femte statsmakten nr 6 2010

en tidning av studentkåren vid jmk: inst. för journalistik, medier och kommunikation, stockholms universitet

nummer 06 2010 : riskjournalistik

aktuellt tema: riskjournalistik aktuelltBerättaren Gunnar Bolin utsedd till årets journalist

04

Allvarligare hot mot Europas journalister 18–19

JMK-elev i bombdrama under praktiken på NSD

10

”Att wallraffa kan vara obehagligt. Jag betedde mig manipulativt för att få fram informationen” – Anette Nyman

nummer 06 2010femte statsmakteninnehåll02

bolin årets journalistav ebba wangler

funcke om journalistprisetav tomas källberg

fs fyller fem år – så gick det av anna nordbeck

jmk-elev i bombdramaav john edward vallingstam

krönika: sekulariserad julav john edward vallingstam

60 sekunder med tove meyerav mika wallgren

tema: riskjournalistikav leonard goldberg

krigsreporter och mammaav lisa berlin

journalist i livsfara i mexiko av henrik nygren

fs i moskva av henrik nygren

hot mot europas journalister av lisa berlin

profilen: anette nymanav jenny andersson

amerikanskt prisregnav leonel marjavaara

chokri: “Jag hatar la” av leonel marjavaara

teknisk fotomässaav peter dovärn

ohämmad radio på jmkav malin österberg

krönika: tomten är här av heather ferrigan

den nya högskolanav jessica s. säll

fs debatt: föräldrarnas vägav marie nordberg

20 10

32

04

05

26

18

16

15

12

11

10

06

28

30

36

34

32

33

14

13

20

nummer 06 2010femte statsmakten ledare 03

Caroline ÅkerlundChefredaktör och ansvarig [email protected]

femte statsmakten är ett webbaserat magasin som utkommer tre gånger per termin och erbjuder ett blandat innehåll av nyhetstexter, reportage och intervjuer. Tidningen produceras av studenterna vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation och tillhör JMK:s studentkår. Den är politiskt oberoende och fungerar som en fristående enhet som granskar kårens och institutionens verksamhet. Femte Statsmakten fungerar sendan 2005 som en plattform för blivande journalister, fotografer, illustratörer och redigerare som vill skaffa sig jour-nalistisk erfarenhet inför arbetslivet.

skribenter Ebba Wangler, Caroline Åkerlund, Tomas Källberg, John Edward Wallingstam, Mika Wallgren, Leonard Goldberg, Lisa Berlin, Henrik Nygren, Jenny Andersson, Leonel Marjavaara, Peter Dovärn, Malin Österberg, Heather Fer-rigan, Jessica S. Säll, Anna Nordbeck.

foto Peter Dovärn, Mika Wallgren, Anna Nordbeck, Armand Dommer, Svante Emanuelli, Erik Secher, Malin Österberg, Åsa Secher, Caroline Åkerlund, Linda Forsell.

illustration Elina Borg-Björnström, Sari Vettenranta, Victoria Gillberg.

redigering Yvonne Rogell, Joanna Davis, Caroline Åkerlund, Jacob Sjölin, Sebastian Mattsson, Oskar Jönsson, Anton Dyrssén, Angela Blümchen, Malin Österberg, Julia Brynolfsson.

nå oss på [email protected]

chefredaktör & ansvarig utgivareCaroline ÅkerlundredaktionschefMalin Österbergredigeringschef Jacob Sjölingrafisk formgivningNina KuosowebbredaktörSimon HolménredaktörerSebastian Mattsson Leonard GoldbergLeonel Marjavaara

när man möter andra som riskerar sina liv för att rapportera och skriva då ställs ens perspektiv på ända.

För ett tag sedan var jag i Moskva och träffade ryska journalister. Även om jag visste en del om de risker ryska journalister möter, blev det tydligt att de arbetar under helt andra förutsättningar än de jag någon-sin kommer att arbeta under.

det mest riskfyllda uppdrag jag någonsin utfört var när jag vid ett praktiktillfälle skulle skriva två artiklar tätt inpå deadline. På en alldeles för stor cykel fick jag skynda iväg till intervjutillfälle ett. När jag var klar där bar det av till intervjutillfälle två. Allt i en brådskande fart, med en icke-fungerande handbroms och i rusning-

strafik. I det värsta, men inte så troliga, scenario, hade jag blivit påkörd.

Men vad är det i jämförelse mot att bli skjuten, mutad eller tystad på annat sätt?

i det här numret av Femte Stasmakten har vi tagit upp en del risker som jour-nalister i Sverige och i utlandet utsätts för. Risker som det ofta talas tyst om.

Jag hoppas att ni tycker att det är lika spännande som jag. Och framförallt att ni ser hur många modiga och respektingi-vande journalister som fortsätter att rap-portera oavsett vad som händer.

Trevlig läsning!

”När perspektiven ställs på ända”

nummer 06 2010femte statsmaktenaktuellt04

Det var en samlad Gunnar Bolin som mottog Sveriges finaste journalistiska utmärkelse 2010 – Lukas Bonniers Stora journalistpris.

Motiveringen löd ”för lustfylld kultur-journalistik och imponerande bredd”.

Gunnar Bolin arbetar sedan 1986 på Sveriges Radio och har bland annat varit Sveriges Radios utsände på filmfestivalen i Cannes elva gånger, krönikör på ett fot-bolls-VM, två sommar-OS och två vinter-OS samt Sveriges Radios korrespondent i Berlin. Sedan början av detta år är han SR:s kulturkorrespondent med hela världen som arbetsfält.

när gunnar bolin kom upp på scen för att ta emot priset fick han frågan om vad som fortfarande driver honom efter en så lång journalistisk karriär.

– Jag måste vara ärlig och säga att anled-ningen till att jag blev journalist var inte på grund av ”fina drivkrafter”, som att ge den lilla människan en röst eller avslöja förskräckliga oegentligheter. Min riktiga drivkraft var att berätta, svarade han.

också i tre andra kategorier delades det ut priser: “Årets berättare” blev Michael Winiarski, utrikeskorrespondent på DN, som fick priset “för en modig katastrof-rapportering med stort hjärta” ifrån jord-bävningsdrabbade Haiti.

“Årets förnyare” blev Helena Bengtsson, SVT, Victoria Gaunitz, SR och Kristofer

Sjöholm, SVT, för webbplatsen Valpejl – en väljarkompass inför valet. Motiveringen löd ”för att med en lättillgänglig databas ha förnyat den politiska journalistiken och gett väljarna full pejl”.

Kategorin “Årets avslöjande” vann Uppdrag gransknings Nicke Nordmark och Hasse Johansson för “Den andra våldtäk-

ten“, programmet om fallet med våldtäkten i Bjästa, för att de “avslöjat hur offret blev den förföljda när nätmobben eldade på och vuxensamhället svek”.

samtliga vinnare kammade förutom äran hem 100 000 kronor var.

Programledare i år var Karin Hübinette

PRISAD BERÄTTARE. Gunnar Bolin vill ge den lilla människan en röst. foto carl bengtsson

SR:s Gunnar Bolin är årets journalistStämningen var på topp och förväntan låg i luften på Operaterassen den 25 november när vinnaren av Stora journalistpriset skulle avslöjas. Sedan kom beskedet: 2010 års vinnare är Gunnar Bolin.

text ebba wangler

nummer 06 2010femte statsmakten aktuellt 05

och under kvällen föreläste BBC-journa-listen, författaren och historikern Misha Glenny.

Prisutdelningen ägde rum på Opera-terassen och feststämningen var hög när direktsändningen avslutades och gästerna satte sig till bords.

Funcke: “Journalist- priset var omtumlande”

”Omtumlande” är det ord Nils Funcke använder för att beskriva sin reaktion när han fick reda på att han hade vunnit priset.

Funcke fick priset 2006 i kategorin årets avslöjande. Detta för att han i tidningen Riksdag & Departement avslöjat att dåvarande utrikesministern Laila Freivalds gett klartecken att stänga Sverigedemokra-ternas hemsida sedan de där publicerat de omtalade Muhammedkarikatyrerna. Avslöjandet ledde sedermera till Freivalds avgång.

– Det var omtumlande. Det är stort, prestigefyllt och att det bara är fyra kategorier bidrar till tyngden. Eftersom priset ges av kollegor blir det ett slags hederspris. Det är yrkesmänniskor som delar ut det och inte någon opartisk jury av utomstående. Dess-utom kan alla Sveriges journalister, oavsett om det är riksmedier, regionala medier eller lokalmedier, få priset, säger Nils Funcke.

funcke och hans kollegor har alltid noterat vilka som tilldelas priset, som inte bara medför ära.

– Vi har alltid observerat Stora journa-listpriset. Det har alltid varit något stort, och tyngden ökar väl ännu något när man får priset själv, fortsätter han med ett stort leende.

Att det är en avsevärd summa pengar och

inte bara ett diplom ger också tyngd, menar han.

juryn har från vissa håll kritiserats för att vara partisk eftersom jurymedlemmar ibland är kollegor eller före detta kolle-gor med de nominerade. Andra kritiserar det faktum att priset delas ut av ett vinst-drivande mediekonglomerat, Bonnier AB. Nils Funcke håller inte med.

– Om det finns människor i juryn som jobbat ihop med de nominerade eller har en nära relation med dem litar jag på att de har omdöme nog att lägga ner sin röst. Sverige är ett litet land och de som jobbar i den här branschen är ännu färre. Bonnier har en publicistisk vilja, jag tror knappast de tjänar något på det här priset, säger han.

PRISAD BERÄTTARE. Gunnar Bolin vill ge den lilla människan en röst. foto carl bengtsson

SR:s Gunnar Bolin är årets journalist

text thomas källberg

Stora journalistpriset är prestigefyllt.

Trots en flera decennier lång journalistisk gärning med ett antal priser bakom sig är det fortfarande denna utmärkelse som väger tyngst i Nils Funckes samling.

PRISTAGARE. Stora journalistpriset är den tyngsta utmärkelsen Nils Funcke fått under sin långa karriär.

foto justitiedepartementet

nummer 06 2010femte statsmakten06

aktuellt

Monica Karlstein foto privat

Sedan Femte Statsmakten grundades 2005 har många JMK-studenter engagerat sig i skoltidningen. Men vad blev det av alla dessa skribenter, redigerare, redaktör-er och fotografer efter utbildningens slut? Femte Statsmakten har pratat med några av dem.

Vad arbetar du med i dag?

– Jag jobbar som featurereport-er på Aftonbladets Bonussidor. Det är ett upp-slag i huvudtidningen varje dag med olika teman till exempel hälsa, resor och livsstil.

Hur hjälpte Femte Statsmakten dig under din utbildning?

– Eftersom jag läste den praktiska delen av min utbildning i USA och bara tog de teoretiska kurserna på JMK var Femte Stats-makten en skön break mitt bland all torr litteratur. Dessutom har ett par arbets-givare som jag intervjuade i efterhand erbjudit mig anställning och även köpt frilansknäck av mig.

Något tips till JMK-studenter för att få jobb efter utbildningen?

– Knyt kontakter och följ upp ett mingelsnack med ett mejl, låt ett mejl leda till ett samtal och ett samtal till jobb. När du väl kammat hem jobbet, kom då ihåg att “what goes around comes around”. Får du in en fot någonstans så tipsa chefen om tidigare kollegor som är lika skickliga. Näs-ta gång är det du som blir rekommenderad.

Femte fyller fem

text anna nordbeck illustration elina borg-björnström

Vi firar genom att prata med gamla FS:are

nummer 06 2010femte statsmakten

Johannes Edmark

foto armand dommer

Vad arbetar du med i dag?– Jag är redaktionschef på livsstilsmaga-

sinet Moderna Hem, sporadisk bloggare på och ständig twittrare.

Vad lärde du dig genom arbetet med Femte Statsmakten?

– Det första jag fick lära mig på Femte Statsmakten var att inte alltid vara så lustig och att läsaren inte alltid förstår ironi. Jag minns att jag efter min första artikel var ganska upprörd tänkte att jag var “den missförstådda ironikern”. Men det bästa med Femte Statsmakten är att det är ett bra forum för studentjournalistik och en plattform för alla studenter på JMK. Att studenter kan lära varandra att producera text och analysera dessa tillsammans är otroligt viktigt.


– Att jobba hårt är mitt bästa tips. Gör allt för att komma in på journalistisk produk-tion, därifrån får man de bästa kontakterna med yrkeslivet utanför skolan, tillgång till bra praktikplatser och långa praktik- perioder. Men sedan är det viktigt att vara ödmjuk, det är få som hamnar på DN på en gång. Börja blogga, skriv en notis för ett litet magasin, ta kontakt med din gamla lokaltidning. Se till att bli publicerad och släpp pretentionerna. Sedan uppmuntrar jag verkligen alla att arbeta för Femte Statsmakten. Det bästa är ju att man kan skriva en vad man vill – en krönika, ett reportage eller en intervju. Allt är viktigt, både det lilla som det stora. Lite pretto, javisst. Men så är det att vara journalist.

Femte fyller fem

Pia Åkesson foto anna nordbeck


– Jag är anställd som vikarierande reporter på Länstidnin-gen i Söder-tälje.

Vad lärde du dig

genom arbetet med Femte Statsmakten?

– Jag lärde mig jättemycket, framför allt hur människor fungerar. Det var så många som arbetade med tidningen – personer med olika mycket erfarenhet och kunskap, som fungerade på olika sätt. Jag var en av de som ansvarade för tidningen ett par år och då lärde jag mig bland annat att komma på

nyheter, se till att medarbetarna gör vad de ska och att ansvara för en tidning. Result-atet var inte det viktiga utan vad vi lärde oss. När man är ute i arbetslivet kan man varken göra fel eller göra om men det kan man i en skoltidning och det är viktigt att få den chansen. Femte Statsmakten är en del av det som gjort mig till en bättre journalist, en del av min utbildning helt enkelt.


– Att försöka få så mycket erfarenhet man kan, både på och utanför universitetet. Därför är det väldigt bra att engagera sig i skoltidningar eller jobba extra om man hinner. Jag tror att Femte Statsmakten var en bidragande faktor till att jag fick ett jobb redan sommaren innan produktionskursen började.

nummer 06 2010femte statsmakten08 aktuellt

Vad arbetar du med i dag?– Jag är anställd på Dagens Nyheter sen

juni 2009. Jag jobbar som första-sidesre-daktör så jag har ansvar för förstasidan på DN.se. Mycket roligt!

Hur har Femte Statsmakten hjälpt dig i arbetslivet?

– Mitt första jobb på Ljus-dalsposten fick jag på arbet-sprover från Femte Stats-makten. Sedan lärde jag mig mycket av att arbeta med tidnin-gen, bland annat många praktiska saker kring utgivning, som hur man ansöker om tillstånd. Att jag varit chef-redaktör och ansvarig utgivare står med på mitt CV, det känns som en fin merit som visar att man är ansvarsfull och kan driva saker framåt.


– Att skriva för Femte Statsmakten. Det är en chans att lära sig hur man ska uttrycka sig, att tycka till om andras

texter, att testa vad man kan och så vidare. Jag tror att det ar jättebra att engagera sig i någonting som man inte måste göra, någonting som är frivilligt. Det kräver ett visst driv, och sådana männis-kor beundrar jag själv. Om jag någon gång kommer att vara den som anställer kom-mer jag att söka efter de egenskaperna.


– Jag jobbar som reporter, redigerare och webbredaktör på Gaude-amus, som ägs av Stockholms universitets studentkår men är redaktionellt fristående.

Vad lärde du dig genom arbetet med Femte Statsmakten?

– Det var roligt att jobba för Femte Statsmakten och jag fick bland annat möj-lighet att intervjua en radiokorrespondent som jag tycker om. Framförallt lärde jag mig grunderna när det gäller att redigera i Indesign, någonting jag har haft nytta av senare.


– Ett tips är att börja jobba redan under studietiden, att försöka göra ett frilansjobb

här eller där, för att ha en lilltå inne på ett par ställen när skolan tar slut. Fundera ut vad du vill skriva om och hör av dig till tidningar du vill skriva för. Jag rekommen-derar också att arbeta med Femte Stats-makten. Det är ett bra sätt att få erfaren-het i att skriva, fota och redigera. Det ger också en chans att få feedback på texter, öva intervjuteknik, lära sig att hålla deadline och teckenantal. Dessutom samlar man på sig arbetsprover att visa för senare jobb eller utbildning.

Linnéa Jonjons

foto privat

Jennie Aquilonius foto privat

nummer 06 2010femte statsmakten aktuellt 09

Åsa Secher foto erik secher

Erik Jersenius

foto svante emanuelli


– Jag vikarierar och är inhoppare på Norrköpings Tid-ningar, någonting jag gjort även under skolåren.

Hur hjälpte Femte Statsmakten dig under din utbild-

ning?– Femte Stats-

makten var lite som ett komplement

till utbildningen, jag fick tid att skriva artiklar och skaffa mig erfaren-het. Det var taskigt med redigering i mina kurser, vilket jag lärde mig i arbetet med Femte Statsmakten. Jag fick möjlighet

att prova på journalistyrket och skaffa kontakter.


– Min erfarenhet är att tillfällighet-er avgör var man hamnar. Att jobba hårt, vara ihärdig och ha respekt för alla uppdrag man får är viktigt, liksom att värna om de kontakter man får. Jag tror att ett engagemang i Femte Statsmakten är bra om man har tid över, framför allt om man läser en teoretisk utbildning. Man får öva sig i att fota, skriva och redigera och all övning ger färdighet. Utöver det finns det möjlighet att träffa etablerade kända journalister, prata med dem och ta del av deras journalistik, vilket ju är häftigt. Jag minns till exempel att jag träffade Lennart Ekdal.

Vad arbetar du med i dag?– Jag jobbar som reporter/researcher

på Studio Ett och P1-morgon på Sveriges Radio.

Hur har Femte Statsmakten hjälpt dig i arbetslivet?

– Linnéa Jonjons, som var chefredaktör före mig, ställde upp som referens när jag sökte min praktik och jag tror att det var en stor anledning till att jag fick den plats jag helst ville ha. Hon kunde intyga att jag hade re-daktionell erfarenhet, vilket annars kan vara ganska svårt att samla på sig när man pluggar.

Eftersom jag har praktiken att tacka för mitt jobb i dag så har Femte Statsmak-ten hjälpt mig otroligt mycket. Det var dessutom också tack vare Femte Stats-makten jag fick jobb som redaktör för Grävtidningen förra våren.


– Om målet är att så småningom kunna arbeta redaktionellt är Femte Statsmakten en superbra startpunkt. Där kan man träna på att arbeta journalistiskt, få coachning i hur man skriver opartiskt, lära sig vikten av att tänka på bilder och liknande. Sedan knyter man en massa bra kontakter - och det vet ju alla att kontakter är A och O i den här branschen. Det enda som är synd med tidningen är att den inte trycks, det tycker jag att JMK borde satsa lite pengar på i framtiden. Bättre reklam för JMK får man leta efter.

nummer 06 2010femte statsmakten10 aktuellt

Femte Statsmakten mötte upp JP-studenten Pontus Ahlkvist, som gjorde sin praktik på Norrländska Socialdemokraten mitt under det pågående bombdramat 27 oktober.

− Jag ska väl inte säga att det var kul, men det var lärorikt, säger Pontus Ahlkvist om den kaosartade dagen.

ett dåligt formulerat mejl som till en början inte togs seriöst slutade med att bombhundar flögs upp från Stock-holm. Genomsökningen som bara skulle ta ett par timmar drog ut på tiden och inte förrän klockan 21 kunde journalisterna återvända till lokalerna. Då hade person-alen fått sitta på en tillfällig redaktion och missat nästan en hel dags text- och rediger-ingsarbete.

− Folk tyckte att det var obehagligt, mest

för att det hindrade utgivningen, säger Pontus Ahlkvist.

till en början fanns det misstankar om att bombhotet var kopplat till Norrländska Socialdemokratens tidigare rapporter om kriminella gäng i Norrbotten. Men precis som i ett riktigt drama så finns det en ironisk vändning i historien.

Efter ett par dagar offentliggjordes information om att IP-adressen kom från polishuset i Luleå. Nyheten uppmärksam-

mades både i Dagens Nyheter och Afton-bladet. Polisen gick desperat ut med möj-ligheten att IP-numret kan vara felaktigt eller att polismyndighetens nät hackats. Men sedan det skamsna pressmeddelandet från polisen har det varit tyst.

− Polisen har inte velat uttala sig utan inväntar utredningen, berättar Pontus Ahlkvist.

Rikskriminalens internutredning har än i dag inte kommit fram till något svar.

JMK-praktikant i bombdramaRunt lunchtid 27 oktober utrymdes Norrländska Socialdemokraten i Luleå efter vad polisen kallade ett skarpt bombhot mot redaktionen. Enligt ett anonymt mejl skulle en bomb utlösas vid 14.35.

Mitt i kaoset fanns JMK-praktikanten och Femte Statsmakten-reportern Pontus Ahlkvist.

text john edward vallingstamfoto malin österberg

TILLBAKA I STOCKHOLM. Under praktiken på Norrländska Socialdemokraten fick Pontus Ahlkvist vara med om ett bombhot mot redaktionen.

nummer 06 2010femte statsmakten 11krönika

sverige sägs vara ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Julen borde i så fall inte vara ett undantag för sekulariseringen.

Så varför ska vi fira en religiös högtid? Vi har i stället raderat de mytiska inslagen om

Jesubarn och änglakörer för att applicera något som vi tycker speglar vårt samtida samhälle. Själva kärnan i de kristna traditionerna har ersatts med en hyllning till gemenskapen. Vi vill omges av familj och nära vänner, dela upplevelser och minnen.

samtidigt är fler och fler ensamma idag, speciellt under julhelgen. För många utan familj är kyrkan den enda platsen dit man kan gå för att träffa andra människor och fira jul. Både ensamstående och pensionärer besöker Svenska kyrkan som även erbjuder de hemlösa en varm plats att komma till.

Det är just gemenskapen som de flesta söker sig till, den som vi andra tar för givet. Men för varje person som går ur Svenska kyrkan förloras intäkter som leder till att de måste stänga sina verksamheter runt om i landet.

Vi, som talar så mycket om gemenskap, lämnar alla dessa ensamma ute i kylan.

Var finns moralen i det?

nej, julen tycks vara en chans att ”go nuts” på den kommersiella marknaden. Vi firar alltså en konsumtionshögtid.

Eller det är snarare företagen som firar att vi öppnar våra plånböcker. Handelns utrednings- institut beräknar att vi kommer spendera 64,7 miljarder kronor under december månad. Precis som tidigare år så kränger marknaden även på oss “Årets julklapp”. Många trodde att espresso-maskinen skulle ta hem titeln i år, men det blev till slut läsplattan. Fast helst ska man väl köpa en av varje. Att de är betydligt dyrare än förra “Årets julklapp”, spikmattan, visar bara att vi lagt ner lite extra omtanke på våra nära och kära.

utöver julklapparna läggs det ofantliga summor på julbord, juldekoration och julinredning. Fast det verkar det vara värt, det är ju jul.

Men vi är inte redo att ge ett bidrag till kyrkan som tar hand om de som hamnat utanför systemet, de som vi vänt ryggen. En kyrka som vi förväntar oss ska finnas till hands under kristider.

Man behöver inte tro. Man behöver inte delta. Men borde man inte göra något för att alla kanske skulle kunna få en god jul?

Den sekulariserade julen

John Edward Vallingstam

john.edward.vallingstam

@fem

testatsmakten.se

nummer 06 2010femte statsmakten60 sekunder12

Varför började du arbeta med “Den mot-villige monarken?”

– Jag fick erbjudandet när jag gick på JMK. Det var en lärare på skolan som ringde upp för att säga att Thomas, författaren, hade ringt hit och bett om en researcher. När han berättade om det här projektet verkade det otroligt spännande och nästan lite overk-ligt. Jag kunde verkligen inte tacka nej.

Hur reagerade din chef på Sveriges Radio?– Ja, jag hade ju informerat dem när jag

blev anställd som researcher på Morgon-passet i P3. De reagerade först när det hade kommit ut i media. Då ansåg de att jag satt på dubbla roller och stängde av mig från mitt arbete. Men sen ändrade de sig, jag får fortsätta. Jag får jobba efter årsskiftet.

Varför valde du att inte kommentera det här i början?

– Jag kände att det inte skulle bidra till någonting för min egen del. Det var en väl-digt pressande situation och jag tyckte att det kändes bäst att inte säga så mycket helt enkelt. Min historia hade redan kommit fram. Jag kände mest för att hålla mig borta.

Vad har du för råd till nya journalister som tar flera uppdrag samtidigt?

– Det gäller väl att vara väldigt öppen mot sina chefer och berätta vad man sysslar med. Om de godkänner det är det okej. Man får helt enkelt vara jätteöppen även om det kanske inte alltid känns kul, men konsekvenserna om man inte är det är väl att det blir så här i stället.

Tove Meyer

Kungabiografin “Den motvillige monarken” blev höstens snackis. Det stormade rejält kring bokens författare – där-ibland före detta JMK-studenten Tove Meyer som för sin medverkan blev av med sitt jobb på Sveriges Radio.

text & foto mika wallgren

[ 60 SEKUNDER MED ]

Kungaboksförfattare och före detta JMK-student

DE FLESTA ÄR MED I KÅRENmajoriteten av JMK-studenterna är kårmedlemmar även i höst, trots att kårobligatoriet avskaffades den 1 juli.

310 av JMK:s totalt 515 studenter är med i kåren och de flesta har valt det fullvärdiga medlemskapet som kostar 200 kronor per termin.

Kåren jobbade mycket för att värva medlemmar till hösten och inför vår- terminen ska man satsa ännu hårdare.

– Ju fler som går med desto större budget får vi och då kan vi ordna fler aktiviteter och ge ännu bättre förmåner för studenterna, säger kårens ordförande Natalie Björk.

(mö)

ÅRETS FRÄMSTA SCOOP PRISAS Mot slutet av året delas en mängd journalistiska priser och utmärkelser ut. Bland annat har Rapports Kerstin Holm fått Resumés “Guldkrattan” då juryn ser henne som “en journalistisk slitvarg” som “alltid levererar”.

Radiojournalisterna Niklas Lindblad och Katarina Hedström har vunnit SR:s språk-pris. Lindblad beskrivs i motiveringen som “en verbal konsertmästare” och Hedström får beröm för en “ordglad eterröst”.

Vidare har Hanna Welin fått EU:s journalistpris för reportage om fattigdom och socialt utanförskap. Detta efter en uppmärksammad artikelserie, “Växa upp fattig” i Sydsvenskan.

Dessutom har Sveriges Radios hemsida utsetts till årets bästa svenska mediesajt av Internetworld. SR:s sajt rankas till och med som landets näst bästa – alla kategorier. Det är en framgång för SR jämfört med förra året då sajten rankades på 82:a plats.

(js)

nummer 06 2010femte statsmakten tema 13

Vad får man skriva? Vad får man publicera? Frågorna är ständigt aktuella.

I dessa Wikileaks-tider, har de blivit brännheta. Västvärlden kan inte längre utnämnas till pressfri-hetens fanbärare. Ofördelaktiga dokument gör att demokratiska stormakter som USA propagerar för censur.

Journalister börjar likställas med terrorister. Det är inte bara Kina och Eritrea som agerar aggressivt

mot, och försöker tysta, det fria ordet.

Temat för detta nummer av Femte Statsmakten är temat riskjournalistik.

Vi träffar och berättar om människor som, på gr-und av sitt yrke, sätter sina liv på spel. Läs om jour-nalister som mördas i Mexiko, om en krigsreporter, och om inskränkningen av pressfriheten i Europa.

Riskjournalistik

text leonard goldbergillustration sari vettenranta

nummer 06 2010femte statsmakten14 tema

Nyss hemkommen från en reportageresa till Gaza och Västbanken, går Pernilla Ahlsén runt i Stock-holms söderort med barnvagn och shoppingkassar, precis som vem som helst.

Men parallellt lever hon i en annan värld. Under tv-praktiken på JMK tog hon chansen, till-

sammans med en student från journalistutbildnin-gen i Göteborg, att åka ned till Västbanken och följa en person i dennes arbete som ”mänsklig sköld”. Efter att ha följt Israel-Palestina konflikten i media ville hon se den med egna ögon. Väl i Mellanöstern skrev hon hem om upplevelserna och märkte att hon fick stort gensvar, att vännernas låga där hemma tändes av hennes beskrivningar.

– Jag märkte att det fanns ett tomrum att fylla i rapporteringen från konflikten. Medierna tar nästan bara upp det mest dramatiska med fokus på antal döda och antal bombningar. Man måste prata med människor för att få den rätta bilden av konflikten, säger Pernilla Ahlsén.

det är skillnad på krigsjournalistik och krigs-journalistik. Pernilla Ahlsén har inte varit med i strid och har inget minne av att rädslan har tagit över totalt. Men att vakna på nätterna av skottloss-ningar och att ha kriget runt hörnet höjer adrenali-net – och det har varit jobbigt att hantera det svåra hon sett.

Jaget försvinner ute på krigsfältet

Suget hos studenterna på JMK är stort efter att få resa ut och skriva hem om världens konflikter och verklighetsnära möten. Men varför utsätter sig en journalist för krig?

Krigsreportern Pernilla Ahlsén, utexaminerad från just JMK 2005, berättar om drivet, adrenalinet – och rädslan.

text lisa berlinfoto linda forsell

LUTTRAD REPORTER. Pernilla Ahlsén.

– Jag grubblade mycket över mig själv och menin-gen med livet, och då var det skönt att vara på en plats där det finns annat som är större och viktigare. Varje dag var ett äventyr. Jag träffade nya människor och det fanns liksom ingen vardag, förklarar Pernilla Ahlsén.

även om pernilla ahlsén inte verkar vara orolig för sin egen säkerhet tänker hon ibland på vad hon utsätter sin familj för och deras rädsla. Hon förklarar oron för att de närmaste inte vet något om förhållandena där nere. Men Pernilla Ahlsén försöker ändå att vara försiktig, hon berättar om en händelse från Gaza där hon och en fotograf hade stått ovanpå några tunnlar som var ett attraktivt mål för israelerna att bomba.

– ”Hur skulle vi reagera om de bombade nu”, frågade jag och svarade själv att jag skulle gå och gömma mig. ”Jag skulle ta bilderna”, svarade foto-grafen, minns hon.

Pernilla Ahlsén tar upp sin dotter i famnen, i soffan där hon sitter i ett snöblaskigt Stockholm och kastas mellan två världar.

nummer 06 2010femte statsmakten tema 15

El Paso är staden på den amerikanska sidan av gränsen som ligger i direktanslutning till den ökända mexikanska staden Ciudad Juárez. Där, och på andra sidan om den amerikanska gränsen, riskerar obekväma journalister sina liv.

Femte Statsmakten har talat med Diana Washington Valdez. Hon har skrivit boken ”The Killing fields” som handlar om kidnappningarna och morden på hundratals kvinnor i Ciudad Juárez. För närvarande skriver hon för El Paso Times.

– Om man rapporterar om händelserna i Juárez på ett sätt som någon där inte tycker om blir man stämplad som persona non grata.

med någon menar Diana Washington Valdez en person som på något sätt kan ta skada av den nega-tiva publiciteten som denna typ av rapportering ger. Mer än så går hon inte in på.

– Många har blivit hotade på ett eller annat sätt. Själv har jag en arresteringsorder som utfärdats mot mig vilket gör att jag inte kan åka tillbaka till Juárez.

Hon berättar vidare att många av de inblandade i den mexikanska undre världen bor i El Paso och åker den korta vägen över gränsen till Juarez. Detta gör faran väldigt påtaglig för journalister som bor och arbetar i El Paso. Diana Washington Valdes fortsätter:

– Andra har hotats med arresteringsorder eller med fysiska hot. Vi har sett hot mot mexikanska journalister som förverkligats.

Under året som gått har elva journalister mördats i Mexiko. Senast 16 september i år sköts en 21-årig praktikant, som arbetade på tidningen El Diario i Ciudad Juárez, ihjäl. Dödssiffran på journalister i Mexiko sedan början av 2000-talet uppgår till 68, enligt Reportrar utan gränser.

det knarkrelaterade våldet i städerna längs Mexikos norra gräns har eskalerat kraftigt under senare år. Mexikos president Felipe Calde-rón för-klarade för drygt fyra år sedan krig mot knarkhandeln. Beväpnade styrkor sattes in för att bekämpa kriminella ligor som sysslar med bland annat narkotikasmuggling. Detta i kombination med våldsamma konflikter om smugglingsrutter mellan de så kallade ”Narcos”, narkotikasmugglare, har lett till upptrappat våld och ökade risker för journalister.

Om rapporteringen av det knarkrelaterade våldet kan leda till ändrade attityder hos allmänheten gentemot narkotika kan Diana Washington Valdez inte svara på. Hon säger dock att när medierna kan ge en större bild av problemen som narkotika- handeln för med sig är samhället i alla fall mer informerat och kan därför ta bättre beslut.

Gränslösa risker i Mexiko

Mexiko är ett land som under flera år har präglats av våld till följd av knarksmuggling och korruption.

De journalister som väljer att rapportera om detta riskerar sina liv.

Femte Statsmakten har träffat reportern Diana Washington Valdez på El Paso Times.

text henrik nygren Diana Washington Valdez. foto privat

JOURNALISTER I MEXIKO

• 68 döda under 2000-talet.

• 11 döda under 2010.

• Mexikanska myndig-hetsrepresentanter av olika slag står för 65 procent av vålds-dåden riktade mot journalister.

källa: reportrar utan gränser/sociedad inter-americana de prensa

– en efterlyst journalist berättar


det är en disig morgon och lätt snö faller mot marken. Vi sitter i en minibuss på väg till No-vaya Gazeta, tidningen som starkt kritiserar den politiska situationen i Ryssland. Efter en stunds kryssande genom tät trafik och trånga bakgator lyckas chauffören till slut hitta rätt hus. Vi hoppar ur bussen och befinner oss utanför en sliten byggnad i centrala Moskva. Vi beger oss in på redaktionen för en pratstund med Novaya Gazetas chefredaktör Dmitry Muratov.

Samtalet handlar om risker för tidningens anställda, nya lagstiftningar som ska göra situ-ationen bättre för ryska journalister och vad Dmitry Muratov anser om journalistutbildningar i Rys-sland. Detta är ett av många besök som avverkas på Journaliststudenter utan gränsers resa till Moskva i december 2010.

under fem dagar i Moskva har Journaliststu-denter utan gränser bland annat närvarat vid en konferens anordnad av det ryska journalistför-bundet. På konferensen fanns medieaktörer från Ryssland och närliggande länder. Vi besökte även tidningarna Novaya Gazeta och Expert för att prata med ryska journalister om deras syn på journalistik

och journalistutbildningar i Ryssland. Utöver detta träffade vi självklart ryska journaliststudenter och pratade med dem om deras utbildning och framtida journalistplaner.

Att situationen för medier i Ryssland är olik den i Sverige kommer inte direkt som någon över-raskning. I västerländska medier kan vi läsa om bristande yttrandefrihet och korruption inom rysk media. Mordet på journalisten Anna Politkovskaja är en händelse som fick stort utrymme i internatio-nella medier.

trots detta är det ändå en helt annan sak att läsa om hur det är i ett land i tidningen än att på plats få höra hur det ligger till från personer som dagligen arbetar där. Det blir påtagligt på ett konkret sätt. Ett tydligt exempel är när vi närvarade vid ryska jour-nalistförbundets konferens som hölls i förbundets presshus. I salen där vi var fanns en stor vägg med bilder på journalister. Senare fick vi höra att det var bilder på personer som mördats eller försvunnit som konsekvens av sitt yrke. Fakta som är fascinerande, på grund av den markanta skillnaden från hur vi har det i Sverige, men även skrämmande och sorglig.

Hen

rik

Nyg

ren

henr

ik.n

ygre

n@fe

mte

stat

smak

ten.

se

”Fascinerande men sorgligt i Moskva”

nummer 06 2010femte statsmakten 17tema

KONFERENS. Novaya Gazetas chefredaktör Dmitry talade i journalistförbundets presshus.

ENTRÉ. Ingången till Novaya Gazeta.

MOSKVA. Vasilijkatedralen på Röda torget.

IHÅGKOMMEN. På Novaya Gazetas redaktion står Anna Politkovskajas skrivbord kvar.

foto åsa secher & caroline åkerlund


Jobbet som journalist är på många platser förenat med stora risker. Varje år sammanställer Reportrar utan gränser (RSF) ett index över pressfriheten i världen. Sedan sammanställningen började 2002 har de skandinaviska länderna legat i topp, följt av länderna i norra Europa. Länder i väpnad konflikt och med svag demokrati hamnar lågt på ranknin-gen och tilldelas mörkare färger på RSF:s karta. Till exempel länder som Burma, Iran, Turkmenistan och Nordkorea.

men det är inte bara ökända totalitära stater som får lågt betyg av RSF. Ett särskilt kapitel i årets sam-manställning ägnas åt EU. Enligt RSF:s bedömning har EU ”fallit från sin piedestal” och är inte längre

I många länder är journalisternas vardag fylld med risker. Västeuropa har länge sett sig som ett undantag på den fronten, men många EU-länder uppvisar nu oroande tendenser.

Det visar den senaste rapporten från Reportrar utan gränser.

text mika wallgren

”Europeiska journalister lever farligt”Reportrar utan gränser slår larm

en självklar förebild för resten av världen. Frankrike har till exempel fallit från 11:e till 44:e plats sedan 2002. I år avslöjade fransk press att president Nicolas Sarkozy gett order till säkerhetstjänsten om att spionera på journalister som kritiskt granskat honom.

I Italien pekas korruption och maffia ut som orsaker till en föga smickrande 49:e plats. Många journalister har idag livvaktsskydd. En av de mer namnkunniga är Roberto Saviano som efter att ha skrivit en bok om brottssyndikatet Camorran fick flera dödshot.

grekland faller från 35:e till 70:e plats på grund av politiska oroligheter samt flera fysiska attacker


OROANDE TENDENSER. På RSF:s karta till-delas Europa bra betyg jämfört med andra regioner. Men trenden är negativ.

foto reportrar utan gränser

mot journalister. Bulgarien, Rumänien och andra länder från det forna östblocket fortsätter att hamna efter övriga Europa. Urban Löfqvist, svensk kansli-chef på Reportrar utan gränser, menar att det råder ett klimat av självcensur som är en eftersläpande rest från tiden av kommunistisk diktatur.

RSF ser också ett tuffare klimat för journalister som rapporterar från krigssituationer.

– Om man tidigare inte sköt på Röda korset och journalister så gör man inte längre en sådan uppdel-ning. Medvetenheten om media har ökat i världen och med det insikten om hur rapportering kan påverka omvärldens bedömningar. Journalister kan ibland ses som en del av fienden, säger Urban Löfqvist.


text jenny andersson foto peter dovärn

– Det var precis som i Gökboet, förutom att det inte fanns någon mikrofon, säger Anette Nyman, som

wallraffade på Beckomberga sjukhus i början på 90-talet.

Hennes upplevelser från psykvården blev en artikelserie i Svenska Dagbladet. Men

hade hon gjort reportaget i dag hade hon gjort det helt annorlunda.

På andra sidan psykvården

– wallraffjournalistens vardag

nummer 06 2010femte statsmakten22 profilen

”Jag betedde mig både inställsamt och manipulativt för att få fram informationen.”

et var på avdelning 102 på Beckomberga som wallraffjournalisten Anette Nyman arbetade under 90-talet. Avdelningen var en sluten avdelning där åtta psykotiska människor satt bakom låsta dörrar, då Anette Nyman gjorde sitt reportage.

Beckomberga var ett av Europas största mental-sjukhus i mitten av 1900-talet och Sveriges största mentalsjukhus någonsin. När sjukhuset var som störst hade man 2 000 patienter.

När Anette Nyman sökte jobbet som vårdare på en sluten avdelning på Beckomberga visste hon redan att hon skulle skriva om det. Däremot hade hon ingen kontakt med någon redaktion om jobbet. Det var först efter att hon slutat jobba på mentalsjukhuset som hon kontaktade Svenska Dagbladet.

– I början av 90-talet såg psykvården helt annorlunda ut, då var det ju pillerindustrin som höll i tyglarna. Då fick patienterna inte bara lite antidepressiva, som nu, utan det var riktigt tung psykofarmaka. De pratades lite om att patienterna skulle få mer samtal och terapi. Inget sådant fanns på Beckomberga. Där var det bara tunga mediciner som gällde.

reportaget gjordes innan psykvården avinstitutionaliserades i mitten av 90-talet. Den nya psykiatrireformen innebar att psykiskt sjuka i högre grad skulle integreras in i samhället. Reformen fick senare kritik för att de psykiskt sjuka snarare isol-erades i sina bostäder.

– Man kan verkligen fråga sig om psykreformen var positiv eller negativ. De sjuka kom ut från insti-

tutionerna men hamnade på gatan som uteliggare eller blev isolerade i sina lägenheter. Det kanske är därför vi har haft så många psykiskt sjuka som begått brott de senaste åren.

wallraffandet som metod tycker Anette Nyman har både för- och nackdelar. Hon menar att man som journalist, på gott och ont, kommer närmare dem man intervjuar.

– Att wallraffa kan vara obehagligt rent känslo-mässigt eftersom man blir vän med folk man jobbar med. Jag satt och fikade med mina arbetskamrater, de andra mentalskötarna, och de berättade saker för mig som inte fungerade på avdelningen. Jag betedde mig både inställsamt och manipulativt för att få fram informationen. De hade ju aldrig berättat om de vetat att jag var journalist. Det gäller att göra etiska avvägningar före publicering och sedan stå för det. Men självklart kände jag mig som en usel människa som lurat till mig informationen. Jag mådde dåligt av det, men tyckte ändå att det var värt det.

Som wallraffande journalist berättade inte Anette Nyman för några av patienterna eller vårdarna att hon skulle skriva om det hon upplevde. Det var först när hon hade slutat på Beckomberga som hon tog kontakt med vårdarna och berättade att hon tänkte skriva om det.

– Alla patienter har fabricerade namn för att undvika konflikter med anhöriga. Annars hade artiklarna varit omöjliga att genomföra. Jag kände aldrig att jag satte patienterna i någon jobbig sits när jag skrev. Det kan man tycka låter lite konstigt men

D

nummer 06 2010femte statsmakten vinjett 23

nummer 06 2010femte statsmakten20 profilen

nummer 06 2010femte statsmakten 25

profilen

”Jag var ung och förstärkte storyn genom att svart-

måla läget.”

ANETTE NYMAN

GÖR: Bokredaktör på förlaget Lättläst och frilans.BAKGRUND: Gick ut Journalisthögskolan 1988. Har bland annat jobbat på Dagens Nyheter, 8 sidor och varit featureredaktör på en nyhetsbyrå. Har gett ut boken Terapeuten på Norstedts förlag. Har gjort flera andra wallraffjobb, bland annat på Kronobergs-häktet.

WALLRAFFAAtt wallraffa innebär att en journalist arbetar under en falsk identitet för att få fram uppgifter till ett reportage eller en bok. Begreppet kom-mer från journalisten Günter Wallraff som sedan 70-talet har arbetat med den här metoden. Hans mest kända reportage grundade sig i att han klädde ut sig till turkisk gästarbetare i Tyskland.

det kände jag inte. Jag kände ju att jag var på deras sida och det var jag ju, säger Anette Nyman.

de vårdare som förekommer i texterna har där-emot sina egna namn.

– Jag fick inga dåliga reaktioner från personalen när jag berättade. Men de blev lite oroliga såklart och undrade om de skulle bli anmälda till Social- styrelsen, men så förklarade jag vad wallraffande går ut på och att det är deras chefer som är ansvariga. Det var först senare som en av vårdarna kontaktade mig och berättade att han hade önskat att fler roliga och trevliga saker hade kommit med. För sådana stunder fanns, men de var få, säger Anette Nyman.

Det var väldigt sällan patienterna fick måla eller göra någon liknande aktivitet eftersom det krävde så mycket energi från personalen.

– Hade jag gjort det här jobbet idag hade jag försökt ta upp lite fler positiva saker och inte svart-målat läget fullt så mycket. Jag var ung och förstärk-te storyn genom att svartmåla läget. Idag hade jag sett till så att det var mer balans mellan de bra och de dåliga sidorna. Trots att de dåliga sidorna var fler.

Jag tror att ju mer nyanserad man vågar vara desto större chans att budskapet når fram.

nummer 06 2010femte statsmakten26 kultur

”Winter’s bone”, regisserad av ameri-kanskan Debra Granik, var juryns odiskutabla favorit under Stockholms film-festival, som pågick 17-28 no-vember.

Filmen, som även har prisats i Seattle, Sun-dance och Berlin, han-dlar om 17-åriga Ree Dolly som försöker navigera igenom familje-svek, drogträsk och pa-triarkatet i Missouri.

Det är en stark skildring av en lika stark flicka.

Filmen har anklagats för att framställa Missouri-borna som ett gäng smutsiga, obildade rednecks, men den spelades in i autentiska miljöer med riktiga ortsbor i många roller.

huvudrollsinnehavaren själv, Jennifer Lawrence, som prisades som bästa skådespelerska, kommer från granndel-

staten Kentucky och flickan som spelar hennes lillasyster bor i verkligheten i det fallfärdiga huset som är med i filmen.

”Winter’s bone” har svensk premiär den 7 januari.

Problematiska familjer var ett populärt tema under

årets filmfestival. ”Animal kingdom”, om 80-talets laglösa Melbourne, vann pris för bästa manus och Phang Dang Di utsågs

till bästa debutant för sin ”Bi, don’t be afraid” om

en vietnamesisk pojkes svåra uppväxt.

även årets manliga huvudrolll, George Pistereanu, spelade i en mörk film. I ”Vill jag vissla så visslar jag” porträtterar han en ung pojke som inte bara rymmer från ett behandlingshem utan även kidnappar en socialarbetare.

Festivalens klassiska pris Visionary

award tilldelades regissören Gus Van Sant (”Good Will Hunting” och ”Milk”) för sin långa gärning inom filmen. På en välbesökt presskonferens på Hotel Diplomat tack-ade han Stockholm och bedyrade att priset betydde mycket för honom.

– Jag är väldigt stolt över priset och kom-mer att använda det som en inspirations-källa i mitt framtida arbete.

samtidigt avslöjade han något över-raskande att han nu är sugen på att göra actionfilm för första gången i karriären. Och inte vilken som helst.

– Jag frågade faktiskt om jag fick göra nya Twilight-filmen. Men jag fick nobben, de litar nog inte på mig, skrattade Gus Van Sant.

I övrigt bjöds årets festivalbesökare på förhandstittar av Ben Afflecks hajpade ”The Town”, den amerikanska remaken av ”Låt den rätte komma in” som fått titeln ”Let me in” och Mikael Håfströms nya film ”Shang-hai” med John Cusack i huvudrollen.

text leonel marjavaara

Den amerikanska filmen “Winter’s bone” om en orädd ung kvinna på jakt efter sin knarkhandlande far drog in storslam på årets upplaga av Stockholms filmfestival.

Regissören Debra Granik kunde räkna hem tre priser.

Filmfestivalens jury hyllade Graniks drama

nummer 06 2010femte statsmakten 27kultur

STORSLAM. “Winter’s Bone” tog hem tre tunga priser i årets filmfestival. Bland annat bästa kvinnliga huvudroll, spelad av

BÄST FICK HÄST.

Den sju kilo tunga

bronshästen för

Bästa film: ”Winter’s bone”.Bästa kvinnliga huvudroll: Jennifer Lawrence – ”Winter’s bone”.Bästa manliga huvudroll: George Pistereanu – ”Vill jag vissla så visslar jag”.Bästa regidebut: Phang Dang Di – ”Bi, don’t be afraid”.Bästa manus: David Michôd – ”Animal kingdom”.Bästa foto: Pham Quang Minh – ”Bi, don’t be afraid”.Bästa kortfilm: Birgitte Staermose – ”Out of love”.Internationella filmkritikerpriset för

bästa film: Debra Granik – ”Winter’s bone”.Telia Film Award: Doze Niu – ”Monga”.Jameson film music award: Magnus Börjesson och Fred Avril – ”Sound of noise”.Juryns hedersomnämnande: Peter Mullan – ”Neds”.Juryns hedersomnämnande bästa kortfilm: Fenar Ahmad – ”Megaheavy”.L’Oreal Paris rising star: Alicia Vikander – ”Till det som är vackert”.

VINNARNA STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2010

nummer 06 2010femte statsmakten

Monia Chokri tar emot på sitt rum på Hotel Diplomat på Strandvägen. Ända sedan succén på filmfestivalen i Cannes i maj, då hennes film “Hjärtslag” fick stående ovationer, har hon varit hett efter-traktad av kulturjournalister. Stockholms filmfestival är inget undantag men Monia Chokri visar inga tecken på trötthet. Hon är artig och besvarar varje fråga med inlevelse och engagemang.

efter att ha tagit sin examen från en av Kanadas bättre scenskolor jobbade Monia Chokri med både teater och kortfilm innan hon träffade Xavier Dolan.

Hon blev snabbt vän med den unge mul-titalangen Dolan, som är både manusför-fattare, regissör och skådespelare.

Redan i den första gemensamma filmen blev det succé. “Hjärtslag” har firat triumfer på filmfestivaler världen över. Filmen vann

första pris i Sydney och nominerades i “Un Certain Regard”-klassen i Cannes, där den fick ett starkt mottagande.

– Det var helt fantastiskt i Cannes. Folket verkade verkligen uppskatta vår film och det är roligt. Men det blev inte så mycket sömn, det var festande och intervjuer hela tiden, skrattar Monia Chokri.

hjärtslag, som öppnade Stockholms filmfestival, handlar om ett bisexuellt triangeldrama mellan Marie (Monia Chokri), Francis (Xavier Dolan) och Nicolas (Niels Schneider). Kritiker har hyllat filmens subtilitet och konstnärliga framtoning. Något som gläder Monia Chokri.

– För mig handlar det inte bara om skådespelande, det handlar om ”art- sharing”. Mediet är inte viktigt, jag skulle lika gärna kunna vara en fotograf, konstnär eller musiker.

Men nog har hon valt rätt bana ändå. Film-sajten Ioncinema.com rankade Monia Chokri på tredje plats i deras lista över ”Top 10 New Faces” i Cannes i maj, och skrev att hon ”är på väg mot en väldigt lång och framgångsrik” karriär.

Men på frågan om det är dags för Holly-wood snart svarar hon blixtsnabbt och med betoning på varje stavelse:

– Nej, jag hatar Los Angeles!

monia chokri har varit där några gånger och skulle inte kunna tänka sig att flytta till den amerikanska västkuststaden.

– För det första är det en väldigt ful stad, och man kan inte promenera där så alla bara åker omkring i jättestora bilar. Men framför allt gillar jag inte LA-mentaliteten. Människorna där tror att de är i världens centrum. Haha! Det är de inte. De är oför-skämda, okultiverade och ytliga. Varenda

kultur28

Hyllade skådespelerskan Monia Chokri spås en lysande framtid inom filmen. Men hon vägrar att gå den självklara vägen. Av ett enda skäl.

– Jag hatar Los Angeles, säger hon när Femte Stats-makten träffar henne under Stockholms filmfestival.

text leonel marjavaara

Stjärnskottet Chokri nobbar Hollywood

nummer 06 2010femte statsmakten 29kultur

DRÖMMER INTE OM LA. Monia Chokri har charmat filmfestivaler världen över men vill ändå inte till Hollywood.

tjej går runt med bröstimplantat. Och så har de äckligt kaffe.

i stället vänder Monia Chokri blicken mot Europa.

– Jag har faktiskt skaffat en fransk agent, jag skulle älska att jobba i Paris. Även om det innebär mindre pengar och mindre berömmelse lockar det ändå mig, efter-som den franska filmindustrin fortfarande handlar om konstärlighet, inte bara pengar som i Hollywood.

Monia Chokri tycker även om Sverige.

– Absolut! Jag älskar arkitekturen, designen och modet. Alla klär sig jätte-snyggt, jag gillar speciellt Acnes kläder. Och människorna är så snygga.

Hennes nästa projekt är filmen Laurence Anyways, även den i samarbete med Xavier Dolan.

Efter det är vägen mot stjärnorna öppen – men inte via Hollywood.

Fotnot: “Hjärtslag” har svensk premiär den 17 december.

nummer 06 2010femte statsmaktenmedievärlden30

Under den sista helgen i november gick den årliga Fotomässan i Älvsjö av stapeln. Återigen var det dags för frånvarande bohe-mer, pretentiösa konststuderande och foto-intresserade att samlas under samma tak. De prylintresserade fotogalningarna hade lekstuga där man fick testa super-objektiv i den lite högre prisklassen. Samtliga stora kameratillverkare fanns representerade för att svara på frågor och visa upp sina nya modeller. Ett flertal fotoutställningar av både glada amatörer och proffs fanns till-gängliga på mässan. Under dagarna hölls också en mängd intressanta föreläsningar, bland annat en av holländske Frans Lant-ing, fotograf hos National Geographic.

frans lanting är en naturfotograf av rang som åkt på expedition i bland annat Afrika och Antarktis. Han tipsar om att man alltid ska försöka smälta in i omgivningen vid fotografering av djur och natur. Han ger ett exempel från en egen resa då han skulle fotografera albatrosser på en strand. Frans kom aldrig tillräckligt nära för en bra bild och de var uppenbart rädda för honom. Det han gjorde då var att klä ut sig till en

säl och lägga sig på stranden för att invänta fåglarna. Och visst fungerade det. Trots sin rutin och digra meritlista med flera priser har Frans Lanting en ödmjuk inställning till sin arbetsgivare.

– Att fota för National Geographic kommer aldrig att göra dig berömd. Mina bilder är bara en del av storyn i tidningen. Jag är bara en i laget, säger han.

samtidigt erkänner han att det finns någonting viktigare än både skicklighet och utrustning. Det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och inte ha glömt kameran hemma.

– Tur är den viktigaste komponenten i den perfekta bilden, säger han.

Det negativa med mässan är uppenbart för alla att se. Är du inte teknikintresse-rad så har du inte så mycket att hämta här. Förvånansvärt få fotografier finns med på mässan där företag, utrustning och för-säljare istället tar dess plats.

Längst in i lokalen, väl undangömt, finns fotoutställningen och för att ta sig dit måste man vada igenom diverse företagsmontrar. För att det ska vara värt entrépengen och en

Tekniken i fokus på Fotomässan Trots att stor fokus som vanligt ligger på tekniken är det bilderna som berör mest på Fotomässan. Här är en plats att bli inspirerad på och uppleva fotografier från alla världens hörn.

text och foto peter dovärn

TOPPFOTOGRAF. Frans Lantings bilder i National Geographic ses av läsare över hela världen i varje nummer.

nummer 06 2010femte statsmakten 31medievärlden

hel dags besök på fotomässan i Älvsjö krävs det att det bor en prylgalning i dig.

besökarna efterfrågar också mer inriktning på inspiration och fokus på bilder.

– Mässan är spännande och att kolla på bilderna och få inspiration är det bästa, säger Annika Persson.

Att lägga så stort fokus på tekniken är förståeligt och går att sammanfatta i ett

ord: pengar. De har mer pengar att lägga på utställningen än vad en fattig fotograf har. Självklart blir det då större fokus på teknik-en där det finns pengar att tjäna och att visa sig på mässan är grym reklam. På grund av alla företagsmontrar och försäljare över allt känns det mer som man befinner sig i en kameraaffär än på en fotomässa. En bättre blandning av teknik och bilder vore väldigt välkommet.

Föreläsningarna under mässan höll

toppklass och var väldigt givande och intressanta.

– Det är för föreläsningarna jag är här, det tekniska intresserar mig inte särskilt mycket, säger besökaren Maria Arvetun.

Har du ett fotointresse så är det dock svårt att bli missnöjd med en sådan här mässa. Den har allt du kan önska dig. Om än lite för mycket av vissa saker.

TEKNIKFEST. En mässbesökare testar en 3D-kamera, en av många tekniknyheter på Fotomässan i år.

nummer 06 2010femte statsmaktenstudentliv

32

– Vi måste skaffa en jingel. Den ska spelas i varje program och helst vara special- komponerad för oss, säger Linn Ogelid som är ansvarig utgivare för Radio JMK. Tillsammans med Anna Bremer leder hon redaktionen den här terminen. Målsätt-ningen är inte blygsamt att göra världens bästa radio, vilket man vill uppnå genom att vara experimentell, upplysande och underhållande.

– Vi vill göra radio som skiljer sig från den man hör i andra kanaler, säger Linn Ogelid.

varje tisdagskväll mellan åtta och nio sänder Radio JMK i närradion och på webben. Eftersom intresset är så stort är redaktionen indelad i fyra mindre grupper som producerar och sänder sina egna pro-gram. Vad programmen ska handla om är upp till varje redaktion, något som betyder stor frihet.

– Vissa är förvånade över det egna ans-

varet men det är så man lär sig, säger Linn Ogelid.

den konstnärliga friheten är viktig för de två redaktionsledarna även om det betyder att kvaliteten på programmen vari-erar. En del av charmen med radio handlar också om makten över etern.

– Att välja musiken själv är häftigt, det är coolt med radio, säger Linn Ogelid.

Anna Bremer, som är tekniskt ansvarig, säger att många som inte har sänt radio tidigare tror att tekniken är mer komp- licerad än vad den är. Hon menar att alla kan vara med och att alla kan lära sig.

– Det handlar om att bara hoppa in och ta för sig, säger hon.

Alla nya studenter som ville jobba med Radio JMK fick gå en kurs med radiolärar-en Anders Gjöres i början av terminen. Då handlade det framför allt om att lära sig programmet som man redigerar i.

Anders Gjöres menar tvärtemot Anna Bremer att studenterna underskattar svårigheten i att göra bra radio.

– Många tänkte att de kunde spela in en krönika där de själva pratar och lägga på lite musik, och sedan spela upp det. Få inser att det tar mycket energi att göra bra radio, säger Anders Gjöres.

Fotnot: Radio JMK sänds tisdagar klockan 20-21 på frekvensen 95,3, eller via webb-radio: www.narradio.se

Experimentlustan driver Radio JMKNär Linn Ogelid och Anna Bremer tog över ansvaret för Radio JMK blev de tagna på sängen av det stora intresset bland studenterna.

Tillsammans har de under hösten skapat en radio där konstnärlig frihet värderas högt.

Nu saknas bara en sak.

text och foto malin österberg

I STUDION. Anna Bremer och Linn Ogelid sänder Radio JMK.

nummer 06 2010femte statsmakten krönika 33

min familj har vi varje år i tradition att någon klär ut sig till jultomte och delar ut presenter. Det är oftast någon som motvilligt ställer upp och gör det. Man suckar, tar en klunk av sin julöl och säger bittert: ”okej, jag gör det”.

Att gå in i rollen som tomte är ett projekt. Man får sätta på sig en jultomtedräkt i smyg, trippa ut genom ytterdörren, plinga på och sedan ställa den tidslösa frågan ”Finns det några snälla barn här?” Därefter är det menat att man ska vara hurtig och prata med en norrländsk dialekt. Varför vet jag inte. Det är en jargong och tradition som vi lyckats hålla i cirka två decennier.

bakom kulisserna sker det en make-over. Jul-tomtedräkten består av en röd badrock, i den proppar man i stora kuddar så att man ser riktigt så där ”rund” och ”god” ut.

Sedan får man ha på sig en jultomtemask också, som är väldigt old school. Den har vi använt varje jul sedan 80-talet. Masken ser väldigt sliten ut, och är för övrigt ganska läskig. Jag, som sluppit vara jultomte, har fått veta att det tydligen är väldigt svettigt och varmt att ha på sig dräkten, vilket gör att jultomten emellanåt framstår som en väldigt gnällig och flåsig person.

jultomten blir genast hedersgästen och barnen blir automatiskt tomtens små hjälpredor. Men de

vet om att jultomten inte finns på riktigt, de vet om att jultomtens röst känns bekant. De är smartare än vad vi tror. Man måste vara med i spelet och hålla masken, knepet är att låtsas att man inte vet om att personen under masken faktiskt är din syster. Det ingår i spelets regler. De förstår sig på reglerna och förstår att det gäller att låtsas att man tror på tomten. Annars skulle alla vuxna bli lite smått besvikna och känna sig misslyckade, för ingen vill ju misslyckas i rollen som jultomte.

men varför upprätthåller man denna tradition? Varför är det nödvändigt att gestalta en mytologisk varelse?

Jag gissar att det kanske är så att det finns ett behov av att gemensamt upprätthålla en slags romantiserad version av julafton. Kanske inger tomten en slags symbolisk nostalgi? Eller så är det så att man vill blunda för verkligheten en stund och naivt bli ett barn igen?

När tomten slutfört sitt jobb och slutligen lämnar lägenheten är alla roade och belåtna. Min syster som konstigt nog varit frånvarande under tomtens besök ser frågande ut och undrar vad hon missat. ”Tomten var här!” ropar någon. ”Jaha, var han snäll då?” ”Ja, jättesnäll.” Hon blir nöjd. Det är snart dags att damma av jultomtemasken och badrocken igen. Vem det än blir så är det alltid lika kul att ha honom på besök.

Heather Ferrigan

heather.ferrigan@fem

testatsmakten.se

”Vems tur är det att vara jultomte?”

nummer 06 2010femte statsmakten34 studentliv

Ansvarsområdet tillföll istället nyvalda vice statsminister och utbildningsminister Jan Björklund (FP).

Utbildningsutskottets vice ordförande Mikael Damberg anser att det nu finns risk

för att högskolesektorn kommer att för-summas.

Inför riksdagsvalet drev Sveriges Förenade Studentkårer högskolekvaliteten

i täten över frågor som behöver prioriteras. Båda blocken talade om förändringar inom högskolesektorn men kom med mindre skarpa löften, menar Beatrice Högå, ord-förande i SFS.

– Alliansen ville höja lånedelen, vilket vi var kritiska mot. Rödgröna ville för-visso öka bidragsdelen, men lade samtidigt mycket fokus på att ”hålla budgeten” vilket alltid är svårt att värdera, säger Högå.

Högskolans grundutbildningar är de som är i störst behov av resurser anser Högå och menar att satsning främst måste

HÖGSKOLEPROBLEMATIK. Det kan bli rörigt i högskolepolitiken utan minister.

Vid riksdagens öppnande den 5 oktober utökades den nya regeringen till 24 statsråd. Högskoleministerposten upphörde att existera.

text och foto: jessica s. sällfoto: magnus selander

Högskolepolitik i gungning

nummer 06 2010femte statsmakten 35studentliv

ligga på ökad undervisningstid och bättre lärarkontakt.

vid ett möte mellan SFS och utbildningsminister Jan Björklund dryftades bland annat antagningsregler för studier och just högskole-kvaliteten.

– Björklund höll med om att kvaliteten behöver prioriteras, vi fick dock inga hintar om vad som kommer att göras under mandatperioden, säger Högå.

Högå anser att vice statsministerposten kan rikta mer medial uppmärksamhet mot

högskolepolitiken än tidi-gare.

Likväl tar Björklund nu över en sektor som varit i gungning under de två senaste åren till följd av flertalet nya utbildning-sreformer.

– Det säger sig självt att försvinnandet av högskoleministern innebär omprioriterin-gar för oss, men det är svårt att säga om vår

sak hamnar i skymundan, säger Högå.– Björklund har betonat att han kommer

att lyssna på högskolesektorn och vad den behöver, men det är många nya frågor som inte varit på hans bord tidigare.

Mikael Damberg (S) vice ordförande i Utbildningsutskottet anser att slopandet av högskoleministerposten är förvånande. Damberg menar att inkluderande av hög-skolesektorn till Björklunds ansvarsom-råde är orsak till oro över att verksamheten kommer att försummas. Han pekar på tids-bristen som det största problemet.

Men skulle inte eventuellt Jan Björklunds post som vice statsminister bidra till mer uppmärksamhet för högskolesektorn?

– Som vice statsminister har Björklund andra möjligheter att genomföra förslag på området. Men att hinna med allt, där har han en hel del kvar. Högskolesektorn vill tas på allvar, men hittills har regeringen skjutit sådana satsningar framför sig, säger Damberg.

femte statsmakten har sökt Jan Björklund för en kommentar angående avskaffandet av ministerposten och omprioriteringarna av högskolepolitiken, men har inte fått något svar.

I dagsläget får studenterna vid de teknik-baserade utbildningarna mer pengar till kvaliteten, medan humaniora och samhälls-vetenskaperna halkar efter. Högå anser att studenterna vid de humanistiska utbild-ningarna behöver ytterligare resurser. Verksamhetsbidraget bör vara 300 kronor per student, men ligger för närvarande på 100 kronor och kommer från och med 2011 att sänkas.

– Hade de rödgröna bildat regering hade vi fått 400 miljoner kr mer till studenterna under mandatperioden redan 2011, nu blir det inte förrän under 2012, säger Högå.

utöver kvalitetsfrågan och ökad undervisningstid anser Damberg att bostadsfrågan akut behöver förändras för studenterna.

– Bostadsbristen är det största problemet för studenterna och regeringen har i princip avskaffat all bostadspolitik, säger Damberg.

“Kvaliteten behöver

prioriteras”

Mikael Damberg och Beatrice Högå lägger sig i debatten om högskolan.

nummer 06 2010femte statsmakten36 fs debatt

i debatten om arbetslösheten påstår de äldre att vi 80-talister är slöa och bortskämda. De anser att vi inte har samma höga arbetsvilja och moral. Jag vill påstå att detta är fel, men synen på dessa begrepp förändras med tiden.

Tack vare arbetarrörelsen möjliggjordes klass-resor, vilket är en stor del av svensk historia och en stor del av min familjs historia, och det är jag väldigt stolt över. Även om det har funnits stunder då det har känts svårt att leva upp till arbetaridealen, är det något jag kämpar för att göra. Frågan är dock, hur hårt ska man pressa sig själv för att leva upp till detta?

min farfar började jobba som lärling vid fjorton års ålder. Han blev finmekaniker som utbildade sig vidare på kvällsskola. Farfar deltog i arbetarrörelsen, demonstrerade med fackförbundet och han drog nytta av de kamper som de utkämpade och vann. Hans hårda arbete gav min pappa en möjlighet att utbilda sig och gav familjen en trygg framtid.

Detta är ett exempel på den klassresa som arbetar-barnen, våra föräldrar, har haft i ryggsäcken. De i sin tur har varit de första i sina familjer som skaffade sig en akademisk examen. Jag undrar om någon av våra föräldrar har stannat upp och insett vad det är de har åstadkommit. Våra föräldrar växte upp i arbetarhushåll där hårt arbete var ett krav och där beröm och ömhetsbevis ofta uteblev. Och jag undrar

om det inte också betytt att de känt sig otillräck-liga. Hur stolt jag än är över klassresan är jag inte intresserad av att ärva en känsla av otillräcklighet.

min mamma har många gånger berättat om hur min morfar aldrig tog ut en enda sjukdag, inte ens när han skar av sig halva pekfingret i den stora pressen. Han gick istället raka vägen hem och sydde ett läderskydd för tummen och gick direkt tillbaka till svarven. Vad min morfar gjorde var ju galet, men jag tror säkert att det finns många unga vuxna som har fått höra liknande historier om deras ståndak-tiga förfäder och deras otroliga hängivenhet till sitt arbete.

Dessa berättelser har fått mig att gå till skolan när jag känner mig lite krasslig och fortsätta på som-marjobb jag hatar. Det har uppfostrat mig till att inte gömma mig undan från hårt arbete. Men jag är ledsen mamma, om jag skär av mig tummen tänker jag stanna hemma några dagar, utan att skämmas.

Relationen till arbetet förändras precis som sam-hället. Det viktiga är inte att vi ska kämpa som våra förfäder utan att vi aldrig glömmer deras kamp.

/Mari Norberg

”Ett arbetarbarns bekännelser”

Ta chansen och tyck till du också!Maila ditt inlägg till: [email protected]

DEBATTFS

Kommentera artikeln på:femtestatsmakten.se/wordpress

nummer 06 2010femte statsmakten 37fs debatt

illustration: victoria gillberg

www.femtestatsmakten.se

femte statsmakten nr 6 2010

Documents