Gunnar Lundberg

Folkstyreeller

f o g d e v ä l d eAv

G unnar Lundberg

Tidens förlag - Stockholm - 1934

STO CK H O LM TBYCKEBIAKTIBBOLAGET TIDEN M i

I 'början av år 1933 skedde i Tyskland en politisk omvälvning, vars verkningar redan gjort sig kännbara i hela världen. De socialistiska partierna i Europa hade under flera år förgäves vamat de olika ländernas rege­ringar för följderna av en trångsynt, nationalistisk po­litik, som hindrade Tyskland att på allvar inlemmas i en internationell samförståndspolitik. Ekonomiskt hade Tyskland att kämpa med stora svårigheter, som kulmi­nerade när den fruktansvärda världskrisen bröt sönder det tyska folkhushållets kraft. Resultatet var en utarm­ning av Tysklands massor och en ständigt tilltagande bitterhet i skilda lager av det tyska folket. Stämningen kunde mer och mer koncentreras i orden: ”Värre än nu kan det inte bli” ! Denna förtvivlan utnyttjades hänsyns­löst av de durkdrivna och samvetslösa nationalsocialis­tiska demagogerna med resultat, att man i februari 1933 nådde triumfen, att det nationella blocket med Hitler i spetsen kunde samla en knapp majoritet i riksdagen. Det nationalsocialistiska partiet hade icke någon majori­tet bakom sig. Dess 43.9 procent av valmanskåren var i och för sig ingen fullmakt att överta makten och ut­plåna alla andra meningsriktningar i landet.

Just på denna punkt borde alla de, som i dag hylla Hitler och hans män såsom hederliga och ansvarskän- nande politici, ha anledning till en smula begrundan. Den svenska socialdemokratin kunde vid det sista valet peka på att majoriteten av väljarna röstat till vänster

4om det borgerliga strecket. Det var visserligen en knapp majoritet, men den liter sig dock icke bestridas. Och den rent socialdemokratiska väljark&ren utgjorde 41,7 procent av de röstande — alltså endast 2,2 procent min­dre än vad Hitler fick vid februarivalet 1933. Skulle svensk socialdemokrati ha handlat efter tyskt recept skulle den kört iväg de övriga partierna ur riksdagen, avlägsnat kungahus och konservativa ämbetsmän, stoppat in alla kända borgerliga politici i fängelse, samt sedan förklarat, att den hädanefter hade fullmakt att allena bestämma i landet. Det ingår emellertid inte i demokra­tins tänkande, ja det är överhuvud otänkbart för en ci­viliserad människa, att man hänsynslöst skall slå ner varje politisk verksamhet, varje rätt till kritik och till inflytande på nationens öde för folkets ena hälft. Det är vad som har skett i Tyskland. De som prisa den me­toden borde betänka, att de faktiskt uppmana den sven­ska arbetarrörelsen till en hänsynslös terror mot andra element i nationen. Svensk socialdemokrati har för myc­ket kultur i blodet för att hemfalla åt ett sådant barbari, men dess motståndare borde då också förstå att' upp­skatta dess vakthållning omkring civilisation och laglig ordning.

Skall Sverge följa det tyska exemplet?I stället har man fått uppleva, att en rad smärre grup­

per framträtt på den politiska arenan i vårt land och på allvar predikat läran, att Sverge måste följa Tysk­lands exempel. Än så länge kan man lugnt säga, att dessa svensk-tyskar icke betyda något i vårt lands politik. Deras utsikter att vinna inflytande äro säkerligen nu ännu mindre än bara för några månader sedan, men de utgöra dock ett irritationsmoment i det fredliga svenska samhället. Liksom bolsjevikema söka de att till varje

5pris inhösta partifördelar genom en måttlös, lögnaktig propaganda 'bland dem som träffats hårt av världskrisen.De äkta Moskvakommunistema betyda ju realpolitiskt rakt ingenting i detta land och ha gudskelov aldrig gjort det. Men deras provokationer ha länt den svenska arbe­tarrörelsen till betydande skada. Precis samma omdöme kan man fälla om nazisterna. De åstadkomma en upp­jagad lidelse mot svensk demokrati, vilken tar sig prak­tiska uttryck i råa, meningslösa provokationer, avsedda att skärpa förbittringen inom nationen under en tid, då det så väl behöves, att ärliga krafter samverka för att förhindra allvarliga skador på svenskt näringsliv och svensk folkstam.

Man kommer icke ifrån, att de nazistiska grupperna och med dem en del ”sympatisörer”, speciellt inom Na­tionella Ungdomsförbundet, allvarligt eftersträva att åstadkomma en tysk utveckling också här i landet. I Österrike har man blodigt fått känna följderna av en från Tyskland emanerande propaganda. Det svenska fol­ket behöver därför inför denna hets utifrån ta ställning för eller emot själva nazismens system. Det finns all anledning att i den svenska valstriden framställa frågan: Vad har skett i Tyskland? Är det tyska statssystemet nå­got för svenskt folk att reflektera på?

Tyskland — despoti under en ”ofelbar” ledare.

Först och främst bör man erinra sig, att Tyskland av i dag visserligen icke fått någon egentlig ny författning, men genom en rad av maktdekret omvandlats från en fri folkstat till en absolut despoti. Sedan Hitlerregerin- gen skickat hem en god del av den tyska riksdagen — eller rättare sagt olagligen stoppat riksdagsmän i fäng­else — drev den igenom en fullmaktslagstiftning, enligt

6

vilken alla lagar skola beslutas av regeringen. Så snart Adolf Hitlers namn står under ett papper, är detta gäl­lande lag — den gamle Hindenburg, som sov bort sin ålders dagar i Ostpreussen, behövde det sista året icke längre bekymra sig om att rita sitt bomärke under la­garna.

Denne Adolf Hitler har ju så småningom erkänts som en gudomlig uppenbarelse. Det är inte bara hans gård­var Göring utan en rad andra av den nya religionens profeter, som förklarat att Adolf Hitler aldrig kan missta sig, att var och en som tvivlar härpå är en gemen för­brytare. För att det inte skall råda något tvivel om den nya religionen citera vi följande passus ur Herman Görings skrytsamma bok ”Aufbau einer Nation” :

” Det frn-ns väl i vår tid knappast någon människa, till vilken det allmänna intresset så starkt koncentrerar sig som vår ledare. Och dock finns det héller ingen människa, vars egenskaper man har så svårt att beskriva som Adolf Hit­lers. Först och främst är det ja för oss följeslagare gi­vetvis omöjligt — och det förstår var och en, som känner den intima gemenskapen mellan Hitler och hans män — a tt hos ledaren upptäcka något eller fastställa någon som helst egenskap, som han i våra ögon icke äger till högsta fulländning. När den katolske lcristne år övertygad om att påven i aiUa religiösa och sedliga ting år ofelbar, sd för- klara vi nationalsocialister med samma inre övertygelse att också för oss vår ledare är utan vidare ofelbar i alla poli­tiska och andra frågor som angå folkets nationella och sociala intressen. Vari ligger nu hemligheten i hana väldiga inflytande på sina anhängaref Ligger det i hans mänskliga godhet, i hans karaktärsstyrka eller i hans enastående blyg­samhet f Ligger det kanske i hans politiska begåvning a tt alltid riktigt på förhand ana och förutse händelserna, el­ler ligger det i hans storartade mod eller hans sällsynta trohet gentemot sina följeelagaref Jag tror, a tt vad man än drar fram, så skall man dock slutligen komma till den slutsatsen, att det inte endast är summan av alla dessa dygder utan det finns hos denne ensamme man något mys­tiskt, osägbart, nästan obegripligt, och den som icke kän­ner detta kommer aldrig a tt nå fram till det, ty vi älska Adolf Hitler emedan vi tro djupt och orubbligt, a tt han är osa sänd av Gud för att rädda Tyskland.”

7

Hitlerdyrkan i strid mot kristendomen.Vi skola icke uppehålla oss med att diskutera om Adolf

Hitler är värdig att uppträda som fjärde man i den gamla kristna treenigheten. Vi ställa bara frågan: Finns det verkligen en normal svensk, som inbillar sig att vi här i landet bland alla dem, som nu vilja kläda sig i diktatorns kappa, helt plötsligt skola finna en svensk Messias, utrustad med ett obegränsat vetande om sam­hällets behov och en så ofelbar instinkt, att han aldrig i sitt liv behöver höra ett ord av kritik? Tror man verk­ligen att veterinär Furugård eller furir Lindholm äro av speciellt gudomlig härstamning? Vi misstänka, att det svenska folket i gemen, hur högt det än skattar en klok och rättvis ledare, vill förbehålla sig kontrollen över hans gärningar. Men i samma ögonblick som det för­behållet göres, har man brutit med nazismens ledare­princip.

Man behöver kanske också erinra de tyskbitna gos­sarna här i landet om att både den katolska och den evangeliska kyrkans bästa män i Tyskland protesterat emot det okristliga i den nya Hitlerreligionen. Svaret har blivit, att de präster, som tagit evangeliet på allvar, förföljts och avskedats. Svenskt prästerskap har också med anledning härav med skärpa sagt ifrån, att vad som sker i Tyskland icke står i samklang med Luthers reli­gionsuppfattning. När nazisterna kläda sig i kristen skrud är det därför fråga om ett osmakligt bedrägeri.

Där den enskildes rätt icke längre finnes!Kanske menar man dock på sina håll, att huvudsaken

icke är hur Hitler erövrat makten eller vilka maktbefo­genheter han tillskansat sig, utan i stället vad den nya

8

regimen utfört till det tyska folkets gagn. Det kan där­för vara värt att göra några erinringar om nazismens gärningar. Låt oss först och främst säga några ord om den nya rättskulturen. Vi ha här i Sverge en starkt ut­vecklat känslighet för varje övergrepp från myndighe­ternas sida. Man kan röra upp himmel och jord, därest en läkare begår misstaget att låta internera en icke sin­nessjuk medborgare. Den svenska polisens rätt att hålla misstänkta förbrytare i förvar är ytterligt starkt begrän­sad och överhuvud har ordningsmakten ständigt ett va­kande öga på sig från den allmänna ‘opinionens sida. Ibland kan kanske denna vaksamhet slå över i grälsjuka. Den är dock ett utslag av ett fritt folks starka känsla för att medborgarens trygghet inom samhället måste vara strängt garanterad.

Hur förhåller det sig i detta hänseende i Tyskland? Från tysk sida brukar man alltid förklara, att den ut­ländska pressens underrättelser om illdåd mot männi­skor i Tyskland enbart bero på skurkaktiga emigranters förljugenhet. Man lär dock icke kunna bestrida, att i Tyskland av i dag den enskilde medborgarens liv helt ligger i händerna på nyutnämnda nazistiska ämbetsmän, Görings beryktade hemliga statspolis, vilken handlar ef­ter godtycke utan offentlig kontroll. Det är icke i en­staka fall utan i tusental som folk inspärrats utan nå­gon som helst rättegång, utan att själva ha fått höra motiveringen för straffåtgärderna. I månadtal ha de fått sitta utan att inkallas till någon process. Än i dag för- smäkta tusentals människor, som aldrig haft ett vapen I sin hand, aldrig antastat främmande egendom, aldrig förbrutit sig mot någon juridisk eller sedlig lag, i kon­centrationsläger och fängelser. Man skulle kunna nämna namn på namn. Men det räcker kanske att erinra om, att samma öde drabbat kommunister, socialdemokrater, demokratiska katoliker, liberaler, högermän samt nazis­ter, vilka vågat uttala åskådningen, att Hitler är en gan­

9ska skröplig människa och hans lakejer i stor utsträck­ning inkompetenta och rent av urspårade element. Vi skola icke uppehålla oss vid dem, som försvunnit och sedan hittats fruktansvärt lemlästade!

Brott blir lag genom maktspråk.Den nazistiska rättsfilosofin kom till sitt bästa uttryck

i uppgörelsen med männen i S. A.-ledningen. Helt plötsligt upptäcker ”Hitlers vakande öga” en farlig kom­plott. Man infångar de högförrädiska intrigmakama utan svårighet. Ingen enda ställes inför domstol. Alla slaktas ned utan misskund, som om det vore ftåga inte om människor utan om en kreatursbesättning, smittad med mul- och klövsjuka. Det finns icke tillstymmelse till laglighet i detta råa övervåld. Hitler hade visserligen låtit giva sig mycket vidsträckta fullmakter, men rätten att mörda utan dom hade han ändock icke inskrivit i de nya dekreten. Han låter ändå mörda. Ett par dagar efteråt sammanträder regeringen och beslutar i efterskott, att vad Hitler gjort endast var uttryck för lag och rätt. Vi citera denna lag ordagrant:

Lag om åtgärder tiU staUnödmrn.Av den 8 juli 1984.

Eikflregeringen har beslutat följande lag, vilken härmed kungöres.

Enda artikel.De den 30 juni, 1 och 2 juli vidtagna åtgärderna för att

slå ner hög- och landsförrädiska angrepp äro som statsnödvära berättigade.

Berlin den 3 juli 1934.Bikslcan&lem Adolf Hitler.

Biktinrikesirvi/Mstern Fridk.Biksjustitiemimst ern Dr G&rtner.

10Så enkelt ar det alltså: man skjuter ner eller (som i

fallet Strasser) sparkar ihjäl något hundratal människor — enligt Hitler själv 77. Sedan förklarar man: detta var icke mord, utan laglig rättvisa.

Inte ett ögonblick betvivla vi, att Rohm var en sam- hällsfarlig individ, och att Hitlers gamla vänner förre tukthusfången Heines och dennes kumpan Ernst voro ge­mena förbrytare. Den ofelbare Hitler har nu visat ett underligt omdöme, då det gäller valet av vänner! Men även för skurkar anser en socialdemokrat att rättsskip­ning i vanlig ordning måste vara gällande. För att nu inte tala om general Schleicher och hans hustru! Oskyl­digt kvinnoblod flöt — ”rättvisan talade” !

Det mest groteska är, att regeringsledamoten von Pa- pens närmaste medarbetare slaktats ned på sina ämbets­rum. Några dar därefter står von Papen själv vid en av de dödas grav och prisar den mördade som en ärlig tysk man, en god fosterlandsvän och en uppoffrande sol­dat. I det talet sade von Papen om Hitler och Göring, vad som enligt svensk lag icke skall få sägas om utländ­ska statsöverhuvuden. Ty vad kallar man den, som slak­tar ner ärliga, redbara och tappra män i deras eget land?

Det är icke ett ord för mycket, om man konstaterar att Hitlersystemet är det gräsligaste barbari västeuropa på mycket länge upplevat. De som prisa Hitler för hans blodsgarning natten till 1 juli — här i Sverge har man sjungit en lovsång över bedriften både i Nationella Ung­domsförbundets organ, i en del högertidningar och na­turligtvis i de små nationalsocialistiska bladen — be­sjunga rättslösheten och banditväldet.

”Socialismen” i det nya Tyskland.Kanske intresserar sig gemene man ändå allra mest

för frågan om Hitlers åtgärder för att bringa Tysklands folk räddning ur den ekonomiska krisens järngrepp. När

11

Hitler agiterade, lovade han, att vid övertagandet av mak­ten bryta kapitalismens välde. Vid sin sida hade han den säkerligen ärlige, men i sitt tänkande ganska virrige Gregor Strasser, som utarbetat ett program, vars förverk­ligande skulle innebära ”ränteslaveriets upphävande” och en trygg existens för alla ärliga tyska medborgare. Gre­gor Strasser kan inte längre predika socialismen i det nya Tyskland. Hans röst har förstummats. Han till­hörde slaktoffren i Hitlers blodiga natt.

I agitationen hörde man alltid från nationalsocialis­tiskt håll, att det var judarna, som tillskansat sig all eko­nomisk makt i Tyskland och som skulle få erfara den socialistiska kraften i Hitlers rörelse så snart den fått makten. Vad har skett? En mängd judar ha förföljts och förorättats under Hitlerregimen. Men världspressen har förgäves sökt efter en underrättelse om en enda ju­disk stor finansiär, som tvingats att upphöra med sin verksamhet. Världens främsta vetenskapsmän har man berövat alla deras ägodelar, deras sysselsättningar och drivit dem i landsflykt. Tusentals fattiga judiska arbe­tare ha kastats ut på gatan. Men när de tyska banki­rerna i dagarna utfärda ett upprop för ett stort nationellt lån i Tyskland, finner man bland undertecknarna Men- delsohn, Cohn och en rad andra kända judiska storban­kirer. De sitta ännu i orubbat bo och med dem natur­ligtvis samtliga äkttyska storkapitalister, vilka sanner­ligen icke visat prov på mer sociala tänkesätt än de ju­diska.

Småhandlarnas välstånd och varuhusens död — hur blev det?

I den underliga socialism, som Hitler predikade, var ett av slagnumren, att de små handlarna och bönderna under hans spira skulle gå en välståndsperiod till mötes.

12

Också här i Sverge försöka de nationalsocialistiska par­tierna lura ifrån småföretagare deras slantar genom att, som i Tyskland, utlova varuhusens, Epaföretagens och konsumtionsföreningarnas snara förintelse. Vad har verkligen skett? Bara för några veckor sedan kunde jag vid ett besök i Tyskland konstatera, att de stora Epaföre­tagens butiker lockade kunder som förr, att de väldiga varuhusen hade sina vanliga realisationer, och att konsum­tionsföreningarnas varubilar fortfarande syntes på ga­torna. Enligt vad man från tillförlitligt håll berättat mig, har det gått så långt, att Tysklands mest kända och ärorika konsumentföretag, ”Produktion” i Hamburg åter har begynt hålla agitationsmöten! Den enda skillnaden är, att alla dessa företag belastas med nationalsocialis­tiska kommissarier, vilka öka omkostnadskontot och för övrigt ingenting betyda. Karakteristiskt är, att den kooperativa partihandeln i Hamburg begåvats med en personalchef, vars främsta föregående politiska bravad är, att han i en spårvagn skjutit ned en kommunistisk stadsfullmäktige i staden. Den tyska handlarkåren, som alltså ingenting fått av vad man lovat den, knorrar också i det tysta, men högt törs man ju icke säga ett ord om den ofelbare, som svikit alla löften.

”Arvegårdsbonden” — ett medeltida begrepp, som återuppstår.

Nationalsocialismen lovade också en renässans för tysk bondeklass. De förtryckta lantarbetarna i Ostpreussen drömde om, att Hitler äntligen skulle likvidera det feodala godsägarförtryck, som republikens män tyvärr icke lyc­kats knäcka. Vad har skett? Godsherrarna sitta i orub-

13

bat bo. Strax innan Hitler kom till makten avslöjades att de ostpreussiska junkrama genom ren svindel skaffat sig stora medel från de summor, som staten anslagit till hjälp åt de nödlidande i Ostpreussen. Dessa svindlare ha icke kallats inför tysk domstol. I stället sitta deras intimaste vänner med i regeringen. Till Hindenburg och Göring donerar man nya väldiga jordagods. Men någon jordrevolution har det icke blivit av. I stället faar den tyske bonden fått glädjen att utnämnas till arvegårds- bonde, och i hans hem prunkar i gammal tysk stil ett vackert plakat med detta glädjande budskap. Vad skall arvegårdsbonden då glädja sig åt? Jo åt en lagstiftning, vilken kopierar svensk arvslag från tiden före Birger Jarl. Den förstfödde sonens allena arvsrätt och de öv­riga syskonens ekonomiska rättslöshet har nu förankrats i tyskt rättsväsen. Samtidigt är bonden förhindrad att ta upp någon som helst kredit utan nådigt tillstånd av de statliga myndigheterna. ”Arvegården är principiellt osäljbar och omöjlig att belåna”, heter det i lagtexten. Den tyske bonden drabbas alltså ej blott av det politiska och andliga förmynderskap, som trycker hela folket, — han är dessutom ekonomiskt omyndig. Redan längtar han tillbaka till den tid, då ”marxisterna” läto honom sköta sin torva efter eget gottfinnande.

”Frivilliga gåvor” — utpressning av befolkningen.

Folksolidaritet och folkgemenskap voro vidare natio­nalsocialismens lösensord. Ingen skulle lida nöd i det tredje riket. I realiteten har det också gjorts en del för att avhjälpa krisens värsta skador. Men vilken metod har man använt? Tyskland har blivit skrammelbössor-

14

nas land. Den ena veckan skall man ge bidrag till vin­terhjälpen, naturligtvis frivilligt. Det går så till, att det på bondgården infinner sig några S. A.-män och för­klara, att tvåtusen kilo potatis är lämpligt bidrag till na­tionen. Naturligtvis ger man, ty det kan vara farligt att inte vara frikostig. Potatishandlarna knorra, då de helt plötsligt berövas sin näring, bönderna stå där med mindre inkomster än de beräknat, men den ofelbare har ju påbjudit offret. Härnäst är det ”stövelkampanj”, då nationen får glädjen att — naturligtvis fullt frivilligt! — hekosla S. A.-männens fotbeklädnad. I nästa vecka få skolbarnen lov för att sälja ett välgörenhetsmärke, som man, hur fattigt man än har det, gör klokast i att köpa och bära på sig, om man vill bli ansedd som hederlig tysk och undvika den nya germanska andans kraftytt­ringar över sin person. På detta sätt har man vecka efter vecka, dag efter dag pressat fram oerhörda belopp och väldiga varumängder. Men de arbetslösa klaga över att de ingenting få. Folket skulle gärna vilja se en revi­sion av alla de nazistiska institutionernas räkenskaper. Men vem vågar begära revision av den ofelbare? Han behöver inga statsrevisorer — de äro avskaffade — ingen offentlig budget, överhuvudtaget ingen kontroll från fol­kets sida.

Att allt inte var riktigt som det borde vara har dock Hitler själv erkänt i den proklamation han offentliggjorde efter den blodiga natten. Där talade han om att det måste bli slut på systemet, att S. A.-männen vräka sig i lyx- automobiler. Och han lovade ”insamlingsferier”, så att befolkningen skulle få tillfälle att hämta sig: Hans dom var bara en svag återklang av en jäsande förbittring över en korruption, vars make tyska folket icke sett. Men någon revision, någon räkenskap inför folket har man icke än i dag presterat.

15Tvångskommendering till arbete för 25 öre om dagen.

Framför allt skulle ju nationalsocialismen göra slut på arbetslösheten. Man har också vidtagit de mest ener: giska åtgärder för att få arbetslöshetssiffrorna att sjunka. Runt hela Tyskland gruppera sig arbetslägren för unga män oöh unga kvinnor, där man får arbeta med besked utan 8-timmarsdag och så till omväxling 'bibringas mili­tär drill och kunskap i den nya tyska ”värnsportens” mysterier. Man belönas också med 25 pfennig om dagen för troget slit i fäderneslandets tjänst. Den allra nyaste metoden är dock att skicka ut ungdomen på jordbruken som ”Landesgehilfen”, lantbruksmedhjälpare. Det sista dekretet säger, att all tysk ungdom upp till 25 års ålder skall lämna sina platser i städerna och ge sig ut i nyttigt jordbruksarbete. Bönderna tvingas att med eller mot sin vilja ta emot denna extra arbetskraft vilken icke kan skilja en ko från en tjur eller en dynggrep från en hö­gaffel och som bondgården skall ge arbete och försörja. Erkännas må, att staten lämnar en ståtlig lön på 30 Pfg om dagen till dem, som på detta sätt kastas ut i ett ar­bete, av vilket de icke kunna vänta sig någon framtid. Bönderna äro förbittrade över en ovälkommen invasion på gården, ungdomen är förbittrad, mödrarna se med för­tvivlan i hjärtat sina flickor gå ovissa öden till mötes, men mot Hitlers heliga lag finnes ingen rätt till protest.

Arbetarantalet stiger — lönekontot sjunker ändå!

En av nationalsocialismens huvudanklagelser mot Brü­ningregimen var att industriarbetarna hade för dåliga lö­ner och för usla understöd från arbetslöshetsförsäkrin­gen. Vilken förbättring har nu inträffat?

16

Det är icke så lätt att statistiskt klargöra vad de tyska arbetarna nu förtjäna. Förut hade man ju den mön­stergilla lönestatistiken frän fackföreningarna att gå efter. Denna finnes icke längre. Fackföreningarna skola ju inte mer ha med löneproblemet att skaffa. I vilken riktning utvecklingen gått förstår man ganska lätt, då man erfar, att lönesättningen numera helt och hållet överlåtits till goda nationella krafter med den tunga industrins främsta män i spetsen. Inte ens Hitlerregeringens egna män, som sannerligen annars ingalunda rädas för mycket djärva påståenden, ha vågat göra gällande, att arbetsvillkoren förbättrats under den nya regimens tid. Om man stu­derar de stora koncernernas årsberättelser finner man också, att deras utgifter för löner och för arbetarnas sociala omvårdnad sjunkit högst väsentligt trots det att antalet arbetare, särskilt inom den av rustningarna bero­ende järnindustrin, väsentligt ökats.

I Kruppverkens årsberättelse för 1933 konstateras det, att arbetarstyrkan vuxit från 46,000 till 60,000. Men den utbetalda lönesumman har minskats med 2 miljoner mark. Det betyder med andra ord: till de 46,000 gamla arbetarna har man sagt: först och främst få ni ta en avlöningsminskning på mer än 50 kronor om året, dess­utom få ni åta er att på era pengar försörja 14,000 ar­betare till. Liknande rapporter ha kommit från en andra koncern. I. G. Farben, världstrusten för färgämnen, ökar gitt arbetarantal med 35 procent och antalet kontorsan- ställda med 10 procent, men lönekontot stiger bara med 1 procent. Dessa väldiga lönereduktioner sker under en tid, då priserna stiga i Tyskland. Det officiella levnads- kostnadsindexet visar en stegring med 4 S | procent, livs- medelsindexet med 6</£ procent — i verkligheten torde de officiella siffrorna vara missvisande — prisstegringen har varit ännu starkare. Tar man hänsyn härtill kan man i de nämnda jätteföretagen räkna med att arbetare och

17anställda fått sin levnadsstandard sänkt med omkring en tredjedel. Och det har Hitler gjort, han som rasade mest över lönereduktionema på Brünings tid.

Det var också Hitler, som opponerade högljuddast, när man sänkte arbetslöshetsunderstödet. Men jämfört med Hitlers herravälde var Brünings milt. Då fick ändå en man med hustru och två barn 16: 50 mark i veckan. Nu får han i bästa fall 12: 60 mark, men i de mindre stä­derna där sänkningen är kraftigare bara 10,50. Och ungkarlen kunde, om han försäkrat sig, medan han tjä­nade 30 mark i veckan, få ut 11: 55 mark i understöd. Nu får han 7 :20, om han bor i en storstad och 6 mark, om staden har mindre än 10,000 invånare. Och ändå är marken nu vida mindre värd än den var på Brünings tid. Svält och umbäranden värre än någonsin — det är ödet för dem, som äro arbetslösa. Var det detta, som ”socialisten” Hitler lovade?

Sund hushållning — fram till Tysklands ruin.

Det hette före Hitlerregimens tillkomst, att lättsinnets tid inom finansväsendet nu skulle vara förbi. Det skulle bli solidare och sundare finansmetoder inom den tyska staten. Redan nu kan man bedöma i vilken riktning ut­vecklingen gått. Tyskland har vägrat att betala räntor på lån, som man tidigare upptagit till det tyska närings­livet från främmande länder. Vårt land befinner sig, då detta skrives, i den oangenäma situationen, att behöva föra ett skarpt språk vid förhandlingsbordet för att till­erkänna svenska fordringsägare deras lagliga rätt. Det beräknas, att svenskt folkhushåll förlorade omkring 800,000,000 kr. på den stora tyska inflationen. Nu står ett ännu större belopp på spel. Samtidigt vacklar den tyska riksbanken i sina grundvalar. Guldvalutoma ha

18försvunnit ur kassavalvet, likaså det metalliska guldet. En stor del av den tyska industrin kan icke förses med penningmedel for att köpa råvaror från utlandet. I sitt sista riksdagstal bebådade Hitler en kommande tid av surrogathushållning. Textilindustrin förbereder sig re­dan på att blanda cellulosa i tyget, såp- och tvålindustrin skall söka klara sig utan koloniländernas växtoljor, i lan­det smyger rykte efter rykte om kommande potatiskort och brödkort. Paniken är inte långt borta.

Detta resultat väntades i alla de kretsar, där man visste, att den tyska regeringen hade för avsikt att söka reda sig utan en utbyggnad av det ekonomiska samarbetet med andra nationer. Hitlers Tyskland skulle klara sig på egen hand. Man har gjort försöket, och nu känner man med allt större förfäran att det moderna folkhushåll som skär av den internationella handelns pulsådror myc­ket snart förblöder.

Det är vad som har skett; folket i slaveri under en herre, som utsett sig själv till Gud, medelklassen betryckt till följd av en ständigt minskad handelsomsättning i riket, bondeklassen förnedrad i slaveri, arbetarklassen be­rövad sina rättigheter och mer utarmad än någonsin. Samtidigt ropa tusentals blodoffer på hämnd. Det nya Tyskland har betytt fattigdom och nesligt förtryck för ett redan förut hårt prövat folk.

Och detta system skulle vi i Sverge efterlikna? Nej aldrig!

Svensk gamling: ökad splittring i fanatiska sekter!

Den svenska nationalsocialismen och de nazianstuckna vännerna inom högern predika ju nationell samling. Hit­tills har denna samling tagit sig uttryck i, att vi fått en söndersplittring i olika nationella sekter som aldrig

19förr i vårt land. Nationella Ungdomsförbundet har sprängt den gamla högern, de äkta nazisterna ha söndrat sig i ett ständigt växande antal sekter, som samla sig var och en omkring sin ofelbare ledare. Något nytt har nationalsocialismen ändock bragt in i svensk poli­tik: en råhet och en gemenhet utan motsvarighet i gångna tiders svensk politik. Från tomatkastningen i Dramatiska teatern går det en rak linje via fasadklättrin- gen på Folkets hus i Stockholm, till slagsmålsscenema i Stockholms högskola, då en oförvitlig svensk vetenskaps­man skymfades på ett förut okänt sätt, och till fältflygare Wiklunds nästan perversa självstympning. Den sista episoden då icke en man utan ett helt gäng ledande na­tionalsocialister i Stockholm utföra bravaden att först stympa en av dem själva, sedan misstänkliggöra både regering, polismakt och oskyldiga medborgare som korrumperade skurkar är väl bland det avskyvärdaste svensk politik någonsin upplevt. Men om man följt herr Hitlers prisande av mordgämingen i Potempa, där en ung arbetare mördades i sitt hem i sin sjuttioåriga mors när­varo, om man lyssnat till Herman Göring vilken inför världsopinionen vid riksdagsbrandsprocessen hotade hänga människor som 'bevisligen voro oskyldiga, då undrar man inte på, att den tyska sådden ger sådan skörd.

Lögnpropagandan efter tyskt mönster.Den nationalsocialistiska propagandan här i landet

försöker efterhärma den tyska men är i fråga om enfal­dig lögnaktighet ett strå vassare. Skulle man tro herr Furugård, så finns det ingen hederlig man utanför hans S. A.-leder, där man nu begråter den förlorade rätten att marschera omkring i uniformer av tyskt snitt som en främmande legotrupp i landet. Furir Lindholm, som känner Furugård ganska väl, eftersom han en lång tid

varit hans närmaste man, roar sig med att kalla samtliga partiledare skojare, medan han ständigt understryker att den störste skojaren är herr Furugård. Det är naturligt­vis omöjligt att i en kort broschyr slå ihjäl alla de fan­tastiska lögner, som nazismen i detta land producerat. Men det kan vara värt att ta upp några av de grövsta till bemötande.

Det ideligen idisslade påståendet, att den svenska sta­ten och hela det svenska samhället styres av en klick judar, borde egentligen knappast behöva tas upp till granskning. Judarnas antal i Sverge är omkring 6,500. Är det verkligen någon normal svensk, som tror, att vi här i landet äro en sådan samling idioter, att vi under årtionden utan att märka det låtit topprida oss av en liten klick, som nätt och jämt uppgår till en tusendel av be­folkningen? Vanligt är också påståendet, att den svenska arbetarrörelsen skulle stå i tjänst hos judekapi­talet och bara återge judiska tankegångar. I verklighe­ten förhåller det sig så, att svensk arbetarrörelse aldrig i sina leder sett en jude som spelat någon framträdande politisk roll. Svensk socialdemokrati och fackförenings­rörelse ha också tack vare våra arbetares organisations­förmåga och solidaritet på egen hand samlat ihop- alla medel, som behövts för den politiska och fackliga verk­samheten och sannerligen icke tiggt rikemän om hjälp. Både partiets och fackföreningsrörelsens ekonomiska förvaltning stå under sträng kontroll av de svenska ar­betarnas egna, demokratiskt valda representanter. Det torde knappast finnas någon folklig rörelse i världen, som i sina stadgar och i sin organisation så reservations­löst bekänt sig till den demokratiska principen som den svenska socialdemokratin. Fackföreningsrörelsen har ju under de sista åren, sedan dess ekonomiska förvaltning fått allt större betydelse, för säkerhets skull tillkallat auktoriserade yrkesrevisorer utanför rörelsens egna led för att göra kontrollen ännu mera effektiv.

20 21

E tt p a r exempel på svensk ”korruption” .När herr Furugård talar får man bland annat veta,

att hela den offentliga förvaltningen i vårt land är full­ständigt korrumperad. Vin- och spritcentralen skulle om man får tro honom bara tjäna kapitalistiska intres­sen. Om detta är sant har man rätt att kräva, att de na­zistiska hetsmakarna i stället för att resa land och rike runt och skrika göra en skriftlig angivelse mot vin- och spritcentralens ledning för falsk bokföring, ty enligt rä­kenskaperna vilka granskas dels av en regeringsrevisor, dels av tre revisorer från riksgäldskontoret, levererar detta stora halvstatliga monopol numera varje år 22,500 kronor i utdelning till privata personer. Den övriga aktieutdelningen går till svenska statens pensionsförsäk- ringsfond, som äger hela det resterande aktiekapitalet. Alla övriga vinstmedel jämte de stora skatterna gå di­rekt till statskassan. 1932 fick staten från Vin- och sprit­centralen sammanlagt 83,6 miljoner kronor. Detta skulle innebära, att judarna sög ut svenska folket. Och sådan gallimatias finns det verkligen människor som ta på all­var! Beträffande Tobaksmonopolet, om vilket man pre­dikar samma amsagor, kan det räcka med det sakliga meddelandet, att av de 95 miljoner som det svenska folket betalte för tobaksmonopolets varor under år 1933 inle­vererades mer än 70 miljoner till den svenska statskas­san. Då har man icke räknat med skattemedlen för pri­vata importörers varor, som uppgå till inemot 5 miljo­ner kronor. Även här har staten inflytande i ledningen och utser fyra av de fem revisorerna.

Naturligtvis äro enligt nationalsocialisterna Sverges demokratiska regeringsledamöter fullständigt ansvarslösa, då det gäller att handha Svea rikes finanser. För övrigt är det inte så få av den svenska högerns politiker, som sjungit på samma melodi ute i landet, fastän de väl akta

sig att i riksdagen då de möta regeringsledamöterna i öppen fejd komma med samma förolämpande beskyll­ningar.

Socialdemokratisk princip: låt de förmögna hjälpa krisoffren.

Sanningen om den svenska statens finanser är att de i sundhet knappast ha sin motsvarighet i världen. Den svenska statens tillgångar i affärsverk, statsmedel av olika slag, belöpte sig den 1 mars 1934 till över 4 mil­jarder kronor. Statsskulden var samtidigt 2,358 miljar­der. När herr Furugård försöker inbilla svenska folket att varje svensk som kommer till livet startar med en skuld på 2,000 kronor ljuger han sålunda med be­sked. Sanningen är att om man medräknar en del medel som icke ingå i affärsverkens räkenskaper och en del statliga fonder äger varje invånare i vårt land mer än 400 kronor i förmögenhet i statsmedel.

Det är visserligen sant, att vi här i Sverge lånat upp pengar under den värsta krisen för att bekämpa den fruktansvärda arbetslösheten. Men dessa pengar ha vi lånat upp inom det egna landet. Under den nationellla regim som fanns före kriget var större delen av den svenska statsskulden placerad i utlandet. Nu ha vi en­dast en bagatell att betala till utländska fordringsägare, medan våra utländska fordringar, framför allt från Tysk­land, äro mycket betydande. Det går sålunda till på det sättet här i landet, att det svenska folket i allt större utsträckning placera sina besparingar i våra nya elektri­citetsverk, i de elektrifierade järnvägarna, i arbete på förbättrade skogar, nya egnahem, bättre bostäder o. s. v.

Den skuldsättning, som skett under krisen, har icke karaktären av lån på lång sikt. Socialdemokratin har funnit det riktigt att krisen i främsta rummet bekämpades

23genom offentliga arbeten till nytta för nationen och att dessa arbeten betalades av dem som njutit den gångna tidens stora vinster. Skulle man emellertid på en gång ta ut dessa summor skattevägen, hade följden blivit en oerhörd skärpning av skattetrycket Det hade kunnat resultera i en ytterligare åtstramning av näringslivet och en än värre skärpning av krisen. Därför har man för­delat betalningen av arbetslöshetshjälpen på några år

i i i framåt. Men då denna betalning sker genom en skärp­ning av arvsskatten förstår var och en, att det är från de besuttna man tager hjälpen till hela nationen under en hård kris.

På ett par månader under detta år har Sverge sett arbetslösheten gå tillbaka i rekordsnabb fart. Från in­ternationella konjunkturinstitut komma rapporter, som visa, att just vårt land går i täten då det gäller närings­livets återhämtning. Är detta resultatet av en ”judisk landsfördärvlig politik”, så kunna svenskarna vara gan­ska glada över den sortens landsfördärvare.

Låt oss nå den sanna folkgemenskapen!Vi skola inte förhäva oss över vad som vunnits. Vårt

land saknar förvisso ej nödlidande människor, men det torde knappast finnas något folk i världen där krisen skadat människorna så litet som i Sverge. Samtidigt kunna vi med glädje konstatera, att inom vårt folk på­går ett ivrigt och fritt meningsbyte om de framtida med­len att trygga hela befolkningens välstånd.

I vårt land har också skett en samling under en kritisk tid. Den har inte åstadkommits med bajonetter och kul­sprutor. Den har icke inneburit munkavle för svenska folket. Det klibbar icke en droppe medborgarblod vid det svenska regementet. Men fria bönder och fria ar­betare ha i förening funnit vägen ut ur svårigheterna.

Det är ett löfte för framtiden. Om Sverges arbetande folk också under kommande år sakligt och utan 'hänsyn till privatintressen söker medlen att förkovra hela den arbetande nationens välstånd skall det säkert också finna dem. De heta för visso icke blodsdiktatur och bundsför­vantskap med junkrar och storkapitalister. Folkstyre, frihet, humanitet och en sann socialistisk allmänanda, som springer direkt fram ur ett fritt folks övertygelse, se där vägen dil en sann folkgemenskap. För den äro den röda fanan som symbol för det mänskliga samarbetet all värl­den runt och den blågula duken som symbol för vår egen frihet lika kära och lika berättigade.