55, 1893). Enligt skillingtrycket framställs saken som om Vaillant mördat ett stort antal människor, men han blev avrättad trots att faktiskt ingen människa kom till skada, och gick till giljotinen ropande ”länge leve anarkin, min död ska bli hämnad”! Vanligare än att politiska händelser skildrades var att protester mot samhällets orättvisor uttrycktes genom att man blev indignerad när medlemmar av överklassen bar sig illa åt. Detta gäller t ex en överste som lät sin sinnessjuka hustru sitta inspärrad i 30 år och slutligen svälta ihjäl. Något straff omnämns inte. En visa om den hårdhjärtade översten trycktes även i Danmark, och finns med i samlingen. Här skildras hur råttorna gnagde på hustruns lik och till skillnad från den svenska versionen skrevs namnet på översten ut. Ett annat exempel på att man blev upprörd när överklassen begick brott, är kyrkoherden Anders Lindbäck i Värmland, som förgiftade fyra personer i nattvarden, (98:72-79, 1866). Även denne har uppmärksammats i danska skillingtryck.

142

För blott några trettio år tillbaka Levde uti Dalsland det en man, Som ej lärt sig konsten att försaka Utan knep från grannarna ibland. ”Backstu-Sven” han kalltes skall ni veta; Men sen han en gång en skinka stal Fick han ”Skink-Sven” efter betan heta, Om hans son är detta pastoral. Anders arbetade som vallgosse och sjöng gärna psalmer medan han gick och vaktade en bondes hjord. Ibland predikade han också Guds ord, uppkliven på en stubbe för sina får. De andra pojkarna i byn och trakten hörde gärna på och kallade honom ”Läsaranders” eller ”Läsarprästen”. Han ledsnade på detta liv, tog farväl av sin hjord och hängde knytet på sin enpåk. Vid sexton års ålder hade han ”slagit sig i backen” på att han var skapt till höga värv, och ville därför lära sig latin. Hans morbror var präst, men gav honom inget stöd, enligt sången pga sin bistra fru. I Vänersborg läste han hos en magister, ”pluggade som en häst”, lärde sig äntligen latin, fortsatte till Uppsala och prästvigdes där. Reste åter då till födslobygden Klädd uti sin nya svarta skrud; Blev som typ för ”kristelige dygden” Skolkarl och adjunkt i Upperud. Här tog lyckans vindar fatt i kvarnen, Svängde lustigt kring dess vingar för’n; Här han rosor ibland nattvardsbarnen Plockade – den ”helige” munsjörn. I hans svarta själ steg Satan neder – Och den ”fallne ängeln” skrattar så – ”Tag” han jublar, ”drycken jag bereder Och all jordisk lycka skall du nå – Guldet slukas av girigheten Såsom masken liket i en grift –

143

Gjut i nattvardsvinet, evigheten Når du målet; ty min dryck är gift!” Snart adjunkten är inackorderad Hos en gammal riker hedersman! Och hans dotter snart blir kurtiserad Utav Anders, som begär dess hand; Gubben dör i hast; i hast blir griftad – Testamente av en prästen har, Och ger flickan korgen, sen förgiftad Av prästman blivit hennes far. Redan långt på brottets bana hunnen Hejd för hjärtlös bov ej finnes mer – Utav Satan är han övervunnen Och sin grund till avgrunden ej ser, ”Fattigdomens lott är allt hård den”, Viskar i hans öra mörkrets vän. Prästen skattar ju till fattigvården ”Gif åt hjonen gift, du slipper dem”. Ja, i fattiga stugor bereder prästen dem till döden genom nattvard och välsignelse, Nils Pettersson i Fåraskog och änkan Karin uti Huken. En ung handlande är inneboende på prästgården, men går ”knall och fall han till sina fäder” sedan prästen givit honom vitt. Och på något sätt lyckas han komma över all dennes egendom. Han tänker också ta livet av en krympling vid namn Daniel Andersson. Men en högre makt blandade sig i spelet. Gud stängde här vägen för ondskans makt. Slagen utav en förskräcklig häpnad Prästen Lindbäck inför Rätten drogs – Fast mot ljusets höga makter väpnad Snart på allvar i förhör han togs – Och för världslig domstol han bekänner Denna avgrunds ilskefulla skalk

144

Att han mördat sina ”kristne vänner” Genom gift i Herrans nattvardskalk. Rågan uppå sitt brott han gjorde Med att söka mörda sist sig själv Och en avgrunds kval han lida Borde förr’n han kommer Stygens älv – Satan nog skall ta sitt rov behändigt, Ur hans klor han mera ej kan gå – Lika svart är Lindbäck innanvändigt Såsom han som präst är utanpå. Självmord kunde alltså ännu vid denna tid betraktas som ett brott. Skillingtrycken var dagsaktuella, och kom ofta ut innan domen fallit, eller avrättningar genomförts. I detta fall lyckades Lindbäck verkligen med ett senare självmordsförsök. Sensmoralen i den långa sången tycks vara att den som är född fattig ska acceptera sin lott och inte arbeta sig upp här i världen, då går det lätt illa. Sonen till en tjuv bör inte ge sig in på lärdomsbanan. Att som den avsigkomna kyrkoherden mörda med gift har ofta utmålats som ett specifikt kvinnligt tillvägagångssätt. Detta gäller t ex i Sverige åtminstone sedan landskapslagarnas tid och i England fortfarande under 1900-talet. Från sent 1800-tal är också en annan sång, eller ”En alldeles ny och vacker visa om fd banmästaren vid Bergslagens järnvägar: mordbrännaren, förfalskaren, bedragaren, kvinnotjusaren, tjuven, innehavaren av falska ordnar och medaljer, trolöse mannen, allt i långa banor mm mm. O P Löfdahl.” Hans tillgrepp från järnvägen uppgick till närmare 8 000 kronor. Han åtalades för 119 bedrägeribrott, 37 tillgrepp och förskingringar, 742 förfalskningar av avlöningslistor och räkningar. Dessutom sex mordbrandsanläggningar, bedrägeri mot försäkringsbolag i Vänersborgs enskilda banks avdelningskontor i Trollhättan, samt mened (Skillingtryck serie O 99:7, u.å.). Värst av allt tycks vara att han bar falska ordnar, och var en förförare.

145

Skämtsamma sånger På 1700-talet skämtade man gärna om de dialoger som utspelades när avrättade brottslingar kommit till de dödas rike, och om den svenske stortjuven Jacob Guntlack skrevs även andra skämtsamma visor. Det berättas t ex att han var en så förhärdad tjuv att han stal en plånbok tom på väg till avrättningsplatsen. Ett drag av folklig pikaresk förekommer också i två sånger från 1800-talet. ”Soldaten Jonas Löfgrens visa, av honom författad, över dess resa då han för något begånget brott skulle föras till Nyköpings slottshäkte, tryckt i månskenet” (skillingtryck, serie O, 99:8, u å): En visa vill jag nu börja sjunga, Om allt vad som mig händat kunna, Den första dag i juni det var, Då jag reste bort som en brav karl. Då jag fick order, mig bådas en ting, Att jag skulle prompt resa till Nyköping, Och sitta där i tolv dar, För jag har huggit björk och al. Ja, alarne de voro nio, Och björkarna de voro tio, Och lägger man en därtill, Om jag minns rätt så var det en pil. Bönderna som skulle ombesörja att fången fick skjuts till staden krånglar och förolämpar honom, vilket leder till gräl och slagsmål. Där gav jag gubben en fanders näsa: Jag sade den vägen plägar skälmar resa, Fast denna gången hände mig, Så är dock galgen byggd för dig.

146

Skjutsen gick vidare till Holma, dit de kom vid tolvtiden om natten. En, som han säger: ”förryckt kärring”, lät honom ligga på golvet och gav honom ingen mat. Men han smet istället in till hennes dotter i stallet. Och dottern sade min gosse lilla, Du gjort mycket illa; Men jag svarade det har ingen nö, Har jag gjort illa har jag fått spö. Där roa jag mig hela natten, Min syssla var att känna patten. Där roa jag mig som allra mest, Om morgonen fick jag ost och fläsk. Liksom i ett tidigare exempel spelar maten en viktig roll i det sexuella, ja det framställs här som om mannen är mer intresserad av mat än sex, tvärtemot i det tidigare fallet med advokaten, som sedan blev mördad av den förförda kvinnan. Här är det kvinnan som bjuder på mat för att få sex. På morgonen kom modern in, och sade: Ligger du här ditt bekanta spöke, Jag känner igen dig, du var på Malma möte. Men dottern sade: det är ej den, Jo! sade kärringen, jag känner igen. Löfgren smet ut från stallet och fortsatte sin väg. I Staf gav en annan ”kärring” honom middag: ”hon såg uppå min beskärda min, att jag ej var något bonde-svin”, skaldar han. Sedan: … drog de fram en gammal kärra, Och satte för den svarta märra.

147

Hon skulle trava; men bara gick, Hon slag uppå slag av påken fick. Skjutsföraren sade, är du ej vaken, Som slår så märra med stora staken. Hon har nu levat många dar, Då svara jag: är du hennes far? Han kommer till en bonde som inte vill tro att han är soldat, och dessutom försöker sätta handklovar på honom. Löfgren gör motstånd och bonden slår till honom, men Löfgren ”slog honom i golvet: som en skit”. Understryker att han inte är någon tjuv, utan skall till fängelset för att han har huggit ner trän. När han så får skjuts in till staden, sätts inom lyckta dörrar, började han sjunga, så att folket förundrade sig och ropade att vaktmästaren skulle släppa honom ut. Efter tolv dygn ”var jag ej för mätt”. Oklart om han satt på vatten och bröd, vilket hade varit det normala – eller som han själv (förutsatt att han är författaren) framställer saken, att han inte fick något att äta alls! Sakta gick han genom staden, och in på ett värdshus utanför tullporten Där var en flicka utav allra bästa arten, Som klädde sig på staten. Fläsk och ärtsoppa jag av henne fick, Och sedan jag med flickan uti sängen gick. Jag tänkte att få vara stilla; Men det blev alldeles intet gillat, Utan jag måste av och an, Så länge jag där något fann. Äntligen så slutades denna smeken, Och skam fick flickan för hela leken. Jag tog pengar som en räv, När han tar hönsen och går sin väg.

148

Ingen ånger visas, men en hel del mindre behagliga attityder, bland annat mot kvinnor och djur. Hästen framställs som offer för djurplågeri, medan räven står som symbol för list. Liksom i mordet på Övre Bangränd byts här mat mot sex, även om det är med omvända förtecknen, Löfgren vill äta och beklagar sig över flickan som vill smekas. Folkkulturen var inte helt igenom sympatisk, såsom den ibland kan framställas in romantisk form. Men man behöver inte vara nostalgiker för att studera det förgångna. De sista skillingtrycken har en mer ironisk ton än de tidigare, något som gärna följer med en tilltagande läskunnighet och en mer skriftspråklig, och därför reflexiv kultur. Några av de sista handlar om kassaskåpssprängaren Bildsköne Bengtsson (skillingryck serie O, 97:3-6, 1934/35), några verser från olika tryck kan återges: Jag höjer min röst, jag vill sjunga en visa, Ej kungar, ej prinsar jag tänkt till att prisa. Nej, större profeter har Gud nog oss skänkt, Och tanken går då till ”Bildsköne Bengt”. Var morgon så fort man går runt staden, Och läser en tidning, nog ser man på bladen Det står att ett kassaskåp har blivit sprängt, Och misstanken riktas mot ”bildsköne Bengt”. I tidningar syns han på olika platser, Men Bengtsson har nog privata palatser. På bondvischan där han är mest populär Med bilder av Bengtsson dom väggarna klär. Och priset är högt, som är satt på hans panna. Ja, 500 krisch, ”om han blott ville stanna”. Så finns nog mång jägare som söker rov. Men Bildsköne Bengt består visst sitt prov. Sen Kreuger gick hädan från tändsticksbolagen

149

Har bildsköne Bengtsson vart namnet för dagen. Den ene var styv i ”finansskriveri’t” Den andre är säker med ”sin dynamit”. I en annan häcklas polisen: … skulle den Bildsköne knycka en limpa Så skulle han säkert i snutnätet dimpa På sådana stölder – det är sant och visst Är svenska poliskåren specialist! Den framgångsrike brottslingens förmåga att dra till sig damernas uppmärksamhet ironiseras det också över: Till bildsköne på Stillot mång fager flicka skrev, De vill trösta honom, när domen hård den blev. Som hjälte såg de honom, han hjälte för dem var, Tyckte synd om Bildsköne, fick i fängelset stanna kvar. Kanske är det ett tidlöst drag, om hos kvinnorna eller i den kriminella identiteten, åtminstone går det igen bland dagens kriminella. Vi har stött på temat tidigare, hos den obesjungne tjuven Frans Eshel, och även Guntlack beskrivs i en del texter som en stor kvinnokarl. Slutord Bilden av syndaren, den mer eller mindre botfärdige hänger kvar i 1800-talet, men får konkurrens med andra kriminella identiteter. Framförallt förändras subjektet, sångerna framförs inte längre i första person, utan av en vanligen anonym berättare. Brottslingen blir då en ”andre”, inte någon som åhörare förväntas identifiera sig med. Kvinnan träder tillbaks från den kriminella identiteten och blir allt mer ett offer, antingen direkt för manliga brott eller också först drabbad, kanske genom att ha förförd och sedan ha begått ett brott som hämnd. Att vara en förförare hörde inte till 1800-talets mansideal. Till de mest framträdande negativa sidorna hos mansbild hör just

150

Skillnaden mellan könen är tydlig i de sånger där alkohol förekommer – det är alltid männen och aldrig kvinnorna som super i skillingtryckens värld. Medan det på 1700-talet var en synd bland andra, domineras attityden till supandet under de följande seklen av ett sekulariserat moraliserande, där man varnar mot spritens fördärv, inte av oro för syndarens själ, utan med tanke på brottsoffer och samhälle. Alkoholen leder inte bara till våldsbrott, utan också till stölder och osedlighet. Ett mer överraskande resultat är att alkohol så gott som alltid förekommer i sångerna om rudimentära former av organiserad brottslighet: smuggling, sjöröveri och drivandet av lönnkrogar. Dessa verksamheter bygger, till skillnad från sådana brott som misshandel och hedersrelaterade dråp på någon sorts affärsidé, de bedrivs med syftet att bli lönsamma. Sådana former av brottslighet kan tyckas ha ett nästan tidlöst medialt intresse, men det är då intressant att se att 1900-talets spritsmuggling inte blir ämne för några skillingtryck. Troligen är det förhållandet till det konkurrerande mediet, som styrt denna inriktning. Under 1800-talet stod pressen för en sparsam nyhetsrapportering, men denna kom allt mer att ge vika för sensationslystnad. Mellankrigstidens spritsmuggling var ett kärt ämne för tidningarna, vilket kan ha inneburit att de sista skillingtryckens författare inte fann det meningsfullt att konkurrera på detta område. Den kriminella identiteten definieras inte längre av en allenarådande lutheransk statskyrka. Den folkliga rättskultur som kommer till uttryck i skillingtrycken om brott och missgärningar, är mer inriktad på sociala protester, än mot politiska brott. Liberala ideologier får inte mycket utrymme i skillingtrycken, dessa synes snarare präglade av folklig upprördhet över grymma brott, kanske särkilt inom äktenskapet. Det finns dock ingen enhetlig politisk tanke bakom trycksakerna. Under 1800-talet förekommer sånger av mer skämtsamt slag. Skämtlynne och sensationslystnad torde också ha varit faktorer som sålt och således varit kommersiellt motiverade. Denna funktion och verksamhet kan sägas numera ha övertagits av kvällspressen, medan 1800-talets tidningar var påtagligt seriösa och liberalt samhällskritiska. Jämfört med 1700-talet utvecklas under detta sekel en ökande uppskattning av denna världens goda, samtidigt som tanken att man ska vara nöjd med sin lott, allt mer kommer till uttryck. Att den som har skall varda givet, kunde man inte göra mycket åt, men det fanns ett inslag av social protest, ett ogillande av att de som har ser till att skaffa sig ännu mer, med orättfärdiga medel.

151

Ungefär hälften av de avrättade var soldater, men också många andra skillingtryck handlar om dessa, både skämtsamma sånger och sådana om kärlek eller social protest. Överhuvudtaget verkar sambandet mellan soldater och brottslingar tidlöst. Ändå är det militära rättsväsendet föga undersökt.

152

Brottsliga Båtsmän

Den metafysiske revoltören är inte ateist, men han är nödvändigtvis hädare.

Albert Camus, Människans revolt

År 1699 underställdes ett mål från Göta hovrätt justitierevisionen, eftersom inget lagrum egentligen fanns: när annat folk vid en gudstjänst sjungit ”har jag Jesum i mitt hjärta” bytte två båtsmän ut ”Jesum mot fanen”. Överståthållare Gyllenstierna tyckte liksom de övriga rådsmedlemmarna att det var ”faseligt” och ansåg att ett papper, där det stod att de försmädat Gud, borde fästas på deras bröst varpå de skulle brännas. Greve Falkenberg, vilken var preses i Göta hovrätt, men också satt i den högre instansen höll med om att de borde brännas, möjligen utan vidhängande papper. Den slutliga domen blev att de skulle halshuggas innan de brändes. Soldater och brott är två begrepp som kan tyckas vara för evigt förknippade med varandra. Bråkiga, ofta berusade soldater och båtsmän hamnade inför civila domstolar. Men det militära rättsväsendet är fortfarande relativt obelyst, särskilt ur ett underifrånperspektiv. Kronans båtsmän stod under särskild jurisdiktion men i stormaktstidens Stockholm figurerade båtsmän och båtsmanshustrur ofta som anklagade, vittnen eller målsägande, inför stadens egna rättsinstanser. Genom att jämföra båtsmännens lagförda brottslighet med andra gruppers kan vi se om det fanns någon specifik militär rättskultur. Under senare år har forskningen kartlagt den nordiska brottsstrukturen under perioden 1400-1800, och utifrån denna kunskap gett en bild av rådande rättskultur. De undersökningar som gjorts behandlar primärt civila rättsinstanser. Militärer av olika grad har ibland figurerat vid dessa och i de diskussioner som förts bland forskarna beskrivs militären som grupp ofta som mer våldsbenägen än civila grupper. Vad som saknas är dock en undersökning som fokuserar på krigsrätten som arena, och ger insikt om den militära rättskulturen.

153

Även om det kan ha funnits en specifik militär rättskultur, finns det ingen anledning att tro att den var enhetlig. De skillnader som kan ha funnits mellan flottan och armén, personal av olika grad och mellan olika rättsinstanser, samt förändringen över tiden bör belysas. Våldets centrala roll i den militära verkligheten tidlös, men formerna för disciplinering av det militära våldet förändras. En disciplinering som dels syftar till att skapa en effektiv krigsmakt, dels begränsa soldaternas spontana våldsyttringar. Försvar och rättsväsen var den tidigmoderna statens viktigaste funktioner. Det militära rättsväsendet är en skärningspunkt, som uppstod i och med omvandlingen av dessa funktioner. I den maktkamp som pågick när den tidigmoderna staten formaliserades och den traditionella folkliga kulturen undertrycktes utgjorde den militära rättskulturen ett strategiskt nav. Det var två processer som etablerade statens våldsmonopol. Kontrollen över försvar och rättsväsen utgjorde därigenom förutsättningen för disciplinering och civilisering. Under det tidiga 1600-talet läggs grunden för en fast instansordning för det militära liksom för det civila rättsväsendet. Med tanke på militärmaktens stora betydelse, demografiskt, socialt och politiskt under perioden, kan en undersökning av den militära rättskulturen ge ett viktigt bidrag till en förståelse av de attityder och föreställningar som fanns i samhället. Militärt rättsväsen har endast sporadiskt uppmärksammats i äldre forskning och då ofta utifrån ett tydligt ovanifrånperspektiv. Rekryter som rymde då deras betalning uteblivit beskrivs som förrädare och upprorsmakare. Det socialhistoriska paradigmet inom historieforskningen har lett till kungar och krig numera får ringa intresse, även om en populärvetenskaplig historieskrivning gärna bereder utrymme för dessa företeelser. Men det finns goda skäl att uppmärksamma det militära livets roll i samhället, dess kulturella sammanhang och sociala omständigheter. Men då ur ett socialhistoriskt underifrånperspektiv, som står i kontrast mot äldre, ofta av nationalistisk chauvinism präglad krigshistoria, fokuserad på bataljer och hjältekungar. Under stormaktstiden skedde många reformer på det juridiska området, präglade av ökad kontroll från statsmaktens sida över olika rättsliga instanser. I det medeltida straffsystemet kunde de flesta brott sonas med böter eller förvisning medan de allra

154

grövsta bestraffades med offentliga avrättningar, ibland med kvalificerade dödsstraff. Civil- och kriminalrätt kom i allt högre grad att skiljas åt. Kriminalrätten beivrade brott mot sociala normer, vanligen på parternas egna initiativ. En allt större del av befolkningen kom att leva under så ekonomiskt knappa förhållanden att de inte kunde betala böter, samtidigt som de mer besuttna grupperna blev mer civiliserade. Offentliga skam- och kroppsstraff blev vanligare, men drabbade i första hand underklassen – som ej förmådde betala böter. Det gamla rättsväsendets uppgift, att lösa konflikter i samhället övertogs av civilrätten. Det brukar sägas att denna i första hand berörde de besuttna grupperna, men under karolinsk tid agerade dock även underklassen i ekonomiska tvister och vann ofta sina mål mot socialt högre stående motparter. Enväldet och den juridiska omstruktureringen bidrog till en ökad rättssäkerhet, med större likhet inför lagen. Bland de militära rättsinstanserna i Stockholm var livgardets den viktigaste, men alla olika regementen som i särskilt hög grad under Karl XII:s krig passerade staden hade egen rättskipning. Konflikter beträffande de militära och civila domstolarnas behörighet förekom. Känsligt var de militäras krav på jurisdiktion över borgargardet, som utgjorde huvuddelen av stadens garnison då större delen av livgardet 1700-09 följde kungen i fält. I och med indelningsverkets inrättande under Karl XI:s regering föll det på städernas lott att sätta upp och underhålla ett bestämt antal båtsmän för flottans behov. Stockholm skulle hålla med 100 båtsmän, ett antal som fördubblades i krig och vid krigsrisk. Om det fanns risk för krigs eller ej avgjordes av kungen, vilken oftast ansåg att så var fallet, och kunde därför ta ut det större antalet båtsmän när han så önskade. Flottans huvudstation flyttades på 1680-talet till Karlskrona. I Stockholm kvarblev endast en mindre styrka, förlagd på Skeppsholmen. Denna kallades Kungliga Hovjaktsvarvet, och omfattade ett tiotal fartyg. Chef över detta blev 1690 baron Anders Appelbom, från 1698 med viceamirals rang. Han var också periodvis president i amiralitetsrätten. Under senare delen av det Stora nordiska kriget fick man åter behov av en större flottstyrka i stockholmstrakten, för att möta det hot som uppstått genom tsar Peters erövringar och maritima upprustning. Riksamiralen Hans Wachtmeister var chef för den 1715 hit förflyttade eskadern, men efterträddes året därpå av Fredrik Örnfeldt.

155

Vid denna tid börjar också fall remitteras mellan stadens och flottans rättsinstanser. Huruvida det också tidigare fanns någon självständig domstol på Skeppsholmen är ovisst, men troligen handhade Appelbom själv mindre disciplinmål. Jag har endast påträffat ett mål från Skeppsholmen som nått stadens instanser. Flera gånger under år 1709 behandlades i rådhusrätten ett ovanligt fall där en student, Sven Staulin, vilken varit anställd som privatlärare åt en mastmakares två döttrar och förgripit sig på åtminstone en av dem, Anna Stina Bure, 9 år. Han säger sig älska henne mycket och erbjuder sig att äkta henne när hon når lämplig ålder. Föräldrarna ser detta som ett sätt att komma ur affären med äran i behåll och godtar anbudet. Staulin döms dock till en månads fängelse på vatten och bröd. Rätten framhåller att man inte kan veta vad Anna Stina kommer att tycka i framtiden. Det förefaller inte heller som om hon tillfrågats, och förefaller ju otroligt att hon skulle velat lova att gifta sig med förövaren flera år senare. Flottans båtsmän stod under amiralitetets jurisdiktion, men amiralitetsrättens material är dåligt bevarat, med undantag för 1701 års protokoll, då få mål däri har anknytning till Stockholm. Inom flottans rättsväsen förekom en extra flora av kroppsstraff utöver de i det civila livet vanliga, tex att sitta på trähästen, kölhalas och ”springa från rån”. Den som angrep eller hotade sin förman kunde också få högra handen genomstungen med kniv, i svårare fall drogs kniven sedan ut mellan fingrarna. Både rymning och att sova eller supa på sin post, vilka hör till de vanligaste brotten båtsmännen anklagas för vid amiralitetsrätten, var belagda med dödsstraff. Avrättning skedde på militärt vis genom arkebusering. Ofta slapp den dömde dock undan med att hoppa i vattnet från rånocken eller löpa gatlopp några gånger. Ett sjömilitärt straff som vunnit viss ryktbarhet, genom sin brutalitet är kölhalning, men jag har inte sett några exempel på att detta tillämpats. Intressant är att se krigsrätten kunde ha olika funktioner. Den var inte ensidigt disciplinär utan kunde också fungera som ett skydd för vanliga soldater mot officerarnas godtycke. Detta framgår t ex av en löjtnant Otto Gottseeds besvär angående den dom och det straff han ålagts vid artillerikrigsrätten i Stockholm. Han hade låtit slå en konstapels Belters hustru under trähästen och tvingat två andra konstaplar vid hotelse av spöstraff ”utföra profosstjänst”. Profossen var den som

156

bestraffade den militära personalen, men i likhet med skaprättarens värv ansågs det vanhedrande. Löjtnanten dömdes att böta drygt 90 daler silvermynt. Belter och hans hustru har, enligt löjtnanten betett sig ovettigt och oanständigt mot honom, och han har därför velat straffa dem. Varför det skedde under trähästen framgår inte. Att utföra ett straff var i sig vanhedrande, profossen var bödel vid regementet, eller motsvarande. Gottseed önskar att kungen tills vidare avstår från sin tredjedel av böterna, eller att den avskrivs mot innestående lön. Eftersom han inte på flera år fått ut sin lön kan det ju tyckas vara en rimlig begäran. Annars kommer han med hustru och barn i det största armod krepera (generalauditörens arkiv, Nr 33, 31/5, 1715). Enligt en medföljande kopia av domen har löjtnant Gottseed utan föregången rannsakning och dom låtit slå Belters hustru Catharina under trähästen på Vaxholms kastell uti handklovar, varav ”hon icke allenast blivit liksom fånig utan ock fått missfall”. Domstolen anser att det var en hård och neslig behandling hon utsattes för. Straffet har löjtnanten låtit konstapel Wollsten och lär-constapel Björck utföra, och därigenom tvingat dem till profosstjänst. Därför har han enligt stadslagens 21 och 26 kap i Edsöresbalken dömts att böta 60 daler silvermynt till målsägande och kung, plus 40 till rätten, och för den andra åtalspunkten döms han till två månaders löns förlust. Till missfallet saknas dock vittnen, och ingen extra ersättning verkar ha utdömts för detta. I materialet från de civila domstolarna används termen båtsmän för både civila och militära sjömän. Vad jag här intresserar mig för är dock endast de militära båtsmännen. Dessa benämns ofta stads-, fördubblings-, rote- eller kronobåtsmän. Civila kallas antingen bara sjömän eller ”coupwardhiebåtsmän”. De förefaller ha varit en relativt välbeställd grupp, figurerar i samband med ekonomiska tvister, t ex i om arv, men sällan i brottmål. I övriga fall framgår det vanligen av sammanhanget vilket det är frågan om, när så inte sker har jag tagit mig friheten att anta att det är kronobåtsmän. Det fanns också båtsmän i tjänst på de under 1710-talet vanliga kaparfartygen. Vid ett tillfälle är t ex tre kaparbåtsmän misstänkta för delaktighet i en stöld, men släpps på sin löjtnants ”caution”, borgen, eftersom de behövs ombord på kaparen. Dessa kommer inte att beröras i denna undersökning. Det exakta antalet båtsmän har ej gått att fastställa men det torde ha räckt med något hundratal för att bemanna de små fartyg som var stationerade vid

157

Skeppsholmen. Vid olika tillfällen besöktes Stockholm av enheter ur flottan varvid antalet båtsmän mångdubblades. I genomsnitt kan det dock knappast ha funnits mer än 500 båtsmän i staden, d v s ungefär en procent av samtliga innevånare. Detta borde motsvara högst 5 % av den manliga underklassen, men de stod för en betydligt större andel av brottsligheten i staden. Den grundläggande indelningen för brott som jag utgår ifrån är, liksom i avsnittet om kvinnlig brottslighet om de är riktade mot person eller egendom. Därutöver kommer sedlighetsbrotten, som vid denna tid, då all form av utomäktenskapligt sex var olaglig naturligtvis blev otaliga. Övriga brott är huvudsakligen olika former av olydnad, t ex: rymning, sabbatsbrott och lösdriveri. Bland egendomsbrotten dominerar stöld, en term som här infattar såväl snatteri, tjuvnad och rån. Övriga egendomsbrott omfattar handel med tjuvgods, bedrägeri och olaga handel. Det senare föll egentligen under ämbetskollegiet, men hamnar ej sällan också hos kämnärsrätterna eller remitteras till rådhusrätten. Brotten mot person utgörs dels av våld dels av verbala brott. Våldsbrotten varierar naturligtvis i grad, från mord – en term som så gott som uteslutande används om offret var ett barn – och dråp till örfilar, hårdrag, spottande och ”orenlighets kastande”. Bland de verbala brotten utgör okvädinsord den klart största gruppen, men det förekommer även förtal, ohemula anklagelser (om man anklagade någon inför och denna visade sig oskyldig kunde straffet för det nämnda brottet i stället drabba den som anklagade) samt eder och svordomar - allt missbruk av guds namn var brottsligt men endast extra svåra fall därav, som i det inledande exemplet, ledde till åtal. Sedlighetsmålen var föremål för en intensiv övervakning vilken, som vi sett främst drabbade ogifta kvinnor som blivit med barn. Fadern hade större möjlighet att klara sig, antingen genom att avresa eller att svära sig fri. Beviskraven var högre då än nu, vid alla typer av brott utom trolldom och barnamord. Man fick aldrig döma på indicier utan det krävdes antingen ett erkännande eller två ojäviga vittnen – något som sällan förekom i sedlighetsmål. ”Till den aktionen plägar sällan några vittnen admitteras”, påpekade Arvid Horn mycket riktigt. Tonvikten läggs i det följande på skillnader mellan båtsmännens och andra sociala gruppers brottslighet, sådan den registrerats vid stadens ordinarie rättsinstanser.

158

Straffsystemet kommer att diskuteras och beskrivas närmare för de olika brottskate-gorierna. Konkreta exempel ges i första hand på mål där båtsmän och deras hustrur samt i ett fall en amiralitetslöjtnant varit inblandade. Avslutningsvis sammanfattas olika sociala gruppers respektive brottsstruktur och diskuteras kortfattat tänkbara orsaker till att båtsmännens brottslighet såg ut som den gjorde. Egendomsbrott I slutet av 1600-talet drabbades landet av missväxt och under nödåren var tjuvnaden omfattande. Båtsmännen stod för upp till 25 % av det totala antalet män som dömdes för stöld. Det var sällan någon som ej hörde till underklassen anklagades för egendomsbrott. Mot slutet av kriget begicks allt fler stölder och ett antal grövre sådana utförs av båtsmän. Båtsmannen Jöns Haning anklagades, t ex för stöld av gods upp till 6000 daler kopparmynts värde. Han satt en kväll på en krog vid Slussen, tillsammans med två gardeskarlar. De tre hade sedan tagit sig upp på taket till några lärftskrämarbodar och med yxa, klubbor och långa spikar brutit sig in i dem. De bröt upp skrin och lådor och tog alla vita pengar och annat silver, så mycket de kunnat bära. Senare har de delat bytet mellan sig på Skinnarviksberget. Haning säger sig ha fått 300 daler silvermynt. Haning ändrade sedan sin berättelse, och säger att han givit sin käresta Anna Maria Ekelund 400 daler silvermynt, att köpa sig en gård för och själv behållit fyra riksdaler specie, tio dubbla caroliner och fem skedar, en diamantring mm, varav en del skall ha blivit taget av några engelsmän. Ett 20-tal vittnen och/eller misstänkta hörs. Anna Maria födde ett barn i fängelset. Barnmorskan försökte då inte, såsom annars var brukligt, ta reda på vem som är fadern, utan vad och hur mycket grejor hon tagit emot av Haning. Denne får också sitta i så kallat hårdare fängelse för att man skulle få fram sanningen, särskilt då angående medbrottslingarnas identitet. Han anger då istället för de tidigare omtalade gardeskarlarna två båtsmän, Isak Apelquist och Christian Söderman. Dessa kan dock ej bevisas ha varit delaktiga. Haning hade redan 1711 dömts för stöld, men var då minderårig. Fick slita ris, samt blev av en vaktmästare förd till tukthuset, men eftersom han ej låtit detta straff lända sig till varning och förbättring dömdes han nu till döden. Angående Anna Maria kunde rätten inte utlåta sig eftersom hon var i fängelset ”genom döden

159

avgången”. En båtsmanshustru Maria Giös, som förekommer på många ställen i materialet, skall i fängelset ha mottagit en ring av Haning, enligt en annan ”tjuvkonas” vittnesmål, men detta kunde ej bevisas. Båtsmännens hustrur var ofta inblandade i männens stölder och ibland även anklagade för egen sådan verksamhet. Änkan Ebba Abrahamsdotter Falk anklagades av stadsbåtsmannen Hans Utter för att av honom ha stulit en tennpotta, ett par vantar, en kjortel, nio servetter, ett förkläde, en kvinnfolk halsduk, en bok: Salomon Likovits Tåre- och tröstekälla samt silverspetsar till en mössa. Hon erkänner sig ha tagit en del av detta, dock ej vantar, spetsar och servetter. Säger sig ha sålt och pantsatt det mesta för att få pengar till sitt döda barns begravning. Det stulna värderas till 25 daler kopparmynt och hon befanns vara tidigare straffad för stöld (1709 och 1717). Detta var således tredje resan och hon dömdes till döden i enlighet med drottning Kristinas straffordning. Beträffande övriga egendomsbrott skiljer sig båtsmännens verksamhet åtskilligt från övriga sociala grupper. Frekvensen brott inom hela denna kategori är dock låg för såväl båtsmän som övriga män i underklassen. Olovlig och förbjuden handel var vanliga former av egendomsbrott, men jag har bara funnit ett exempel när det gäller båtsmän: Fördubblingsbåtsman Anders Andersson sägs ha gått omkring på gatorna och sålt visor och almanackor. Enligt stadsfänriken Erik Svahn har han dessutom dragit kniv och överfallit två stadsvakter som försökt hindra honom. Statsvakten har flera gånger tagit fast honom men han har då fått hjälp av sina kamrater. Efteråt har han då inte ”allenast hotat skära dem sönder och samman utan också gjort spe av dem då han kommit undan och bett dem komma och köpa hans visor”. Anders erkänner att han dragit kniv mot vakten men endast i nödvärn och av räddhåga – eftersom de utan orsak överfallit honom med dragna värjor, slagit honom till marken och släpat med sig på gatan. Vakten hävdar dock att båtsmannen var den som först drog vapen, samtidigt som han sade sig vilja skära lever och lungor ur dem. Rätten finner inget behov av någon närmare utredning, han har ju erkänt att han dragit kniv mot vakten för att hindra denna i sin ämbetsgärning – och kan för den skull hans liv ej förskona utan dömer honom till döden, i enlighet mer krigsartiklarna, kap 45. Domen underställs dock ”ödmjukeligen” Svea Hovrätts omdöme.

160

En speciell brottskategori för just båtsmän var bondfångeri. T ex säger sig två bönder ha blivit inlockade på krogen Kråkan av båtsmannen Johan Larsson Frimodig. Därinne har fyra hans kamrater suttit och spelat remspel och erbjudit bönderna att delta. Dessa hade först vunnit några stick (det är tydligen fråga om någon sorts kortspel) men sedan ”liksom tvingats” att fortsätta tills de förlorat åtta mått gryn. Båtsmännen försvarade sig med att bönderna ”voro fullvuxna karlar och inga vanvettingar och hade för den skull kunnat hålla sig ifrån spelet om de velat”. Johan Frimodig sade att han inte alls stått utanför krogen för att locka in någon, utan bara gått ut för att pissa och då kommit i samspråk med bönderna som gått omkring och ropat om att de ville sälja gryn. Vicefiskal Anders Röding har konsulterat amiral Appelbom vilken meddelade att en av de anklagade, stadsbåtsman Johan Broms tidigare är straffad för sådant spel och att det ej är frågan om annat än bedrägeri, han har inget emot att rådhusrätten dömer dem. En kvartermästares hustru, Maria Bryngelsdotter besvärade sig över att Broms tidigare bråkat och slagit sönder fönster på hennes krog Kråkan, för att hon inte velat ha deras remspelande där. Han säger att hon tvärt om har lånat honom två dukater för att locka några finnar till spel men blivit sur när detta inte lyckats och drämt till honom med en panna lut. Han har då försvarat sig. En hattmakargesäll vittnade dock till krögerskans förmån. Domen blev för Broms tre och för de övriga två gatlopp. Hovrätten ändrade dock senare utslaget till tolv daler silvermynt i böter för var och en av de inblandade båtsmännen. Våld och okvädande I motsats till stöld betraktades våldsbrott ej som skamliga i sig. Våld kunde tvärtom vara ett sätt att upprätthålla sin heder. Åtskilligt våld var också helt legalt, mot underlydande och inom familjen. En profoss som slagit ihjäl sin son fick t ex bara 8 dagars fängelse på vatten och bröd, medan en dotter som givit sin mor en örfil dömdes till döden – hedra din fader och moder! För mindre våldsbrott utdömdes böter men om dessa inte kunde erläggas omvandlades de oftast till fängelse på vatten och bröd. Böterna fördubblades om brottet skett på söndagar eller under större högtider, som jul och påsk, samt när kungen var i staden. Den speciella form av våld som kallats suicidalmord har diskuterats i annat sammanhang. Människor som bragts till förtvivlans rand begick – hellre än att begå

161

självmord och straffas med evig förtappelse – ett brott som säkert medförde dödsstraff. Vanligen är det då fråga om kvinnor som dränkt eller skurit halsen av ett barn. Det kan tyckas som om båtsmännen här brutit det könsuppdelade mönstret och i högre grad än sina hustrur ha ägnat sig åt detta. Ett sådant fall är överbåtsmannen Jakob Mattson Vitlök, som hävdade att djävulen visat sig för honom under en storm och att de ingått en pakt med varandra. Drabbad av samvetskval över att ha förskrivit sin själ, och i desperation över sin stora fattigdom skar han flera år senare halsen av en tioårig flicka. Målsättningen var naturligtvis att bli avrättad, vilket också skedde, trots att rätten fann hans historia osannolik. En annan båtsman, Svärdtaska dömdes för tredje resan stöld och begärde att få bli hängd eftersom han ej kunde låta bli att stjäla. Han hade lagt beslag på en gammal bagge, sex får och en kviga och sådan gårtjuvnad, stöld av boskap som gick lös ”under Guds lås” betraktades som särskilt allvarlig. Det framhölls då i justitierevisio-nen att de som ber om att bli avrättade ej brukar förunnas detta. Av de män som dömts för lindrigare våldsbrott var ungefär var sjätte en båtsman. Då våldsbrottsligheten är ganska jämt fördelad mellan män ur hantverks- och underklass gör detta att båtsmännen står för en oproportionerligt stor andel av den manliga underklassens våld. Detta är särskilt markant under 1700-talets första år. Grövre våld remitterades till rådhusrätten. Åren 1709-14 har endast fyra båtsmän dömts för våldsbrott vid denna instans. I inget fall under perioden anklagas en båtsman för dödligt våld. Ur kategorin övriga män från underklassen har 40 stycken dömts vid Rådhusrätten och 27 från hantverkarklassen, dessutom 34 kvinnor. Båtsmännen var således bråkiga men deras lagförda våld lindrigare än andra gruppers. Särskilt markant är denna skillnad jämfört med andra män ur underklassen. Överhuvudtaget sker en entydig minskning över flera sekler av det dödliga våldet i Stockholm liksom troligen hela landet – ja samma tendens finns på de flesta håll i Europa. Minskningen hänger samman med statens växande makt och mer marknadsmässiga relationer människor emellan, strukturella drag som motsvaras av en försvagning av hederskulturen. Brottsbeskrivningarna är särskilt vid lindrigare våld kortfattade. Ofta får man egentligen inte veta vad bråket gäller. En västgöte, Pär Larsson, anklagar t ex båtsmannen Lars Brandt för att utan ringaste orsak ha kastat en sten i huvudet på

162

honom så att han fallit omkull. Brandt nekar och säger sig ha tillbringat hela den dagen på varvet. Två ojäviga kvinnor avger dock under ed vittnesmål som styrker Larssons anklagelse och båtsmannen döms till 12 marker silvermynt i böter. Eftersom han saknar pengar omvandlas straffet till fyra dagars fängelse på vatten och bröd. Det är också möjligt att göra en jämförelse mellan riktningen hos olika sociala gruppers våld. Båtsmännens våld visar här ingen skillnad gentemot andra mäns ur underklassen. Det mesta våldet sker inom det egna sociala skiktet. Man torde också kunna utgå från att chansen att saken förs inför rätta är störst beträffande det våld som riktade sig uppåt i den sociala hierarkin. Mellanskiktets och elitens våld har antingen varit riktat neråt, eller hållits inom den egna sociala gruppen, här har inte registrerats något socialt uppåtriktat våld. Över hälften av det lagförda våldet var riktat mot kvinnor. Detta kan tolkas som att det var vanligt med manligt våld mot kvinnor men visar också att lagen och rättsväsendet verkligen innebar ett skydd för de kvinnor som drabbades. Att det kvinnliga våldet huvudsakligen riktades mot andra kvinnor, och inte mot män är knappast förvånande. Bland mer ansedda kvinnor fanns uppfattningen att våld riktad mot t ex en adelskvinna borde bedömas hårdare, men rätten tillämpade här principen att alla är lika inför lagen, och lät sig ej rubbas. Det enda våld som bedömdes hårdare med anseende till person är sådant som riktar sig mot en stads- eller kronotjänare i ”sitt ämbetes utövande”. Det finns en tendens att våld mot socialt högre stående män, och andra mål där sådana varit inblandade är mer utförligt beskrivet. Så är fallet är båtsmännen Lars Larsson och Sven Lorentzon som på gatan har överfallit konstapeln Claes Gripendahl och hökaren Jonas Berglund. Gripendahl var på kvällen på väg hem till Skeppsholmen då båtsmännen strax före bron ropat på honom och kallat honom hundsfott och andra okvädinsord, samt frågat varför han stött till dem. Gripendahl säger att han har försökt lugna dem, men att de har dragit sina knivar och överfallit honom. Han drar i sin tur värjan och retirerar mot en krog i närheten och ropat på vittnen. En garvarmäster kommer ut och ger dem några käppslängar, Gripendahl sårar den ene båtsmannen i handen så att han tappar sin kniv, varefter de försvinner från platsen.

163

Senare på kvällen överfaller de båda båtsmännen hökaren Jonas Berglund, som de förväxlat med den ingripande garvaren. De skriker att han ska få betalt för senast och rusar mot honom med dragna knivar. Hökaren flyr men blir upphunnen på trappan till sitt hus. Lorentzon sparkar där omkull honom samt slår sönder samtliga fönster på huset. Larsson står under tiden lutad mot en vägg. Vakten kommer och sätter de båda i arresten. Inför rätta tillstod de sina gärningar och hade inget annat att säga till sitt försvar än att de var helt druckna. De dömdes till 40 daler silvermynt var i böter för överfallet på Gripendahl och Lorentzon dessutom 40 för det andra överfallet samt att ersätta de sönderslagna fönstren. Boten var extra hög eftersom det räknas som fridsbrott och inte vanlig misshandel. Eftersom de saknar pengar får de istället plikta med fängelse på vatten och bröd. Att det socialt nedåtriktade våldet ofta beivrades är ett gott betyg åt rättssäkerheten i stormaktstidens samhälle. Här kan, av naturliga skäl, inget exempel med båtsmän som agerande ges, men ändå ett med sjömilitär anknytning: Amiralitetslöjtnanten Carl Silfwersparre anklagades för att med dragen värja ha anfallit en 16-årig ”vinskänks gåsse”, Adam Anthonisson Franki, utanför Johannes kyrka vid Roslagstull, samt bestulit honom på hans husbondes häst och vagn. Silversparre har fört in honom i en gård och försökt tvinga honom att dricka konungens skål ur en bägare vari han lagt värvarpenningen. När Adam vägrat har han, enligt egen utsago, istället fått leda löjtnantens häst vid betslet och uppmanats giva honom något för att slippa undan. Vid Malmtorget arresterades dock Silfwersparre av borgarvakten. Viceamiral Appelbom har anmält att han ej anser att Silfwersparre står under amiralitetskollegiets jurisdiktion, eftersom han var på permission, för att se till sina gods. Löjtnanten berättade att han varit på sin gård vid Stocksund och ridit in mot staden i sällskap med en korpral och några ryttare. Silfwersparre har själv ridit på en liten ölandshäst och därför kommit efter. Vid tullen har han åter stött på dem och de var då redan i samspråk med gossen. Han har varken sett häst eller chais men visst försökt värva honom och fördenskull ”utkommenderat ett glas öl, deruti han lagt en dubbel carolin” har varit något drucken, men varken slagit eller begärt något för att släppa honom. Amiral Appelboms bedömning tyder på att förhållandet mellan instanserna var relativt informellt. Detta gav utrymme för visst godtycke, det är mycket möjligt att hans argument snarare baserades på ovilja att göra sig till ovän med officeren genom att själv utfärda domen mot honom.

164

Den av ryttarna som ridit sist, vittnar om att han hört pojken skrika, men vet inte varför. Han har också sett häst och vagn stå vid ett plank i närheten. Pojken har hoppat ner från vagnen och löjtnanten sagt åt dem att ta vara på hästen. Drabantänkan Anna Maria Orm som bodde i närheten vittnade att hon hört något bråk och skrik och gått ut för att se vad som var på färde. Hon har hört gossen ropa: ”käre herre, låt mig komma till min häst igen”. Då hon sagt till ryttarna att de handlade orätt svarade en av dem: ”Det var intet rätt att bonden slog hustrun med krokot trä.” Flera soldathustrur och andra kvinnor har lagt sig i och vittnar mot löjtnanten och hans medhjälpare. Ryttarna går dock fria medan Silfwersparre döms till 40 marker silvermynt i böter. Domslutet underställs Svea hovrätt innan det vinner laga kraft. Man eftersträvade likhet inför lagen. Reformatorn Olaus Petri hävdade redan på 1500-talet att principerna: ”lika straff för lika brott” och ”den som ej har penningar pliktar med kroppen”, var så allmänt omfattade att de hade karaktären av gällande lag. Någon motsättning mellan dessa såg han tydligen inte och det är möjligt att han hade rätt i att en utbredd konsensus förelåg beträffande dessa principer. Det är dock uppenbart att det var lättare för en godsherre som Silfwersparre att punga ut med 40 marker än för ett par båtsmän, som de tidigare nämnda Larsson och Lorentzon. I många fall föregås våldet av förolämpningar och båtsmännen visar sig här ha en större repertoar och uppfinningsrikedom än andra. Båtsmannen Sven Petersson Röhår anmälde att han blivit överfallen och slagen av notfiskarnas ålderman Simon Pålsson och två av dennes drängar. Han uppvisar en attest från stadskirurgen, enligt vilken han fått ett blodsår i pannan. När han gått på Skeppsbron har Simon Pålsson och hans drängar kört på honom med sin not, så han stött sitt ben, varvid han skällt drängen för ”f:b fitta”, och frågat om han skulle köra på folk? Varpå de samlades omkring honom och börjat slå. Pålsson kan inte neka att han dragit Sven Petersson i håret och givit honom en örfil, men endast för det att han slagit hans dräng. Såret har båtsmannen fått då han ”tumblat omkring med drängen” och råkat slå sig mot berget. Röhår har dessutom kallat honom för ”tjuv, skälm och fintarm”, samt skurit sönder hans not. Rätten frågade var drängarna befinner sig nu – den ene ligger sjuk den andre är bortrest. Åldermannen döms att betala två gånger 6 marker silver för örfil och hårdrag. Drängen kunde man inte uttala sig om, en stadsvakt intygade att en av

165

dem låg sjuk och det är just den som var mest inblandad i bråket. Man dömde aldrig någon i sin frånvaro. Beträffande åldermannens klagomål befinns det att Röhår ”står under uppbud” och för eventuella klagomål eller skadeståndsanspråk hänvisas till schoutbynachten Örnfelt. Simon Pålsson erlade sina böter. Exemplet är i viss mån klargörande angående båtsmännens jurisdiktion. Efter ut-byggnaden av Stockholms örlogsstation får de alltså egen domstol, vilket de tycks ha saknat tidigare, det har aldrig förr hänvisats dit. Men säkert har Appelbom också kunnat avdöma smärre disciplinära mål och annat sådant som skett på Skeppshol-men. Det finns en del sällsynta undantag från regeln att ingen skulle dömas ohörd. Officerare som var i saxisk tjänst när kriget utbröt och vägrade byta sida dömdes efter långa processer för att ha fört ”avog sköld mot sin rätte herre”, till förlust av liv, ära och gods. De vanliga skällsorden för män var som tidigare visats ”skälm” och ”hundsfott” och för kvinnor ”hor-” eller ”tjuvkona”. Normalt straffades varje bevisligen uttalat okvädinsord med 6 markers böter, samma summa som gällde för våld om det ej resulterat i sår eller blånad. Till skillnad mot våldsbrotten fördubblades inte böterna för okvädandet vare sig på grund av helger eller av kungens närvaro i staden och ökades inte heller om det var riktat mot en tjänsteman. Däremot stadgas i stadslagen dubbelt bötesbelopp om förolämpningen föregås av ordet ”förvunnen”, d v s överbevisad. Om båtsmännens våldsbenägenhet var större, men mindre grov, än andra mäns så tycks det motsatta fallet gälla deras verbala brottslighet. De anklagades och dömdes sällan för okvädande eller förtal. Den sociala riktningen skiljer sig inte heller här från de övriga männen av samma sociala status. För alla grupper är de registrerade verbala brotten i högre grad än våldet riktade uppåt i den sociala hierarkin. Hur mycket folk svurit utan att det blivit något rättsligt efterspel går inte att bedöma. Här är det endast fråga om den lagförda brottsligheten. Det är inte troligt att båtsmännen skulle ha varit särskilt återhållsamma i sitt tal, är att när de kommer inför rätta för verbala brott är att det då är fråga om ovanligt grova sådana. Detta gäller då särskilt svordomar och eder, något som man på denna tid såg mycket allvarligt på som en form av hädande. Det förefaller som myndigheterna på 1710-talet var

166

inriktad på en moralisk upprustning, efter de stora nederlagen och för att återvinna krigsgudens välvilja, vilket också kan ha haft inverkan på antalet beivrade svordomar och hädelser. Ett exempel på hur man kunde handskas med svärande båtsmän ges i den rannsakning som med anledning av ”amiralitetskollegiets brev och extractum protocolli och uppå hans höggrevliga exellence kungliga rådet högvälborne herr överståthållarens, igenom den ädla och högtbetrodda magistraten ankommna befallning”, hölls i Södra Förstadens Kämnärsrätt en rannsakning över båtsmannen Johan Lagerberg. Denne hade suttit i arrest för stöld och enligt edsvurna vittnen varit mycket ”otidig” när han fördes därur. Kompaniskrivaren Magnus Söderberg har då påpekat att man ej på en söndag bör föra ett sådant väsende. Varvid Johan svarat: ”att han gav söndagen djävulen, att den onde innan kvällen skulle få en stek av honom, att han med handklovarna skulle slå ut bägge ögonen på sig och att Renman var en skrivarfitta”. Rätten förmanar dem (d v s vittnena) att ”bekänna sanningen”. De säger sig vara överens om att Johan var drucken och förbittrad eftersom hans kamrater som suttit häktade för samma sak gått fria. De tillfrågas också om han ”flera formulantier vid söndagens bannande brukat? varpå de svarade: Nej”. Kämnärsrätten ser sig ej kompetent att döma detta gruvliga brott utan remitterar till Rådhusrätten. I dennas dombok omnämns det dock ej, möjligen har man skickat det vidare uppåt i instanserna, men inte heller där har jag funnit några spår av det. Från år 1662 finns en parallell till det inledande exemplet: båtsmannen Lars Olufsson dömdes då att få en bit av tungan avskuren för att han upprepade gånger ”försmädat och gruveligen svurit emot Herrans Nattvard uti sitt fylleri”. Detta straff utdömdes av riksrådet i egenskap av förmyndarregering för Karl XI och därmed rikets högsta rättsinstans. För en sentida betraktare förefaller relationen mellan brott och straff här absurd. Att två båtsmän skulle halshuggas för att de sjungit fanen istället för Jesus, var ju i sig ett ännu hårdare straff. Men ser man straffrättens utveckling ur ett civiliseringsperspektiv måste dock stympningsstraffets avskaffande ses som ett steg i rätt riktning. Ett lindrigare fall av hädelse inträffade år 1709. Båtsmanshustrun Greta Johansdotters piga hade vid södra förstadens kämnärsrätt dömts för att ha stulit en

167

halv tunna kött från en häradshövding. Rätten misstänkte att Greta ätit av detta kött, fast hon visste att det var stulet. Då hon förnekar detta erbjuds hon att gå ed, men svarar ”ogudaktigt att hon wore lika nöjd om Gud eller fanen får själen”. Fruktan-svärt ogudaktigt, tycker rätten, men någon dom är inte registrerad så det är möjligt att hon lyckats undvika både att bli straffad och att svära falskt. Till skillnad från de hädiska båtsmännen, var i så fall hennes hädelse i högsta grad strategisk. Sedlighet De värsta formerna av sedlighetsbrott var belagda med dödsstraff: såsom incest, dubbelt hor (samlag mellan två på var sitt håll gifta personer), tidelag (med oskäliga kreatur) samt bigami. För det sistnämnda krävdes inte fullbordade äktenskap, tex döms båtsmannen Nils Nilsson, som under äktenskapslöfte ”besovit” två kvinnor, till döden för tvegifte. Det i särklass vanligaste sedlighetsbrottet består i att en ogift kvinna blir med barn, detta kan ske i tre former: med eller utan äktenskapslöfte, samt med en redan gift man. Liksom beträffande stöld men inte våld och verbala brott fördubblas böterna vid upprepad förseelse och straffet avrundas med kyrkoplikt. Kyrkopliktens officiella innebörd var att syndaren skulle förlåtas och återupptas i Guds församling. Det är dock inte otroligt att dess verkan snarare var stigmatiserande, eftersom brottslingen än en gång utpekades offentligt. Ett sätt för en kvinna att klara sig undan de hårda sedlighetslagarna var att dölja havandeskapet och sedan ”lägga fostret i lönn”. Detta var ett av de fall där de annars så stränga beviskraven släppte – eller rättare sagt de överfördes genom ”presumtion” på den anklagade. Om man upptäckt att en kvinna fött i lönndom och hennes barn sedan inte levde var det hon som skulle bevisa att hon ej mördat barnet. För männen fanns det två möjligheter att klara sig undan, antingen genom att försvinna eller också genom att gå ed på att de ”ej plägat köttsligt umgänge” med kvinnan i fråga. Det är också många ”med barn rådda” kvinnor skyller på bortresta båtsmän. Liksom i fråga om stöld var i slutet av 1600-talet nästan 25 % av de för sedlighetsbrott dömda männen båtsmän. Att en gift kvinna blir med barn och det kan visas att hennes man inte är fadern är sällsynt, men åtminstone ett exempel kan ges: En ryttares hustru Catharina Rotlind har hos sin syster på Västerlånggatan blivit bekant med båtsmannen Samuel Ahlquist. De har senare träffats i Uppsala. Medan hennes man, Sven Holm, var i Skåne blir hon på något sätt med barn. Den edsvurna

168

barnmorskan Elisabeth Eriksdotter säger sig inte veta något annat än att barnet var ”äkta”, Catharina har inte nämnt någon båtsman i barnsnöden. Barnet var dödfött. Mannen anklagar henne för enkelt hor och inför rätta erkänner hon nu att hon därefter åter inlåtit sig i köttslig beblandelse med Ahlquist. I oktober 1717 har hon åter fött ett barn som nu levde i 3 veckor. Även han erkänner. Catharina klagar å sin sida över att mannen illa hanterat henne och slagit med en yxa i bröstet. Ahlquist säger sig också ha blivit överfallen av Holm, som dragit kniv, skurit honom i händerna samt med en avbruten åra slagit honom i huvudet – detta är den så gott som enda antydan till att svartsjuka kunde förekomma som motiv till -våld. Sven Holm väljer dock att skylla på att han var tvungen att försvara sig mot sin hustru som överföll honom när han skulle hämta sina saker. Svartsjuka var alltså mindre gångbart som motiv än självförsvar. Han förnekar dock att han skulle ha slagit henne med någon yxa. Båtsmannen har även skadat honom i handen med en kniv och eftersom hans hustru varit otrogen i äktenskapet vill han nu skiljas från henne. Catharina döms till 80 och Samuel 40 daler silvermynt i böter och dessutom stå tre söndagar på pliktpallen i kyrkan, i avsaknad av pengar får de ”plikta med kroppen”. Angående äktenskapskiljandet remitteras till konsistoriet. Bland gifta kvinnor var båtsmans- liksom andra militärers och sjömanshustrur särskilt utsatt grupper, eftersom deras män ofta var borta under långa perioder och de inte alltid hade säkra underrättelser om han fortfarande var i livet eller ej. En båtsman från Södertälje, Jöns Lustig, hade sålunda under äktenskapslöfte ”hävdat och med barn rått” kvinnspersonen Engla Mårtensdotter Girs. Detta skulle normalt sett inte ha medfört något hårdare straff, förutsatt att de verkligen gifte sig med varandra. Men eftersom Lustig befanns vara en gift karl blev brotts-rubriceringen enkelt hor. Engla födde ett flickebarn, som när målet kom inför rådhusrätten ännu levde. Jöns Lustig erkänner men hade icke på ett och ett halvt år hört av sin hustru och trodde därför att hon var död. En edsvuren barnmorska vittnar att Engla Mårtensdotter såväl under havandeskapet som under barnsnöden sagt att Jöns var fadern. Hustrun, Catharina Andersdotter säger sig ha varit gift med Jöns i 12 eller 13 år och vet ej något annat än ära och gott om honom. De har emellertid varit åtskilda snart två år. Nu när hon hört att han haft att beställa med annat kvinnfolk vill hon dock förlåta honom och återta honom som sin man.

169

Engla Girs tillfrågades var hon var född och om hon varit gift förut. Det visar sig då att hon var änka efter en båtsman som 1715 avlidit i barackerna i Karlskrona. Rätten har skrivit till Amiraliteten och fått detta bekräftat. Dock ”prövar rätten skäligt, eftersom Jöns Lustig ej haft några skäl, vittnen eller omständigheter som kunnat få honom att tro att hustrun var död, och han själv deltagit i flera sjöexpeditioner och ej i enlighet med kyrkoordningen lyst efter henne”, att kort sagt döma honom till döden! Engla Girs behövde i enlighet med Kyrkolagen bara erlägga 2 daler silvermynt till de fattiga för otidigt sängelag, vilket inte räknades som något egentligt straff. En egenhet i tidens rättsväsen var att ett par som dömts för otrohet med varandra sedan inte fick gifta sig, även om skilsmässa hade beviljats. I ett mer komplicerat fall hade stadsbåtsmannen Elias Sjöberg och Ingrid Persdotter avtalat att ingå äktenskap med varandra. Men hon befinns av rätten vara gift sedan 18 år tillbaka med soldaten Hans Walmo. Walmo blev emellertid år 1700 dömd till sex års straffarbete på Marstrand. Ingrid hade under tiden dömts upprepade gånger för enkelt hor och barnavling, varför han lyckades erhålla skilsmässa och kunde efter fullgjort straff gifta om sig i Varberg 1708. Dessutom har hon ”fördristat sig att pläga köttsligt umgänge med stadsbåtsman Petter Haning, först utom och sedan under äktenskapslöfte, oaktat att hon tillförne för enkelt hor var avstraffad och icke hade skiljobrev från sin förra man Walmo, mindre makt och vederbörandes tillstånd att träda i annat gifte... sedan hon förnummit att Walmo vore gift på annat håll tänkandes av enfaldighet, det hon således ifrån Walmo nog skild var”. Han var alltså skild från henne, men inte hon från honom! Denna kyrkliga logik torde vara svårbegriplig inte bara för den stackars Ingrid och den moderna betraktaren utan också lite väl svårsmält för rådhusrätten – man tar inte i med värsta möjliga brottsrubriceringen. Det skulle kunna ha räknats som dubbelt hor eller tvegifte, men rätten nöjer sig med att kalla det enkelt hor. Detta motiveras med att även Haning nu gift sig med en annan och att det ”icke kan befinnas att hon av Sjöberg besoven är”. Eftersom det ändå måste betraktas som minst andra resan fördubblas böterna till 80 daler silvermynt, dessutom ska hon naturligtvis undergå behörig kyrkoplikt. Huruvida böterna omvandlades till fängelse eller kroppsstraff framgår ej, men det är föga sannolikt att Ingrid skulle kunna betala en sådan summa.

170

Även om rättspraxis kunde vara nog så rigid visar exemplet att stigmatiseringen som följde efter att en kvinna som fött utomäktenskapliga barn och dömts för hor och andra otuktigheter inte behövde vara så hård. Åtminstone bland båtsmännen var det fullt tänkbart att gifta sig med en sådan kvinna, hon var inte utstött ur samhället. Olydnad Rymning var den vanligaste formen av olydnadsbrott bland båtsmännen, ofta förknippad med ny värvning tex som ryttare. Detta beteende var vanligt bland soldater i stora dela av kontinenten, vilket tyder på att det fanns en gemensam militär rättskultur i hela Västeuropa. Det var ju också så att värvningspengen var den enda säkra inkomsten för en soldat. Huruvida han i forstsättningen skulle få någon ersättning berodde på krigslyckan och de därmed följande ekonomiska konjunkturerna. Även motsatsen, att soldater deserterade och tog värvning som båtsmän kunde förekomma, men jag har bara sett ett ex därpå: Överstelöjtnanten baron Åke Rålamb, som skötte värvningen av livgardister i Stockholm kom i motsättning med amiral Appelbom, då denne tagit i tjänst en man som redan var värvad till Livgardet. Rålamb skickade en korpral till Skeppsholmen för att hämta rymlingen, men Appelbom tog det som en personlig förolämpning att en person av så låg rang sändes till honom: ”vem har dig, sakramentskade karl, utskickat... bed den gamble fyllehunden och hemmaliggaren draga för tusende djävlar, eller bed honom komma själv till mig och taga tio med sig, jag skall dem alla nedersticka!” Mellanhavandet avslutades med att Rålamb stämde Appelbom inför slottsrätten, som hade hand om duellmål. Ett sådant yttrande som kunde uppfattas som en utmaning skulle kunna leda till dödsdom eller 2000 daler i böter, men det verkar som man nöjt sig med en varning. Just denna sorts motsättningar mellan olika rättsinstanser, militära sinsemellan eller mot civila, är väsentligt att studera, som ett led i formaliseringen av rättsväsendet, processrätten och inordnandet av äldre praxis, med godtycke och privata relationer till rätten i ett enhetligt statligt system. Värvarna var en illa omtyckt grupp och när ropet ”slå värvarna” skallade mellan husen samlades stadens slagskämpar för att överfalla och misshandla Rålambs folk. 1702 lyckades han endast få ihop tio frivilliga och dessutom ett hundratal

171

tvångsvärvade lösdrivare. Under månaderna februari till maj misshandlades 32 av hans hantlangare, och rådhusrätten tycks ha förhalat rättegångarna mot dem som var misstänkta för att ligga bakom dessa brott. Åtskilliga gånger under året namns i kriminalprotokollet att överstelöjtnant Rålamb inträdde och mer eller mindre upphetsat påmint om rannsakningarna. Vid ett tillfälle beklagade han sig också över att ”en hop gardeskäringar” skrikit förolämpningar och spärrat hans väg på Skeppsbron. Ett ovanligt fall, som kom att vandra runt mellan instanserna, berör den tidigare omnämnde Johan Larsson Frimodig, remspelande bondfångare. Denne skulle fullgöra sin kyrkoplikt efter ett lägersmål och kom på söndagsmorgonen till Ladugårdsgärdets kyrka (nuvarande Hedvig Eleonora vid Östermalmstorg). Han anmälde sig för kyrkovaktmästaren, Mats Bråttom, vilken dock ej hade gjort i ordning pliktpallen. Den föga skötsamme båtsmannen gick då till en krog ”gint emot” för att dricka brännvin och bad vaktmästaren meddela när pallen var klar. När predikan börjat observerade en gift kvinna i församlingen att Johan Frimodig ej var på sin plats. Här går skildringarna av förloppet isär: Vaktmästaren hävdar att han flera gånger varit ute och påmint Frimodig men att han ej kommit in i kyrkan och stått på pallen förrän predikan redan var slut. Båtsmannen säger själv att det var kvinnan som kommit till krogens fönster och sa till honom och att han då genast gått in i kyrkan samt varit på pallen medan predikan fortfarande pågick. Prästen har i alla fall meddelat honom syndernas förlåtelse, vilket inte borde ha skett om båtsmannen inte stått på pallen under åtminstone en del av predikan. Varken kämnärs- eller rådhusrätt visste hur man skulle döma i detta kinkiga mål och inte heller konsistoriet tycks ha haft någon bestämd åsikt. Det underställdes därför Svea hovrätts höga omdöme. Emellertid saknas något bestämt lagrum och inte heller hovrätten, utan endast kungen själv eller den så kallade nedre Justitierevisionen, den del av rådet som under kungens resor och krigståg residerade i huvudstaden hade rätt att avkunna ”arbitrala” domar. Den numera gällande principen ”inget straff utan lag”, eller att stiftade lagar ej får ha retroaktiv verkan, gällde inte på denna tid. Myndigheterna var medvetna om lagarnas ofullständighet och förbehöll sig rätten att utdöma straff när en gärning uppenbarligen var brottslig, även om lagrum saknades. Dessutom hade ju redan Karl IX, i sin besvikelse över att riksdagen vägrade godta hans nya lagförslag,

172

kompletterat de gamla svenska lands- och stadslagarna med lämpliga stycken av ”Guds lag” såsom den kom till uttryck främst i Moseböckerna. Inte heller dessa gav dock någon vägledning. Hovrätten måste därför vända sig till Justitierevisionen, som dock ej tycks ha varit alltför aktiv under Karl XII:s utrikesvistelse. Denne har därför själv blivit tillfrågad om saken – vid en tid då han bör ha haft händerna fulla med slaget vid Klissow. Det slutliga beslutet blir därför att både Frimodig och den, som man tyckte, försumlige kyrkovaktmästaren döms till fängelse på vatten och bröd, i sju respektive fyra dagar. Båtsmannen skall dessutom fullgöra ny kyrkoplikt, dock utan att åter få sina synders förlåtelse. Båtsmannen Johan Larsson Frimodig figurerar också i ett mål där han inför Stockholms rådhusrätt anklagades för att ha tagit ett parti stockfisk från skeppet Hoppet, samt det tidigare relaterade målet rörande försök till bondfångeri. Då han uppenbarligen även dömts för någon form av osedlighet, hör han till en av de mer frekventa personerna på anklagandebänken i Stockholms domstolar i början av 1700-talet. Slutord Båtsmännen som grupp uppvisar en annorlunda brottsstruktur än såväl befolkningen i sin helhet, den manliga delen därav och övriga män i underklassen. Deras agerande inför de ordinarie civila rättsinstanserna skiljer sig från andra mäns (och för den delen kvinnors). Detta kan tas som intäkt för existensen av en distinkt militär rättskultur, som visserligen, för de ”gemena” soldaterna och båtsmännen samt underofficerarna kan ha haft gemensamma drag med den folkliga rättskulturen. Periodvis har båtsmännen varit mer benägna att stjäla än andra män. I några fall har det rört sig om relativt stora värden, vilket är ovanligt utom beträffande en liten grupp professionella stortjuvar. De i övrigt vanligaste formerna av egendomsbrott, olaga handel och döljande av tjuvgods dömdes de så gott som aldrig för. Däremot händer det att deras hustrur fälls när de gömt eller sålt vad mannen stulit. De ägnade sig åt ”bondfångeri” en annars på det hela taget okänd företeelse. Båtsmännen jobbade ofta i grupp och kunde också visa solidaritet med varandra, tex då de skulle gripas, något som annars var mycket ovanligt.

173

Båtsmännen blev oftare anklagade för och dömdes för våldsbrott än andra män, såväl ur underklassen som ur de högre sociala grupperna. Deras våld var dock i genomsnitt lindrigare än andra mäns. Annars skiljer sig inte båtsmännens våld från det som utövades av andra män ur underklassen. En påfallande hög andel av männens registrerade våld var riktat mot kvinnor. Detta gäller båtsmännen så väl som andra män ur både underklass och högre sociala skikt. Båtsmännen blev inte oftare anklagade för verbala brott än andra, men när så skedde var det fråga om mycket grova sådana. Svordomar på gränsen till hädelse, skällsord som går utöver de vanliga förolämpningarna ”skälm” och ”hundsfott”. Vad som här kan förtjäna att påpekas att båtsmännen är de enda som jag har sett i protokollet använda det kvinnliga könsordet som tillmäle, fast bara mot andra män. Båtsmännen blev oftare anklagade för sedlighetsbrott, men hade relativt goda möjligheter att komma undan. De blev inte i högre grad än andra män fällda. Båtsmanshustrurna var liksom andra militärers och sjömäns hustrur en utsatt grupp. Deras män kunde vara borta i flera år utan att de fick någon säker underrättelse från dem. De ingick då i nya förbindelser, med eller utan äktenskapslöfte och utan att bry sig alltför mycket om de regler som fanns om att anmäla för prästen att de trodde att mannen var död, så att det kunde lysas efter honom. Båtsmännen var tjuvaktiga, våldsbenägna, ogudaktiga och osedliga. Något definitivt svar på vad som gjorde att de uppvisade detta beteende, ges nog inte utan en djupare inblick i deras föreställningsvärld och värderingssystem. Det kan dock framhållas att de utgjorde en grupp unga män som under en stor del av sin tid levde under hård disciplin och utanför normala sociala förhållanden. En grupp som skapats av överheten och rekryterades ur de lägsta sociala skikten. Detta kan förklara att de var bråkiga och hade svårare än andra att anpassa sig till gällande sedlighetsnormer. Till deras stöldbenägenhet kan ha bidrog kanske att de kom från samhällets botten, men också definitivt att deras löneförhållanden var minst sagt oregelbundna. Enligt civilprotokollet från början av 1719 frös och svalt båtsmän ihjäl på Stockholms gator för att de efter kungens död inte kunde handla för de nödmynt de fått ut i lön. Det gruvliga hädandet är belagt i ett fåtal fall och det är osäkert om det kan sägas vara typiskt för båtsmännen som grupp. Varje individs förhållande till kulturella element är unikt, men uppstår å andra sidan inte i något socialt vakuum. Man måste försöka härleda ett beteende eller ett mönster till sociala grupper. Det

174

förefaller irrationellt att dra på sig ett fruktansvärt straff för det kortvariga nöjet att raljera med den kyrkliga överheten. Någon genomtänkt ateism var det troligen inte fråga om. I en del fall var hädandet förknippat med fylleri. Men supandet var så allmänt utbrett att det borde ha förekommit andra fall av hädelse om dessa tankar var utbredda utanför båtsmännens krets. Kanske svårigheterna med att leva upp till gällande normer på andra områden medförde att båtsmännen också tenderade att åsidosätta den respekt de ansågs vara skyldiga att visa den gudomligt givna världsordningens representanter. Härmed har förekomsten av en specifik militär rättskultur påvisats. Även om denna inte var enhetlig, så var vissa variabler gemensamma för alla militärer. Rättsväsendet har haft en viktig roll när det gällde att disciplinera underklassen och inte minst militären. En av de mest betydande förändringarna i folkligt beteende under den tidigmoderna perioden är det sjunkande dödliga våldet. Men med undantag just för militären, så var det ett område som i relativt ringa grad var föremål för myndigheternas intresse. Det är något av en paradox att man samtidigt måste hålla de egna soldaterna i schack och bibehålla deras aggressioner så att de kan riktas utåt, i önskad riktning när så krävs. Den militära rättskulturen kan mycket väl vara av avgörande betydelse när det gäller att förklara den minskade våldsfrekvensen i det tidigmoderna samhället. En större empirisk undersökning av hur den förändras över tiden, vilka särdrag den har och vilka skillnader som fanns mellan lantsoldater och båtsmän, mellan officerare och ”gemena”, mellan värvade förband och indelta, ligger dock ännu i framtidens sköte. Flera drag hos den specifika militära rättskulturen, skall strax studeras, med fokus på disciplinen och våldets roll inom den militära kulturen.

175

Myterier i den svenska armén

No money, no discipline; No discipline, less money

Michel Roberts

Ett av historiens första kända myterier beskrivs av Caesar i hans första bok om de galliska krigen. Erövringen av Gallien inleddes då de helvetiska stammarna bad Caesar om hjälp mot germanska inkräktare. Ryktet om germanernas vilda tapperhet och krigsduglighet fick de romerska officerarna att tveka och enligt Caesars berättelse skrämma upp soldaterna, så att dessa ej vill marschera. Senare forskning har visat att författarens beskyllning mot officerarna var ett propagandatrick. Genom att vädja till folkets motvilja mot en mellangrupp, kunde soldaterna känna sig som bättre än officerarna, som hade drabbats av feghet. Uppdelningen saknar stöd i andra källor. Motståndet berodde på att Caesar överskred sina befogenheter och faktiskt startade ett anfallskrig, inte så mycket för att skydda sina vänner som att på sikt erövra hela Gallien, och skapa en oberoende maktbas. Exemplet visar på några nyckelelement i myteriernas praxis och behandling: ordervägran, försök att begränsa befälhavarens, eller härskarens handlingsutrymme kontra konstitutionell begränsning, samt officerarnas roll. I den svenska historiens gryning finns faktiskt en liknande episod, som tidigare berättades för skolbarnen som om den var väl belagd i källorna. Den myndige lagmannen Torgny sägs ha tvingat Olov Skötkonung att sluta fred med den norske kungen, under hot att annars låta tinget avsätta honom. Han motiv var inte pacifism, utan att det var mer lönsamt att härja på andra sidan Östersjön. Förekomsten av myteri som brottskategori är ett strukturellt särdrag som skiljer den militära rättvisan från den civila. Olydnad i olika former var visserligen inte ovanligt vid de civila instanserna, man skulle till och med kunna hävda att all brottslighet är en form av olydnad, även om inte all olydnad är brottslig. Som myteri definieras i första hand alla former av organiserad olydnad bland militär personal, till sjöss eller till lands.

176

Myterier är en aspekt av det likaledes föga utforskade området militär rättskultur, hur soldater och officerare uppfattade och påverkades av lagen och rättsväsendet, samt inte minst hur de utnyttjade detta. Rättssystemet består av dels av instansordningen och lagarnas innehåll eller substans; dels av den inre och yttre rättskulturen. Med den inre rättskulturen avses juristernas egna värderingar och attityder i förhållande till lagen. Den yttre rättskulturen är således lekmännens, och särskilt den folkliga rättskulturen nalkas bäst genom ett studium rättspraxis och rättsmaterialet, där folk kommer till tals och där det kan iakttas hur de uppfattat och använt sig av systemet. Definitionen av myteri är ständigt omdiskuterad, har ändrats under olika perioder och rättssystem. Att kollektivt våld mot överordnad, tex för att ta kontrollen över ett skepp ingår är uppenbart, men termen används även inom landmilitären, och inte bara för kollektiva handlingar, utan också enskilt våld mot överordnad samt vägran att lyda order, samt någon gång i det civila, för bondeuppror. Man kan också skilja mellan två sorts målsättningar; myteriet kan antingen syfta till att ta kontroll över en enhet eller ett område, med eller utan politiska ambitioner, eller också till att reda ut tillfälliga missförhållanden. Den militära revolutionen Omvandlingen av krigföringen under 1600-talet har kallats den militära revolutionen. Krigen blev storskaligare, taktik och strategi förändrades, liksom arméernas organisation och soldaternas sociala liv. Det sker en teknologisk och institutionell utveckling. I början av 1600-talet var krigaren fortfarande en entreprenör, i större eller mindre skala, men utvecklingen gick mot nationella arméer. Men själva revolutionstänkandet är ju lite på nedgång. För att det ska vara idé att tala om en revolution så krävs det åtminstone två kriterier: det ska vara en relativt snabb och rejält genomgripande omvälvning. Den judiciella revolutionen, som Parker också varit med och lanserat har bristen att den är utdragen process över så där 800 år! Medan den militära, från slutet av 1500-talet till mitten av 1600-talet (olika åsikter förekommer om exakt start- och slutår), har den bristen att perioden inte kännetecknas av större förändring än de närmast före eller efter. Ändå utgör det militära rättsväsendet en viktig innovation under just denna tid.

177

Om den svenska militära organisationen var ledande i början av 1600-talet, så var den spanska det under större delen av 1500-talet. Men den spanska armén, kanske särskilt när den i Flandern bekämpade det nederländska upproret, drabbades ofta av myterier. Dessa utbröt vanligen efter en segerrik kampanj, då myndigheterna borde ha möjlighet, men helst undvek att betala ut innestående löner. Myterierna beskrivs som en folklig protestform, där utom betalning ett av de viktigaste kraven var på rättssäkerhet. Soldaterna ville ha ett förutsägbart rättssystem och att officerarna skulle hindras att utdöma godtyckliga bestraffningar. Rättsväsendet inrättades således i hög grad på soldaternas egen begäran, samtidigt som den bidrog till deras disciplinering. Liksom övriga krav, inklusive full utbetalning av lön och immunitet, gav myndigheterna efter och så gott som samtliga myterier i Flandern var framgångsrika. Man kan alltså föreställa sig en sorts spännande växelverkan, där rättsväsendet etableras i hög grad på soldaternas begäran, samtidigt som det bidrar till deras disciplinering, och tjänar som modell för det civila rättsväsendet, i en tidigare fas, för att sedan halka efter. Arméerna var fortfarande organiserade med utgångspunkt i att privata entreprenörer värvade trupper i större eller mindre skala. De stora entreprenörerna påminde om det italienska systemet med kondottiärer, och rättsväsendet var då outvecklat. De italienska furstarna på högmedeltiden blev ofta ”tvungna” att lönnmörda framgångsrika generaler när de blev för svårkontrollerade. På samma sätt som den störste av det trettioåriga krigets främste företagare, Wallenstein, mördad av kejserliga agenter när han hade inlett egna förhandlingar med svenskarna. Soldaterna var ofta egna företagare i liten skala. I Sverige kom en ökad professionalisering redan under 1600-talet till uttryck i inrättandet av olika befattningar inom det militära rättsväsendet, som auditörer och krigsfiskaler. Processrätten formaliseras, centralmaktens kontroll ökade och en fast instansordning utvecklades. Särskilt tydligt blir detta i Karl XI:s krigslagar från 1683 och sjöartiklarna av år 1685. Dessa ligger till grund för den civila processordning som fastställs i 1734 års lag. Den svenska utvecklingen med en väl organiserad armé, som dagligen uppsände lämpliga böner och lydde, eller åtminstone reglerades av excellenta krigsartiklar, beundrades i åtminstone de protestantiska delarna av Europa. I en engelsk bok från

178

1632 framhålls det visa i att förena tro och svärd, såsom de judiska härförarna och Konstantin den store. Gustav II Adolf hyllas och ställs i paritet med Romulus, Akilles, Nestor, Alexander, Caesar, Scipio och Hannibal, vilka representerar olika dygder! Såväl de böner som användes vid lämpliga tillfällen som de 150 krigsartiklarna ingår i texten, ja är dess huvudsakliga innehåll. De första artiklarna behandlar religionen. Men från och med den tjugonde är huvudtemat lydnad: att förtala eller lyfta vapen mot generaler och likställda leder till dödsdom. Alla skall lyda de högre officerarna, annars gäller samma straff. Den som vägrade lyda order skulle bestraffas efter gärningens vikt. Men en soldat som blir eller anser sig bli oskyldigt anklagad av en officer eller underofficer, skulle kunna möta denne som en jämlike inför krigsrätten. Den soldat som utdelar ett slag med hand eller försöker slå en officer som beordrar honom något ska mista sin hand och drivas från lägret. Men skadar han denne, eller om det sker i ett fort eller under belägring skall den skyldige arkebuseras. Den som officer ej fullföljer ett angrepp blev offentligt vanhedrad. Bland trupper tillämpades decimering, var tionde skulle hängas och de andra få frakta orenlighet ur lägret tills de bevisat att de ej är fega, vilket skulle styrkas med tio mans ed. Feghet, flykt och vägran att ge sig i strid bestraffades på samma sätt. Den som förhandlade med fienden, gav råd förtal information etc. riskerade också att straffas med livets förlust. Den som inte var nöjd med det kvarter han blivit anvisad, i stad eller läger skulle räknas som myterist! Detta säger något om termens elasticitet, lite vad som helst kunde räknas in. Bland andra punkter kan nämnas att den som en gång blivit förklarad som förrädare eller rörts av bödelns hand aldrig mer skulle lidas i något kompani och att den som mot betalning sprang gatlopp åt någon annan skulle halshuggas! Att springa gatlopp ansågs således inte värre än att folk kunde tänkas göra det för pengar. Myteri och militär rätt i äldre tid Gustav Vasa var den som först använde ordet myteri i skrift på svenska. Detta är mycket symptomatiskt eftersom var den som han etablerade den tidigmoderna, så kallade absoluta staten i Sverige, och därmed den första som kunde förvänta sig en form av disciplin av den grad och art som gör det möjligt att tala om myteri. I första

179

hand använder han sig av ordet när han uttrycker sin oro för att de dyra tyska legoknektarna de ska göra myteri, om de inte fick sin betalning i tid. Men i praktiken hade han mer problem med bonderesningar. Sönerna fick sedan för vana att göra uppror mot varandra och hade också problem med lydnaden bland egna trupper. Pontus Dela Gardie, Johan III:s fältherre, importerad från Frankrike, kan väl snarare klassas som en sorts kondottiär och inte legoknekt, intog Narva 1581. Kungen hade givit strikta order att inte tillåta någon plundring av staden, men Dela Gardie kunde inte hejda sina soldater från att utnyttja sin sedvanerätt. De tyska legoknektarna gjorde några år senare också myteri och mördade 1 500 skotska kollegor, för att sedan gå i dansk eller rysk tjänst med de befästa orter de kontrollerade. Från Gustav II Adolfs tid har vi en utmärkt källa, inte minst för den militära historien, i Axel Oxenstiernas tryckta brev. De bekymmer som kanslern hade med bundsförvanter och erövrade områden, disciplinen och annan förvaltning, diplomati etc går att läsa på blandad tyska och svenska. I breven nämns myterier ca 35 ggr. Problemen är delvis det samma som tidigare: legoknektar som vill ha betalt. Men också att svenska och finska trupper vill hem och Oxenstiernas ständiga oro för att några officerare skulle vara inblandade i myterierna. Finansieringen av kriget och förhandlingar med militära entreprenörer var det viktigaste av hans uppdrag, eller uppgifter, för även om han officiellt handlade på rådets och förmyndarregeringens uppdrag så var det Oxenstierna som var landets verkliga ledare, och krigets starkaste förespråkare. Det var ingen maskin som bara rullade på av egen kraft, som det ibland hävdas. Alla ville ha fred, men soldaterna framförallt betalt, och Sverige, eller åtminstone Axel Oxenstierna själv, krävde satisfaktion, säkerhet och ett hedersamt slut på kriget. Läget efter kungens död var svårt, men han lyckades tråckla ihop ett fördrag i Heilbronn. Härigenom bevarades Sveriges ledande ställning bland de protestantiska makterna på pappret. Hans arbetsförmåga var imponerande, han lyckades skriva lugnt och sansat i alla ärenden, sköta stort och smått och hålla ett öga på sina ”arbetsgivare” i Stockholm. Trots att det militära läget ständigt förvärrades och myteri när som helst kunde utbryta inom arméerna som huvudsakligen bestod av värvade trupper.

180

Redan år 1633 ”innan bläcket från (Heilbronn) fördraget hunnit torka”, bröt myteri ut vid Horns och Bernard av Weimars arméer vid Donau. Därmed föll också den omsorgsfulla konstruktionen för truppernas betalning och underhåll. I december utfärdade Axel Oxenstierna en förplägnadsförordning, varje soldat har rätt till två skålpund bröd, ett pund kött och ett mått vin varje dag. Borgerskapet som trupperna var inkvarterade hos skulle hålla med säng, salt och ved – inget annat. Efter nederlaget vid Nördlingen 1634, lämnade bundsförvanterna Sverige och slöt fred med kejsaren. Wetterberg lägger i sin nyligen utkomna biografi faktiskt skulden för nederlaget på sin dyrkade hjälte Axel Oxenstierna, eftersom denne inte hade velat reda ut befälsordningen. Oxenstierna förde därefter tills vidare en defensiv politik. Strategin gick ut på att svenskarna skulle dra sig tillbaks mot Pommern, som dock sparades från alltför betungande inkvarteringar, för att kunna bli en trofast provins, när freden väl kom. Oxenstierna försökte undvika en fransk allians på dåliga villkor, när Sveriges förhandlingsposition var som värst. I slutet av 1634 var Axel Oxenstierna en bitter och desillusionerad man, han hade förlorat kontrollen över utvecklingen. I hans världsbild slogs Sverige för Tysklands frihet, gentemot en kejsare som efter freden i Prag 1635 har större intern makt än någonsin tidigare. Men de tyska furstarna såg kanslern som det stora hindret för den fred de längtade efter. Det gick vid ett tillfälle så långt att Oxenstierna satt fången av sina egna officerare, som gjort myteri Magdeburg i augusti 1635. Skälet var det vanliga – att de ville ha sin betalning, och de släppte honom mot löftet att han snarast skulle se till att de fick sina pengar. Att Sachsen och Brandenburg slöt fred var inte bara dåligt, så länge de var neutrala skyddades de ockuperade områdena från kejserliga angrepp. När Sachsen så förklarade krig i slutet av 1635 besegrades de i några mindre bataljer av Banér. Frankrike hade samtidigt ”råkat” i krig med Spanien, efter en kidnappnings– och mordincident och villkoren för ett förbund på likställd fot förbättrades. Efter Banérs seger vid Wittstock i september utbröt nya myterier, i linje med vad Parker hävdar för den spanska armén i Nederländerna. I juli 1636 lämnar Oxenstierna Tyskland. Det förefaller troligt att lokala befälhavare under det tidigare skedet kunnat utöva tämligen godtycklig rättskipning. Ett exempel på detta är fältmarskalken Wittenberg som, i samband med Karl X Gustavs angrepp på Polen, redan innan man kommit i

181

kontakt med fienden år 1655 påstås ha låtit hänga nära 500 av de soldater han värvat. Denne militära entreprenör hade förtjänat sina sporrar, och troligen också en hel del pengar i trettioåriga kriget. En skotsk äventyrare och lyckoriddare, Patrick Gordon, sedermera general i rysk tjänst, deltog som 20-åring i Wittenbergs tåg. Han berättar i sina memoarer att armén den 16/7 1655 lämnade Stettin, och att klassificerar den hårdhet som disciplinen upprätthölls med, ”not justice but tyranny”. En fjorton års pojke hängdes för att ha kastat en sten på en polack som under eskort letade efter stulna hästar i lägret. En soldat förföljdes av en kvinna som anklagade honom för att ha stulit mjölk i en bondgård, hade oturen att stöta på fältmarskalken själv. I förskräckelsen tappade han mjölkkannan och förgäves bad kvinnan på sina knän för plundrarens liv. Han hängdes på stället. När kungen anslöt sig till denna armékår kritiserade han Wittenberg för dennes hårdhet. Men det var en ständigt lika svår balansgång, att hindra soldaterna från att plundra krävde hårda straff, särskilt som det ofta var si och så med deras betalning och underhåll. Sammanlagt ska ca 470 man ha avrättats, huvudsakligen genom hängning och för mindre förseelser, under föga mer än en månad, av en avdelning som från början bestod av 17 000 man. Det skall då noteras att Wittenberg själv inte drog sig för att plundra. Vid ett tillfälle sända han Gordon för att hämta böcker ur ett övergivet jesuitbibliotek, och denne plockade även på sig några volymer för egen räkning. I en äldre nationalromantisk historieskrivning uppfattades Wittenberg som en äkta karlakarl. Carl Grimberg nämner att Karl X Gustav ”i spetsen för en ståtlig här tågade fram, omgiven av sina yppersta generaler från trettioåriga kriget. Där såg man den järnhårde Arvid Wittenberg, fruktad lika mycket av sina egna män som av fienden”. De många avrättningarna ses här närmast som ett exempel på fornsvensk manlighet och dygd. Carolus Sverige har kallats ”Österns hammare”, de svenska härarnas tågande genom grannländerna medförde stora förändringar: i Ryssland och Preussen framtvingade den svenska politiken en despotisk och militaristisk utveckling, men ledde i det polska fallet till undergång.

182

Det låg inget tvingande i att stormaktsställningen skulle gå under just när så skedde. Det berodde snarast på diplomatiska tillkortakommanden. Karl XII:s utbildning betraktas annars som utmärkt, men vikten av att ibland söka förhandlingslösningar negligerades tydligen. Istället florerade en övertro på Guds hand i militära ting – något som underströks i propagandan från bägge sidor, dock något mindre efter Poltava från svenskt håll. Man inriktade sig då hellre på att klaga över folkets synder och lyxlivet i Stockholm, som gjorde att Gud straffade landet och indirekt orsakade kungens lidande. Någon direkt statskupp skedde inte, behövdes inte efter Karl XII:s död år 1718, däremot förekom flera myterier under hans regering – tex på Skeppsholmen 1715, som senare skall beskrivas. Det förekom också ett antal fall av ordervägran och inkompetens, som bla ledde till förlusten av Finland. Den general Lybecker, som ansvarade för detta har bedömts lite olika, men han dömdes till döden för flera brott varav ett var att han förtalat kungen – vilket denne lär ha tyckt var onödigt, för det gjorde ju alla svenskar! Generalen benådades men Karl XII gav omväxlande prov på mildhet i sina domar och rabiat grymhet i andra fall, såsom avrättningen av Patkull. Daniel Defoe, den engelska journalist som mest är berömd för sin bok om Robinsons Crusoes har också skrivit en historia om general Patkull. Denne livländske adelsman dömdes till döden och gav sig i landsflykt redan under Karl XI:s regering, efter att ha uttalat sig kritiskt om den stora reduktionen. Han var arkitekten bakom det stora förbund som riktade sin spets mot Sverige och underblåste fiendskapen under de långa år som mest dominerades av Karl XII:s segrar. Efter att Polen och Sachsen tvingats till fred utlämnades Patkull till svenskarna av August den starke, trots att han då befann sig i rysk tjänst och kanske borde ha åtnjutit diplomatisk immunitet. Det kan vara värt att notera att Defoe inledningsvis fördömer Karl XI:s reduktion som den värsta olycka som drabbat något europeiskt land! Men även om man ogillar enväldet så måste det uppfattas som ett brott att lämna kung och land och föra avog sköld mot riket och sin rätta herre. Å andra sidan hade adelsmän en ganska stor frihet att växla mellan olika lojaliteter. Straffet var i sig alltför grymt, men ändå på sitt sätt i proportion till den skada Patkull åsamkade den svenska stormakten och i linje med tidens rättsuppfattning.

183

Regementspastorn Lorentz Hagen beredde Patkull för döden. I sin redogörelse anmärkte Hagen att denne verkade högst bunden vid världsliga ting. Han var också besviken på sina herrar, både tsaren och kung August. Vid budet att han skall dö dagen efter låg han först och grät, inte för att han skall dö, för det är människans lott, men för att han skymfligen ska avrättas. Då visste han ännu inte att han dömts till rådbråkning. Hagen påpekade att själen är viktigare än kroppen. I hjärtat är han ändå svensk, hävdade fången! Han hade ej alls orsakat kriget eller alliansen mot Sverige, tvärtom försökt få fred, erbjudit svenske kungen Kurland och polska Livland med en del andra områden som satisfaktion. I diplomatiska frågor var Karl XII snudd på idiot. Som Frans G Bengtsson framhåller var just hans halsstarrighet det enda som kunde få ”vindflöjeln” August att hålla fast vid en kurs, i det här fallet det olyckliga kriget mot Sverige. Ett förbund mellan Sverige och Polen skulle däremot ha möjliggjort en gemensam front mot ryssen. Detta skulle ha givit Europa en helt annan historia och Sverige en starkare ställning än vi någonsin haft. Inte för att stormaktsställningen innebar några fördelar för det svenska folket, och därmed inte heller var någon större förlust, men det var ju ändå den kungen och hans bussar slogs för. Patkull sade sig också ha hjälpt svenska fångar i Ryssland med tusentals daler, för att finna nåd inför kungen av Sverige. ”Ack, om jag sökt Guds nåd med samma sorgfällighet”, tillägger han, och börjar åter gråta. Det är dock ej för sent, säger Hagen, enligt sin egen berättelse. Patkull bad om att få vara ensam för att samla sig. Efter en paus återkommer Hagen, Patkull hävdar nu att August är ateist! Han frågar också om dödssättet, prästen svarar att han ej har sett någon dom, men tror att det kommer att gå helt stilla till. ”Har I intet fått se min dom, eller skulle jag utan rannsakning och dom dö?” frågar Patkull bestört. Pastorn svarar att domen kan vara förseglad, för att uppläsas först på avrättningsplatsen. Patkull börjar då skriva sitt testamente, han hade krav på August och ville att hans kusiner, som tjänstgjorde i svenska armén skulle få överta dessa. Sin sista natt sover han lugnt för första gången på länge, och får nattvarden innan han förs till avrättningsplatsen. Att de ännu inte vet om avrättningssättet är ovanligt i svensk rättspraxis. Kapten von Waldau läser upp domen: ”warjom vare härmed kunnigt och veterligt, att det är hans Kongl. Maj:ts vår allernådigaste konungs allvarliga befallning, att denne, som är en landsförrädare, sig till välförtjänt

184

straff och androm till varnagel, skall rådbråkas, halshuggas och på 4 hjul steglas; var och en vakte sig för otrohet och tjäne sin konung redeliga”. Skarprättaren förstod ej sin sak, så avrättningen gick långsamt och fången utsattes för ”jämmerlig” plåga. Över trettio stötar krävdes innan han dog, han skrek häftigt redan vid den första. Efter några stötar på bröstet skrek han icke mer utan sade med bruten stämma: ”huvudet av, huvudet av”. Det sägs att han själv krälade till stupstocken och la huvudet till rätta... vilket dock låter föga sannolikt. Den kroppsliga misshandel som han utsattes för var ett övergrepp, och tillräckligt för att väcka Guds misshag mot Sverige, dess konung och hans dittills ständigt segerrika armé, hävdar den skotska officer som är Defoes viktigaste källa till händelsen. Poltava och arméns undergång berodde på att kungens grymhet väckt Guds vrede, som ju inte kom att drabba bara kungen, utan hela armén trots att de visade sitt missnöje. Soldaterna var melankoliska under exekutionen, och kunde inte njuta av föreställningen. Ett yttrande som visat att det inte var ovanligt att man verkligen såg en utdragen avrättning som ett nöje. Tiden närmast efteråt saknades också den vanliga glättighet som annars hade präglat den svenska armén. Ja, Defoe anser att själva det faktum att kungen fått leva genom alla svårigheter var ett straff och han fortsatte förhärdas i sitt hjärta, likt bibelns Farao. Bland de berättelser som ger identitet och kan skapa eller stärka nationalkänslan, utmärker sig Fältskärns berättelser. Här pådyvlas hjältekonungen en lögn och svek mot de egna soldaterna, då han uppoffrar en mindre styrka. Han förlorar då den ring som hitintills skänkt honom, liksom hans föregångare lycka. Det är då inte Guds missnöje som orsakar stormaktsväldets fall utan finsk magi. Även Frans G. Bengtsson framhåller att allt gick Karl XII väl i händer fram till denna tid, och allt emot efteråt, även när goda chanser tycktes uppenbara sig. Han fäster dock inte någon större vikt vid Patkulls roll. I en del berättelser, såsom K G Ossian-Nilssons böcker om studenterna från Lund som blir drabanter i Karl XII:s armé, framställs Patkull däremot som en ärkeskurk, bondeplågare och det svenska stormaktsväldets dödgrävare, och tillskrivs ett antal andra otrevliga karaktärsdrag. I samtiden uppfattade en del honom som martyr, en frihetskämpe och upprorsman. Men den frihet han kämpade för var i första hand de livländska godsherrarnas rätt, och inte deras livegna bönders.

185

Klarare framstår för en sentida betraktare rättsläget i fråga om ett enkelt myteri, som inträffade något senare, under den period krigslyckan hade vänt: Den 14.e december 1715 avrättades de två korpralerna Jonas Törngren och Johan Öholm i Stockholm för begånget myteri... (Skillingtryck serie O, Volym 100:32). Jag haver en hjärtats lust Som Gud behagar vandra Från all fåfänglig suck och pust Att ingen på mig klandrar All eländ’ kvitt Med evigt sitt Skall skaparen mig möta Ur djupan dy Skall jag fly Han kan mig sällast sköta Tänk ej uppå de världslig ting De bringa snart i fara Ty lyckan är som hjul omkring Dess omgång är en snara Så har mig gått Tjugotre år fått Dock är jag förnöjder Till herrans sinn Och konung min Är jag med vördnad böjder I de avslutande verserna hoppas korpralen att Gud ska ta hand om bröder och föräldrar. Det framgår inte vilken av korporalerna som skulle ha skrivit vilken av sångerna, men den andre var i alla fall gift, och oroar sig för hustru och barn...

186

Farväl all falskhet som här går Det glömmer jag nu bort När friska skotten av er hörs Då är min levnad kort Men lämnar dock min vän så kär Uti Guds milda hand Gud henne tröst och beskär Uti vårt fädernesland Av rättsmaterialet framgår att de dömts för just myteri och ej misshandel som det står i skillingtryckets försättsblad. Anledningen var att de velat ha sin utlovade betalning innan de gick ombord på skeppen vid Skeppsholmen, de har ropat och gjort för fot gevär när de fått sina order, och hela 22 pers först dömts till döden. När man sedan benådar till att var tionde skulle löpa gatlopp och de skulle slå med tärning på trumma har en sagt ”skall detta vara eller kallas nåd” och döms då också till gatlopp. De två som arkebuseras är korpraler och skulle således ha sett till att de andra lydde och inte deltagit i myteriet själva. Frihetstiden och Gustaviansk enväldet Sverige går under 1700-talet från envälde till envälde, via frihetstidens parlamentariska experiment och Gustav III:s försök till maktbalans. Kungamakten bygger på motsättningen mellan adel och bönder, skyddar bönderna mot adliga maktanspråk – men också adelns privilegier mot jämlikhetstanken. Att ett parlamentariskt system upprättades var lite ad hoc, inget man planerade utan resultatet av en tillfällig maktkamp där Arvid Horn utgick som segrare. Rådet var inte exakt en regering, men ansvarigt inför riksdagen, som kunde döma de rådsmedlemmar man var missnöjd med. Det fanns ett vakuum eftersom ingen ville ha fortsatt envälde och de som var närmast till hands att ta över saknade de personliga egenskaper som skulle ha krävts. Man ser inte mycket till lagbundenhet i det historiska förloppet. Olika samhällsgrupper hade misslyckats med att leda landet, antingen för att de inte kunnat lägga band på sitt egenintresse, som rådsaristokratin under Karl XI:s minderårighet, eller att de varit alltför maktfullkomliga, envisa som Karl XII.

187

Det politiska systemet förändrades inte genom fredliga överenskommelser utan genom statskupper och omvälvningar, även om dessa sällan var särskilt bloddrypande. Frihetstiden ger dock många exempel på politiska rättegångar och avrättningar av militärer och andra. Till revolterna hör Daldansen, Adolf Fredriks kuppförsök, båda misslyckade, samt Gustav III:s maktövertagande, då ju vad som uppfattades som en rättvis maktbalans infördes. Hans genomförande av envälde efter Anjalaförbundet, orsakades av ett regelrätt myteri, liksom den kupp mot Gustav IV Adolf, som avslutar denna period, kännetecknad av en rad sociala och ekonomiska framsteg, men med ständiga politiska och militära misslyckanden. Hattarnas misslyckade krig och det meningslösa uppoffrandet av soldaternas liv var ett av skälen bakom dalupproret. Allmogen trodde att generalernas förräderi orsakade nederlaget. Den utlösande faktorn var dock en fönsterskatt om 9 öre/ruta som ålades bönderna – budkavlen gick och den 6/6 1743 samlades de i Falun, och tågade mot Stockholm. Ett krav var att några av dalkarlarna skulle få närvara vid Buddenbrocks avrättning, så att de kunde vara säkra på att det verkligen var han som miste livet. Och det fick de tydligen igenom. Upproret slutade med att ett femtiotal bönder sköts till döds utanför Castenhof, vid nuvarande Gustav Adolfs torg, där Lewenhaupt satt fången. Sex avrättningar följde i Stockholm och ytterligare ett 40-tal personer straffades. 29/1 1744 sätts de dödsdömda i stadshuset, endast en hade begärt nåd. Dagen därpå skedde avrättningarna med tusentals åskådare, ”med stor hänsynsfullhet var allt så ordnat att de dömda ej kunde se varandras avrättningar”. Anföraren Schedin, som skulle ’parteras’ halshöggs sist. Politiska domar kunde drabba både överklassen och upproriska bönder. Lyckades upproret blev det ju inga straff, som Gustav III:s statskupp 1772. När denne började sitt ryska krig, efter en operettmanöver i stil med vad som föregick nazitysklands angrepp på Polen (även om en jämförelse i övrigt mellan Adolf Hitler och den svenske kungen är något haltande), kom ju det största och mest beryktade myteriet i svensk historia. Strax efter krigsutbrottet samlades större delen av officerskåren i Anjala, inledde egna förhandlingar med den ryska kejsarinnan och begärde att kungen skulle avsluta

188

kriget och låta inkalla en riksdag. Anjalaförbundet var en märklig händelse och på sin tid nog så omdebatterad. Det var ett konstitutionellt myteri och skiljer sig från de folkligare genom att ha ett klart politiskt mål, formerna kan ju vara likartade ändå. Alla förnekade inför krigsrätten att de skulle ha strävat efter Finlands självständighet. Av 206 medlemmar/deltagare undertecknade 112. Separatisterna utgjorde endast en mindre del av de sammansvurna från Anjala och de flydde snabbt fältet. Det berättigade i landsförräderiet har inte diskuterats på allvar. Gustav III hade kränkt gällande fri- och rättigheter och lyckades bara rädda sig genom populistiska manövrar. Carl Magnus Creutz, alias Maunu Malmanen, skrev redan 1848 en vetenskaplig studie av det hela, med en bra forskningsöversikt över vad som ditintills publicerats. Han ville först av allt visa att kriget var olagligt, men stöder i princip Gustav III:s konstitution av 1772. Orsaker till missnöje fanns övernog, och kravet var framför allt inkallandet av en riksdag. En avgörande skillnad är mellan det karolinska och det gustavianska enväldet, är att det förra legitimerades av en gammaltestamentlig teokratisk teori, medan Gustav III var en sorts upplyst despot, under den korta tid han var enväldig tills mordet på Maskeradbalen. Hans arvtagare, Reuterholm, hertig Karl och Gustav IV Adolf kan knappast sägas ha varit särskilt upplysta. Gustav IV förbjöd tex undervisning om Kants filosofi vid Uppsala universitet, såsom ett försök att bygga ett moraliskt system utan inblandning av Gud. Skillnaden mellan de båda systemen kan knappast förklaras i enkla orsakstermer, som social determinism. Den sociala strukturen ändras under 1700-talet, ståndsriksdagen blir just under denna period, då den får makten i landet allt mer obsolet – den blir i minskad grad representativ för det folk den styr. Två viktiga grupper tillkommer: en underklass på landsbygden och i mindre grad i städerna, samt de ofrälse ståndspersonerna. Bönderna var ju redan tidigare den största gruppen, men deras sociala och ekonomiska status höjs samtidigt som privilegiesamhället undergrävs, tex i och med Förenings- och säkerhetsakten 1789. Frihetstiden präglas av allt tätare maktskiften, samt växande ståndsmotsättningar. De ofrälse kom mot slutet att stå enade mot adeln och krävde ett avskaffande eller åtminstone en radikal minskning av dess privilegier. Men även om den sociala och ekonomiska utvecklingen fortskred var skillnaderna mellan slutet

189

av 1600-talet och 1789, knappast så stora att de ensamma kan förklara de enväldiga systemens olikartade legitimering. Kulturella förändringar måste, oberoende av den socioekonomiska utvecklingen ha bidragit till att det enväldet under den gustavianska epoken motiverades på annat sätt än det karolinska. Den ideologiska förändringen innefattar upplysningens ankomst till Sverige. Denna omdiskuterade intellektuell process som från Frankrike och Skottland spred sig över Europa och världen, ledde eller bidrog till att revolutioner inträffade, såsom t ex det nordamerikanska frihetskriget. I Sverige liksom i östra Europa kom den dock att snarare motivera ett modernt förtryck, medan frihetstidens parlamentarism sågs som ett uttryck för gamla traditionella rättigheter. Maktkamp kan föras med olika medel. Anckarström valde lönnmordet, och alltså en helt annan princip, än folkligt motstånd, befälhavares godtycke eller konstitutionella protester. Den folkliga inställningen kan åter studeras i skillingtrycken (serie O, volym 96:77). Sången om Anckarström, ”Du bov förutan like...”, berättar om hans tilltagande vanart, och är ovanligt nog försedd med notapparat. Grym i ungdomsåren 1) I grymhet tilltog sen 2) Och vilddjur blev med åren 3) Noterna ger följande förklaringar: Som student i Uppsala samlade han knivsuddar mm och fäste i korkar som gömdes i handen, hälsade sedan på bönder och andra enfaldiga besökare så att deras händer skars blodiga; hackade ihjäl en häst han köpt för dyra pengar; slutligen var han en ökänd bondeplågare på sitt gods. Han sägs nu sitta på Guntlacks vänstra sida, en märklig referens till den sorts skildringar från de dödas rike, som tidigare omnämnts... Att Gustav överlevde några veckor för att sedan dö under en plågsam blodförgiftning hindrade mordet från att få avsedd effekt. Istället säkrades enväldet, gick i arv till Gustav IV, som antingen det nu var hans son eller ej, lugnt kan sägas visade sig inte vara vuxen uppgiften. Det var dock ingen lätt sak att styra vilket land som helst genom revolutions- och napoleonkrigens Europa. Revolten 1809 syftade till att skapa fred, och ledde till att vi fick en fransk markalk till tronföljare, samtidigt som vi gled in det anti-franska lägret.

190

G. C. von Döbeln En av våra sista krigshjältar är Georg Carl von Döbeln (1758-1820). Han kämpade tappert i 1809 års krig, förevigad av Runeberg i fänrik Ståls sägner. Han sårades och bar därefter den karakteristiska armbindeln. Sedan Karl Johan Bernadotte blivit kronprins av Sverige, förebereddes ett deltagande i kriget mot Napoleon. En armé under Adlercreutz, som också varit en av de drivande vid statskuppen år 1809, laddade upp i Svenska Pommern. von Döbeln förde befäl över en avdelning i Wismar. Det har sagts att han hade oklara order, men finns väl egentligen inget som tyder på att han hade befogenhet att starta ett krig och på egen hand slåss mot Napoleon. När en fransk armé ryckte fram mot den fria staden Hamburg fann han det dock lämpligt att skicka en kår för att möta skydda staden mot angreppet. Denna undsättning var redan på väg när kronprinsen anländer till Pommern. Karl-Johan beordrar reträtt eller åtminstone att framryckningen mot Hamburg hejdas. Döbeln vägrar, anser att ordern var meningslöst då trupperna redan befann sig i staden, själv är han kvar i Wismar. Svenskarna i Hamburg hade redan varit i strid och hejdat ett franskt anfall när ordern att retirera nådde dem. Döbeln skriver ett brev till kronprinsen och redogör för läget. Karl Johan som fortfarande förhandlade med sina allierade om villkoren för ett svenskt deltagande i kriget ”fann plötsligt att han hade en general som börjat ett eget krig”. En av von Döbelns beundrande krönikörer skriver att Karl Johans sydfranska humör slog över och fick honom att ropa på dödsstraff! Så långt gick det då inte, men Döbeln fråntogs sitt befäl och svenskarna lämnade Hamburg. Truppen fick dock skarp tillsägelse att det ej fick se ut som om de flydde för fransmännen. Dessa erövrade strax därpå staden och höll den tills Napoleon redan förvisats till Elba. von Döbeln sade att han hellre ville bli arkebuserad än att fråntas befälet. Han skrev ett surt och virrigt brev till kronprinsen, och begärde själv att bli ställd inför krigsrätt. Denna sammanträdde i maj 1813. Allt hände i ganska snabb följd, även om det var svårt att få några generaler att sitta med i krigsrätten. Karl Johan sade: ”en armé som politiserar är slagen på förhand”, med hänvisning till de senaste hundra åren av Sveriges krigshistoria. Både under Frihetstiden och under den gustavianska perioden hade officerarna fått för vana att lägga sig i den förda politiken, protestera mot krigen eller bara ge sig av för att delta

191

i pågående riksdagar. Krigsrätten skulle statuera ett exempel. Anklagelsen gällde dubbelt orderbrott, först mot Adlercreutz, sedan Karl Johan själv, samt att von Döbeln på eget bevåg skrivit en deklaration till danska undersåtar, och slutligen det uppstudsiga brevet till kronprinsen. von Döbeln klarade sig dock undan med en kortare tids arrest på Vaxholms fästning, varefter hans karriär fortsatte uppåt. Värre var det för vanliga soldater som bröt mot disciplinens bud.

192

Tillbaks till skillingtrycken. Enligt en lista på avrättade i Stockholm perioden 1820-1862, så var 9 soldater av sammanlagt 17, och av de övriga endast två kvinnor. En av soldaterna, Karl Fredrik Beckman har i fängelset skrivit en visa om sitt öde: O herre Gud vad har jag gjort? Nu först jag varse blivit, Till vilket brott, så gräsligt stort, Mig Syndayran drivit; Hur djupt jag fallen var däri, Då jag i min vredes raseri Min krigskamrat kund’ mörda. I synder mitt förlänta pund Jag tidigt nedergrävde. Med nya synder, stund från stund, Jag samvetsropen kvävde. Från brott till brott mig yran drev, Från djup till djup jag föll, och blev För straffet ändlig mogen. Gardisten Johan Fredrik Bäckman, avrättades vid 22 års ålder utanför Skanstull den 30 juli 1825. Ovanstående dikt publicerades i Bäckmans namn och ska ha givit uttryck för dennes syn på sitt liv och sitt öde. Han hade dömts att i enlighet med Krigsartiklarna mista högra handen, halshuggas och steglas. Brottet var att i vredesmod, med blottad kniv, ha givit vicekorporalen Gustaf Adolf Englund ett ”stygn” i högra sidan, varav denne sedan avled. Bäckman hade sökt nåd och Kungl. Maj:t förordnade att Bäckman skulle slippa att få högra handen avhuggen före avrättningen. Texten ger uttryck för ånger, straffet uppfattas som rättvist och förväntas ge förlösning från den synd som begåtts. Vägen till det svåra brottet, från mindre synder till allt värre, framställs tydligt. För Jesu skull mig skona! En droppe af hans dyra blod

193

Kan all min skuld försona Ja, du har ej förskjutit mig: De brott, som förde mig på fall Jag icke vill fördölja. Ej någon gömd missgärning skall Mig till din Domstol följa. Så går jag döden nöjd emot Och ångerfull, men utan knot, Mig under bilan böjer. Bäckmans berättelse om sitt liv, brott, dom och kommande död motsvarar den idealbild som kyrkan ville ha av dem som skulle avrättas. Deras ånger och hopp om frälsning bidrog till att legitimera dödsstraffet och hela samhällsordningen, den världsliga och andliga makten förenades, och han, eller hon fann sig villigt i sitt öde. Beckman har på förmiddagen den 23.e varit och njutit undervisning i kristendom och sedan på begravning. Träffar sin halvbror, som också är gardist och börjar supa. Minns inte så mycket av vad som skett sedan han återkommit till kasernen, utom att Englund sagt ”nu kommer den där grälmakaren!” Han har tappat sin gamla fällkniv och sedan han hittat den hött åt Englund och därvid skurit sig själv in handen, vilket han dock skyller Englund för och när de senare försöker sätta honom i arresten hugger eller sticker han honom, så att han så småningom avlider. Själv minns han dock ej att han hotat Englund, men att denne knuffade honom och han har då i vredesmod utan att betänka följderna huggit ner honom. Han säger ock så att han efter att ha sårat Englund kastade kniven ifrån sig. Vicekorpral Engberg anmärkte härvid att han sett Beckman i nedre Förstugan ännu hållande kniven i handen. Fänrik Schouknekt tillkännagav att oaktat kniven genast efter händelsen blivit noga eftersökt hade densamma hitintills ej kunnat påträffas. Även korpral Söderberg vittnar, om att han försökt sätta Beckman i arrest, men här avbryts plötsligt rannsakningen då det förkunnades att vådeld utbrutit i staden, och förhandlingarna uppsköts till efter påsk.

194

En översikt över målen vid denna instans visar att Beckmans syndaregister som nämns i den visa som tillskrivs honom, inte alls är särskilt imponerande. När han står inför rätten presenteras hans straffrulla: 1824 har Beckman vid ett tillfälle dömts till fyra dagars arrest för slagsmål i kasernen, och senare en dag för att ha sovit på sin post. Det är hela hans brottsliga karriär, så vitt officiella källor har att berätta. Jämför man Beckman med andra soldater i krigsrättens protokoll, framstår han inte som en särskilt belastad syndare. Det förefaller snarare vara för formens skull utmålas så i skillingtrycket. Det ska gärna se ut som om en kriminell karriär leder till det ena brottet efter det andra, och slutar med en rejäl kulmen. Vi ser här att krigsrätten ej använts annat än i disciplinerande syfte. De övriga funktionerna, skydd mot civila rättsinstanser och forum för klagomål från soldaterna, tycks ha försvunnit. De enskilda soldaterna ger däremot inte intryck av att vara särskilt disciplinerade – de super och slåss, stjäl och säljer sina munderingar. Ändå framstår Beckman i skillingtrycket som en djupt ångerfull människa, sådan det kristna, eller kyrkliga idealet ville ha honom, botfärdig och redo för saligheten. Och om krigsrätten inte längre försvarade soldaterna – vad hade de då för möjlighet att hävda sina rättigheter? Skillingtrycken berättar ofta om soldater som brottslingar. Och en handling som fortfarande betraktades som ett brott på 1800-talet var självmord. I några fall fungerade det som motmakt för soldater som inte ville finna sig i disciplinens krav, eller åtminstone inte dess former. Kärleken kan ta sig i många uttryck. Den stackars gardisten Oscar Frank blev kär i en prinsessa, som i skillingtrycket endast benämns E, och hänger sig utanför hennes fönster. Troligen åsyftas den Eugenie, som avled ogift framåt 1890, och mest gått till historien för sin skulptur av barnet som frågar en hund ”kan du inte tala?”. Frank har deltagit i krig i fransk tjänst, borde då ha varit det italienska fälttåget, om ej Krimkriget. Fadern var lots i Kalmarsund, han själv gardist i Stockholm. Framgår ej direkt att det är prinsessan han blir kär i, men en kvinna som stod alltför högt över honom. Han kan ej låta bli att yppa sin kärlek, och detta kommer ut, fast hon inte blir arg (Serie O, 97:64, 1859). Uti hans bröst en häftig låga Steg upp som norden på ett hav;

195

Han kvaldes av en evig plåga Och sjönk uti förtvivlans grav. … Var gång han skåda fick den ljuva Likt lavaströmmar sjöd hans blod, O kval! Att då sin känsla kuva Och stå likt en iskall marmorstod Till slut dock måste minan brista Ej Oscar Frank sig tygla vet; Han henne såg en dag – den sista – Och öppnade sin hemlighet. Hon blev ej vred den ädla kvinnan, Men honom gav en vänlig blick; Men dagen ej förlidit, innan Om dådet redan skvallret gick. När Frank sig såg på sidor alla Av faror hotad utan tal, Beslöt han dödens ängel kalla Till räddning från all sorg och kval. Frank med skymfligt straff nu hotas Ty dådet upptogs ej som skämt Vid gardet allt med prygel botas Och hasselkäppen brukas jämt. När morgonsolen åter svängde Sitt bloss på himlens blåa valv, Vår Oscar Frank i snaran hängde Och uti dödens plågor skalv.

196

Dock milda voro anletsdragen Och lyste i förklarad glans, När av kamrater fram på dagen Hans forna hydda återfanns. Gardist! Du som vill modigt strida För ära, kung och fosterland, Må aldrig du ett öde lida Likt Oscar Franks på Amors strand. Ett starkare drag av social protest har dock korpralen Jonas Gabriel Hägg, ett offer för föråldrade lagar, vars röst hörs ur graven (serie O, 98:26, 1859). Häggs skugga till kvarlevande kamrater: … Jag gick från barn och maka, Och från kamrater, er, Långt hellre än att smaka Den smälek käppen ger – Vad bäst mig livet skänkte Det ju min ”heder” var: När den man bittert kränkte, På hjärtat våld man bar. Där hederskänslan finnes I svenska krigarns barm, Tro mig – det går till sinnes, Och väcker själens harm, Att orätt fördraga Av sina förmän, och Ändå ej våga klaga, Då man bär kronans rock.

197

Jag sökte tröst hos herran, Där jag den funnit förr Men himlens tröst var fjärran, Och stängd var hoppets dörr: Jag visste att min ära – Min heder stod på spel; Det straff var tungt att bära För ett så ringa fel Då bröt min sorg den tygel, Förnuftet på den lagt. Jag väntades av ”prygel”. Det är tillräckligt sagt; Den dom och ingen annan Jag visste skulle bli; Då – jag sköt mig för pannan, Att undgå tyranni. … ”Med lag skall land man bygga!” Så lyder kungens ord, Och därvid stadigt trygga Sig männen uti Nord. Men ej för oss det gäller Det kungsord, starkt som järn, Ty svenska krigarn ställer Man utom lagens värn. ”Han som ett djur kan piskas” Därmed man tänker väl Hans mannamod uppfriskas Och eldas skall hans själ, Att glatt till striden tåga Var timme och var stund,

198

Och liv och blod djärvt våga – Fast piskad som en hund. Nej, bröder och kamrater, Hör från min grav en röst: ”Det höves ej soldater, Med mod och manligt bröst, Att såsom trälar agas – Nej hellre då kulan Må genom hjärnan jagas, Och krigiskt slut man få.” ”Och I, som väldet haven, Befäl av varje grad, Hör ock min röst från graven, Från de dödas stad, Dit jag var nöjd att vandra, Fast jag ej order fått Och där, I, såsom andra, En dag ock få’n er lott.” ”Sen mänskan i soldaten, Han är er like dock, I honom sen kamraten, Fast uti sämre rock; För samma land han blöder I samma strid som I, Och samma hat där glöder Mot våld och tyranni.” ”Bort, bort därför med käppen! Den kasten långt från er; För ryssen uppå stäppen Den passar – men ej här:

199

Den svenske officeren För god är till profoss; Han nyttjar helst gevären, När han skall till att slåss.” Men morgonsolen stiger Ur nattens dimmor fram Och gravens skugga tiger, Och sjunker allvarsam Tillbaka till det rike, Där ej finns någon träl, Där alla varda like Och ingen för befäl. Men varnande än länge För varje svensk soldat Häggs röst ur graven tränge, Med rät av hans mandat: ”Må inför Svenska hären, Till lands, till sjöss, till häst, Mot prygelstraffsbesvären Min död bli en protest!” Han var med kamrater kommenderad till Långholmen, utsedd att framföra krav på överskottsfordran till befälet – och därför dömd till prygel! Hellre sköt han sig dock en kula för pannan. Sådant förekom redan i början av 1700-talet, att åtminstone kvinnor försökte ta livet av sig i cellen, väntande på offentligt skam- och kroppsstraff. Kanske låg dessa soldaters agerande mer rätt i tiden, i alla fall avskaffades ju snart prygelstraffet, först civilt i och med 1864 års lag, och sedan militärt. Slutord Vårt land har haft fred i snart tvåhundra år, men utvecklingen dessförinnan har inte varit fredlig. Det har pågått en ständig dragkamp om makten, politiskt och i

200

vardagslivet. Så gott som alla manliga härskare fram till början av 1800-talet har strävat efter att öka sin makt, och de flesta har varit utsatt för någon sorts upprorsförsök. Särskilt de adliga upprorsmännen har haft politiska mål, men ibland tog bönderna också till vapen, ofta för att stärka kungamakten. Lyckade statskupper bestraffades förstås inte, och när det gäller sådana som slagits ner kan vi se att frihetstidens parlamentariska system var mer repressivt än de enväldiga kungarna. De kungar som ärvt envåldsmakten, Karl XII och Gustav IV Adolf, har bägge visat sig ej vara vuxna de uppgifter de ställts inför. Myterier är en form av revolt som liksom den militära rättskulturen i övrigt spelade en avgörande roll för maktstrukturen och kampen om inflytande i samhället. Studiet av myterier visar dock att just dessa inte varit särskilt våldsamma. Stående arméer är lättare att kontrollera och tar bort oroselement från det övriga samhället. Dessutom var det billigare med inhemskt soldatmaterial. Sverige utvecklade tidigt system för utskrivning av knektar i landskapen, delvis beroende på statens usla finanser. Myterier har dock även skett bland dessa, för att de inte ville vara med i långa och onödiga krig, eller för att de inte fick betalt. Vanligen tog sig myterierna i uttryck av en strejk. Krigsrätten hade en disciplinerande funktion, det gällde att hålla ordning på manskapet, och inte minst att se till att de inte plundrade i de länder där de svenska arméerna marscherade fram. Befälhavarna måste också hållas på mattan och inte agera alltför självsvåldigt. Enskilda makthavare stod för godtycke och partiskhet, det gäller både Stockholms rådhusrätt och lokala befälhavare och officerare. Krigsrätten hade också andra funktioner: den var ett forum för soldater som hade klagomål på sina officerare, och det finns många exempel på att de verkligen fungerade som en garant för deras rättigheter. Krigsrätten kunde också utgöra ett skydd mot civila myndigheter och rättsinstanser. Men med tiden kom den disciplinära funktionen att ta överhanden och bli helt dominerande. Axel Oxenstiernas ständiga oro för att officerarna skulle agera i myterierna, visade sig på sikt högst befogad. Men på hans tid hade de knappast några konstitutionella ambitioner, och att de skulle försökt få honom att sluta fred, står det inget om.

201

Ordervägran blir särskilt svår att handskas med när det är högre befäl, officerare som sätter sig på tvären. Oxenstierna och Gustav III hade delvis hade samma problem som på sin tid Caesar. Officerarna ville inte låta härskare som Caesar och Gustav III ville båda starta krig som de inte hade laglig rätt till. I båda fallen försökte officerarna försvara de konstitutionella ramarna och bevara freden, med motsatt resultat, att diktatur respektive envälde upprättades. Disciplinen bland högre herrar var således ett problem, dessa vägrade ofta lyda order och agerade på egen hand, oftast genom att inte inlåta sig in strid, som Lybecker retirera genom hela Finland utan anledning. Karl XII var ofta tolerant, men kunde ibland slå över i oresonlig hämndlystnad. Så var fallet med Nils Bielke, en av hans fars favoriter, som föll i onåd, liksom med Johan Reinhold von Patkull, som dock var en dömd landsförrädare. Under frihetstiden misslyckades alla krig, bland annat för att officerarna var mer intresserade av att agera i riksdagen än att leda sina trupper. Den politiska instabiliteten gjorde att den härskande fraktionen lät repressionen drabba hårt, mot tex Görtz och Brenner, mot befälhavarna Lewenhaupt och Buddenbrock, som retirerade utan anledning för fienden och liksom Lybecker förlorade Finland, och mot hovpartiets kuppförsök år 1756. Den sentida ordervägraren von Döbeln var ett märkligt undantag. Till skillnad mot sina föga stridsvilliga föregångare startade han ett krig, gick tvärtemot givna order till offensiv mot Napoleons armé, men klarade sig på sikt ganska bra. Han blev först ställd inför krigsrätt, satt några månader på fästning, men blev senare ledare för den högsta militära rättsinstansen! Det karolinska mansidealet var en disciplinerad varelse, som tjänade Mars men inte Venus! Ägnade sig åt krig och inte fjantade runt med fruntimmer. Karl XII blev dock sviken av den supande och horande befolkningen, i och utanför det militära. Men resultatet blev också att män och kvinnor började ställa krav på överheten, och hålla herrarna ansvariga för sina ord och gärningar. En annan aspekt av manligheten är sexualiteten, den dominerande konstruktionen av genus kunde äventyras genom gränsöverskridande förbindelser, t ex mellan personer av samma kön.

202

Sodomiter på Karl XII:s tid

In almost all frontier tales /…/

Homoerotic friendship preserve privilege And ensure survival in a hostile wilderness

Chris Packard, Queer Cowboys

Vid von Fersens dragonregementes krigsrätt år 1714 stod korpral Anders Roos och ”gemene” dragonen Jürgen Weiss anklagade för att ha bedrivit sodomitisk umgänge med varandra. I sitt försvar mot anklagelserna hävdade Weiss att han till en början ej vetat annat än att Roos var ett fruntimmer, om än märkvärdigt skapt eller kanske en hermafrodit, d.v.s. beskaffad både som en karl och som en kvinna. Efter en tids samvaro med Roos har Weiss dock insett att denne var en man, varefter han angivit sig själv. En fältskär som under rättegången besiktigade Roos intygade att denne var ”en rätt karl”. Roos försvarade sig med att han aldrig tidigare begått en sådan synd, eller ens tänkt därpå förrän han och Weiss i fylleri begynt ”narras”. Den avgörande frågan för rätten var dock om det skett något inträngande bakifrån, och på denna punkt nekar de anklagade helt samstämmigt. Weiss har alltid legat ovanpå medan Roos kysst och smekt honom som ”ett veritabelt fruntimmer”. Målet gick vidare till Generalkrigsrätten, som var den högsta militära rättsinstansen. Denna fastslog att det ej kunde bevisas att de båda anklagade umgåtts med varandra på annat sätt än de själva påstått. Handlingen kunde därför inte betraktas som fullbordad sodomi, så som detta beskrivs i Tredje Mosebok, men bedömdes icke desto mindre som en ”grov och vederstygglig synd”. Trots att det inte fanns någon lag eller förordning som direkt förbjöd denna form av otukt dömdes de både till kroppsstraff och till förvisning. Roos som tagit initiativet skulle få löpa sju gatlopp, medan Weiss, som endast var 22 år och själv ”aldrig haft med kvinnor att beställa”, slapp undan med fem. Domen justerades av justitierevisionen, den del av rådet som utgjorde landets högsta rättsinstans, under ledning av Arvid Horn. Det bestämdes att domen ej skulle

203

publiceras och att Roos och Weiss skulle fullgöra sin kyrkoplikt i avskildhet, eftersom man ej ville ”sprida kunskap om denna möjlighet till synd och otukt.” Sodomi – en forskningsöversikt Sodomi är ett begrepp som i tidigmodern rättsuppfattning innefattar såväl tidelag som homosexuella förbindelser samt otillåtna ställningar vid heterosexuella samlag. Termen homosexualitet förekom inte vid denna tid. Här används den som ett allmänt och övergripande begrepp för sexualitet mellan personer av samma kön. I modernt språkbruk skulle de flesta av de män jag och andra forskare skriver om snarare klassificeras som bisexuella. Inställningen till sexuella relationer mellan män har varierat kraftigt över tiden. ”Du skall inte ligga när drängar såsom när en kvinna. Ty det är en styggelse; och de skola båda döden dö, deras blod vare över dem”, står det i ett appendix till stadslagen 1608, med ett citat hämtat från Tredje mosebok 20:13. Bestämmelsen kan ses som ett uttryck för den stränga syn på sexualiteten som präglar svenskt rättsväsen från början av 1600-talet. Detta var första gången en nationell lag klart förbjuder homosexualitet. Men synden förblev i hög grad ”osynlig” i svensk rättspraxis. Under 1600-och 1700-talet förekommer endast ett tjugotal fall av homosexualitet vid domstolarna. De som förekommer rör uteslutande relationer mellan män. Det råder också anmärkningsvärt att en språklig torftighet inom den rättsliga diskursen. Man tycks sakna ord för en praxis av homosexuella handlingar, det förekommer heller inga okvädinsord med sådant innehåll. Att något explicit förbud mot sex mellan personer av samma kön ej finns i 1734 års lag visar också på den tystnadens strategi som då präglade myndigheternas hållning. Man ville inte sprida kunskap om en sexuell möjlighet till synd som ännu var okänd bland folket. I praxis förefaller det inte ha varit någon större skillnad före och efter 1734. Det var få brott som anmäldes, men rätten drog sig inte för att bestraffa homosexualitet när sådan uppdagades, på samma sätt som man gjorde innan den nya lagen trädde i kraft. Först i 1864 års strafflag kriminaliserades alla ”onaturliga förbindelser”, både med djur och mellan människor av samma kön. Med tiden kom rättspraxis i praktiken alltmer att åsyfta homosexualitet, fram till dess avkriminalisering år 1944,

204

I den mer macho-betonad sydländsk kulturen förhånades homosexuella i den passivare rollen, liksom bedragna äkta män för sin omanlighet. De mål vi känner från Sverige kännetecknas dock av att denna åtskillnad, mellan den som utnyttjas och den som blir utnyttjad ej görs. Ändå är detta den enda form av homosexuell relation som myndigheterna verkar kunna föreställa sig och en av de aspekter som gör fallet med Roos och Weiss så intressant är att det är en jämlik relation. Det saknades begrepp som kunde beskriva den bibliska verkligheten i vardagstermer. De ord som i det tredje Korintierbrevet, kapitel sex, beskriver homosexuella som antingen aktiva eller passiva, motsvaras i Olaus Petris översättning av uttrycken ”drängaskändare”, respektive ”veklingar”. Detta är kvar i 1702 års bibelutgåva och antyder att det var viktigt att skilja den aktiva parten från den passiva, även om båda borde utstötas ur församlingen. Olaus Petri utgick från en tysk förlaga, där ordet ”Knabenschänder” var lätt att föra vidare till svensk språkdräkt. Sjömän och soldater är grupper som ofta lyfts fram i den internationella forskningen om homosexualitet, eftersom de levde i manliga kollektiv. Frånvaron av kvinnor torde öka benägenheten att inleda homosexuella relationer. I en bok om 1600-talets sjörövare, hävdas att homosexuellt beteende var ett accepterat beteende i det tidigmoderna England, trots att det var förbjuden i engelsk lag. Bland de karibiska sjörövarna påstås homosexuella relationer ha varit så vanliga att det snarare var de heterosexuella relationerna som uppfattades som ovanliga och svårhanterliga. Inom engelska flottan hyste ledningen en djup motvilja mot alla former av homosexualitet och var benägen att undertrycka dessa. Vid början av 1700-talet dömdes exempelvis tolv sjömän för homosexuella samlag eller försök till homosexuellt samlag. Sex av dem dömdes till döden. Konungen mildrade sällan straffen för dessa brott. Vanligare var dock att man anklagade och dömde sjömännen för ”osedligt uppförande”. Vid den engelska flottan var straffen för detta hårdare än för myteri och våld mot officer. En man fick t ex år 1762 ta emot tusen piskrapp för ”osedligt uppförande”. Detta kan jämföras med straffet för myteri som låg på sjuhundra piskrapp. Överheten beivrade denna typ av brott, när de väl uppdagats och bestraffade dem hårt. Underifrånperspektivet, hur den meniga och underofficeren såg på ”brottet” är svårare att utröna, men mycket talar dock för att toleransen här var stor.

205

Företeelsen verkar också ha varit så omfattande att många officerare valde att se mellan fingrarna. Man gjorde ingen skillnad mellan ”agens och patiens”, eller frivilliga och påtvingade homosexuella förbindelser. Detta medförde att ett offer inte gärna anmälde att han utsatts för övergrepp. Ett vittne berättar att han överraskat två sjömän, Billing liggande framstupa över en kista, med byxorna nere och Bryan bakom honom i en komprometterande ställning. Vittnet har stoppat ner handen mellan deras kroppar och med ett fast grepp dragit ut Bryans lem. På förfrågan om han kunde vara säker på att någon penetration ägt rum, svarar vittnet att Bryans lem kommit ut med ett ploppande, som när man drar ut en vinkork ur en flaska. Den var fuktig, men vittnet kunde inte avgöra om detta kom sig av att sädesvätska utlösts. Rätten väljer, då fullbordad sodomi inte kan anses som bevisad, att inte döma till döden, men nästintill: de ska få tusen slag var av den niosvansade katten. Skillnaderna i synen på homosexualitet har varierat dels mellan överhet och undersåte, dels över tid och rum. I Nederländerna var rättegångar angående sodomi sällsynta fram till slutet av 1600-talet. Inför Hollands provinsdomstol anklagades t ex 23 män under perioden 1400 till 1550. Jämförs siffran med motsvarande för Sverige framstår den dock som tämligen hög. Målen före 1675 berörde oftast en vuxen man som haft sex med minderåriga, eller en man som tilltvingade sig sex genom att utnyttja sin hierarkiska ställning. Dessa mål slutade vanligen med att den som varit ”agens”, dvs den aktiva parten, blev bränd på bål. Från och med slutet av 1600-talet var det oftare två vuxna män, i relativt jämlik ställning, som åtalades. Dessa män kunde byta roll i homosexuella relationer, och vara ömsom ”agens” och ”patiens”. Från 1675 och fram till 1730 tillämpades något som påminner om den tystnadens strategi vi känner från svensk rättspraxis. Avrättningar skedde i hemlighet, genom garottering i rådhusets källare, för att det inte skulle bli känt att sodomi praktiserades i landet. Garotten var en sorts strypmaskin. Efter 1730 började man utföra avrättningarna, fortfarande genom garottering, offentligt. Forskningen anser vidare att sodomi före 1700 karakteriseras av pedofila relationer, som inte störde agens manlighet. År 1730 avslöjades ett nätverk av sodomiter i Amsterdam och det visade sig att män ur alla sociala strata var engagerade i homosexuella relationer. Det fanns speciella mötesplatser och bordeller för homosexuella kontakter. På två år dömdes

206

minst 75 män till döden för sodomi. Myndigheterna övergav tystnaden som strategi och det hävdades (helt felaktigt) att sexuella kontakter mellan män varit en okänd företeelse i Nederländerna fram fredsförhandlingarna i Utrecht, då den skulle ha introducerats av de italienska delegaterna. Fram till 1811 förekom närmare 1000 mål. En hel del av de anklagade lyckades fly innan de hunnit bli gripna och dömdes då i sin frånvaro. Det är oklart hur många som verkligen avrättades, men det verkar som om ytterst få klarat sig från beskyllningarna. Det var ett svårt brott att undersöka, eftersom det inte fanns något offer som kunde kära i målet och man fick ofta tillgripa tortyr för att få fram någon bekännelse. Detta har bidragit till det rikhaltiga materialet. Kyrkan hade inte en så stark rättslig ställning, men drev linjen att sodomi var en typiskt katolsk synd. Jämfört med den svenska och engelska lagstiftningen präglades den holländska tidigt av en markant tolerans, redan år 1811 avkriminaliserades homosexualitet. Inte desto mindre lagfördes ett relativt stort antal homosexuella för förargelseväckande beteende eller sexuella övergrepp. Ungefär 85 % av de registrerade målen gällde militär personal. Dessutom förekommer fall där den målsägande försvarar sig mot förtal och ryktesspridning. Tydligen fanns det, trots en liberal lagstiftning, en utbredd vilja att lagföra otuktsbrott. Bland soldaterna var bisexualitet accepterat eftersom den dåliga betalningen gjorde det omöjlig att gå till prostituerade. Det sker alltså två förändringar, först i de homosexuella relationer som historikerna kunnat observera, sedan i rättsväsendets attityd till dem. Så länge företeelsen var marginell och de homosexuella relationerna präglades av att en äldre eller socialt mer högtstående person utnyttjande den andra parten, tillämpades tystnadens strategi, men när relationerna blev mer jämlika och en queer subkultur började utvecklas slog myndigheterna till med full repressiv kraft. Brottet De båda soldaterna korpral Anders Roos och Jürgen Weiss vid kapten Gottzells kompani och von Fersens dragonregemente stod under åren 1714 och 1715 anklagade för sodomi. Även om Weiss anmält sig själv är det krigsrätten som helt för diskussionen, de frågar ut de anklagade. Processordningen är således i huvudsak inkvisitorisk. Samlag mellan två män kunde enligt rättens uppfattning endast ske bakifrån (”per posterium”). De använder härvid samma termer som vi känner från van der

207

Meers beskrivning: ena parten är agens och den andre patiens. För att fastställa att ett homosexuellt samlag skett analt är den sexuella ställningen därför avgörande för rätten. Det verkar ha varit förvirrande för dem att Roos som tagit initiativet till den homosexuella relationen sedan tagit den passivare rollen i själva samlaget. Roos tillfrågas om ”han ej tillförne varit agens eller patiens i liknande modus…” men han menar att det bara var något som dök upp mellan dem när de narrades i fyllan. Bokstäverna Q och R står i Regements- och generalkrigsrätts protokoll för rättens frågor respektive den anklagades svar. Ibland står namnet utskrivet på den svarande, men det anges ytterst sällan vem av rättens ledamöter som uttalar sig. Q: Huru han då kunde veta att han som patiens hos Weiss och Weiss som agens hos honom skulle nöje finna? R: Har ej kunnat judiciera därom emedan det skett i fylleri. Q: Varför han flera gånger det brukat? R: Eftersom han och Weiss funnit nöje däri. Q: Varför Roos hellre ville ligga under än ovanpå, och om han ibland ej varit agens? R: För det han hade mindre besvär än Weiss som låg ovanpå, och att han bäst visste att ligga till sitt och Weissens nöje. Q: Varuti hans onaturliga nöje bestått? R: Kan det ej säga. Q: Om han funnit större nöje av Weiss än av sin hustru? R: Mycket större hos sin hustru. Q: Varför han då gjort detta med Weiss särdeles när hustrun därjämte i sängen legat? R: Gjort allenast Weiss till viljes. Q: Om då Weiss bett honom därom? R: Nej, icke stort. Q: Varför han icke ville låta Weiss känna sig på bara livet eller med handen taga sig mellan benen? R: Han hade väl fått känna om han velat, sägandes att Weiss det aldrig begärt.

208

Detta yttrande föranleder rätten att inkalla Weiss till konfrontation. Denne ”sade Roos fritt i ögonen att han det ofta av Roos begärt, men han svarat det vore ej gott att manfolk skulle taga dit”. Q: Vad nöje Roos hade i det att han hållit både sin och Weissens tingest i högra handen? R: Att semen ifrån honom gått, vartill det hållandet hulpit. Även Weiss och Roos betonar sin kroppsställning vid samvaron, men då som ett försvar mot anklagelsen. De värjer sig mot anklagelsen av samlag bakifrån samtidigt som de, åtminstone inledningsvis, har delat meningar om vad som faktiskt skett. När Roos inledningsvis förhörs nekar han ”enständigt till att Weiss skulle brukat honom per posteriora”. Weiss å sin sida försvarar sig med att han ”… kunde intet annat tänka än att Roos var ett kvinnfolk, emedan han genast Weiss böxor löste och tagit dess membrum i sin hand och själv satt mellan sina lår och Weiss lika som med ett veritabelt kvinnfolk emellan Roos lår sin vilja haft så dess semen ifrån honom gått”. De konfronteras och Weiss försöker på olika sätt påskina att deras samvaro har varit av heterosexuell karaktär. Weiss: Han har dragit mig på sig och satt min tingest dit han velat. Weiss säger Roos ”fritt i ögonen” att han haft sitt membrum i ett hål hos Roos. Roos: Men i vad för hål? Huru kan det låta sig göras, jag kan inte få mitt minsta finger i röven och långt mindre en så stor tingest! Uppenbarligen uppfattar även Weiss att ömhetsbetygelser under en sexuell relation är förbehållen relationen mellan en man och en kvinna: Weiss: Jag har ej annat kunnat inbilla mig än att han ett kvinnfolk varit. …Roos har alltid varit övermåttan kärlig /emot Weiss/ och honom kysst, klappat och eljest som ett kvinnfolk carreserat.

209

Weiss berättar dock senare att Roos i deras fängelse i sin hustrus närvaro visat hur det gått till. Han har spottat i näven innan han tagit Weiss membrum och satt det dit han velat, samt sagt att när Semen flöt för Weiss har också hans flutit. Q: Om det då alltid på ett maner skett så ofta han med Roos haft att beställa? Weiss: Ja, det är väl skett på ett sätt, men alltid har Naturen ej från mig gått. Q: Om det alltid gått från Roosen Weiss: Jag vet väl att det gått ifrån Roosen, men om det alla gånger skett, kan jag intet säga. För rätten blir också detta en central fråga, hur och om det gått för de bägge sodomiterna. Det borde dock vara ovidkommande om så skett varje gång de varit tillsammans eller bara ibland. Här kan finnas en genuin vilja att veta, att förstå vad de anklagade gjort och känt, inte bara en strävan efter att straffa deras ogudaktiga beteende. Roos förhördes därefter: Q: Huru haver I betänkt eder på den sak Weiss bekänt på eder, efter I väl lång tid därtill haft måtte I nu bekänna sanningen Roos: Jag har intet att säga, utan vi hava varit ihop och narrats som vi många gånger gjort. Q: Huru det narrit skett? Roos: Det ej annat skett utan när vi låg tillsammans i sängen, lade jag min tingest neder emellan benen, Weiss låg så på mig, hade sitt ena lår mellan mina och satte sin tingest mellan mina lår samt stötte på att naturen ifrån honom gick, vartill ock min kom att flyta, som kom därav att vi vore mycket hetsiga bägge. Q: Om naturen ifrån honom alla gånger gått? Roos: Nej, allenast då och då. Efter några frågor till utbrister Roos: ”straffa Gud min fattiga själ där det därmed annars förhåller än jag nu utsagt, tillstående Jag för Gud och människor att det på förbemälte sätt skett”. Weiss påstår att han stoppade sitt ”membrum” i ett hål på Roos framsida. Han säger att han ”fuller tänkt att Roos var en karl men inbillade sig att han tillika var som ett

210

kvinnfolk beskaffad”. Denna information tar uppenbarligen rätten på allvar. Domarna frågar Weiss var han hämtat denna kunskap och Weiss refererar till en hovvistelse i Polen, ”där en liten flicka sades hava bägge delarna, men /han har/ ej själv sett hur hon var beskaffad”. Det är först efter en längre samvaro med Roos och efter diskussion med dennes hustru som han förstår att Roos är en ”fuller karl”. Tillsammans med Weiss ungdom och oerfarenhet i sexuella ting, vilket ju också gör det lättare att acceptera hans misstag, gör detta att han döms till fem och inte, som Roos, sju gatlopp. Beträffande Roos fanns däremot inga förmildrande omständigheter. Det förefaller inte heller som om han skulle ha nekat till anklagelsen. Istället hävdar han att det bara var lite skoj som de hade för sig i fyllan och ingen allvarlig synd. Men där kan också finnas inslag av att Roos, och kanske också Weiss, använder rätten för som ett forum, för att utröna sin sexualitet. Rätten kunde inte bevisa att fullständig sodomi, såsom man uppfattar att detta definieras i Leviticus kap 18-20, ägt rum. Krigsartiklarna 98:16 handlar om våldtäkt, lägermål, horeri och sodomiteri, men rätten kan inte finna någon beskriven lag och förordning i riket som förbjuder just den form av ”grov och vederstyggelig otuktsamhet” som Roos och Weiss ägnat sig åt. Därför låter de främmande lag gälla. Utomlands brukade man döma slika syndare till landsförvisning. Tills vidare bestämmer rätten sig dock för att skilja de anklagade från regementet, sätta dem på fästning och låta dem löpa gatlopp. De landsförvisas på separata skepp och skall fullgöra sin kyrkoplikt i avskildhet. Målet underställdes högre instans. Domen skulle ej publiceras, eftersom man ej ville ”sprida kunskap om denna möjlighet till synd och otukt”. Här kommer ”tystnadens strategi” således klart till uttryck. En märklig omständighet är att den noggranna undersökningen om hur de båda soldaterna gått till väga motiveras med att brottet skall överensstämma med vad som beskrivs i Moseböckerna. Men dessa är inte alls särskilt explicita på denna punkt – även det sätt som Roos beskriver skulle mycket väl kunna definieras som ”att ligga när drängar såsom när en kvinna”. Inte heller anges vilken utländsk lag man dömer efter. Det förefaller otroligt att den aktuella varianten skulle förbjudas i någon speciell paragraf, och det är fullt möjligt att rätten bluffar på denna punkt. Det verkar misstänkt att de inte uppger vilken utländsk lag de dömer efter. Annars var principen

211

att tillämpa en annan lag när den egna inte räcker till accepterad inom den tidigmoderna juridiken. Vittne och medaktörer Roos hustru är en väsentlig aktör i dramat med stor kännedom om vad som hade utspelats mellan de båda anklagade. I sida upp och sida ner förhörs hustrun ingående och vittnar om hur hon blivit varse om vad som hände mellan de båda anklagade, genom att betitta de båda genom nyckelhålet och ligga bredvid de två i samma säng, eller i sängen bredvid. Att hustrun visste vad som hände mellan de anklagade långt innan anklagelsen blev officiell och förd inför domstol är med andra ord utom allt tvivel. När hustrun insisterar att Weiss skall ange hennes make för föraren Petersson och korpral Helminius så var det endast för att de skall tala hennes man till rätta, "varpå de sedan kunna leva bättre tillsammans". Ingenting i materialet antyder att hustrun uppfattade deras förbindelse som en svår synd, och inte heller förstod hon vilka konsekvenser det skulle få om fallet kom inför världslig domstol. Betecknande är exempelvis turordning i klagomål mot sin make som hustrun (via Weiss) anför till föraren Pettersson: ”/han/ tar penningarna ur sitt kvarter, spenderar på dragoner, /hon/ får intet att äta, klagar över att Roos har umgänge med karlar”. Knappast en ordningsföljd som man skulle förvänta sig av en hustru som uppfattade det inträffade mellan maken Weiss och Roos som en svår synd. Ett alternativ för hustrun vore att själv ange sin make. Att hon inte gjorde detta berodde troligen inte på rädsla för de allvarliga straffen. Snarare skulle det ur hennes synpunkt och med hennes målsättning vara kontraproduktivt. Hon ville ha kvar sin man, men det förefaller sannolikt att han skulle ha övergivit henne efter ett angivande. Därtill kan nämnas att hustrun var gravid och låg i barnsäng under senare delen av rättegången. Det framgår också att hustrun var rädd för sin make. Både Weiss och hustrun omtalar Roos hårda uppträdande: Hon har vid ett tillfälle sagt, då Roos tagit Weiss i sin famn: ”varför tar du icke mig i famnen?” och Roos svarat ”jag giver dig fan, jag giver dig en god dag”. Roos har också enligt Weiss sagt om sin hustru: ”Hon är min olycka, hon har en häst, och kan rida sin väg när hon vill och föda sig som hon kan.” Hustrun säger vidare: ”han läste upp kläderna på mig, och slog så mycket han orkade, då jag sade ni ser att jag är en sjuklig kropp, Gud låter bedja sig, så lät och ni be eder, varför skall ni slå mig jag har ingen orätt gjort, men Roos sade, jag ska slå dig som en orm.”

212

Det finns ingenting i källmaterialet som pekar mot att Roos uppfattade det inträffade som en syndigt, tvärtom försöker han bagatellisera det hela. Där finns dessutom vissa indikationer på att Roos försökt inleda en relation med en annan man. Det är viktigt att notera att det är Weiss som bekänner synd för den världsliga myndigheten och inte Roos. Vad har då föranlett Weiss att uppenbara och bekänna allt? På rättens direkta fråga ger Weiss ett något undvikande svar. Weiss inledde med att berätta att han uppsökt Roos kvarter för att hämta en kappa som hustru lånat av honom. Eftersom Roos inte var hemma övernattade han på en bänk under fönstret medan Roos hustru sov i sängen. Nästa dag har han gått till en krog med några andra dragoner och suttit där och druckit hela dagen. Därefter uppsökte han på nytt Roos kvarter och sov över på bänken. Mitt i natten har Roos kommit hem och då frågat sin hustru vem som låg på bänken. Hustrun svarar ”Weiss” och Roos tar honom då i armen och drar honom upp och nödgar honom att ligga i sängen varefter han strax velat begynna sitt gamla maner med Weiss. Denne vill inte utan har föreställt Roos att han måtte sina synder ångra och betänka att han för evig tid här ej leva kunde. De vänder varandra ryggen. På morgonen efter det att Roos hustru tänt eld i spisen har Roos åter velat börja kyssa Weiss och när han ej ville detta, gick han till en annan säng och började gråta. Weiss steg upp, klädde sig och tänkte ge sig iväg, men blir kvar och frågade till sist varför Roos gråter. Han tillade att de måste bekänna sin synd. Roos svarar Lappri! Weiss går då till krogen, och blir sittande där hela dagen, i sällskap med rustmästare Christ. De återvänd tillsammans och Weiss sov över en tredje natt. Han delade då säng med Roos hustru ”i dess fulla kläder”, medan Roos legat hos Christ i den andra sängen. Enligt Weiss har ”de snart börjat frusta och stånka och sängen knakat", varvid Roos hustru stött på Weiss ”att han höra skulle vad de i andra sängen hade för händer”. Roos kom då och la sig emellan dem och ville åter ”driva sitt spel” med Weiss, som dock ej var med på detta. De sov till morgonen, då Roos åter gick till Christs säng, ljuset slocknar och flåsandet började, enligt Weiss, åter. Till slut ropade Roos åt hustrun att hon skulle tända eld på spisen, varefter Weiss och Christ gick upp och ska iväg till kyrkan. Vid ett tillfälle på morgonen har dock Weiss varit ensam med Roos hustru och hon då bett honom att berätta för föraren Pettersson och korpral Helminius vad som passerat.

213

Weiss vittnesuppgift om Roos och Christs sexuella samvaro bestreds av både Christ, hustrun och Roos. Där finns dock en gradskillnad mellan hustruns vittnesmål och Roos och Christ. De båda sistnämnda nekar till allt, medan hustrun medger att han hört dem båda ”klappas och kyssas”. Något flåsande hade hon dock ej hört. Christ frikändes av krigsrätten. När Weiss uppsöker föraren Petterson framför han dels de klagomål hustrun anfört angående Roos, dels en direkt anklagelse om sexuellt umgänge mellan Christ och Roos. Men anklagelsen tar snabbt vändningen till ett eget bekännande. Hur detta kommer sig är svårt att säkert uttala sig om. Mycket talar för att Weiss länge plågats av samvetskval, i alla fall skulle man kunna tolka den sista meningen i nedanstående ordväxling på detta sätt: Weiss berättade om Christ, vartill Pettersson log och sade: ”Jag menar ock att du haft att göra med Rosen”, vilket Weiss då erkänt och sagt: ”jag vill bekänna min synd det må gå med mig huru det vill”. Orsaken till att Weiss överhuvudtaget uppsöker Petterson förefaller vara en kombination av dåligt samvete, förmaningar från Roos hustru och svartsjuka, grundad på misstanken att Roos inlett en ny homosexuell förebindelse. Svartsjuka är dock ett motiv som annars inte förekommer i den folkliga rättskulturen vid denna tid. Det faktum att Weiss själv slutligen angav sig själv och Roos indikerar att han såg gärningen som ett brott och att detta måste lyftas till ytan, framställas i en världslig myndighet. Han hade även åtskilliga gånger, förgäves, uppmanat Roos att bekänna sina synder ”att han måtte sina synder ångra och betänka att han för evig tid här ej leva kunde”. Här skiljer sig Weiss uppfattning från paret Roos. Makan ville endast tala sin make till rätta. Maken uppfattade det överhuvudtaget inte det han gjort som en större försyndelse. Det skall tilläggas att även rätten ställer den direkta frågan om de två inte förstod att vad de gjorde som en dödlig synd. Det är svårt att säga vem som svarar, men så som texten ser ut är det troligen Roos, att: ”synden är väl stor, men att den intet förtjänar dödsstraff”. Detta strider dock mot hans hållning i övrigt, samtidigt som det är svårt att tänka sig hur de anklagade skulle kunna svara annorlunda i en pressad situation. Det finns således en skala av värderingar, som kommer till uttryck: Weiss har dåligt samvete och är svartsjuk; Roos hustru vill att de ska sluta med sin

214

homosexuella relation men inser inte hur hårt den kommer att bedömas av överheten; Roos själv, slutligen, säger att det inte är någon större synd och är uppenbarligen beredd att våga sin själs salighet på ett fortsatt förhållande med Weiss, men kan också tänka sig att byta honom mot en annan manlig partner. Omgivningen verkar ha känt till förhållandet mellan Roos och Weiss ryktesvägen. Detta framgår inte minst av föraren Petterssons svar, när Weiss berättade om Christ: ”Jag menar ock att du haft att göra med Roosen”, men även av det fortsatta förhöret. En viss tolerans mot, åtminstone frivilliga, homosexuella relationer kan ha funnits i den militära kulturen. En annan och inte nödvändigtvis motstridig tolkning är att ett rykte inte var tillräckligt för att formulera en mer officiell anklagelse. Det krävdes bevis. Överhuvudtaget var det riskabelt att framföra anklagelser utan att ha ordenligt ”på fötterna”. Detta kunde ledda till det motsatta, att man själv utsattas för en anklagelse om ärekränkning. Rädslan för mothugg i form av ärekränkningsmål, varierade dock, framgår det av rättsfallet. Fältväbeln Fenix vittnar under rättegången om hur han skulle ha betett sig om han hade haft kunskap: ”Jag har aldrig nånsin det ringaste grand om Roos hört, och skulle det ha skett då vore jag visserligen en Canaille och Mahett, om jag det ej angivit och uppenbarat.” Yttrandet kan dock vara en sorts försvar, eftersom han var en överordnad så vore det hans plikt att känna till vad som föregick i förbandet och att anmäla eventuella oegentligheter. Till sammanhanget hör också Weiss angivelse som ju ursprungligen riktar sig mot Roos och Christ, samtidigt som han syftar till att freda det egna samvetet. Det är heller ingen som antyder att det skulle ha funnits en rädsla för att en eventuell angivelse kunde sluta med eget åtal. Han straffas ju ändå så hårt att den falska eller felaktiga anklagelsen inte skulle ha gjort något till eller från. Dessa aspekter verkar inte ha diskuterats av rätten. Ett rykte behöver inte alltid ha givit upphov till en framförd anklagelse. Men man kan föreställa sig att ett rykte om homosexualitet eller annan sexualitet som uppfattades som onaturlig, ledde till att människor (om de nu inte tolererade denna form av beteende) undvek de beryktade. Det framgår dock med all önskvärd tydlighet att Roos och Weiss flitigt umgicks med andra soldater. Ingen har undvikit dem på grund av de rykten som fanns. Tystnaden kan med andra ord tolkas som tolerans.

215

En alternativ tolkning är baserad på frånvaron av utvecklad diskurs om sexuellt begär mellan person av samma kön. Men visste helt enkelt inte hur man i ord skulle klä det man bevittnade eller upplevde. Detta motsägs dock av flera omständigheter. Weiss framför sin anklagelse utan att använda några speciella ord, Fenix hävdar att han skulle ha angivit dem om han känt till saken och av rättens förhör framgår att man misstänker att svenska soldater som varit i rysk fångenskap utnyttjats av ryska och ”grekiska” officerare. Här finns en klar parallell till vad som kommit fram i engelsk och holländsk forskning, att man ser den sodomitiska synden som något utländskt. Vanligen tillskrivs den fientliga nationer och konkurrerande religioner. Kön och genus Den viktigaste punkten i Weiss försvar är att han till en början trodde att Roos var en kvinna, eller i alla fall både man och kvinna samtidigt (dvs hermafrodit). I sitt försvar anför Weiss att inte endast han själv, utan även andra, tvivlat på att Roos var en man. Rätten fastslår dock på ett tidigt stadium, efter en fältskärs besiktning, att Roos är en ”fuller karl”. Vad menas då rätten och rättens aktörer med en ”fuller karl”? Frågan är inte helt enkel att besvara utifrån materialet men ett tentativt resonemang kan föras utifrån Thomas Laqueur´s diskussion om vad historiskt sett har konstituerar ett manligt och kvinnligt kön, och hur den vetenskapliga diskursen har förändras under historiens gång. Två föreställningsvärldar, beskrivna som modeller, ställs mot varandra: enkönsmodellen och tvåkönsmodellen. De kan enkelt uttryckt beskrivas på följande sätt: Utifrån en enkönsmodell finns endast ett kön; där mannen är fullkomlig och kvinnan endast en sämre variant. Det är med andra ord endast frågan om en gradskillnad mellan könen. Utifrån en tvåkönsmodell skärskiljs de båda könen biologiskt. De två könen är av olika art och varandras motsatser. Utifrån de biologiska skillnaderna härleds även de manliga och kvinnliga egenskaperna. Beteendet är här klart underordnat biologin, även om en man betedde sig kvinnligt var det fortfarande hans biologiska kön som var det bestämmande. Så mycket om Laqueur och hans modeller, men hur skall detta tänkande kunna appliceras på målet mot Roos och Weiss? Hur resonerar de olika aktörerna i frågor kring Roos kön och manlighet? Nedan följer en av Weiss berättelser som kan ge några ledtråder i frågan:

216

År 1713 (ca. ett år innan rättegången) låg Gotzells kompani i Julita socken och en natt berättade trädgårdsmästaren Werner att han visste en dragons hustru som i fyra år tjänat som ryttare, varvid Weiss sagt att ”mången säger mer än sant är och kan passerat vara, det måste ju vara en dumb människa som det ej märka kunde, att en sådan ett kvinnfolk vore” – varvid Werner infallit: ”vi hava en ibland oss som också är kvinnfolk men du vet icke vem det är”. Weiss frågar vem, och Werner svarar: ”Gissa på!” Weiss säger: ”jag vet ej vem jag ska gissa på” – ”Jo, han har en röd näsa och är gift”. Senare har han delat kvarter med Roos i en soldatstuga och denne tagit Weiss membrum och det hanterat men det ville han ej lida utan vänt sig bort. Weiss berättar detta för Werner och sade att det måtte vara korpral Roos som åsyftades, vilket denne intygar, men mer har de inte talat om saken. Frågan om Roos är man eller kvinna ger även upphov till direkta replikväxlingar mellan Weiss och Roos hustru: Roos hustru: huru många gånger har jag förut dig sagt att du intet skulle umgås med min man. Weiss: varför har ni icke sagt mig huru det varit beskaffat med er man om han vore rätt karl eller kvinnfolk? Flera gånger frågade även rätten om inte Weiss frågat Roos om han var en riktig karl, och om han aldrig förstått att Roos var en ”fuller karl”. Hade han inte förstått skillnaden mellan att ligga med Roos och att besova en kvinna? ”Rätt karl” eller ”fuller karl” och ”kvinnfolk” är begrepp som används av de flesta inblandade, både de anklagade, rättens ledamöter och vittnen. Begreppen verkar främst syfta på en fysisk definition, huruvida Roos har manliga könsorgan eller ej. Frågan är så viktig för rätten att de låter Roos genomgå en fysisk undersökning, han besiktigas av en fältskär, för att just fastställa om han är en ”fuller karl”. Någon tvekan från rättens sida om vad som konstituerar en man verkar med andra ord inte finnas. Rätten betonar endast den fysiska sidan. Roos är helt klart en man, en ”rätt karl”, i rättens ögon. Förvisso lyssnar rättens ledamöter intresserat på de anklagade och vittnenas utläggningar om huruvida Roos var en hermafrodit eller ej men där finns ingenting i materialet som antyder i rättsmaterialet att rättens

217

ledamöter accepterade dessa uttalanden som sanna. Därtill skall nämnas att Roos hustru var gravid. Och enligt dåtida uppfattning var skaparkraften det ultimata beviset på manlighet, i alla fall om vi skall tro Laqueur. Denna reflektion gjorde dock inte rättens ledamöter. Faktiskt passerar hustruns graviditet och förlossning så gott som obemärkt, hon nämns heller aldrig vid namn. Om rättens uppfattning om vad som konstituerar en ”fuller karl” är klar är vittnena och anklagade mer osäkra. Här finns dels en levande tro på det hermafroditen, det tvetydiga könet, dels diskuteras Roos beteende. Roos har genom att agera kvinnligt uppfattats som kvinnofolk. Roos medverkar själv i denna diskussion. Han berättar att han när han låg i Livland med Banérs regemente ”lidit förtret … att det gick ett rykte om att han var kvinnfolk, emedan han för officerarne tvättade, bakade och bryggde och utförde flera andra kvinnosysslor”. Dragon Werner tillägger senare under rättegången att Roos ”red som en kvinna”. Med Laquers terminologi ligger vittnenas och de anklagades tänkande närmare en enkönsmodell än rättens ledamöter som med sin klara fysiska definition verkar närma sig tvåkönsmodellen. Det är även intressant att notera att det inte heller finns någon klar och tydlig koppling mellan en riktig man och en militär bland Roos kollegor. Roos var 29 år gammal med lång militär tjänstgöring bakom sig. Före värvningen till ståndsdragonerna hade han tjänstgjort vid överste Banérs Kronobergs läns infanteriregemente. Två gånger hade han tillfångatagits av ryssarna. Första gången efter slaget vid Gemäuertshof år 1705, då han tjänstgjorde under Banér. Efter ett och halvt års fångenskap hade han lyckats fly och åter ansluta sig till svenska trupper. Roos andra fångenskap inträffade efter slaget vid Ljesna år 1708, då han tjänstgjorde vid General Leijonhufuvuds armé. Fångenskapen varade denna gång under tre år. De två första året av sin fångenskap tillbringade han på galär i S:t Petersburgsområdet. Han hade bland annat varit med när Viborg blev intaget. På upprepade förfrågningar från rättens sida nekar han dock till att ha blivit utnyttjad sexuellt under fångenskapen. Sitt långa militärliv till trots uppfattade Roos ändå som ett kvinnofolk av sina kollegor när han utförde kvinnliga sysslor till officerarna. Han medger i förhöret att han ”lidit förtret” vid ryktena om att han var kvinnofolk. Exakt vilka sociala konsekvenser det fick, om dessa rykten på något sätt alienerat honom från

218

soldatgemenskapen, är svårt att säga. En förändring kan ha skett i och med att han gift sig. I rättsmaterialet beskrivs ju också hur Roos flitigt umgicks med andra soldater. Johan von Hoen Ett annat sodomimål kan studeras i materialet från en kommissorialrätt, en blandad militär och civil domstol hållen 1719. Rätten Enligt drottningens befallning rannsakade denna domstol inom lyckta dörrar över kapten von Hoen vid Värmlands regemente. Man vill inte att kännedom om målet ska spridas. En supplik hade lämnats in av 15 soldater, en trumpetare och kaptenens egen dräng Lars Larsson, till överste Delliord ”angående von Hoens förehavande med dem.” Till handlingarna hör också generalauditören Chytreus underdånigaste memorial, samt von Hoens egen supplik där han klagar över soldaternas angivande. Han hävdade att de var mycket benägna till myteri, särskilt Erik Sneller och Anders Wetterschoug. Därför ville han bli befriad från en så grov och ohemul beskyllning och att de ska straffas. Kapten von Hoen hämtades från Västerås och inkallades och framföra eventuella klagomål mot rättens sammansättning:

Han har inget emot någon i rätten, men det är honom ej bekant varför han ställs inför den. Han hade väl kunnat ta till flykten om han varit till något brott skyldig. Har suttit två månader i fängelse utan att få tala för sig.

På detta följer en del gudsnådeliga betraktelser, fromhet, är något von Hoen satsar hårt på. Rättegången inleddes sedan med att drottning Ulrika Eleonoras befallning om rannsakningens hållande lästes upp, och därefter soldaternas supplik. von Hoen sade att han aldrig sett denna skrift eller hört talas om den, men rätten föreställde honom att han i sin egen skrift nämner såväl brottet som de soldater han anser orsakat klagomålet. Han svarade att en löjtnant berättat det för honom. Rätten varnade von Hoen men den vanliga formeln: ge Gud äran och tala sanning, lätta samvetet! Annars ska man betjäna sig av de utvägar som är nödiga till sanningens framskaffande i dagsljuset. von Hoen säger att han är alldeles oskyldig.

219

Soldaten Lars Julle kallas in, berättar att snacket gått och flera har samma erfarenhet, de har anmält saken, först vid Olofsmäss 1718, innan de gick mot Norge. De har besett trosshästar och Julle passat upp på von Hoen, som gått och rökt tobak och befallt honom låsa dörren till den kammare de vid tillfället befann sig i. Därefter har han frågat Julle om det stod för honom. Han svarade nej, dock öppnade von Hoen en knapp på hans byxlock och kände med handen på hans hemliga ting. Q: Höll von Hoen länge i hans hemliga ting? R: Nej, utan yttrade att det var inget besked med Julle och tog istället fram sitt hemliga ting och kom mot honom. Q: Hur bar sig Julle åt med byxlocket? R: Han knäppte det igen. Sade åt von Hoen att låta bli honom men han knäppte upp det och stack in sitt – dock utan att röra Julles kropp! Q: Hur var von Hoen beskaffad? R: Det stod för honom. Q: Tog han med handen i Julle? R: Nej. Julle fick sedan ej lämna rummet utan von Hoen försökte lägga sig på honom, medan han enligt blåste och fnös som en björn, sägandes: ”ligg stilla din toker”. Julle vågade inte ropa på hjälp eller senare berätta om händelsen, av fruktan för straff. Tillägger att han själv är gift och har barn. Rätten förehåller åter kapten von Hoen att bekänna sanningen. Han begär då att Julle ska taga avträde, vilket beviljas. von Hoen erkänner då att han tagit Julle på kroppen, men säger att de ej brottats i sängen, varken som en björn eller något annat. Efter allvarliga förmaningar från rättens sida tillstår von Hoen under tårar och med ångerfulla åtbörder att han av en ond och retande begärelse varit förförd och den goda anden då icke varit hos honom. Han ber drottningen om nåd inför Gud och hela världen, bekänner att han syndat och beklagar sin fattiga hustru och deras barn. Varnar vidare alla kristna för fylleri! Minns inget av det som Julle berättat, men skyller liderliga brånad på det myckna brännvinsdrickandet. Q: Har han utomlands hört talas om sådant förhållande till manfolk?

220

R: Nej, vet ej varifrån den onda begärelsen kommit, visste varken att det var en synd eller i Guds ord förbjudet. Här framkommer en paradoxal sida hos hemliga förbud, det var ett tveeggat vapen, hur skulle folk veta och förstå att det var en synd om inget sades om saken? Rannsakningen fortsatte den 3/11 1719. von Hoen har lämnat in en skriftlig redogörelse för sin tjänst sedan 1701, han har varit med i åtskilliga strider. Soldaten Ryss hämtades ur arresten. Han hade varit ordonnans hos von Hoen. Tillsammans hade varit på besök hos en vävare, det omnämns att denne hade en timklocka på väggen. von Hoen har befallt Ryss att löska honom, vilket han också begynt göra. Kapten von Hoen har då knäppt upp byxlocket för honom, varvid Ryss sagt ”var stilla lät honom bliva” och gått undan för att han skämts som en hund. von Hoen har då sagt: ”Är du för god för att löska mig, din svinhund.” Ryss har börjat löskandet igen men von Hoen låste dörren och Ryss kände sig rädd och illa till freds, ej vetandes vad det skulle betyda. von Hoen har fört honom baklänges och knäppt upp bådas byxlock och fört in sitt hemliga ting i ljumsken på Ryss. Tinget i fråga var ganska styvt och även för Ryss började det stå, han bad dock von Hoen sluta med denna synd, varvid von Hoen kallade honom narr. Ryss tror att säden började flyta för Hoen men intet vått kom därvid på honom. Ryss fortsätter med en liknande historia då han varit hos von Hoen i Liljeholmen. Han har då befallts klä av sig på kaptenens kammare och lägga sig hos von Hoen. När de ligger bredvid varandra frågar von Hoen hur Ryss plägar göra när han legat hos kvinnfolk. Han svarade att han ej haft med kvinnfolk att befatta, varvid von Hoen hävde sig över honom och en gång kommit med sin styva lem mellan hans lår och rivit och slitit i hans hemliga ting så att det sved uti kroppen, von Hoen frågade då om det inte gjorde gott. Ryss ber honom låta sig vara i fred, vet ej om säden gått från von Hoen eller ej. Efteråt brer han täcket över von Hoen. Dagen därpå har de faktiskt masturberat tillsammans, men von Hoen förefaller ha varit den pådrivande. Ryss har sagt att han ska låta bli eftersom det är en synd. Och von Hoen svarat ”Din narr, är detta synd”? Ryss har sedan frågat Lars Larsson om kapten Hoen plägar gå åt honom och berättat vad som hänt. Larsson har sagt att han varit utsatt för detsamma. De har varit överens om att Guds dom för en sådan synd inte skulle drabba dem eftersom det skett mot deras vilja.

221

Den 14/1 1720 dömdes von Hoen till 28 dagars fängelse på vatten och bröd, enskild skrift och landsförvisning. Hur det sistnämnda gick till skulle vara intressant att veta, men är inte så lätt att undersöka. Det kan inte gärna ha varit särskilt populärt i mottagarlandet. Att han inte dömdes av en vanlig krigsrätt kan antingen ha berott på hans rang, som kapten och troligen adelsman, eller målets omfattning. Rent volymmässigt är materialet ungefär lika stort som i målet mot Roos och Weiss, ett hundratal sidor. Rätten hänvisar till detta mål, det fanns ett prejudikat, som man kunde döma efter. Fem soldater och två drängar dömdes till gatlopp eller spöstraff. De skulle kunna ha dömts till döden, men tre förmildrande omständigheter åberopas:

- De är alla mycket enfaldiga och har inte förstått gärningens grovhet. - Deras rotebönder vill ha kvar dem, det är svårt att hitta nya soldater. - De har varit rädda för sin överordnade, som i hög grad tvingat dem.

Frågan om von Hoen har legat när en man såsom när en kvinna, ”på det naturliga sättet”, uppmärksammades även i detta mål. För i så fall är skriftens ord otvetydigt, utöver Moseböckerna refereras till St Pauls brev till romarna 1:13 och så naturligtvis Karl XI:s krigsartiklar. Vad som än skett i praktiken så förnekar alla aktörer att ”själva membrum blivit fört in ipso partes pudendes”, man har allenast utanpå kroppen övat sin onaturliga brånad. Därför bör ej dödsstraff utdömas, missgärning har inte fullbordats och därmed inget ”Sodomia perfecta och consumata” ägt rum. Särskilt som inget semen därvid skulle ha flutit. Att det enligt flera vittnesmål gått för kaptenen väljer rätten att bortse ifrån, troligen för att det skett så att säga utvärtes. Ett separat problem är ju om folket verkligen var så enfaldigt, det kan ju också vara frågan om att göra en Svejk! Spela dum eller jamsa med så klarar man sig kanske på det – i alla fall bättre än genom att erkänna eller verka alltför insatt i praktiken. En civil sodomit Slutligen vill vi se om det var någon skillnad mellan sexuellt avvikande/utnyttjande när det behandlades inför civila domstolar - en trädgårdsmästare Löfberg som dömts för enkelt hor satt i arresten i väntan på sitt straff i form av ett antal gatlopp. I

222

december 1712 skall han då ha velat öva sodomi med hovslagargesällen Anders. Denne var satt i arrest av sin mästare då han lupit ur tjänsten. Enligt vaktmanskapet, vilket utgjordes av tillfälligt tjänstgörande borgare, har Löfberg flera kvällar bett Anders komma in i en kammare och ”göra bön” tillsammans med honom. Anders berättar att Löfberg efter bönen tagit honom vid bröstet och lagt honom baklänges på en bänk. Han har försökt stöta honom ifrån sig, men Löfberg lyckats öppna hans byxlock. Han har tagit fram sitt ”hemliga ting” och lagt sig på honom, samt tryckt sin skam mellan låren på honom. Då Anders ropat har vakten kommit in och hindrat den vederstyggeliga gärningen. Löfberg nekar till att han skulle ha haft uppsåt att bedriva otukt med Anders. Han kan väl något ha lekt med Anders och kittlat honom, men ej kysst eller klappat och inte heller haft varken sina eller gossens byxor öppna. Skräddarmästare Blad, som var vaktchef vittnar: sedan vakten ätit om aftonen har Löfberg och Anders gått in i ett rum för att be. En fänrik Warg sade ”nu lärer Löfberg göra bön på samma vis som aftonen förut”, och bett dem lyssna. De har hört ett tasslande och tagit ljus och gått in, varvid de sett ”Löfberg ligga på Anders med nedstrukna byxor i sådan posteur och rörelser som en gift man på dess hustru”. Blad säger sig ej hört gossen ropa. Däremot berättar en fältväbel Schultz att när de suttit och ätit sade Warg ”tyst, tyst, trädgårdsmästaren lärer ha ett quinnfolk hos sig”, någon sakta ropat ”släpp mig, släpp mig”. En fiskköpare som också varit med vittnar att de efter att ha kommit in i rummet examinerat gossen som bekänt att Löfberg tagit upp byxorna på honom, brett ut benen och stuckit sitt hemliga ting mellan hans lår. Rätten frågar Anders om han känt ”Löfbergs hemliga ting och blivit något våt”. Anders svarar att han känt Löfberg ”stöta det under pungarne men skall ej ha blivit våt, utan vakten strax tillkommit”. Löfberg hävdar att han varit drucken, men vittnena säger sig ej ha märkt något därav. Han döms till skarpt risslitande, vilket senare kompletteras med tre års arbete på Marstrands fästning. Målet mot Anders läggs däremot ner och han släpps ur arresten. Här uppfattas alltså inte den drabbade personen som målsägande, utan staten, eller staden, tar på sig det fulla ansvaret för processens fullföljande. Trots att brottet är ovanligt bemöts det inte med någon större förvåning, man tycks inte heller tveka om hur det ska bedömas.

223

Slutord Relationer som kan kalls homosexuella behandlades sällan i Sveriges tidigmoderna rättsväsen. Här kan vi jämföra två sådana mål från början av 1700-talet, vilka skiljer sig från varandra genom att det i det ena fallet rör sig om en frivillig och ömsesidig relation, medan det andra snarare har karaktären av ett övergrepp. Denna skillnad kan i våra ögon tyckas vara avgörande, men är inget som diskuteras, vare sig av rätten eller av de anklagade. I de fall där den ena parten utsatts för tvång tas det upp som en förmildrande omständighet, men att det i det andra fallet var en frivillig förbindelse är något som överhuvudtaget ej tas upp – sexualiteten hörde uppenbarligen inte till någon privat sfär. Tanken på att försvara sig med ett argument såsom: vad vi gör tillsammans angår ingen annan, tycks ej ha föresvävat de anklagade. De försvarar sig istället med att de inte förstått att brottet var en synd, att de varit unga och oerfarna, att det skett i berusning och på skoj. Överhuvudtaget är det en genomgående tendens att den aktiva parten – Roos försökte, liksom von Hoen och civila personer som utsatt män i sin omgivning för sexuella övergrepp, nedtona det hela. Weiss har däremot drabbats av dåligt samvete, precis som de soldater som utsatts för oönskade närmanden. Det ligger i sakens natur att militär rättskipning i högre grad än civil präglas av inkvisitorisk process snarare än ackusatorisk, det är myndigheterna som har intresse av att driva de olika målen. Ett viktigt resultat av den brottshistoriska forskningen på senare år är just att de civila instanserna fortsatt att domineras av ackusatorisk process, det är målsägande själva som driver sin sak. Om det fanns någon skillnad mellan militär och civil rättskultur på en folklig nivå är svårare att veta. Däremot kan det sägas vara klart belagt att en sådan tolerans fanns bland den militära personalen, på lägre nivå, eftersom de kände till ryktet men inte ingrep. Den viktigaste frågan för rätten är bedömningen av vad som kan kallas fullbordad sodomi. I dess föreställning ska ett sådant ske genom att en aktiv part, agens, penetrera den sk patiens bakifrån. Som framgått av den utländska, särskilt engelska forskningen krävs också emission av sädesvätska, vilket rätten är mycket intresserad av. Att sådan skett erkänner ju Roos och Weiss, men det finns knappast några belägga för att det skulle ha påverkat bedömningen av målet. Rättens intresse för sädesuttömningen kan därför tolkas som ett utslag av förvirring över det faktum

224

att relationen varit frivillig och den sexuella samvaron gått till på ett sätt som för dem var okänt. Även om Roos beteende väcker undran och kan uppfattas som gränsöverskridande på flera områden, verkar ”brottet” som sådant inte ha uppfattats som omanligt. Omgivningens reaktion på relationen mellan Roos och Weiss präglas av tolerans. Under rättegången framkommer att såväl Roos hustru som soldater i omgivningen kände till förbindelsen utan att de fördenskull agerat. Hustrun har dock vid flera tillfällen uppmanat sin make att upphöra därmed och Weiss att berätta om det för någon överordnad. Hennes målsättning har dock varit att förhållandet med maken ska bli bra igen och hon har ej förstått eller kunnat föreställa sig vilken reaktion som skulle följa. Hustruns närvaro visar också att det militära livets homosociala karaktär ej behöver utgöra någon avgörande faktor för att förklara uppkomsten av homosexuella förbindelser. Soldaterna har ryktesvis känt till förbindelsen mellan Roos och Weiss, men den repressiva attityd till homosexuella förbindelser som präglade myndigheterna motsvarades inte av någon tendens att ange sådant bland vanligt folk. Att det var fråga om en frivilligt ingången förbindelse förefaller ha varit en tungt vägande variabel på en folklig nivå, vilken därmed på ett avgörande sätt skiljer sig från myndigheternas rättsuppfattning och attityd till sexuella relationer mellan män. Denna tolerans på det folkliga planet sträcker sig dock ej till ofrivilliga förbindelser. I andra fall har det varit fråga om övergrepp, av en äldre man eller person i överordnad position. Här har de antastade antingen själva angivit motparten, eller också ropat på hjälp varvid omgivningen ingripit. Ett inslag där samtliga tycks överens är uppfattningen om utländsk påverkan. Rätten frågar om inte Roos lärt sig att praktisera sodomi under fångenskapen, både de anklagade och vittnen bekräftar att de känner till ryska och ”grekiska” officerares vanor på den punkten. Detta är en klar parallell till vad den engelska och holländska forskningen poängterat: att homosexualitet eller sodomi är något som gärna attribueras till fientliga stater och konkurrerande religioner. Inget tyder på att sodomi skulle ha betraktats som omanligt, oavsett aktiv eller passiv roll. Det tycks ha varit fullt möjligt att vara en god soldat och en ”rätt karl” trots rykten och anklagelser om homosexuella förbindelser.

225

Spritsmuggling i Stockholms skärgård

O, heliga humbug, heliga enfald…

Algoth Niska (om det finska spritförbudet) Den kriminella identiteten är en kulturell konstruktion som är beroende av den tid och det samhälle då den definieras. Under en period var rättsväsendet framför allt inriktat på att kontrollera folks sexualitet och andra former av synd, det fanns ingen privat sfär dit statens ambitioner att kontrollera inte nådde. Uppfattningar om vad som var manligt och kvinnligt påverkade också, och påverkar fortfarande vad som är kriminellt och brottslingarnas självbild. En fråga där män och kvinnor tenderar att ha olika uppfattning, och olika roller är alkoholkulturen. Under mellankrigstiden infördes spritförbud i USA, liksom i våra grannländer: Norge och Finland, samt en restriktiv lagstiftning angående alkoholförsäljning i Sverige. Detta medförde dels nya brottskategorier, ett uppsving för illegala entreprenörer, kriminella nätverk och en marknad för konstruktionen av organiserad brottslighet. I Sverige har vi i hög grad varit besparade organiserad brottslighet, ända tills de allra senaste åren. Nya krafter, som de olika folkrörelserna kom att dominera de statliga organen, särskilt de nyktra och skötsamma männen, men också kvinnorörelsen med sitt krav på nykterhet – i konkurrens med en gammal traditionell manskultur, där supandet ingick som ett viktigt element. Den tid då Al Capone härjade i spritförbudets USA och Algoth Niska smög fram med sin motorbåt i svenska och finska skärgårdar framstår närmast som idyllisk i skenet av organisationer som de colombianska kartellerna, den japanska Yakuzan och den ”ryska maffian”. Organiserad brottslighet har under senare år blivit en allt mer uppmärksammad och transnationell företeelse och utgör ett hot både mot demokratiseringsprocessen i världen och mot möjligheterna att skapa en sund ekonomisk utveckling i U-länderna. Forskningen om organiserad brottslighet har till skillnad från huvudfåran inom socialvetenskapen inte präglats av något framträdande genusperspektiv. Att kvinnornas roll inom den organiserade brottsligheten är och har varit reducerad till

226

en i det närmaste förtingligad nivå, som handelsvara eller statusobjekt, är dock ingen anledning att bortse från konstruktionen av manlighet och kvinnlighet inom dessa kulturer. Tvärtom är det min hypotes att organiserad brottslighet framför allt frodas inom kulturer med en specifik syn på manlighet, sådana där ett macho-ideal är tongivande. En ofta underbetonad aspekt av genusperspektivet är att inte bara kvinno- utan också mansideal är kulturellt konstruerade. Man får ej glömma att just dryckeskulturen tenderar att vara central för uppfattningar om manlighet och vad som definieras som omanligt. Konstruktionen av manligt och kvinnligt kan spåras genom rättsfallen, liksom i tidningar och litteratur. Den form av litteratur som jag främst använder är memoarer och minnesböcker, skrivna av dem som varit inblandande i spritsmugglingen eller kampen mot denna. Nykterhetsrörelse och restriktiv alkoholpolitik Tanken på ett totalt spritförbud utvecklades ur 1800-talets engelska nykterhetsrörelse “temperance movement”. Temperance betyder måttlighet, men kom med tiden att avses total nykterhet och förbud att dricka alkoholhaltiga drycker. Rörelsen uppstod i hög grad ur borgarklassens upplevda behov av att disciplinera arbetarna, men togs med tiden även upp i arbetarklassens försök till självuppfostran. Den spred sig i första hand vidare till kolonierna samt USA och Skandinavien, med visst undantag för Danmark. Efter år 1895 gick luften ur rörelsen, sedan en restriktiv lagstiftning etablerats i England och såväl kyrka som politiker visat sig vara mer för måttlighet och än totalt förbud. I Sverige var det däremot först vid denna tid som kravet på ett totalt spritförbud kom att dominera inom nykterhetsrörelsen. En central skillnad mellan förbudsrörelsen i Amerika och Norden var anknytningen till olika sociala kretsar. I USA utgjorde alkoholförbudet en del av ackulturationen av socialt underordnade etniska grupper. Det fanns klart rasistiska inslag, såsom när Ku Klux Klan utnyttjade motviljan mot att färgade drack gin ur flaskor med en lätt klädd och förföriskt blickande vit kvinna på etiketten. Att spritförbudet spelade roll för övergången till transnationell organiserad brottslighet kan knappast betvivlas, men samtidigt är det viktigt att framhålla att det redan före förbudet fanns organiserad brottslighet i USA. Svenska folkets attityder till alkohol och sprit kan studeras i samband med nykterhetsrörelsens propaganda för ett spritförbud, liksom den motoffensiv som startades före folkomröstningen 1922. I ett senare skede kommer jag att analysera

227

den debatt som fördes i tidningarna. Det finns också en intressant koppling till genus i och med att folkomröstningen skedde samtidigt som den kvinnliga rösträtten infördes, och att det höjdes en del röster som förespråkade separat räkning av manliga och kvinnliga röster. Reformatorn Ivan Bratt ansåg tex att det vore höjden av dårskap att genomföra ett spritförbud om en majoritet av männen röstade mot. Att kvinnorna tenderade att vara mer positiva till ett förbud var ett allmänt accepterat faktum. Den svenska nykterhetspolitiken kan sägas ha inletts år 1855. Dessförinnan kunde brännvin tillverkas för husbehov och i praktiken säljas fritt. Men från denna tid kunde brännvin framställas industriellt till en lägre kostnad. Statsmaktens inställning har sedan dess präglats lika mycket av driften att tjäna pengar på supandet som av en strävan att värna om folkets hälsa, genom att uppmuntra ett nyktert leverne. Pga sjunkande priser kunde staten tiodubbla sina inkomster av brännvinsskatt utan att drycken i konsumentledet blev märkbart dyrare. I samband med storstrejken 1909 genomfördes en omröstning som antydde att nära 60 % av den vuxna befolkningen var för ett spritförbud. Vid samma tid framförde Stockholmsläkaren Ivan Bratt sina första tankar kring sitt kompromissförslag. Från år 1917 fram till ”oktoberrevolutionen” 1955 kom detta att utgöra den institutionella ramen för svensk alkohol- och nykterhetspolitik. Smärre förändringar skedde under perioden men grundstenen utgjordes hela tiden av ett statligt monopol och ransonering med hjälp av motbok. Minimiåldern för innehav av motbok var 25 år, gifta kvinnor fick ej ha egen motbok. En gift man kunde f o m 30 års ålder köpa ut en ranson på tre liter i månaden. Förbudsivrarna ogillade systemet eftersom det i hög grad tog vinden ur seglen för deras vision om ett alkoholfritt samhälle. De ansåg också att det fanns en tendens att alltid köpa ut den maximala ransonen. Det lagförda fylleriet sjönk markant efter Brattsystemets införande. Spritförbud kontra restriktiv politik är den grundläggande institutionella skillnaden mellan Stockholm och New Orleans. Skillnader i det rättsliga systemet lämnar jag åt sitt öde, även om de vore värda en separat studie. Till de informella institutionerna räknas framför allt attityder till alkohol som kan ha förekommit inom olika sociala skikt och etniska grupper. Nationella förbud genomfördes bara i Norge, Finland och

228

USA. I Sverige förhindrade folkomröstningen genomförandet av ett sådant förslag, i Finland avskaffades förbudet på samma sätt. Brattsystemet var restriktivt, alkohol ransonerades ut till folk efter deras sociala ställning och förmåga att hantera spriten. Men det var mer jämlikt än det tidigare systemet, då man med skatt på brännvin, den spritdryck som antogs vålla mest skada, försökte kontrollera arbetarnas supande, medan överklassens och de borgerliga mellanskiktens konsumtion av vin och finare spritsorter indirekt subventionerades. Detta var i sin tur en anledning till att arbetarrörelsen var för ett spritförbud. Ett sådant skulle åtminstone drabba alla lika. Illegala entreprenörer Spritsmugglingen i Stockholm kan sättas i sitt sammanhang genom en jämförelse av den totala brottsligheten i landet som helhet, i städer och på landsbygd samt i huvudstaden. Enligt Sveriges officiella statistik över rättsväsendet åren 1923-1924, framgår att brottsligheten har varit betydligt mer omfattande i städerna än på landsbygden. Den officiella statistiken visar att brotten ”mot staten” dominerades av fylleri och förargelseväckande beteende. I Stockholm ställdes en ganska stor andel av befolkningen: 16 – 19 000 av en folkmängd på ca 400 000, d v s drygt 4 % inför rätta varje år. Det är svårt att bedöma hur många av dessa som dök upp flera gånger. I tre av fyra fall har anklagelsen gällt fylleri, ofta kombinerat med förargelseväckande beteende. Vanligen har böter utdömts. I kommentarerna till statistiken förklaras det ökande fylleriet med den alltjämt fortgående smugglingen samt inflytandet av förbättrade ekonomiska konjunkturer. Den registrerade brottsligheten var ca 8 gånger högre i städerna än på landsbygden, och i Stockholm betydligt högre än för städerna i genomsnitt. Enligt de kommentarer som bifogas i den statistiska redogörelsen beror den högre graden av registrerad brottslighet i städerna på att den sociala kontrollen var effektivare där än på landsbygden. Detta argument kan dock ifrågasättas. För vissa kategorier som lönnbränning är landsbygdssiffran nämligen betydligt högre än i städerna. Troligen var benägenheten att anmäla brott större i staden, om den verkliga brottsligheten var mer omfattande kan vi inte veta.

229

Spritsmugglingens omfattning i Stockholmstrakten under mellankrigstiden kan uppskattas genom en undersökning av diariet över tullmål från Rådhusrättens andra avdelning. Under perioden före och under första världskriget förekom endast ett fåtal tullmål, medan hembränning och illegal handel med sprit var omfattande. Efter att fred slutits ersattes denna i hög grad med smuggling av tysk eller estnisk sprit. Smugglarna var av hårdare virke än hembrännare och langare, särskilt ansågs de från andra sidan Östersjön ha haft för vana att skjuta skarpt mot polis och tullare. Målen från 1910-talet rubriceras ofta som ”oriktig ursprungsbeteckning”, och kan då gälla vilken sorts varor som helst. Det är vanligen olika sorts handlare som anklagas och varorna tas i beslag, men något straff i övrigt tycks ej ha utdömts. Från första världskrigets slut gäller de flesta av anklagelserna illegal införsel av sprit eller andra alkoholhaltiga drycker i landet eller för att ha befattat sig med denna typ av smuggelgods. Tullmålen ökade drastiskt efter första världskriget för att sedan långsamt sjunka tillbaks under 1930-talet. Slutet av första världskriget hade en klar inverkan på antalet mål. Av 144 tullmål år 1918 är 61 uppe t o m 19/10 och 83 under de sex sista veckorna (f o m 16/11) då vapenstillestånd var slutet. Under andra världskriget var tullmålen nästan lika få som under första. Det sker dock inte någon motsvarande uppgång vid dess slut. Någon ökning av smugglingen efter fredsslutet har ej registrerats. En undersökning av de 100 första målen i diariet för år 1923 visar att det i 94 fall var fråga om illegal sprithantering. Av de övriga gäller tre mål smuggling av tobak I två av dessa har befälhavaren på olika fartyg lämnat oriktiga uppgifter om lasten. Dessutom finns ett mål där en tysk disponent medfört 11,8 kg silverarbeten och 2,8 kg knivar med silverskaft per tåg utan att deklarera detta. Undersökningen bekräftar även i övrigt föreställningen att det huvudsakligen har varit fråga om spritsmuggling. Bland de andra varor som olovligt infördes förekom t e x kaffe och automobiler. År 1920 kan nämnas att en friherre (mål nr 26) får böta 20 kr för att ha smugglat in 14 mattor till ett värde av 726 kr. Dessa förefaller ha skickats med ”diplomatpost”, från Petrograd. Friherren anklagar en tullare för tjänstefel, vilket dock ej leder till någon åtgärd. Han framhåller också att han ej var medveten om att det var ett brott att ej förtulla mattorna, något som i princip aldrig godtas som en förmildrande omständighet i civil lagstiftning eller rättspraxis. Anmälan är dock intressant då den

230

antyder att det förelåg risk för korruption eller olaga maktutövning från ämbetsmännens sida. Korruption är något som alltid gynnar uppkomsten av organiserad brottslighet. I en majoritet av fallen har enstaka flaskor eller några liter illegal sprit påträffats och mindre summor dömts ut i böter. Det är antingen fråga om personer som köpt smuggelsprit i Sverige eller medfört en mindre mängd sprit från utlandet. Man kan anta att det i dessa fall rör sig om sprit de själva tänkt konsumera. De har ej bedrivit någon affärsmässig verksamhet, syftande till att göra illegala vinster. Det är således inte fråga om några illegala entreprenörer. Andelen grövre förbrytare, som handlat med större mängder sprit, egenhändigt tillverkat, smugglat in till eller illegalt köpt upp i Sverige, har undersökts bland de första hundra målen varje år från 1911 till 1945. De tunga kategorierna som dömts till 500 kronor eller mer i böter, alternativt fängelse som påföljd, är hela tiden små. Som mest står de för ca 8 % i början av 1920-talet, under de följande perioderna mellan tre och fem procent. En markant omsvängning sker från en praxis att döma till höga böter till att fängelsestraff blir mer vanliga. Under trettiotalet minskar det totala antalet tullmål, medan andelen grövre brott förefaller öka. Den högsta andelen mål som bestraffas med fängelsedomar eller böter över 100 kr, inträffar år 1939, med 34 av de hundra mål som undersökts. Den höga siffran kan antingen tyda på en professionalisering av själva smugglandet eller på en minskad vilja från myndigheternas sida att ingripa mot den lättare brottsligheten. Det kan också ha varit så att folk i mindre grad öppet visade sig berusade och den illegala spritförsäljningen försvann från gatorna. De illegala entreprenörer som bedrev mer storskalig handel med illegal sprit kan delas in i olika kategorier efter tillvägagångssätt och i viss mån yrkestillhörighet. En vanlig kategori är sjöfolk av olika grad, från akterstäderskor upp till kaptener. I 39 av de hundra första målen 1923 anklagas sjömän (inklusive befäl) och i 11 kvinnor, varav en del arbetade på fartyg. Ytterligare 8 var hamnarbetare eller liknande. De som arbetade med sjötransporter kunde med lätthet medföra sprit eller annat kontraband men var också utsatta för en stark kontroll. I de fall då det påträffats större mängder sprit ombord får man anta att den var avsedd för avsalu. Det var dock inte alltid ägandet kunde fastställas. Även andra personer med anknytning till

231

transportyrken, såsom chaufförer förekommer ofta. Detta är ju högsta naturligt eftersom smuggling kräver transporter. Den huvudsakliga formen för import tycks ha varit från ”spritskutor”, som låg och väntade utanför territorialgränsen. Dessa var oftast tyska eller estniska. I småbåtar kunde smugglare åka ut till dessa och köpa en lämplig mängd sprit, vanligen omkring 3 000 liter nittiofem procentig ”exportsprit”, enligt de memoarer som spritpolisens chef, Gustav Blomberg, skrivit. Spriten köptes i tiolitersdunkar för ca tio kr och såldes vidare till langare för hundra kr. Dessförinnan kunde den ha gömts i någon skärgårdsvik. Langarna blandade ut spriten med vatten och sålde i ölflaskor, som kallades pund. Av en liter exportsprit kunde man göra sju pund som sedan såldes för fyra kronor styck, således med en vinst på nära tjugo kronor. Dessa langare hade troligen ingen annan sysselsättning utan var kriminella småhandlare som saknade fastare organisation och fungerade som illegala entreprenörer på nätverksbasis. De förefaller inte ha varit våldsbenägna, utom ibland mot polisen när de greps. Detta innebär att de med de definitioner som vanligen används för organiserad brottslighet, inte kan sägas ha varit engagerade i sådan. Utöver dessa olika småförbrytare: konsumenter som antingen handlat illegal sprit i Sverige eller från utlandet medfört en mindre mängd för eget bruk, sjömän eller andra som illegalt infört en mindre mängd sprit för avsalu och langare som köpte och sålde illegal sprit inom landet; förekom mer professionella smugglare och grossister. Särskilt de senare förefaller ofta ha varit företagare, med annan huvudsaklig verksamhet men sannolikt i vissa fall med en laglig firma som front för den illegala sprithandeln. Blomberg skriver att spritpolisen hade möjlighet att göra en god förtjänst eftersom en tredjedel av beslag, både sprit och fordon, såväl som av böterna tillföll polisen (eller tullen). Men större bötessummor betalades inte, bara upp till 3-400 kronor, annars satt langarna gärna av böterna, särskilt på vintern. En månad eller två i fängelse kallade de ”semester”. Poliserna tog också ekonomiska risker, eftersom de ibland var tvungna att själva hyra eller köpa bilar och andra fordon, för att kunna jaga smugglare. Entreprenörsanda behövdes således på båda sidor. Den person som enligt Blomberg tjänade mest på smugglingen var dock tullinspektören som fungerade som åklagare i alla tullmål och fick en tredjedel av alla beslag och böter.

232

I mål nr 38 år 1920 beskrivs en form av import där flera led ingår. En f d ölutkörare, en f d agent och en köpman dömdes till 6 350 kr i böter, en annan köpman till 2 400 kr och en målarmästare till tre månaders fängelse. Köpmännen hade finansierat en resa som de tre andra företagit med segelbåt till Köpenhamn. De köpte 700 liter nittiofem procentig exportsprit och 100 liter konjak. Efter att ha seglat till Sverige och lossade de hälften på Resarö i Stockholms skärgård och hälften på Nya varvet i Gröndal. Genom att blanda spriten, spä ut och tillsätta sockerkulör hade de ”tillverkat konjak”. Flaskorna försågs slutligen med vin- och spritbolagets etiketter och kapsyler. Den del av partiet som ej påträffats skulle, enligt åklagarens yrkande, ersättas av de anklagade och den del som förvarades i plåtdamejeanner, som lätt rostar och då fördärvar spriten, skulle genast överlämnas till systembolaget. Det var inte ovanligt att etablerade handelsmän fungerade som organisatörer och finansiärer av smuggelföretag, utan att själva ta särskilt aktiv del därav. De var vanligen äldre än de personer av lägre social ställning som utförde smuggling och transporter av den illegala spriten. I en större affär anhölls t ex en byggmästare, född 1860 tillsammans med en man, född 1883, brödförsäljare från Enköping misstänkt för delaktighet i spritsmuggling. Likaså anhölls en maskinist, född 1882, och en hotellvaktmästare, född 1871. De misstänktas ålder är mellan 30 och 50 år, utom den ledande byggmästaren som är strax över 60. Det kan också noteras att denne år 1916 suttit en månad i fängelse år 1916 för trolöshet mot borgenär. Brödsäljaren uppgav att en man vid namn Lindström sagt att han har 470 dunkar i en lada hos en fjärdingsman och 10 000 liter i sjön. Den chaufför som ligan hade anlitat för att köra spriten in till Stockholm varskodde polisen. Spriten skulle ha kommit i ett halmlass, men av någon anledning var det sten i lådorna. Huruvida smugglarna lyckats lura polisen, eller själva har blivit lurade av konkurrenter är svårt att avgöra. Poliser och smugglare En jämförelse mellan rättsmaterialet och hur målen och de händelser som föregått dem beskrivs i pressen kan visa hur faktiska förhållanden används för att skapa en bild, en konstruktion, som sedan får genomslagskraft på olika sätt. En viktig källa utgörs av självbiografiska berättelser. Inte bara kommissarie Blomberg (Bakom polisens kulisser) utan också storsmugglaren Algoth Niskas Mina Äventyr har berättat om sina upplevelser i bokform. De memoarartade källorna är naturligtvis

233

tendentiösa, men blir också intressanta just genom att de speglar den självbild de ville förmedla, det äventyrliga hårda livet, för vilka strapatser aktörerna utsatte sig och de ädla syften som de kämpade för. Blombergs och Niskas attityder till centrala företeelser, i första hand förekomsten av korruption och attityden till våld, kan härigenom studeras och jämföras. Den notoriske smugglaren Algoth Niska föddes i Viborg 1888 och var drygt 30 år när smuggelperioden började. Redan 1921 säger han sig ha varit aktiv som smugglare. Han förefaller däremot inte ha haft något kriminellt förflutet och var minst av allt någon potentiell ungdomsbrottsling, han tituleras konsekvent kapten och hade styrmansexamen. Niska var gift och hans äldste son uppges vara 14 år 1932. Efter först ett och sedan ytterligare ett halvt års fängelse i Finland flyttar han till Sverige, drar sig tillbaka och skriver sina memoarer – i ett uttalat försök att slå sig till ro. Men 1932 års diarier visar att han detta år står tre gånger inför rätta i Stockholm. Med en motorbåt Niska inköpt för 25 000 finska mark besökte han spritfartyget Vilmos, som låg på internationellt vatten och där det såldes nittiofemprocentig sprit för en och femtio litern. Inledningsvis säger han sig dock ej ha köpt annat än bensin och olja, vilket forslats hem i kanistrar av den sort som normalt användes för smuggelsprit. På smuggelmaner hade han gömt dessa kanistrar på en holme i närheten av det sommarhus han hyrde vid Norra Stavsudda. En fiskare vid namn Ekroth säger sig ha blivit sänd av Niska till Vilmos för att hämta 1 000 liter sprit, vilket Niska själv naturligtvis bestrider. Niska försöker övertyga rätten om att det varit bensin i spritdamejeannerna. Men han fälls för olovlig införsel av 240 liter exportsprit samt minst en butelj konjak, till tre månaders straffarbete samt motorbåten förverkad. Dessutom dömdes han att ersätta den sålda spriten med 1 083 kronor och trettio öre och omkostnader för en hästskjuts (för vittnen) med 84 kronor. Hälften skulle gå till kronan och hälften till tullstatens pensionskassa, utom 1000 kronor som tillföll tullfiskalen som gjort beslaget. Exakt hur denna räkning gjorts är inte helt lätt att förstå, tullfiskalen borde ju ha tilldömts en tredjedel – men får han först tusen kronor blir det inte mycket över för de andra att dela på. I mål 571 anklagas Niska för att tillsammans med en grupp yngre fiskare från Möja ha infört 19 061,7 liter sprit i landet. Utom exportsprit var det 7 lådor á 8 liter

234

konjak eller whisky. Här figurerar även en portvakt med ganska digert straffregister: tre resor stöld, inbrott och flera smugglingsförsök. Dessutom anklagas Niska för införsel av 400 liter exportsprit, 2,8 liter konjak och 2,8 liter champagne samt för anstiftan och delaktighet i olovlig införsel av 2 250 liter sprit, som ska ersättas med 1 838 kronor. Inför dessa siffror faller han delvis till föga och erkänner att han köpte fem flaskor konjak på en spritskuta, men påstår att han givit bort fyra, till besättningen på motorbåten Familjen, innan han kommit in över territorialgränsen. Pengar till sin egen snabba motorbåt säger han sig ha fått då han sålt filmrättigheterna till sin bok. Niska framstår i rättsmaterialet som en beklagansvärd figur. Trots flera fängelsestraff kan han inte sluta med sin illegala verksamhet. Periodvis framgångsrik och kritisk till samhället kan han ha varit den illegala entreprenör som i Skandinavien kommit närmast drömmen om ett eget kungarike. Avslutningsvis skall här jämföras de attityder till våld, korruption och genus som kommer till uttryck i Niskas smuggelhistorier och Blombergs polisminnen. En del referenser till amerikanska förhållanden görs även. Blomberg är avgjort mer positivt inställd till våld än Niska. Han berättar gärna om vilda slagsmål med misstänkta eller kända langare. Vid ett tillfälle försöker en f d boxare slå ihjäl kommissarien i egenskap av ”pundsnut” med en yxa. Pund var som sagt en benämning på ölflaskor med utspädd exportsprit. Blomberg hade just opererats för blödande magsår men lyckades både behålla livet och hålla fast langaren medan de rullade runt i en vedkällare endast upplyst av en ficklampa, tills hans kollega anlände och med ett raskt batongslag gjorde slut på striden. Han berättar också hur han beskjutit smugglare under en nattlig jakt på sparkstötting i en isbelagd skärgård. Blomberg hävdar att langarna ansåg att det var en hederssak att inte anmäla om de fått stryk av polisen. Å andra sidan skulle det aldrig ha fallit poliserna in att anmäla småslagsmål med langare eller smugglare. Att män slåss och överöser varandra med förolämpningar hör till vardagen för en polis. Det stärker hans känsla av manlighet att delta i slagsmål och ha överseende med lindrigt våld. Däremot ogillar Blomberg på ett mer principiellt plan att kvinnor griper till våld, eller okvädar de polismän som utför sitt nödvändiga arbete.

235

Niskas framställer däremot aldrig sig själv eller sina kumpaner som våldsamma eller utövande våld. De är dock beväpnade och vid ett tillfälle avlossar de från sin snabba motorbåt en salva från två hagelgevär, en parabellum och en browning. De skjuter inom synhåll för tullens ångare och lockar därigenom bort ångaren från den brygga där lossningen av spritlasten sker. Sedan kan de i förlitande på sin högre fart smita undan från tullens båtar. Niska kallar detta en ”indianlist”, påhittad av hans kumpan Canadian-Jack, vilken figurerar i flera av de äventyr storsmugglaren beskriver. Det otänkbara i att använda våld återspeglas i hans kommentar när Jack kommer ur kajutan med famnen full av skjutvapen: ”du tänker väl inte skjuta på dem?” I alla större städer finns, enligt Niska, precis som i Chicago en form av samarbete mellan kriminalpolisen och dess motståndare. Polisen utnyttjar t ex tjallare för att samla in ledtrådar för att lösa mord eller inbrott. Dessa handlingar är ju också verkliga brott, skriver Niska – till skillnad mot smugglingen, vilken enligt den allmänna uppfattningen inte är kriminell. På denna punkt får han faktiskt visst medhåll från Blomberg, som menar att ”folk i allmänhet ansåg inte det vara något större brott att bränna sig lite brännvin eller att smuggla sprit. Ingen ansågs för sämre person om han hade ’åkt dit’ för dessa brott”. Vad som däremot störde Niskas moraliska övertygelse var att en del ohederliga herrar, särskilt en viss Siden-Olle, spelade ett omoraliskt dubbelspel. Denne var själv en stor illegal importör och enligt Niska såg polisen genom fingrarna med hans verksamhet därför att han ibland angav andra smugglare! Siden-Olle använde sig med förkärlek av metoden att betala för sprit som någon sänkt i en skärgårdsvik, och begärde bara en liten skiss som angav var detta skett. Till mannens egenheter hörde att han gärna avslutade sina yttranden med ett ”Uff! Uff! Uff!” Detta kom Niska, som hade hört ryktas om Siden-Olles dubbelspel, att tänka på indianböcker: ”talar min vite broder möjligen med två tungor?” Det visar sig att Niska och hans vänner blivit lurade i en fälla, besköts av polisen medan Olles hejdukar tilläts smita undan. Niska själv klarade sig genom att simma i det iskalla vattnet och fick sedan hjälp av en kvinnlig skärgårdsbo. Men hans båda medhjälpare åkte fast och dömdes så småningom till några månaders fängelse. Om samarbetet mellan polis och brottslingar tagit sig sådana former som Niska påstår kan det var befogat att tala om korruption. Misstankar om detta uttalas här och

236

var i materialet, men kan sällan beläggas. Niska berättar att han mutat finska tullare, och säger att detta inte skulle ha gått om de inte i själ och hjärta var emot spritförbudet och upplevde det som orättfärdigt. Han anför inga motsvarande exempel från Sverige. Blomberg berättar att han sett genom fingrarna med den 75 årige ”gammel-Ante” som säger sig ha hittat smuggelsprit i en vik och flyttat den till en annan, så att han själv kan sälja den. Det finns knappast någon anledning att betvivla sanningshalten i Blombergs uppgifter, beträffande hans eget handlande som framställs som direkt lagvidrigt. Däremot behöver ju inte Antes historia om hur han kommit över spriten vara sann. Ytterligare ett skäl till att tullpolisen inte brytt sig om att arrestera gammel-Ante var att hans båt var så värdelös att det inte skulle ge någon vinst att ta den i beslag. Blomberg berättar också att man hittat en hembränningsapparat i polishusets källare, vilket ju tyder på någon form av korrupt beteende. Blomberg är också något ambivalent i synen på de angivare polisen var beroende av. Han ansåg t ex att en del käringskvaller kom från överspända kvinnor som ville sätta dit personliga fiender. Även om polisen inte hittade något vid en razzia så var det skamligt att bli utsatt för en sådan. Blomberg motsäger härmed sig själv, enligt det tidigare anförda citatet. Andra typiska angivare som väckte hans misshag var ”galna nykterhetsfantaster”. Värst var dock, enligt Blomberg, att de alla hjälptes åt för att störa spritpolisens arbetsro . Kvinnor förekommer inte så ofta i rättsmaterialet, men spelar viss roll i både Niskas och Blombergs böcker. Niska skryter gärna med sina beundrarinnor, medan Blomberg oftare använder nedsättande uttryck. I ett avsnitt omtalar han en och samma kvinna som ömsom en ung snygg fru, käringen, kvinnan, damen, tanten och spritlangardonnan. Han påpekar också att det inte gick att kommunicera via telefon i skärgården, därför att de manuella växlarna alltid sköttes av ”någon pratkvarn till käring”. Niskas bok följer inledningsvis en kapitelindelning efter de olika båtar han haft och dessa liknas konsekvent vid kvinnor, och har ju ofta också kvinnonamn. Vackra kvinnor har vackra namn, skriver Niska, men om motsatsen också är sant vet han inte då han aldrig brytt sig om att bekanta sig med dem som inte är det. Lätt patetisk blir hans skildring av de tyska damer som väntade troget i Hamburg och gladdes åt

237

hans ankomst. Niskas syn på kvinnor påminner om de machoideal som är vanliga inom modernare organiserad brottslighet, där kvinnan främst är antingen en statussymbol eller en handelsvara. Av båtarna med kvinnonamn gav Niska första platsen åt Venus, en skonare som sommaren 1924 använts för import från Tyskland. Tack vare Brattens system kunde man ibland få bättre priser utanför den svenska territorialgränsen, t ex vid Svenska högarna än i Finland där konkurrensen var hårdare. Niska varierade sina metoder. Han hade ibland ett eget fartyg liggande utanför territorialgränsen, men förefaller oftare själv med en liten snabb motorbåt åkt ut till just denna typ av skutor. Lasten kunde dock vara ägd av folk iland, vilka då är verkliga illegala entreprenörer, eller också av fartygets kapten och/eller redare. Denna transport var inte någon illegal verksamhet, eftersom det var helt lagligt att köpa sprit i stora mängder i Tyskland, Danmark eller Estland och föra denna till en plats där svenska eller finska småbåtar kunde gå ut och forsla in några hundra eller tusen liter i taget. Ytterligare ett resultat av läsningen av memoarerna är att både Niska och Blomberg ger uttryck för en attityd av romantiserande pojkboksmässig äventyrslusta. Niska utmålar sig gärna som en riddersman i kamp mot förtrycket i kupongklipparnas tråkiga republik, även om Finländsk uppslagsbok försöker nyansera självbilden genom att hävda att ”han drevs inte enbart av altruistiska motiv”. Både blombergs och Niskas berättarstil kontrasterar skarpt mot rättsmaterialet och polisrapporternas torra framställning. I Stockholmstrakten beslagtogs som mest ca 75 000 liter industrisprit under ett år. Blomberg skriver i sina memoarer att minst dubbelt så mycket flödade ”förbi våra näsor”. En liter kostade knappt en krona i inköp (utanför territorialgränsen) men räckte till sju ”pund”, mindre flaskor utspädd sprit, vilken i sin tur såldes för fyra kronor styck. Enligt denna försiktiga uppskattning skulle den illegala sprithandeln ha inbringat drygt fyra miljoner kronor. Dollarn stod i ca 3.76, vilket betyder att marknaden i en stad som New Orleans, som sades vara den våtaste i förbudstidens USA, inte behöver ha varit mycket mer omfattande än i Stockholmstrakten, trots att varje manlig motboksinnehavare, om han var gift och över trettio år, lagligen kunde köpa ut tre liter brännvin i månaden, förutom vad som konsumerades på restaurang.

238

Slutord 1920-talet var en guldperiod för smugglingen i nordiska farvatten. Mer eller mindre rigorösa spritförbud rådde i Finland och Norge liksom i USA. I Sverige infördes ett ransoneringssystem vars inverkan på brottsligheten under mellankrigstiden är föga undersökt. I Stockholm förekom ett samarbetsmönster där relativt etablerade köpmän eller andra handlande fungerade som finansiärer, medan folk ur lägre samhällsskikt utförde såväl smuggling som försäljning av den illegala alkoholen. Lagningen förefaller att huvudsakligen ha skötts av män över 30 års ålder, utan annan känd sysselsättning. De var sällan våldsbenägna, vilket gör att det är mer en fråga om illegala entreprenörer på olika nivåer än organiserad brottslighet. Även i ett fall som Algoth Niska förefaller det som hans verksamhet var organiserad på nätverksbasis. I Sverige har vi traditionellt sett samhällets förvaltning som ren från korruption. Det saknas dock ej antydningar om att sådan förekom. Exempel på detta är att polisen bränner själv, ser genom fingrarna med vissa smugglares verksamhet, eller att en fjärdingsman gömmer ett spritparti. Att illegala entreprenörer hade tillgång till etiketter och flaskor, som på något sätt införskaffats från systembolaget, för att tillverka konjak som kunde säljas som originalvara, pekar åt samma håll. Det är dock svårt att belägga annat än enskilda fall. Det hände att smugglare, langare och andra inblandade pratade bredvid mun eller angav varandra, men att polisen ändå inte lyckas sätta fast någon. Det gick bra att neka och klara sig på det. Incitament fanns för en samarbetsstrategi, som i praktiken tycks ha utvecklats: det lönade sig att beslagta sprit men inte att sätta fast smugglare och handlare! En samlad statistik över hur många av de anklagade som verkligen dömdes och till hur hårda straff kommer på sikt att sammanställas och tillsammans med en genomgång av de mer omfattande målen leda till ökad klarhet i dessa frågor. Det kan påpekas att storsmugglaren Algoth Niska ansåg att straffen ej var tillräckligt hårda för att avskräcka någon, allra minst honom själv från att bedriva illegal verksamhet. Han försöker framhäva en ädel självbild, t ex: ”mina ansträngningar i livsglädjens tjänst”. Likt en gammal cirkusclown ”spritter det till i en riktig smugglare vid tanken på färder ut i höstmörkret till en skuta bortom tolvmilsgränsen. Hantverket ger möjligheter till liv och spänning, vin, kvinnor och sång. Det är lagen som ger möjligheten, och ju större svårigheter, desto högre pris och därmed flera villiga smugglare.”

239

Min ståndpunkt är att begreppet organiserad brottslighet bör reserveras för sådan verksamhet som innebär ett reellt hot mot rättssäkerheten, demokratins spelregler eller den ekonomiska utvecklingen, antingen genom korruption eller våld, hot om våld eller andra sätt att injaga fruktan. Har en sådan organisation politiska mål och inte ekonomisk vinning som främsta syfte är det snarare fråga om terrorism. Men för organisationer eller enskilda som bedriver affärsmässig brottslig verksamhet som inte utgör ett sådant hot är illegala entreprenörer ett mer relevant begrepp.

240

Det moderna slaveriet Medan dödsstraffet avskaffades för en rad brott under 1800-talet tillkom det också för en kategori: slavhandel. Men ingen kom att dömas för detta, eller åtminstone inte att avrättas. När vi läste biblisk historia på lågstadiet – det har man väl slutat med nu, på gott och ont, så passade fröken Jansson, en äkta gammaldags skolfröken, på att förklara för oss vad en slav var. Jag måste erkänna att jag glömt hennes exakta definition, men hon avrundade pedagogiskt med att fråga om vi trodde att det fanns slavar nu, på femtiotalet. Då jag ännu inte lärt mig att hålla tyst svarade jag: ”Ja” – men hon log beskyddande och sa att det var fel. Tyvärr så var det dock jag som hade rätt. Slaveriet fanns då, det har aldrig blivit utrotat, och det har ökat i omfattning under det senaste halvseklet. Till skillnad från de flesta historiskt kända former av slaveri är det dock illegalt. Enligt en del forskare är det troligen så illa att det nu finns fler förslavade människor på jorden än någonsin förr. Företeelsen har i början på 2000-talet dykt upp i även Sverige. Det sägs att det finns ca 1000 slavar i landet, och det huvudsakligen är fråga om sexslavar, kvinnor och barn från Östeuropa, som utnyttjas som prostituerade. Det som möjliggör slaveri, utöver kulturella faktorer som värderingar, är naturligtvis en marknad och en ”råvarukälla”. En sådan marknad har historiskt sett ofta uppstått när det finns brist på arbetskraft men gott om kapital och jord, där man kan sätta folk i arbete, gärna manuellt och föga kvalificerat. Det måste också finnas en pool av människor, relativt sett försvarslösa och skilda från den marknad där efterfrågan på arbetskraft finns. De vill inte dit, inte för att de är lata eller ovilliga till arbete överhuvudtaget, utan vanligen för att de lever ett relativt anständigt liv under sina egna förhållanden. De ekonomiska faktorerna kan delas upp i flera: tillgång på arbetskraft, kostnad för inköp eller anskaffning, vilka påverkar det ekonomiskt rationella i att satsa på införskaffandet av en slav – vilket i sin tur innebär en avvägning av övervakningskostnader och den förväntade avkastningen. I en jämförelse med ”traditionellt” slaveri har det hävdats att det förr rådde en knapphet på folk, inköpspriserna var höga och avkastningen låg, det var därför en långsiktig investering att köpa en slav och det var ekonomiskt rationellt med en viss omsorg. Nu är alla dessa variabler omvända: det finns ett överflöd på människor, inköpspris

241

eller anskaffningskostnad blir därför låg, det finns ingen anledning att ta väl hand om slaven, det gäller att under kort tid få ut största möjliga avkastning.

Traditionellt slaveri Modernt Lagligt definierat Illegalt Etnisk uppdelning Etnicitet oväsentlig Höga inköpspriser Låga Omsorg ekonomiskt rationellt ”Disposable people” Låg avkastning Stor profit Knapphet på folk Överskott Långsiktig investering Kortsiktig ”relation”

(efter Kevin Bales: Disposable people. New Slavery in the Global Economy, 1999) Enligt Bales är det tre faktorer ligger bakom och förklarar slaveriets förnyelse: befolkningsökningen, globaliseringen och upplösning av traditionella samhällens normer, kaos då korruption, girighet och våld efterträder dessa. Utom de rättsliga och etniska aspekterna är samtliga ekonomiska. En fråga som dock inte diskuteras är frågan om slaveriet varit ett bärande element i den rådande ekonomin. Och hur detta i så fall har haft någon inverkan på den rådande, hegemoniska kulturen i det aktuella samhället. Det kan också invändas att det så kallade traditionella slaveriet i själva verket spänner över ett brett register. En klassificering av olika typer av slaveri, kan baseras på två variabler: om det varit en bärande institution inom ett ekonomiskt system eller ej, samt om det har varit lagligt att äga andra människor eller det slaveri som förekommit varit illegalt. Ställer man upp dessa två viktigaste variablerna som en fyrfältare riskerar man att en ruta blir tom. Kan det finnas en form av slaveri som är illegal, men ändå utgör en ekonomiskt bärande och kulturellt dominerande institution? Jag anser att det slaveri som förekom i vissa av 1900-talets diktaturer fyller dessa kriterier. Både inom Stalintidens Sovjet och i Nazitysklands krigsekonomi utgjorde slaveriet en bärande institution inom ett ekonomiskt system, trots att den i princip var olaglig. Överhuvudtaget är det en svår avvägning, att bestämma om slaveriet varit bärande, dominerande inom ett ekonomiskt system eller ej.

242

Slaveriets två parametrar:

Lagligt Illegalt En bärande institution

Antiken, vikingatid, Kolonialism, ”sydstaterna”

Nazi-Tyskland, Stalins sovjetvälde

Ekonomiskt marginellt

Kina, arabvärlden Medeltida Europa

Nutida handel, tex med kvinnor och barn för prostitution

I de flesta förmoderna samhällen torde slaveri i någon form ha förekommit. Det har varit möjligt att köpa och sälja människor som (andra) djur eller föremål. Ofta har de då varit avsedda för specifika arbetsuppgifter, kanske i hemmen eller gruvor. Det kan också ha varit frågan om ärftliga slavar, som reproducerat sig. Detta kan gälla när hela folk som förslavas, såsom heloterna i Sparta. Något som annars är ett kännetecken på slaveri är att de fångas och säljs, de föds inte som slavar. Slaveri kan också förekomma utan att det bedrivs någon direkt handel med människor. Som slav kan den definieras som helt fråntagits kontroll över sitt liv och vars arbetskraft utnyttjas. Slaveri har funnits i många samhällen och kulturer, men varit en bärande institution i det ekonomiska systemet vid ett begränsat antal tillfällen: det klassiska Grekland och Romarriket före 200-talet; det fornnordiska samhället eller sk vikingatid, under kolonialismen och särskilt i USA:s sydstater samt i 1900-talets nazistiska och stalinistiska terrorvälden. Mer marginellt har det varit i det kejserliga Kina, arabvärlden och det medeltida Europa. De livegna i Ryssland levde under slavlika förhållanden, annars kännetecknas livegenskap av att bönderna (som det oftast är frågan om) har en förhandlingsposition gentemot godsherren. Enligt Islam är slaveriet tillåtet men formellt hårt reglerat, här har också uppkommit märkliga underkategorier, som det systematiska användandet av slavsoldater, vilka tom kunnat bli härskare, t ex Mameluk-sultanerna i Egypten. Det moderna sexslaveriet som det här handlar om skiljer sig från de andra genom att vara ett illegalt slaveri. Angående produktionsfaktorer så kräver ett effektivt slaveri att den exploaterande sidan har tillgång till såväl kapital som arbetstillfällen (jord eller fabriker), men att det råder en viss brist på arbetskraft, annars är det billigare att bara köpa just arbetet, inte hela personer. Samtidigt ska det

243

finnas en ändlös pool av människor att förslava. Afrika under den tidigmoderna perioden har liknats vid ett hav, där det inte går att reglera konkurrenternas fiskekvoter. På samma sätt har Östeuropa varit en källa för slavtillgång under de flesta av ovannämnda perioder, romar- och vikingatiden, likaväl som 1900-talets diktaturer. Ofta har det funnits en etnisk eller annan socialt konstruerad klyfta mellan ägare och slav. Det kan ta sig i rent rasistiska uttryck såsom det utvecklades i Amerika, där man först utnyttjade även vita europeiska slavar, deporterade straffångar, ofta under ren begränsad tid, men sedan kom att alltmer inrikta sig på import från Afrika. En annan gränslinje kan vara genus, i en del samhällen är till övervägande delen män, eller kvinnor slavar. I det samhälle som Homeros skildrar tas vid erövringen av en stad kvinnor till fånga, medan männen slås ihjäl. En klassiker på sin tid, men knappast aktuell för nytryck är Mark Twains bok Pudd’nhead Wilson – på svenska utgiven med den olycksaliga titeln En droppe negerblod. Boken var berömd bland annat för att den är först i detektivgenren med att framhålla fingeravtryck som bevismaterial. En droppe negerblod Den engelska titeln sätter juristen Wilson i centrum, ett centrum där han på sätt och vis befinner sig boken igenom, därför att varje kapitel inleds med ett citat ur hans tänkebok. Men i själva handlingen kommer han inte att få någon framträdande roll förrän i den dramatiska slutscenen – kanske den första av de amerikanska rättegångar som vi nu översköljs av i en aldrig sinande ström. Pudd’nhead översätts med ”dummern”, vilket är lite tamt. Wilson får snabbt sitt öknamn när han anlänt till en sömnig småstad strax söder om St. Louis. Hans sinne för humor är mer reflexivt och ironiskt än vad man kan acceptera i denna miljö. När en hund stör konversationen med skällande och ylande säger Wilson att han önskar att han ägde hälften av den hunden. Småstadsborna frågar varför och han svarar att han i så fall skulle döda sin halva. Ett yttrande som bara kan tolkas på ett sätt: han är en dummer, ett puddinghuvud. Han lever sedan i obemärkthet, ingen vill att han ska åta sig deras rättssaker. Som tidsfördriv ägnar han sig åt att skriva sarkastiska sentenser i sin dagbok och att samla på serier av fingeravtryck från stadens invånare, både fria och slavar.

244

Berättelsen börjar år 1830, men handlingen utspelas huvudsakligen ca 20 år senare. I inledningen berättas hur två barn föds i ett av stadens förnämsta hus. Husmodern får en son samtidigt som slavflickan Roxy, vilken är till femton sextondelar vit. Den sista sextondelen bestämmer hennes sociala position, men syns inte i det yttre – något illustratören till 1961 års svenska upplaga tyvärr missat, hon framstår i bilderna med klart negroida drag. Hennes son har bara en droppe negerblod, en del av trettiotvå. Men det är den droppen som får bestämma hans öde, även om Roxy försöker rädda honom till ett bättre liv. Hon byter ut barnen, sin son mot herrskapets, efter det att frun i huset dött och bara Roxy kan skilja dem åt. Precis som för sagornas bortbytingar visar sig dock det sociala experimentet mindre lyckat. Den helvite pojken växer visserligen upp till en perfekt slav, men Roxys son Tom blir en bortskämd odåga och tyrann, som spelar, super och stjäl. Han gör till och med en Lasse-Maja, klär ut sig till kvinna under sina stöldräder. Hans värsta brott enligt gällande hederskodex och mansideal är dock att han stämmer en person som sparkat honom i baken, istället för att utmana honom på duell. Slutligen, när hon avslöjat sanningen för honom, säljer han sin egen mor ”nedåt floden”, samt mördar den man som gällt för att vara hans farbror. Roxy konfronterar sonen och skyller hans brister på ”niggern” i hans blod. Den kriminella identiteten är således biologiskt låst vid kroppen, vilket bekräftas av fingeravtrycken, och enligt Roxy genom den essensialistiska tolkningen av etniska drag. Huruvida författaren här uttrycker sina egna åsikter om den svarta rasens tillkortakommanden, eller på ett ironiskt sätt protesterar mot orättvisorna är svårt att bedöma. Men rastänkandet framstår i dag som en tydlig konstruktion, där den sociala miljön haft avgörande betydelse, även om Toms vanart förklaras med att han placerats ”fel”. Detektivhistorien rymmer en hel del romantiska eller exotiska inslag, som dueller, italienska grevar och en mystisk indisk dolk. Men upplösningen kommer då Pudd’nhead Wilson dels kan bevisa att det är Toms fingeravtryck på dolken som farbrodern mördats med, dels att pojkarna bytts ut som spädbarn – eftersom han har fingeravtryck som tagits både före och efter bytet.

245

Epilog Hur identiteten konstrueras och omvandlas är en existentiell fråga, liksom dess förhållande till lagar och andra normsystem. Enligt Oscar Wilde är det ytligt att betrakta ”människans jag som något osammansatt, varaktigt, pålitligt och enhetligt” (Dorian Grays porträtt, sid 167). Jag har här velat belysa hur den kriminella identiteten förändrats under århundradenas lopp. Genom att rättsuppfattningen ändrats, liksom de media som återger berättelser om brottslingar har den kriminella identiteten konstruerats på olika sätt under olika tider och i olika sammanhang. En del historiker och andra tänkare hävdar att jaget är det samma som kroppen. Inte ens med denna begränsning är jaget något helt och odelbart, ursprungligt eller autonomt subjekt. Upplysningens strävan var att skapa ett sådant, men det moderna jaget skapades och upprätthölls genom att man stod i opposition till det traditionella samhället. Moderniseringen utgjorde en diskurs om motmakt i ett samhälle dominerat av despotism och kyrklig dogmatism. Men genom sin seger har det moderna samhället frambringat än värre despoter och nya dogmer, och vart tar då det moderna subjektet vägen? En sak som åtminstone sociologen Anthony Giddens tycks förbise är att det finns både inre och yttre, individuella och kollektiva aspekter av identiteten. Det är inte bara en fråga om utveckling och mognad. Det inre jaget är, liksom övriga identiteter, beroende av diskurser, berättelser och i fallet med den kriminella identiteten så är det något som växer fram i de berättelser som finns om brott och straff, på olika diskursiva fält. De första kroppar som undersöktes och sattes i centrum för en vetenskapliga och konstnärlig diskurs var avrättade brottslingar. Brottslingen som figur och metafor är avgörande för normaliteten, och blir så i stigande grad under särskilt 1800-talets gång. Tidigare framställs den dömde i första hand som en syndare, och helst en botfärdig sådan. Detta var en kulturell konstruktion, vars folkiga aspekt kan studeras i bevarade skillingtryck, sånger och prosaberättelser om avrättade och andra brottslingar, särskilt under 1700- och 1800-talet. Uppdelningen mellan hög- och lågkultur, som markerade skillnaderna mellan elit och folk, skedde inte i och med renässansen, utan lär ha funnits tidigare, men kan ha accentuerats vid denna tid. Det finns dock knappast några homogena kulturer,

246

utan de flesta människor torde vara delaktiga i flera. Eller: skillnaden mellan olika kulturer kan vara att olika människor har olika relation till föremål och idéer som ingår i flera kulturer. Men redan här blir det uppenbart att livet är en strid mellan olika verklighetsuppfattningar. Berättelserna som konstruerar den kriminella identiteten omformas från en kyrklig frälsningssaga, till konstruktionen av den brottslige som ”den andre”. Alla människor ses inte längre som syndare, vi har ingen möjlighet till en salig tillvaro efter döden. Den karolinska krigaren var höjdpunkten på ett mansideal som utvecklats under den 160 års period då landet befann sig nästan oavbrutet i krig. Helst skulle han inte ägna sig varken åt kvinnor eller dryckenskap, men i praktiken hörde detta till männens favoritnöjen. Tapperhet i fält var ett ideal som hyllades, men var svårt att kombinera med den påbjudna fridsamheten i vardagslivet. Under den successiva omvandling som skett, i och med den tidigmoderna statens upprättande, upplysningen och demokratiseringen har disciplineringens mål skiftat. Inte bara soldaterna i stormaktstidens arméer måste kontrolleras, utan också kvinnorna som blev kvar på hemmaplan. Kvinnorna i underklassen berövades möjligheten till egen försörjning inom lagens råmärken, och straffades hårt både när de bröt mot näringsförordningar och när de stal för att överleva, samt inte minst genom den på pappret könsneutrala sexuallagstiftningen. Även den folkliga rättskulturen var mer fördömande mot kvinnors osedlighet än mäns. Men det finns också exempel i rättsmaterialet på att kvinnor uttalat sig kritiskt mot den rådande orättvisan i den ordningen. Om det inte är sant att domen över död man aldrig dör, så kanske det i än mindre grad gäller domen över död kvinna. Beredelsen av de dödsdömda var ett försök att skapa enhet kring en blodig ritual. Överensstämde den folkliga synen på det offentliga dödsstraffet med den offentligt sanktionerade, där stat och samhälle förenades i en kyrkligt given legitimering? Skillnaderna var inte större än att ritualen fungerade, även om folket kan ha uppfattat avrättningarna som en fest, med inslag av karneval. Det var inte alltid som man förenades i psalmsång, när ett huvud höggs av, men den kyrkliga doktrinen var inte att ge den dömde en kriminell identitet, utan att bryta denna och leda till frälsning.

247

Straffen drabbade kroppen. De lindrigare kroppsstraffen, gatlopp eller offentlig prygel var nog så plågsamma. De skall dock ej ses som en form av tortyr, ett begrepp som bör reserveras för juridiskt fastställda plågor motiverade med att frampressa en bekännelse. De offentliga dödsstraffen var däremot i Sverige sällan förenade med något fysiskt lidande utöver själva avrättandet. Man nöp inte folk med glödande tänger eller hittade på andra sätt att förlänga plågorna. Endast i särskilt svåra fall kunde prygel förenas med halshuggning, eller högra handen huggas av den dödsdömde innan han avrättades. På 1700-talet kommer mer utvecklade berättelser i folkliga tryck. Om missdådare som går på brottets bana. De följer gärna en mall, från mindre till grövre brott, och det förekommer också rena romantiseringar som Guntlacks biografi. Det finns också berättelser, troligen med kontinentala förlagor om hur de avrättade kommer till de dödas rike. Här ifrågasätts i skämtets form, och med absurd verkan den stora berättelse som kyrkan och staten pläderade för. Under 1800-talet omvandlas den kriminella identiteten. Brottslingen framställs inte längre i första hand en syndare utan borde snarare som en misslyckad upplysningsmänniska. Antingen det är personen i fråga som skrivit en sång om sig själv, eller någon annan som gjort det i hennes namn, så markeras härigenom en starkare identifikation med den dömde. Vi har en berättelse där den grundläggande förutsättningen är att vi alla är dödsdömda syndare; och en annan där det moderna subjektet träder in och tar rollen som en skenbart objektiv betraktare, och beskriver brottslingen som en mer eller mindre monstruös ”den andre”. I viss mån blir det en fråga om klass. Den kriminelle var en man ur arbetarklassen, ofta har han en start i en misslyckad familjesituation, och sedan hemfallit åt spriten. I viss mån kommer sociologiska förklaringar in i bilden. Spriten kan också vara en viktig komponent i mansidealet, detta är väl belagt t ex bland soldater och inom den egensinniga arbetarkulturen. I vår postmoderna tid behöver det varken råda konsensus om synen på eller teorierna om kultur, identitet eller historieuppfattning. Antingen försvinner identiteten efter döden, eller så lever den kvar i berättelserna om de som dömt eller dömts. Guntlack och Brenner blev varken saliga eller hamnade i helvetet, möjligen kom de till ett neutralt dödsrike. Berättelsen som överlever präglar vår uppfattning, men om det som det inte berättas kan vi heller intet känna till, om vi inte skapar egna

248

berättelser. Det är lite av Foucaults arkeologi som gäller här, det är de bevarade, registrerade brottstyckena som når oss. Den kvinnliga brottslingen kom att uppfattas som onaturlig, i högre grad än de kriminella männen. Så är det i skillingtryckens värld, men kan också iakttas inom den tidiga kriminologin. Lombroso ansåg att det var naturligt för kvinnor att prostituera sig, men ej att begå (andra) brott. Hur han nu skulle ha sett på dagens svenska lagstiftning som kriminaliserar sexköparen (”normalt” = mannen) men ej den prostituerade. Att det också förekommer manliga prostituerade, och gjorde så redan på hans tid, inte minst i Italien tycks denne kriminologins grundare inte ha känt till, eller låtsas i alla fall inte om. Den organiserade brottsligheten är en medial konstruktion. Men det finns illegala entreprenörer som söker sig till vilken marknad som helst, så länge den ger profit. Efter påtryckningar från det liberala England infördes dödsstraff på slavhandel i Sverige. Det förkom knappast då, men är idag åter ett problem, ekonomiskt perifert, men ur moralisk synpunkt, en av de värsta marknader man kan ge sig in på. I en del kulturer är det accepterat att besöka prostituerade, men det ingår knappast i något svenskt mansideal. Och att utnyttja sexslavar måste ses som något fullkomligt förkastligt av alla utanför en mycket snäv subkultur. Det går inte att beskriva kriminella identiteter, eller att överhuvudtaget förstå någon annan i sin helhet, det blir alltid en reduktion. Men det går att se hur identiteterna är konstruerade, vilka former berättelserna har och vilken verklighetsuppfattning som kommer till uttryck. Diskursen behöver inte nödvändigtvis dekonstrueras i syfte att avslöja makten, men att undersöka förhållandet mellan folklig kultur och rättslig utveckling kan vara av intresse. Enligt det postmoderna förhållningssättet ska heterogena språkspel och mikroberättelser inte infogas i någon metadiskurs. Det finns ett samband mellan olika historier inom ett specifikt diskursivt fält. De ingår i ett och samma språkspel. Enligt Lyotard kan metaspråk ej existera, men det gör de ju. Det moderna projektet har medfört vetenskapliga framsteg, demokrati och mänskliga rättigheter, kapitalism, industrialisering, rätts- och nationalstater. Men det har också misslyckats, tex genom att de teknologiska framstegen möjliggjort ofattbar terror och

249

destruktiva vapen framförallt i samband med världskrigen, holocaust, atombomber och miljöförstöring. Demokratin har på hemmaplan visat sig möjlig att kombinera med byråkratiskt förtryck och kulturens utarmning och kommersialisering, liksom med kolonialism, folkmord, hänsynslös exploatering och utsugning i andra länder. Att makten har genomgått en förändring, politiskt och ekonomiskt sedan andra världskriget torde vara odiskutabelt. Utan att på något sätt utgå ifrån att det ena är determinerande för det andra kan vi anta att det finns ett förhållande mellan maktstruktur och kultur i ett samhälle. Den fas som kulturen gått in i samtidigt med de stora förändringar samhället genomgått under de senaste åren kan kallas för postmodern. Men det är svårt att förknippa en postmodern hållning med någon form av determinism, t ex ang de effekter som övergången till det senkapitalistiska samhället medför på kulturell nivå. Den stora berättelse vars bortgång framför allt Lyotard förkunnade var den klassiska socialismen, men sammas sak kan gälla också kristendomen, nazismen, keynesianismen och kapitalismen! Att åberopa en yttre kraft som: Gud, klasskamp eller emancipation, i en förklaringsmodell är meningslöst, det enda utvägen är att kan och bör vara att omgärda existensens tomhet med intensiva upplevelser. Istället för en stor berättelse vill Lyotard sätta en ekologisk tragedi. Ur perspektivet att solen slocknar om fyra miljarder år utgör kapitalismen och hela den mänskliga historien bara en krusning på en tunn jordskorpa. Den kanske viktigaste frågan här är om vi har någon fri vilja eller ej, och vad detta i så fall innebär. Här utgör den existentialistiska filosofin en länk mellan modernitet och postmodernitet. Sartre ansåg t ex att var och en är helt ansvarig för sin situation. Albert Camus antihjälte Mersault stegar stoiskt genom en samtidigt ödesmättad och meningslös tillvaro, och protesterar inte förrän prästen kommer in i dödscellen för att bereda honom på döden och inför livet efter detta. Naturligtvis är vi inte helt och hållet herrar över våra öden, men även om de val vi gjort styrs av diskurser och kulturella koder är vi ansvariga för våra handlingar.

250

Källor och litteratur Adorno och Horkheimer: Upplysningens dialektik, Göteborg, 1981 Albert Camus: Människans revolt, 2002 (1953) Erik Anners: Humanism och rationalism : studier i upplysningstidens strafflagsreformer - särskilt med hänsyn till Gustav III:s reformlagstiftning. Stockholm 1965 Hans Andersson: Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita… en källpublikation av skillingtryck om brott, Gustav Adolfs akademi för studiet av svensk folkkultur, 2006 ”Androm till varnagel...” det tidigmoderna Stockholms folkliga rättskultur i ett komparativt perspektiv, (akademisk avhandling) Stockholm 1998 Bjarne Beckman: Dalaupproret 1743, Göteborg 1930 Martin Bergman: Dödsstraffet, kyrkan och staten i Sverige från 1700-tal till 1900-tal, Lund 1996 Gunne Dalman: Sveriges sista skarprättare, A G Dalman, Stockholm 1934 Richard Evans: Rituals of retribution, capital punishment in Germany 1600-1987, Oxford 1996 Michel Foucault: Övervakning och straff, Lund 1977 V.A.C. Gatrell: The Hanging Tree – Executions and the English People 1770-1868, 1994 Jarrick/Söderberg: Odygd och vanära : folk och brott i gamla Stockholm, Stockholm 1998

251

Bengt Kummel: Georg Carl von Döbeln 1758-1820 Liv och känsla, Vasa 1998 Gunnar W Lundberg: Stortjuven Jakob Guntlack : en svensk Cartouche, Stockholm 1977 Tore Odhelius: Berättelser om de dödsfångars tillstånd, beredelse och saliga ändalykt, som jag i deras fängelserum fick besöka ... i Stockholm 1746 och 1747 till 1754, Uddevalla 1842 Knut Olivecrona: Om dödsstraffet, 1891 (1866) Geoffrey Parker: Spain and the Netherlands 1559-1659, Ten Studies. London 1979 Michel Roberts: ”Oxenstierna in Germany, 1632-1636”, Scandia 1982. Ingår också i From Oxenstierna to Charles XII, Cambridge 1991 James Sharpe: ”Last Dying Speeches: religion, ideology and public execution in seventeenth-century England”, Past and Present, 1985 Henrik Gustaf Tisell: Karolinen, general von Buddenbrock, Stockholm 1937 Den som vill ha utförligare referenser till källor och litteratur hänvisas till de vetenskapliga artiklar jag publicerat och som texten är baserade på. ”Queer Cowboys – en amerikansk manlighetsmyt ifrågasatt”, Lambda Nordica 2006 “Sånger om brännvin och brott. Alkohol och brott i skillingtryck, 1694 – 1935”, Spiritus 2004 “Illegal Entrepreneurs – A Comparative Study of the Liquor Trade in Stockholm and New Orleans 1920 – 1940”, i Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, 2003

252

”Jag mig nöjd under bilan böjer, berättelser om avrättningar i Stockholm 1720-1910” Släkt och hävd, jubileumsnummer till Stockholms 750-års jubileum, 2002 ”Spritsmuggling i mellankrigstidens Stockholm: illegala entreprenörer i ett komparativt perspektiv” i Ekonomisk brottslighet och nationalstatens kontrollmakt, red Hans Sjögren och Leif Appelgren. Stockholm 2001. ”Rättslig retorik i 1700-talets Stockholm”, Rhetorica Scandinavica 1998 ”Tjuvkonor och hundsfottar - om hedersuppfattningen i stormaktstidens Stockholm”, KFÅ 1994/96 ”Genus och rättskultur – kvinnlig brottslighet i stormaktstidens Stockholm ” HT 1995:2 ”Rättssäkerheten i stormaktstidens Stockholm” i Människovärdet och makten, red Jarrick och Söderberg, Stockholm 1994 ”Brottsliga båtsmän...” i Forum Navale 1993 med Magnus Perlestam: ”Sodomiter inför rätta, Sexuellt avvikande inför militär domstol i början av 1700-talet”, KFÅ 2002/03. Ett tack till Martin Bergman, Gunnar Dahl och Helena Dahlström som läst och kommenterat olika avsnitt.

Boken tillägnas min älskade fru Lena Molin

Hans Andersson

253