fi b 1

STINA OSCARSSON HOPPAS FRAMKALLA EN REGERINGSKRIS FÖR ATT STOPPA NATOFolketibildnio201549 krOberoende och utan presstöd sedan 1971

”Sverige måste inte delta i kapprustningen”

Vem tjänar på riksbankens politik? Rapporterade från revolutionens Jemen

FOLKETiBILD/KULTURFRONTFOLKETKULTUR

GUDRUN SCHYMAN

EKONOMI

TANJA HOLM

fib 2

RELATIONEN MELLAN KUBA och USA har börjat tina efter ett 55 års långt handelsem-bargo, om det kan ni läsa i René Vásques Días text på sidan 30. Kubanerna har under denna tid lyckats gå en egen väg och byggt en stat på andra premisser och värderingar än vad vi i västvärlden har gjort. Men det har skett till ett högt pris. Handelsembar-got har betytt att den materiella levnads-standarden är lägre och det finns ett behov av yttrandefrihetsreformer. Men det kubanska sam-hället har hållit ihop och gjort det bästa av de få resurser det haft. Är detta priset man måste betala för att inte leva enligt USA:s principer?

Sverige har inte gått samma väg som Kuba, utan valt att så sakteliga anpassa sig till stormaktens krav och politik. Sverige är i dag ett av de mest amerikaniserade länderna i världen. Nu höjs röster om att också ansluta oss till Nato och alltså bli vapenbröder med Amerika. I detta nummer säger Gudrun Schyman nej till detta och vi har träffat Stina Oscarsson som ska vara med i den alternativa utredningen om ett eventuellt medlemskap.

Vi har även träffat Tanja Holm som länge rapporterade från Jemen, ett land som i dag slits sönder mellan olika makt-spelare. Precis som Palestina, där vi i detta kan läsa en rapport av om vad som hände den svarta fredagen, skriven av Gunnar Olofsson. Och den visar bara hur vidrigt kriget alltid är – vad politikerna än säger. lucas de vivo

Redaktören.Vad kostar det att välja en egen väg?

Afghanistan Den andra delen i vår serie om vad den kommande utredningen om Afghanistan måste fråga sig.

Månadens SATIRARKIVET.SE

Rapport från

fredsdagarna

Romernas osedda

kultur

Granskning av

krönikörer

Schyman om Nato

Slumpens inverkan

på verkligheten

Våra hjältar: Lars Kruth

Folkets kultur: Jögge

Sundqvist

Lars Molins liv

Jan Myrdal talar på

fredsdagarna

14

INNEHÅLL

437

8

18

22

28

32

34

40

44

Utrikes Fib har träffat Tanja Holm som har tillbringat många år i Jemen.

10Ȁr detta priset

man måste betala för att inte leva enligt USA:s princi-per?

fib 3

AMNESTY INTERNATIONAL har nyligen beslutat att verka för avkriminalisering av prostitution och sexköp. Enligt argu-mentationen skulle det hjälpa utsatta kvinnor och det skulle bli lättare att söka hjälp. Men tvärt emot vad Amnesty Inter-national hoppas tyder erfarenheterna snarare på det mot-satta – i Holland ökade prostitutionen efter att bordellverk-samhet blev legal.

BILDEN AV ATT kvinnors kroppar kan köpas och säljas är en del av kvinnoförtrycket. Vi blir till handelsvaror, objekt som finns till för andras skull och inte för oss själva. Att Amnesty International nu på vaga grunder beslutat att svänga i pro-stitutionsfrågan visar att de låtit sig falla för sexindustrins lobbyarbete – ett försök att skapa en ny bild av ”sexarbete” som de vill kalla det.

Bilden som målas upp av industrin visar ”starka affärs-kvinnor” som av fri vilja säljer sin kropp, både för att tjäna pengar och för att de gillar det. Den bilden rimmar dessvär-re illa med verkligheten. Den största internationella studien som har gjorts bland prostituerade visar att nio av tio skulle lämna ”yrket” om de kunde. Dessutom är dödligheten 40 gånger större än bland andra. Prostitution är inte ”som vil-ket annat yrke som helst”.

IBLAND PÅSTÅS från liberalt håll att verklig frihet över sin egen kropp även innebär rätten att sälja den. Det är ord som döljer hur det faktiskt ser ut. Här i Sverige är det heller inte olagligt att prostituera sig, det är att köpa någon annans kropp som är kriminellt.

Den svenska sexköpslagen tydliggör maktförhållandena och lägger skulden där den hör hemma. Inte hos den som av olika anledningar tvingats in i prostitution – utan hos den som köper en annan människas kropp.

ATT VERKA FÖR avkriminalisering av prostitution och att ver-ka för avkriminalisering av sexköp och hallickverksamhet är två skilda saker.

Det första ger de kvinnor som har allra störst hjälpbehov möjlig-het att söka hjälp utan att riskera re-pressalier. Det andra är ett bakslag mot kvinnors rättigheter. Amnesty International måste fundera över vems ärenden det är man nu går. johanna granbomFörste vice ordförande Ung Vänster

Krönika.Amnesty faller för sex­industrins lobbyister

Nato Stina Oscarsson berättar bland annat om varför hon för-sökte gräva en grop till Amerika när hon var sju år och varför hon nu ska utreda ett eventuellt Natomedlemskap.

20

Fred: USA och Kuba har närmat sig varandra, men nu måste relationen mellan dem bygga på rättvisa.

30

fib 4

Sverigebilden.Eskilstuna, juli 2015. Butikerna flyttar ut till köpladorna i stadens utkant och centrum töms på butiker och besökare.

foto EVA WERNLID

fib 5

Noterat.Piloterna/passagerarna kräver full/nykter besättning.ILLUSTRATION mare toomingas

SVENSKA DAGBLADETS krönikör Jenny Nordberg sitter i New York och vredgas över Islamiska statens övergrepp mot kvinnor. Det kan man ha full förståelse för, och hon ger flera skrämmande exempel på sådana övergrepp. Men hon frågar sig inte varifrån denna kvinno-fientliga organisation emanerar, vilka som ligger bakom, finansierar och förser den med vapen. I stället riktar hon sin vrede mot svenska feminister, som hon menar inte reagerar – åtminstone inte tillräckligt skarpt – mot IS. Bland måltavlorna för hennes angrepp finns Femi-nistiskt Initiativ, vars hemsida handlar om ”Ja till Fred! Nej till Nato!”.

Krönikan hyllas och delas av många på nätet och i medier. Och nästa dag följer Svenska Dagbladet upp med en helsidesartikel om att Sverige samövar militärt med Nato mot IS. Dagens Nyheter och andra tongivande medier, ända ner till små lokalradiostationer, trummar stort för Jenny Nordberg och hennes angrepp på femi-nisterna (men inte på regeringens ”feministiska utrikespolitik”).

Så bygger man samtycke – ”manufacturing consent” – och stöd för Nato, det vill säga för Sveriges militära inblandning i Irak och att vårt land görs till frontstat och kärnvapenbas i konfronta-tionen med Ryssland. Tala om något annat! christer lundgren

Svenska feminister oskyldigt anklagade

I RAMSBERG tog invånarna böckerna i egna händer. När bib-lioteket skulle stängas och böckerna slängas, gapade hyllorna tomma. Tusentals volymer hade gömts på hemlig plats.

Ramsbergs bibliotek är en filial till Lindesbergs stads-bibliotek. I Lindesbergs kommun stängdes Vedevågs bibliotek 1997. Redan 1996 fanns det förslag på att stänga Ramsbergs bibliotek. I stället flyttades det till pastorsexpeditionen som ägs av Ramsbergs kyrka. Nu ska pastorsexpeditionen handi-kappanpassas, och det blir dyrt. Därför beslöt man att avsluta kontraktet och stänga biblioteksfilialen, som var öppen totalt sex timmar i veckan fördelat på två dagar.

På många mindre orter pågår kamp till försvar av biblio-tek. Nedläggningarna av biblioteksfilialerna på Lorensberga skola och i Saxdalen, bägge i Ludvika kommun, upprörde ortsbefolkningen. Över 900 namn samlades in på protest- listor mot nedläggning av Våxnäs bibliotek i Värmland. I Skåne hotas Nöbbelövs och Järnåkra bibliotek av stängning. För att bara nämna några ...

christer lundgren

Kamp för rätten till bibliotek

fib 6

Kulturpris till Niklas NåsanderVID DET FESTLIGA men regnvåta nationaldags- firandet den 6 juni i Lokparken i Vansbro till- delades FiB-medarbetaren Niklas Nåsander Vans-bro kommuns kulturpris 2015.

Kommunstyrelsen motiverade priset på föl-jande sätt:

”Niklas Nåsander har genom sitt stora enga-gemang och sitt djupa musikaliska intresse, på ett avgörande sätt bidragit till att det västerdalska kul-turarvet blivit känt, spritt och bevarat. Som engage-

rad deltagare i olika musikaliska sammanhang och som initiativtagare till Tobaksspinnarstämman och arrangemanget Natt vid Nåsen, har han möjliggjort att den västerdalska musiken och dansen fått nytt liv och placerats på den traditionella musikens karta.”

– Prispengarna kommer troligen att användas till att dokumentera visor och musik från Nås och kanske ge ut en cd-skiva, berättade prismottagaren vid den efterföljande intervjun.christer lundgren

AFTONBLADET GJORDE ihop med journalisten Do-nald Boström ett avslöjande om organplundring av palestinska lik 2009. De hävdade att Israel ta-git organ från offer under intifadan och använt i sjukvården. De inblandade blev anklagade för grov anti-semitism, och Israels regering försökte stoppa Aftonbladet efter publiceringen. FiB/K tog ställ-ning för yttrandefriheten och för vikten av att våga kritisera den politik och de övergrepp som sker från den israeliska statens sida.

Nu visas återigen att Donald Boström hade rätt i sitt avslöjande. Det är tidskriften The Har-vard international Review, publicerad av det an-

sedda Harvarduniversitet, som i en längre artikel om fenomenet organplundring, uppger att det israeliska hälsodepartementet självt utredde an-klagelserna, en utredning som landade i att Dr. Yehuda Hess, som varit ansvarig, fått sparken. Ar-tikeln bekräftar återigen att Boströms avslöjanden var korrekta.

Vi på Folket i bild/Kulturfronts redaktion an-ser att detta visar behovet av yttrande och tryck-frihet. Om ingen hade vågat publicera Donald Boströms avslöjande av rädsla för att anklagas för antisemitism hade övergreppen kunnat fortgå. redaktionen

Ny forskning ger FiB/K rätt om organstölder

Kultur.

FOTO

: LEI

F OLS

ON

fib 7

Rapport.

TEXT britta ring FOTO hans öhrn

Kärnvapen på svensk mark – en ödesfrågaFör det första: Det är Sveriges säker-

het som Natofrågan gäller. Det är med andra ord vår egen säkerhet som fri nation.

För det andra: Sveriges säkerhet bestäms av Sverige. Dvs av oss själva. Inte av någon annan. Inte av USA. Inte av Ryssland. Inte av EU.

För det tredje: Bra relationer med Ryssland är ett svenskt intresse.”

De här inledande orden i Thage G Petersons anförande vid årets Nordiska fredssamtal i Degerfors angav tonen för hela mötet, som hölls i Degerfors Folkets hus helgen 14–16 augusti.

Mötet samlade ca 120 deltagare från Sverige, Norge, Danmark och Finland och arrangerades för fjärde året i rad. Två kloka och erfarna gamla socialde-mokrater inledde mötet. Förutom Thage G Peterson, f d industriminister och för-svarsminister, var det Maj Britt Theorin, f d riksdagsledamot och EU-parlamenta-riker med freds- och nedrustningsfrågor som specialitet. I sitt anförande om den svenska alliansfrihetens nedmontering varnade hon speciellt för Natos kärnva-penpolitik och värdlandsavtalet, som ger Nato fullmakt att placera kärnvapen på svensk mark.

ALLIANSFRIHETEN HAR VARIT grunden i vårt lands utrikespolitik i hundratals år. Den gav oss handlingsfrihet att agera i FN och gjorde vår röst hörd med olika nedrustnings- och medlingsinitiativ. Vi blev en stormakt när det gällde fred och nedrustning, påminde Maj Britt Theorin. Det var inte vårt lands militära försvars-styrka som gjorde att vi lyckades hålla oss utanför två världskrig. Nej, det var den

neutralitet och alliansfrihet som dåtidens politiker i handling slog vakt om. Nu dras vi bit för bit in i Nato genom olika avtal och medverkar militärt i Natointer-ventioner till exempel i Afghanistan och Libyen. Är det verkligen FN:s eller Natos uppgift att militärt gå in i varje land med diktatur och störta diktatorn? frågade Maj Britt Theorin. Av FN:s 193 länder är bara 120 demokratier.

DET SÅ KALLADE värdlandsavtalet, som innebär att Natotrupper ska kunna stationeras på svensk mark under krig, övningar eller kriser, underteckna-des av regeringen två veckor före valet 2014. Innan det träder i kraft ska det godkännas av riksdagen, vilket måste förhindras. Avtalet har udden riktad mot Ryssland, som drivs att upprusta militärt och den svenska alliansfriheten förlorar sin trovärdighet. Nato har en doktrin om ”first use” av kärnvapen, i strid med Sve-riges inställning att kärnvapenmakterna

aldrig ska använda kärnvapen först och aldrig mot icke-kärnvapenländer. Enligt avtalet får Nato placera ut kärnvapen på svensk mark. Men Sverige har inte rätt att besluta om eller när de ska användas! Det avgör kärnvapenmakten. Därmed skulle vårt land bli ett legitimt mål för kärnva-penangrepp.

Mötets tema var Fred i Europa – en förlegad utopi? Dagens farliga utveckling med konfrontation, upptrappning av konflikter och militarisering belystes av en rad talare från olika fredsorganisa-tioner och från grannländer som Norge, Danmark och Finland. På FiB Kultur-fronts hemsida finns de flesta av mötets anföranden samlade och kan höras samt ibland även läsas. Se www.fib.se.

FiB Kulturfronts Stockholmsavdel-ning arrangerade fredsmötet och vän-sterpartisterna i Degerfors gjorde tack vare sina organisatoriska insatser mötet till ett smidigt fungerande och mycket lyckat arrangemang. ■ ■

Maj Britt Theorin omgi-ven av Stefan Lindgren och Anna Lisa Eneroth.

fib 8

TEXT irka cederberg

Historien om romer i SverigeDe har setts som paria sen lång tid tillbaka. Den stora och anrika kulturen och de många fram-gångsrika romerna syns inte, utan det är fattiga tiggare som får utgöra bilden av vad en rom är. Dagens hets och krav på förbud är bara en förlängning av det hat som i århundraden har förföljt folkgruppen, skriver Irka Cederberg.

På 1500-talet, när romerna för för-sta gången kom till Sverige, möttes de med nyfikenhet och intresse. Senare genomgick, som vi vet, sy-

nen på det romska folket en drastisk för-ändring.

I dag ser vi ett växande antal tiggare på gatorna i alltfler städer i såväl Sverige som i övriga Europa. Det är en ny och oro-ande gatubild i vårt land där vi länge fö-reställt oss att ingen längre behöver tigga.

De flesta av dem som tigger är romer från Bulgarien och Rumänien. Felaktigt kallas de ofta EU-migranter. Men de är inte migranter. De tänker inte flytta hit. De kommer för att tigga pengar till famil-jen i hemlandet och återvänder när de fått ihop vad de anser sig behöva eller – vilket sker allt oftare – blir hemsända av myn-digheterna.

Hur förklarar svenska föräldrar i dag tiggeriet på gatorna för sina barn? Ibland skickar de fram barnen för att lägga slan-tar i de framsträckta pappersmuggarna.

Tiggandet är en radikalt ny – eller kanske snarare nygammal – aspekt på denna folkminoritet, som har kommit till Europa i olika omgångar under tu-sen år och till Skandinavien de senaste fem hundra åren. I början möttes de med

intresse och sympati, men snart väcktes misstron mot dem och kom att uttryckas i diskriminering och rasism.

I Rumänien levde romerna i slaveri i femhundra år fram till 1860-talet – vilket säkert är en av förklaringarna till att ro-mer fortfarande betraktas som minder-värdiga av sina landsmän i Rumänien, som har världens största romska minori-tet.

Rasismen mot romerna kulminerade under nazismen, då uppemot en och en halv miljon romer förintades, framför allt i koncentrationsläger som Auschwitz och Jasenovac.

Till Sverige kom de första romerna en-ligt uppteckningar på 1560-talet, även om en del källor hävdar att många kom långt tidigare. Liksom i övriga Europa tilltog snart antiziganismen, och 1637 stiftades det så kallade ”tattarplakatet”, den grym-maste lag som någonsin har utfärdats i Sverige. Inom ett år skulle alla zigenare utvisas ur landet. De som därefter påträf-fades fick slås ihjäl, eller, om de var kvin-nor och barn, jagas ut ur riket.

Nu gick det gudskelov aldrig så långt, och veterligen behövde ingen rom mista livet. Men diskrimineringen och förföljel-sen fortsatte genom århundradena.

Eftersom romerna aldrig fick stanna mer än högst tre veckor i någon kommun, tvangs de flytta landet runt i tält och hus-vagnar. De fick inga egna bostäder, och ef-tersom familjerna inte tilläts stanna, kun-de barnen knappast få någon skolgång.

Från 1914 till 1954 – alltså även under andra världskriget då nazisterna jagade romer och judar – rådde invandringsför-bud till Sverige för romer.

INTE FÖRRÄN PÅ 1960-talet fick romer tack vare Rosa och Katarina Taikons en-trägna uppvaktningar av myndigheter och politiker tillgång till bostäder och skola för sina barn.

På initiativ av förre integrationsminis-tern Erik Ullenhag gav Sveriges regering 2014 ut boken ”Den mörka och okän-da historien/vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet”. Det är en svidande kritisk genomgång av svenska myndigheters politik mot romer. Dock inskränks historieskrivningen till att endast handla om 1900-talet, och re-geringen slapp därmed påminnas om ti-digare århundraden av övergrepp.

I sitt förord framhåller Erik Ullenhag Sveriges mörka historia, när det gäller be-handlingen av romer och resande (de som

Jagade och bespottade

Historia.

fib 9

tidigare kallades ”tattare”). I anslutning till vitboken tillsatte den förra regeringen en kommission mot antiziganism för att motarbeta rasism och stärka arbetet för romernas integrering.

Intresserade och engagerade röster har tystnat, samtidigt som tiggande ro-mer från Rumänien och Bulgarien har börjat synas på svenska gator. Romerna utgör en folkminoritet med tusenårig kul-tur och historia. Det var en bild som hade börjat byggas upp, åtminstone i Sverige, men som i dag har krackelerat. Nu ser vi återigen romerna som fattiga och eländiga – ingen noterar att det bland dem finns många välutbildade och inflytelserika personer.

MYCKET LÄNGE HADE romerna inget skriftspråk och alltså ingen nedskriven litteratur. Men den muntliga litterära tra-ditionen är gammal och rik och har över-förts i sagor och dikter genom århundra-dena från generation till generation. En stor del av denna berättarskatt har hållits inom den egna kulturkretsen och i hu-vudsak varit okänd för gadje, icke-romer.

Först på 1900-talet utgavs den för-sta nedskrivna litteraturen. Det tidigast kända verket på romani är en essä av rys-sen Aleksander Germano 1915. Germano översatte också ur världslitteraturen till romani, bland annat Pusjkin och Gorkij. Han skrev dessutom en romsk grammatik och en romsk historia och var med om att starta en romsk teater.

Den serbiske poeten Rajko Djuric, som av många anses vara den främste nu levande romske poeten, publicerade 1992 boken Die Literatur der Roma und Sinti – en romsk litteraturhistoria, den första av sitt slag. Inledningsvis beskriver Djuric vad han kallar den romska folklitteratu-ren, det vill säga de muntligt traderade myterna, sagorna och sångerna. Boken innehåller en inventering av romska för-fattare och deras verk, land för land. Jag räknar till 86 namngivna författare – men efter bokens utgivning 1992 har åtmins-tone ytterligare ett tiotal tillkommit. De skriver på många olika språk. Alla be-härskar inte romani, men de betraktar sig själva och erkänns av andra som romer.

Romernas kultur och historia enga-gerar många romska intellektuella. I USA finns Ian Hancock, professor i lingvistik, som länge har forskat om sitt folks förflut-na, ofta i samarbete med judiska histori-ker. Han har även skrivit ett flertal böcker och också gett ut en antologi romsk poesi.

Den romska teatergruppen Pralipe från Makedonien turnerade under några år i europeiska länder med bland annat en pjäs av Federico García Lorca. De spelar på romani, och har översatt flera kända europeiska författare till romani, bland andra Strindberg. Tyvärr har teatergrup-pen upplösts, i brist på bidrag till sin verk-samhet.

Tiggande romer lever farligt i Sverige.

De attackeras med spottloskor och till-hyggen. Deras bosättningar vandaliseras. Sådan aggressivitet borde inte vara möjlig i ett civiliserat samhälle, men i många fall föregår myndigheterna med dåligt exem-pel.

Det lär finnas omkring 300 illegala romska bosättningar runtom i Sverige. Myndigheterna gör allt för att riva dessa bosättningar och köra iväg romerna, samtidigt som många i landet, inte bara sverigedemokraterna, kräver förbud mot tiggeri.

Inser man inte att detta är en fortsätt-ning i modern tid av Sveriges skändliga behandling av romerna under mer än fem hundra år? ■ ■

Rosa Taikon var en av de viktigaste kämparna för romers rättigheter i Sverige.

fib 10

Den svenska militära insatsen i Afghanistan har avslutats, så när som på ett femtiotal råd­givare. Rimligtvis måste det finnas massor att lära av den största och längsta utlandsupp­draget i Sveriges efterkrigshistoria. Att vi ska ta till oss de lärdomarna kräver emellertid att vi utreder vad som egentligen har hänt. Regeringen har annonserat att en sådan utredning är på väg. I varje nummer av FIB/K ställer sig Pelle Sunvisson frågor som de kommande utredarna måste undersöka och ge ett klart svar på – om det ska bli en seriös utvärdering av den svenska krigsinsatsen. Pelle ger utifrån sina kunskaper en bild av vad svaren måste handla om.

Granskning av insatsen i Afghanistan – del 2

Vad har taktiken med upprorsbekämpning inneburit?

Det var för att effektivisera samordningen som en amerikansk general år 2007 gavs befälet över såväl den internationella säkerhetsstyrkan Isaf, där alltså Sverige

ingick, som de krigförande trupperna i Opera-tion Enduring Freedom. Med det utvecklades det svenska fredsframtvingande uppdraget snart till upprorsbekämpning. Principerna för den strategi som förkortades Coin (Counterinsurgency War-fare) var hämtade från en rad koloniala eller nykoloniala krig: Malackahalvön, Algeriet och Vietnam.

I korthet går strategin ut på att med vapen-makt rensa ett område från väp-nat motstånd för att genom fram flyttade militära positioner och civila hjälpinsat-ser sedan befästa sig som den re-gerande kraften. Det här är proble-matiskt av flera anledningar.

När civila hjälpinsatser knyts till militära mål snarare

än till befolkningens behov är det dels risk att hjälpen inte når fram till behövande och dels risk att hjälparbetarna ska ses som en part i konflik-ten. Det här är något som Svenska Afghanis-tankommittén generalsekreterare Anna-Karin Johansson har uppmärksammat i en rad debattar-tiklar under det senaste halvåret.

”Som ett resultat har en hel del biståndsinsat-ser snarare inriktats på att vinna

stöd för insatsen. Huvudsyftet har inte varit att bekämpa fat-

tigdomen.” (SvD 28/11 2014)Det mest kontroversiella med den nya strategin är

emellertid att upp-rorsbekämpningen krävde ett väpnat våld som tidigare varit otänkbart i en internationell insats som fortfarande bar förledet fred. I den hittills största genom-lysningen av den svenska afgha-nistaninsatsen drar Wilhelm Agrell en tydlig slutsats. Från

2009 var Sverige i krig.

TEXT pelle sunvisson ILLUSTRATION kristina eriksson och hans-magnus meincke

Afghanistanfrågan.

fib 11

Granskning av insatsen i Afghanistan – del 2

USA har mycket att lära – av Kuba

Kultur.

NU BÖRJAR det mullra underifrån. Veronika Palm, ordföranden i Stockholms Arbetar-ekommun, den största lokalorganisationen inom socialdemokratin har tillsammans med andra tunga namn tagit ställning mot värdlandsavtalet med Nato (Aftonbladet 4 augusti, Nato eller feminism). Det betyder att fler inom S kommer att säga ifrån. Denna viktiga händelse sker samtidigt som många socialdemokratiska veteraner höjer rösten mot Nato. Thage G. Petterson är en av dem – hans inlägg i Aftonbladet den 17 juni (”Säg nej till Nato”, även återgivet på fib.se) är fullt av kloka synpunkter. Han och andra vetera-ner talar med gräsrötterna runt om i landet om faran med ett Nato-medlemskap i ABF, frikyrkor och olika föreningar.

Men det gör inte en annan förre detta försvarsminister, Sven Tolgfors.

Samma dag som Thage G Peterson inlägg publicerades skrev Sten Tolgfors i Wall Street Journal (”NATO Solidarity in the Age of Putin” 17 juni 2015). Hans inlägg i den amerikanska maktelitens viktigaste dagstidning är en textreklam för det svenska försvarsindustriella konsultföretag som han blivit delägare och rådgivare i.

Det är helt enkelt lönsamt för Tolg-fors konsultföretag att ställa in sig hos de amerikanska makthavarna och deras militärindustriella företag. Kanske vill han samtidigt sudda bort det smek-namn, ”tomhylsan”, som han kallades av bland annat den tidigare försvars-ministern Mikael Odelberg. Tolgfors accepterade, till skillnad från Odelberg, en fortsatt nedrustning av den svenska

försvarsmakten under alliansreger-ingen.

Mycket mediekunniga dykare lycka-des få igång de stora etablerade medierna om hotet från Ryssland när en ubåt hit-tades – innan man upptäckte att ubåtsv-raket var från 1916 . Om detta skrev Time Magazine den 28 juli ”In the hunt for Russia Sub Sweden may have finally found one.” (I jakten på ryska ubåtar kanske Sverige har funnit en). Den ironiska ame-rikanska kommentaren gick helt i linje med vad ryska medier skrev om saken. Ett bra sätt att avleda uppmärksamheten från denna pinsamma historia för etablerade svenska media vore ett extrainsatt avsnitt av Antikmagasinet. Vad kan den gamla ubåten vara värd bland samlare?torbjörn wikland

Ingen sommarstiltje i Natofrågan

KUBA OCH USA är på väg att bli vänner. Men då ska det väl äntligen kunna bli de-mokrati! Äntligen lite ordning och reda i det där landet!

Men på vilka områden. Och på vilket sätt?

Ja, ett område är utbildningspoli-tiken. Kanske kubanerna med sitt fria och kostnadsfria utbildningssystem kan inspirera amerikanarna att satsa på fri utbildning även för fattiga. I USA får nu till och med medelklassens barn svårig-heter att kunna utbilda sig på grund av för stora kostnader. Kanske amerikanska ungdomar kan få komma till Kuba och utbilda sig där?

USA har ju med sin politiska efter-blivenhet haft oerhörda problem med att införa ett demokratiskt sjukvårdssystem. Här har säkert Kuba många nyttiga erfarenheter att lära ut, till exempel möd-ravård även till människor med svart hudfärg.

KANSKE KUBANERNA kan inspirera USA att även införa ett demokratiskt valsys-tem, att gå ifrån fastighetsmiljardärer, allehanda pajasfigurer i kongressen till mera ordinära personer. Mindre pajkastning och i stället fokusing på sakfrågor till folkets bästa? I den kuban-ska riksdagen behöver man varken vara

miljardär eller advokat för att kunna bli vald.

Men utrikespolitiken? USA har ju alla sina vapen som man investerat i för dyra pengar och som därför måste få komma till användning. Är det verkligen möjligt att kubanerna skulle kunna få USA att svänga in på en utrikespolitik byggd på folkrättens grund, att hjälpa i stället för att bomba, att få folk att producera mat i stället för heroin, att stödja demokratiska upprorsrörelser i stället för att stödja diktatorer, att?

Ja, det är frågan. Man måste vara optimist! Äntligen lite ordning och reda i det där landet!peo österholm

fib 12

TEXT william antonen FOTO riksbanken

Vem tjänar på riks-bankens minusränta? För dig som är genomsnittligt obevandrad i makroekonomi är termen minusränta lika begriplig som fot-bollsregeln offside – du har hört talas om den, tror dig veta ungefär vad det är för något men skulle inte kunna förklara den för någon utan att darra på manschetten. Om du känner dig träffad, eller bara vill få en ny ingång till sakernas tillstånd, följer här en lathund över penningpolitikens fördelningseffekter.

När riksbanken i februari be-slöt att för första gången sänka styrräntan ner till negativt ter-ritorium utbrast Svenska Dag-

bladets reporter Andreas Cervenka på Twitter:

”Det riksbanken gör innebär en enorm förmögenhetsöverföring från fat-tiga till rika & och från nästa generation till dagens. Känns fräscht.”

Vad menar han med det, penningpo-litik handlar ju om inflation? – frågade sig många i hans följarskara förvirrat. Avsikten var, och är, mycket riktigt att få upp inflationen till det (något god-tyckliga) målet på 2 procent som sattes i svallvågorna av det tidiga 1990-talets fi-nansmarknadsturbulens. Det är vad som brukar kallas riksbankens mandat, eller uppdrag. Målet är bland annat viktigt för att arbetsmarknadens parter skall kunna ha ett ankare att utgå från vid avtalsrö-relsen. Inflationen, alltså hur värdet av pengar har förändrats, kan även ses som ett mått på temperaturen i ekonomin. En centralbank kan sänka styrräntan för att stimulera ekonomin genom investeringar och ökad konsumtion, eller kyla av den genom det omvända.

Något förenklat brukar man säga att centralbanker trycker pengar som inte finns. Detta gör riksbanken i dag genom köp av statsobligationer. I kombination

med sänkt ränta (vilket är den avgift man får betala för pengar) ökar penningmäng-den i ekonomins kretslopp, köpkraften stärks, priserna stiger och därmed (för-hoppningsvis) inflationen.

Nu kan man fråga sig vems köpkraft som stärks. Det Cervenka menar med rika i ovanstående avseende är den grupp av hus-håll som har sett sin bostad och aktieport-följ stiga i värde med centralbankens goda minne. När räntan sänks gynnas hushållen som får mer över till konsumtion, tack vare lägre ränteavgifter på sina lån. Räntekvoten, det vill säga den del som hushållen betalar i ränta av sin disponibla inkomst, har sjunkit från över 10 procent i början av 1990-talet till under 2 procent idag.

Aktiemarknaden gynnas av låga rän-tor. När det inte lönar sig att lägga pengar-na på bankkontot flyttas de dit med chans till högre avkastning. Likaså gynnas bo-stadsmarknaden av det låga ränteläget, då det blir billigare att låna till hus eller bostadsrätt.

NÄR RIKSBANKEN började sänka räntan, i december 2011, låg inflationen på plus 2,3 procent, och därefter har inflationen sjun-kit till minus 0,1 procent.

”Men däremot har man fått upp bo-stadsrätts- och småhuspriserna till en årstakt till 18 respektive 15,5 procent.” Det konstaterade chefsekonomen för Erik

Penser Bank, Sven-Arne Svensson, i slutet av sommaren.

Det faktum att inte alla äger en bostad, och därmed står utanför kvadratmeter-välståndet, är det svårt att tvista om. Men vissa bedömare vill framhålla att så gott som alla i Sverige är aktiespekulanter, vare sig man själv är aktiv eller har ägande via pensionsfonder. I sådana fall borde vi alla tjäna på den förda politiken. Men hur ser det egentligen ut?

Den frågan är inte helt enkel att svara på. När förmögenhetsskatten avskaffades 2007 kunde Statistiska centralbyrån, SCB, inte längre få fram statistik över hushållens tillgångar, då skyldigheten för banker och andra att lämna kontrolluppgifter för finan-siella tillgångar och skulder upphörde. Detta skapade problem för magasinet Connoisseur (som distribuerades till dem med en net-toförmögenhet på minst 5 miljoner kronor) men också för den som vill utforska fördel-ningen av tillgångar i befolkningen närmare.

I SEB:s sparbarometer för det första kvartalet i år konstaterades att ”en stark börs, fortsatt stigande bostadspriser och det största nysparandet för ett första kvartal se-dan finanskrisens inledning, ger än en gång nya rekordnivåer för hushållens tillgångar”.

I rapporten kan man också utläsa be-folkningens totala förmögenhet, fördelad på olika tillgångar. Här framgår att bostä-der står för drygt tre femtedelar av förmö-

Ekonomi.

fib 13

genheten och andelen direktägda aktier cirka 15 procent, medan resten fördelas på mindre åtkomliga resurser såsom pensio-ner och försäkringar.

Enligt SCB är den genomsnittliga ak-tieportföljen värd 465 000 kronor – om du är en man. För kvinnor ligger den på 343 000 kronor. Medianportföljen, det vill säga portföljen i mitten av intervallet mellan den minsta och största, är samti-digt värd 29 000 respektive 24 000 kronor, vilket enligt SCB beror på att ”aktieförmö-genheten är kraftigt snedfördelad med ett relativt litet antal individer som äger en stor del av börsvärdet”.

FÖR ATT TALA klarspråk äger de 5 pro-centen med störst innehav 77 procent av aktieförmögenheten. År 2010, då den pro-centuella fördelningen var ungefär lika-dan, var två tredjedelar av de 5 procenten med störst innehav män.

Och samtidigt som andelen aktieägare i totalbefolkningen har minskat stadigt (från toppnoteringen 22,6 procent 2002 till 13,8 procent vid utgången av 2014) har den totala aktieförmögenheten hos befolkningen ökat. Den uppmärksamma läsaren kan nu dra slutsatsen att även skulderna har växt. Det stämmer.

Sverige har en låg statsskuld, men den privata skuldsättningen uppgår till 170 procent av den disponibla inkomsten.

Detta avfärdas ibland med att hushållens förmögenhet är stor. Konjunkturinstitu-tet bedömer emellertid att ett prisfall om 20 procent på bostadsmarknaden skulle räcka för att drabba konjunkturen nega-tivt. Konsekvenserna skulle bli minskad köpkraft och därmed ökad arbetslöshet, vilket torde vara allas angelägenhet.

Förutom internationella organ som OECD, Internationella valutafonden och Världsbanken har även Riksgälden och Finansinspektionen gått ut och varnat för det växande svenska privata skuldberg som gödslas av minusräntan. riksbanken har själv lagt pannan i djupa veck över utvecklingen, vilket kan tyckas ironiskt. Skulderna ligger emellertid inte i riksban-kens mandat att åtgärda.

Ska man tro ovanstående resonemang lutar det alltså åt att minusräntan har gyn-nat de redan besuttna och därmed förstärkt den utveckling med stigande inkomstklyftor som redan pågått under en längre tid. Förut-om den moraliska rättviseaspekten kan det enligt den ekonomiska samarbetsorganisa-tionen OECD få både praktiska sociala och ekonomiska negativa konsekvenser.

”Ojämlikheten i OECD-länderna är vid den högsta nivån sedan mätningarna startade… Genom att inte hantera ojäm-likheten skadar regeringar sina samhälls-strukturer (läs revolution) och den lång-siktiga tillväxten”

Det framhöll OECD:s generalsekrete-rare Ángel Gurría i ett oväntat rättframt uttalande i samband med organisationens senaste jämlikhetsrapport tidigare i år. Statistiken innehöll inga detaljerade siff-ror om Sverige, men i samma rapport från 2013 framgick att Sverige var det land där den relativa fattigdomen har ökat mest de senaste decennierna.

OM MAN SKA TRO OECD kan man be-gränsa de växande inkomstklyftorna ge-nom att höja skatten för höginkomstta-gare då ”en omfördelning via skatter och överföringar är ett kraftfullt verktyg för att bidra till mer jämlikhet och tillväxt”.

Hade frågan om vem som tjänar på minusräntan ställts till någon i riksban-kens direktion hade svaret sannolikt varit: inflationsmålet. Enligt Pensers chefsekonom och ett växande antal an-dra kritiker av lågränteläget har dock inte inflationen hjälpts upp avsevärt, vare sig i Sverige eller andra länder som tillämpar liknande penningpolitik. Däremot har man förminskat handlingsutrymmet vid en eventuell lågkonjunktur, som är det traditionella användningsområdet för centralbanksstimulanser.

I händelse av ett sådant scenario kan följande fråga i stället bli aktuell:

Vem förlorar på riksbankens minus-ränta? ■ ■

Stefan Ingves, chef för Sveriges Riksbank.

fib 14

TEXT pelle sunvisson FOTO tanja holm

”FÖR LÅNGT BORT FRÅN VÅRA LÄSARE”Tanja Holm åkte till Jemen i jakt på den bästa storyn, men upptäckte snabbt att avståndet gjorde redaktörerna ointresserade. Helt plötsligt var hon själv mitt i en revolution och kunde intervjua dem ingen annan kom åt.

Varför Jemen?– Jag hade bott två år i arabisktalande

länder, Egypten och Libanon. På något sätt ville jag vidare. Jag ville in i språket mer och då var Jemen ett land som var så viktigt. Det kallas den arabiska vag-gan och är arabiskans och arabernas ur-sprung. Samtidigt var det en plats som man hörde så väldigt lite om i Sverige. Jag tänkte väl att det skulle vara möjligt för mig att frilansa som reporter därifrån.Var det möjligt?

– Knappt. När jag väl hade flyttat ner kom jag på att anledningen till att så lite skrevs om Jemen, trots det pågående in-bördeskriget och trots att USA hade gjort regimen till en partner i kriget mot ter-rorismen, var att folk tyckte att Jemen var för långt bort. För långt bort från våra läsare skrev en redaktör. Och att som ny, oetablerad frilansare ta sig an ett land som är okänt var svårt. Det var ett land som inte drar läsare och en person som inte drar läsare. Efter ett tag insåg jag att det misslyckat. Men då var jag ju redan fast. Jag hade börjat studera och lära känna människor.Så du kom dit med hopp om att skriva.

Det visade sig omöjligt. Ändå stannade du i fem år.

– Ja, jag tänkte hela tiden: lite till, jag stannar lite till. Och jag skrev ju hela ti-den även om det inte publicerades. Jag tänkte om jag bara skriver ihop något och jag nästa gång skriver nåt som är till-räckligt bra så kommer de att vilja ha allt. Men så blev det ju revolution. Det började i Tunisien och Egypten och plötsligt stod jeminiterna på gatorna. De krävde regi-mens fall och ett helt nytt samhälle. Mina grannar började prata politik på ett an-nat sätt. Universitetet blev en tältstad som döptes till Förändringens torg. Snart såg jag andra reportrar utvisas och då blev det plötsligt en fördel att jag inte var känd

som journalist. När jag var där och inter-vjuade aktivisterna så var jag ju student, inskriven vid universitetet. Mina papper var i ordning och det blev min täckman-tel.Nästan en sorts wallraffande?

– Ja, jag har aldrig tänkt på det så, men det var det nån recensent som skrev. Jag såg det bara som att jag stannade kvar. Nu rasar ännu ett krig i Jemen, och lan-det finns emellanåt med i nyhetsrap-porteringen, men där ges sällan någon riktig bakgrund till konflikten. Vad borde rapporteringen ta upp?

– Att det här är ett land som har en so-cial kontinuitet som sträcker sig tillbaka över 3 000 år. Att den gör det för att jeme-niterna under generationer har utvecklat en konflikthantering mellan människor, mellan olika grupper av människor och mellan regioner. Inom de här traditio-nerna finns det lösningar. Det handlar i grunden om att olika människor ska föras samman och prata. Det är ovanligt i Je-mens historia att en grupp skulle tränga sig in i en annan grupps område. Och även om gränserna har varit delvis flytan-de har de respekterats. Det som händer nu

Intervju.

Tanja Holm. FOTO: HAMZA SHIBAN

fib 15

Protest i Sanaa under den arabiska våren.

fib 16

är att de lokala traditionerna av att medla, hitta lösningar och samarbeta har satts ur spel eftersom det finns andra krafter som tar över. Vilka är de andra krafterna?

– Bland annat Saudiarabien som är fruktansvärt rädda för att de delar en 180 mil lång gräns med en republik. Något som de inte hade behövt göra innan det religiösa styret avskaffades i Jemen 1962. För Jemen är arabiska halvöns rebell. Det är republiken bland kungadömena. Det är ett land där kvinnor redan på 1970-talet krävde och tog sina rättigheter i före detta Sydjemen. Så de har gjort flera revolutio-ner och försökt gång på gång. Så Saudia-rabien är ju rädda för att om det lyckas i Jemen, ett land stort som Frankrike och med en befolkning på närmare 30 miljo-

ner. För blir den här republiken demokra-tisk så är det ju självklart att det påverkar vad som händer kungahusen omkring på halvön. Men så länge som Jemen miss-lyckas är det inte lika hotfullt. Jemeni-terna upplever sig vara en spelplan för ut-ländska makter. Det är Iran som av allt att döma stöder houthi-rörelsen, Saudiara-bien som har stött den avsatta regeringen och USA som har sitt eget så kallade krig mot terrorismen outsourcat på den tidiga-re regimen. Revolutionen 2011 handlade inte bara om att varannan är analfabet, att varannan inte vet när de ska få äta sig mätta nästa gång eller att det är så långt till jämställdhet. Den handlade också om att förändra relationen till omvärlden, till Saudiarabien och till USA, och att ta mak-ten över sitt land. Den handlade om att det

jemenitiska folket ska bestämma händel-seutvecklingen. Är det den här revolutionen som nu har slutat med den militära interventio-nen?

– Ja. Efter elva månader av dygnet runt-protester slutade revolutionen med att den etablerade oppositionen under tryck från Saudiarabien undertecknade ett avtal med president Saleh. Presiden-ten skulle avgå i utbyte mot immunitet. Oppositionen fick i sin tur större repre-sentation och särskilt det parti som har närmast band till Saudiarabien. Det här var så klart en besvikelse. Samtidigt hop-pades många på det faktum att det ändå bara skulle vara en övergång. Efter två år var det sagt att allmänna val skulle hållas. Det första fria valet på den arabiska halv-

REPORTAGE

Tanja Holm vid huvudstadens universitet, där hon studerade arabiska.

fib 17

ön. Men när valet sköts på en obestämd framtid lämnade det ett utrymme för missnöjesrörelser som kunde lova snab-bare förändring. Och det här gav plats åt houthierna?

– Ja, de hade redan lyckats etablera sig i sin åsidosatta provins. När jag reste där efter sex inbördeskrig mellan dem och re-geringen berättade människor att de bara kände regeringen genom deras vapen. Så där hade ett missnöje funnits länge och houthierna anslöt sig till revolutionen ganska snabbt. Det var ungdomarna som gick ut och sedan kom houthierna och gav sitt stöd.Blev revolutionen då väpnad?

– Nej, houthierna lämnade sina vapen och gick in i tältstaden där de möttes av en stor betongkloss med texten salmiya.

Det är det arabiska ordet för fredlig och det var ungdomarnas krav. Det här skulle bli en fredlig revolution till skillnad från de tidigare som hade varit väpnade. När blev den väpnad?

– De partipolitiskt oberoende ungdo-marna som drog igång den arabiska våren skulle säga att revolutionen aldrig blev väpnad utan kapades av Gulfstaterna. När houthierna tre år senare, sommaren 2014, kallade folket till nya massprotester på gator och torg hade vissa av dem däremot vapnen med sig. De lovade att avsätta var-enda förtryckare och sa att de inte skulle ge upp förrän revolutionen hittat in i mak-tens alla rum. De ser själva sin kamp som en förlängning av den arabiska våren, men flera av dem som drog igång den ser på houthiernas uppror som något helt annat.

Vad tror du kommer att hända nu?– Jag tror att den saudiska koalitio-

nen kommer fortsätta att fälla bomber. De menar att det är för att trycka tillbaka houthierna och jag tror att deras mål är att göra det innan årsdagen av houthiernas väpnade intagande av huvudstaden den tjugoförsta september. Hur det ska gå till har jag jättesvårt att se. Houthierna har huvudstaden väldigt mycket i sitt grepp fortfarande. Antagligen blir det ännu fler bomber.Åker du tillbaka?

– Inshallah. ■ ■

Missa inte recensionen av Tanja Holms bok Jemen är bra på sidan 37.

Segerglädje under den arabiska våren 2011, när revolutionen ännu pågår.

fib 18

TEXT pelle sunvisson

Johanne Hildebrandt – debattör och lobbyistDet är höst 2012. Jag har nyss gripits i Luleå och Johanne Hildebrandt skriver på Svenska Dag-bladets ledarsida. Hon rasar över ”den orimliga flatheten inför politisk brottslighet”. Den här samhällsfarliga brottsligheten exemplifieras genom exempel från tre olika rörelser.

Det handlar om Ofog (vars akti-vister alltså nyss hade varit inne på F21 och testområdet i Vidsel under en av de där ständigt

växande flygövningarna), om Kristna fredsrörelsen (som utanför ett semina-rium i Almedalen genomfört en manifes-tation iklädda folkdräkter och beväpnade med pappvapen) och djurrättsrörelsen (i texten bara representerad av aktioner med brända bilar och trakasserier).

Att den som genom sin militarism fått smeknamnet Bomb-Johanne går hårdast åt Ofog är inte oväntat. Vi är ”människor med dimmig världsuppfattning och rosa revolutionsdrömmar” och vår aktivism är ”ren och skär brottslighet, maffiameto-der som ibland gränsar till terrorism”.

Men det var varken för omdömet om aktivismen eller om personerna som jag sökte en replik i SvD. Det var något med underskriften. Hildebrandt skriver under som författare och säkerhetskonsult. Fö-retaget hon är konsult för heter Saccredo. Det ägs i sin helhet av det ständigt väx-ande vaktföretaget Securitas. Det vill säga samma företag som har ansvar för säker-heten vid såväl Vidsel som i Almedalen.

ATT EN 77-ÅRIG aktivist i Ofog gäckat vakterna under tio timmar och att två aktivister i samma ålder året innan tagit sig ända in på flygbanan i Vidsel lär knappast vara bra reklam. Om folk inte kan fås att tro att de är terrorister som använder sig av maffiametoder vill säga.

Det blev ingen replik. Bara personer som har blivit felciterade har rätt till det

sades det. Min text publicerades i ETC. Och historien kunde varit slut med det.

MEN SÅ EFTER en debatt om Försvars-maktens rekrytering i Studio Ett nyligen twittrade hon om något jag hade sagt. När hon ändå var ”på tråden” eller snarare ”i tråden” frågade jag om den gamla texten. Reaktionen var minst sagt märklig. En ström av nya frågor och ovidkommande anklagelser men inget svar. Så efter att ha konkretiserat mina

frågor blev det tyst. Jag var blockad.Nu tror jag inte på twitterdrama som

textgenre och tycker att privatpersoner får blocka i princip hur de vill. Däremot vill jag gärna ha svar på mina frågor:

Stämmer det att du under tiden job-bade för Seccredo som ägs av Securitas?

Stämmer det att Securitas hade kontrakt att vakta de platser som nämns i texten?

Stämmer det att din text gynnar Securitas intressen? ■ ■

Granskning.

ILLU

STRA

TIO

N: K

RIST

INA

ERIK

SSO

N O

CH H

ANS-

MAG

NU

S M

EIN

CKE

fib 19

NORDISKA FREDSSAMTALEN i Deger-fors fick en egen rubrik under vilken vi publicerade en rad filmade anföranden av bland annat Jan Myrdal,Thage G Peter-son, Maj-Britt Theorin och Hans Öhrn.

På webben utspelades dessutom en animerad debatt om romernas situation. Först till följd av en sverigedemokratisk hatkampanj vid Östermalmstorgs tun-nelbanestation, som revs ned av 1 500 förargade medborgare. I ett inlägg skrev FiB/K:s webb-redaktör:

”Pudelns kärna – det som förargar folk – är alltså att Sverigedemokraternas kam-panj inte är någon politisk kampanj. I stället är syftet med den att mobba tunnelbanetra-fikanter som redan råkat illa ut. Mobbning är ingen politisk fråga, det är heller inget man bör tolerera i yttrandefrihetens namn. Mobbning är mobbning, och något som bör avbrytas av dem som upptäcker den. I fall av barnmobbing är det lärarens och de andra barnens uppgift. På arbetsplatsen är det arbetsledarens och kollegornas uppgift. I resten av samhället kan polisen avbryta, men även andra människor som upptäcker mobbningen. Det kallas civilkurage, och sådant finns det för lite av.”

I SAMMA ÄMNE skrev Olof Rydström en

sansad och kunnig debattartikel efter en serie attentat mot fattiga EU-migranter, och en politisk debatt som i övrigt har förts i falsett:

”De flesta medier och debattörer använder orden ’tiggare’ och ’romer’ som om de vore synonyma begrepp. Att de historiska romska grupperna i Sverige inte tigger, utan har helt vanliga jobb, tycks vara en omöjlig faktauppgift att lära sig för journalister och politiker. Den romska kulturen blir därmed, i allmän-hetens ögon, inte något deltagande i sam-hället. Mediebilden blir istället att romer lever utanför samhället. Vi ser hur SD:s myt om det påstått negativa med kultur-blandningar indirekt bekräftas genom mainstreamdebattens slarviga jargong.”

SOM VANLIGT HAR Palestinafrågan varit viktig på webben. I sitt inlägg skriver Gunnar Olofsson om det svenska vapen-samarbetet med apartheidstaten Israel:

”Det var under (S)-regeringen Pers-son som det svenska vapensamarbetet med Israel tog fart på allvar, och en svensk militärattaché stationerades i Israel. Inför förra årets val lovade den rödgröna alliansen att stoppa sam-arbetet, något som hittills inte verkar

ha skett. Sverige och Israel har av allt att döma fortsatt sitt vapensamarbete, militärattachén har inte hemkallats och israeliska officerare deltar fortfarande veterligen i olika militära Nato- och EU-projekt tillsammans med svenska kollegor.”

OCH APROPÅ ETTÅRSDAGEN av eldupp-höravtalen av Gazamassakern, sa Joacim Blomqvist under ett möte på Gustav Adolfstorg i Malmö:

”Det råder fred i Gaza. Tror du mig inte så läs tidningen. Där står inget om att Israel under första halvåret 2015 sköt en palestinier till döds och ytterligare 41 sårades på Gazaremsan. Under perio-den januari till juni 2015, genomförde israelerna 93 eldöverfall mot palesti-nier både till lands och till sjöss. Man sköt på jordbrukare, yrkesfiskare och på obeväpnade demonstranter. Den israeliska armén införde ensidiga no go-områden i närheten av den mur som innesluter Gaza, samt i havet, utanför det belägrade områdets strandremsa. Under tidsperioden sköt palestinierna fem raketer på Israel, som inte vållade någon skada alls.”URVAL: joacim blomqvist, webbredaktör

En glimt av hemsidan Vill du läsa texterna i sin helhet? Besök fib.se.

ILLUSTRATION: KRISTINA ERIKSSON OCH HANS-MAGNUS MEINCKE

fib 20

Vi kommer med cykel från varsitt sida av Götgatspuckeln. Stina Oscarsson är somrigt brun-bränd och utstrålar semester. Vi

småpratar medan vi väntar på fotografen. Hon berättar att hon har varit tre veckor i sommarhuset på Öland. Men någon se-mester i vanlig mening har det inte varit.

– Jag har skrivit två pjäser och en ro-man, säger hon som det vore den mest na-turliga sak i världen. Att vi andra kämpar i månader och år för att få ihop en enda roman verkar hon lyckligt omedveten om.

Jag hör mig själv stamma fram frågan hur det är möjligt.

– Själva slutskrivandet tar inte så mycket tid. Det är researcharbete, idéar-bete och nån sorts innehållsmässig pla-nering. Det är som att måla ett hus. Sista varvet är bara en tiondel av jobbet.

PÅ NÅGOT SÄTT ÄR DET karaktäristiskt för henne. Tysta tankepauser och smattrande snabba svar. Muntliga eller skriftliga. Några mellanlägen finns inte. Eller hinns inte med. Och så verkar det alltid ha varit.

– Jag skulle säga att det är fredsfrågan som alltid har drivit mig. Åtminstone se-dan jag var sju år. Då bestämde jag och min bror att vi skulle bli fredsarbetare. Vi byggde ett flygplan för att flyga iväg och prata med USA:s president. Vi hade för-stått att skulle man skapa fred på jorden måste man prata med honom. Så vi bygg-de ett flygplan och när det inte lyfte bygg-de vi en båt och seglade iväg längs havet flera kilometer. Den där flotten drev iväg i en storm så småningom. Då bestämde vi oss för att gräva en grop; vi hade ju kom-

Grävde grop till USA för fredens skullStina Oscarsson har kämpat för freden sen hon var sju år. Främst genom kulturen, men nu ger hon sig in i politiken och ska utreda Nato bättre än vad politikerna gör. text pelle sunvisson | foto eva wernlid

– Det här sista året när jag mer på allvar har gått in i freds-frågan från ett politiskt håll har känts helt naturligt, säger Stina Oscarsson.

fib 21

mit på att jorden var rund, och grävde ett helt sommarlov.

Vad hade ni tänkt säga?– Att han måste sluta kriga. Vi var

blint övertygade om att han skulle lyssna. Det är helt fantastiskt att man kan lägga alla sin energi på det. Gropen som vi gräv-de finns fortfarande kvar. Om två perso-ner gräver i tio veckor hela dagarna så blir det rätt djupt. Nu finns den där som en påminnelse om den där fantastiska naivi-teten som var så sann och om den blinda tron på samtalet. Det har jag burit med mig sen dess.

BÅDE SAMTALET OCH fredsfrågan har fått utrymme i serien Möjliga samtal under Stina Oscarssons tid som chef för Radio-teatern och i uppsättningar som Fredsva-rietén och Mor Courage under tiden som ledare för Orionteatern. Men kanske är uttrycksformen nu på väg att växla.

– Det här sista året när jag mer på all-var har gått in i fredsfrågan från ett poli-tiskt håll har känts helt naturligt. Jag har aldrig känt mig så hemma som nu för jag är så säker på vad jag partar om. Även om jag så klart kan vara osäker på fakta som jag inte har fått reda på så känner jag mig så moraliskt hemma. Det känner jag ock-så när jag sitter och läser om kvinnorna i fredsrörelsen. När jag sitter och läser Elin Wägner och Alva Myrdal och ser hur hårt åtgångna och så hånade de har blivit är det mycket lättare att klara av allt man får utstå när man ger sig in i debatten idag.

Så du känner igen dig?– Ja! Absolut! Och på det sättet vet

man vad som väntar. Alva Myrdal drev trots allt motstånd nedrustningsförhand-lingarna i FN och trots alla påhopp mobi-liserades kvinnor till gigantiska manifes-tationer redan innan rösträtten. Man är på rätt spår när man blir påhoppad.

Betyder det här skiftet att du har tappat tron på kulturens kraft?

– Den där frågan ställer jag mig nästan varje dag. Men nej, jag har väl egentligen alltid funderat... För mig har det yrke jag har valt aldrig varit det viktigaste. Jag ser det inte som att jag är dramatiker och det kommer jag alltid vara. Jag ser det snarare som att jag drivs av vissa grundläggande värderingar och vissa frågor som jag tyck-

er är viktiga. Varje fråga kräver sin form av engagemang. Jag försöker alltid vara på den plats där jag gör mest nytta.

Jag frågar också om nästa steg är att ge sig in i partipolitiken. Stina Oscarsson utesluter inget. Hon gör sällan det. I stället berättar hon att hon under sommaren har fått ett kvitto på att hon verkligen kan för-ändra genom sitt skrivande. I en kedja av händelser som börjar med trädgårdsarbete på lantstället på Öland skriver hon en text om att allting egentligen bara är till låns.

– Det var en insikt jag fick när jag stod där och grävde under äppelträdet och för-stod att trädet antagligen skulle leva läng-re än jag. Och jag tror att ett grundpro-blem när vi jobbar med de här långsiktiga frågorna handlar om att vi inte accepterar att vår egen tid är ändlig, att vi faktiskt ska dö och att allting bara är till låns.

TEXTEN PÅ DET EXISTENTIELLA temat att allting bara är till låns publiceras på Af-tonbladets kultursidor. Nästan ett år se-nare ringer Veckans affärer.

– De vill ha med mig på ett semina-rium tillsammans med en man som heter Kjell Johansson. Det visar sig att den här Kjell Johansson har ett stort hissföretag i Alvesta och tjänat enormt mycket pengar på det. Att tjäna pengar har också varit hans mål i livet. Fram till dess att han lä-ser min artikel. Den slår ner som en blixt i honom. Han bestämmer sig för att ställa om hela hissproduktionen till hållbart. Varje del ska gå att byta för sig och ska bara bytas när det behövs. I stället för att sälja företaget och tjäna mer pengar om-bildar han det nu till en stiftelse som ska garantera att inriktningen på hållbarhet fortsätter. Han vill ha med mig i styrelsen. Och jag som har hisskräck!

2008 initierade Stina en skuggutred-ning som ett alternativ till den kulturut-redning som den borgerliga regeringen hade tillsatt. Genom den alternativa ut-redningen kunde det ständiga hotet om kommersialisering av kulturen hållas stången ännu en tid. I somras offentlig-gjordes planerna på en alternativ Nato-utredning med Stina som en av åtta med-lemmar.

– Det är klart att det är inspirerat av skuggutredningen. Men det kommer ju

också till en punkt där man ser att det är bara de som vill att vi ska gå med i Nato som vill ha en utredning. Det blir antag-ligen helt konstiga direktiv till en sån ut-redning om den blir verklighet. Så det är en anledning. Sedan har socialdemokra-tins dubbelspel i den här frågan stört mig enormt. Att som Folkpartiet eller Mode-raterna säga att vi ska gå med är en sak. Men att säga att vi inte ska gå med och inte ha en utredning och samtidigt ta alla de här stegen – värdlandsavtalet och öv-ningsverksamheten - mot ett medlemskap är ett hån mot demokratin. Vi behöver utreda konsekvenserna av det här dubbel-spelet och det måste upp innan riksdagen röstar om värdlandsavtalet.

Vad kan vi förvänta oss av utred-ningen?

– I bästa fall framkallar vi en reger-ingskris och kanske är det vad som krävs för att frågan ska tas på allvar. Jag har väldigt svårt att se att Miljöpartiet kom-mer kunna rösta ja till värdlandsavtalet. Det skulle också kunna bli en intern kris inom sossarna. Redan är flera ledande sossar öppet kritiska och det finns en enorm splittring inom socialdemokratin. S-kvinnor med sin historia måste ju gå ut om de bara på allvar förstår vad det här handlar om. Det vore konstigt annars. Samma sak med broderskapsrörelsen och SSU. Alla de här grupperna har platser i verkställande utskottet.

STINA OSCARSSON BESKRIVER SIG själv som en strateg. Den klara uppfattningen om vilka grupper och nyckelpersoner som kan påverkas är ett tecken på det. Men där finns också något annat. När svaret glider över i möjligheterna till ett brett folkligt motstånd gnistrar ögonen lite extra.

– Under det här senaste halvåret när jag har varit ute och pratat i Sverige har det blivit så tydligt att folk är trötta på snacket om Ryssland, militarisering, upprustning och vapen. Väldigt, väldigt många kän-ner att det är något skevt i debatten. Min dröm är att vi inför värdlandsomröst-ningen ska kunna göra en landsomfattan-de manifestation. Typ Kvinnornas freds-söndag. Kunde de få ihop nästan 100 000 kvinnor på 350 orter i Sverige 1915 så kan väl vi i dag? ■ ■

fib 22

Nu är det dags igen! Jo, nu ska vi plocka fram banderollerna som det står ”Nej till Nato” på, som det står ”Avskaffa kärnvapnen”

på, som det står ”Fred och frihet” på. Alla vi som var med under 1970- och 80-talens breda fredsaktivism kommer ihåg hur det var.

I en del kommuner runt om i landet skrevs det motioner om att kommunen skulle var en kärnvapenfri zon. I Göte-borg togs det till och med beslut. Det betyder att inga kärnvapenbestyckade fartyg får komma in i hamnen. På Österlen, där jag bor, hade vi möten och marscher som samlade flera hundratals personer, bland annat en marsch som sammanstrålade i Simrishamns hamn på exakt samma tid som en liknande stjärn-marsch gick i mål i Paris.

VI VAR EN DEL AV VÄRLDEN och den Europeiska fredsrörelsen. END (Europe-an Nuclear Disarmament), som bildades som protest mot planerna på utplacering av PershingII-robotar vid gränsen mellan väst och öst, var en aktiv del av brobyg-ganden över Berlinmuren. När väl muren föll, den största och mest genomgripande säkerhetspolitiska förändringen i vår tid, i vår del av världen, föll den utan vapen och utan våld. Den föll för att det fanns en stark längtan efter förändring hos tillräckligt många på samma gång.

I år, nästan 35 år senare, demonstre-rade vi i hamnen i Simrishamn igen. Det var i mitten på juni och vi hade bomb-plan (B52:or) i luften och vid Ravlunda skjutfält landsteg US-Marine. Det var öv-ning. En av många, årligt återkommande. I år större än tidigare och Natoledd.

Återkommande och växande mili-tärövningar med Nato och, det senaste, ett värdlandsavtal med Nato, är alltså Sveriges svar på, en som man menar, förändrad hotbild.

Värdlandsavtalet, som togs fram i den gamla regeringen just innan valet och som den nya regeringen fortsätter att arbeta med, betyder att Nato ska få tillträde till Sveriges territorium, kunna ha både vapen och soldater här och även kunna sätta upp ett högkvarter här. Det är inte köksdörren på glänt alltså utan det är öppna portar på vid gavel i den stora entrén. Detta har skett, så här lång, utan någon debatt alls i medierna eller i riksdagen. Frågan ska upp i vår i riksdagen, men då bara för att det behövs beslut om huruvida Natos aktiviteter på svensk mark ska vara momspliktiga eller inte. Hela frågan om försvars- och säkerhetspolitiken har alltså reducerats till en fråga om teknikaliteter. Ett demokratiskt haveri!

Visst är utvecklingen i Ryssland oro-ande. Men det är inget skäl för att Sverige ska driva en politik som leder till ytter-ligare spänningar. En politik som ger

Putin fler argument för att rusta upp mi-litärt och för att dra åt friheten på hem-maplan. Ryssland har inget strategiskt intresse av att anfalla Sverige. Många är överens om det. Landets ökade aktivitet i Östersjöområdet bottnar snarare i att Nato ökat sin aktivitet drastiskt i områ-det och närmat sig Rysslands gräns.

Vad vi ser är en klassisk osäkerhets-spiral som leder till en klassisk kapprust-ning. Detta måste inte Sverige delta i. Det betyder inte att ursäkta rysk expansion. Det finns faktiskt alternativ mellan militär upptrappning och total passivitet. Ett är att stödja de demokratirörelser som fortfa-rande finns i Ryssland, att hjälpa freds- och solidaritetsorganisationer att jobba i landet, att via diplomati och dialog föra fram stark kritik mot att HBTQ-personer förföljs, att journalister fängslas och att föreningar förbjuds. Rysslands folkrätts-vidriga invasioner av sina grannländer ska självklart fördömas på alla politiska nivåer men en ökad militarisering från väst ger bara president Putin ammunition till fler övergrepp och än värre förföljelser av regimkritiker och oppositionella.

DE SOM TJÄNAR MEST på den ökande militariseringen av säkerhetspolitik är naturligtvis vapenindustrin. Den tydliga trenden är att västvärlden framställer alltmer högteknologiska vapen som man sedan prackar på utvecklingsländer,

Debattören, partiledaren och aktivisten Gudrun Schyman argumenterar mot medlemskap i den militära alliansen

”Nej till Nato! Skrota värdlandsavtalet!”

fib 23

under förevändning av att säkerheten är hotad. Trots att militarismen inte fung-erar så fortsätter detta vansinne. Mäktiga ekonomiska intressen driver på och deras vinster betalas av oss medborgare. De samhälleliga förlusterna är globala och gigantiska. De mänskliga förlusterna är ofattbara. Idag resulterar det väpnade våldet i att nära 60 miljoner människor är på flykt i världen. Hälften är barn.

SVERIGE ÄR EN DEL i detta. Att Sydafrika, efter sin självständighet, förmåddes att köpa Jas-plan istället för att använda sina pengar till undervisning, husbyg-gen och aids-bekämpning, var en ren utpressning. För ett år sedan, efter valet, tecknades liknande kontrakt med Brasi-lien, trots att landet har växande och väl kända fattigdomsproblem, just i dagarna illustrerade av gigantiska protestmar-scher i ett hundratal städer runtom i landet.

De säkerhetspolitiska hoten i dag är inte främst militära. De säkerhets-politiskt överhängande problemen är miljöförstöring, klimatförändringar, det globala våldet mot kvinnorna och de ökande brotten mot mänskliga rät-tigheter. För att möta de hoten behöver vi varken medlemskap i Nato, bestyck-ade Jas-plan eller återinförande av den allmänna värnplikten. Vi behöver en långsiktig avmilitarisering av befintliga och kommande konflikter och en ny säkerhetspolitik, som utgår från mänsk-lig säkerhet.

Jag vill se ett Sverige som aktivt använder de unika möjligheter som finns i vår alliansfrihet. Den, rätt använd, ger oss möjlighet att medla i konflikter, ge bistånd till dem som behöver det, skicka personal för att skydda kvinnor, barn och gamla i konflikthärdar utan att bli miss-tänkliggjorda. Inte minst ger det oss en möjlighet att internationellt driva på för

global avrustning och en utveckling av en förebyggande konfliktlösningsmodell, som via early- warningsystem förhindrar militarisering av konflikter.

ALLA VET ATT DET ÄR genom utveck-ling, samarbete, kulturutbyte, handel, hälsovård, utbildning, fattigdomsbe-kämpning och jämställdhet som vi kan undanröja våldet. Därför är det hög tid att investera i just detta – en värld med mindre vapen och våld. Det är den enda utveckling som i praktiken leder till mindre väpnade konflikter och ökad säkerhet för människor. Successiv militär nedrustning, stopp för all vapenexport och en omställning av försvarsindustrin till civil produktion är en bra början. En förutsättning är att vi skrotar värdlands-avtalet och säger nej till Nato. Så fram med banderollerna nu! ■ ■

gudrun schymanpartiledare feministiskt initiativ

”Nej till Nato! Skrota värdlandsavtalet!”

FOTO: ELISABETH OHLSON WALLIN

Gudrun Schyman menar att den ökade ryska aktiviteten i Östersjön beror på att NATO ökat sin närvaro.

fib 24

Sanningen om svarta fredagen i GazaEn gemensam rapport från Am-

nesty International och projektet Forensic Architecture – Black Fri-day: Carnage in Rafah during 2014

Israel/Gaza conflict – sprider nu klarhet om vad som egentligen hände i Gaza un-der den ”svarta fredagen” den 1 augusti 2014, då israeliska styrkor på bara några timmar dödade minst 135, kanske så många som 200, civila varav minst 75 barn. Angreppet - som kom efter att en israelisk soldat försvunnit, och befa-rades vara tillfångatagen – iscensattes under det hemliga namnet ”Hannibaldi-rektivet”, och innebar att den israeliska armén i ett slag slängde alla regelböcker över bord och började angripa alla, militärer som civila, som kom i dess väg. Över 2 000 missiler och bomber avfyra-des, varav omkring 1 000 under de första

tre timmarna. Angreppen fortsatte även sedan den israeliske soldaten förklarats död den 2 augusti. Israel har fram till nu förnekat varje brott i anslutning till anfallet – och för övrigt hela invasionen i Gaza – och inte genomfört någon utred-ning. Men nu finns nya bevis.

Forensic Architecture är ett akade-miskt multidisciplinärt projekt, kopplat till Goldsmiths, University of London, som med modern teknik – kartor, rit-ningar, geodata, satellitbilder och digi-tala modeller – satsar på att leverera ny information som kan läggas till grund för bland annat rättsliga processer om möj-liga krigsförbrytelser. Tekniken har an-vänts i studier av konflikten i Guatemala, fångläger på Balkan, drönarattacker och drunknade flyktingar.

”Det finns starka bevis för att isra-

eliska styrkor har begått krigsförbrytel-ser” sammanfattar Philip Luther, chef för Amnestys Mellanöstern- och Nordafri-kaavdelning. ”Den kombinerade analy-sen av hundratals fotografier och videor tillsammans med satellitbilder och ögonvittnesmål ger starka bevis för att de israeliska styrkorna har begått allvarliga brott mot internationell humanitär rätt som måste utredas”.

ANGREPPET KOM strax efter att en annonserad vapenvila fått människor att börja återvända till sina hem. Mängder av människor befann sig på gatorna i staden Rafah och många av dem, speci-ellt de i bilar, blev direkta måltavlor för attackerna. Ögonvittnen har beskrivit scener av fullständigt kaos och panik i ett inferno av F16-plan, drönare, helikoptrar

Utrikes.Palestina i november förra året. Spåren från bombningarna under sommaren syns tydligt.

FOTO

: EAN

NA

WES

TER

fib 25

och artilleri som anföll civila fotgängare, bilar liksom ambulanser och andra fordon som evakuerade sårade. Ett vittne har beskrivit det som om målet var att pulvrisera Rafahs civilbefolkning.

Forskargruppen från Forensic Architecture har använt sig av en rad sofistikerade tekniker för att analysera informationen om anfallet. Man har lagt ihop fotografier, videor och högupplösta satellitbilder med tidsindikatorer som vinkeln på skuggor eller formen och stor-leken på rökmoln som ”fysiska klockor” för att slå fast tidpunkt och plats för de olika händelserna – en process som kallas ”geosynkronisering”.

Analysen avslöjar att de israeliska styrkorna attackerade mål med full kraft i det område där den israeliske soldaten troddes befinna sig, utan hänsyn till

civilbefolkningen. Två entonsbomber, de största Israel förfogar över, släpptes på ett hus med mängder av civila i närheten. Kratrar och olika skador talar för att sjukhus och ambulanser attackerades vid upprepade tillfällen. Desperata patienter flydde när sjukhuset Abu Youssef al-Najjar anfölls. En ambulans med en sårad äldre man, en kvinna och tre barn träf-fades och fattade eld – och alla brändes till döds.

DEN ISRAELISKA regimen har hela tiden vägrat Amnesty och andra tillträde till Gaza för att på plats undersöka vad som har skett. Men med den nya tekniken kommer mycket att kunna klarläggas i alla fall. Israel, av vissa i vårt land be-traktat som ett demokratiskt föredöme, vägrar konsekvent att samarbeta med

FN och humanitära organisationer, eller genomföra några egna utredningar om krigsbrott. På svenska liberala debatt-sidor får Israels ambassadör oemotsagd kräva att omvärlden nu måste ”sluta fördöma Israel”. Inför den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag, dit frågan om Gazakriget nu har hänskjutits, kommer detta dock knappast att vara nå-gon vinnande taktik. Krigsbrotten måste utredas, de skyldiga straffas, blockaden av Gaza hävas och en fredlig tvåstatslösning av konflikten etableras. Annars kommer våldet och dödandet bara att fortsätta. Sveriges regering, som har erkänt staten Palestina, har en viktig uppgift att driva frågan vidare. Vänta inte med det! ■ ■

gunnar olofssonOrdförande i Borås Palestinagrupp

Två pojkar visar upp resterna av deras hemstad.

FOTO

: EAN

NA

WES

TER

fib 26

Monopol tar över festivalernaSommaren 2013 spreds ordet festivaldöden i svenska medier. Två år senare är det uppenbart att det var en helt felaktig term. Att det skulle handla om att festivaler är döda stämmer inte, men de har förvandlats till vinstmaximerande tillställningar långt bort från den ideella musikfesten som man brukade förknippa ordet festival med. Frågan är vad som händer med utbudet och möjligheten för artister som inte har kontrakt med de största bokningsbolagen att få synas i framtidens festivalvärld?FiB/Kulturfront besökte festivaljätten Way Out West i Göteborg för att se hur den moderna tidens musik-fester ser ut. text och foto lucas de vivo

Det är tropiskt varmt. 30 000 människor svettas i köerna för att få hämta ut det armband som de har betalt 1 800 kro-

nor för. Och som nu inte går att få tag på längre då festivalområdet i Slottsskogen i centrala Göteborg inte kan ta emot fler. Det är publikrekord och helt slutsålt. Folk från hela Sverige, men framför allt Stock-holm om man ska lita på de personer jag småpratar med, har åkt hit för att se Sveri-

geunika världsartister som Beck, Pet Shop Boys och Ms. Laruyn Hill.

WAY OUT WEST-FESTIVALEN gick av stapeln första gången 2007 och har sen dess anordnat musikfester i Göteborg varje sommar. Festivalen arrangeras av bokningsbolaget Luger. Det ägs av Live Nation Sweden, dotterbolag till det amerikanska storföretaget Live Nation Incorporated. I samma koncern ingår

även Stureplansgruppen. Live nation och underföretag organiserar alla stora festivaler utom Bråvallafestivalen (som ägs av FKP Scorpio, ett stort tyskt företag specialiserat på festivalbranschen), och Sweden Rock (som organiseras av ett eget, vinstdrivande, företag) i Sverige i dag. Ingen festival med fler än 15 000 besökare, utom de två ovannämnda, ägs av någon annan än Live nation.

När besökarna väl har köat klart och kommit in på konsertområdet möts de av lång gata kantad av alla de sponsorer som, antar jag, har betalt stora sum-mor för att få visa upp sina prylar. Ett skoföretag betalar artister femsiffriga belopp för att de ska hänga i deras tält och har modeller på plats för att spela in reklamfilmer med ”festivalkänsla”. Ett företag som gör kofri mjölk har lyckats få hela området att inte servera konven-tionell mjölk och bjuder på en ganska god chockladdryck till de passerande. Tv-spelsföretag erbjuder testspel, kaffe-företag häller upp ekologiskt och rätt-visemärkt kaffe, ett chipsföretag skjuter med en kanon ut påsar med snacks och ett godisföretag erbjuder läckerbitar i utbyte mot att man lägger upp dem på sitt instagram-konto.

fib 27

DET ÄR STRÄNGT FÖRBJUDET att ta med egen mat eller dryck till konsertområdet. Den regeln står många funktionärer och ser till att den efterföljs vid ingångarna. Ibland med långa köer som följd. Men det gör inget, allt finns att köpa inne på om-rådet, för den som har råd alltså. Visserli-gen inte kött, då festivalen sedan 2012 är helt vegetarisk, men däremot en uppsjö av produkter menade att efterlikna just kött. Matpriserna börjar på 90 kronor för det billigaste snabbkäket och sträcker sig ända till över 200 kronor för den lyxigare maten. Är man törstig kan man också köpa en 33 centiliters öl, från ett mycket stort svenskt ölmärke som har köpt en-samrätt på att serveras, för 55 kronor.

Första gången jag åkte på festival var det till Borlänge och den enorma tillställ-ningen Peace and Love. Den startades som en reaktion mot våldet och nazis-men som fått ett starkt fäste i området. Den växte sakta men säkert från några hundra besökare till nästa 50 000. En

liten ideell förening kunde plötsligt boka världens största artister till en liten stad i Dalarna. Men 2013 var framgångssagan slut. FKP Scorpio hade planerat att ha en festival samma helg som Peace and Love, och med några veckor kvar hade enbart 9 000 biljetter sålts och konkursen var ett faktum.

Ett liknande öde drabbade Hults-fredsfestivalen, som är något av svensk rockfestivals urmoder. Den drevs också av en ideell förening som gick i konkurs. I Folket i Bild sex/sju- 2014 finns ett reportage om föreningen som försöker hålla festivalen vid liv trots den sten-hårda konkursen. Årets upplaga av den nya Hultsfredsfestivalen drog runt 2 000 personer.

DET ÄR ALLTSÅ LITE SOM när David möter Goliat, fast i verkligheten vinner den som är störst – för den har också råd att vara smartast. Den enda slutsatsen jag kan dra efter en helg på Way Out West är just

det att de har varit smartast. Det är dyrt att åka på Way Out West – men det är en otroligt bra organiserad festival. Trots att det är hur mycket folk som helst är det få köer, ingen trängsel och genomgående hög kvalitet på ljud och ljus på alla spel-ningar. De har lyckats få sitt varumärke att klinga hållbart och modernt genom att gå i bräschen för veganism och andra moderna trender.

ÄVEN VALET AV MÅLGRUPP är smartast. När ungdomsarbetslösheten, i skrivande stund, är 27,1 procent och studiebidraget inte har höjts på länge har arrangörerna insett att det inte är ungdomar som ska lockas. I stället är siktet inställt på vad som brukar kallas DINK:s (Dual Income, No Kids), alltså par med två bra betalda jobb från Stockholms innerstad som har semester och vill lämna huvudstaden en helg och bara vill ”festa loss”. Då kan man ta bra betalt och överpriser för mat och öl och ändå sälja massivs. ■ ■

En av scenerna på festivalen var sponsrat av ett globalt energidrycksföretag.

fib 28

TEXT anders persson

Vårt klimat är en summa av ”tillfälligheter”På Julafton 2014 innehöll en mängd dagstidningar en intervju med en talesman för SMHI: ”Den varma hösten ingen slump”. Intervjun ingav föreställningen att den gångna milda hösten varit en f ö l j d av en global uppvärmning. Men som nu atmosfären fungerar, både denna höst, nästa höst, och varje höst, beror i variationerna från år till annat, från säsong till säsong i huvudsak av slumpen, av tillfälligheter. Dock, i den långsamma klimatförändring, som tro­ligen är på gång, kommer de ”varma tillfälligheterna” sakta men säkert överväga över de ”kalla tillfälligheterna”.

Intervjun ger ett typiskt exempel på hur vi männi­skor, också vetenskapligt skolade, gärna vill se ”orsaker” till allt som sker. Det är inte helt fel, det är denna strävan som drivit och driver fram den

vetenskapliga utvecklingen. Men vi vet och förstår inte allt och i väntan på att vi vet och förstår allt måste vi introducera något som heter ”slumpen”. Denna ”slump” har till och med fått en egen veten­skap ”statistisk”. I dagens samhälle med ett ständigt och intensivt flöde av sifferinformation påminns vi om vad den engelske författaren HG Wells lär ha skrivit: att i framtiden kommer det bli lika viktigt att förstå statistik som att kunna skriva och läsa. Detta var för 112 år sedan – så vi är nu i denna ”framtid”.

Intervjun med SMHI­medarbetaren ger intressanta exempel på vanliga misstolkningar av statistisk. Så hävdas till exempel att medan medel­temperaturen globalt de senaste 150 åren bara ökat 0.7–0.8 grader har den i Sverige ökat med 1.5–2 grader, det vill säga 2–3 gånger så mycket. Den svenska statistiken är byggd på goda observa­tioner sedan åtminstone 1860­talet, men obser­vationer av samma kvalitet globalt har vi först sedan 1960­talet tack vare satelliter som också kan bevaka de glest observerade oceanerna.

Det är ett ämne för vetenskapliga debatter om och hur man kan rekonstruera det globala klima­tet före 1960­talet. Men kör i vind, det kan vara sant att uppvärmningen i Sverige har varit 2–3 gånger större än i medeltal över resten av världen. Men det hela kräver lite djupare undersökningar eftersom man inte utan vidare kan jämföra ett mdelvärde över ett litet område med ett stort. Hur som helst kan inte resultatet tolkas som att kraftigare miljöåtgärder är nödvändiga i Sverige än i resten av världen!

FÖR ATT NI SKA FÖRSTÅ vad jag menar kan jag berätta om mina första dagar när vi hade flyt­tat till Söderköping 2001. Vi trodde att det var en liten idyllisk småstad som skulle platsa i en Astrid Lindgren bok. Men en dag när vi öppnade lokaltidningen kunde vi läsa att ”Brottsligheten i Sverige ökar mest i Söderköping”. I en tabell kunde man se att den från 1999 till 2000 ökat med hela 33 procent.

Jag hade mina dubier och tittade längst ner i tabellen, för att se var någonstans brottsligheten minskat mest. Jo, det var i Pajala med 25 procent. De stora städerna Stockholm, Gö­

fib 29

TEXT anders persson

teborg och Malmö låg någonstans i mitten med några procent upp eller ner.

Det som hade gjort mig misstänksam var dels att Söderköping och Pajala var små orter och dels att ökningarna var misstänkt jämna. De avspeg­lade kanske en ökning i Söderköping från tre till fyra brott, i Pajala en minskning från fyra till tre. Det fanns säkert ett tjogtal andra små orter som låg i toppen – eller botten.

DET ÄR NÄMLIGEN svårt, ja nästan omöjligt, att jämföra medelvärden från statistiska material som skiljer sig drastiskt i omfång. Variabilite­ten har möjligheter att vara mycket större i små mängder än i stora.

I USA lär man på 1960­talet har funnit att bra skolor, alltså skolor där eleverna presterade bäst, tenderade att vara mindre i omfång än stora skolor. Man hade kanske kunnat vänta sig att eleverna på större skolor med mer resurser skulle ha presterat bäst, men nu visade statistiken över­tygande – trodde man – att det inte var så. Man inledde därför en politik för att bryta upp större skolor i mindre enheter.

Jag vet inte om denna vantolkning berodde på dumhet eller medvetet politiskt bedrägeri för att gynna något slags privatisering. Men alltför sent upptäckte någon att om man ställde frågan: ”Vilka är de sämsta skolorna?”, visade det sig att de också var små, lika små som de ”bra” skolorna. Av samma skäl lär dödligheten vara större på små sjukhus än på stora – men också mindre.

Nej, statistisk ljuger inte, men vi bedrar oss ständigt själva genom vår aningslöshet eller okunskap. ■ ■

PS: Inte ens Fib/K:s mycket kompetenta redaktion är im-mun mot statistiska misstolkningar. En av mina meningar ovan ”I USA lär man på 1960-talet har funnit att bra skolor, alltså skolor där eleverna presterade bäst, tenderade att vara mindre i omfång än stora skolor” ansågs av redak-tionen rörigt formulerad och föreslogs ändrad till ”I USA fann man på 1960-talet att på mindre skolor presterade

eleverna bättre än vad de gjorde på de stora.” Detta är två ganska olika saker! Jämför med ökningen av brottsligheten i Sverige. Bara därför att de samhällen där brottsligheten ökade mest var små, innebar inte detta att små samhällen hade större ökning. Mycket talar för att ökningen i alla små kommuner, från Söderköping till Pajala låg nära riksmedel-värdet på en eller annan procent upp eller ner.

Den engelske författaren HG Wells ansåg att det skulle bli mycket viktigt att förstå statistik i framti­den, vilket alltså är den tid vi nu lever i.

fib 30

V åldtagen av USA föddes repu-bliken Kuba den 20 maj 1902. När de ständigt upproriska kubanerna äntligen var nära

att besegra den spanska kolonialmakten ingrep USA i kriget. Under fyra år stod Kuba under amerikansk militärockupa-tion. Som villkor för att häva ockupa-tionen tvingade USA kubanerna att ac-ceptera det så kallade Plattillägget, som gav USA rätt att för all framtid inrätta en militärbas i Guantánamo, samt rätten att när som helst lägga sig i kubansk po-litik, även genom militära interventioner. Bland de högtidliga tal som hölls i Havan-na i maj 1902 sticker två meningar av Wil-liam Jennings Bryan ut. Han var en popu-listisk politiker i demokratiska partiet och medlem (tillsammans med Mark Twain) i det som då kallades Antiimperialistiska förbundet.

– Gud gjorde oss till grannar. Låt rättvisan göra oss till vänner.

Men då var det inte möjligt. När John Kerry invigde den nyöppnade ambassa-den i Havanna den 14 augusti sade han

– Vi är varken fiender eller rivaler. Vi är grannar.

NU VAJAR USA:S FANA i Havanna igen och för första gången i båda ländernas historia öppnas en reell möjlighet att bli goda grannar. Precis som den 20 maj

1902 ligger nyckeln till framgång för dessa förbindelser i ordet rättvisa.

Många västliga medier döljer att det var Kuba som tvingade USA att sätta sig vid förhandlingsbordet. Kuba hade genom åren utvecklat samarbete och vänskap med hela Latinamerika. De hade bildat CELAC, Gemenskapen för Latinamerikas och Karibiens stater, 2011 – med alla Amerikas länder utom USA och Kanada – och krävt att USA skulle häva blockaden och erkänna Kuba. Inför Amerikatoppmötet i Panama i april i år ställde de ett ultimatum, antingen skulle USA acceptera Kubas deltagande eller så skulle toppmötet ställas in, vilket vore en väldig nesa för USA som helt enkelt måste erkänna Kubas självständighet för att kunna förbättra sina ansträngda relationer till övriga världsdelen. Den iso-lerande supermakten hade blivit isolerad.

De samtal på lika villkor som nu pågår har uppnåtts till ett mycket högt och smärt-samt pris för det kubanska folket, som har fått uppleva en seger utan motstycke i Amerikas historia. USA misslyckades med att besegra Kuba. Blockaden syftade bland annat till att undvika det som nu sker: ett samtal mellan självständiga parter. Tidi-gare, när USA och deras allierade talade om ”samtal” med Kuba, menade de rent ut sagt att tvinga fram en ovillkorlig kubansk kapitulation. Och det var inte möjligt.

För de kubaner som inte hade tilltro till det egna folkets styrka, men också för de utlänningar som inte kunde föreställa sig att lilla Kuba skulle kunna få över taget över ett så aggressivt land, handlar det om en seger de inte trodde att de skulle få uppleva under sin livstid. För revolu-tionens professionella fiender är det som händer något oerhört, nästan ofattbart, som försätter dem i ett tillstånd av skam och osäkerhet. När konflikttillståndet ersätts med dialog, vad ska de nu leva på?

BÅDE OBAMA OCH KERRY valde noga sina ord för att dölja detta nederlag. De sa inte att Kuba har varit (och fortfarande är, bortsett från vissa lättnader) belägrat, inringat, förföljt och misshandlat. Med diplomatisk finess sades det att Kuba var ”isolerat” och att detta ”inte fungerat”: en grym och långvarig aggression i fredstid som saknar motstycke förminskades till ”isolering”. Men denna aggression fung-erade perfekt för att utarma kubanerna i allmänhet och förödmjuka dem som valde att blir angriparens allierade. Ett annat väsentligt syfte med blockaden var att hindra kubanska staten från att förfoga över de resurser som behövs för att med framgång underhålla landvinningar som utbildning, hälsovård och barnomsorg.

Att president Obama insisterar på att inte tala om historien för att ”inte bli

”Låt rättvisan göra oss till vänner”Efter 54 år av politisk och ekonomisk krigföring mot Kuba, kungjorde Barack Obama och Raúl Castro efter hemliga förhandlingar att länderna skulle återupprätta diplomatiska relationer. Den 14 augusti hissades den amerikanska flaggan på USA:s ambassad i Havanna. Det som håller på att hända mellan de två länderna kommer påverka hela Latinamerika. Vad har egentligen hänt?

Nya relationen mellan USA och Kuba

fib 31

det förflutnas fånge” är förståeligt. Som ledare måste han för att komma vidare ena motstridiga viljor inom sin egen regering, och utanför (bara kongressen kan avskaffa blockaden och Helms Bur-ton-lagen). Men jag tror inte att det bidrar till ömsesidig förståelse. En efter en har USA:s alla konspirationer för att destabili-sera Kuba och försvåra livet för invånarna upptäckts, fördömts och lidit nederlag. Historien om den inblandning i kubanska inre angelägenheter och de övergrepp mot landet som USA:s ambassad i Havanna ägnat sig åt borde vara obligatorisk läs-ning för de nya diplomaterna.

HITTILLS HAR VARENDA kotte från Tjeck-ien, Spanien eller Sverige, för att bara ta tre exempel, sett sig som hjältar i ett korståg mot den kubanska revolutionen. Diplomater eller ej, de kom till ön som uppblåsta agenter, i tron att de visste hur problemen skulle lösas, allt från Mayarís lantarbetare till småföretagarna i Ha-vanna. Svensken Jonas Modig har ännu inte vaknat till för att erinra sig att hans kompis Ángel Carromero, en av span-ska högerpartiets utsända för att köpa oppositionspolitiker, begick ett hän-synslöst brott som dödade två kubanska medborgare. Och det sorgliga fallet med Allan Gross talar för sig självt. Han kom till Kuba för att bedriva otillåten under-

rättelseverksamhet för USA:s räkning, han fängslades och blev en bricka i spelet om förhandlingarna som utmynnade i Obamas och Castros försoningstal den 17 december i fjol.

Kommer USA och Kuba att bli goda grannar? USA bör ta det väldigt försik-tigt och inte öppna sår som ännu är långt ifrån läkta. När CIA:s förnyade Havan-nastationering väljer arbetssätt bör de gå varsamt fram. USA:s utrikesdepartement har sagt att med den nya ambassaden kan de lättare ”främja sina intressen och värderingar”. Men Kubas och USA:s folk längtar efter förändringar som leder till fred och välstånd. I Kuba finns mycket som måste förändras och kubanerna arbetar med att få till stånd sådana för-ändringar, självständigt och på sitt sätt och i sin takt.

Men vilka av utrikesdepartemen-tets värderingar är det som blockaden grundar sig på? De särskilda villkor som erbjuds kubaner för att locka dem att ”fly” till USA (Cuban Adjustment Act från 1966) i stället för att ge dem visum: ska det fortsätta? Vilka värderingar är det USA försvarar i Guantanamos juridiska och humanitära gungfly? Tiden har kom-mit för förändring. Alla USA:s diplo-mater måste förstå att USA:s närvaro på Kuba har en lång, härsken historia, som stinker av hemlösa, fördrivna lantarbeta-

re, legoknektars sprängattentat, kubaner som har sålt sig som tiggare i deras träd-gårdar samt försakelser av alla de slag i folkdjupet. Det är bara ömsesidig re-spekt som kan skapa förändringar.

USA:s ”åtagande gentemot Kubas folk” kan inte grunda sig på kränkande institutioner som Radio Martí, eller USAID:s dollarutskänkning till dissiden-ter. Ty allt detta påminner alltför mycket om Robert Torricellis doktrin ”to wreak havoc on that island”. På Kuba är det inte så lätt att glömma USA:s tendens att bryta mot folkrätten och anständigheten, särskilt som Helms-Burton-lagen, som fortfarande gäller i hela sin samvetslösa omfattning, grundar sig på Torricellis anda och verk: att ödelägga denna ö.

MEN ÄNDÅ, SÄGER DE flesta kubaner, låt oss försöka att inte tala om historien. Att glömma allt det onda är också ett sätt att minnas. Och det vi alla längtar efter nu är varken mer inblandning eller angrepp som provocerar till nya strider med oförutsägbara följder, utan mer handel och förändringar på bägge sidor Florida sundet, mer kultur och förståelse, mer utbyte och välstånd, så att William Jennings Bryans önskan kan förverkli-gas – att Kuba och USA genom rättvisa äntligen kan vara vänner för alltid.rené vázquez díaz

FOTO

: US

STAT

E D

EPAR

TMEN

T

USAs utrikesminister John Kerry och hans Kubanska motsvarig-het Bruno Rodríguez Parrilla i ett historiskt möte.

fib 32

En hjälte – kan det vara en person som gör något som ingen förväntar sig och som inte förväntar sig att någon annan ska göra det, just det?

Vår samtid, gestaltad inte minst genom medierna, fylls mer och mer av kända per-soner som gör just det som förväntas av dem. ”Idrottshjälten” är en sådan person.

Naturligtvis infrias inte alltid förvänt-ningarna. För detta finns det inget gång-bart ord. ”Förlorare” eller ”misslyckare” fungerar inte. De flesta människor miss-lyckas med ett och annat. Ingen människa undgår nederlaget. Också en hjälte kan stupa. Sven Dufva gjorde detta. Men han gjorde faktiskt det som inte förväntades av honom.

DEN HÄR LÅNGA INGRESSEN föranleds av att jag har velat närma mig en person som jag inte har haft några förkunskaper om och aldrig träffat. Som för mig har varit mera myt än levande historia. Och så lever han! När jag nämner namnet Lars Kruth, blir många människor väldigt glada. Det är en hjälte som också är en förlorare – men som inte har tigit.

Vid tio års ålder förlorade Lars Kruth hörseln, efter slitsamt arbete på jämtländ-ska renfjället. Han fick den aldrig tillbaka.

76 år gammal skrev han en bok om sitt liv. Det är en underbar skildring – av en kamp för värdighet, en vilja att göra livet bättre för en stor grupp människor, ett stycke folkbildning. Att döva i Sverige har fått sitt eget språk är till mycket stor del Lars Kruths förtjänst.

När man lyssnar – ja, lyssnar! – till hans berättelse En tyst värld – full av liv förstår man hur tufft det var. Den som inte hörde blev faktiskt fråntagen inte bara hörseln, inte bara värdigheten, utan också kunskapen om samhället och till-varon. Lars Kruth såg tidigt orättvisorna, vad han och hans icke-hörande kamrater berövades.

PEDAGOGIKEN VAR LÄNGE ensidigt inrik-tad på att de skulle lära sig på de hörandes sätt: avläsa på andras läppar, forma ord med sina egna. Gester och övriga ansikts-uttryck ansågs primitivt, outvecklat. Alla dessa det upplysta ordets män och kvin-nor insåg inte hur mycket de lade i mör-ker! Ty det den döve gick miste om genom så kallad talträning, så gott som alltid en återvändsgränd, var insikter, upplevelser, ofta också möjligheten till ett aktivt liv. Och faktum är att teckenspråk tidigare förekommit i utbildningen av döva, men

från senare delen av 1800-talet effektivt trängts tillbaka av vetenskap och myn-digheter i de flesta av Europas länder. Den som ”tecknade” blev lätt betraktad som obildbar, mindre vetande. Det var uppochned-vända världen! Man tog ifrån honom eller henne ett språk som hade kunnat fungera. Lars Kruth vände värl-den rätt. Genom idogt arbete – en enastå-ende kulturgärning.

Han och hans medarbetare i de dö-vas och hörselskadades organisationer gjorde samtidigt Sverige till ett föredöme. I slutet av 1960-talet började man under-visa på teckenspråk igen och 1981 erkändes detta officiellt som de dövas förstaspråk. Genom språklagen 2009 fick det status som ett av landets minoritetsspråk. Året däref-ter blev Örebro, med traditioner på områ-det, Europas ”teckenspråkshuvudstad”.

VISST HAR LARS KRUTH blivit erkänd, hyl-lad. 1980 utnämndes han till hedersdok-tor, välförtjänt som få. Märkligt nog har han inte fått någon kunglig belöning, men en medalj är slagen och uppkallad efter honom. Jag tänker: det hade han nog inte förväntat sig. Hjältar förväntar sig inte så-dant.anders björnsson

Våra hjältar.

Värd att lyssna till – teckenspråkets vägröjare Lars Kruth

Värd att lyssna till – teckenspråkets vägröjare Lars Kruth

fib 33

fib 34

TEXT jögge sundqvist FOTO erik nordblad

Folklig slöjdkulturSom slöjdare svävar begreppet folklig kultur över mig som en disig morgondimma ovanför en myr. Nere i de bedrägliga djuphålen ligger en slöjdtradition och låter sin andedräkt välvilligt vägleda mig till rätt slöjdkänsla, en folkig känsla för form och estetik som inga universitet i världen kan konkurrera med. Djupt nere i torvmyllan finns nämligen kunskaper bevarade om man bara tittar efter tillräckligt noga.

För att genuint förstå slöjdens folkliga form har jag utforskat självhushållningens träbearbet-ning, besökt hembygdsgårdar och

museer för att se gammslöjden, som vi säger i Västerbotten. I trettio år har jag skissat, fotat, mätt upp och byggt upp en inspirationsbank.

Formerna pratar om funktionalitet och sammansättningar, färgerna och mönstren vittnar om estetik och folk-konstnärlighet, materialvalen om vilka träslag som ska väljas. Här går det också att komma den gamla slöjdens formgiv-ningsprocesser in på livet. Syftet med föremålet, valet av material och arbets-verktyg som kniv och yxa går hand i hand med arbetsprocessen. En dialog utvecklas och blir ett samtal mellan slöj-daren, träbiten och användaren.

Slöjden har en ”oskolad” tradition av kunskapsöverförande. Se hur jag gör och gör likadant! Etnologer har aldrig själva slöjdat och inte ägt koden varför slöjden ser ut som den gör. De har sällan svar på mina frågor. Det blir nödvändigt att göra en egen analys för att se vilka kriterier som styr mitt slöjdande. Ett imaginärt slöjdrum med fyra väggar slår rot i tan-ken: Materialet, verktygen, traditionen och folkkonsten. Väggarna är ramarna.

De påverkar hur slöjden som kommer ur mina händer gestaltas. I det rummet är variationerna oändliga och mångfal-den rik.

DEN DJUPASTE inspira-tionen får jag av det indi-viduella i folkkonsten, av de djärva och vildvuxna formerna. Ibland, djupt nere i myrens mörka tjärn, i museernas arkiv, kan jag möta en sedan länge död slöjdare, en oskolad och fri folkkonstnär. Då tar mitt hjärta ett litet skutt.

På ett gammalt rockblad i spinnrock-en finns en skuren figur, en hälsning från en österbottnisk 1700-talsslöjdare. Han möter min blick som om han står där livs levande. De tätt sittande ögonen marke-rade med kajal stirrar på mig från det lilla rockbladet. Den där glimten i ögat! Livs-gnistan från en man med änglavingar.

PÅ HUVUDET FINNS en strålande båge, krönt med en målad blomma som gör honom till en avlägsen exotisk besökare från en västindisk ö. Han är klädd för bröllopsfest, pyntad för den viktigaste

dagen i hans liv, då hans tillkommande ska accep-tera honom. En försiktig antydan till änglavingar syns på axlarna. Som en nykläckt flygfärdig änglakyckling, på väg att ta sina första stapplande steg ut i vuxenlivet. ”Om vi vill kan vi flyga, tillsammans! ”

Den slöjdaren har lyckats, på en minutiös yta, att skära och måla

den orubbliga envetenhet som driver en älskande att vilja äkta den man åtrår. Från ena ögat glimmar det till, en blick som säger, ”Nu eller aldrig – du och jag – vi ska bygga våra liv, här är jag – välj mig!”

När jag ser rockbladet beundrar jag slöjdaren för hans formspråk, känsla för linjespel, för dynamiken mellan funk-tion och estetik. En äkta folkkonstnär, en riktig idol!

Det är svårt att följa okända slöjdare från 1700 och 1800-talen på Instagram. Men deras verk finns kvar som fysiska uppenbarelser på museer och hembygds-gårdar. När tolkningsföreträdet ägs av slöjdaren uppstår äkta folklig kultur. ■ ■

Kultur.

Jögge Sundqvist.

Slöjdaren Jögge Sundqvist tolkar parollen ”För en folkets kultur”

fib 35

Den som först inkommer med svar till red@fib.se vinner boken Nobels fredspris, visionen som försvann av Fredrik S. Heffermehl. Om boken: När Barack Obama fick Nobels fredspris 2009 väckte det förvåning. Hur kunde en president som förde krig i både Irak och Afghanistan betraktas som fredsförfäkta-

re, det ord Nobel använde i sitt testamente för att beskriva pristagarnas främsta egenskap?Den norska Nobelkommitténs beslut har blivit alltmer ifrågasatta. Fredrik S. Heffermehl har gått tillbaka till Nobels testamente och jämfört hans vilja med kommitténs val. Han har gran-skat motiven bakom alla de pris som utdelats

och kommit fram till ett förödande resultat: Nobels fredspris har omvandlats till ett pris som gagnar politiska och kommersiella intressen.Den som kommer in med det andra rätta svaret vinner en gratis prenumeration på fyra nummer att ge bort till en vän som ännu inte upptäck fib.

Korsord.

fi b 36

Varg bland vargarHans Fallada Lind & Co

Hans Falladas böcker om Berlin har fått ett andra liv i och med förlaget Lind & Co:s nyutgivning. I vår bokcirkel läste vi först Hur ska det går för Pinnebergs? som behandlar

mellankrigstiden, strax innan Hitler tog makten, sedan Ensam i Berlin som skild-rar åren under nazismen. Vi diskuterade böckerna ingående och med stor entusi-asm. Nu tar jag mig an Varg bland vargar, nästan 1000 sidor. Den är den första i serien, utgiven 1937, och behandlar år 1923, hyperin� ationens år; en dollar =

414 000 mark i juli. Allmänt förfall och dekadens, spel och svält, många tiggare och enstaka vinnare.

Boken är en brett upplagd kollektiv-roman. Ögonblicksbilder från staden inleder. Sedan väller ett myller av män-niskoöden fram för läsaren att hålla reda på. Människor ur ski� ande samhälls-klasser och politisk bakgrund som alla, på sitt vis, försöker överleva i Berlin. Som i goda texter är inte per-sonerna stereotyper utan komplexa, de re� ekterar över den hårda tillvaron och några förändras. En del till det bättre. Som huvudpersonen Wolf, som i början av berättelsen är en rumlare och spelare och allmänt skurkaktig. Hans käraste, Petra eller Peter som han kallar henne, är prostituerad och nära svältdöden. Wolf har pantsatt hennes kläder. Den dag de hade tänkt gi� a sig blir hon, barfota och klädd i en för stor överrock, tagen av

polisen. Deras vägar skiljs åt. Wolf trä� ar under tiden människor från landsbygden, blir förman för ett gods, indragen i diverse rävspel. Petra hankar sig fram, gravid.

Uppbyggnaden är � lmisk, eller som ett grekiskt drama. I början presenteras aktörerna, som allt e� ersom försvinner från scenen för att eventuellt dyka upp senare i andra sammanhang. Ett berät-tartekniskt grepp som Fallada behärskar till fullo.

Varg bland vargar spänner över ett år och avslutas 1924. Då återställs ordning-en och pengar är plötsligt värda något igen, till och med mynt. Människorna ser framtiden an med tillförsikt.

Sammantaget är Falladas tre romaner en ypperlig skildring av vad som hände med enskilda människor under en tjugo-årsperiod i Tyskland. solveig giambanco

Göra mänMats SöderlundOrdfront

Boken Göra män handlar förstås om jämställdhetsfrågor ur mannens synvin-kel vilket syns redan på omslagsbilden, men tanken är nog att bilden av män ska vara nyanserad e� er-

som manlighetssymbolen med pilen är röd och glittrig. Författaren vill desertera från det gängse mansidealet, alfahannen eller silverryggen som är högt rankad i ett patriarkalt samhälle: Han som är rik, potent, stark och praktisk samt sport-intresserad, händig och tekniskt intres-serad.

I boken � nns � era listor på man-liga dygder men författaren slår fast att det mansideal som skapats av Ernest Hemingway och John Wayne är förlegat och består av tomhet under en hård yta

vilket inte leder till något gott. Självklart kan tyckas men den som blickar ut över världen ser snart att utvecklingen av mansrollen knappast är imponerande. Det är krigaren som är idealet i stora delar av världen.

En bok som Göra män och andra böcker som författaren citerar bidrar för-hoppningsvis till att göra världen bättre. Om det tolvstegsprogram som presente-ras i slutet av boken genomförs generellt bidrar det säkert till att medvetandegöra de män som deltar. Problemet är bara att nå dem.

Enklare verkar det att följa den tes som går ut på att män måste bli bättre pappor, mera närvarande, bättre före-bilder. Men det är kanske inte så enkelt e� ersom påverkan utifrån och från den egna uppväxten är stark. Ändå verkar det ha hänt en del. Många tar ut pappaledig-het och män med barnvagnar syns o� a. Men det är säkert vanligare i storstäder-na än i glesbygden.

Boken är intressant, och det går inte att undvika att snegla på det egna beteen-det under läsningen, men frågan är vilket

avtryck detta inlägg kommer att få. De många citaten och hänvisningarna visar att Göra män är en av � era i den långa raden av texter som behandlar detta ämne. Texten kännetecknas av kloka och sansade resonemang som borde påverka.stefan estby

Recensionsredaktörer: Anna Karlsson och Carolina WestinKontakt: recensioner@fi b.seRecension.

»Boken är intressant,

och det går inte att undvika att snegla på det egna bete-endet under läs-ningen, men frågan är vilket avtryck detta inlägg kom-mer att få.

fi b 37

Jemen är bra!Tanja HolmLeopard förlag

Av de böcker med utrikesreportage jag läst de senaste åren är det främst två som hängt kvar i minnet. Den ena är Fabrizio Gattis Bilal med sitt helt osan-nolika wallra� ande

längs de stora migrationsvägarna genom Afrika och över Medelhavet. Den andra är Martin Schibbyes och Johan Perssons 438 dagar med skildringarna inifrån ett etiopiskt fängelse.

Om Jemen är bra! kommer att stanna kvar i minnet lika länge är för tidigt att säga, men den har helt klart potential att

göra det. Dels för att den behandlar en verklighet som annars sällan får synas och dels för att den beskriver själva det journa-listiska hantverket.

Hör vi något från Jemen är det notiser om det amerikanska drönarkriget eller den saudiska invasionen – inte sällan i ordalag som får dem att framstå som framgångsrika eller åtminstone oundvik-liga. Att det � nns sanningar som är väldigt långt från den beskrivningen behöver knappast den här tidningens läsare upp-lysas om. Jemen är bra! ger en inblick i det som � nns bakom de fåordiga notiserna, bilder av dem som � nns under de fallande bomberna.

Den som fascineras av berättelser om reportervardagen lär inte heller bli besviken. För att undvika det ständiga utvisningshotet tvingas Tanja Holm utge sig för att vara student, använda alla

kontakter hon har och emellanåt betala mutor. Andra hot är svårare att hantera. I ett land där inbördeskrigen har avlöst varandra, amerikanska drönare opererar över en yta stor som halva Frankrike och automatkarbiner närmast är en modeac-cessoar råder det ingen brist på risker. Men det är sällan de som står i berättan-dets centrum.

Jemen är bra! är inte en bok av en äventyrare. Det är en bok av någon som genom fem års närvaro i ett av världens mest slutna länder lärt känna människor som, om de överhuvudtaget nämns i medierna, reduceras till houthirebeller, al-Qaida-terrorister, urbana demonstran-ter eller sydliga separatister. Jemen är bra! är helt enkelt något så ovanligt som en reportagebok byggd på lång och obruten närvaro.pelle sunvisson

Sammansvärjningen – så luras 5 miljoner svenska fondsparareJoel DahlbergOrdfront Förlag

Plötsligt drabbas du av insikten att allt inte är som det ska: ”Första gången jag upplevde att en bankdirektör ljög till synes helt obesvärat var våren 2006.” Nu skulle många på vän-

sterkanten säga att det var ett ganska sen-kommet uppvaknande, men med tanke på att författaren är ekonomijournalist på Svenska Dagbladet så måste jag ändå säga att det är uppfriskande ärligt. Joel Dahlberg använder inga undan� ykter när han beskriver bankernas handlingar. Några ordval i boken är: lögnare, sam-mansvärjning, bonushungriga, lurendre-jeri, vilseledande, omoralisk, korruption, Ka� aroman.

Problemet är att bankerna inte alltid

tjänar på att rekommendera en bra produkt till sina kunder – tvärtom kan det o� a vara så att de tjänar mer på att föreslå en dyrare och sämre lösning. Bankerna kan till exempel sänka sin boränta för nya kunder och samtidigt behålla den högre för gamla kunder; trots att det saknas skäl att inte ha samma låga ränta för alla.

Joel Dahlberg gör tankeexperimentet att sjukvården skulle arbeta med samma metoder som bankerna: ”Ju dyrare läke-medel, desto mer tjänar läkaren. Tänk dig dessutom att de dyra medicinerna fungerar sämre än de billiga. Så ser det ut i fond-branschen. Ingenstans inom � nansvärl-den är korruptionen så tydlig som inom fondsparandet, här är det legio att vilseleda kunderna.”

Varför driver bankerna att ha fonder med aktiv förvaltning? Skulle det inte vara bättre att bara ha indexfonder, där avkast-ningen följer aktieindex? Aktie gurun och nobelpristagaren William Sharpe anser att huvudanledningen till fonder med aktiv förvaltning är att bankerna då kan förklara varför de tar ut en mycket större avgi� än för indexfonder. Sannolikheten att en fond med aktiv förvaltning skulle

slå index � era år i rad är liten. I alla fall när det gäller fonder för småsparare. Bankerna kan trixa med ord också. Det går att kalla en fond för aktiv förvaltning, trots att det bara är en pytteliten del av pengarna som inte följer index. Huvud-saken tycks vara att det låter professionellt att säga ”aktiv förvaltning”; dessa fonder når sällan ens upp till resultaten för rena indexfonder.

Vilka blir då lurade? Är det rika som förlorar en del av sina miljoner? Nej, huvudsakligen handlar det om småspa-rare som vill ha säkerhet inför ålderdo-men eller kunna lämna något lite i arv till sina barn. De handlar inte själva med aktier dagligen och tror inte på några stora klipp. Småspararna vill egentligen bara ha den normala bankränta som inte längre ges.

Joel Dahlbergs bok är en lättläst introduktion. Han förklarar på enklast möjliga sätt de få svåra begrepp som före-kommer. Det är föredömlig journalistik och en varningsklocka för alla som tänker nyttja banktjänster. En verklig folkbild-ning.olof rydström

fi b 38

RECENSIO

N Joe Hill – mannen som aldrig dogWilliam M. Adleröversättning: Camilla JacobssonKarneval förlag

William Adlers bok om Joe Hill skall enligt omslags� iken vara den de� nitiva biogra� n om Joel Hägglund från Gävle som utvand-rade från Sverige till USA 1902 och kom

att bli en av de mest berömda svensk-arna genom tiderna. En arbetarhjälte i världens mest arbetar� entliga land. Ännu i denna dag � nns där varken all-männa sjukförsäkringar, semester lagar eller föräldraledighet. Arbetare som organiserar sig och kräver sin rätt anses vara kriminella och terrorister vilket framkom med smärtsam tydlighet för

hundra år sedan när IWW, den organi-sation som Joe Hill arbetade för, kros-sades. Det har skrivits � era böcker om Joe Hill tidigare. Omkring 1970 skrev Kerstin Ekman en roman, Menedarna, om Joe Hill och Bo Widerberg gjorde en � lm med � ommy Berggren i huvudrol-len vid samma tid.

Joe Hill vann berömmelse tack vare sina sångtexter som o� a hade populära melodier, en del lånade från Fräls-ningsarméns sånger. Praktiskt e� ersom denna organisation o� a tävlade med IWW om utrymmet på gator och torg. Sångtexterna blev populära och nådde ut över världen så småningom. Både till Bob Dylan och Fred Åkerström. En sångbok med noter och texter på svenska gavs ut 1969 och många hem-matrubadurer sjöng om lu� are och mat i himlen. Även undertecknad som fort-farande minns texter och textfragment utantill.

Något som på gott och ont bidrog till Joe Hills berömmelse var mord-

anklagelsen och den långa tiden i dödscellen i Salt Lake city. Protesterna mot den felaktiga rättegången och domen var legio; omkring 40 000 brev lär ha kommit in och till och med presidenten vädjade för hans sak. Men förgäves. Joe Hill blev arkebuserad 1915 och IWW, som haft en del fram-gångar på olika håll krossades ett par år därefter.

Boken är mycket noggrann med bakgrunder och analyser av tidens amerikanska samhälle och arbetarnas situation. Den är rikt illustrerad med foton och teckningar och kryddad med sångtexter och förklaringar till deras tillkomst. Ett imponerande verk på 400 sidor med 40 sidor källor och hänvis-ningar, 6 sidor tack till bidragsgivare. Arbetet sägs ha tagit fem år. Och det är knappast troligt att någon annan kommer att lägga ner ett så stort arbete på vår berömde landsman och hans tragiska öde. stefan estby

Levnadsråd – Moralia IIPlutarchosÖversättning och urval Sven-Tage TeodorssonAtlantis

Den som läser antik litteratur, låt säga fram till Roms fall på 400-talet, förblu� as o� a av hur levande texterna är. Men sedan under de tusen följande åren blir de europeiska författarna, med få

undantag, förblu� ande träaktiga. Den stora förändringen kommer med renäs-sansen på 1500-talet. Plötsligt � nns det återigen människor i litteraturen. Man kan spekulera en hel del om dessa ski� en. Beror det på att kyrkan tappade grep-pet och skribenterna kunde uttrycka sig

mer personligt? Eller beror det på att nu översätts och trycks de antika texterna som legat i träda så länge?

Montaigne, den store essäisten och idol för generationer av författare, kallar Plutarchos från Chaironeia (46–120) för en ”fulländad domare över mänskliga handlingar”. Det var dessutom också Plutarchos biogra� er som Shakespeare använde som huvudkälla när han skrev � era av de stora skådespel som äger rum under antiken.

Moralia II är en samling texter som närmast kan kallas essäer och översätts nu till svenska av Sven-Tage Teodors-son. Volymen är andra delen av tre. Den presenteras i urval och med förord av översättaren.

Kan man läsa Plutarchos utan förkunskap? Det är nog knepigt, det medges, av det skälet att böckernas målgrupp var just den bildade klassen, men ger man sig tid så är han i många stycken både modern och underhållande.

Han varnar till exempel för att ta lån och menar att också kvinnor ska studera. Han rekommenderar e� ertanke och respekt inför en motståndares argument, inte okvädingsord och sen fegt gömma sig bakom anonyma ip-nummer.

Han är vegetarian av det skälet att han tror att människan blir ond av att slakta och äta djur.

Många av Plutarchos texter var obli-gatorisk läsning i skolan för den bil-dade klassen fram till förra sekelski� et. Det � nns en viss poäng att utvinna ur detta faktum e� ersom bara några decennier senare skulle ju korpralen Hitler avgöra Europas öde. Hitler var nämligen både vegetarian och oändligt grym.

Det kan vara värt att fundera en stund över detta och tänka vad Plutar-chos skulle ha sagt om han ha� kän-nedom om denne onde vegetarian och diktator på det tjugonde århundradet.anders norborg

fi b 39

Det grönare djupetJohanna NilssonForum

Det grönare djupet är en ”litterär fantasi” inspirerad av Karin Boyes välkända dystopiska framtids-vision Kallocain som hon skrev in� uerad av den politiska utvecklingen i Tysk-

land i början av 1930-talet. Kallocain beskriver det totala kontrollsamhället, vars signum är hjärntvätt, propaganda, övervakning och angiveri. Huvudperso-nen i Karin Boyes roman är kemisten Leo Kall som upp� nner ett sanningsserum, vars sy� e är att avslöja alla förrädare – de som håller god min trots att de inte samtycker till samhällssystemet.

Johanna Nilssons roman Det grönare

djupet utspelar sig tidsmässigt där Kal-locain slutar och huvudpersonen är inte Leo utan hans hustru, Linda Kall. Hon har inte trä� at sin man på många år och vet inte var han be� nner sig. Detta gäller också deras gemensamma son. Hon har � ytt från Världsstaten och bor nu i Ökenstaden – ett i hög grad liberalt samhälle där individen står i centrum och gruppens välbe� nnande är sekun-därt. Hon bor tillsammans med sin dotter Laila och hennes nyfödda barn medan den andra dottern har bosatt sig i drogdistriktet och är missbrukare. En dag utsätts Ökenstaden för en statskupp. Medborgarna blir indelade i olika grup-per som har rätt till � era respektive färre förmåner och alla ”rödhåriga” utnämns till icke-medborgare och placeras i särskilda läger. Än en gång måste Linda Kall, denna starka och beslutsamma kvinna, � y genom öknen under stora umbäranden tillsammans med sina dött-

rar och några nära vänner (en av dem ”rödhårig”).

Johanna Nilsson skriver i ett e� erord att Kallocain är Karin Boyes i särklass främsta roman och har, sedan hon läst den, funderat på vad som sedan hände med just Linda Kall. Lyckades hon � y till ett friare samhälle och blev hon i så fall en lyckligare människa? Hänger frihet och lycka alltid samman? Är det ena en förutsättning för det andra? frågar hon sig.

Förmodligen skulle boken vinna på att i vissa delar vara mindre detaljerad som till exempel vid beskrivningar av olika händelseförlopp. Men Johanna Nilsson har en berättarförmåga som är medryckande och håller mig som läsare fången. Därtill har hon ett språk som är behagligt och � yter väl. Detta gör att även denna roman, i likhet med allt hen-nes författarskap, är mycket läsvärd.agneta willans

Jorden han ärvde – Maa jonka hään periFoto: Anders Alm (samt Sune Jonsson), text: Marianne SöderbergNorrbottens Museums förlag 2015

En idé, en bakgrund. 1925 startade Vilhelm Pesula ett litet jordbruk i Övre Kukkola. Han var inte en-sam. I byn fanns

ett hundratal småbruk, inget tillräckligt stort att kunna försörja sig på.

Pesulagården blev senare dokumen-terad av Sune Jonsson på 1960-talet. Hur är det i dag 50 år senare? Marianne Söderberg och Anders Alm föll för idén att resa i Sune Jonssons fotspår, där orden blev en protest mot nedläggningarna och ett möte med de nya KR-jordbruken, koncentrerad rationalisering. Även Sune Jonssons bilder � nns med i boken.

Boken Jorden han ärvde – Maa Jonka hään peri riktar sig även till de som inte � ck ärva, som under 1950- och 60-talet mer eller mindre tvingades överge sina jordbruk i Tornedalen och övriga Sverige, när industrin behövde arbetskra� en.

De svartvita bilderna i nutid angår, på samma sätt som Sune Jonssons bilder angick. I nutid möter vi vår tids männi-skor, som i det inledande citatet av Sune Jonsson: ”Ett dokumentärt arbete vänder sig inte till den estetiske � nsmakaren, den förströdde konsumenten, utan till männ-iskor med vitalt behov att öka sitt vetande, förvandla förmedlade miljöer, epoker, naturstycken till personligt erfarenhetssto� , något att berika sitt inre landskap med.”

En bild: Två män vid ett nedlagt järn-vägsspår. Karungi var en gång järnvägs-knutpunkt med världshistoria. Än kan man ta sig med tåg till Haparanda, men inte norrut till Övertorneå, Pajala och det som skulle ha kunnat bli transportled för Kaunisvaaramalmen.

Det som en del kallar vardagsslitet är ett nödvändigt arbete för att vi ska få mat

på bordet. En dokumentation av mjölkbön-der i en tid när själva mjölken ifrågasätts. Där jordbruk fortfarande läggs ner. Mellan 1965–66 försvann i genomsnitt 30 jordbruk per dag i Sverige. Även i dag läggs många lantbruk ned och bönderna blir osynliga. Där Sune Jonsson skrev om � yttlasspoli-tiken, handlar det idag om mjölkrobotar, krånglande motorer och datorer, men också om den ”perfekta friheten”, där man inte alltid behöver gå e� er klockan, kan arbeta i lugn och ro, om än arbetsdagarna kan bli långa. Samma månad som Vil-helms son Per Pesula tog över gården 1992 � ck han plötligt ont i fötterna och snart kom diagnosen ledgångsreumatism. I dag är det stora hoten klimatförändringar och kemikaliespridning, som måste mötas av en starkare ekologi. Boken ställer frågan om inte jordbruket som arbetsmarknad borde göras till en framtidsbransch.

Boken har parallella texter på meänkieli och svenska i en bygd, där bar-nens leriga stövlar pekar åt två håll, den svenska och � nska sidan av Torneälven.bror kajsajuntti

fib 40

Film.

TEXT hans isaksson ILLUSTRATION kristina eriksson och hans-magnus meincke

L ars Molin (1942–1999) tillhörde dem som befarade att det kapita-listiska produktionens och arbets-livets utveckling med så kallade

rationaliseringar, bemanningsföretag, visstidsanställningar, outsourcing och ”proletärer med F-skattsedel” på sikt även undergräver de kulturella förutsättning-arna för folkstyre i massmediernas, det inspelade ordets och skvalmusikens ti-devarv: ”När bönderna jobbar ensamma med Madonna i hörlurarna – vem skall då berätta för oss?”.

Lars Molin hade direkta rötter i norrländsk arbetar- och bondeklass. Den unge Molin var ensam i sitt hem om att få läsa till realen. Han hamnade slutligen efter en rad arbeten och misslyckande som hockeyspelare och flygaraspirant vid Vägverket som vägmästare.

HAN VAR ALLTID EN FLITIG läsare men gjorde sin författardebut först i Allas Veckotidning med en mycket kort och konstlös novell 1969 om sin och hustruns smekmånad, som varat två dagar i hem-met under en snålt tilltagen permission från värnplikten åtta år tidigare.

Samma år strejkade man på Arlanda-

bygget, där Lars Molin var arbetsledare. Han var redan känd för att alltid ha ett anteckningsblock med sig i arbetet, där han skrev ner tänkvärda repliker och reflexioner som han åhörde under dagen och sådana idéer som ständigt dök upp i hans hjärna. Under strejken hann han snabbt skriva ner tre dramatiska texter, som han tidigare länge hade funderat på – han ”skrev snabbt med tänkte länge först”. Hans manus dök i det nyinrättade TV2-teaterns postfack just som kanalen höll på att etableras som ett mera radikalt alternativ till TV1 – och inte enbart beträffande utbudet av dramatik. Man släppte in nya, unga författare och fria grupper i rutan.

TIDIGARE HADE 1960-TALETS så kall-lade seriösa författarskap dominerats av ”allvarliga poeter i hornbågade glasögon” som diskutert estetik, utövade form-experiment och ”konkret”, eller på sin höjd ”nyenkel”, poesi. Och av unglibera-lernas sexuella frigörelse efter p-pillrens genombrott, som finlitterärt mynnade ut i 14 erotiska novellantologier av kända författare (Kärlek 1-14) som 1965–1970 gavs ut med Bengt Anderberg som hu-

vudredaktör och flitig bidragsgivare. Och som banade väg för ett uppsving för viss kolorerad litteratur som bildade herrar tidigare hade kunnat diskret smygläsa endast på frisersalonger, men som nu vinstgivande kunde ges ut av Bonniers och Saxon & Lindströms förlag.

NJA-GRUPPEN GJORDE 1969 en pjäs om Norrbottens Järnverk AB i Luleå. Efter att ha spelat vid en strejk i Kiruna blev gruppen portad från Dramaten och bytte namn till Proteatern, senare Fria Protea-tern där bland andra Mia Benson, Tomas Bolme, Per Sandborgh, Stig Engström, Carsten Palmaer och Leif Stålhammer med betydande framgång verkade. Detta inspirerade den nye chefen vid TV2-teatern som ville satsa på ”information, identifikation, humor, sensualism och fantasi” samt solidaritet med publiken.

Liksom vårt språk främst har utveck-lats och levt, inte genom den kungliga svenska akademien och dess ordbok, utan främst genom det språk som talas av de flesta härboende, har den muntliga berättelsen legat i botten för intressant litteratur. Till exempel hos Ivar Lo-Jo-hansson och Vilhelm Moberg och andra.

TAPPADE ALDRIG FOKUS PÅ ARBETARKLASSEN

fib 41

Lars Molin förde deras tradition vidare i en ny tid och delvis i ett nytt medium, i TV-teatern.

DEN TIDIGARE OKÄNDE Lars Molins tre pjäser passade mediet och tidsandan som

hand i handske. Alla pjäserna visades 1971 i tv:

Hon kallade mig jävla mördare – som handlade om reaktioner hos samhälle, arbetskamrater och arbetsgivare, när en lastbilschaufför helt utan egen förskyl-

lan kör över och dödar en liten pojke. Behandlingen av ett liknande tema kon-trasterar klart mot existentialisten Stig Dagermans med rätta hyllade Att döda ett barn 1948 genom sin sakliga och socialt medvetna gestaltning. Offrets mamma i

fib 42

FILM

pjäsen lyckades så småningom förstå och ”förlåta”, domstolen friar honom, arbets-kamraterna försöker visa sin solidaritet, men chauffören drabbas ändå till slut av arbetsgivarens och samhällets dom.

Därefter kom den komiska Väckning kl 06.00 om ett ungt obemedlat par, som under månader till följd av bostadsbris-ten ostraffat lever och med hjälp av en snäll nattvakt övernattar på ett möbelva-ruhus.

SAMT, TILL SLUT samma år, genombrottet med komedin Badjävlar – en beteck-ning som inte minst slog igenom bland Västkustens urbefolkning, som efter kriget med en expanderande kommersi-ell fritidssektor, fått se att den efterhand köpts ut från sina egendomar genom en köpstark hord av nyrika – och ofta stryktäcka – stadsbor. Och som poli-tiskt slog mot en ohelig allians av lokala socialdemokratiska och borgerliga lokala pampar som i näringslivets intresse krat-tade sandstranden för badjävlarna. En del inspiration torde författaren ha hämtat från ett kort och misslyckat försök att ge sig in i socialdemokratisk lokalpolitik.

Han återvände 15 år senare till ett besläktat tema i Kunglig toilette som i Mobergs anda handlar om den ovärdiga orgie av rojalistiskt fjäsk som ett planerat kungabesök kan utlösa inom en småorts politiska och entreprenöriella kretsar. Pjäsen hade dock enligt utsago hade hämtat sin förlaga från vad som i verk-ligheten skall ha hänt några år tidigare i Västervik.

LARS MOLIN VAR AV födseln social-demokrat. Han sällade sig den betydande grupp av kulturarbetare som under decennier utgjordes av kritiska, för att inte säga besvikna, men till slut lojala,

anhängare av partiet. När Ingmar Berg-man och Astrid Lindgren av ”skatteskäl” offentligen tog sin hand från SAP stod han kvar. Han utvecklade personliga relationer, främst med ungdomsvän-nen Marita Ulvskog men längre fram även med professionella reformister som Mona Sahlin och Ingvar Carlsson.

Lenin kallade i en respektfull, men kritisk, analys Lev Tolstoj ”en spegel av den ryska revolutionen”, det vill säga av rörelsen bland massorna under revolu-tionens förstadier. I någon mån kan man på liknande sätt får betrakta Lars Molins karriär vad gäller den svenska arbetarrö-relsens upp- och nedgång under 1900-ta-lets andra halva.

DEN DRAMATIK SOM – med ovanstående undantag – gjorde honom känd och brett älskad blev följaktligen tv-serier som Tre kärlekar (1989–1991) med starka referen-ser till hans egen släkts historia under ett par decennier efter världskriget och den sena, seniorfeministiska och hedonistiska Den tatuerade änkan (1997). Men inte minst genom klassiska långa kortfilmer, som den tragisk-komis-ka Saxofonhallicken (1987) om sexualnö-den hos en nyskild dam som med hjälp av solidariska restaurangmusiker och en vanemässigt raggande representant för stunden blir avhjälpt – medan raggarens hustru förgäves väntar på bilparkeringen i natten. Vidare Potatishandlaren och

inte minst den klassiska Midvinterduell (1983) där Ingvar Hirdwall, som vanligt en lysande Molinskådespelare, hade huvudrollen, inspirerad av Molins tjurige farfar, i en principfast kamp för att leve-rera sin mjölk vid det egna mjölkbordet i stället för att ta den hundra meter bort till en central uppsamlingsplats.

MOLINS MEST ÖPPET radikala dramatik hörde framför allt 1970-talet och Norbot-tenteatern till. Även om Molin aldrig personligen förlorade sitt fokus på de arbetande klasserna, deras liv och deras solidaritet, speglade hans tv-dramatik ändå 1980-talets och 1990-talets mera ”allmänmänskliga” tidsanda. Hans sista tv-dramaserie handlade således om Ivar Kreuger och innebar delvis ett slags personlig äreräddning av den ömkligen fallne finansmagnaten.

Under ett par decennier gav Lars Molin med sin bakgrund, sina erfarenhet från produktionen och genom sin begåv-ning ett tag en ny, folklig berättarkultur spridning. Genom sitt författarskap och via en drivande roll vid Norrbotten- och TV-teatern och ibland som kulturdebattör. Han är redan en av våra klassiker. ■ ■

Fotnot: Beträffande mycket av faktaunder-laget om Lars Molin står jag i tacksamhets-skuld till biografin ”Lars Molin – mitt i be-rättelsen” av den mångåriga medarbetaren Gunilla Jensen ( Piratförlaget 2015; 350s.)

Hans Isaksson har under många år i FiB/K recenserat filmer på ett mycket förtjänst-fullt och annorlunda sätt. Nu har han i samråd med redaktionen bestämt att inte fortsätta. Vi hoppas dock få ta del av hans skrivande på annat sätt framöver. FiB/K kommer att satsa på fler filmrecensioner framöver. Till det återkommer viredaktionen

Ett gott samarbete tar slut

fib 43

KUKRYNIKSY 1924

Kukryniksy var tre satiriker i Sovjetunionen som framträdde med en väl igenkännlig stil. De använde ett kollektivt namn som bildats ur deras tre namn: Mikhail Kuprivanov (1903–1991), Porfiri Krylov (1902–1990) och Nikolai Sokolov (1903–2000). De hade mött varandra på VKhUTEMAS, en konstskola i Moskva, tidigt på 1920-talet och började rita satirteckningar

under gemensam signatur år 1924. Vann berömmelse inom landet på 1930-talet

när de ritade för Krokodil och bekämpade den växande fascismen. Blev kända internationellt för sina angrepp på Hitler, Mussolini, Himmler, Goebbels och Franco.

Under Det Stora Fosterländska Kriget bildade de TASS-fönstret för politiska satirer och affischer.

De illustrerade också ett antal böcker av bland annat Ilf och Petrov. Alla tre tilldelades hederstiteln Folkets Artist år 1958.

USA pressar NATO-med-lemmarna på pengar till verksamheten. Från 1979

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 44

Skriftställning.

Rubriken är från 1915/1916 ty redan då formulerades på det håll som kan kallas vårt att det kriget hörde den nya epoken, imperialismens,

till och alltså kunde följas av flera sådana krig. Vilka, som vi nu vet, också blev av.

Men ödesgivet är detta inte. Krig är en fortsättning på politik och den är ett medvetet mänskligt handlande. Nu till hundraårsminnet blir en borgerlig po-pulärhistoriker som Christopher Clark mycket hyllad då han i The Sleepwalkers. How Europe went to war in 1914 (Sömn-gångarna) låter Europas politiker tumla ut i det kriget. Men så var det ju inte. Vi (i vid mening) visade och förklarade inför det kriget under åratal att dåtidens stormakter var och en drev krigspolitik i sin kamp om kolonier, marknader och egna erövringar. Även den nya kvaliteten av kampen om ekonomisk och teknolo-gisk världsmakt mellan Storbritannien och det uppåtstigande kejserliga Tysk-land – och trusternas Förenta staterna – avtecknade sig redan vid det sekelskiftet. Då och då tycktes konflikterna kunna bli väpnade. (Inte alltid mellan de makter som inledde krig 1914: Frankrike och Storbritannien tycktes komma i väpnad konflikt i Afrika, Ryssland och Storbri-tannien i Persien.)

Det allmänna var länge känt. Att tsarens Ryssland strävade efter att erövra Konstantinopel/Istanbul och få kontroll över sunden mellan Svarta havet och

Medelhavet visste man. Till det kommer det särskilda. Att Frankrike och Storbri-tannien den 18 mars 1915 ingick avtal med Tsarryssland att det skulle erhålla Konstantinopel och Dardanellerna var hemligt till dess Sovjetregeringen bröt den diplomatiska anständigheten och offentliggjorde skamligheten.

Listan över sådant kan göras lång. I propagandan kämpade Ententen för folkens frihet. I verkligheten gjorde Storbritannien och Frankrike upp om att dela även ”mellersta östern” mellan sig i det hemliga avtal François Georges-Picot och George Sykes förhandlade fram sinsemellan och som officiellt slöts mel-lan makterna den 16 maj 1916. Lenin och Trotsky såg dock till att det offentliggjor-des den 23 november 1917 i Pravda och Isvestija. Många miljoner människor har offrats – och de mordiska vidrigheterna fortsätter än i dag – på grund av detta skamliga avtal mellan de i det dåtida imperialistiska kriget så kallat demokra-tiska makterna.

TY VISST ÄR HISTORIEN lång. Vi – eller rättare sagt våra föregångare – kunde på det dåvarande tiotalet skriva om det kejserliga Tysklands ekonomiska hege-monianspråk. Senare offentliggjordes den liberale rikskansler Theobald von Bethmann Hollwegs memorandum om Tysklands krigsmål av den 9 september 1914. Det abrogerades* inte av ”undret

vid Marne” då Frankrike med hjälp av den rekyllösa sjutiofemman omintetgjor-de Schlieffenplanen, hindrade tysk eröv-ring av Paris och tvang fram inledandet av det långa skyttegravskrig som slutade med tyskt nederlag.

Ty trots två världskrigsnederlag har vi alla i Europa – inte bara denna som-mar Grekland – fått uppleva hur den öst-tyska prästdotter som nu är tysk kansler fortsatt att förverkliga detta memoran-dum, som nu är förklätt till EU:

”4. Grundandet av ett mellaneurope-iskt handelsförbund genom gemensam-ma tullöverenskommelser omfattande Frankrike, Belgien, Holland, Danmark, Österrike-Ungern, Polen och eventu-ellt Italien, Sverige och Norge. Detta förbund, utan gemensam konstitutionell topp under ytligt likaberättigande bland sina medlemmar, men i verkligheten under tysk ledning, måste stabilisera Tysklands ekonomiska hegemoni över Mellaneuropa.”

Jag sade att vi – i betydelsen de våra på den tiden – i princip kände till detta och mer därtill. Åren före 1914 hade ju inte varit allmänt fredliga. Den bild av en nästan idylliskt förkrigstillvaro från dåtida sekelskifte som ofta visas på film och tv (ett dimmigt London i Sherlock Holmes-filmer till exempel) och som präglar en hel del av den mer officiella litteraturen är inte med sanningen över-ensstämmande.

TEXT jan myrdal FOTO jason long

IN MOT DET STORA KRIGET 1914

Helgen den 15-16 augusti anordnades Nordiska Fredssamtalen i Degerfors. En av talarna var Fib/Kulturfronts Jan Myrdal. Hans tal återfinns nedan i textform. På Fib.se finns många tal från fredssamtalen i videoformat för den som vill höra mer.

Kring epokens första imperialistiska världskrig

fib 45

IN MOT DET STORA KRIGET 1914

Det var en vidrig period av allmänt utsugande och i koloniala och halvkolo-niala länder förslavande (kung Leopolds regim i Kongo), folkmord (det tyska utro-tandet av herero och namnafolken i nuvarande Namibia 1904–1907), inno-vationer av förtryck (britterna uppfann koncentrationslägren för civila under Boerkriget, 100 000 kvinnor och barn internerades i 45 koncentrationsläger, 20 000 barn under 16 år dog), erövring (Förenta staterna av Filippinerna om vilken Mark Twain skrev några av sina hårdaste texter), och så vidare och så vidare, ja årtiondena kring 1900 var ovanligt vidriga ”de vitas” förbrytarår i synnerhet mot vad vi senare kom att kalla ”tredje världen”.

SAMTIDIGT OCH JUST därför var det en tid när motståndet växte, klasskampen skärptes, i Ryssland tycktes en revolu-tion 1905 nära störta självhärskardömet, i Rumänien reste sig bönderna i det mest omfattande bondekriget sedan femtonhundratalet, i Mexiko tog det förtryckta folket ett språng från misär till fattigdom i ett uppror som kostade en miljon livet. Detta folkliga motstånd utvecklade sig även i organiserad form som den dåtida arbetarrörelsen. Den växte sig världsomspännande. 1912 fick socialdemokraterna i Tyskland 4 250 000 röster, 34,8 procent men också i Förenta staterna fick Eugene Debs som presi-dentkandidat för Socialist Party 901 551 röster, 6 procent.

På den kant vi här i Degerfors 2015 vill se som vår utgick då de flesta från att det bara var en fråga om tid, några år på sin höjd, innan världen skulle i grund kunna förändras. Det gamla skulle störtas i gruset och från mörkret stiga vi mot ljuset.

På den ”extraordinära socialistkon-gressen i Basel 24–25 november 1912” formulerades detta tydligt. Här hade de samlats i största hast. Ledarna för den största internationella organisation som

hittills skådats. Deras text är mycket konkret. Den utgår också från det dåva-rande Balkankriget, den vi nu vet skulle komma att inleda det första världskriget.

”Regeringarna bör inte glömma, att de under det nuvarande tillståndet i Europa och arbetarklassens stämning inte utan fara för sig själva kan lössläppa kriget. De bör påminna sig om att det tysk-franska kriget hade till följd Kommunens revo-lutionära utbrott, att det rysk-japanska kriget satte de revolutionära krafterna hos folken inom det ryska riket i rörelse, att de militära och marina kapprustningarna i oerhörd grad tillspetsar klasskonflikterna i England och på det europeiska fastlan-det samt framkallat väldiga strejker. Det vore ett vanvett, om regeringarna inte skulle begripa, att redan tanken på ett världskrigs ohyggligheter måste framkal-la arbetarklassens harm och förbittring. Proletärerna känner det som ett brott att skjuta på varandra till förmån för kapita-listernas profit, furstehusens ärelystnad eller till större ära för de hemliga diplo-matiska avtalen.” DEN TEXTEN BÖR LÄSAS också hundratre år senare. Den är korrekt och viktig. När världskriget den 25 juli 1914 bulnade till utbrott publicerade det tyska soci-aldemokratiska partiets ledning alltså i ”Vorwärts”:

”Dröjsmål är en fara. Världskriget hotar! De härskande klasser vilka i freds-

tid förtrycker, föraktar, utsuger er de, vill nu missbruka er till kanonfoder. Överallt måste det i makthavarnas öron genljuda: Vi vill inget krig! Ned med kriget! Leve den internationella folkförbrödringen!”

Det trodde alla de då våra från höger till vänster vara sagt på allvar! Inte undra på att när Sinovjev kom till Lenin och visade extraupplagan av Vorwärts den 4 augusti 1914 om att de socialdemokra-tiska riksdagsrepresentanterna enhälligt röstat för krigskrediterna sade Lenin:

”Det är inte möjligt, det är troligen ett förfalskat nummer av Vorwärts som den eländiga tyska borgerligheten gett ut för att lura oss och få oss att förråda Interna-tionalen.”

MEN DET VAR INGET förfalskat nummer. Hela ledningen av det som kallade sig tysk arbetarrörelse bytte på en gång och på kommando fot. (Den 4 augusti också Liebknecht!) likadant var det i Frankrike. Endast här och där, som i Förenta sta-terna där Eugene Debs stod fast och för detta fängslades och dömdes eller Sverige där det i huvudsak var ungdomsrörelsens folk som vägrade, löd nästan alla den härskande klassens befallning.

Det finns viktiga ideologiska förkla-ringar. (Den då av alla socialister – Lenin inte minst – som föredömlig sedda tyska partidisciplinen innebar att även de 14 socialdemokratiska riksdagsmän, bland dem Liebknecht - vilka följde Baselreso-lutionen och sökte vägra rösta för kriget tvangs följa partilinjen och därmed rösta för kriget 4 augusti 1914.)

Men det fanns också helt praktiska skäl. I det kejserliga Tyskland hade partiet hus, redaktioner, tryckerier och annan egendom som skulle kunna tas i beslag om riksdagsmännen inte hade gått med på kriget. Dessutom skulle alla tusenden heltidsarbetande och avlönade funktionärer kunna förlora sina fasta arbeten och regelbundna inkomster.

Också detta bör man komma ihåg. ■ ■

– * Betyder upphäva

fib 46

Rätt&Rådligt.

Medborgarskapet är uttryck för en rättslig samhö-righet med en stat och dess befolkning. Enligt

folkrätten ska det land i vilket en person är medborgare ge henne skydd och stöd vid kontakter med ett främmande lands myndigheter. Allmän medborgarrätt är de friheter och rättigheter som tillkom-mer alla landets medborgare på grund av deras medborgarskap. Den kanske viktigaste är en ovillkorlig rätt att vistas i landet. Härtill kommer rösträtt, för-samlingsfrihet, religionsfrihet, tryckfri-het, yttrandefrihet, näringsfrihet, frihet från utvisning eller utlämning till annan stat. I gengäld fordrar Sverige att dess medborgare lyder landets lagar och för-ordningar, betalar skatt och deltar i lan-dets försvar. Svenskt medborgarskap kan förloras endast om medborgaren inte är född här, aldrig har bott här och har ett mycket svagt samband med landet.

TANKEN HAR FRAMFÖRTS att det borde finnas en möjlighet att frånta personer som har misskött sig deras svenska medborgarskap. Om detta blev verklighet skulle en sådan persons rätt att vistas i Sverige kunna ifrågasättas och han skulle kanske bli tvungen att lämna landet (den sovjetiske författaren Solzjenitsyn dömdes för sina aktiviteter till förlust av medborgarskap och utvisning). Att genomföra en sådan ordning skulle emel-lertid strida emot FN:s deklaration 1948 om mänskliga rättigheter som förklarar att alla människor ska ha rätt till ett med-borgarskap och slippa vara statslösa.

Medborgarskap är attraktivt men det kan finnas anledning att fundera över hur mycket det egentligen är värt. Vilket skydd och stöd får till exempel Dawit Isaac egentligen från Sverige i sina kontakter med Eritreas myndigheter?

I USA har medborgarskapet stor betydelse. Endast amerikanska med-borgare kan åberopa författningen och alla de rättigheter som den garanterar. Men författningen har inte alltid gett skydd ens åt de egna medborgarna. Amerikanska medborgare av japanskt ursprung förflyttades 1942 från sina hem orter på USA:s västkust och ett stort antal (110 000–120 000) inter-nerades i läger. Åtgärden var en följd av rasistiska och främlingsfientliga stämningar, underblåsta av nationalis-tiska opinionsbildare, som satte press på politikerna. Även den liberale presiden-ten Franklin D Roosevelt böjde sig för propagandan och gav sitt godkännande. Interneringarna skedde med kort varsel och var och en fick ta med sig endast så mycket som han kunde bära. De tillgångar som måste lämnas kvar såldes till våldsamma underpriser eller lades beslag på av grannar och andra. För många innebar frigivningen tre år senare att de fick starta om sitt liv från noll. Ersättning betalades inte ut förrän långt senare (1988) då alla som interne-rats fick en ursäkt från regeringen och tillerkändes ett schablonbelopp om 20 000 dollar i ett för allt.

RÄTTSVÄSENDET DÅ? Skamligt nog sanktionerade USA:s domstolar över-

greppen. När Fred Korumatsu sökte befrielse från påföljd för att inte ha åtlytt sin interneringsorder förklarade USA:s högsta domstol att i den orostid man levde i måste landets ledning ha friheten att utan lagstöd besluta om inskränkningar i annars odiskutabla medborgerliga rättigheter, uttryckligen garanterade av författningen. Denna dom har aldrig upphävts utan den står kvar som ett varningens finger för att något liknande kan hända igen.

GER SVENSKA LAGAR ett fullgott skydd för de medborgerliga rättigheterna när dessa står under press? De har sviktat vid tidigare tillfällen. På 1940-talet in-kallades personer som misstänktes vara opålitliga, främst kommunister och radikala socialdemokrater, till ”bered-skapstjänstgöring” i arbetsläger. De fick inte delta i landets försvar mot den tys-ka nazismen. Transportförbud infördes för kommunistiska och antinazistiska tidskrifter och tidningen Norrskens-flamman utsattes för ett attentat där fem personer omkom men förövarna endast åtalades för skade görelse. I de uppskruvade stämningar som rådde då inskränktes medborgarrätten för perso-ner med inopportuna politiska åsikter. I dag växer nationalistiska och främ-lingsfientliga krafter sig allt starkare. Kommer då lagar och författningar att räcka till? De erfarenheter vi har lär oss att det är osäkert. Medborgarna måste vara vaksamma och själva bidra till att skyddet för medborgarrätten upprätt-hålls. ■ ■

TEXT per åberg

MEDBORGARSKAPGODTYCKLIG SÄKERHET?

fi b 47

MEDARBETARE DETTA NUMMEROMSLAGSFOTO:Eva Wernlind.

MEDARBETARE:Torbjörn Wikland, Elisabeth Ohlson Wallin, Johanna Granbom, Eva Wernlid, Mare Toomingas, Christer Lundgren, Britta Ring, Irka Cederberg, Pelle Sunvisson, Magnus Zackariasson, Wiliam Antonen, Gudrun Schyman, Gunnar Olofsson, Anna Wester, Lucas De Vivo, Ander Persson, René Vázquez Díaz, Anders Björnsson, Jögge Sundqvist, Erik Nordblad, Joacim Blomqvist, Erik Forsgren, Agneta Willans, Stefan Estby, Pelle Sunvisson, Bror Kajsajuntti, Anders Norborg, Olof Rydström, Solveig Giambanco, Hans Lindström, Robert Nyberg, Jan Myrdal, Per Åberg, Hans Lindström, Kristina Eriksson, Hans-Magnus Meincke, Leif Olson.

FOLKET I BILD/KULTURFRONTÄgs av föreningen med samma namn.ISSN 0345-3073Folket i Bild/Kulturfronts plattform är:• agera till försvar för yttrande- och tryckfrihet• främja en folkets kultur• stödja de antiimperialistiska krafterna.Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland.

REDAKTÖR: Lucas De Vivo.WEBBREDAKTÖR: Joacim Blomqvist.LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media.KORR: Bengt Rydsjö.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Li Eriksdotter Andersson, Salamaah Abdul Karim, Christer Lundgren, Britta Ring, Pelle Sunvisson, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Hans Öhrn och Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stock-holm, e-post: red@fi b.se (redaktion), info@fi b.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fi b.se.

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fi b.se

PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/KBANKGIRO: 466-4140, FiB/KEkonomi: ekonomi@fi b.se

FÖRENING: styrelsen@fi b.se

PRISER: Lösnummer: 49 kr

PRENUMERATIONhelår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr),startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår),utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fi b.se

MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafi ska punkten, Växjö 2014.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:http://fi b.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.Nummer 10 kommer den 15 oktober. Prenumerera!

Vad händer i föreningen?

Se vår hemsida www.fi b.se

WEBBEN: kulturtidskrifter.nu (porto 24 kr)pressbyran.se (porto 10 kr)tidskriftsbutiken.se (porto 26 kr)DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora torg 13GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14Konstcentrum, Kungsbäcksvägen 32GÖTEBORG: Akademibokhandeln Nordstan, Norra Hamngatan 26Pressbyrån, Nordstadstorget 2Press Stop, Drottninggatan 58Press Stop Centralhuset, Nils Ericsonsplatsen 7Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 BSpättans Antikvariat, Andra Långgatan 49HELSINGBORG: Pressbyrån, Knutpunkten 84JÖNKÖPING: Bokcaféet, Svavelsticksgränd 7KARLSHAMN: Antikvariat Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1Karlstads Bokcafé, Norra Klaragatan 9LANDSKRONA: Landskrona Konsthall, SlottsgatanLINKÖPING: Press Stop, Trädgårdstorget 4LUND: Pressbyrån, Bangatan 1MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen GlashallenRöda Stjärnan, Ystadsgatan 15Tidskriftsbutiken Malmö, Södra Förstadsgatan 18NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3STOCKHOLM: Handel & Vandel, Östgötagatan 33Pressbyrån, Stora hallen, CentralenPress Stop, Fleminggatan 50Pressbyrån, Gullmarsplan T-bananPress Stop, Götgatan 31Press Stop, Regeringsgatan 27STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2SUNDSVALL: Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 BSUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98Pressbyrån, Skolgatan 63 BUPPSALA: Bokhandel Röda Rummet, Dragarbrunns-gatan 56Pressbyrån, Sankt Persgatan 10, S:t Pers GallerianVARBERG: Pressbyrån, Västra Vallgatan 19VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan 7ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

Här kan du köpa lösnummer av Folket i Bild/Kulturfront:

FOLKETiBILD/KULTURFRONT

För yttrande- och tryckfrihet, för en folkets kultur och antiimperialism sedan 1971 och med start 1934.

fib 48

Sista sidan.

posttidning B retur till FIB/K, Brogården, Högalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

www.bonton.se