falska erkännanden705064/fulltext01.pdfförhörstekniker för målsäganden och vittnen tas...

JURIDISKA INSTITUTIONEN

Stockholms universitet

Falska erkännanden - ur ett beteendevetenskapligt

perspektiv

Sara Dahlstedt

Examensarbete i processrätt, 30 hp

Examinator: Christian Diesen

Stockholm, Höstterminen 2013

2

Sammanfattning Den här uppsatsen behandlar erkännandet som bevismedel och riktar in sig på

att förklara och utreda falska erkännanden. Då den mesta forskning som har

gjorts kring varför falska erkännanden förekommer och hur de kan upptäckas

inte har varit rättsvetenskaplig har den här uppsatsen en tvärvetenskaplig

inriktning.

Syftet med den här uppsatsen är att belysa de rättsliga frågeställningar som

uppkommer och se vad som går att göra för att minska antalet framtvingade

falska erkännanden och mildra konsekvenserna i domstolen av ett falskt

erkännande. Framtvingade falska erkännanden kan bero på att den misstänkte

bara ser till den tillfälliga vinningen. Det kan innebära att förhöret avslutas

och/eller en möjlighet att få åka hem. Det kan också bero på att förhörsledaren

har lyckats övertyga den misstänkte om att det är han/hon som begått brottet.

De flesta falska erkännanden ges under förundersökningen. Förhörsledaren har

ett stort ansvar att inte tvinga fram ett falskt erkännande utan fokusera på att få

fram så mycket information som möjligt. Det finns ett antal olika

förhörstekniker och i den här uppsatsen tas fyra upp. Av dessa fyra är det två

som inte fokuserar på erkännandet i sig utan på en bred utredning.

Det finns regler i bland annat rättegångsbalken, Europakonventionen och FN-

konventionen mot tortyr om hur ett förhör får hållas och om det får användas i

en rättegång. Möjligheten för rätten att avvisa ett erkännande diskuteras i

uppsatsen men om erkännandet väl har tagits in i målet är det upp till rätten att

värdera det. Det finns ett antal olika metoder för bevisvärdering och tre av

dessa tas upp.

3

Sammanfattning ............................................................................................................. 2

Förkortningar .................................................................................................................. 5

1. Inledning ..................................................................................................................... 6

1.1 Problemformulering ............................................................................................. 6

1.2 Syfte och frågeställning ........................................................................................ 8

1.3 Metod och material .............................................................................................. 8

1.4 Avgränsning .......................................................................................................... 8

1.5 Disposition ............................................................................................................ 9

2. Teoretiskt avsnitt ........................................................................................................ 9

3. Falska erkännanden .................................................................................................. 11

3.1 Definition ............................................................................................................ 11

3.2 Anledningar till falska erkännanden ................................................................... 11

3.3 Går det att se om ett erkännande är sant eller falskt? ...................................... 17

4. Polisförhör ................................................................................................................ 18

4.1 Relevant lagtext rörande begreppet rättvis rättegång ...................................... 18

4.2 Förhörstekniker .................................................................................................. 19

4.2.1 Niostegsmetoden ........................................................................................ 19

4.2.2 Standardmetoden ....................................................................................... 20

4.2.3 Kognitiv intervju .......................................................................................... 21

4.2.4 Utredande intervju ...................................................................................... 22

4.3 Analys ................................................................................................................. 22

5. Processrättsliga principer ......................................................................................... 23

5.1 Viktiga processrättsliga principer ....................................................................... 23

5.2 Utredningens robusthet ..................................................................................... 24

6. Domstolens prövning av erkännande ...................................................................... 24

7. Återkallande av erkännanden och bedömningen av dessa...................................... 26

7.1 Återkallande av erkännande .............................................................................. 26

7.2 Återkallande av erkännande ur bevisvärderings synpunkt ................................ 26

7.3 Analys ................................................................................................................. 28

8. Erkännandets bevisverkan ....................................................................................... 28

9. Bevisvärdering .......................................................................................................... 31

9.1 Principen om fri bevisprövning .......................................................................... 32

9.2 Analys ................................................................................................................. 35

4

9.3 Värdemetod, temametod och induktiv metod .................................................. 36

9.4 Analys ................................................................................................................. 39

10. Betänkande av Påföljdsutredningen ...................................................................... 39

10.1 SOU 2012:34 ..................................................................................................... 39

10.2 Analys ............................................................................................................... 42

11. Betänkande av Straffprocessutredningen .............................................................. 42

11.1 SOU 2013:17 ..................................................................................................... 42

11.2 Analys ............................................................................................................... 44

12. Avslutande analys ................................................................................................... 45

13. Källförteckning ........................................................................................................ 48

13.1 Litteratur .......................................................................................................... 48

13.2 Offentligt tryck ................................................................................................. 49

13.3 Myndighetspraxis ............................................................................................. 49

13.4 Rättsfall ............................................................................................................. 50

13.5 Lagtext .............................................................................................................. 50

13.6 Internationellt material .................................................................................... 50

13.7 Elektroniskt material ........................................................................................ 50

5

Förkortningar BrB: brottsbalken (1962:700)

HD: högsta domstolen

NJA: Nytt Juridiskt Arkiv

RB: rättegångsbalken (1942:740)

RF: regeringsformen (1974:152)

Europakonventionen: den europeiska konventionen angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

FN-konventionen mot tortyr: FN-konvention mot tortyr och annan grym,

omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

Jag är medveten om att gärningspersoner, förhörsledare och andra inblandade i

rättsprocessen kan vara av både manligt och kvinnligt kön. Det är inte av någon

fördomsfull anledning jag har valt att skriva han när det inte gått att göra det

opersonligt utan det är för enkelhetens skull, för att slippa skriva han/hon på

varje ställe.

6

1. Inledning

1.1 Problemformulering

1989 i New York City blev en kvinna brutalt våldtagen, misshandlad och

lämnad för död i Central Park. Hon lyckades överleva men hade inget minne av

händelsen. Fem pojkar i åldrarna 14-16 år greps, förhördes och blev snart

dömda för brottet. Videobanden från när pojkarna erkände visades för juryn

men det var bara själva erkännandet som visades av de totalt 14-30 timmar

långa förhören. Videobanden visade hur pojkarna detaljerat och med gester

berättade om hur, när och var kvinnan blev attackerad och hur de själva hade

varit delaktiga. En av dem spelade upp hur han drog av kvinnans byxor. En

annan berättade att han föll för grupptrycket och att han var mycket ledsen för

det han hade gjort och att det inte skulle hända igen. 13 år senare erkände en

man som satt i fängelse för tre våldtäkter och ett mord att det var han som hade

våldtagit kvinnan i Central Park. På brottsplatsen hade inga spår funnits av

pojkarna och sperma som hittades uteslöt dem alla. De hade dömts enbart

utifrån sina erkännanden.1

Ett exempel på en annan typ av falskt erkännande, som inträffat i Sverige, är

följande händelse. En ung kvinna som var hårt hållen av sin familj rymde

hemifrån till en man hon gillade. När mamman fick reda på var dottern befann

sig fick hon dottern och mannen att komma hem till föräldrarna med löfte om

att de skulle diskutera ett giftermål. När de kom till huset separerades de och

fördes in i två lägenheter som låg intill varandra. Under natten mördades

mannen och det fanns ett antal olika bevis som tydde på att det var flera

personer som mördade honom. Den 17 - åriga sonen i familjen tog dock ensam

på sig skulden. Det som pekade mot föräldrarna var mest indicier och

tingsrätten fann att trots att sonens berättelse till stora delar var bristfällig så

fanns det inte tillräckligt med bevis för att fälla föräldrarna. Sonen erkände

grov misshandel och vållande till annans död men dömdes år 2006 för mord till

sluten ungdomsvård i fyra år och därefter utvisning från Sverige. Domen

fastställdes av hovrätten och högsta domstolen medgav inte prövningstillstånd.

1 Angående detta stycke, se Kassin, Saul, True or false: "I'd know a false confession if I saw

one", s. 172-194. I Granhag, P A och Strömwall, L A (red), The Detection of Deception in

Forensic Contexts. Cambridge University Press. Cambridge, 2004, s. 172-173.

7

År 2011 beviljade högsta domstolen resning till förmån för sonen och till

nackdel för hans föräldrar. Sonen hade då ändrat sin berättelse och gav

föräldrarna skulden för mordet. Hovrätten ansåg att hans nya berättelse hade

påtagligt stöd av annan bevisning i målet vilket innebar att föräldrarna dömdes

för mord och sonen för medhjälp till mord.2

Det hade framkommit några nya vittnesmål i målet men i huvudsak var

skillnaden att sonen ändrade sin berättelse. Han hade innan tagit på sig brottet

eftersom han ville skydda sin familj men när han hotades av utvisning

berättade han sanningen. Han hade även pratat med en psykolog när han var på

ungdomshemmet. För psykologen hade han berättat att han hade tagit på sig

brottet och att han ville berätta sanningen.3

Dessa två rättsfall är olika på många sätt och vis men i båda fallen erkände de

dömda falskt. Pojkarna i den första exemplet var helt oskyldiga till brottet och

ändå erkände de. Vi har inte systemet med jury i Sverige men erkännanden av

det här slaget skulle kunna förekomma även här och leda till fällande domar.

Falska erkännanden har förekommit i alla tider och av en mängd olika

anledningar. Ett stort problem med att falska erkännanden förekommer är att de

ofta får oerhörda konsekvenser framförallt för de som erkänner falskt men

också för deras familjer och andra inblandade. Det innebär även att den rätta

gärningsmannen går fri och har möjlighet att begå nya brott. Falska

erkännanden är ett misslyckande både på individ- och samhällsnivå. Hur ska

domare och andra inom rättsväsendet tänka för att inte riskera att oskyldiga

döms för gärningar de inte begått? Falska erkännanden är ett komplext område

som behöver utredas ytterligare. Med mer kunskap om ämnet finns möjlighet

att begränsa antalet falska erkännanden.

2 Angående detta stycke, se HovR B 1338-11 3 Angående detta stycke, se HovR B 1338-11

8

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med den här uppsatsen är att belysa de rättsliga frågeställningar som

uppkommer och se vad som går att göra för att minska antalet framtvingade

falska erkännanden och mildra konsekvenserna i domstolen av ett falskt

erkännande.

Uppsatsen berör följande frågeställningar:

Hur kommer det sig att personer erkänner falskt i polisförhör och vad

kan göras för att förhindra det?

Hur ska domaren värdera ett erkännande?

1.3 Metod och material

När det gäller den processrättsliga delen har jag använt mig av den juridiska

metoden. Det innebär att jag studerat lagtext, förarbeten, doktrin och praxis i

enlighet med rättskälleläran. När det gäller den beteendevetenskapliga delen

redogör jag för kunskapsläget. Detta för att jag sedan ska kunna svara på de

rättsliga frågorna. I ett examensarbete på 30 hp går det av utrymmesskäl inte att

göra en fullständig redogörelse utan jag har sammanfattat kunskapsläget utifrån

de mest tongivande böckerna i ämnet. Jag har valt de böcker som beskriver det

beteendevetenskapliga ur ett rättsligt perspektiv. Mycket av den forskning som

gjorts har inte skett i Sverige och därför har jag valt en del böcker skrivna på

engelska då jag anser att det är de som skrivit de mest tongivande böckerna och

jag vill ha förstahandskällor.

1.4 Avgränsning

Denna uppsats är skriven inom straffprocessen och tar därför inte upp frågor

om medgivande inom den civilrättsliga processen.

Fokus ligger på erkännanden som den misttänkte avgivit. Någon utredning om

förhörstekniker för målsäganden och vittnen tas därför inte upp.

Jag redogör kortfattat för principen om fri bevisprövning. Det är ett stort och

komplext område som jag inte har möjlighet att utveckla till fullo i min

uppsats. Principen har dock betydelse för min frågeställning och därför

försöker jag ge en inblick i hur den fungerar.

9

1.5 Disposition

Uppsatsen inleds med ett teoretiskt avsnitt för att läsaren ska få en uppfattning

om de bakomliggande anledningarna till att förundersökningen och rättegången

ser ut som de gör. Detta följs av en beteendevetenskaplig studie om bland annat

de bakomliggande orsakerna till falska erkännanden och förhörstekniker. Detta

för att läsaren ska få en förståelse av hur komplext problemet är och vilka

problem rätten står inför när det väl är dags för dem att avkunna dom. Stort

fokus har lagts på den beteendevetenskapliga utredningen. Detta är ett

medvetet val då denna del saknas i den juridiska utbildningen och den behövs

för att verkligen kunna förstå det komplexa problem falska erkännanden utgör

och vad man kan försöka göra åt det. Därefter går jag igenom erkännandets

bevisverkan och bevisvärde för att avsluta med två relativt nya lagförslag som

berör bland annat erkännandets verkan och värde som bevis.

Jag har valt att lägga in analysen efter det kapitel som det hör ihop med. Detta

för att läsaren då är insatt i ämnet och för att det blir mer sammanhängande. I

slutet av uppsatsen finns det sedan en kort avslutande analys för att binda ihop

uppsatsen.

2. Teoretiskt avsnitt Det finns ett antal principer som varje rättsstat måste respektera. En av dessa är

legalitetsprincipen som formuleras enligt följande. Inget straff utan lag, inget

straff utan brott, inget brott utan kriminalisering genom lag. Principen

innehåller fyra krav på straffrättslig lagstiftning och rättstillämpning. Det är

föreskriftskravet, retroaktivitetsförbudet, analogiförbudet och

obestämdhetsförbudet. Legalitetsprincipen anses följa dels av 2 kap 10 § 1 st.

RF och artikel 7 i Europakonventionen, dels av 1 kap 1 § BrB och 5 § 1 st.

lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. Anledningen till att

legalitetsprincipen finns är att den enskilde ska kunna förutse vad han eller hon

kan utsättas för av staten och för att kunna kontrollera maktutövningen.4

4 Angående detta stycke, se Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens

grunder, 2 u., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2013, s. 45-46.

10

Skuldprincipen som är en av de andra rättsstatliga principerna innebär bland

annat att den enda som kan drabbas av straffrättsligt ansvar är den som bär

skulden. Om man kunde drabbas av straff utan att ha uppvisat skuld skulle man

inte kunna skydda sig mot straff. Individens trygghet skulle försvinna och man

skulle kunna likställa att drabbas av straff med att drabbas av en

olyckshändelse. Att bli ansvarig oberoende av om man varit laglydig eller inte

är omoraliskt.5

Det finns inte endast rättvisekrav på ett samhälle utan även etiska krav som till

exempel humanitet. Staten ska inte hota med straff eller verkställa straff om

man kan uppnå samma mål med svagare medel. Med tanke på att det begås

brott i samhällen med skyhöga straff, att upptäcktsrisken spelar en betydande

roll vid riskanalyser för att drabbas av straff och att det ännu inte kunnat göras

statistiskt säkert huruvida hotets styrka påverkar brottslighetens omfattning bör

man börja med generellt svaga straffhot.6

Proportionalitetsprincipen är ett rättvisekrav som innebär att det ska finnas en

proportionalitet mellan en otillåten gärningstyps straffvärde och dess

straffsats.7 Att få handen avhuggen för att man stulit anses inte proportionerligt

i en demokratisk rättstat.

När en oskyldig person döms bryter staten mot de ovan nämnda principerna.

Det är en utopi att en stat inte skulle döma en enda oskyldig person men en stat

som har en hög andel oskyldigt dömda kan knappast kallas för rättsstat. Det är

svårt för domare och andra inom rättsväsendet att veta om ett erkännande är

falskt eller inte, vilket jag går in på mer under avsnitt 3.3. Det är därför viktigt

ur rättssäkerhetssynpunkt att staten ser till att kunskapen ökar och att anställda

inom rättsväsendet utbildas så att antalet falska erkännanden hålls på en så låg

nivå som möjligt.

5 Angående detta stycke, se Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens

grunder, 2 u., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2013, s. 48. 6 Angående detta stycke, se Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens

grunder, 2 u., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2013, s. 50. 7 Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, 2 u., Iustus Förlag

AB, Uppsala, 2013, s. 51.

11

3. Falska erkännanden

3.1 Definition

Det finns ett antal olika sätt att definiera falska erkännanden på. Det vanligaste

är att en person erkänner ett brott som han är helt oskyldig till. En del utökar

definitionen och säger att det även är när någon överdriver sin inblandning i ett

brott. En del lägger också in situationen då en skyldig gärningsman

manipuleras att erkänna ett brott som han inte har något minne av.8

3.2 Anledningar till falska erkännanden Anledningen till att människor erkänner falskt varierar. För förhörsledare,

domare och andra inom rättsväsendet gäller det därför att ha vetskap om de

olika anledningar som kan finnas för att en person erkänner falskt. De bör alltid

ifrågasätta motiven bakom ett erkännande för att minska risken att döma någon

som är oskyldig.

Gisli Gudjonsson är en isländsk professor och välkänd över hela världen med

sitt arbete om falska erkännanden. Enligt honom finns det tre psykologiska

typer av erkännanden. Den första typen är frivilliga falska erkännanden och

följande anledningar är några som ges till varför sådana förekommer:

1. En morbid önskan för ökändhet. Personen har ett patologiskt behov av

att bli ökänd, även om det innebär att man blir straffad eller till och med

fängslad.

2. Ett omedvetet behov av att sona skuld över tidigare överträdelser

genom självbestraffning. Skuldkänslorna för tidigare överträdelser kan

härstamma från en riktig överträdelse eller en inbillad. Skuldkänslorna

behöver inte vara länkade till en specifik händelse utan de kan vara

generella.

3. Oförmåga att skilja fakta från fantasi. Personen ger ett frivilligt falskt

erkännande eftersom han inte klarar av att skilja mellan riktiga

händelser och händelser som egentligen kommer från hans funderingar,

fantasi eller planerande. Det här fenomenet är oftast associerat med

8Angående detta stycke, se Gudjonsson, Gisli, The psychology of interrogations and

confessions: a handbook, Wiley, West Sussex, 2003, s. 174.

12

någon psykisk sjukdom som schizofreni men kan även hittas i mild

form hos personer utan psykisk sjukdom.

4. En vilja att hjälpa och skydda den riktiga brottslingen. Det här är en

viktig anledning till varför folk ger frivilliga falska erkännanden. Det

förekommer oftare i enklare brott men kan även förekomma i allvarliga

brott såsom mord. 9

Ett exempel från Sverige på frivilligt falskt erkännande är att 25 år efter att

statsministern Olof Palme mördades har 130 personer tagit på sig mordet10

.

Den andra typen enligt Gudjonsson är framtvingade tillmötesgående11

falska

erkännanden. De är resultatet av press eller tvång under polisförhöret. Den

misstänkte erkänner inte frivilligt utan ger efter för krav och press från

förhörsledaren för att få omedelbar tillfällig vinning. Den misstänkte vill fly

från en stressfull eller outhärdlig situation. Den misstänkte kan vara svagt eller

fullt medveten om konsekvenserna av erkännandet men den tillfälliga

vinningen överväger de osäkra långsiktiga konsekvenserna. Den misstänkte

kan naivt tro att sanningen på något vis ska komma fram senare eller att deras

advokat ska lyckas reda ut deras falska erkännande. Den tillfälliga vinningen

kan bestå av följande:

Få tillåtelse att åka hem efter erkännande.

Förhöret avslutas.

Ett sätt att hantera kraven och pressen i situationen.

Undvika att häktas. Den här anledningen blir speciellt viktig för de som

är klaustrofobiska eller missbrukare.12

9 Angående stycket och punktlistan, se Gudjonsson, Gisli, The psychology of interrogations and

confessions: a handbook, Wiley, West Sussex, 2003, s. 194-195. 10

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/130-personer-har-erkant-palmemord_5956567.svd sett

den 7/10-2013 11 Jag väljer att använda samma översättning av det engelska ordet coerced-compliant som

Granhag och Christiansson gör i, Granhag, Pär Anders & Christiansson, Sven, Handbok i

rättspsykologi, 1 u., Liber AB, Slovenien, 2008, s. 356. 12

Angående detta stycke och punktlistan, se Gudjonsson, Gisli, The psychology of

interrogations and confessions: a handbook, Wiley, West Sussex, 2003, s. 196.

13

Erkännandet är ibland en följd av otillbörliga metoder som hot, tvång eller

tortyr. Sådana metoder behöver dock inte ha använts utan förhöret kan vara

pressande nog även om det bedrivs inom lagens ramar.13

Gudjonssons tredje typ är framtvingade internaliserade falska

erkännanden. Den här sortens erkännanden är när den misstänkte under

polisförhöret börjar tro att han har begått brottet som han är anklagad för, trots

att han inte har något faktiskt minne av att ha begått brottet. Det finns två olika

kategorier av anledningar till att den misstänkte börjar tro på det. Inom den

första kategorin finns det två varianter. Den första är när den misstänkte inte

har några minnen av det påstådda brottet, även om han har begått det. Det här

kan bero på minnesförlust eller minnesproblem på grund av alkohol. Det andra

fallet är när den misstänkte är oskyldig men han saknar minnen om att han inte

har begått brottet. Med andra ord har den misstänkte ingen klar bild av vad han

gjorde vid den tid då brottet begicks och börjar därför tro att han måste ha

begått brottet. Den andra kategorin är när den misstänkte i början av

polisförhöret har en klar bild av att inte ha begått brottet men på grund av

diskret manipulation från förhörsledaren gradvis börjar misstro sina egna

minnesbilder och övertygelser.14

Den enda förklaringen som verkar trolig för

den misstänkte är att han begått brottet men hans osäkerhet speglas i ordvalet,

och uttryck som "jag måste ha gjort det", "jag gjorde det antagligen", "jag antar

att jag gjorde det" och "jag skulle kunna ha gjort det" är vanliga.15

Det är inte klarlagt vilka faktorer som gör att ett falskt erkännande blir

internaliserat. En viktig faktor är dock troligen förhörstekniken som

förhörsledaren använder. Framtvingade tillmötesgående erkännanden

uppkommer troligast när kraftfulla och framträdande tekniker av social kontroll

används. Internalisering däremot uppkommer genom försiktiga, mindre

tvingande metoder.16

13

Angående detta stycke se, Forssman, Fredrik, Prövning av erkännande i Diesen, Christian

(red.), Bevis, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1997, s. 121. 14

Gudjonsson, Gisli, The psychology of interrogations and confessions: a handbook, Wiley,

West Sussex, 2003, s. 196-197. 15

Leo, Richard, Police interrogation and american justice, Harvard University press,

Cambridge, Massachusetts och London, 2008, s. 210-211. 16

Angående detta stycke, se Gudjonsson, Gisli, The psychology of interrogations and

confessions: a handbook, Wiley, West Sussex, 2003, s. 198-199.

14

Jag kommer i den här uppsatsen rikta in mig på hur falska erkännanden

påverkas av hur polisförhöret hålls, vilket med andra ord innebär de falska

erkännanden som är framtvingade tillmötesgående eller framtvingade

internaliserade.

Människor klarar polisförhör olika bra. Faktorer som kan påverka om en

person blir alltför pressad är ålder, bristande intelligens, kulturell uppfostran,

social oro och psykologiska sjukdomar. Det finns även ett antal miljöfaktorer

som kan påverka en person att erkänna falskt. Om personen suttit isolerad,

speciellt om det varit under en längre tid, så ökar behovet av att ta sig därifrån.

Om personen är trött och utmattad så blir det svårare att dra logiska slutsatser

och utreda konsekvenser. Forskning har även visat att om polisen ljuger eller

överdriver om bevis så kan det få personen att ta på sig brott han inte har

begått.17

Richard Ofshe som är en amerikansk professor i sociologi försökte komma

fram till hur det kommer sig att personer falskeligen börjar tro, till följd av ett

polisförhör, att de har begått ett brott som de inte har några minnen av. De

erkände falskt eftersom förhörsledaren fick dem att tro på två saker:

1. Att de hade begått brottet. Trots att de inte hade några minnen av

handlingen fanns det ovedersägliga bevis om att de hade gjort det.

2. Det fanns en giltig förklaring till att de inte kom ihåg, en trolig och

tillämpbar förklaring för deras brist av minnen från brottet.

När dessa två tankar väl etablerats överväldigar förhörsledaren den misstänkte

med förhörstekniker som leder till ett falskt erkännande. I dessa tekniker ingår

bland annat upprepade uttalanden av förhörsledarens övertygelse om den

misstänktes skuld genom frekventa anklagelser, långa förhör under stor

emotionell press och upprepade påminnelser om tidigare blackouter eller

minnesproblem om det förekommit tidigare vilket får honom att tvivla på sin

förmåga att komma ihåg händelsen. Till sist kommer förhörsledaren försöka

17

Angående detta stycke se, Kassin, Saul, True or false: "I'd know a false confession if I saw


Forensic Contexts. Cambridge University Press. Cambridge, 2004, s. 179.

15

skrämma den misstänkte med olika konsekvenser som kan uppkomma om han

inte erkänner.18

Alla teknikerna ovan används inte i alla fall av internaliserade falska

erkännanden, men det är tekniker som underlättar processen. De får den

misstänkte att tappa förtroendet för sitt minne och personen blir förvirrad och

får svårt att förstå situationen han befinner sig i. I de fyra fall som Ofshe

studerade var ingen av dem psykiskt sjuk. De hade tre personlighetsdrag

gemensamma som var tydliga men inte extrema:

Stor tillit till auktoriteter.

Dåligt självförtroende.

Förhöjd suggestibilitet.19

Suggestibilitet innebär att man är mottaglig för påverkan av känslor,

stämningar och grupptryck.20

Punkterna ovan innebär att misstänkta som inte är psykologiskt sårbara i början

av ett förhör ändå kan göra internaliserade falska erkännanden om de blir

förhörda under lång tid och "rätt" tekniker används av förhörsledaren. Några

ytterligare faktorer som är viktiga är den misstänktes dåliga förtroende för sitt

eget minne. Även personer med bra minne kan tappa förtroendet om

förhörsledaren ifrågasätter och underminerar det. Den misstänktes förmåga att

skilja mellan riktiga minnen och vad som är föreslaget av förhörsledaren är

också viktigt. Slutligen är det viktigt att skilja mellan falsk tro och falska

minnen. Den misstänkte kan ha blivit övertygad, eller ha övertygat sig själv, att

han begått brottet utan att för den skull fått några minnen av det.21

Richard Leo som är en amerikansk professor i sociologi och juridik anser att

skillnaden mellan falsk tro och falska minnen är ytterst viktig. De flesta skapar

inte falska minnen utan de börjar tro i avsaknad av andra minnen att de har

18 Angående detta stycke och punktlistan, se Ofshe, Richard, Coerced confessions: The logic of

seemingly irrational action, Cultic studies journal, volume 6, California, 1989, s. 1-15. 19

Angående detta stycke och punktlistan se, Gudjonsson, Gisli, The psychology of

interrogations and confessions: a handbook, Wiley, West Sussex, 2003, s. 200-201. 20

http://www.ne.se.ezp.sub.su.se/suggestibilitet, Nationalencyklopedin 2013-10-22 21

Angående detta stycke, se Ofshe, Richard, Coerced confessions: The logic of seemingly

irrational action, Cultic studies journal, volume 6, California, 1989, s. 1-15.

16

begått brottet och går med på att ta ansvar för det eftersom det verkar som den

troligaste förklaringen. Det måste till extrema situationer för att en person ska

skapa falska minnen. 22

Ett exempel från Sverige på när ett framtvingat internaliserat falskt erkännande

var på väg att ges är när T. K. år 2005 blev misstänkt för att ha mördat sin

sambo. Han såg sin sambo liggandes i en blodpöl i köket med en man med en

kniv böjd över sig. T. K. flydde därifrån och larmade polisen. När polisen kom

fanns bara sambon i köket och inga spår av någon annan person. Polisen blev

övertygad om att det var T. K. som hade begått mordet. T. K. blev under flera

veckor i sträck utsatt för förhör av poliser som var övertygade om att han var

mördaren. Poliserna använde sig av flera av punkterna i Ofshes lista. Bland

annat upprepades ofta att polisen visste att det var han som hade gjort det.

Förhörsledaren sa bland annat "Hon står där i köket. Hon får ett kraftigt

knivhugg rakt in i hjärtat. Hon dör ganska fort. Måste vara du, fanns bara ni två

i lägenheten. Ingen annan kan ha kommit in i lägenheten". Det var en stor

emotionell press och han tvingades att titta på detaljerade fotografier på sin

knivhuggna flickvän. Förhörsledaren kom med olika motiv till varför T. K.

hade mördat henne. "Hon retar upp dig, du blir arg", "Hon tycker inte om dig"

och "Hon har ledsnat på dig totalt". Förhörsledaren försökte även få honom att

tänka på konsekvenserna om han inte erkände. "Du ska ju leva länge till, då

måste du säga som det är, hur ska du annars kunna leva vidare?" och "Erkänn

nu - det är bättre för dig i framtiden!". Rätt mördare åkte sen fast och T. K.

berättade om de två månader han suttit häktad. "Dom pressar en så hårt. Man

trodde att man gjort det till slut. Jag blev helt förvirrad och började tro att jag

hade gjort det, att jag var sjuk".23

Hade han blivit pressad ett tag till är det stor

risk att han hade erkänt falskt och jag tycker att det här är ett bra exempel på att

även svenska polisförhör kan tvinga fram falska erkännanden även om de följer

lagen.

22

Angående detta stycke se, Leo, Richard, Police interrogation and american justice, Harvard

University press, Cambridge, Massachusetts och London, 2008, s. 221. 23

Angående detta stycke se, Granhag, Pär Anders & Christiansson, Sven, Handbok i

rättspsykologi, 1 u., Liber AB, Slovenien, 2008, s. 352-353.

17

3.3 Går det att se om ett erkännande är sant eller falskt? Det finns en vanligt förekommande tro om en möjlighet att känna igen ett

falskt erkännande. Detta är för det mesta inte sant och det finns fyra

anledningar till det. För det första så säger vårt sunda förnuft till oss att lita på

erkännanden. Det sunda förnuftet får oss också att tro att folk är själviska och

att man måste vara psykiskt sjuk för att ha ett sådant destruktivt beteende som

falska erkännanden innebär. De flesta tror att de aldrig skulle kunna erkänna ett

brott de inte begått och kan därför inte tänka sig några omständigheter då

någon annan skulle göra det.24

Den andra anledningen är att de flesta inte är särskilt bra på att se om någon

ljuger. Saul Kassin, Christian Meissner, och Rebecca Norwick är amerikanska

professorer i psykologi och gjorde år 2004 ett experiment som gick ut på att se

om poliser och vanligt folk (studenter) kände igen ett falskt erkännande när de

såg ett. Resultatet visade att ingen av grupperna var bättre på att se om ett

erkännande var sant eller inte än om slumpen hade fått avgöra genom kast med

tärning. Förundersökningsledarna var däremot mycket säkrare på sina svar än

studenterna.25

Den tredje anledningen är att erkännanden påverkade av polisen är till skillnad

från de flesta andra typer av muntliga uttalanden skadade av själva processen,

det vill säga av förhöret som framkallar dem eftersom förhöret är utformat för

övertalning. Förhörsledaren är en auktoritär person som har en stark förutfattad

mening om den misstänkte. För de som är oskyldiga hoppas man att

förhörsledaren håller sig neutral och har ett öppet sinne men tyvärr visar

forskning att när en person väl fått en uppfattning så kommer de medvetet och

omedvetet att söka bevis som stödjer den teorin.26

24

Angående detta stycke, se Kassin, Saul, True or false: "I'd know a false confession if I saw


Forensic Contexts. Cambridge University Press. Cambridge, 2004, s. 181. 25



Forensic Contexts. Cambridge University Press. Cambridge, 2004, s. 181-182. 26




18

Den fjärde anledningen är att när man fått fram falska erkännanden via

polisförhör innehåller de många faktorer som associeras med sanna

erkännanden. De är ofta levande och innehåller många detaljer om brottet,

brottsplatsen och offret. Dessa detaljer har den oskyldige fått via ledande

förhörsfrågor, foton, överhörda konversationer och andra andrahandskällor av

information som de flesta inte tänker på. Ofta brukar de som erkänner falskt

även förklara varför de begick brottet. Det kan handla om hämnd, avundsjuka,

desperation eller grupptryck. Ibland uttrycker de även ånger och ber om

förlåtelse. Det finns även de som finner och korrigerar misstag som finns i

deras uttalanden vilket får det att verka som att de läst, förstått och verifierat

innehållet. Sådana här erkännanden ser ut att vara frivilliga och en produkt av

personlig erfarenhet.27

4. Polisförhör

4.1 Relevant lagtext rörande begreppet rättvis rättegång Artikel 6 i Europakonventionen ger alla rätt till en rättvis rättegång. Begreppet

rättvis rättegång i europakonventionen är inte begränsat till rättegången i

domstolen utan täcker hela det straffrättsliga förfarandet. Det finns flera

principer som ingår i begreppet rättvis rättegång. En av principerna innebär att

den misstänkte inte ska behöva göra medgivanden eller tillhandahålla

belastande material.28

Att bevisa den tilltalades skuld är åklagarens uppgift och

därför har den tilltalade rätt att vara tyst och behöver inte underlätta för

åklagaren på något vis.29

Europadomstolen sa i fallet John Murray mot

Storbritannien att trots att denna rättighet inte uttryckligen står i artikel 6 är den

generellt accepterad i internationell rätt och ligger i hjärtat av rätten till en

rättvis rättegång.30

I Allan mot Storbritannien sa Europadomstolen att rätten att

inte belasta sig själv framförallt har att göra med att respektera en anklagads

vilja att förbli tyst och förutsätter att åklagarsidan i ett brottmål styrker åtalet

27



Forensic Contexts. Cambridge University Press. Cambridge, 2004, s. 185-186. 28

JO 2012/13 s. 62 på s. 70. 29

Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 4 u., Norstedts Juridik, Stockholm, 2012,

s. 282. 30

John Murray mot Storbritannien, dom 8 februari 1996, ansökan nummer 18731/91, § 45.

19

utan bevis som inhämtats genom tvång eller press.31

Rättighetens omfång är

inte begränsad till fall där yttre våld använts mot den misstänkte eller där hans

vilja på ett direkt sätt förtryckts.32

Begreppet rättvis rättegång återfinns i 2 kap 11 § 2 st. RF. Där står det att en

rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid.

Utförligare regler för hur ett polisförhör får hållas finns i 23 kap 12 § RB. Där

finns följande regler för vad som inte får förekomma under ett förhör: "Under

förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning

användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda

förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Den som

höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta nödig

vila."

Dessa regler har tillkommit för att tillvarata olika skyddsintressen hos den

hörde och förhindra missbruk av förhörsmetoder. Dessutom blir de lämnade

uppgifterna mer sanningsenliga och tillförlitliga än om de hade tvingats fram.

Domaren bör ha en generös inställning till regleringen ovan till förmån för den

hörde, detta speciellt eftersom uppräkningen av vad som inte får förekomma

under ett förhör endast torde vara exemplifierande.33

4.2 Förhörstekniker

4.2.1 Niostegsmetoden

John Reid, förhörsledare, och Fred Inbau, professor i juridik, kom på den så

kallade Reid-tekniken. Den består av en niostegsmetod och har lärts ut till

poliser via handböcker i bland annat USA och England. Förhörsledaren är

rekommenderad att klä sig i civila kläder och isolera den misstänkte i ett litet,

kalt och ljudisolerat rum. Därefter kan de börja med niostegsmetoden. Metoden

består bland annat av att konfrontera den misstänkte med skuld, avbryta alla

31

Allan mot Storbritannien, dom den 5 november 2002, ansökan nummer 48539/99, § 44. 32

Allan mot Storbritannien, dom den 5 november 2002, ansökan nummer 48539/99, § 50. 33

Angående detta stycke, se Lundqvist, Ulf, Bevisförbud: en undersökning av möjligheterna att

avvisa oegentligt åtkommen bevisning i brottmålsrättegång, 1 u., Iustus Förlag AB, Uppsala,

1998, s. 310.

20

förnekanden, få den misstänkte att återberätta detaljer om brottet och omvandla

återberättandet till en skriftlig bekännelse. 34

Forskare har lagt fram mycket kritik mot Reid-tekniken. Det har främst handlat

om att tekniken inte är grundad på vetenskapliga studier, att den är oerhört

pressande och att den är manipulativ. Tekniken är en övertalningsprocess som

ändrar den misstänktes attityd om att erkänna från negativ till positiv. Det finns

stor risk för falska erkännanden när förhörstekniken är så här pass pressande

och manipulativ.35

Inbau insåg att det finns ett problem med falska

erkännanden men ansåg att det går att se om en person är skyldig eller inte. En

person som är oskyldig ger precisa svar eftersom han inte är rädd för att villa

bort sig. Personen sitter även rakt framför den som förhör. En skyldig person

däremot är överdrivet artig och undviker direkt ögonkontakt. Forskning har

dock visat att det är otroligt svårt för poliser och jurister att bedöma om en

person är skyldig eller inte utifrån kroppsspråk.36

Forskaren David Simon

spenderade ett år med polisen i Baltimore och uttryckte sig sedan på följande

sätt om polisförhör: "Nervousness, fear, confusion, hostility, a story that

changes or contradicts itself – all are signs that the man in an interrogation

room is lying, particularly in the eyes of someone as naturally suspicious as a

detective. Unfortunately, these are also signs of a human being in a state of

high stress".37

4.2.2 Standardmetoden

Standardmetoden är vanlig i Sverige och övriga världen. Metoden går ut på att

polisen frågar mycket och att den hörde ska svara. Polisen producerar

informationen genom sina frågor.38

Detta innebär att det inte är mycket som

34



Forensic Contexts. Cambridge University Press. Cambridge, 2004, s. 179. 35

Granhag, Pär Anders & Christiansson, Sven, Handbok i rättspsykologi, 1 u., Liber AB,

Slovenien, 2008, s. 312. 36

Kassin, Saul, The Psychology of confession evidence, American Psychologist, Williams

College, 1997, s. 222. 37

Kassin, Saul, True or false: "I'd know a false confession if I saw one", s. 172-194. I Granhag,

P A och Strömwall, L A (red), The Detection of Deception in Forensic Contexts. Cambridge

University Press. Cambridge, 2004, s. 174. 38 Holmberg, Ulf, Polistidningen, nr. 7, 2004, s. 27.

21

kommer fram spontant och om polisen missar att ställa en fråga kommer den

informationen aldrig fram. Information som rör något utanför frågan kommer

inte ges utan svaren kommer att anpassas efter frågan. Förhörsledaren får

därmed en smal bild av händelsen.

4.2.3 Kognitiv intervju

Den kognitiva intervjun baseras på en del psykologiska kunskaper om minnet.

Forskning har visat att minnesspår innehåller många olika saker. Inre faktorer

såsom humör men även externa som lukter och färger. Intervjuaren ska ställa

frågorna så att så många sinnen som möjligt används/påverkas.39

Intervjuaren försöker få den intervjuade att tänka sig tillbaka till situationen.

Intervjuaren ska inte ställa så många frågor men de han ställer ska vara öppet

ställda.40

Det finns fyra delar som man ska ha med i en kognitiv intervju. Den

första är att den intervjuade ska berätta allt han kan komma på. Den andra är att

han ska berätta om miljön på platsen för händelsen. Den tredje delen är att den

intervjuade ska berätta händelsen i olika kronologiska ordningar (t.ex. gå från

slutet till början). Den fjärde och sista delen är att den intervjuade beskriver

händelsen utifrån någon annans perspektiv (t.ex. som någon annan som var

där).41

Att berätta händelsen i olika kronologiska ordningar har i ett flertal

polisutredningar gett resultat. Skyldiga gärningsmän som till att börja med

förnekat brottet har berättat att de varit involverade när de beskrivit brottet i

omvänd kronologisk ordning. Anledningen till det är antagligen att de övat in

en historia om hur det gick till men när de ska berätta den baklänges avslöjar

de utan att veta om det en sanningsenlig och orepeterad version.42

39

Angående detta stycke, se Putwain, David & Sammons, Aidan, Psychology and crime,

Routledge modular psychology series, East Sussex, 2002, s. 116. 40

Hess, Kären & Orthmann, Christine, Criminal investigation, 10 u., Cengage learning,

Delmar, 2012, s. 190. 41

Eades, Diana, Sociolinguistics and the legal process, mm textbooks, 2010, s. 147. 42 Angående detta stycke, se Granhag, Pär Anders & Christiansson, Sven, Handbok i

rättspsykologi, 1 u., Liber AB, Slovenien, 2008, s. 316.

22

4.2.4 Utredande intervju

Den utredande intervjun används för att få fram så mycket och relevant

information som möjligt av inte bara den misstänkte utan även bland annat

vittnen. Det finns två huvudmål under ett förhör. Det ena är att ta reda på vad

som har hänt och det andra vem som gjorde vad. Syftet med utredande

intervjuer är att få fram den mest noggranna, kompletta och detaljerade

redovisningen.43

Målet med den utredande intervjun är således inte att få fram ett erkännande

eller ett avslut eftersom domstolen i ett senare skede kan komma fram till att

det var fel person som åtalades. Det viktigaste är istället att få fram så mycket

riktig information som möjligt för att få fram vilka hypoteser bland flera

alternativ som är troligast.44

4.3 Analys

Det finns ett antal olika förhörsmetoder men en del har klara nackdelar.

Huvudargumenten mot niostegsmetoden är att den är oerhört pressande och att

den är manipulativ. Ett av stegen är att förhörsledaren ska avbryta alla

förnekanden. Om förhörsledaren gör det finns det en risk att förhöret inte

kommer vidare. Om den misstänkte verkligen är oskyldig kommer han att

försöka få fram det och då fastnar förhöret. Det blir psykiskt jobbigt för den

misstänkte att känna att förhörsledaren inte lyssnar utan redan har bestämt sig

för att han är skyldig. Standardmetoden som är vanlig i Sverige går ut på att

förhörsledaren ska ställa en massa frågor. Ett av problemen med den är att

förhörsledaren riskerar att missa en massa information. Om han dessutom

redan innan bestämt sig för vilka frågor han ska ställa blir förhöret enkelriktat

och information som rätten skulle kunna behöva kommer att saknas.

Både den kognitiva och den utredande intervjun ger uttryck för en mer human

förhörsteknik och bygger på att få fram mycket information. Ingen av dem har

som huvudsyfte att få fram ett erkännande utan information som rätten sedan

kan ta ställning till. Senare i uppsatsen kommer jag gå in på erkännandets

43

Angående detta stycke, se Brown, Jennifer & Campbell, Elizabeth, The Cambridge

handbook of forensic psychology, Cambridge university press, Cambridge, 2010, s. 208. 44

Angående detta stycke, se Brown, Jennifer & Campbell, Elizabeth, The Cambridge

handbook of forensic psychology, Cambridge university press, Cambridge, 2010, s. 211.

23

bevisverkan och värde men oftast räcker det inte med bara ett erkännande utan

rätten kräver att det finns någon ytterligare bevisning som stödjer erkännandet.

Med detta i åtanke är det ytterst viktigt att förhörsledaren inte lägger allt fokus

på att få fram ett erkännande utan riktar in sig på att få fram så mycket

information som möjligt. För detta ändamål är den kognitiva och den utredande

intervjun bäst. En av mina frågeställningar var hur det går att förhindra falska

erkännanden i polisförhör och att använda sig av den kognitiva eller utredande

intervjun är ett av svaren.

5. Processrättsliga principer

5.1 Viktiga processrättsliga principer Tre viktiga processrättsliga principer är omedelbarhet, muntlighet och

koncentration. Omedelbarhetsprincipen har sin grund i 30 kap 2 § RB som

stadgar att domen ska grundas på vad som förekommit vid

huvudförhandlingen. Detta innebär för bevisningens del att rätten bara får ta

hänsyn till processmaterial som framförts under huvudförhandlingen och dra

slutsatser från det. Det är dock möjligt att ta upp uppgifter från

förundersökningsprotokollet under huvudförhandlingen och då anses det utgöra

processmaterial.45

Muntlighetsprincipen har sin grund i 46 kap 5 § RB som stadgar att

förhandlingen ska vara muntlig. Skriftliga inlagor är ett undantag som endast

får ges in eller läsas upp om rätten godkänner det. Muntlighetsprincipen anses

säkerställa en god bevisvärdering, skapa förutsättningar för korrekta domar,

underlätta kommunikationen under rättegången och ge parterna insikt i vad

domen kommer att grundas på.46

Koncentrationsprincipen har sin grund i 46 kap 11 § RB som stadgar att

huvudförhandlingen ska genomföras utan onödiga uppehåll och så långt

möjligt i ett sammanhang. Detta eftersom rätten anses ha bäst förutsättningar

att bedöma bevisningen om bevismaterialet presenteras under en koncentrerad

45 Angående detta stycke se, Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars, Rättegång H.

4, 7 u., Norstedt, Stockholm, 2009, s. 27-28. 46

Angående detta stycke, se Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 1 u.,

Norstedts Juridik AB, Vällingby, 2007, s. 26-27.

24

huvudförhandling. Rätten får då en samlad överblick över den totala

bevissituationen.47

5.2 Utredningens robusthet För att rätten ska kunna fatta ett avgörande om bevisningens värde måste de

först bedöma huruvida utredningen är så pass robust att de kan dra slutsatser

om beviskravet är uppnått. Definitionen av att en utredning är robust är att det i

princip inte finns någon ytterligare bevisning som kan påverka bevisvärdet i

någon riktning. Risken om utredningen inte är tillräckligt robust är att den

utredning som saknas skulle kunna ha fått beviskravet att inte längre anses vara

uppfyllt. Rätten måste därför ta ställning till om läget är tillräckligt utrett för att

de ska kunna fatta ett beslut som anses robust. Det är rätten som har ansvaret

för att domen blir materiellt riktig och det är därför de även har ett visst

utredningsansvar.48

6. Domstolens prövning av erkännande Prövningen av ett erkännande sker i två steg. Det första steget är att ta reda på

om det överhuvudtaget föreligger ett erkännande.49

Det sker enklast genom att

den tilltalade erkänner inför rätta. Ibland kan man behöva tolka ett erkännande.

Den tilltalade kan ha sagt att han erkänner brottet men har han då menat att

erkänna alla de i gärningen ingående omständigheterna, den subjektiva

täckningen och avsaknaden av ansvarsfriheter?50

Han kanske erkänner själva

gärningen men menar att han varken hade uppsåt eller var oaktsam. Då finns

det inget uppsåt eller oaktsamhet som "täcker" den otillåtna gärningen. Enligt

täckningsprincipen måste det finnas en överensstämmelse mellan

uppsåt/oaktsamhet och den faktiska rättsstridiga gärningen.51

Rätten måste

47


Norstedts Juridik AB, Vällingby, 2007, s. 26. 48


Norstedts Juridik AB, Vällingby, 2007, s. 67-69. 49

Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 1 u., Christian Diesen och Norstedts Juridik AB,

Stockholm, 1994, s. 49. 50

Forssman, Fredrik, Prövning av erkännande i Diesen, Christian (red.), Bevis, Norstedts

Juridik AB, Stockholm, 1997, s. 116-117. 51

Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, 2 u., Iustus Förlag

AB, Uppsala, 2013, s. 270.

25

försäkra sig om att den tilltalade förstått dessa olika moment för den misstänkte

kan ha missförstått vad ett erkännande innebär.52

I det andra steget gäller det att ta reda på när och hur erkännandet avgivits. I

många fall sker erkännandet hos polisen eller på brottsplatsen utan att personen

har fått juridisk hjälp. Erkännandet kan bestå av att personen passivt godtagit

polisens beskrivning av brottet och bara svarat ja eller nej på frågor. Personen

har med andra ord aldrig själv utvecklat sin uppfattning i saken. För rätten

gäller det då att se till att personen fritt får lämna sin version av det inträffade

och inte bara fråga honom om det som åklagaren säger stämmer.53

Kassin skriver att det är möjligt i teorin för förhörsledare, åklagare, domare och

andra inom rättsväsendet att ta reda på om ett erkännande är sant eller inte. Han

tar upp tre punkter som ska gås igenom när en prövning av ett erkännande görs.

Dessa tre punkter går in under det andra steget. För det första måste man

beakta under vilka förhållanden erkännandet gjordes och om tvingande

förhörstekniker användes. Relevanta faktorer att se till är den misstänktes

karaktär, det vill säga ålder, intelligens och mentalt tillstånd med mera. Även

det fysiska tillståndet på häktet måste beaktas och huruvida man använt sig av

löften, hot och andra tekniker för att påverka under förhöret. Samtidigt bör

beaktas att tvingande förhörstekniker ökar risken för falska erkännanden men

erkännandena blir inte falska automatiskt för att en sådan teknik använts. Den

andra punkten kräver ett övervägande av om erkännandet innehåller detaljer

som är konsekventa och exakta i relation till de observerbara fakta som

föreligger om brottet. Den tredje punkten rör ett behov av att finna källan till de

detaljer som föreligger i berättelsen.54

Det är alltså erkännandets sanningshalt som ska prövas och omfattningen av

den prövningen varierar mellan mål av olika storlek. I de enkla målen räcker

52



Angående detta stycke, se Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 1 u., Christian Diesen

och Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1994, s. 49. 54




26

det ofta att konstatera att ingenting talar emot erkännandet. När det gäller

grövre brott däremot krävs ofta att annan bevisning styrker erkännandet.55

7. Återkallande av erkännanden och bedömningen av dessa

7.1 Återkallande av erkännande De som har erkänt framtvingat medgörligt falskt brukar oftast återkalla sitt

erkännande så fort den omedelbara pressen är över (till exempel när de får

träffa en advokat eller släkting). De som däremot gjort framtvingade

internaliserade erkännanden brukar bara återkalla sitt erkännande efter att de

själva blivit övertygade om eller misstänker att de är oskyldiga till brottet. Hur

lång tid detta tar är individuellt.56

Om ett falskt erkännande getts under polisförhöret kan den tilltalade under

huvudförhandlingen avvika från vad han tidigare sagt. Enligt 36 kap 16 § 2 st.

RB och 37 kap 3 § 1 st. RB kan då vad han tidigare anfört i polisförhör tas upp

i rätten. Hans tidigare erkännande kommer då att tas med som bevis genom

uppläsning av förhörsprotokollet eller på annat sätt.57

Det är inte ovanligt att

rätten blir tvungen att göra en trovärdighetsbedömning utifrån

förundersökningsutsagor då uppgifter tas tillbaka och/eller förändras.58

7.2 Återkallande av erkännande ur bevisvärderings synpunkt Om en tilltalad återkallar sitt erkännande blir det upp till rätten att bestämma

hur den nya utsagan ska bedömas. I 35 kap 3 § 1 st. andra meningen RB står

följande om återkallande av erkännanden: "Återkallar parten sitt erkännande,

pröve rätten med hänsyn till de skäl, som anföras för återkallelsen, och övriga

omständigheter, vilken verkan som bevis må tillkomma erkännandet".

55

Angående detta stycke, se Forssman, Fredrik, Prövning av erkännande i Diesen, Christian

(red.), Bevis, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1997, s. 117. 56

Angående detta stycke, se Gudjonsson, Gisli, The psychology of interrogations and

confessions: a handbook, Wiley, West Sussex, 2003, s. 198-199. 57


Juridik AB, Stockholm, 1997, s. 125. 58

Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 1 u., Norstedts Juridik AB, Vällingby,

2007, s. 88.

27

Det är upp till rätten att ta ställning till om erkännandet eller återkallandet

förtjänar mest tilltro. Lena Schelin, som är juris doktor i processrätt, skriver att

det finns fyra huvudlinjer som bedömningen görs enligt.

1. Återtagandet anses inte ha något berättigande.

I dessa fall frånkänns återtagandet allt bevisvärde. Erkännandets

bevisvärde blir då avgörande för målets utgång. Ett exempel på detta är

RH 1994:97 då en kvinna först erkände förvärv av narkotika för eget

bruk och i överlåtelsesyfte. Hon erkände i ett polisförhör och under

häktningsförhandlingen men vid ett senare polisförhör tog hon tillbaka

sitt erkännande och förklarade det med att hon trodde att hon skulle

släppas fri under häktningsförhandlingen om hon hittade på historien.

Hovrätten ansåg att den kunde lämna återtagandet utan avseende men

då återstod frågan om hennes erkännande från början kunde ligga till

grund för en fällande dom. Hovrätten kom fram till att erkännandet

ensamt inte kunde anses styrka att det var ställt bortom allt rimligt

tvivel att hon handlat som åklagaren gjort gällande.

För att kunna dömas efter ett erkännande trots att ett återtagande finns

krävs ofta att det finns stöd för erkännandets riktighet i utredningen.

2. Rätten finner att man inte kan bortse från förklaringen till återtagandet.

När rätten bedömer erkännandets värde utgör uppgifterna i återtagandet

negativa hjälpfakta. Styrkan på erkännandets bevisvärde från början

och hur mycket det reduceras av återtagandet blir avgörande för målets

utgång. För att erkännandet ändå ska kunna leda till en fällande dom

krävs även i dessa fall oftast stöd för erkännandet i övrig bevisning.

3. Rätten kan inte avgöra om erkännandet eller återtagandet anses ha

störst verklighetsförankring.

Återtagandet gör då att värdet av erkännandet minskar så mycket att

åtalet ska ogillas.

4. Rätten anser att återtagandet har störst verklighetsförankring.

Återtagandet läggs då till grund för den ogillande domen.59

59

Angående punktlistan se, Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 1 u.,

Norstedts Juridik AB, Vällingby, 2007, s. 89-90 och RH 1994:97.

28

Huruvida återtagandet anses trovärdigt eller ej är oftast av avgörande betydelse

eftersom åklagarens huvudbevisning försvinner om det anses trovärdigt. I mål

med ofullständig utredning medför då oftast återtagandet en ogillande dom.60

7.3 Analys Det händer att erkännanden tas tillbaka och om det är ett falskt erkännande som

tas tillbaka kan det bero på att stressen och pressen har försvunnit. Det kan

även bero på att den tilltalade har insett att bevisningen inte räcker för att fälla

honom om det inte finns något erkännande. Trots att huvudregeln är att den

tilltalade ska göra sitt erkännande på nytt i rättegången som ett led i

muntlighetsprincipen och omedelbarhetsprincipen kan förhörsprotokoll från

förundersökningen läsas upp i rätten för det fall den tilltalade tar tillbaka sitt

erkännande eller förändrar det. Om den tilltalade verkligen var skyldig och

ändrade sig för att han ansåg att åklagaren inte hade tillräckligt mycket bevis

eller av någon annan anledning så är det helt rätt att hans tidigare erkännande

läses upp och kan läggas till grund för en fällande dom. Om däremot

erkännandet var framtvingat och den tilltalade inte förrän efter polisförhöret

insåg detta eller vågade ta tillbaka det är det fel att det kan läggas till grund för

en fällande dom. Det är därför viktigt att rätten för en ordentlig

trovärdighetsbedömning av erkännandet och funderar på vad som kan ligga

bakom att den åtalade nu tar tillbaka det.

I det beskrivna rättsfallet ovan hade åklagaren således behövt någon sorts av

stödbevisning för en fällande dom. Rättsfallet visar på det jag tidigare skrivit

att endast ett erkännande inte räcker för en fällande dom när det handlar om

allvarligare brott. Detta kommer jag även behandla mer ingående i avsnitt 8.

8. Erkännandets bevisverkan Nu har jag gått igenom olika anledningar till varför falska erkännanden

förekommer och även hur de kan motverkas. Men varför är det här så viktigt?

Vad spelar det för roll att en person erkänner falskt?

60

Angående detta stycke se, Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 1 u.,

Norstedts Juridik AB, Vällingby, 2007, s. 90.

29

När det gäller erkännandets bevisverkan finns den grundläggande principen i

35 kap 3 § RB och denna har följande lydelse.

Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan, att

förlikning därom är tillåten, skall vad parten erkänt gälla mot honom.

Återkallar parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till de skäl, som

anföras för återkallelsen, och övriga omständigheter, vilken verkan som bevis

må tillkomma erkännandet.

Är saken ej sådan som i första stycket sägs, pröve rätten med hänsyn till

omständigheterna, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.

Första stycket handlar om tvistemål medan andra stycket handlar om brottmål.

För den här uppsatsen är det därmed stycke två som är relevant. Ett erkännande

blir inte omedelbart ett bevis utan det omfattas utav den fria bevisprövningen

och domstolen prövar dess verkan som bevis. Ett erkännande behandlas med

andra ord som vilket bevis som helst.

Erkännandet var länge av central betydelse och under bland annat 1600-talet

utgjorde det egna erkännandet fullt bevis och övergick alla andra bevis.61

Med

tiden skedde förändringar och år 1926 kom processkommissionen med ett

betänkande om bland annat erkännandets nya roll. "Där den fria

bevisprövningen är genomförd, förlorar erkännandet denna särställning bland

bevismedlen. Det övergår till att bliva ett bevismedel bland alla andra och blir

som dessa underkastat regeln om fri bevisprövning från rättens sida med

hänsyn tagen till såväl de omständigheter, under vilka erkännandet avgivits,

som den övriga utredningen i målet. Någon betydelse utöver den att vara ett

medel för domarens övertygande om vad som är sant i målet kan erkännandet

enligt sin natur ej hava, och domaren kan vid sin prövning av målet ej i något

avseende bindas eller inskränkas därav, ehuru det visserligen är givet, att ett

av den tilltalade frivilligt avgivet erkännande i regel måste vara ägnat att

starkt påverka domarens uppfattning".62

61 Forssman, Fredrik, Prövning av erkännande i Diesen, Christian (red.), Bevis, Norstedts

Juridik AB, Stockholm, 1997, s. 94. 62

SOU 1926:32, s. 256.

30

Domstolarna utför en mycket noggrannare prövning av erkännanden som getts

i grova mål än i enkla mål. I de enklare målen anses ofta ett erkännande vara

tillräcklig bevisning för en fällande dom. Om det är klokt att låta erkännanden

väga tyngre i enklare mål råder det delade meningar om i doktrinen.63

Schelin skriver att ju grövre brottet är desto mer ingående måste prövningen av

erkännandets värde och verklighetsförankring vara. Ett erkännande kan ensamt

ligga till grund för dom i mål rörande mindre allvarliga brott. Detta har inget

med erkännandets riktighet i sig att göra utan vid lindrigare brott har det

accepterats att den enskilde kan välja att undgå en rättsprocess genom att

erkänna (detta brukar benämnas som taktiska erkännanden). Om erkännandet

är klart och understöds av faktiska uppgifter behövs ingen ingående prövning

göras utan det antas att det stämmer att erkännandet har orsakats av händelsen.

Om uppgifterna däremot är oklara och diffusa behövs det stöd i övrig bevisning

för fällande dom för i de fallen går det inte att helt förlita sig på erkännandet.64

Enligt Christian Diesen, professor i processrätt, kan de så kallade taktiska

erkännandena som nämndes ovan aldrig godtas utan alla erkännanden ska

prövas av rätten genom ifrågasättande. Ett erkännande har endast bevisverkan

vilket innebär att rätten inte kan godta det rakt av utan måste pröva det först.

Prövningens omfattning däremot varierar beroende på hur grovt brottet är. 65

Om det är ett erkänt lindrigt brott blir utredningskravet lägre. Erkännandet

sänker kravet på utredningens bredd och då räcker det plötsligt med det

erkännandet för att uppfylla detta krav. Fredrik Forssman, advokat och lärare i

processrätt, uttrycker det som så att om brottet är lindrigt blir utredningskravet

lägre och då räcker ett erkännande.66

Processlagsberedningen uttalade 1938 i

sitt förslag till rättegångsbalk att "I mål rörande mindre brott kan erkännande

däremot anses utgöra tillräcklig bevisning."67

63

Angående detta stycke, se Forssman, Fredrik, Prövning av erkännande i Diesen, Christian

(red.), Bevis, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1997, s. 102-103. 64



Angående detta stycke, se Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 1 u., Christian Diesen

och Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1994, s. 47-48. 66



SOU 1938:44. s. 380-381.

31

Att ett erkännande inte räcker utan att det behövs samverkande bevisning i mål

om grova brott verkar ändå de flesta i doktrinen hålla med om.68

Processlagsberedningen har även här uttalat sig och angett att: "det är

uppenbart, att i mål om grovt brott, där kravet på fullständig utredning gör sig

starkt gällande, den tilltalades erkännande inte kan läggas till grund för

domen, med mindre det styrkes av andra omständigheter".69

Det är väldigt

tydligt att beredningen var av den uppfattningen att ett ensamt erkännande inte

räcker utan att det behövs samverkande bevisning men det kan ändå inte ses

som ett krav då det skulle vara oförenligt med den fria bevisprövningens

princip. Med samverkande bevisning menas sådana bevis som är skilda från

den tilltalades erkännande och som talar för hans skuld. 70

Hjälpfakta däremot

kan vara uppgifter som visar att den tilltalade har kännedom om detaljer kring

brottet. I praxis har det visat sig att det räcker att ett erkännande och hjälpfakta

föreligger för att den åtalade ska bli dömd.71

Med hjälpfakta menas en

omständighet som förstärker eller försvagar ett bevis bevisvärde men det har

inte någon direkt betydelse för bevistemat. Bevistemat i sin tur är det som ska

styrkas med varje bevis.72

Erkännandet spelar uppenbarligen fortfarande en stor roll och i teorin kan ett

falskt erkännande räcka för fällande dom även om det i praxis har visat sig

behövas åtminstone ett hjälpfaktum också. Kravet på samverkande bevisning

ökar ju grövre brottet är men ett erkännande räcker ändå långt.

9. Bevisvärdering I slutändan är det rätten som ska ta ställning till om den åtalade är skyldig. Ett

erkännande väger fortfarande tungt och med tanke på att de flesta inte kan

upptäcka om ett erkännande är sant eller falskt blir bevisvärderingen av

erkännanden ytterst viktig.

68


Juridik AB, Stockholm, 1997, s. 131, Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 1 u.,

Christian Diesen och Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1994, s. 49 och 69

SOU 1938:44 s. 380. 70


Juridik AB, Stockholm, 1997, s. 130 och 135. 71


Juridik AB, Stockholm, 1997, s. 130 och 135. 72

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars, Rättegång H. 4, 7 u., Norstedt,

Stockholm, 2009, s. 15 + 19.

32

9.1 Principen om fri bevisprövning Falska erkännanden kan ges trots att allt under rättsprocessen, från gripande till

rättegång, skett inom lagens ramar. När det gäller de falska erkännanden som

framkommer genom lagbrott uppstår frågan om de får användas i en rättegång.

Denna del av uppsatsen berör därför frågan om rätten kan avvisa ett

erkännande på den grund att det tillkommit vid brott mot till exempel artikel 6 i

Europakonventionen eller 23 kap 12 § RB.

Principen om fri bevisprövning hittas i 35 kap 1 § 1 st. RB. Rätten skall efter

samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.

I principen ingår både fri bevisföring och fri bevisvärdering. Det är runt denna

princip som rättegångsförfarandet i allmän domstol ska vara uppbyggd.73

Per Olof Ekelöf, professor i processrätt, ansåg att huvudregeln är att

bevisföringen är fri. Det finns dock vissa fall där bevisning får avvisas. Dessa

är reglerade i 35 kap 7 § RB:

Rätten får avvisa bevisning

1. om den omständighet som en part vill bevisa är utan betydelse i målet,

2. om beviset inte behövs,

3. om beviset uppenbart skulle bli utan verkan,

4. om bevisningen med avsevärt mindre besvär eller kostnad kan föras på

annat sätt, eller

5. om beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet

inte bör fördröjas ytterligare

Vid dessa tillfällen får bevisning inte läggas fram överhuvudtaget och de är

därmed undantag från principen om fri bevisföring.74

Det finns några få fall till

när bevis ska avvisas av rätten. Det är när det i lag finns stadgat ett förbud mot

att lägga fram viss bevisning. Dessa är grundade på internationella

överrenskommelser som Sverige är bundet av och då måste svenska domstolar

följa dem oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning. Ett

73

Angående detta stycke se, SOU 2001:103, s. 80. 74


Stockholm, 2009, s. 34-38.

33

av dessa exempel är 5 kap 1 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp

i brottmål. Regeln begränsar användandet av bevisning som en svensk

myndighet fått från en annan stat i ett ärende om rättslig hjälp för att användas

vid en utredning av brott.75

Ulf Lundqvist som är juris doktor och docent i processrätt diskuterar frågan om

det finns ett användarförbud i svensk rätt i boken Bevisförbud. Han kommer

fram till att det finns ett användarförbud mot att använda erkännanden som har

tillkommit genom tortyr. Detta finns inte uttryckligen i någon svensk lag men

Sverige har ratificerat FN-konventionen mot tortyr.76

I den engelska lydelsen

av artikel 15 blir det väldigt tydligt att ett erkännande som framkallats under

tortyr inte får tas upp i en rättegång. Samma sak ska gälla enligt den svenska

versionen också men det är tydligare uttryckt i den engelska.

"Each State Party shall ensure that any statement which is established to have

been made as a result of torture shall not be invoked as evidence in any

proceedings, except against a person accused of torture as evidence that the

statement was made."

I propositionen till införandet av FN-konventionen mot tortyr anfördes att

"Några uttryckliga regler som tillgodoser det i artikel 15 stadgade förbudet

mot användning av utsagor som gjorts till följd av tortyr finns inte i

rättegångsbalken. Däremot är det självklart att vad konventionen kräver gäller

ändå, bl. a, därför att en framtvungen utsaga saknar bevisvärde. Artikeln

kräver med andra ord ingen ny svensk lagstiftning."77

Som Lundqvist skriver så är det överraskande att bevisvärdeargumentet

används då beviset redan måste vara åberopat eller infört i målet för att en

bevisvärdering ska kunna göras. Detta strider mot ordalydelsen av artikel 15.78

75


Stockholm, 2009, s. 41. 76 Angående detta stycke se, Lundqvist, Ulf, Bevisförbud: en undersökning av möjligheterna

att avvisa oegentligt åtkommen bevisning i brottmålsrättegång, 1 u., Iustus Förlag AB,

Uppsala, 1998, s. 228 + 257. 77

Angående detta stycke se, Prop. 1985/86:17, s. 15. 78

Angående detta stycke se, Lundqvist, Ulf, Bevisförbud: en undersökning av möjligheterna

att avvisa oegentligt åtkommen bevisning i brottmålsrättegång, 1 u., Iustus Förlag AB,

Uppsala, 1998, s. 228.

34

Frågan om det finns ytterligare anledningar till avvisande av bevis är inte helt

klar och det finns olika åsikter inom doktrinen.

Schelin anser att det finns i princip inga begränsningar för vad part får ta upp

som bevis till styrkande av sin sak tack vare principen om fri bevisföring. Även

utsagor som har tillkommit på ett olämpligt eller olagligt sätt får tas upp i

rättegången. Tillkomstsättet kan dock påverka vilket värde domstolen sätter på

beviset. Den fria bevisföringen är trots avsaknad av bevisförbud inte utan

begränsningar. En utsaga som har tillkommit på ett klart otillbörligt sätt är inte

tillåten. Detta kan till exempel vara erkännanden som framtvingats via tortyr

eller utsagor som om de skulle tillåtas skulle kränka den tilltalades rätt till en

rättvis rättegång enligt artikel 6 Europakonventionen. Det har därmed

utvecklats en bortre gräns för den fria bevisföringen genom Sveriges

konventionsåtaganden och Europadomstolens praxis.79

Ekelöf tar upp att HD i flera rättsfall har tagit ställning till huruvida bevis som

tillkommit i strid mot en regel i svensk lag kan avvisas. I NJA 1986:489 hade

ett blodprov på en man som misstänktes för rattfylleri tagits av en

laboratorieassistent istället för av en läkare eller sjuksköterska som föreskrivs i

28 kap 13 § RB. Detta ansågs av HD inte utgöra något hinder för att beviset

lades fram i rätten. Vad som däremot påverkades var bevisets bevisvärde. I

NJA 2003:323 tillät HD att ett överskottsbevis från hemlig teleavlyssning lades

fram. HD sa att utgångspunkten har varit att överskottsinformation enligt RB är

tillåtet att använda som bevisning. En av frågorna i målet var om det var tillåtet

enligt bestämmelserna i artikel 6 och 8 i Europakonventionen. För min uppsats

är det tolkningen av artikel 6 som är av intresse så det är den jag tänker

fokusera på. HD sa följande: "Av Europadomstolens praxis vid tillämpningen

av bestämmelserna i artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång framgår

nämligen att frågan om vilken utredning som får läggas fram inför en nationell

domstol i första hand är en angelägenhet för den nationella rättsordningen och

att det kan vara legitimt att åberopa även sådan utredning som framskaffats på

ett sätt som inte är förenligt med konventionen".80

Om bevisning inte blivit

79 Angående detta stycke, se Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 1 u.,


NJA 2003:323 s. 336

35

avvisad måste rätten ta ställning till den men bevis som tillkommit på ett

olagligt eller otillbörligt sätt påverkar oftast bevisvärdet.81

Diesen delar Ekelöfs uppfattning och skriver att ett erkännande borde kunna

beaktas oavsett hur det tillkommit. Om det däremot framkallats i strid med 23

kap 12 § RB blir bevisvärdet ytterst begränsat.82

Om då domstolen finner att beviset får föras fram är det upp till domstolen att

bedöma värdet av beviset. Principen om fri bevisvärdering innebär att det

saknas legala regler för hur bevis ska värderas. Det finns dock riktlinjer i

förarbetena till 35 kap 1 § RB och i Europadomstolens och HD:s praxis som

bör följas. Europadomstolen uttalar sig ibland om att viss bevisning måste

värderas med särskild försiktighet eller att det krävs mer än en utsaga för att

styrka ett visst brott under vissa förutsättningar. När detta händer innebär det

att svenska domstolar som befinner sig i en liknande situation måste använda

sig av dessa försiktighetsregler i sin bevisvärdering. Följande riktlinjer går att

utläsa av förarbetena. Bevisvärderingen får inte baseras på godtycke, domarens

intuition eller subjektiva uppfattning. Domaren får inte basera värderingen på

ett totalintryck av materialet. Domaren ska vara objektiv och värderingen ska

utföras utifrån allmänna erfarenhetssatser och slutledningsregler.83

9.2 Analys Att utgångspunkten är att bevisföringen är fri i Sverige verkar lagstiftaren och

författarna inom doktrinen vara överens om. En begränsning av detta finns i 35

kap 7 § RB. Det finns några få ytterligare fall och det är när det i lag finns ett

förbud mot att lägga fram viss bevisning. Dessa är grundade på internationella

överrenskommelser som Sverige är bundet av. Sverige har bland annat

ratificerat FN-konventionen mot tortyr och trots att det i propositionen står att

en framtvingad erkännelse saknar bevisvärde borde ett erkännande

framkommet ur tortyr inte få tas upp av domstolen. Detta är i vart fall

författarna Lundqvist och Schelin övertygade om. Att bevisning som

81 Angående detta stycke se, Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars, Rättegång H.

4, 7 u., Norstedt, Stockholm, 2009, s. 34-38 och NJA 1986:489 och NJA 2003:323. 82

Angående detta stycke se, Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 1 u., Christian Diesen

och Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1994, s. 49. 83

Angående detta stycke se, Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 1 u.,

Norstedts Juridik AB, Vällingby, 2007, s. 22-25.

36

framkommit i strid mot svensk lag, som inte är baserad på någon internationell

överenskommelse, i de flesta fall (om de inte går in under 35 kap 7 § RB) får

tas upp trots allt enligt principen om fri bevisföring synes de som är

verksamma inom doktrinen vara överens om. Lundqvist, Schelin, Ekelöf och

Diesen har alla gett uttryck för att utsagor som har tillkommit på ett olämpligt

eller olagligt sätt får tas upp i rättegången men med det underförstådda tillägget

att det gäller bevis som strider mot svensk lag. I NJA 1986:489 och NJA

2003:323 diskuterades saken men domstolen valde att inte avvisa bevisen.

Detta borde innebära att erkännanden som getts trots att förhörsledaren har

brutit mot reglerna i 23 kap 12 § RB inte blir avvisade. Bevisvärdet blir

däremot lågt. Frågan om bevis framkomna i strid med 6 artikeln

Europakonventionen ska bli avvisade eller inte är svårare att besvara. Schelin

hänvisar till Lundqvist och skriver att utsagor som om de skulle tillåtas skulle

kränka den tilltalades rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6

Europakonventionen borde avvisas. När Lundqvist 1998 skrev den bok som

Schelin hänvisar till hade HD ännu inte kommit med sitt uttalande i NJA

2003:323. Enligt den juridiska metodläran går praxis alltid framför doktrin så

HD:s uttalande om att bevisning som framskaffats på ett sätt som inte är

förenligt med Europakonventionen ändå kan vara legitim bör vara den

gällande. Uttalandet ger dock ingen större ledning i var gränserna går då HD

säger att det kan vara legitimt.

9.3 Värdemetod, temametod och induktiv metod Den fria bevisprövningen innebär att domstolen blir väldigt fri i sin bedömning

men trots det måste resultatet kunna motiveras och förstås av andra som

tillämpar rätten och de som berörs. Utgången i målet ska inte vara beroende av

vem som är domare.84

För att resultatet ändå ska bli så likt som möjligt oavsett

vem som är domare behövs en metod för värderingen.

I Sverige har det länge varit två olika metoder för bevisvärdering som

dominerat i svensk juridisk doktrin. Det är temametoden och värdemetoden

som båda bygger på matematiska teorier. Den största skillnaden mellan de två

metoderna är hur man ser på sambandet mellan bevisfaktum och bevistema. I

84


Stockholm, 1994, s. 7.

37

temametoden anses bevisvärdet motsvara sannolikheten för bevistemat givet

bevisfaktumet. Med detta menas att existensen av bevistemat bedöms utifrån

de för- och nackdelar för temat som presenterats i målet.85

Diesen uttrycker det

så här: "…varje bevisfaktum som tillförs temat - för eller emot detta - jämförs

med vad erfarenheten säger om det generella sambandet mellan en sådan

omständighet som beviset utgör och det förhållande som temat beskriver."

Varje gång ett bevis läggs till tillförs även en motsvarande erfarenhetssats som

visar den generella betydelsen för temat. Bedömningen är kumulativ och

sannolikheten för temat påverkas olika beroende på den sannolikhet man

dittills nått. Först finns det en ursprungssannolikhet för temat och när man

lägger till ett bevisfaktum ökar eller minskar sannolikheten för temat. När man

därefter lägger till nästa bevisfaktum utgår man från den sannolikhet för temat

man fick fram i det tidigare steget.86

Värdemetoden däremot bedömer troligheten att temat orsakat bevisen.

Bevisvärdet är beroende av om det är troligt att det föreligger en kausal relation

mellan bevisfaktumet och bevistemat. De som förespråkar värdemetoden anser

att fördelarna med den är att den inte låter temat bli styrande för det gör

metoden till en självuppfyllande profetia. Värdemetoden begränsar sig inte

heller till de förklaringar som parterna tar upp i målet utan tar även hänsyn till

andra osäkerhetsfaktorer som skulle kunna finnas. När man använder sig av

värdemetoden prövar man sannolikheten för att bevisen orsakats av temat och

inte tvärtom. Man försöker komma fram till om ett visst bevis finns för att

temat förelåg eller om det finns en annan förklaring till dess existens. Det är

lättare att hitta brister i de framlagda bevisen med värdemetoden eftersom man

tillåts söka alternativa förklaringar till bevisens förekomst. Temametoden

präglas av ett vågskålstänkande vilket i brottmål kan vara riskfyllt. Man väger

de framlagda bevisen i skålar för respektive mot temat och försöker se om den

förstnämnda skålen blir så pass tung att beviskravet kan anses uppfyllt. Om då

den tilltalade vägrar att uttala sig blir den andra skålen automatiskt mycket

tyngre och räcker för en fällande dom. I de fallen blir bevisen oemotsagda av

85


Stockholm, 1994, s. 10-12. 86

Diesen, Christian, Grunderna för bevisvärderingen, i Diesen, Christian (red.), Bevis,

Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1997, s. 37.

38

försvaret och även av rätten som inte söker alternativ.87

Diesen anser att

"temametoden är lämpad för dispositiva mål medan värdemetoden lämpar sig

bättre för indispositiva mål, särskilt brottmål".88

Det är inte bestämt i lag vilken av de här metoderna som ska användas eller ens

att någon av de ska användas. Det är upp till domstolen att välja metod för

bevisvärderingen och metodfrågan blir framförallt debatterad i praxis och

doktrin. Att kombinera tema- och värdemetoden rekommenderas dock inte av

Diesen då de bygger på olika sannolikhetsbegrepp.89

En annan metod är induktiv metod som den brittiske filosofen Jonathan Cohen

utarbetade. Han anser att rätten inte är ute efter vad som i allmänhet gäller utan

vid bevisvärderingen önskas klarhet i vad som faktiskt hänt i det enskilda

fallet. Av denna anledning är de matematiska sannolikhetsbegreppen som

tema- och värdemetoden tillhör inte användbara. Induktiv slutledning innebär

att premisserna underbygger slutsatsen utan att medföra den logiskt. Den går ut

på klarlägga tillförlitligheten i en slutsats. Man bedömer styrkan i sambandet

mellan fallet som det gäller och ett "normalfall". Bevisvärdet blir därmed en

uppskattning av det stöd en generalisering får i just det här fallet. Vid en

prövning med den induktiva metoden ställs en hypotes upp om ett samband

mellan två omständigheter. Därefter prövas hypotesen mot olika relevanta

variabler. Varje gång hypotesen går vinnande ur en prövning stärks den. I

praktiken ställer man upp en lista över alla de variabler som måste prövas för

att det påstådda brottet ska anses styrkt och för att eliminera alternativa

förklaringar. Med tanke på de höga beviskrav som gäller i brottmål måste

utgångspunkten vara att samtliga relevanta variabler beaktas vid värderingen

av enskilda bevis och vid en sammanvägning av dem. Vid användandet av de

matematiska metoderna skulle den bästa domaren vara en matematiker men vid

användandet av den induktiva metoden är det en rationell bevisvärdering som

görs och då behövs inga specialistkunskaper. Cohen tänker sig att det inte

räcker med hög sannolikhet för att vi ska bli övertygade utan vi måste över en

87


och Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1994, s. 10-12. 88

Diesen, Christian, Grunderna för bevisvärderingen, i Diesen, Christian (red.), Bevis,

Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1997, s. 39. 89

Angående detta stycke se, Diesen, Christian, Grunderna för bevisvärderingen, i Diesen,

Christian (red.), Bevis, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1997, s. 43-44.

39

viss tröskel för att sluta tvivla. Cohen menar att för att pröva beviskravet

"bortom rimligt tvivel", som används i brottmål, är den induktiva metoden bäst.

En svaghet i hans metod är att det är svårt att veta vad som är "normalfallet".

Domaren behöver en bred kunskapsbank för att kunna avgöra detta och därför

finns det en risk att bevisvärderingen styrs av fördomar.90

9.4 Analys Det finns som sagt ingen lag på hur ett bevis ska bedömas men det har

utvecklats ett antal metoder för att underlätta för rätten och för att domen inte

ska vara beroende av vem som är domare. Genom att använda sig av en

speciell metod blir rätten tvungen att tänka igenom saken noga och kan med

hjälp av den komma fram till om beviset styrker det som är tänkt. Rätten kan

inte gå på känn utan måste motivera utifrån den valda metoden varför den

kommer fram till en viss sak och motiveringen i domskälen blir även tydligare

då.

När det gäller bevisvärdering av erkännanden ligger fokus på vad som hänt i

det enskilda fallet. För att komma fram till om ett erkännande är sant eller inte

bör den induktiva metoden vara bäst. Att sätta upp olika hypoteser och pröva

sannolikheten av erkännandet mot dem verkar som en bra metod. När man har

med erkännanden att göra bör det vara svårt att räkna ut sannolikheten

matematiskt. Ett problem som skulle kunna uppstå är om rätten vet för lite om

falska erkännanden. Då skulle den kunna styras av fördomar men det kan

avstyras genom att domarkåren utbildas om falska erkännanden. Metoderna

behöver inte stå emot varandra utan det bör kunna användas olika metoder i

samma rättsfall för olika bevisfrågor.

10. Betänkande av Påföljdsutredningen

10.1 SOU 2012:34 Påföljdsutredningen fick i uppdrag av regeringen att göra en översyn av

påföljdssystemet. De har i sin utredning bland annat analyserat och föreslagit

hur användningen av fängelse kan minska, hur användningen av dagsböter kan

90


och Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1994, s. 20-22.

40

öka och hur betydelsen av brottslighetens art kan minska. Utöver detta gick de

även igenom bestämmelserna om billighetsskäl i 29 kap 5 § BrB.91

I 29 kap 5 § BrB tas ett antal olika faktorer upp som rätten ska ta hänsyn till

utöver brottets straffvärde. I tredje punkten står det att hänsyn ska tas till om

den tilltalade frivilligt angett sig själv. I lagkommentaren står det följande.

"Bestämmelsen omfattar endast angivelse av egna brott och krav ställs på att

angivelsen skall vara frivillig".92

Påföljdsutredningen vill flytta punkten tre till punkten fyra och i den inkludera

förutom frivillig angivelse av sig själv även att den enskilde erkänner eller på

andra sätt medverkar till utredningen av det egna brottet. När rätten prövar

vilka fall som kan tänkas falla in under denna nya punkt bör det prövas om den

tilltalade genom erkännandet eller medverkan framstår som mindre

klandervärd och att det därmed skulle anses obilligt att inte ta hänsyn till detta

vid påföljdsbestämningen. Vid tillämpningen av denna punkt kan hänsyn tas

till de skäl som gällt för punkten tre sedan tidigare då de är de samma. Ett av

skälen kan vara att den tilltalade genom sitt erkännande eller sin medverkan

visar att han tar ansvar för sina handlingar. Det är svårt för domstolen att

fastställa motivet bakom ett erkännande eller medverkan och därför bör

bedömningen av hans klandervärdhet utgå från objektiva fakta. Hans agerande

ska förmedla att han vill ställa saker och ting till rätta. Som utgångspunkt bör

strafflindring inte ges för endast ett erkännande utan den tilltalade bör även

medverka på något mer sätt. Till exempel genom att lämna uppgifter om

omständigheter kring brottet. För att strafflindring ska komma i fråga ska den

tilltalade ha medverkat till att föra utredningen framåt. En person som blivit

tagen på bar gärning eller någon som medverkar först när det redan föreligger

övertygande bevisning om den tilltalades skuld kan inte få strafflindring med

stöd av den här punkten.93

Att erkännande och medverkan bör ge strafflindring har framförts tidigare av

bland annat en arbetsgrupp tillsatt av Riksåklagaren. Även Beredningen för

91

Angående detta stycke se, SOU 2012:34, band 1, s. 15 + 33. 92 Se, http://juridik.karnovgroup.se.ezp.sub.su.se/document/527533/10?versid=146-1-

2005#SFS1962-0700_N1319, Lagkommentar till 29 kap 5 § 3 p BrB skriven av Magnus

Ulväng, 2013-11-26. 93

Angående detta stycke se, SOU 2012:34, band 1, s. 230-232.

41

rättsväsendets utveckling kom med ett förslag med samma innehåll i SOU

2005:117 som majoriteten av remissinstanserna var för.94

Några av de skäl som påföljdsutredningen nämner för att lägga till

erkännanden och medverkan är att en misstänkt som medverkar till utredningen

av sitt brott är minst lika förtjänt till strafflindring som en person som angett

sig själv men därefter inte hjälpt till på något vis. Gärningsmannen framstår

som mindre klandervärd och med tanke på att påföljdssystemet bör präglas av

humanitet och tolerans bör sådana förhållanden beaktas. Om det införs en

sådan bestämmelse kommer svensk rätt även närmre vad som gäller i våra

grannländer och det är också i enlighet med olika rambeslut som Europeiska

unionens råd har antagit.95

Påföljdsutredningen tar upp ett antal motargument till att införa den här

bestämmelsen. Det första relevanta argumentet för den här uppsatsen är att de

tar upp risken för att falska erkännanden och uppgifter ökar om det finns något

att vinna med det. Några exempel som de tar upp på tillfällen när någon kan

tänkas göra ett falskt erkännande för att få strafflindring är för att skydda någon

annan eller om den misstänkte tror att han ändå kommer att fällas till ansvar för

brottet. De tror dock att risken för felaktiga uppgifter kommer att vara låg så

länge man bara kan få strafflindring för sina egna brott. Det är dock självklart

att beviskraven måste upprätthållas även i de mål som bygger på den

misstänktes egna uppgifter och att erforderlig bevisprövning sker.96

Det andra relevanta argumentet är om en bestämmelse som ger strafflindring

för medverkan till utredningen av sitt eget brott skulle vara i strid med den rätt

man har enligt 6 artikeln Europakonventionen att inte behöva uttala sig eller

belasta sig själv. Som jag tidigare skrivit ingår det i begreppet rättvis rättegång

att en misstänkt inte behöver uttala sig eller på något vis underlätta åklagarens

arbete. Den enskilde har inte någon som helst skyldighet att bidra till

utredningen genom att till exempel erkänna eller lämna belastande uppgifter.

Påföljdsutredningen anser dock inte att den här bestämmelsen strider mot

Europakonventionen då det inte finns någon skyldighet för en misstänkt att

94

Angående detta stycke se, SOU 2012:34, band 3, s. 222-223. 95

Angående detta stycke se, SOU 2012:34, band 3, s. 223-224. 96

Angående detta stycke se, SOU 2012:34, band 3, s. 225.

42

yttra sig eller lämna uppgifter. Den som väljer att förneka eller tiga kan därför

inte drabbas av ett strängare straff än vad som följer av de allmänna kriterierna

för påföljdsbestämningen.97

10.2 Analys Påföljdsutredningen tar upp ett antal motargument till sitt förslag om

strafflindring för erkännanden och medverkan till utredningen av sitt brott. De

har dock bara en kort argumentation till varför dessa motargument inte är något

stort problem. De förklarar inte varför de tror att risken för falska erkännanden

och uppgifter kommer att vara låg. De förklarar heller inte vad som skulle

anses vara en låg risk. Frågan hur många falska erkännanden som kan anses

vara ett godkänt antal i en rättsstat diskuteras inte heller. De verkar hålla med

om att risken för falska erkännanden faktiskt kommer att öka men de anser inte

att det är ett tillräckligt stort problem utan anser att fördelarna uppväger

nackdelarna. Utredningen har inte lyckats få fram någon statistik på hur många

som blir oskyldigt dömda på grund av falska erkännanden och det är därmed

ytterst svårt att uppskatta hur många fler det kommer att bli om den här

bestämmelsen införs. Som jag angett tidigare finns det ett antal olika

anledningar till falska erkännanden och en anledning kan vara en tro på att

bevisen mot en är överväldigande och att det inte finns en chans att klara sig ur

situationen. Om det då finns möjlighet till strafflindring vid ett erkännande kan

det vara lockande att erkänna falskt. Påföljdsutredningen är medveten om

risken och har därför föreslagit att det inte räcker med ett erkännande utan den

enskilde behöver även bistå med utredningen genom att lämna en del uppgifter.

Men som jag även angett tidigare kan en misstänkt få tillgång till mycket

information under polisförhören och det kan då ge uttryck för att han lämnar

information som endast borde vara känd för polisen utan att så är fallet.

11. Betänkande av Straffprocessutredningen

11.1 SOU 2013:17 Straffprocessutredningen fick i uppdrag av regeringen att överväga åtgärder för

att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande med fokus på kvalitet och

effektivitet. De övervägde bland annat om ansvarsfördelningen mellan åklagare

97

Angående detta stycke se, SOU 2012:34, band 3, s. 225-226.

43

och domstol kan utvecklas och om parternas inflytande över

brottmålsprocessen kan öka.98

Straffprocessutredningen kom med förslaget att det ska föras in en ny

bestämmelse i 45 kap 10 b § RB. Den ska handla om att en person som erkänt

en gärning inför rätten i ett mål om allmänt åtal för brott ska kunna dömas i en

förenklad ordning utan huvudförhandling i tingsrätt. Den tilltalade ska vara

vuxen, ha erkänt gärningen hos rätten, godtagit påföljden, godtagit övriga

yrkanden och samtyckt till att bli dömd enligt detta förfarande. Det föreslagna

förfarandesättet kan användas i mål där påföljden inte bestäms till mer än sex

månader fängelse.99

Tanken är att åklagaren ska lägga fram ett påföljdsyrkande, som rätten inte kan

gå över, detta för att den tilltalade ska få en bättre överblick över målet. Rätten

kan då ta hänsyn till hur den tilltalade vill att handläggningen ska gå till men

om den tilltalade vill ha huvudförhandling ska det alltid bli det. I allmänhet

anses en domstolsprövning utgöra en garanti för att det går rättssäkert till.

Straffprocessutredningen anser dock att kraven på rättssäkerhet uppfylls även i

det föreslagna förfarandet.100

Straffprocessutredningen har identifierat några tänkbara invändningar mot

förslaget. Bland annat tar de upp att det kan finnas en risk att åklagaren och den

tilltalade informellt gör upp om en påföljd. De kan tänkas förhandla om

påföljdsfrågan för att undvika en huvudförhandling. Straffprocessutredningen

anser inte att detta bör bli ett problem då den tilltalade inte ska ta ställning till

brottspåståendet förrän åklagaren har väckt åtal vilket han gör efter att

förundersökningen har avslutats. I det läget har åklagaren gjort bedömningen

att det finns tillräckliga skäl för åtalet och påföljdsyrkandet är baserat på

gällande straffrättsliga regler avseende straffmätning och påföljdsval. Vidare

har åklagaren en objektivitetsplikt och agerar under ett tjänsteansvar.101

Erkännandet är den grundläggande delen i den föreslagna förenklade

utredningen. Erkännandet ska antingen skriftligen eller muntligen ha kommit

98

Angående detta stycke se, SOU 2013:17, del 1, s. 23. 99

Angående detta stycke se, SOU 2013:17, del 1, s. 391. 100

Angående detta stycke se, SOU 2013:17, del 1, s. 393-394. 101

Angående detta stycke se, SOU 2013:17, del 1, s. 395.

44

tingsrätten tillhanda. Erkännanden som gjorts under förundersökningen

godkänns inte och den tilltalades inställning till brottsmisstanken under

förundersökningen berör inte frågan för hur målet ska handhas. Om rätten

upptäcker skäl till att ifrågasätta erkännandet ska målet avgöras efter

huvudförhandling. Den tilltalade har möjlighet att ta tillbaka sitt erkännande

när som helst under förfarandet.102

11.2 Analys Straffprocessutredningen diskuterar inte risken med falska erkännanden. De

har valt att inte ta hänsyn till erkännanden som gjorts under förundersökningen

vilket innebär att de flesta framtvingade tillmötesgående falska erkännanden

inte bör bli ett problem då de oftast tas tillbaka då den omedelbara stressen och

pressen minskar. Falska erkännanden som ges under polisförhör kommer

därmed inte att omfattas av det föreslagna förfarandet vilket är bra. Men det

kan finnas tillfällen då en tilltalad anser att bevisen är överväldigande och att

han inte kommer att ha en chans att bevisa att han är oskyldig. Han kan då

komma att gå med på åklagarens påföljdsyrkande och det förenklade

förfarandet för att han där vet hur det slutar och han behöver inte utstå den

press och stress som ett rättegångsförfarande innebär.

De frivilliga och internaliserade falska erkännandena kvarstår dock att

diskutera. De internaliserade falska erkännandena bör inte vara ett problem då

de oftast framkommer vid grova brott. Det är då förhörsledarna är extra tuffa

och förhören blir många och långa. Det är även då stressen och pressen är som

högst men vid dessa grova brott ligger straffen på en högre nivå än fängelse i

sex månader så därför blir inte de aktuella här. Återstår därmed de frivilliga

falska erkännandena och där kan det bli problem. Jag har i avsnitt 8 skrivit om

taktiska falska erkännanden som tillåts i praktiken men där författarna är oense

i doktrin om man bör tillåta dem eller inte. Dessa taktiska erkännanden har

tidigare gällt bötesmål men om det här förslaget går igenom kan det komma att

gälla fängelsemål också. Böter är för de flesta ett lättare straff än fängelse men

det kan tänkas finnas tillfällen då en person väljer ett snabbt förfarande med en

fängelsedom än en lång process med ett ovisst slut.

102

Angående detta stycke se, SOU 2013:17, del 1, s. 396-397.

45

12. Avslutande analys Domstolarna har mycket att lära av beteendevetenskapen och andra

vetenskaper som till exempel psykologin och sociologin. Det finns många

uppfattningar om att man kan se om ett erkännande är falskt eller inte och

orsaker till varför någon skulle lämna ett falskt erkännande. Om domstolarna

dömer efter de uppfattningarna riskerar ett antal människor att bli oskyldigt

dömda. Det finns ingen vattentät lösning för hur rätten ska kunna undvika att

döma oskyldiga människor men genom ökad kunskap om orsakerna bakom ett

erkännande och hur polisförhör och miljön påverkar kan risken minska.

Som forskaren Simon uttryckt sig "Nervousness, fear, confusion, hostility, a

story that changes or contradicts itself – all are signs that the man in an

interrogation room is lying, particularly in the eyes of someone as naturally

suspicious as a detective. Unfortunately, these are also signs of a human being

in a state of high stress". Om det inte finns åtminstone en grundläggande

förståelse för hur människan påverkas av ett polisförhör kan tecknen tolkas helt

fel. Av det här citatet framgår också att det är otroligt svårt att kunna upptäcka

om en person talar sanning eller inte och som jag uppgav tidigare visar

forskning att förhörsledare inte är bättre än slumpen på att utläsa om det är ett

sant eller falskt erkännande.

Många falska erkännanden är framtvingade tillmötesgående och de är resultatet

av press och tvång under polisförhöret. För att minska dem är det

förhörsledaren som måste vara medveten över den makt han har och en

grundläggande beteendevetenskaplig förståelse. Om han har att göra med en

missbrukare är det viktigt att han vet om att missbrukaren kan säga vad han tror

att förhörsledaren vill höra bara för att komma därifrån. Likadant kan det vara

med unga eller förståndshandikappade.

Förhörsledaren vill få fram ett erkännande eftersom det förenklar utredningen

men det skulle vara bra om fokus flyttades från erkännanden till att få fram så

mycket information som möjligt. Det är trots allt upp till rätten i slutändan att

bedöma om personen är skyldig och då ett erkännande, enligt 35 kap 1 § 1 st.

RB, ska ha samma värde som andra bevis är det bättre om rätten får så mycket

information som möjligt att göra sin bedömning på. Idag har fortfarande

46

erkännandet ett högt bevisvärde och om förslagen som påföljdsutredningen och

straffprocessutredningen för fram i SOU 2012:34 och SOU 2013:17 går

igenom kan det komma att få ett ännu högre värde. Om detta är rätt väg att gå

är dock inte så självklart. Om det gick att lita på att alla erkännanden var sanna

vore det bra med ett förenklat förfarande och inte lägga ner så mycket tid och

pengar på långa utredningar och huvudförhandlingar. Men med tanke på att

alla erkännanden inte är sanna vore det kanske bra om rätten alltid fick göra en

bedömning.

Det är i slutändan rätten som är ansvarig för att domen blir materiellt riktig och

det förutsätter en tillräckligt robust utredning. Rätten måste bedöma om

utredningen är så robust att de kan avgöra om beviskravet har uppnåtts.103

Detta är en rättssäkerhetsgaranti och säkerställer att rätten inte blint nöjer sig

med vad parterna har lagt fram utan även funderar på saker runtomkring.

Uppsatsen berörde följande frågeställningar:

Hur kommer det sig att personer erkänner falskt i polisförhör och vad

kan man göra för att förhindra det?

Hur ska domaren värdera ett erkännande?

Båda frågorna har blivit besvarade tidigare i uppsatsen men här följer ett

kortfattat svar på båda frågorna.

Svaret på den första frågan är tvådelad. När det gäller motiv tog jag upp ett

antal i avsnitt 3. För att kunna förhindra falska erkännanden måste

förhörsledaren dels ha kunskap om motiven dels använda förhörstekniker som

riktar in sig på att få en så bred utredning som möjligt och inte fokusera på

erkännanden.

Svaret på den andra frågan är att även domaren måste ha en grundläggande

beteendevetenskaplig kunskap så att han kan bedöma om erkännandet kan vara

falskt. Det bör finnas en möjlighet för domaren att avvisa ett erkännande som

uppenbarligen har tillkommit på ett otillbörligt sätt. Detta för att erkännanden

som tillkommit under tortyr uppenbarligen inte kan ges något värde och genom

att de inte ens tas upp i rätten försvinner motivationen att tvinga fram dem. När

103

Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 1 u., Norstedts Juridik AB, Vällingby,

2007, s. 67-68.

47

erkännandet väl tagits upp av rätten måste de överväga risken att det är falskt.

Rätten kan inte utgå från att erkännandet är sant utan måste ha ett öppet sinne

och fundera på om några av motiven för ett falskt erkännande föreligger. Om

förhörsledaren har brutit mot reglerna i 23 kap 12 § RB blir bevisvärdet av

erkännandet lågt. Endast ett erkännande räcker inte för en fällande dom utan

det krävs något mer. I praxis har det räckt med ett erkännande och ett

hjälpfakta för att personen ska bli dömd. Kravet på samverkande bevisning

ökar ju grövre brottet är men med tanke på hur stort fokus som läggs på

erkännanden och hur stora konsekvenserna blir av ett falskt erkännande kan

diskuteras om det inte borde krävas ännu mer samverkande bevisning, även för

de enklare brotten. Detta för att utredningen ska kunna anses vara tillräckligt

robust.

Således är det min uppfattning att mindre fokus borde läggas på erkännanden

då risken för falska erkännanden finns och inte är försumbar. Det är svårt att

upptäcka dem både när de ges och senare under rättegången. Det går att minska

riskerna för falska erkännanden och följderna av dem men det krävs mycket

arbete. Så utvecklingen borde gå åt mer fokus på samverkande bevisning och

inte mer fokus på erkännanden som håller på att ske nu med

påföljdsutredningens och straffprocessutredningens förslag i SOU 2012:34 och

SOU 2013:17.

48

13. Källförteckning

13.1 Litteratur

Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, 2 u.,

Iustus Förlag AB, Uppsala, 2013.

Bring, Thomas, Diesen, Christian & Wahren, Alexandra, Förhör, 3 u.,

Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2008.

Brown, Jennifer & Campbell, Elizabeth, The Cambridge handbook of forensic

psychology, Cambridge university press, Cambridge, 2010.

Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 4 u., Norstedts Juridik

AB, Stockholm, 2012.

Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 1 u., Christian Diesen och


Diesen, Christian, Grunderna för bevisvärderingen, i Diesen, Christian (red.),

Bevis, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1997.

Eades, Diana, Sociolinguistics and the legal process, mm textbooks, 2010.

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars, Rättegång H. 4, 7 u.,

Norstedt, Stockholm, 2009.

Forssman, Fredrik, Prövning av erkännande i Diesen, Christian (red.), Bevis,


Granhag, Pär Anders & Christiansson, Sven, Handbok i rättspsykologi, 1 u.,

Liber AB, Slovenien, 2008.

Gudjonsson, Gisli, The psychology of interrogations and confessions: a

handbook, Wiley, West Sussex, 2003.

Hess, Kären & Orthmann, Christine, Criminal investigation, 10 u., Cengage

learning, Delmar, 2012.

Holmberg, Ulf, Polistidningen, nr. 7, 2004.

49

Kassin, Saul, The Psychology of confession evidence, American Psychologist,

Williams College, 1997.

Kassin, Saul, True or false: "I'd know a false confession if I saw one", s. 172-194. I

Granhag, P A och Strömwall, L A (red), The Detection of Deception in Forensic

Contexts. Cambridge University Press. Cambridge, 2004.

Leo, Richard, Police interrogation and american justice, Harvard University

press, Cambridge, Massachusetts och London, 2008.

Lundqvist, Ulf, Bevisförbud: en undersökning av möjligheterna att avvisa

oegentligt åtkommen bevisning i brottmålsrättegång, 1 u., Iustus Förlag AB,

Uppsala, 1998.

Ofshe, Richard, Coerced confessions: The logic of seemingly irrational action,

Cultic studies journal, volume 6, California, 1989.

Putwain, David & Sammons, Aidan, Psychology and crime, Routledge

modular psychology series, East Sussex, 2002.

Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 1 u., Norstedts Juridik

AB, Vällingby, 2007.

13.2 Offentligt tryck SOU 1926:32 Processkommissionens betänkande angående

rättegångsväsendets ombildning. Andra delen. Rättegången i brottmål.

SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk 2, Motiv m.m.

Proposition 1985/86:17 Om godkännande av FN-konvention mot tortyr och

annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

SOU 2001:103 En modernare rättegång. Slutbetänkande av 1999 års

rättegångsutredning.

SOU 2012:34 Nya påföljder, betänkande av Påföljdsutredningen.

SOU 2013:17 Brottmålsprocessen, betänkande av Straffprocessutredningen.

13.3 Myndighetspraxis JO 2012/13 s. 62

50

13.4 Rättsfall HovR B 1338-11 s. 7

RH 1994:97 s. 27

NJA 1986:489 s. 34 och 36

NJA 2003:323 s. 34 och 36

13.5 Lagtext Brottsbalken (1962:700)

Lag (1964:163) om införande av brottsbalken

lag (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Regeringsformen (1974:152)

Rättegångsbalken (1942:740)

13.6 Internationellt material Allan mot Storbritannien, dom den 5 november 2002, ansökan nummer 48539/99

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna

FN-konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande

behandling eller bestraffning

13.7 Elektroniskt material Nationalencyklopedin, Suggestibilitet,"http://www.ne.se.ezp.sub.su.se/suggestibilitet",

2013-10-22.

Karnov, Lagkommentar till 29 kap 5 § 3 p. BrB, skriven av Magnus Ulväng,

"http://juridik.karnovgroup.se.ezp.sub.su.se/document/527533/10?versid=146-

1-2005#SFS1962-0700_N1319", 2013-11-26.

Svenska dagbladet, 130 personer har erkänt Palmemord,

"http://www.svd.se/nyheter/inrikes/130-personer-har-erkant-

palmemord_5956567.svd", 2013-10-07.

falska erkännanden705064/fulltext01.pdfförhörstekniker för målsäganden och vittnen tas...

Documents