3-001

SAMMANTRÄDET ONSDAGEN DEN 21 APRIL 2004 ___________________________

3-002

ORDFÖRANDESKAP: COX Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)1

3-003

Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman! Jag har just fått vetskap om att sammanträdestjänsten har meddelat ledamöterna – och det förefaller som detta skedde vid midnatt – om att Boogerd-Quaak-betänkandet om yttrande- och informationsfrihet inte kan tas upp till omröstning i dag, med tanke på det stora antalet önskemål om omröstning med namnupprop och särskild och delad omröstning. Ni minns säkert, herr talman, att vi talades vid per telefon i går kväll kl. 22.30, och att jag uttryckte min oro över alla störande episoder kring den här frågan. Nu måste jag verkligen säga att detta beslut, jag vet inte vem som har fattat det – och vi bör få veta om ni stöder det –, strider mot alla förfaranden som följs i parlamentet. Jag vet inte hur det är med de andra grupperna, men min grupp har inte rådfrågats, och jag begär att vi i början av omröstningen kl. 12.00 röstar om att ta upp detta betänkande till omröstning. (Applåder)

3-004

Talmannen. – När vi talades vid i går kväll höll parlamentet på att diskutera Boogerd-Quaak-betänkandet. Jag fick den information som ni nu också har fått först i går kväll, så det handlar inte om att avsiktligt undanhålla någon information. Jag informerades i går kväll om att sammanträdestjänsten, på grund av mängden omröstningar och kraven på delade omröstningar, omröstningar med namnupprop osv., från det att debatten avslutades i natt fram till tolvtiden i dag helt enkelt inte skulle kunna ta fram de dokument som behövs för omröstningen om betänkandet. Detta handlar inte om mina politiska preferenser. Jag har här en lista på 51 sidor med detaljer om omröstningen. Denna procedurfråga handlar inte om att ge uttryck för någon politisk preferens. Jag är beredd att gå vidare med förfarandet kl. 12.00 i dag, men jag har blivit informerad om att det är fysiskt omöjligt för sammanträdestjänsten att förbereda denna omröstning till dess. Andra procedurfrågor har framförts till mig. Jag kommer att ta itu med dessa kl. 12.00 i dag och fatta beslut. Oaktat de olika krav som har framförts till mig är det dock min personliga uppfattning att parlamentet måste behandla och rösta om detta ärende. Hur och när det skall ske är en ganska komplicerad fråga. Jag skall gå

1 Inkomna dokument: se protokollet.

igenom detta med sammanträdestjänsten under förmiddagen för att se vad vi kan göra.

3-005

Watson (ELDR). – (EN) Herr talman! Detta betänkande handlar inte om Silvio Berlusconi. Det är ett betänkande om mediekoncentrationen i alla EU:s länder, en fråga som väcker berättigad oro hos allmänheten. Det är ett betänkande som har utarbetats i enlighet med parlamentets normala förfaranden, och föredraganden har tagit hänsyn till att detta är en känslig fråga att rösta om för vissa ledamöter genom att erbjuda sig att stryka Berlusconis namn från betänkandet. Ändå finns det kolleger som försöker fördröja, förhala och störa förfarandena för att undvika att en obehaglig sanning dras fram i strålkastarljuset. Min grupp uppmanar PPE-DE-gruppen att dra tillbaka sina saboterande ändringsförslag, och skulle de vägra är vi beredda att rösta om alla 350. Vi ber er låta parlamentet besluta huruvida vi skall gå vidare och välkomnar er försäkran om att vi kommer att få möjlighet att rösta om detta betänkande.

3-006

Talmannen. – Jag verkar ha gott om vänner i många grupper här i parlamentet! Låt mig tacka mina många vänner för de råd som de oombedda har överöst mig med det senaste dygnet när det gäller detta ärende! Jag försäkrar er om att jag kommer att agera på lämpligt sätt. Vi kommer att behöva ta itu med detta kl. 12.00 i dag.

3-007

Poettering (PPE-DE). – (DE) Jag hade i själva verket inte tänkt begära ordet, men jag måste svara på det som Graham R. Watson, ordföranden för Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp, just sade. Han uppmanar vår grupp att dra tillbaka våra ändringsförslag. Låt mig påpeka för herr Watson att det finns 338 ändringsförslag, varav 157 har lagts fram av min grupp. Detta betyder att 181 ändringsförslag kommer från andra grupper. Det är orättvist att antyda att vår grupp är ensam ansvarig för alla ändringsförslag. Väldigt många ledamöter är missnöjda med detta betänkande, och därför har 181 ändringsförslag lagts fram av andra grupper. Herr talman! Jag uppmanar er att se till att talarna inte bara nämner ändringsförslag från vår grupp.

3-008

Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (DE) Herr Poettering! Ni kan vara hur spetsfundig ni vill – det var era gruppkolleger som uppförde sig skandalöst i utskottet, och inte ledamöter från andra grupper. Om ni hade varit där och hört debatterna skulle ni kunnat ha se detta själv. Det var det första jag ville säga. För det andra, herr talman, har Graham R. Watson ställt en direkt fråga, och vi vill ha ett svar. Vi vill rösta kl. 12.00 i dag om när betänkandet skall tas upp till omröstning. Vår grupp är beredd att rösta om detta betänkande kl. 14, 15, 17 eller vid midnatt i natt, när som helst. Två grupper är i

6 21-04-2004

maskopi för att försöka komma undan en omröstning om ett viktigt betänkande, och bara det är en skandal, och kammaren bör bemöta dessa skandalösa förhållanden på lämpligt sätt genom att rösta om saken i eftermiddag eller i natt, när som helst, för att visa att detta slags knep inte kan hindra oss från att rösta om ett viktigt betänkande. Vi vill rösta om detta kl. 12.00, så att vi kan genomföra omröstningen om betänkandet i dag.

3-009

Talmannen. – Jag kommer att ta itu med omröstningsfrågan kl. 12.00 i dag. Tack för era råd. Jag vägrar att låta mig användas som ett redskap i parlamentet under mitt ordförandeskap. Jag vill systematiskt gå igenom ändringsförslagen för att se om jag kan hitta ett sätt att minska deras antal. Jag måste få förmiddagen på mig för att göra detta. Jag kommer att återkomma och så uppriktigt jag kan redogöra för er vilka möjligheter som finns. Fram till dess vägrar jag att låta mig pressas till att säga när vi kommer att rösta.

3-010

Ludford (ELDR). – (EN) Herr talman! Jag skulle inte drömma om att försöka pressa er att göra ett tillkännagivande, men jag vill däremot ge er några råd. Ni kommer att upptäcka att när de två grupperna begärde särskild omröstning för att se till att ändringsförslagen låg kvar på föredragningslistan, så röstade de – åtminstone i utskottet – ändå inte mot ett enda av dem. Även om alla grupper enligt arbetsordningen har rätt att begära särskild omröstning om alla ändringsförslag, så bör vi försöka tvinga dem att säga vilka de verkligen vill hålla särskild omröstning om. Jag tror inte att det kommer att finnas en enda nej-röst i de två grupperna mot ändringsförslagen. Det handlar, som andra har påpekat, i hög grad om att grupperna är i maskopi med varandra, genom att den enda gruppen begär delad omröstning om alla den andras förslag och att den andra gruppen begär delad omröstning om sina kollegers alla förslag. Det är ett försök att undergräva demokratin och förhala i en fullständigt befängd utsträckning. Herr talman! Ni har era plikter, men ni och sammanträdestjänsten riskerar att undermineras.

3-011

Talmannen. – Jag tackar för omtanken om mig och sammanträdestjänsten. Låt mig uttrycka mig klart. Parlamentet debatterade denna fråga fram till midnatt i går. Jag har varit i kammaren sedan kl. 7.00 i morse och försökt förbereda detta ärende för i dag. Jag försäkrar er om att jag kommer att ägna det all min uppmärksamhet, men det har mellan kl. 7.00 och fram till nu inte gått att lösa några av de frågor som ni har framfört till mig. Antingen går det att lösa dem fram till kl. 12.00, eller så går det inte. Kl. 12.00 kommer jag att rapportera till kammaren vilka eventuella framsteg jag har lyckats göra fram till dess.

3-012

Duthu (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Jag har en ytterst brådskande och ovanlig fråga till er. Jag har bjudit in Achmed Zakajev, som, vilket ni vet, är vice

premiärminister i Aslan Maskhadovs regering, till ett sammanträde som kommer att hållas just här i kväll och i morgon på morgonen. Achmed Zakajev är, vilket ni också vet, bosatt i London, och jag har bett den franske utrikesministern att påskynda viseringsförfarandet. Achmed Zakajev har nekats visum på grund av det finns en begäran om utlämning av honom. Ni vet att utlämningsbegäran redan har avslagits av de danska och brittiska regeringarna och att Achmed Zakajev även nyligen kunde besöka förbundsdagen i Tyskland. Därför ber jag er att tala med Michel Barnier, Frankrikes utrikesminister, så att Achmed Zakajev och hans son, som agerar tolk för honom, kan delta i sammanträdena i kväll eller i morgon på morgonen, eller båda, vilket skulle vara idealiskt. (Applåder)

3-013

Talmannen. – Jag ber er lämna alla relevanta uppgifter till mitt kansli så skall vi försöka följa upp detta ärende åt er.

3-014

Kaufmann (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Jag vill ta upp föregående fråga. Jag kommer inte att kommentera debatterna och händelserna i utskottet, och inte heller det som skedde här i går kväll. Jag vill ge uttryck för mitt stöd till era ansträngningar på min grupps vägnar, och helt enkelt påpeka att vi vill ha en omröstning om denna fråga. Vi anser att denna fråga är alltför viktig för att försvinna från föredragningslistan, även om den kan göra det.

3-015

Korakas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag vill ta upp en annan fråga. Tack för att ni gav mig ordet. På måndagar, när sammanträdet återupptas, har ledamöterna vanligtvis en halvtimme på sig för att ta upp aktuella frågor. Denna måndag flyttade ni, av förfarandemässiga skäl, denna halvtimme till slutet av måndagens sammanträde, till midnatt, kanske ännu senare. Genom denna debatt ges emellertid ledamöterna möjlighet, som sagt, att ta upp aktuella frågor, men kl. 01 på morgonen är de inte längre aktuella. Jag vill protestera mot detta, eftersom jag hade begärt ordet om en mycket allvarlig fråga. Ni lät mig inte tala, och ni ville inte ta den debatten. Jag begär att detta slags tillvägagångssätt inte upprepas.

3-016

Talmannen. – Jag är väl medveten om att ledamöterna använder den nya möjligheten att göra inlägg i början av sammanträdena på ett bra och förnuftigt sätt. Som ni märkte när ni var här och önskade tala i början av sammanträdesperioden denna vecka så stod jag inför ett dilemma. Vi hade en viktig diskussion om en annan fråga, så kl. 18.00 – när sammanträdet hade pågått i en timme – hade vi fortfarande inte inlett debatterna och detta en kväll då vi redan hade förlängt sammanträdet till kl. 23.00.

21-04-2004 7

Jag vill framföra en ursäkt till dem som hade önskat tala men tvingades göra det antingen senare på dagen eller i skriftlig form, men detta var ett undantagsfall. Jag hoppas att jag inte kommer att bli tvungen att göra så igen.

3-017

McKenna (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! För ett par veckor sedan röstade vi i parlamentet om Maatbetänkandet om skydd av djur under transporter. Det irländska ordförandeskapet har föreslagit en kompromiss i denna fråga, och parlamentet måste vara medvetet om att denna kompromiss är fullständigt oacceptabel om man tar hänsyn till hur parlamentet röstade. Jag var inte nöjd med slutresultatet i Maatbetänkandet. Många människor som är oroade över djurskyddet ansåg inte att det var tillräckligt långtgående. Den irländska kompromissen borde åtminstone ha tagit hänsyn till parlamentets vilja, särskilt beträffande en rad viktiga frågor som exempelvis temperaturen i de fordon som djuren fraktas i och det faktum att det inte kommer att vara obligatoriskt att tillfälligt lasta av dem vid hamnar. Den viktigaste och mest avgörande frågan är att parlamentet mycket tydligt röstade för en maximal total restid inför slakt, vilket även kom till uttryck i den förklaring som mer än 400 parlamentsledamöter undertecknade. I den kompromiss som föreslås av det irländska ordförandeskapet struntar man helt i parlamentets vilja. Jag har kontaktats av många djurskyddsgrupper som är mycket bekymrade över detta. De anser att den irländska kompromissen skulle vara ett steg tillbaka på djurskyddsområdet. Den irländska kompromissen borde åtminstone ta hänsyn till den maximala totala restiden för djur inför slakt.

3-018

Rovsing (PPE-DE). – (DA) Herr talman! Jag stöder helhjärtat en sådan minskning av restiden. Enligt min mening skall åtta timmar vara den absolut maximala restiden.

3-019

Cypern

3-020

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om Cyperns möjligheter till återförening innan landet går med i EU. Jag vill börja debatten med att citera FN:s generalsekreterare Kofi Annan, som talade inför säkerhetsrådet i slutet av förra veckan. Han sade: ”Planen är komplicerad och noga avvägd. Liksom vid alla förhandlingar är den oundvikligen en kompromiss. Det sätt på vilket planen har presenterats för allmänheten har inte alltid varit lika avvägt.” Efter att mycket intensivt ha följt debatten måste jag säga att jag i detta avseende verkligen delar generalsekreterarens oro.

Jag skulle också vilja ta upp en fråga som jag personligen tycker är angelägen: vi måste, inte minst när det gäller TV- och radiobevakningen på Cypern, konstatera att det förekommer en uppenbar styrning när det gäller fördelningen av bästa sändningstid, att utlänningar medvetet har utestängts, bl.a. kommissionär Günther Verheugen – som om bara några veckor kommer att vara våra cypriotiska kollegers concitoyen européen, och att detta är en dålig uppvisning ovärdig en stat som i övrigt försöker och bör uppfylla Köpenhamnskriterierna. (Applåder) Jag skulle verkligen välkomna om dessa synpunkter, som en enkel antydan om att det finns andra uppfattningar, fick spridning på platsen i fråga, trots bristen på balans i TV- och radiobevakningen.

3-021

Roche, rådet. – (EN) Herr talman! Jag är säker på att alla ledamöter, likaväl som talmannen, är medvetna om hur viktig denna debatt är. Jag är mycket tacksam över att få möjlighet att på rådets och ordförandeskapets vägnar bidra till denna debatt. Vår diskussion denna förmiddag äger rum bara tre dagar före en mycket viktig dag för människorna på ön Cypern. Den 24 april kommer de i separata men samtidiga folkomröstningar att rösta om den övergripande lösning av Cypernproblemet som nyligen presenterades av FN:s generalsekreterare Kofi Annan inom en överenskommen förhandlingsram. EU känner djup tacksamhet för generalsekreterarens och inte minst hans särskilde rådgivare Alvaro de Sotos oförtröttliga arbete med uppgörelsen. De har arbetat nära parterna och i samarbete med regeringarna i Grekland och Turkiet. De har skapat en unik och historisk möjlighet för en övergripande lösning av Cypernproblemet. Om människorna på Cypern röstar ja i de två folkomröstningarna på lördag kommer ett återförenat Cypern att gå med i EU den 1 maj tillsammans med nio andra nya medlemsstater. EU vill fortfarande helst att det är ett återförenat Cypern som går med – detta vill jag understryka. Låt mig i dag påminna om den utfästelse som Europeiska rådet flera gånger har gjort om att unionen är redo att utifrån de principer som utgör grundvalen för vår europeiska union uppfylla uppgörelsens villkor. EU har sina rötter i det mest fruktansvärda kriget i mänsklighetens historia, ett krig som nästan utplånade vår världsdel. Unionen föddes ur en djup längtan att förmå de europeiska nationerna att arbeta tillsammans för att göra det bättre för sina folk och lösa sina meningsskiljaktigheter på fredlig väg, utan att komma i strid med varandra. Medlemskapet i EU har gjort det möjligt för nationer och delade folkgrupper i Europa att överbrygga djupa och bittra splittringar. Jag är säker på

8 21-04-2004

att detta så småningom även kommer att ske i ett återförenat Cypern inom EU. Anslutningen av tio nya medlemsstater på bara nio dagar kommer formellt att sätta punkt för efterkrigstidens tragiska uppdelning av den europeiska kontinenten. Nu finns det en möjlighet att sätta punkt för en annan uppdelning i Europa. Beslutet om den uppgörelse som generalsekreterare Kofi Annan har lagt fram vilar i slutändan på Cyperns befolkning. Det är deras val och beslut. De skall vara förvissade om EU:s solidaritet när de var för sig och gemensamt tar ställning till ett beslut som kommer att få betydande effekter på deras framtid och även deras barns och barnbarns framtid. När Cyperns befolkning utövar sin demokratiska rättighet skall de vara fullt medvetna om beslutets historiska karaktär och om de möjligheter som står inom räckhåll för Cypern, för dess grannar och för det övriga Europa. De skall liksom oss ha hört generalsekreterare Kofi Annans ord om att planen ”är den enda väg mot en återförening av Cypern som för överskådlig framtid finns tillgänglig”. EU och världssamfundet i stort står redo att både politiskt och ekonomiskt hjälpa till att genomföra uppgörelsen. Världssamfundets engagemang och förhoppningar var tydliga vid den förberedande givarkonferens som ägde rum i Bryssel i förra veckan med kommissionär Günther Verheugen som ordförande. Jag deltog i konferensen, och den ena talaren efter den andra uttryckte sin beredskap, vilja, förhoppning och önskan att ge ekonomiskt bistånd till genomförandet av denna plan. Flera mycket betydande och konkreta åtaganden har gjorts. Om planen godkänns har Europeiska kommissionen redan öronmärkt betydande resurser för Cyperns ekonomiska utveckling och för att förbättra cyprioternas tillvaro. Många medlemsstater, däribland Irland, har sagt att de kommer att tillkännage betydande särskilda resurser för att stödja uppgörelsens genomförande vid en givarkonferens som vi hoppas kommer att äga rum i höst. Resultaten av förra veckans internationella konferens välkomnades den 16 april i ett viktigt uttalande av ordföranden i FN:s säkerhetsråd. Säkerhetsrådets medlemmar konstaterade att det nu är upp till cyprioterna att fatta ett historiskt beslut om sin framtid och lovade att de, om planen godkänns, kommer att stå redo att vidta de andra åtgärder som föreskrivs i planen, däribland inrättandet av en ny FN-operation som skall främja ett snabbt och fullständigt genomförande av planen av alla parter. Medlemmarna i säkerhetsrådet skulle också hjälpa till att säkerställa att parterna uppfyller alla sina åtaganden enligt uppgörelsen. FN har haft ett starkt engagemang i Cypern de senaste fyrtio åren. FN-styrkan på Cypern inrättades 1964 och är en av de mest långvariga fredsbevarande operationerna i FN:s historia. Medlemsstaterna, däribland mitt eget land,

har varit stolta att för alla cyprioters bästa bidra till styrkan med militär, polisiär och civil personal. EU har hållit ut när det gäller Cypern. Den 24 april kommer Cyperns befolkning att göra ett demokratiskt val – och det är deras val – om den föreslagna uppgörelsen. De har en unik och historisk möjlighet. Valet är deras och ingen annans. Vi önskar Cyperns befolkning lycka till i detta val. Det är en svår tid. Det förstår vi. Vi förstår att det finns en historia. Vi förstår alla de starka känslor som spelar in, men valet är deras och ingen annans. Vi kommer att respektera deras val oavsett vilket det blir och hoppas att det blir ett beslut som gör det möjligt för ett återförenat Cypern att integreras på ett fredligt sätt i vår union den 1 maj. (Applåder)

3-022

Verheugen, kommissionen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Den grundläggande princip som enandet av Europa bygger på är den gemensamma önskan att samarbeta och att föra en politik som garanterar en fredlig samlevnad mellan Europas nationer. Detta är skälet till att vi har gått samman, och det är skälet till att vi har samlats här denna morgon. Vad vi först och främst förväntar oss av alla våra medlemsstater, och vad vi framför allt förväntar oss av de länder som kommer att ansluta sig till Europeiska unionen om mindre än tio dagar, är att de fullständigt stöder denna grundläggande princip om europeiskt enande som ett fredsprojekt. Detta förväntar jag mig även av Republiken Cyperns regering. Cypern är det sista landet i Europa som fortfarande är delat. Cypern är det sista landet i Europa vars huvudstad är delad av en dödens skiljelinje med taggtråd och minfält. Sedan denna konflikt inleddes har vi aldrig tidigare varit så nära att nå en lösning som vi är i dag. Vi är bara några centimeter från att nå vårt mål, och ändå måste jag säga er att jag nu har mycket litet hopp om att vi kommer att nå fram dessa sista centimetrar. Låt mig förklara varför. Följande läge har nu uppstått. Till allas fullständiga förvåning har Cyperns regering, ledd av president Tassos Papadopoulos, sagt att den förkastar FN:s fredsplan i grunden, och uppmanar den grekcypriotiska befolkningen att rösta mot den. Enligt min åsikt är detta en djupt nedslående situation, av två skäl. För det första: när vi ändrade vår strategi för Cypern 1999 och, på enträgen begäran från den cypriotiska regeringen, lovade den grekcypriotiska regeringen att lösningen på Cypernkonflikten inte skulle vara ett förhandsvillkor för öns anslutning till Europeiska unionen, byggde detta på ett tydligt samförstånd om att vi skulle göra allt vi kunde för att underlätta Cyperns anslutning och att Republiken Cyperns regering på samma sätt skulle göra allt som stod i dess makt att nå en uppgörelse, och att en sådan

21-04-2004 9

uppgörelse under inga omständigheter fick gå i stöpet på grund av grekcypriotisk opposition. Jag har hållit dussintals överläggningar med den tidigare presidenten Glafkos Clerides och president Tassos Papadopoulos under dessa förutsättningar. Det kan inte råda något missförstånd om den saken. Vi hade en tydlig överenskommelse: vi skulle ordna för Cyperns anslutning, och de skulle se till att inga uppgörelser gick om intet på grund av grekcyprioterna. Vi kunde inte tala för turkcyprioterna. Jag uppmanar nu president Tassos Papadopoulos att uppfylla sin del av överenskommelsen. (Applåder) För det andra vill jag ta upp följande: De förhandlingar som inleddes under överinseende av FN:s generalsekreterare lamslogs under en mycket lång tid av turkcyprioternas totala motstånd. Denna blockering har, inte minst tack vare Europeiska unionens ansträngningar, övervunnits, och Republiken Cyperns regering bekräftade i varje skede av förhandlingarna att den stödde den övergripande ramen för Annan-planen, och sade att den ville att mindre punkter skulle ändras, men inom ramen för planen – jag citerar ”inom ramen för planen”. President Tassos Papadopoulos uttalande efter det att överläggningarna i Schweiz hade avslutats är liktydigt med ett fullständigt förkastande av de grundläggande principer som fastställs i planen. På grundval av vad president Papadopoulos sade kan jag bara dra slutsatsen att Republiken Cyperns regering nu förkastar den federala lösningen på Cypernproblemet, som bygger på samlevnad mellan och likaberättigande för grek- och turkcyprioterna, och stöds av FN och hela världssamfundet. Låt mig vara odiplomatisk. Mina damer och herrar, jag känner mig personligen lurad av Republiken Cyperns regering. I månader – i månader – har jag, precis som alla andra, gjort mitt yttersta i god tro, och jag har litat på den grekcypriotiska regeringens löften om att skapa förutsättningar som skulle göra det möjligt för grekcyprioterna att ge sitt stöd till denna plan. Det har den tråkigt nog inte lyckats med. Det allra minsta som nu kan förväntas av ett land som vill ansluta sig till Europeiska unionen om mindre än tio dagar är att det, allra minst, garanterar att rättvis och nyanserad information om målen för och innehållet i denna plan tillhandahålls. Det är första gången i Europeiska kommissionens historia som en kommissionsledamot har förbjudits att uttala sig om en viktig EU-fråga i en medlemsstat med anledning av att detta utgör en inblandning i landets inrikespolitik. Jag begär att president Tassos Papadopoulos ser till att den grundläggande rätten till information och yttrandefrihet strikt garanteras i hans land och han, från och med i dag, garanterar fritt tillträde till de cypriotiska medierna för alla som kan ge en fullständig förklaring av denna plan i linje med FN:s avsikter. Som tidigare är jag villig att göra detta.

(Applåder) Avslutningsvis vill jag påpeka något. Lösningen är inte bara avsedd att vara en uppgörelse om affärsintressen. Enligt min mening är det mycket beklagligt att orden ”fred”, ”försoning”, ”ömsesidig förståelse” och ”olika folkgrupper och religioner som lever tillsammans” nästan aldrig har nämnts i de många uttalanden som jag har hört från den grekcypriotiska sidan under de senaste dagarna. Uttalandena inriktas nästan enbart på handelsaspekter. Låt mig klargöra detta: vårt mål är att tillhandahålla en modell i denna del av världen som visar att konceptet europeisk integration är tillräckligt starkt; inte bara för att undvika konflikter, utan även för att lösa befintliga sådana. Detta skulle vara en mycket stark signal, i synnerhet i denna region, där samlevnaden mellan olika folkgrupper med olika kulturer och religioner har lett till den djupaste och svåraste globala kris som vi har ställts inför på länge. Därför sträcker sig vikten av denna fråga långt utanför själva Cypern. Kommissionen har uppfyllt sitt löfte. Enligt planerna lade vi fram ett dokument inför rådet i vilket bestämmelserna i FN-planen anpassas till gemenskapens regelverk. Efter en noggrann analys har vi förvissat oss om att den nya Republiken Cypern, den enade Republiken Cypern, skall kunna tala med en röst, uppfylla sina internationella åtaganden, inte kommer att blockera internationella forum, och kommer att vara utrustad med strukturer som är tillräckligt starka för att upprätthålla internationell lagstiftning. I vår funktion som väktare av fördragen har vi förklarat att vi noggrant kommer att kontrollera att dessa villkor uppfylls. Slutligen har vi lovat att hjälpa till att finansiera de kostnader som uppstår i och med detta avtal, och detta löfte är mycket långtgående. Låt mig göra en sak klar för grekcyprioterna: det kommer aldrig att finnas en plan som är fullständigt tillfredsställande för båda parter. Detta är omöjligt att åstadkomma. Vad vi kan göra är att komma så nära en sådan plan som möjligt, och det kommer inte att finnas någon bättre plan än denna. Till dem som nu hävdar, ”ja, men då kommer för många turkiska soldater att finnas kvar på ön”, låt mig säga detta: att förkasta planen innebär att 30 000 turkiska soldater kommer att finnas kvar på Cypern för alltid. (Applåder) Ett annat klagomål är att för många turkiska bosättare kommer att finnas kvar på ön. Låt mig säga detta: att förkasta planen öppnar dörren för ytterligare 100 000 turkiska bosättare att komma till Cypern. (Applåder) Denna plan erbjuder en lösning som är i såväl den grekcypriotiska som den turkcypriotiska befolkningens intresse. Det är en lösning som är i Europeiska unionens intresse, och jag vädjar en sista gång till Cyperns medborgare att de på lördag fattar ett beslut som leder

10 21-04-2004

till att detta land kan ansluta sig till Europeiska unionen med en inträdesbiljett som intygar att detta är ett land som står för fred och samförstånd i Europa och i världen. (Applåder)

3-023

Talmannen. – Tack, kommissionär Verheugen, för era uppriktiga synpunkter.

3-024

Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, kommissionär Verheugen! På begäran av talmanskonferensen har utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik utarbetat ett betänkande som bygger på Jacques F. Poos’ arbete, vilket syftar till att även ur vår synvinkel försäkra att garantierna kommer att upprätthållas och att Annan-planen verkligen kan genomföras utan några större problem för medborgarna. När det gäller en sak som denna måste vi förstå att folk kommer att ställa frågor och att den här typen av lösning inte kan ordna allt till allas fullständiga belåtenhet. Detta gäller till exempel egendomsfrågor, nybebyggelse eller kompromisserna om stationering av trupper. Det måste stå klart att alla kan utöva sina rättigheter, däribland att anföra klagomål till domstolarna i Luxemburg och Strasbourg. Vi måste dock också klargöra att en positiv lösning på dessa frågor och Cyperns återförenande generellt kommer att förbättra förhållandena för människorna på båda sidorna av demarkationslinjen, och inga enskilda frågor får följaktligen stå i vägen för denna chans att nå en övergripande lösning. Jag anser – och detsamma anser Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna, som jag har äran att företräda – att det var nödvändigt att finna en kompromiss, och att den kompromiss som har lagts fram är rättvis under de nuvarande omständigheterna. Från Europeiska gemenskapens sida måste vi emellertid också se till att människorna har förtroende för denna plan, och vi bör arbeta aktivt för att se till att detta förtroende underbyggs även från vår sida. Därför anser jag att det är viktigt att parlamentet i punkterna 13 och 14 i Jacques F. Poos’ förslag till resolution tydligt uppmanar de internationella institutioner som har intressen i denna process att garantera att Annan-planen verkligen kommer att genomföras, och att Europaparlamentet, genom sina permanenta organ, kommer att övervaka genomförandet för att säkra att dessa garantier upprätthålls, och således garantera att återförenandet gagnar Cyperns befolkning. Själv blev jag ledamot av parlamentet vid en tidpunkt när mitt land fortfarande var delat. Läget är inte helt jämförbart. Cypern är inte en delad nation; på Cypern finns det två olika nationer i ett land. Det är skillnaden. Trots detta anser jag att vi, även om det kan uppstå problem med detta slags återförenande, måste erkänna att de övergripande förmånerna för båda sidor långt uppväger kostnaderna. Därför säger vi att Cyperns medborgare har rätt att besluta själva på oberoende och suveräna grunder. Vi måste också erkänna att vi i en

gemenskap som EU måste stödja varandra för att garantera att vi kan leva tillsammans i vår gemenskap på grundval av förtroende, och detta innebär att de löften som ges måste uppfyllas. På denna grundval vi ber vi Cyperns folk att stödja denna plan. Vi kan inte göra mer än så. Vid den första givarkonferensen, som genomfördes förra veckan, enades vi om betydande belopp och gav uttryck för vår vilja att stödja denna process med lämpliga medel. På grundval av detta, och i den anda som beskrevs av kommissionsledamot Günther Verheugen, som i flera år har varit starkt engagerad i denna fråga, hoppas jag att ett positivt resultat fortfarande kan nås på lördag.

3-025

Poos (PSE). – (FR) Herr talman! I en nations historia finns det ögonblick när medborgarna ställs inför ett principiellt val. Det är som om de var halvvägs över ett vadställe. De kan fortsätta mot stranden på andra sidan eller vända tillbaka. Framför dem ligger vägen mot återförenande, försoning och civil fred, som stryker ett streck över det förgångna. Det är den väg som Europaparlamentet alltid har främjat. Vi sätter vårt hopp och vår tro till FN:s generalsekreterares förhandlings- och medlingsförmåga. Vi tänker inte överge honom när slutet är i sikte. Sedan återupptagandet av förhandlingarna har Europaparlamentet också fastställt några grundläggande villkor: att Cypern skall kunna tala med en röst, ha en gemensam rättslig status och inte ha något permanent undantag från fördraget. I dag har kommissionen försäkrat oss att dessa villkor har uppfyllts i den slutliga versionen av Annan-planen. Följaktligen finns det inga skäl till att betvivla att planen är förenlig med fördraget. Den andra vägen som ligger öppen för de cypriotiska väljarna är att förkasta det som Alvaro de Soto har kallat höjdpunkten på trettio års strävande efter en politisk lösning. Detta innebär att vända tillbaka. Om planen förkastas kommer Cypern att vara delat på obestämd tid. Det är faktiskt självbedrägeri att tro att det slutliga dokumentet kommer att tas upp till förhandling igen om tre månader eller tre år. Med vem? Under vems överinseende? Med vilket internationellt stöd? Om planen förkastas är det också en illusion att tro att de svåra problemen med flyktingars återvändande, egendomar, turkiska trupper osv. kommer att kunna lösas. Det är snarare tvärtom. Det nuvarande läget kommer att frysas. Inte en enda flykting från någon av sidorna kommer att återvända till sin hemby, och inte en enda turkisk soldat kommer att lämna det ockuperade området. (Applåder) Vårt resolutionsförslag ger ett tydligt budskap. Vi hoppas att de grek- och turkcypriotiska väljarna kommer att ha modet att gå framåt nu genast. Innan ni ansluter er till Europeiska unionen säger vi er: Lämna nationalismen bakom er,

21-04-2004 11

(Applåder) Europeiska unionen kommer att hjälpa er att övervinna alla svårigheter som kan uppstå i uppbyggandet av en enad Republiken Cypern. (Applåder)

3-026

Watson (ELDR). – (EN) Herr talman! På lördag röstar Cypern om Annan-planen och sin framtid. Cypern står vid ett historiskt vägskäl. Ledamöterna i Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp har konsekvent uppmanat alla parter att stödja planen och gör det nu än en gång. Annan-planen ger Cypern en chans till försoning och förnyelse. Den öppnar dörren till en bättre framtid för en ö som har gått igenom alltför mycket alltför länge. I planen görs stora eftergifter mot båda sidor. Med god vilja från båda sidor kan den bli ett första steg bort från åratal av delning. Min grupp tackar kommissionär Günther Verheugen för det ledarskap han har visat i denna fråga. Vi beklagar att inte fler EU-ledare har varit tydligare i sitt engagemang. EU kommer att ta på sig ansvaret för en stor del av återföreningsprocessen, och EG-domstolen kommer att fastställa ett regelverk för dess förverkligande. Det här är det sista och största hoppet om att ett återförenat Cypern skall kunna gå med i EU den 1 maj. Vi hyllar de ledare på båda sidor i Cypern som har ställt sig bakom Annan-processen och förespråkat den inför sina cypriotiska landsmän. ”Nej” skulle ha varit ett enklare val, ett svar som hade rimmat väl med förbittring och politisk opportunism. ”Ja” krävde mod. Det finns många cyprioter, inte minst på den grekiska sidan, som undrar vad vi har för anledning att debattera denna fråga över huvud taget. De rycker på axlarna åt vår oro och bestörtning och hävdar sitt självbestämmande. De kan och kommer att rösta som de vill, och de har rätt att rösta ”nej”. Men jag anser att det skulle vara ett sorgligt och sekteristiskt val, fel val av fel skäl. Om syftet med självbestämmande är att man skall ha frihet att fortsätta att nära gammalt groll och rätt att väga de pengar man har i fickan i dag mot en försoning i morgon, så kan de cyprioter som har vänt denna process ryggen gott ha det. Men jag vill bara be dem att fundera över en sak. Hur hade det gått om västtyskarna hade valt den typen av självbestämmande 1990? På vår härjade kontinent med dess fullpackade historia finns det en del gamla oförrätter där upprättelsen och kompensationen aldrig kan bli annat än relativ. Bara en historisk analfabet kan tro att vi på något sätt kan ordna upp vad som har hänt i Cypern; det kan vi lika lite som vi kan ordna upp Kosovo och Serbien eller Israel och Palestina. Vad Cypern behöver är ett modus vivendi: ett sätt att leva där blicken riktas framåt i stället för bakåt.

Annan-planen är ett sådant modus vivendi. Om den går förlorad på lördag kan det försena Cyperns återförening med en generation. EU skulle ställas inför en ny praktisk realitet; möjligheten till ett fredligt överlämnande av mark skulle gå förlorad; den turkiska armén skulle fortsätta att vakta vad som även i fortsättningen skulle vara en militariserad gräns; FN:s fredsbevarare skulle patrullera inom EU. Den engelske författaren Lawrence Durrell, i många år bosatt på Cypern, nedtecknade ett grekcypriotiskt ordspråk som säger att det finns ingen eld i gammal aska. De liberala, demokratiska och reformistiska ledamöterna i detta parlament hoppas trots allt att cyprioterna på söndag inte kommer att röra om i den kalla gamla askan av ett sorgligt förflutet. (Applåder)

3-027

Modrow (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Jag besökte Cypern för att delta i överläggningar förra veckan. Anslutningen till EU har väckt förhoppningar om en lösning på konflikten, men många förväntningar har fortfarande inte infriats, vilket särskilt gäller grekcyprioterna. Informationen om de förhandlingar som har förts i New York och i Schweiz har bara gått ut till medborgarna i Cyperns städer och byar. Generalsekreterare Kofi Annans ansträngningar är mycket hedervärda, men det är svårt att informera båda befolkningsgrupperna på ön om 9 000 sidors förhandlingstext på bara några veckor, och detta har tydligt misslyckats på grund av de olika politiska intressen som står på spel. Det finns olika tolkningar av planen, till och med inom den styrande koalitionen för Republiken Cypern, vilket uttalanden från presidenten och andra medlemmar i koalitionen visar på. Dessa olika bedömningar kan inte lämnas utan avseende, herr kommissionär. Av dessa skäl har allvarliga uppmaningar gjorts för att skjuta upp folkomröstningarna i syfte att vinna mer tid för information och opinionsbildning. Det styrande partiet, Akel, som är anslutet till min grupp, motsätter sig inte Annan-planen, men är, med hänsyn till läget, djupt oroat över ett eventuellt negativt resultat av folkomröstningen, vilket redan har diskuterats här. Det är nu åter nödvändigt att EU och FN sänder tydliga signaler. Vi får inte bagatellisera situationen. Landet har genomgått ett krig. Nordcypern har varit ockuperat av Turkiet i trettio år. Med tanke på de orosmoment som finns måste budskapet om fred och säkerhet vara tydligare, och med anledning av dessa orosmoment är det nödvändigt att klargöra att det inte finns några ensidiga lösningar för någon av sidorna. Även med 100 procent, som ni med rätta ifrågasätter, finns det fortfarande ett problem, nämligen att denna oro existerar över huvud taget. Politik handlar inte om slutresultat och eviga sanningar – Tysklands återförening har lärt oss det. Politik handlar om processer i ständig utveckling, som i viss utsträckning kan stakas ut i förväg, men som kräver en proaktiv och mycket sansad taktik i varje skede. I detta kritiska läge är EU, tillsammans med FN,

12 21-04-2004

skyldigt att vara en pålitlig partner till Republiken Cypern, men också till de två befolkningsgrupperna, i lösningen av denna konflikt. Inte bara Cypern, utan EU i stort, kommer att bli vinnare om vi lyckas läka dessa sår.

3-028

Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Läget är inte bara svårt, utan även mycket sorgligt. Parlamentet har i flera år hävdat att vi inte kan låta en turkisk nationalistisk ståndpunkt förhindra Cyperns anslutning till Europeiska unionen. Vi har alltid varit bestämda på den punkten. Detta har dock lett oss in i en fälla, som De gröna varnade för för flera år sedan. Vi frågade vilka garantier det fanns för att, med en radikal omställning från Turkiets sida, den garanterade anslutningen av den grekiska delen av Cypern inte skulle ske på Nordcyperns bekostnad. Denna debatt har alltid försummats i kammaren, och vi betalar ett högt pris för denna försummelse i dag. Läget är oåterkalleligt, och när grekcyprioterna röstar i folkomröstningen kommer de inte att besluta om sin egen frihet. De kommer att besluta om framtiden för den turkcypriotiska befolkningsgruppen på den norra delen av ön. Grekcyprioterna står redan i begrepp att ansluta sig till unionen. Och då börjar ni tala om planen. Herr Modrow, tänk över denna situation ett ögonblick: det skulle vara som om sudettyskarna sade: ”Vi vägrar att låta Tjeckien ansluta sig till Europeiska unionen innan frågan om våra anspråk i Tjeckien har avgjorts”. Parlamentet har klargjort att detta är oacceptabelt. Jag ber er att, som vänsteranhängare, förmedla detta budskap även till grekcyprioterna. Detta är en historisk plan. Till höger och vänster, upp och ned, vi säger alltid att FN bör göra det ena och det andra … Nu har FN beslutat sig. En plan är naturligtvis bara en plan och inget mer; den avspeglar varken den grekcypriotiska eller den turkcypriotiska ståndpunkten. Denna FN-plan är ett försök att avlägsna den sista taggtrådsgränsen i EU. Vad är vårt svar? Sofisterna – vi talar om greker här – är tillbaka i makten, och de säger: ”Ja, det går i rätt riktning, men det kunde vara bättre.” Ja, världen kunde vara en bättre plats; det medger jag. Världen skulle kunna vara en mycket bättre plats, och även om grekerna säkrar en absolut majoritet i Europa … (Skratt) … så kommer världen inte att bli en bättre plats! Ni förstår, ni var för snabb i starten igen, men jag vet vad jag talar om. Jag är övertygad om att vårt budskap måste vara följande: Om man röstar nej i syd och ja i nord bör Europeiska unionen inleda politiska förbindelser med nord. Som ett första steg måste vi tala för ett upphävande av embargot mot Nordcypern. Medborgarna i nord skall inte hållas som gisslan av syd. Vi kan inte tillåta detta på grund av politisk anständighet. Sedan får vi se vad som händer. En sak är dock säker: det finns ingen ”möjlig” FN-plan: det här är den enda. Det finns ingen ”möjlig” framtid: det här är den enda framtiden. Väldigt många av er är religiösa. Jag tror på mirakel. Jag tror på miraklet att människorna i den södra delen av ön

verkligen kommer att visa sig vara mer intelligenta än sina självutnämnda ledare, däribland de gröna partierna på Cypern. (Applåder)

3-029

Dillen (NI). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Det faktum att EU i Helsingfors fick idén att erbjuda Turkiet framtidsutsikter till anslutning till Europeiska unionen, utan att säga att det var ett nödvändigt villkor att Turkiet omedelbart och villkorslöst avslutade den olagliga ockupationen av Nordcypern, visar på en nästan brottslig lättsinnighet från Europeiska rådets sida. På Cypern fryste EU den heliga principen om fri rörlighet för personer som vår union har byggt på i årtionden. Jag kan följaktligen inte göra annat än att sympatisera med grekcyprioternas, och deras president Tassos Papadopoulos, orubbliga inställning, som tillbakavisar FN:s generalsekreterares halvhjärtade kompromiss, och som om tre dagar kommer att rösta nej i folkomröstningen om Cyperns återförenande. Detta är dock ingen återförening, eftersom den turkiska ockupationen skulle fortsätta. Den militära gränsen skulle finnas kvar, de hundratusentals turkiska bosättarna skulle tillåtas att stanna på Cypern, den turkiska armén skulle stanna, och cyprioterna skulle inte ha samma rättigheter som andra EU-medborgare eftersom deras rätt till egendom och näringsidkande skulle vara begränsad. Inom kort förevigar och legaliserar Annan-planen den turkiska ockupationen. Jag vill därför ta detta tillfälle i akt att svära mitt helhjärtade stöd till grekcyprioterna och upprepa att vi anser att ett islamiskt Turkiet aldrig skall få gå med i Europeiska unionen. (Applåder)

3-030

Oostlander (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Kommissionsledamot Günther Verheugens ytterst beklämmande uttalande är en chock för oss alla, i synnerhet med tanke på att vi står i begrepp att nå en lösning genom Annan-planen. Vi trodde tidigare att parollen ”den här lösningen är ingen lösning” endast kunde tillskrivas Rauf Denktash. Nu ser vi emellertid att denna paroll även används av presidenten för Republiken Cypern. Detta är naturligtvis oacceptabelt. Personliga samtal med Tassos Papadopoulos, tillsammans med andra indikationer, har alltid gett mig en obehaglig känsla av att vi fördes bakom ljuset, att Republiken Cypern saknade en verklig vilja att göra sitt yttersta för att nå en lösning för Cypern. Ändå utgjorde förutsättningen att Republiken Cypern skulle göra sitt yttersta för att nå fram till en lösning och att den inte skulle misslyckas med detta, grunden för detta lands anslutning till Europeiska unionen. Det verkar även vara möjligt att lura sig till ett medlemskap i EU. Detta är oacceptabelt.

21-04-2004 13

Vi hörde också nyss att frågor som faller inom de politiska Köpenhamnskriterierna, i synnerhet tryckfrihet och tillträde till medierna, har förbigåtts, inte bara för vår kommissionsledamot Günther Verheugen och för utlänningar, utan också för nationella oppositionspartier. När detta sker i andra länder blir vi kränkta och talar om för dem att vi avbryter förhandlingarna, som vi till exempel gjorde med Rumänien. En ny medlemsstat står nu följaktligen vid tröskeln till anslutning, och den har nått dit genom falska förespeglingar. Enligt min åsikt kan vi inte godta detta på några villkor, eftersom det tyder på en bristande respekt för Europeiska unionen. Vi har även upplevt detta tidigare med Slovakien, som talade om för oss att vi lade oss i landets inrikesfrågor. Ändå innebär medlemskap i Europeiska unionen att medlemsstaterna blir starkt involverade i varandras inrikesfrågor. Detta gäller särskilt de politiska Köpenhamnskriterierna, och i synnerhet frågor som rör viljan att samarbeta med EU i god tro för att nå en lösning som kan medföra ytterst stora fördelar för invånarna i både de norra och södra delarna av Cypern.

3-031

Rothe (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Cypern kommer att ansluta sig till Europeiska unionen den 1 maj. Vi har alltid hoppats att anslutningsprocessen skulle fungera som en katalysator för att få ett slut på delningen av Cypern. Om tre dagar måste cyprioterna själva besluta sig för om de vill leva i en enad stat efter nästan 30 års delning, och om de efter nästan 30 år vill ansluta sig till EU som en återförenad stat. Sedan den gröna linjen öppnades för cyprioterna den 23 april förra året har vi sett mycket tydliga tecken på att cyprioter från båda befolkningsgrupperna vill och kan samexistera i fred. Annan-planen, som båda befolkningsgrupperna kommer att rösta om den 24 april, är en kompromiss mellan båda sidors önskemål och legitima krav. Planen kanske inte är helt balanserad; den kanske har svagheter när det gäller centralregeringens befogenheter, och kanske garantierna för genomförandet av enskilda åtgärder inte är tillräckligt tydliga. Ger dessa tvivel verkligen en anledning att förkasta planen? Är de obestridliga svagheterna ett vettigt skäl att förkasta de möjligheter som förslaget erbjuder? Min tjugoåriga erfarenhet från arbetet med att nå en lösning på Cypernfrågan, för dess anslutning och för återförenande, säger mig att möjligheterna stort uppväger riskerna. Det är inte vi som skall besluta om detta den 24 april. Även om vi hoppas på ett positivt resultat kommer vi att acceptera det cypriotiska folkets demokratiska beslut. Europaparlamentet kan emellertid försäkra att detta är 2004, inte 1964 eller 1974. Ett återförenat Cypern kommer att bli medlem i Europeiska unionen, och som medlemsstat kommer Cypern inte bara att åtnjuta det fulla stöd som medlemskapet ger. Cypern kommer också att se att hela EU tar ansvar för att se till att Annan-planen genomförs framgångsrikt, vilket garanterar möjligheten till fredlig samlevnad.

I dag kommer Europaparlamentet att åta sig att kontrollera hela genomförandet genom sitt utskottsarbete. För närvarande ser vi en stor rädsla, framför allt bland grekcyprioterna, som ser tillbaka på det förflutna. Att se mot framtiden är dock ett bättre alternativ. Turkiet 2004 är ett land med ett europeiskt perspektiv. Det är inte längre Turkiet av 1974. Turkcyprioterna visade redan i december förra året att de till stor del har frigjort sig från arvet från Rauf Denktash. Nya möjligheter kommer knappast inom den närmaste framtiden. Det enda alternativet till denna plan är en fortsatt och fast förankrad delning av ön. Denna plan erbjuder en möjlighet och får inte sättas på spel på grund av falsk eller bristfällig information. Som ledamöter av Europaparlamentet sänder vi i dag ett budskap till de människor som vi snart hälsar som medborgare i Europeiska unionen. Uttalanden från en kommissionsledamot, av Europaparlamentet eller enskilda ledamöter utgör ingen inblandning i Cyperns inrikesfrågor, och är inte heller press utifrån. Detta är välmenta råd. Det är information som sprids i den familj inom vilken vi kommer att skapa EU:s framtid från och med den 1 maj. Jag hoppas att anslutningsdagen den 1 maj kommer att bli ett verkligt firande av ett återförenat Cypern – en återförening mellan alla cyprioter och nästan 450 miljoner medborgare i EU.

3-032

Davies (ELDR). – (EN) Herr talman! Kommissionären sade att han kände sig lurad av Cyperns regering. Han var alltför artig. Hans ordhållighet har svikits, liksom vår föredragande Jacques F. Poos. Enligt folkrätten skall hela ön Cypern gå med i EU den 1 maj, oavsett resultatet av folkomröstningen, och turkcyprioterna kommer att bli EU-medborgare. Om grekcyprioterna avvisar Annan-planen kommer dock turkcyprioterna att bli EU-medborgare som förvägras erkännande och representation och fortsätta att utarmas av EU:s ekonomiska sanktioner. Turkcyprioterna befinner sig i ett skruvstäd: på ena sidan hotas de av turkiska bosättare och på den andra sidan av grekcyprioternas ekonomiska styrka. De har haft dåliga ledare i åratal. Men nu har vinden vänt, och om de röstar ”ja” i lördagens folkomröstning kommer de att ha gjort allt som vi och FN har begärt av dem. I ett sådant läge skulle det vara helt oacceptabelt att ha kvar de ekonomiska sanktionerna. Vi kan inte förfölja våra egna medborgare. Ordförandeskapet och kommissionen måste tillsammans med FN agera för att lindra deras börda genom transporter och handel, och det måste ske omgående.

3-033

Papayannakis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Låt mig säga något annorlunda än det vi har hört hittills. Enligt min mening har en förvrängd bild getts. De flesta av de politiska krafterna i såväl Grekland som Cypern anser att Annan-planen kan bidra till en lösning på Cypernproblemet, i synnerhet när det gäller möjligheten att integrera ett återförenat Cypern i Europeiska unionen. Det är sanningen i det hela. Den bild som ges är

14 21-04-2004

förvrängd. Vi har även frågan om hur en del av den allmänna opinionen är inställd till denna fråga, vad den anser. Det finns ett problem med detta, ett mycket stort problem från det förgångna, om huruvida denna plan verkligen kan tillämpas absolut i tid, fullt ut och tillförlitligt i varje detalj, vilket är synnerligen komplicerat och svårt. Vi har stor erfarenhet av brutna överenskommelser. Låt oss göra vad vi kan i stället för att vänta på något slags mirakel, som min vän Daniel Marc Cohn-Bendit föreslår. Låt oss avstå från överdrifter, förolämpningar och kritik mot varandra. Vad vi kan göra nu är att efterlysa en seriös och tillförlitlig garanti från FN och EU om att hela Annan-planen, i sin nuvarande utformning, kommer att tillämpas fullt ut, och att det inte kommer att tillgripas knep eller svek efter åtta månader, eller ett eller två år. Det måste vi kräva. Det är det enda vi kan göra nu, före folkomröstningen. Resten tar vi hand om senare.

3-034

Maes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, herr kommissionär, herr rådsordförande! Två folkgrupper och två kulturer som lever i ett land är ofta en känslig fråga. Man måste vara förnuftig, men känslorna spelar också in. Annan-planen är en bra plan, men det är en lösning som har sitt ursprung i förnuftet. Ändå väljer cyprioterna inte bara med sitt förstånd, utan också med hjärtat. Trettio års ockupation är en lång tid. Jag hörde en turkcypriotisk flicka intervjuas på radio. Hon sade, i sin ungdom, att hon trodde att det bara levde män på den andra sidan. Vi vill att cyprioterna skall säga ja till Annan-planen, eftersom vi är säkra på att detta kommer att ge dem fred, försoning och framtidsutsikter. Men har befolkningen till exempel tillräckligt förtroende för de länder som skall garantera genomförandet av planen? Har Turkiet, Grekland och Förenade kungariket inte haft sina egna intressen i Cypern under hela dess historia? Har förtroendet mellan människorna byggts upp tillräckligt under dessa 30 år? Vi uppmanar cyprioterna att rösta ja, men låt oss, med tanke på några av Balkanstaternas anslutning, minnas att det är viktigt att vinna befolkningens förtroende. Jag hörde nyss Günther Verheugen säga att det är vi som anordnar Cyperns anslutning till EU, men att det är Grekland som skall möjliggöra enighet i detta land. Detta är enligt min mening närmast skandalöst: var kommer Cyperns folk in i allt detta? Folket kommer visserligen att kunna säga sin mening. Vi uppmanar folket att säga ja, men om det fortfarande inte har tillräckligt stort förtroende för att göra det måste vi bygga upp detta förtroende ytterligare och se till att föreningsprocessen blir en framgång, och att det som inte är möjligt i dag blir möjligt i morgon.

3-035

Trakatellis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Vår ståndpunkt är i ett ord, som Greklands president Kostas Karamanlis har beskrivit det och som min vän Elmar Brok beskrev det för en liten stund sedan, att de positiva

faktorerna med en ja-röst uppväger de negativa faktorerna, i synnerhet om man betraktar ett ja till Cyperns återförening ur ett EU-perspektiv; det vill säga att Cypern kommer att bli medlem i Europeiska unionen. Trots detta är frågan: hur kan vi bidra till att det blir ett ja, hur kan vi åstadkomma ett ja i folkomröstningen? Om vi skall kunna göra detta måste vi förstå varför ett nej får en sådan genklang bland cyprioterna. Låt mig ge er några exempel. Varför skulle de tusentals flyktingarna rösta ja när deras framtid ser osäker ut, när alla inte kommer att återvända till sina familjehem, inte alla kommer att få tillbaka sin egendom, medan de samtidigt kommer att förvägras den grundläggande mänskliga rättigheten till rättsligt skydd från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna? Likaså kommer Cypern, en medlemsstat i Europeiska unionen, även i fortsättningen vara underställd ett garantisystem av tredjeländer, varav ett inte ens är medlem i unionen, vilket strider mot Europeiska unionens principer och försvagar utvecklingen av en europeisk säkerhets- och försvarspolitik, för att inte tala om att den permanenta närvaron av grekiska och turkiska soldater på ön strider mot den demilitariseringsprincip som fastställs i planen. Jag skulle kunna räkna upp många andra skäl till att ett nej får genklang bland grekcyprioterna. Om vi vill främja ett ja i folkomröstningen måste vi följaktligen erkänna och notera några av dessa orsaker i den text som vi röstar om, även om detta är en önskelista, och samtidigt visa att den europeiska verkligheten också innefattar Europaparlamentet, där mänskliga rättigheter intar och kommer att inta en central ställning. Med denna text försöker vi följaktligen vidarebefordra tanken att det, som Mihail Papayannakis sade, kommer att finnas garantier för säkerhetsfrågorna i tillämpningen av planen och att vi noggrant kommer att lyssna till människorättsfrågor. Det är endast på detta vis som vi kan övertyga folket om att ett ja är viktigt, som i framtiden kommer att byggas på ett europeisk perspektiv. Därför uppmanar jag er att rösta för vissa ändringsförslag som förbättrar texten och att visa att Europaparlamentet är här för att stödja en ja-röst. (Applåder)

3-036

Katiforis (PSE). – (EL) Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag är ledsen att kommissionsledamot Günther Verheugen har gått. Han hade tydligen andra brådskande angelägenheter att ta hand om. Jag stöder allt som kommissionsledamot Verheugen sade, och jag delar hans besvikelse om denna fråga, eftersom han verkligen var en av förkämparna och har arbetat mycket hårt för att vi skulle komma fram till en punkt där vi kan inleda den fysiska återföreningen mellan grek- och turkcyprioterna på Cypern. När jag var ung utstod jag begränsad tryckfrihet i mitt eget land, och jag känner smärta och skam över att greker som söker sin frihet i dag förvägrar kommissionsledamot Verheugen rätten att tala till dem och försöka övertyga dem om vad han anser vara rätt,

21-04-2004 15

han som kämpade så hårt för en tillfredsställande lösning. Vi vill ha ett ja. Alla politiker i Grekland, med Giorgios Papandreou i spetsen, har sagt att de vill ha ett ja. Vi vill att de garantier som det har talats om här skall ges med eftertryck, men den största garantin ligger i att ändra den övergripande situationen. Cyprioterna delades på grund av att de splittrades av en nu avsomnad kolonialregim, på grund av det kalla kriget. Dessa finns inte längre. Europeiska unionen har besegrat allt detta och bjuder in dem till sin gemenskap för att de skall kunna leva annorlunda. Inte för att de skall fortsätta att vara delade. Den största garantin finns inom unionen, och de måste frambringa detta från sitt inre. Jag avslutar med att påminna mina landsmän i Cypern om några ord från den store grekiske politikern Eleftherios Venizelos, som sade att varje nation förseglar sitt eget öde, och att det som en nation gör på eget bevåg är en sak mindre för dess fiende att göra.

3-037

Ludford (ELDR). – (EN) Herr talman! Jag förstår att kommissionär Günther Verheugen känner sig lurad på överenskommelsen från 1999 om att den grekcypriotiska regeringen skulle verka för en uppgörelse om det inte ställdes några villkor för anslutningen. Min egen ståndpunkt 1999 var att anslutning inte var möjlig utan återförening. Vi borde ha hållit båda sidorna på sträckbänken för att sätta press på dem. Det var en ståndpunkt som jag kritiserades för, och jag anklagades för att vara fördomsfull. Förbindelserna med turkcyprioterna för att övertyga dem om att Europa är vänskapligt sinnat och välkomnande verkar dock ha lönat sig. Detta arbete har dessutom gjorts av Europeiska kommissionen trots formalistiska invändningar. Kanske har EU-institutionerna svikit grekcyprioterna genom att inte i tillräcklig grad ifrågasätta deras historiebeskrivning eller förmå dem att inse att det är en kompromiss man behöver – inte en återgång till situationen före 1974. Detta parlament måste bära en del av ansvaret. Jacques F. Poos uppmanar cyprioterna att lämna nationalismen vid tröskeln. Det är en uppmaning som jag välkomnar. Jag önskar bara att den hade upprepats om och om igen till båda folkgrupperna de senaste fem åren. Om den norra sidan verkligen röstar ”ja” och den södra sidan ”nej” kommer det nuvarande läget att bli ohållbart, och det kommer att bli nödvändigt att göra en ny bedömning. Man kommer att bli tvungen att hitta sätt att hjälpa turkcyprioterna ut ur deras politiska och ekonomiska isolering. Vi måste t.ex. avskaffa kravet att cyprioter skall ha en grekisk mor för att bli tjänstemän inom EU-institutionerna. Europaparlamentet måste skicka en delegation till norra Cypern. Men nu går jag händelserna i förväg. Jag hoppas fortfarande innerligt att såväl grek- som turkcyprioter kommer att rösta ”ja” på lördag. Världsbanken förutspår

en kraftig tillväxtökning på 5 procent om året om så sker.

3-038

Alyssandrakis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag vill först uttrycka Greklands kommunistiska partis fulla stöd till det motspänstiga cypriotiska folket som, till skillnad från Europeiska unionen, inte kastar FN-resolutioner om den turkiska invasionen och ockupationen i papperskorgen. När jag följde debatten mindes jag en poets ord: hur ofta kom inte mina vänner klädda som fiender. En del på Cypern litade faktiskt på Europeiska unionen. De trodde att gemenskapens så prisade regelverk skulle leda till lösningen på problemet. Det visade sig att gemenskapens regelverk var en illusion, en värdelös lumpsäck, som nu pressar, tvingar och hotar tidigare vänner, däribland ni, herr talman, och Günther Verheugen, som visar sitt förakt för oss genom sin frånvaro. Det är oacceptabelt och fel av Günther Verheugen att anklaga Cyperns president för att ha lurat honom. Kostas Papadopoulos och de grekcypriotiska ledarna har aldrig lovat att acceptera någon fabel som har lappats ihop av FN:s generalsekreterare. Vad är kommissionsledamoten rädd för? De skyldigheter som härrör från det faktum att en del av en medlemsstat i Europeiska unionen kommer att vara ockuperad av ett kandidatland? Vems syften tjänar Annan-planen? Grekcyprioterna eller turkcyprioterna eller mer allmänna imperialistiska planer? Vilket slags stat är det som kommer att fungera som ett paraply för två i praktiken oberoende stater, som till och med kommer att kunna sända företrädare till europeiska råd och diplomatiska uppdrag, två stater som kommer att behöva särskilda avtal för att reglera sina förbindelser, medan de är utlämnade på nåd och onåd till garantimakter och utländska domstolar? Hur trygga kommer cyprioterna att känna sig utan sin egen armé, men med Turkiets, Greklands, Förenade kungarikets och kanske till och med Natos militära närvaro? Vad anser ni om att militära avtal mellan ockupationsregimen och Turkiet förvandlas till primär gemenskapslagstiftning? Vad anser ni om att Cypern är skyldigt att stödja Turkiets kandidatur under alla omständigheter? Låt äntligen grek- och turkcyprioterna bedöma läget och fatta ett beslut på grundval av sina egna intressen. Respektera deras historia, deras värdighet, och kasta av er den utrikespolitiska bestämmanderättens övermod och högmodighet! (Applåder)

3-039

Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Som vän till den stora cypriotiska befolkning som jag företräder i London har jag alltid stött en fredlig återförening av Cypern. Men jag har aldrig underskattat de praktiska och politiska svårigheter som har skapats under de 30 åren efter invasionen, då Turkiet har flyttat 120 000 fastlandsbor till norra Cypern som inte delar öns gemensamma historiska arv och i allmänhet varken talar

16 21-04-2004

engelska eller grekiska, som tidigare var de två gemensamma språken. Annan III-planen bidrar starkt till att lösa motsättningarna på ett rättvist och unikt sätt. Jag har dock fått hundratals e-brev från mina grekcypriotiska väljare som är oroade över att den här planen inte ger några garantier för att Turkiet drar tillbaka sina trupper och återlämnar mark och egendom. Det är intressant att även grekcyprioterna – som har haft turen att få löfte om att få sina hem tillbaka – verkar vara emot planen. De protesterar också mot att fastlandsbor beviljas medborgarskap eftersom detta skulle innebära att man belönar angriparna, och det är i strid med Genèvekonventionerna som förbjuder att ockupationsmakten flyttar dit människor utifrån. Den cypriotiske presidenten Tassos Papadopoulos har förkastat förslagen och uppmanat grekcyprioterna att rösta ”nej”. Jag anser personligen att det är bäst att utomstående – inklusive ledamöterna av detta parlamentet – avstår från att utöva påtryckningar på folkomröstningsprocessen eftersom detta skulle ses som en inblandning i Cyperns inre angelägenheter. Om inte båda folkgrupperna skulle ge sitt samtycke frivilligt och arrangemanget sedan skulle bryta samman i framtiden skulle man dessutom skylla på dem som pressade de cypriotiska invånarna att rösta ”ja”. Den brittiska regeringen är beredd att avträda en del av de suveräna basernas territorium som man inte behöver, om det skulle hjälpa. Jag hoppas i likhet med många av mina kolleger att folkomröstningsprocessen skall gå bra och kommer att stödja resultatet av folkomröstningen den 24 april, hur det än går.

3-040

Souladakis (PSE). – (EL) Herr talman! Om tre dagar kommer Cypern att genomföra folkomröstningarna om att acceptera Annan-planen eller inte. Ett ja eller ett nej i folkomröstningarna kommer inte att vara två sidor av samma mynt; det kommer att vara olika sidor av olika mynt. Morgondagen kommer inte att vara detsamma som gårdagen. Dagens debatt bekräftar Europaparlamentets centrala roll i hela denna långa historia av hopp om Cypernfrågan och den ytterst positiva funktion som kommissionsledamot Günther Verheugen, Jacques F. Poos och hela Europaparlamentet i allmänhet har fyllt. Nu är det tid för alla politiska ledare på Cypern, både grek- och turkcyprioterna, och hela Europeiska unionen, att visa ansvarskänsla. Det parti som jag tillhör, Pasok, och dess ordförande, Georgios Papandreou, är och har varit förgrundsgestalter i arbetet med att lösa problemen på Cypern och Cyperns integration i Europeiska unionen. Sanningens ögonblick har kommit. Vi måste alla svara på historiens utmaningar genom att se detta dilemma i vitögat och agera ansvarsfullt och positivt. Ett ja i folkomröstningen, med allt vad det innebär, men som medför ett Cypern inom EU, öppnar ett fönster mot framtiden och mot hoppet. Ett nej kräver ett svar. I alla händelser kommer

svaret att ges av det cypriotiska folket. Europaparlamentet och EU både stöder och garanterar att möjligheterna med Annan-planen kommer att utnyttjas fullt ut. Vi måste begära samma sak av FN. Dagens resolution avspeglar exakt detta perspektiv. Som en grekisk parlamentsledamot, vars första kontakt med politik och politisk medvetenhet var under cyprioternas demonstrationer och kamp för att komma undan den engelska kolonialismen och därefter under alla dramatiska händelser på Cypern, anser jag att ett ja kommer att leda till en historisk balans med möjligheter till en positiv, historisk försoning, som leder till att alla kan hysa hopp om en positiv framtid med välstånd och säkerhet för alla: grekcyprioter, turkcyprioter och området i allmänhet. Jag avslutar med ett gammalt grekiskt ordspråk: tiden väntar inte på någon.

3-041

Marinos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag önskar att jag även kunde vända mig till kommissionsledamoten, men Günther Verheugen har lämnat oss mycket tidigt, vilket jag tycker är tråkigt. Nästan alla politiska partier i Grekland och de största partierna på Cypern har ställt sig positiva till Annan-planen. De delar dock det cypriotiska folkets oro och tvivel, som inte följer partierna i detta fall. Enligt min åsikt beror den negativa reaktionen på Cypern på den extrema tidspressen, som har lett till att man inte har kunnat informera folket lugnt och analytiskt. Men hur skulle folket kunna informeras på två veckor sedan den senaste Annan-planen lades fram? Det var inte möjligt. Tvärtom har känslorna flödat fritt och desinformation har florerat, vilket har förvärrat folkets fruktan och tvivel. Om folkomröstningen skulle skjutas upp, som det har föreslagits, skulle folket kunna informeras lugnare och mer utförligt, och samtidigt skulle tydliga och övertygande garantier kunna ges om att hela planen och överenskommelsen kommer att respekteras, och inte ännu en gång kränkas av någon av garantimakterna. De är orsaken till de flesta katastroferna på Cypern. Dessa garantier måste också ges av säkerhetsrådet och Europeiska unionen och av Europaparlamentet som, med sin resolution, vilken har förbättrats av de ändringsförslag som lades fram av PPE-DE-gruppen, den socialistiska gruppen och Mihail Papayannakis, enligt min mening kommer att stärka cyprioternas benägenhet och önskan att säga ja. Det får inte verka som om Europaparlamentet utövar påtryckningar. Utpressning och hot om sanktioner, vilket olyckligtvis även har kommit från officiellt håll, har framkallat den negativa inställningen hos ett skrämt folk som inte har fått någon information. Därför måste, förutom säkerhetsgarantierna, möjligheten till en andra folkomröstning lämnas öppen efter folkomröstningen om tre dagar, som ser ut att bli ett nej. Bättre informerade cyprioter och starkare säkerhetsgarantier skulle kunna ändra klimatet och om två eller tre månader således leda till ett positivt resultat,

21-04-2004 17

vilket det finns stort hopp om. Jag förstår inte varför en upprepning av en folkomröstning, vilket andra EU-medlemsstater kan göra om det blir ett nej, vilket skedde i er medlemsstat, herr talman, inte skall vara tillåtet för cyprioterna. Jag ber er att rösta för mina ändringsförslag, som gör Europaparlamentets resolution uppmuntrande, lugnande och vänligt inställd mot grek- och turkcyprioterna och som, är jag övertygad om, kommer att uppmuntra dem till att ge ett mer positivt svar på Annan-planen. (Applåder)

3-042

Talmannen. – Vi tyckte att Nicefördraget var så bra att vi borde rösta om det en gång till!

3-043

Tsatsos (PSE). – (EL) Herr talman! Det finns utan tvivel praktiska problem med Annan-planen. De båda sidorna är inte likställda, och planen innebär plågsamt långa övergångsperioder för att införliva gemenskapens regelverk. Trots detta stöder vi oreserverat resolutionsförslaget av Jacques F. Poos och dess konstruktiva förslag, av följande skäl. För det första upphävs den olagliga turkiska ockupationen av den norra delen, ytterligare kolonisering förbjuds, vissa grekiska markegendomar återlämnas och ett antal flyktingar kan återvända. Denna positiva ståndpunkt beror, vilket har betonats många gånger i dag, på ett strikt garantisystem för att hela Annan-planen skall respekteras. För det andra beror den också på en uttrycklig förhandsförklaring om att vi är överens om att respektera alla resultat, vilket rådsordföranden så klokt betonade här i dag.

3-044

Dimitrakopoulos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill först och främst gratulera Jacques F. Poos till hans arbete, Mechtild Rothe till hennes ansträngningar under alla dessa år som ordförande för den gemensamma parlamentariska kommittén, Arie M. Oostlander, Elmar Brok, som inte är här, och naturligtvis kommissionsledamot Günther Verheugen, som tyvärr var tvungen att gå. Herr talman, mina damer och herrar! Den allmänpolitiska debatt som vi nu genomför handlar om det rådande opinionsklimatet i slutspurten inför folkomröstningen på lördag snarare än om innehållet i Annan-planen, eftersom en debatt om innehållet i denna plan, trots det faktum att dess positiva punkter är långt fler än de negativa, skulle bli mycket detaljerad och vara i flera timmar. De ståndpunkter som mina parlamentskolleger, kommissionsledamoten och rådsordföranden hyser, och all besvikelse som har uttryckts här i kammaren om det rådande klimatet på Cypern, får mig att dra slutsatsen att vi, förutom ett ja eller ett nej, vilket även det har diskuterats ingående här, även bör analysera förslaget från det cypriotiska parlamentets företrädare Dimitris Christofias om att skjuta upp folkomröstningarna. Detta uppskjutande bör å ena sidan utnyttjas för att klargöra

vissa punkter i planen som ger upphov till problem, såsom säkerhetsfrågor – och jag ber Chris Patten att vidarebefordra frågan om primärlagstiftning och om personer som gör anmälningar till domstolarna till Günther Verheugen – och å andra sidan för att analysera säkerhetsrådets arbete med den nya resolution som vi vill ha; en resolution som innehåller garantier. Jag anser att dessa två poler säkerligen kommer att bidra till att vända opinionen. Jag avslutar med att säga att åsikter naturligtvis måste uttryckas, och att Europaparlamentets åsikt uttrycks genom den resolution som har lagts fram av Jacques F. Poos, inklusive de ändringsförslag som har lämnats in till denna. (Applåder)

3-045

Roche, rådet. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för deras inlägg. Herr talman! Ni och jag kommer båda från en delad ö och förstår en del av de starka känslor som en debatt av det här slaget kommer att ge upphov till på Cypern. Vi förstår också att det inte är lätt att lösa en konflikt som är rotad i historien och inpräglad över flera generationer. Men som praktiska politiska människor förstår vi också att det då och då – kanske en gång under varje generation eller ännu mer sällan – ges en möjlighet att verkligen åstadkomma en förändring. Den överenskommelse som Kofi Annan har lagt fram är just en sådan möjlighet. Som jag sade tidigare är detta ett beslut som skall fattas av Cyperns befolkning – i både norr och söder. Det är deras beslut och ingen annans, och vi kommer att respektera det. Jag kan egentligen bara upprepa vad rådsordföranden, premiärminister Bertie Ahern, sade i går kväll. Jag bör först påpeka att vi måste väga våra ord mycket noga eftersom vi alla inser vilken smärta och oro som det rör sig om, och vi måste vara mycket försiktiga så att inget sägs eller görs inom de närmaste 72 timmarna som förvärrar en redan dyster situation. I går kväll sammanfattade Bertie Ahern Europeiska rådets ståndpunkt på följande sätt: ”Dessa dagar är avgörande för Cypern och för dess folk. På lördag kommer öns befolkning – i norr och söder – att rösta i folkomröstningar om den uppgörelse som har lagts fram av FN:s generalsekreterare. Generalsekreteraren och hans hårt arbetande grupp har genom sitt tålmodiga och beslutsamma arbete tillsammans med parterna lyckats skapa en unik och historisk möjlighet att lösa Cypernproblemet. I sin rapport till FN:s säkerhetsråd, som släpptes i går, slog Kofi Annan tydligt fast att planen är den enda väg mot en återförening av Cypern som för överskådlig framtid finns tillgänglig. Det är Cyperns befolkning som i ett fritt utövande av sina demokratiska rättigheter skall fatta detta beslut och ingen annan. Cyperns befolkning är medveten om att Europeiska rådet helst ser att det är ett återförenat Cypern som går med i EU den 1 maj. EU står redo att

18 21-04-2004

utifrån de principer som utgör grundvalen för denna union uppfylla uppgörelsens villkor. I egenskap av ordförande i Europeiska rådet de senaste månaderna har jag fört diskussioner om Cypern med politiska ledare i hela Europa.” Och här kommer det viktigaste, herr talman: ”Det är inte mer än rätt att man gör klart att en överväldigande majoritet anser att den föreslagna uppgörelsen skulle vara bra för båda folkgrupperna i Cypern och bra för EU”. Så här tycker Europeiska rådets ordförande och de allra flesta demokratiskt valda ledarna i EU:s medlemsstater. Jag sade i början att vi måste väga våra ord noga. Vi vill inte skapa problem eller lägga oss i vad som till syvende och sist är ett beslut som måste fattas av Cyperns folk. Vi önskar Cyperns folk lycka till under de timmar som återstår innan de skall fatta sitt beslut och hoppas att det blir det beslut som är bäst för hela ön Cyperns befolkning – både norr och söder. (Applåder)

3-046

Patten, kommissionen. – (EN) Jag vill bara säga ett par ord om denna fråga som ligger utanför mitt normala område. Låt mig först på kommissionär Günther Verheugens vägnar be om ursäkt för att han var tvungen att gå innan debatten var slut. Han hade ett annat mycket viktigt åtagande, och den här debatten skulle enligt planerna ha avslutats mycket tidigare. Men jag förstår varför debatten har pågått så länge. Den väcker starka känslor och stort intresse i alla kretsar här i parlamentet. Vi fick frågan vad som skulle hända om man röstade ”nej” på den grekiska sidan av ön och ”ja” bland den turkiska befolkningen. Jag bör understryka att kommissionen redan har tillkännagivit att vi snart kommer att lägga fram förslag för att hjälpa den turkiska befolkningen om detta tyvärr skulle hända, vilket vi fortfarande hoppas att det inte gör. Vi kan naturligtvis inte tillåta att den turkiska befolkningen straffas ekonomiskt och socialt på grund av beslut som har fattats av andra, så vi skulle bli tvungna att så snabbt och effektivt som möjligt försöka hitta en lösning på problemet med den turkiska ekonomiska isoleringen. Jag vill helt kort tala om Europeiska rådets möte i Helsingfors 1999 – det första möte som jag deltog i. Såvitt jag minns var vi hela tiden medvetna om att den policy som vi då godkände innebar en viss risk. Det kommer inte som någon överraskning. Vi ansåg att det var viktigt att försöka särskilja Cypernkonflikten från integreringen av Central- och Östeuropa i EU. Jag tror att vi fattade rätt beslut då, och jag tror att det var rätt sätt att gå vidare. Men mot den bakgrunden, och i ljuset av några av de saker som kommissionär Günther Verheugen nämnde, förstår ni säkert varför det inte bara är kommissionären som så starkt känner att vi i högsta grad har blivit svikna de senaste dagarna och veckorna. Det är en uppfattning som är mycket stark inom kommissionen och som också är utbredd långt utanför kommissionen. Jag hoppas fortfarande att vi inte skall

bli besvikna. Men det går inte att bortse från det faktum att det finns en känsla av att vi har blivit lurade.

3-047

Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag som ingivits i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.1 Debatten är avslutad.

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 120)

3-048

Souchet (NI), skriftlig. – (FR) När det gäller folkomröstningarna på Cypern skall parlamentets primära mål vara att tillämpa de principer som det basunerar ut på sig självt: att respektera de mänskliga rättigheterna och demokratin. När det gäller den första punkten väcker Annan-planen grundläggande invändningar. Hur kan Europaparlamentet stödja en föreslagen uppgörelse som nekar flyktingar rätten att återfå den egendom som har tagits ifrån dem, som utgör en permanent begränsning av den fria rörligheten för personer och av etableringsrätten, som leder till att ockupationsstyrkorna stannar för alltid och som inte ger möjligheter att anmäla överträdelser av de mänskliga rättigheterna inför domstolen i Strasbourg? I fråga om den andra punkten: Parlamentet får inte instämma i de skandalösa påtryckningar som både USA och Europeiska kommissionen utsätter grekcyprioterna för – i synnerhet kommissionsledamot Günther Verheugen, en av de ivrigaste förespråkarna för Turkiets anslutning till Europeiska unionen. Demokrati innebär att folkets beslut skall respekteras, i synnerhet om det uttrycks på det mest obestridliga sättet i detta avseende: genom en folkomröstning.

3-049

Situationen i Mellanöstern

3-050

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Mellanöstern.

3-051

Roche, rådet. – (EN) Herr talman! Efter det riktade mordet på den nye Hamasledaren Abdel Aziz al-Rantissi gjorde rådets ordförande den 18 april ett uttalande där han sade sig vara djupt oroad över den fortsatta och till synes ändlösa spiralen av våldsamma vedergällningar mellan palestinska grupper och de israeliska myndigheterna och försvarsstyrkorna. I uttalandet fördömdes både mordet på Hamasledaren och självmordsbombningen vid Erez-övergången till Gazaremsan, som ägde rum samma dag. I uttalandet sades vidare att våldet omedelbart måste upphöra, och det påpekades att det är uppenbart att detta våld inte tjänar något syfte, vare sig som ett sätt att befria palestinierna från ockupationen eller som ett sätt att åstadkomma långsiktig fred och säkerhet för Israels folk.

1 Se protokollet.

21-04-2004 19

Rådets ordförande erinrade än en gång den israeliska regeringen om att utomrättsliga mord strider mot folkrätten och påpekade att respekt för folkrätten bör vara en tydlig skiljelinje mellan demokratiskt valda regeringar och terroristgrupper. När utrikesministrarnas informella möte i Tullamore den 17 april avslutades gjorde rådets ordförande också ett viktigt uttalande på sina kollegers vägnar om den nuvarande situationen i Mellanöstern. EU:s utrikesministrar slog än en gång fast vissa grundläggande principer i den europeiska hållningen när det gäller en lösning av konflikten i Mellanöstern, bl.a. uppslutningen bakom en tvåstatslösning som förhandlas fram av parterna. Detta skulle leda till en livskraftig, angränsande, suverän och oberoende palestinsk stat, som skulle existera fredligt sida vid sida med ett Israel som håller sig inom erkända och säkra gränser. Ministrarna slog än en gång fast att färdplanen är den enda vägen för att nå detta resultat. Unionen är fast besluten att energiskt verka för det tillvägagångssätt som föreskrivs i färdplanen och uppmanar båda sidor att uppfylla sina skyldigheter enligt färdplanen. EU:s fasta ståndpunkt, som upprepades av Europeiska rådet den 25 och 26 mars, är att unionen inte kommer att erkänna några andra ändringar av gränsdragningen före 1967 än de som parterna eventuellt kan komma överens om. Unionen har betonat att förhandlingarna om en slutlig överenskommelse inte får föregripas av uttalade åsikter om hur en sådan överenskommelse skall se ut. Ministrarna påpekade att även flyktingfrågan och hur rätten att återvända skall genomföras i praktiken är frågor som rör den slutliga statusen. Enligt färdplanen måste en slutlig och övergripande permanent överenskommelse om statusen som sätter punkt för konflikten mellan Israel och palestinierna innefatta en avtalad, rimlig, rättvis och realistisk lösning på denna fråga. Unionen har i detta sammanhang noterat att president Bush än en gång bekräftat USA:s uppslutning bakom färdplanen och en förhandlingsuppgörelse. Unionen betonar den princip som även president Bush delar att frågorna om slutlig status är något som parterna själva måste förhandla och komma överens om inte får påverkas. Ministrarna var också överens med president Bush om att förhandlingar mellan parterna i enlighet med säkerhetsrådets resolution 242 och FN-resolutionen 338 bör utmynna i säkra och erkända gränser. Dessa och övriga relevanta resolutioner i säkerhetsrådet måste utgöra grundvalen för en rättvis och varaktig lösning av konflikten. Konflikten kan med andra ord inte lösas genom ensidiga åtgärder. Israels kommande tillbakadragande från Gazaremsan är välkommet. Europeiska rådet har sagt att ett sådant tillbakadragande skulle vara ett betydande steg mot ett genomförande av färdplanen, under förutsättning att det

sker enligt vissa villkor. Detta är ett tillfälle som världssamfundet, under kvartettens ledning, bör ta vara på. Det planerade tillbakadragandet bör organiseras noggrant tillsammans med världssamfundet för att garantera att det råder ordning i Gaza efteråt, så att det går att upprätthålla säkerheten och även tillgodose det akuta behovet av upprustning och återuppbyggnad i detta område. Unionen uppmanar alla parter att omgående vidta förberedelser för detta ändamål. Under dessa förutsättningar är EU redo att stödja den palestinska myndigheten när den övertar ansvaret för lag och ordning, och även att fortsätta sitt nuvarande bistånd till den palestinska myndigheten och ta ställning till eventuella framtida behov som kan uppstå till följd av det nya läget i Gaza. Ministrarna betonade också att man måste undvika att det under tiden fram till att ett tillbakadragande inleds uppstår ett politiskt vakuum och de risker som detta skulle medföra. De erinrade om att flera åtgärder måste vidtas inom den närmaste tiden på det politiska, säkerhetsrelaterade och humanitära planet för att undvika att läget förvärras ytterligare och se till att utvecklingen återigen går framåt. Det är nödvändigt att våldet och terrorismen upphör och att det sker en återgång till vapenvilan som omfattar alla parter och alla grupper. Båda sidor måste utan ytterligare dröjsmål återuppta förhandlingarna om fredsprocessen. Vi vet alla av tidigare erfarenheter och av historien att svåra och komplicerade frågor alltid får sin lösning genom förhandlingar, och endast genom förhandlingar. En rättvis, varaktig och övergripande fred måste tillgodose både israelers och palestiniers rättmätiga önskemål och även innefatta Libanon och Syrien. Alla stater i regionen måste göra sitt yttersta för att främja fred och bekämpa terrorism. EU ser fram emot det kommande mötet mellan kvartettens huvudmän. Kvartetten bör spela en aktiv roll i strävandena att nå målet med en övergripande fred i regionen och uppmuntra parterna att med utgångspunkt i de principer som här har beskrivits kraftfullt gå vidare. Ministrarna kommer att diskutera Mellanösternprocessen ytterligare vid rådets möten på måndag. De kommer att överväga vilken ståndpunkt EU skall inta vid kvartettens möte i New York den 4 maj. Jag hoppas att jag har lyckats ge ledamöterna en klar bild av hur aktivt fokuserat detta ordförandeskap är när det gäller det mycket svåra läget i Mellanöstern. Vi kommer också att lyssna uppmärksamt på parlamentets synpunkter om denna viktiga fråga.

3-052

ORDFÖRANDESKAP: D. MARTIN Vice talman

3-053

Patten, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill inte upprepa och har inte för avsikt att upprepa vad ordförandeskapet just har sagt om de senaste

20 21-04-2004

diskussionerna om Mellanöstern i rådet, eller om hur rådet reagerade på president Bushs uttalande i Washington i förra veckan efter hans möte med premiärminister Sharon. Uttalandet förvånade många, vilket man kan tycka är förståeligt eller inte, och det går inte att komma ifrån att det verkar ha lett till stor oro i arabvärlden. Vissa har senare hävdat att det inte borde ha gjort det. De har menat att uttalandet inte rev sönder färdplanen utan erbjöd en möjlighet att genomföra den. De har hävdat att vi måste försöka se det positiva, t.ex. Israels utlovade och välkomna tillbakadragande från Gaza, i stället för att rikta in oss på det negativa. Det kan så vara. Jag vill inte ifrågasätta de säkert välmenande tolkningar som görs av andra eller undergräva ansträngningarna att göra det bästa av den nuvarande exceptionellt svåra situationen. En del människor upplever förstås alltid glaset som halvfullt medan andra ser det som halvtomt. Åter andra har ganska svårt att tycka att ett glas är halvfullt när de inte kan se mycket vätska i det över huvud taget. Jag förmodar att sanning precis som skönhet ligger i betraktarens öga. Jag vill inte uppehålla mig vid dessa frågor. Låt mig bara ta upp fem saker som vi måste ta itu med om vi skall kunna hämta någonting positivt ur den nuvarande dystra situationen. För det första kan en slutlig överenskommelse, som rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) och Europeiska rådet upprepade gånger har sagt, bara uppnås genom förhandlingar mellan Israel och palestinierna som leder fram till två livskraftiga suveräna och oberoende stater baserade på 1967 års gränser, eventuellt med överenskomna ändringar, som lever sida vid sida i fred och säkerhet på det sätt som beskrivs i t.ex. färdplanen. Detta har varit huvudlinjen i EU:s uppfattning, från Venedig 1980 till Berlin 1999, till Sevilla 2002 och ända fram till Europeiska rådets senaste slutsatser förra månaden. Det är inte överraskande att vi har varit överens med vad som i 37 år konsekvent har varit USA:s ståndpunkt, nämligen att överenskommelser som sträcker sig utöver 1967 års gränser är olagliga och utgör ”hinder för fred”. Vi vet alla vilka ingredienser en slutlig överenskommelse kommer att ha. Det framgår av Mitchell-rapporten och av senare dokument, bl.a. Arabförbundets fredsinitiativ från 2002. Det framgår också av den färdplan som har godkänts av världssamfundet. En sådan överenskommelse inväntar inte någon gudomlig ingivelse. Den inväntar att båda sidor – Israel och palestinierna – visar sin politiska vilja. Det är enligt min mening en tragedi att de modiga förslag som lades fram av företrädarna för civilsamhället som förhandlade fram Genèveinitiativet inte verkar få stöd av det politiska ledarskapet i deras respektive samhällen. För det andra beklagar vi djupt de våldsamheter som skjuter upp försoningen och varje chans till fred över huvud taget. Vi har alltid reservationslöst beklagat och med all vår kraft fördömt de självmordsbombningar som skördar oskyldiga liv och den dunkla propaganda som

förmörkar sinnet på så många. Vi är också djupt kritiska till den hårdhänta militära vedergällning som ödelägger liv, hem och utkomstmöjligheter, den typ av vedergällning som spär på extremismen och inte ökar säkerheten. Vi anser att riktade mord är orättfärdiga, olagliga och kontraproduktiva. En av de palestinska politiker som jag beundrar mest och som är en förnuftets röst talade nyligen om det öronbedövande mullret av krigstrummor på båda sidor och det bittra faktum att de två folken verkar fastlåsta i en omfamning där det enda viktiga är att tillfoga den andra sidan smärta. Det finns gott om smärta, men inga vidare utsikter för fred. För det tredje kan vi, oavsett kritiken mot EU:s sätt att hantera konflikten, konstatera att vi under veckorna, månaderna och åren av blodspillan och hopplöshet har stöttat de institutioner som en dag kan utgöra grunden för en reformerad palestinsk regeringsmakt. Detta har varit Europeiska rådets politik, som har godkänts av detta parlament. Vårt arbete har berömts av bl.a. Världsbanken. Jag fick helt nyligen ett brev från den palestinske finansministern Salam Fayad, där han skrev att den palestinska myndigheten med EU:s hjälp nu har infriat alla de reformlöften som man gav inför det palestinska lagstiftande rådet för ett och ett halvt år sedan. Det finns nu en betydande grad av ansvarsskyldighet, och budgetförfarandena är öppna. Det görs inte längre några kontantutbetalningar till palestinsk säkerhetspersonal, vars löner numera betalas ut via bankkonton. Vi har enskilt uppmuntrats att göra mer – att ge mer hjälp. Offentligt har vi kritiserats för att inte göra någonting alls. Vissa har menat att ingen anklagelse i själva verket kan vara allvarligare än den att försöken att främja reformer och upprätthålla något slags liv i Palestina har finansierat terrorism. Parlamentet har gjort egna undersökningar om detta, och OLAF har utrett dessa påståenden. Jag har inget mer att säga i denna fråga, förutom att jag vill hylla mina tjänstemän som har försökt driva en svår politik hederligt, öppet och med integritet. När jag ser tillbaka på de senaste åren ser jag just inte mycket annat som kan mäta sig med deras insatser. När det gäller framtiden finns det de som – kanske lite lättvindigt – tycker att vi efter det utlovade tillbakadragandet skall återuppbygga Gaza och försöka lägga grunden till ett nytt Palestina. Vad de har i åtanke är förmodligen ett Palestina som är verkligt livskraftigt och inte en samling utspridda samhällen åtskilda av stridsvagnar, bosättningar och murar. Visst är vi beredda att fortsätta vårt humanitära bistånd och stödja en återuppbyggnad av infrastrukturen i de områden som de israeliska försvarsstyrkorna lämnar. Men jag måste säga att vi den här gången måste försöka få vissa garantier från de israeliska försvarsstyrkorna om att de inte än en gång kommer att förstöra det vi bygger upp. De bör utgå från de fem villkor som Europeiska

21-04-2004 21

rådet slog fast den 25 och 26 mars, särskilt att tillbakadragandet skall vara förankrat i färdplanen och att det ekonomiska livet skall underlättas i de områden som lämnas av de israeliska försvarsstyrkorna. Det var Världsbanken som konstaterade att det största hindret för ekonomisk återhämtning är bristen på tillträde och tillräcklig rörelsefrihet för personer och varor. Tillträde till omvärlden är avgörande för den palestinska ekonomins återhämtning. Vi måste också försöka se till att det humanitära biståndet kan levereras på samma sätt som på andra ställen. För närvarande är det på grund av säkerhetsstyrkornas uppträdande och aktiviteter dyrare att leverera biståndet än på de flesta andra ställen. För att finna en väg tillbaka till färdplanen måste vi mycket noggrant diskutera villkoren för tillbakadragandet med den israeliska regeringen och se hur vi kan knyta hanteringen av tillbakadragandet till färdplanens mål. Vårt mål måste vara att få israelerna att återigen erkänna den palestinska myndigheten som sin samarbetspartner i fredsprocessen. Målet bör vara att överlämna Gaza och delar av Västbanken till den palestinska myndigheten, inte till Hamas, och se till att överlämnandet sker lugnt och inte utlöser mer kaos och våld. Slutligen finns det – tack och lov – fortfarande en del besinningsfulla människor i Palestina, Israel och arabvärlden. Jag ställer denna fråga så lugnt och diplomatiskt som jag kan: vilket stöd ger vi dessa besinningsfulla människor i dag? Om vi inte är beredda att själva stå upp för lugn och besinning, hur kan vi då förvänta oss att de skall göra det? Det är ingen överdrift att säga att utsikterna i dag i regionen är mer oroande än på länge. För mig verkar de absolut mycket mer oroande än i t.ex. början av förra året, då vi fick veta att vägen till fred i Mellanöstern låg i den militära befrielsen av Bagdad och inrättandet av demokrati i Irak. Kanske kommer Irak en dag att vara stabilt och demokratiskt och en ledstjärna för andra länder i regionen. Ingen kan väl hoppas på något annat? Oavsett vad man tycker om det som har hänt finns det väl inget annat som man kan sträva efter? Men om vi skall ha en chans att uppnå detta och uppmuntra modernisering och demokrati i hela regionen, då måste vi undvika yttranden och politiska strategier som stöter bort stora delar av den muslimska världen och riskerar att utlösa just den sammandrabbning mellan civilisationer som alla förnuftiga män och kvinnor till varje pris vill undvika. Det har varit ett djupt nedslående stråk under mina fem år som kommissionär att den värld jag ser ut över i dag tycks mycket farligare än den var 1999. Vi måste alltid försöka arbeta för en bättre värld och inte ge tappt i inåtvänd förtvivlan. I dag måste vi bl.a. se vad som kan räddas från det som återstår av fredsprocessen i Mellanöstern. Det är inte ett särskilt uppmuntrande framtidsperspektiv, men vad är alternativet?

(Applåder)

3-054

Laschet (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, kommissionär Patten, mina damer och herrar! Jag anser att inledningen av kommissionsledamotens tal har klargjort att det är nödvändigt att analysera de senaste händelserna. Ser vi den kurs som stakas ut i färdplanen som död och begraven efter mötet mellan premiärminister Sharon och president Bush, eller bör vi se det som nya möjligheter som kan utforskas under de kommande dagarna, veckorna och månaderna? Jag måste erkänna att det irländska ordförandeskapets första reaktion tenderar mot den första ståndpunkten, medan den inställning som ett antal utrikesministrar har intagit i sina uttalanden lutar mot den andra. Personligen stöder jag utrikesministrarnas ståndpunkt, däribland den tyska utrikesministern, som sade att detta initiativ sätter fart på processen och att vi nu bör utnyttja detta. Trots all skepsis vi kan känna inför det föreslagna tillbakadragandet från Gazaremsan som sammanfattades för oss i går och i dag igen av de två företrädarna för Genèveinitiativet bör Europeiska unionen utnyttja sitt inflytande över parterna i konflikten, i synnerhet Israel, och klargöra att detta tillbakadragande skall vara det första skedet i Israels tillbakadragande från alla ockuperade territorier. I den bemärkelsen är ett tillbakadragande rätt drag. En högerorienterad premiärminister i Israel, som snart kan bli ansvarig för att köra bort bosättare från deras hem i Gaza med våld, behöver en bredare ram för att förklara sin ståndpunkt. Om tillbakadragandet från Gaza verkligen blir framgångsrikt och ett ordnat överlämnande till den palestinska myndigheten sker, vilket kommissionsledamoten återigen uppmanade till nyss, och om många av de bostäder som för närvarande är bebodda erbjuds till människor från Gaza, och om infrastrukturen inte raseras utan överlämnas till den palestinska myndigheten, kan detta mycket väl erbjuda en ny möjlighet till fred. Om vi har inställningen att hela saken är meningslös och dömd att misslyckas har vi inga möjligheter att påverka processen. Om vi ser detta som en positiv möjlighet, och arbetar efter detta, anser jag att färdplanen kan återupplivas. Om man läser skrivelsen från Förenta staternas president till den israeliske premiärministern noggrant ser man att även israelerna förväntas uppfylla sina villkor. Presidenten hänvisar själv till FN:s säkerhetsråds resolution 242. Presidenten säger även att endast förhandlingar kan leda till en lösning i slutändan. Vi bör betona dessa avsnitt i skrivelsen i våra kommande ståndpunkter om denna konflikt. Jag har en andra kommentar. Jag anser att det verkligen är så att en lösning på denna konflikt, som inte enbart begränsas till Gaza, endast kommer att bli framgångsrik på lång sikt inom två livskraftiga och oberoende stater.

22 21-04-2004

Kommissionsledamoten tog också upp parlamentets arbete när det gäller utnyttjandet av EU-medel. Vi har antagit två betänkanden om denna fråga, ett med majoritet och ett med minoritet, men vi var eniga till åttio procent om slutsatserna. En av dessa slutsatser kan vi dela med kammaren i dag: anklagelsen att Europeiska unionen har finansierat terrorism kan inte bevisas och är ohållbar. Vi kan anse att beslutet att ge direkt ekonomiskt bistånd var rätt eller fel. Detta beslut fattades dock av utrikesministrarna, inte av kommissionsledamoten. Kommissionen har gjort sitt yttersta för att bidra till att reformera den palestinska myndigheten. Den har vinnlagt sig om att kontrollera användningen av EU-medel, och vi kan i dag bekräfta att situationen i den palestinska myndigheten verkligen har förbättrats jämfört med för tre år sedan. Vi måste tacka kommissionen och kommissionsledamot Chris Patten för deras arbete med denna fråga, trots de skilda politiska uppfattningarna om huruvida beslutet var rätt eller fel.

3-055

Menéndez del Valle (PSE). – (ES) Herr talman! I punkt 51 i parlamentets senaste resolution om resultaten från Europeiska rådets möte förklaras det att parlamentet är övertygat om att ”färdplanen kommer att förfela sin verkan om det inte utövas kraftiga påtryckningar på de båda sidorna”. Jag anser att färdplanen fortfarande är ineffektiv, och jag undrar vad som har hänt med påtryckningarna på Israel. Parlamentet uppmanar också ”Förenta staternas regering att ta sitt ansvar i den pågående krisen”. Enligt min mening har USA:s regering inte bara misslyckats att ta sitt ansvar, utan har gett efter för den israeliska regeringen. Enligt min åsikt är Colin Powells kommentarer i torsdags om att mötet mellan George Bush och Ariel Sharon har lett till positiva resultat för palestinierna och deras strävan efter en stat, en blandning av absurt önsketänkande och cynism. Detta visas av det faktum att Gideon Ezra, minister utan portfölj i den israeliska regeringen, i fredags förklarade att Colin Powells kommentarer syftade till att mildra Bushs pro-israeliska ton, men inte avspeglar dennes egen åsikt. I sin resolution uppmanar parlamentet även båda parterna att göra ”uppriktiga ansträngningar för att återuppta regelrätta förhandlingar”. Enligt min mening har den palestinska nationalförsamlingen väntat i flera månader på att dessa förhandlingar skall återupptas, men det står klart att Israel inte vill förhandla med den palestinska nationalförsamlingen och att den vid denna punkt och med Bushs fulla stöd är beredd att genomföra ett ensidigt tillbakadragande från Gaza, utanför färdplanens ram. Jag anser att det framgår tillräckligt tydligt att detta inte är en fråga om först Gaza och sedan Västbanken, utan enbart om Gaza. Efter allt som har skett bör vi även minnas två andra punkter i vår resolution: punkt 48, som infördes efter mordet på shejk Ahmad Yassin, i vilken parlamentet

”uppmanar rådet och kommissionen att handla i full överensstämmelse med artikel 2 i associationsavtalet med Israel om landet skulle fortsätta att driva sin linje med utomrättsligt dödande”. Nåväl, de utomrättsliga morden fortsätter, nu senast på Abdel Aziz al-Rantissi. Jag anser följaktligen därför att parlamentet skall upprepa sin begäran till rådet och kommissionen. I punkt 49 ”ber parlamentet rådet att uppmana EU-medlemsstaterna i FN:s säkerhetsråd att omgående lägga fram ett förslag om en internationell fredsstyrka vid 1967 års gränser, med uppgift att skydda såväl israeler som palestinier från terroristattacker, militära intrång och ingripanden”. Vi bör även upprepa denna begäran.

3-056

Ludford (ELDR). – (EN) Herr talman! Sedan president Bush godkände premiärminister Sharons utdömande på förhand av förhandlingarna om slutlig status – och därmed gjorde sig omöjlig som opartisk fredsmäklare – är det lätt att tappa hoppet om möjligheterna till samexistens mellan ett säkert Israel och en livskraftig palestinsk stat, men det är den enda verkliga lösningen via färdplanen. Det kan mycket väl hända att den slutliga förhandlingslösningen i själva verket blir att Israel behåller några viktiga bosättningar på Västbanken och att palestinierna accepterar att flyktingarna återvänder till en palestinsk stat – vilket jag personligen är för. Kvartetten under EU:s ledning måste dock motbevisa Ariel Sharons påstående att hans plan är ett dråpslag för de palestinska förhoppningarna om en självständig stat. Jag är en varm anhängare av Israels existens som ett judiskt hemland och en judisk stat – men där arabiska israeler har fullständiga och likvärdiga rättigheter -, och Israels rätt att leva i fred och säkerhet inom erkända gränser. Min bestörtning över ockupationen handlar inte bara om vanliga palestiniers lidanden, utan också om hur rollen som kolonial ockupationsmakt skadar Israels integritet och åtaganden beträffande rättssäkerhet. Jag fördömer all terrorism mot Israel och ser inte självmordsbombare enbart som produkter av desperationen bland palestinierna – hur reell denna desperation än är. Det handlar också om en exploatering av unga människor och en avskyvärd kultur av martyrskap i en förvanskning av islam. Muren eller stängslet skulle kanske kunna rättfärdigas om den gick längs den gröna linjen – men så är inte fallet. Bushs och Sharons politik att slå tillbaka militärt kommer inte att garantera Israels säkerhet. Hamas är en farlig och kompromisslös organisation vars mål är att utplåna Israel, men den senaste tidens olagliga mord på dess ledare ökar bara bitterheten och rekryteringsbasen för terrorism. Jag är djupt oroad över den ökade antisemitismen i Europa och är starkt engagerad i bekämpningen av den och andra rasfördomar och religiösa fördomar. Att Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet dröjde med att lägga fram aktuella uppgifter om hotet mot Europas judiska befolkning ledde av naturliga skäl till misstankar om partiskhet. Vi

21-04-2004 23

måste med förnyade krafter avslöja och utrota antisemitismen och dra en skiljelinje mellan berättigad kritik av den israeliska regeringspolitiken och demoniseringen av judar. Jag förstår den chock som israelerna måste ha känt över förra årets opinionsundersökning som visade att 59 procent av européerna tycker att Israel är ett hot mot världsfreden. Jag tror att många av dem som deltog i undersökningen tolkade frågan som att det handlade om konflikten mellan Israel och palestinierna, men det var verkligen föga hjälpsamt att formulera den på det sättet. Resultatet blev dock en väckarklocka. Vi behöver en intensivare dialog mellan EU och Israel. Jag är därför personligen emot alla krav i Europaparlamentet på bojkotter av Israel, och krav på att bryta förbindelser mellan universitet är fullständigt kontraproduktiva. Jag har också varit emot åtgärder för att stoppa EU-stödet till den palestinska myndigheten. Jag välkomnar det faktum att det är palestinierna själva som kräver en upprensning av korruptionen, men Israel behöver en förhandlingspartner, och palestiniernas fattigdom, som ligger på samma nivå som i södra Afrika, skulle vara ännu större utan EU-stödet. Det är slutligen ovärdigt Israel och dess rättvisetradition att så hämndlystet förfölja Mordechai Vanunu efter hans frisläppande. Han har avtjänat sitt straff och bör nu få leva i frihet.

3-057

Gahrton (Verts/ALE). – Herr talman! Idag skall Mordechai Vanunu friges. Han är en av vår tids hjältar, mannen som bekräftade att Israel har en betydande kärnvapenarsenal som skulle kunna förvandla hela Mellanöstern till en nukleär öken. För denna bedrift i fredens tjänst belönades han med kidnappning av staten Israel och 18 års fängelse. Omvärlden glömde i stort sett bort honom. Israel får ha sitt kärnvapen i fred medan arabiska och muslimska stater som försöker skaffa sig skydd mot kärnvapenhotet från Israel bombas till grus och förstörs. Varför ingriper inte Världssamfundet mot de israeliska kärnvapnen? Varför sker inte detsamma med Dimona som skedde Ossirak? Det obalanserade agerandet från Världssamfundet är en av orsakerna till den hopplöshet som nu råder i Mellanöstern. En känsla som bekräftades här i parlamentet igår av två av områdets främsta fredskämpar, Abraham Burg och Yassir Rabo. I Le Monde slog Egyptens president Mubarak fast att hatet mot USA i arabvärlden aldrig någonsin har varit så starkt som idag. USA sluter upp till 100 procent bakom Israel. Därför kan inte USA ensamt åstadkomma fred. Det behövs bättre jämvikt, och det skulle EU kunna åstadkomma genom att sluta upp lika kraftigt bakom palestinierna som USA sluter upp bakom Israel. EU skulle kunna gå från ord till handling och genomföra parlamentets uppmaning att suspendera associeringsavtalet med Israel. EU skulle kunna skicka

skyddstrupper till palestinska områden. EU skulle kunna kräva att Israel avrustar sin kärnvapenarsenal. EU skulle kunna inbjuda Vanunu och ge honom en fristad i det EU-land han önskar. EU skulle kunna gå ännu längre. För några år sedan träffade jag Shimon Perez. Han föreslog då att både Israel och Palestina skulle erbjudas EU-medlemskap, på villkor att de slutit stabil fred. Uppenbarligen har EU en attraktionskraft utanför sina gränser som EU inte alltid har bland sina egna medlemsländer. Låt oss utnyttja det. Erbjud EU-medlemskap till Palestina och Israel som belöning för en slutlig fred.

3-058

Dhaene (PSE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Som vice ordförande för delegationen för förbindelserna med Israel känner jag skam på premiärminister Ariel Sharons vägnar för hans ensidiga politik, som lägger mer och mer bränsle på elden i Mellanöstern och i hela världen, eftersom detta inte är någon isolerad konflikt, snarare tvärtom. De olagliga avrättningarna av Hamasledare kommer att få motsatt effekt, och nya ledare väntar alltid i kulisserna. Sharon kan bara göra detta på grund av det ovillkorliga stöd han får från president Bush. Det som överenskoms i Washington är en skymf mot dess partner i kvartetten, i synnerhet EU. Vad jag vet har Europeiska unionen inte rådfrågats en enda gång. Vi, Europaparlamentet, måste kräva att Javier Solana skärper tonen i sina kontakter med kvartetten. Om USA nu vill ha stöd för Irak måste landet i sin tur stödja en internationell styrka i Gazaremsan efter det israeliska tillbakadragandet, och på Västbanken som nästa steg. Javier Solana kan även lägga fram Genèveavtalet på bordet. När allt kommer omkring har Colin Powell godkänt det, och det har hans stöd. Detta måste också klargöras. Avraham Burg, som var närvarande i kammaren i går, sade en gång att färdplanen måste utarbetas i Genève. Jag anser att vi bör ge en signal till det utarmade palestinska folket genom att kräva en ökning av vårt humanitära bistånd till dem.

3-059

De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! En sak som jag skulle vilja betona under de få sekunder som står till mitt förfogande här i dag är att EU måste vara mer kraftfullt i framläggandet av sin ståndpunkt när det gäller Mellanöstern. EU måste göra klart för Israel, för palestinierna och även för USA att vi menar allvar i vår strävan att hitta en lösning. För att detta skall bli verklighet måste världssamfundet via kvartetten agera som en rättvis fredsmäklare. Det är djupt beklagligt att den amerikanska regeringen av rent valtaktiska skäl har bestämt sig för att strunta i färdplanen. I den mån vi kan måste vi försöka återuppliva den, och jag önskar ordförandeskapet lycka i dess ansträngningar att uppnå detta under de närmaste veckorna. Vi har dock ett vapen som vi konsekvent har vägrat att använda eller till och med hota att använda, och det är att

24 21-04-2004

upphäva associeringsavtalet med Israel. Vilket annat vapen har vi för att pressa Israel att på allvar ta sitt ansvar i denna region? Det finns enligt min uppfattning inget annat sätt att förmå israelerna att på allvar sätta sig vid förhandlingsbordet. Den amerikanska regeringens beslut i förra veckan att backa upp Sharons regering har sannerligen inte satt punkt för Israels mordpolicy. Det har inte satt punkt för dess ”apartheidmur”-policy eller dess policy att öka bosättningarna på Västbanken, vilket sammantaget borgar för fortsatt smärta och förödelse i Mellanöstern.

3-060

Roche, rådet. – (EN) Jag vill tacka alla ledamöter för deras inlägg i vad som har varit en mycket viktig debatt. Jag kunde höra uppgivenheten i kommissionär Chris Pattens röst när han talade. Det är en uppgivenhet som delas av oss alla eftersom vi tvingas återkomma till samma fråga om och om igen. Det gör mig betryckt att situationen under de tre korta veckorna sedan vi senast debatterade denna fråga har blivit värre, inte bättre. Vi är alla betryckta över den oerhört dystra händelseutvecklingen i regionen. Men – för att återknyta till något som Proinsias de Rossa påpekade – så ger den här debatten oss ännu ett tillfälle att påminna alla aktörer och parter i Mellanöstern om att människor måste agera rättvist och inom folkrättens godtagbara gränser. Vi bör också ta tillfället i akt att påminna övriga parter om att det inte finns något alternativ till fullständiga och opartiska förhandlingar om en tvåstatslösning som leder till en livskraftig, angränsande, suverän och oberoende palestinsk stat och att färdplanen är det enda sättet att uppnå detta. Om jag förstod Armin Laschet rätt så tog han upp två saker. Jag tror att han först antydde att ordförandeskapet betraktar färdplanen som död. Så är absolut inte fallet. Det är absolut inte detta ordförandeskaps uppfattning. Vi har upprepade gånger sagt att färdplanen är det enda praktiska sättet att ta sig upp ur detta gungfly. Armin Laschet verkade också antyda att vi inte ser de möjligheter som kan uppstå till följd av Israels planer att dra sig tillbaka från Gaza. Det är inte en rättvisande bild av vare sig ordförandeskapets ståndpunkt eller den ståndpunkt som jag tillkännagav i Tullamore. Jag tillbakavisar påståendet att EU:s medlemsstater på något vis skulle vara oeniga i denna fråga. Det råder absolut enighet inom unionen om detta. Detta klargjordes av ministerrådet. Denna ståndpunkt framgick tydligt av det viktiga, substantiella och slutliga uttalande som de 25 ministrarna enhälligt ställde sig bakom förra helgen. Man frågar om färdplanen är död. Färdplanen är fortfarande den enda ramen, den enda möjlighet som står till buds. Det finns inget annat. Det är viktigt att klargöra detta. Jag är övertygad om att färdplanen är lika giltig och i grunden relevant nu som när den först utformades, men dess relevans, betydelse och innebörd måste

fortsätta att betonas, särskilt när kvartetten möts – vilket förmodligen kommer att ske i New York den 4 maj. Det ställdes en fråga om planerna att avveckla de israeliska bosättningarna på Gazaremsan. Även här klargjorde utrikesministrarna och ministrarna för allmänna frågor att det finns fem viktiga villkor: för det första att tillbakadragandet från Gaza äger rum inom ramen för färdplanen, för det andra att det är ett steg i riktning mot en tvåstatslösning, för det tredje att det inte innebär att bosättningsverksamheten flyttas till Västbanken, för det fjärde att det finns ett organiserat och framförhandlat överlämnande av ansvaret till den palestinska myndigheten, för det femte att Israel underlättar den humanitära återuppbyggnaden av Gaza, i vilken EU har gjort mycket stora investeringar. Någon tog upp antisemitismen. De fortsatta svårigheterna i regionen får aldrig tillåtas att bli en grogrund som ger antisemitismen ett fäste i Europa igen. I just denna fråga instämmer jag med Sarah Ludford. Jag förstår vad hon menar. Förra hösten tog EU ett unikt initiativ i FN:s generalförsamling genom att föreslå en fristående resolution som fördömer alla antisemitiska yttringar. Vid OSSE-konferensen som kommer att äga rum i Berlin den 28 och 29 april kommer unionen att delta fullt ut för att på ett lämpligt sätt ta itu med och fördöma denna skrämmande företeelse. Proinsias De Rossa har sagt mycket i denna fråga som jag helhjärtat instämmer i. EU måste vara en opartisk aktör. Proinsias De Rossa är fullständigt konsekvent och har rätt i detta. Han har också rätt i att alla aktörer måste inta en balanserad ståndpunkt. Jag är däremot inte så säker på att har rätt när han föreslår att ett upphävande av associeringsavtalet vore ett lämpligt verktyg. Ett sådan upphävande är inte aktuellt vid denna tidpunkt. En sådan åtgärd skulle kräva enighet i rådet. De som argumenterar för detta måste tänka på de oönskade konsekvenser det skulle få. Artikel 2 i avtalet förstärker de skyldigheter som redan åligger de undertecknande parterna beträffande mänskliga rättigheter. Kanske bör vi betona detta ansvar. Mötena i associeringsrådet med Israel ger EU en möjlighet att framföra vår oro – och den oro som Proinsias De Rossa har tagit upp så många gånger – till de israeliska myndigheterna. Det är bättre att ha en kanal för detta. Det vore fel att avsluta debatten utan att nämna självmordsbombningarna och terrorattackerna mot Israel. Israels ståndpunkt är alltför ofta att vi inte tar hänsyn till deras oro. Så är inte fallet. Självmords- och terrorattacker mot civila mål fördöms. De är avskyvärda. De är något som vi alla fördömer. Självmordsbombningarna tjänar inte någon berättigat syfte, och kan bara skada palestiniernas intressen, förutom att orsaka ännu mer gränslös förödelse, skada och lidande för israelerna, som redan har lidit alltför mycket genom historien.

21-04-2004 25

Vi måste vara opartiska i detta. Jag anser att EU är opartiskt i detta. Jag håller med kommissionär Chris Patten om att det minsta vi kan begära om Europa än en gång återuppbygger det som har anlagts för att stödja det palestinska folket är att de israeliska myndigheterna stöder, respekterar och skyddar denna infrastruktur.

3-061

Talmannen. – Debatten är avslutad.

3-062

Transatlantiska relationer

3-063

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om de transatlantiska förbindelserna.

3-064

Roche, rådet. – (EN) Herr talman! De transatlantiska förbindelserna är en av punkterna på det irländska ordförandeskapets program, och vi arbetar mycket hårt med att förstärka, fördjupa och bekräfta vikten av dessa förbindelser, vilket inte lär komma som någon överraskning. Politiskt och ekonomiskt har EU och USA aldrig varit mer inbördes beroende av varandra. Även om det inte är möjligt att vara helt eniga i alla frågor – det är vänner sällan, och det är ett tecken på vänskapens mognad att de kan ha olika åsikter även i viktiga frågor – är det viktigt att alla eventuella åsiktsskillnader som finns hanteras så att de inte skadar det övergripande förhållandet. Vi vet alla att förhållandet mellan EU och USA har gått igenom en besvärlig period, inte minst på grund av politiken beträffande Irak. Det har också förekommit spänningar och oenighet både över Atlanten och inom Europa. Det är nyttigt för oss att då och då bli påminda om att ingen har ett absolut monopol på vishet. Det har också förekommit skillnader i strategi mellan USA och EU när det gäller hur man skall gå vidare i Mellanöstern. Vi är dock redo att fortsätta att arbeta på grundval av färdplanen, bl.a. genom kvartetten. En negativ bild av de transatlantiska förbindelserna har alltför länge spridits i vissa kretsar och i medierna. Det verkar ofta vara en järnhård regel inom medierna att oenighet är värt mer uppmärksamhet än enighet. Jag antar att det på sätt och vis är lätt att förstå varför oenighet är bra nyheter – eller åtminstone bra nyhetsstoff. Det är därför viktigt att vi som folkvalda företrädare informerar våra medborgare om att de transatlantiska förbindelserna på det hela taget är utomordentligt produktiva och fortfarande positiva. I januari sade premiärminister Bertie Ahern här i parlamentet – och vi bör komma ihåg dessa ord – att ”världen är en bättre och säkrare plats när Europeiska unionen och Förenta staterna samarbetar, när de förenar sin ansenliga kraft och sina resurser för att nå de mål som vi delar och som grundar sig på delade värden”.

Det irländska ordförandeskapet inriktar sig på ett pragmatiskt samarbete med våra amerikanska samarbetspartner, och det är pragmatism, snarare än ideologi, som bör genomsyra vår strategi. Vi eftersträvar ett nära samarbete på många utrikespolitiska områden, bl.a. beträffande bekämpningen av terrorism, icke-spridning, Afghanistan, Mellanöstern och västra Balkan – för att bara nämna några av de frågor där vi har ett gemensamt intresse och ett nära samarbete. Vi kommer inte att vara eniga i alla dessa frågor, men vi följer åtminstone ungefär samma linje. Särskilt när det gäller ekonomiska och handelsrelaterade frågor är det viktigt att sätta in eventuella transatlantiska åsiktsskillnader i rätt perspektiv. Under sitt ordförandeskap försöker Irland fokusera på den positiva ekonomiska agendan mellan USA och EU, och samtidigt ta itu med de få utestående tvister som svarar för lite mindre än 3 procent av vår totala handelspolitik. Jag vill ta tillfället i akt att ta upp en särskild fråga som är mycket angelägen när det gäller vårt förhållande till USA. Jag följde mycket uppmärksamt debatten här i parlamentet om det internationella avtalet med USA om överföring av passageraruppgifter. Jag är medveten om den oro som har uttryckts rörande exempelvis behovet av att skydda medborgarnas personliga integritet och möjligheterna att få upprättelse om det begås misstag. Jag förstår till fullo den synpunkt som framfördes av ledamöter att det är viktigt att det finns sätt att rätta till misstag när det gäller personuppgifter ur bokningsregister. Jag är också medveten om behovet av att ta itu med den mycket reella oron i USA över terroristhotet. Vid den här tiden i förra veckan var jag i New York och besökte för allra första gången platsen för de fasansfulla händelserna vid World Trade Center. Jag har varit i New York vid fyra tillfällen sedan den 11 september, och jag har alltid undvikit att åka dit, eftersom jag, precis som alla andra, såg vad som hände på TV och inte ville bli vittne till denna smärta. Så i detta sammanhang förstår jag varför USA och varför vissa fraktioner i USA anser att man måste inta en mycket hård ståndpunkt och attityd för att bemöta terrorismen och, inte minst, varför de känner oro över denna fråga. Låt mig uttrycka mig klart: jag anser att kommissionen har arbetat länge och hårt för att se till att i förslaget till avtal finna en medelväg mellan det rättmätiga intresset av att skydda människors personliga integritet och behovet av att öka säkerheten i luften för alla passagerare som reser över Atlanten. Jag godtar och respekterar att inte alla ledamöter i detta parlament tycker att man verkligen har funnit en sådan medelväg. Men till dem vill jag säga att kommissionen förtjänar beröm för sitt arbete. Graham R. Watson nämnde ett annat avtal och sade att det avtalet är den minst dåliga lösningen, men att det är den lösning som står till buds. Han talade om Cypern. Man kan säga samma sak om det avtal som detta parlament snart kommer att rösta om.

26 21-04-2004

Jag anser att kommissionen har gjort ett så gott arbete som man har kunnat förvänta och att det avtal som ligger på bordet är det bästa vi kan få, och definitivt betydligt bättre än om vi under de närmaste timmarna går in i något slags dödläge med de amerikanska myndigheterna i denna fråga, för i realiteten kommer de att fatta de beslut som de anser vara nödvändiga för sin säkerhet. Jag tror inte att europeiska medborgare på semester i Florida som tvingas köa i värmen i 18 eller 19 timmar i väntan på säkerhetskontroller kommer att tacka oss om vi fattar ett dåligt underbyggt beslut. Detta betyder inte att jag inte respekterar ledamöternas åsikter – självklart gör jag det. Jag har lyssnat och läst en stor del av den korrespondens som har utbytts här under de senaste 48 timmarna. Jag har diskuterat frågan och min oro med ledamöterna. Jag förstår till fullo och är medveten om deras farhågor. Självklart vill människor skydda de medborgerliga friheterna, men vi vill också skydda realiteten, och realiteten är att om vi fattar fel beslut kommer mycket få människor i Europa om en månad att tacka oss. Men jag kommer naturligtvis att respektera varje beslut som detta parlament fattar. Den överenskommelse som har utarbetats av kommissionen är nödvändig. Det är under omständigheterna en bra överenskommelse. Den nuvarande situationen kan inte fortgå. Underlåtenhet att stödja förslaget till avtal öppnar dörren för osäkerhet, inte minst osäkerhet för flygindustrin. Det kommer att skada passagerarnas intressen och behov. Det är det viktigaste. Jag inser oron och viljan att det skall finnas garantier, och absolut en gräns för vilken information som överförs, men vi måste fatta praktiska politiska beslut. Vi är politiker i en politisk församling, och vi måste fatta beslut. En balanserad överenskommelse och möjligheten att arbeta och inrätta en bra och balanserad överenskommelse så snart som möjligt är något som vi alla bör arbeta för. Den irländske utrikesministern Brian Cowen ledde EU-trojkan vid det framgångsrika ministermötet mellan EU och USA i Washington den 1 mars. De träffade den amerikanske utrikesministern Colin Powell och den nationella säkerhetsrådgivaren Condoleeza Rice. Deras diskussioner var omfattande och uppriktiga, och de tog upp en rad internationella frågor av gemensamt intresse. Alla som känner utrikesminister Cowen vet för övrigt att alla diskussioner han deltar i vanligtvis är uppriktiga, kärnfulla och sakliga. Det är i samma anda av partnerskap som premiärministern ser fram emot att hälsa president Bush välkommen till Irland för toppmötet mellan EU och USA i juni, ett toppmöte som jag vet kommer att tillföra förhållandet ett mervärde. Det är ett toppmöte som har kritiserats på vissa håll, men saken är den att USA existerar och Europa existerar, och det vore ytterst dumdristigt om vi inte fortsatte att debattera och diskutera våra förbindelser.

Den andra viktiga hörnstenen i de transatlantiska förbindelserna är förstås EU:s nära och produktiva förbindelser med Kanada. Det är faktiskt något vi ofta glömmer bort när vi talar om de transatlantiska förbindelserna. Det finns så många bevis för vår starka uppslutning bakom Förenta nationerna och multilateralism – allt ifrån vår gemensamma historia, våra gemensamma värderingar, vår politiska pluralism, demokrati och rättssäkerhet och ståndpunkt i människorättsfrågor. Europa och Kanada har mycket gemensamt, och Europa och Kanada har ett nära förhållande. Det är ett produktivt förhållande, och ett förhållande som då och då kräver ett erkännande från båda sidor. Det var mot denna bakgrund som det mycket framgångsrika toppmötet mellan EU och Kanada i Ottawa den 18 mars blev avstampet för två stora nya initiativ – en agenda för samarbete mellan EU och Kanada och ramen till ett nytt bilateralt handels- och investeringsavtal. Toppmötet i Ottawa gav också rådets ordförande och premiärminister Martin en möjlighet att leda sina grupper från EU och Kanada i omfattande diskussioner om stora internationella frågor, bl.a. om sätt att främja en effektiv global styrning genom att vitalisera de internationella institutionerna. Eftersom jag har personliga erfarenheter efter att under en mycket kort tid ha arbetat med CEDA i Kanada måste jag säga att kanadensarna har oerhört mycket att komma med i detta avseende, och att de gör det tyst och försynt på ett sätt som alltför ofta ignoreras. Avslutningsvis vill jag säga att jag är mycket medveten om att vår transatlantiska dialog inte bara formas av det som sker på officiell nivå och regeringsnivå. Det var därför med stor glädje som vi för två veckor sedan stod som värd i Irland för det 58:e interparlamentariska mötet mellan Europaparlamentet och den amerikanska kongressen under James Nicholsons och Henry Hydes gemensamma ordförandeskap. Det var en mycket stor glädje för mig att faktiskt stå som värd för ett av dessa möten, och det blev ett riktigt remarkabelt utbyte. Jag vill lovorda ledamöterna av denna kammare för detta initiativ. Det är mycket viktigt att detta parlament fortsätter att föra en mycket livlig dialog med kongressen, för det är min personliga erfarenhet att man alltför ofta betraktar Europa genom mycket suddiga glasögon i kongressen. Den typ av personliga kontakter som detta parlament har etablerat med sina motparter i kongressen är mycket välkomna. Som jag sade så blev jag personligen vittne till detta utbyte. Det är hälsosamt, positivt och produktivt. Jag fick tillfälle att träffa de parlamentsledamöter som deltog. Debatterna var utomordentligt vittomspännande, och eftersom mötet hölls i Irland var det mycket som ägde rum i min egen valkrets. Alla hade dessutom trevligt, och det skadar ju inte! Ordförandeskapet är fullt medvetet om hur nära involverat parlamentet är i arbetet för att utveckla de

21-04-2004 27

transatlantiska förbindelserna. Vi hyllar och lovordar detta arbete. Jag inser att en del av vad jag har sagt inte faller i god jord hos vissa här i parlamentet, men det har sagts mot den bakgrunden att vänner ibland kan vara oense, även i viktiga frågor. (Applåder)

3-065

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH Vice talman

3-066

Patten, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att instämma i ordförandeskapets beröm av den irländska gästfriheten. Efter att själv ha tillbringat en helg på två konferenser i Irland kan jag varmt skriva under på vad ministern sade, och jag skriver också varmt under på hans övriga anmärkningar, inte minst det han sade om våra förbindelser med Kanada. Om man har problemfria förhållanden betyder det mycket ofta att man inte diskuterar dem tillräckligt eller med tillräcklig entusiasm. Men förra året lade vi faktiskt, i ett kommissionsdokument, fram en del vettiga förslag om att förstärka våra handels- och investeringsförbindelser med Kanada. Det var vettiga förslag som togs emot väl av våra kanadensiska vänner. Vare sig det gäller Mellanöstern eller någon annan oroshärd i världen så ser vi ständigt på saken på samma sätt som våra kanadensiska vänner, som jag tror i hög grad står bakom vår tanke om effektiv multilateralism. Så det gladde mig att ministern tog upp dessa viktiga förbindelser. Jag är naturligtvis tacksam för möjligheten att än en gång berömma utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik för dess engagemang – som framgår av denna resolution – för en utveckling och förstärkning av de transatlantiska banden. Det är ett bevis för parlamentets mognad och sunda förnuft att det, mitt bland de känslor som har rörts upp under några stormiga 18 månader, har behållit sin positiva och sakliga inställning. Ingen kan tvivla på att dessa förbindelser fortfarande utgör hörnstenen i EU:s yttre förbindelser. Vi har ofta talat i denna kammare, inte bara om vad som står på spel – de enorma flödena av varor, tjänster och investeringar och de miljontals arbetstillfällen som är beroende av dem -, utan också om hur detta partnerskap är oumbärligt för att främja demokrati, få bukt med regional instabilitet och klara av globala utmaningar. Det är värt att erinra om några av de anmärkningsvärda resultat som har uppnåtts genom det ekonomiska samarbetet. Avtal om ömsesidigt erkännande har undanröjt tekniska hinder inom allt ifrån telekommunikation till sjöfartsutrustning. Vi har ingått bilaterala avtal om tullförfaranden och veterinära förfaranden. Vi gör framsteg i diskussionerna om regleringsdialogen på finansmarknaderna, för att undanröja hinder för våra aktörer inom denna alltmer

integrerade sektor. Vi har kommit långt i förhandlingarna om ett samarbetsavtal för Galileo och GPS, och vi närmar oss ett avtal om ett öppet luftfartsområde. Trots dessa framgångar återstår fortfarande mycket att göra för att främja konvergens i fråga om lagstiftningen. Varken det transatlantiska ekonomiska partnerskapet eller den positiva ekonomiska agendan har kommit så långt när det gäller att undanröja hinder som vi hade velat. Vi överväger därför en gemensam översyn av EU och USA av den transatlantiska ekonomin, vars resultat skall redovisas vid det toppmöte mellan EU och USA som skall hållas 2005 för att identifiera hindren för ytterligare ekonomisk integration och vidta åtgärder för att undanröja dem. Vi har också talat om förbindelsernas betydelse utanför det transatlantiska området. Efter påfrestningarna i våra förbindelser förra året har det nu blivit tydligt för alla att vi står inför gemensamma utmaningar som vi kan övervinna på ett betydligt effektivare sätt om vi arbetar med i stället för mot varandra. Detta förutsätter naturligtvis att vi har den politiska viljan i EU att sammanjämka våra ståndpunkter och att vi därutöver har förmågan att agera. Det transatlantiska samarbetets språk kan ofta verka uttjatat och fyllt av klyschor. Men det är inget skäl att låta dessa viktiga sanningar förbli osagda eller dränkas av de gälla tongångarna från dem som av någon anledning vill splittra Europa och USA. I denna anda välkomnar jag prioriteringarna i resolutionen, varav många känns igen och överensstämmer med dem som vi arbetar med under upptakten inför det toppmöte mellan EU och USA som ministern nämnde. Jag vill mycket kort ta upp tre frågor som nämns i resolutionen. För det första, hiv/aids. EU och USA har båda välkomnat förra årets WTO-beslut om TRIPs-avtalet och folkhälsan. Vi måste nu utan dröjsmål och med företagens aktiva stöd genomföra detta beslut i lagstiftningen. Vi måste se till att Globala hälsofonden kan förlita sig på stadiga och pålitliga finansieringskällor. För att angripa grundorsakerna till epidemin i Afrika vänder vi oss till investerare i EU och USA för att etablera ett partnerskap som kan åstadkomma förbättringar av hälso- och sjukvården på de platser i Afrika där de är verksamma, och det är uppenbart att vi måste göra mer tillsammans för att bekämpa fattigdomen där. För det andra, några korta ord om Kina och Ryssland. Rysslands närhet till Europa och den snabba och omfattande ekonomiska utvecklingen i Kina talar för att vi måste fortsätta vårt starka engagemang i båda dessa länder. Ett fortsatt politiskt engagemang och en rad finansieringsinstrument visar vår beslutsamhet att uppmuntra Rysslands utveckling som en stabil, välmående demokrati. Vi kommer att fortsätta att uppmuntra Kina att ta på sig en större roll i internationella frågor som överensstämmer med dess växande ekonomiska styrka och intressen. Jag hoppas att

28 21-04-2004

vi kan uppmuntra våra amerikanska vänner att betrakta Kinas stabilitet och ekonomiska utveckling som något som är bra för alla, i stället för som ett hot. Vi diskuterade tidigare Mellanöstern, och jag skall inte uppehålla mig vid de argument som vi lite sorgset gick igenom för en timme sedan eller så. Jag vill bara säga att vi måste uppmuntra en modernisering i hela regionen i linje med vad som nu föreslås i två rapporter från FN:s utvecklingsprogram, UNDP. Vi måste stödja arabiska initiativ och arabiskt ägande av modernisering och demokratisering, och vidareutveckla de planer som redan finns – t.ex. genom Europa–Medelhavspartnerskapet – i stället för att tro att det måste införas nya institutionella arrangemang. Jag vill särskilt understryka hur viktigt kommissionär Pascal Lamy och jag själv anser att det är att EU och Gulfstaternas samarbetsråd så snart som möjligt ingår ett frihandelsavtal. Jag upprepar att vi, på det hela taget, har större chans att uppnå det mesta av det vi vill uppnå i världen om vi kan arbeta tillsammans med USA. Det är också sant – även om det inte erkänns lika ofta – att USA har större chans att uppnå det man vill om man kan samarbeta med oss. Vi håller med om att det finns mycket som EU och USA kan göra både när det gäller våra bilaterala förbindelser och genom att samarbeta i världen i stort. I vilken omfattning detta kräver att det inrättas nya strukturer eller arbetsmetoder är svårare att bedöma. Jag kan dock konstatera att den nya transatlantiska agendan har tjänat oss väl ända sedan den lanserades 1995. De upp- och nedgångar som vi har upplevt har inte berott på den nya transatlantiska agendans institutioner, utan på faktisk politisk oenighet. De har inte berott på brister i förfarandena eller systemet. Där vi har sett ett behov av förändringar har vi varit ganska pragmatiska. Vi skall t.ex. just inleda en utökad säkerhetsdialog med USA, som bör minska utrymmet för förvirring och konfrontation i en rad frågor som rör transporter och säkerhet i andra sammanhang. Även om jag förstår vad rådsordföranden sade i sina ytterst lyhörda anmärkningar om frågan om personuppgifter ur bokningsregister, så är jag inte helt säker på vilken typ av dialog USA skulle förvänta sig att vi drev vidare om vi i denna fråga – som vi har lagt ned stora ansträngningar på att lösa – nu skulle besluta oss för att antingen torpedera möjligheterna till ett avtal eller lägga det åt sidan på obestämd tid. Vill vi tas på allvar i denna fråga eller inte? Med tanke på de annalkande valen här och i USA, att en ny kommission skall tillsättas i höst och att konstitutionsfördraget avtecknar sig vid horisonten vill jag hävda att det här kanske inte är rätt tidpunkt för verkligt radikala förändringar. Jag håller däremot helt med om att precis som vi måste titta närmare på hur den transatlantiska ekonomin fungerar, så måste vi också granska hur den nya transatlantiska agendan fungerar. Jag kommer därför snart att lansera en oberoende

undersökning av den nya transatlantiska agendan som i sin tur bör ligga till grund för en översyn av de politiska förbindelserna mellan EU och USA 2005. Jag tror att det är rätt tidpunkt. Jag respekterar dem som är av en annan åsikt, men hoppas att vi alla inser att vi arbetar för samma mål.

3-067

Suominen (PPE-DE). – (FI) Herr talman, herr rådsordförande, kommissionär Patten! Min grupp, Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna, anser att det är viktigt att se de utmärkta och nära förbindelser som framför allt råder mellan EU och Förenta staterna, mellan Europa och Nordamerika, i ett bredare sammanhang, vilket har upprepats här, som en nyckelfaktor för att upprätthålla världsfred och ekonomisk tillväxt. Om en permanent konflikt skulle uppstå mellan EU och USA, världens två största ekonomiska och militära aktörer, hur osannolikt det än kan verka, skulle detta innebära en global katastrof. Min grupp försöker därför se framåt och finna lösningar på alla politiska eller ekonomiska tvister som kan uppstå, i stället för att bara peka finger. Vi är dock oroade över många saker. Vi kan inte godkänna det amerikanska ledarskapets ensidighet, vilket Irakkriget och dess efterverkningar är ett exempel på, eller den politik som Bushadministrationen har fört, som enligt vår åsikt endast har tagit hänsyn till Israels intressen den senaste tiden. Vi kan dock inte ställa detta till rätta genom att upphäva det ramavtal som finns mellan Israel och EU, eller genom att bara lägga skulden på USA. Vi måste försöka att finna en väg tillbaka till demokrati med global multilateralism, och skapa en grund för konfliktlösning genom att utnyttja FN och öka dess prestige. Positiva tecken på detta är redan märkbara i Förenta staternas inställning till den kommande irakiska administrationen under överinseende av FN. Negativa tecken syns däremot nästan bara i Israel–Palestinakonflikten, och därför måste EU vara mer aktivt på det området. Vi har också en skilda uppfattningar om många frågor som rör handelspolitik och immateriella rättigheter. USA:s ensidiga tillvägagångssätt när det gäller dumpningsåtgärder är inte förenligt med goda handelsförfaranden; det är protektionism. Under kommissionsledamot Pascal Lamys kunniga ledning har EU strävat efter att avlägsna hindren för att påskynda Världshandelsorganisationens handelsförhandlingar inom ramen för Doharundan. USA är å ena sidan en bra partner i dessa förhandlingar, men utgör å andra sidan ett visst hinder i sig självt med sitt eget system av roterande jordbruks- och industristöd. Med detta menar jag inte att det alltid är någon annans fel, och inte vårt. Vi måste också öppna våra marknader i större utsträckning än tidigare. Som sagt, dessa problem kommer lösas genom dialog, inte genom ett upptrappat handelskrig. Jag vill vidare betona att våra delade värderingar, som det så ofta har sagts här, på vilka båda kontinenterna –

21-04-2004 29

jag innefattar Kanada i detta – kommer att bygga sin framtid, sin demokrati, sina friheter och rätten till de enskilda, mänskliga rättigheterna, ett samhälle som bygger på lag och ordning, på marknadsekonomin med fritt företagande, är en sådan bred grund för att utveckla naturliga, varaktiga och goda förbindelser mellan oss att motstridiga intressen säkert kan lösas. Jag är övertygad om att talarna från min grupp kommer att följa i mina spår och ta upp många av de enskilda frågor som ingår i de transatlantiska förbindelserna.

3-068

Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Ännu en gång har många vackra ord sagts om förbindelserna mellan EU och Förenta staterna. Jag är dock fortfarande något skeptisk när jag ser på verkligheten. Förbindelserna mellan EU och USA har varit bättre. Förenta staternas regering tar ofta liten notis om sina transatlantiska partner. USA:s politik kännetecknas av ensidighet och ständigt föränderliga koalitioner. Irak har visat sig vara en splittrande fråga, och en större roll för FN i detta land tycks fortfarande vara avlägsen. Tidigare denna morgon diskuterade vi Mellanöstern. President Bushs stöd till premiärminister Sharon och till dennes ensidiga politik har – med rätta – mottagits dåligt här. USA ser helt klart inte EU som någon seriös partner i denna fråga. Ingen är inställd på en verklig splittring mellan Förenta staterna och Europeiska unionen. Vi har mycket gemensamt, och tillsammans kan vi vinna mer för varandra i världen. Saker och ting kanske skulle vara bättre under en följande USA-regering, men enligt min åsikt går tendenserna djupare än så. I dag diskuterar vi en agenda för den transatlantiska dialogen. Denna dialog är nu mer nödvändig än någonsin, men dialogen måste vara öppen; inte en dialog där bara den ena sidan talar och knappast lyssnar. Därför är det särskilt viktigt att vi inte försöker bortförklara meningsskiljaktigheterna mellan oss och USA. På det internationella säkerhetsområdet finns det en rad prioriteringar, däribland Irak och vad vi kan lära från detta. Den första lärdomen är naturligtvis att något sådant aldrig får ske igen, och en annan att FN åter måste ges en fullt ledande roll, och att FN tar den politiska ledningen över återuppbyggandet av landet så snart som möjligt. Vidare måste vi samarbeta om lösningen av Mellanösternkonflikten genom att följa färdplanen. Om inte president Bush intar en mycket mer kritisk hållning gentemot premiärminister Sharons ”fullbordat faktum-politik” – till exempel säkerhetsmuren, Gazaremsan och mördandet av Hamasledare – är det osannolikt att Förenta staternas samarbete med EU kommer att leda till några resultat. Vi vill också ha en effektiv taktik för bekämpningen av internationell terrorism, men inte bara på USA:s villkor. Vi vill att ett multilateralt tillvägagångssätt prioriteras för internationella problem. Vi vill ha förebyggande engagemang, som Javier Solana kallar det, i stället för förebyggande krig. Vi vill att FN stärks, och i synnerhet att den internationella rättsordningen stärks. Därför är det nödvändigt att vi även i fortsättningen engagerar oss i Internationella brottmålsdomstolens arbete och

vidhåller det stöd som Europeiska unionen hela tiden har gett denna. Vi vill också ha en seriös inställning till nedrustningsinitiativ. Vi måste inleda en dialog med USA om alla dessa frågor, men vi måste också fortsätta att lita till vår egen styrka. Vi måste vara pragmatiska, och samtidigt eftersträva våra egna mål. Där USA betonar militär överhöghet förutser vi en roll för Europeiska unionen som en, så att säga, civil supermakt.

3-069

Andreasen (ELDR). – (DA) Herr talman! Jag hoppas att jag inte stör de många privata samtal som pågår. Jag vill dock säga att det transatlantiska samarbetet måste förstärkas och utvidgas till förmån för USA, EU och hela världen. Genom samarbete måste världens största militära och ekonomiska makt visa hela världen vägen till säkerhet, fred, demokrati, rättvisa och välstånd. Detta samarbete sätts för närvarande på prov i kampen mot terrorismen. Det är nödvändigt att här och nu bekräfta att det finns mer som förenar Förenta staterna och EU än som skiljer oss åt. Denna fråga måste följaktligen finnas högt upp på dagordningen för toppmötet mellan EU och USA, där en långsiktig gemensam ram och handlingsplan för bekämpning av terrorism bör upprättas. FN skall ha en framskjuten roll i denna kamp, och det är nödvändigt att betona att vi måste föra denna kamp med respekt för mänskliga rättigheter och internationell lagstiftning. I samband med detta vill jag återigen fästa uppmärksamheten på de fångar som är internerade på marinbasen Guantánamo Bay, vilka har rätt till en rättvis rättegång. Jag vädjar ännu en gång till rådet, även om det inte ens lyssnar, att föra upp denna fråga på toppmötets dagordning. Vi måste stärka vårt samarbete, men som vänner till Förenta staterna måste vi också kunna säga vår mening när vi inte håller med USA:s regering. Detta är vad vi måste göra just nu när det gäller frågan med information om passagerarlistor, som ordförandeskapet har diskuterat och som också ingår i kriget mot terrorismen. Vi måste också stå fast vid vårt krav på att de grundläggande rättigheterna skall respekteras i denna fråga. Kommissionen är uppenbarligen i färd med att överföra en del av USA:s lagstiftning till EU – genom att kringgå Europaparlamentet, de nationella parlamenten och förmodligen även USA:s kongress. När det gäller inställningen till läget i Mellanöstern måste vi också säga vår mening om presidents Bushs senaste uttalanden. Ändringar av gränserna före 1967 kan endast erkännas om de är resultatet av förhandlingar mellan de båda parterna. Det är inte något som Ariel Sharon och president Bush kan bestämma mellan sig själva. Vi måste i stället kräva att den befintliga färdplanen, som kvartetten har gett sitt stöd, följs. I går hörde vi i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik återigen om Genèveinitiativet för fred i Mellanöstern, ett ytterst lovvärt initiativ som bör diskuteras.

30 21-04-2004

Det förestående toppmötet mellan EU och Förenta staterna kommer att vara det första efter EU:s utvidgning. EU:s ställning på det internationella politiska planet har stärkts, och vi måste utnyttja denna situation för att förbättra vårt nödvändiga och önskvärda samarbete med USA. Jag hoppas att jag inte har avbrutit er alltför mycket i era samtal.

3-070

Talmannen. – Jag ber vår kollega om ursäkt för den höga ljudnivån före omröstningen. (Sammanträdet avbröts och återupptogs kl. 15.00.)

3-071

ORDFÖRANDESKAP: COX Talman

3-072

Blak (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! I framtiden vill jag be er att ingripa om en sådan situation uppstår som när Ole Andreasen talade. Denna cirkus där ledamöterna helt oberörda för privata samtal i salen när någon talar är skamlig. Enligt min åsikt uppför sig dessa ledamöter skandalöst och helt enkelt fullständigt dumt och ointelligent, eftersom de inte visar någon respekt för andra som talar. Jag vill därför be er att ingripa i framtiden och att be de ledamöter som inte klarar av detta att lämna kammaren.

3-073

Meddelande från talmannen

3-074

Talmannen. – Kolleger! Onsdagen den 31 mars gjorde jag ett uttalande inför kammaren med anledning av ett antal tidningsartiklar och TV-inslag om anklagelser riktade mot vissa av parlaments ledamöter. Dessa anklagelser tycks ha sitt ursprung i intervjuer med och kommentarer av en av våra ledamöter, Hans-Peter Martin. Vid detta tillfälle upplyste jag kammaren om att när anklagelser framförs utreds de noggrant och omgående av de berörda tjänsteenheterna, och lämpliga åtgärder vidtas. Därtill bad jag Hans-Peter Martin hålla mig underrättad om eventuella missgärningar, missbruk av medel eller oegentligheter, så att dessa kan utredas på vederbörligt sätt. Jag påpekade att det var hans plikt som ledamot i Europaparlamentet att göra detta. Sent omsider skickade han mig i måndags kväll en skrivelse innehållande detaljerad kritik av parlamentets system för de ersättningar som utgår till ledamöterna. Skrivelsen innehåller ytterligare några specifika anklagelser – varav två gäller sammanträden som en politisk grupp arrangerat utanför arbetsplatsen – samt en förteckning över 7 000 fall där ledamöter har begärt ersättning när detta, enligt hans uppfattning, är oskäligt, exempelvis när ledamöter har fyllt i den centrala närvarolistan men inte listorna för enskilda sammanträden. Vad gäller de specifika anklagelserna har jag bett den politiska gruppen i fråga att ge mig ytterligare information om de två sammanträden som nämns i skrivelsen. Beträffande den mer allmänna frågan om den

centrala närvarolistan är det uppenbart för mig att Hans-Peter Martins kritik i själva verket är riktad mot ersättningssystemet som sådant, och mot en särskild bestämmelse som är en del av detta. Däremot finns det ingenting som tyder på att ledamöter har brutit mot parlamentets bestämmelser. (Livliga applåder) Vad den mer allmänna kritiken beträffar har Hans-Peter Martin valt att inte vidkännas de viktiga framsteg som parlamentet gjort när det gäller att omdana de regler och bestämmelser som vi har att hålla oss till, i syfte att säkra större insyn och ansvarsskyldighet och se till att vi snabbt kan ta itu med de eventuella brister i vårt regelverk som revisionsrätten påpekar i sina årliga eller särskilda rapporter. Presidiet och kvestorerna har under Klaus Hänschs, José María Gil-Robles Gil-Delgados, Nicole Fontaines och min egen tid som parlamentets talman beslutat om särskilda reformer av reglerna för reseersättningar, sekretariatstillägget och andra ersättningar. Under min första tid som talman arbetade jag för en reform av ersättningsordningen som utgick från två premisser: för det första, en rättvis ordning grundad på jämlikhet skall gälla för ledamöterna; för det andra, öppenhet och insyn skall gälla vid utbetalning av ersättningar, och dessa skall utgå på grundval av de faktiska kostnaderna. Fram till början av året hade vi här i kammaren goda förhoppningar om att rådet skulle godkänna detta reformpaket, eftersom vi trodde att vi gjort de kompromisser som krävdes för detta. I sista minuten blockerade en minoritet av medlemsstater denna reform. Detta har dock inte hindrat presidiet och andra organ inom parlamentet att undersöka möjligheterna för ytterligare, stegvisa reformer. Det hade enligt min mening varit till större hjälp, och givit bättre resultat, om Hans-Peter Martin hade anslutit sig till denna strävan att åstadkomma reform, och arbeta för detta i utskottet och kammaren ... (Applåder) ... i stället för att bedriva en kampanj vars huvudsyfte tycks ha varit att misskreditera denna institution, ifrågasätta enskilda ledamöters heder och att med grundlösa beskyllningar åsamka dem, deras fortsatta karriär och deras familjer största möjliga skada. (Livliga applåder) I dessa tider är det lätt att svartmåla offentliga personer. Det är oerhört mycket svårare att tillbakavisa sådant förtal och motverka den misstro som sådana vilseledande uppgifter ger upphov till, när det väl givits utrymme i vissa delar av medierna. (Applåder) Arbetet med att utveckla och förbättra de bestämmelser som parlamentet har att hålla sig till pågår ständigt. I ett

21-04-2004 31

historiskt perspektiv är vårt parlament relativt ungt och ständigt statt i förändring. Från maj månad och framöver kommer det att vara vår uppgift att finna system som säkrar rättvisa och lika villkor för ledamöter från 25 medlemsstater. Något som inte varit föremål för någon reglering däremot är frågan om ledamöternas uppförande. I detta sammanhang vill jag dock uttrycka min personliga åsikt att varje ansats att i hemlighet filma ledamöter eller avlyssna deras konversationer är under alla omständigheter, och i synnerhet om det görs av en annan ledamot, oacceptabelt. (Applåder) Dessa metoder hör till en annan tid och en annan plats. (Applåder) En viktig aspekt när vi talar om vilka uppförandenormer som skall gälla i parlamentet är hur vi beter oss mot varandra. Parlamentet har alltid försvarat människors rätt att slå larm om missförhållanden – men vi förväntar oss också att dessa ”whistle-blowers” i första hand utnyttjar sådana lämpliga och tillgängliga förfaranden som finns för detta. I detta fall synes det mig att inga ansatser har gjorts för att utnyttja parlamentets normala förfaranden, som i stället åsidosatts i ett groteskt försök att vinna största möjliga ryktbarhet. (Applåder) Jag kommer att svara Hans-Peter Martin i detalj. De enskilda fall som nämns i hans skrivelse kommer att granskas i samarbete med de berörda ledamöterna och grupperna. Men låt mig åter säga att det inte finns någonting i hans skrivelse som ger stöd åt hans anklagelser om missgärningar och överträdelser. Jag vill härmed för protokollet uttrycka mitt djupa ogillande av de metoder som vår värderade kollega gjort till sina. (Livliga applåder)

3-075

Martin, Hans-Peter (NI). – (DE) Herr talman! Tack för att ni ger mig tillfälle att tala i dag. Jag har nämnts mycket ofta här under de senaste veckorna, men detta är första gången som jag har chansen att tala till mina parlamentskolleger här i kammaren. (Skratt) Herr talman! Ni har rätt, på er skriftliga begäran lämnade jag handlingar med upplysningar till er. Ni hävdar att det inte finns något som tyder på att ledamöter har brutit mot parlamentets bestämmelser. I alla mina uttalanden har jag klargjort – och detta är en mycket viktigt punkt – att jag har bevis för över 7 200 fall där ledamöter falskeligen har begärt dagtraktamenten. I vilken utsträckning detta betraktas som en överträdelse av reglerna är er och andras sak att bedöma.

Icke desto mindre, herr talman, lämnade jag i min skrivelse till er mycket detaljerade beskrivningar om ett antal fall – ett är det sammanträde som Europeiska socialdemokratiska partiets grupp höll i Berlin den 10 maj 2001, som ni har nämnt – och jag bad er att ange eller klargöra vilken regel som styr uppförande av detta slag. Jag minns er från våra personliga diskussioner innan ni tillträdde er nuvarande befattning, och även då hade ni mitt stöd och min röst som en mycket reformvänlig person. Ni stödde mig i många frågor – när vi diskuterade då – och erkände att jag hade rätt vid många tillfällen, till exempel om kampanjen om en parlamentarisk reform, som ni var delaktig i och som ni ofta tog upp. Jag tillbakavisar på det bestämdaste ert yttrande om att det inte finns några som helst bevis för de anklagelser som jag har framställt till er, och jag tillbakavisar också er antydan om att jag lanserar en kampanj. (Protester) Jag hoppas att allmänheten kommer att höra denna reaktion. Jag ber att ni tar hänsyn till denna reaktion genom att ge mig några extra sekunder förutom min talartid. Jag tillbakavisar påståendet om att jag lanserar en kampanj. Detta är ett EU-initiativ för öppenhet, och att hävda att jag inte har några bevis och samtidigt kritisera mina metoder är en motsägelse. Advokater, kolleger, medborgare och väljare har sagt mig att jag måste lämna detaljerade bevis. Det är skälet till filmandet, och vad jag har gjort är inte annorlunda än de åtgärder ordföranden för EU-toppmötet i Danmark 2002 vidtog, som använde samma tillvägagångssätt för att avslöja hur EU-toppmötet fungerade internt. Detta basunerades ut och diskuterades. Jag anser att reformivrare och kritiker inte får nedtystas. Vi kommer att fortsätta vårt arbete.

3-076

Talmannen. – Jag vet att det är många som begär ordet, men det finns inte tid för någon debatt. (Applåder) Herr Martin! Ni fortsätter att framföra anklagelser om ett skrupelbefriat utnyttjande av ersättningar. I era anklagelser om detta skrupelfria uppträdande pekades jag ut. Jag tillbakavisar denna anklagelse och denna kränkning av min integritet. (Applåder) De som vill främja insyn bör sluta upp med att smyga omkring i korridorerna och i hemlighet avlyssna och filma sina kolleger. (Livliga applåder)

3-077

Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill för det första säga att ni har den socialistiska gruppens stöd och tack för det uttalande ni just har gjort.

32 21-04-2004

(Applåder) Därefter vill jag hänvisa till en ordningsfråga som jag tog upp när sammanträdet inleddes kl. 9.00, tillsammans med andra gruppordförande, om att åter ta med Boogerd-Quaak-betänkandet om yttrandefrihet och tryckfrihet i dagens omröstning. Jag tog upp denna fråga i morse, och det är ordförandeskapets sak att besluta när den kan behandlas mer ingående.

3-078

Talmannen. – Herr Barón Crespo! Vi kommer att behandla detta senare.

3-079

Omröstning

3-080

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen. Europaparlamentets sammanträdeskalender för 2005 Före omröstningen:

3-081

Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill även i år protestera mot att det ändringsförslag som min delegation har lagt fram i fråga om sammanträdeskalendern för 2005, som syftar till att få ett slut på denna fars med att resa till Strasbourg varje månad på bekostnad av Europeiska unionens skattebetalare, har förklarats otillåtligt. Herr talman! Jag anser att frågan bör hänskjutas till domstolen. (Applåder)

3-082

Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Strasbourg är visserligen en vacker och historisk stad, men för oss som bor en bit bort är det mycket krångligt att ta sig dit. Kollegerna skall vara medvetna om att om de röstar för ändringsförslag 2, röstar de för att inkludera fredagssammanträden i Strasbourgkalendern för nästa år.

3-083

(Parlamentets sammanträdeskalender för 2005 fastställdes.)

*** Rekommendation från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om att inhämta domstolens yttrande (artikel 300.6 i fördraget) om huruvida förslaget till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om behandling och överföring av passageraruppgifter är förenligt med fördraget Talmannen. – Jag skulle vilja påminna ledamöterna att jag i måndags eftermiddag redogjorde för kammaren om innehållet i en skrivelse som Giuseppe Gargani, ordförande för utskottet för rättsliga frågor och den inre

marknaden, skickat till mig i fråga om avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Amerikas förenta stater om lufttrafikföretags behandling av passageraruppgifter. I måndags gjorde kommissionär Frits Bolkestein några inledande kommentarer till kammaren i denna fråga. I går diskuterades betänkandet av Johanna Boogerd-Quaak vid plenarsammanträdet, och kommissionär Chris Patten talade under debatten. Vi skall inte rösta om Boogerd-Quaak-betänkandet om passageraruppgifter nu. Omröstningen kommer att ske enligt omröstningsordningen. Det jag nu ber om är kammarens råd huruvida domstolen bör uppmanas att avge ett yttrande. Flera i kammaren lyssnade säkert på kommissionär Bolkestein i måndags, men känner kanske inte till kommissionen uppfattning mot bakgrund av hela debatten. Jag vill inte starta en debatt, men tänkte att kommissionär Patten kanske skulle vilja säga några ord om detaljerna.

3-084

Patten, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag har aldrig medvetet avstått från en möjlighet att få tala inför så många människor – vilket är något mer än den publik jag normalt drar! (Skratt) Herr talman! Som ni nämnde talade jag under vad en gruppordförande ansåg vara en alldeles för lång tid om denna fråga mitt i natten, när de få av oss som är här i dag hellre skulle ha velat varit där jag är säker på att alla andra var: i sin egen säng. Det där kunde jag kanske ha uttryckt bättre. (Skratt) Jag kanske mycket kort kan ta upp tre punkter, med tanke på att jag häromdagen kritiserades för att min starka sida var att jag sade vad jag tänkte, men att min svaga sida var vad jag tänkte. Jag tänker dock fatta mig mycket kort. För det första, om vi, som ministern sade tidigare i debatten om Förenta staterna, hade gått igenom vad New York gick igenom i september 2001, skulle vi ha velat att vår regering gjorde allt i sin makt för att säkerställa vår frihet och skydda oss mot illdåd. För det andra påstår jag inte att det avtal som vi i god tro har förhandlat fram är perfekt – men så är vi ju inte heller perfekta -, men jag tycker att det är ett mycket rimligt förslag som, tror jag, har resulterat i ett antal förslag som parlamentet har yrkat på och som vi har lyckats tillförsäkra. Jag tänker inte räkna upp dem alla. För det tredje skall vi vara på det klara med vad som kommer att hända om vi tvingas skjuta upp detta i flera månader eller om det inte blir av alls: fullständig förvirring under de kommande månaderna, flygbolag som står inför finansiellt kaos, människor som köar utan något av de skydd som vi har lyckats trygga. Jag tror inte att dessa människor eller flygbolagen kommer att

21-04-2004 33

lovsjunga de som stöder ett förslag att skjuta upp ett beslut i flera månader. Jag hade inte tänkt att ingripa vid det här tillfället, men jag hoppas att ni noga tänker över konsekvenserna av detta och följderna för vår trovärdighet i förhandlingar med Förenta staterna i säkerhetsfrågor.

3-085

Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag brukar tycka att det är trevligt att lyssna på kommissionär Chris Patten, men just detta tal var för mycket. Herr kommissionär! Denna fråga är kanske glasklar för er, men det är den även för oss. Anledningen till att vi vill inhämta domstolens yttrande är att vi är beredda att kämpa mot terrorism, men inte mot människors rätt till uppgiftsskydd, vilket är en del av vår europeiska identitet. Vi tänker inte ge upp vår europeiska identitet för det amerikanska sättet. Det är en röst för Europa, som har ett annat sätt att förhålla sig till frihet och rättvisa: det rätta sättet. (Blandade reaktioner)

3-086

Watson (ELDR). – (EN) Herr talman! Kammaren har vid upprepade tillfällen diskuterat frågan om kommissionens föreslagna avtal med Förenta staterna. Kammaren har sagt sig vara beredd att ingå ett avtal med Förenta staterna om utbyte av passageraruppgifter i ett lämpligt internationellt avtal, som skall godkännas av kongressen och av kammaren, för att skapa en väl avvägd balans mellan skydd av personuppgifter och ett effektivt bekämpande av terrorism. Kommissionen är djupt splittrad i denna fråga och kan inte ens hävda en adekvat skyddsnivå eftersom den inte känner till de omständigheter under vilka amerikanarna kan överföra uppgifter till tredjeland. Vi vill inhämta domstolens yttrande huruvida detta är förenligt med våra egna lagar och våra egna fördrag. Jag råder kammaren att överväga detta mycket noga och att hänskjuta ärendet till domstolen. (Applåder)

3-087

Terrón i Cusí (PSE). – (ES) Herr talman! Jag anser inte att det som just inträffat är rimligt; jag anser inte att det är rimligt att en talare inför alla parlamentets ledamöter skall få möjlighet att uttrycka en motsatt uppfattning till kommissionsledamot Chris Pattens åsikt om hänskjutande till EG-domstolen, när vi har diskuterat detta i flera månader här. Vi hade inte det tillfälle som kommissionsledamot Patten hade i går att tala inför en större åhörarskara; vi hade vårt tillfälle under det grundliga arbete som har utförts av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Under föregående plenum var vi positivt inställda till hänskjutande till EG-domstolen; utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har avgett ett positivt

yttrande, så vi borde ha hänskjutit denna fråga till domstolen vid det här laget. Låt oss upphöra med detta. Det är inte acceptabelt. Och låt oss äntligen gå vidare till omröstningen, eftersom detta kommer att garantera att det inte ges några fler möjligheter till att ändra det som i dag har varit majoritetens åsikt i kammaren. Vi godtar detta, men jag ber er att göra detta nu. (Applåder)

3-088

Lehne (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Avtalet förbättrar EU-passagerares juridiska ställning, och jag vill att det skall stå klart – och kommissionsledamot Chris Patten har informerat om vad som kommer att ske – att vi kommer att ställa de ansvariga för detta kaos till svars. Vi kommer att klargöra för EU-medborgarna exakt vem som har inskränkt deras rättigheter på detta område. Tack så mycket. (Applåder)

3-089

Cappato (NI). – (IT) Herr talman! Jag vill bara säga att den nuvarande situationen är olaglig och att ett reformförslag inte är trovärdigt när det kommer från dem som hittills inte har kunnat genomföra den befintliga reformen. Förenta staterna har rätt att begära alla uppgifter som landet vill före flygningar; detta måste emellertid ske genom förfaranden som är förenliga med våra bestämmelser. Om USA skulle vilja kan man till och med återinföra obligatoriska visum; USA kan göra detta. Vad landet inte kan göra är att utnyttja uppgifter som har samlats in av handelsmässiga skäl för säkerhetssyften. Det handlar inte om att USA är elakt. Ingen medlemsstat, ingen EU-regering kan göra detta. Enligt min mening kan vi följaktligen inte tolerera en situation där en stat som inte är medlem i Europeiska unionen kan göra något som en medlemsstat inte kan göra. (Applåder)

3-090

Boogerd-Quaak (ELDR), föredragande. – (NL) Herr talman! Detta handlar inte om ett avtal bör slutas eller inte; parlamentet har sagt hela tiden att ett avtal bör slutas. Vad vi vill är att det avtal som sluts har parlamentets godkännande, som Frits Bolkestein lovade oss i september förra året. Vi begär att EG-domstolen skall ta hand om detta och garantera oss att vi kan utöva våra rättigheter, så att vi kan blockera delar av avtalet – Förenta staternas överföring av passageraruppgifter till tredjeländer, för att bara nämna en – om vi anser att det inte är möjligt för närvarande. Jag hoppas därför att parlamentet kommer att fortsätta att följa den utstakade kursen. (Applåder)

3-091

Talmannen. – I detta fall tänker jag utöva min rösträtt och kommer att rösta för att ge politiken företräde.

34 21-04-2004

(Parlamentet beslutade att hänskjuta ärendet till domstolen.) Jag skall göra min plikt och hänskjuta ärendet till domstolen senare under dagen.

3-092

Watson (ELDR). – (EN) Herr talman! Att hänskjuta ärendet till domstolen är inte något vi skulle ha föredragit. Kommissionen lovade emellertid att höra oss enligt artikel 300 om samtyckesbefogenhet men har inte hållit detta löfte. Vi känner oss därför tvingade att utnyttja ett mycket burdust instrument för att försöka upprätthålla demokratin i unionen.

***

3-093

Välkomsthälsning

3-094

Talmannen. – På parlamentets vägnar skulle jag vilja välkomna en delegation från Rwanda som har tagit plats på åhörarläktaren. Delegationen leds av talmannen i Rwandas parlament och närvarade vid den minnesceremoni som hölls här i går med anledning av tioårsminnet av folkmordet. Ni är varmt välkomna till Europaparlamentet! (Ihållande applåder)

3-095

Meddelande från talmannen

3-096

Talmannen. – Jag går nu över till Johanna Boogerd-Quaaks betänkande om yttrandefrihet, som jag ombads ta upp tidigare i dag. Jag tänker uppehålla mig vid ett antal punkter som jag har uppmärksammats på. Det finns 338 ändringsförslag. I enlighet med artikel 130a uppmanade jag utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor att hålla ett sammanträde för att behandla ändringsförslagen. Jag har fått tillbaka en rapport från utskottet. Eftersom alla ändringsförslag som lagts fram har fått ja-röster från minst en tiondel av utskottets ledamöter och därför enligt arbetsordningen skall tas upp för omröstning, är ändringsförslagen tillåtliga. Jag erhöll en skrivelse från Guido Podestà med en begäran om att betänkandet skulle förklaras otillåtligt. Jag besvarade hans skrivelse och skickade en kopia av vår skriftväxling till utskottet för medborgerliga rättigheter. Jag ansåg att det enligt arbetsordningen var möjligt att granska vissa textdelar, eventuellt med offentliggörandet av en ändring, men att betänkandet i sig var tillåtligt. Före gårdagens debatt erhöll jag en begäran från José Ribeiro e Castro för UEN-gruppens räkning att tillämpa artikel 143 och avvisa ärendet som otillåtligt. Parlamentets tjänstgörande vice talman vid det tillfället

tillbakavisade begäran eftersom den inte hade anmälts minst 24 timmar i förväg och eftersom jag, i egenskap av talman, redan hade beslutat att betänkandet var tillåtligt. Jag har därefter erhållit en skrivelse från Hans-Gert Poettering med en begäran om att granska beslutet att inte återförvisa betänkandet till utskottet. I sin skrivelse ber han mig att än en gång undersöka möjligheten till återförvisning, med stöd av ordförandeskapets privilegier och befogenheter. Jag står emellertid fast vid mitt beslut och känner mig stärkt i detta av de kommentarer jag erhållit från ordföranden för utskottet för medborgerliga rättigheter, Jorge Salvador Hernández Mollar, som påpekade att de politiska grupperna delade min bedömning av frågan om det totala betänkandets tillåtlighet. Jag tänker därför hålla fast vid mitt beslut att betänkandet är tillåtligt i sin helhet, även om det kan krävas vissa ändringar. Jag är beredd att genomföra en omröstning om återförvisning innan vi röstar om själva betänkandet. Detta är förenligt med arbetsordningen och har ingenting med min personliga åsikt att göra, utan är något som kammaren kan göra när den vill, vilket vi måste respektera. Varför röstar vi då inte meddetsamma? Här börjar en relativt tråkig historia. I går mottog enheterna 51 sidor med begäran om omröstningar med namnupprop, delad omröstning och särskild omröstning om Boogerd-Quaak-betänkandet om yttrande- och informationsfrihet. Detta skulle innebära totalt 1 200 omröstningar, utöver de 338 ändringsförslagen, vilket innebär att omröstningen skulle kunna ta över fyra timmar. Under dessa förutsättningar fanns det dessutom ingen möjlighet för enheterna att under natten förbereda omröstningen i tid för dagens omröstning. I slutet av debatten i går kväll meddelade den tjänstgörande vice talmannen därför att omröstningen om betänkandet skulle ske på torsdag. Jag har undersökt denna fråga – inte bara eftersom den togs upp i dag utan även på grund av dess komplexitet – på grundval av mina befogenheter som talman enligt arbetsordningen, särskilt tolkningen av artikel 19.1 som ger talmannen befogenhet att ”låta textdelar gå till omröstning i en annan ordning än den ordning i vilken de förekommer i den handling som omröstningen avser”, samt artikel 130 om omröstningsordningen vid ändringsförslag. Jag erkänner samtidigt gruppernas rätt att begära olika typer av omröstning i enlighet med bestämmelserna i arbetsordningen och skulle därför vilja föreslå följande. För det första: Omröstningen hålls i morgon klockan 12.00. För det andra: Jag tänker tillåta en vanlig omröstning om alla ändringsförslag, men inte delad omröstning eller omröstning med namnupprop. För det tredje: Jag tänker tillåta delad omröstning för de punkter som ingick i grundtexten till förslaget till resolution, men endast en enda omröstning med namnupprop per punkt, enligt instruktioner från de politiska grupperna. Detta skulle tyvärr ändå innebära totalt 600 omröstningar och en omröstningsperiod som skulle

21-04-2004 35

kunna ta minst två timmar. Med denna lösning skulle emellertid 1 000 delade omröstningar om ändringsförslagen utgå. Genom att lägga fram detta förslag försöker jag nå en balans mellan de olika parlamentsgruppernas rättigheter och en eller annans önskan att försöka utföra våra uppgifter under relativt välordnade former. Jag är beredd att lägga fram mitt förslag till er enligt artikel 19. Om kammaren avvisar förslaget tänker jag på grundval av artikel 130.3 besluta att låta betänkandets ursprungliga text gå till omröstning först, punkt för punkt, och bara rösta om det. Det är mitt förslag. Jag är beredd att lyssna på en talare från varje grupp, att rösta och sedan fatta ett beslut.

3-097

Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman! Först måste jag säga att det var jag som föreslog innehållet i detta betänkande, som stöddes av en majoritet i talmanskonferensen, och som handlar om yttrandefrihet och rätt till information inom Europeiska unionen – särskilt i Italien, men betänkandet handlar om Europeiska unionen i dess helhet –, och i sitt utmärkta betänkande hänvisar Johanna Boogerd-Quaak till de flesta medlemsstaterna i EU, däribland min egen. Jag anser därför att detta är ett välgjort betänkande, som gör parlamentet heder. När detta är sagt vill jag först och främst komma med politisk kritik, eftersom jag anser att det är mycket positivt att vi under detta sista plenarsammanträde under innevarande mandatperiod för en djupgående politisk debatt om den obstruktionstaktik som har tillämpats i samband med detta betänkande. Ni har nämnt en rad incidenter som har skett under förhandlingarna om betänkandet. Jag har några fler upplysningar: Till exempel har dokument försvunnit i utskottet, vilket är fullständigt oförklarligt. Vi är på en kollisionskurs. Och eftersom ni själv har nämnt en skrivelse till er från vice talman Guido Podestà kan jag berätta om en artikel som Guido Podestà har skrivit i dag i den välkända italienska tidningen Corriere della Sera, i vilken han framför en rad allvarliga anklagelser när det gäller Europaparlamentets agerande. Han säger – och jag citerar på italienska: il Regolamento del Parlamento Europeo è stato aggirato, consentendo di dare un corso inarrestabile alla discussione in aula [arbetsordningen har nonchalerats, genom att debatten har tillåtits pågå i det oändliga i parlamentet], och längre fram står det att nella commissione per le Libertà Pubbliche, di maggioranza di centrosinistra ... [i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, som domineras av mitten–vänstern …]. Jag visste faktiskt inte att det är vi som dominerar i parlamentet, och jag vet inte om Hans-Gert Poettering kommer att hålla med om detta. Guido Podestà hänvisade därefter till den skrivelse han sände till er och sade att talman Pat Cox, i sitt svar, ha dovuto ammettere che sostanzialmente avevo diverse

ragioni [var tvungen att erkänna att jag till stor del hade rätt]. Jag vill också klargöra att jag anser att vi inom den så kallade mitten–vänsterkoalitionen strikt har följt arbetsordningen; vi har haft en ängels tålamod inför den systematiska manipuleringen, bland annat blockering och obstruktionstaktik. Om vi ser på frågan ur politisk synvinkel anser jag dock att det finns två grupper i kammaren – och jag avslutar, herr talman – som ägnar sig åt obstruktionstaktik, eftersom det är de som har lagt fram alla ändringsförslag utom fyra, och jag förstår varför de försvarar Silvio Berlusconi, som för närvarande är ledare för Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna. Jag accepterar det också, men de bör säga detta rakt ut, och ... (Protester och applåder) ... jag vill påminna er om en gammal romersk lagstiftningsprincip, nämligen – och detta var vad som gjorde Rom stort – att man inte kan lagstifta till förmån för bara en person. Vi måste lagstifta för alla medborgare, och det är vad som står på spel här. Och jag kommer därför att avsluta, herr talman ... (Protester och applåder) ... jag kommer att avsluta med ett förslag, herr talman: Den så kallade mitten–vänsterkoalitionen har fyra ändringsförslag. Ni har 350. Vi accepterar en omröstning i block om dessa och, om inte, accepterar vi en omröstning om talmannens förslag punkt för punkt. (Applåder)

3-098

Poettering (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag har all förståelse för Enrique Barón Crespo, men jag förstår inte riktigt hans slutsats. Ni ställde en fråga, och Enrique Barón Crespo gav en förklaring, men han lyckades inte komma fram till någon slutsats. Därför har jag begärt ordet för att säga att jag gärna stöder ert förslag att hålla omröstningen i morgon: vi är i en svår situation med 338 ändringsförslag, som mångdubblas till följd av procedurmässiga frågor. Mina damer och herrar! Jag anser det vara viktigt att betona denna punkt, och jag gör det lugnt och objektivt. Vi har redan diskuterat denna fråga i morse när sammanträdet öppnades kl. 9.00. Ordföranden för en av grupperna hävdar att ändringsförslagen kommer från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna. Jag vill påpeka att det finns 338 ändringsförslag, och att inte alla dessa kommer från vår grupp. Vi har lagt fram 157 ändringsförslag, vilket betyder att 181 ändringsförslag kommer från andra personer. Jag vill att detta faktum noteras. Jag avstår från att kommentera kvaliteten på betänkandet i detta skede, eftersom jag inte vill förvärra läget, men jag ber alla att samarbeta för att finna någon slags

36 21-04-2004

lösning på denna fråga. Herr talman, vi känner er som en rättvis och objektiv talman för parlamentet, och om ni föreslår att vi skall rösta om betänkandet i morgon kl. 12.00 i enlighet med det förfarande ni föreslår, har ni vårt stöd.

3-099

Watson (ELDR). – (EN) Herr talman! Jag tänker inte gå in närmare på denna fråga eftersom vi alla vet vad det handlar om. Min grupp har inget emot att delta i 600 omröstningar i morgon, men vi föredrar utan tvekan ert förslag att helt enkelt rösta om det ursprungliga betänkandet punkt för punkt. Vi har redan räknat med ett långt omröstningsprogram, kolleger från båda sidorna har fått säga sitt, och jag föreslår därför att vi följer ert förslag och röstar om det ursprungliga betänkandet punkt för punkt. (Applåder)

3-100

Frassoni (Verts/ALE). – (IT) Herr Poettering! Det är sant att detta kommer att bli en komplicerad omröstning, men jag vädjar till er som ordförande för den största gruppen i kammaren och till ordföranden för Gruppen Unionen för nationernas Europa, på grund av att grupper av denna storlek naturligtvis normalt inte tillämpar obstruktionstaktik, och dessutom har ni sagt att ni inte vill göra detta. Det första jag vill göra är därför att vädja till dessa grupper att gå igenom sina ändringsförslag för att se efter om några av dem kan dras tillbaka. När över 100 ändringsförslag läggs fram är jag säker på att en del är viktigare och en del är mindre viktiga. Jag ber er att göra detta för att underlätta omröstningen; det skulle vi alla vara tacksamma för. Jag anser att detta skulle visa den politiska mottaglighet som förväntas av en grupp i er ställning. Herr talman! Vi instämmer med ert andra förslag, att rösta om den ursprungliga texten först.

3-101

Talmannen. – Det föreligger endast ett förslag, men beroende på hur kammaren röstar kan det genomföras på två olika sätt.

3-102

Di Lello Finuoli (GUE/NGL). – (IT) Herr talman! Jag vill bara säga att min grupp samtycker till ert förslag om att rösta om det ursprungliga betänkandet punkt för punkt. Betänkandet är bra nog, det är faktiskt nästan perfekt; dessa ändringsförslag har lagts fram inför plenum. Jag vill förklara för kammaren, om någon kanske inte har uppmärksammat det, att det är sant att 200 ändringsförslag kommer från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna, och att ytterligare 200 har lagts fram av andra grupper, men sammanlagt 350 ändringsförslag kommer från Forza Italia och Alleanza Nazionale. Det är följaktligen uppenbart att de alla kommer från Silvio Berlusconis

vänner. Vi samtycker därför till ert förslag, herr talman, och kommer att rösta därefter.

3-103

Muscardini (UEN). – (IT) Herr talman! Jag anser att ert föreslag är värt att övervägas, och om ni kunde bevilja ett uppskov från vårt arbete för att analysera det skulle vi kunna ge er en mer objektiv åsikt. Jag anser till exempel att vi kan godta Monica Frassonis uppmaning att gå igenom ändringsförslagen för att se om det är möjligt att gruppera eller stryka några av dem. Jag är absolut för att rösta om betänkandet i morgon om detta passar alla bättre, men herr talman, jag är absolut mot att alla ändringsförslag och alla krav på slutna omröstningar skall återkallas; det är otänkbart att alla slutna omröstningar bara skall strykas på det sättet. Jag påminner om att många ledamöter från andra grupper har lagt fram 30 eller 40 förslag om slutna omröstningar om dokument som intresserar dem utan att detta har orsakat något ramaskri över huvud taget i parlamentet. I samband med vad vissa ledamöter har sagt påminner jag Enrique Barón Crespo – som kritiserade en artikel av Guido Podestà – om att denna mystiska, som han formulerade det, mitten–vänsterkoalition redan har publicerat en skrift där antagandet av detta betänkande i parlamentet tas för givet och som innehåller en hel rad yttranden, fast betänkandet inte har gått till omröstning ännu. Att publicera elaka kommentarer eller lögner är verkligen inget tecken på god vilja i en politisk grupp. När det gäller en annan ledamot som talade om ”Silvio Berlusconis vänner” kan jag på Gruppen Unionen för nationernas Europas vägnar försäkra honom om att våra ändringsförslag har lagts fram för hela gruppens räkning; hela gruppen är enig, ingen av oss har några privata vänskapsförhållanden eller fiendskap, men vi hävdar vår rätt som ledamöter av detta parlament att genomföra vårt mandat till fullo och göra vad arbetsordningen tillåter oss, och inte bara stå bredvid och lyssna på de ständiga provokationerna, som till och med sker i utskottet. (Applåder)

3-104

Boogerd-Quaak (ELDR), föredragande. – (NL) Herr talman! Jag prisar er klokhet. Efter att ha lyssnat till hela diskussionen håller jag med om att det är en utmärkt idé att rösta om mitt ursprungliga betänkande. Det har tillräcklig substans för att säkert kunna lotsas genom parlamentet, och detta kanske kommer att mildra några av besvären. Jag tycker följaktligen att det är en utmärkt idé att låta det ursprungliga betänkandet gå till omröstning.

3-105

Hernández Mollar (PPE-DE), ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (ES) Herr talman! Jag talar för det utskott som jag är ordförande för. Enrique Barón Crespo har gjort ett uttalande, en anklagelse som jag anser vara synnerligen allvarlig. Han har sagt att dokument har försvunnit i mitt utskott. Jag vill säga ordförandeskapet att det är ytterst allvarligt om denna anklagelse är falsk,

21-04-2004 37

eftersom detta allvarligt skulle skada mitt utskotts prestige och ära. (Applåder) För det andra, herr talman, skulle jag vilja få en förklaring på hur Enrique Barón Crespo har fått denna information, eftersom jag först i dag fick veta att detta har inträffat, och jag vill säga att även detta allvarligt skulle skada mitt utskottssekretariats prestige. Herr talman! Jag anser att detta kräver ett omedelbart klargörande, och jag ber i alla händelser om ordförandeskapets stöd. (Applåder)

3-106

Talmannen. – Vi har lyssnat på gruppernas företrädare. Jag skulle nu vilja följa era råd. I mitt förslag till er försökte jag respektera arbetsordningen och den arbetsbörda vi uppmärksammats på. Jag återupprepar för tydlighetens skull att omröstningen kommer att hållas i morgon klockan 12. Jag tänker tillåta vanlig omröstning om alla ändringsförslag, men inte delad omröstning eller omröstning med namnupprop. Jag tänker även tillåta delad omröstning för de punkter som ingick i grundtexten till förslaget till resolution, men endast en enda omröstning med namnupprop per punkt, enligt instruktioner från grupperna. Detta skulle resultera i totalt 600 omröstningar om betänkandet, en lång omröstningsperiod, samt utesluta omkring 1 000 delade omröstningar om ändringsförslagen. Jag anser att detta skapar en rimlig balans mellan gruppernas rättigheter och ledamöternas önskemål att utföra sina uppgifter under välordnade former. Jag lägger fram mitt förslag till er i enlighet med artikel 19 i arbetsordningen. Om kammaren avvisar förslaget tänker jag på grundval av artikel 130.3 besluta att låta betänkandets ursprungliga text gå till omröstning först, punkt för punkt. (Parlamentet förkastade talmannens förslag.) Omröstningen kommer därmed att hållas i morgon, och i enlighet med artikel 130.3 kommer vi att rösta om betänkandets ursprungliga text, punkt för punkt, och bara om det.

3-107

Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara be er att undersöka möjligheten att inleda morgondagens omröstning tidigare, eftersom jag anser att det skulle vara orättvist om alla de andra omröstningarna inte skulle kunna genomföras på grund av detta. Antingen bör vi inleda sammanträdet och följaktligen omröstningarna tidigare, eller flytta fram några av morgonens punkter på föredragningslistan till eftermiddagen. Hur vi än gör bör omröstningen inledas tidigare, det vill säga kl. 11.00.

3-108

Talmannen. – Tack vare ert beslut bör omröstningen inte ta så lång tid i morgon.

3-109

Hernández Mollar (PPE-DE), ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (ES) Jag är förvånad. Jag har bett om en förklaring till en rad anklagelser som har framförts i kammaren, och jag har inte fått något svar. Jag begär att någon besvarar min fråga.

3-110

Barón Crespo (PSE). – (ES) Med tanke på att jag inte är den enda som har framfört anklagelser, utan att vice talman Guido Podestà har kommit med en rad skriftliga anklagelser i den italienska pressen ... (Protester) ... är det ett nöje att anta Hernández Mollars utmaning, men jag vill formellt begära att man sammanställer information om vad jag har sagt och vad vice talman Guido Podestà har sagt skriftligen ... (Protester) Herr talman! Jag ber att den vilt råmande vildsvinshopen där ute lugnar ned sig. (Applåder) Jag är beredd att lämna en förklaring till presidiet om alla dessa frågor, om vice talman Guido Podestàs anklagelser och om mina.

3-111

Talmannen. – Var snälla och lugna ner er. Jag vet att vi så här pass nära valtider drabbas av valfeber och går upp i varv. Lugna ner er. Ni kommer alla att få en chans att tala. Herr Barón Crespo! Ni nämnde problem med vissa dokument som försvunnit. Jag känner inte till detaljerna kring detta. Ordföranden för det relevanta utskottet har påpekat att han anser att detta är förolämpande för utskottet och dess sekretariat. Jag skulle vilja uppmana er, herr Barón Crespo, att före innevarande sammanträdesperiods utgång antingen underbygga era påståenden eller dra tillbaka dem. Så länge jag inte vet vad som ligger till grund för detta kan jag inte kommentera det på något annat sätt. (Applåder)

3-112

Hernández Mollar (PPE-DE), ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (ES) Herr talman! Jag har inte sagt något om en utmaning, och jag talar inte heller om informationspaket; jag talar om en allvarlig anklagelse från Enrique Barón Crespo, som skadar parlamentets prestige. Hur som helst, herr talman, om det är sant –

38 21-04-2004

och jag begär en omedelbar utredning – är de omröstningar som har genomförts i utskottet ogiltiga, vilket skulle innebära att vi inte kan rösta om detta betänkande i morgon. (Applåder)

3-113

Podestà (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Först och främst frågar jag er om det är rätt att personalen sitter på rådets platser och skrattar och gestikulerar. Jag ber alla att bibehålla en respektfull inställning mot parlamentet. Mina damer och herrar, jag anser att jag alltid har respekterat andras åsikter. Jag ber er därför att respektera mina på samma sätt. När det gäller Enrique Barón Crespo hade jag för det första redan bett att få tala tidigare, min bäste herre, men jag fick inte ordet. Jag måste säga att jag fullständigt står fast vid vad jag skrev: man behöver i själva verket bara ta en närmare titt på siffrorna för att se hur läget är. När det gäller svarsskrivelsen från Pat Cox fick jag svara honom för att ange de punkter i hans skrivelse där han erkände att det fanns allvarliga brister och fel i själva betänkandet. Jag respekterar följaktligen talmannens beslut, men, jag ber er, göm er inte bakom ett problem som inte finns och som hur som helst inte är ert bara för att ni inte vill besvara en uttrycklig begäran från Jorge Salvador Hernández Mollar. Herr talman! Ett sista påpekande: jag accepterar som sagt parlamentets vilja, det som ni, herr talman, har röstat för här i dag. Om vi läser arbetsordningen är det emellertid inte parlamentets uppgift att besluta när eller hur en bestämd omröstning skall ske: det är ert direkta ansvar. Från min synpunkt bad ni om råd, men beslutade sedan på egen hand. Det är inte parlamentet som skall besluta om sådana frågor. Ni bör alla läsa och begrunda arbetsordningen. Herr Barón Crespo! Arbetsordningen är ingenting som man kan välja och vraka från; låt därför den person som har ordet och som är demokratiskt vald och här företräder medborgarna för detta … Herr talman! Jag tror att det alltid finns någon bland oss som har upptäckt demokratin för sent och som därför kanske inte känner till dess regler eller dess djupare innebörd. (Applåder)

3-114

Ribeiro e Castro (UEN). – (PT) Herr talman! När morgondagens omröstningsförfarande nu har beslutas förstår jag inte om det kommer att vara möjligt att rösta för ett återförvisande till utskottet i enlighet med artikel 144 i arbetsordningen eller inte. Det som händer, det som vi bevittnar, är en oundviklig och sund reaktion på de allvarliga oegentligheter som betänkandet innehåller, som, enligt min åsikt, leder till att medlemsstaternas konstitutionella institutioner fråntas befogenheter. Detta är vad som ger upphov till denna rimliga, rättmätiga och oundvikliga reaktion på det missbruk som majoriteten av

kammaren har svarat för när man åberopar fördragen för att bryta mot dem och gör likadant med stadgan om de grundläggande rättigheterna för att överträda några av dess bestämmelser. Jag anser följaktligen att parlamentet måste ompröva denna fråga och att vi måste rösta för att betänkandet återförvisas till utskottet, så att oegentligheterna i detta kan avlägsnas. Herr talman, jag begär därför att detta förslag övervägs, diskuteras och röstas om i morgon.

3-115

Talmannen. – Låt mig avsluta med att svara José Ribeiro e Castro och säga att enligt arbetsordningen har ni rätt att återförvisa betänkandet. Detta skulle beslutas av en majoritet. Om betänkandet inte återförvisas kommer vi att rösta om det på det sätt som tidigare angivits. Guido Podestà hade helt rätt när han sade att det var mitt beslut, men detta beslut grundas nu på er klokhet. Jag beklagar den långa förseningen. Nu måste ni göra er förtjänta av er lunch! Guido Podestà kommer att genomföra de återstående omröstningarna.

3-116

ORDFÖRANDESKAP: PODESTÀ Vice talman

3-117

Omröstning (fortsättning)

3-118

Betänkande (A5-0250/2004) av Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om fastställande av gemensamma regler för vissa godstransporter på väg (kodifierad version) (Parlamentet antog texten.)

*** Betänkande (A5-0252/2004) av Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om kvaliteten på sådant sötvatten som behöver skyddas eller förbättras för att upprätthålla fiskbestånden (kodifierad version) (Parlamentet antog texten.)

*** Rekommendation (A5-0238/2004) av Luis Berenguer Fuster för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till rådets beslut om Europeiska gemenskapens ståndpunkt angående utkastet till föreskrifter från Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa om enhetliga tekniska föreskrifter rörande brandegenskaper hos interiörmaterial i vissa motorfordonskategorier (Parlamentet antog texten.)

***

21-04-2004 39

Rekommendation (A5-0240/2004) av Luis Berenguer Fuster för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till rådets beslut om Europeiska gemenskapens ståndpunkt angående utkastet till föreskrifter från Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa om enhetliga tekniska föreskrifter för att förhindra obehörigt nyttjande av motorfordon (Parlamentet antog texten.)

*** Rekommendation (A5-0239/2004) av Luis Berenguer Fuster för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till rådets beslut om Europeiska gemenskapens ståndpunkt angående utkastet till föreskrifter från Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa om enhetliga föreskrifter för typgodkännande av däck när det gäller däckbuller (Parlamentet antog texten.)

*** Betänkande (A5-0231/2004) av Joseph Daul för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om ändring av förordningar (EG) nr 1452/2001, (EG) nr 1453/2001 och (EG) nr 1454/2001 när det gäller villkoren för återexport och vidaresändning av produkter som omfattas av den särskilda försörjningsordningen (Parlamentet antog texten.)

***

Betänkande (A5-0276/2004) av Christa Randzio-Plath för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/49/EG beträffande möjligheten för vissa medlemsstater att tillämpa övergångsperioder när det gäller tillämpningen av ett gemensamt system för beskattning av räntor och royalties som betalas mellan närstående bolag i olika medlemsstater (Parlamentet antog texten.)

*** Betänkande (A5-0241/2004) av Marieke Sanders-ten Holte för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av rådets beslut nr 1999/784/EG om gemenskapens medverkan i Europeiska audiovisuella observationsorganet (Parlamentet antog texten.)

***

Betänkande (A5-0226/2004) av Jules Maaten för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till rådets beslut om ingående av Världshälsoorganisationens ramkonvention om tobakskontroll (Parlamentet antog texten.)

***

Betänkande (A5-0251/2004) av Caroline F. Jackson för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 2001/113/EG om sylt, gelé och marmelad samt sötad kastanjepuré avsedda som livsmedel (Parlamentet antog texten.)

*** Betänkande (A5-0212/2004) av Jan Mulder för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för budgetåret 2002 för 1. Europeiska byrån för återuppbyggnad 2. Europeiska arbetsmiljöbyrån 3. Europeiska miljöbyrån 4. Europeiska läkemedelsmyndigheten 5. Översättningscentrum för Europeiska unionens organ 6. Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning 7. Eurojust 8. Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen 9. Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor 10. Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk 11. Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet (Parlamentet antog texten.)

***

Betänkande (A5-0201/2004) av Heide Rühle för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska kol- och stålgemenskapen för det budgetår som löpte ut den 23 juli 2002 (Parlamentet antog texten.)

*** Andrabehandlingsrekommendation (A5-0278/2004) av Philip Charles Bradbourn för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut nr 1692/96/EG om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet

40 21-04-2004

Före omröstningen:

3-119

Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag skulle bara vilja be er att i ert brev till rådet informera dem om att det har smugit sig in ett fel i den tyska versionen av den gemensamma ståndpunkten. I våra förhandlingar med dem lyckades vi övertala rådet att ersätta termen ”höghastighetsfarleder” med termen ”motorvägar till sjöss” eftersom vi vill främja både långsammare och snabbare färjor. Jag önskar därför att man i meddelandet till rådet påtalar det språkliga fel som har uppstått i den tyska versionen i fråga om termen ”motorvägar till sjöss”. Jag tror att denna uppfattning delas av hela kammaren.

3-120

Talmannen. – Jag har noterat detta, herr Jarzembowski, och dessutom har det redan påtalats för de ansvariga instanserna. (Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd.)

*** Betänkande (A5-0194/2004) av Reimer Böge för budgetutskottet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 571/88 om uppläggningen av gemenskapsundersökningar om företagsstrukturen i jordbruket till följd av utvidgningen (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

*** Betänkande (A5-0137/2004) av Caroline F. Jackson för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1655/2000 om det finansiella instrumentet för miljön (LIFE) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

***

Betänkande (A5-0271/2004) av Johanna L.A. Boogerd-Quaak för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Amerikas förenta stater om lufttrafikföretags behandling och överföring av passageraruppgifter till Bureau of Customs and Border Protection inom Förenta staternas Department of Homeland Security Före omröstningen:

3-121

Boogerd-Quaak (ELDR), föredragande. – (NL) Herr talman! Eftersom avtalet lämnas in till domstolen framstår det för mig som en bättre idé att inte rösta om betänkandet nu, och avvakta domstolens svar. Jag hoppas att kommissionen och rådet håller med. Jag

föreslår därför följande: Återförvisa betänkandet till utskottet i stället för att rösta om det nu, i avvaktan på domstolens yttrande.

3-122

Talmannen. – Jag skulle vilja be ordföranden i det berörda utskottet att ge sin åsikt.

3-123

Hernández Mollar (PPE-DE), ordförande i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (ES) Herr talman! Jag anser inte att det finns något skäl att inte rösta om betänkandet och resolutionsförslaget. Det vi har röstat om denna morgon står helt i överensstämmelse med innehållet i resolutionen, där syftet är att avtalet skall upphävas. Vi måste därför uttrycka vår åsikt om detta. Jag anser att en omröstning bör göras om både förslaget och resolutionsförslaget, och jag skulle vilja be om att detta görs.

3-124

Watson (ELDR). – (EN) Herr talman! Om föredraganden begär en återförvisning till utskottet av sitt eget betänkande och det råder delade meningar om detta så borde väl ändå kammaren rösta om det?

3-125

Talmannen. – Om detta är en officiell begäran om återförvisning kommer vi att ha en ledamot som talar för och en emot, och sedan kommer parlamentet att besluta.

3-126

Watson (ELDR). – (EN) Herr talman! Vi har beslutat att hänskjuta ärendet till domstolen. Om vi nu skulle rösta om betänkandet och inte godkänna avtalet så skulle detta vara ohövligt mot domstolen. Om kammaren skulle rösta och godkänna avtalet skulle det vara att föregå domstolens yttrande. Jag tycker det är självklart att vi, medan vi avvaktar domstolens yttrande, låter betänkandet stanna kvar i utskottet innan vi röstar om det. (Applåder)

3-127

Hernández Mollar (PPE-DE), ordförande i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (ES) Herr talman! Jag skulle vilja upprepa det jag sade tidigare: Det finns ingen motsättning mellan att vi å ena sidan röstade som vi gjorde nu på morgonen i fråga om domstolens preliminära utslag och att vi å andra sidan måste uttrycka vår åsikt om lagstiftningsförslaget och resolutionen. Jag upprepar: Det är i resolutionen som det krävs att avtalet skall upphävas. Vi har därför denna lagliga rätt i kammaren, och de politiska grupperna skulle fråntas den om vi hindrades från att rösta om förslaget och resolutionen. Jag vill därför igen, herr talman, insistera på att detta betänkande inte får återförvisas till utskottet, utan att en omröstning som planerat bör göras om det, av de skäl jag just redogjort för, och som jag anser är bindande.

21-04-2004 41

3-128

(Parlamentet beslutade om återförvisning till utskottet.)

*** Betänkande (A5-0229/2004) av Roberta Angelilli för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets förordning om skyldighet för medlemsstaternas behöriga myndigheter att systematiskt förse tredjelandsmedborgares resehandlingar med stämpel då medlemsstaternas yttre gränser passeras och om ändring i detta syfte av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och den gemensamma handboken (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

***

Betänkande (A5-0248/2004) av Ozan Ceyhun för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets förordning om Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (omarbetning) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

***

Betänkande (A5-0200/2004) av Juan José Bayona de Perogordo för budgetkontrollutskottet om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska gemenskapernas allmänna budget för budgetåret 2002 (kommissionen) (Parlamentet antog resolutionen.)

*** Betänkande (A5-0183/2004) av Jonas Sjöstedt för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen avseende genomförandet av budgeten för den sjätte, sjunde och åttonde Europeiska utvecklingsfonden för budgetåret 2002 (Parlamentet antog resolutionen.)

***

Betänkande (A5-0228/2004) av Gabriele Stauner för budgetkontrollutskottet om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2002: 1. Avsnitt II, Rådet 2. Avsnitt IV, Domstolen 3. Avsnitt V, Revisionsrätten 4. Avsnitt VI, Ekonomiska och sociala kommittén 5. Avsnitt VII, Regionkommittén 6. Avsnitt VIII, Ombudsmannen (Parlamentet antog resolutionerna som gick till omröstning i tur och ordning.)

***

Betänkande (A5-0218/2004) av Michiel van Hulten för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska gemenskapernas allmänna budget för budgetåret 2002 (Avsnitt I – Europaparlamentet) Före omröstningen:

3-129

Bourlanges (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag är helt förbluffad över att punkt 24 i Michiel van Hultens resolution inte anses otillåtlig. Jag kräver att den förklaras otillåtlig. I texten står det: ”Föredraganden anser att det är nödvändigt …”. Den här församlingen befinner sig inte i positionen att säga vad föredraganden anser eller inte anser. Men den befinner sig absolut i positionen att säga om den håller med föredraganden eller inte. Detta är inte vad saken handlar om. Jag kräver att punkt 24 förklaras otillåtlig. (Applåder)

3-130

Van Hulten (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det föreligger ett missförstånd. Jean-Louis Bourlanges hänvisar till motiveringen – inte till en punkt i resolutionen –, och som ni vet ingår inte motiveringen i den slutliga text som antas av plenarsammanträdet.

3-131

Talmannen. – För mig verkar det, herr Bourlanges, som om Michiel van Hultens svar klargör frågan. Efter omröstningen om ändringsförslag 44:

3-132

Blak (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! Eftersom ändringsförslag 44 antogs vill jag som representant för Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster dra tillbaka ändringsförslagen 29 och 32. De är inte längre relevanta.

3-133

Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! Det stämmer, och jag är tacksam för detta. Från tolken hörde jag bara ”och”, ”29 och 32”. Vad jag förstår är 30 och 31 överflödiga också, eftersom de handlar om precis samma saker. Det kanske var ett tolkningsfel. Jag tror att Freddy Blak och jag kan vara överens om att hans grupps åtgärder nu i praktiken inte är relevanta längre.

3-134

(Parlamentet antog resolutionen.) Efter omröstningen:

3-135

Ferber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Om jag inte såg helt fel så deltog inte Hans-Peter Martin i den här omröstningen. Jag skulle beklaga detta mycket, med tanke på den omfattande reform vi just har genomfört, och jag hoppas att han i vederbörlig ordning kommer att ge oss sitt stöd i dessa frågor. När allt kommer omkring är det inte mer än riktigt att han deltar

42 21-04-2004

i detta slags omröstningar, och jag skulle också ha blivit glad om han hade ingivit några ändringsförslag för att få till stånd en omröstning om sin reformagenda.

3-136

Martin, Hans-Peter (NI). – (DE) Herr talman! Jag vill bara svara på de påpekanden som just har gjorts. Jag är här – jag behövde bara gå ut en kort stund, då ett uttalande offentliggjordes på talmannens vägnar där antydningar gjordes om mig som helt enkelt inte stämde. Jag har ofta sett Markus Ferber lämna kammaren under liknande omständigheter. Jag har hela tiden spelat min roll i den här reformprocessen, och denna beklagansvärda reaktion visar hur mycket ni isolerar er, och i vilken utsträckning kritik inom parlamentet – mina ändringsförslag i utskotten inräknade – helt enkelt ignoreras. Jag tycker synd om Europas väljare och skattebetalare.

3-137

Van Hulten (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Vi vann inte omröstningen mot Strasbourg, och jag erkänner mig för tillfället besegrad på denna punkt. När det gäller den andra punkten röstade vi med mycket stor majoritet för att så snart som möjligt införa den reform av utgiftssystemet som presidiet antog förra året. Skulle ni kunna be ordföranden att så snart som möjligt ge kammaren besked om när han tänker be presidiet att anta dessa bestämmelser?

* * *

3-138

Betänkande (A5-0253/2004) av Fiorella Ghilardotti för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om modernare bolagsrätt och effektivare företagsstyrning i Europeiska unionen – Handlingsplan (Parlamentet antog resolutionen.)

***

3-139

Balfe (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Skulle ni kunna ge kammaren en fingervisning om när ni tänker göra avbrott för lunch? Vi har många omröstningar framför oss, och det finns även några officiella delegationer, en från det australiska parlamentet, som väntar på vår kollega Robert William Sturdy som skall bjuda dem på lunch. Dessutom har klockan blivit tio över två! (Applåder)

3-140

Talmannen. – Jag överlåter åt kammaren att besluta om detta.

3-141

Poos (PSE). – (FR) Herr talman! Oavsett vilket beslutet om uppskjutandet av de kommande punkterna blir vill jag be er att ta upp Cypernresolutionen till omröstning, eftersom det är viktigt att Europaparlamentets

ståndpunkt offentliggörs i god tid före lördagens folkomröstning. (Applåder)

3-142

(Parlamentet förkastade förslaget om att avbryta omröstningen.)

*** Förslag till resolution (B5-0188/2004) för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om Cypern (Parlamentet antog resolutionen.)

*** Betänkande (A5-0192/2004) av Alexander Radwan för utskottet för ekonomi och valutafrågor om en rättslig ram för ett gemensamt betalningsområde (Parlamentet antog resolutionen.)

***

Betänkande (A5-0261/2004) av Anders Wijkman för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Integrerad produktpolitik – Miljöpåverkan ur livscykelperspektiv Efter punkt 11:

3-143

Wijkman (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag förstår och sympatiserar med tanken bakom det ändringsförslag som lagts fram om att det krävs incitament för att främja köp av miljövänliga produkter. Ordalydelsen är däremot alltför specifik. Jag föreslår därför följande alternativ: ”Europaparlamentet kräver att kommissionen, för att främja konsumtionen av miljövänliga produkter, uppmanar medlemsstaterna att överväga olika incitament, exempelvis sänkta skatter, avdrag etc.” Jag har förstått att mina kolleger som ursprungligen lade fram ändringsförslaget accepterar detta.

3-144

(Talmannen konstaterade att det inte fanns några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.) Ändringsförslag 14:

3-145

Wijkman (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag stöder den första delen av ändringsförslaget, men inte den andra. Jag skulle dock vilja föreslå att om kammaren stöder den första delen så bör den rösta om den som ett tillägg.

3-146

(Parlamentet antog resolutionen.)

21-04-2004 43

***

3-147

Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det ingår i mina befogenheter som ordförande i det tillfälliga utskottet för Sterckxbetänkandet, som vi har arbetat med i ett halvår, att be er att rösta om det för att undanröja risken för att det bortfaller. Jag ber er att ta hänsyn till det arbete som har utförts av parlamentsledamöterna under ett halvår och rösta om Sterckxbetänkandet. (Applåder)

3-148

Betänkande (A5-0257/2004) av Dirk Sterckx för tillfälliga utskottet för ökad sjösäkerhet om ökad sjösäkerhet Före omröstningen om ändringsförslag 2:

3-149

Varela Suanzes-Carpegna (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Vi har bett de ansvariga instanserna att göra en språklig rättelse eftersom ändringsförslag 2 har ingivits på engelska, och det finns andra versioner som innehåller ordet ”betydande”, som inte finns i den engelska versionen, som är den riktiga. Jag skulle vilja be om att denna ändring görs.

3-150

Talmannen. – Vi kommer att kontrollera alla språkversioner, herr Varela Suanzes-Carpegna. (Parlamentet antog resolutionen.)

RÖSTFÖRKLARINGAR

- Sammanträdeskalender för 2005

3-151

Berthu (NI), skriftlig. – (FR) Återigen har Europaparlamentet röstat för en sammanträdeskalender för 2005 där det inte ingår några sammanträden i Strasbourg på fredagar. Jag röstade naturligtvis mot det. Vad vi faktiskt väntar på att den franska regeringen skall göra – och vi har förgäves väntat i åratal – är att den skall gå till domstolen för att driva igenom fördraget. Jag skulle vilja påminna er om vad jag har sagt tusen gånger tidigare vid andra röstförklaringar: Argumenten är bra. För det första är inte Europaparlamentet en suverän församling, och det måste rätta sig efter fördraget, vilket domstolen har bekräftat. För det andra har den också bekräftat, i det protokoll där institutionernas placeringar fastställs och där det talas om ”tolv månatliga plenarsammanträden” i Europaparlamentet, att ”de” syftar på sammanträdena som de hölls vid den tid då beslutet fattades. I dessa ingick fem dagars sammanträde varje månad, inklusive fredagen.

Alltså måste vi lämna in en överklagan i denna fråga, särskilt då Europaparlamentet nu är så överbelastat av arbete.

3-152

- Betänkande (A5-0250/2004) av Gargani

3-153

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Det är absolut nödvändigt att gemenskapslagstiftningen förenklas och förtydligas så att den blir mer tillgänglig för den vanlige medborgaren och mer lättläst för alla. Mål som dessa kan vara svåra att uppnå om vi på ett och samma område fortsätter att ha en mängd olika bestämmelser som i många fall ändras i hög grad. Syftet med det förslag från kommissionen som vi har framför oss, och som jag naturligtvis stöder, är att kodifiera det första rådsdirektivet av den 23 juli 1962 om gemensamma regler för vissa typer av vägtransporter av gods, och de andra rättsakter som har ändrats, att bevara innehållet som helhet och att bara kombinera dem med de formella ändringar som behövs för själva kodifieringsprocessen. Det är i linje med kommissionens beslut av den 1 april 1987 att ta dess tjänster i anspråk för att börja kodifiera alla rättsakter när de har ändrats tio gånger för att säkerställa att alla gemenskapsbeslut är tydliga och begripliga. Detta står också i överensstämmelse med ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet i Edinburgh i december 1992, där man på nytt betonade vikten av kodifiering. Jag röstade för betänkandet, där det rekommenderas att detta förslag godkänns.

3-154

- Betänkande (A5-0252/2004) av Gargani

3-155

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Det är absolut nödvändigt att gemenskapslagstiftningen förenklas och förtydligas så att den blir mer tillgänglig för den vanlige medborgaren och lättare att förstå för alla. Mål som dessa kan vara svåra att uppnå om vi på ett och samma område fortsätter att ha en mängd olika bestämmelser som i många fall ändras i hög grad. Syftet med det förslag från kommissionen som vi har framför oss, och som jag naturligtvis stöder, är att kodifiera rådets direktiv 78/659/EEG av den 18 juli 1978 om kvaliteten på sötvatten som behöver skyddas eller förbättras som stöd för fiskbeståndet. Det är i linje med kommissionens beslut av den 1 april 1987 att ta dess tjänster i anspråk för att börja kodifiera alla rättsakter när de har ändrats tio gånger för att säkerställa att alla gemenskapsbeslut är tydliga och begripliga. Detta står också i överensstämmelse med ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet i Edinburgh i december 1992, där man på nytt betonade vikten av kodifiering.

44 21-04-2004

Jag röstade för betänkandet, där det rekommenderas att detta förslag godkänns.

3-156

- Rekommendation (A5-0238/2004) av Berenguer-Fuster

3-157

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) I Luis Berenguer Fusters betänkande förespråkas ett godkännande av förslaget till rådets beslut om ett utkast till föreskrifter från Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa. Dokumentet är tydligt och är en av många åtgärder för undvikande av att tekniska hinder uppstår för handeln med motorfordon mellan de avtalsslutande parterna. I detta specifika fall är förhoppningen att man kommer att anta en ny förordning om enhetliga tekniska föreskrifter rörande brandegenskaper hos interiörmaterial i vissa motorfordonskategorier. Det kommande mötet för världsforumet för harmonisering av bestämmelser inom UN/ECE (Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa) blir ett tillfälle för kommissionens representant att rösta i denna fråga för Europeiska gemenskapens räkning. Vi bör komma ihåg att Europeiska unionen 1997 anslöt sig till det reviderade avtalet från 1958 för Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa, och att rådets beslut trädde i kraft den 24 mars 1998. Vi bör också notera att detta utkast till förordning utan tvekan kommer att innebära bättre miljösäkerhet och miljöskydd. Jag röstade för betänkandet, eftersom jag helt står bakom ståndpunkten i det.

3-158

- Rekommendation (A5-0240/2004) av Berenguer-Fuster

3-159

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) I Luis Berenguer Fusters betänkande förespråkas ett godkännande av förslaget till rådets beslut om ett utkast till föreskrifter från Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa. Dokumentet är tydligt och är en av många åtgärder för undvikande av att tekniska hinder uppstår för handeln med motorfordon mellan de avtalsslutande parterna. I detta specifika fall är förhoppningen att man kommer att anta en ny förordning om enhetliga tekniska föreskrifter för att förhindra obehörigt nyttjande av motorfordon. Jag röstade för betänkandet, liksom de andra paketen, eftersom jag helt står bakom ståndpunkten i det.

3-160

- Rekommendation (A5-0239/2004) av Berenguer-Fuster

3-161

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) I Luis Berenguer Fusters betänkande förespråkas ett godkännande av förslaget till rådets beslut om ett utkast till föreskrifter från Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa. Dokumentet är tydligt och är en av många åtgärder för undvikande av att tekniska hinder uppstår för handeln med motorfordon mellan de avtalsslutande parterna. I detta specifika fall är förhoppningen att man kommer att anta en ny förordning om enhetliga föreskrifter för typgodkännande av däck när det gäller däckbuller. Jag röstade för betänkandet, liksom de andra paketen, eftersom jag helt står bakom ståndpunkten i det.

3-162

- Betänkande (A5-0231/2004) av Daul

3-163

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) I det förslag vi har framför oss vill man ändra tillämpningsområdet för tre förordningar som anger vissa villkor för tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken i de yttersta randområdena. Syftet med ändringarna är att förbättra villkoren för produktion och marknadsföring av jordbruksprodukter i dessa regioner och att ge kompensation för geografiskt läge och särskilda förhållanden. För att det skall gå att förebygga skenhandel med de produkter det handlar om är det enligt förordningarna förbjudet att vidaresända och återexportera dessa produkter från randområdena. Detta förbud och de strikta undantagen har inverkat negativt på vissa verksamhetsutövares ekonomiska utveckling. Detta förslag går ut på att tillståndet att transportera eller exportera de produkter det gäller skall ges efter att ersättning har givits för den ekonomiska fördelen. En ytterligare åtgärd gäller Azorerna och Madeira. I nuläget kommer inte förbudet mot att vidaresända och återexportera de produkter som omfattas av de särskilda leveransarrangemangen att gälla för handeln mellan Azorerna och Madeira, och ingen åtskillnad görs mellan bearbetade och obearbetade produkter. Spekulativ handel med socker från Madeira som omfattas av de särskilda leveransarrangemangen har förekommit i Azorerna, där det finns svårigheter på marknaden. I förslaget föreslås därför att handeln mellan Azorerna och Madeira med produkter som omfattas av de särskilda leveransarrangemangen skall inskränka sig till bearbetade produkter. Jag röstade för förslaget.

3-164

21-04-2004 45

- Betänkande (A5-0241/2004) av Sanders ten-Holte

3-165

Queiró (UEN), skriftlig. – (PT) Med tanke på hur viktigt Europeiska audiovisuella observationsorganet är och det lovvärda arbete man har utfört välkomnar jag föredragandens förslag att godkänna kommissionens förslag att förlänga gemenskapens medverkan i observationsorganet med två år, med bevarande av nuvarande budgettak. Endast två ändringsförslag har ingivits: Målet med det första är att där så är möjligt utöka dess befogenheter, och målet med det andra är att föreslå att Europeiska audiovisuella observationsorganet skall samla och tillhandahålla expertis och systematisk information inom områdena skatte- och arbetslagstiftning, upphovsrätt och konsumentskydd.

3-166

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Det är väl känt att Europeiska audiovisuella observationsorganet är baserat på ett utvidgat delavtal från Europarådet. För närvarande medverkar 35 stater i observationsorganet, inräknat alla EU:s nuvarande och framtida medlemsstater. Målet är att förbättra informationsöverföringen inom den audiovisuella branschen, att främja marknadsöverblicken och öka insynen. Syftet med det förslag vi har framför oss är att förlänga gemenskapens medverkan i observatoriet med en tvåårsperiod, till december 2006, med bevarande av den årliga budgeten på 2004 års nivå, 235 000 euro. Detta ger jag gärna mitt stöd. Jag stöder också föredragandens förslag: det första, att Europeiska audiovisuella observationsorganet där så är möjligt skall få utökade befogenheter, och det andra, att Europeiska audiovisuella observationsorganet skall samla och tillhandahålla expertis och systematisk information inom områdena skatte- och arbetslagstiftning, upphovsrätt och konsumentskydd. Till sist skulle jag särskilt vilja betona vikten av att avhjälpa bristen på statistisk information och riktmärkning i fråga om tjänster för blinda och synskadade samt döva och hörselskadade personer i EU. Det är lämpligt att observationsorganet påtar sig rollen att samla och publicera denna information. Av alla dessa skäl röstade jag för.

3-167

- Betänkande (A5-0226/2004) av Maaten

3-168

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Under senare år har betydande framsteg gjorts i motverkandet av tobakskonsumtion. Tobakskonsumtion innebär utan tvekan betydande hälsorisker för människor. Det är därför mycket viktigt att EU och medlemsstaterna föreslår åtgärder för att skydda den allmänna hälsan.

Ett nyligen införd och väldokumenterad bestämmelse är den som säger att det på varje paket skall finnas en varningstext som täcker minst 30 procent av de större ytorna. Inte desto mindre anses det allmänt att mer behöver göras, och det är därför denna ramkonvention har utarbetats. Även om jag är emot den överdrivna nitiskhet och de absurda åtgärder som har uppdagats håller jag med om att människor behöver skyddas från tobaksrök på vissa platser. Jag välkomnar därför åtgärder som syftar till att förbjuda försäljning av tobak till minderåriga och som syftar till ökat samarbete mellan medlemsstaterna och till rekommendationer för reklam, särskilt då dessa inte är bindande. Betänkandet fick ett positivt mottagande i berörda utskott, och antagandet av Världshälsoorganisationens ramkonvention skulle inte få några allvarliga ekonomiska konsekvenser och skulle inte inverka på de rättsakter som finns, men jag har ännu de invändningar jag uttryckte under den parlamentariska processen, särskilt gällande säkerställandet av att subsidiaritetsprincipen efterlevs. Därför lade jag ned min röst.

3-169

- Betänkande (A5-0251/2004) av Jackson

3-170

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) I direktiv 2001/113/EG harmoniseras etiketteringen av sylt, gelé och marmelad samt sötad kastanjepuré avsedda som livsmedel. Varje produkt definieras separat med separat specificerat innehåll. Målet med förslaget är att ändra den tyska versionen av direktivet – mot bakgrund av att termen marmelad i vissa delar av Österrike traditionellt har en vidare syftning än den som hittills använts i direktivet – så att denna rättelse införs och för undvikande av andra tänkbara betydelserelaterade missförstånd. Jag anser att förslaget, även om det syftar till att rätta till ett mycket specifikt missförhållande, också aktualiserar två mer allmängiltiga värden som bör vara prioriterade på den europeiska dagordningen, nämligen respekt för traditioner och seder och för flerspråkighet. Utan detta mål tror jag att Europa skulle ”koncentreras”, att det skulle falla offer för en gravitationskraft i riktning mot ett centrum avskilt från den lokala verkligheten på olika platser. För tydlighetens skull röstade jag för.

3-171

- Betänkande (A5-0212/2004) av Mulder

3-172

De Rossa (PSE), skriftlig. – (EN) Jag vill att mitt stöd för detta betänkande skall föras till protokollet, särskilt mitt stöd för beviljande av ansvarsfrihet för Europeiska

46 21-04-2004

fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor för budgetåret 2002 (C5-0631/2003 – 2003/2241(DEC)). Fonden är ett trepartssammansatt EU-organ som inrättades 1975 för att bidra till planering och förverkligande av bättre levnads- och arbetsvillkor. Den har sitt säte i Dublin, och jag är mycket stolt över de utmärkta forsknings- och utvecklingsprojekt den bedriver för att ta fram data och analyser i syfte att informera och stödja utvecklingen av EU:s politik på området för levnads- och arbetsvillkor. Fonden har bidragit stort till det arbete som utförts av de av oss som har ett särskilt intresse av att uppnå Lissabonmålen om fler och bättre arbetstillfällen. Den har stött ett konstruktivt deltagande av arbetsmarknadens parter i utvecklingen av rättvisa arbetsrutiner som erkänner de anställdas sanna värde som centrala aktörer.

3-173

- Betänkande (A5-0201/2004) av Rühle

3-174

Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Med det här betänkandet beviljar parlamentet kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) för det budgetår som löpte ut den 23 juli 2002. Vi har inga invändningar mot detta. Efter Kol- och stålfördragets upphörande försvann Europeiska kol- och stålgemenskapens rättsliga system och förfaranden direkt, och dess rådgivande kommitté upplöstes. EKSG fortsatte dock under 2002 att ur sin driftsbudget finansiera anpassningsstöd till förmån för arbetstagare med 35 miljoner euro och forskningsstöd med 72 miljoner euro samt ytterligare anslag på 21 miljoner euro för programmet Rechar för sociala åtgärder inom kolindustrin. Mot bakgrund av krisen inom kol- och stålområdet och de sociala och ekonomiska kostnaderna för omstruktureringen de senaste årtiondena har avvecklingen av EKSG – oavsett vilken kritik man kan rikta mot den – lett till ett tomrum som måste fyllas, även på gemenskapsnivå, ett tomrum som inte fylls av den nya Kol- och stålforskningsfonden. Med tanke på vikten av forskningsinvesteringar på dessa områden är det mycket viktigt att vi överväger vilka åtgärder som kan genomföras på gemenskapsnivå för att stödja dessa sektorer, bland annat att bevara vissa av de sociala åtgärderna i det gamla Kol- och stålfördraget under en bestämd period.

3-175

Queiró (UEN), skriftlig. – (PT) Det viktigaste konstaterandet i betänkandet är att EKSG under de senaste femton åren har betalat ut cirka 800 miljoner euro till olika företag och institut för tillämpad forskning bara inom stålområdet, i regel utan att EKSG fått den avtalsenliga andelen av intäkterna från de patent som därigenom blivit möjliga. Kommissionen måste därför driva igenom sina rättsliga anspråk på intäkter från

forskningsfinansiering genom ett registreringsförfarande för patenten och genom andra lämpliga åtgärder. Jag välkomnar också det faktum att förhandlingarna med de anslutande länderna om villkoren för deras deltagande i en ny forskningsfond för kol och stål kunde avslutas med framgång. Dessa villkor innebär att de fastställda inbetalningarna differentieras på grundval av storleken på mineraltillgångarna och landets ekonomiska situation. Vi stöder föredragandens ståndpunkt och röstade alltså för. Vi vill också i likhet med föredraganden återigen uttrycka vår uppskattning för alla dem som inrättade och utvecklade Europeiska kol- och stålgemenskapen och på så sätt starkt bidrog till Europas enande.

3-176

- Andrabehandlingsrekommendation (A5-0278/2004) av Bradbourn

3-177

Dehousse (PSE). – (FR) Herr talman! Det fanns olika ändringsförslag som var värda att ta under övervägande, men alla ändringsförslag skulle ha resulterat i ett medlingsförfarande och en definitiv risk för en grundläggande omprövning och allvarliga förseningar. Det var därför jag inte kunde stödja något av ändringsförslagen, men detta är inte fallet med den förslagna förbindelsen mellan italienska fastlandet och Sicilien, som jag gav mitt stöd för.

3-178

Musumeci (UEN). – (IT) Herr talman! Som parlamentsledamot för Sicilien skulle jag vilja uttrycka min tillfredsställelse och uppskattning, och tacka mina kolleger som i likhet med mig röstade för ändringsförslaget denna morgon. Detta visar hur sunda förnuftet till slut segrade inför den beredvillighet som visats av rådet. Det råder inget tvivel om att en överväldigande majoritet av parlamentet i dag har avslutat förfarandet vid andra behandlingen genom att acceptera den gemensamma ståndpunkten. Dock nedslogs vi återigen av försöket från Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, med hjälp av Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och av några italienska vänsterdemokrater, att med ett ändringsförslag som lyckligtvis bara fick runt 50 röster avbryta planeringen av Messinabron inom den transeuropeiska sträckan från Berlin till Palermo. Om ändringsförslaget hade godkänts hade det fått de mycket negativa effekter som nämndes under slutet av förfarandet, och den italienska regeringen, som redan har påbörjat arbetet inför byggandet av bron, skulle inte ha fått det tioprocentiga bidrag från gemenskapen som angavs i fördraget. Utöver betydelsen av själva beloppet hade ett sådant utslag naturligtvis också fått politiska konsekvenser. Motståndet mot bron över sundet verkade dock – om jag så får säga – vara vilseledande från början, och mer specifikt stod det i strid med rättmätiga intressen i

21-04-2004 47

Sicilien och södra Italien. Vi kan inte hoppas på utveckling i dessa sydliga europeiska regioner om vi förvägrar dem rätten till grundläggande infrastruktur. Byggandet av bron kommer naturligtvis inte att lösa alla de problem som hänger samman med de socioekonomiska försämringarna på Sicilien, men det kommer att göra det möjligt att äntligen slutföra byggandet av de transeuropeiska väg- och järnvägsnäten, och det kommer att göra det möjligt för ön att bli mer konkurrenskraftig i det frihandelsområde som planeras till 2010.

3-179

Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag skulle vilja ge Philip Charles Bradbourn en eloge för hans utmärkta betänkande om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut nr 1692/96/EG om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet. Jag välkomnar betänkandet, och särskilt strategin för att förnya det transeuropeiska transportnätet, som är en av nyckelfaktorerna för att den inre marknaden skall fungera smidigt. Jag stöder starkt Philip Charles Bradbourns åsikt att parlamentet skall delta och medverka i utvecklingen av projekt som är en del av utvecklingen av det transeuropeiska transportnätet. Jag stöder också önskemålet att man i artikel 3.2 i kommissionens reviderade förslag särskilt skall nämna regionala flygplatser, eftersom också dessa spelar en viktig roll för utvecklingen av det transeuropeiska transportnätet.

3-180

Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Vid första behandlingen, i debatten den 10 mars, förkastade jag denna plan. Vad som nu händer vid andra behandlingen är att en mycket lång lista med motorvägar, flygplatser, broar och tunnlar utan omröstning om helheten fastläggs som ett investeringsåtagande för EU. Detta innebär ett långsiktigt behov av medfinansiering och kommer förmodligen också att möjliggöra kringgåenden av kravet på att utarbeta miljökonsekvensbeskrivningar. Genom paketet avslöjas också avsikten att ytterligare försumma det väl utbyggda järnvägsnätet i Östeuropa genom att bygga ett stort antal motorvägar där. Jag motsätter mig tanken, som bland annat förespråkas av Italiens regering under Silvio Berlusconi, att skatteintäkter till största delen bör spenderas på infrastruktur och på andra större bygg- och anläggningsarbeten i stället för på offentliga tjänster, miljöskydd och social trygghet. En verklig debatt om detta är inte längre möjlig i dag på grund av tidsbrist. Min grupp strävar efter att skrota planerna på en bro över Messinasundet, eftersom den blir oanvändbar på grund av jordbävningar och vindar och överflödig på grund av brister i det anslutande järnvägsnätet, och eftersom byggandet av den främst tjänar maffians intressen. Vidare stöder jag alla ändringsförslagen från De gröna: Ett förkastande av alla dessa ändringsförslag

skulle innebära en mycket tung börda för Europa och onödig miljöförstöring i åratal framöver.

3-181

Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Under den senaste sammanträdesperioden gjorde representanter för Bombardierkoncernens företagsråd – Bombardier är ett företag som är specialiserat på tillverkning av rullande materiel för järnvägssektorn – en sakframställning för ett antal parlamentsledamöter där man redogjorde för sin oro för att sakkunskap, erfarenhet och teknisk kapacitet på området för tillverkning av detta slags utrustning skulle gå förlorade genom den hotande stängningen av sex anläggningar inom EU. Vi håller kommissionen och medlemsstaterna ansvariga för nedmonteringen av denna viktiga sektor och avskedandet av tusentals arbetare. Bara i Portugal har situationen inneburit att 550 personer har förlorat sina arbeten i själva verksamheterna, och att nästan ytterligare 1 000 har förlorat sina arbeten hos underleverantörer. Om den framtida prioriteringen i utvecklingen av det transeuropeiska transportnätet är att övergå från vägtransporter till i synnerhet järnvägstransporter måste vi öka mängden ny utrustning och rullande materiel. Det är här Bombardiers argument för de åtgärder företaget föreslog – bristande orderingång – kommer in. Även om vissa aspekter av det förslag som diskuteras kan kritiseras måste vi ge vårt stöd för arbetet för alternativa transportsätt som är mindre skadliga för miljön, till exempel järnvägstransporter. Detta är inget isolerat exempel, och särskilda åtgärder måste vidtas för skyddet av denna nyckelsektor i den europeiska industrin.

3-182

- Betänkande (A5-0137/2004) av Jackson

3-183

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Till skillnad från fonderna, som i regel är storskaliga och av vital betydelse, är Life en finansieringskälla särskilt inriktad mot åtgärder för att skydda natur och miljö. Sådana åtgärder syftar till att främja spridning av metoder, till att främja utveckling och till att visa hur färdigheter och erfarenheter kan användas på olika platser; de underlättar också utövandet av gemenskapens politik och upprätthållandet av lagar på miljöområdet. Detta instrument bidrar till genomförandet av gemenskapsdirektiven 79/409/EEC, ”fågeldirektivet”, och 92/43/EEC, ”livsmiljödirektivet”. Särskilt bidrar det till genomförandet av det europeiska Natura 2000-nätverket, där syftet är bevarandet på plats av de viktigaste naturliga miljöerna inom EU, exempelvis genom särskilda ”bevarandeplatser”. Life III löper ut den 31 december 2004. Förslaget syftar till att förlänga tillämpningen av det gällande instrumentet för att säkerställa kontinuiteten till dess att ett nytt tillvägagångssätt utvecklats inför den nya budgetplanen för perioden efter 2006. Naturligtvis röstade jag för förslaget.

48 21-04-2004

Jag hoppas dock att man tar hänsyn till slutsatserna i ”Artikel 8-gruppen” (livsmiljödirektivet), särskilt att den nuvarande finansieringen av Natura 2000-nätverket via Life-Natur-instrumentet (47 procent av de totala tillgångarna i Life-programmet) är uppenbart otillräcklig, att ansökningsförfarandet är byråkratiskt och att Life-Natur-programmet måste stärkas betydligt, och i ... (Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)

3-184

Thyssen (PPE-DE), skriftlig. – (NL) Denna eftermiddag godkände parlamentet med stor majoritet en tvåårig förlängning av Life-programmet. Förslaget kommer att säkerställa kontinuiteten till dess att ett nytt tillvägagångssätt utvecklats inför den nya budgetplanen. När förlängningen av Life-programmet först diskuterades informerade revisionsrätten utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om att en revision hade genomförts i åtta medlemsstater. Denna hade uppenbarligen avslöjat att det då privata organisationer använder europeiska bidrag för att förvärva områden för naturreservat inte finns tillräckliga garantier för att dessa områden fortsätter att skötas på ett tillfredsställande sätt då stödperioden upphör. Man kunde dock inte ge oss några konkreta exempel. Förslaget från revisionsrätten att privata organisationer i framtiden inte skulle kunna få EU-bidrag för förvärvande av naturreservat fick därför inget stöd från parlamentet, vilket jag tycker var mycket bra. Revisionsrätten får naturligtvis föreslå saker för oss. Vi kan under inga förhållanden tillåta missbruk, men det betyder inte att väl fungerande privata organisationer skall drabbas. Vi kan och får inte utestänga de tusentals frivilliga inom EU som osjälviskt arbetar med bevarandet av naturreservat. Tvärtom måste vi uppmuntra dem i stället för att avskräcka dem. Jag är särskilt nöjd med att jag har kunnat bidra till att väl fungerande miljöorganisationer kan fortsätta att få europeiska bidrag för att köpa mark för naturreservat i framtiden.

3-185

- Betänkande (A5-0271/2004) av Boogerd-Quaak

3-185-500

Banotti (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande mot min vilja. Det är inte perfekt, och det finns redan tecken på att sådana uppgifter oavsiktligt har släppts till tredje parter. Jag erkänner fullt ut varje lands rättighet att skydda och upprätthålla sin säkerhet. Vad vi har här är en kulturkrock där egennyttan har segrat.

3-186

De Rossa (PSE), skriftlig. – (EN) Jag har än en gång röstat för att förhindra att en oacceptabel mängd passageraruppgifter överförs till de amerikanska myndigheterna utan att dessa erbjuder ett tillräckligt

skydd av europeiska passagerares medborgerliga rättigheter. Samtidigt som jag fullt ut respekterar behovet av största möjliga beredskap mot terrorism, kommer terroristerna att ha vunnit om vi ger upp våra medborgerliga och mänskliga rättigheter under förevändning att garantera säkerheten. Jag är mycket besviken över att Irland röstade för avtalsutkastet och på så sätt gav klartecken för oberättigade intrång i irländska passagerares privatliv. Kommissionen måste helt enkelt se till att avtalsutkastet modifieras i syfte att garantera de europeiska medborgarnas dataskyddsrättigheter. Irländska och europeiska passagerare har en rätt att veta att deras grundläggande medborgerliga rättigheter inte offras i kampen mot terrorism.

3-187

Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I enlighet med tidigare ställningstaganden har parlamentet inte godkänt en överenskommelse med USA om överföring av flygpassageraruppgifter inom ramen för det så kallade ”kriget mot terrorismen”. Så här långt har parlamentet bara gått med på att hänskjuta ärendet till EG-domstolen för att den skall fälla sitt utslag. Kommissionens förslag och det följande förslaget till rådets beslut möjliggjorde att ”de amerikanska myndigheter som ansvarar för brottsbekämpning får tillgång till databaser med personuppgifter som befinner sig på gemenskapens territorium”, vilket ”innebär att Förenta staterna utövar sina suveräna befogenheter” på gemenskapens territorium. Avtalet skulle förklara att ”Förenta staternas lagstiftning på detta område är tillämplig i Europeiska unionen och på EU-medborgare” och skulle ”till EU-nivå överför[a] medlemsstaternas befogenhet att skönsmässigt (...) i säkerhetshänseende tillåta användning av uppgifter som ursprungligen samlats in för kommersiell användning och (...) skapar en rättslig förpliktelse för de europeiska lufttrafikföretagen att bevilja tillgång till dessa uppgifter”. I fråga om skyddet för medborgarnas rättigheter, friheter och garantier sägs följande: ”I förslaget till avtal definieras tyvärr inte omfattningen av och gränserna för dessa rättigheter, utan det hänvisas bara till ett ensidigt kommissionsbeslut, i vilket man i sin tur hänvisar till några ensidiga åtaganden från den amerikanska förvaltningens sida, i vilka det hänvisas till befintliga och framtida amerikanska bestämmelser.”

3-188

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Denna fråga gällde Boogerd-Quaak-betänkandet om avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Amerikas förenta stater om överföring av passageraruppgifter till Förenta staternas Department of Homeland Security (A5-0271/2004). Mot bakgrund av att detta

21-04-2004 49

samrådsförfarande godkändes återstår det ännu att rösta om betänkandet. Det finns i dag goda skäl att sluta denna typ av avtal på grund av det växande hotet från terrorismen. Detta bör vara en grundläggande samarbetsåtgärd mellan olika länder, och ett blockerande av den fördröjer bara ett resolut svar från EU på terroristhotet. Till skillnad från föredraganden anser jag att en underskrift av detta avtal faktiskt är förenlig med EG-fördraget och inte strider mot den europeiska lagstiftningen för dataskydd. Jag stöder därför helt och hållet de argument som framförts av kommissionär Chris Patten. I stället för att hindra genomförandet av åtgärder av detta slag bör parlamentet arbeta för ett krav på att transportörer som flyger till EU:s territorium skall följa bestämmelser av detta slag, för att på så sätt skapa ett skydd för oss alla. Eftersom jag från både politisk och teknisk synpunkt är emot varje rekommendation till rådet att inte ingå detta avtal med USA röstade jag emot ett överlämnande av ärendet till domstolen, då jag ser detta som en skamlig förhalningstaktik och som ett nytt hinder för ett avtal som är nödvändigt för vår säkerhet och frihet.

3-189

- Betänkande (A5-0229/2004) av Angelilli

3-190

Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det är mycket viktigt att EU genomför konsekventa åtgärder för att effektivisera gränssäkerheten utan att inkräkta på medlemsstaternas kompetensområden. Jag välkomnar detta förslag till förordning för att säkerställa en enhetlig praxis i medlemsstaterna för skyldigheten att systematiskt förse tredjelandsmedborgares resehandlingar med stämpel då medlemsstaternas yttre gränser passeras. Åtgärden svarar mot behovet av att kunna kontrollera det datum då en tredjelandsmedborgare korsade den yttre gränsen, och den kommer att göra det möjligt att fastställa hur länge en tredjelandsmedborgare har befunnit sig på EU:s territorium och om han eller hon är där olagligt eller inte. Omarbetningen av den gemensamma gränshandboken kommer att bli mycket komplex och kommer därför att ta lång tid. Syftet med detta förslag är att utjämna de skillnader som finns mellan medlemsstaterna och att avlägsna de oklarheter som kan uppstå i handbokens föreskrifter medan den håller på att omarbetas. Detta kommer att vara ett steg i riktning mot att stärka kontrollen av de yttre gränserna och förbättra det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna på gränskontrollområdet. Eftersom gränserna är gemensamma leder dålig säkerhet i en stat ofrånkomligen till en dominoeffekt i de andra medlemsstaterna.

3-191

Queiró (UEN), skriftlig. – (PT) I Schengenregelverket anges att tredjelandsmedborgare som gör kortare vistelser, som kommer till medlemsstaternas territorium lagligt och som uppfyller de nödvändiga villkoren har rätt att stanna inom Schengenterritoriet under högst tre månader räknat från den dag då de först inträdde på territoriet. Därför behöver man kontrollera de datum då en tredjelandsmedborgare korsade den yttre gränsen, för att beräkna vistelseperioden och för att fastställa att personens vistelse är laglig. I den gemensamma gränshandboken anges att resedokument skall stämplas, och att landgränskontrollerna kan vara mindre strikta i undantagsfall, främst beroende på intensiteten i trafiken vid sådana tillfällen. Oklarheten i denna föreskrift har lett till arbetsmetoder som skiljer sig mellan olika medlemsstater, och detta är något som bör undvikas. Mot bakgrund av detta och med tanke på utvidgningen accepterade vi Roberta Angelillis ståndpunkt att detta bör vara ett första steg i riktning mot att till slut harmonisera arbetsmetoderna, till exempel genom att stämpla tredjelandsmedborgarnas resedokument då de lämnar ”Schengenområdet”.

3-192

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) I Schengenregelverket anges att tredjelandsmedborgare som gör kortare vistelser, som kommer till medlemsstaternas territorium lagligt och som uppfyller de nödvändiga villkoren har rätt att stanna inom Schengenterritoriet under högst tre månader räknat från den dag då de först inträdde på territoriet. Oklarheten i föreskrifterna på detta område har lett till arbetsmetoder som skiljer sig mellan olika medlemsstater. Det har ofta hänt att tredjelandsmedborgare har kommit in i ”Schengenområdet” lagligt men inte har haft någon inresestämpel i sina resedokument, och detta försvårar de kontroller som alltmer behövs med tanke på det nya hotet från den internationella terrorismen. Följaktligen antogs vid det italienska ordförandeskapets sista råd (rättsliga och inrikes frågor) beslut om att lämna in förslag syftande till att systematiskt stämpla tredjelandsmedborgares resedokument, med tanke på EU:s utvidgning. Detta förslag är ett steg i riktning mot det målet. I den gemensamma gränshandboken anges att resedokument skall stämplas, och att landgränskontrollerna kan vara mindre strikta i undantagsfall, främst beroende på intensiteten i trafiken vid sådana tillfällen. Jag välkomnar kvaliteten på arbetet, som vi har kommit att förvänta oss ... (Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)

3-193

- Betänkande (A5-0248/2004) av Ceyhun

3-194

50 21-04-2004

Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN) har utfört ett mycket bra arbete för att öka kunskapen om narkotika och narkotikaberoende genom att tillhandahålla jämförbara data och information, men främst genom att övervaka och identifiera farliga preparat som uppträder på marknaden och föreslå att dessa skall förbjudas. Det är rimligt från tydlighets- och öppenhetssynpunkt att förordningen om ECNN omarbetas, särskilt för anpassning till EU:s utvidgning och utökande av dess verksamhetsområde till blandmissbruk, av både lagliga och olagliga preparat. Jag kan dock inte acceptera försöket att ålägga ECNN utvärderingsuppgifter. Syftet är att centrumet inte bara skall samla in data utan också göra utvärderingar av politik och strategier i länderna och av trender av narkotikaanvändning. Detta skulle innebära att ett organ fick befogenheter som medlemsstaterna nu har. Centrumet bör få uppgiften att leverera allmän information, med andra ord att samla, analysera och sprida data om alla aspekter av narkotika och narkotikaberoende som hjälper gemenskapen och medlemsstaterna att få överblick över området. Denna uppgift bör inte påverka ansvarsfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna vad gäller lagstiftning som rör utbudet av och efterfrågan på narkotika.

3-195

Lang (NI), skriftlig. – (FR) Som vanligt lyssnade ni inte och som vanligt hade vi rätt. Då Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk inrättades 1995 sade medlemmar i Nationella fronten just här, i denna församling, att det var meningslöst och att det skulle misslyckas. Nästan tio år senare är det ett faktum att resultaten är ynkliga: Misslyckanden i styrelsen, i nätverket för informationsinsamling och analys och i spridandet av data, och en brist på utvärdering av de olika narkotikaåtgärderna. Årsredovisningar och statistik tornar upp sig, men problemen har ökat. Frankrike är nu det land i Europa där sextonåringar röker mest cannabis. Det är en veritabel epidemi, och narkotikaanvändningen påverkar nu alla socialgrupper och åldersgrupper. Föredraganden föreslår därför en översyn av observationsorganets verksamhet och mål. Men lösningen finns inte i en uppsjö av Théodule-kommittéer, och inte heller i en gemenskapsstrategi för narkotikapolitiken. Det är dags att inse att användningen av narkotika ökar exponentiellt med toleransen och att bara nationell politik baserad på nolltolerans kan återge unga människor deras framtid.

3-196

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Kampen mot narkotika och narkotikaberoende har alltid varit ett

prioriterat område för EU, och detta har visat sig i annan gemenskapspolitik, särskilt de senaste tio åren. Det är därför rådet i sitt förslag till förordning vill ta denna kamp till en ny nivå. Ändå har det visat sig att de många ändringsförslag som har ingivits, och som inverkar på många olika saker i hela betänkandet, avviker från dess grundläggande syfte. Även om jag å ena sidan håller med om att utökade befogenheter för centrumet ytligt sett är något som bör välkomnas kan jag å andra sidan inte acceptera de ändringsförslag som har syftet att Europaparlamentet skall vara representerat med två ledamöter i styrelsen och att antalet utvärderingsverktyg skall utökas. Jag anser att de åtgärder som föreslås i betänkandet – särskilt de från parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor – inte leder i rätt riktning. Jag kunde inte rösta för betänkandet. I stället skulle jag vilja föreslå att EU, Europeiska centrumet och även medlemsstaterna tillsammans eller var för sig gör gemensamma ansträngningar, inte genom åtgärder som leder till slöseri med resurser utan genom åtgärder som på ett tydligt sätt fungerar förebyggande. Vi behöver åtgärder som gör det möjligt att effektivt bekämpa narkotikahandel och narkotikaberoende.

3-197

- Betänkande (A5-0200/2004) av Bayona de Perogordo

3-198

Berthu (NI), skriftlig. – (FR) Jag avböjde att rösta för ansvarsfrihet för kommissionens budget för 2002 på grund av den fortsatt bristande klarheten i sådana frågor som Eurostat. I januari beklagade Europaparlamentet att man beviljade ansvarsfrihet för budgetåret 2001 utan att man hade tillgång till all relevant information. Jag vill inte gå i samma fälla för 2002. Vidare finns det i den resolution som medföljer beslutet om ansvarsfrihet många saker som man kan ifrågasätta. Exempelvis står det i punkt 4 att medlemsstaterna är i en underordnad ställning i fråga om förvaltningen av gemenskapens medel, vilket är fel, eftersom det är de som håller i plånboken och det faktiskt är skattebetalarna i respektive land som betalar. Jag anser att medlemsstaterna tvärtom bör insistera på att själva få möjlighet till bättre kontroll. Ytterligare ett exempel: I punkt 115 och i följande punkter vill Europaparlamentet inrätta en europeisk skatt, och man säger att det främsta målet är att ”säkerställa EU:s ekonomiska oberoende i förhållande till nationella bidrag som skulle vara föremål för beslut från nationella parlament”. Det kan inte sägas tydligare än så här att en europeisk skatt skulle göra det möjligt för unionen att undvika nationell granskning och finansiera sina utgifter som den önskar.

21-04-2004 51

3-199

Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet för 2002 har präglats av Eurostataffären och av den pågående kommissionsreformen. Vi har omfattande reservationer angående båda dessa frågor. Trots de nyligen inträffade skandalerna och i ljuset av de händelser som ledde till kommissionens fall 1999 verkar de administrativa reformer som har annonserats vara nästan helt kosmetiska. Den så kallade ”förvaltningskulturen” behöver fortfarande förändras, vilket visas av fallet Eurostat. Det behövs åtgärder för att förhindra att viktig information döljs. Man måste bli mer framgångsrik i att utföra tjänster själv, och särskilt viktigt är att man ändrar budgetförordningen så att det automatiskt krävs av kommissionen att den begär att få en fullständig redogörelse för ägandet och den ekonomiska förvaltningen av bolag som deltar i ett upphandlingsförfarande för kontrakt från kommissionen. Fallet Eurostat tydliggör också behovet av att se över ansvarskedjan i kommissionen och de förhållanden som finns mellan de olika nyckelaktörerna och kommissionärerna. Det bekräftar också att ”det var ett misstag att samla ansvaret för budgeten, räkenskaperna och bedrägeribekämpningen i händerna på en kommissionsledamot”. Jag vill också på sektorsnivå påpeka att jag inte instämmer i innehållet i punkt 115, där man föreslår att en europeisk skatt i framtiden skall ersätta nationella bidrag från medlemsstaterna till gemenskapens budget, eller med punkt 182, där man ger sitt stöd för n+2-regeln för strukturfonderna.

3-200

- Betänkande (A5-0183/2004) av Sjöstedt

3-201

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) De goda resultat som uppnåtts med den sjätte, sjunde och åttonde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) bör uppmuntra oss att fortsätta arbetet med denna mycket viktiga aspekt av EU:s verksamhet: att visa verklig solidaritet med de mest missgynnade delarna av världen genom att stödja makroekonomiska eller sektoriella reformer. Jag välkomnar förslaget om att särskilt AVS-länderna (länder i Afrika, Västindien och Stilla havet) måste gå med på att införa ett flerårigt program för att skapa och/eller förbättra en högre revisionsinstitution innan något budgetstöd kan beviljas. Europeiska utvecklingsfondens trovärdighet och effektivitet är i stor utsträckning beroende av insynen i dessa stöd och av framläggandet av bevis, både uppåt och nedåt, för att de används riktigt. Detta gör det dessutom möjligt att göra bättre jämförelser med EU:s egen budgetplan. Slutligen instämmer jag med bedömningen i budgetkontrollutskottet där man betonar det faktum att man bortsett från budgeteringens politiska betydelse kan uppnå betydande fördelar i budgethanteringen genom att integrera Europeiska utvecklingsfonden i EU:s allmänna

budget. Till exempel kan tillämpningen effektiviseras genom möjligheten till harmonisering av befintliga förfaranden, genom större flexibilitet i tillämpningen, bättre insyn i gemenskapens stöd som helhet och genom undvikande av de nuvarande komplikationerna i övergångsbestämmelser för Europeiska utvecklingsfonden. Jag röstade för förslaget.

3-202

- Betänkande (A5-0218/2004) av van Hulten

3-203

Dehousse (PSE). – (FR) Trots att jag är vald av invånarna i de belgiska regionerna Vallonien och Bryssel, herr talman, har jag som vanligt givit mitt stöd till fortsatt aktivitet för Europaparlamentet i Strasbourg. Att jag ger mitt stöd bygger på min övertygelse om att Europaparlamentets närvaro i Strasbourg trots tidens gång och nutida och framtida utvidgningar har ett betydande symboliskt värde. Det är alltför lätt att tro att gamla sår har läkts bara därför att de inte nämns längre. Tvärtom bör vi lära oss av historien att det förflutna kan komma upp till ytan igen, ibland plötsligt och när man minst av allt väntar sig det. Det är därför alla i Europa, särskilt de unga, behöver en fortsatt närvaro av den europeiska demokratin i huvudstaden i Alsace.

3-204

Berthu (NI), skriftlig. – (FR) Jag röstade för van Hulten-betänkandet om beviljande av ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska gemenskapernas allmänna budget för budgetåret 2002, eftersom det ger klar vägledning om den typ av insyn i ledamöternas ersättningar som vi alltid har försvarat. I förbigående bör vi lägga märke till sammanbrottet för Europaparlamentets strategi, vilken under många år kopplade en reformering av ersättningssystemet till ett antagande i rådet av en extremt federalistisk konstitution för ledamöterna. Inför det förestående valet har rådet dock blockerat reformeringen av konstitutionen, och Europaparlamentet har tvingats acceptera att reformeringen av ersättningssystemet kan komma att genomföras separat. Vidare innehöll det första betänkandet mycket beklagansvärda avsnitt där man ifrågasatte Strasbourg som Europaparlamentets officiella hemvist. Dessa röstades lyckligtvis ned. Faktum är att Strasbourg är symbolen för försoningen mellan Frankrike och Tyskland, och Strasbourg bör i framtiden bli symbolen för försoning i hela Europa. Det skulle också vara olämpligt att koncentrera alla institutioner till Bryssel, eftersom man då lätt skulle kunna framhålla Bryssel som ett europeiskt federalt distrikt.

3-205

Flesch (ELDR), skriftlig. – (FR) Det faktum att vår kollega Michiel van Hulten har utnyttjat beviljandet av ansvarsfrihet för budgetåret 2002 för att tala för en enda plats för Europaparlamentet, nämligen Bryssel, kommer

52 21-04-2004

inte som någon överraskning för mig. Att han hycklar och gör felaktiga påståenden i sitt stöd för detta är en förolämpning mot hans egen intelligens. I punkt 69 i hans förslag till resolution finns ett fel. Här ges intrycket att de angivna beloppen på 185 och 203 miljoner euro är pengar som slösas bort på upprätthållandet av tre arbetsorter när de faktiskt anger totalkostnaden. Även en enda arbetsort innebär naturligtvis kostnader. Punkt 70 spär på förvirringen, och här finns felaktiga uppgifter. Jag överlåter åt våra franska kolleger att svara på attackerna mot Strasbourg. Jag protesterar starkt mot insinuationerna att Luxemburg har tillgänglighets-, hälso- och säkerhetsproblem. Detta sägs mot bättre vetande. Jag har alltså röstat för ändringsförslagen 16 till 20 och strykning av punkterna 69 till 73, ingivna av Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna.

3-206

Goebbels och Poos (PSE), skriftlig. – (FR) Om man är för ansvarsfrihet men ändå röstar mot Michiel van Hultens resolution krävs det en förklaring. Även i ändrat skick är resolutionen oacceptabel: I stället för att hålla sig till genomförandet av 2002 års budget har föredraganden gjort resolutionen till ett hopkok av egna idéer. Varken de osammanhängande betraktelserna om ledamöternas status eller förslaget om parlamentets placering hör hemma i den. Det senare förslaget innebär inte bara ett brott mot artikel 284 i fördraget utan är också ett uttryck för trångsynthet angående kostnaderna för decentralisering. Det är sant att all decentralisering har ett pris, men koncentrationen av alla EU:s institutioner till Bryssel kostar också, och framför allt har den ett politiskt pris. Ur ett rent ekonomiskt eller till och med kalvinistiskt perspektiv är de politiska aspekterna betydelselösa. Detta är dock inte fallet för väljarna.

3-207

Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag har inte gått med i den kampanj för reformering av Europaparlamentet som syftar till att göra det mer effektivt, öppet och tydligare i ansvarsfrågor. Syftet med kampanjen, som inletts av den socialistiske ledamoten Michiel van Hulten, är att avskaffa Strasbourg som säte och Luxemburg som arbetsort. I en anda av hyckleri uppmanas ledamöterna i Europaparlamentet och kandidaterna till valen till parlamentet att ”anstränga sig för att höja effektiviteten genom att försöka göra slut på utspridningen av Europaparlamentets resurser (…) och inrätta ett enda säte i Bryssel”.

Jag röstade till slut för betänkandet, efter att min grupps ändringsförslag hade godkänts. Annars hade jag inte kunnat göra det, eftersom Michiel van Hulten missbrukade betänkandet för att kunna göra ett visst ställningstagande i frågan om Europaparlamentets säte, något som inte ligger inom vårt ansvarsområde. En undersökning bland tjänstemän i Strasbourg och Luxemburg visar att 95 procent är emot en flytt till Bryssel. Michiel van Hulten ignorerar fullständigt de svårigheter som detta projekt skulle innebära för de berörda familjerna, för att inte nämna kostnaderna för denna omflyttning, kostnader som kan mätas både i pengar och i produktivitet. Jag tänker inte låta mig skrämmas av denna manipulation och utpressning under förevändning att återställa förtroendet för Europaparlamentet.

3-208

Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) I går var jag en av dem som skrev under vädjan till kandidaterna till parlamentet för mandatperioden 2004–2009 om att sätta stopp för de höga utgifter och det slöseri med pengar som uppstår genom sammanträden i två olika städer. I dag är det möjligt att få stöd för detta inom mandatperioden 1999–2004, som snart är slut. Efter ett förslag från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna röstade man med 31 rösters övervikt mot att flytta alla sammanträden till Bryssel. Kostnaden för detta uppgår till 185 miljoner euro per år och ökar till 203 miljoner euro efter utvidgningen. Förslaget om att ersätta endast de faktiska reskostnader som uppkommer ingick inte i omröstningen då ett mycket vagare förslag först antogs vid granskning av resekostnader. Min grupp presenterade två förslag om att begränsa den period för vilken närvaro kan registreras. Förslaget om att begränsa den till de bestämda sammanträdesperioderna förkastades med 99 röster mot 355, och förslaget om att avskaffa möjligheten till registrering under sammanträdesfria dagar förkastades med 151 röster mot 320. Bara den nytillkomna möjligheten till ersättning för ytterligare taxikostnader avskaffades, med 351 röster för och 146 mot. Detta är en extremt dålig utdelning för ansträngningarna att minska parlamentets onödiga kostnader. Mot bakgrund av dessa omständigheter är det bra att rådet inte tillät löneökningarna nyligen.

3-209

Paulsen och Olle Schmidt (ELDR), skriftlig. – Michiel Van Hultens betänkande är ett viktigt betänkande. Vi beklagar dock att punkten som uppmanar till att upphöra med parlamentsaktiviteterna i Strasbourg inte antogs. Vi anser att alla Europaparlamentets aktiviteter bör förflyttas till Bryssel. Av detta skäl lade vi ner våra röster i slutet av omröstningen.

3-210

Queiró (UEN), skriftlig. – (PT) Skälet till att jag röstat mot detta betänkande återspeglas i de omröstningar med namnupprop som har genomförts, om ledamotsstadgan och om att ha kvar Strasbourg som parlamentets säte.

21-04-2004 53

Vad gäller den första frågan anser jag, även om jag instämmer med många av de ändringsförslag som ingivits, att de bara fungerar om de finns med i en framtida ledamotsstadga, som föredraganden delvis erkänner i sin motivering. Det finns ingen garanti för att denna stadga kommer att träda i kraft, vilket jag skulle önska och vilket jag har uttryckt tydligt i tidigare omröstningar. Faktum är att den nyligen till och med förkastades av rådet. Vad gäller frågan om att låta parlamentet ha kvar sitt säte i Strasbourg inser jag till fullo att varje förändring av den nuvarande situationen kräver en motsvarande förändring i fördragen. Ändå finns det inget skäl till varför jag inte skulle ge uttryck för min åsikt i frågan, något som inte har att göra med bristande hänsyn till Frankrike. Vad denna åsikt säger något om är mitt principiella motstånd mot beklagliga extrakostnader utan synbar förtjänst, varken i kvaliteten på parlamentets arbete eller i arbetsförhållandena för dess ledamöter och personal.

3-211

Raschhofer (NI), skriftlig. – (DE) Som representant för medlemmarna i Österrikiska frihetspartiet vill jag förklara varför vi röstade som vi gjorde om Michiel van Hultens betänkande. Skälet till att vi röstade för ändringsförslag 40 är att vi är för ett nytt presidiebeslut som resulterar i att det inte längre finns några kryphål som tillåter ytterligare milersättningar och övertidsersättningar. Vi förespråkar därför att presidiebeslutet av den 8 maj 2003 skall arbetas om så att det bara medger ersättning för kostnader som faktiskt uppstått. Vi röstade mot ändringsförslag 1, ingivet av Gruppen för demokratiernas och mångfaldens Europa, eftersom vi tror att det kan tolkas som att det ger stöd för beslutet av den 28 maj 2003 om kostnader, med dess tillåtande av oklara klumpsummor. I den slutliga omröstningen röstade vi dock mot betänkandet, eftersom man där inte lyckas ta itu med frågor som kravet på en enda arbetsort för Europaparlamentet eller avskaffandet av ersättningar för fredagar i Strasbourg. Efter att ha övervägt alla argument vill jag betona att beslutet att ersätta bara de resekostnader som faktiskt uppstår fick vårt helhjärtade stöd, även om jag samtidigt beklagar att det fanns många ändringsförslag som man inte lyckades få med.

3-212

Ribeiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag stöder detta betänkande för att kunna säga att det, som man kunde förvänta sig, inte finns något samförstånd om ledamotsstadgan, en fråga som jag har följt med särskilt intresse, både som parlamentsledamot och som kvestor mellan 1994 och 1999. Jag menar att detta är en politisk fråga och anser att ledamöternas ersättningar utan tvekan måste baseras på den ekonomiska och sociala situationen i den medlemsstat där de väljs, eftersom de, när de har valts, befinner sig i parlamentet som representanter för sina

länder – detta är i alla fall ett av skälen till deras närvaro här.

3-213

Sacrédeus (PPE-DE), skriftlig. – Jag har röstat för de ändringsförslag som haft följande inriktning: 1) att Europaparlamentet själv får besluta om sitt säte (bifölls 275-223 och 16 nedlagda), 2) att Europaparlamentet har en enda arbetsplats i stället för som idag tre med Bryssel, Strasbourg samt Luxemburg (bifölls 271-223 och 21 nedlagda), eftersom denna uppdelning leder till en extrakostnad av 185 miljoner euro per år (ca 1750 miljoner kronor) och efter utvidgningen 203 miljoner euro (ca 1850 miljoner kronor), 3) att kostnadsersättningarna ses över (bifölls 380-119), 4) att kostnadsersättningarna bygger på principen om ersättning för faktiska kostnader (delvis beaktat i ändringsförslag 40 och bifallet med 336-138 och 28 nedlagda), 5) att taxiutlägg inte ersätts separat utan ingår i den allmänna kostnadsersättningen (bifallet 351-146 och 18 nedlagda).

3-214

Santos (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade mot Michiel van Hultens betänkande eftersom föredraganden på ett irrelevant sätt har utnyttjat det tillfälle som erbjuds genom utvärderingen av användningen av parlamentets konton till att framföra sina egna politiska åsikter om systemet för betalning till parlamentsledamöter och platsen för parlamentets säte. Dessa frågor, som håller på att skapa en djup klyfta inom parlamentet, får därför inte betraktas enskilt (något som för närvarande sker), och särskilt inte i slutet av en valperiod. De bör heller inte hanteras utifrån vad som uppenbarligen är personliga särintressen och otillständigt tryck från medierna, som har som enda syfte att undergräva legitimiteten i det kommande valet. Föredraganden har denna gång inte lyckats tjäna de europeiska intressena väl och bör därför inte få Europaparlamentets gillande.

3-215

- Betänkande (A5-0253/2004) av Ghilardotti

3-216

Andersson, Färm, Hedkvist Petersen, Karlsson, Sandberg-Fries och Theorin (PSE), skriftlig. – Vi vill inte att kommissionen skall lägga fram ett förslag som syftar till att förändra de nationella aktiesystemen. Vi har valt att rösta emot den skrivning som uppmanar kommissionen att genomföra principen en aktie/en röst, eftersom detta inte är i linje med subsidiaritetsprincipen. Ett sådant förslag skulle få långtgående konsekvenser för ägandeförhållanden i flera medlemsstater. Olika nationella bolagsrättsliga system måste respekteras. Vi kan heller inte stödja den skrivning som stadgar att rörlighet för arbetstagare underlättas, eftersom det inte åtföljs av krav på att företag tar socialt ansvar och av fackliga hänsyn. Ökad rörlighet på den europeiska arbetsmarknaden är bra, men vi kan inte acceptera flexibilitet på arbetstagares bekostnad.

54 21-04-2004

3-217

Andreasen, Busk, Jensen, Riis-Jørgensen och Sørensen (ELDR), skriftlig. – (DA) Om principen ”en aktie/en röst” införs i all lagstiftning finns det en risk för att lagstiftningen får en retroaktiv effekt, då de nuvarande ägarförhållandena förändras och tvångsinlösen därmed sker. Vi anser i stället att marknaden själv måste fastställa vilka ägandeformer som skall premieras. Av dessa skäl har vi inte kunnat stödja införandet genom lagstiftning av principen ”en aktie/en röst” som en allmän princip.

3-218

Arvidsson, Cederschiöld, Grönfeldt Bergman, Stenmarck och Wachtmeister (PPE-DE), skriftlig. – Vi har idag röstat emot betänkandet med nedanstående motivering. En överenskommelse om övertagandebud (som gäller uppköp av företag) har alldeles nyligen träffats. EU-institutionerna bör hålla sig till det som överenskommits vid dessa förhandlingar. I detta betänkande föreslås avsteg från överenskommelsen. Ett sådant beteende kan leda till att det blir svårare att i framtiden träffa överenskommelser om institutionerna inte håller sig till dem. Vi menar därför att de punkter som berör rösträttsviktningen och försvarsåtgärder i olika former inte borde ha ingått i betänkandet. När de delar av bolagsrätten som vinner på harmonisering förändras genom europeisk lagstiftning måste subsidiaritetsprincipen respekteras, och så långt som möjligt skall central företagsstyrning undvikas. Avtalsfriheten får aldrig kränkas på det sätt som här föreslås. Vi välkomnar särskilt näringslivets initiativ för ökad öppenhet och insyn i förvaltning och redovisning och hoppas att dessa principer skall komma att påverka framtida europeisk utveckling på området.

3-219

Beysen (NI), skriftlig. – (NL) Jag har i dag avstått från att rösta om direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Skälet är inte att jag principiellt är motståndare till detta slags lagstiftning, utan att detta är den femtielfte kompromissen som har presenterats för den inre marknaden. Fyra år efter toppmötet i Lissabon kan jag konstatera att få framsteg har gjorts. Varje dag förespråkar parlamentet att man följer Lissabonstrategin, men när man faktiskt har möjlighet att välja att slutföra arbetet med den inre marknaden genom ömsesidigt erkännande och en möjlig maximal harmonisering drar man sig för att göra det. När vi än talar om konsumenten flammar känslorna upp. Olika ändringsförslag inrymmer konsumentskydd, vilket i sig är bra, men å andra sidan tar de inte hänsyn till de kostnader detta innebär för handlarna. Enligt min åsikt är det nuvarande lagförslaget ännu inte tillräckligt balanserat.

3-220

De Rossa (PSE), skriftlig. – (EN) Jag stöder med glädje detta betänkande som kraftigt förbättrar kommissionens

förslag att harmonisera konsumentskyddet mot otillbörliga affärsmetoder. Samtidigt som jag stöder kommissionens förslag om företagsstyrning anser jag att de centrala politiska målen bör innefatta en hänvisning till främjande av hållbar utveckling, miljörättvisa och rättvis handel. De bör också lägga större vikt vid att andra berörda parter skall inbegripas, såsom arbetstagare, konsumenter och samhällsrepresentanter. Europeisk företagsstyrning och bolagsrätt måste inbegripa anständiga strukturer och ageranden när det gäller information till och rådgörande med de anställda, och alla direktiv rörande europeisk bolagsrätt bör innehålla skyldighet för information till och rådgörande med personalrepresentanter när det gäller större beslut där företagens och arbetstillfällenas framtid står på spel. Det europeiska företagsstyrningsforum som kommissionen föreslår bör därför representera samtliga intressen, och således bör även fackföreningarna och det civila samhället ingå.

3-221

Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Efter de stora finansskandaler som har inträffat i hela världen, till exempel Enron- och Parmalataffärerna – och på grund av systematiken i dem, vill kommissionen nu visa att man har arbetat med frågorna i syfte att förbättra insynen i företagen, med andra ord ”företagsstyrningen” (vilket verkar syfta på hur företagen styrs) och företagens ”sociala ansvarskänsla”. Detta kan sägas vara detsamma som att stänga stalldörren efter att hästen har skenat iväg, men när man väl har tagit bort avsiktsförklaringarna och vädjandena till den goda viljan inom affärslivet är allt som återstår i betänkandet propaganda, därför att målen är mycket olika. De går ut på att återställa allmänhetens förtroende – särskilt för finansmarknaderna, att göra förordningarna mer flexibla för att underlätta omstrukturering av företag över gränserna inom EU samt att öka företagens konkurrenskraft och förbättra skyddet för aktieägare och borgenärer. Vi är följaktligen inte nöjda med att kommissionen inte har inriktat sig på frågan om förhållandet mellan aktieägare och företagsledare, mellan ägande och styrning, att den inte har fäst större vikt vid effektivt skydd för de anställda, vid de anställdas och deras organisationers medverkan i beslutsprocessen om företagen och deras verksamhet. Faktum är att dessa anställda har färre rättigheter än borgenärer och borde få rätt till inte bara en lägsta nivå av information och konsultation utan också rätt till aktivt deltagande, med vetorätt, vid beslut som är viktiga för företagets fortlevnad och fortsatta arbetstillfällen.

3-222

Queiró (UEN), skriftlig. – (PT) Jag röstade för av samma skäl som skälen för att EU-förordningar om bolagsrätt och företagsstyrning behöver moderniseras. Vad saken gäller är de huvudsakliga politiska mål (att

21-04-2004 55

utöka aktieägarnas rättigheter och skydda tredje part, att öka företagens effektivitet och konkurrenskraft etc.) som måste vara grunden för alla nödvändiga åtgärder på detta område på EU-nivå. Exempel på sådana är en handlingsplan där man i prioriteringsordning anger de olika åtgärder som anses nödvändiga på kort, medellång och lång sikt. Då man framställer denna handlingsplan måste man dock fästa särskild uppmärksamhet vid behovet av att följa ett antal riktlinjer – särskilt gällande subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna – och man måste använda planen flexibelt. Vidare är handlingsplanen ett viktigt medel för att i ett utvidgat Europa skapa en tydlig och välfungerande kapitalmarknad, särskilt mot bakgrund av nyligen inträffade händelser i Japan och senare i USA och Europa – fallet Parmalat, för att vara mer specifik. På en sådan marknad kommer det att behövas ytterligare användbara åtgärder för sund ekonomisk förvaltning, som förhindrar liknande skandaler och de ekonomiska och sociala konsekvenser som följer i deras spår.

3-223

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande, där kommissionen förordar en förnyelse av de europeiska lagstiftningsramarna för bolagsrätt och företagsstyrning, genom förslag som syftar till att öka företagens konkurrenskraft som en avgörande faktor för ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen, förstärka skyddet för aktieägare och borgenärer och skapa större öppenhet i företagsdriften. Likväl, trots att jag stöder betänkandet och trots att föredraganden är socialist, röstade jag mot de ändringsförslag som senare ingavs av socialistgruppen. Inte heller kunde jag acceptera punkt 21 i den ursprungliga texten, där man med det vilseledande argumentet att det skulle leda till lika behandling av alla aktieägare vill att kommissionen skall acceptera principen om ”en aktie/en röst”. Till skillnad från vad som framförs i denna punkt har villkoren för lika behandling av aktieägare inget att göra med principen om ”en aktie/en röst”. Förutom att de är en fråga för sociala organisationer är de regler som kopplar samman aktieägarnas sociala deltagande och rösträtten proportionalitetsregler, i vilka jämlikheten respekteras fullständigt.

3-224

- Cypern (B5-0188/2004)

3-225

Berthu (NI). – (FR) Herr talman! Det utkast till plan för återförening av Cypern som stöds av kommissionen och som just godkänts av Europaparlamentet kan helt enkelt inte vara det rätta för oss. För att man skulle kunna vara absolut säker på att ett avtal kunde tecknas gjordes eftergifter åt Turkiet som är svåra att svälja. Trots att man olagligt ockuperar öns norra del och har kritiserats av alla på internationell nivå – detta måste sägas innan det helt glöms bort – har man

garanterats rätten att upprätthålla en regim med stöd av väpnade styrkor, med 100 000 bosättare i norra Cypern och alla möjliga restriktioner för rörelsefriheten mellan öns två delar, för att inte nämna de kvarstående hindren för religionsfriheten. Under dessa omständigheter verkar planen bara ha ett enda syfte: Att till och med till priset av de värsta av eftergifter och till grekcyprioternas nackdel sopa ett problem under mattan som hotade att bli ett hinder för Turkiets anslutning till EU. De som i dag röstade för den resolution som ger stöd för denna plan har därför i praktiken givit sitt stöd åt Turkiets anslutning.

3-226

Alyssandrakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I en tid då FN:s säkerhetsråd vägrar ta ställning lägger ΕU och Europaparlamentet hela sin tyngd bakom Annan-planen, som innebär ett undertryckande av Cyperns folk och politiska krafter. Den resolution som antagits är en första gradens förolämpning mot Cyperns folk, i det att den uppmanar dem att ”fullt ut gå in för sin status som ansvarsfulla EU-medborgare”. I resolutionen hyllas Annan-planen som ett lysande exempel på hur svåra internationella frågor kan lösas, och det hävdas att man genom den etablerar ett fungerande federalt system för mellanstatlighet. Naturligtvis innehåller den inte ett ord om den turkiska invasionen och ockupationen, de brittiska baserna och garantimakterna. Ingen förlägenhet angående närvaron av turkiska trupper på EU:s territorium. En lika frånstötande del av resolutionens innehåll var ställningstagandena från Cyperns många ”vänner”, inklusive talman Pat Cox, kommissionärerna Günther Verheugen och Chris Patten och grekiska parlamentsledamöter. Talmannen anklagade cypriotiska medier för utestängande samtidigt som han själv i en intervju i en cypriotisk dagstidning utan betänkligheter talade om den cypriotiska ledningens brist på mod och fantasi. Kommissionärerna uttryckte sig på ett helt oacceptabelt sätt, extremt nedsättande och förolämpande, som härskare till sina undersåtar. Greklands kommunistiska parti stöder Cyperns folk, både grek- och turkcyprioter, och fördömer bestämt alla typer av påtryckningar, hot och tvång.

3-227

Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Överraskning och ilska följde på ställningstagandet från Günther Verheugen, som angav tonen för det ohämmade uppräknandet av faror och svårigheter som vi hört i kammaren i dag. Kommissionären överskred det ansvarsområde han anförtrotts genom sin institutionella roll och respekterade inte de demokratiska rättigheter som det är meningen att kommissionen skall slå vakt om. Sådana ståndpunkter bör inte intas när den gemensamma åsikten hos alla grekiska partier är att Cyperns folk skall få bestämma utan påtryckningar, och utan brådska få bedöma vilka möjligheter och svårigheter som kan uppstå genom de olika resultaten av folkomröstningen.

56 21-04-2004

Utöver den föreslagna lösningens genomförbarhet och användbarhet behövs säkerhetsgarantier och garantier för genomförandet av åtgärderna. Detta slags ställningstagande från parlamentet skulle vara välgörande för skapandet av de politiska förutsättningarna – och med detta menar jag ett stöd för lösningen från en överväldigande majoritet av grek- och turkcyprioter – så att enandet av ön kan fortsätta och de två befolkningarna kan försonas inom ramen för en federation med två samhällsdelar och två zoner. I resolutionen borde man i stället för att utöva påtryckningar klart ha betonat respekten för det val Cyperns befolkning gör, och accepterat de konstruktiva ändringsförslag som föreslagits av Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och koalitionsledamoten Mihail Papayannakis för att säkra åtaganden och garantier. Efter förkastandet av de positiva ändringsförslagen kunde jag inte godkänna texten, så jag lade ned min röst i den slutliga omröstningen.

3-228

Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi bekräftar på nytt vår solidaritet med det cypriotiska folket i dess kamp mot Turkiets militära ockupation och för en återförening av sitt land. Vi anser att det är en principfråga och ett viktigt krav att det cypriotiska folkets suveräna beslut om sin tillvaro nu och i framtiden skall respekteras – och detta beslut är uteslutande en sak för det cypriotiska folket – utan otillbörlig inblandning, utpressning eller påtryckningar, särskilt när det gäller den plan som lades fram av FN:s generalsekreterare den 31 mars och kommer att vara föremål för en folkomröstning den 24 april. Därför avvisar vi bestämt varje avsikt eller försök att omförhandla Republiken Cyperns fördrag om anslutning till Europeiska unionen, att behandla Turkiets anslutning till Europeiska unionen när det som kallas ”Köpenhamnskriterierna” inte på något vis har uppfyllts, eller att ”legitimera” Turkiets ockupation av en del av Cypern. Därför har vi röstat emot förslaget, där man inte ens beaktat de ändringsförslag som lagts fram av vår grupp.

3-229

Korakas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Annan-planen stämmer inte alls med FN-resolutionerna. I planen upphävs det brott som består i invasion och ockupation, och man frikänner, belönar och proklamerar att erövraren är garant. Det etableras en stat som är unik i den internationella lagstiftningens hävder, och som inte är livskraftig. I grunden finns det två stater, med separata ekonomier, separat handel, industri, jordbrukspolitik och sysselsättningspolitik. Det innebär enorma problem med tanke på möjligheten för flyktingar att återvända, på kompensation för egendom och närvaron av kolonister. Det skapas en situation med ständiga spänningar mellan de två

samhällena, och dörren lämnas öppen för nya interventioner – även militära sådana. Det cypriotiska folket sätts under outhärdlig press och utsätts för alla typer av tvång. Vi anser att de uttalanden som i dag gjorts av bland andra Günther Verheugen, och hot om ”att världen skall gå under” om de inte godtar Annan-planen, är oacceptabla. Vi fördömer särskilt Günther Verheugens skamliga, patetiska varning till cyprioterna att om de inte röstar ”ja” så kommer antalet ockupationstrupper och kolonister att fördubblas. Och det fick han applåder för! Det är skamligt! Detta är det ”fredens EU” som Günther Verheugen förfäktat i dag. Vi anser att det är oacceptabelt att Förenta staterna och EU fortsätter att påminna cyprioterna om att detta är ett unikt tillfälle (för vem egentligen?). Greklands kommunistiska parti uttalar igen sitt odelade stöd till det cypriotiska folket. Den enda godtagbara lösningen är att tillämpa befintliga FN-resolutioner och toppmötesöverenskommelser om ett enat, oberoende Cypern, utan främmande baser och trupper, ett federalt, gemensamt hemland med två samhällen och två zoner för turkcypriotier och grekcyprioter, utan några främmande garanter eller beskyddare.

3-230

Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) I fyrtio år har grekcyprioterna insisterat på att deras ö skall återförenas. Den turkcypriotiska minoriteten i norr kunde inte godta detta, eftersom de befarade att de skulle bli en missgynnad minoritet i sitt eget land. Nu för tiden är förmodligen en majoritet av de turkiskspråkiga cyprioterna för en återförening och en försoning på grundval av den plan som FN:s generalsekreterare lagt fram. Där föreslås en belgisk statsmodell, en federation med två enspråkiga federala stater. Nu ser det ut som om en majoritet av den grekiskspråkiga befolkningen kommer att rösta mot detta den 24 april, därför att man vill ha fler rättigheter för sig själv, och färre för den turkiskspråkiga minoriteten. Man vill genomdriva den ensidiga förutsättningen att Cypern skall bli en grekiskspråkig enad stat, där enskilda turkar har rätt att bo. Med denna takt kommer aldrig någon överenskommelse att uppnås mellan de två nationerna, och taggtrådsstängslet kommer för alltid att skilja dem åt. Tillsammans med de flesta grupperna känner sig kommissionär Günther Verheugen nu lurad, och det med all rätt. Jag varnade för detta redan den 5 september 2001, när vi diskuterade Poosbetänkandet om Cyperns anslutning till EU. Om vi till att börja med bara tillåter att den grekiskspråkiga delen ansluts kan turkarna tvingas välja mellan fattigdom utanför EU, eller underkastelse inom EU:s medlemsstat Cypern. När folkomröstningen misslyckats måste vi söka efter ett annat sätt att ansluta den turkiskspråkiga delen till EU, om den så önskar.

3-231

Patakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Omedelbart efter Helsingforsmötet sade Greklands kommunistiska parti att förfarandet för att ansluta Cypern till EU användes

21-04-2004 57

som ett tillhygge för att åstadkomma en definitiv delning av Cypern. Jag nämner detta för att betona att händelsernas gång förutbestämdes i det ögonblick som det blev fördelaktigt att lösa Cypernfrågan, och detta låg i EU:s intresse snarare än i det cypriotiska folkets. Hur skulle i själva verket resultatet av den turkiska invasionen och ockupationen 1974 kunna upphävas, när EU aldrig riktat in sig på Cypernfrågan som sådan, och aldrig gjort tillbakadragandet av ockupationstrupperna till ett villkor för en anslutning av Turkiet? Hur skulle en rättvis lösning kunna uppnås, med inblandning av EU och Förenta staterna, när samma sak som hände 1974 nu hör till vardagen för imperialisterna i Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Palestina? Hur skulle FN:s generalsekreterare kunna uttrycka något annorlunda från de internationella koalitionsstyrkornas sida, och här syftar vi på den nya imperialistordningen? Det är därför ingen paradox att Annan-planen kör över tidigare FN-resolutioner och överenskommelser om två samhällen, samt etablerar en märklig så kallad statsfederation, som är unik i den internationella lagstiftningens annaler och som är delad under ett främmande protektorat. Greklands kommunistiska parti vill uttala sin odelade solidaritet med hela den cypriotiska nationen. Vi uppmanar er att göra samma sak och sätta stopp för detta flagranta tvång.

3-232

Sacrédeus (PPE-DE), skriftlig. – Jag har röstat emot resolutionen (antogs 422-30 och 47 nedlagda) inför Cyperns folkomröstningar den 24 april, eftersom Europaparlamentet därmed medverkar till den turkiska ockupationen av öns norra del. Resolutionen stöder tydligt Annan-planen. Europaparlamentet har tidigare konsekvent hänvisat till FN-resolutionerna om Cypern med krav på att ockupationen hävs och att landets delning upphör. Ockupationstrupperna reduceras, men stannar på obestämbar tid. Turkiet ges fortsatt rätt att ensidigt intervenera och dess ockupation består även om den minskas från 37 till 28,5 procent av ön. En del av de grekcypriotiska flyktingarna får återvända till sina ockuperade hem. Övriga erbjuds ekonomisk ersättning i form av obligationer som kan inlösas, till ett okänt värde, om 20-25 år. Cypern tillåts inte medverka i och bistå EU:s säkerhets- och försvarspolitik på sitt territorium utan den turkiska regeringens godkännande. I praktiken blir Cypern inte en fullvärdig EU-medlemsstat. Turkiska medborgare ges samma rättigheter till inresa och vistelse på Cypern som grekiska medborgare. Cypern kan inte ingå i Schengensamarbetet eftersom hela Turkiets befolkning skulle ges fri ingång till Schengenområdet.

Cyperns presidenter uppmanas begära att Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter annullerar samtliga rättsfall där grekcypriotiska flyktingar givits rätt att återfå sin egendom på den norra delen av ön.

3-233

Souchet (NI), skriftlig. – (FR) Vi röstade mot resolutionen om stöd för Annan-planen, som är uppenbart ensidig och orättvis och inte erbjuder någon fast och bestående grundval för att lösa Cypernfrågan. Resolutionen är i linje med de påtryckningar och den utpressning som kommissionen utsätter grekcyprioterna för, och i dag fick vi höra ytterligare ett exempel på det, nämligen kommissionär Günther Verheugens uttalande i kammaren. Dessa påtryckningar innebär både oacceptabelt klander mot dem som skulle våga rösta mot den plan som andra vill påtvinga dem, och löften om fantastiskt ekonomiskt stöd om omröstningen går som den skall. I själva verket har kommissionen bara ett enda mål: att rentvå Turkiet, och dra en slöja över det faktum att landet har invaderat norra delen av Cypern, som man fortfarande ockuperar militärt. Vem bryr sig om ifall detta innebär ett avtal som undertrycker grekcyprioternas rättigheter! Det viktiga för Turkiet, vars islamistiska regering naturligtvis stöder Annan-planen, är att förefalla vara en respektabel kandidat som förtjänar att anslutas till Europeiska unionen. De som stödde Europaparlamentets resolution förespråkar därför tydligt och klart Turkiets anslutning till EU.

3-234

Betänkande (A5-0192/2004) av Radwan

3-235

Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet syftar till att påskynda skapandet av ett gemensamt euroområde före 2010, och på så sätt ytterligare bidra till att fullborda den inre marknaden. I konkurrensens namn prioriterar man de ekonomiska aktörernas intressen, till skada för konsumentskyddet. Det är intressant att se att föredraganden mest intresserar sig för effektiviteten i samband med betalningar, vilken bedöms vara ”otillfredsställande”. Ingenting sägs emellertid om de avgifter som åläggs konsumenterna, ökningen av taxorna och arvodena för betalningstjänster, exempelvis kontanttransfereringar, som har förekommit särskilt inom banksektorn efter att euron infördes. Detta har lagt tunga bördor på konsumenterna; inga seriösa undersökningar har gjorts om detta, och det finns inte heller någon tillämplig lagstiftning. Föredraganden är emellertid extremt snabb när det gäller att avvisa idén att de som erbjuder betalningssystem skall hållas ansvariga i händelse av tvister mellan kunder och leverantörer, idén om en övre gräns för avgifterna för att avsluta bankkonton och idén om att begränsa kundernas personliga ersättningsskyldighet i händelse av obehöriga transaktioner. Han anser också att det är överflödigt att de som tillhandahåller tjänster skall vara

58 21-04-2004

skyldiga att förse kunderna med information. Därför röstade vi emot betänkandet. Vi reserverar oss också när det gäller omfattningen av den framtida rättsliga ramen för nationella betalningar, eftersom konsumenterna absolut inte bör utsättas för förhållanden som är mindre fördelaktiga än de som för närvarande råder.

3-236

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Expansionen och fullbordandet av den inre marknaden förutsätter att betalningssystemen blir mer effektiva. När eurosedlar och euromynt infördes i början av 2002 bidrog det till att göra kontantbetalningarna mer effektiva. Införandet av nya system – exempelvis TARGET – inom banksektorn har också effektiviserat gränsöverskridande överföringar av stora belopp, med tydliga fördelar för konsumenterna, genom att metoden för överföringssäkerhet samt systemeffektivitet och systemhastighet har samordnats. De brister som finns inom sektorn och som inbegriper gränsöverskridande överföringar av mindre belopp beror uppenbarligen på bristerna i den europeiska rättsliga ram som kommissionen föreslår skall läggas fram. Men strukturen för denna ram – formen för den och antalet rättsliga instrument – är fortfarande okänd. Jag välkomnar i princip kommissionens avsikt, trots att jag inte håller med om vissa av föredragandens iakttagelser, särskilt hans varning om att rättsinitiativ bör begränsas till bilden i stort och till ett antal utvalda områden, vilket skulle ge de ekonomiska aktörerna tillräckligt spelrum för självreglering.

3-237

Betänkande (A5-0261/2004) av Wijkman

3-238

De Rossa (PSE), skriftlig. – (EN) Jag stöder med glädje detta betänkande och meddelandet om integrerad produktpolitik, som syftar till att stödja hållbar utveckling genom en minskad resursanvändning och avfallsminimering, och genom att minska produkters miljöpåverkan under hela deras livscykel. Kommissionen prioriterar ”samarbete med marknaden”. En sådan strategi har sina förtjänster, men kan endast lyckas om marknadspriserna på ”gröna produkter” är förmånliga jämfört med andra produkter. Genomförandet av principen om att förorenaren betalar skulle vara ett viktigt steg i denna riktning. Jag hoppas att kommissionen kommer att ta intryck av detta betänkande och vidta omedelbara åtgärder för att lägga fram ett ramdirektiv om integrerad produktpolitik baserat på klart definierade principer och mål, inbegripet de huvudprinciper som föreslås i betänkandet.

3-239

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) I detta kommissionsmeddelande, som kom efter ett samråd med intresserade parter efter att grönboken om IPP (integrerad produktpolitik) godkänts i februari 2001, definieras de åtgärder som kommissionen enligt meddelandet vill vidta för att kunna fortsätta med IPP på

EU-nivå, i syfte att begränsa miljöeffekterna under en produkts hela livscykel. Kommissionens IPP-metod består i att gå vidare för att uppnå en hållbar utveckling: att pragmatiskt inkludera alla intresserade parter, exempelvis dem som arbetar med projekten, de olika industrisektorerna, detaljisterna och konsumenterna, att skapa en lämplig ekonomisk och rättslig ram (gemensamma förvärv som är mer ekologiskt sunda, och därvid främja ekologisk märkning) och att främja forskning (utarbeta pilotprojekt med inriktning på specifika produkter). Som jag många gånger tidigare har sagt måste industrin och tillverkarna i EU göras mer medvetna om vikten av verklig hållbar ekonomisk tillväxt och hållbara produktionssystem – vilket innebär återvinning, avfallshantering, vattenskydd osv. – för att svara mot det ökande medvetandet hos den europeiska allmänheten. Denna fråga blir allt viktigare inom EU:s politik, och detta meddelande är ett steg i den riktningen. Jag röstade därför för betänkandet.

3-240

Betänkande (A5-0257/2004) av Sterckx

3-241

Pex (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Som jag sade under debatten i går röstade jag för Sterckxbetänkandet därför att det är sunt. Men det ger människorna i EU en obefogad trygghetskänsla. I går fick jag veta att Europeiska sjösäkerhetsbyråns handlingsplan av budgetskäl inte kan genomföras. Det innebär att både när det gäller kvalitet och kvantitet saknas det möjlighet att garantera säkerheten för medborgarna utmed de europeiska kusterna. Det innebär att allt arbete som vi utfört har utmynnat i en stor besvikelse, särskilt därför att vi vet att medlemsstaterna vägrar gå med på att införa straffrättsliga påföljder. Det vi har föreslagit här saknar följaktligen substans, vilket är mycket beklagligt, men det har inte hindrat mig från att rösta för betänkandet. Jag anser emellertid att det är nödvändigt att tydligt definiera ansvaret, och detta måste föras till kammarens protokoll.

3-242

Andersen, Bonde och Sandbæk (EDD), skriftlig. – (DA) Junirörelsen har i dag beslutat att rösta för betänkandet om att förbättra sjösäkerheten, eftersom vi givetvis stöder alla förnuftiga kommentarer om miljöhänsyn och bekämpning av oljeföroreningar. Det måste dock framhävas att Junirörelsen inte kan stödja idéerna om en europeisk kustbevakning. Medlemsstaterna bör själva besluta om kontrollen av de egna vattnen och kusterna. Det finns ingen anledning för EU att blanda sig i detta. Junirörelsen beslutade vidare att rösta varken för eller mot ändringsförslag 5, eftersom vi inte kan stödja ett önskemål om större harmonisering. Samtidigt anser vi emellertid att det är nödvändigt att få ett slut på det

21-04-2004 59

hänsynslösa utnyttjandet av besättningarna på många fartyg.

3-243

Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi välkomnar det faktum att två viktiga förslag, som vi på nytt har lagt fram i kammaren, har antagits. - I det första bekräftas att besättningen, för att sjösäkerheten skall kunna garanteras, skall vara kvalificerad, ha anständiga arbetstider och förhållanden och en rimlig lön, och att det måste bli ett slut på den exploatering av besättningsmännen som äger rum på otaliga fartyg. Av den anledningen uppmanas kommissionen att godkänna rättsliga åtgärder för att harmonisera och förbättra detta yrke på EU-nivå, och samtycka till denna idé under Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) beskydd. - I det andra förslaget förespråkas EU-åtgärder för att förbjuda bekvämlighetsflagg på europeiska territorialvatten. Därför har vi röstat för betänkandet.

3-244

Hedkvist Petersen och Theorin (PSE), skriftlig. – Vi avger denna röstförklaring angående följande punkter: Punkt 13: Vi välkomnar ett ökat europeiskt samarbete mellan de nationella kustbevakningarna, både vad gäller gemensamma operationer, planering och kompetensuppbyggnad. Vi anser därför inte att uppbyggnaden av en ny, parallell verksamhet i form av en europeisk kustbevakningstjänst behövs. Punkt 17: Vi är tveksamma när det gäller europeisk finansiering av nödhamnar. Vi anser att de länder som har tagit sitt ansvar och finansierat nödhamnar längs sina kuster inte skall betungas av övriga staters underlåtenhet att skapa nödhamnar.

3-245

Korakas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet från det tillfälliga utskottet är ytterligare ett försök att dölja den arbetarfientliga policyn inom sjöfarten och ta udden av gräsrots- och arbetarrörelsen när det gäller brottslighet till havs, där dussintals sjömän förlorar sina liv varje år, och där svåra miljökonsekvenser uppstår. Påståendet i betänkandet att 80 procent av olyckorna beror på den mänskliga faktorn är felaktigt, ovetenskapligt och suspekt, eftersom det syftar till att släta över rederiernas och de statliga myndigheternas ansvar genom att dölja försämringen av sjöfartsutbildningen och skyla över det som en gammalmodig flotta, felaktiga inspektioner, olämpligt valda besättningar och intensifiering av sjömännens arbete får till följd. Olyckorna är direkt kopplade till den brist på ansvar som råder, särskilt i EU:s medlemsstaters andra register och ombord på fartyg som seglar under bekvämlighetsflagg. Det har bevisats att fartygsregistren fungerar som mekanismer för att skyla över kränkningar av lagstiftningen och låta rederierna slippa ansvaret även i

fortsättningen, genom att man utfärdar certifikat som i de flesta fall inte återspeglar fartygets faktiska tillstånd. I kommissionens och parlamentets förslag slätar man över ansvarsfrågan och stöder de stora rederi- och kustmonopolens uppträdande, och under förevändning av att bekämpa terrorismen främjar man åtgärder som slår mot sjömännens grundläggande demokratiska rättigheter. Vi begär att kaptenen på ”Prestige” omedelbart skall friges och kunna återvända till Grekland.

3-246

Krivine (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Det visades stor likgiltighet för att 18 människor dog i januari 2004 i vraket på fraktfartyget ”Rocknes” utanför den norska kusten. Sjötransporter är fortfarande underkastade ”sjöbanditernas” lagar, och Europeiska unionen gör ingenting! Tre år efter att lagstiftningen i Erika-paketet antogs har sju medlemsstater (Italien, Grekland, Finland, Belgien, Luxemburg, Österrike och Nederländerna) fortfarande inte införlivat gemenskapens beslut i sin nationella lagstiftning. Det finns ett brådskande behov av att få ett slut på bekvämlighetssystemet inom sjötransporterna. Vi måste göra oss av med bekvämlighetsflaggen, och börja med dem inom EU. Vi måste garantera god utbildning och höga löner för sjömän. Vi måste ge oss själva förutsättningar för att upprätthålla lagstiftningen, stärka inspektörernas led och inrätta en europeisk kustbevakningsstyrka. Slutligen måste vi sätta strålkastarna på ansvarsfrågorna i fråga om ”Prestige”-haveriet, särskilt dem som rör Aznars regering. När Cypern och Malta ansluts till EU kommer EU att vara världens främsta sjömakt. Man kommer att kunna ändra IMO-reglerna inom en sektor som påverkas av den kapitalistiska globaliseringen. Utan ett sådant åtagande kommer vi även i fortsättningen att vara maktlösa när det gäller att sätta stopp för förstörelsen av människor, sociala förhållanden och miljön. Sterckxbetänkandet är helt otillräckligt i detta avseende.

3-247

Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag gratulerar Dirk Sterckx till hans betänkande om sjösäkerhet, som jag stöder fullständigt. Jag delar den oro för sjösäkerheten som uttrycks av det tillfälliga utskottet för ökad sjösäkerhet och av föredraganden själv, och påminner alla berörda parter om att sjösäkerhet är en fråga som fortfarande kräver konkret och varaktig politisk uppmärksamhet. Det gäller att bestämma den kvalitet och säkerhet som fartyg som seglar i europeiska vatten skall ha, och europeiska fartyg i hela världen, och även skydda kusterna och den europeiska allmänheten. Jag stöder bestämt de åtgärder som har vidtagits på området, särskilt åtgärder för att förbjuda tankfartyg med enkelskrov som transporterar tung olja från europeiska

60 21-04-2004

vatten, samt de åtgärder som ger ytterligare makt till Europeiska sjösäkerhetsbyrån. Jag skall avsluta genom att återigen bekräfta något som jag vid flera tillfällen har hänvisat till under min mandatperiod: säkerheten är allas ansvar, och det krävs att alla engagerar sig!

3-248

Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Den spanska regeringen, som var ansvarig för katastrofen som inbegrep tankfartyget ”Prestige” och brännoljan på kusterna i Spanien, Frankrike och Portugal, har nu röstats bort av väljarna. För att avvärja eventuella oljeföroreningar i en spansk hamn fick kaptenen på fartyget instruktioner att lämna kusten och slutligen sänka fartyget på öppet vatten, och som ett resultat av detta blev olyckan mycket större. Av de 77 000 ton råolja som fanns ombord har 43 000 ton bärgats, och det beräknas att 14 000 ton finns kvar ombord. Det innebär att 20 000 ton försvann i havet, och att kusten i Galicien är förorenad för lång tid framåt. Det är rätt att man i betänkandet kritiserar Nederländerna och Belgien för att de uppenbarligen inte anser att hamnkontroll och fartygsinspektioner som genomförs av klassificeringssällskap är någon viktig fråga. Förslag har lagts fram om att nödhamnar skall utses, om obligatorisk försäkring för rederier för att de skall kunna ersätta skador och kostnader, om användning av sändare för att spåra förlorade containrar samt om att förefintliga miljö- och säkerhetsbestämmelser skall iakttas i högre grad. Detta stöder jag. Det är beklagligt att den europeiska kustbevakningen, som man uppenbarligen planerar att inrätta, inte bara skall ägna sig åt skydd av miljön, säkerheten och åt att se till att fiskebegränsningar iakttas, utan också hänger direkt samman med jakten på invandrare och eventuella terrorister och den fortsatta konstruktionen av en europeisk superstat.

3-249

Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Till följd av Europaparlamentets resolution från september 2003, som inspirerats av olyckorna med tankfartygen ”Erika” och ”Prestige”, inrättades ett tillfälligt utskott som särskilt skulle ägna sig åt sjösäkerhetsfrågor. Detta utskott har genomfört olika utfrågningar med experter och ledare från unionens länder, som hjälpt till att skapa en djupare förståelse för frågan. Verksamheten håller på att avslutas, och i och med antagandet av en resolution i kammaren sammanfattas de cirka sex månader som utskottet har funnits. På grund av att vissa av bidragen har varit motsägande har detta tillfälliga utskott inte fullständigt kunnat klargöra orsakerna till och förhållandena kring ”Prestiges” förlisning, något som man också hänvisade till i Sterckxbetänkandet. Jag delar föredragandens oro, särskilt där han riktar in sig på möjligheter att förbättra sjösäkerheten och insisterar på vissa punkter som jag anser är viktiga, exempelvis behovet av att EU samarbetar med länder som blir påverkade av olyckor till havs, publicering av

den svarta lista över fartyg som måste förbjudas gå in i EU-hamnar, samt utveckling av ett system för att upptäcka fartyg som fraktar farligt gods till havs. Även om det tillfälliga utskottet hittills har varit inriktat på att tjäna institutionernas, medlemsstaternas och andra inblandade organisationers intressen, måste nu var och en av dessa ta till sig denna angelägenhet, och framför allt komma ihåg ... (Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)

3-250

Souchet (NI), skriftlig. – (FR) Det var uteslutet att vi skulle rösta för Sterckxbetänkandet, eftersom man där kritiserade Malagaåtgärderna som Frankrike och Spanien nyligen enades om. Dessa åtgärder gynnar i stor utsträckning den europeiska sjösäkerheten, men i majoritetens ögon här i parlamentet har åtgärderna det inneboende felet att de är en produkt av ett samarbete mellan medlemsstater, och inte ett överstatligt förfarande. Jag är också förvånad över att franska ledamöter kunde instämma i det kategoriska fördömandet av ett initiativ som tagits av Jacques Chirac och José Maria Aznar, och som innebär stora förbättringar av säkerheten vid våra kuster samt av säkerheten för kustbefolkningen och för yrkesfiskarna. Att vi till slut lade ned vår röst vid omröstningen om Sterckxbetänkandet berodde på att man antog ett antal positiva ändringsförslag som förbättrade texten, särskilt i fråga om nödvändigheten av att förbjuda bekvämlighetsflagg på europeiska vatten, och i händelse av oljeläckage se till att de inblandade ersatte skadorna, inom ramen för en fullständig omorganisering av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO).

3-251

Talmannen. – Omröstningen är avslutad. (Sammanträdet avbröts kl. 14.50 och återupptogs kl. 15.00.)

3-252

ORDFÖRANDESKAP: PROVAN Vice talman1

3-253

Välkomsthälsning

3-254

Talmannen. – Kära kolleger! Det är en stor glädje för mig att denna eftermiddag på Europaparlamentets vägnar få välkomna två framstående företrädare för Genèveinitiativet för fred i Mellanöstern: Avraham Burg, tidigare talman i Knesset, och Yassir Abed Rabbo, tidigare informationsminister i den palestinska myndigheten. Jag hoppas att de möten de hade i går och nu i morse med utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, delegationerna

1 Justering av protokoll från föregående sammanträde: se protokollet.

21-04-2004 61

för förbindelserna med Israel respektive det palestinska lagstiftande rådet, och företrädare för de politiska grupperna har varit givande. Ledamöternas stora intresse för dessa möten vittnar om Europaparlamentets entusiastiska stöd för Genèveinitiativet. Ni är varmt välkomna! Jag vill att ni skall veta att den låga närvaron i kammaren beror på att vi avslutade omröstningen för bara åtta minuter sedan. Just nu tror jag att alla avnjuter sin lunch. Tack för att ni kom!

3-255

Transatlantiska förbindelser (fortsättning)

3-256

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är fortsättning på debatten om rådets och kommissionens uttalanden om transatlantiska förbindelser.

3-257

Boudjenah (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Tack så mycket, även om jag beklagar att Chris Patten kanske inte haft tid att komma tillbaka till sammanträdet. Vid flera tillfällen har jag, liksom flera andra, varit mycket oroad över Förenta staternas ensidighet. Listan är lång och omfattar kollektiv säkerhet, mänskliga rättigheter, utveckling och miljöskydd. Vilket förslag bör man lägga fram när det gäller transatlantiska förbindelser, bara ett par veckor före toppmötet i Dublin? Skulle inte den bästa ”tjänst” som unionen kunde göra detta partnerskap vara att visa en kritisk attityd när det gäller amerikanska synpunkter på flera områden, och särskilt att ta initiativ i andra riktningar? Jag tänker först av allt på den oroande situationen i Mellanöstern. Romano Prodi har beskrivit mordet på Hamasledaren som ett olagligt och oansvarigt dåd. Jag har också hört, och vederbörligen noterat, vad rådet sade under förmiddagens debatt. Det är nu bara några dagar efter att president Bush gett grönt ljus för att ockupationen och delningen av det palestinska territoriet skall fortsätta. När kommer EU att besluta att ta de modiga steg som krävs och som EU har medel för att genomföra: upphäva avtalet mellan EU och Israel, insistera på att det skall sändas en internationell skyddsstyrka, och sammankalla en internationell konferens som särskilt omfattar förgrundsgestalterna i Genèveinitiativet? I Irak bör Bushadministrationens trångsynta attityd, som varje dag orsakar nya mänskliga tragedier, även på detta område få till följd att Europeiska unionen engagerar sig i mycket större utsträckning, så att en verklig, av FN garanterad, överföring av suveränitet kan äga rum så snart som möjligt. Denna kritiska attityd kan återigen tillämpas beträffande de amerikanska planerna för Mellanöstern som helhet, där man utifrån försöker påtvinga länderna ett ”demokratipaket”, huvudsakligen för att garantera amerikanska ekonomiska och strategiska intressen, så som de definierats av president Bush. Slutligen får behovet att bekämpa terrorismen inte utnyttjas för att rättfärdiga att man rör sig allt närmare en

säkerhet som innebär diskriminering. Jag är också oroad över rådets och kommissionens uttalanden i dag, där man återigen tar upp att parlamentet avvisade att flygpassagerarnas personuppgifter skulle utlämnas. Bortsett från klart viktiga säkerhetsåtgärder, och med iakttagande av lagbestämmelser, får man när man agerar mot terrorismen inte nonchalera orsakerna till den. Det kunde, och det förtjänar att upprepas, vara ett nyttigt europeiskt bidrag om man tar ett initiativ inom IMF eller WTO för att lindra orättvisorna i världen.

3-258

Lagendijk (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Europeiska unionen och Förenta staterna har naturligtvis väldigt mycket gemensamt, och det är självklart att det behövs en dialog mellan dem, för ingen av parterna kan lösa de globala problemen på egen hand. Men för att det inte skall uppstå några missförstånd: det skulle vara en dialog mellan parter som i grund och botten har olika åsikter i många viktiga frågor, av vilka jag vill nämna några. Förebyggande av konflikter och förebyggande engagemang står i centrum för EU:s säkerhetsstrategi. Det som är viktigt för Bushs strategi är väpnade förebyggande angrepp. EU:s mål är att stärka FN. USA:s mål är multilateralism à la carte genom FN, om detta är möjligt och om det passar Washington, och om det inte passar dem sker det inte genom FN. EU:s ambition är att stoppa spridningen av massförstörelsevapen. Officiellt är det också Förenta staternas ståndpunkt, men samtidigt skyddar man vänligt sinnade regimer, inbegripet Israel i Palestina, medan Förenta staterna själva fortsätter att utveckla det som kallas ”mini-nukes” [små atomvapen]. Europeiska unionen är för Internationella brottmålsdomstolen och syftar till att stärka den internationella lagstiftningen. Förenta staterna gör allt för att göra tillvaron för brottmålsdomstolen så besvärlig som möjligt. Europeiska unionen är en civil stormakt, eller skulle kunna vara det om man koncentrerade sig mer på att förbättra det som man är bra på, eller skulle kunna vara bra på. Det handlar om förebyggande av konflikter, stärkande av multilateral organisation, handel – rättvis handel om min grupp får bestämma – och militära aktioner under FN-flagg endast om det är oundvikligt. I Irak fick Förenta staterna lära sig den svåra vägen att de inte kan lösa problemen med diktaturer och terrorism utan hjälp från Förenta nationerna och Europeiska unionen. För att det inte skall uppstå några missförstånd: detta gäller lika mycket för Europeiska unionen. Därför är det bäst om Europeiska unionen antar policyn att samarbeta med Förenta staterna där så är möjligt, men inte rygga tillbaka inför att vägra samarbete om detta visar sig nödvändigt. Inte därför att idealistiska politiker anser det, utan därför att våra medborgare förväntar sig att Europeiska unionen skall tala med en röst och agera bestämt för att hålla Förenta staterna stången, om det är nödvändigt.

3-259

62 21-04-2004

Belder (EDD). – (NL) Herr talman! Nöden i Irak är lika akut som någonsin. Det fick jag återigen höra i ett telefonsamtal som jag fick från Bagdad i måndags kväll. Min informatör i Irak är direkt inblandad – inom utbildningsministeriet, varken mer eller mindre – i återuppbyggnaden av sitt hemland, det på många sätt förstörda Mesopotamien, dvs. Irak. Han var mycket hård i sin kritik av Förenta staterna och Europeiska unionen. Om de transatlantiska parterna inte till sist agerar med eftertryck tillsammans militärt och ekonomiskt för att skapa en bättre framtid för Irak kommer förmodligen något att gå snett. Vad betyder denna brådskande vädjan från Bagdad i praktiska termer? Det betyder att Nato måste återställa freden i Mesopotamien, helst under ett FN-mandat, och att det måste finnas en generös Marshallplan för att neutralisera de radikala grupperingarnas dragningskraft. Personligen vill jag varmt stödja denna vädjan till rådet och kommissionen. Det är det enda sättet för Europeiska unionen att visa sig som en pålitlig partner till Förenta staterna. Det är enda möjligheten för de europeiska institutionerna att visa att de vill bära ett politiskt ansvar för en värld som förefaller vara mogen för ett angrepp från den yttersta ondskans makter, nämligen terrorister för vilka det mänskliga livet inte har något värde, oavsett om det gäller deras irakiska landsmän, personer med samma trosinriktning eller spanjorer. I bibeln står det: ”om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå”. Det gäller i mycket hög utsträckning för Europeiska unionen.

3-260

Beysen (NI). – (NL) Herr talman! Efter kriget i Irak har de transatlantiska förbindelserna spårat ur. Det har lett till stora spänningar inom den nuvarande europeiska unionen. Det ser ut som om dessa spänningar är här för att stanna efter utvidgningen, åtminstone till att börja med. Det är en mycket sorglig slutledning, för jag är övertygad om att Europeiska unionen misstar sig på vem som är fienden. När allt kommer omkring gäller debatten inte hur Europeiska unionen skall kunna åstadkomma en motvikt till Förenta staternas makt, utan hur vi på bästa sätt skall kunna bekämpa den internationella terrorismen. Enligt min åsikt kan terrorismen bara tacklas med hjälp av transatlantisk solidaritet och gemensamma åtgärder. Därför har de politiska ledarna i Europa en viktig roll att spela. Mer specifikt: parlamentet bör i högre utsträckning understryka hur mycket Europeiska unionen kan förlora om spänningarna fortsätter, och hur mycket den kan vinna på ett faktiskt samarbete med Förenta staterna. Med detta budskap säger jag farväl till Europaparlamentet.

3-261

Elles (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka ordförandeskapet för den gästfrihet det visade i Irland. Det var verkligen ett minnesvärt tillfälle, även om jag inte visste att vi befann oss i Dick Roches valkrets. Givetvis blev vi mycket väl mottagna, och den gästfrihet som visades var enastående. Tack så väldigt mycket, herr Roche!

Tidsandan och era och kommissionär Chris Pattens kommentarer visar att trots de enorma problem vi har haft de senaste månaderna när det gäller de transatlantiska förbindelserna så skulle vi kunna uppnå en hel del vid detta toppmöte mellan EU och Förenta staterna om vi har tillräckligt med mod för detta. Era kommentarer ger mig visst hopp om att vi kan uppnå konkreta resultat. För det första vill jag ta upp den gemensamma studien – vilket ni nämnde, herr kommissionär – av de ekonomiska aspekterna. Detta är något jag varmt välkomnar eftersom vi, om vi kan analysera de återstående handelshindren, kan sträva efter en transatlantisk marknad fri från hinder. Ni kanske är tillräckligt djärv att säga att detta bör ske inom en tioårsperiod. Detta skulle verkligen motivera gemenskaperna på båda sidor att övervinna de återstående hindren. För det andra, och kanske lika viktigt, anser jag att vi bör se på de transatlantiska förbindelserna i ett större sammanhang. Som ni själv har sagt, herr kommissionär, omfattar denna agenda en rad olika frågor: miljö, utrikespolitik, industri- och socialpolitik och, som vi sett prov på, även frågan om passageraruppgifter. Denna agenda kräver nu nya ramar för att kunna beakta alla dessa frågor och i synnerhet för att inbegripa den parlamentariska dialogen i förbindelsernas större sammanhang. Jag välkomnar därför det faktum att ni vill genomföra en oberoende granskning. Jag hoppas att även våra amerikanska vänner delar denna önskan så att vi vid toppmötet mellan EU och Förenta staterna nästa år, när vi har nytillträdande administrationer, kommer att kunna bana vägen för att ett mer omfattande avtal, möjligtvis ett partnerskapsavtal, skulle kunna ingås mellan EU och Förenta staterna kanske 2007. Tack för era kommentarer. Jag lyckönskar er, herr rådsordförande, och hoppas att när ni kommer till Dublin så kommer vi kunna ha ett uttalande om de framtida förbindelserna som både européer och amerikaner kan kännas vid.

3-262

Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, kommissionär Patten! Om vi ser tillbaka på den senaste debatten och jämför den med dagens situation tvingas jag tyvärr konstatera att sprickan i förbindelserna mellan Förenta staterna och Europeiska unionen åtminstone inte har minskat. Vi förväntade oss och hoppades alla att det skulle förändras till det bättre vartefter tiden led. När jag betraktar vårt betänkande, vårt uttalande och vårt förslag till resolution ser jag tre viktiga politiska frågor: stärkandet av FN, situationen i Mellanöstern och kampen mot terrorismen. På alla dessa tre områden – om man ser realistiskt och inte bara optimistiskt på det – finns det stora motsättningar. När det gäller att stärka FN kan jag inte se att Förenta staterna har ändrat tonvikten i sin politik. Om nu FN

21-04-2004 63

verkligen skall engageras i större utsträckning i Irak så måste vi vara mycket försiktiga, för det måste vara FN i sig som engagerar sig, snarare än att FN skall agera som någon sorts förlängning av ockupationsmakten i landet. I det senare fallet kommer FN att sugas in i samma malström av våld och vedergällning som amerikanerna har hamnat i. Faktum är att det i själva regionen inte finns något kvar av det stort utbasunerade initiativet om ett nytt Mellanöstern. Jag önskar att vi tillsammans med amerikanerna kunde sikta in oss på de ursprungliga orsakerna och tänka ut en övergripande strategi för Mellanöstern, som förvisso inte får fokuseras enbart på Israel och Palestina. Jag anser också att det fortfarande finns allvarliga meningsskiljaktigheter i fråga om bekämpningen av terrorismen. Jag har i dag lyssnat till kommissionär Chris Patten – det var som alltid ett verkligt nöje –, och jag håller med om många av hans argument. Han har fel när det gäller mitt sätt att rösta, men han har rätt i fråga om många andra saker. Vi måste vara mycket försiktiga här, och kanske måste vi gå ända till den yttersta gränsen för vad som är juridiskt möjligt för att åstadkomma ett verkligt försvar mot terrorismen, men det viktiga är att vi bekämpar orsaken till den. Liksom tidigare finns det stora skillnader i EU:s och Förenta staternas sätt att göra detta.

3-263

Jonckheer (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! När jag under förmiddagen lyssnade till Chris Patten slogs jag av det faktum att han ansåg att det internationella läget vid slutet av hans fem år som kommissionär var farligare än det var för fem år sedan. Jag delar hans synpunkt. Kanske borde man i högre utsträckning än som gjorts i denna resolution trycka på det faktum att en av aspekterna av denna farlighet är den ensidiga politiken, och framför allt den nya amerikanska doktrinen när det gäller unilateralismen. Jag anser att denna aspekt i stor utsträckning saknas i förslaget till resolution. Därför stöder vi de flesta av de ändringsförslag som lagts fram. Jag skall ta tre synnerligen relevanta exempel på förväntningar när det gäller EU. I utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik hörde vi i går Avraham Burg och Yasser Abed-Rabbo. De begärde mycket bestämt att Europeiska unionen och utrikesministrarna skulle ge mycket större stöd åt Genèveinitiativet än de tidigare har gjort. Man begärde också att Europeiska unionen aktivt skulle stödja oberoende organisationer i Palestina, under internationell kontroll. Dessa punkter bör tydligt och klart tas med i vårt förslag till resolution. Slutligen skulle jag också vilja att Europeiska unionen tar större hänsyn till internationella undersökningar. Några har citerats. En rapport har publicerats nu i sommar under beskydd av Internationella arbetsorganisationen (ILO), med praktiska förslag på god ekonomisk styrning och bestämmelser som rör globalisering.

Om vi inte förstår, och detta har ofta sagts här i kammaren och kommissionär Chris Patten har också ofta upprepat det, att kampen mot fattigdom är en av de grundläggande aspekterna i kampen mot terrorismen, och om vi inte följer de rekommendationer i de internationella rapporter som vi själva bidrar till, kommer vi att förlora all trovärdighet. Det är denna typ av budskap som Bushadministrationen också måste fås att lyssna till.

3-264

Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Förenta staterna kan, med endast 3 procent av världens befolkning, producera ungefär 30 procent av världens varor och tjänster. Kina producerar, med sex gånger så stor befolkning på en mycket större yta, enbart 3 procent. Ryssland hamnar nu efter Schweiz när det gäller BNP. Det jag vill säga med detta är att Förenta staterna helt tydligt innehar en ställning med exempellöst politiskt och militärt herravälde. Men det är också rättvist att säga att Förenta staterna har åstadkommit detta på egen hand. Jag anser att vi måste dra den slutsatsen att om vi i EU vill infria alla våra möjligheter måste vi göra det i lojalt samarbete med Förenta staterna. Detta lojala samarbete innebär inte att EU måste utfärda en blankocheck. Europeiska unionen har sina egna ståndpunkter när det gäller dödsstraffet, Internationella brottmålsdomstolen, Kyotoprotokollet, extraterritoriella lagar och handelspolitik. Vi måste också komma ihåg att förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna grundar sig på gemensamma värderingar och en gemensam historia, och jag anser att det är viktigt att vi inte glömmer bort att den transatlantiska föreningslänken ligger i Europeiska unionens genetiska kod och i en delad kärlek till frihet. Vidare anser jag att det är viktigt att inte glömma bort att det finns en hög grad av gemensamt beroende på de ekonomiska och kommersiella områdena. Fyra femtedelar av de nya investeringar som görs i Europa i dag kommer från Förenta staterna, och vi får inte glömma bort att de 15 nuvarande medlemsstaterna i unionen investerar mer i Texas, president Bushs hemstat, än Japan investerar i USA:s alla 50 stater. Jag vill därför säga, herr talman, att jag håller med om en lyckad fras som kommissionär Chris Patten uttalade, och som jag ofta använder i mina tal, nämligen att allt som vi européer vill åstadkomma kan vi lyckas med mycket bättre om vi samarbetar med Förenta staterna, och jag är säker på att Förenta staterna kan åstadkomma det de vill om de samarbetar med oss.

3-265

Lucas (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp två saker under min minut. Det första är att förslaget om att upprätta en transatlantisk marknadsplats är en idé som kläckts av det transatlantiska nätverket för politik, som består av multinationella bolag, nyliberala hjärntruster och Europaparlamentariker. Det har aldrig varit föremål för en riktig offentlig debatt, trots att det

64 21-04-2004

kommer att bli det största avregleringsprojekt som någonsin genomförts. Vi anser inte att detta är något som gagnar vanliga människor. För det andra vill jag uppmana rådet att ta upp frågan om Irak med sina amerikanska kolleger, särskilt den nyligen inträffade massakern i Fallujah – och jag använder inte ordet massaker utan vidare. Bilder av den amerikanska militärens hantering av upproret i Fallujah har chockat världen. Under de senaste två veckorna har över 600 irakier dödats eller sårats av amerikanska bombningar och markoperationer. Trots detta har EU:s medlemsstater inte fördömt USA:s militära operationer. De kanske accepterar den amerikanska marinkårsöverstens försäkran att hans män är ”utbildade att välja ut sina mål mycket noga”. Över 350 av de dödade i Fallujah var emellertid kvinnor och barn. Mot bakgrund av den amerikanska militärens användning av omotiverad och oproportionerlig kraft, och med tanke på det höga dödstalet under belägringen, uppmanar jag rådet att ta upp sin oro över de mänskliga rättigheterna under denna transatlantiska dialog och att kräva att en oberoende utredningskommission tillsätts för att granska den amerikanska militärens operationer i Fallujahregionen.

3-266

Collins (UEN). – (EN) Herr talman! Jag skulle för det första vilja gratulera minister Dick Roche och kommissionär Chris Patten till deras utmärkta inlägg här i dag, inlägg som borde studeras noggrant av kammarens ledamöter som skulle vinna avsevärt på detta. Det borde nu gå upp för den amerikanska regeringen att de allvarliga problem som världssamfundet står inför helt enkelt inte går att lösa genom ensidighet. Det är nu mer uppenbart än någonsin att den amerikanska regeringen hade en plan för att befria Irak från Saddam Husseins ondskefulla diktatur, men att den inte hade, och inte har, en strategi för tillbakadragande från Irak. Detta är roten till de politiska problem vi nu står inför. Multilaterala ordningar ger större framgångar med anspråk på större legitimitet i fråga om att upprätthålla respekten för rättssäkerheten i förbindelserna mellan stater. Effektiv multilateralism innebär ett åtagande att samarbeta för att lösa de bakomliggande orsakerna till konflikt, att främja respekten för de mänskliga rättigheterna och att inrätta de mekanismer som krävs för att på fredlig väg lösa meningsskiljaktigheter. En regelbaserad internationell ordning och starka internationella institutioner, till exempel FN, är av grundläggande betydelse för att kunna lösa internationella problem. Multilateralt samarbete ligger i allas intresse och är av särskild betydelse för mindre stater som, eftersom de saknar militär styrka, måste förlita sig på att bygga upp ett förtroende för ett starkt regelbaserat system. Vi har satt vår tro till den multilaterala ordningen för fördrag och avtal om nedrustning och icke-spridning.

Kriget i Irak har utan tvekan ansträngt förbindelserna mellan många länder i Europeiska unionen och med den amerikanska regeringen. Frågan är nu hur vi på bästa sätt kan återuppbygga förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Vi bör komma ihåg att i dessa förbindelser mellan Europa och Förenta staterna är det mer som förenar än som skiljer oss åt, även om vi för den skull kan ha olika uppfattningar i vissa frågor. Vi har olika uppfattningar när det gäller Kyotoprotokollet och i en rad olika handelsfrågor, men vi står bättre rustade att främja rättsstatsprincipen och demokratin om Europeiska unionen och den amerikanska regeringen samarbetar i stället för att dra åt olika håll.

3-267

Morillon (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Tanken på toppmötet mellan Förenta staterna och Europeiska unionen som skall hållas i Dublin om två månader är tillräckligt för att motivera dagens debatt, som för en gångs skull hålls i tillräckligt god tid före tilldragelsen. Det borde vara normen så ofta som möjligt här i kammaren. Det gläder mig att det förslag till resolution som sammanställts av Elmar Brok, ordförande i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, till stor del ägnas åt frågorna om säkerhet och försvar, vilket, om så krävs, skulle rättfärdiga ett återupplivande av de transatlantiska förbindelserna, som blev synnerligen spända under Irakkrisen. Inför kammarens nästa sammanträdesperiod, där vi kommer att få uppleva genomförandet av den utvidgning som nu godkänts, vore det lämpligt att upprepa det som vi redan i april sade i samband med initiativbetänkandet om europeisk försvarspolitik, vars slutsatser har tagits upp av våra fördragspartner och förhoppningsvis kommer att resultera i positiva beslut när regeringskonferensen har avslutat sina överläggningar. Vad sade vi då, herr rådsordförande och kommissionär Patten? Vi sade att det var en bra idé att helt enkelt upprepa att Nato i dag fortfarande är en grundläggande garanti för transatlantisk stabilitet och säkerhet, och att det därför är förnuftigt att stärka både Natos och Europeiska unionens förmåga. Mina damer och herrar! Vi måste komma ihåg att vi européer delvis är ansvariga för den ensidighet som vi så ofta anklagar amerikanerna för, helt enkelt därför att vi i flera år har vägrat att dela bördan med dem när det gäller att försvara våra gemensamma värderingar. Därför är jag nöjd med åtagandet i detta avseende, som nyligen återigen bekräftades av vårt parlament och av konventet.

3-268

Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Många av oss, särskilt i denna del av kammaren, vill se förstärkta förbindelser med Förenta staterna. I dessa farliga tider är det livsviktigt att demokratier närmar sig varandra och att eventuella meningsskiljaktigheter begränsas till ett minimum. Jag är uppmuntrad av en stor del av det positiva och konstruktiva språket i den resolution vi har

21-04-2004 65

framför oss, och är särskilt nöjd med att utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik antog mitt ändringsförslag om att upprätta en transatlantisk gemensam marknad senast 2015. Vi måste nu arbeta för att förverkliga denna önskan. Jag tycker därför det är tråkigt att en annars så utmärkt resolution fördärvas av slag under bältet på Förenta staterna och av en undermening som har mindre att göra med transatlantiska förbindelser och mer med den fixa inriktningen mot ett slags europeisk stat. Integrationsförespråkarna förutser av allt att döma bara två deltagare i de transatlantiska förbindelserna, USA och EU. Det finns också en strävan efter att EU skall tala för de europeiska länderna i Nato och FN. Det betänkliga utkastet till en europeisk konstitution innehåller faktiskt en bestämmelse om att EU:s nya utrikesminister kan bli kallad att lägga fram EU:s ståndpunkt i en given fråga inför FN:s säkerhetsråd. I egenskap av företrädare för Förenade kungariket kan jag inte acceptera att Europeiska unionen representerar oss i våra förehavanden med Förenta staterna i försvars- och säkerhetsfrågor. I över femtio år har Nato utgjort det forum där Europas och Nordamerikas nationer har diskuterat vår tids stora säkerhetsfrågor och enats om nödvändiga åtgärder. Problemen uppstår när andra institutioner lägger sig i. Att påstå att det faktum att EU vill förstärka sin egen militära förmåga har något som helst att göra med att stärka Nato eller att det motiveras av en önskan att arbeta i nära partnerskap med Förenta staterna är att vilseleda våra medborgare och våra allierade. Jag märker ingen vilja hos flera av EU:s medlemsstater att bidra med ytterligare militära resurser för att försvara demokratier, och det råder brist på politisk vilja att med kraft ta itu med de säkerhetshot vi står inför. Vi när ingen önskan om att EU som sådant skall vara inblandat i försvarspolitiken. Vi välkomnar snabba framsteg i upprättandet av en transatlantisk gemensam marknad.

3-269

Roche, rådet. – (EN) Herr talman! Jag vill än en gång tacka ledamöterna för deras inlägg, även om jag inte kommer att kunna ta upp alla. Parlamentet känner väl till hur betydelsefulla de transatlantiska förbindelserna är. Faktum är att jag nästan skrev under på Geoffrey Van Ordens redogörelse när han sade att alla slag under bältet borde upphöra, men jag ställer mig tyvärr inte bakom hans beskrivning av det nya konstitutionella fördraget. Det får debatteras vid ett annat tillfälle. Han har helt rätt när han säger att det är alldeles för lätt att gå i fällan och kritisera de transatlantiska förbindelserna, och särskilt amerikanerna. Vi känner alla till Europas och Nordamerikas gemensamma historia, hur historia har skapats och hur den ligger till grund för våra gemensamma värderingar – vilket Gerard Collins har påpekat. Allt för ofta blir emellertid meningsskiljaktigheter mellan Förenta

staterna och Europa förstasidesstoff. Det är dags att börja främja de positiva sidorna i förbindelserna och se på vad vi kan åstadkomma tillsammans, snarare än att ständigt fokusera på de frågor där våra åsikter går isär. Vi borde fundera över hur vi kan förverkliga våra gemensamma idéer. Detta är den utmaning som det politiska ledarskapet i Europa och Förenta staterna står inför. Liksom med alla nära partnerskap har vi inte alltid samma uppfattning i alla frågor. Motsättningar förekommer även i de lyckligaste äktenskapen. Vi måste emellertid sträva efter att bibehålla vår dialog och att samarbeta på områden av gemensamt intresse. Ilkka Suominen hade rätt när han sade att det varken är särskilt sympatiskt eller produktivt att peka finger. Jag håller helt med honom. När Gerard Collins pekade på fördelarna med en ordning som grundar sig på effektiv multilateralitet, sett ur Europas perspektiv, gjorde han det utan att, vilket vissa människor anser nödvändigt, attackera den amerikanska ståndpunkten. Han konstaterade helt enkelt att det finns två olika sätt att se på saken och föreslog att vi skulle arbeta för förena våra ståndpunkter snarare än att skapa motsättningar. Faktum är att vi med framgång samarbetar med våra amerikanska partner i en rad olika utrikespolitiska frågor, handelsfrågor och ekonomiska frågor i en anda av partnerskap. Naturligtvis förekommer det – och kommer även att förekomma framöver – meningsskiljaktigheter. Det faktum att så mycket av det vi gör inom ramen för dessa förbindelser är positivt bör inte fördunklas av de meningsskiljaktigheter som för närvarande råder. Bastiaan Belder nämnde Marshallplanen, vilket jag tyckte var mycket tänkvärt och lägligt eftersom vi inte skall glömma bort att utan Förenta staternas extraordinära generositet och Marshallplanen, vad skulle Europa då vara, och vad skulle denna union ha varit? Det kommande toppmötet mellan EU och Förenta staterna i juni är mycket viktigt. Det är viktigt för förbindelserna, och det är viktigt att vi utbyter åsikter, diskuterar meningsskiljaktigheter och tydligare identifierar samarbetsområden. Det irländska ordförandeskapet arbetar hårt för att se till att toppmötet blir framgångsrikt. Detta betyder inte att vi intar en passiv hållning eller att vi emellanåt inte kommer att förfäkta en avvikande åsikt i vissa frågor – naturligtvis kommer vi att göra det. Vi i ordförandeskapet kommer emellertid att göra allt vi kan för att få tillbaka förhållandet på ett positivt och produktivt spår. Eftersom flera ledamöter har påpekat detta skulle jag bara vilja nämna att det vi säger i Europa förstoras upp i USA, och att det vi säger här hemma ofta förvrängs där borta. När jag är i USA blir jag gång på gång chockerad över hur ofta Europa missförstås och ibland ställs i oriktig dager. Jag är dock helt säker på att besökare från Förenta staterna som lyssnar på våra debatter ibland måste bli förvånade över hur vi uppfattar, missförstår och ställer Förenta staterna i oriktig dager här i Europa. Jag tvivlar emellertid inte på att besökare från Förenta

66 21-04-2004

staterna lyssnar på det som sägs. Som politiker har vi ett ansvar att informera våra medborgare om de positiva aspekterna i förbindelserna, även om det ibland blir några plumpar i protokollet. Tidigare har dessa förbindelser varit oerhört positiva, och jag tror att de kommer att förbli så även i fortsättningen. En talare påpekade att det här var en bra debatt att ha och att tidpunkten för den var passande. Jag instämmer. Jag tackar ledamöterna för deras inlägg, i all sin mångfald. Även om det inte kommer att vara möjligt att följa samtliga av de råd som erbjudits tycker jag det är viktigt att poängtera att ordförandeskapet noga har lyssnat på vad kammaren har att säga i denna fråga.

3-270

Brok (PPE-DE), ordförande i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik. – (DE) Herr talman! Jag vore mycket tacksam om ni ville tillåta mig att säga ytterligare en sak om de transatlantiska förbindelserna. Jag vill uppmana kammaren att stödja denna resolution, eftersom vi, vilket debatten har visat, måste stärka de transatlantiska förbindelserna på ett sådant sätt att de inte lägre grundar sig enbart på Nato och säkerhetspolitik, utan att vi breddar dem och fördjupar dem. Ordförandeskapet i rådet kommer att stödja detta, och jag är säker på att även kommissionen kommer att göra det. Idén om en transatlantisk marknadsplats är förvisso en mycket viktig fråga, och därför vore det klokt om toppmötet mellan EU och USA kunde sammankalla en grupp experter för att under de kommande månaderna genomföra de undersökningar som krävs för att göra det möjligt för oss att engagera oss mer i detta projekt. Betydelsen av den är inte bara ekonomisk. Den kommer att få en direkt effekt på fördjupningen av de transatlantiska förbindelserna. Men samtidigt måste det sägas att mitt utskott – i motsats till det ansvariga utskottet – faktiskt anser att vi bör välkomna resultaten av kommissionens förhandlingar om flygtransporter, och därmed förhindra att man försvårar situationen just nu för människor som reser fram och tillbaka, och att vi även här bör söka en praktisk metod för att på så vis stärka förbindelserna också i dessa terrorismens tider.

3-271

Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag1 som ingivits i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

3-272

Pakistan

3-273

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande: 1 Se protokollet.

- Rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Pakistan och - ett betänkande (A5-0275/2004) av Elmar Brok för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till rådets beslut om ingående av ett samarbetsavtal mellan Europeiska gemenskapen och Islamiska republiken Pakistan.

3-274

Roche, rådet. – (EN) Herr talman! Detta påminner mig om en situation när en högt uppsatt politiker i Irland beskrevs i föga smickrande ordalag för att han flög upp och ned ur stolen för att göra inlägg. Jag tänker inte här upprepa exakt vad som sades men finns tillgänglig för privata förfrågningar senare! Jag skulle vilja tacka kammaren för denna möjlighet att kommentera situationen i Pakistan. Jag vet att det här är en fråga där åsikterna är delade och går isär. Rådet anser att det är av kritisk betydelse att Europeiska unionen ytterligare förstärker förbindelserna med Pakistan. Detta är en åsikt som delas av Pakistan. Förstärkta förbindelser mellan Europeiska unionen och Pakistan är inte bara viktigt i bilateralt hänseende. Det är också viktigt med tanke på Pakistans regionala roll i Sydasien. Det gläder mig därför att parlamentets utskott för utrikesfrågor – och jag ser att Elmar Brok är här för att redogöra för utskottets åsikter – i förra veckan godkände ingåendet av tredje generationens samarbetsavtal med Pakistan och att en resolution om detta därför har lagts fram för parlamentet för att senare gå till omröstning. Parlamentet känner till att rådet anser att avtalet är ett viktigt inslag för att ytterligare stärka förbindelserna med Pakistan. Genom dessa förbindelser kan Pakistan visa sitt åtagande till respekten för samt skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna i enlighet med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och enligt artikel 1 i avtalet. Vi vet alla att det återstår allvarliga problem när det gäller de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna i Pakistan. Faktum är att dessa frågor har tagits upp i resolutionen och erkänts i utskottets arbete. Jag har full förståelse för att utskottet behövde tid för att noga överväga för- och nackdelarna i frågan, och skulle vilja uttrycka min tacksamhet till utskottets ledamöter och särskilt till dess ordförande Elmar Brok och till föredraganden John Walls Cushnahan för det arbete de utfört på detta område. Jag kan försäkra parlamentet om att rådet är väl medvetet om den oro som kommit till uttryck i utskottet och tar denna oro på stort allvar. I slutet av februari detta år framförde Irlands utrikesminister, Brian Cowen, i egenskap av

21-04-2004 67

ministerrådets ordförande, denna oro till president Pervez Musharraf och till Pakistans utrikesminister när EU:s ministertrojka besökte Islamabad. De väldokumenterade avslöjandena i fråga om doktor Abdul Qadir Khan och spridningen av kärnvapenteknologi togs också upp. EU:s ministertrojka uttryckte sin djupa oro över dessa avslöjanden. Pakistan försäkrade Europeiska unionen om att den utförliga utredning som görs av dessa avslöjanden kommer att fortsätta. Ordförandeskapet hoppas att denna utredning kommer att vara grundlig och trovärdig. Europeiska unionen kommer att fortsätta att övervaka denna fråga. Det finns även andra politiska frågor som ger upphov till djup oro. Situationen i parlamentet, där utskottssystemet ännu inte har inrättats fullt ut, är långt ifrån perfekt. Vidare dömdes Javed Hashmi, ordförande för Alliansen för demokratins återupprättande, den 13 april till totalt 23 års fängelse för att enligt de pakistanska myndigheterna ha ”uppviglat armén till myteri”. Europeiska unionen har framfört och kommer att fortsätta att framföra sin oro över dessa frågor till de pakistanska myndigheterna och de konsekvenser som detta skulle kunna få för de framtida förbindelserna mellan EU och Pakistan. Sedan har vi även situationen för religiösa minoriteter och journalister, som har varit föremål för inskränkningar av yttrandefriheten, godtyckliga arresteringar och värre. Vi känner oro över alla dessa frågor. På den positiva sidan av betygsskalan skulle emellertid tredje generationens samarbetsavtal förstärka den plattform från vilken Europeiska unionen kan framföra den betydelse de fäster vid förbindelserna med Pakistan till de pakistanska myndigheterna på den högsta nivån och, som en del av dessa förbindelser, vår oro över de mänskliga rättigheterna, demokratisering, icke-spridning och andra kritiska frågor. Jag vill också nämna att ingåendet av tredje generationens samarbetsavtal banar vägen för ett omedelbart slutförande av förhandlingarna om de tekniska detaljerna som redan pågår mellan kommissionen och Pakistan när det gäller återtagandeavtalet. Det är viktigt att notera att det även förekommit annan positiv utveckling. Under ministertrojkans besök i Islamabad välkomnade EU den mycket viktiga överenskommelse som just nåtts mellan Pakistan och Indien om tidsplanen för den mångsidiga dialogen mellan de två grannländerna, inklusive frågan om Jammu och Kashmir. Det ligger i regionens, Europeiska unionens och världssamfundets intresse att stödja och främja en sådan positiv utveckling. President Pervez Musharrafs löfte att bekämpa terrorism måste också välkomnas. Det belyser Pakistans avgörande regionala roll, som är av betydelse för situationen i Afghanistan och dess begynnande demokratiska process. Jag skulle också vilja påpeka, även detta på en positiva sidan, att stora framsteg gjorts i fallet med ”Tasman Spirit” sedan vårt senaste möte. Efter de mycket positiva

åtgärder som de pakistanska myndigheterna vidtagit till följd av upprepade europeiska framställningar har samtliga åtta personer frisläppts och nu återvänt till sina hem. Jag är säker på att de ärade ledamöterna, i likhet med ordförandeskapet, välkomnar denna utveckling. Jag är också säker på att de känner viss tillfredsställelse över detta eftersom parlamentets engagemang och uppmärksamhet i denna fråga stort har bidragit till detta. Sammanfattningsvis anser rådet att trots att det återstår flera frågor som ger upphov till oro när det gäller Pakistan, måste Europeiska unionen engagera sig med Pakistan snarare än att isolera landet. Rådet kommer att fortsätta att arbeta för att minska denna oro – som parlamentet delar – vilket ligger i Pakistans, regionens och unionens intresse och, viktigast av allt, i den internationella fredens intresse.

3-275

Patten, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar det beslut som utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik tog vid mötet den 14 april att rekommendera att tredje generationens samarbetsavtal med Pakistan godkänns. Jag är fullt medveten om att det godkändes med en ganska så svag majoritet och att det inte var något lätt beslut för flera av utskottsledamöterna. Jag har stor respekt för den principfasta ståndpunkt som föredraganden har intagit under överläggningarna i Europaparlamentet. Jag har kommit att värdera min ärade vän som en vän av demokratin och en vän av mänskliga rättigheter i Asien, och han har gjort en enastående insats som chef för Europeiska unionens valobservatörer i Pakistan och Sri Lanka. Samtidigt som jag sympatiserar fullständigt med många av föredragandens åsikter, kunde jag inte stödja honom i hans rekommendation att avvakta med att ingå avtalet. Detta beror på att jag på det hela taget anser att vi måste betrakta detta avtal som en möjlighet att engagera oss positivt med Pakistan som en viktig partner i en känslig region. Jag hoppas därför att kammaren, när den röstar, kommer att kunna anta rekommendationen från utskottet för utrikesfrågor att ingå avtalet. Jag kanske kunde sammanfatta skälen till varför Europeiska kommissionen fortsätter att stödja ingåendet av detta tredje generationens samarbetsavtal. Först och främst skapar det, genom artikel 1, möjlighet till ett djupare engagemang med Pakistan i kritiska frågor som rör mänskliga rättigheter och demokrati. För det andra ger avtalet oss en bättre grund för att ta itu med utmaningar inom flera nyckelområden, inbegripet grundläggande utbildning, handelsförbindelser och institutionella kontakter. Sist men inte minst öppnar avtalet möjligheter att engagera Pakistan inom nya områden som inte tidigare omfattats, till exempel regionalt samarbete, penningtvätt och energi. Vi anser att den senaste tidens utveckling stärker vår ståndpunkt att ingå detta avtal, särskilt de uppmuntrande ansträngningar som har gjorts för att nå försoning med

68 21-04-2004

Indien, samt den inrikespolitiska utvecklingen i Pakistan. Dessa initiativ har lett till att Pakistans frostiga internationella förbindelser nu börjat tina rejält. Det finns till exempel nu tecken på att Pakistan så småningom kan komma att återupptas som fullvärdig medlem i samväldet. Det gläder mig också att besättningen på ”Tasman Spirit”, däribland kaptenen, nu har frisläppts och återvänt till Grekland och Filippinerna. Jag vet att flera parlamentsledamöter har hyst ett starkt personligt intresse för denna fråga. Jag tog själv upp den flera gånger med utrikesminister Mian Khursheed Mehmood Kasuri när jag senast träffade honom i Berlin den 31 mars, och jag har dessutom tagit upp denna fråga vid flera andra tillfällen. Frisläppandet av besättningen är verkligen en mycket välkommen utveckling. Vi kan äntligen sätta punkt för denna mycket olyckliga händelse och låta fordringsägarna och försäkringsbolagen reda ut de återstående frågorna. Jag skulle emellertid vara den siste att påstå att demokratin i Pakistan är fulländad. Diskussionerna om detta avtal har på ett givande sätt belyst de många områden som ger upphov till oro i våra förbindelser – en oro som väl återspeglas i det resolutionsförslag som lagts fram för parlamentet om situationen för mänskliga rättigheter och demokrati i Pakistan. I detta hänseende skulle kommissionen välkomna eventuella ytterligare rekommendationer från parlamentet, särskilt på de kritiska områdena demokratisering och mänskliga rättigheter. Naturligtvis känner jag till rapporterna om att general Pervez Musharraf är i valet och kvalet huruvida han skall lägga bort sin arméuniform i slutet av året. I detta sammanhang hjälper det att veta att informationsministern på presidentens vägnar har bekräftat att han tänker infria sitt tidigare löfte. Varje annat resultat skulle knappast främja förtroendet för den konstitutionella processen i Pakistan. Pakistan måste övervinna den uppfattningen om att den verkliga makten ligger hos presidenten snarare än hos det valda parlamentet och den civila regeringen. Jag har emellertid under mina egna besök i Pakistan alltid uppmuntrats av det civila samhällets motståndskraft, och jag är fortsatt övertygad om att detta är en styrka som landet kan bygga vidare på i framtiden. Jag skulle vilja ansluta mig till vad Dick Roche sade om den fällande domen mot Javed Hashmi, ordförande för Alliansen för demokratins återupprättande. Jag kan försäkra parlamentet om att vi kommer att fortsätta att noga övervaka detta fall och med beslutsamhet driva denna fråga i vår dialog med den pakistanska regeringen. När det gäller den övergripande situationen för de mänskliga rättigheterna i Pakistan har det skett viss positiv utveckling, till exempel utfärdandet av en förordning om rättsväsendet för ungdomar, men det återstår flera mycket allvarliga problem, inbegripet lagen om hädelse, våldet mot kvinnor, tillämpningen av dödsstraffet och förekomsten av barnarbete. Pakistan är ett fokuseringsland inom ramen för det europeiska

initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, och kommissionen försöker aktivt engagera sig för vissa av dessa frågor. Denna sammanfattning visar att problemen och utmaningarna i Pakistan är många, men även att det förekommer framsteg och positiv utveckling. Det är avvägningen av denna balans som gör att jag fortsätter att tro att närmare dialog och samarbete inom de strukturerade former som tredje generationens samarbetsavtal erbjuder bäst kommer att öka Europeiska unionens förmåga att hjälpa Pakistan att ta itu med känsliga frågor, inbegripet mänskliga rättigheter, icke-spridning och åtgärder mot terrorism. Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att jag har tagit till mig de starka argument som lagts fram av vissa kolleger som skulle vilja lägga avtalet på is. Jag anser emellertid själv att vi på det hela taget bör gå vidare med avtalet, och hoppas att vi på så sätt kan fortsätta att aktivt engagera oss för utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati i ett land som är viktigt för oss alla.

3-276

Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, kommissionär Patten! Jag kan bekräfta det som sagts i de föregående inläggen, för detta är ett av de fall där man måste finna en jämvikt, där man kan säga att glaset är halvfullt eller halvtomt, och där man alltså med all rätt kan dra olika slutsatser, utan att man bör anklaga någon. Jag anser i själva verket att det som John Walls Cushnahan i flera månader har berättat för kammaren, och det som uttrycks i hans resolution, är en välfunnen kritik som måste tas upp i dialogen med Pakistan. Det är inget tvivel om att det inte finns några belägg för att landet har en välutvecklad demokrati, lagbestämmelser, att man iakttar de mänskliga rättigheterna eller kvinnornas rättigheter i den omfattning som man skulle förvänta sig på grundval av FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, som när allt kommer omkring är allmängiltig. Av den anledningen är det förvisso rätt och riktigt att detta tredje generationens samarbetsavtal också skulle tillämpas på ett sådant sätt att rådet, kommissionen och parlamentet tillsammans kan övervaka hur arbetet fortskrider. En annan möjlig modell är att kommissionen regelbundet rapporterar till utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik samt till parlamentet om framsteg i dessa grundläggande frågor som rör mänsklig samexistens, vilket är rätt sätt att få processen att fortskrida, en process som också aviserats av Pakistans president. Å andra sidan måste vi medge att framstegen kan ha varit otillfredsställande, men några har ändå gjorts. Det måste i synnerhet stå klart för oss att Pakistan, i en av de största konflikterna som västvärlden har upplevt, definitivt står på samma sida som dem som bekämpar terrorismen, och om det skall existera ett samarbete i stället för en konfrontation så är Pakistans ställning av yttersta vikt i en konflikt som rör Irak och Afghanistan.

21-04-2004 69

Vi är mycket väl medvetna om att det i denna vår union ofta har begåtts misstag, och man har intagit felaktiga ståndpunkter. Vi vet att både Förenta staterna och Pakistan har intagit ståndpunkter när det gäller talibanerna som vi i dag skulle betrakta som mindre välbetänkta, men vi måste ändå inse att det skulle ha varit omöjligt att nå några framsteg i efterdyningarna av den 11 september utan hjälp från sådana länder som Afghanistan och andra länder, varav Pakistan är ett. Därför anser jag att det är nödvändigt med en ratificering. Vi måste göra det möjligt för rådet att fatta ett beslut och för kommissionen att utnyttja sina instrument på lämpligt sätt, men där måste vi alltid ta de ståndpunkter som uttrycktes i Cushnahanresolutionen som utgångspunkt, så att det kan ske en verklig utveckling och verkliga framsteg inom detta område. I slutet av sitt tal sade kommissionär Patten att han på det hela taget förespråkade att man skulle rekommendera detta avtal. Jag anser att detta ”på det hela taget” nu måste omprövas under loppet av månader och år, om den resolution som syftar till framsteg, och som jag hoppas att vi kommer att anta, även i fortsättningen skall kunna rättfärdigas. Låt mig än en gång inbjuda rådet och kommissionen till att samarbeta med parlamentet på detta gemensamma projekt, detta modellprojekt som syftar till att förbättra förbindelserna, och samtidigt syftar till framgång för de mänskliga rättigheterna.

3-277

Ludford (ELDR), fördragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (EN) Herr talman! Mitt utskott rekommenderade att samarbetsavtalet skulle godkännas, med förbehåll för att artikeln om de mänskliga rättigheterna måste upprätthållas. Detta skulle innebära att vi verkligen övervakar respekten för rättigheter, däribland yttrandefrihet och religionsfrihet, och att vi ingriper vid överträdelser. EU har inte alltid utnyttjat sådana möjligheter fullt ut, och parlamentet borde trycka på kraftigare i framtiden. Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter är fullt medvetet om att situationen för demokrati och mänskliga rättigheter inte är perfekt i Pakistan. Vi upprörs av diskrimineringen och våldet mot kvinnor, av att dödsstraffet finns kvar och av förföljelserna av minoriteter, i synnerhet religiösa och etniska minoriteter. Arméns roll är oacceptabel, och underrättelsetjänstens makt är alldeles för stor. Chanserna att denna situation kommer att förbättras är emellertid betydligt större om vi är engagerade i den dialog som upprättas genom avtalet, som kommer att göra det möjligt för oss att stödja de krafter som arbetar för utveckling och modernisering. Pakistanier i förskingringen i Europa, som det finns särskilt många av i Förenade kungariket, kan spela en mycket betydelsefull roll för att framföra budskapet om de mänskliga rättigheterna. Mitt intryck är att de vill att detta avtal ingås. Detta har de rätt i.

3-278

Sandbæk (EDD), fördragande för yttrandet från utskottet för utveckling och samarbete. – (EN) Jag

önskar att jag kunde dela rådets och kommissionens optimism om att Pakistan kommer att visa sitt åtagande när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror emellertid att det är mer sannolikt att Pakistan kommer att citera artikel 1 i avtalet där det understryks att respekten för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna ligger till grund för inrikespolitiken i Pakistan och utgör en väsentlig del av avtalet. Med andra ord har vi nu legitimerat Pakistans nuvarande uppträdande. Utskottet för utveckling och samarbete har därför uppmanat kommissionen att efter ett år utvärdera situationen för de mänskliga rättigheterna. Jag skulle vilja fråga kommissionär Chris Patten om kommissionen är villig att göra detta och, om det inte skett någon förbättring efter ett år, ta konsekvenserna av detta.

3-279

Cushnahan (PPE-DE). – (EN) I sitt beslut att överge klausulen om de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna i tredje generationens samarbetsavtal med Pakistan sviker rådet och kommissionen beklagligt nog de i Pakistan – särskilt de inom det civila samhället – som dagligen riskerar sin personliga säkerhet för att försvara dessa principer. Detta svek sker på grund av en kombination av oberättigade geopolitiska skäl och de ”trettio silvermynt” i handelsfördelar som vissa medlemsstater värderar så högt. Jag har i dag lyssnat på minister Dick Roche, kommissionär Chris Patten och Sarah Ludford, som hävdade att dialogen om mänskliga rättigheter kommer att förstärkas. Fråga de som förföljs och fängslas i Kina, Nordkorea och Uzbekistan, där det redan finns en skenbart förbättrad dialog om mänskliga rättigheter, om detta har hjälpt dem. Låt mig påminna er om att när det gäller Uzbekistan utövades påtryckningar på parlamentet att ratificera ett liknande avtal 1999, och sedan dess har situationen för de mänskliga rättigheterna förvärrats ytterligare. Den verkliga orsaken till att vi ombeds godkänna avtalet beror på trycket från Förenta staterna och Förenade kungariket på grund av den röriga situation som råder i Irak till följd av ett krig som aldrig skulle ha startats utan FN:s godkännande. Är det någon som tror att situationen i Irak kommer att förbättras genom att vi överger det pakistanska folkets demokratiska och mänskliga rättigheter? I stället kommer vi att spä på arrogansen hos en president med enväldig makt och en undergiven brittisk premiärminister och stödja deras misstag, som för närvarande upprepas i Mellanöstern med katastrofala följder! Jag måste få fråga mina kolleger i Europaparlamentet, är det meningen att vi skall vara rådets och kommissionens marionetter eller skall vi vara de europeiska folkens demokratiska röst, som försvarar frihet och mänskliga rättigheter och ger hopp åt världens förtryckta? Om vi ratificerar avtalet ger vi upp denna roll och ger i stället politisk legitimitet till en militärt kontrollerad regim som

70 21-04-2004

fortsätter att förtrycka demokratin och mänskliga rättigheter och tillåter att kärnvapenhemligheter säljs till skurkaktiga stater. Jag frågar parlamentsledamöterna, var står ni i denna fråga?

3-280

Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, kommissionär Patten! Jag har en mycket hög uppfattning om John Walls Cushnahans engagemang, och det finns många i min egen grupp som argumenterar på samma sätt som han. Jag är också mycket positiv till hans argument, men jag anser att vi, som kanske företräder en annan inställning, inte vägleds varken av rådet eller kommissionen, av Förenta staterna eller av Förenade kungariket. Det är verkligen mycket sällan som vi upplever att de följer samma spår. Detta är verkligen så som kommissionären och rådets ordförande har sagt: inte ett val mellan svart och vitt, utan snarare mellan olika nyanser grått. Faktum är att Pakistan är – som det borde vara – en viktig partner i utvecklingen av regionen som helhet. Som jag ser det har det under de senaste månaderna skett vissa framsteg när det gäller Pakistans inställning till Afghanistan och till situationen med talibanerna, och även när det gäller Kashmir, demokrati och mänskliga rättigheter. Det gläder mig emellertid att jag kan hålla med John Walls Cushnahan och alla dem som sade att detta är långt ifrån tillräckligt, och att mycket mer måste göras för att få ut Pakistan ur dess isolering och få landet att gå i riktning mot mer demokrati och mänskliga rättigheter. Jag håller också med alla dem som säger att ett avtal av detta slag måste tjäna som grundval för en mer intensiv dialog med Pakistan – och med liknande länder – för att sporra dem att göra ytterligare framsteg. Jag kan säga till John Walls Cushnahan att jag inte alls kan förstå varför vi inte, när vi helt nyligen även har haft diskussioner med Israel om detta, ibland kanske borde insistera på att återkalla liknande avtal om de fastslagna åtagandena inte uppfylls. Jag anser därför fullt och fast att då vi har beaktat allt som talar för och emot – och jag håller med er om att det finns en massa av det senare – så finns det enligt min åsikt ett argument som talar för att vi rekommenderar detta avtal genom den resolution som Elmar Brok har beskrivit så bra, och som ni också har undertecknat. Jag skulle vara den förste att ta till orda från min grupp och begära att vi upphäver detta avtal om de framsteg som har påbörjats inte skulle fortsättas och fullföljas. Detta får mig att tro att de argument som lagts fram i denna debatt verkligen är vattentäta, och min grupp kommer att rekommendera att avtalet godkänns. Jag respekterar emellertid alla dem som är av annan åsikt och vars samveten får dem att rösta på annat sätt, för situationen för de mänskliga rättigheterna är lika otillfredsställande som alltid, och behöver förbättras radikalt.

3-281

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH

Vice talman

3-282

Gahrton (Verts/ALE). – Herr talman! Verts/ALE-gruppen instämmer i huvudsak med John Cushnahan. Naturligtvis är det en avvägning som Elmar Brok sade. Det sker också positiva saker i Pakistan, inte minst fredssamtalen med Indien som är oerhört viktiga och som bör ha vårt totala stöd. Är det inte litet märkligt att när vi gör sådana här avvägningar, slutar det nästan alltid med att de handelspolitiska kommersiella aspekterna får väga tyngre än de mycket tydliga principer om mänskliga rättigheter som vi har skrivit in i våra avtal? Vad är det för vits med att ha människorättsklausuler i avtal med andra länder om vi alltid gör avvägningar som slutar med att vi inte bryr oss om människorättsklausulerna utan låter andra, framför allt ekonomiska, intressen väga tyngre? Det leder till att vi urholkar respekten för våra egna, höga principer. Det är den avvägningen som gör att vi i Verts/ALE-gruppen tycker att det är självklart att vi måste säga nej till detta avtal nu. Vi hoppas att Pakistan förstår den signalen och vidtar åtgärder som gör att vi ganska snart kan säga ja i stället för nej. Jag skulle gärna ha sagt ja men det är tyvärr inte möjligt om vi skall hålla på våra principer om mänskliga rättigheter.

3-283

Ford (PSE). – (EN) Herr talman! Jag hade äran att ingå i den delegation till Pakistan som besökte den pakistanska sidan av kontrollinjen i Kashmir i december. Under detta delegationsbesök fick vi möjlighet att träffa president Pervez Musharraf, och jag var djupt imponerad av hans engagemang för ett program för fred och försoning med Indien. Det verkar som om båda sidor för första gången är beredda att tro på det som tidigare var otänkbart och finna en lösning på en pågående konflikt, motiverade av de ekonomiska följderna för deras två ekonomier. Det handlar om en konflikt som gäckat världen de senaste 50 åren. Det återstår emellertid enorma problem i Pakistan när det gäller de mänskliga rättigheterna, demokrati och spridning av kärnvapen. Vi har hört från kolleger om behandlingen av den kristna minoriteten och den Ahmadiya-muslimska församlingen, om kvinnornas situation, om de allvarliga bristerna i den valprocess som John Walls Cushnahan övervakade och om fängslandet av oppositionsmedlemmar som till exempel Javed Hashmi. Jag delar därför mina kollegers oro över dessa frågor. Förra året gjorde Charles Tannock och jag ett tillägg till vår resolution om Nordkorea om att Pakistan hade smugglat teknik till Nordkorea för ett program för tillverkning av kärnvapen från anrikat uran. Vid den tidpunkten blev vi öppet attackerade av den pakistanska regeringen, och när jag tog upp frågan med utrikesminister Mian Khursheed Mehmood Kasuri under decembermötet fick jag svaret att nordkoreanerna inte behövde någon hjälp – dom hade redan en högt utvecklad kärnvapenteknologi, inbegripet

21-04-2004 71

miniatyrisering. Oavsett om de behövde hjälp eller inte är det nu uppenbart att de fick den. Nu väcks nya frågor om de kärnprovsprängningar som genomfördes i Baluchistan den 30 maj 1998, som av allt att döma kan ha varit ett test av plutoniumvapen som utfördes gemensamt av Pakistan och Nordkorea. När jag tog upp denna fråga med den pakistanska ambassadören som besökte mig i veckan, sade han att de samarbetade med Förenta staterna. Det duger inte. Vi i Europeiska unionen önskar ett samarbete, men även att hållas informerade. Trots detta tänker jag emellertid stödja detta tredje generationens samarbetsavtal. Vi kommer att noga övervaka de ytterligare framsteg som görs på området för mänskliga rättigheter i Pakistan.

3-284

Schröder, Jürgen (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, kommissionär Patten! Även om jag verkligen tror att det som John Walls Cushnahan sagt naturligtvis är synnerligen trovärdigt, så är frågan inte om vi känner oss som dockor – vilket jag inte tror att vi är – och inte heller är det en fråga om vi prioriterar kommersiella aspekter, som Per Gahrton sade. Det är något helt annat som står på spel. Det handlar om det som kommissionär Chris Patten talade om i samband med Mellanöstern i förmiddags. Det handlar om att undvika att civilisationerna kolliderar. Det handlar om att vi européer, genom att arbeta för en interkulturell dialog, genomför det som är en primär uppgift i vår tidsålder och för vår värld. Vilka reservationer som än uttryckts i denna debatt, har Pakistan absolut en positiv roll att spela här. Det som det handlar om är följande: vem är vår partner? Nordkorea är ingen partner, men det är Pakistan i kampen mot internationell terrorism, och koalitionen mot terrorismen är naturligtvis mycket större än den koalition av stater som för närvarande befinner sig i Irak för att där bekämpa terrorismen och kämpa mot systemet. Koalitionen som bekämpar internationell terrorism inbegriper Tyskland, Frankrike, Ryssland med flera. Pakistan är en av dem. Det är därför som jag anser att det är synnerligen viktigt att sluta detta tredje generationens avtal.

3-285

Guy-Quint (PSE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Demokratier har vapen, men när de slutar att använda dem förlorar de sin själ. Det sätt på vilket kvinnornas status i Afghanistan har behandlats bör tjäna som en läxa. I dag behandlar vi ett avtal mellan Europeiska unionen och Pakistan, som inte har någon direkt ekonomisk betydelse, eftersom Europeiska gemenskapen undertecknade ett tekniskt samarbetsavtal med Pakistan i februari, vilket belöper sig till 5 miljoner euro. Huvudinriktningen i det avtal som lagts fram för oss är därför politisk. Vi är alla medvetna om Pakistans geostrategiska roll, eftersom det gränsar till Afghanistan och Indien. Vi är alla medvetna om landets bidrag till antiterroristkoalitionen som amerikanerna tog initiativet till efter händelserna den 11 september 2001. Detta kan

emellertid inte rättfärdiga att vi stöder ett land där de nuvarande myndigheterna kom till makten genom en militärkupp, och där det senaste valet hölls under förhållanden som fördömts av våra observatörer, och resulterade i installationen av en koalition av anhängare till president Musharraf och religiösa partier som bestod av islamiska fundamentalister, som inte tvekar att uttala sitt stöd för bin Ladin. President Musharraf har just antagit ett ändringsförslag som ökar makten för de väpnade styrkorna. Oppositionsledaren Benazir Bhutto lever fortfarande i exil, och hennes make har vistats i fängelse i fem år. Vi underskattar inte de tecken på avspänning som åstadkommits efter amerikanska påtryckningar i förbindelserna med Kashmir, men vi anser att det ännu inte har gjorts några praktiska framsteg. Som europeiska demokrater kan vi inte fortsätta att klaga över Aung San Suu Kyis öde i Burma, och samtidigt acceptera ett sådant avtal utan en viss självrannsakan. Av alla dessa skäl vädjar jag till er, från den franska socialdemokratiska delegationen, att återförvisa detta avtal till utskottet.

3-286

Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! I tre år har parlamentet blockerat associeringsavtalet med Pakistan i syfte att uppmuntra landet att återinföra demokrati och iaktta de mänskliga rättigheterna. Om vi vill fortsätta med detta och inte förkasta de konkreta framsteg som gjorts, är det nu dags att stödja en ratificering. Jag förnekar inte att det återstår allvarliga problem i fråga om yttrandefrihet, diskriminering på grund av religion och behandlingen av kvinnor. Parlamentet varken kan eller vill försvara att man i kriget mot terrorismen åsidosätter de mänskliga rättigheterna. Jag respekterar särskilt John Walls Cushnahans uppriktighet, även om jag beklagar att han valt att gå till personangrepp mot den brittiska premiärministern nu på eftermiddagen. Jag drar emellertid en annan slutsats som inte förnekar att den sjuttonde grundlagsändringen innebär en återgång till demokrati. Att president Pervez Musharraf stöder lagförslaget i fråga om Hudood-lagarna och åtgärder mot så kallade hedersmord, att Javed Hashmis sak prövades av en oberoende domstol, att han kommer att överklaga och att det överklagande till den högre domstolen som nyligen gjordes av hans egen partiledare var framgångsrikt. Vi kan inte förneka att kärnvapenspridningen exponeras och stoppas, att de grekiska sjömännen har återvänt till sitt eget land eller att presidenten åter har bekräftat att han tänker avgå från posten som arméchef. Jag vill att människorättsklausulen skall utgöra en mer effektiv del av våra associeringsavtal, men jag vill även att detta skall vara fallet i förhållande till de avtal vi i dag har med Ryssland, Kazakstan, Uzbekistan, Marocko, Tunisien, Algeriet och Israel.

72 21-04-2004

En ”nej”-röst mot Pakistan skulle kunna leda till att parlamentet anklagas för dubbelmoral. Nu när Pakistan och Indien har haft modet och visionen att återuppta samtal som för subkontinenten från krigets rand är en positiv signal från Europa det enda riktiga och passande.

3-287

Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har tidigare sedan länge kritiserat Islamiska republiken Pakistan för landets brott mot de mänskliga rättigheterna, särskilt de pågående förföljelserna av den kristna minoriteten och den Ahmadi-muslimska församlingen, dess ambivalenta och halvhjärtade samarbete i kampen mot islamistisk terrorism, som har lett till en destabilisering i Afghanistan genom hjälp till talibanska styrkor att återgruppera sig, Jihads pågående infiltration över kontrollinjen in i indiska Kashmir och – som Glyn Ford sade – viktigast av allt, den pakistanska exporten av kärnvapenteknik till sådana skurkstater som Nordkorea och de tidigare terroriststödjande länderna Iran och Libyen, som hotar den globala säkerheten. Trots detta stöder jag handelsavtalet, eftersom jag måste erkänna att Pakistan nyligen har vidtagit vissa uppmuntrande åtgärder på området för de mänskliga rättigheterna, inbegripet kvinnors rättigheter, som förtjänar ett erkännande och en belöning. Dessutom, som en vän av Indien, Pakistans historiska granne och fiende, ser jag med glädje på det fredliga återupptagandet av förbindelserna som visat sig genom flera olika förtroendeskapande åtgärder, nu senast och allra mest slående den framgångsrika kricketserien. För bara tre år sedan stod de två staterna på randen till ett kärnvapenkrig. I dag är Indien mitt uppe i allmänna val som ledstjärna för demokrati och välstånd. Tillväxttakten där är nu högre än i Kina, och landet vill inte se Pakistan lida ekonomiskt. Den senaste kampanjen i Waziristan visar Islamabads avsikt att föra ett krig mot al-Qaidas starka fästen i stamområden, som historiskt sett är förbjudna områden för Pervez Musharrafs regering, som nu har satt tryck på stamledare att försöka jaga och få fast militanta islamister. Klausuler om mänskliga rättigheter kanske över huvud taget inte bör finnas med i handelsavtal eftersom det grumlar debatten, utan i stället fastställas som ett villkor för mottagande av stöd. Skulle EU annars sluta upp med att handla med Ryssland, Kina, Uzbekistan eller Iran, för att bara nämna några länder där situationen för mänskliga rättigheter är problematisk? Detta borde tas upp under en annan debatt, men fram till dess måste vi stödja detta avtal.

3-288

Roche, rådet. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka ledamöterna för deras kommentarer. Ett stabilt och demokratiskt Pakistan skulle ha ett gynnsamt inflytande i regionen, särskilt när det gäller grannlandet Afghanistan. Det som föreslås har sina goda sidor. Jag har full förståelse för den passion som John Walls Cushnahan har fört in i debatten, men jag har ingen

förståelse för hans ordval. Det är ingen bra strategi att skildra människor som har andra åsikter som personer som låter sig köpas eller som marionetter. Kanske han när tillfälle ges skulle vilja överväga sitt ordval. Det går faktiskt att vara både principfast och pragmatisk; det ena utesluter inte det andra. Trots detta vill även jag ge en komplimang till John Walls Cushnahan för det arbete han har utfört samt till Elmar Brok, i egenskap av ordförande, för hans och utskottets arbete. Ingåendet av avtalet skulle hjälpa Europeiska unionen att bättre engagera sig med Pakistan på just de områden som John Walls Cushnahan nämner, områden på vilka vi vill se förändringar. Den siste talaren kanske hade rätt när han föreslog att frågor om mänskliga rättigheter och frågor om demokrati kanske över huvud taget inte alls borde ingå i handelsavtal, eller? Några andra talare nämnde saker som jag utan tvekan håller med om. Glyn Ford påpekade mycket tydligt att det fanns vissa frågor som ger upphov till oro, och att han fullt ut hade förståelse för denna oro, men gick sedan vidare med att säga att till och med han, som en ledamot med stor kännedom om denna fråga, ändå kan stödja utskottet för utrikesfrågors ståndpunkt och den ståndpunkt som kommer att röstas om här när det gäller tredje generationens samarbetsavtal. Jürgen Schröder visade i sitt inlägg åter på det logiska i att stödja tredje generationens samarbetsavtal, vilket även Richard Howitt gjorde i sitt inlägg som speglade samma åsikt och som visade på farorna med att se allting i svart eller vitt. Jag tar verkligen till mig ordförande Elmar Broks kommentarer. Jag hoppas bara att rådet och kommissionen kommer att fortsätta att göra en avvägning om tredje generationens samarbetsavtal skulle ratificeras. Jag tror att Elmar Brok har rätt i denna särskilda syn, som utgör en avvägning. Det ger oss en grund från vilken vi kan engagera oss med pakistanierna. Ordförandeskapet kommer inte att glömma bort att det återstår flera mycket allvarliga problemområden i förbindelserna med Pakistan, och vi kommer absolut att försöka se till att unionen fortsätter att sätta tryck på de pakistanska myndigheterna under Irlands ordförandeskap. Jag tvivlar dessutom inte heller på att de följande ordförandeskapen kommer att inta denna ståndpunkt. Jag vill än en gång tacka er, herr talman, och jag vill tacka kammaren.

3-289

Patten, kommissionen. – (EN) Herr talman! Denna debatt har präglats av utmärkta och passionerade tal, vilket tyder på att de ärade ledamöterna har tänkt igenom dessa frågor mycket noga och övervägt de argument som John Walls Cushnahan, Richard Howitt och andra lagt fram.

21-04-2004 73

Till John Walls Cushnahan, som höll ett fantastiskt tal som speglar hans eget passionerade engagemang för demokrati, skulle jag vilja säga att jag blev smått överraskad över att beskrivas som ”Washingtons och Londons marionett”. Detta kommer visserligen att förbättra min ”street credibility” i vissa delar av kammaren, men de som befann sig i kammaren i morse tycker kanske att detta är en något främmande beskrivning av er ödmjuke tjänare. Allt är tillåtet i krig och kärlek, och jag inser att den ärade ledamotens tal, som jag sa, speglar hans passion för denna fråga. Det ställdes en direkt fråga till mig, och beundransvärt nog, eftersom detta inte alltid är fallet, har frågeställaren stannat kvar för att höra svaret. Jag är inte beredd – även om jag förstår frågans betydelse – att gå med på att tillämpa förfaranden för detta avtal som vi inte tillämpar för något annat, men jag noterar att avtalet i sig innehåller en klausul om ett tillfälligt upphävande som båda parterna kan åberopa vid överträdelse av en väsentlig del av avtalet. Artikel 1 i avtalet som tar upp de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna utgör en sådan väsentlig del. Kommissionen är fullt medveten om att detta kräver ständig övervakning, och detta sker faktiskt redan. Det finns en EU-arbetsgrupp för mänskliga rättigheter i Islamabad som regelbundet sammanställer rapporter. Det är fullt möjligt för parlamentet att diskutera dessa rapporter när det så vill. Den regelbundna dialogen om de mänskliga rättigheterna kommer att förstärkas när avtalet väl träder i kraft. Om endera av parterna skulle vilja upphäva avtalet tillhandahåller det en samrådsmekanism, även om jag innerligt hoppas att det inte kommer att finns något behov av denna. Jag vill återigen tacka parlamentet för vad som har varit en både intressant och passionerad debatt. De frågor som tagits upp är mycket viktiga. Som jag sagt vid upprepade tillfällen – inte minst inför de utskott som de ärade ledamöterna leder – är det emellertid nu på det hela taget tid för parlamentet att rösta ja till detta tredje generationens avtal med ett mycket betydelsefullt land, både inom regionen och globalt, och betydelsefullt inte minst för våra egna geostrategiska intressen.

3-290

Talmannen. – Tack så mycket, kommissionär Patten. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

3-291

Mänskliga rättigheter i världen 2003 och EU:s politik på området

3-292

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0270/2004) av Véronique De Keyser för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om mänskliga rättigheter i världen 2003 och EU:s politik på området.

3-293

De Keyser (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman! Mitt betänkande behandlar fyra ämnen som jag vill göra en kort sammanfattning av. Det första ämnet: resultaten under mandatperioden när det gäller mänskliga rättigheter. Det är en blandad bild. Naturligtvis välkomnas i betänkandet det samarbete som skapats med rådet, och tonvikt läggs vid det inflytande som parlamentet har kunnat utöva i kampen mot alla former av diskriminering och mot dödsstraffet samt till förmån för kvinnornas rättigheter och religions- och samvetsfrihet. Emellertid beklagar jag att alltför många av dessa resolutioner fortfarande måste följas upp, och att dialogen om de mänskliga rättigheterna i vissa länder inte åstadkommit något konkret resultat. Bara ett exempel: det tragiska fallet med Leyla Zana, som fick Sacharovpriset, där den fällande domen i dag bekräftades av den turkiska domstolen i ett orättfärdigt utslag. Det kan kanske i framtiden visa sig nödvändigt att införa en särskild kontroll av de mänskliga rättigheterna i partnerskapet med landet i fråga, ett partnerskap där landets kultur respekteras, men där det finns särskilda mål och tidsskalor, så som nyligen inleddes i Bangladesh, och som kan vara möjligt i framtiden i Marocko och Vietnam. Det andra ämnet: terrorismen. I betänkandet fördöms entydigt alla former av terrorism. Behovet av att organisera kampen mot detta gissel betonas. Men det påpekas också att denna kamp måste föras inom gränserna för internationell och humanistisk lagstiftning. I betänkandet hänvisas till kränkningar av denna lagstiftning, som på grund av de känslor av orätt och förtvivlan som de uppväcker kan skapa en ännu bördigare grogrund för terrorism. Det tredje ämnet: reproduktiv hälsa. Detta är ett föga känt hälsoområde. Under förra seklet talades det naturligtvis om skamliga sjukdomar, och inom anatomin användes begreppet ”skamliga nerven” för att beskriva den nerv som går genom genitalområdet. Det som är skamligt i dag är inte denna nerv, utan det faktum att män och kvinnor i hela världen på 2000-talet fortfarande inte åtnjuter sexuell utbildning, tillgång till information och effektiva metoder för födelsekontroll, som gör det möjligt för dem att välja och planera in det antal barn de önskar få, och att förhindra sexuellt överförda sjukdomar och aids. När man ser på den fruktansvärda spridningen av aids i Afrika, Asien, Östeuropa och till och med, som ni är medvetna om, i vissa av kandidatländerna vid portarna till unionen, är det tydligt att det behövs en brådskande reaktion. Alla som på nära håll har upplevt, vilket jag själv har gjort, den sexuella förödelsen i flyktinglägren – kom ihåg att det nu finns 37 miljoner flyktingar i hela världen, av vilka 65 procent är kvinnor och unga flickor, att dessa kvinnor och flickor ofta våldtas, smittas med aids och tvingas sälja sina kroppar för mat, och att många av dem förlorar livet när de genomgår aborter på någon bakgata – alla de som upplevt detta inser – och här vädjar jag till Michael Gahler, som företräder Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater)

74 21-04-2004

och Europademokraterna – att preventivmetoder är ett mycket viktigt instrument för överlevnad. I kampen för reproduktiv hälsa slåss jag inte mot några religiösa ledare, vars rättigheter att leda sina trogna jag helt och fullt kan godta. Jag slåss emot viss trångsynt politik, till exempel den som förs av president Bush, som genom att minska anslagen till programmet för reproduktiv hälsa, inbegripet födelsekontroll med hjälp av kondomer, kommer att döda tusentals människor. Jag slåss i själva verket för rätten till liv och mänsklig värdighet. Det fjärde ämnet: de funktionshindrade människornas rättigheter. Dessa människor försöker leva fullvärdiga liv, och i unionens länder nonchalerar man, som vi vet, fortfarande deras rättigheter. Vad skall man då säga om de funktionshindrade personernas utstötthet på andra sidan unionens gränser, deras marginalisering och ibland även instängningen av dem i institutioner under inhumana förhållanden? Gruppen för europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna, som företräds av Michael Gahler, har anklagat mig för att göra för mycket av detta ämne och göra det för detaljerat. Är det en detalj, herr Gahler, att funktionshindrade personer utgör 10 procent av världens befolkning, och att denna proportion ökar alarmerande i utvecklingsländerna, under en ackumulerad effekt av fattigdom och väpnade konflikter? En detalj, när PPE-DE-gruppen vill ta bort punkterna 71, 72, 73, 77, 78, 79 och 80? Är rättigheten till utbildning, rörlighet och tillgänglighet och rätten att helt enkelt bilda familj blotta detaljer? Är det en detalj att stödja program för vård av barn som lider av psykiska problem under konflikterna? Är det en detalj när punkt 78 skall tas bort med ett enda pennstreck? Detta är detaljer som utan tvekan kan begripas helt och fullt av personer med funktionshinder och av dem som försvarar dem. Betänkandet karakteriseras av övertygelse, och avser inte att provocera. Det visar på ett brett fält, det håller jag med om, av de mänskliga rättigheterna i hela världen. Men det visar något som kan ge hopp åt en värld som slitits itu. Jag vill inte sluta utan att ha tackat alla de grupper, bortsett från PPE-DE-gruppen, som har lämnat mig sitt stöd när jag lagt fram denna vision.

3-294

Patten, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka ordförandeskapet för att det låter mig göra ett inlägg före dem, och jag skulle vilja be den ärade ledamoten och kammaren om ursäkt för det faktum att jag måste smyga iväg och lämna kommissionens stol till min kollega kommissionär Viviane Reding och hennes sakkunniga närvaro. Jag måste åka till Moskva för att möta president Vladimir Putin, Sergej Lavrov med flera. Jag hoppas att kammaren förlåter min oartighet. Jag skulle vilja börja genom att tacka Véronique De Keyser för hennes betänkande, som ännu en gång, enligt min mening, visar hur Europaparlamentets engagemang

i frågor om mänskliga rättigheter fungerar som en kritisk drivfjäder för EU:s politik. Kommissionen kommer som vanligt att svara skriftligt på alla de rekommendationer som riktar sig till oss i detta betänkande. Jag för min del skulle vilja begrunda några av de viktiga teman som har granskats. Ämnet mänskliga rättigheter och terrorism kommer tyvärr att förbli överst på den internationella dagordningen under en tid framöver. Min ståndpunkt i kampen mot terrorism är tydlig. Den har förts fram flera gånger. Jag hänvisade åter till den några gånger i går kväll och på nytt denna morgon. Jag kommer att upprepa den här. Kampen mot terrorism måste bygga på respekt för mänskliga rättigheter, och inte tvärtom. Det är också min djupa övertygelse att enbart detta inte är tillräckligt. Främjandet av mänskliga rättigheter borde vara en integrerad del av kampen mot terrorism. Kommissionen kommer att fortsätta göra insatser för att främja och skydda mänskliga rättigheter i samarbete med våra partner med alla de medel som står till vårt förfogande: politisk dialog, utvecklingssamarbete och arbete med civilt samhälle i tredjeländer. Två frågor om mänskliga rättigheter som har fått mycket mindre uppmärksamhet behandlas i detta beundransvärda betänkande: rätten till hälsovård – i detta fall reproduktiv hälsa – och den genomgripande särbehandling som funktionshindrade fortfarande, trots deras ansträngningar, möter i hela världen, och som förvärras i konfliktsituationer eller fattigdom. Alla människors möjlighet, särskilt kvinnors, att få reproduktiv hälsovård utgör en väsentlig del av deras reproduktiva rättigheter. Föredraganden har helt rätt när hon redovisar de förfärliga konsekvenserna som följer om rätten till reproduktiv hälsovård förvägras, och även när hon hävdar att reproduktiv hälsovård inte bara är en ”kvinnofråga”. Det är emellertid viktigt att notera att de sociala konsekvenserna av reproduktiv ohälsa kan bli mycket kännbara för flickor. I många delar av Afrika är det till exempel troligare att unga kvinnor i tonåren brännmärks för sexuellt överförbara sjukdomar och hiv/aids än män, och det är också troligare att de lider oproportionerligt av sådana problem som farliga aborter och sterilitet. Sedan 1994 har kommissionen blivit en viktig partner när det gäller att ta itu med behov inom reproduktiv hälsa i utvecklingsländer inom ramen för de mål som godkändes vid FN:s internationella konferens om befolkning och utveckling, som ägde rum i Kairo för tio år sedan. Mellan den tidpunkten och 2001 anslog vi över 655 miljoner euro till externt bistånd som uttryckligen riktades mot familjeplanering, reproduktiv hälsa, säkert moderskap, hiv/aids samt befolkningspolitik och -förvaltning. Dessutom antog rådet en förordning om stöd för strategier och åtgärder avseende reproduktiv och sexuell hälsa och därtill hörande rättigheter i utvecklingsländerna i juli förra året. Enligt denna förordning ges gemenskapsfinansierat stöd till särskilda

21-04-2004 75

åtgärder mot de fattigaste och mest sårbara befolkningarna, både på landsbygden och i tätbebyggelse, som utformats för att bekämpa sedvänjor som är skadliga för den sexuella och reproduktiva hälsan hos kvinnor, tonåringar och barn, som exempelvis kvinnlig könsstympning, sexuellt våld, barnäktenskap och tidiga äktenskap. Europeiska unionen har visat sitt engagemang för att öka respekten för funktionshindrades mänskliga rättigheter genom gemenskapslagstiftning som har införts på grundval av artikel 13 i EG-fördraget för att bekämpa diskriminering på sysselsättningsområdet. Dessa initiativ drivs som en del av uppföljningen av Europeiska handikappåret förra året och genom unionens aktiva engagemang för en ny FN-konvention på detta område. Kommissionen har dessutom genomfört ett antal initiativ som en del av våra mer omfattande insatser för att integrera mänskliga rättigheter i alla aspekter av vårt utvecklingssamarbete, inbegripet tillhandahållande av särskild politisk vägledning om utveckling och handikapp som skall användas av våra delegationer. Men det är fortfarande en bit kvar att vandra. Vi anser att det bästa sättet att hantera detta är att tillhandahålla utbildning till vår personal och att utbytet mellan företrädare för handikapporganisationer och beslutsfattare underlättas genom att höja medvetenheten för handikappfrågor i vår dialog med utvecklingsländer, och genom att innefatta organisationer för funktionshindrade personer i dialogen på landsnivå. Slutligen belyser detta utmärkta betänkande det lidande som beror på en av de allvarligaste orsakerna till onödigt handikapp i många länder: bruket av truppminor. Här har kommissionen åtagit sig att följa en kraftfull politik för att undanröja det hot som truppminor medför och öka sina ansträngningar för att minska de humanitära, sociala och ekonomiska kostnaderna för mindrabbade länder. Strategin för minåtgärder under perioden 2002–2004 står i relation till EU:s åtgärder för de mål som fastställts av världssamfundet mot bakgrund av Ottawakonventionen. I Europeiska kommissionens budget har bistånd till minröjning och kapacitetsuppbyggnad gått till 33 länder och regioner, och under 2002 uppgick Europeiska unionens totala bistånd till 145 miljoner euro. Jag har haft förmånen att se det arbete som vi gör inom denna sektor, från Sri Lanka till Balkan. Det är oerhört viktigt och värdefullt, precis som de övriga punkter som berörs i detta betänkande, att den ärade ledamoten har fäst parlamentets uppmärksamhet på denna fråga och även EU:s allmänna opinion som helhet. Vi är oerhört tacksamma för detta betänkande. Jag ber om ursäkt för att jag måste ge mig iväg till Moskva snabbare än vad Napoleon lyckades med, och jag känner tacksamhet mot ordförandeskapet för att de gör det möjligt för mig att ge mig iväg. (Applåder)

3-295

Talmannen. – Tack så mycket, kommissionär Patten. Vi önskar er trevlig resa till Moskva.

3-296

Roche, rådet. – (EN) Herr talman! Även jag välkomnar tillfället att uttala mig inför kammaren inom ramen för denna debatt om mänskliga rättigheter. Det är en viktig debatt. Som jag tidigare nämnde är det en fråga som särskilt oroar och intresserar mig. Det är mycket viktigt att förbättra dialogen mellan parlamentet och rådet när det gäller frågor om mänskliga rättigheter. Det är en viktig fokusering som det irländska ordförandeskapet gör. Det är mycket viktigt att vi håller ihop när det gäller denna fråga. Jag vill tacka Véronique De Keyser för hennes mycket värdefulla betänkande om de mänskliga rättigheterna i världen 2003 och Europeiska unionens politik på området. Betänkandet kommer att utgöra en del av ett mycket viktigt samtal. Vi kanske inte instämmer i vissa av dess delar, men i själva verket är detta ett mycket bra betänkande. Skyddet och främjandet av mänskliga rättigheter borde vara ett konstant mått på våra internationella åtgärder. Vi vidhåller den grundläggande principen att mänskliga rättigheter är universella, odelbara, inbördes beroende och hänger ihop. Som kommissionär Chris Patten precis sade är de så nära besläktade med de bekymmer som vi har i en orolig värld. Jag behöver inte betona det nära släktskapet mellan fred, säkerhet och stabilitet å ena sidan och respekten för mänskliga rättigheter, grundläggande friheter och demokrati å andra sidan. Den pågående debatten i parlamentet kommer lägligt, bland annat av den anledningen att den sammanfaller med den aktuella sjätte sessionen för Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna, som pågår i Genève. Jag skulle vilja säga några ord om vår förbindelse med kommissionen. Parlamentets årsrapport hänvisar med rätta till den höga grad av överensstämmelse mellan Europaparlamentets prioriteringar som uttrycks i dess resolutioner och den EU-åtgärd som vidtas vid sessioner i kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Detta är ett konkret exempel på genomförandet av ett närmare samarbete mellan rådet och Europaparlamentet för att nå öppenhet och klarhet samt Europeiska unionens politik om mänskliga rättigheter. Detta är faktiskt en av de rekommendationer som rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) gav i sina slutsatser den 10 december 2002 om mänskliga rättigheter och demokratisering av tredjeländer. Europeiska unionen har spelat en positiv roll i samband med kommissionens session i Genève i år. När det gäller situationen i enskilda länder har unionen hittills lyckats lägga fram resolutioner om mänskliga rättigheter i Vitryssland, Turkmenistan och Nordkorea med framgång. Kommissionen antog också en resolution om de israeliska bosättningarna i de ockuperade arabiska områdena.

76 21-04-2004

De tematiska resolutioner som Europeiska unionen lagt fram har också på ett framgångsrikt sätt förts framåt på vägen mot ett antagande. Unionens resolution om avlägsnandet av alla former av religiös intolerans har till exempel antagits genom samförstånd. Resolutionen om barns rättigheter antogs enhälligt först efter en omröstning som Förenta staterna krävde. Jag förväntar mig att kommissionen också kommer att anta Europeiska unionens resolution om dödsstraff senare denna vecka. Allt detta är välkommet. Ett antal viktiga initiativ av Förenta staterna och EU har dock fallit. Detta beror till stor del på hur Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna är sammansatt. Det återspeglar också vissa regionala gruppers ovillighet att acceptera något fördömande av sina medlemmar. Detta har alltid frapperat mig som en av de olyckliga bristerna inom FN-systemet. Ett initiativ från EU om Tjetjenien förkastades, och vår resolution om Zimbabwe blev till ett blockerande förslag. Det är anmärkningsvärt att antalet röster emot resolutionsförslaget om Tjetjenien i år var betydligt högre än de som registrerades för samma fråga förra året. Vi måste analysera detta resultat och förstå varför detta har hänt. Vi måste också ta upp den mängd kritiska, landsspecifika resolutioner som vi lade fram inför kommissionen. Inte minst måste vi besluta om huruvida vi prioriterar att utarbeta unionens förklaringar så att världen vet var vi står, eller i själva verket vill se våra texter antagna av en majoritet av ledamöterna i kommissionen. Om jag kunde få begagna mig av ett mindre diplomatiskt språkbruk är det kanske dags att Europeiska unionen lär sig att ”boxas lite smartare” när det gäller hanteringen av kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Om vi vill vara effektiva, i motsats till att bara framföra förklaringar, måste vi ha en strategisk strategi. Jag tänker ta upp tre prioriterade områden som nämns i betänkandet. I sitt betänkande koncentrerar sig Véronique De Keyser på tre huvudteman: för det första, avvikelser till följd av kampen mot terrorismen på internationell nivå; för det andra, inverkan på den internationella situationen när det gäller den reproduktiva hälsan; och för det tredje, de funktionshindrades rättigheter med särskild hänsyn till konfliktsituationer eller i extremt fattiga länder eller utvecklingsländer. När det gäller funktionshinder slogs jag, när jag läste betänkandet, av hänvisningen till det faktum att tre fjärdedelar av de funktionshindrade lever i utvecklingsländer. Handikappens utbredning och intensitet i utvecklingsländerna förvärras av fattigdom och, som kommissionsledamot Chris Patten sade, av konflikter. Det är ett fasansfullt faktum att stympning och handikapp i många fall härrör från användningen av landminor som tillverkas i så kallade utvecklade, civiliserade nationer och sedan exporteras till tredje världen.

För att erkänna de rättigheter som tillkommer personer med funktionshinder kommer vi under det irländska ordförandeskapet att fortsätta utveckla arbetet inom unionen och på FN-nivå för att det skall leda till att en FN-konvention om mänskliga rättigheter för funktionshindrade utarbetas. Mot bakgrund av reproduktiv hälsa belyser årsrapporten den oroande ökningen när det gäller utbredningen av hiv/aids i Östeuropa och i Centralasien, och förhållandet mellan fattigdomsfrågor och frågor om reproduktiv hälsa. Det irländska ordförandeskapet har erkänt vikten av att ta upp aidsfrågan, och det ligger långt utanför någon regerings förmåga att lösa den. I februari var ordförandeskapet värd för en stor konferens i Dublin om problemen med hiv-/aidsepidemin i regionen, som gick under titeln ”Riva gränserna: kampen mot hiv/aids i Europa och Centralasien”. När det gäller reproduktiv hälsa i allmänhet vill jag säga att Europeiska unionen kommer att arbeta oreserverat för att se till att rättigheterna till reproduktiv hälsovård och tjänster som accepteras i alla grundläggande dokument från stora FN-konferenser skall genomföras. Europeiska unionen och dess medlemsstater är engagerade i det särskilda målet för reproduktiv hälsa som man kom överens om vid den internationella konferensen i Kairo. Detta innebär att primär hälsovård – reproduktiv hälsovård – skall vara tillgänglig för alla individer av lämplig ålder så snart som möjligt och inte senare än 2015. Detta engagemang visar sig genom den förordning om stöd för strategier och åtgärder avseende reproduktiv hälsa, som antogs av Europeiska rådet i juli 2003. Som när det gäller terrorism har Véronique De Keyser helt rätt när hon betonar att faran med känslomässiga reaktioner, som rädsla, ilska och en önskan om hämnd, kan leda till uppmaningar om repressiva åtgärder i kampen mot detta fenomen. Detta är ett vanligt tema som har passerat en massa debatter i denna kammare: vi är alla intresserade av en gemensam kamp mot terrorism, men vi måste också se till att kampen balanseras med respekt för mänskliga rättigheter, för demokratiska principer och för rättsstatsprincipen. Under perioden efter september 2001 har kampen mot terrorism blivit en global prioritering. Samtidigt har kampen skapat nya utmaningar för främjandet och skyddet av mänskliga rättigheter. Terrorverksamhet kan aldrig rättfärdigas av något skäl eller någon ideologi, och måste oreserverat fördömas. Den godtyckliga slakten av intet ont anande människor, som är utmärkande för terrorismen, består först och främst av ett uppenbart förnekande av den mest grundläggande rättigheten av dem alla: rätten till liv. Alla stater har en plikt att skydda sina medborgare från terrorattacker och att bekämpa terrorismen i alla dess former. Ändå, för att få största möjliga stöd och för att lyckas på lång sikt, måste kampen mot terrorismen genomföras i full respekt för mänskliga rättigheter och i

21-04-2004 77

full respekt för grundläggande friheter. Främjandet av mänskliga rättigheter borde vara en integrerad del av kampen mot terrorism. Vi måste också utreda terrorismens orsaker. Att försöka tolka terrorismens orsaker skall inte förstås som ett slags svärmeri för terrorismen eller terrorister. Tvärtom är det ett viktigt steg i elimineringen av terrorism. Såsom ordföranden för Europeiska rådet, Bertie Ahern, sade här i parlamentet förra månaden att vilken duktig läkare som helst kommer att säga oss att när man behandlar en sjukdom är det först nödvändigt att ta itu med dess orsaker liksom dess symtom. Alltför ofta kan den förenklade reaktionen på terrorism jämföras med att endast ta itu med symtomen, inte sjukdomen. Mot bakgrund av att bekämpa terrorismen noterar Véronique De Keyser också med rätta att man inte behöver använda detta mål som en ursäkt för att undertrycka pressfriheten, och särskilt inte som ett rättfärdigande för attacker på individer eller enskilda journalister. Europeiska unionen har traditionellt fäst stor vikt vid det arbete som alla försvarare av mänskliga rättigheter utför, däribland dem inom massmedierna. Människorättsförsvarare har blivit alltmer effektiva när det gäller att garantera bättre skydd för offer för brott mot mänskliga rättigheter. Denna utveckling har dock ofta nåtts till ett högt pris och till en hög enskild kostnad. Försvararna själva har allt oftare blivit mål för attacker, och deras rättigheter har kränkts i alltför många länder. Medan Europeiska unionen har fäst stor vikt vid skyddet av människorättsförsvarare har detta hittills i hög grad skett på en tillfällig basis. Det irländska ordförandeskapet arbetar för att framställa särskilda politiska riktlinjer för att stärka Europeiska unionens stöd för försvarare av mänskliga rättigheter. Dessa riktlinjer kommer inom kort att läggas fram inför ministerrådet. Låt mig åter gratulera föredraganden till hennes betänkande. På rådets vägnar välkomnar ordförandeskapet detta samarbete med parlamentet med att ytterligare gå vidare med vår gemensamma sak för demokrati och mänskliga rättigheter. Europeiska unionen grundas på respekt för mänskliga rättigheter, och detta är sant både vad gäller inrikesfrågor inom unionen, och det är lika sant vad gäller vår utrikespolitik.

3-297

Gahler (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Skyddet av de mänskliga rättigheterna är av tradition en av kärnfrågorna för Europaparlamentet, och det finns i själva verket ett politiskt samförstånd om hur den skall hanteras. De normer som skall tillämpas finns i de internationella avtal som skyddar de mänskliga rättigheterna. De som bryter mot dessa normer eller av försumlighet medger att de bryts måste räkna med att bli kritiserade av denna kammare. Men detta års betänkande – i motsats till alla sina föregångare under mandatperioden – har inte fötts under

någon gynnsam stjärna. Vår huvudsakliga kritik gäller att föredraganden har belastat det som var avsett att vara ett årligt betänkande om mänskliga rättigheter med en oacceptabel mängd ideologisk ballast, och gjort sina egna käpphästar, för att inte säga fixa idéer, till den centrala punkten. Därför saknades till att börja med en allmän och oomtvistad komponent, som över huvud taget kom med i texten enbart med hjälp av 70 ändringsförslag. Låt mig än en gång klargöra att ett sådant här betänkande måste handla om de stora frågorna, dvs. om frågor som till exempel var vi skall kräva demokrati, fria val, åsiktsfrihet, pressfrihet, tros- och samvetsfrihet, avlägsnande av juridisk och praktisk diskriminering mot kvinnor, skydd av den fysiska integriteten osv. Var skall vi kritisera rådet när det i synnerhet gentemot stora länder bara avger läpparnas bekännelse i fråga om de mänskliga rättigheterna? Det behöver inte sägas att det bara är rätt och riktigt att i ett sådant betänkande hänvisa till – exempelvis – funktionshindrade personers rättigheter. Naturligtvis måste deras rättigheter, som medborgare i staten och med jämlik status, drivas igenom, och förnedrande behandling i offentliga lokaler måste fördömas. Inom gränserna för vad individuella stater kan göra inbegriper den mänskliga rätten till liv också rätten till hälsovård, men man måste sluta upp med att maskera detaljerade krav när det gäller hälsa och socialpolitik – hur önskvärda de än kan vara – som en lista över mänskliga rättigheter, och göra dem odödliga i detta betänkande. Faktum är att allt det som garanteras som mänskliga rättigheter kan krävas som lagstadgade rättigheter, och de som misslyckas med att erbjuda dem kränker de mänskliga rättigheterna. Inte i någon enda konstitution, eller i någon enda internationell konvention – europeisk eller annan – förklaras det emellertid att de detaljerade krav som ni här ställer är mänskliga rättigheter där avsaknaden är åtalbar. Om detta vore fallet skulle borgmästaren i Rabat eller hans motsvarighet i Lagos kränka de mänskliga rättigheterna genom att han misslyckas med att uppfylla ert krav att stadsbussarna skall utrustas med dörrar som kan användas av personer med funktionshinder. Om han misslyckas med det kan han mycket väl vara en dålig borgmästare, men han kränker inte de mänskliga rättigheterna. Detta visar just hur felaktigt ert sätt att närma er problemet är. Distribution av fria kondomer är inte heller någon mänsklig rättighet, men i detta fall är det ett mål som bör uppnås. Presidenten i Sydafrika, Thabo Mbeki, kan mycket väl ha en felaktig uppfattning om hur aids skall bekämpas, men det innebär inte att han kränker de mänskliga rättigheterna. Kammaren har här Mario Mantovanis utmärkta betänkande om situationen för funktionshindrade personer, och det är rätt plats för alla de saker som ni räknar upp, men då skulle ni bara kunna lägga fram ändringsförslag, och betänkandet skulle inte bära ert namn. Låt mig säga er att i Mario Mantovanis betänkande läggs allt detta fram så mycket bättre. Därför kommer vi att rösta för hans betänkande och inte för ert.

78 21-04-2004

När det gäller er andra käpphäst, reproduktiv hälsa, hör den hemma i utskottet för utveckling och samarbete eller i Junkerbetänkandet om 10 år efter Kairo – i själva verket finns den redan med där –, men i denna form hör den inte till kategorin garanterade mänskliga rättigheter, där avsaknaden är åtalbar. Vem vill ni då väcka åtal emot? Här är ni och jag ofta inte så långt ifrån varandra. Jag är också emot denna Mexico City-policy. Jag är också den första som vill att katolska missionsstationer skall lämna ut kondomer snarare än att fördöma dem, men när ni begär att vi i EU skall kompensera bortfallet av medlen från USA, då tror jag att andra också kan komma på idén att spara pengar. När allt kommer omkring kommer ju EU att ersätta dem, eller hur? Samförståndet om mänskliga rättigheter har funnits i många år här i kammaren, men som jag ser det gör ert betänkande ingenting för att bibehålla det.

3-298

Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! I Storbritannien kvävdes en man till döds av sin 40-åriga bror som led av Huntingtons sjukdom. Han erkände sig skyldig till mord, och domaren släppte honom fri. I en boendeinrättning i Belgien har funktionshindrade människor utnyttjats av vårdare och sjukvårdspersonal; de har blivit fysiskt slagna, och deras pengar har stulits och använts av personal. På ett servicehus i Nederländerna blev fem äldre människor med demens slagna, spottade på, sparkade och förolämpade av tre sjuksköterskor. I Spanien hölls en 44-årig handikappad kvinna inspärrad av sina föräldrar i en sex fot djup källare från fyra års ålder. Socialarbetare kände till detta i 25 år. I Bulgarien blev barn på ett hem för intellektuellt handikappade människor bundna till sina sängar under vintern och lämnades att frysa om nätterna då värmen stängdes av för att spara pengar. Femton barn – en fjärdedel av de boende – dog. En man från Venedig i Italien med mentala hälsoproblem blev jämt inlåst i sitt hem när hans mor gick ut, och lämnad ensam. När det började brinna upptäckte han att ytterdörren var låst och kvävdes av röken. I Tyskland attackerades en 55-årig man med inlärningssvårigheter på väg till arbetet av två skinheads och blev slagen och trampad till döds. Ungdomarna sade till polisen att ”han inte var värd att leva”. Som Michael Gahler just har påpekat röstade ledamöterna i PPE-DE-gruppen i detta parlament mot Véronique De Keysers beundransvärda betänkande i utskottet och vissa hotade att opponera sig mot det i kammaren, eftersom de sade att dessa exempel på utnyttjande av funktionshindrade inte utgör ett brott mot mänskliga rättigheter. Fy skäms!

3-299

Van den Bos (ELDR). – (NL) Herr talman! Kommer vi någonsin att uppnå den civilisationsnivå där storskaliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna blir något från det förflutna? Den viktigaste anledningen till sådana kränkningar är ofta att man oavsett kostnaderna vill hålla fast vid, eller i själva verket erövra, makten. På liknande sätt har barbarisk praxis att skapa hat enbart av religiösa eller etniska skäl inte på något sätt utplånats. Tvärtom, allt fler oskyldiga människor dödas slumpartat. Denna vecka minns vi massakern i Rwanda. Världssamfundet

hänger kollektivt med huvudet i skam över sin egen passivitet. Är detta verkligt? Har vi verkligen dragit rätt slutsatser? Väger de mänskliga rättigheterna, för EU, verkligen i praktiken så tungt som de högtidliga förklaringarna antyder? Är vi verkligen beredda att ge de mänskliga rättigheterna företräde framför ekonomiska och strategiska intressen? Tyvärr är detta inte fallet. Utbrett våld, tortyr, strukturella kränkningar, till exempel övergrepp mot kvinnor, kastsystem, pågår fortfarande varje dag. Lyckligtvis stöder Véronique De Keyser min vädjan i betänkandet förra året att göra dialogen om de mänskliga rättigheterna med partnerländerna mindre återhållsam och strukturera den mer effektivt. Frågan är i vilken utsträckning det haft någon effekt i praktiken. Under tiden efter mitt betänkande har samarbetet med rådet förbättrats avsevärt på ett antal nivåer. Jag räknar med att det nederländska ordförandeskapet kommer att förbättra förbindelserna med kammaren ytterligare när det gäller dessa frågor. Vi å vår sida borde se till att betänkandet om de mänskliga rättigheterna publiceras ett bestämt datum varje år, så att det är möjligt att ta med ett omdöme om rådets rapport och även om de lösningar som FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna har kommit med. Dessutom bör vårt parlament följa upp kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, där vi har identifierat dem mer systematiskt. Det är olyckligt hur De Keyser-betänkandet blev. Trots detta stöder min grupp innehållet, till och med i fråga om de funktionshindrades rättigheter och om den reproduktiva hälsan. När allt kommer omkring motsäger det varje grundläggande känsla för rättvisa att någon skulle dö på grund av brist på medicinsk vård. Våra kristdemokratiska vänner bör samtycka till detta, även om det omfattar rättigheter som inte kan tvingas igenom. Slutligen vill jag än en gång belysa det ökande missbruket av religioner för politiska och radikala syften. Med tanke på hotets allvar och realiteten i Madrid vill jag upprepa fjolårets vädjan om att Europeiska unionen måste kartlägga problemet i alla dess dimensioner och föreslå en strategi för att förhindra denna religiösa extremism. Det är också hög tid, enligt min åsikt, att Euromed-stiftelsen, som beslutades om i Valencia 2002, till slut kommer i gång. Europeiska unionen berömmer sig av att vara en värdegemenskap. Det innebär att vår policy rörande de mänskliga rättigheterna bör bli mindre avvaktande. Det medför också ett åtagande att arbeta för att sprida en civilisationsnivå där storskaliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna blir något som hör gårdagen till.

3-300

Boudjenah (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Det årliga betänkandet om de mänskliga rättigheterna är tyvärr återigen ett tillfälle då vi bekräftar att situationen i världen har blivit sämre. Djungelns lag och valet att utöva förtryck och genomföra militära ingripanden ersätter principerna och värderingarna i den

21-04-2004 79

internationella lagstiftningen. Kampen mot terrorismen betraktas som något som på många ställen i världen rättfärdigar totala angrepp mot individuell och kollektiv frihet. Listan är lång och inbegriper Turkiet, där Leyla Zana och hennes kolleger än en gång just har blivit orättfärdigt dömda för att de uttalat sig för det kurdiska folket; Tunisien, där trakasserier och förtryck av alla demokrater ökar, ett fenomen som Europeiska unionen är likgiltig inför; Marocko, där kränkningarna av Sahrawifolkets rättigheter ökar i det ockuperade Västsahara; Irak, där de amerikanska ockupationsstyrkorna orsakar verkliga mänskliga tragedier, köper upp landets naturliga tillgångar till låga priser och tar sig själva rätten att uppträda som herrar, och Palestina, där situationen enligt Avraham Burg, den tidigare talmannen i Knesset, är så explosiv att ”det är ett moraliskt oavvisligt krav att skrika till”. Man skulle också kunna nämna de oacceptabla trakasserierna av dem som försvarar de mänskliga rättigheterna i hela världen. Enligt årsrapporten 2003 från det organ som bevakar skyddet av människorättsförsvarare vid Internationella federationen för mänskliga rättigheter: ”Det nuvarande klimatet, som fokuseras i första hand på säkerhet och genomförande av godtyckliga åtgärder som begränsar den individuella friheten, underminerar principerna i den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter. I detta sammanhang har det blivit allt svårare att fördöma antagandet av restriktiva lagar, att försvara rätten till en rättvis rättegång, att kämpa mot dödsstraffet och att fördöma tortyr.” I vissa länder har journalister, advokater, politiska motståndare och fackföreningsfolk blivit verkliga måltavlor för att skjutas. Men mer än någonsin visar det sig att stöd och uppmuntran till dessa män och kvinnor i deras kamp för demokrati, rättvisa och fred är livsnödvändigt för vår gemensamma framtid. Slutligen spelar respekt och garanti för grundläggande rättigheter, exempelvis rätten till suveränitet, rätten till självförsörjning med livsmedel, rätten till hälsa och rätten att leva i värdighet och inte i elände, också sin roll i byggandet av en bättre värld. Därför stöder jag föredraganden, särskilt när det gäller den reproduktiva hälsan.

3-301

Wuori (Verts/ALE). – (FI) Herr talman! Vi kan godta ändringarna innehållsmässigt, trots den begränsade betoningen av vissa detaljer. Men samtidigt vill jag rent allmänt dra uppmärksamheten till de metoder som använts, som den här gången har varit skandalösa. De mänskliga rättigheterna får inte tas som gisslan för kortsiktig och ofta mediestyrd politik som varierar dag för dag. Genomförandet av rättigheterna kräver alltså att det görs politiska val, och det kommer också att få en politisk effekt. De har ett inneboende värde. Arbete för de mänskliga rättigheterna kräver en övergripande syn på situationen och en systematisk, hållbar och konsekvent problemprioritering, både i

tematiska och geografiska termer, som grundar sig på sitt eget logistiska system. Vi välkomnar betänkandets översikt över det nuvarande arbetet för de mänskliga rättigheterna. Men samtidigt måste vi titta på framtiden. Om vi inte kan förbättra samordningen av EU:s interna och externa övervakning av de mänskliga rättigheterna och likställer dem, om vi inte engagerar oss i kraftfullare aktiviteter efter övervakningen och bortser från irrelevanta politiska motiv och dolda önskningar, kommer vi att lämna efter oss ett sorgligt arv till nästa parlament. Bara om vi kan få ordning på vår egen gård kan vi på ett trovärdigt sätt begära att medlemsstaterna och rådet ger upp sin attityd att göra affärer med policyn, och andra inskränkta synpunkter på vad de kan vinna i en viss situation, och skapa en konsekvent och hållbar policy. De mänskliga rättigheterna börjar på så sätt där hemma, och det är huvudsakligen det som det är fråga om nu.

3-302

Ribeiro e Castro (UEN). – (PT) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag håller med om det som föregående talare just har sagt. Vi skulle också ha föredragit ett betänkande som tog upp den gemensamma kärnan i kulturen med de mänskliga rättigheterna, som är tagen från FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Det är i den riktningen vi bör gå, i stället för att använda oss av dessa betänkanden för något annat syfte. Jag bekräftar att betänkandet är bättre än originalversionen som avvisades i utskottet, men jag vill ändå komma med några iakttagelser från min egen och från min grupps sida. För det första ett par ord om Sacharovpriset och de tre pristagarna, som fortfarande förföljs. Resolutionen saknar jämvikt när man i motiveringen citerar tre fall i Turkiet, Burma och Kuba, medan man i punkt 23 i den slutliga resolutionen nonchalerar situationen för Osvaldo Payá på Kuba. Detta måste ändras, för i annat fall kan vi anklagas för minnesförlust och fördomar. För det andra, när det gäller terrorismen har vi fortfarande inte lyckats få till stånd något balanserat sätt att ta itu med den. Men framför allt vill jag uttrycka mina reservationer när det gäller hur frågan om reproduktiv hälsa har införlivats i detta ärende, och särskilt när det gäller den koppling som man gjort mellan abort och reproduktiv hälsa – något som jag helhjärtat motsätter mig. För att bara citera några få siffror i betänkandet står det i motiveringen att det sker 100 aborter i minuten, och att 70 000 kvinnor dör varje år på grund av riskabla aborter. Jag har gjort några kalkyler, och detta innebär att 52 560 barn dör varje år som inte är skottår, och att 52 700 dör under varje skottår, förutom dessa 70 000 kvinnor. Detta är förvisso oroande siffror, men vår vinkling av det är helt olika: vi anser att de bekräftar rätten till liv.

3-303

Sandbæk (EDD). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Véronique De Keyser för att för första gången i

80 21-04-2004

detta parlaments historia ha innefattat kvinnors reproduktiva rättigheter i sitt betänkande. Vid Internationella konferensen om befolkning och utveckling (ICPD) gav världssamfundet reproduktiv hälsa en fast plats inom ramen för mänskliga rättigheter, och av en mycket bra anledning. När regelverk om mänskliga rättigheter tolkas tar man inte hänsyn till de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor, och detta får drastiska konsekvenser, särskilt när det gäller aidsepidemin, eftersom 60 procent av dem som smittas är kvinnor. Endast 11 procent av kvinnorna i ett land som Zambia tror att de har rätt att be sina män använda kondom. Upp emot hälften av de unga kvinnorna och flickorna i utvecklingsländer säger att de tvingades till sin första sexuella erfarenhet. För dem är inte avhållsamhet ett val. De kanske är trogna, men deras män är det inte, och de använder inte heller kondom. Hiv förekommer faktiskt oftare hos gifta än hos ogifta kvinnor. Dessa kvinnor måste desperat få veta att sexuell och reproduktiv hälsa är en rättighet. Det gör mig bestört att vissa kolleger i denna kammare vill beröva kvinnor dessa rättigheter genom att försöka undertrycka ett kapitel som uttrycker dem i betänkandet om mänskliga rättigheter. Denna kammare borde ge ett mycket tydligt stöd till dessa kvinnor; vi kan göra detta genom att rösta för Véronique De Keysers ändringsförslag och hennes betänkande.

3-304

Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag får en obehaglig känsla av att föredraganden betraktar kampen mot terrorismen som ett lika stort problem som själva terrorismen. Detta påpekande gjordes flera gånger under diskussionen om betänkandet i utskottet. Det förnekades bestämt, men den slutliga versionen av betänkandet lyckas i varje fall inte utplåna den känslan. Formellt fördöms terrorismen – också –, varpå många stycken i betänkandet ägnas åt terroristernas mänskliga rättigheter, eller rättigheterna för dem som anklagas för terrorangrepp. På samma sätt saknas alla nyanser i omnämnandet av den israelisk-palestinska konflikten: Palestinska terrorangrepp och byggandet av säkerhetsmuren jämställs till exempel. Vi i Europaparlamentet bör allvarligt överväga huruvida sådana betänkanden som detta är meningsfulla. Dessutom är detta ett betänkande om de mänskliga rättigheterna i världen, vilket betyder världen utanför Europeiska unionen, medan vi kanske hellre borde titta lite mer på vårt närområde. I dag av alla dagar fälls i Belgien domstolsutslaget i ett åtal mot det viktigaste flamländska oppositionspartiet, Vlaams Blok, ett fall som initierades av ett regeringsorgan där alla traditionella partier har mandat, inbegripet det som föredraganden hör till. Det som vi nu bevittnar i Belgien är instrumentaliseringen av kampen mot rasism, eller det som skulle gälla som detta, för att lägga band på rätten till yttrandefrihet. Med val om

endast några veckor försöker man beröva ett demokratiskt oppositionsparti dess finansiering och till och med få en domstol att faktiskt förbjuda det. Ni inser nog att jag har mina reservationer när någon som tolererar sådan praxis i dag är föredragande för ett betänkande om mänskliga rättigheter i världen.

3-305

Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag stöder genuina mänskliga rättigheter starkt, men det finns en risk att vi rör oss mot en alltmer rättsbaserad kultur och att näst intill alla mänskliga önskningar samt sociala och hälsorelaterade behov definieras som grundläggande mänskliga rättigheter. Detta tillvägagångssätt är till föga hjälp utifrån många ståndpunkter, inte minst för de som lider av genuina brott mot mänskliga rättigheter och vars rop dämpas när de måste konkurrera med alla andra anspråk. Det finns en annan sak som oroar mig: vid en tidpunkt när internationell terrorism tillhör våra största farhågor ser vi alltför ofta terrorister och deras täckorganisationer och politiska försvarare utnyttja etiketten mänskliga rättigheter för sina egna syften som ett politiskt vapen och som ett medel för att minska effektiviteten hos de säkerhetsstyrkor som verkar mot dem. Betänkandet som ligger framför oss innehåller alla dessa brister. Det är en stor förbättring av det första utkastet, men det saknar fortfarande tillräckligt fokus på de riktiga bekymren med mänskliga rättigheter runt om i världen. Medan betänkandet slår efter de aktuella målen till vänster – Förenta staterna och Israel – missar det möjligheten att avslöja de korrupta regimer på många kontinenter som håller kvar sina folk i elände, och erbjuder mycket lite stöd till terrorismens offer eller de som är engagerade i kampen mot terrorism. Med tanke på frågan om Israel och Palestina innebär punkt 46 i betänkandet att bosättningsverksamhet utanför Israels gränser är jämförbart med godtyckliga terrorattacker på oskyldiga civilpersoner inom Israel. Sådana jämförelser är inget mindre än motbjudande, och det är högst oansvarigt av politiker att antyda sådant, särskilt när alla våra folk står inför hotet från terrorismen. Med tanke på frågan om Guantánamo Bay erbjuder betänkandet överdriven tröst för dem som hålls fångna i Camp Delta, medan det ignorerar de svårigheter som våra demokratier står inför när det gäller att hantera fanatiker vars avsikt är att hota och mörda oskyldiga civila. Jag skulle vilja se en uppmaning till en tuff åtgärd från EU:s sida och resten av världssamfundet, som skapar verklig förändring i de länder som verkligen kränker mänskliga rättigheter, som Zimbabwe. Låt oss fokusera på verkliga problem med mänskliga rättigheter, inte politiska nycker.

3-306

Theorin (PSE). – Herr talman! Detta är ett mycket viktigt betänkande som höll på att stupa på politiskt rävspel från högerkanten. Jag skall koncentrera mig på

21-04-2004 81

två delar i betänkandet, Israel/Palestina och kvinnors rätt att själv bestämma över sina liv. Låt mig först säga om Pakistandebatten att de mänskliga rättigheterna även i den frågan måste vara centrala, inte de ekonomiska aspekterna. Att legitimera en regim som genom en militärkupp tagit makten och inte respekterar de mänskliga rättigheterna borde vara helt främmande för EU. Igår kunde vi i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik lyssna till Genèveinitiativet och på representanter från både Israel och Palestina. Där bekräftades det som beskrivs i bland annat punkterna 46-47 i detta betänkande men som högergruppen nu vill rösta bort. Att blunda för verkligheten har aldrig lett till verkliga lösningar på problem. Sedan något om reproduktiv hälsa. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Kvinnor måste självfallet ha rätt att bestämma över sin egen kropp och därmed ha rätt till reproduktiv hälsa. Förslagen 28-40 är viktiga tillägg att stödja. Varje minut dör en kvinna av orsaker som hör ihop med förlossningen. Varje minut utförs 100 aborter, varav hälften av människor utan medicinsk utbildning. Varje år dör 70 000 kvinnor till följd av osäkra aborter. I utvecklingsländerna är reproduktiva problem den viktigaste orsaken till dödsfall och invalidisering. Att i det läget vägra stödja organisationer som ger råd om preventivmedel och medvetet medverka till hundratusentals kvinnors osäkra aborter och för tidiga död samt till att hundratusentals kvinnor smittas av hiv varje år, är en djup kränkning av de mänskliga rättigheterna och utgör en allvarlig risk för kvinnors reproduktiva hälsa.

3-307

Malmström (ELDR). – Herr talman! I omvärldens ögon har EU:s arbete med mänskliga rättigheter en mycket stor betydelse. Skurkstater som vi fördömer i våra betänkanden skickar sina ambassadörer för att till varje pris lyfta ut hänvisningar till deras länder. Omvänt ger en resolution från parlamentet ibland hopp och nytt mod till fängslade, torterade, kämpande och förtryckta världen över. Engagerade medborgare vänder sig till EU för att vi skall spela en aktiv roll i arbetet för en bättre värld. De blir ibland besvikna när vi väljer att blunda för grova brott för att handelspolitik eller strategiska intressen går före grova kränkningar. Därför får vi aldrig väja för att lyfta fram mänskliga rättigheter i kontakter med länder såsom Kina, Iran, Kuba, Syrien, Zimbabwe, osv. Jag skrev själv ett betänkande om årsrapporten om mänskliga rättigheter för snart fem år sedan. Där lyfte jag fram våld mot kvinnor som tema. Jag tycker det är logiskt att man fortsätter på denna bana i mandatperiodens sista betänkande. Att vi år 2004 har en diskussion om att sexuellt våld, könsstympning, bristen på aids-mediciner, våldtäkter på små flickor och

könshandel inte hör hemma i ett betänkande om mänskliga rättigheter visar att vi har en ganska lång väg att gå också i denna kammare. Jag är inte överens med Véronique De Keyser om alla detaljer i hennes betänkande, men det är riktigt och viktigt att lyfta fram dessa frågor. Det är mycket märkligt att det ifrån högerfalangen kommer protester om att dessa frågor inte hör hemma i ett betänkande om mänskliga rättigheter.

3-308

Krivine (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Efter Berlinmurens fall trodde många människor att slutet på det kalla kriget innebar att vi till slut skulle få en fredlig värld. Men det som har hänt är exakt motsatsen. Det har aldrig förekommit så mycket våld i världen. Det var i detta klimat av fruktan och frågetecken som Bushadministrationen startade sin anti-terroristkampanj, vars enda syfte faktiskt var att säkerställa den ekonomiska, och därför den militära, överlägsenheten för hans imperium i en globaliserad liberal ekonomi. Ett nytt koncept har fötts, ett koncept fullt av tragiska konsekvenser, konceptet med förebyggande krig. Det är med hänvisning till kampen mot den privata terrorismen som utövas av hans tidigare agent bin Ladin som Bush nu legaliserar statsterrorismen, och de första offren är de palestinska och irakiska folken, och de första medbrottslingarna är Sharon, Blair och Aznar. Det är alltid med hänvisning till kampen mot terrorismen som en ny arsenal av förtryck lagras i hela världen, där grundläggande friheter ifrågasätts. Vilka värden kan vi möjligen ha gemensamt med en regering som har organiserat lägret för de levande döda i Guantánamo Bay? Långt ifrån att försvaga den privata terrorismen tenderar denna arsenal faktiskt att kriminalisera varje motstånd mot etableringen av detta nya system, till exempel fackföreningar, föreningar eller anti-globaliseringsrörelser. Tyvärr har Europeiska unionen deltagit i detta företag, med en definition av terrorismen som är fatal för friheten, genom att anta den europeiska arresteringsordern, eller genom de många lagarna mot invandrare, för att inte nämna de regeringar i Europa som fortfarande vågar förbjuda aborter. Kampanjen för att utrota krig och våld kan inte begränsas till fromma förhoppningar, vilket är något som parlamentet har för vana att göra. Vi måste angripa rötterna till det onda, ett socialt system som uteslutande domineras av vinstbegär, vilket omvandlar människor till handelsvaror, ett system som förstör miljön och utesluter miljarder människor från sysselsättning, från hälsovårds- eller utbildningssystem, från bostäder, eller till och med från den grundläggande förmågan att livnära sig. Kapitalisternas globalisering sätter i gång en globalisering av våldet. Men till och med nu kan vi ta praktiska steg, till exempel genom att reglera situationen för de olagliga invandrarna, förbjuda kollektiva deporteringar med charterflyg, insistera på att rådet

82 21-04-2004

fryser associeringsavtalen med Israel, omorganisera fördelningen av rikedom, särskilt genom att införa en Tobinskatt på kapitalrörelser, och slutligen genom att upphäva tredje världens skulder.

3-309

Boumediene-Thiery (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär, herr rådsordförande! I dag granskar kammaren situationen för de mänskliga rättigheterna och den europeiska policyn för länder utanför EU. Jag har beslutat mig för att ägna mitt inlägg åt Syrien. Jag är säker på att ni är medvetna om att de som försvarar de mänskliga rättigheterna och den demokratiska friheten i det landet är utsatta för konstant press och konstanta övergrepp. I flera rapporter från icke-statliga organisationer fördöms de upprörande kränkningarna: människor har kastats i fängelse på grund av sina åsikter, det förekommer politisk exil och upprepade förhör, talare avbryts, tortyr och ibland försvinnanden förekommer. Aktham Naissé, ordförande för kommittéerna för försvar för demokratisk frihet och mänskliga rättigheter i Syrien arresterades den 13 april av de militära säkerhetsstyrkorna. Han hålls häktad på hemlig ort. Han får inte den medicinska behandling han behöver, trots att hans hälsotillstånd ger anledning till allvarlig oro. Det förefaller rentav som om han inom kort måste ställas inför den statliga säkerhetsdomstolen. Är det något hot mot den allmänna ordningen eller en terrorhandling att försvara de mänskliga rättigheterna? Ahmad Khazen och Hassan Watfa arresterades den 15 och 16 mars 2004 av de militära säkerhetsstyrkorna och dömdes till fängelse för att ha deltagit i en deputation till parlamentet som begärde demokratiska reformer och att undantagstillståndet skulle upphävas. Fram till nu har det syriska civila samhället fortfarande inte hört eller sett någon reaktion från Europeiska kommissionen. Och ändå har kommissionens delegation till Damaskus redan bevittnat flera av dessa kränkningar. Det handlar inte om inblandning, utan snarare om att försvara allmänna värden för vilka vi alla har ett ansvar. Tillåt mig påminna er om att vi för närvarande håller på att förhandla om ett associeringsavtal med Syrien. Avtal av denna sort grundar sig på lagbestämmelser, och artikel 2 i sådana avtal stipulerar helt tydligt ett åtagande, från båda parters sida, att respektera de mänskliga rättigheterna. I Syrien har undantagstillståndet varat i 41 år, vilket gör det möjligt att tillämpa krigslagar genom militärdomstolar. Detta strider mot lagbestämmelser och respekt för grundläggande friheter så som de garanteras av internationell lagstiftning och Barcelonaförklaringen. För exakt en månad sedan, den 22 mars i Aten, skapade vi den parlamentariska församling för Europa–Medelhavsområdet, som Syrien är medlem av. Ett sådant partnerskap kan bara inrättas på grundval av vissa krav, exempelvis respekt för mänskliga rättigheter och demokratisk frihet. Jag vill därför be er att ingripa med det snaraste och be de syriska myndigheterna garantera integriteten för de människor som jag just har nämnt, att ge order om att de genast och ovillkorligen släpps, att upphöra med den

konstanta pressen och övergreppen, att respektera internationell lagstiftning och uppfylla villkoren i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och de internationella instrument som har ratificerats av Syrien. Våra demokratier har möjligheter att utöva påtryckningar. Om vi inte använder oss av dem för att se till att våra allmänna värderingar respekteras kommer vi att förlora vår själ. Herr kommissionär, herr rådsordförande! Vi är många som väntar på ett svar från er, eftersom man inte kan visa något överseende när de mänskliga rättigheterna kränks.

3-310

Dell'Alba (NI). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera vår föredragande så hjärtligt till innehållet i det betänkande som hon har lagt fram, och även för det som betänkandet inte innehåller men som jag hoppas kommer att bli föremål för en positiv omröstning i morgon, i syfte att återupprätta det som gör den vision som Véronique De Keyser har försökt att införa i dimensionen med mänskliga rättigheter i världen så originell och specifik. Liksom andra ledamöter uppmärksammar vi italienska radikaler faktiskt i hög grad allt som har att göra med reproduktiv hälsa, hela dimensionen, denna nya dimension som vårt samhälle i ökande utsträckning måste ta hänsyn till, hur frågan om mänskliga rättigheter uppfattas, inbegripet till exempel rätten till hälsa, vilket nu betyder den nya tekniken, genetisk forskning och alla slags möjligheter som nu är tillgängliga för mänskligheten, men som fortfarande utgör ett problem, en stötesten, i många av våra samhällen. Vi kommer därför att rösta för alla ändringsförslag enligt dessa linjer i morgon, i hopp om att förbättra Véronique De Keysers betänkande. När jag nu sagt det skulle jag, i samband med denna debatt, vilja rikta en vädjan till ledamöterna, till vår föredragande och till samordnarna i de olika grupperna, i förhoppningen att de hör mitt budskap. Efter att omröstningen i utskottet hade ägt rum skedde en förskräcklig massaker, och ett förfärligt våld användes mot det infödda bergsfolket i Vietnam. Dessa människor utgör en ursprungsbefolkning, den äldsta i Vietnam, som undertrycks av regimen i Hanoi. Detta förtryck blev påtagligt för några dagar sedan genom en brutal polisaktion som ägde rum för att skingra demonstranter, vilket också hände i ett annat land, som vi just har hört. Dussintals människor blev utan tvivel dödade, och många andra arresterades. Vi vet inte vad som hänt dem. Jag vet att tiden för mitt inlägg är slut, men eftersom vi talar om infödda befolkningar i detta betänkande skulle jag i morgon, med samtycke från mina kolleger i kammaren, vilja lägga fram ett muntligt ändringsförslag i syfte att införa en mycket kort hänvisning till bergsfolket i Vietnam, för att påminna myndigheterna i Hanoi om att Europaparlamentet har tagit till sig deras situation. Chris Patten har ofta engagerat sig i denna fråga, och vissa europeiska länder har också ingripit. Jag anser att det skulle vara hedersamt om vi, när vi röstar i

21-04-2004 83

morgon, nämner det förtryck som bergsfolket i Vietnam utsätts för.

3-311

Stockton (PPE-DE). – (EN) Herr talman! d'abord, chère Madame, je dois vous féliciter pour votre rapport [för det första måste jag gratulera er till ert betänkande, fru De Keyser]! Det finns emellertid en oroande underström i det sätt som mänskliga rättigheter och terrorism har tagits upp på. Samtidigt som jag delar några av de känslor som min kollega Geoffrey Van Orden har gett uttryck för oroar jag mig även från en annan synpunkt. Centraliserade regeringar, nationella eller internationella, är mycket snabba när det gäller att ta befogenheter och fastställa mekanismer som kan hjälpa dem i kampen mot terror, men som med säkerhet urholkar de fastställda rättigheterna och medborgarnas friheter. Det är därför en oförliknelig ironi att den antiterrorismpolitik, som vi alla stöder, kan gå så långt att den leder till att våra friheter inskränks på samma sätt som terrorister själva gör. Herr talman! Om det inte sker ett valmirakel i juni, eller en massiv självuppoffrande avgång bland mina kolleger, är detta det sista tillfället då jag har nöjet att tala inför denna framstående och förnäma kammare. Får jag, med ert överseende, herr talman, ta detta tillfälle i akt att föra till protokollet mitt uppriktiga tack till ledamöterna av denna kammare, personalen här och i Bryssel, och framför allt mina kolleger i den brittiska konservativa delegationen för den generositet, vänlighet, hjälp, sympati och det ofta behövliga stöd som alla har gett mig under de senaste fem åren. Jag skulle ljuga om jag sade att jag var nöjd med min blygsamma placering på mitt partis lista i den sydvästra regionen i Storbritannien, men det skulle inte vara en lögn att säga att jag har njutit av dessa fem år, kanske mer än jag kan förklara. Så, herr talman! Tack och farväl. (Applåder)

3-312

Talmannen. – Herre Gud, jag höll på att applådera jag också, och det får jag inte göra. Tack så mycket för detta mycket personliga farväl till kammaren; kanske kommer ni tillbaka när allt kommer omkring.

3-313

Fava (PSE). – (IT) Herr talman! Jag hade förberett ett tal, men jag beslutade att lägga det åt sidan efter att ha lyssnat till de kommentarer som gjorts av vissa ledamöter på högerkanten. Jag anser att så länge som det förekommer kritik här i kammaren – som om vi ställde Galileo inför rätta – varje gång som vi behandlar frågan om kvinnornas rättigheter, och så länge som vi använder ordet ”fix idé” när vi talar om rättigheter, så resulterar våra debatter inte i något annat än jobb för stenograferna. Vi skulle ha förväntat oss större allvar och mer glöd från vissa ledamöter på högerkanten när vi exempelvis

brännmärkte det rättsliga gap som existerar – vilket går emot alla bestämmelser i den internationella lagstiftningen – när det gäller statusen för fångarna i Guantánamo Bay. Vi skulle ha förväntat oss glöd och allvar när det gällde att brännmärka det godtyckliga utnyttjandet av kampen mot terrorism för att kuva oliktänkande, vilket tyvärr ofta sker. Herr talman! Vi anser att försvaret av rättigheter bör sökas och garanteras framför allt i vardagen för att sätta stopp för att rättigheterna bara blir rättigheter för några få, och vi anser verkligen att en sådan tystnad i denna fråga är abnorm.

3-314

Nordmann (ELDR). – (FR) Herr talman! Jag anser att Véronique De Keysers betänkande är mycket ojämnt. Vissa kapitel är intressanta och öppnar nya vyer, särskilt när det gäller reproduktiv hälsa och funktionshindrade personers rättigheter. Men när det gäller kärnfrågan, som Véronique De Keyser på sätt och vis hade velat ge företräde åt, anser jag att hon har behandlat den ganska torftigt. Jag talar om sambandet mellan mänskliga rättigheter och kampen mot terrorism och, mer specifikt, den utmaning som kampen mot terrorism ställer demokratin inför. Under 1900-talet ställdes demokratierna inför utmaningen med krig. Kunde vi gå i krig och fortfarande vara demokratier? Det var nödvändigt att finna lösningar som innebar jämvikt mellan idealet och verklighetens tvång. Nu måste vi visa vår kreativa förmåga igen genom att försöka åstadkomma jämvikt i de aktuella frågorna. Vi kan inte jämställa terroristernas rättigheter med de rättigheter som offren för terrorismen har. Vi kan inte tillåta att kampen mot terrorismen får inta andra platsen efter kampen mot dem som bekämpar terrorismen. Ändå är detta, särskilt med hänsyn till Mellanöstern, den obehagliga känsla som Véronique De Keyser framkallar när hon försöker få allt på jämställd fot, men det vi måste göra är att uppfinna en rättighet som innebär legitimt demokratiskt försvar mot terrorismen. Det är den centrala frågan, och tyvärr misslyckades hon med att ta upp den, och det beklagar jag.

3-315

Deva (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja följa upp Geoffrey Van Ordens utmärkta tal och det mycket intressanta påpekande som the Earl of Stockton gjorde i sitt avskedstal alldeles nyss. Vid sitt sammanträde förra veckan misslyckades Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna med att offentligt kritisera Ryssland och Kina för deras kränkningar av mänskliga rättigheter. Kommissionen förkastade resolutioner om Tjetjenien, Kina och Zimbabwe, men antog åtgärder avseende Nordkorea, Kuba, Vitryssland och Turkmenistan. Detta visar att mäktiga länder fortfarande kan komma undan med mord, tortyr och nedtystande av kritik bara dagar innan nyheterna dök upp om upptäckten av nio kroppar efter män som hade avrättats utomrättsligt i Tjetjenien. Tortyr

84 21-04-2004

och godtyckliga fängslanden håller på att ta överhanden i Tjetjenien, trots att den ryska regeringen hävdar att situationen håller på att normaliseras. Förenta staterna har stått bakom en resolution om Kina med ett milt språk som uppmuntrar den kinesiska regeringen att göra faktiska framsteg när det gäller systematiska reformer för att garantera respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Kina gick dock segrande ur ett förfarandeinitiativ vid FN-kommissionens sammanträde med ett blockerande förslag för att hindra resolutionen från att gå till omröstning. Under de senaste tio åren har omkring 8 900 kinesiska kristna arresterats och fängslats, och religiös verksamhet som inte är statligt kontrollerad är olaglig. Kina stämplar alltfler ofarliga religiösa grupper som farliga sekter. Situationen i Zimbabwe kännetecknas av ständiga brott mot mänskliga rättigheter; ändå vidtar inte FN några åtgärder. Det får helt enkelt inte vara på det sättet att länder med skrala meriter vad gäller mänskliga rättigheter använder ett blockerande förslag för att blockera diskussionen om deras egen praxis vad gäller mänskliga rättigheter. FN-kommissionens syfte är att offentligt dryfta situationen för mänskliga rättigheter i vilket land som helst, särskilt när det handlar om notoriska överträdelser. Det är dags att sätta stopp för missbruket av förfarandemekanismer för att undvika att kränkningar tas upp. Om FN fortsätter att vara en marionett borde vi upphöra med att finansiera dess verksamhet när det gäller mänskliga rättigheter.

3-316

Cashman (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta betänkande, som är beundransvärt omfattande. Det sorgliga är att vi över huvud taget måste ha det. Tänk om vi ändå hade levat i en värld där vi inte ständigt behövde stå upp och fördöma de brott mot mänskliga rättigheter som förekommer i hela världen. Låt mig nämna det som pågår i Zanzibar, där homosexuella kriminaliseras och arresteras, och där EU har en mekanism som man kan agera genom – Cotonouavtalet –, men inte verkar ha den politiska viljan att göra det. På likartade sätt har dessa uppmaningar ignorerats vid tillfällen när klausulerna om de mänskliga rättigheterna i våra associeringsavtal har brutit samman, och vi har uppmanat till handling. Låt mig också nämna Egypten, där arresteringar, infånganden genom gillrade fällor och fängslanden av homosexuella fortsätter. Jag lovordar det irländska ordförandeskapet för dess arbete inom FN när det gäller att stödja det brasilianska förslaget om mänskliga rättigheter och sexuell läggning. Tyvärr har detta yrkande ännu en gång skjutits upp, i första hand på grund av lobbyverksamhet av Egypten och Pakistan, Vatikanstaten och Islamiska konferensen. Vi diskuterar människor här, ödeläggelse av enskild frihet, enskilt hopp och enskilt liv. Värdigheten i alla

samhällen baseras på respekt för dessa enskildas värdighet. Slutligen sänder detta betänkande ut ett kraftfullt budskap om att det som sker i en annan del av världen är lika viktigt för denna kammare och medlemsstaterna som om det skedde i Europa. Brott mot mänskliga rättigheter riktade mot en annan individ är brott som riktas mot oss alla.

3-317

ORDFÖRANDESKAP: PUERTA Vice talman

3-318

Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman! Jag vill tacka er för en utmärkt redogörelse. Fria, oberoende och mångfaldiga massmedier är en grundläggande rättighet. Det är ännu viktigare i ett informationssamhälle, där informationen är den viktigaste faktorn i produktionen. Det är bra om vi påminner oss situationen i Kina, men vi har problem just här hos oss själva. Information är en stor industri som vägleder regeringar och nationer. Den hjälper till att fylla det mänskliga medvetandet, som inte kunde innehålla något viktigare. Det okontrollerade politiska inflytande som de stora medieägarna har är något som vi alla känner till. Italien har nu ingenting mindre än ett system där det oavbrutet rör sig: en stor ekonomisk maktfaktor har köpt mediernas makt, vilket i sin tur legitimerar politisk makt. Det finns också en ny fara här. Stora företag i Frankrike köper upp medier för att skydda sig själva, med det resultatet att de befinner sig utanför all möjlig kritik. Varför ingriper vi inte här, på samma sätt som vi gör när det gäller kränkningar av mänskliga rättigheter? Detta är när allt kommer omkring en kränkning av rättigheten att få information, vilket är en grundläggande rättighet i det mänskliga informationssamhället.

3-319

Roche, rådet. – (EN) Herr talman! Jag tackar ledamöterna för deras inlägg ännu en gång. För att sammanfatta: denna debatt understryker värdet av vårt fokus på att förbättra dialogen mellan parlamentet och rådet på människorättsområdet. Det belyser också ännu en gång hur bred denna duk är, och hur utomordentligt olikartade brännpunkterna måste vara när det gäller mänskliga rättigheter och människorättsförsvarare. Inläggen täckte en anmärkningsvärd räckvidd av ämnen, och detta är tydligen ett område där ledamöterna inte bara har särskilt intresse, utan också en mycket ansenlig sakkunskap. Jag hoppas att de som kritiserar detta parlament kommer att läsa dagens förhandlingsreferat och för en gångs skull komma fram till att detta är en kammare som är värdig deras stöd. Jag vet att ordförandeskapet och rådet kommer att ha stor nytta av det utbyte som vi har haft här. Kommissionen för de mänskliga rättigheterna fortsätter sitt arbete i Genève medan vi pratar. Jag nämnde tidigare några av de resolutioner som vi har antagit i samband

21-04-2004 85

med människorättssituationen i Vitryssland, Turkmenistan, Nordkorea och de israeliska bosättningarna i de ockuperade arabiska områdena. Arbetet med andra resolutioner fortsätter, men vi kan vara stolta över den roll som Europeiska unionen spelar via kommissionen och kommissionens arbete hittills. Jag har några goda nyheter till kammaren som jag tänker spara till slutet. Ledamöterna är naturligtvis mycket oroade för människorättsaspekterna i samband med att kriget mot terrorn fortsätter. Véronique De Keysers betänkande återspeglar denna oro, och jag vill försäkra kammaren om att rådet har noterat den. Jag vill också tacka Brian Crowley, som vid ett interparlamentariskt sammanträde med Förenta staternas kongress nyligen sade att vi, i våra åtgärder mot terrorister, måste vara bundna av de regler som terroristerna visar förakt för. Detta var en mycket värdefull punkt som en av ledamöterna av denna kammare framförde, och det är ett synsätt som rådet delar – det vill säga att respekt för mänskliga rättigheter måste bära upp hela vår strategi för kriget mot terrorn, och den måste bära upp våra allierades hela strategi för kriget mot terrorn. Mänskliga rättigheter är inte delbara. Mänskliga rättigheter kan inte åsidosättas när det passar. Jag tror att det var president Jacques Chirac som sade att det är på detta sätt som vi blottlägger och analyserar terrorns rötter för att rycka loss dem. Vi måste vara medvetna om alla de frågor som berörs i detta betänkande. Jag blev mycket rörd av Lord Stocktons avskedstal. Jag önskar honom lycka till. Det var faktiskt flera talare i går och i dag som nämnde att detta var deras sista sammanträdesperiod. Jag önskar dem alla lycka till. Det är alltid ett sorgligt ögonblick i en politikers liv när man ser en parlamentariker gå vidare. Nirj Deva gjorde en mycket intressant iakttagelse som belyser de allvarliga problem som ligger i det faktum att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna är ett mellanstatligt organ. De av oss som är försvarare av FN – vilket innebär de flesta parlamentsledamöterna och definitivt jag själv – kan med rätta lovorda FN för den roll som det spelar, men borde också begrunda den punkt som han tog upp. Gianfranco Dell'Alba tog upp frågan om montagnarderna, bergsfolket i Vietnam. Jag vill försäkra honom och kammaren om att dessa människors situation är en aktiv fråga för rådet, och kommer att förbli en del av unionens dialog med Vietnams regering. Unionens företrädare i Hanoi har fått riktlinjer i detta sammanhang. Jag vill avsluta på ett positivt sätt. Jag tog emot några goda nyheter när jag gjorde mitt anförande tidigare, och det gläder mig mycket att kunna dela dessa goda nyheter med kammaren. Tidigare i dag antog kommissionen för de mänskliga rättigheterna Europeiska unionens resolution om dödsstraffet med 28 röster mot 20, med 5 nedlagda röster.

(Applåder) Jag skulle vilja påpeka för kammaren att detta är den bästa segermarginalen någonsin i detta EU-initiativs historia. Denna segermarginal är ett tecken på effektiviteten i unionens oppositionspolitik mot dödsstraffet under alla omständigheter. Det är också ett tecken på den växande trenden i riktning mot internationellt avskaffande av dödsstraffet. Dessutom understryker det också det påpekande som jag tidigare gjorde att om unionen någon gång måste komma bakifrån på fältet i frågor den anser vara viktiga, då kanske vi borde lära oss att boxas lite smartare och vara lite mer strategiska. Det är emellertid goda nyheter, och det gläder mig att dela dem med kammaren. (Applåder)

3-320

Talmannen. – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

3-321

Demokrati, rättsstat, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i

tredje land

3-322

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0279/2004) av Fernando Fernández Martin för utskottet för utveckling och samarbete om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 975/1999 om att fastställa krav för genomförande av åtgärder för utvecklingssamarbete som bidrar till det allmänna målet att utveckla och befästa demokratin och rättsstaten, samt till målet att respektera de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (KOM(2003) 639 -–C5-0507/2003 – 2003/0250(COD)).

3-323

Nielson, kommissionen. – (EN) Herr talman! Det gläder mig oerhört att få denna möjlighet att tala om för parlamentet varför det ganska tekniska kommissionsförslaget, som ni kommer att ge en första behandling i dag, är så viktigt. Den förordning som ni ombeds utvidga med två år, fram till slutet av den nuvarande budgetplanen 2006, är en av de två rättsliga grunderna för det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. Som ni mycket väl känner till är initiativet ett oerhört viktigt element i Europeiska unionens övergripande politik när det gäller att främja mänskliga rättigheter och demokratisering i tredjeländer. År 1999 var Europaparlamentet självt fullständigt engagerat i att utarbeta de förordningar som ligger till grund för det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter genom att utforma initiativets mål och fastställa dess prioriteringar, samt att forma de administrativa förfarandena för genomförandet av det. Det gläder mig att nu se att den ärade ledamoten i sitt

86 21-04-2004

betänkande fullständigt stöder kommissionen när det gäller att säkerställa ett utvidgande av initiativet till perioden efter slutet av detta år, vilket varit föremål för några ändringsförslag. Under upptakten till dagens plenarsammanträde och beslutsfattande har kommissionens förslag legat till grund för givande utbyten mellan ett antal parlamentsledamöter och kommissionsledamot Chris Patten och/eller kommissionens enheter. Dessa utbyten har i grund och botten varit inriktade på två viktiga frågor: för det första hur man mer effektivt skall engagera Europaparlamentet i politisk prioritering för genomförande av initiativet, och för det andra hur man ytterligare skall förbättra initiativets resultat och praktiska betydelse med hänsyn till demokratiskt byggande och stärkande av mänskliga rättigheter i världen. Vi har välkomnat dessa utbyten, precis som vi välkomnar dagens debatt. Kommissionen, liksom parlamentet, har allt att vinna på att stödja förslag som utformats för att göra initiativet ännu mer effektivt och relevant. Som vi sade vid sammanträdesperioden i februari är vi öppna för nya idéer som parlamentsledamöterna lägger fram. Detta innebär dock inte att vi kan förbise vissa restriktioner som införs på grundval av respektive institutions privilegium, inte heller får vi förlora det centrala målet i det kommissionsförslag som ligger framför er i dag ur sikte, som är till för att säkerställa fortsatt operativ tillgänglighet för initiativet under de kommande två åren. Kommissionen har noga lyssnat till de åsikter som de ärade ledamöterna har uttryckt och är redo att i konstruktiv anda granska alla idéer som har lagts fram för att se till att det som vi gör, enligt det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, är mer fokuserat och mer effektivt. Närmare bestämt skulle jag vilja hävda att kommissionen har åtagit sig att inrätta en strukturerad och regelbunden dialog om initiativet med Europaparlamentets behöriga utskott, som leds av den ansvariga kommissionsledamoten och som stöds av hans eller hennes egna enheter. Detta kommer att ge oss möjlighet att i god tid utbyta åsikter om planerade fleråriga programplaneringsdokument, årlig uppdatering av program och arbetsprogram, eller ändringsförslag till dem. Det skulle, hoppas jag, ge parlamentet gott om tillfällen att kommentera och bidra med idéer till kommissionens tänkande. Det skulle också, på ett avgörande sätt, vara förenligt med bestämmelser om kommittéförfarandet och institutionella privilegier. Dessutom kommer kommissionen med öppet sinne att granska det förslag som finns i betänkandets motivering om att skapa särskilda mekanismer för att möjliggöra ett större engagemang från det civila samhällets och icke-statliga organisationers sida i syfte att främja demokrati och mänskliga rättigheter. I detta avseende skulle jag bara vilja påminna er om att detta förslag emellertid

måste ses mot bakgrund av kommissionens förslag om den framtida budgetplanen, som innehåller en förenklad arkitektur för gemenskapens externa bistånd, och som därför även kommer att få betydande konsekvenser för den framtida verksamheten när det gäller det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. Låt mig sammanfattningsvis upprepa kommissionens uppskattning av den konstruktiva anda som kammaren har visat och dess stöd till fortsatt effektiv verksamhet för initiativet efter slutet av detta år. Er jakande röst på Fernando Fernández Martíns betänkande vid första behandlingen i dag borde bana väg för en överenskommelse med rådet, vilket följaktligen skulle göra en andra behandling överflödig samt möjliggöra utvidgningen av initiativets rättsliga grund i rätt tid. Med tanke på den politiska vikt som vi alla fäster vid det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter är detta ett välkommet resultat som ligger i allas intresse.

3-324

Fernández Martín (PPE-DE), föredragande. – (ES) Herr talman! Denna debatt om förordningen om ändring av vissa aspekter för genomförande av åtgärder för utvecklingssamarbete som bidrar till att befästa demokratin, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna har de senaste månaderna tjänat till att pröva omfattningen av vår förmåga och även att visa på vissa fel i våra förfaranden. Det är förvisso ett blygsamt instrument i ekonomiska termer, men ett som är mycket viktigt när det gäller innehåll och syften, och det är högt värderat av alla, särskilt av Europaparlamentet. Jag vill påpeka att en av budgetposterna som finansierar dessa program inrättades på vårt initiativ 1994. Som kommissionär Nielson just har talat om för oss, talar vi om en föreslagen reglerande ändring som enligt kommissionens åsikt, och i enlighet med vad kommissionens enheter har sagt oss, enbart berör tekniska aspekter – han nämnde inte detta specifikt – och ligger närmare det som parlamentet anser alltid har haft ett obestridligt politiskt innehåll, även om avsikten bara är att utöka varaktigheten och den operativa kapaciteten med två år för ett instrument som enligt alla rapporter och åsikter, vilket också nämns i rådets meddelande, är av mycket stort intresse. Icke desto mindre anser parlamentet, enligt vad som föreslås i rådets förslag, att vår institutions deltagande i de olika stadierna i förfarandet inte uppfyller våra önskemål, särskilt inom ett område som är föremål för medbeslutande. Från första början, för mer än sex månader sedan, har vi tillbringat mycket tid med att debattera formella frågor och sådant som rör förfarandet, men lyckligtvis, som kommissionär Poul Nielson har sagt, anser jag i dag att jag kanske kan bekräfta att vi kommer att klara av det i sista minuten, men i tid, så att detta gemenskapsinitiativ inte kommer att avbrytas eller lamslås under viss tid på

21-04-2004 87

grund av de ändringar som kommer att göras i parlamentet och kommissionen under de kommande månaderna. Herr talman! Innan jag tar upp vissa tekniska kommentarer till vårt förslag måste jag påpeka att det finns en teknisk rättelse som parlamentets enheter måste vara medvetna om just nu, vilken ändrar ordningsföljden för de ändringsförslag som vi föreslår och som vi skall rösta om i morgon. I betänkandet som jag har lagt fram, vilket stöds av utskottet för utveckling och samarbete samt rådet, föreslår vi en ändring av artikel 4.1, med vars hjälp vi i lagstiftningstexten inför att ”i fråga om EU:s valövervakningsuppdrag och amicus curiae-förfaranden kan fysiska personer erhålla finansiellt stöd enligt denna förordning”. Den erfarenhet vi alla gjort som deltagit i uppdrag som valobservatörer säger oss att trots alla begränsningar som vi skulle vilja nämna så bidrar närvaron av internationella observatörer vid valen till förtroendet för att förfarandena är öppna och att man strikt håller sig till demokratiska principer i utvecklingsländerna. Parlamentet önskar inte ge upp sitt deltagande under utformningsfasen när det gäller att fastslå prioriteringar och att genomföra initiativ. I motiveringen har vi tagit med detta önskemål från parlamentet, för den händelse att detta för närvarande inte är möjligt, som ett resultat av den nuvarande lagstiftningsramen som nämnts av kommissionär Poul Nielson. Vi hoppas att det åtagande som Poul Nielson har infört för kommissionens del kan bekräftas i framtiden. Enligt min åsikt bör ändringsförslag nr 3, som finns i yttrandet från budgetutskottet, dras tillbaka av detta utskotts föredragande. I annat fall rekommenderar jag att man röstar mot ändringsförslaget. Detta är det bästa möjliga avtal, om vår avsikt är att godkänna betänkandet vid första behandlingen, vilket rådet, kommissionen och parlamentet önskar, för att reagera på en allmänt spridd begäran. Vidare är det särskilt nödvändigt för att stärka det civila samhället i utvecklingsländerna. Men detta betyder inte, och bör inte uppfattas så, att man är nöjd inom parlamentet. Det är ett medbeslutandeförfarande, en fråga som påverkar de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilka kammaren har varit mycket lyhörd för i många år. Parlamentet anser att när det gäller att inrätta ett nytt program, och det inte enbart är en utvidgning över de närmaste två åren, som i det fall som diskuteras i dag, kommer vi att kräva större närvaro och mer aktivt deltagande inom ramen för de bestämmelser som reglerar unionens institutionella dialog, och de som efterträder oss här under den nya mandatperioden måste på denna grundval inrätta en ny ram som ger en jämställd basis, så att detta önskemål från parlamentet kan uppfyllas.

3-325

McMillan-Scott (PPE-DE). – (EN) Herr talman! De dåliga nyheterna för kommissionen och rådet är att jag förväntar mig att vara tillbaka i nästa parlament, och jag är föredragande för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om den förordning som rör tredjeländer. Det står helt klart att utskottet för utveckling och samarbete är tillfredsställt med den verksamhet som ägt rum inom ramen för det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, och det är begripligt att två tredjedelar av pengarna nu borde frigöras inför nästa år. Jag är övertygad om att kommissionsledamot Poul Nielson är nöjd med detta. Å andra sidan gläder det inte utskottet för utrikes frågor, som i själva verket inledde detta program för ungefär tolv år sedan – det var 1992, inte 1994, och jag var föredragande från början. Utskottets ledamöter har enats om att vi borde dra tillbaka mitt betänkande, vilket skulle ha diskuterats i dag, för att ge oss tid för att sätta mer press på kommissionen och rådet under de kommande veckorna så att de enas om två mycket enkla krav. Det första kravet är att en rådgivande kommitté borde inrättas – utanför kommittéförfarandet, som består av företrädare för parlamentet och kommissionen och som rimligtvis får den höge representanten som ordförande – för att hantera detta i grunden känsliga program, som inte nödvändigtvis måste involvera utvecklingsländerna, utan snarare de länder som ligger närmare oss – de ”nya grannarna”, som är den aktuella benämningen. Det andra kravet är att en oberoende studie utförs, och jag väntar på ett seriöst förslag från kommissionen om detta, inte bara ”vi är öppna för nya idéer”. Kommissionen är inte öppen för nya idéer. Den vill behålla hela programmet för sig själv. Men det finns ett bättre verkställighetssätt, som amerikanerna, danskarna, tyskarna, nederländarna, svenskarna och britterna visar, och det är att ha en separat fond som är tillförlitlig, anpassbar och lämpad att bistå kommissionen när det gäller att verkställa programmet. Detta är vår ståndpunkt, och vi ser fram emot ett ordentligt svar på dessa förslag från kommissionen och rådet i sinom tid. Kommissionsledamoten sade att detta resultat var välkommet och låg i allas intresse. Talar han om de hundra miljoner människor som bor i de nya grannländerna, som sträcker sig från Ryssland, Vitryssland och Ukraina, genom Kaukasus och ned genom bågen av instabilitet tvärsöver Nordafrika till Marocko, in i den arabiska världen? Tvåhundraåttio miljoner araber lever utan demokrati. Är han stolt över detta? Jag måste nu rikta mina anmärkningar mot pressen eftersom vi har ett annalkande val, och i dagens Financial Times skriver jag att EU:s befogenheter riskerar att bli så svaga att de knappast kan uppfattas av de människor som de riktar sig till. Tyvärr är detta välkomna program, som på ett strålande sätt har

88 21-04-2004

genomförts i det före detta Sovjetblocket, fullständigt ineffektivt i dagens värld. Det är kommissionens ansvar att göra det effektivt, och jag avser att pressa dem mycket hårt för att se till att de gör det.

3-326

Theorin (PSE). – Herr talman! Kära kolleger! Jag tycker vi skall välkomna Fernando Fernández Martíns betänkande och välkomna att kompetensen för betänkandet till slut gavs åt utskottet för utveckling och samarbete. Majoriteten av de länder som förordningen gäller är verkligen utvecklingsländer. Vi har arbetat hårt för att nå en kompromiss i utskottet, som kunde accepteras av rådet och kommissionen likaväl som av parlamentet. Vi förstår vikten av att få igenom detta betänkande vid första behandlingen. Därför stöder vi föredragandes begäran att rösta emot tredje ändringsförslaget från budgetutskottet som är oacceptabelt för rådet. Inte desto mindre har vi ställt några krav till kommissionen för att försäkra att parlamentet kan följa arbetet med förordningen mer effektivt. Genom att be kommissionen att producera en årlig rapport med programmen region- och sektorsvis för kommande år vill vi starkt öka öppenheten av arbetet med förordningen. Dessutom kommer återrapportering till parlamentet att göra att vi bättre förstår var implementeringen är mest effektiv. Vi är nöjda med att kommissionen har accepterat några av de viktigaste ändringarna som vi har gjort. Det är viktigt att de beslut som tas genom de mänskliga rättigheterna återger EU:s utfästelser att stödja demokrati, internationell rätt och naturligtvis respekten för mänskliga rättigheter. De tilläggsförslag som först lades fram syftade till att våra beslut om mänskliga rättigheter skulle baseras på vår egen oro för Europeiska unionens säkerhet. Det hade varit ett tragiskt misstag. Vi behöver skydda oss själva, inte minst mot terroristhot, men den nuvarande trenden som uttrycks, t.o.m. av en del seniora figurer i EU, att bistånd skulle skräddarsys för att möta våra säkerhetsbehov är en mycket farlig väg att ge sig in på och en princip som inte får stadfästas. Vi skall skydda integriteten i våra åtgärder gällande de mänskliga rättigheterna, biståndsutvecklingen och samarbetet samt försäkra oss om att det alltid stöder konsolideringen av demokrati, internationell rätt, mänskliga rättigheter och avskaffande av fattigdomen som sina primära fokus. Till sist är det också för mig sista gången jag talar i denna kammare. Jag kommer att lämna den efter tio år och jag vill tacka för ett mycket gott samarbete.

3-327

Talmannen. – Vi är mycket tacksamma mot Maj-Britt Theorin för det utmärkta arbete som hon har utfört under åren.

3-328

Napoletano (PSE). – (IT) Herr talman! Programmet om demokrati och utvecklingen av demokrati i tredjeland är ett program med få resurser – vi talar inte om stora investeringar från gemenskapens budget –, men ett som är mycket viktigt med tanke på innehållet, eftersom det är det enda instrument vi har för att genomföra en policy för att utveckla mänskliga rättigheter, hjälpa kvinnor, stödja demokratin och övervaka valförfaranden, utan att nödvändigtvis gå via bilaterala förbindelser med regeringar. Eftersom det alltså är det enda instrument av denna typ som vi har måste vi se till att det är effektivt, och vi kan inte alltid kontrollera effektiviteten i våra åtgärder. Därför anser jag att det är riktigt att, med respekt för kommissionens och parlamentets olika privilegier – eftersom det inte är vi som har ansvaret – parlamentet får delta i större utsträckning, både när åtgärderna planeras och då resultaten bedöms. Framför allt är frågan huruvida instrumenten för att genomföra detta program är så flexibla som situationen kräver, eftersom situationen helt klart inte är så stel och byråkratisk som våra bestämmelser ibland är. Därför är de ändringsförslag som vi har lagt fram till denna förordning viktiga, och framför allt kommer diskussionen som vi kommer att kunna utveckla tillsammans med kommissionen att vara viktig. Kommissionär Chris Patten har lämnat in en skrivelse till oss om den andra förordningen, för vilken det inte planeras något medbeslutandeförfarande, där han föreslår att man låter parlamentet delta i mycket högre utsträckning i den nya metoden för att revidera dessa förordningar från och med 2006. Jag anser därför att våra ändringsförslag bara är början på ett djupare engagemang, som kommer att nå sin optimala nivå 2006 eller åtminstone kommer att resultera i mer exakta och effektiva åtgärder än de som vi i dag lyckas genomföra när vi använder detta instrument.

3-329

Nielson, kommissionen. – (EN) Herr talman! Edward McMillan-Scott ställde en mycket klar och direkt – men underlig – fråga till mig. Han undrade om jag är nöjd med det faktum att miljontals människor lever i länder utan demokrati eller adekvata mänskliga rättigheter. En sådan tydlig fråga förtjänar ett tydligt svar. Jag hoppas att den ärade ledamoten inte blir chockerad av svarets rättframhet, men det är ”Nej, jag är inte nöjd med detta”. Kommissionen stöder föredragandens förslag att dra tillbaka ändringsförslag 3 från budgetkontrollutskottet om det tillämpliga kommittéförfarandet. Avsikten med detta ändringsförslag, att tillhandahålla en rådgivande kommitté i stället för dagens reglerande kommitté, är oacceptabel för rådet. Detta är välkänt. Följaktligen skulle ett bibehållande av ändringsförslaget kullkasta våra gemensamma ansträngningar och målet att underlätta en överenskommelse vid första behandlingen inom ramen för medbeslutandeförfarandet. Kommissionen föreslog att en förvaltningskommitté är

21-04-2004 89

den lämpligaste kommittéformen och utgör en rättvis kompromiss. Det är oerhört viktigt att vi nu lyckas säkerställa att detta arbete fortsätter. Jag håller med Pasqualina Napoletano om att våra åtgärder inte alltid är effektiva. En anledning till detta är att vi själva inte är effektiva. En annan är att på ett område som detta är det mycket svårt att framställa effektiva så kallade lösningar. Vi måste dock försöka. Vi gör inte detta för att vi vet att det fungerar, utan för att det är nödvändigt. Den här typen av verksamhet är på det sättet. Detta initiativ har varit viktigt i praktiken och för att sända ut en signal som visar hur vi i Europa tänker om det som vi gör i världen. Jag tackar parlamentet för den konstruktiva andan under behandlingen av detta.

3-330

Talmannen. – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

3-331

Europeisk kulturhuvudstad för åren 2005 till 2019

3-332

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0148/2004) av Michel Rocard för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut 1419/1999/EG om att inrätta en gemenskapsåtgärd för evenemanget ”Europeisk kulturhuvudstad” för åren 2005 till 2019 (KOM(2003) 700 – C5-0548/2003 – 2003/0274(COD)).

3-333

Reding, kommissionen. – (FR) Herr talman! Vi skall börja med vad jag anser vara Europas själ, det mest positiva i Europa, som visar våra medborgare att de finns och som ger dem ett forum där de kan uttrycka sig i all sin mångfald. Jag anser att de europeiska kulturstäder, som nu skall kallas europeiska kulturhuvudstäder, i detta avseende med åren har fått stor betydelse i det europeiska kulturlandskapet. De är gemensamma kulturplatser. De visar vår mångfald när den är som bäst. Naturligtvis har formeln utvecklats med tiden. Systemet lanserades 1985 på initiativ av Melina Mercouri, och städerna utsågs från början genom en mellanstatlig process. Vi har kommit långt sedan dess, och evenemanget har efter 1999 års beslut blivit en gemenskapsåtgärd. Processen utvecklas fortfarande, och den kommer att fortsätta att utvecklas. Det som vi skall titta på och besluta om i dag kommer att vara ett steg i denna utveckling. Varför kommer det bara att vara ett steg? Det kommer att vara ett steg eftersom vi står inför en historisk händelse som kommer att förändra Europeiska unionens öde. Jag talar naturligtvis om utvidgningen, vilken vi bör ta hänsyn till när vi diskuterar europeiska

kulturhuvudstäder och det kommissionsförslag som vi debatterar i dag. Syftet med detta förslag är att möjliggöra en snabb integrering av de nya medlemsstaterna i initiativet ”Europeisk kulturhuvudstad”. Det innebär inte att vi inte måste tänka snabbt vad gäller andra förändringar som kan visa sig nödvändiga. Vidare är vi alla överens om att radikala förändringar måste göras av det nuvarande beslutet, och hur som helst arbetar vi redan med detta. En studie pågår, vilken omfattar de europeiska kulturhuvudstäderna för åren 1995 till 2004. Resultaten av denna studie, som kommer att meddelas under andra halvåret 2004, kommer att utgöra grunden för våra reflexioner och senare, förmodar jag, för den åtgärd som vi vidtar för att utveckla nya regler. I dag kan vi emellertid inte tvinga de nya medlemsstaterna att vänta längre. De måste kunna delta precis som de andra i denna åtgärd, som uppskattas så mycket. Vi måste därför ge dem det välkomnande som de förtjänar. De har redan gjort stora ansträngningar för att få inträde i denna union. Vi kan inte hålla dem utanför evenemanget ”Europeisk kulturhuvudstad”. Integreringen av de nya medlemsstaterna är redan prioriterad, och den måste ske mycket snabbt. Det är därför som kommissionen vill skilja det steg som innefattar integreringen av de nya medlemsstaterna från debatten om behovet av att omarbeta hela förfarandet. Kommissionen föreslår därför i detta skede att de nya medlemsstaterna 2009 helt enkelt förs in i den lista som har upprättats genom beslutet, jämsides med de nuvarande medlemsstater som redan har utsetts, i alfabetisk ordning. Denna ordning har vidare redan bestämts genom ett gemensamt avtal mellan rådet och parlamentet 1999, och det är på denna grund som de aktuella städerna just nu förbereder sig för de kommande åren. Från och med 2009 kommer därmed två kulturhuvudstäder att utses varje år, en för de nuvarande medlemsstaterna och en annan för de nya medlemsstaterna. Jag kan mycket väl förstå parlamentets önskan att se ett förbättrat förfarande. Vårt sätt att gå vidare nu är emellertid det enda sätt som gör det möjligt för oss att jämställa de nya medlemsstaterna med de nuvarande medlemsstaterna vad gäller systemet med den europeiska kulturhuvudstaden. Vi måste vara medvetna om att de nya medlemsstaterna om vi utelämnar detta steg, och börjar direkt med att omarbeta förfarandet, inte kommer att kunna delta i systemet förrän tidigast 2010 eller 2011, eller kanske 2012, eftersom det tar fyra år att förbereda evenemanget, och 2008 års städer kommer att utses i år. Vidare kommer det att vara upp till det nya parlamentet att besluta om hur förfarandet skall omarbetas, eftersom detta förfarande i framtiden kommer att innefatta tjugofem medlemsstater.

90 21-04-2004

Vilken inställning har vi till de ändringsförslag som föreslagits av Europaparlamentet? Europaparlamentets utskott för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och turism har bevarat syftet med kommissionens förslag. Det har dock uttryckt en önskan att från och med 2009 se varje berörd medlemsstat, det vill säga två per år, presentera minst två kandidatstäder för titeln. Det motsvarar en väsentlig förändring av förfarandet för att utse städer och innebär därför en ändring av kommissionens förslag. Det är därför som jag inte kan godta en sådan förändring utifrån omarbetningen i två steg. En sådan förändring hör faktiskt hemma i den andra fasen, då vi skall ha de specifika uppgifter som är nödvändiga för att slutföra omarbetningen av detta beslut; den kommer med andra ord senare. Dessutom känner sig kommissionen skyldig att avvisa ändringsförslag 2 från parlamentets utskott och därmed även ändringsförslagen 3, 4 och 5, eftersom de alla följer av ändringsförlag 2. Å andra sidan är ändringsförlag 1, som rör justeringen av budgeten mot bakgrund av att det kommer att finnas minst två ”huvudstäder” per år, godtagbart. Vi måste faktiskt ta hänsyn till att antalet inblandade städer fördubblas när vi skall utvärdera förslag till program för att gå vidare från Kultur 2000 från och med 2007. Finansieringen har faktiskt tillgodosetts inom ramen för detta program och inte till följd av 1999 års beslut. Kommissionen kan inte heller godta ändringsförslagen 6, 7, 8, 9 och 10 som lades fram för Verts/ALE-gruppens räkning. Dessa ändringsförslag skulle också innebära mycket radikala förändringar av förfarandet för att utse städer, en debatt som måste äga rum senare. Där, mina damer och herrar, har ni det som jag i dag anser vara en förnuftig inställning. Jag vet att den inte var enkel att nå, eftersom vi alla skulle vilja ha någonting bättre, inklusive er kommissionär. I politiken måste man dock vara realistisk, och om vi vill göra framsteg måste vi ibland gå framåt med små steg för att till slut uppnå vårt mål.

3-334

Rocard (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, fru kommissionär! Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott har äran att till debatten, och senare till en omröstning i denna kammare, lämna ett betänkande som har varit mycket omdiskuterat. Det avslutar tillfälligt ett äventyr som har varit ganska olyckligt. Det är ett betänkande som er föredragande har reserverat sig emot, så det enda jag kan göra är berätta dess historia för er. Det här är första gången under de två och ett halvt år då jag har haft förmånen att arbeta med Viviane Reding som jag inte är överens med henne – en vänskaplig meningsskiljaktighet, men trots detta en mycket tydlig sådan. Hon är väl medveten om detta. Hon har till och med nämnt den kort.

Tanken att en stad i Europa varje år skall vara den europeiska kulturhuvudstaden formulerades av Melina Mercouri 1985. Till att börja med, herr talman, hade denna tanke en fantastik framtid, i en tid då stark konkurrens förde samman ett antal kandidatstäder i en tävling för att vinna ett enda utnämnande, och då en expertjury fällde sin dom om de verkliga EU-intressena i var och en av kandidatstädernas planer. År 1999 föreslogs det olyckliga beslut 1419 av rådet, med stöd av kommissionen och med parlamentets godkännande, och fram till 2019 styr det, som Viviane Reding precis har påmint oss om, listan över de medlemsstater som, med bara en per år, har ansvaret för att föreslå den europeiska kulturhuvudstaden. För det första tar detta beslut inte hänsyn till att det redan då fanns utsikter till att minst tio nya medlemsstater eventuellt skulle anslutas, och detta faktum är oacceptabelt. För det andra var det öppet för både juridisk och politisk kritik, för att inte säga en skandal, eftersom det i praktiken förbjuder Europaparlamentet under de kommande två valperioderna, det vill säga de som börjar 1999 och 2004, att i fem år utöva sin befogenhet att bidra till det årliga valet av den europeiska kulturhuvudstaden. Slutligen är det minst lika allvarligt att trots att vissa medlemsstater till EU:s institutioner och juryn har lämnat in en lista på två eller tre städer, och därmed möjliggjort ett verkligt val mellan dem på grundval av projektens dynamik, innovation och EU-dimension, så har inte alla gjort det. Medlemsstaternas senaste val har ofta avsett en enda stad, som har valts av skäl som rör den lokala valpolitiken hos den regering som för närvarande sitter vid makten, och utan att staden i fråga har visat något verkligt intresse för att anta denna roll. Det innebär tvångsarbete, inte minst på grund av att hjälpen från EU:s budget till dessa aktiviteter motsvarar mindre än fem procent av de utgifter som de medför. Vad vi måste göra, herr talman, är att börja om från början. I början av denna debatt för flera månader sedan var vi i mitt utskott eniga om detta. Viviane Reding var också medveten om det, och hon vet lika väl som jag att det är sant, trots att hon precis har upprepat för oss att detta kommer att vara någonting för ett andra steg i höst. Av bevisen framgår att vi måste revidera listan och ändra ordningen efter 2008, eftersom det var möjligt, fru kommissionär, tvärt emot det som ni nyss har sagt, att integrera nya medlemsstater, förutsatt att de medlemsstater som redan har utsetts för åren efter 2009 skulle gå med på en liten försening. Det var helt möjligt, och det var mycket enkelt eftersom det, herr talman, är mycket viktigt att inse att en stad behöver fem år på sig till förberedelser. Det skulle uppenbarligen därför vara nödvändigt att revidera listan, ändra ordningen efter 2008, återinföra konkurrensen mellan städerna och återställa betydelsen av juryn, som när det bara finns en ”huvudstad” naturligtvis inte har någon roll alls och inte längre gör någon nytta. Den har vidare sagt detta skriftligt, med en förtjusande diplomatisk syrlighet.

21-04-2004 91

Rådet tittade emellertid på och kommissionen vågade inte konfrontera det. Därför har ni nu ett förslag till beslut som jag skulle beskriva som häpnadsväckande och som består i att det från 2009 till 2019 skall finnas två europeiska kulturhuvudstäder per år – en i en nuvarande medlemsstat och en i en ny medlemsstat –, och det kommer fortfarande att vara medlemsstaterna som utser kandidatstäderna, utan någon skyldighet att lämna in alternativa val till EU:s institutioner. Vivane Reding kommer till och med att avvisa ett ändringsförslag från PPE-DE-gruppen, trots att det tryckte på i denna riktning. Att välja två europeiska kulturhuvudstäder per år i en tid när förfarandet nästan är kvävt är raka motsatsen till vad vi borde göra. Vi skall helt förvärra urvattningen och föråldringen ytterligare. Juryn har fortfarande ingen betydelse, och de kommande två parlamenten har inte rätt att delta i urvalsprocessen. Kommissionens löfte om att i höst lämna ett nytt förslag till beslut om ändring av detta system till oss är bara ett lockbete. Om vi antar detta förslag nu, fru kommissionär, kan jag inte se hur vi i höst kan gå tillbaka vad gäller angivandet av 2019, ordningsföljden mellan medlemsstaterna och, framför allt, det faktum att två huvudstäder per år kommer att utses, och därigenom lämna denna uppgift till de två berörda medlemsstaterna. Jag anser vidare att ni inte kommer att kunna få det direktiv som ni har presenterat antaget, eftersom ni har trasslat in er i problemets huvudinnehåll. Det är vad jag förutspår. Rådet tittar emellertid på och har använt sig av hotelser. De tre medlemsstater som berörs under de kritiska åren 2009 till 2011, det vill säga Österrike, Tyskland och Finland, har varit rädda för att deras utnämnanden kommer att ifrågasättas, trots att ingen egentligen hade detta i åtanke. Man har tagit hand om PPE-gruppen. Vi står inför ett beslut som uppfyller våra medlemsstaters prestigeintressen, men säkert inte EU:s, vilka skulle ha varit att återuppliva och ge tillbaka gnistan åt det som var ett utmärkt förfarande. Eftersom jag var angelägen om att behålla freden oss emellan, och min personliga vänskap med Viviane Reding, hade jag föreslagit, och socialistgruppen var överens med mig om detta, att vi skulle acceptera vårt nederlag på utskottsstadiet och besluta att inte lägga fram våra ändringsförslag vid sammanträdet. Min mor gav mig trots allt en god uppfostran, och jag är fortfarande en artig pojke. Våra gröna vänner tog dock upp dessa ändringsförslag igen, vilket de var i sin fulla rätt att göra. Ni står därför inför två uppsättningar ändringsförslag som är helt oförenliga. Först är det de ursprungligen socialistiska ändringsförslagen, som nu stöds av De gröna. Dessa ändringsförslag syftar till att återgå till det gamla systemet och bara förplikta oss inför framtiden fram till 2010, med ett förbehåll för nästa parlaments rätt att be kommissionen att i höst föreslå en ny lista över medlemsstater inklusive de nya, och att beordra dem som kan att organisera en bred tävling mellan städer, så att det slutliga beslutet efter att vissa kandidater har eliminerats överlåts till expertjuryn,

vilken måste få denna roll om den skall vara till någon nytta, och till EU-institutionerna. Den andra uppsättningen ändringsförslag, som i huvudsak kommer från PPE-gruppen, bekräftar och anger i detalj kommissionens förslag som enligt min uppfattning gör varje eventuellt beslut den kommande hösten helt meningslöst. Dessa ändringsförslag kräver dock att de medlemsstater som kan bör föreslå flera städer – och, fru Pack, ni har precis hört att detta inte kommer i fråga, eftersom Viviane Reding på grund av sina begränsningar kommer att vara skyldig att förvägra er detta. Dessa ändringsförslag påstås uppmuntra konkurrensen mellan städerna, men de förklarar inte hur, eftersom de inte tar upp problemet med alla de mindre medlemsstater som bara har en viktig stad, vilket skulle kräva en revision av listan över medlemsstater, något som måste göras i höst. Detta öppnande av konkurrensen har dock nu avvisats. Så ligger det till, herr talman. Ledamöterna kommer att rösta utifrån sitt samvete. Än en gång vill jag säga att kommissionären, Viviane Reding, inte bär lika mycket skuld som ministerrådet, som kväver uppkomsten av en sann europeisk anda och inför ett system varigenom medlemsstaterna ställer ut sitt nationella arv och sina talanger, medan det samtidigt resolut förvägrar parlamentet dess behörighet. I denna situation känner jag en viss sorg, men jag talar naturligtvis som den besegrade parten.

3-335

Pack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag skulle gärna ha applåderat Michel Rocard om det inte hade varit för den olyckliga omständigheten att allt han sade inte stämde överens med det som jag tänker säga. Det var därför som jag inte kunde ge honom den applåd jag hade velat ge. Faktum är att jag inte kan handla utan att tänka; jag måste styras av fakta. Den kulturhuvudstad som vi diskuterar i dag är något av en ljuspunkt i den lilla mängd kulturpolitik som vi har rätt att behandla, så jag är glad att vi för facklan vidare. Tanken har funnits en lång tid nu – den härrör från en kvinnlig grekisk ledamot i detta parlament, och jag anser att vi kan känna stolthet över den. Jag håller också med om Michel Rocards krav att valet skall stå mellan minst två städer. Det var trots allt vi som introducerade denna tanke, och jag anser, fru kommissionär, att den kan förverkligas nu. I denna kulturhuvudstad bör den europeiska mångfalden vara mycket mer synlig än den har varit hittills, och därför anser jag inte att dessa ändringsförslag strider mot det som komissionen vill göra. Jag ber henne därför överväga om hon kanske inte kan införliva detta. För det andra måste jag upprepa hur mycket vi alla beklagar ministerrådets beslut, och ingen mer än jag, eftersom jag 1999 var ursinnigt arg över ministerrådets beslut, eftersom jag ansåg att det var kortsiktigt och styrt av nationella hänsyn. Vid denna tid visste ministerrådet lika väl som vi att Europeiska unionen skulle utvidgas,

92 21-04-2004

och det visade att det inte brydde sig ett dugg om det genom att bara nämna västeuropeiska städer ända fram till 2019. Detta är till skam för rådet och inte för oss, för vi var bundna av deras beslut. Beslutet har emellertid fattats och, som man säger där jag kommer ifrån, pacta sunt servanda! Det är därför som vi inte kan förändra det faktum att länderna i fråga fram till 2019 också kommer att ha rätt att föreslå städer. Det är därför som jag för min tyska publik vill säga att Tyskland kommer att kunna föreslå en stad för 2010. Vi i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna skriver dock under på kommissionärens förslag om två kulturhuvudstäder, helt enkelt för att de 10 nya medlemsstaterna inte kan göra något åt de 15 gamlas skamliga uppförande. Det är nu upp till kommissionären att avhjälpa detta – hon kan göra det genom att ge två städer möjlighet att presentera sig för världen, och jag anser inte att det är så förfärligt att vi gör det om vi till exempel 2010 har en stad från Tyskland och en annan från Ungern. Jag tycker inte att det är en så dålig idé. De två länderna har fantastiska saker gemensamt, och konkurrensen mellan dem har varit produktiv. Låt mig säga en sak till: vi kanske är 25 länder i dag, men vi kommer att vara ännu fler 2019 – Rumänien, Bulgarien och Kroatien, för att inte nämna de övriga. Om vi bara tillåts att utse en kulturhuvudstad innebär det att varje land skulle komma på tur bara en gång per generation, och vi kan inte förvänta oss att allmänheten står ut med det. Det är därför som jag, precis som min grupp, stöder kommissionärens förslag.

3-336

Prets (PSE). – (DE) Herr talman, kommissionär Reding! Vi bör tacka Melina Mercouri för att hon kom på tanken med en europeisk kulturhuvudstad, eftersom utnämningen till europeisk kulturhuvudstad innebär en utmaning att avspegla den moderna konstnärliga kreativiteten, den främjar en diskussion och gör det möjligt för människor att bestämma sig, den främjar medvetenheten om värdet i vårt kulturella arv och lämnar synliga spår, till exempel Kunsthaus i Graz, som var förra årets kulturhuvudstad, en byggnad som har varit mycket omdebatterad, trots att det också är mycket viktigt att sådana spår även avspeglar modern arkitektur. Jag håller med mina kolleger och dem som har talat före mig om att det beslut som fattades 1999 helt enkelt var fel. Hur mycket hänsyn det än tog till ledtider, förfaranden för tillbakatagande och så vidare gick beslutet för långt. Dess misstag bestod inte bara i att ingen hänsyn togs till de framtida nya medlemsstaterna, utan också i det faktum att det helt kringgår framtida parlament. Konkurrens är nödvändig, och reglerna behövs om expertjuryn skall få ett verksamhetsområde och ett tydligt uppdrag – hittills har den inte haft någotdera. Om detta inte sker kommer den europeiska kulturhuvudstaden – för närvarande en symbol för kulturell mångfald och kvalitet – att minska i värde.

Om vi i framtiden skall ha två kulturhuvudstäder får det väl ändå inte betyda att vi, när vi ger dem en finansiell grund, delar upp de befintliga bidragen i två delar, utan i stället att vi fördubblar dem. Allt annat skulle vara helt orimligt. Jag vill därför uppmana alla att göra något åt den finansiella grunden, för två kulturhuvudstäder – om de sätts in i ett bra program – kommer att behöva en hel del stöd, helt skilt från det enormt stora arbete som krävs av dem och de belopp som de själva måste hitta.

3-337

Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Jag vill verkligen stödja förslagen från föredraganden och utskottets ordförande, Michel Rocard. Vi behöver inte gå in på hur motbjudande 1999 års beslut var, när man fastställde urvalet och helt uteslöt de tio länder som ansluter sig till oss om en månad. Den lösning som föreslås av kommissionen, vilken syftade till att dela upp förfarandet i två delar, skulle innebära att det under en alltför lång tid – fram till 2019 – skulle finnas två kollegier, vilket är raka motsatsen till integration. Integration innebär inte att fortsätta med två kollegier inom unionen och med processer för urval och beslutsfattande som bygger på gamla och nya medlemsstater. Jag anser att det helt strider mot den önskade målsättningen, vilken vi säger är att de skall bli medlemmar. Därför, och även av andra orsaker, anser jag att det är klokt att sluta med detta 2010. De andra skälen är knutna till den utvärdering som äger rum, vilken ni nämnde, fru kommissionär. Jag anser att de avvikelser som har belysts av Michel Rocard, som är knutna till beslut som är alltför starkt motiverade av egenintresse och utnyttjande, av prestigeskäl eller ännu mindre attraktiva skäl, till och med politiska skäl, har minskat dessa evenemangs EU-kvalitet, och det är det som vi måste diskutera. Detta är den kvalitet som den nya urvalsprocessen, som vi säger att vi vill ha, måste bekräfta på nytt, definitivt genom konkurrens, varvid hänsyn även tas till de evenemang som äger rum just nu, till exempel Lille 2004. Evenemanget är å ena sidan mycket attraktivt och verkligt, med gott om intressanta saker att se, men samtidigt finns det en stor frustration bland de inblandade. Konstnärer och kulturarbetare är snabba med att påpeka att detta evenemang, som i huvudsak fokuserar på verkliga saker, skulle kunna minska värdet på deras arbete som konstnärer, bryta ned det förhållande som de normalt har med allmänheten och resultera i en stark konkurrens mellan kulturella strukturer. Dessa kollektiva kommentarer från ett nätverk av kulturella aktörer och konstnärer i en stad eller region där projektet ”Europeisk kulturhuvudstad” äger rum, i Lille, bör dra till sig uppmärksamhet och intresse för den utvärdering som är på gång och uppmuntra till försiktighet. Vi bör avvakta utvärderingen och försöka hitta en metod för urval och konkurrens som främjar mervärde till Europa – och detta är utmaningen, att säkerställa att kulturen värdesätts över hela Europa.

3-338

21-04-2004 93

Perry (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Programmet ”Europeisk kulturhuvudstad” är en av Europeiska unionens framgångssagor. Det för ut Europa ur Bryssel och Strasbourg och in i människors hjärtan och tankar över hela Europa. Städer tävlar om att få bli kulturhuvudstad – något som anses vara en ära -, och det bör de verkligen göra. I Storbritannien var Glasgows tid som europeisk kulturhuvudstad 1990 en riktig framgångssaga. I dag är Glasgow Storbritanniens tredje mest besökta stad. Glasgows urbana pånyttfödelse utgör en förebild för andra, och jag är säker på att Liverpool – Beatles' hemstad, vilket knappast någon behöver påminnas om – kommer att bli en stor succé under sitt år 2008. Eftersom jag kommer från sydöstra England kan jag inte låta bli att vara besviken över att våra kandidater Canterbury, Brighton och Oxford inte blev utvalda. De skulle alla ha varit fantastiska kulturhuvudstäder. Som engelsk konservativ har jag stor respekt för vår franska socialistiska ordförande för kulturutskottet; jag beundrar den första kvaliteten och ursäktar den andra! I det här fallet anser jag att utskottets majoritet hade rätt. Det var alltför lång tid att vänta ända fram till 2019, innan något av de anslutande länderna får möjlighet att bli kulturhuvudstad. Genom att dela listan från och med 2009, då Litauen kommer att bli det första av de anslutande länderna som ges möjligheten, förringar vi inte principen: vi kommer att införa möjligheten till samarbete över hela Europa och styra tillbaka Europa till konceptet. Detta är något som vi kan se fram emot: samarbete är trots allt vad EU handlar om.

3-339

Junker (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag önskar faktiskt att vi hade kunnat ha en öppen debatt i denna kammare om att optimera sättet att välja den europeiska kulturhuvudstaden. I stället måste vi hantera något som måste kallas för en form av nödlösning eller reparationsarbete. Det har med rätta sagts att det var mycket själviskt av rådet att fatta ett snabbt beslut om att använda alla de nuvarande medlemsstaterna fram till 2019, med full vetskap om att vi skulle behöva hantera enandet, i form av en utvidgning. När utvidgningen nu är förestående och det har gått upp för vissa personer att det inte kan vara rätt och riktigt att dessa länder måste vänta ända till 2020 eller till och med längre har kommissionen nu kommit på denna tandemlösning – och det är en lösning, trots att jag måste säga till er, fru kommissionär, att den naturligtvis har en obehaglig eftersmak. Jag tror att ni också vet det. Jag är dock villig att erkänna att ni har försökt göra det bästa av saken, och det är verkligen skamligt att vi i denna kammare har så olika åsikter om den, med följden att de förslag som har lämnats av Michel Rocard i hans betänkande om kvalitetsförbättringen av urvalsförfarandet inte kan diskuteras skilt från frågan om vad som faktiskt händer om grundläggande förändringar sker. Jag är tysk parlamentsledamot. I Tyskland finns det 17 städer som vill bli kulturhuvudstad 2010. Vi har fått veta

att ingen vill störa detta. Vilken rättssäkerhet har då dessa städer om förfarandet inte kan slutföras? De har ansökt och deltar i en tävling som jag anser kan visa vägen framåt. Den enda verkliga rekommendation som jag kan ge inför framtiden är att en tävling bör hållas inom medlemsstaterna, där medlemsstaten fattar ett kvalitetsbeslut, som sedan tas upp på EU-nivå, där jag skulle vilja se ett urvalsförfarande som bygger på konkurrens. Jag hoppas att det nya parlamentet kan tänka om grundligt i denna fråga.

3-340

Hieronymi (PPE-DE). – (DE) Herr talman, kommissionär Reding! Vi är alla helt överens om det som vi nu har hört, nämligen att det beslut som fattades av rådet var förhastat och felaktigt. Nu anser jag emellertid att vi bör göra allt som står i vår makt för att göra det bästa av situationen, i de berörda ländernas intresse och, framför allt, i den europeiska kulturens intresse. Hur mycket jag än rent teoretiskt skulle ha föredragit vår ordförandes tydliga och puristiska lösning tror jag ändå att det nu är dags att kasta om rollerna. Vi bör nu se denna nödvändiga lösning inte som en nödåtgärd utan som en positiv möjlighet att framhäva EU:s kulturella mångfald genom att ha inte bara en kulturhuvudstad utan – och varför inte – två huvudstäder för vårt fantastiska Europa, som för första gången innesluter öst och väst och symboliserar vår kulturella mångfald. Det får då inte vara någon skillnad mellan gamla och nya medlemsstater; det måste vara två likvärdiga städer, som symboliserar den kulturella mångfalden i Europa. Vad som då kommer att vara viktigt är att den uppfattning, den vision, som ligger bakom tanken på en europeisk kulturhuvudstad bör spela en större roll. Den skall inte bara handla om att städer skildrar sig själva och sin fantastiska historia, sitt förflutna och sin nutid, utan om att de visar fram hur europeisk historia har skrivits och dagens Europa i deras tappning. Ur denna synvinkel ser jag inte den resolution som vi nu antar som – om man ser på dess ursprung – en stor möjlighet för Europas kulturella mångfald.

3-341

Vila Abelló (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Innan jag börjar vill jag säga att jag bara har varit ledamot av Europaparlamentet i 19 dagar, och detta är mitt första anförande i denna berömda kammare, kanske det sista, men jag tycker inte att det är djärvt av mig att tala om kultur i dag, eftersom jag under de senaste åtta åren har varit verkställande direktör för Euronews, en europeisk kanal som har iakttagit och sänt ut parlamentets, kommissionens och rådets verksamhet, men som också har arbetat hårt för att iaktta och sända ut europeisk kulturverksamhet, oavsett om den har varit officiell eller ej. Och som en person som kommer utifrån som kanske kan kommentera med färre politiska följder vill jag säga att kulturen är mycket bred, den är mångfacetterad och att två europeiska huvudstäder inte är för mycket. Inom idrotten har vi två olympiska spel, på vintern och sommaren, inom samma år, och ingen skada sker. Kulturen är kanske ännu bredare, och vi kan inte vägra

94 21-04-2004

de nya länder som skall ansluta sig till oss möjligheten att anordna evenemanget i en av sina städer. Jag personligen och min grupp stöder därför kommissionens inställning att två städer bör utses till europeiska kulturhuvudstäder. I frågan om hur de skall väljas ut anser vi att konkurrens bör råda. Det sker i viss mån genom att vi har två städer från olika länder inom samma år. Vi bör dock även försöka se till att det finns en viss konkurrens mellan kandidaturerna från samma land. Vi hoppas att kommissionen kan lösa denna fråga.

3-342

Talmannen. – Tack så mycket, herr Vila. Jag vill säga att ni ger intryck av att ha varit parlamentsledamot i många år med tanker på hur ni behärskar situationen. Vi gratulerar er till ert första anförande och hoppas att det inte blir ert sista.

3-343

Reding, kommissionen. – (FR) Herr talman! Tillåt mig för det första, eftersom jag inte kommer att få något mer tillfälle i denna kammare, att gratulera ordföranden i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, min kära kollega och vän Michel Rocard. Vi har gjort en hel del gott arbete under de senaste åren. Jag beklagar att det måste sluta med en meningsskiljaktighet. Vi är emellertid inte oeniga om grundfrågan, eftersom vi har samma grundtanke – att se till att de europeiska kulturhuvudstäderna fortsätter att vara verkliga språngbrädor för europeiska kulturer och mångfald. Dessvärre tillåter det faktum att fördragen kräver enhällighet i kulturfrågor oss inte att gå vidare, vilket är vad vi egentligen behöver göra. Det är därför som vi, samtidigt som vi hoppas på att snart ha ett nytt fördrag som föreskriver majoritetsbeslut i kulturfrågor, vilket skulle vara till enormt stor hjälp för att vi skall kunna göra framsteg inom många områden, bör föreslå en radikal genomgång så snart som möjligt av sättet att välja ut europeiska kulturhuvudstäder. Det finns två saker som jag skulle vilja ta upp. Den första är att jag håller med dem av er som har sagt att en reparationslösning kan vara en möjlighet inför framtiden. Tidigare har de europeiska kulturhuvudstäderna ofta inte varit tillräckligt europeiska. Om vi har två huvudstäder som vi bygger broar mellan kan denna EU-dimension stärkas avsevärt. Jag måste också försäkra er att denna kommissionär har sin pilgrimsstav redo för att åka till städerna när de förbereds, för att argumentera för ett mer europeiskt program. Jag anser att de senaste tre exemplen, Graz, Genua och Lille, för att bara nämna några, visar en anmärkningsvärd ansträngning att sätta den europeiska kulturaspekten på dagordningen och överskrida de regionala och nationella dimensionerna. Jag är därför optimistisk, eftersom jag talar med utgångspunkt i det som görs. Det finns till och med vissa medlemsstater som gör som vi vill inför framtiden – en hälsosam konkurrens för att välja den bästa staden. Det som sker i England, Tyskland

och på andra håll är underbart. Vi är naturligtvis också medvetna om att det finns negativa exempel, men i dag föredrar jag att främst se på de positiva exemplen, eftersom de är underbara och visar oss att de europeiska huvudstäderna är en god idé med en fantastisk framtid. Jag lägger stor vikt vid de broar som skall byggas mellan städerna. Titta exempelvis på det luxemburgska förslaget, som skapade vissa problem, eftersom det inte var tillräckligt utvecklat. Juryn protesterade. Luxemburg lämnade in en ny plan som skapar synergier inom den stora regionen i Europa, det vill säga Tyskland, Luxemburg, Belgien och Frankrike, och även skapar synergier med en rumänsk stad som historiskt har haft ett specifikt förhållande till Luxemburg. De talar till och med fortfarande luxemburgska där. Det visar er att om vi verkligen gör vårt jobb och uppmuntrar städerna att bli bättre, att vara verkligt europeiska i sina kulturella val, kan resultatet bli mycket positivt. Jag håller med de ledamöter som har nämnt vissa städer för att visa hur utnämnandet till europeiska kulturhuvudstäder öppnade nya perspektiv för dem genom att vägleda dem mot kulturell industri, kulturell turism och kulturell ypperlighet. Detta är exempelvis fallet med en stad som Glasgow, som inte var speciellt kulturinriktad i början. Detsamma gäller Liverpool. Dessa städer upplever en utveckling som inte bara är industriell och social, utan även innefattar medborgarna och kulturen. Om vi arbetar hårt i framtiden, så som det nuvarande parlamentet, för vilket detta är den sista kulturdebatten, har gjort under de senaste fem åren tvivlar jag, ordförande Rocard, inte ett ögonblick på att det som ert utskott vill och det som er kommissionär alltid har förespråkat kommer att realiseras i framtidens kulturstäder. Jag hoppas att de goda exemplen i det förflutna kommer att följas i framtiden, och jag önskar alla medborgare och de som arbetar med kultur mod och nöje när de möts i framtiden i Europas kulturstäder.

3-344

Talmannen. – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.1

3-345

Enhetlig ram för tydlighet i kvalifikationer och meriter (Europass)

3-346

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A5-0247/2004) av Sabine Zissener för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om en enhetlig ram för tydlighet i kvalifikationer och meriter (Europass) (KOM(2003) 796 – C5-0648/2003 – 2003/0307(COD)).

3-347

Reding, kommissionen. – (FR) Herr talman! Vi går vidare från kultur till utbildning, yrkesutbildning, meriter 1 Inkomna dokument: se protokollet.

21-04-2004 95

och kvalifikationer, och jag anser att dessa två områden hör samman. Den 17 december 2003 godkände kommissionen ett förslag med syfte att rationalisera EU:s situation vad gäller tydligheten i kvalifikationer och meriter. Jag är säker på att ni känner till att detta var ett steg framåt i uppbyggnaden av EU:s utbildningspolitik. Det är också ett viktigt verktyg som gynnar medborgarna och möjliggör fri rörlighet. Genom detta initiativ vill vi ge verklig hjälp till alla dem som vill få sina kvalifikationer erkända i en annan medlemsstat, för att ge dem större möjligheter att hitta ett arbete. Detta initiativ begärdes uttryckligen av rådet i dess resolution av den 19 december 2002, och det togs emot väl av rådet och parlamentet. Flera förbättringar har gjorts av kommissionens förslag utan några större invändningar, och jag välkomnar detta samförstånd om både målsättningen och innehållet i vårt förslag. Vad innebär förslaget? Det införlivar fem befintliga dokument i en samordnad portfölj som kallas Europass, vilken omfattar kvalifikationer och meriter utifrån ett livslångt inlärningsperspektiv – den europeiska meritförteckningen, som rör personliga meriter, språkportföljen, flerspråkighet, som vi hade förespråkat så starkt under de senaste fem åren, MobiliPass, som ersätter och förlänger den nuvarande Europass-utbildningen, tillägget till examensbeviset, som rör högre utbildningsmeriter och dess motsvarighet för yrkesutbildning, tillägget till utbildningsbeviset. Genom att nämna dessa olika dokument försöker jag inte få er att tro att detta är slutet. Europass är tänkt att vara en öppen ram, och andra dokument kan läggas till i framtiden. Jag tänker exempelvis, för att återgå till vår ungdomspolitik, på frivilliga aktiviteter som medborgarna utövar under sin ungdom eller sitt vuxna liv, och sociala och medborgerliga aktiviteter, vilka man bör ta hänsyn till eftersom de är en del av en människas personlighet. Trots att vi är överens om vår syn på denna fråga har ett antal ändringsförslag antagits. Kommissionen godtar dem, med vissa undantag. Ändringsförslag 7 är inte godtagbart i sin nuvarande form. Det ger de nationella Europass-myndigheterna den extra uppgiften att förse varje medborgare med en handledning för rörlighet. Denna uppgift ingår inte i deras främsta ansvarsområden. I enlighet rådets förslag till modifieringar föreslogs en modifiering av detta ändringsförslag, så att det uppgav att de nationella Europass-myndigheterna utför denna uppgift ”när så är nödvändigt”. Med detta tillägg skulle ändringsförlaget vara godtagbart. Ändringsförslag 12 kan inte heller godtas i sin nuvarande form. För det första måste MobiliPass fyllas i av den utsändande och mottagande organisationen och inte av antingen den ena eller den andra. För det andra måste det tredje språk som MobiliPass kan översättas till vara ett utbrett språk. Om det föreskrev ett gemensamt ansvar mellan den utsändande och mottagande organisationen

och inte inskränkte sig till ett tredje språk eller bara utbredda språk skulle ändringsförslaget vara godtagbart. Ändringsförslag 5, som belyser den roll arbetsmarknadens parter spelar i utvecklingen av framtida branschövergripande initiativ, är i princip godtagbart för kommissionen. I enlighet med rådets föreslagna ändringar föreslogs en modifiering, där preciseringen ”branschövergripande” avlägsnas. Denna modifiering är också godtagbar. Detsamma gäller ändringsförslag 8, som kan modifieras på samma sätt. Som ni ser, herr talman, är ingenting oöverstigligt. Det viktiga är att detta förslag syftar till att införa en tjänst för medborgarna som hjälper dem att få sina meriter värderade på ett bättre sätt, och vi är överens på denna punkt. Jag välkomnar därför de ansträngningar som har gjorts av parlamentet och rådet för att se till att det antas snabbt så att medborgarna kan använda verktyget från början av 2005. Herr talman, mina damer och herrar! Europass innebär en realisering av den typ av politik som medborgarna förväntar sig av oss. Jag tycker att det är ett bra projekt, och jag tackar för ert stöd.

3-348

Zissener (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Rörligheten är ett nyckelbegrepp i EU-politiken, och globaliseringen gör den allt viktigare. Den olyckliga verkligheten är emellertid att vi har funnit och fortfarande finner att Europas medborgare ännu inte är så rörliga som vi skulle vilja. Ett av huvudskälen till att rörligheten ännu inte har uppnåtts helt är en brist på tydlighet i kvalifikationer och meriter. Bristen på tydlighet är som vi alla vet det viktigaste hindret mot rörligheten vad gäller utbildning och yrkesverksamhet och ett väsentligt hinder mot en mer flexibel arbetsmarknad i Europa. Kommissionen har nu lämnat in förslaget om en enhetlig ram för tydlighet i kvalifikationer och meriter – i korthet, Europass –, vilket vi har väntat på länge och hett längtat efter. Detta förslag från kommissionen är utomordentligt bra, på så sätt att det gör det enklare för medborgarna att bli mer rörliga. Kommissionen har redan sagt att i den nya Europass-portföljen kommer fem befintliga möjligheter till rörlighet att kombineras, nämligen den europeiska karriärstrukturen, tillägget till examensbeviset, det Europass som finns för yrkesutbildning och, även det mycket viktigt, hänvisningar till den europeiska språkportföljen. Som redan har nämnts finns dessa instrument redan. De var emellertid ännu inte tillräckligt synliga för allmänheten. Det gör det mycket viktigt att inte bara de befintliga dokumenten, utan även nätverken, samordnas och rationaliseras. En avtalad dokumentportfölj har större kommunikationseffekt än en lös samling separata dokument. Det viktiga är dock att det är en öppen portfölj, och jag anser att det finns två skäl till detta. För det första kan medborgarna söka efter dokument som är relevanta för dem. Ingen behöver plöja igenom alla fem

96 21-04-2004

dokumenten. För det andra gör detta öppna system att det blir möjligt att ta in ytterligare dokument i portföljen. I mitt betänkande har jag föreslagit att nästa dokument som bör tas in i denna portfölj är ett intyg om datameriter. Nu vill jag tacka alla, rådets ordförandeskap och kommissionen, för deras samarbete, som faktiskt har inneburit att detta förslag snabbt kan gå vidare förbi alla byråkratiska hinder. Jag anser att vi alla har ett intresse i att se till att detta förslag införlivas så snart som möjligt och att Europass görs tillgängligt för allmänheten så tidigt som möjligt.

3-349

Weiler (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (DE) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Det är mycket glädjande att vi under den näst sista sammanträdesveckan i denna valperiod kommer att anta ett så bra, intressant och nytt europeiskt projekt, ett projekt som jag trodde kunde genomföras utan vare sig konflikter eller invändningar från rådet. Detta förtroende måste nu dämpas något, eftersom jag har hört, fru kommissionär, att ni inte håller med om flera av ändringsförslagen, däribland dem som har föreslagits av mig. Kanske skulle administrationen ännu en gång kunna gå igenom de olika punkterna med mig i kväll, så att vi i morgon faktiskt kan anta någonting som går längre än det som från början lämnades till oss. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor, för vilket jag har framställt detta yttrande, har inte bara tagit projektet på allvar och välkomnat det, utan vi har även integrerat det i vårt arbete. Vi vet att rörlighet och ett livslångt lärande i dag är viktiga faktorer för framgång i yrkeslivet och att det hittills ofta har varit fallet att varken ekonomin eller politiken har skapat förutsättningar för det. Det kommer nu att förändras. Av dessa skäl har vi lämnat olika förslag och tillägg som vi anser vara viktiga, exempelvis ett tillägg för medborgare från tredjeland – vi ser det som en symbol för rättvisa – ett tillägg för arbetsmarknadens parter för att utnyttja deras kunskaper, hänsyn till social integrering och, sist men inte minst, mer och bättre information till medborgare, utbildningsinstitutioner och arbetsmarknadsparter, särskilt till små- och medelstora företag. Det beror på att hela projektet bara kommer att bli användbart, bara kommer att bli framgångsrikt, om det är känt och accepterat av ungdomar, arbetare och även industrin och samhället. Därför kommer det att bli nödvändigt att driva en förklarings- och informationskampanj. Då tror jag att vi kan få in det här barnet på rätt spår.

3-350

Pack (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Vi befinner oss i valupptakten, och jag är, precis som Barbara Weiler, tacksam över att vi precis i slutet av denna valperiod har lyckats skapa någonting för många ungdomar, faktiskt för alla ungdomar. Det beror på att Europass är någonting som verkligen påverkar ungdomar, även de som påbörjar sina

studier. Jag tror att vi har letat efter detta länge, och jag är glad över att kommissionären kan sätta i gång det i slutet av hennes nuvarande ämbetsperiod. Det skulle naturligtvis ha varit trevligt att få igenom detta under innevarande valperioden, men vi måste acceptera det som inte kan ske, och om vi lyckas göra detta i september eller oktober skulle det inte vara så illa. Även om vi inte bör överlasta Europass med förväntningar om precis allting bör vi åtminstone förvänta oss att det gör verklighet av de ständiga lovvärda plattityderna, möjligheter till tydlighet och rörlighet. De utgör vardagen för ungdomar och arbetare, de påverkas ofta av EU:s lagar och kan ändå inte utvecklas som vi skulle önska. Det innebär att det finns ett behov av tydliga beslut om den europeiska karriärstrukturen. Vi måste mycket tydligt tala om vad som avses med individens särskilda meriter. Det måste vara möjligt att ta in individernas språkmeriter genom tester. Vi bör också, som ni har föreslagit, ta hänsyn till ungdomarnas frivilliga tjänster, för de är meriter som har förvärvats av en ung person under hans eller hennes liv, och de bör erkännas mer än vad som hittills har varit fallet, däribland av arbetsgivare. Jag anser också att det finns många möjligheter att hjälpa ungdomar att hitta rätt på denna enorma arbetsmarknad och att bli hittade på grundval av sina kvalifikationer. Det är i dag ofta omöjligt att komma åt exakt vad en person kan göra, helt enkelt för att hans referenser inte är översatta och inte kan jämföras. Jag anser därför att vi genom detta Europass har uppnått klarhet om utbildningsperioder, innehåll i utbildning och yrkesmeriter, och jag anser att det är det som vi behöver, som ungdomar behöver, för att verkligen uppleva Europa själva. Låt mig därför än en gång säga att min grupp är tacksam över att Sabine Zissener har tagit på sig detta betänkande, och vi är mycket glada över att vi i höst kommer att kunna få ihop denna fråga – dessvärre med ett nytt ordförandeskap i rådet – i ungdomarnas intresse och därmed i våra barns och barnbarns intresse.

3-351

Prets (PSE). – (DE) Herr talman, fru kommissionär! Med inledningen av den nya generationen program inom området allmän yrkesutbildning från 2007 och de nya medlemsstaternas intensiva engagemang i dem blir det allt viktigare att i ett enhetligt pass bekräfta erfarenhet som har uppnåtts utomlands, och den förmåga, de meriter och de kvalifikationer som har förvärvats där. Jag anser att det kommer att bli mycket viktigt att vi också faktiskt kommer att kunna erbjuda det som vi skall anta i morgon, och det är absolut nödvändigt att detta går hand i hand med en annonskampanj. Dess användning, betydelse och mervärde måste göras klart begriplig för varje användare och person som fyller i formulären. Eftersom syftet med den nya generationen program, däribland Leonardoprogrammet, är att uppnå 150 000 praktikanter per år är det helt nödvändigt att utbildningsinstitutionerna känner till Europass. Eftersom

21-04-2004 97

detta dokument är ett formellt erkännande av yrkeskvalifikationer kräver jag nu att de administrativa kostnaderna hålls så låga som möjligt, eftersom de är ett av de största hindren för alla ungdomar. Jag ser Europass som nödvändigt, förutsatt att det inte bara är en möjlighet för formella kvalifikationer utan också för informella meriter. Den verkligt avgörande faktorn – och låt mig betona detta – är interkulturella meriter, eftersom det i framtiden, med ökande globalisering, integration och samspel mellan olika civilisationer och kulturer kommer att bli nödvändigt att ha interkulturella färdigheter och bygga vidare på dem. Rörlighetspasset, som omfattar all kunskap som avser lärande och transnationell kunskap från andra länder, bör också bekräfta denna erfarenhet. Både i inlärningsprocessen och i yrkeslivet behövs rörlighet. För att ungdomarna skall kunna få en översikt över denna djungel av stöd- och utbytesprogram bör de behöriga myndigheterna, som arbetar med kommissionen, framställa riktlinjer för rörligheten och göra utbytes- och stödprogram tillgängliga, liksom namn och adresser till de personer som skall kontaktas, samt länkar, så att Europas mervärde blir tydligt för alla.

3-352

Crowley (UEN). – (EN) Fru talman! Jag skulle också vilja instämma med mina kolleger och gratulera föredraganden för hennes arbete och även kommissionsledamoten för den enorma insats som har gjorts i denna fråga. En liten varning: jag hoppades att allt skulle kunna redas ut under första behandlingen av detta betänkande. Jag är inte säker på om man till slut har kommit överens. Jag vet att rådets ordförandeskap har varit i kontakt med föredraganden med flera för att försöka nå detta resultat. Som kommissionsledamoten, föredraganden, föredraganden för yttrandet och andra talare så riktigt har påpekat är detta en av de centrala delarna när det gäller hur vi inom EU:s institutioner kan visa på vilket sätt vi förbättrar människors liv på ort och ställe, hur vi förenklar deras liv, både på arbetet och inom utbildning. Genom att sätta ihop en enda portfölj av alla de kvalifikationer och den erfarenhet som medborgarna har och tillåta dem att överföra detta mellan olika länder och olika sysselsättningssektorer, måste det bli en förbättring jämfört med dagens situation. Sedan slutet av 1980-talet har vi haft denna idé om en gemensam marknad med fri rörlighet för personer, varor och tjänster, men byråkratin och bristen på erkännande av kvalifikationer och tjänster var så stor att det inte blev någon verklig fri rörelse för personer. Denna aspekt på enhetlig ram som föredraganden har föreslagit är ett positivt steg mot detta. Frågan om livslångt lärande fortsätter att vara av yttersta vikt, inte bara eftersom människor återvänder till utbildning eller till arbetsstyrkan, utan helt enkelt på grund av de tekniska förändringar som äger rum på arbetsplatser och nu i vår vardag: det kan handla om att

uträtta banktjänster via Internet, e-post eller att vara involverad i en teknisk process på ens arbetsområde. Den aspekt av detta förslag som kommer att göra allra störst nytta är att arbetsgivare, utbildningsinstitutioner och andra kommer att få ett enhetligt dokument att titta på, och detta dokument kommer slutligen att ge en uppfattning om överensstämmelsen av kvalifikationer och erfarenhet mellan medlemsstater.

3-353

Talmannen. – Jag vill tacka kommissionsledamoten för hennes tal och hennes arbete i kväll och under mandatperioden. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. (Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00.)

3-355

ORDFÖRANDESKAP: COX Talman

(Sammanträdet återupptogs kl. 21.05.)

3-356

Ändring av föredragningslistan

3-357

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om misstroendevotum mot Europeiska gemenskapernas kommission (B5-0189/2004). Jag skulle vilja informera kammaren om att Mario Borghezio, Gian Paolo Gobbo och Franz Turchi har lagt till sina underskrifter till förslaget. Cristiana Muscardini har dragit tillbaka sin underskrift. Detta ger oss 67 underskrifter.

3-358

Bonde (EDD). – (DA) Herr talman! Det är vanligen författaren till ett resolutionsförslag som inleder diskussionen, så jag föreslår att vi låter Christopher Heaton-Harris inleda debatten.

3-359

Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta förslag är ett kritiserande av hela kommissionen. Tyvärr har vi i denna kammare för tillfället inte befogenhet att ställa misstroendevotum mot enskilda personer – vi har bara detta kärnalternativ. I fallet med Eurostat är detta kanske det bästa. Problemet i detta sammanhang är att kommissionärerna gärna gör stora politiska uttalanden om ledande principer, men helt vägrar att ta politiskt ansvar för problem som uppstår i deras generaldirektorat. När det gäller effektiv politisk kontroll, ordentlig kommunikation, vederbörliga förfaranden och finansiell maktfördelning inom Eurostat fanns det antingen inte på plats, det fungerade inte eller så ignorerades det helt enkelt. Alla varningssignaler negligerades faktiskt fullständigt.

98 21-04-2004

I detta fall försvann 5 miljoner euro på grund av bedrägeri och dålig förvaltningskontroll. Ändå var den enda person som anhölls en journalist – Hans-Martin Tillack – som valde att rapportera om detta i Stern, och i dag genomfördes återigen en razzia på hans kontor. Det är inte häpnadsväckande att OLAF kan agera med en sådan hastighet och blanda in polis när de försöker att få fram namnet på en journalist och kontrollera hans bankkonton på några dagar. Men om ni jämför detta med Eurostatärendet, där vi efter mer än ett år av utredningar i grund och botten inte har någonting, kringgår man frågan om vilka prioriteringar som enskilda personer inom det ansvariga generaldirektoratet har. Under förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet för 2001 var Eurostat ett av vår föredragandes centrala teman. Vi vet nu att man inte gjorde alla de uppgifter som vi behövde vid det tillfället tillgängliga för denna kammare. Många parlamentsledamöter hävdar nu att om de hade fått alla uppgifter vid den tidpunkten skulle de ha röstat mot ansvarsfrihet för dessa räkenskaper förra året. Om kommissionen och ledarna för alla politiska grupper i detta parlament hade lagt ned hälften så mycket energi på att lösa de systemproblem som dök upp på grund av fallet med Eurostat som de har gjort när det gäller att försöka blockera detta förslag från att ventileras i sessionssalen, så hade alla dessa problem kunnat lösas för flera år sedan. Denna kommission förtjänar kritik, och framtida kommissionärer måste veta att de kommer att få ta politiskt ansvar för sina generaldirektorats handlingar.

3-360

Reding, kommissionen. – (EN) Herr talman! Som min kollega Franz Fischler sade i går vidtog kommissionen omedelbart åtgärder när den fick bevis för problemen inom Eurostat. Detta har lett till en genomgripande omstrukturering av Eurostats generaldirektorat och dess verksamhet. Utöver detta uttalande, som min kollega gjorde på kommissionens vägnar, skulle jag vilja betona de åtgärder som i synnerhet rör omarbetning av uppförandekoden, förbättring av det informationsflöde som hör ihop med anklagelser om bedrägeri, liksom en omarbetning av OLAF:s rättsliga ram. Jag skulle i synnerhet vilja framhäva följande åtgärder. För det första: omarbetning av den uppförandekod som styr förbindelser mellan kommissionärer och deras enheter, och som betonar kommissionärens politiska ansvar, samt generaldirektörens eller enhetschefens ansvar. Den nya koden innefattar särskilda förfaranden som kräver att kommissionären är informerad om alla fakta, situationer eller frågor som rör förvaltning – särskilt finansiell förvaltning – där kommissionären eller kollegiet kan ställas till ansvar i allvarliga fall. För det andra: införandet av åtgärder som syftar till att underlätta korshänvisning av alla uppgifter rörande anklagelser om bedrägeri, vilket bidrar till att säkerställa att personer på den politiska nivån hålls informerade och att alla fall som upptäcks följs upp ordentligt.

För det tredje: förstärkande av informationskanaler mellan de centrala enheterna och de operativa enheterna, särskilt på områdena för kontroll och intern revision. Detta omfattar en rad viktiga åtgärder som syftar till att finjustera finansiella förvaltningsreformer som redan hade införts av Romano Prodis kommission. Dessa åtgärder härrör i själva verket från de rekommendationer som internrevisorn gjorde i sin rapport om generaldirektoratet Eurostats kontrakt – information till och utbildning av personal om de olika mekanismer som genomförts för uppgiftslämnande [whistleblowing] och granskning av OLAF:s rättsliga ram med antagande av två nya lagstiftningsförslag som skall granskas av det nya parlamentet. Dessa förslag syftar till att förbättra informationsflödet inom unionens institutioner och att förstärka rättsäkerhetsgarantierna. Trots krisen har inte Eurostats uppgifter när det gäller att utföra kommissionens grundläggande statistiska arbete avbrutits. En omfattande omorganisering av Eurostat godkändes av kommissionen den 29 september 2003, och den nya tjänsteförteckningen har varit i kraft sedan den 1 november. Systemet för godkännande av åtaganden och betalningar omorganiserades. De finansiella flödena definierades mer uttryckligt för att lägga ansvaret hos de delegerade myndighetscheferna på enhetschefs- och direktoratsnivå. Kommissionens beslut att avsluta de kontraktsenliga förbindelserna med fyra företag krävde en betydande mängd arbete när det gällde avslutandet av själva kontrakten och för att se till att risken för en rättstvist begränsades till ett minimum. Till följd av den särskilda granskning som genomfördes av internrevisionen i september 2003, liksom den djupgående granskning som nyligen hade avslutats, genomfördes en rad initiativ på grundval av den årliga verksamhetsberättelsen. Det kommer att införas en genomgripande ny metod på området för att tillhandahålla statistiska uppgifter. Baserat på principen om att europeiska statistiska uppgifter är en offentlig tjänst skall all statistisk data som utarbetas och insamlas av Eurostat finnas åtkomlig utan kostnad för användare och tillgänglig på Internet. Slutligen är arbetsprogrammet för 2004 högt prioriterat och avsiktligt realistiskt. Betoningen ligger på Eurostats grundläggande uppdrag, nämligen framställande av siffror och oberoende statistik. Kommissionen är angelägen om att minska sitt beroende av externa företag och organisationer och att se till att EU:s statistiska verksamhet förblir en offentlig tjänst som är öppen och tillgänglig för användare och som verkar i allmänhetens intresse. Kommissionen har följaktligen vidtagit mycket konkreta och snabba åtgärder som svar på den kritik som Europaparlamentet framförde i sin resolution av den 17 december 2003 om kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2004. Detta bekräftas också i kommissionens lägesrapport av den 9 februari 2004 om fullgörande av reformuppdraget.

21-04-2004 99

Kommissionen skulle vilja tacka Europaparlamentet och föredraganden Juan José Bayona de Perogordo för att i dag med en övervägande majoritet ha röstat för ett beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen med hänsyn till genomförandet av Europeiska gemenskapernas allmänna budget för 2002. Denna omröstning bekräftar att Eurostataffären är ett mycket beklagligt undantag till den i allmänhet sunda finansiella förvaltningen av Europeiska gemenskapernas budget. Men Eurostataffären visar också på nödvändigheten och vikten av den reformutveckling som kommissionen ägnar sig åt. Med hänsyn till det politiska ansvar som nämndes i det misstroendevotum som skall diskuteras här i kväll skulle jag vilja bekräfta kommissionens ståndpunkt, som ordförande Romano Prodi tydligt uttryckte i sitt tal den 25 september 2003 vid gruppordförandekonferensen. Jag vill också understryka att, som min kollega Michaele Schreyer gjorde i går när hon svarade på en fråga från María Antonia Avilés Perea, reformåtgärder kommer att förhindra att problem liknande de som inträffade inom Eurostat före 1999 upprepas, och kommissionen har lärt sig en läxa när det gäller problemet med bristfälliga informationsflöden som avslöjats i Eurostatärendet och har vidtagit lämpliga åtgärder. Ordförande Romano Prodi och hela hans kommission tar tagit ställning för nolltolerans mot bedrägeri. Ni vet mycket väl att detta inte är en garanti för att bedrägeri inte kommer att inträffa, men det är en garanti för att ingenting kommer att tystas ned. Potentiella problem kommer att offentliggöras, och lämpliga åtgärder kommer att vidtas. Som min kollega Franz Fischler också tillkännagav i dag fortsätter kommissionen att engagera sig i uppföljningen av vidtagna åtgärder för att maximera garantierna mot bedrägeri, och den är tacksam mot Europaparlamentet för dess omfattande stöd och dess fortsatta stöd i denna fråga. (Applåder)

3-361

Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Kvällens diskussion är både beklaglig och, i mina ögon, farlig. Den är beklaglig eftersom de som har skrivit under detta förslag i själva verket inte har något annat mål än att fläcka ned kommissionens rykte, och även om kommissionen kan kritiseras för sin hantering av fallet med Eurostat förtjänar den verkligen inte ett misstroendevotum från parlamentet. Den är också farlig, för detta är en viktig tidpunkt i den europeiska integrationens historia, med enandet av kontinenten den 1 maj, Europavalet och förhoppningsvis antagandet av konstitutionen och kampen mot terrorism. Processen kan bara försvagas av medelmåttiga politiska manövrer som inte lurar någon.

Jag vill inte på något sätt minska betydelsen av de frågor som rör Eurostataffären, men framför allt vill jag förstå de verkliga skälen till varför de som skrev under förslaget till misstroendeförklaring gjorde det. Var det verkligen deras omsorg om insynen? Jag tror inte det. Var det verkligen deras önskan att kasta ljus över Eurostataffären? Det är jag säker på att det inte var. Det finns två skäl till varför jag inte tror det. Det första är den tidpunkt som valdes för initiativet: parlamentets sista lagstiftande sammanträde. Några skulle troskyldigt hävda att det är ett sammanträffande, men jag vill påpeka att mer objektiva betraktare noterar närheten till Europavalet. Jag vill rikta uppmärksamheten på det faktum att de frågor som rör Eurostat kom upp redan för två år sedan. Om det vore en önskan om insyn som låg bakom det här steget skulle förslaget till misstroendeförklaring ha kommit mycket tidigare. Det andra skälet som stöder mina argument är listan på dem som har skrivit under detta förslag till misstroendeförklaring. Alla är fria att försvara sina åsikter, och de ledamöter som stöder förslaget till misstroendeförklaring gör det säkerligen av full och fast övertygelse. Majoriteten av dem har dock en antieuropeisk inställning och främst nationella intressen. Trots skenet är det inte kommissionen som är måltavlan, utan den europeiska integrationen. Det handlar inte om att försvara de europeiska skattebetalarnas intressen, utan om en önskan att förstöra Europeiska unionens rykte, en union som även om den inte är perfekt är ett effektivt sätt för vårt folk att leva i fred och relativt välstånd. Detta misstroendevotum är ett verk av en ”navelskådande” grupp av personer som förkastar gemenskapspolitik, bekämpar europeisk framgång samtidigt som de viftar med sina varningsflaggor av rädsla och förkastar det förtroendefördrag som är den europeiska konstitution som konventet föreslagit. Jag försöker inte att attackera någon genom att säga detta, utan det är vad de håller på med genom att de får folk att tro att Europeiska unionen är en maskin, ett monster som reglerar allt, bestämmer allt, fuskar och jag vet inte allt. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna har valt en annan väg än de som har skrivit under, för vi talar om framtiden medan andra sitter fast i det förgångna, för Europa är inte uppbyggt av rädsla utan av ambition och vilja. Det är sant att inte allt är perfekt. Det finns fortfarande mycket att göra, i synnerhet att ge äkta politisk innebörd åt vad som är ett mänskligt steg, för det är ett mänskligt äventyr att välkomna de tio nya länderna, ett symboliskt exempel. När det gäller Eurostataffären har PPE-DE-gruppen i sin helhet alltid öppet efterlyst att affären klarläggs. Vi har noterat vilka åtgärder som kommissionen har vidtagit. Vi vill att de ansvariga förklarar sig, eftersom vi starkt misstänker att det har begåtts allvarliga misstag. De ansvariga måste i alla händelser straffas i förhållande till de misstag som kommer i dagen. Vi är skyldiga det europeiska folket ansvarsfullhet, respekt för

100 21-04-2004

demokratiskt tillvägagångssätt och en garanti för rättsstatsprincipen. Det måste göras undersökningar, misstaget måste bestraffas, straffet måste vara rättvist och det måste finnas insyn. Detta är vad vi har sagt hela tiden; detta är vad vi kämpar för. Att däremot hävda, vilket de som har skrivit under detta förslag till misstroendeförklaring gör, att kommissionen inte har fullgjort sina plikter, att försöka smutskasta kommissionen i slutet av dess mandatperiod, även om den naturligtvis har gjort misstag men ändå har gjort en lovvärd insats, är oacceptabelt för oss. Därför kommer PPE-DE-gruppen att rösta emot detta förslag bestämt och med övertygelse. (Applåder)

3-362

Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! När ni i går talade om att det är en koalition av brittiska tories och grekiska kommunister som har lagt fram ett förslag till misstroendeförklaring mot kommissionen påmindes jag om Karl Marx’ påpekande att när historien upprepar sig så sker det först på ett tragiskt sätt och sedan som en fars. När Santerkommissionen föll för fem år sedan lät sig de flesta av oss socialister ställas mot väggen genom att till viss del försvara något oförsvarligt. Vi har lärt oss av detta. Eftersom jag vid det tillfället tillhörde den minoritet som röstade för ett misstroendevotum är jag nu desto mer övertygad när jag talar för min grupp mot detta farsartade misstroendevotum, vars enda syfte skulle vara att tjäna de tidningar om vilka kan sägas att man inte vet om de skrivs för eller av okunniga. (Skratt) Jag vill bara klargöra en sak, och det är att detta omdöme går över nationsgränserna; det gäller flera länder och inte bara ett. Det är legitimt, även här i parlamentet, att vara emot europeisk integration och sålunda emot gemenskapsinstitutionerna. Frågan är dock om en systematisk nedvärdering av EU:s institutioner skall tillåtas att bli ett slagträ i politiska debatter. Frågan skall inte ställas till brittiska tories eller Europeiska enade vänstern, för de har en tradition av att göra så och kommer att fortsätta med det. Frågan är snarare om de som är för europeisk integration i denna kammare kommer att låta dessa personer stå oemotsagda. Själv tycker jag att man skall säga emot. Vi försvarar oss också emot missbruket av budgetkontrollen för syften som helt klart är politiska. Även ni, herr Heaton-Harris, har ofta gjort klart i budgetkontrollutskottet att de skäl som låg bakom Santerkommissionens kollaps inte gäller i detta fall, vilken än kritiken må vara mot den nuvarande kommissionen. I motsats till Santerkommissionen har den nuvarande kommissionen, trots alla misstag, inte försökt att systematiskt dölja information för

parlamentet. Det är den avgörande punkten. Herbert Bösch och Paulo Casaca var två socialister som hade ledande roller i förberedelserna till händelserna runt Eurostat. Att använda Eurostatfallet som valinstrument är det bästa sättet att dra uppmärksamheten från den unga reformprocessen, och det vill vi inte. Två saker blir tydliga genom den denna märkliga cirkus, och de skall bli offentliga i dag i denna session. Bland dem som har skrivit under förslaget om ett misstroendevotum finns en ledamot i denna kammare som för flera månader sedan personligen vädjade till mig att se till att historien med Eurostat var överspelad. Hans skäl var, med hans egna ord, att ju närmare valet man kom, desto knäppare blir parlamentsledamöterna. Nu har han skrivit under förslaget. När vi, och jag vänder mig nu till Jens-Peter Bonde, i morse satte oss för att diskutera den allmänna inställningen i Eurostatfrågan frågade ni mig snällt om det inte vore möjligt att sköta det ytligt, genom att i resolutionen om Eurostat infoga några skarpt formulerade punkter om politiskt ansvar, för ni var inte säker på om förslaget till misstroendeförklaring skulle fungera. Herr Bonde, vi erbjuder oss inte att rädda er ur den situation som ni själv har försatt er i. Majoriteten av detta parlament kommer inte att räcka er en hjälpande hand; ni får klara er själv. I maj, när de nya kommissionsledamöterna anländer, kan ni ju föreslå att de alla tio skickas tillbaka hem igen, och sedan kommer ni att stå där som fårskallar inför den europeiska allmänheten för att ha missbrukat detta misstroendevotum för enbart partipolitiska syften.

3-363

Jonckheer (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, fru kommissionär! Den stora majoriteten av min grupp stöder inte detta initiativ till misstroendevotum mot kommissionen. Vi tycker att det är fel, eftersom det är ganska överdrivet att rösta om att kommissionen skall avgå varje gång problem med dålig förvaltning har upptäckts och kartlagts. Vid sidan av individuella disciplinära åtgärder måste vi öka OLAF:s oberoende, maktbefogenheter och resurser och ge kommissionen som helhet de personalmässiga och ekonomiska resurser den behöver för att uträtta sina uppgifter. De reformer som kommissionen har påbörjat syftar till att göra detta, vilket kommissionsledamoten just har påpekat, och Europaparlamentet har gett speciella rekommendationer i flera resolutioner som vi nu väntar på att se genomföras. I den historiska tid som nu inleds, med en union med 25 medlemmar, och som vi måste fortsätta med ytterligare utvidgning, anser vår grupp att vi behöver en kompetent, europeisk verkställande förvaltning som står under ständig, demokratisk kontroll av parlamentet.

3-364

Camre (UEN). – (DA) Herr talman! Vi har försökt klarlägga skulden för vad som har hänt, men det har inte gått. Som vi uppfattar det är det ingen som tycker att det finns anledning att klandra dem för någonting. Det var slutsatsen i den rapport som lades fram av den så kallade

21-04-2004 101

oberoende expertkommittén i mars 1999 om problemen hos den tidigare Santerkommissionen. Detsamma kan sägas om Eurostatskandalen. Alla försvarsmekanismer har satts i gång. Kommissionsledamot Pedro Solbes kan inte klandras, för han läser inte tidningarna. Kommissionsledamot Neil Kinnock kan inte klandras, för han lyssnade inte när Freddy Blak talade om för honom vad Dorte Schmidt Brown hade sagt. Kommissionsledamot Michaele Schreyer kan inte klandras, för hon läser inte revisionsberättelserna, och Romano Prodi, kommissionens ordförande, kan inte klandras det minsta, för han såg till att han inte fick någon information vare sig från Europaparlamentet eller från pressen, och om man inte vet om något kan man ju inte klandras, som Prodi säger. Det enda som man kan förundras över är hur personer som har så liten förmåga att uppfatta vad som pågår runt omkring dem har kunnat hamna så högt upp. Sanningen är förstås att de har vetat vad som har pågått vid Eurostat i minst ett år, men de dolde något som inte borde döljas. Man kan kalla det malplacerad lojalitet med ett korrupt system. Man kan kalla det svågerpolitik. Vad man än kallar det, är det ovärdigt en intereuropeisk institution. Det är därför vi vill få fram vem som bär skulden, men systemet är utformat för att hindra oss från att göra det. I en vanlig demokrati kan kritik från ett parlament leda till ett misstroendevotum. Det händer då och då i våra medlemsstater. Om en regering har en ordentlig majoritet spelar det ingen större roll. En regering som vinner en misstroendeomröstning kommer i regel starkare ur omröstningen. I detta fall är kommissionen säker på att vinna eftersom majoriteten här i parlamentet inte vill klarlägga skuldfrågan, och de bland oss som lade fram detta förslag till misstroendeförklaring vet att vi kommer att förlora. Icke desto mindre har de som är lojala mot kommissionen varit fullt upptagna med att hindra oss från att över huvud taget ha denna debatt och den följande omröstningen. Underskrifter har misstänkliggjorts och tagits bort utan anledning, och ledamöter har pressats att dra tillbaka sina underskrifter. Det är inte sann parlamentarism. Det är något ruttet som genomsyrar hela Eurostatfrågan, och en majoritet av parlamentet vill inte bidra till att klarlägga skuldfrågan. Jag rekommenderar att ledamöterna röstar för vårt förslag till misstroendeförklaring.

3-365

Bonde (EDD). – (DA) Herr talman! Jag vill börja med en fråga till Françoise Grossetête, Helmut Kuhne och Viviane Reding: vem är politiskt ansvarig för Eurostatskandalen? Över hundra Europaparlamentariker skrev under ett förslag till misstroendeförklaring mot kommissionen,

men en av tre pressades att dra tillbaka sin underskrift. Bland de mest envisa finns några ledamöter som kan förlora sina platser i viktiga utskott och delegationer. Ledamöter i detta parlament kommer att straffas av sina grupper för att de har stött den enkla principen om ministrars och kommissionsledamöters ansvar för sitt uppförande i tjänsten. Parlamentets starkt politiserade administration är inte längre till för att uteslutande tjäna sina ledamöter. Den nöjde sig inte med att kontrollera att underskrifterna var äkta och att räkna dem; den har samarbetat med grupperna för att få ledamöter att dra tillbaka sina underskrifter. Den har till och med vägrat att acceptera bekräftelse sänd med fax och helt uppenbart autentiska underskrifter för att försöka kväva eller avvärja debatten om misstroendevotum. Måste vi också verifiera underskrifterna på närvarolistorna med hjälp av handskrivna originalbrev? Tänk om alla gruppordförande vore lika angelägna att bestraffa de personer i kommissionen som har haft sina fingrar i kassakistan, eller de som mörklägger för att skydda tjuvarna. Men inget ont som inte har något gott med sig. Kompromisstexten om Eurostat innehåller den hittills skarpaste kritiken mot kommissionens finansiella förvaltning. Den klarlägger dock inte den direkta skuldfrågan, och på så sätt försvagar vi dem i kommissionen som arbetar för att få hederlig redovisning och insyn. Vi ger stöd till dem som säger att ett godkännande av räkenskaperna bara är parlamentariskt trams, att det inte betyder någonting och att vi kan fortsätta att lura folk. Åtta miljarder euro försvinner från vår budget varje år. Det är skattebetalarnas pengar, och vi har valts in i detta parlament för att företräda skattebetalarna. Därför måste vi uppmana kommissionen att klarlägga skuldfrågan själv kl. 12 tisdagen den 4 maj. Annars kommer vi att ha en omröstning om förslaget till misstroendeförklaring. Jag vill tacka de över hundra ledamöter som har skrivit under. Det kan bli fler av oss vakthundar efter valet. Jag vill tacka er, herr talman, och till den person som sade att detta är valfläsk vill jag säga att vi i budgetkontrollutskottet har försökt att få fram politiskt ansvar för detta från den första dagen skandalen blev känd.

3-366

Berthu (NI). – (FR) Herr talman! För att till fullo rättfärdiga förslaget till misstroendeförklaring mot Europeiska kommissionen som jag skrev under behöver jag bara hänvisa till det betänkande som Europaparlamentet självt antog med en överväldigande majoritet den 29 januari om de åtgärder som kommissionen har vidtagit för att följa upp våra observationer om ansvarsfrihet för 2001 års budget, i synnerhet när det gäller Eurostataffären. Bedömningen i den resolutionen är fördömande. Vad som är värst är inte själva Eurostataffären, för förskingring kan äga rum var som helst, utan de brister i kontrollen som avslöjades och framför allt kommissionens oförmåga att på ett övertygande sätt ställa allt till rätta.

102 21-04-2004

Vår resolution av den 29 januari, som jag igen påminner er om antogs av Europaparlamentet, kritiserade den anda av sekretess och brist på insyn som råder inom kommissionen, det bristfälliga interna informationsutbytet, det faktum att den var oerhört sölig och motvillig i att överlämna revisionsberättelserna till Europaparlamentet och det faktum att kommissionsledamöterna smet ifrån sitt politiska ansvar. Den sistnämnda av dessa punkter verkar vara än mer sann nu när kommissionen inte längre tar på sig något ansvar alls för affären, och Romano Prodi, som inte ens kom till kvällens debatt, verkar vara mer intresserad av valkampanjen i Italien. Det är därför som ledamöterna måste ta sitt eget ansvar i dag som folkvalda företrädare för Europas folk, för Europas skattebetalare. Jag lyckönskar de 66 andra medundertecknarna av detta förslag som under ledning av Jens-Peter Bonde och Christopher Heaton-Harris hade modet och klarsyntheten att stå emot alla påtryckningar. Jag vill säga detta till de ledamöter som tvekar om de skall rösta för förslaget till misstroendeförklaring: genom att försvara kommissionen som Françoise Grossetête just gjorde ställer ni er antingen ni vill eller inte bakom ett oacceptabelt beteende och gör de europeiska institutionerna en otjänst. Att göra de europeiska institutionerna en tjänst är att låta kommissionen förstå att den inte står högre än andra, utan att den är ett organ som alla andra, som måste ge efter för den överordnade kontrollen från Europaparlamentet och medlemsstaterna.

3-367

Talmannen. – Två kolleger har hänvisat till frågan om underskrifter och underförstått antytt att något oanständigt pågår bakom kulisserna. Så vitt jag vet avser misstroendevotumet Europeiska kommissionen och inte Europaparlamentets enheter. Låt mig klargöra att medan vissa påstår att det finns 100 undertecknare har jag en plikt som talman att enligt arbetsordningen fastställa och kontrollera vem som har skrivit under och vem som står över underskriften. För att uppfylla denna plikt och instruera personalen att följa denna plikt på våra vägnar tar jag ansvaret. Så om ni har ett problem vad gäller det som pågår bakom kulisserna, säg det till mig. Under min uppsikt kommer vi att göra det på det rätta sättet, eller så gör vi det inte alls.

3-368

ORDFÖRANDESKAP: OBIOLS i GERMÀ Vice talman

3-369

Avilés Perea (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionär! Skälet bakom förslaget till misstroendeförklaring är, enligt dem som har skrivit under, den skandal och de oegentligheter som har ägt rum inom Eurostat.

Alla är medvetna om att vi inom budgetkontrollutskottet under en tid har arbetat mycket hårt för att klarlägga denna fråga och lösa de problem som härrör från den. Det stämmer att kommissionen tog lång tid på sig för att reagera, men den reagerade till sist och genomförde en djupgående reform och, såvitt vi vet, är resultaten tillfredsställande. Det är sant att fallet inte är avslutat eftersom det pågår ett rättsligt förfarande. De flesta partigrupperna har därför förberett en resolution som vi kommer att rösta om under morgondagens sammanträde, just därför att vi fortfarande är mycket bekymrade över en så oerhört viktig fråga som bedrägeri inom Eurostat. Vi anser inte att frågan är avslutad, och vi anser att vi måste följa händelseförloppet mycket noga för att förhindra att något liknande upprepas i framtiden, varken inom Eurostat eller inom något annat kommissionsorgan. Den resolution som olika grupper kommer att lägga fram i morgon gör det mycket klart att parlamentet är vaksamt, gör sin plikt och utför den kontroll av hela processen som det har i uppdrag enligt fördraget såsom en grundläggande gemenskapsinstitution. Det finns inget som rättfärdigar detta förslag; det är enbart en valfråga för dem som har skrivit under, och vad de har gemensamt är, bland mycket annat, sin antieuropeiska och militanta hållning, sin euroskepticism och sin konstanta kampanj mot de europeiska institutionerna. Därför tycker vi att detta förslag är fel. Vi i Europaparlamentet gör vårt jobb; vi har gjort det seriöst och noggrant och kommer att fortsätta att göra det, och vi tycker inte att en grupp ledamöter som kallar sig antieuropeiska och euroskeptiska är rätt personer att försvara insynen i de europeiska institutionerna och att de fungerar väl. I vårt arbete har vi ofta understrukit att det är nödvändigt att lita på kontrollen av kommissionens förvaltning, som vi gjorde i förmiddags, samtidigt som vi gör klart att vi fortfarande är bekymrade över problemet med Eurostat, och vi anser därför att det är helt fel att små grupper i denna kammare, vars bakgrund och inställning till denna fråga har varit välkänd hela tiden och legat fast, försöker använda denna fråga för partipolitiska syften inför valet. De har inte alls brytt sig om förklaringar eller lösningar eller något förslag över huvud taget. Den inställning som Gruppen för Europeiska folkpartiet har är mycket tydlig, och vi kommer att fortsätta att arbeta för öppenhet och insyn i de europeiska institutionerna och även för att stärka dem.

3-370

Napoletano (PSE). – (IT) Herr talman! Det dokument som vi diskuterar liknar mera ett valprogram än ett parlamentariskt förfarande. Det faktum att det utarbetades och undertecknades av minoriteter kända för att vara antieuropeiska visar dessutom tydligt denna avsikt. Det är en bekräftelse på att perioden före ett val

21-04-2004 103

gör parlamentets arbete mer vansinnigt och ger inspiration till initiativ som det vi sysslar med i kväll. Eurostataffären tas än en gång upp till diskussion av några av våra kolleger för att dra allmän skam över de europeiska institutionerna och i synnerhet över kommissionen och dess ordförande. Mina kolleger som skrev under detta dokument vet att Eurostataffären har undersökts och fortfarande undersöks noggrant av parlamentet och även kommer att vara ämnet i en femtielfte resolution under detta sammanträde. Misstroendet runt denna affär framgår tydligt, medan inget sägs om de särskilda åtgärder som kommissionen har vidtagit och mer allmänt de reformer som har genomförts för att uppnå den goda förvaltningssed som vi vill skall genomsyra alla Europeiska unionens institutioner, en process som detta parlament och även dess budgetkontrollutskott har följt steg för steg och som här har nämnts av kommissionsledamot Viviane Reding. Det är naturligtvis lätt att röra upp en skandal om enskilda frågor för att fånga allmänhetens intresse, eftersom den ofta är dåligt informerad om politik och om Europeiska unionens institutioner. Det är svårare att ge Europeiska unionen en politisk dimension och börja med att anta en riktig konstitution. Som företrädare för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp är jag samtidigt stolt över att ingen i min grupp skrev under detta förslag. Stödet från de brittiska konservativa visar än en gång tydligt det ohållbara sambandet mellan denna grupp och traditionen i Europeiska folkpartiet, som så väl företräds av Françoise Grossetête och även av María Antonia Avilés Perea. Bland dem som har skrivit under lägger jag märke till många ledamöter av Gruppen Unionen för nationernas Europa, där särskilt företrädarna för italienska Alleanza Nazionale sticker ut. För mig verkar den här hållningen vara en kontrast till den roll som Italiens vice premiärminister Gianfranco Fini spelade i arbetet med konventet. Det är kanske därför som Cristiana Muscardini så klokt drog tillbaka sin underskrift. Om ledamöterna i hennes delegation skulle följa hennes exempel skulle det skapa misstänksamhet kring genuiniteten hos de 66 underskrifter som talmannen kungjorde i kväll, utan att nämna de så kallade ”tekniska underskrifterna”, som inte heller lär leda till ja-röster. Det finns dock en annan ledtråd i tolkningen av de rätta avsikterna som döljer sig hos dem som lade fram detta förslag, och det är den som gavs av vice talmannen i Italiens senat, Roberto Calderoli, den ledande företrädaren för Lega Nord. Han hävdade att de som har skrivit under egentligen är hemliga anhängare till Romano Prodi. Parlamentets tillit till kommissionens ordförande skulle i sanning stärkas och hans anseende öka till följd av detta förslag, som alldeles säkert kommer att förkastas. Om detta är sant, vad skall man då säga om Francesco Enrico Speroni, medlem i samma parti som Calderoli? Är han medveten om att han håller på att förvandlas till en av de mest ivriga anhängarna till Europeiska kommissionen?

Om det verkligen förhåller sig på detta vis och vi betraktar förslaget till misstroendeförklaring mot bakgrund av det, anser jag att alla de som har skrivit under har något att tänka på.

3-371

Gahrton (Verts/ALE). – Herr talman! Man kan naturligtvis göra olika bedömningar av om kommissionens agerande är så allvarligt att det kräver misstroendeförklaring, och jag kan därför respektera ett sakligt inlägg som det som Pierre Jonckheer gjorde. När jag däremot lyssnade på Françoise Grossetête, Helmut Kuhne m.fl., kom jag att tänka på när jag besökte Högsta Sovjet i Moskva på 80-talet. Där förlöjligade man alla kritiker, där fördömde man kritiker, och där anklagade man kritiker för att vara anti-sovjetiska och landsförrädare. Är det så ni skall försvara ert unionsprojekt? Skall detta ske med anklagelser och förlöjliganden, genom trakassering av whistleblowers, och genom att man sätter polisen på grävande journalister? Har ni inte märkt att projektet lider av en förtroendekris till följd av att det brister i öppenhet och demokratisk legitimitet? Vi försöker använda ett klassiskt, parlamentariskt instrument för att kontrollera den verkställande makten. Ni kan ha en annan uppfattning, men när ni förlöjligar oss, skäller ut oss och kallar oss för anti-européer undergräver ni ert eget projekts demokratiska legitimitet.

3-372

Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman! Till sist, och då nästan för sent, gick jag med på att skriva på detta förslag till misstroendeförklaring mot kommissionen för Eurostataffären. Ärligt talat tycker jag varken att jag är okunnig eller ännu mindre antieuropeisk, inte heller tycker jag att jag kan klandras för att dra vanrykte över kommissionen; det har den klarat av på egen hand. När allt kommer omkring tvingades vi nästan till denna extrema åtgärd genom kommissionens likgiltighet och nonchalanta inställning gentemot parlamentet eftersom – och jag vill påpeka detta – detta inte är någon improvisering. Under mer än ett år har det varit hundratals frågor och mycket parlamentariskt arbete bakom denna extrema åtgärd. Hur som helst väntade vi oss att kommissionen inte skulle bete sig som Pontius Pilatus; det är vad vi förväntade oss och vad jag tycker att vi förtjänar eftersom vi, trots allt, är den enda institutionen med verklig folklig legitimitet. Jag vill inte återkomma till de många frågor som inte fick vettiga svar eller de bra förslag som kommissionen lade fram inför framtiden. Jag vill dock än en gång kommentera den organisation som är inblandad, dvs. Eurostat. Det är värt att komma ihåg att Eurostat inte sysslar med att ta fram intressant och oförarglig statistik. Eurostat är en institution som genom sin kontroll och sitt statistiska arbete i själva verket är garanten för stabilitets- och tillväxtpakten: den övervakar efterlevnaden av Maastrichtkriterierna. Den deltar därför i arbetet med att staka ut medlemsstaternas ekonomi-

104 21-04-2004

och finanspolitik och med se till att medlemsstaterna antar en strikt politik som ofta innebär nedskärningar i budget och välfärd. Eurostat är sålunda en institution som har en övervakande uppgift, och dess opartiskhet och auktoritet får inte bli ens det minsta lilla skamfilat av tvivlen och misstankarna som hänger över institutionen i dag. Jag beklagar alltså, kommissionär Reding, men Eurostataffären kan inte avfärdas som ett beklagligt undantag. Vi inser att denna affär är pinsam, det är den för mig med, men jag anser att det är medborgarna som efterlyser att detta inte tolereras, samma människor som vi ber att göra uppoffringar för stabilitets- och tillväxtpakten. Jag vill inte hålla föreläsningar om demokrati för någon – Gud förbjude –, men jag vill helt stillsamt påpeka att demokrati bygger på minoriteters rättighet att uttrycka sin åsikt.

3-373

Abitbol (EDD). – (FR) Herr talman! Jag tycker att det vi ser här i kväll är en veritabel parodi, ett hån mot demokratin. Varje vecka tar vi fram resolution efter resolution, ger lektioner i demokrati, insyn, mänskliga rättigheter och vad ni vill till hela världen, och vi förmår inte organisera en debatt om misstroendevotum värdig ett parlament som förtjänar namnet, vilket i alla våra demokratier är en viktig del i politiskt, demokratiskt och parlamentariskt liv. Det sägs att vi bara kan lyckas genom att opponera oss. Det är så de nationella parlamenten har skapats genom historien, i allmänhet på tvären mot godtyckliga verkställande makter. Det är inte fallet här. Fundera över det om ni vill, fru Grossetête; det är inte fallet här. Den verkställande och den lagstiftande makten hänger ihop som ler och långhalm, slingrar sig undan sanningen som på Vermeers berömda målning, i åskådarnas, de europeiska medborgarnas ögon. Jag medger att jag blev imponerad av er i detta sammanhang, fru Grossetête. Jag talar om att slingra sig undan sanningen, om ohederlighet, och jag skulle till och med säga att ni i viss mån påminner mig om Visjinskij som talar inför det sovjetiska parlamentet. Närheten till valet kan förvärra folks attityder; det är helt naturligt för en demokrat: valet är inte något svårt som ni tycks tro. Vi tillbringade en timme i morse, en timme, herr talman, och det gjorde vi även på det förra sammanträdet, med att knuffa och armbåga varandra ur vägen, av anledningar som personligen helt går mig förbi. Är det den slags demokrati som ni vill sätta som föredöme? Vi tillbringade en timme i morse, och vi kommer utan tvivel att tillbringa två eller tre timmar i morgon förmiddag med att diskutera en skum manöver inom italiensk inrikespolitik. Är det den slags demokrati ni talar om? Ni borde inse, fru Grossetête, att det vore minst sagt motsägelsefullt om detta parlament som, jag upprepar, håller föreläsningar för hela världen skulle bete sig som en ängslig oskuld när det handlar om att utöva den enda makt det har: att övervaka och rikta

misstroendevotum mot Europeiska kommissionen när den har gjort ett misstag.

3-374

Borghezio (NI). – (IT) Herr talman! Senator Roberto Calderoli har rätt när han säger att vår verkliga avsikt var att hjälpa ordförande Romano Prodi. Vi ville hindra honom från att avsluta denna europeiska affär i den skamliga rollen av någon som är hal som en ål när han ställs inför frågor från olika tidningar, och vi hade trott att han skulle ha kuraget att komma till kammaren för att diskutera denna fråga, då en av de personer som har lagt fram informationen blir föremål för en undersökning, som på den gamla goda tiden med kommunistpolisen, och hans handlingar konfiskeras eftersom han vågar undersöka bedrägeri inom Europeiska unionen och Eurostat. Skandalen rör ett organ inom de europeiska institutionerna som sysslar med pengar och känsliga uppgifter, vilket gör det hela allvarligt. Eurostataffären har komprometterat Europeiska kommissionens och dess ordförandes anseende, som enligt vår mening skulle göra bäst i att ta konsekvenserna av detta. Vad vi verkligen måste fråga oss själva i en situation som denna är vilken slags dolda förbindelser av solidaritet – i Italien skulle vi tala om maffialiknande förbindelser – som hindrade kommissionen från att punktera den inflammerade böld som är Eurostat. Jag skulle välkomna ett svar.

3-375

Talmannen. – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum under sammanträdesperioden i maj.

3-376

Gemenskapens järnvägar

3-377

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om fyra betänkanden som utarbetats för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén: – A5-0242/2004 av Georg Jarzembowski om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar (PE-CONS 3641/2004 – C5-0156/2004 – 2002/0025(COD)), – A5-0245/2004 av Dirk Sterckx om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om säkerhet på gemenskapens järnvägar och om ändring av rådets direktiv 95/18/EG om tillstånd för järnvägsföretag och direktiv 2001/14/EG om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg (järnvägssäkerhetsdirektivet) (PE-CONS 3638/2004 – C5-0153/2004 – 2002/0022(COD)),

21-04-2004 105

– A5-0243/2004 av Sylviane H. Ainardi om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 96/48/EG om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för höghastighetståg och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/16/EG om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för konventionella tåg (PE-CONS 3639/2004 – C5-0154/2004 – 2002/0023(COD)), och – A5-0244/2004 av Gilles Savary om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättandet av en europeisk järnvägsbyrå (Byråförordningen) (PE-CONS 3640/2004 – C5-0155/2004 – 2002/0024(COD)).

3-378

Reding, kommissionen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi ville med det andra järnvägspaketet skapa en stark, pådrivande kraft för att bygga ett integrerat, konkurrenskraftigt och säkert europeiskt järnvägsnät. Nu står vi vid slutet av mer än två års intensivt arbete, och jag tycker att resultatet är mycket bra. Jag vill peka på det viktiga bidrag som Europaparlamentet har gjort till de fyra texter som detta andra järnvägspaket består av. Jag vill särskilt tacka de fyra föredragandena, Sylviane H. Ainardi, Georg Jarzembowski, Dirk Sterckx och Gilles Savary, för det stora arbete som de har lagt ned, och jag vill också tacka deras kolleger i utskottet för regionalpolitik, transport och turism som noggrant har följt denna fråga. Mitt tack riktar sig också till Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén och i synnerhet till dess ordförande Charlotte Cederschiöld, som nådde en överenskommelse med rådet vid det avslutande förlikningssammanträdet den 16 mars, en kompromiss som vi tycker är mycket balanserad. Detta andra åtgärdspaket öppnar nya möjligheter för utvecklingen av järnvägstransporter i den utvidgade Europeiska unionen, och jag hoppas därför att parlamentet kommer att anta resultaten från förlikningen och sålunda ge grönt ljus för att genomföra dessa texter. Därefter kan jag försäkra er att kommissionen kommer att göra allt den kan för att inrätta Europeiska järnvägsbyrån så fort som möjligt. Tillåt mig att delge er några tankar om framtida arbete inom järnvägssektorn. När parlamentet granskade texterna i det andra järnvägspaketet ville man understryka hur viktigt man anser att det är att öppna marknaden för passagerartrafik. Kommissionen antydde själv i vitboken i september 2001 att förslag skulle läggas fram. Det är därför den antog en rad förslag den 7 mars om att öppna marknaden för internationell passagerartrafik på järnväg från 2010, och även förslag om passagerarnas rättigheter. Dessa texter åtföljs av ett betydelsefullt förslag till direktiv om

certifiering av lokförare och personal, samt ett förslag till förordning om bindande kvalitetsregler för godstrafik på järnväg. Det kommer förstås att vara upp till det nya parlamentet som väljs i juni att granska dessa nya förslag.

3-379

Jarzembowski (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionär – Viviane –, mina damer och herrar! Med tanke på att det nu är lite sent och att det nästan inte finns några åhörare här, förutom en välkänd företrädare för ett järnvägsbolag, skall jag fatta mig kort. Jag anser att parlamentet kan vara stolt över att vi har övervunnit rådets tveksamma inställning med resultaten från förlikningsförfarandet om det andra järnvägspaketet och att vi har skapat en ny praktisk europeisk dimension för utvecklingen av järnvägsbolag inom unionen. Med ändringen av direktiv 91/440/EEG får nu alla järnvägsbolag jämlik tillgång till alla medlemsstaters järnvägsnät för gränsöverskridande godstrafik den 1 januari 2006 och, vilket är parlamentets förtjänst, för godstrafik inom dem redan den 1 januari 2007. Samtidigt rekommenderar kommissionen, parlamentet och rådet att nätet även öppnas för gränsöverskridande passagerartrafik 2010. Fru kommissionär! Vi är tacksamma mot er för det tredje järnvägspaketet som kommissionen nu lagt fram inför oss. Personligen är jag inte säker på att det är nödvändigt att reglera kvalitetskontroll för godstrafik – vilket jag anser bör lämnas till marknaden – och kompensation för förseningar osv. inom järnvägstransport: flyget skiljer sig ganska mycket från järnvägen. Men det kommer vi att behandla i nästa runda. Hur som helst är vi för att passagerartrafiken öppnas, vilket vi är överens om, fru kommissionär, och även att vi behöver ett europeiskt körkort så att vi kan ha en europeisk arbetsmarknad också för järnvägsanställda. Jag vill dock fortsätta med att säga att med det nya direktivet om järnvägssäkerhet i unionen kommer vi för första gången att utveckla en europeisk säkerhetsstandard för järnvägar, att vi kommer att komma förbi den smala nationella synen på säkerhetsfrågor och faktiskt kommer att införa regler över hela unionen för en hög gemensam säkerhetsnivå för privata och statliga järnvägsbolag. Jag anser att det kommer att vara ett stort steg mot en inre europeisk marknad. Jag ser Sylviane H. Ainardis ändringsförslag om driftskompatibilitet som viktigt just därför att vi kommer att kunna samordna och påskynda teknisk specificering för rullande materiel inom andra delar av järnvägssystemet på ett bättre och snabbare sätt. Slutligen menar jag också att vi med förordningen om inrättandet av Europeiska järnvägsbyrån kommer att ha skapat en viktig institution som kommer att praktiskt syssla med både europeiska säkerhetsstandarder och en snabb hantering av tekniska specifikationer för driftskompatibilitet.

106 21-04-2004

Låt mig avsluta med det. Jag tror att vi genom förlikningsförfarandet har skapat de rätta, dvs. de gynnsamma, förhållandena för att se till att det även inom järnvägssektorn finns en europeisk inre marknad, och nu när vi har skapat förhållandena är det upp till järnvägsbolagen – vare sig de är privata eller statliga, där är vi opartiska – att med en hög säkerhetsnivå utnyttja marknadens möjligheter och i slutändan uppnå vårt gemensamma mål att ge ett nytt uppsving åt järnvägstrafiken i Europeiska unionen och flytta över så mycket gods som möjligt från vägarna till järnvägarna, så att vår politik är försvarbar både ur miljömässig och ekonomisk synvinkel. Vi har sålunda tagit ett betydande steg mot en vettig uppdelning mellan framtida transportaktörer och goda nya möjligheter för järnvägsbolag inom unionen.

3-380

Pohjamo (ELDR), ställföreträdare för föredraganden. – (FI) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Dirk Sterckx kunde inte stanna i Strasbourg i kväll, och jag talar i hans ställe. Målet med det nya direktivet om järnvägssäkerhet är att harmonisera lagstiftningsstrukturen i medlemsstaterna och att ta fram gemensamma säkerhetsmål och -metoder i Europa. Syftet med harmonisering är att minska antalet hinder för ett EU-omfattande järnvägsnät. I förslaget definieras de huvudsakliga faktorerna för gemensamma säkerhetssystem, grunden läggs för ett gemensamt system för att utfärda säkerhetscertifikat och en princip om oberoende tekniska undersökningar vid eventuella olyckor introduceras. I ett förlikningsförfarande nåddes en överenskommelse den 10 mars, vilket bekräftades av parlamentets delegation och förlikningskommittén den 16 mars. I överenskommelsen enades medlemsstaterna om att införa så få nationella säkerhetsbestämmelser som möjligt. På så sätt stärks målet att bara tillämpa EU-bestämmelser. Kommissionens befogenheter att granska nationella bestämmelser stärktes. Den gavs befogenhet att dra in tillämpningen av en nationell bestämmelse om det finns välgrundade tvivel på att förslagen till säkerhetsbestämmelser är förenliga med EU-bestämmelser. Kommissionen kan också agera om den anser att en bestämmelse innebär godtycklig diskriminering och förtäckt restriktion i fråga om järnvägstransporter mellan medlemsstater. Medlemsstaterna kommer att tvingas att tillhandahålla utbildningsmöjligheter för lokförare och säkerhetspersonal som arbetar ombord. För att denna personal skall kunna vara rörlig mellan olika järnvägsbolag har det bestämts att lokförare, säkerhetspersonal som arbetar ombord och stationära infrastrukturplanerare skall ha rätt att få tillgång till och få kopior av alla dokument som utgör intyg över deras kvalifikationer.

Detta nya direktiv är ett viktigt steg i bildandet av ett säkert europeiskt järnvägssystem, och det innehåller en tydlig lagstiftningsstruktur för att kunna skapas gradvis. Europeiska järnvägsbyrån, en annan viktig del i detta järnvägspaket, kommer att spela en nyckelroll i genomförandet, kontrollen, utvecklingen och harmoniseringen av systemet. Den överenskommelse som har nåtts inom förlikningskommittén speglar helt och hållet parlamentets hållning vid andra behandlingen. På det hela taget är detta järnvägspaket ett viktigt steg mot att göra trafiken smidigare med hjälp av järnvägen. Våra järnvägar måste vara effektiva och säkra samt kunna erbjuda service av hög kvalitet, annars kommer de inte att kunna konkurrera på lika villkor med andra transportformer. Ett väl fungerande järnvägssystem kommer att betyda allt större vinster för konsumenten och även göra det möjligt för oss att få en hållbar utveckling inom transportväsendet.

3-381

Ainardi (GUE/NGL), föredragande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Kvällens debatt är slutpunkten på en lång rad diskussioner och sammanträden om framtiden för de europeiska järnvägarna. Vi är klara med ett paket, men det är också sant att vi ännu inte är klara med att ge järnvägen dess nödvändiga uppsving. Vid slutet av denna långa, lärorika väg vill jag tacka alla mina medföredragande som, trots meningsskiljaktigheter och till och med helt olika sätt att se på saker, har kunnat arbeta på ett sätt där allas åsikter har respekterats. Eftersom denna diskussion följer på många andra och knyter ihop paketet vill jag ge en översiktsbild av förslagen. Enligt min åsikt är detta paket i linje med den dubbla verklighet som kännetecknar dagens europeiska integration. Det är också ett bevis på det positiva bidrag som Europeiska unionen kan ge sitt folk för att stärka banden och utveckla solidaritet. Detsamma gäller betänkandena om driftskompatibilitet och inrättandet av järnvägsbyrån. Syftet med driftskompatibilitetsdirektivet, som jag är föredragande för, var att harmonisera de nationella nät som har vuxit fram genom historien för att få snabbare, effektivare och jämnare trafik. Detta är grundläggande för att få ett nytt uppsving i järnvägstrafiken och för att den internationella handeln skall kunna flyta smidigare. Det innebär att olika tekniker måste göras enhetlig, och det är nödvändigt att se till att variationerna hos de olika näten inte hindrar trafiken eller orsakar förseningar. Det har gjorts avsevärda framsteg i det här avseendet och även i fråga om hur det kan uppnås. För att bara nämna ett exempel fick jag förslaget om den svarta lådan, som nu lovprisas av alla, av järnvägsanställda precis i början av diskussionerna, vilket visar att vi har allt att vinna på att de som är direkt berörda deltar. Det är därför jag som föredragande särskilt vill tacka mina kolleger i utskottet för regionalpolitik, transport och turism för att de hjälpte mig att slutföra detta arbete och även alla i och utanför parlamentet, yrkesfolk och

21-04-2004 107

organisationer, som har hjälpt mig att granska dessa frågor i detalj och få ett bättre grepp om vad det rör sig om. Det är också en av de främsta anledningarna till att jag välkomnar betänkandet om inrättandet av järnvägsbyrån. Företrädare för branschen, och i synnerhet arbetstagarorganisationer, kommer att sitta med i styrelsen för byrån. De kommer också att ha möjlighet att delta i arbetsgrupper om de tekniska specifikationer för driftskompatibilitet som berör dem. Även om jag ville ha ytterligare förbättringar visar dessa två punkter vad Europeiska unionen kan vinna på att sätta tillit till och ge en röst åt dem som håller hjulen snurrande varje dag. De förtjänar ett starkt stöd från parlamentet vid omröstningen i morgon. Jag kommer nu till den andra aspekten av den dubbla verklighet som jag tidigare nämnde. Enligt min åsikt framgår också i paketet en ideologisk preferens för att öppna marknader och avreglera. Den otyglade kapplöpningen mot allt mer avreglering är en av källorna till missnöje med Europeiska unionen. I direktivet om öppnandet av näten föreslås fullständig avreglering av godstrafiken, trots att det första paketet precis har genomförts och ingen ordentlig, genomblickbar och balanserad utvärdering har gjorts om följderna av det. Dessutom har ett datum för den fullständiga avregleringen av passagerartrafiken på järnväg redan kungjorts, vilket föregriper den diskussion som ännu inte har startat om det tredje paketet. Jag anser att vi måste sluta att vara döva för den opposition som uttrycks av alla fackföreningar för järnvägsarbetare i Europeiska unionen. Även i fråga om något så viktigt och avgörande som säkerhet föreslås att den första artikeln ändras så att konkurrens placeras på samma nivå som säkerhet. Enligt min åsikt ger detta en dålig signal. Jag vill inte upprepa vad jag, som mina kolleger vet, redan har sagt flera gånger i detta sammanhang. Jag vill bara säga att när det gäller så viktiga frågor, och mot bakgrund av de erfarenheter som vi har gjort i Europa, är det bäst att tillämpa försiktighetsprincipen.

3-382

Savary (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle först av allt vilja tacka alla mina kolleger, först och främst föredragandena för dessa fyra viktiga betänkanden, men även alla mina kolleger i utskottet för regionalpolitik, transport och turism för det mycket betydande arbete som har utförts när det gäller dessa fyra texter. Jag anser detta vara ett utmärkt exempel på hur parlamentet tillför mervärde till kommissionens ursprungliga förslag. Vi har tillfört en ansenlig mängd, vilket jag anser vara positivt, och som svar har vi fått stor förståelse från kommissionen och rådet, något som innebär att texterna slutligen är mycket glädjande för oss som parlamentsledamöter. Jag skulle vilja återvända till detta paket för att säga att vi är mycket nöjda med det i sin helhet, särskilt tack vare Charlotte Cederschiölds arbete i förlikningskommittén, i synnerhet säkerhetspaketet, vilket var absolut nödvändigt som ett kraftigt politiskt budskap före

utvidgningen. Jag anser att det datum som vi närmar oss inte är utan betydelse. Vid en tidpunkt då vi vill välkomna tio nya länder måste vi förnya ett mycket starkt säkerhetskrav på ett område, järnvägstransport, där arbetet i sista hand handlar om säkerhet. Med hänsyn till driftskompatibilitet vet vi att det är ett av de grundläggande villkoren för att öppna näten. Att öppna för konkurrens skulle inte övervinna de tekniska hinder som fortfarande finns och som innebär att till exempel Thalys’ lok måste ta ombord datorutrustning som kan läsa de olika kontroll- och driftsystem som finns på Thalys’ små nät. Det är därför nödvändigt för järnvägens framtid att vi lyfter upp allt detta till normer och inleder detta omfattande projekt. När det gäller byrån anser jag att det är mycket viktigt att fastställa ett verktyg för att förmå kommissionen att arbeta mer löpande med att genomföra denna stora politik och stora ambition för järnvägarna. Personligen är jag mycket ärad av att ha kunnat avsluta detta ärende genom att göra viktiga förändringar. Dessa omfattar för första gången att engagera alla arbetsmarknadsparterna – i synnerhet, men inte enbart, fackföreningarna – i arbetsgrupper och styrelser. Vi skulle ha velat statuera ett exempel på ett annat område, när det handlar om byrån: rådet borde sluta begära en företrädare för varje land, vilket nu innebär att vi har en representation för rådet som består av 25 medlemmar, varav två inte har järnvägsnät. Detta bevisar systemets orimlighet, något som skapar mekanismer som mycket snart kommer att vara ogenomförbara, i synnerhet när vi vill driva utvidgningen vidare, mot Balkan och kanske längre. Jag hoppas därför att det åtagande som rådet och kommissionen har gjort för att anta ett direktiv under de kommande åren för att skapa ordning inom byråerna och fastställa en standardmodell för dem alla i syfte att undanröja skillnaderna kommer att respekteras för att få till stånd ett bättre styrelsesätt. Slutligen, när det gäller tillträde till nätet känner min kollega Georg Jarzembowski till min motvillighet, inte vad gäller att öppna för konkurrens, utan det faktum att det medför ett antal krav. Jag anser att vi i denna text, som är godtagbar när det gäller godstransporttjänster, måste vara försiktiga med att öppna för internationell persontrafik. Det som besvärar mig i denna text är i synnerhet att man uppger att det kommer att äga rum en utvärdering den 1 januari 2006, när den 1 januari 2006 är inledningsdatumet. Jag förstår inte hur vi skall kunna utvärdera en text som kommer att genomföras samtidigt som utvärderingsrapporten. Mer allmänt och för att avsluta, mina damer och herrar, skulle jag vilja ge er några kommentarer om vårt viktiga mål, som är hållbar rörlighet, och därigenom utvecklandet av järnvägar och vattenleder, snarare än att ge efter för en ökad vägtrafik som en dag kommer att skapa allvarliga politiska problem. Jag anser att öppnandet, i den mening som vi förstår det, med andra

108 21-04-2004

ord som enbart liberalt, och skapandet av konkurrens på nätet inte är patentlösningen. Vi arbetar för närvarande blint mot detta mål. I verkligheten är vi högst medvetna om att det inte finns någon finansiering för driftskompatibilitet. Vi är högst medvetna om att det måste göras enorma investeringar, och budgetplanerna svarar inte mot det krav på finansiella medel som kommissionsledamot Loyola de Palacio själv har ställt för att finansiera det transeuropeiska transportnätet och i synnerhet järnvägsnätet. Kort sagt, jag tror inte att något kommer att bli gjort. I dag tas ett stort steg framåt utan järnvägstjänstemännen, eftersom det finns oerhört starka nationella kulturer i dessa företag, det är så det är, eftersom de är arbetarföretag. Jag anser att vi måste främja en sektorsdialog innan vi utfärdar direktiv, som vi gjorde den här gången. Vi måste fortsätta så här, men jag hoppas också att vi en dag kommer att ta steget mot ett kollektivt järnvägsmannaavtal, oavsett om de är anställda av privata eller statliga företag, så att de kan erkänna denna fantastiska pånyttfödelse av järnvägen som är till nytta för alla som vill att vi skall ha ett mindre förorenande transportmedel.

3-383

Cederschiöld (PPE-DE). – Herr talman! Fru kommissionsledamot, kära kolleger! Den här periodens sista förlikning syftar till att etablera en gemensam marknad för järnvägstransporter och den blev en stor framgång, inte minst för parlamentet. Det är dock tråkigt att rådet vägrade att minska antalet medlemmar i styrelsen i den nya europeiska järnvägsbyrån såsom parlamentet ville. Det kommer otvetydigt att leda till onödig byråkrati, precis som Gilles Savary så vältaligt har utvecklat här i kammaren och på bästa sätt under förhandlingarna. Från Europaparlamentets håll lyckades vi dock införa en juridiskt bindande text som innebär att kommissionen skall genomföra en grundlig översyn av samtliga myndigheters struktur och sammansättning. Effektiv styrning måste baseras på ett europeiskt allmänintresse. Det vore att gå ett steg tillbaka om man anser att beslutsorganens främsta merit skulle vara att de är nationellt sammansatta, eftersom det minskar möjligheten till nödvändig effektivisering. Nationella intressen kan visst ha sin plats, men de får absolut inte vara allenarådande. Parlamentet lyckades tidigarelägga liberaliseringen av godstrafiken till 2007 tack vare Georg Jarzembowski. Hans skrivning innebär att kommissionen måste sträva efter att även liberalisera passagerartrafiken på ett liknande sätt efter 2010. För att säkerställa tågsäkerheten måste alla järnvägsarbetare som påverkar järnvägssäkerheten, såsom lokförare och andra, från och med nu använda en allmänt känd vokabulär och ett ordersystem för att eliminera alla risker för missförstånd. Samtliga tåg måste dessutom vara försedda med en svart låda motsvarande dem som finns inom flyget.

Järnvägspaketets fyra föredragande, Georg Jarzembowski som svarat för betänkandet om utvecklingen av gemenskapens järnvägar, Gilles Savary som föredragit betänkandet om en europeisk järnvägsbyrå, Dirk Sterckx som svarat för betänkandet om säkerhet på gemenskapens järnvägar och Sylviane H. Ainardi som svarat för betänkandet om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet, har alla hjälpt till att gjuta liv i den europeiska tågsektorn. Att utveckla järnvägsinfrastrukturen är nödvändigt för att minska trängseln på våra motorvägar och ge oss möjlighet att uppfylla miljökraven. Jag vill tacka Europaparlamentet samt föredragandena Georg Jarzembowski, Gilles Savary, Dirk Sterckx och Sylviane H. Ainardi för detta viktiga steg. Inte minst var det ett intressant framsteg att vi lyckades ena alla olika partier. Det fanns endast en mindre splittring mellan partierna. Vi kunde hålla en någorlunda gemensam front mot rådet, vilket naturligtvis till stor del är orsaken till resultatet. Förlikningen hölls i en trevlig anda och den helt nya ton som vi nu kan konstatera finns mellan parlamentet och rådet kom till uttryck på bästa sätt.

3-384

Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag skulle på Europeiska socialdemokratiska partiets grupps vägnar vilja framföra ett varmt tack till föredraganden för hennes arbete. Det var på många sätt enkelt från början eftersom de politiska idéerna var likartade och gick parallellt, medan det var något svårare i andra aspekter, men om man är van vid att diskutera utifrån olika ståndpunkter och om man är inställd på en kompromiss, så finner man faktiskt en god kompromiss. Varför anser jag, en socialdemokrat, att detta är en god kompromiss? Det beror på att jag ständigt talar om för mina vänner att under de senaste åren och årtiondena har järnvägen förlorat marknadsandelar, eftersom det inte fanns någon avreglering eller något öppnande av marknaden. Det som inträffade var inte en avreglering utan ett slopande. Faktum är att det å ena sidan finns tunga lastfordon, som mer eller mindre körs genom hela Europa utan gränser. Förarna behöver inte bytas vid gränsen, och förarhytten byts inte vid gränsen; det finns utan tvivel åtskilliga detaljerade bestämmelser om trafikskyltar, men de är relativt enkla att förstå. Å andra sidan finns det tyvärr fortfarande järnvägssystem som är separerade från varandra, vilket medför hinder och som naturligtvis också gör järnvägen oflexibel. Av den anledningen har många företag som, antingen vi gillar det eller inte, blivit alltmer beroende av just-in-time-tillverkning ofta hamnat i den situationen att de tvingats använda lastbil i stället för järnväg. Kommer man som jag från ett land som belastas av omfattande genomfartstrafik med lastbil kan jag bara hoppas att det finns effektiva marknadsinriktade, men ändå, naturligtvis, miljöinriktade transportmedel, och för mig betyder det utan tvivel järnvägen.

21-04-2004 109

Georg Jarzembowski hade rätt när han sade att järnvägsföretagen nu måste göra något åt detta. Jag har jämt och ständigt kritiserat det faktum att järnvägsföretagen har tagit så lång tid på sig för att börja tänka i internationella och europeiska banor. Jag hoppas dock att järnvägarna i dag – inte minst på grund av kammarens arbete – och till och med de anställdas företrädare, fackföreningarna, har en EU-inriktning. Det finns förmodligen inte många fackföreningar som nu är så EU-inriktade som järnvägsfackföreningarna, eftersom de vet att framtiden beror på deras engagemang på EU-nivå. Jag anser att de också i hög grad ansvar för denna utveckling. Den tid då det fortfarande fanns eldare på engelska tåg, även då det inte fanns några eldar kvar att hålla i gång, är gudskelov över, och det finns arbetstagarrepresentanter som nu arbetar, precis som vi märker när det gäller lokförare, mycket konstruktivt med att avsiktligt ge järnvägarna en pånyttfödelse på EU-nivå och även få dem att konkurrera med vägtrafiken. Det finns naturligtvis fortfarande mycket kvar att göra. Så sent som denna vecka röstade vi om Cocilovobetänkandet. Det är inte ännu den optimala lösningen, men det har skett vissa framsteg. Georg Jarzembowski ser det inte som framsteg, men det positiva är att också han ibland måste kompromissa; till och med i Hamburg i norra Tyskland måste han kunna kompromissa. Så med lite tur kommer vi att kunna finna en god lösning på frågan om att uppväga externa kostnader. För jag anser att alla förnuftiga personer, alla förnuftiga trafikexperter, skulle säga att vi både behöver järnvägar och vägar. Det handlar om den lämpliga balansen. Under denna period anser jag att en god kompromiss har kommit fram. Vi skall se vad vi skall göra med persontrafiken. Jag håller med Sylviane Ainardi om att vi behöver se över de åtgärder som har vidtagits. Hittills har det faktiskt inte varit mycket öppnande av marknaden, inte mycket villighet från järnvägsföretagens sida för att acceptera marknaden. Jag hoppas att detta nu kommer att bli fallet i större utsträckning. Jag skulle ännu en gång varmt vilja tacka föredraganden för hennes arbete. Jag skulle också vilja tacka er, fru Cederschiöld, så mycket för hur ni skött ordförandeskapet för förlikningskommittén, på ett målinriktat och varsamt vis. Detta gjorde det möjligt att ligga i nivå med rådet och kommissionen. Detta i sig självt anser jag vara en viktig milstolpe i utvecklingen av EU:s järnvägssystem.

3-385

Caudron (GUE/NGL). – (FR) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Mitt första anförande inför denna kammare för femton år sedan, som jag minns, ägde rum under en kvällssession runt 23.45. Mitt sista anförande, femton år senare, sker också på kvällen, inför en nästan lika förminskad åhörarskara. Jag är trots detta glad över att få hålla detta tal som rör denna viktiga fråga om järnvägspaketet och allt som det innefattar.

Jag skulle ännu en gång på min grupps vägnar och även personligen vilja säga att vi anser att det är mycket viktigt att upprätthålla och i synnerhet utveckla ett kvalitativt, stramt, olikartat, säkert europeiskt järnvägsnät, som tillhandahåller en offentlig tjänst till alla EU:s medborgare och bidrar till ett balanserat utnyttjande av Europas mark. Vi anser att järnvägspaketet och det som ligger bakom är ett exempel på ett EU som vi inte längre vill ha, ett EU som har givit företräde till fri konkurrens, vilket mycket ofta har skett före alla andra överväganden. Det stämmer att tack vare den kamp som fackföreningarna och ett parti i parlamentet har fört inom sektorn, utan att förglömma det verkliga trycket från den allmänna opinionen som blir allt känsligare för våra argument, har de punkter som var skadligast för järnvägens framtid tagits bort eller skjutits upp. Men enligt vår mening, och min mening, är resultatet fortfarande inte godtagbart, i synnerhet när det gäller Jarzembowski- och Sterckxbetänkandena, trots Savary- och Ainardibetänkandena som vi anser positiva. Slutligen är det övergripande resultatet fortfarande alltför negativt, enligt vår åsikt. För att sammanfatta skulle jag vilja uttrycka mitt hopp om att det i framtiden kommer att finnas fler krafter som önskar konstruera det andra EU som vi vill ha, ett socialt EU för medborgarna, som vi anser ligger mycket närmare den dröm som EU:s grundare hade än detta EU med en stor avreglerad marknad som är resultatet efter åratal av avreglering.

3-386

Queiró (UEN). – (PT) Herr talman! Till skillnad från den situation som berör andra transportmedel har avregleringen av marknaden endast berört järnvägstransportsektorn ytligt. Som en följd därav har detta transportmedel förlorat mycket inflytande till konkurrerande sektorer, i synnerhet till vägtransport. Vi välkomnar därför presentationen av detta andra järnvägspaket i vilket kommissionen föreslår nya åtgärder som kommer att göra det möjligt för oss att utvecklas mot avreglering, medan vi på samma gång behåller de säkerhetsnormer som krävs för sektorn. Jag önskar också ta detta tillfälle i akt att välkomna föredragandenas utmärkta arbete. Från vår synpunkt är den kompromiss som skulle kunna nås med rådet godtagbar när det gäller de diskuterade punkterna. Den mest komplexa frågan var naturligtvis avregleringsprocessen, eftersom denna är oförenlig med intressen som är djupt inrotade i åtskilliga medlemsstater med tanke på den särskilda roll som järnvägssektorn spelar i varje lands ekonomi. Ur denna synvinkel dämpar den förlikning som har uppnåtts de mer radikala förslagen, men utan att bortse från ett framtida öppnande av marknaden för persontransporttjänster på järnväg. En annan punkt som måste belysas rör det avtal som nåddes om sammansättningen av styrelsen för den framtida Europeiska järnvägsbyrån. Principen att inkludera en

110 21-04-2004

företrädare från varje medlemsstat i styrelsen, något som redan har tillämpats i andra byråer, accepterades som tur var. Jag skulle vilja säga ett sista ord om behovet av att inbegripa en gemensam säkerhetsstrategi för järnvägen, något som i sista hand är en av de viktigaste aspekterna för användare av denna transportsektor. Vi instämmer helt med behovet att harmonisera minimiregler för säkerhet på detta område och de gällande bestämmelserna i de olika medlemsstaterna. Vi borde också betona den rad förslag som utskottet för regionalpolitik, transport och turism har lagt fram om att införa säkerhetsintyg, om utbildning och intyg till järnvägspersonal och om införandet av ett gemensamt arbetsspråk för internationell transport, i likhet med situationen inom flygtransportsektorn. Kort sagt, den uppnådda kompromissen visar den djärva och framåtblickande vision som vi alla borde anta när det gäller den viktiga transportsektorn.

3-387

Van Dam (EDD). – (NL) Herr talman! Vi kan se fram emot järnvägens återhämtning som en underbar möjlighet. Tyvärr är verkligheten fortfarande långt därifrån. För att föra de höga förhoppningarna inom räckhåll är det avgörande med ett kraftfullt incitament från EU:s sida. Därför gläder vi oss åt de framsteg som har gjorts under övervakning av Sylviane Ainardi, Gilles Savary, Georg Jarzembowski och Dirk Sterckx. Dessa ledamöter av vår kammare har var och en bidragit till genomförandet och en vidareutveckling av en sund rättslig ram, inom vilken EU:s järnvägsbolag kan utvecklas som konkurrenskraftiga transportföretag under de kommande åren. Ett viktigt orosområde var passagerartransport. Jag stöder den nuvarande insikten att passagerartransport som en marknad helt skiljer sig från godstransport, och konceptet för den ena typen kan inte på ett smidigt sätt tillämpas på den andra. Därför krävs det uppmaningar till ett försiktigt tillvägagångssätt för att kunna utveckla denna marknad. Rådet har talat, parlamentet har talat och även jag. Det är nu upp till industrin att anta utmaningen. (Applåder)

3-388

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA Vice talman

3-389

Lisi (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag anser att vi mycket väl skulle kunna vara nöjda – mycket nöjda, skulle jag vilja påstå – med det resultat som vi håller på att uppnå. De ledamöter som har följt detta järnvägspaket kommer att minnas att det har funnits ögonblick då vi tvivlade på om vi skulle lyckas i vår strävan att avsluta ett sådant invecklat kapitel. Det första resultat som vi måste vara stolta över är därför att ha nått målet och resultatet. Det andra är att vi

objektivt måste erkänna att vi har uppnått ett balanserat resultat, förutom några saker som kanske inte övertygar alla de olika politiska sympatierna – vilket vi också har erfarit i kväll. I dessa fyra förslag – och föredragandena skall naturligtvis ha ett tack för det oerhörda arbete som de har utfört – finner vi en balanserad blandning av, å ena sidan, det brådskande behovet att öppna denna marknad och modernisera den, och å andra sidan behovet att ge oss garantier, både vad gäller säkerhet och vad gäller förmåga och erfarenhet som arbetstagarna i denna sektor tillför, något som vi vill skydda. Mer än något vill jag tacka er. Jag skulle bara vilja göra en iakttagelse, eftersom jag har hört kommentarer som jag kämpar för att förstå. När man talar om avreglering, som vissa svärtar ned, skulle jag vilja uppmana oss att aldrig glömma att vårt fokus och vårt mål är användarna av denna transporttjänst. Ingen har nyckeln till avregleringen som sådan. Vi måste se till att vi genom att utnyttja konkurrensmöjligheter å ena sidan effektivt förbättrar transporttjänsten för många användare som huvudsakligen är arbetstagare – de pendlare som använder denna tjänst – och å andra sidan garanterar att denna sker säkert och också tar väl vara på arbetstagarnas yrkesskicklighet. Jag anser att vi har nått detta mål. Eftersom detta är mitt sista anförande under denna valperiod vill jag ta tillfället i akt och tacka mina kolleger. För mig har detta varit min första parlamentariska erfarenhet, och att den har ägt rum i detta utskott har vid många tillfällen hjälpt mig att förstå att det görs mer i detta svåra lagstiftningsarbete, som har en direkt effekt på människors liv, för att bygga EU än i de många, ofta meningslösa, debatterna om EU:s framtid och mening.

3-390

Ribeiro (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Det transeuropeiska nätet har hejdat järnvägstransporterna, en symbol för offentliga investeringar och tjänster som har varit normen under årtionden och som har tecknats i episka dikter som berättar om erövring, som har möjliggjort tillgång till områden som dittills inte varit utsatta på kartan. Det var oundvikligt att den storskaliga övergången till avreglering, liksom övriga parallella faktorer, skulle nå järnvägarna, på samma sätt som den har nått utbildning, hälsovård och vatten, och därigenom fastställt marknadsekonomin som en allenarådande och fundamentalistisk ideologi. Vi vill inte vrida tillbaka klockan på grund av en nostalgikänsla. Vi vill emellertid hjälpa till att garantera att järnvägarna, och med dem offentliga tjänster, möter framtiden på ett sätt som kommer att gynna gemenskapen och att de inte endast motiveras av ekonomiska intressen, vilket skulle innebära att de betjänar få områden och passerar igenom med hög hastighet. Driftskompatibla nät, förbindelser som består av en kombination av olika transportsätt, vederbörlig säkerhet, miljögarantier, äkta deltagande och ansvar från medlemsstaterna som en avgörande del i en

21-04-2004 111

järnvägsstruktur är förutsättningar för att se till att detta sker. Jag tackar därför föredragandena för deras arbete.

3-391

Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

3-392

Små och medelstora företag (2001-2005)

3-393

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A5-0237/2004) av Paul Rübig för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut 2000/819/EG om ett flerårigt program för företag och företagaranda, särskilt för små och medelstora företag (2001–2005) (KOM(2003) 758 – C5-0628/2003 – 2003/0292(COD)).

3-394

Reding, kommissionen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka föredraganden, Paul Rübig, för hans utmärkta arbete som kommer att göra det möjligt för oss att anta detta förslag vid första behandlingen. Det är ett gott exempel på effektivt och konstruktivt samarbete mellan institutionerna. Kommissionens förslag består av två huvuddelar. Å ena sidan föreslås att Joint European Venture-programmet (JEV) skall avvecklas, å andra sidan görs ett antal ändringar i den europeiska stödmekanismen för etableringskapital till teknikföretag, ETF-Start. Genom denna mekanism frigörs riskkapital för att starta teknikföretag. Förslaget att avveckla JEV-programmet är resultatet av en utvärdering av programmet som visade att det inte har uppnått sina syften. Efterfrågan har minskat och effekten på sysselsättningsskapande är begränsad. Jag anser att detta förslag ger ett tydligt budskap att både parlamentet och kommissionen är beredda att avveckla ineffektiva program som inte uppnår sina syften. Det är bättre för kommissionen att ägna sina ekonomiska resurser och personalresurser åt finansiella instrument för små och medelstora företag som har större effekt, till exempel möjligheten till SMF-garantin och EFT-Start-mekanismen. De ändringar som föreslås för denna stödmekanism kommer att göra det flexibelt. Ändringarna kommer att förbättra tillgängligheten till finansierings- och etableringskapital för företag som är upp till tio år gamla, jämfört med nuvarande fem år, om de arbetar inom speciella sektorer som biovetenskap. Ändringarna är en följd av att produktutvecklings- och experimentfasen kan bli extra lång för sådana företag, och att de under denna tid behöver tillgång till riskkapital för att fortsätta sin affärsverksamhet.

Kommissionens förslag syftar också mer uttryckligen på det berättigade med fonder som investeras i företag som ägnar sig åt forskning och utvecklingsarbete. Detta framhäver det faktum att den europeiska stödmekanismen för etableringskapital är öppen för fonder som är avsedda för små och medelstora företag som är speciellt aktiva inom forskning och utveckling. Avslutningsvis vill jag säga att dessa ändringar i stödmekanismen för etableringskapital bör bidra till att vi uppnår både målen från Lissabon och målet att anslå 3 procent av BNP till forskning och utveckling. Det gläder mig därför att parlamentet stöder kommissionens förslag. Det är därför självklart, herr Rübig, att kommissionen godkänner alla ändringsförslag från Europaparlamentet, det vill säga ändringsförslagen 1–5.

3-395

Rübig (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr Vidal-Quadras Roca, kommissionär Reding, mina damer och herrar! Som smed lärde jag mig att arbeta hårt och att slå mot exakta måltavlor. Jag är glad att de tre institutionerna – parlamentet, rådet och kommissionen – har visat hur snabbt och effektivt den europeiska lagstiftningen kan verka när viktiga frågor står på spel och när alla är överens om dem. Förslaget lämnades in i december 2003. I januari informerades tre utskott och en föredragande av parlamentet. I dag, den 21 april, har vi under trepartsmötet funnit att vi är överens om detta utkast till lagstiftning. Det innebär att bara fyra månader har förflutit från första förslaget till genomförandet av detta viktiga beslut för små och medelstora företag. Vi vill helt enkelt genom detta program underlätta investeringar i nya tekniker och framför allt i fortbildning. Det gläder mig därför särskilt att kommissionär Viviane Reding är här, eftersom vi anser att fortbildning, utbildning och ytterligare fortbildning är en mycket central grund för framgången med ett företag, och därför förbättras när allt kommer omkring ett företags kreditvärdighet och den säkerhet som erfordras för att få krediter på ett avgörande sätt genom detta. Vårt mål är helt enkelt att säkerställa de befintliga arbetstillfällena och att skapa nya. Jag tror att vi genom detta program kommer att uppnå vårt mål på ett mycket effektivt sätt. Vi bekräftar också att vi vill främja samarbete, i synnerhet mellan företag – framför allt mellan de minsta – och i slutändan också samarbetet mellan affärsföretagen, men också med de organisationer som främjar dem. Vi anser att kommissionen bör rapportera till oss om framstegen, i första hand naturligtvis om de ekonomiska verkningarna, men vi är också intresserade av de riktlinjer som gäller och om den bästa metoden, hur dessa program kan genomföras i praktiken, hur de kommer att genomföras, hur vi kan dra lärdom av olika länders tillämpningsmetoder för att utnyttja dessa program på bästa sätt och så fullständigt som möjligt, så att det inom detta område inte ingår några administrativa utgifter, utan att alla pengar som ställs till förfogande till

112 21-04-2004

100 procent lämnas över direkt till företagen genom Europeiska investeringsbanken. Vi vet att vi med ett av dessa program, nämligen med JEV, inte har uppnått dessa mål. Jag vill uttryckligen tacka kommissionen för dess mod att öppet medge detta och att säga att detta är ett program som inte utnyttjas till fullo. Emellertid skulle vi vilja använda de medel som på detta sätt har blivit fria på ett lämpligt sätt, och vi vet att områdena för Basel II-garantierna, lån mot säkerhet och riskkapital, i framtiden kommer att stå ännu mer i förgrunden. Redan i dag skulle jag därför vilja be denna instans – och vi kommer att fatta ett preliminärt beslut om allt detta under morgondagens plenarsammanträde – att området Basel II tas på allvar. Trots att en undersökning nu har gjorts, som redan har beaktats internt av de behöriga experterna, men med vars resultat vi uppenbarligen inte är nöjda, skulle vi också vilja ha en konsekvensundersökning som helt enkelt skall visa vilka problem vi kan vänta oss genom lagstiftningen i Basel II. Vi skulle redan i dag vilja ha en konsekvensbedömning av kommissionen, och rådet har också påpekat att vi bör få en sådan. Vi skulle vilja veta vad våra finansministrar, vad våra nationalstater skulle vilja göra eller måste göra under upptakten till införandet av Basel II, vilka förslag de olika staterna utvecklar i detta sammanhang, och framför allt måste det finnas ett program för business re-engineering [affärsutveckling]. Emellertid kan vi inte införa Basel II om det innebär kostnader på miljarder euro. Vi skulle vilja att det var tvärtom. Vi skulle vilja ha ett rationaliseringsprojekt. Företagens och bankernas kostnader måste minska dramatiskt, något som alla förväntar sig av finansmarknadernas övervakare, finansministerierna och kommissionen. Parlamentet kommer också att göra allt som står i dess makt för att göra Basel II framgångsrikt. Vi skulle vilja att den stabilitetspakt som vi har antagit för vårt Europa också formas för att passa våra små företag. Då skulle även de kunna se framtiden an med tillförsikt.

3-396

Monfort (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär! Paul Rübigs betänkande innebär inga problem. Det innehåller förslag att anpassa de finansiella åtgärderna för företag och att ändra det fleråriga program för företag och företagande som jag var föredragande för. Jag hoppas att detta betänkande, som ni sade, herr kommissionär, verkligen är ett tecken på kommissionens vilja att ta hänsyn till de små och medelstora företagens behov av riskkapital, etableringshjälp och överföring av affärsverksamhet. Alla dessa program räcker ändå inte till för att vi skall uppnå de mål som sattes upp i Lissabon och som varje år bekräftas vid vårtoppmötet. Jag tänker inte gå närmare in på detta. Eftersom det här är vårt sista sammanträde och jag med säkerhet tyvärr inte kommer att vara med i nästa parlament skulle jag uttryckligen åter vilja framhäva vad mina kolleger i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi och jag själv alltid har förespråkat.

Först och främst hoppas jag att Europeiska stadgan för småföretag äntligen får rättslig status. Våra företag är i behov av att den genomförs i enlighet med beslutet från toppmötet i Barcelona. Viken är kommissionens åsikt, herr kommissionär? För det andra behöver våra företag, både små och medelstora, oavsett vilken sektor de tillhör, vare sig de är nyskapande, traditionella eller småskaliga, få tillgång till forsknings- och utvecklingsprogrammen. Detta är inte något alternativ utan nödvändigt för att de skall kunna fortsätta att vara konkurrenskraftiga, dynamiska och effektiva, precis som ni just nämnde, herr kommissionär. Slutligen behöver dessa företag råd, samarbete och dialog. Det finns professionella organisationer som stöder dessa små och medelstora företag. Avser kommissionen att betrakta dem som verkliga partner när de nya programmen utformas? Det är på detta sätt våra företag kommer att kunna svara på utmaningen att skapa tillväxt och sysselsättning och våra ungdomar kommer att kunna ta till sig företagskulturen och företagarandan, och när Europa äntligen har återförenats kommer det att bli det mest dynamiska området i världen så att alla medborgare kan finna sin plats i unionen.

3-397

Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill påpeka att Hans-Peter Martin, som alltid blir upprörd när folk stämplar in utan att vara närvarande, själv lyser med sin frånvaro vid detta kvällssammanträde.

3-398

Talmannen. – Eftersom de som skulle tala inte är närvarande förklarar jag debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

3-399

Digitalt innehåll i Europa

3-400

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A5-0235/2004) av W.G. van Velzen för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättandet av ett flerårigt gemenskapsprogram för att göra digitalt innehåll i Europa mer tillgängligt, användbart och exploaterbart (KOM(2004) 96 – C5-0082/2004 – 2004/0025(COD)).

3-401

Van Velzen (PPE-DE), föredragande. – (NL) Herr talman, herr kommissionär! Detta är nästan ett historiskt ögonblick eftersom det nu är onsdagskväll och det här är sista betänkandet på föredragningslistan denna kväll. Det är också mitt sista betänkande i den här kammaren, eftersom jag avgår efter tio år. För inte så länge sedan diskuterades betydelsen av Lissabonprocessen åter under toppmötet i Bryssel. Om vi vill göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapssamhälle 2010 är det

21-04-2004 113

naturligtvis en hel del kvar att göra. Som vi redan har sett i fallet med e-Europa 2005 är ett framgångsrikt genomförande av tillgången till bredband i stor utsträckning beroende av tillgången till eContent. Förvisso är det möjligt att ha bredband, men om det inte finns något innehåll blir allmänheten inte särskilt entusiastisk. Samma sak gäller avancerade tjänster för användare av mobil telefoni. Som exempel hänvisar jag till tredje generationens mobiltelefoner. Jag tillbringade nyligen några veckor i Kina, och det slog mig att kineserna, tillsammans med japanerna och sydkoreanerna, redan börjar bli entusiastiska inför fjärde generationens mobila telefoni. Detta innebär alltså att även när det gäller tredje generationens mobila telefoni kommer Europa att hamna alltmera på efterkälken, som siffrorna från Nokia visar. Mot denna bakgrund är betänkandet om digitalt innehåll synnerligen viktigt, eftersom det främjar en ökning av produktivitet och nyskapande, bättre informationsprodukter och tjänster. Det har en positiv inverkan på e-förvaltningen, ytterligare ett område där vi släpar efter, och leder till ytterligare projekt inom områdena för e-hälsovård, e-handel och e-lärande. Det gläder mig därför att kommissionsledamoten är här i kväll. Kommissionens föreliggande eContentplus-förslag kartlägger hindren, framför allt inom de områden som är av allmänt intresse i Europa, och även inom de områden där marknaden bortser från tillfredsställande investeringar. Marknaden kan inte åstadkomma allt, och regeringarna har en viktig roll. Genom föreliggande förslag skapas villkor för en bättre tillgång till och en bättre användning av digitalt innehåll och, där det är nödvändigt, för större ekonomisk avkastning för tjänster som är baserade på tillgång till och återanvändning av digitalt innehåll. Utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi har lagt fram 16 ändringsförslag till kommissionens förslag. Genom dessa vill vi garantera att betänkandet inriktar sig på den offentliga sektorn, att budgetplanerna efter 2007 beaktas, att en budget till ett belopp av 55 miljoner euro kommer att sättas av för åren 2005 och 2006 och att den totala budgeten kommer att uppgå till 163 miljoner euro. I detta sammanhang vill jag passa på att tacka mina skuggföredragande Neena Gill och Elly Plooij-van Gorsel för det utmärkta samarbete vi har haft. Det såg ut att lyckas eftersom rådet som vi förhandlade med också hade nytta av att ärendet slutfördes med en enda behandling så att vi inte skulle råka ut för några förseningar. Vår basbudget uppgick till 163 miljoner euro. Rådet, och i synnerhet det irländska ordförandeskapet, fick oss att tro att en uppgörelse låg inom räckhåll om vi sänkte beloppet till 145 miljoner euro. Som det anstår goda parlamentariker hoppades vi att till slut få en summa på omkring 150 miljoner, men under det informella trepartsmötet svarade det irländska ordförandeskapet att budgeten inte borde överskrida 120 miljoner och tillade att om vi drev på skulle vi troligen till slut få 138 miljoner. Vi påpekade att det var

otillräckligt för oss och att 140 miljoner var absolut minimum. Vi bad sedan rådets ordförandeskap att skriftligen förklara att vi hade nått en överenskommelse om 140 miljoner. Avtalet löpte ut i eftermiddags kl. 13.30. Det är betecknande för rådet att jag fick följande meddelande kl. 17.11. Jag citerar det ordagrant eftersom det kommer att se bra ut i de historiska dokumenten. ”Emellertid ber ni att rådet skall komma med ett skriftligt ställningstagande till förmån för ett belopp på 140 miljoner euro. På grundval av Coreper-diskussionen i morse är det omöjligt, eftersom det fortfarande finns en tydlig blockeringsminoritet vid 130 miljoner euro. Min egen uppskattning som ordföranden i Coreper och jag baserade på kontakter med ett antal nyckeldelegationer under och i samband med mötet är att om Europaparlamentet genom morgondagens omröstning skulle bestämma sig för ett högre belopp än 130 miljoner är det mycket möjligt att det till slut går att samla en tillräckligt stor majoritet för det i rådet.” Det är nu tredje gången vi har fått samma meddelande från rådet, och varje gång vi ber dem att infria sina löften svarar de att det inte kan göra det. Eftersom det finns så stor osäkerhet i rådet kan vi bara avsluta med att vi står i begrepp att inleda en valkampanj. Det innebär att medborgarna får veta att rådet i Bryssel kommer med fagra löften om Lissabonprocessen, men så snart det gäller att infria dem, även i fråga om finansiella medel, lyckas rådet inte få fram det som behövs och lämnar oss tomhänta. Det är synnerligen beklagligt att vi som vill ha världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi 2010, att vi som sitter i denna kammare behandlas på detta sätt av rådet. Jag är glad att valkampanjerna börjar inom kort. De kommer i varje fall att sporra mig att delta och att kritisera rådets ambivalens. Framtiden ser ljus ut.

3-402

Reding, kommissionen. – (FR) Herr talman! Tillåt mig, innan jag går in på själva sakfrågan, att tacka den ärade föredraganden, min vän W.G. van Velzen, för det arbete han har utfört under de gångna tio åren för vårt gemensamma bästa och för att förbättra alla européers liv oavsett deras bakgrund eller verksamhetsområden, och inte bara européernas. Jag tänker också på hans internationella och rent av världsomspännande arbete. Jag tycker att W.G. van Velzen har visat vad det innebär att vara en god parlamentariker.

3-403

(EN) Jag övergår nu till programmet eContentplus. Kommissionen eftersträvar att genomföra detta program, som föredraganden förklarade, i början av 2005, nästan halvvägs till målåret för Lissabonmålen: 2010. Vi måste förbättra villkoren för nyskapande affärsverksamhet – särskilt inom vissa sektorer av marknaden för digitalt innehåll -, och det är därför som detta program är mycket viktigt för Lissabonstrategin. Marknaden för digitalt innehåll via Internet erbjuder en betydande tillväxtpotential, men den utgör också en ideal

114 21-04-2004

plattform för nyskapande produkter och tjänster som bygger på digitalt innehåll och som överskrider nationella gränser. Föreställ er till exempel om alla våra offentliga förvaltningar i Europa samlade in och sparade information och uppgifter på samma sätt, och om våra medborgare kunde tala alla unionens språk. Jag försökte öka medvetenheten om Europeiska språkåret, och utvecklingen pågår: folk lär sig fler och fler språk, men vi har fortfarande en lång väg att vandra innan vi når vårt mål. På Internet kommer vi emellertid troligen att få uppleva många fler kartor över transeuropeiska motorvägar, vattenleder samt andra naturliga och konstgjorda inslag, och då kommer vi att få se stora europeiska digitala bibliotek med kulturellt och vetenskapligt anseende. Vi kommer att få se mycket mer europeiskt digitalt inlärningsmaterial. Faktum är att i maj 2004 kommer Europeiska unionen att omfatta 25 medlemsstater, 20 språk, ännu fler kulturer, en mängd religioner och en i sanning uppdelad marknad för all affärsverksamhet som avser att utveckla nyskapande gränsöverskridande produkter och tjänster som bygger på digitalt innehåll. Detta är en situation som man borde ta hänsyn till när programmet eContent inleds i januari 2005. Framtidsutsikterna är kanske inte så dystra som de verkar. Det nyligen antagna direktivet om information från den offentliga sektorn innebär en anpassning av rättsliga ramar i medlemsstaterna med respekt för återanvändning av information som ägs av den offentliga sektorn. Svårigheterna med att kombinera format och språk kan i dag hanteras genom att använda modern informationsteknik, vilket är föremål för eContentplus-förslaget. Därför – och jag instämmer fullständigt med föredraganden – är det så viktigt att programmet eContent betraktas i anslutning till programmet e-lärande, eftersom folk först måste få lära sig att utnyttja innehållet innan det kan vara till någon verklig nytta. I det föreslagna programmet rekommenderas att fokus läggs på tydligt fragmenterade delar av marknaden för digitalt innehåll i Europa, där det inte har varit tillräckligt med enbart marknadskrafterna för att driva på tillväxten, vilket föredraganden så riktigt påpekade. Man sätter upp tre målområden: rumsliga eller geografiska uppgifter, undervisningsmaterial och kulturellt innehåll. Det gläder därför kommissionen att notera att de ändringsförslag till förslaget som läggs fram av föredraganden W.G. van Velzen innebär en förbättring av förslaget. Vi skulle vilja tacka honom och skuggföredragandena Neena Gill och Elly Plooij-van Gorsel för deras ansträngningar att finna denna kompromiss med rådet i ett försök att avsluta förfarandena vid första behandlingen. Även om föredraganden har problem med rådet bör han inte ha det med kommissionen, eftersom den kan godta de ändringsförslag som parlamentet har lagt fram.

3-404

Gill (PSE). – (EN) Herr talman! W.G. van Velzen har gjort sig förtjänt av gratulationer: han har gjort ett

utmärkt arbete och framställt ett verkligt bra betänkande. Jag var föredragande för det första betänkandet om digitalt innehåll, och jag kan se att W.G. van Velzen har arbetat mycket hårt för att försöka se till att vi ger EU en fördel inom eContent. Som han tidigare sade har Förenta staterna världens mest avancerade ekonomi, och Europa, med sina uppdelade marknader och mindre medie- och telekommunikationsföretag, försöker hinna ikapp vad gäller innehållets kvalitet och produkter. I stället för att tala om innehållet i hans betänkande, något som både föredraganden och kommissionen har sammanfattat på ett välformulerat sätt, vill jag tala om rådet. Jag oroar mig oerhört för den inställning och strategi som rådet har antagit. Det har gång på gång hävdat att det vill uppnå Lissabonmålen, nyckeln till Europas möjligheter i den elektroniska tidsåldern. Men när det gäller att rådet skall stoppa sina pengar där hålen finns, händer det inget alls. Som föredraganden sade har rådet hotat parlamentet med fullständigt förakt. Vi har köpslagit om siffror – 20 miljoner, 30 miljoner, 50 miljoner – eftersom rådet är ovilligt att tillhandahålla tillräckliga resurser för att förverkliga detta program. I ett EU som består av 25 medlemsstater kommer adekvata resurser att behövas om vi skall vinna en konkurrensfördel gentemot vår stora konkurrent Förenta staterna på detta område. Många kvalificerade arbetstillfällen är beroende av om vi lyckas få vårt innehåll rätt och ha detta program, och om vi lyckas nå små och medelstora företag och övriga leverantörer. Det är mycket synd att vi på grund av rådets inställning inte har kunnat fullborda detta initiativ. Det var viktigt för denna lagstiftande församling att göra det och få i gång detta program till 2005, och det fanns äkta vilja från parlamentets sida för att genomföra detta. Det är till EU:s nackdel att det inte har gjorts, och detta beror på att rådet har varit ovilligt att betala för det. Det som rådet för tillfället erbjuder är en struntsumma när det gäller en union bestående av 25 medlemsstater. Jag skulle vilja gratulera föredraganden, som gjorde sitt yttersta för att kunna avsluta ärendet, eftersom vissa av oss i de andra grupperna ville hålla oss till kommissionens ursprungliga förslag, som låg på 165 miljoner euro. Det är den summa som krävs om vi verkligen skall kunna få detta förslag om eContent till stånd. Detta misslyckande beror inte på att föredraganden inte ansträngt sig tillräckligt. Jag hoppas att rådet vid andra behandlingen förstår att parlamentet inte är villigt att stödja program som bara är lappverksartade ansträngningar.

3-405

Talmannen. – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.1

1 Se protokollet.

21-04-2004 115

(Sammanträdet avslutades kl. 23.05.)