etniska relationer i tider av förändring · forintelsen), medan kate lonergans doktorandprojekt...

multiethnica 1

nr 37 (2017)

multiethnica36–37

Oktober 2017

Hugo Valentin-centrum

Uppsala universitet

3 konferens • 43 hedersdoktor • 80 nya projekt • 86 medverkande

3–42 • TEMA MINORITETER I NORDISK KONTEXT - Ett tack till Leena Huss för hennes forskargärning

4 Minoriteter och Mobilitet i Europa– SIA SPILIOPOULOU ÅKERMARK

13 Situationen för finska och meänkieli i Sverige – JARMO LAINIO

28 Revitalisering av nationella minoritetsspråk – LEENA HUSS

33 Media och minoriteter – TOM MORING

53 Industrialisering och minoriteter på Nordkalotten– FLORIAN HISS

61 Linguistic diversity in Pakistan – HENRIK LILJEGREN AND FAKHRUDDIN AKHUNZADA

nr 37 (2017)

Etniska relationer i tider av förändring Internationell forskning med stor samhällsrelevans

Den politiska utvecklingen på sena-re år har föranlett eftertanke och de-batt kring frågor om etnicitet, nation och våld, samt hur man skall han-tera relationen mellan majoritets-samhället och olika minoriteter. Do-nald Trumps seger i det amerikan-ska valet, nationalismens framväxt i Europa och de hot som inte minst den akademiska världen har utsatts för vittnar om det stora behov som finns av att försöka förstå de kom-plexa samhällsprocesser som har gjort populismen möjlig. Denna typ av frågor är också centrala för Hugo Valentin-cemtrums verksamhet, vil-ket vittnar om att vår forskning har jämförelsevis stor samhällsrelevans. HVC genomgick nyligen en omor-ganisation, som innebar att enheten förlades till Historiska institutionen vid Uppsala universitet. I samband med detta fick verksamheten också en ny instruktion, som bland annat stipulerar att ”studiet av kulturella, sociala och politiska fenomen och förändringsprocesser relaterade till den etniska dimensionen i mänskligt liv, respektive Förintelse- och folk-mordsstudier” även framdeles skall ligga i forskningens fokus.

En gynnsam utveckling har möjlig-gjort för HVC att gå in i en expan-siv fas under de år som har följt på förra utgåvan av Multiethnica, vilket bland annat har resulterat i ett an-tal satsningar på postdoktoranställ-ningar. Till de nya projekten hör Ida Ohlsson al Fakirs studie om svenska kyrkans relation till olika migrant-grupper inklusive romer och resan-de; Goran Miljans projekt om förföl-jelser av judar i den fascistiska stats-bildningen Oberoende Staten Kroa-

tien under andra världskriget; Robert Borges forskning om revitaliseringen av det vymysöriska språket i Polen; Jim Porters postdoc-projekt om ras-tänkande, intelligenstester och mi-noritetsformering i USA efter andra världskriget; Holly Guthreys projekt om försoningsprocesser i Sydameri-kanska lokalsamhällen; samt Pontus Rudbergs studie kring mottagande och repatriering av judiska flykting-ar under efterkrigstidens första de-cennium i Sverige (för mer detal-jer om projekten, se ss. 80–81). Till dessa skall läggas två externfinan-sierade projekt, närmare bestämt Johannes Heumans internationella postoc-projekt om relationen mel-lan judar och muslimer i Frankrike efter andra världskriget och den av Roland Kostić leddaćjämförande stu-die om försoningsprocesser i Bos-nien och Hercegovina, Moçambique och Sri Lanka. Avslutningsvis bör också nämnas att vi för första gång-en på många år har kunnat medfi-nansiera två doktorandtjänster. Lior Becker kommer inom ramen för det ena att studera så kallade Yizkor-böcker (judiska minnesböcker över Forintelsen), medan Kate Lonergans doktorandprojekt rör försoningspro-cesser i Sri Lanka.

Forskningen vid HVC har en utpräg-lat tvärvetenskaplig karaktär, vilket också karakteriserar den forsknings-miljö vi har byggt upp under en längre tid. Internationalisering är en annan mycket viktig del av verksam-heten, där HVC:s medarbetare har varit mycket framgångsrika under de gångna åren. Till meriterna hör anordnandet av den internationella konferensen Historicising Interna-

2 multiethnica

tional Law? Could We, Should We? (som organiserades av vår tidigare medarbetare Mats Deland), samt den årliga Hugo Valentin-föreläs-ningen. År 2015 hade vi Dieter Pohl från Alpe-Adria Universität som gäst, vilket 2016 följdes av professor Cathie Carmichael från East Anglia University. I år gästades vi av Chris-topher R. Browning, professor eme-ritus vid University of North Caro-lina i Chapel Hill.

Som en del i arbetet med att sprida forskningsresultat till det omgivande samhället har vi även anordnat re-gelbundna öppna föreläsningsserier, senast med inriktning på nationella minoriteter, respektive minneskul-tur kring andra världskriget i Östeu-ropa. Till det skall läggas den konfe-rens som hölls i december 2015 om nationella minoriteter och som till-ägnades vår mångåriga medarbetare Leena Huss. I detta dubbelnummer av Multiethnica kan du läsa om de vetenskapliga frågor, som Leena äg-nade en stor del av sitt yrkesverk-samma liv åt. Dessa inkluderar mi-noritetsrättigheter, språklig revitali-sering och minoritetskultur i vidare bemärkelse. Hennes bidrag till forsk-ningsfältet grundas i gedigna kun-skaper inte minst när det gäller de samiska och finskspråkiga minorite-terna, men hon hade självklart också vidare internationella intressen. Ett stort tack riktas till konferensdelta-garna och särskilt till dem som har bidragit till detta nummer. Trevlig läsning!

Tomislav Dulić

multiethnica 3

nr 37 (2017)

Den 11 december 2015 anordnade Hugo Valentin-centrum ett symposium till ära för Leena Huss. Ar-rangemanget hölls vid Evolutionsbiologiskt centrum (EBC), där närmare hundra deltagare samlades.

Minoritetsforskningen vid Hugo Valentin-centr-um (tidigare Centrum för multietnisk forskning) startade redan 1985. År 2000 grundades Forum för nationella minoriteter i Sverige (NAMIS), vars över-gripande målsättning är att förbättra möjligheterna för forskningssamarbete inom de tre temaområdena nationella minoriteter, minoritetsspråk och minori-tetskulturer samt språkpolitik och kulturpolitik.

Professor emerita Leena Huss har varit en dri-vande kraft vid minoritetsspråks- och revitalise-

ringsforskningen vid Centret under flera decennier. Revitaliseringsforskningen utgör idag en viktig del av minoritetsforskningen och är också en del av forskningen kring mänskliga rättigheter.

I detta nummer av Multiethnica publicerar vi föreläsningar av Sia Spiliopoulou Åkermark, Jarmo Lainio, Leena Huss och Tom Moring. Alla föreläs-ningar behandlar nationella minoriteter och natio-nella minoritetsspråk. Föredragen innehöll både dis-kussioner och specifika temaområden inom revitali-seringsforskningen. Samtliga anförande var mycket

Rapport från ett symposium:

Revitalisering av minoritetsspråk – förutsättningar

och framtidsutsikter

Ett symposium anordnat till Leena Huss ära av forskargruppen NAMIS (Forum för nationella

minoriteter i Sverige) vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet.

uppskattade av symposiedeltagarna, vilka bidrog aktivt i diskussionerna.

Sia Spiliopoulou Åkermark öppnade symposiet med sitt bidrag ”Minoriteter och mobilitet i Euro-pa”. Leena Huss koncentrerade sig på den minori-tetsspråkspolitiska situationen i Sverige i sitt före-drag ”Sveriges nationella minoritetsspråkspolitik i ett revitaliseringsperspektiv”. Utbildningsfrågor och språkliga domäner stod i centrum för Jarmo Lainios anförande ”Situationen för Sveriges nationella mino-

ritetsspråk 2015 – särskilt de östersjöfinska språken finska och meänkieli”. Kenneth Hyltenstam analy-serade å sin sida utvecklingen inom modersmålsun-dervisningen i sin föreläsning ”Modersmålsundervis-ning, revitalisering och språkideologi”. Erling Wan-des föreläsning om språksituationen i Tornedalen hade titeln ”Quo vadis, Meänkieli? – Synpunkter på meänkielis utveckling igår, idag och i morgon”. Tom Moring koncentrerade sig på att göra en över-sikt om mediepolitik i sitt anförande ”Att stöda fin-ska genom att sända på svenska – om språkpolitiska paradoxer i mediepolitiken” .

Satu Gröndahl

4 multiethnica

nr 37 (2017)

Minoriteter och mobilitet i Europa: kampen mellan olika uppfattningar om minoriteters rättigheter

SIA SPILIOPOULOU ÅKERMARK

Inledning

Europa slits idag mellan två mycket olika visioner av framtiden och två olika tolkningar av verkligheten. Vi har å ena sidan en internationalistisk, kosmopolitisk vision där samhällelig, ekonomisk och kulturell mång-fald ses som naturliga och ofrånkomliga delar av en globaliserad värld. Denna mångfaldstro är särskilt stark i vår världsdel, Europa. Europa har tagit sig an både en djup ekonomisk och politisk integration genom och inom den Europeiska unionen (EU) av stater där ett demokratiskt beslutsfattande och ett parlamentariskt system råder i allt mer skiftande grad. Europa står också för utvecklingen av starka människorättsinstru-ment såsom framför allt den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter med tillhörande domstol (inom Europarådet). Samtidigt har vi delar av Euro-pas befolkning och ledning som upplever sig - eller åtminstone framställer sig - som ständigt hotade och där nationalistiska, protektionistiska och antidemokra-tiska tendenser vinner mark. I sådana samhällen görs

idag anspråk på olika former av begränsningar vad gäl-ler nationella minoriteters ställning.

Visserligen ser demokratin och parlamentarismen mycket olika ut i de olika europeiska konstitutionella ordningarna och vi hittar monarkier, republiker, parla-mentariska system med två kammare, federala stater och starka parlament som kompletteras av starka presi-denter. Relationerna mellan centrum och periferier kan te sig väldigt olika runt om i Europa.

Hur fungerar då minoritetsskyddet i dagens Europa och vilka är de stora utmaningarna framöver, i en tid då Europas identitet vacklar under trycket av ekono-misk osäkerhet, stora migrations- och flyktingvågor och en återgång till totalitärt tänkande och styrning i flera europeiska länder?

Minoritetsskyddet och dess legitimering

Mot en sådan bakgrund av stora konstitutionella skill-nader och skilda historiska erfarenheter i Europas många hörn, är det ändå imponerande att Europa har kunnat enas kring ramarna för ett starkt och långsiktigt människorättsarbete, den Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter (1950), som i sin artikel 14 talar om förbudet mot diskriminering. Artikel 14 erkänner uttryckligen betydelsen av tillhörighet till nationell minoritet, som ses som en otillåten grund för exklude-ring och negativ särbehandling:

Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna kon-

vention skall säkerställas utan diskriminering på någon grund

såsom kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan

åsikt, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell

minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

Europarådets långvariga arbete för mänskliga rättigheter följdes upp av två speciella instrument avsedda att säker-ställa rättigheterna för personer som tillhör nationella minoriteter och att komplettera förbudet mot diskrimi-nering genom påbud för aktivt främjande och inklude-ring. Efter årtionden av diskussion, enades man i början

Minoritetsskyddet har stärkts avsevärt i Europa under efterkrigstiden. Europarådets arbete med Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter har efterföljts av två viktiga konventioner; Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter och Europeiska språkstadgan för minoritets- eller regionala språk, som antogs under 1990-talet. Kärnan i den normativa grunden för dessa konventioner ligger i kombinationen mellan jämlikhetsmål och acceptansen av mångfald. Prioriteringarna inom det europeiska minoritetsskyddet har styrts av och pendlat mellan strävan efter bevarandet av språklig och kulturell mångfald, säkerhets- och realpolitiska resonemang, samt demokratisk inkludering och deltagande. Diskursen kring de europeiska minoriteterna är emellertid idag starkt påverkad av nationalistiska tendenser, den tilltagande rasismen och hatbrott som ökat i flera europeiska länder. Förutom att analysera dagens ideologiska diskussion om minoriteterna, diskuterar Sia Spiliopoulou Åkermark även hur implementeringen av konventionerna kan påverkas av diskursen kring dessa.

multiethnica 5

nr 37 (2017)

av 1990-talet kring två europeiska konventioner. Ram-konventionen för skydd av nationella minoriteter och Europeiska språkstadgan för minoritets- eller regionala språk vilka båda trädde i kraft 1998.1 Dessa två interna-tionella, folkrättsligt bindande avtal, blev verklighet bl.a. till följd av Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall, krigen i Jugoslavien, brotten mot mänskligheten på alla sidor i denna konflikt och i synnerhet utsattheten för muslimska grupper i Bosnien Hercegovina.

Ramkonventionen har fått en bred ratificering med 39 av Europarådets medlemsstater bundna av dess föreskrifter, medan 25 stater har velat binda sig till Europeiska språkstadgan. Till denna skillnad bidrog säkert det faktum att Ramkonventionen för nationella minoriteter har ansetts ingå i kriterierna för EU-anslut-ning, genom de s.k. Köpenhamnkriterierna som antogs 1993 och 1995 av Europeiska rådet.2

Den breda ansatsen i Ramkonventionen för natio-nella minoriteter speglar minoritetsskyddets flera logi-ker och legitimeringsgrunder.3 Under efterkrigstiden dominerade tanken om formell jämlikhet inför lagen som en tillräcklig garanti för de nationella minoriteter-na men också för andra grupper, såsom i fråga om jäm-ställdhet mellan könen. Denna efterkrigstida syn tog avstånd från den snävare förståelsen som följde efter första världskriget och mellankrigstiden, då minoritets-skydd förstods som skydd av enskilda, särskilt sårbara namngivna grupper och berörde endast ett fåtal stater. Diskrimineringsförbudet ska i princip gälla alla enskil-da personer och i alla stater som har ratificerat t.ex. Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna eller har införlivat diskrimineringsförbud i konstitutio-nella grunddokument. Diskrimineringsförbudets otill-räcklighet har skildrats av flera forskare, främst därför att den anses vara endast reaktiv snarare än proaktiv. Diskrimineringsförbudet kräver en ständig individuali-serande jämförelse mellan å ena sidan den som påstås vara diskriminerad och å andra sidan ”det genomsnitt-liga” läget eller ”den normala” individen. Härmed kan diskrimineringsreglerna inte fullt ut beakta interaktio-ner av marginaliserande faktorer (s.k. intersektionali-tet) och inte heller strukturella faktorer som belastar ett helt samhälle, en region eller en hel grupp, snarare än enskilda individer.4

Utöver jämlikhet som målsättning och normativ grund kan vi urskilja minst tre andra komplementära och minst lika viktiga principer som har styrt tanke-mönstren och prioriteringarna inom det europeiska minoritetsskyddet. Bevarandet av det kulturella arvet och härmed av kulturell mångfald inom våra natio-nalstater är en idé som följde idén om nationalstaten, där ett språk och en majoritetskultur annars dominerar institutionellt, politiskt och i vardagslivet. Den Euro-

peiska språkstadgan, som nämndes ovan, baserar sig huvudsakligen på en sådan logik där språkbevarande och språklig mångfald är det primära syftet i detta internationella avtal.

Den tredje logiken styrs av säkerhets- och realpolitis-ka resonemang. Nationella minoriteter, särskilt de som lever nära landsgränserna, kan bli orsak, eller användas som orsak, till konflikter länderna emellan och minori-tetsfrågorna kan också bidra till social och politisk oro inomstatligt. Säkerhetshoten, verkliga eller imaginära, är här den främsta anledningen för att skydda minori-teter och de personer som hör till starka eller aggres-siva grupper, eller grupper som manipuleras eller kan komma att manipuleras av grannländer eller stormak-ter. Dessa risker och historiska erfarenheter har också varit grunden till särskild uppmärksamhet i frågor om moderlandet (s.k. kin-states i engelskan) i den interna-tionella rätten.5

Till sist, och under senare år, har en fjärde rättfärdi-gande grund för minoritetsskyddet lyfts fram som sär-skilt betydelsefull i en tid då demokratin fördjupas och blir mer komplex genom globaliseringen och rörlighe-ten av personer och idéer och stärkandet av övertygel-sen att alla människor ska ha lika värde och härmed bör höras och kunna göra sin röst gällande.6 Komplexi-teten och mötet med ”det andra” i den demokratiska processen gör också att själva demokratins kapacitet ifrågasätts, eller, ännu värre, så ifrågasätts själva den demokratiska principen (se nedan). Den demokratiska inkluderingen och deltagande ska motverka majoritetens tyranni. Denna är grunden till diskussionen om delta-gande och inkludering.7 Demokrati bygger i grunden på ett beslutsfattande genom majoritetsbeslut och skulle det inte finnas specifika regler som säkerställer att olika former av oppositionella röster eller mino-ritetsintressen kan göra sig hörda, så skulle det inte behövas mycket för en sådan demokrati att utveck-las till en diktatur. Skyddet av nationella minoriteter är, enligt detta synsätt, ett verktyg för att utvidga det demokratiska beslutsunderlaget och rymma olika posi-tioner, erfarenheter och livsvisioner så länge de respek-terar andra individers och gruppers likartade rätt att hålla andra positioner och värderingar.

Ett minoritetsskydd som grundas på ett människorättsarv under demokratiska premisser

Ramkonventionen för de nationella minoriteterna rym-mer och speglar alla dessa fyra nivåer av målsättningar och behov. Ingressen hänvisar till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och dess kon-fliktförebyggande arbete i Europa och nämner stabili-tet, demokratisk säkerhet och fred som viktiga punkter i

6 multiethnica

nr 37 (2017)

minoritetsskyddets målsättningar, vid sidan om skyddet av kulturell och etnisk identitet och enskildas mänskliga rättigheter.8 Minoritetsskyddet placeras i Ramkonven-tionen inom ramarna för det allmänna människorätts-skyddet, detta för att tydliggöra att regler om skydd och främjande för personer som tillhör nationella minorite-ter inte utgör någon sorts privilegier utan har som syfte att trygga samma möjligheter och förutsättningar för alla. Artikel 1 i Ramkonventionen förklarar:

Skyddet av nationella minoriteter och av de rättig-heter och

friheter som tillkommer personer som tillhör dessa minorite-

ter utgör en integrerad del av det internationella skyddet av

mänskliga rättigheter och faller som sådant inom ramen för

internationellt samarbete.

Denna första artikel betonar även att stater inte kan värja sig och skygga undan för granskning och insyn rörande frågor om minoriteters rättigheter genom att hänvisa till sådana frågor som ”interna angelägenhe-ter”, ett argument som ofta förekommer när regeringar använder sig av olika former av förtryck eller begräns-ningar i fråga om olika regler om mänskliga rättigheter. Ramkonventionen innehåller artiklar som tangerar alla de fyra rättfärdigande grunderna för minoritetsskyddet och den försöker skapa en balans mellan dem. Samtidigt ges här företräde till den enskildes rätt och möjlighet att åtnjuta alla de grundläggande mänskliga rättigheterna och därtill kunna utveckla sin egen (komplexa) iden-titet och känna sig som en erkänd och delaktig aktör i det bredare samhället. Den Rådgivande kommittén som övervakar Ramkonventionen har under senare år allt oftare betonat denna viktiga balans mellan å ena sidan erkännande och främjande av mer eller mindre skilda identiteter, språk och livsvisioner och å andra sidan kon-takter, inkludering och ömsesidighet inte enbart mellan majoritet och minoritet utan även mellan olika mino-ritetsgrupper. Olikhet och distans ska balanseras med kontakt och kompromiss, vilka kan möjliggöras genom en rad gemensamma problem eller intressen som alltid finns i ett samhälle.9 I korthet kan vi kalla den här synen av minoritetsskydd för människorättsbaserad och demo-kratiskt förankrad.

Även inom den strömning som bygger på folkrättsli-ga åtaganden inom människorättsområdet har det skett en utveckling mot en starkare betoning av människans många identiteter och vikten av självidentifiering; att var och en måste få skapa sin självbild utan etiketter och grupptillhörigheter som påtvingas utifrån. Själva förståelsen av språket som studieobjekt och fenomen förändras i och med att språket inte ses som ett strikt, slutet och konstant system utan som ett kognitivt, kommunikativt och emotionellt verktyg som brukas

och förändras på olika sätt och i olika sammanhang.10 Att skuldbelägga eller anklaga språkanvändarna blir då problematiskt; i stället bör vi vidga deras möjligheter att stärka och utveckla sina språkliga färdigheter och känna sig sedda och bekväma i de språkliga kapaciteter som de har.

Som exempel på denna utveckling kan man se Kom-mentaren om språkliga rättigheter som Rådgivande kom-mittén antog i maj 2012.11 I ett inledande stycke för-klaras denna utveckling:

Ökande rörlighet och migration är sociala företeelser i tiden

som även har diversifierat kommunikationsmedlen. Det har

lett till att de sociolingvistiska uppfattningarna om begrep-

pet språk, som länge ansetts intimt förknippade med statiska

begrepp som territorium och tillhörighet till en grupp, också

ändras. Ramkonventionen grundas på individuella rättighe-

ter. Den är således inte inriktad på språk i sig, och inte hel-

ler på samhällsgrupper som talar samma språk, utan på dem

som talar ett språk. Deras kommunikativa repertoar, som kan

omfatta en rad olika språkliga resurser (standardformer och

icke-standardformer av språk, dialekter osv.) utvecklas ofta

under livet till följd av interaktion och rörlighet.

I Kommentaren om språkliga rättigheter leder detta reso-nemang till konkreta praktiska tillämpningar, t.ex. ”Åt-njutandet av språkliga eller kulturella rättigheter får in-te heller göras beroende av en persons färdigheter i sitt minoritetsspråk eller kunskaper i andra språk”. 12

En annan utveckling som har en tydlig rättslig grund i Ramkonventionens regleringar rör frågan om sta-tens ansvar i fråga om minoriteter. Europarådets båda rättsligt bindande dokument om minoriteter (Ramkon-ventionen och Språkstadgan) förutsätter i grunden att kulturell och språklig mångfald och integration, liksom demokratiskt styre och enskildas mänskliga rättigheter är givna mål för de europeiska länderna och för Europa som region och som politiskt projekt.

Artikel 5(1) i konventionen grundar kravet på ett aktivt förhållningssätt som stater ska kunna uppvisa:

Parterna åtar sig att främja de förutsättningar som är nödvän-

diga för att personer som tillhör nationella minoriteter skall

kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsent-

liga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk,

traditioner och kulturarv.

Med hänvisning till denna regel, har Rådgivande kom-mittén förklarat hur stater kan agera för att uppfylla detta krav:

Den rådgivande kommittén anser att myndigheterna i nära

samarbete med minoritetsföreträdare bör utveckla väl avvägda

multiethnica 7

nr 37 (2017)

och följdriktiga strategier för att främja de förutsättningar som

krävs för att personer som tillhör nationella minoriteter ska

kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsent-

liga beståndsdelarna av sin identitet, inklusive språk. Den råd-

givande kommittén har betonat det särskilda sambandet mel-

lan språk och bevarandet av kultur i en rad olika landspecifika

yttranden, särskilt när det gäller till antalet små minoriteter

och urbefolkningar vars traditioner och kultur bevaras bland

annat genom att deras språk fortsätter att användas.

Dessa slutsatser bygger på långvarig forskning inom lingvistik, sociolingvistik, sociologi, rättsvetenskap och flera andra discipliner. Vi kan här se att sådan forskning som länge bedrivits av bl.a. professor emerita Leena Huss, sakta har hittat sin väg in i de långsamma kana-lerna för europeisk och global normbildning.13 Sådana vetenskapliga framsteg har givit impulser även åt nya former av vetenskapliga ansträngningar där olika ve-tenskaper möter varandra för att diskutera samhälls-företeelser kring språk, språkliga möten och språkens formella och informella ställning i våra samhällen. Det har konstaterats t.ex. att trots existerande lagstiftning och internationella avtal och trots flerfaldiga prokla-mationer av flerspråkighetens betydelse för det moder-na samhället i globaliseringens tidevarv är det fortfa-rande så att språkanvändarna oftast inte känner till sina språkliga rättigheter eller att det saknas rättsmedel för utkrävandet av sådana rättigheter. Detta gäller inte en-bart i det fåtal länder som utgör undantag, t.ex. i tidi-gare kommuniststater, utan överlag.14 Resultaten tycks även visa att språkanvändarna och personer som tillhör nationella minoriteter kan uppleva sig som ännu mer utsatta och pessimistiska i sin identitet i de demokra-tiska länderna i Norden, i jämförelse med länder i t.ex. Östeuropa.15 Vi vet även att självmordsfrekvenserna har rapporterats vara höga bland samer och samiska ungdomar.16 Det saknas ännu en allsidig och longitu-dinell förklaringsmodell för detta, men hur det än är, så står talarna kvar med en känsla av otillräcklighet och osynlighet som undergräver språkens möjlighet till re-vitalisering och fortlevnad.

Intoleranta trender och polarisering

Dessa normativa och vetenskapliga grunder står idag i skarp kontrast till intoleranta trender runt om i Eu-ropa. I alla våra länder, även i Norden och även i Sve-rige, ser vi en ökning av rasistiska, främlingsfientliga el-ler extremistiska uttalanden. Här ingår allt oftare även våldsamma yttringar.17 Mer än tusen attacker mot flyk-tingförläggningar har registrerats av kriminalpolisen i Tyskland under 2015.18 Enligt den statistik som förs av svenska Brottsförebyggande rådet (brå) identifierades

under året 2014 uppskattningsvis knappt 6 270 hat-brottsanmälningar, vilket är den högst noterade nivån hittills och 14 procent fler än 2013. I brås årliga hat-brottsstatistik är hatbrott med främlingsfientliga/rasis-tiska motiv det i särklass vanligaste motivet följt av hat-brott på grund av sexuell läggning. Noteras kan att i 58 procent av de identifierade hatbrottsanmälningarna var gärningspersonen obekant för den utsatta och olaga hot/ofredande var den vanligaste brottsformen.19

Främlingsfientlighet, rasism och hatbrott har före-kommit i lägre intensitet och bortom det allmänna medvetandet under lång tid också i Sverige.20 Då har de dock handlat snarare om enstaka incidenter och personer. Men dessa oroväckande och sorgliga trender stärks och sprids idag samtidigt som Europa tar emot ett större antal asylsökanden och flyktingar, efter mer än 20 års relativ stabilitet. Det var senast under Jugo-slavienkrigen i början av 1990-talet som så många asyl-sökande sökte sig till Sverige och Europa. Under 2014, sökte mer än 81 000 personer asyl i Sverige. Det är en ökning med 50 procent jämfört med året innan.21

År 1969 bodde 8 miljoner människor i Sverige varav nästan en halv miljon, eller 6 procent, var föd-da utomlands. Sedan dess har både invandringen till och utvandringen från Sverige ökat. Under perioden 1970–2015 har 2,8 miljoner personer invandrat sam-tidigt som 1,6 miljoner utvandrat. Migrationen har således bidragit till drygt 1 miljon fler personer i Sve-rige. Idag bor det nästan 10 miljoner invånare i Sverige. Av dessa 10 miljoner är 1,6 miljoner eller 16 procent födda utomlands.22 Fortfarande utgör personer födda i Finland den största gruppen efter den stora invand-ringsvågen som kom kring 1970, totalt knappt 160 000 personer; Göteborg, Stockholm, Eskilstuna och Borås med Södertälje tätt efter är de kommuner där flest fin-landsfödda bor idag. Alla dessa 1,6 miljoner människor tar med sig olika språk och kulturer, olika värderingar och sätt att leva på till Europa, Norden och Sverige, precis som det gjordes under tidigare århundraden av några av våra nuvarande erkända nationella mino-riteter.23 Samernas historia har även den påverkats av inflyttningar och utflyttningar, gränsdragningar, noma-diska förflyttningar och erfarenheter av förtryck.24

I utkanten av den senaste tidens intoleranta och nationalistiska vändning, förs en juridisk och politisk debatt, för det första om själva minoritetsbegreppet och för det andra om möjligheten att använda sig av regler avsedda för nationella minoriteter i syfte att lösa frågor rörande s.k. ”nyare” eller ”nya” minoriteter.25 Enligt en restriktiv syn, är de nuvarande reglerna utvecklade och anpassade till behoven och villkoren för ”äldre”, ”tradi-tionella” grupper som har en fast koppling till landets ”territorium”. Både enskilda stater och vissa experter

8 multiethnica

nr 37 (2017)

har anslutit sig till den synen. I det här fallet kan vi använda oss av ett internationellt exempel för att illus-trera den här positionen. En ungersk ledamot i Euro-parådets parlamentariska församling, har presenterat under år 2014, en reviderad rapport om ”traditionella nationella minoriteter” i syfte att införa en ny hierarki som ger bättre skydd, och i synnerhet, starkare anspråk i fråga om territoriella grupplösningar, för de ”traditio-nella nationella minoriteterna”.26 Rapporten beklagar det faktum att det saknas en folkrättsligt heltäckande definition av nationella minoriteter och förklarar att för rapportens syfte är en ”traditionell nationell mino-ritet” följande:

…groups of persons who have been living on the same ter-

ritory for centuries and share the same national and cultural

identity. Some of them became a minority because State bor-

ders changed; others have always been a minority and have

managed to preserve their identity.

Rapporten menar att själva bristen på folkrättslig defi-nition är ett stort problem för det effektiva skyddet av ”traditionella nationella minoriteter”. Hänvisningen till gränser är givetvis inte slumpmässig, utan hänvisar till det s.k. Trianon-avtalet, dvs. fredsavtalet mellan de al-lierade och Ungern efter Första världskriget (1920), ett avtal som lämnade Ungern med ett begränsat territo-rium, betydande ungersktalande grupper i grannländer, och ett, för många ungrare, kollektivt trauma.27 I den förståelsen är den långvariga kopplingen mellan identi-tet och territorium det som är avgörande för själva kär-nan i vad som är en ”traditionell nationell minoritet”. Nyansen är fin men märkbar.

I Ramkonventionens text finns det inte en defini-tion i strikt bemärkelse, men konturerna är ganska väl avtecknade i artikel 5(1) som talar om att personer som tillhör en nationell minoritet har en egen kultur och identitet som karakteriseras av religion, språk, traditio-ner och kulturarv och av att de önskar behålla denna identitet och inte helt assimileras i majoritetssamhället. Den Rådgivande kommittén har sett avsaknaden av en strikt normativ och bindande definition som en styrka i Ramkonventionen, snarare än som ett problem. Denna ”ramdefinition” innebär i praktiken att avgörandet av vilka identiteter och grupper ska erkännas och åtnjuta olika typer och grader av stöd och rättigheter ligger hos de stater som ratificerar konventionen och inte i för-sta hand hos den Rådgivande kommittén. Endast på ett sådant sätt kan man respektera den nationella lagstifta-rens primära ansvar att teckna konturerna för den som ska ingå i det politiska demos i ett land. Någon sådan legitimerande lagstiftare finns inte inom Europarådet, även om Europarådets parlamentariska församling

granskar och diskuterar avtalsutkast. Den Rådgivande kommittén ser å andra sidan som

sin främsta uppgift på den här punkten att granska och vid behov kritisera situationer där staterna på ett god-tyckligt sätt utesluter att personer som objektivt skulle kunna anses tillhöra en nationell minoritet också får de rättigheter de rimligen har rätt till. Kommittén beto-nar att erkännandet av vissa grupper såsom officiellt erkända nationella minoriteter är av deklarativ natur och inte formellt nödvändigt som förutsättning för att enskilda personer och grupper ska tillerkännas vissa rättigheter under Ramkonventionen eller nationell lag-stiftning. Sådana kommentarer förekommer i de flesta av den Rådgivande kommitténs yttranden om olika länders tillämpning av Ramkonventionen.

Sverige gjorde en deklaration om de fem erkända grupperna i samband med Ramkonventionens ratifi-cering.28 I den sågs de finskspråkiga såsom en grupp och ingen skillnad gjordes mellan mer nyanlända (t.ex. under 1950-1970 talet) och dem som mycket länge funnits i Sverige. Tornedalingar och Meänkieli sågs såsom en egen grupp och ett eget språk. Också sam-erna sågs såsom en grupp, även i samband med ratifi-ceringen av språkstadgan och ingen speciell anpassning gjordes då vid ratificeringen med avseende på de olika samiska språken som hade diskuterats under förarbete-na till ratificeringen.29 Romani chib och jiddisch erkän-des som icke-territoriella språk i samband med den svenska ratificeringen av den Europeiska språkstadgan.

I den åsiktsfåra som betonar de ”traditionella” natio-nella minoriteterna, är man särskilt angelägen att dra tydliga gränser mellan de ”gamla” minoriteterna, som ska kunna göra starka anspråk på rättigheter och sär-ställning och de ”nya”, dvs. mer nyanlända grupper. I Kalmár-rapportens tidiga utkast (se ovan) fanns inslag av avståndstagande från all migration och en betoning av migrationens negativa effekt på minoriteters särart och traditioner; det som är väsentligt enligt detta tän-kande är den ”traditionella” minoritetens rätt att förbli i och förfoga över sin ”traditionella” region. Kopplingen till territoriet tillsammans med en vidsträckt territori-ell autonomi anses här som den bästa grunden för ett effektivt skydd av ”traditionella” minoriteter i alla län-der. Detta är också den modell som Ungern starkt före-språkar i sina grannländer, särskilt Rumänien, Serbien, Slovakien och Ukraina.

När stater såsom Tyskland, Ungern, Slovenien, Schweiz och Österrike i stor utsträckning betonar skyddet av nationella minoriteter endast i vissa terri-torier, utesluter de oftast personer som bor utanför det territoriella ”skyddsområdet” från det skydd och de rät-tigheter som de har rätt till. Ramkonventionen om natio-nella minoriteter hänvisar till ”det traditionella områ-

multiethnica 9

nr 37 (2017)

det” endast i ett fåtal situationer. Artikel 10(2) talar om ”områden som traditionellt eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter” med avseende på språkets användning i den offentliga sektorn. På samma sätt talar Artikel 11(3) om topo-grafiska skyltar och ortnamn i sådana områden. Till sist tillförsäkras rätten till utbildning i och på minoritets-språket som en integrerad del av utbildningssystemet under Artikel 14(2) i Ramkonventionen. Alla andra rättigheter och aspekter på rättigheter är i princip obe-roende av territoriell koncentration eller ”traditionell” bosättning. Här är det gruppens situation, behov och önskemål som är grunden för vad som är rimligt och nödvändigt i ett samråd mellan minoriteten och de ansvariga myndigheterna.

Särskilt viktigt är i detta sammanhang att lyfta fram betydelsen av Artikel 6 i Ramkonventionen, som inte skiljer mellan ”gamla” och ”nya” grupper eller mellan ”traditionella” områden och nya bosättningsmönster, eller för den delen ett nomadiskt levnadssätt eller avsaknad av tydlig koppling till ett specifikt landom-råde (såsom är aktuellt för judar eller romer i Sverige). Enligt Artikel 6 är staten alltid skyldig att främja sam-arbete och dialog bland alla invånare i landet, dvs. både bland minoriteter och majoriteten och oavsett etnisk, språklig, religiös eller annan bakgrund och tillhörighet. Sådan kontakt, dialog, samarbete, respekt och förstå-else är i synnerhet viktiga inom tre sfärer som identifie-ras uttryckligen i Artikel 6, nämligen utbildning, kultur och massmedia.

Den svenska lagstiftningen utgår ifrån den territori-ella principen vad gäller t.ex. användningen av mino-ritetsspråk i kontakter med förvaltningsmyndigheter, domstolar och inom äldreomsorgen och förskolan.30 Lagstiftningen utgår ifrån personlighetsprincipen vad gäller rätten till utbildning.31 Territorialitetsprincipen är flexibel i Sverige, då nya kommuner kan anhålla om att ingå i förvaltningsområdet, men man kan tycka att det är olyckligt att regleringarna och informationen om utbildningsfrågor och övriga minoritetsrelevanta aspekter inte finns samlade i lagstiftningen och i det offentligas informationskanaler.32 Det är också olyck-ligt att sakfrågorna finns så splittrade i olika lagar i den svenska rättsordningen, med vissa frågor i en lag med namnet Lagen om nationella minoriteter och minoritets-språk, men väsentliga aspekter, såsom utbildning, i annan speciallagstiftning.

En annan trend som idag försvårar det internatio-nella och nationella minoritetsskyddet är kampen, eller t.o.m. ”kriget”, mot terrorism och mot annan internationell brottslighet. Diskursen om ett konstant terroristhot är ett nytt uttryck för de ofta automa-tiska kopplingar som anses existera mellan minorite-

ter och risker för statens eller ”nationens” säkerhet. Detta kan förstås mot bakgrunden av faktiska förhål-landen, såsom minoriteters bosättning vid gränsom-råden, men också genom mer eller mindre korrekta antaganden om religiösa kontakter eller kontakter mellan en minoritet och ”moderlandet”. Resultatet är oftast misstänksamhet och avståndstagande på kol-lektiv nivå, snarare än genom användning av rättsliga verktyg såsom delgivande av (individuella) misstankar och vid behov häktning och åtal. Den svenska poli-sens kartläggning av mer än 4.000 romer och romska barn är ett exempel på sådant kollektivt misstänklig-görande som inte är acceptabelt i ett rättssamhälle.33 I en tidigare tappning kan man erinra sig om misstan-ken om de finskspråkigas potentiellt kommunistiska hot för Sverige och åsiktsregistreringen.34 Idag är det islamofobin som står för en stor del av denna säker-hetslinje i hela Europa, också i Sverige.35 Flera jurister har varnat för att sådana kollektiva och genomgripan-de åtgärder som massövervakning, åsiktsregistrering, internationellt utbyte av personlig information, eller andra begränsningar av den personliga integriteten kan kränka de straffrättsliga principerna och reglerna i Sverige såsom att brottslighet ska styrkas bortom allt rimligt tvivel och att brottsmisstänkta ska betraktas som oskyldiga till dess att en misstänkt blir dömd.36 Den starka rättsstatskänslan i Sverige har sin grund lång tillbaka i tiden. Redan i Upplandslagen (1266) heter det att land ska med lag byggas; medborgarna har ett intresse att känna till de grundläggande spel-reglerna i det samhälle de lever i. Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet innebar en skrift-lig grundlag gällande för hela riket och följde i spåret som hade öppnats genom det kodifieringsarbete som mycket tidigare (under 500-talet) hade gjorts under den bysantinske kejsaren Justinianus.37

Vi ser härmed en fördjupad polarisering inom våra samhällen, med stor öppenhet, en kosmopolitisk världs-bild, globalt relevanta regler om mänskliga rättigheter, mångfald och rättsstatsprinciper å ena sida, dvs. en syn som bygger på likhet och gemensamma intressen för ett demokratiskt styre, och å andra sidan en hotbase-rad, nationalistisk och ibland även rasistisk människo-syn som bygger på rädsla och åtskillnad. Den här pola-riseringen är inte ny i sig, men den blir mer intensiv och genomgripande genom internationaliseringen och globaliseringen av idéer, penning- och informationsflö-den och beslutsfattande på flera nivåer (det som kallas flernivåstyre). Polariseringen främjas även av de stora möjligheterna som öppnas genom elektronisk kommu-nikation och sociala medier. Sådan kommunikation är inte alltid faktagranskad eller respektfull.

10 multiethnica

nr 37 (2017)

Europa i ett längre perspektiv

Om vi betraktar Europa i ett mycket längre perspek-tiv, närmare bestämt för 1.500 år sedan, kan vi i vissa avseenden finna att dagens situation inte är så olik den kring år 300 e.kr. då befolkningsökningen och klimat-förändringar hade minskat tillgången till villebråd. Go-terna flyttar från sina boplatser vid södra Östersjön till området norr om Svarta havet. Angler och saxare slår sig ner vid Nordsjökusten och tränger undan de keltis-ka folkgrupperna till de brittiska öarna. Så småningom kommer hunnerna från öst och fram till floden Volga och tränger undan östgoterna och västgoterna och de sistnämnda tvingas fly mot Balkanhalvön. Attilas fram-ryckning utlöste en tvåhundraårig folkvandring i Euro-pa. Östgoterna kommer in i nuvarande Italien och av-satte år 476 e.kr. den romerska kejsaren i Ravenna. Van-dalerna lämnar Centraleuropa och drar med svåra härj-ningar längs med atlantkusten och ner mot Nordafrika där de skapar ett nytt rike.38 Tomrummet i Öst- och Centraleuropa fylldes på 400- och 500-talet av slaviska folk och den europeiska kontinenten hade härmed fått en mycket mer sammansatt befolkning och språkkarta. Denna mångfald kom att fördjupas ännu mer senare genom kontakterna med det osmanska imperiet, ”upp-täcktsfärder”, global handel och kolonisering.

Med ett sådant längre perspektiv som bakgrund kan vi konstatera att Europa har klarat sig rätt bra och att de europeiska länderna fortfarande toppar listorna över de länder som har högst levnadsstandard.39 Sverige och Tyskland som har tagit emot störst antal inflyttade under de senaste åren har också de mest dynamiska ekonomierna i Europa just nu.40 Den nuvarande euro-peiska integrationen är en viktig och intressant process som knappast kommer radera ut mångfalden och kom-plexiteten av befolkningar, kulturer, traditioner, reli-gioner och språk. I ett sådant långt perspektiv är det en bragd och stor vinst att vi i dagens Europa har ett rättsligt och bindande system av folkrättsliga avtal med tillhörande övervakningsmekanismer som garanterar den enskilda människans rättigheter. Vi har även euro-peiska och globala avtal om språkens och minoritets-kulturernas betydelse som omfattar deras individuella och kollektiva dimensioner. Dessa instrument ska säkra att alla språken är i grunden lika utifrån användarnas perspektiv, även om historiska och politiska omstän-digheter har givit dem olika hierarkiska positioner i våra samhällen.

Flera av nobelpristagarna för år 2015 betonade i sina festtal språkets kraft och läsandets betydelse. ”Som en flygande magisk matta” sade nobelpristagaren i eko-nomi, Angus Deaton, att han upplevde att det var att kunna läsa och vara med om äventyr genom böckerna

och att kunna drömma sig bort ifrån den ibland trista och mörka vardagen.41 I sitt starka och känslofyllda inlägg gjorde nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Alexievich, tydligt hur oumbärliga språket och litte-raturen är för att främja förmedling av, förståelse för och empati även för situationer och lidanden för vilka ord egentligen saknas och för att låta oss kunna slita oss loss från det ”förgångnas rovdjurslika grepp”, i det språk som ligger närmast vårt hjärta och våra upplevel-ser just då.

Utan det muntliga och skriftliga språkets verktyg finns för de flesta av oss få möjligheter att kommuni-cera meningsfullt med vår omgivning och att känna oss trygga i oss själva. Det är särskilt viktigt för dem som befinner sig i ett underläge i samhället, bl.a. på grund av tillhörighet i en minoritet. Det som finns till buds i våra dagar tycks vara det visuellas övertydliga tyranni som tar oss gisslan genom allehanda skärmar och fotostinna publikationer.42 Vi lockas till konsum-tion och till snabba beslut genom siffror, diagram, bil-der, youtubefilmer m.m. som tolkar verkligheten för oss men som inte alltid förmår förmedla på ett nyanse-rat, reflexivt och konstruktivt sätt kärnan i det mänsk-liga lidandet.43 Eller också så kan vi välja isolering och apati; eller ännu värre så kan vi välja våld, privat och offentligt, dvs. politiskt.44 Till sist, är det tystnaden och döden som återstår.45

Noter1 Se http://www.coe.int/en/web/minorities/ Arbetet med språk-

stadgan kan följas här: http://www.coe.int/t/dg4/education/minlang/.

2 Copenhagen European Council (1993) and Madrid European Council (1995). Se: http://eur8-lex.europa.eu/summary/glos-sary/accession_criteria_copenhague.html.

3 Sia Spiliopoulou Åkermark, “Shifts in the multiple justifications of minority protection”, European Yearbook of Minority Issues, Vol. 7 (2007/2008), 5-18

4 See t. ex. Anu Pylkkänen, Trapped in Equality, Studia Historica 78, Jyväskylä (2009); M.W. Allodi, “Equal opportunities in Edu-cational system: the case of Sweden,” European Journal of Educa-tion (2007) 42, 1, 133-146; Sia Spiliopoulou Åkermark, “The Limits of Pluralism – Recent Jurisprudence of the European Court of Human Rights with Regard to Minorities: Does the Prohibition of Discrimination Add Anything?” Journal on Eth-nopolitics and Minority Issues in Europe, (2002) Issue 3, http://www.ecmi.de/fileadmin/downloads/publications/JEMIE/2002/nr3/Focus3-2002_Akermark.pdf. Johanna Laakso et al., Towards Openly Multilingual Policies and Practices: Assessing Minority Language Maintenance in Europe (Multilingual Matters, 2016), 181-182.

5 CDL-INF(2001)019-e, Report on the Preferential Treatment of National Minorities by their Kin-State, adopted by the Venice Commission at its 48th Plenary Meeting, http://www.venice.

multiethnica 11

nr 37 (2017)

coe.int/webforms/documents/default.aspx?pdffile=CDL-INF%282001%29019-e; OSCE High Commissioner on Natio-nal Minorities (2008) The Bolzano/Bozen Recommendations on National Minorities in Inter-State Relations, http://www.osce.org/hcnm/33633?download=true. För en vetenskaplig diskus-sion se Matti Juttila, “Desecuritizing Minority Rights: Against Determinism,” Security Dialogue, Vol 37, No.2 (2006), 167-185.

6 Barns och ungdomars deltagande är här ett gott exempel av denna utvidgning av demokratidiskussionen; se Rebecca Stern, The Child’s Right to Participation. Reality or Rhetoric? (Uppsala, ak. avhandling, 2006)

7 Sia Spiliopoulou Åkermark, “Participation: A Complement or a Substitute to Parliamentary Democracy?” i K Palonen & J M Rosales, Parliamentarism and Democratic Theory (2015), 279-298. För en omfattande diskussion om sökandet efter ”folket” se Pierre Rosanvallon, Le peuple introuvable. Histoire de la repré-sentation démocratique en France (Gallimard, 1998).

8 För svenska översättningar och de tidiga övervägandena se de ursprungliga omfattande riksdagsdokumenten: Steg mot en minoritetspolitik – Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk, SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik – Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter, SOU 1997:193 samt Regeringens proposition 1998/99:143. För en diskussion om de tidiga åren se Sia Spiliopoulou Åkermark & Lena Huss, “Ten Years of Minority Discourse in Sweden,” i Sia Spiliopoulou Åkermark et al. (red), International Obligations and National Debates: Minorities around the Baltic Sea (The Åland Islands Peace Institute, 2006), 545-587.

9 Council of Europe, Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities, Ninth Activity Report (2012-2014): https://rm.coe.int/CoERMPu-blicCommonSearchServices/DisplayDCTMContent?documentId=0900001680097ec4 och en muntlig presentation av de huvudsakliga punkterna i en podcast med Sia Spiliopoulou Åkermark: http://www.humanrightseurope.org/2014/09/pod-cast-europe-the-demonisation-of-minorities-and-the-rise-of-intolerance/

10 Laakso et al. (not 4), 8-16.

11 Europarådet, Tematisk kommentar nr 3 om Språkliga rättigheter enligt ramkonventionen för personer som tillhör nationella minori-teter (2012). En svensk översättning av kommentaren finns till-gänglig: https://rm.coe.int/CoERMPublicCommonSearchServi-ces/DisplayDCTMContent?documentId=09000016800c1202

12 Här har Kommentaren bl.a. en hänvisning till Rådgivande kom-mitténs andra yttrande om Sverige, där Sverige fick kritik för sin lagstiftning som tidigare krävde kunskaper i minoritetsspråket för att kunna åberopa rätten till modersmålsundervisning för barn i skolan.

13 Leena Huss har bl.a. betonat vikten av utvecklingen av kontakt-lingvistiken och av flerspråkighetsforskning. Språken ses i hen-nes arbete inte i isolering och alla språk är viktiga för användar-na. Bland alla hennes böcker och artiklar kan nämnas: Språkliga möten. Tvåspråkighet och kontaktlingvistik (tillsammans med Ulla Börestam, 2001) och avhandlingen Simultan tvåspråkighet i svensk-finsk kontext (Studia Uralica Upsaliensia 21, 1991). Leena Huss har även försvarat vikten av och behoven för de mindre språken och arbetat praktiskt och teoretiskt särskilt med sydsa-miskans ställning och revitalisering. För en forskningsvägledning se “Researching language loss and revitalization” i Encyclopedia

of Language and Education (2008) ss. 3274-3286. För en mer praktisk tillämpning se Vedtieh vadtesem dov maanese: Giele-maahtoeh nuopiem jijtje--veeljemasse vadtieh (“Ge ditt barn en gåva. Språkkunskaper ger valfrihet” (fokus: (syd)samiska, Utgiven av Sameskolstyrelsen 2007).

14 Se t.ex. projektet European Language Diversity for All (ELDIA), www.eldia-project.org, och dess vetenskapliga slutpublikation: Johanna Laakso et al., Towards Openly Multilingual Policies and Practices Assessing Minority Language Maintenance Across Europe (Multilingual Matters, 2016).

15 Ibid. Se specifikt resultaten för karelska, kvenska, samiska och meänkieli i Finland, Norge och Sverige.

16 Lotta Omma, Ung same i Sverige: livsvillkor, självvärdering och hälsa (Umeå, 2013); L. Jacobsson, Psykisk ohälsa och självmord bland renskötande samer, http://www.medfak.umu.se/digitalAs-sets/88/88043_jaconsson_2.pdf (per 09-03-2016); John Petter A. Stoor et al.,“‘We are like lemmings’: making sense of the cul-tural meaning(s) of suicide among the indigenous Sami in Swe-den”, International Journal of Circumpolar Health, 74: 27669 (2015); Sveriges radio, Flera unga samer tar livet av sig: ”Ingen förstår hur det är att vara same i Sverige i dag” (16.04-2015), http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=6142510.

17 Justitiedepartementet,Våldsbejakandeextrem-ism i Sverige: nulä-ge och tendenser, Ds 2014:4; ”Den svenska terrorn”, Tidningen EXPO 2015/4; Nya attacker mot asylboenden i Sverige, 7-11-2015, http://svenska.yle.fi/artikel/2015/11/07/nya-attacker-mot-asylboenden-i-sverige.

18 Dagens Nyheter, 2016-01-28.

19 Hatbrott 2014, Brottsförebyggande rådet, http://www.bra.se/publikationer/ 2015 -508-05-hatbrott

20 ”Lång rad rasistiska mord och våldsbrott i Sverige”, Svenska dag-bladet, 24 oktober 2015, http://www.svd.se/lang-rad-rasistiska-mord-och-valdsbrott#sida-1

21 ”Antalet asylsökande ökar för tredje året i rad”, Statistiska cen-tralbyrån (SCB), http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Antalet-asylsokande-okar-for-tredje-aret-i-rad/.

22 ”Från Finland till Afghanistan – invandring och utvandring för födda i olika länder sedan 1970”, SCB (2016), http://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/BE0701_2016A01_BR_BE51BR1601.pdf.

23 Skolverket, En historia av förtryck (om romer i Sverige), http://www.skolverket.se/skolutveckling/larande/nationella-minori-teter/romer/inledning/en-historia-av-fortryck-1.215165 (per 9/3/2016).

24 Peter Sköld (red), Vid foten av fjället: forskning om samernas his-toria och samhälle (Umeå, 2012).

25 Sådana lösningar kan finnas genom en analog tillämpning av regler eller genom användningen av sådana minoritetsrelevanta normer som tolkningsutfyllnad när det gäller nyare grupper. R. Medda-Windischer, Old and new minorities: Reconciling diversity and cohesion (Baden-Baden, 2009).

26 Ferenc Kalmár, The situation and rights of traditional national minorities in Europe, Doc. 13445, Parliamentary Assembly of the Council of Europe, Committee on Equality and Non-Dis-crimination (March 2014), http://www.assembly.coe.int/nw/

12 multiethnica

nr 37 (2017)

xml/XRef/X2H-Xref-ViewPDF.asp?FileID=20561&lang=en. Europarådets parlamentariska församling antog därefter Resolu-tion 1985(2014) som noterar rapporten utan dock att följa dess resonemang.

27 János László, Historical Tales and National Identity (London, 2014).

28 För information om ratificeringen och om olika staters deklara-tioner och reservationer, se Europarådets traktatsektion (Euro-pean Treaty Series, ETS 157): http://www.coe.int/en/web/con-ventions/full-list/-/conventions/treaty/157.

29 För Sveriges deklaration i samband med Den europeiska språk-stadgan se: http://www.coe.int/en/web/conventions/full-list/-/conventions/treaty/148/declarations?p_auth=lHPmMpnZ.

30 Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, SFS 2009:724.

31 Skollagen SFS 2010:800 och Skolförordningen SFS 2011:185.

32 De utmärkta hemsidorna www.minoritet.se och http://www.skolverket.se/skolutveckling/larande/nationella-minoriteter måste härmed ses som komplementära.

33 ”Över tusen barn med i olaglig kartläggning”, Dagens Nyheter, 23-9-2013.

34 Anna Katarina Helkama-Rågård, Det röda hotet ifrån Finland: de finska kommunisterna som ett svenskt säkerhetsproblem 1944-1975 (Helsingfors 2005). Se även diskussionen om åsiktsregist-rering i Sverige i Skyddet för den personliga integriteten, SOU 2007:22.

35 Europarådet (Council of Europe, not 8 ovan). Johan Cato, När islam blev svenskt: föreställningar om islam och muslimer i svensk offentlig politik 1975-2010 (Lund, 2012).

36 Svenska advokatsamfundets generalsekreterare Ann Ramberg har i flera inlägg kommenterat de rättsliga effekterna av kampen mot terrorism. Se: https://annerambergs.wordpress.com/.

37 Se inledningen till Sveriges grundlagar och riksdagsordningen (Sveriges riksdag, 2015). T. Mommsen et al. (red.), The Digest of Justinian, (Philadephia, 1985, 4 vol.).

38 Dick Harrison, ”Vandalerna var inga vandaler”, i Forskning & framsteg, 2002(8), 8-12, om att vandalerna inte förtjänar sitt ännu idag dåliga rykte i ordet ”vandalism” och att vandalerna inte var bättre eller sämre än andra folk i sin samtid.

39 Human Development Report 2015, http://hdr.undp.org/en/com-posite/trends (per 10.03.2016).

40 OECD, Economic forecast, http://www.oecd.org/eco/outlook/ (per 14.3.2016).

41 Angus Deatons festtal 2015: http://www.nobelprize.org/media-player/index.php?id=2575 och Svetlana Alexievich festtal 2015: http://www.nobelprize.org/mediaplayer/index.php?id=2591 (per 14.3.2016). Här finns också lank till talen i skrift.

42 Frågan om bildernas begränsande effekter diskuteras bl.a. av Bruno Bettelheim i boken The Uses of Enchantement: The Mea-ning and Importance of Fairy Tales (New York, 1976).

43 Socialstyrelsen, Psykisk ohälsa bland unga (2013).

44 Hannah Arendt, On Violence (New York, 1970); Richard Deve-tak & Christopher Hughes, The Globalization of Political Violence (2008). Förenta nationernas Specialrapportör om våld mot kvin-nor har ett flertal rapporter om ämnet. Se: http://www.ohchr.org/EN/Issues/Women/SRWomen/Pages/SRWomenIndex.aspx.

45 Se ovan not 16 om psykisk ohälsa och självmord samt den ska-kande dokumentationen i boken När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka – Minnesbilder från samernas skoltid (Stockholm, 2015).

multiethnica 13

nr 37 (2017)

Situationen för Sveriges östersjöfinska nationella minoritetsspråk finska och meänkieli 2016JARMO LAINIO

Bakgrund och utgångspunkter

Situationen för de nationella minoritetsspråken i Sve-rige är alltjämt alarmerande ur deras överlevnadssyn-vinkel. Detta har också återkommande påpekats av forskare, ideella organisationer och från internationellt håll, bl a av Europarådet. Åtminstone för meänkieli och sverigefinska kan man anta att talarnas syn på sina respektive språk delvis beror på vilken prestige språ-ken har – dvs. vad vill man göra med dem, privat och offentligt – men också på vilken status de har – dvs. vad kan man göra med dem, både genom formellt och ekonomiskt samhälleligt stöd samt lagstiftning. Dessa utgångspunkter påverkar i sin tur direkt eller indirekt en rad andra aspekter, såsom viljan och möjligheten att ha det som undervisningsspråk i skolan, språkens me-ritvärde på arbetsmarknaden och aktiva försök att på-verka i en nationell språkpolitisk debatt.

De föregående utgångspunkterna kan antas hänga ihop med i vilken grad språken är anpassade till eller

standardiserade i sina respektive miljöer. Man kan även omvänt diskutera i vilken mån miljöerna eller förståel-sen för språken är eller ska vara anpassade till språkens nuvarande utvecklingsgrad. Om språken inte matchar de behov som finns för deras bruk, eller kunskaperna i dem inte gör det, leder detta lätt till en negativ spiral där en otillräcklig kunskap leder till att språken inte fyller behoven. Detta medför i sin tur till att språken förlorar i prestige, vilket leder till att man inte lär sig dem i tillräcklig utsträckning. Därigenom påbörjas en ny spiral som leder till att man inte utvecklar en till-räcklig kunskap osv. I slutändan kan man då se ett slut-giltigt språkbyte, där ett av tecknen är att endast äldre talare återstår som kompetenta brukare av språken.

Om meänkielis utmaningar vad gäller standardise-ring och därtill hörande aspekter har Lainio & Wan-de nyligen skrivit en artikel (2015), baserad på Einar Haugens klassiska språkpolitiska modell (t ex Haugen 1987). Den får utgöra en fond till denna presenta-tion, i vilken ett försök görs att jämföra vad man vill och kan göra även med sverigefinska, i jämförelse med meänkieli och med utgångspunkt i Haugens modell.

Den period som föregick 2000-talet kan inte sägas ha stöttat meänkielis eller sverigefinskans användning i det offentliga, mer än genom tolk och partiellt genom skolsystemet, som dock hela tiden byggt på frivillig-het och kommunernas vetorätt mot att ge hemspråks- eller modersmålsundervisning. Däremot har sentida formella regleringar sedan år 2000 gett de nationella minoritetsspråken, särskilt i förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska, vissa sådana rättigheter som stöder deras offentliga bruk. Man kan dock invän-da att praxis inte heller idag helt följer de formella reg-leringarna (Rohdin 2014). Den röda tråd, det mantra, som formulerats såväl på 1960-talet som på 2000-talet lyder: ”i Sverige talar vi svenska” (Schwarz 1967; Lainio 2014). Även om det finns vissa positiva tendenser i den senare utvecklingen, försöker jag nedan ge en helhets-beskrivning av den fas i språkbytessituationen som fin-ska och meänkieli befinner sig i kring 2015.

Genom språklagen 2009 fick de nationella minoritetsspråken, däribland finska och meänkieli, samma rättigheter som svenska och teckenspråk. Genom det allmännas försorg skulle man kunna få använda, utveckla och lära sig språken. I sin artikel granskar Jarmo Lainio hur lagar om nationella minoriteter har uppföljts i Sverige, hur kunskaperna i minoritetsspråken ser ut, hur utbildningssystemet fungerar och hur språkutvecklingen sker idag. I synnerhet koncentrerar Lainio sig på indikatorer med vilka man kan analysera språkbytessituationen för finska och meänkieli. Viktiga och delvis nya aspekter i diskussionen om Sveriges minoritetsspråk är bl.a. Jarmo Lainios granskning av litteracitetens och skriftspråkets roll i språkbevaringen. Genom att använda Einar Haugens språksociologiska modell argumenterar Lainio bl.a. för att utbildningssystemet behöver förnyas ur de språkpolitiska målens synvinklar, samt att minoritetsspråken bör följas upp och uppdateras för nya behov. Även kunskaperna i minoritetsspråken bör öka inom den offentliga förvaltningen.

14 multiethnica

nr 37 (2017)

Formella aspekter på stöd för meänkieli och (sverige)finska

Nedan sammanfattas först kortfattat en del milstolpar i det formella stödet till finskan och meänkieli. Det är något anakronistiskt att kalla finskan i Norrbotten för meänkieli innan den blev känd och erkänd under detta begrepp, men jag har ändå försökt följa en så-dan uppdelning. Man kan också notera att det nutida lagstiftade stödet (för finskan utanför meänkieliområ-det) gäller finska, inte sverigefinska, som är en van-lig benämning som fast boende i Sverige använder om sin finska. Sedan mitten på 1990-talet är språken for-mellt uppdelade på finska och meänkieli, särskilt efter år 2000. I beskrivningen av utvecklingen för ”norrbot-tensfinskan/tornedalsfinskan” används här alltså nor-malt meänkieli, om den av tradition talade varieteten i regionen.

Här sammanfattas en del beslut och regleringar som varit viktiga för språkens utveckling och stöd.

Finska blev 1844 kallat ett inhemskt språk – det som då endast kallades finska blev i en not i Sveriges Riksdag konstaterat vara ett inhemskt språk i Sverige (Lainio 2014). De former av finska som man avsåg var de som talades i tre huvudsakliga regioner där finska talades och hade talats: Tornedalen/Norrbotten, de skogsfinska områdena (där Värmland blev sista håll-platsen) och Stockholm (se även Folkräkningen 1930).

En veritabel försvenskningsperiod och förbudspo-litik gentemot finskan påbörjades och intensifierades från omkring 1888, då endast skolor som undervisade på svenska skulle komma att få statsbidrag (Wande 1996). Denna assimilationsperiod pågick i stort sett till 1960-talet.

Både finska och meänkieli blev en drivande del i den process som hemspråksreformen riktade in sig på från sent 1960-tal och tidigt 1970-tal, dock med utgångspunkt i att det handlade om invandrade språk-grupper, vilket tornedalingarna knappast uppfyllde på 1970-talet, dvs. i modern tid.

En relativt långsam självständighetsprocess för meänkieli pågick under 1980- till 2000-talet, då det alltmer började betraktas som ett språk. Orsakerna till den processen går delvis tillbaka på tornedalska barns svårigheter att ta till sig finska som undervisningsspråk i hemspråksundervisningen (Kenttä 1986; Lainio & Wande 1996).

Finskan fick 1994 ett formellt erkännande som inhemskt språk i Regeringens Skrivelse (1994:1), exakt 150 år efter det första erkännandet i Riksdagen. Detta bidrog också till att förståelsen för att tornedals-finskan skulle kunna ses som ett eget språk ökade.

Alla språk som undervisades som hemspråk blev

fr o m 1997 refererade till som modersmål, vilket kommit att få en tydlig symbolisk roll. I praktiken har detta inte medfört avgörande förbättringar för språken, snarare har reduktionen och negligeringen av den undervisningen fortsatt och t o m periodvis accentuerats.

Under den process som föregick ett accepterande av Europararådets konventioner, som var formella krite-rier för medlemskap i EU (där Sverige blev medlem 1995), kom företrädare för meänkieli- och sverigefinska att förfäkta olika idéer om vilka språk som skulle inklu-deras. Detta resulterade så småningom i en kompro-miss som innebar att både finska som meänkieli erhöll minoritetsspråksstatus och att såväl tornedalingarna som sverigefinnarna fick minoritetsstatus (Europe-isk Stadga för landsdels- eller minoritetsspråk, 2000, på engelska förkortat ECRML, som används nedan; Ramkonventionen till skydd för nationella minoriteter, 2000, på engelska FCNM, som används nedan).

Processen som följde ratificeringarna av Europa-rådets konventioner bidrog delvis också till att en omfattande utredning om svenskans situation tillsat-tes och att svenskans position i Sverige genomlystes (SOU 2002:27). Detta utmynnade i Språklagen, som trädde i kraft 2009. Där anges att de nationella mino-ritetsspråken, bland dem finska och meänkieli, skulle få samma rättigheter som huvudspråket svenska och teckenspråk. Man skulle genom det allmännas försorg kunna få använda, utveckla och lära sig språken.

Den sista punkten omfattande inte övriga språk som kallades invandrarspråk. Inom parentes kan dock sägas att Språklagen här skiljer sig från Skollagen (2010:800), som ger alla språk, inklusive invandrar-språk, rätt att utgöra modersmål i grundskolan.

Den återkommande kritiken av Sveriges brist på uppfyllande av fr a ECRML ledde till att man tillsatte en utredning om hur man skulle kunna integrera de internationella konventionerna i svensk lagstiftning (Bengtsson 2008). Förslagen utmynnade 2009 i Lagen om nationella minoriteter (LoNM 2009). Viktiga, men inte nödvändigtvis iakttagna eller ens allmänt kända delar i LoNM, är för det första ett Grundskydd, som gäller hela landet. För det andra finns ett Utökat skydd för tre av språken (de s.k. Del III-språken enligt rati-fikationen av ECRML): finska, meänkieli och samiska. Valda regionala och statliga myndigheter ska ge ser-vice på dessa språk enligt särskilda regleringar. Dessa tre språk har också kunnat ingå i s.k. förvaltningsområ-den för respektive språk, genom att kommunerna efter 2010 kunnat ansluta sig till dessa på frivillig basis. När regeringen efter ansökan godkänt en ansökan, har ock-så respektive landsting där kommunerna ingår blivit delar av förvaltningsområdena. Funktionaliteten och

genomförandet av LoNM, som övervakats av Länssty-relsen i Stockholm och Sametinget tillsammans, har återkommande kritiserats. Detta har lett till att den nu är under utredning (KU 2016:02)).

I stort sett parallellt med den ovan angivna utveck-lingen genomfördes en reformering av lärarutbildning-en genom en egen utredning. I den första vändan togs inte de nationella minoritetsspråken eller modersmå-len med (U 2007:10; Dir. 2008:43). Med tanke på att det inte funnits en formell utbildning till modersmåls-lärare efter 1988, och att dessa språk skulle uppmärk-sammas särskilt, väckte detta stor förvåning och kri-tik. Detta ledde till ett förslag som utarbetades under Högskoleverket (HSV 2011:14R). Denna utredning följdes inte fullt ut, men har lett till en förnyad lärar-utbildning, i första hand för finska, meänkieli, romani chib och samiska. Även jiddisch kan framöver komma att inkluderas i lärarutbildningen. De nationella mino-riteterna har påtalat att behoven av modersmålslärar-utbildning för årskurs 7-9, som blev fallet, inte är av lika hög prioritet som förskollärar- och tvåspråkiga lärarutbildningar för de läge åldrarna. (Lost moment-um, 2016; jfr Sametingets skuggrapport 2016). Detta delvis nya behov är en effekt av ett ökat intresse för omsorg i förskolan på eget språk bland unga föräld-rar, mycket tack vare LoNM, men även beroende på en allmänt mer uppskattande syn på de nationella minoritetsspråken.

Rätten till modersmålsundervisning ändrades för både finska och meänkieli den 1 juli 2015. Detta var en konsekvens av att kritik framförts både i Europarå-dets granskningar och av de nationella minoriteterna: språkbytet har avancerat så långt för alla nationella minoritetsspråk, att det inte längre bara handlar om att använda, utveckla och lära sig ett språk som finns i närmiljön och i hemmet, utan att täcka de behov som uppstått genom att flera föräldragenerationer inte fått eller kunnat lära sig språken. En revitalisering av språ-ken har med andra ord blivit nödvändig.

En del av dessa regleringar och stödåtgärder som det fattats formella beslut om kan ännu inte utvärderas fullt ut. I denna artikel ska ändå vissa av de förutsätt-ningar som gäller för finska och meänkieli – deras pre-stige, status och graden av språkutvecklande proces-ser såsom standardisering av dem – diskuteras i detalj (Lainio & Wande, 2015; jfr Lainio 2000). Man kan ställa vissa frågor som leder in i detaljdiskussionerna:

• Hur ser kunskaperna i minoritetsspråken ut bland både talare och myndighetsföreträdare?

• Hur stöttar utbildningssystemet en sådan utveckling?

• Hur väl är språken anpassade till de nya beho-

ven och möjligheterna?• Vilken roll skulle standardiserade skriftspråk

kunna ha?• Hur utbredd är litteraciteten bland talarna?

Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk som fond för diskussionen

Den kanske mest omvälvande och för talarna mest hoppingivande nyheten inom det språkpolitiska fältet för finska och meänkieli efter ratifikationen av Euro-parådets två konventioner, är Lagen om nationella mi-noriteter (LoNM 2009), som trädde i kraft exakt tio år efter Sveriges ratificering av ECRML och FCNM. LoNM kan ses som en direkt följd av den internatio-nella övervakningen av Sveriges arbete med konven-tionerna och en vilja att på politiskt håll åtgärda en del av den kritik som framförts. Liksom konventioner-na tar LoNM en utgångpunkt i en mångsidig stöttning av språken i det offentliga livet, där myndigheter kan åläggas ett ansvar som är möjligt att utvärdera.

LoNM består av en allmän del, Grundskyddet, och en mer riktad del, det Utökade skyddet, som också är direkt riktat mot de tre nationella minoritetsspråken som – i egenskap av territoriella språk, vilka togs upp under Del III i ECRML – redan 2000 fick förvalt-ningsområden. En sammanfattning av Grundskyddet i LoNM 2009 innebär följande för hela landet:

1) förvaltningsmyndigheter ska informera de natio-nella minoriteterna på lämpligt sätt om deras rät-tigheter när det behövs,

2) det allmänna har ett särskilt ansvar för att skyd-da och främja de nationella minoritetsspråken och ska även främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige,

3) barns utveckling av en kulturell identitet och an-vändning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt.

4) förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella mi-noriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med representanter för minoriteterna i sådana frågor.

Grundskyddet är enligt Rohdin (2014) det som är minst känt av kommunerna. Det utökade skyddet i förvaltningsområdena innebär enligt LoNM bl a föl-jande. Utöver grundskyddet finns särskilda rättigheter som gäller i förvaltningsområdena för samiska, finska och meänkieli. I kommuner som ingår i förvaltnings-området ska följande gälla:

5) De nationella minoriteterna ska enligt vissa regler kunna använda sitt språk i kontakt med myndighe-ter, både muntligen och skriftligen.

6) Förvaltningsmyndigheter måste se till att det finns personal som behärskar språket eller språken.

7) Kommunen ska också kunna erbjuda barn- och äldreomsorg, helt eller delvis, på minoritetsspråken.

Åtminstone åtgärderna under 1, 2, 5, 6 och 7 torde kräva att vissa språkliga krav och kunskapsnivåer be-höver uppfyllas för att de ska vara meningsfulla, i den meningen att de både ska bidra till de specifika må-len med punkterna och utgöra en del av försöken att hålla språken levande in i framtiden. Bland dessa krav kan man anta att å ena sidan en hög grad av litteraci-tet bör uppnås, och å andra sidan att såväl individer, myndighetsföreträdare som språken i sig själva bör utveckla de nödvändiga språkliga resurserna för ända-målen, både allmänspråkligt och specifikt för de olika domänerna. Detta gäller såväl ordförråd som gram-matiska nivåer och textuell utveckling. Detta kräver en medveten språkplanering, en långsiktig språkvår-dande verksamhet och i dagsläget även en långsiktig och samhällsfinansierad revitaliseringspolitik av fin-ska och meänkieli (jfr Huss & Syrjänen Schaal 2015; Lainio & Wande 2015). Härvidlag är utmaningarna sannolikt större för meänkieli än finska, som ju kan använda en del av motsvarande språkutvecklande planering i Finland till sitt stöd (jfr Gröndahl 2011).

Tabell 1. Finskans och meänkielis (fet stil) förvaltningskommuner 2015-2016.

Finska (59) och meänkieli (6)

Borlänge, Borås, Botkyrka, Degerfors, Enköping, Eskil-

stuna, Fagersta, Finspång, Gällivare, Gävle, Göte-

borg, Hallstahammar, Haninge, Haparanda, Hofors,

Huddinge, Håbo, Hällefors, Kalix, Karlskoga, Kiruna,

Köping, Lindesberg, Ludvika, Luleå, Malmö, Marie-

stad, Motala, Norrköping, Norrtälje, Nykvarn, Oxe-

lösund, Pajala, Sandviken, Sigtuna, Skinnskatteberg,

Skövde, Smedjebacken, Solna, Stockholm, Sundbyberg,

Sundsvall, Surahammar, Södertälje, Tierp, Trelleborg,

Trollhättan. Trosa, Uddevalla, Umeå, Upplands Väsby,

Upplands-Bro, Uppsala, Västerås, Älvkarleby, Örebro,

Österåker Östhammar, Övertorneå.

Kommuner i fet stil är förvaltningskommuner både för meänkieli och finska. I vissa fall är kommunen även förvaltningsområde för samiska, såsom Kiruna. Utöver detta ingår en del landsting i förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska.

Tabell 2. Landstingen som ingår i förvaltningsområdena 2015.

Dalarna, Gävleborg, Jämtland, Norrbotten, Skåne, Stockholm,

Södermanland, Uppland, Västerbotten, Västmanland, Västernorrland,

Örebro, Östergötland och Västra Götalandsregionen (totalt 14).

Kommuner som ingår i förvaltningsområden för finska och meänkieli (2015)

En bakgrund till de förändringar som kom att utveck-las i LoNM var att främst en majoritet av finskans talare inte befann sig inom de fem nordliga kommu-ner i Norrbotten som av ratificeringsinstrumentet be-dömdes behöva skydd under den mer krävande Del III av ECRML. Hela 95 procent av talarna ansågs bo utanför området, vilket gjorde att konventionen fick mycket begränsad stöttande funktion för finskan. Även samiska, och i mindre utsträckning meänkieli, drabbades av liknande effekter. Efter LoNM ser 2015 den geografisk-administrativa täckningen av förvalt-ningsområdena för de territoriella språken finska och meänkieli ut som följer (för samiska, se t ex Sam-etingets skuggrapport 2016 i tabell 1), då regeringen beslutat att inte godkänna fler sökande kommuner i dagsläget, innan utvärderingen av minoritetspoli-tiken har genomförts av utredaren Lennart Rohdin (KU 2016:02).

Om såväl Grundskyddet som det Utökade skyd-det för finska och meänkieli ska kunna implemen-teras i de kommuner och landsting som ingår i för-valtningsområdena, bör det gentemot situationen idag för språken genomföras en del relativt krävande åtgärdspaket. Dessa är dels av utbildningskaraktär, dels långsiktigt språkvårdande och språkpolitiska. För att kunna ringa in sådana behövliga åtgärder, beskrivs nedan i grova drag situationen för finska respektive meänkieli.

Grundförhållanden för meänkieli och finska

För meänkieli gäller förhållandena i tabell 3 (se även Lainio & Wande 2015 och den litteratur som refere-ras där):

multiethnica 17

nr 37 (2017)

Meänkieli FinskaUngefär 70 000 kan antas förstå meänkieli (+finsktalande, varav de flesta förstår meänkieli) (RUAB 2005; siffran är hög jämfört med t ex Parkvall 2015, men hans definitioner och metoder är osäkra, och räknesätten är olika för meänkieli och finska).

Mer än +700 000 har kommit från Finland sedan tidigt 1950-tal; totalt antas ca en tredjedel ha återvänt bland dessa.

Det har funnits och finns ett ganska omfattande tvärgifte med finsk-språkiga, vilket leder till att många hem har haft både meänkieli och finska som umgängesspråk, vilket kan ha haft både en språkstöttande påverkan och inneburit en negativ påverkan för meänkieli);

- en avsevärd urbanisering till landets sydligare delar har periodvis lett till befolkningsminskning inom det tornedalska kärnområdet;

- urbaniseringen har haft en starkare dragningskraft på unga kvinnor än män.

En majoritet av sverigefinnarna har erfarit urbanisering, ekonomisk och utbildningsmässig utveckling, dvs. en ändrad livsstil, eftersom de flesta kommit från rural bakgrund och traditionellt haft kort utbildning;

- exogami har varit relativt sett vanligare bland kvinnor än män med finsk migrantbakgrund.

Språket har en regional koncentration till den nordligaste och gräns-regionen mot Finland i Norrbotten, men koncentrationer av utflyt-tare finns även i Luleå, Umeå och Stockholm: sammantaget innebär det att meänkieli i huvudsak ändå är starkt förankrat i en traditionell rural miljö och kultur.

Ungefär 712 000 ’sverigefinländare’ (inkl. svenskspråkiga finlands-svenskar och deras ättlingar, resp. andra grupper från Finland) idag, bestående av 1:a-4:e generationer av efterlevande;

- många av de kompetenta skriftspråkskunniga talarna av sverigefinska är äldre (SR/SCB 2013).

Antalet goda talare okänt och de flesta talarna är äldre;

- visst gender-specifikt språkbruk kvarlever bland både män och kvinnor.

Ungefär 200 000 kan betraktas som talare, varav de flesta är vuxna (+ en majoritet av meänkieli-talarna, som i olika grad förstår finska, beroende på individuell kontakt med språket;

- även många av de inflyttade finlandssvenskarna och romerna förstår finska).

Utbredd regional tornedalsk identitet, som inte endast grundar sig på språket/meänkieli.

Sverigefinska används i huvudsak i urbana kontexter;

- språket har ansetts vara en kärna i den sverigefinska identiteten.

Det finns en utbredd negativ inställning till meänkieli som ett ”onö-digt” språk, p g a långvarig språklig assimilation och diskriminering bland äldre, vilket ledde till att språket kunde användas bland föräld-rar/äldre, men döljas för barnen.

Det finns fortfarande en likgiltig eller negativ inställning till finskans bruk, och val av det t ex som modersmål i skolan, även om tendensen tycks ha vänt hos småbarnsföräldrar.

Utflyttning/migration av yngre till urbana områden längre söderut fortsätter.

Det finns en kontinuerlig migration mellan Finland och Sverige, ibland med ett litet nettoöverskott till Finland bland de ca 3000 personer som migrerar årligen på 2000-talet.

Många av de kulturella/språkliga karakteristika för meänkieli är kopp-lade till regionala och rurala livsstilar.

Det är svårt att peka ut distinkta kulturella särdrag bland och hos sve-rigefinnarna. Det är först i kontrast med andra grupper som sådana upplevs.

Tornedalingar, även de med meänkieli som ett arvspråk, kan antas vara helt integrerade i det svenska samhället (Wande 1996).

Väl eller helt integrerade i det svenska samhället (Björklund 2014);

- jämfört med andra språkgrupper syns detta bl a i det mycket låga antalet elever som får svenska som andraspråksundervisning (enligt Skolverket/Sveriges Officiella Statistik 2015/2106, Tabell 8 B): av de ca 250 000 elever i grundskolan som är berättigade till modersmåls-undervisning, var 0,9% finsktalande, medan 0,1% av de finsktalande erhöll SVA-undervisning.

Förutom denna typ av främst demografiska och kulturella karaktäristika, bör en språklig och sociolingvistisk bak-grundsteckning ges för båda språken.

Tabell 3. Grundförutsättningar för bruket och bevarandet av meänkieli och finska.

18 multiethnica

nr 37 (2017)

Språkliga faktorer som är av betydelse för bruket och utvecklingen av meänkieli (jfr Lainio & Wande 2015)

Meänkieli har skrivits i olika former och under oli-ka perioder av enstaka skribenter och författare. Men man kan säga att dess skriftspråk och standardspråk är “under utveckling”. Det finns viss litteratur, men få reguljära och långvariga skriftspråkliga media. Radio-sändningarna är relativt gruppens storlek och territo-riella koncentration begränsade, och det finns nästan inga reguljära tv-sändningar. Tack vare LoNM har det offentliga bruket av meänkieli sannolikt ökat. Detta beror på nya behov som skapats genom att man beslu-tat om nya lagliga rättigheter för talare och skyldighe-ter för myndigheter att använda språket.

Det finns en konfliktfylld debatt om hur man ska utveckla skriftspråket. Parallellt stöd ges idag till utvecklingen och bruket av flera dialekter/varieteter, men en konkurrens finns alltjämt mellan talare om vil-ken dialekt/varietet som är ‘bäst’ och värd de satsning-ar som behövs för att ge språket en egen standardspråk-lig utveckling. Det finns också ett ganska stort antal personer som inte ser en poäng med försöken att höja meänkielis status och utveckla det till ett eget språk. I själva verket har denna process stora likheter med fin-skans ”självständighetsrörelse” och utveckling mot ett nytt standardspråk under 1800-talets senare hälft och fram till andra världskriget (jfr Laitinen 2004; Lau-erma 2004).

Det finns ingen långsiktig forskning om meänkieli på universitets- eller språkvårdsnivå, varken för det talade eller skrivna språket. Ett antal ordboksprojekt har påbörjats, som börjat avkasta resultat. Dessa är inriktade i huvudsak på att tradera ordförrådet i bruk, inte så mycket på att skapa nyord.

Utöver interna konflikter om värdet av meänkieli och om vilken dialekt man borde stötta och fokusera på, finns helt motsatta tankar om hur man ska inte-grera svenska lånord eller i vilken utsträckning man ska ta in sådana alls. Detta leder till en lokal och regional variation på flera plan. Det finns också olika synpunkter på hur man ska hantera finsk påverkan: den är av många ansedd för att vara kontraproduk-tiv för utvecklingen av meänkieli, dvs. den minskar meänkielis potentiella egenutveckling, som är nöd-vändig för argumentationen för meänkieli som ett eget språk.

Ett centralt problem är att det finns en klart begrän-sad litteracitet både bland vuxna och barn. Litteraci-tet är grundbulten för både en skriftspråklig kultur och för en optimering i utnyttjandet av de språkliga rättigheter som meänkieli idag kan njuta av.

En del av de ovannämnda utmaningarna är kopp-

lade till att språket behöver moderniseras/uppdateras för bruk av det inom dess nutida användningsområ-den/domäner. Detta kräver både ekonomiskt stöd, institutionell planering och ett mer omfattande enga-gemang bland språkbrukarna själva. Detta behöver också omfattande utbildningsinsatser, både bland barn och vuxna.

Även efter en positiv utveckling i attityderna till meänkieli och en ökad acceptans av det som eget språk, är fortfarande ett lågt deltagande i moders-målsundervisningen ett problem. Undervisningen är varken utbredd i olika åldrar eller långsiktig på indi-vidnivån, räknat i antalet år som barnen deltar i den under en längre period. Det finns dock ingen säker statistik om detta. Den senaste rapporten till Euro-parådet nämner inga studerandetal för finska eller meänkieli (Sweden’s 6th Report to the Council of Europe, 2016; se nedan för finska).

Trots förnyelser och nya regleringar är bruket av meänkieli begränsat i det offentliga livet, även om det sannolikt upplever en höjdpunkt historiskt, räk-nat från låga nivåer. Detta är kopplat till en dubbel begränsad kompetens i formella register av språket: varken talare som vill ha service på det eller myndig-hetsföreträdare som ska erbjuda sådan har kunnat utveckla en adekvat förmåga att använda språket i de nya domänerna och funktionerna. Därtill kan läggas att utvecklingen av språket inte hållit jämna steg med de utökade funktionella möjligheterna att använda det mångsidigare idag än tidigare.

En paradox är att Ingen känd ungdomsvarietet av meänkieli har utvecklats spontant. Paradoxen består i att ungdomars språkbruk enligt äldre och mer kom-petenta talare ofta brukar anses vara ”sämre” och därför borde rättas till. Ett sådant ungdomsspråk är dock en förutsättning för att språket ska ha till-räcklig attraktionskraft just bland unga, som skulle kunna föra språkbruket vidare till vuxen ålder och nya funktioner.

Språkbytet fortsätter och är som i många motsva-rande minoritetsspråkssituationer delvis kopplat till bruket av och attityderna till vad som ska räknas som ‘autentisk’ meänkieli. Liksom beträffande ungdoms-språk finns motsvarande negativa attityder ofta kopp-lade till flerspråkigas minoritetsspråksbruk. Språkliga förändringar, som är regelbundet återkommande i alla språk, uppfattas inte nödvändigtvis som av godo, utan snarare som försämringar.

Behoven av språkbevarande åtgärder kvarstår men idag koncentrerar man sig ensidigt på revitalisering av språket. Ett sådant exempel är att det sedan 1 juli 2015 finns möjligt att erhålla modersmålsundervis-ning i meänkieli utan att ha kunskaper i det.

multiethnica 19

nr 37 (2017)

Språkliga faktorer som är av betydelse för bruket och utvecklingen av sverigefinska

Standardfinskan är huvudsaklig modell för litteracitet för sverigefinnars skriftspråkskommunikation, utbild-ning och formella språkbruk, inklusive den huvudsakli-ga undervisningen av språkets normer. Det är också en huvudnorm för mycket av medias språkbruk, särskilt för nyhets- och dokumentärförmedling.

Det talade språket kallas ofta sverigefinska, men ing-en självständig standardvarietet av det har utvecklats och dess särdrag är alltjämt dåligt beskrivna ur språk-vetenskaplig synvinkel. Samtidigt finns det en insikt om att det finns ett ökande språkligt avstånd mellan finlandsfinska och sverigefinska, även när det gäller det allmänfinska talspråket i Finland och beträffande hur samspelet mellan standardfinska och talad finska ser ut i dagens Finland (Leino 1989; Ehrnebo 2007; Nuoli-järvi & Vaattovaara 2011).

Det har heller inte utvecklats några lokala eller regi-onala varieteter av sverigefinska, vilket skulle kunna tas som intäkt för att separatutvecklingen har avancerat. Detta kan ha två förklaringar: den ena är att behoven av att använda finska i Sverige i mångsidiga samman-hang, också i privata förhållanden utanför hemmen, inte finns där; den andra är att språkbytet avancerar snabbare än att sådana varieteter hinner utveckla sig.

Liksom för meänkieli, finns det ingen känd ung-domsvarietet av sverigefinska som skulle ha utvecklats spontant. Å andra sidan finns det många språkdrag som kopplas ihop med sverigefinskan, som samtidigt ses som typiska för ungdomars svenskpåverkade språk eller som antas bero på otillräcklig inlärning av finska. Detta språkbruk anses ofta vara bristfälligt på flera plan.

Det offentliga bruket av finska har ökat tack vare nya behov baserade på nya lagliga rättigheter för talare och skyldigheter för myndigheter att använda språ-ket. Liksom för meänkieli är det troligt att finska inte tidigare har använts i offentliga sammanhang i samma omfattning som idag, varken i den svenska rikshalvan av det gemensamma riket eller i dagens Sverige.

En kluven situation uppstår fr a i Norrbotten, där det i en del fall där konkurrens mellan finska och meänkieli uppstår lokalt och regionalt, antas vara fin-ska som ges ett större bruksvärde och därmed utma-növrerar meänkieli.

En nu flera decennier lång utveckling i den svens-ka skolan har lett till att få och allt färre ungdomar utvecklar en avancerad litteracitet, en mångsidig språk-lig kompetens i finska eller förmåga att uttrycka sig obehindrat. Det finns inga nyare studier om huruvida det som tidigare ansågs kunna bli resultatet, en sorts monostylism, har utvecklats, eller om en antagen brist-

fällig kompetens, liksom för talare av ”rinkebysvenska” och liknande andraspråksvarieteter, istället delvis beror på alltför lite forskning om fenomenet (jfr Fraurud & Bijvoet 2006). En relativ styrka för sverigefinska är existensen av fem tvåspråkiga friskolor, vilka också har förskoleklasser knutna till sig.

Språkbytet för finska fortsätter och det är som i andra motsvarande minoritetsspråkssituationer – på samma sätt som för meänkieli – kopplat till bruket av och attityderna till vad som ska räknas som ‘autentiskt’ språk. Återigen på motsvarande sätt som för ungdoms-språk generellt, finns det negativa attityder kopplade till flerspråkigas minoritetsspråksanvändning. Språkliga förändringar, som är förutsättningar för överlevnaden av alla språk, uppfattas också som försämringar, inte som nödvändig anpassning till nya behov för språket.

Behoven av språkbevarande åtgärder kvarstår på många nivåer för finska, men ansträngningar görs nu relativt ensidigt för att revitalisera språket. Liksom för meänkieli är det sedan 1 juli 2015 möjligt ett erhålla modersmålsundervisning i finska som andraspråk, utan att barnen behöver ha tidigare kunskaper i det.

Utbildningsfaktorer

Utöver de nämnda två typerna av faktorer – generella och språkliga – spelar utbildningssystemet en avgöran-de roll. Där har utvecklingen under en lång tid varit av kräftgångskaraktär. Det är svårt att se några posi-tiva tendenser sedan slutet av 1980-talet, då lärarut-bildningarna i finska lades ner. Även om en del frisko-lor kom till från början av 1990-talet och en handfull har utvecklats till relativt stabila skolmiljöer, har fältet krympt för undervisning om och på finska, men även för meänkieli, sedan den fått en egen position i grund-skolan. En friskola i Kangos har en meänkieliprofil och undervisar partiellt på och om meänkieli. Man talar ibland om fritt fall sedan tidigt 1990-tal för moders-målsundervisningen (Melakari 2003). Dess minimala erbjudande i många kommuner (för de flesta moders-mål) på ungefär en timme i veckan, kan knappast ge utrymme för lärare och elever att nå målen för under-visningen till slutet av grundskolan. Samtidigt har de lärare som haft en behörighetsgivande utbildning i allt större omfattning nått pensionsåldern och det fanns ingen strukturerad lärarutbildning från 1988/1989 till 2014. Därtill saknades till en början modersmåls-lärarutbildningen i den utredning som gjordes kring 2009/2010. Det är då ingen överraskning när Skolin-spektionen sammanfattar sina inspektioner av moders-målsstödet och -undervisningen i tre rapporter (2010, 2011, 2012): många kommuner ser verksamheten i re-gel som lågprioriterad eller ignorerar den helt; den nya

20 multiethnica

nr 37 (2017)

Meänkieli FinskaMeänkieli kan sedan 2010 enligt minoritetsspråkslagen begäras att bli erhållet helt eller delvis som språk för barn i förskolan, inom det administrativa området för meänkieli

Finska kan sedan 2010 enligt minoritetsspråkslagen begäras att bli erhållet helt eller delvis som språk för barn i förskolan, inom det administrativa området för finska.

En del av det modersmålsstöd som ges i förskolan till meänkielita-lande barn/barn med meänkielibakgrund sker tillsammans med finsk-talande barn/barn med finskspråkig bakgrund, som tenderar att vara fler (t ex i Kiruna).

Det finns fem tvåspråkiga friskolor finska-svenska med ca 700 elever totalt i Sverige, varav 4 i Stockholmsområdet, de flesta av dem har också egna förskoleavdelningar;

- skolan i Örebro stängdes 2014 efter en tvist med kommunen och den i Göteborg stängdes av Skolinspektionen vintern 2016-2017, vil-ket innebär att mer än hälften av dem som startat sedan 1990-talet , har lagts ner;

- det finns en grundskoleklass i Västerås och Språkskolan i Haparanda (samarbete Haparanda och Torneå, och planerade klasser i Haninge och Borås), som arbetar tvåspråkigt, inom den kommunala skolan.

I skolväsendet erbjuds bara modersmålsundervisning av mycket begränsad karaktär;

-antalet elever som erhåller meänkieli-undervisning anges inte i offentlig statistik, siffror nämnda av Skolverket ligger kring 50 elever i hela landet, vissa lärare i Norrbotten tror att det kan röra sig om ca 100, de flesta i förskoleålder;

-en timme i veckan är en av kommunerna förespråkad tid för moders-målsundervisning, även för nationella minoritetsspråkselever.

Mindre än 50 % av de elever som var berättigade till modersmålsun-dervisning i finska i grundskolan deltog under en lång period i den, fram till 2015, vilket är lägre än de övriga tio största modersmålen i grundskolan och lägre än genomsnittet totalt;

- kommunerna erbjuder normalt en timmes modersmålsundervisning i veckan, till f n ca 4000 elever i hela landet;

- fler flickor deltar i modersmålsundervisningen.

En del av den undervisning i grundskolan som ges meänkielitalande barn/barn med meänkielibakgrund sker tillsammans med finsktalande barn/barn med finskspråkig bakgrund, som tenderar att vara fler.

Den undervisning som ska ges i finska som modersmål och finska som andraspråk fr o m hösten 2016 befaras leda till att man inte sepa-rerar nybörjare och språkkunniga elever, vilket kan leda till negativa pedagogiska konsekvenser för båda kategorierna.

Från hösten 2015 kan elever utan kunskaper i språket begära att få modersmålsundervisning i meänkieli som andraspråk;

- ingen statistik föreligger ännu om hur detta kan ha påverkat antalet elever som erhåller undervisning i meänkieli i grundskolan.

Från hösten 2015 kan elever utan kunskaper i språket begära att få modersmålsundervisning i finska som andraspråk;

- ingen statistik föreligger ännu om hur detta kan ha påverkat antalet elever som erhåller undervisning i finska i grundskolan.

Meänkieli som modersmål eller modernt språk i gymnasiet är sällsynt förekommande, om möjligheten erbjuds alls.

Finska som modersmål eller modernt språk i gymnasiet är sällsynt förekommande, om den möjligheten erbjuds alls; för finska finns krav på gymnasiebetyg för att komma in på ämneslärarprogrammet i finska.

Ämnesstudier I meänkieli återinfördes 2015 i högre utbildning efter ett avbrott fr o m 2014, vid Umeå universitet;

- det finns ingen heltidstjänst i högre utbildning i hela landet för meänkieli, en deltidstjänst för en lärare har tillsatts fr o m hösten 2016 vid Umeå universitet.

- en konsekvens är att det inte finns någon tjänst med didaktisk inrikt-ning mot meänkieli på högskolenivå

Inom högre utbildning finns det både undervisning i finska som nybör-jarspråk och för finskkunniga vid Stockholms universitet, och under-visning i finska som nybörjarspråk vid Uppsala och Umeå universitet;

- relativt regelbundet disputerar doktorander i finska med språkve-tenskaplig inriktning;

- formellt har ingen forskarutbildning med didaktisk inriktning exis-terat heller för finska i Sverige, men en sådan doktorandtjänst finns sedan hösten 2016.

-i viss mån kan kompetenta disputerade rekryteras från Finland.

Tabell 4. Utbildningskaraktäristika för meänkieli och finska.

multiethnica 21

nr 37 (2017)

Meänkieli FinskaAkademiska studier och regelrätt forskning om meänkieli lyser med sin frånvaro i den högre utbildningen (viss forskning pågår vid Uleå-borgs universitet/Oulun yliopisto i Finland);

- undervisning om språkliga och/eller kulturella förhållandena i Torne-dalen och för meänkieli har förekommit vid Stockholms, Uppsala och Luleå Tekniska Universitet, men lagts ner.

Det finns forskarutbildning i finska vid Stockholms universitet och Uppsala universitet; hälften av de lärar-/forskartjänster som fanns mot slutet av 1990-talet har dragits in;

- undervisning och forskning om finska har lagts ner under en 20-årsperiod vid Lunds, Göteborgs och Luleå Tekniska universitet samt Mälardalens högskola.

Det finns en handfull personer med doktorsavhandlingar om meänkieli/tornedalsfinska, men inga lärarutbildare med doktorsgrad.

Det finns ämneslärar-/modersmålslärarutbildning i finska vid Stock-holms universitet sedan hösten 2014, liksom en lektorstjänst knuten till den;

- en handfull studenter har antagits och påbörjat sina studier.

- det finns en handfull disputerade lärarutbildare.

En kompetensgivande distansuppdragsutbildning för Skolverket för lärare med fokus på meänkieli startades hösten 2014 vid Stockholms universitet; hösten 2016 planeras en reguljär ämneslärarutbildning i meänkieli vid Umeå universitet.

En motsvarande kompetensgivande distansutbildning för finska har efterfrågats, men hittills har detta inte resulterat i några åtgärder.

Det finns formellt en satsning på språkvård I meänkieli vid Språkrådet, men dess omfattning och aktivitetsgrad varierar;

- det är också oklart hur denna fungerar i samarbete med skolan och andra utbildningsinsatser;

- språkvårdsarbetets fokus är initialt lexikografiskt.

En avdelning för finska återfinns vid Språkrådet (ca två heltidstjänster, omfattningen varierar);

- dess uppgift är i huvudsak att utveckla ett samhällsadekvat ordför-råd för sverigefinskan, att utföra en del språkpolitiska studier och erbjuda fortbildningskurser för lärare och andra professioner där finskan är ett yrkesspråk

forts. från föreg. sida.

Det är inom utbildningsfältet skon klämmer: avgörande utbildningsfaktorer för meänkieli och finska

Det torde vara ställt utom allt tvivel att situationen in-om utbildningssektorn inte kan fylla sin funktion för att de nationella minoritetsspråken ska kunna hållas le-vande på sikt (jfr Syrjänen Schaal 2016; Spetz 2012). Bristen på förbättringar är iögonfallande också då det framförts riktad och konkret kritik från Europarådet mot Sveriges handlingsförlamning inom utbildnings-området, hittills totalt åtta gånger sedan 2000. Även om det nu pågår en utredning om situationen i stort inom minoritetspolitiken, inklusive modersmålens position inom utbildningen och lärarutbildningarna, kommer sannolikt inga förbättringar att ske under den innevarande valperioden, dvs. före 2019. Det finns hel-ler inga garantier för att så sker under nästa valperiod.

Man kan slå fast att detta inte heller leder till en hög grad av litteracitet för språkbruk inom andra sam-hälls- och sociala domäner, varken för meänkieli eller finska. För finska innebär det bl a att den språkliga åter-växten inom t ex litteraturen (se Gröndahl 2011), tea-ter, musik på finska, text- och ljudmedia, professioner såsom utbildningssektorns lärare och inom sjukvården, i domstolar, inom myndigheter mm, blir svag eller på sikt obefintlig, utan förnyad migration från Finland

eller en betydande nysatsning på utbildning i och på finska. För meänkieli är situationen utan en sådan mig-ration och trots visst regionalt intresse för språket på den finska sidan, än mer utsatt.

För att relatera denna beskrivning till samhälls-områden som inte bara berör utbildningssektorn, ges nedan först en sammanfattning av den språkpolitiska och -planerande modell som Einar Haugen utarbetade i flera steg från 1960-talet. Först sammanfattas model-lens karaktär och innehåll så som den presenterades 1987, sedan hur den kan tillämpas på meänkieli och sverigefinska.

Haugens modell och dess tillämpning på meänkieli och sverigefinska

Haugens modell (tabell 5) och dess tidigare varian-ter har använts i en mängd olika språkpolitiska sam-manhang (se t ex de artiklar som uppmärksammade Haugen i ett jubileumsnummer; Ammon et al. (red.) 2015). Hur de olika delarna och innehållen i tabellen kan förstås, användas och tillämpas, kommer att exem-plifieras genom att modellen anpassas till situationen för meänkieli och finska enligt tabellerna 6 och 7.

22 multiethnica

nr 37 (2017)

Form (policyplanering) Funktion (språkvård)

Samhälle(Statusplanering)

Urval (beslutsprocedurer)

a) Identifikation av problem

b) Normallokering

Implementering (utvidgning till

utbildningssektorn)

a) Korrektionsprocedurer

b) Evaluering

Språk(Korpusplanering)

Kodifiering (standardiseringsprocedurer)

a) Grafisering/val av rättskrivning m.m.

b) Grammatisering/val av normer och utveck-ling av grammatiska fenomen

c) Lexikonutveckling/utveckling av ordförrådet

Elaboration/utdvidgning (funktionell utveckling)

a) Terminologisk modernisering

b) Stilistisk utveckling

Tabell 5. Haugens modell och dess vidareutvecklade version år 1987 (Haugen 1987).

Meänkieli - form

Meänkieli - funktion


Identifikation av problem

Normallokering

Inte avgjorda;

- valet av en specifik dialekt som bas för detta är ifrågasatt;

- konflikter uppstår återkommande även i valet mellan meänkieli och finska, också för individuella språkliga drag;

- det finns ingen samsyn om huruvida det bara är ett skriftspråk som ska standardiseras eller även talspråket/dialekterna

Implementering (utvidgning till utbildningssektorn)

Korrektionsproce-durer

Evaluering

P g a misslyckanden i skolsystemen och bristen på en koherent språklig infrastruktur, är imple-menteringen begränsat genomförd;

- eftersom resultaten av urval och kodifiering inte är genomskinliga och tydliga, leder detta till att implementeringen är svår att genomföra lyckosamt, även i de fall man har åstadkommit en samsyn;

- det finns få utvecklade genrer och textstilar, speciellt för formella bruk;

- det finns ingen planerad utbildning av myndig-hetspersoner (utöver ordkunskap) som ska till-handahålla service på meänkieli, och språket har inte fullt ut moderniserats för sådant, speciellt skriftspråkligt bruk;

- det saknas en institutionell övergripande for-mulering och genomförande av sådana aktiviteter

Kodifiering (standardi-serings-procedurer)

Grafisering/val av rätt-skrivning m.m.

Grammatisering/val av normer och utveck-ling av grammatiska fenomen

Lexikonutveckling/

utveckling av ordförrådet

Variabel standardisering;

- det finns brist på överenskommel-ser om en medveten kodifiering av ortografin och grammatisering;

- variation är accepterad;

- i diskussioner kring

influenser från svenska och finska finns konflikter;

- detta berör främst lexikon, men även enskilda nya formers fonologi och morfologi;

- principen att man ska kunna skriva på sin dialekt får relativt brett stöd

Elaboration (funktio-nell utveckling)

Terminologisk modernisering

Stilistisk utveckling

I praktiken är den lingvistiska expansionen, som är en långsiktig process, av meänkielis lexikon och formella användning inte strategiskt planerad eller sammanhållen, trots att meänkieli talas och används i en geografiskt relativt sammanhållen region;

- det finns ingen medveten utveckling och stöt-tande till grupp- eller åldersspecifika språkliga varieteter eller register, vilket begränsar språkets användning och bekräftar dess låga prestige för sådant bruk, främst bland ungdomar

Tabell 6. Haugens modell anpassad till situationen för meänkieli.

multiethnica 23

nr 37 (2017)

Sverigefinska – form

Sverigefinska - funktion


Identifikation av problem

Normallokering

Uppnått urval av ortografi, och språk-liga regler, baserade på standardfinska;

- återstår utmaningar som rör integra-tionen av svenska i lånord och över-sättningar av nyord, numera också för engelska lån;

- en ökande insikt finns om att sveri-gefinskan genomgår en process av syn-taktisk och morfologisk modifiering;

- denna ökande distansering mellan sverigefinska och finlandsfinska är inte strategiskt omfattad i selektionspro-cessen, och den är inte systematiskt integrerad i utbildningssystemet.

Implementring (utvidgning till utbildningssektorn)

Korrektions- procedurer

Evaluering

P g a misslyckanden i skolsystemen och bristen på en koherent språklig infrastruktur, är implementeringen begränsat genomförd;

- viss kontinuerlig implementering sker genom de få fungerande tvåsprå-kiga friskolorna;

- aktiviteterna och den service som Språkrådet erbjuder är relativt väl-kända och uppskattade bland lärare, idag även bland administratörer inom förvaltningsområdena

översättare/tolkar och journalister, vilket stärker standardfinskan som en norm för formellt språkbruk på finska;

- inga nya genrer eller stilar utveckla-de eller implementerade i sverigefinsk kontext.

Kodifiering (standardise-rings-procedurer)

Grafisering/val av rättskriv-ning m.m.

Grammatisering/val av normer och utveckling av grammatiska fenomen

Lexikonutveckling/utveck-ling av ordförrådet

Processen är i huvudsak avgjord, men nya sverigefinska drag orsakar konflikt och diskussioner, beträffande deras grad av autenticitet ur finsk synvinkel – språkpåverkan från främst svenska, som leder till relativt tydliga morfolo-giska avvikelser från standardfinska, ses som brott mot vedertagna normer;

-nya finlandsfinska drag är okända eller ojämnt kända bland sverigefinska talare;

- en stadig komplementär utveckling av lexikonet i finlandsfinska och sveri-gefinska pågår.

Elaboration (funktionell utveckling)

Terminologisk modernisering

Stilistisk utveckling

I praktiken är den språkliga expan-sionen ifråga om lexikonet och de offentliga domänerna pågående pro-cesser, men de är varken strategiskt och aktivt planerade eller koherent utförda (även om sådana ansträng-ningar finns; Ehrnebo 2007);

- faktumet att finskan också är främst utbredd till de flesta urbana miljöerna (kommuner och regioner), orsakar problem med disseminationen;

- vissa media fungerar delvis som förmedlare och utvecklare av ett för-ändrat språkbruk.

Konklusioner om situationen för meänkieli och dess standardisering

Förutsättningen för mycket av den moderna utveck-lingen och lagstiftningen som rör meänkieli bygger im-plicit på att det finns en utbredd kompetens i formella genrer och stilar, samt att språket anpassats till nya, of-fentliga domäner. En standardiseringsprocess tycks va-ra nödvändig för att stabilisera meänkieli för olika nya och “moderna” sociala och formella funktioner; det är dock inte givet huruvida detta ska eller kan gälla en va-rietet eller flera. I det senare fallet är processen än mer komplicerad. En standardisering skulle för det första kunna ge meänkieli ett instrumentellt värde som den redan getts genom top-down-beslut om språkbruks-

rättigheter i huvudsak i basala formella språkanvänd-ningssituationer inom offentlig service.

För det andra skulle en standardisering paradoxalt nog kunna involvera utvecklingen av ett planerat stär-kande av ett muntligt bruk av meänkieli bland unga ”nerifrån-och-upp”, samt för en vidareutveckling av interna och åldersrelaterade språkliga register. Det skulle kunna medvetandegöra unga talare både om hur det egna talspråkets struktur och användning ser ut, och om hur ett standardspråk skulle kunna se ut och i vilka funktioner det skulle användas.

För det tredje skulle språket stärkas och utvecklas, både vad gäller de formella aspekterna och de funktio-nella dimensionerna.

För det fjärde skulle en standardisering höja nivån på

Tabell 7. Haugens modell anpassad till situationen för (sverige)finska.

24 multiethnica

nr 37 (2017)

Konklusioner om situationen för sverigefinskan och dess standardisering

För det första, sverigefinska fungerar konstant och ak-tivt, i egenskap av en minoritetsvarietet, som en för-längning av en vidare finskspråkig språkgemenskap, m a o som en del i en pluricentrisk utveckling av fin-skan, men där standardspråkets roll är försvagad gent-emot den det har i Finland. Något realistiskt alterna-tiv till standardfinskan finns inte presenterat i någon strukturerad form. Detta leder till delvis annorlunda utmaningar för sverigefinska än för meänkieli beträf-fande de fyra stegen i Haugens modell: urval, kodifie-ring, implementering och utvidgning av standardsprå-ket och språkbruket. För båda kan man tillägga – ef-tersom de fyra stegen är beroende av varandra – att ett misslyckande på en nivå får effekter för de andra nivåerna/stegen.

För det andra, det otillräckliga utbildningssystemet har i huvudsak drabbat meänkieli, som ännu inte hel-ler visar tecken på tydlig återhämtning. Men p g a det havererade utbudet av tvåspråkig undervisning börjar bristen på en högkvalitativ och utbredd litteracitet också bli ett kritiskt problem för sverigefinskan, som dock tidvis kan erhålla språklig kompensation från finskt håll. Det är dock svårt att se att språkgemen-skapens samlade litteracitetsresurser är ”självförsör-jande” för minoritetens finskspråkiga professionella, kulturella och utbildningsanknutna behov i ett längre tidsperspektiv.

För det tredje, både de formella aspekterna och de funktionella dimensionerna behöver stärkas och utvecklas.

För det fjärde, även för sverigefinska återfinns pro-blemet med den språkliga traderingen från en äldre, språkkunnig generation – som i likhet med meänkieli också uppvisar glapp mellan en far- respektive mor-föräldrageneration, deras barn och barnbarn. Det innebär att de kunniga talarna idag normalt är äldre

skriftspråkliga, lexikala och stilistiska kunskaper i olika åldrar, vilket kan förbättra effekterna av både punkt ett och två ovan. Detta kan – åtminstone delvis – uppnås genom ett mer effektivt och förbättrat utbildningssys-tem för meänkieli, men behöver antagligen också en del åtgärder som kompletterar ungdomsskolans verk-samhetsområden. Ur denna synvinkel är det klart att ett top-down-perspektiv behöver fortsätta vara verk-samt – dit en ekonomiskt stöttande funktion bör räknas – men helt klart är också att detta ska kompletteras med starka ansträngningar inom och genom meänkieli-gruppen. Haugens modell anpassad till sverigefinska. diskuteras i tabell 7.

eller medelålders. I likhet med meänkieli behövs både samhällsstödda institutionella insatser och inkludering av talarnas målsättningar, för att å ena sidan utveckla litteraciteten bland unga, och å andra sidan skapa för-utsättningar för olika former av språkrevitaliserande, långsiktiga åtgärder som utvidgar språkets domäner. Parallellt med detta behöver de befintliga och sårba-ra strukturerna som existerar för sverigefinskan, bl a friskolor, media, litteratur, m.m. utvecklas och stärkas. I realiteten skulle ett stärkande av en mer utbredd och högkvalitativ litteracitet innebära en förstärkning av standardspråkets roll och dess tillämpning, men san-nolikt också innebära en ökad känsla av språklig auten-ticitet hos talarna.

Sammanfattning och diskussion

Nedan försöker jag sammanfatta de aspekter som jag inledningsvis snävade in som detaljerade frågor: hur ser kunskaperna i minoritetsspråken ut bland talare och myndighetsföreträdare; hur stöttar utbildningssyste-met en sådan utveckling; hur väl är språken anpassa-de till de nya behoven och möjligheterna; vilken roll skulle standardiserade skriftspråk kunna ha och hur ut-bredd är litteraciteten bland talarna? Jag inleder dock med en kort diskussion om vilken roll modeller såsom Haugens kan förbättra förutsättningarna för språken.

Som ett svar på vissa av utmaningarna kan man se att teoretiska modeller om språkplanering, som den presenterats av Haugen, kan skapa en överblick om situationen för båda språken. Men som svar på de reella problemen behöver infallsvinklarna vara annor-lunda. Både en helt ny nivå av implementering av språkpolitiska idéer och mål behöver genomföras och nya utbildningsmodeller testas. Likaså behövs en mer sammanhållen språkpolitik formuleras, som inbegriper ett samarbete mellan planerande av den, dess genom-förande och det praktiska användandet av språken. Här spelar också en relativt traditionell språkutvecklande språkvård en viktig roll. En grundförutsättning för att detta ska fungera är att språkvård, utbildningssystem och språkligt ”tunga” domäner är sammanvävda i en tydlig språklig infrastruktur, vilket f n varken är fallet med meänkieli eller finska. Det är också en fråga om hur attityderna gentemot minoriteter och minoritets-språk ska kunna förändras i grunden. Dessa påverkar den prestige språken åtnjuter, både bland majoritetsta-lare och minoritetstalare.

En av grundpelarna i det resonemang som förts här är synen att minoritetspråkstalares rättigheter också är mänskliga rättigheter, som behöver stadfästas i olika regelverk. Denna process är fortgående. Men det sak-nas en del bitar, som bl a skulle kunna kallas helhetssyn

multiethnica 25

nr 37 (2017)

språket, behöver andra förutsättningar tillgodoses och modeller utvecklas för att rätta till bristerna i imple-menteringen av politiska beslut som berör språkens bevarande som arvspråk i Sverige och deras roll för identitetsutvecklingen, för både finska och meänkieli. Dessa behov är något annorlunda och sträcker sig läng-re än när man önskar tillgodose de pedagogiskt beri-kande möjligheter som kan uppnås genom flerspråkig undervisning, som dock får ses som en förutsättning även för de språkbevarande målsättningarna. För att åtgärda båda målen, de pedagogiska och språkligt-kul-turella bör åtminstone följande uppnås:

ćUtbildningspolitiken bör anpassas till minoritets-politiken och -behoven; detta innebär bl a att den återkommande kritik som framförs i internationella granskningar genom Europarådet bör följas upp av aktiva åtgärder.

• Implementeringen av minoritetspolitiken behöver förbättras avsevärt, även detta enligt nationell och internationell kritik mot brister i detta.

ć• Samordningen av politikområden, liksom mellan politik och praktik, behöver förbättras. Lokala myndigheters tendens att respektlöst bryta mot lagen, bör beivras.

• Inom språkgrupperna behövs insatser för att få talare att inse att liknande processer och erfaren-heter finns på andra håll; likaså bör synen på och behovet av literacy-anknutna utmaningar lyftas fram.

• Det behövs en nysatsning på forskning: återkom-mande omvärldsanalyser följda av utbildningsin-riktad, språkvetenskaplig och språkpolitisk fors-ning behövs, vilken också behöver följas upp av praktiska beslut.

Avslutningsvis ger jag svar på de frågor som angavs i början av slutdiskussionen.

Språkkunskaperna i finska och meänkieli bland talarna inom formella domäner och för ett anpas-sat bruk inom det offentliga ser inte ut att öka. De är heller inte målinriktat uppbyggda bland myndighets-företrädare mer än i enstaka fall (större problem för meänkieli än finska f n).

Utbildningssystemet behöver i grunden förnyas och effektiviseras ur de språkliga och språkpolitiska målens synvinklar. Det behöver bli en del i en fung-erande språklig infrastruktur. Det nuvarande svenska synsättet att modersmålsundervisningen ska klara av målsättningarna för en adekvat språkförmåga som alle-narådande möjlighet är helt otillräckligt.

och helhetsansvar. En annan infallsvinkel är därmed att insikterna i vår typ av samhällen – och kanske främst för minoritetsspråken – är svaga om sambandet mel-lan möjligheter att erbjuda samhällsservice, att upp-rätthålla en professionalism inom olika sådana yrken och vad detta kräver beträffande språkliga färdigheter, vilka inte begränsar sig till ordkunskap. Sådana insikter behöver stärkas, både teoretiskt och praktiskt.

Sammantaget innebär detta att trots att den juridis-ka, lagstiftningsmässiga helheten har utvecklats posi-tivt under de senaste 15 åren – vilket är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för målet att de fem nationella minoritetsspråken ska användas både offent-ligt och privat och bevaras för framtiden – kommer inte målen i den nationella minoritetsspråkspolitiken att kunna uppnås med nuvarande verksamheter. Utö-ver detta verkar inte stödet i praktiken för att använda och utveckla språken inom grupperna för närvarande motsvara de behov ett långsiktigt språkbevarande kan förväntas ha. Det innebär att någon form av attitydför-ändring även inom minoritetsgrupperna själva är nöd-vändig. En sådan attitydförändring är dock avhängig en motsvarande attitydförändring inom majoritetspopula-tionen. Helt klart är att utbildningssystemet spelar en central roll i allt detta.

I sin granskning av flerspråkiga elevers möjligheter i modersmåls- och andraspråkssituationen i den svenska skolan (2015) diskuterar Norberg Brorsson & Lainio om hur modeller av bl a Jim Cummins och Hillary Janks kan bidra till både utbildningsutvecklingar och språkbevarande. Cummins och Janks modeller byg-ger på att svaga grupper ska stärkas genom att deras makt/möjligheter till inflytande ska ökas, att mångfal-den i grundtänkande kring undervisning ska breddas, att tillgången till utbildning bör förbättras på dessa två grunder, och att man som minoritet/flerspråkig elev ska ha möjlighet att få utbildningssystemet omformat så att dessa faktorer stärks. Janks modell, ”The inter-dependent model of critical literacy”, utgår från dessa fyra dimensioner:”power, diversity, access and design/redesign” (2013:225), som alla är ömsesidigt beroende av varandra. Båda forskarna bygger sina resonemang på utvecklingen av en kritisk litteracitet och på för-bättrad tillgång till majoritetsspråket. I den beskrivning som ovan getts för finska och meänkieli, finns ingen sådan kritisk litteracitetstutveckling integrerad inom det svenska skolsystemet genom minoritetsspråket, däremot är elever med bakgrund i båda grupperna san-nolikt delaktiga i en sådan utveckling genom majori-tetsspråket, men som inte skapar en stöttande kritisk litteracitet som samtidigt verkar för minoritetsspråken och deras kulturer.

Om man på detta sätt har tillgång till majoritets-

26 multiethnica

nr 37 (2017)

Huss, Leena & Spiliopolou-Åkermark, Sia, ”Minoritetsspråkens ställning i Sverige”, Huss, L. & A-R. Lindgren (red.), Rätten till eget språk/Oikeus omaan kieleen, Uppsala: Centrum för multi-etnisk forskning, 2005, 83-98.

Huss, Leena & Syrjänen Schaal, Kaisa, Etablering av ett språk-centrum för meänkieli och finska – En förstudie. Stockholm: Sverigefinländarnas Delegation, 2015.

Kenttä, Matti, Miksis meän kieltä? Suomen kieli Ruotsissa. Stockholm: Norden-Yhdistys – Suomalais-ruotsalainen Kulttuurirahasto, 1986.

Ku 2016:02. Utredningen En stärkt minoritetspolitik - översyn av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Lainio, Jarmo, ”Ett externt försök att ge en minoritetssyn på tor-nedalingarnas språkliga dilemman”, Lainio, J. (red.), Tre vetera-ner – tre tributer, Stockholm Studies in Finnish Language and Literature, 9. Stockholm, Department of Finnish, 2000, 18-71.

Lainio, Jarmo, ”The protection and rejection of minority and majority languages in the Swedish school system”, Boyd, S. & Huss, L. (red.). Managing multilingualism in a European nation-state: Challenges for Sweden, Clevedon, Buffalo, Toronto & Sydney: Multilingual Matters Ltd, 2001, 32-50.

Lainio, Jarmo, “The art of societal ambivalence – a retrospective view on Swedish language policies for Finnish in Sweden”, Halonen, M., Ihalainen, P. & Saarinen, T. (red.), Language Policies in Finland and Sweden. Interdisciplinary and multi-sited comparisons, Clevedon, Avon: Multilingual Matters Ltd, 2014, 116-144.

Lainio, Jarmo & Erling Wande, ”Finskan i utbildningsväsen-det och sverigefinnarnas utbildning i Sverige”, Lainio, J. (red.), Finnarnas historia i Sverige, Del 3, Tiden efter 1945, Kulturfonden för Sverige & Finland/ Finska Historiska Samfundet, Helsingfors & Nordiska Muséet, Stockholm, 1996, 311-378.

Lainio, Jarmo & Wande, Erling, “Meänkieli today – to be or not to be standardised?”, Sociolinguistica 29, Issue 1, The International Yearbook of European Sociolinguistics, 2015, 121-140.

Laitinen, Lea, ”Kieltosana ja Kieletär. Yhden kielikiistan kulku ja ideologiat”, Huumo, K., Laitinen, L. & Paloposki, O. (red.), Yhteistä kieltä tekemässä, Helsinki, SKS, 2004, 177-222.

Lauerma, Petri, ”Aluemurre vai murteiden yhdistelmä. Keskustelu kirjakielen perustasta 1800-luvun alkupuolella”, Huumo, K., Laitinen, L. & Paloposki, O. (red.), Yhteistä kieltä tekemässä, Helsinki, SKS, 2004, 136-176.

Leinio, Pentti, ”Kirjakieli – puutarha vai kansallispuisto?” Virittäjä 93, Kotikielen seuran aikakauslehti, 1989, 554-571.

LoNM = Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Svensk författningssamling 2009:724. Kulturdepartementet.

Lost Momentum, Minority Voices on the Implementation of Minority Rights in Sweden 2016. Alternative Report to the Council of Europe. The Sweden Finnish Delegation and National Association of Swedish Tornedalians, 2016.

Melakari, Esko, Finskan – ett svenskt språk, Kulturfonden för Sverige och Finland, Stockholm, 2003.

Norberg Brorsson, Birgitta & Lainio, Jarmo, Flerspråkiga elever och deras tillgång till utbildning och språk i skolan. Implikationer för lärarutbildningen. Uppföljningsrapport till EUCIM-TE -pro-jektet. Litteratur och språk, nr 10 (2015). Red. Ingemar Haag. Eskilstuna/Västerås: Mälardalens högskola, 2015.

Nuolijärvi, Pirkko & Vaattovaara, Johanna, ”De-standardisation in progress in Finnish society?”, Kristiansen, T. & Coupland, N. (red.), Standard Languages and Language Standards in a Changing Europe, 2011, 67-74.

Språken behöver följas upp och uppdateras för de nya behov som föreligger och kommer att utvecklas inom olika yrken, politik- och förvaltningsområden.

Den roll som standardiserade språk spelar är en effekt av i vilken mån skriftspråk är centrala instru-ment och mål i kommunikationen mellan det allmänna och språkbrukarna. Det finns inte mycket som talar för att kravet på en fullgod litteracitet på ett avgörande sätt kommer att minska för de domäner och funktioner som omfattas av minoritetsspråkspolitiken och som är centrala för språkbevarande. Den nuvarande tendensen är klar, behärskningen av en adekvat nivå av litteraci-tet minskar bland de potentiella talarna och byggs inte upp genom de befintliga språkliga infrastrukturerna.

Som konstaterats ovan handlar dessa aspekter om samspel mellan en typ av top-down -beslut och -finan-siering, samt en bottom-up -aktivitet och attitydför-ändring. Ett sådant samspel fungerar inte på ett sam-manhållet sätt idag, varken för finska eller meänkieli.

Referenser

Ammon, Ulrich, Darquennes, Jeroen & Wright, Sue (red.), Sociolinguistica 29, Issue 1, The International Yearbook of European Sociolinguistics. Berlin: de Gruyter, 2015.

Andersson, Paula & Kangassalo, Raija, ”Suomi ja meänkieli Ruotsissa”, Monena suomi maailmalla, Jönsson-Korhola, H. & Lindgren, A-R. (red.), Helsinki: SKS, 2003, 30-163.

Bengtsson, Bertil, Nationella minoritetsspråk vid domstolar och myndigheter - Ett alternativ. Ds 2008:26. Kulturdepartementet, 2008.

Bijvoet, Ellen & Fraurud, Kari, Svenska med något utländskt. Språkvård 3/2006, 2006, 4-10.

Björklund, Krister, Suomalainen, ruotsalainen vai ruotsinsuomalai-nen? Ruotsissa asuvat suomalaiset 2000-luvulla. Tutkimuksia A41. Turku: Siirtolaisuusinstituutti, 2012.

Dir. 2008:43. Kommittédirektiv. Tilläggsdirektiv till utredningen om en ny lärarutbildning (U 2007:10).

Ehrnebo, Paula, Heter Vägverket Tielaitos eller Tievirasto på finska? Benämningar på svenska samhällsfenomen i sverigefinska tidning-ar. Studia Fennica Stockholmiensia, 10. Stockholm University, 2007.

Folkräkningen 1930. 1930 års folkräkning. Statistisk Årsbok, Statistiska Centralbyrån.

Gröndahl, Satu, ”Från språkförbistring till samlevnad: Unga rös-ter i sverigefinsk och tornedalsk litteratur”, Grönstrand, H. & Malmio, K. (red.), Både och, sekä että: Om flerspråkighet / Monikielisyydestä, Helsingfors: Schildts Förlag AB, 2011, 224-243.

Haugen, Einar, Blessings of Babel. Bilingualism and Language Planning. Berlin/ New York: Mouton de Gruyter, 1987.

HSV 2011:14R. Rapport 2011:14 R. Lärarförsörjningen för de nationella minoriteterna – hur kan den tryggas? Redovisning av ett regeringsuppdrag. Högskoleverket.

Huss, Leena, Reversing Language Shift in the Far North. Linguistic Revitalization in Northern Scandinavia and Finland (Studia Uralica Upsaliensia 31). Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 1999.

multiethnica 27

nr 37 (2017)

Skolverket/Sveriges Officiella Statistik för läsåret 2015/2106 om modersmålsundervisningen i grundskolan, Tabell 8 B.

Skolverket, Nationella minoritetsspråk, läromedel. http://www.skolverket.se/skolutveckling/larande/sprak/minoritetssprak Hämtad 2016-11-07, 2016.

Skrivelse 1, 1994 = Regeringens Skrivelse, 1. 1994. Finska – ett inhemskt språk. Stockholm, Justitiedepartementet.

SOU 2002:27, Mål i mun - Förslag till handlingsprogram för svens-ka språket. Kulturdepartementet.

Spetz, Jennie, Debatterad och marginaliserad. Perspektiv på moders-målsundervisningen. Rapporter från Språkrådet 6. Institutet för språk och folkminnen, 2012.

Språklagen = Svensk författningssamling (2009:600). SR/SCB 2013 = Sisuradio, Fler med finsk bakgrund I Sverige.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=5451293 Hämtad 2016-11-08.

Sweden’s 6th Report to the Council of Europe under the European Charter for Regional or Minority Languages, Government Offices of Sweden, Ministry of Culture, 2016.

Syrjänen Schaal, Kaisa, ”Lång och envis kamp för likvärdighet”, Borg, K. (red.), Finnjävlar, Stockholm, Verbal Förlag, 2016, 177-184.

Syrjänen-Schaal, Kaisa & Huss, Leena, Tio sätt att stär-ka barn och unga. Ett minoritets- och urfolksperspek-tiv. Svenska kyrkan, Uppsala, 2014. http://www.mynewsdesk.com/se/svenska_kyrkan/documents/rapport-omminoritetsraettigher-foer-barn-och-unga-34610.

U 2007:10. Utredningen om en ny lärarutbildning.Wande, Erling, ”Tornedalen”, Lainio, J. (red.), Finnarnas historia

i Sverige, Del 3, Tiden efter 1945, Kulturfonden för Sverige & Finland/ Finska Historiska Samfundet, Helsingfors & Nordiska Muséet, Stockholm, 1996, 229-254.

Parkvall, Mikael, Sveriges språk i siffror. Vilka språk talas och av hur många? Stockholm: Språkrådet & Morfem, 2015.

Rohdin, Lennart, Minoritetspolitiskt bokslut 2010–2014. Rapport på uppdrag av Sverigefinländarnas delegation. http://sverige-finne.nu/rapporti/Minoritetspolitiskt%20bokslut%202010%202014%20slutversion.pdf, 2014. Hämtad 2016-11-08.

RUAB, Radioundersökningar AB. Hur svenska folket talar och förstår finska och meänkieli samt en kartläggning av radiovanor, 2005. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=732350

Sametingets skuggrapport. Europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. Sametinget, 2016.

Schwarz, David, Svensk invandrar- och minoritetspolitik 1945-1968. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1971.

Sisuradio 2016-11-07, Neljännes hallintoaluekunnista ei tarjoa esikoulua suomeksi.http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=185&grupp=21523&artikel=6529391

Skolinspektionen, Språk- och kunskapsutveckling för barn och elever med annat modersmål än svenska. Kvalitetsgranskning, Rapport 2010:16. Stockholm, 2010.

Skolinspektionen, Riktad tillsyn inom området Särskild rätt till plats i förskoleverksamheten för vissa nationella minoriteter. Dnr: 40-2011:3022, 2011.

Skolinspektionen, I marginalen – En granskning av modersmåls-undervisning och tvåspråkig undervisning i de nationella minori-tetsspråken. Kvalitetsgranskning, Rapport 2012:2. Stockholm, 2012.

Skollag (2010:800), Svensk författningssamling 2010:800. Utbildningsdepartementet.

Skolverket, Med annat modersmål – elever i grundskolan och sko-lans verksamhet. Rapport 2008:321. Stockholm, 2008.

Skolverket, Likvärdig utbildning i svensk grundskola? En kvantitativ analys av likvärdighet över tid. Rapport 2012:374. Stockholm, 2012.

28 multiethnica

nr 37 (2017)

Den nationella minoritetspolitiken ur ett revitaliseringsperspektivLEENA HUSS

Den statliga politiken gentemot de nationella minoriteterna har genomgått flera faser i Sverige. Efter ratificeringen av den Europeiska stadgan för landsdelsspråk och minoritetsspråk och Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter 2000 påbörjades arbetet med att formulera praxis för skydd och främjande av de nationella minoritetskulturer och –språken. I sin artikel granskar Leena Huss hur den svenska staten klarat av att fullfölja sina åtaganden gentemot de nationella minoriteterna. En del praktiska åtgärder som främjar revitalisering av minoritetsspråken har införts, bland annat grundande av Samiskt språkcentrum, uppdraget till Språk- och folkminnesinstitutet att dela ut statsbidrag till minoritetskulturer och upprättande av en statlig hemsida för minoriteter. Enligt Huss har samrådsarbetet mellan minoriteterna och myndigheterna stärkts samt medvetenhet om minoritetspolitiken bland minoriteterna ökat, liksom professionalisering av det minoritetspolitiska arbetet. Emellertid behövs det nya mätmetoder för en mer specificerad överblick av hur den språkliga revitaliseringen lyckats på individ- och samhällsnivå.

Grunden för den nationella minoritetspolitiken lades år 2000 när Sverige ratificerade den Europeiska stadgan för landsdelsspråk och minoritetsspråk1 och Ramkonventio-nen för skydd av nationella minoriteter.2 I samband med det erkändes fem nationella minoriteter (judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar) samt fem natio-nella minoritetsspråk (jiddisch, romani, samiska, finska och meänkieli). De nationella minoriteternas språk och kulturer betraktades nu som en del av det svenska kul-turarvet som skulle skyddas och främjas i samhället.

Under de påföljande åren visade det sig dock att mycket av det som skulle stärka minoriteterna och deras språk förblivit formuleringar på papper snarare än verklighet. Kritik från Europarådets expertkommit-téer, minoritetsorganisationer, svenska myndigheter och Konstitutionsutskottet vid Sveriges riksdag visade att det i praktiken inte hade hänt så mycket utöver att staten officiellt hade deklarerat en helomvändning i sitt

förhållningssätt gentemot sina historiska minoriteter. Det efterlystes nya krafttag för att förbättra implemen-teringen av den nya politiken, och år 2010 lanserades mycket riktigt en minoritetspolitisk reform genom regeringspropositionen ”Från erkännande till egenmakt – regeringens strategi för de nationella minoriteterna” (prop. 2008/2009:158). Rubriken på propositionen speglade regeringens ambition att stärka minoriteter-nas möjligheter att själva påverka sin situation genom en större grad av delaktighet och inflytande i minori-tetspolitiskt viktiga frågor.

I propositionen återfinns flera självkritiska motive-ringar för en förnyad minoritetspolitisk strategi och nödvändigheten av att kompensera minoriteterna för tidigare kränkningar:

De nationella minoriteterna har under olika perioder varit utsatta och marginaliserade i det svenska samhället. Även övergrepp och kränkningar mot enskilda individer har före-kommit långt in på 1900-talet bl. a. i form av rasbiologisk forskning, tvångsregistrering av etnicitet, kollektiva tvångs-förflyttningar och avhysningar under statsmaktens försorg, tvångssteriliseringar och omhändertaganden. Barn tillhörande nationella minoriteter har placerats i skolformer som skilt dem från föräldrarna under långa perioder. Barn har inte tillåtits att använda sitt minoritetsspråk i skolan och det egna språket blev i många fall något skambelagt. Enskilda har förlorat sitt modersmål i mötet med majoritetssamhällets assimilations-tryck. (Prop. 2008/09:158, 32)

I propositionen konstateras att flera av de nationella minoritetsspråken numera talas av ett litet, ständigt minskande antal människor och behovet av språklig re-vitalisering tas upp. Man betonar vikten av praktiska, systematiska åtgärder för att revitalisera språken och nämner barn och ungdomar som speciellt viktiga grup-per i sammanhanget:

Regeringen bedömer att det behövs samordnade parallella åtgärder för att förstärka revitaliseringen. Det behöver vidtas åtgärder på samhälls-, grupp- och individnivå för att uppnå en statushöjande, revitaliserande och synliggörande effekt på

multiethnica 29

nr 37 (2017)

minoritetsspråken. För att säkerställa minoritetsspråkens fort-levnad på sikt behöver antalet modersmålstalare av dessa språk öka. Samhället behöver ta bättre vara på potentiella minori-tetsspråkstalare och ge de barn och ungdomar som vill till-ägna sig sitt minoritetsspråk möjligheter att göra det. (Prop. 2008/09:158, 37)

För att igångsätta ett effektivt revitaliseringsarbete fö-reslås i propositionen en rad praktiska åtgärder:

• Samlande av sakkunskap rörande revitalisering• Särskilda medel för revitaliseringsprojekt• Spridande av kunskap om revitalisering hos de

nationella minoriteterna• Etablering av samiska språkcentra

I det följande ges en kortfattad beskrivning av dessa ini-tiativ och hur de förverkligats hittills.

Praktiska åtgärder från regeringens sida: referensgruppen för revitalisering 2010 – 2012

För att samla kunskaper om språklig och kulturell re-vitalisering tillsattes 2010 en särskild referensgrupp för revitalisering. Gruppen arbetade under två års tid, och dess uppgift var att ge stöd till regeringens fortsatta ar-bete med minoritetsspråken. Referensgruppen bestod av sakkunniga från alla fem minoritetsgrupperna samt företrädare för berörda departement. De viktigaste frå-gorna för de fem minoritetsgrupperna när det gäller språklig revitalisering ringades in och man diskuterade olika sätt att lösa problemen och effektivisera revitali-seringsprocessen som de facto hade påbörjats lokalt på många olika håll.

Avrapporteringen skedde i september 2012, då refe-rensgruppens slutsatser summerades i en slutrapport. Rapporten innehöll en rad konkreta förslag, exempel-vis att man skulle sätta ett starkare fokus på barn och unga som sågs som en förutsättning för en effektiv och hållbar revitalisering. Det ansågs vara viktigt för arbetet att få inblick i hur unga tänker kring språket och vilka behov de själva har, och därför behövde man inkludera de unga i arbetet på ett helt annat sätt än tidigare.

Man föreslog att det skulle skapas officiella hand-lingsplaner för de olika språken med en nulägesbeskriv-ning och åtgärdsförslag för att stärka språken. Refe-rensgruppen hade från början påtalat en brist på syste-matisk uppföljning och utvärdering av gjorda insatser. Insamlande av språkstatistik är inte tillåtet i Sverige, vilket gör det svårt att systematiskt följa resultaten av revitaliseringsinsatserna. Därför måste nya mätmeto-der tas fram och användas, exempelvis genom att ringa in relevanta indikatorer som skulle kunna visa om revi-talisering av språken faktiskt framskrider. Enligt andan i minoritetsreformen skulle uppföljnings- och utvärde-

ringsarbetet ske i tätt samarbete med minoriteterna.Referensgruppen ansåg också att informations- och

kunskapsspridningen på alla nivåer måste effektivise-ras, inte minst genom att använda redan befintliga nät-verk. Här skulle man behöva vara mer innovativ och skapa en mer öppen dialog med olika slags aktörer i samhället, så som företag, organisationer och religiösa samfund. Det sågs som viktigt att öka de övriga aktö-rernas intresse för nationella minoriteter generellt och språkrevitalisering i olika former mer specifikt. Det gällde att betona deras eget samhällsansvar, visa på affärsnytta, med mera. Detta sågs också som ett sätt att motverka negativa attityder till minoritetsspråken och -kulturerna i samhället.

När referensgruppen hade lämnat sin slutrapport och pekat på behovet att fortsätta med liknande refe-rensgruppsarbete även i fortsättningen, verkade reger-ingens engagemang i saken ha tagit slut. Rapporten offentliggjordes aldrig och ingen spridning av resulta-ten genomfördes.

Särskilda medel för revitaliseringsinsatser

En statlig åtgärd med klara praktiska konsekvenser var uppdraget till Språk- och folkminnesinstitutet att dela ut ”statsbidrag som har till syfte att ge enskilda per-soner bättre förutsättningar att tillägna sig och använ-da sitt nationella minoritetsspråk”.3 Trots att de medel som skulle delas ut till de fem minoriteterna var rela-tivt begränsade, var intresset särskilt i början mycket stort. Det första året 2010 var 3,4 miljoner kronor av-satta för ändamålet, medan ansökningar skickades in för sammanlagt 26 miljoner kronor (104 ansökningar). Året därpå hade de avsatta medlen ökats till 3.5 mil-joner kronor, medan ansökningar för 18 miljoner kro-nor (132 ansökningar) skickades in. Sedan dess har man kunnat observera ett stadigt sjunkande intresse. År 2015 var antalet inskickade ansökningar 24.

Förklaringen till att intresset hos minoritetsorgani-sationerna har svalnat kan vara många, men säkerligen har det faktum att det gällt kortsiktiga projekt som måste sökas årligen spelat in. För enskilda har de star-tade projekten kunnat vara viktiga och betydelsefulla, men eftersom någon djupare utvärdering av effekterna av de utdelade medlen inte har gjorts, är det svårt att veta något exakt om detta.

Spridning av kunskap om revitalisering bland minoriteterna

Regeringens mål att sprida kunskaper om revitalisering bland minoriteterna ledde till upprättande av en statlig hemsida för minoritetsfrågor (Prop. 2008/09:158, 115) med det uttalade syftet att sprida kunskap om språkbe-

30 multiethnica

nr 37 (2017)

varande och revitalisering på ett innovativt sätt. Sam-etinget fick i uppdrag att skapa en hemsida som skulle bli ett verktyg i det dagliga språkarbetet i hem, skolor och förskolor. Den skulle även direkt främja enskildas möjligheter till språklig revitalisering:

Genom att göra denna typ av information lättillgänglig kan t.ex. föräldrar lättare göra medvetna val om vilket språk de vill överföra till sina barn och på vilket sätt de kan stödja barnens språkutveckling för att barnen ska kunna bli aktivt tvåspråkiga. Hemsidan bör också kunna användas för att sprida kunskap rörande läromedel och undervisningsmaterial på de nationella minoritetsspråken som har tagits fram av myndigheter eller t. ex. skolor och förskolor. Det kan också finnas behov av att spri-da kunskap till de nationella minoriteterna rörande pågående revitaliseringsinsatser för att underlätta enskildas eget arbete med att bevara och återta språket. Hemsidan skulle därmed kunna fungera som en informell mötesplats för enskilda som är geografiskt utspridda över hela landet.

Hemsidan www.minoritet.se har under åren framför allt innehållit nyhetsreportage och länkar till rappor-ter från olika myndigheter, men även exempel på olika slags revitaliseringsprojekt som förekommer bland de nationella minoriteterna. Det återstår dock en del ar-bete innan den kan bli den kunskapsbank för revitalise-ring som den från början var tänkt att bli.

Samiskt språkcentrum

För att effektivisera revitaliseringen av samiskan sär-skilt på traditionellt sydsamiskt område (det område som i den första fasen av minoritetspolitiken helt läm-nades utanför förvaltningsområdet för de samiska språ-ken) föreslog regeringen att ett samiskt språkcentrum skulle inrättas. Det förverkligades av ett centrum för-delat på två orter, Tärnaby och Östersund. Språkcen-tret fick i uppgift att bland annat

• aktivt främja och stimulera ökad användning av samiska i samhället;

• utveckla metoder för att stärka enskildas förut-sättningar att bruka och återta de samiska språken;

• bistå med sakkunskap;• samt sprida kunskap om revitalisering.

Även i det här sammanhanget påpekades det att revi-taliseringsinsatser som riktar sig till barn och ungdomar skulle prioriteras särskilt.

Erfarenheterna från perioden 2010 – 2015 visar att arbetet har varit mycket framgångsrikt. Samiskt språk-centrum skulle kunna ses som den hittills viktigaste statliga insatsen för språklig och kulturell revitalise-ring. Genom att pricka in de speciellt problematiska områdena för samiskt språkarbete har man kunnat

skräddarsy projekt och program som hjälpt enskilda samer att komma över tröskeln och börja använda samiska. Ett exempel har varit det sydsamiska Mentor-programmet4 där äldre modersmålstalare och studen-ter på Umeå universitets nybörjarkurs i sydsamiska har förts samman och de unga har fått möjlighet att lära sig kommunicera på sydsamiska enligt den så kall-lade Master-Apprentice-metoden som utvecklats i Kali-fornien (Hinton & Hale 2001 ). Ett annat exempel är Språkspärrprojektet5 som hjälpt samer att överkomma psykologiska hinder förorsakade av tidigare negativa upplevelser och börja tala samiska. Värt att nämna är också den så kallade Jågloelådan, en färggrann låda med bland annat sagor, spel och sånger på nord-, lule- och sydsamiska samt svenska. Lådan har skickats ut till för-skolor inom det samiska förvaltningsområdet för att stimulera barnen och personalen att lära sig om och använda samiska i verksamheten.6

Minoriteternas gensvar: aktiviteten har ökat

Under åren efter 2010 har samrådsarbetet mellan mi-noriteterna och myndigheterna stärkts och fler och fler enskilda minoritetsföreträdare har kommit med i revi-taliseringsarbetet. Det verkar finnas en större grad av aktivitet och större medvetenhet om minoritetspoliti-ken bland minoriteterna, och flera nya minoritetsorga-nisationer har grundats. Man kan också skönja en väx-ande professionalisering av det minoritetspolitiska ar-betet i dessa organisationer.

Existensen av särskilda minoritetsmedier har spelat in när det gäller för minoriteterna att göra sig hörda i samhället. Den växande aktiviteten har lett till en större benägenhet att reagera när kommunerna inte har följt lagen eller när det har skett andra övertramp på minoritetsrättigheter eller liknande. Sådana nyheter uppmärksammas sällan av majoritetsmedier men väl av SVT:s samiska eller finska nyheter och SR:s finska, tor-nedalska och samiska sändningar.7

Samarbete mellan olika minoriteter

Det ökande antalet samråd mellan minoritetsgrupper och myndigheter samt liknande minoritetspolitiska pro-blem har lett till ett ökat samarbete mellan olika mino-ritetsgrupper. Man har författat gemensamma rapporter och skrivelser till Regeringskansliet, Europarådets ex-pertkommittéer eller andra instanser för att ge sin sam-lade syn på den minoritetspolitiska utvecklingen och på-peka missförhållanden.8 Sedan 2010 har man också sett att minoritetsungdomar och ungdomsorganisationer är synligare och aktivare än tidigare. De har skapat nya sätt att arbeta för språklig och kulturell revitalisering och in-spirerat varandra över gruppgränserna. Under 2012 bil-

multiethnica 31

nr 37 (2017)

dades plattformen Ung minoritet9 som har stärkt detta arbete och hjälpt ungdomar från olika grupper att för-stå varandras specifika situationer och problem. Man har också lärt av varandra när det gäller innovativa ung-domsprojekt, så som Niejda – Chicks in Sápmi, ett men-torprogram för samiska tjejer10 som inspirerat unga tor-nedalska kvinnor att skapa projektet Laakso Chikks med uppgiften att ”stärka identiteten hos tornedalska unga kvinnor genom mentorskap och peppträffar”.11 Sveri-gefinska ungdomsförbundets Språkpaket som ska upp-muntra nyblivna föräldrar att tala finska med sina barn har fått en samisk motsvarighet, Giellaskurppo, anpassad till samiska förhållanden.12

Ytterligare ett exempel på samarbete mellan olika minoriteter är ett förslag som Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T) och Sverigefinländarnas delega-tion har lanserat tillsammans. Det gäller ett gemensamt språkcentrum för meänkieli och finska med Samiskt språkcentrum som förebild. Regeringen uppvaktades både 2014 och 2015 kring förslaget, och en förstudie lämnades i november 2015 till ansvarig minister.13

Behov av upprättelse och försoning

Ett bevis på att minoritetsreformen har haft effekt är också att det numera finns hos minoriteterna en klart större medvetenhet om sin egen historia och om sta-tens tidigare agerande gentemot minoriteterna. Mino-riteterna efterfrågar upprättelse och försoning men in-te enbart i form av en ursäkt utan också genom kon-kreta åtgärder som kan rätta till missförhållanden som uppstått på grund av statens tidigare agerande. Många sörjer över sitt förlorade språk, så som till exempel en intervjuad same i utredningen Att återta mitt språk:

”Effektivt gjorde man språket och det samiska så fult och så bespottat att ingen ville eller orkade stå upp för det. Har endast hört samtalen i sammanhang när ingen trott att man hört på. Så djup var skammen. Det är detta som jag och många med mig i senare generationer nu försöker återta och återerövra. Bristen på lärare och bra läromedel gör det mycket svårt. Ändå försöker vi, i mot-vind. Ty av allt som tagits ifrån det samiska, icke renskö-tande, folket så är språket nästan det enda vi själva kan göra något åt. Det handlar alltså inte bara om ett språk utan om en hel identitet ” (SOU 2006:19, 80).

I och med den nya politiken ska man kunna återta och stärka sitt ursprungsspråk. Det är för många en vik-tig del i arbetet mot upprättelse och försoning.

Hur har språkrevitaliseringen lyckats hittills?

I avsaknad av talarstatik vet vi alldeles för lite om vad som egentligen har hänt under de senaste åren. Gene-rellt verkar det finnas ett växande intresse för revita-

lisering, och enligt minoritetsorganisationerna har at-tityderna till minoritetsspråken blivit positivare, inte minst bland talarna själva. Men har det lett till att an-talet talare faktiskt ökat? Används språken numera i nya funktioner och i nya domäner?

För att utförligt kunna svara på sådana frågor måste nya mätmetoder tas fram, annars är det mycket svårt att bedöma situationen. I intervjuer kan man få fram vitt skilda åsikter om var vi befinner oss just nu; svaren pendlar allt mellan ”Jättemycket har hänt!” och ”För sent, för lite”.

Många studier har visat att det är lättare att genom lagstiftning höja ett språks status eller bedriva skolun-dervisning i språket än att påverka språkvalen i hem-men (Romaine 2002). En som starkt lyft fram vikten av språköverföringen i hemmet är Joshua Fishman, för-fattaren till boken Reversing language shift (1991). Han varnar för en alltför stor tillit till en stärkning av mino-ritetsspråken i olika samhällssfärer så länge språken inte överförs i hemmet från generation till generation. Samma gäller enligt honom arbetet med att förbättra attityderna till minoritetsspråken vilket ofta är en del av en officiell minoritetspolitik. ”The road to langu-age death is paved with positive attitudes”, skriver han (p. 91) och menar att ett ökat kulturellt utbud kan ge en illusion av att språket lever och har stärkts, medan det i verkligheten kan hålla på att tyna bort på grund av ett sjunkande antal föräldrar som använder språket hemma. Och det är ju det som gäller även i Sverige: att det i sista hand är hos föräldrar och deras barn som de avgörande språkpolitiska besluten tas.

Den nationella minoritetspolitiken har gjort det lättare och mer legitimt att arbeta med revitaliseringen av de fem nationella minoritetsspråken i Sverige. Trots det vet vi fortfarande inte, hur mycket denna politik har påverkat de enskilda hemmen. Finns det tillräckligt många föräldrar som har bestämt sig för att föra språ-ken vidare till sina barn? När vi vet mer om det, kom-mer vi också att veta vilka språk som har möjligheter att bevaras och stärkas på sikt i Sverige.

Noter1 http://www.coe.int/t/dg4/education/minlang/default_en.asp2 http://www.coe.int/en/web/minorities/home3 http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/minoritetssprakbi-

drag-till-minoritetsspraken.html4 https://www.sametinget.se/445055 https://www.sametinget.se/721196 http://www.samer.se/39237 Exempelvis när samiska barn blir förbjudna att tala samiska på

skolgården – något som SVT Oddasat/samiak nyheter uppmärk-sammade 2012 i Lycksele (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=5069918) och återigen den 19

32 multiethnica

nr 37 (2017)

januari 2017 i Jokkmokk (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6610721).

8 Några exempel: ”Nödrop till regeringen: Säkerställ minoritets- och urfolksbarns rätt till minoritetsspråket – slopa kravet på grundläggande kunskaper” Öppet brev till statsminister Fredrik Reinfeldt 3 september 2012 (Sverigefinländarnas delegation, Sametinget, Svenska tornedalingars riksförbund); ”Continued Lack of Initiatives in the Implementation of Minority Rights in Sweden”. Brev till Europarådet, 28 maj 2014 (Sverigefinlän-darnas delegation, Sverigefinska ungdomsförbundet, Svenska tornedalingars riksförbund, Met Nuoret, Sáminuorra, Sveri-ges Jiddischförbund); ”Human Rights Challenges in Sweden 2014.” Joint Submission for Sweden’s Second Universal Periodic Review (FN), Juni 2014. (Svenska kyrkan, Sverigefinländarnas delegation, Sverigefinska ungdomsförbundet, Svenska torne-dalingars riksförbund, Meän Nuoret, Sáminuorra, Sveriges Jid-dischförbund)

9 http://www.ungminoritet.se/10 http://chicksinsapmi.com/11 http://jamis.se/index.php/componentcontent/article/20-

utfoerda-projekt/89-laakso-chikks-satsning-foer-unga-kvinnor12 http://www.samer.se/5015.13 Etablering av ett språkcentrum för meänkieli och finska. En för-

studie, se http://sverigefinne.se/rapporter/.

Referenser

Fishman, Joshua A. (1991). Reversing language shift: theoretical and empirical foundations of assistance to threatened langu-ages. Clevedon: Multilingual Matters

Hinton, Leanne & Hale, Kenneth L. (2001). The Green Book of Language Revitalization in Practice [Elektronisk resurs]. Brill.

Lag (2009:724) om nationella minoriteter och mino-ritetsspråk, se http://www.riksdagen.se/sv/doku-ment-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2009724-om-nationella-minoriteter-och_sfs-2009-724.

Proposition 2008/2009:158 Från erkännande till egen-makt. Regeringens strategi för de nationella minorite-terna. Regeringens strategi för de nationella minoriteterna. Stockholm: Kulturdepartementet.

Romaine, Suzanne 2002: The impact of language policy on en-dangered languages. International Journal on Multicultural Societies, 4:2.

SOU 2006:19 Att återta mitt språk – åtgärder för att stärka det samiska språket. Slutbetänkande av Utredningen om finska och sydsamiska språken. Stockholm: Kulturdepartementet.

multiethnica 33

nr 37 (2017)

In the Language or on the Language: Paradoxes in Media Policy on MinoritiesTOM MORING

There is currently heightened attention in discussions on minority language policy on what is happening in the media. The background is clear: the entire media environment has been witnessing accelerating change for the past two decades. Satellite dishes have made broadcasting global. Cable networks and the digitali-zation of television have opened up opportunities for a multitude of television channels. Traditional “legacy media” have established platforms for their online ser-vices in an environment where everybody competes with everybody else. New international players such as Facebook, YouTube and Twitter have gained moment-um. Consumers have found totally new ways of using their increased media time on social media. Regulatory regimes based on the established balance between pu-blic and private, and services in majority- and mino-rity languages, have become obsolete, but there are no answers to pressing questions about the cultural conse-quences for minority languages and their sustainability. In addition, legacy media—regardless of whether they are publicly funded or commercial—are becoming in-

creasingly worried about their own futures. They are attacking each other and desperately seeking legitima-cy for their position in a media field where audiences are tending to move more and more towards the use of social media (Grönvall 2015; Larsen 2014).

In the light of these developments, three Nordic countries present an interesting case for study. Finland, Sweden and Norway have substantial language mino-rities and well-established public service broadcasting sectors. While the public service broadcasting policies of these three countries are relatively similar (Hallin and Mancini 2004), their approaches to services in and on minority languages vary. Substantial media services are maintained for Finnish and Tornedal-Finnish spea-kers in Sweden, Swedish speakers in Finland and the speakers of North Sámi in the Sámi region. There are, however, variations in the policies of the three countri-es, partly related to the different situations of the language communities themselves, and partly due to differences in national approaches to media services in minority languages. This article takes such differences as its point of departure to discuss their potential con-sequences in the emerging media environment, based on recent developments in Sweden in particular.

Media and ethno-linguistic vitality: an unsolved relation

The complex relation between minority languages and media has not been sufficiently clarified by research, but this does not mean that research is totally void of partial answers to how media affect language and lang-uage use. A desk study was carried out in 2014 by the University of Helsinki with the help of 70 experts in the field.1 All 75 of its articles identified causal rela-tions between media supply and the development of minority/indigenous languages. Several stand out: Me-dia are part of everyday practical language use, and oc-cupy a substantial part of people’s daily language use; the language used in the media is seen as normative, with effects on language maintenance and construc-

In Sweden, Norway and Finland public service media have the obligation to serve minority language groups. Today there is a tendency within these publicly funded media to give increasing priority to programming that can defend their position within the broad audience, in competition with commercial broadcasters and web based competitors. This leads to tensions between the various obligations within the public service remit, and affects the willingness of public service media to serve small audiences in languages that are incomprehensible to a larger audience. In Sweden these tensions have already led to conflicting goals of public service media on the one hand and the politically responsible authorities on the other. The conflict boils down to whether services aimed at the linguistic minorities should be provided in minority language for a core audience or in the majority language to serve a larger audience—with the consequences this will have for the language support provided by the media.

34 multiethnica

nr 37 (2017)

tion; socialization into community and development of collective identity is an ongoing process where me-dia use is part of the process. Researchers have pointed to secondary effects on language learning; and in the emerging new digital communication landscape media is an important factor in including languages in the di-gital realm. Economic and political effects that have been suggested are direct effects on the economic vita-lity of minority language communities and individual speakers through the development of workplaces that require particular language skills; media is part of the formulation and dissemination of political views and thus have influence on democracy, power and language rights. While few of the articles were able to produce solid evidence of direct measurable effects, their indi-cative value is convincing.

Due to the very complex processes that media are forming part of, their more exact effects are difficult to single out. However, few would deny their effects (Hårstad 2010).

According to ethno-linguistic vitality theory (EV),2

differences exist in the language situations of both sides of the two basic dimensions that are the focus of this article: the status of the language in the public domain (in the terms of ethno-linguistic vitality theory, its objective aspects); and the status of the language in the collective perception of the members of its rele-vant community, its subjective aspect (Bourhis, Giles, and Rosenthal 1981; Giles, Bourhis, and Taylor 1977; see also Moring et al. 2011).

Moring et al. argue that both the objective and the subjective aspects actualize the necessary condition of the presence of competitive media offerings that are tuned to meet the relevant demands of the minority (language) group that is to be supported and enhanced:

The political economy approach seeks to reveal the location

and forms of power that shape media systems, and raises prior

questions of ownership and control in order to make proble-

matic the audiences’ engagement with the media that is availa-

ble to them. We argue that a relative research neglect of objec-

tive EV has contributed to a compromised understanding of

the power of these relationships. (Moring et al. 2011, 171)

The radical transition in the media environment brings with it a multitude of opportunities for consumer choice. This constitutes a significant change in the ob-jective conditions for minority language communities. Bailey, Georgiou, and Harindranath (2007) highlight the emergence of transnational diasporic communities that support their culture on media carried by satel-lite, as well as web-based media that offer access to culturally compatible media in a globalized media en-

vironment. These media are typically transnational in origin, and sustain the culture and language of minori-ties with diasporic and transnational affiliations. How a society can provide viable support in the form of re-levant media services or content to linguistic commu-nities that are locally embedded and not diasporic re-mains a challenge.

Such is the situation for the Sámi in Norway, Swe-den, Finland and Russia, who have no resource-base in an independent state, the Tornedalian Finns in Sweden and the Kvens in Norway. Small language groups with a traditional presence, such as the Romani languages and Yiddish, exist in many countries, including the Nordic countries. The Swedish-speaking Finns in Finland and the Finnish-speaking minority in Sweden are also pre-dominantly autochthonous minorities with their daily lives based within the state in which they live, irrespec-tive of the existence of a kin-state where the language is in a dominant position (Moring and Husband 2007; Moring et al. 2011; Markelin and Husband 2007). These national minorities,3 while they vary in size and cultural background, all enjoy a formal position in the state where they reside, based on national and interna-tional legal instruments that aim to contribute to the objective vitality of these minorities.

Subjective ethno-linguistic vitality starts from a recognition of the fact that actors’ perceptions of their status may differ significantly from the objective rea-lity in a specific context. According to Giles (2001, 1):

…the real intent, and challenge, of the vitality framework was,

however, to provide subjective assessment of how members of

ethnic collectivities judged societal conditions impinging on

their own and relevant outgroups.

Research in this tradition has shown that subjective perceptions of vitality significantly shape intergroup behaviour (Liebkind, Jasinskaja-Lahti, and Teräsaho 2007). It has also identified how intergroup postures affect the perception of objective circumstances (Tur-ner and Onorato 1999). Of particular interest here, ho-wever, is how language interacts with other aspects of community, that is, whether language groups are sta-ble and to what extent their boundaries are permeable (Brubaker 2004).

The question that emerges is whether, and if so under what conditions, media in a minority language might perform a restitutionary function for the langu-age itself (Moring and Dunbar 2008); or whether the ethno-linguistic community resides outside the langua-ge and could be better served by other means. Abrams, Evenald, and Giles (2003) claim that a social identity gratification perspective is central as an intermediate

multiethnica 35

nr 37 (2017)

vehicle for media effects in non-dominant groups; and that using media for reasons of social identity gratifica-tion coincides with higher levels of subjective vitality and lesser levels of assimilation. If we accept this argu-ment, we are faced with the empirical question of how such media use can be most effectively enhanced.

In either case, in order for media to meet both objective and subjective conditions, some basic prere-quisites must be in place. This means we must pay particular attention to two aspects of the media that correspond to the objective and subjective conditions: the institutional and the functional completeness of the media. People’s choice of what media to use is condi-tioned by the objective institutional factor of existing supply across a range of media platforms and genres (Moring 2007). Only then might the subjective fun-ctional aspect of daily media use in a minority langu-age be met. The relation between the institutionally based supply and the functionally based consumption of media is further affected by a motivational aspect known as the strict preference condition (Grin et al. 2003). This condition requires that, ceteris paribus, the minority language audience will display a net prefe-rence for using media in its minority language—rather than the competing mainstream supply. In this regard, institutional completeness is a necessary but not suffi-cient condition for functional completeness to emerge (Moring 2007).

Complexities in group composition: ambiguities in policies

Against the background of the research reported in the articles referred to above, this article addresses two particular aspects of the relation between media and minority languages. The first, as outlined by Grin et al. (2003), Moring and Dunbar (2008) and others, high-lights the relevance of media services in a language that allows their use as part of daily language use. The se-cond analyses media services in the light of the broa-der remit to develop services for linguistic minorities, “not only from the language mission, but from a holis-tic perspective that includes also the cultural sphere of national minorities and an inclusive perspective”. This perspective came to the fore in a recent communica-tion by Swedish radio (SR) related to the renewal of its licence to broadcast in 2013 (Sveriges Radio 2013, 4). The same aspect was formulated in relatively simi-lar terms in the comments given by Swedish Television (SVT; see Sveriges Television 2012). The statements4

were included in the responses to a proposal circula-ted for consideration by the public services commit-tee, which was preparing a new permit to broadcast

for the public service companies in Sweden (Nya vill-kor för public service 2012). The core of the arguments by the two public broadcasters was that services for the language-related cultural community could assist revitalization of the language and culture, as well as identity building, by shifting the focus to approach the proportion of the minority currently outside the group of active language users. According to SVT, this would include bilingual programmes and a mainstreaming ap-proach to the cultural mission.

These aspects have been contrasted in particular in the context of the preparations for the new permit to broadcast public service radio and television in Swe-den, referred to above. In both the preparation and the subsequent implementation of the permit, the two principles were contrasted and also came into partial conflict. This became evident during the drafting of the decision to be taken by the government, which was undertaken by the public service committee (Nya vill-kor för public service 2012) and parliament’s cultural committee, on the one hand (Parliament of Sweden. 2013), and from the responses of the public service media companies, on the other. The public service committee and parliament’s cultural committee cal-led for an annual increase in services in the mino-rity languages. This formulation was included in the government’s decision on the permit to broadcast (Sveriges Televisions 2012, para. 12). The two public service companies, however, argued for an alternative approach that would shift focus more towards services for the language-related minorities, not necessarily ser-vices offered only in their languages.5

The question of whether broadcast services are bet-ter offered in or on the language could simply be answe-red “both”: they are not mutually exclusive. However, if the available resources—in terms of money, availa-ble space on the more popular channels, and person-nel resources—are limited, some priorities will have to be set. In addition, the expressed need for the public broadcaster to compete with commercial operators for an audience (discussed further below) might tempt the public service broadcaster to move towards the mainstreaming of minority services.

Nor is it that simple for the minority group in ques-tion. Practical aspects complicate the situation for the minority community linked to its complex composi-tion both geographically and linguistically. Typically, indigenous minority groups that are originally charac-terized by a different language from the majority langu-age represent a sliding scale of bilingual or multilingual language skills. These skills might include the minority language that defines the group, the dominant langu-age of the state and, in some cases, other language

36 multiethnica

nr 37 (2017)

skills such as English, Russian or in border regions a language from a neighbouring state. Thus, minorities live under conditions that complicate the picture of the existence of unitary homogeneous groups. Instead we find geographically distinct groups with a variety of skill profiles, as well as a variety of related identity positions (see table 1).

While the approach of the Swedish political bodies preparing the permit to broadcast, and also of the government, sought in effect to give priority to the position of minority language speakers and their daily language use (cells I and II), the public broadcasters in Sweden sought more to approach bilingual Swedes and those who have lost their minority language but still have a background in the language culture (cells III and IV).

The difference between these two approaches—that pick up the distinction between services in the language or on the language—is crucial in terms of the consequences for wider language policy. In the first case, efforts would focus on the language group within the borders of its language and offer services that—as far as possible—provide its speakers with a natural, everyday environment in which the langu-age is used. This creation of a linguistic environme-nt where a minority language can be used naturally would be a crucial component of efforts to revitalize a language. Beyond the core group of speakers, howe-ver, it might be considered isolationist. The obvious risk in the second case is that it leads first to inte-gration and then, in a second phase, to assimilation of the minority language group. If bilingualism is a core value and services in the language are substituted with culturally relevant but linguistically insufficient service supply, the natural environment for the langu-age is bound to shrink.

Languages as expressions of cultural wealth

As noted above, the discussion on media services to minorities is not happening in a vacuum, but in a real

world with national interests, on the one hand, and in-ternational standards that aim to secure minority pro-tection, on the other. The relative balance of these is asymmetric as the political power is almost exclusively with the national institutions, and the enhancement of minority languages and culture is predominantly de-veloped at the discretion of national decision-making.

The international instruments referred to above (see note 3) have achieved the status of standard benchmarks for national policies in the field of media services to minorities in their own languages. These standard benchmarks include the basic principle that national minorities have a right to sustain their cul-ture—including language—within the state in which they reside. The status of these international instru-ments—and particularly the Framework Convention—has been firmly established in European practice and they are seen as prerequisites for applicant countries seeking accession to the European Union in regard to the fulfilment of the Copenhagen criteria from 1993.6

All the Nordic countries have signed and ratified the European Charter for Regional or Minority Languages (ETS 148a 1992), and signed up for programme provi-sions on radio and television and to encourage and/or facilitate newspapers in their minority languages (Sámi in Norway, Finnish, Tornedalian Finnish and Sámi in Sweden, and Swedish and Sámi in Finland).

Quoting the explanatory report on the Charter (ETS 148b 1992), Moring and Dunbar note that its objecti-ves are to “protect the historical regional or minority languages of Europe, in order to help maintain and develop Europe’s cultural wealth and traditions, and to protect and promote such languages for their value in building a Europe based on the principles of democra-cy and cultural diversity” (Moring and Dunbar 2008, 8–9). In this context, the formulation included in para-graph 10 of the explanatory report is particularly rele-vant. According to this paragraph, the aim of the Char-ter is to ensure, “as far as reasonably possible, the use of regional or minority languages in … the media,” among other domains. The explanatory report on the Charter also expands on what Moring and Dunbar mean by the concept restitutionary: where regional or minority languages have suffered from unfavourable conditions in the past, they should be “compensated.” In all events, they should be “preserved and developed as a living facet of Europe’s cultural identity”. Moring and Dun-bar highlight the fact that one consequence of this is that any ambiguous terminology in the Charter should be interpreted in a way that contributes most effecti-vely to the protection and promotion of the regional or minority language in question, and that ensures “as far as reasonably possible” their use in the media. Further-

Identity/Language context

First language

(only or mainly)

Bilingual

Minority core identity

I

Minority language

II

Minority + majority language

Minority comple-mentary identity

III

Majority language

IV

Majority + minority language

Table 1. The many minority positions.

Source: Moring 2014, ed., 13.

multiethnica 37

nr 37 (2017)

more, with reference to the provisions in the Charter regarding the media (article 11), paragraph 107 of the explanatory report states that:

The time and space which regional or minority languages can

secure in the media is vital for their safeguard. Today no langu-

age can keep its influence unless it has access to the new forms

of mass communications. The development of these throug-

hout the world and the progress of technology are leading to

the weakening of the cultural influence of less widely spoken

languages. For the major media, especially television, the size

of the audience is generally the decisive factor. But regional

and minority languages represent a small cultural market.

Despite the new opportunities offered them by the advances

in broadcasting technology, it remains true that to have access

to the media they need public support (ETS 148b 1992).

According to the principles that state parties sign up to on ratification, the principles of the European Charter and the Framework Convention should be enshrined in national legislation. As noted above (see note 3), in Sweden the law on National Minorities and Minori-ty Languages (SFS 2009, 724) includes explicit pres-criptions aimed at the protection and enhancement of the minority languages and at enhancing the possibili-ties of national minorities maintaining and developing their culture in Sweden. This law also contains specific references to the Swedish Language Law (SFS 2009, 600), where a responsibility is put on the public sector (in its wider sense, in Swedish “det allmänna”) to pro-tect and enhance the national minority languages, and to enhance the possibility for the national minorities to maintain and develop their culture in Sweden. This could explain why fairly clear prescriptions regarding services in the minority languages were included in the government’s decision on the public service compa-nies’ permits to broadcast.

As noted above, these principles contrast with the ambitions of public service companies to maintain their position with the audience in an increasingly competitive and entertainment-focused media envi-ronment. This appears to be a general concern of the managers of public service broadcasting companies in the Nordic countries. On the basis of interviews with leaders of the large media companies in four Nordic countries, including their public service companies, John Grönvall notes that:

In conjunction with the economic climate change, we see an

on-going trend not just in the commercial companies but also

within the public service providers where they are flirting

with their “customers”.… The Swedish public service CEO is

concerned about competing with the private side of the busi-

ness. The number of viewers is what counts, and becoming

too niche is considered a risk. ... The comment that public

service programmes must be “worth the license” … reveals an

ideology of management that is comparable to how the com-

mercial media are run (Grönvall 2015, 1038–39).

This brings to a head the obvious contrast between the principles derived from legislation and international standards, on the one hand, and the concerns of media managers regarding audience popularity, on the other. In the light of these conflicting interests, what finally is the main motive for the new policy on public service media in Sweden, which changes the focus of broad-casting more towards services about and on the langu-age, instead of services in the language, and gives prefe-rence to increased supply on the Internet?

From the viewpoint of the expressed aims of the European Charter, priorities have clearly been set to achieve those measures in regard to media which con-stitute support for the minority language, protect and enhance it, and allow the national minority to maintain and develop its culture. The European Charter takes a fairly pragmatic view on the matter, being sensitive to the various situations on the ground (Moring and Dunbar 2008, 8–9; Dunbar and Moring 2012). Howe-ver, according to these interpretations of the European Charter, the obligations of the state should be conside-red in the light of the spirit of the instrument; that is, not in a minimalist way but in favour of the language in question.

The P-TOP model as a measure of language policy success

From a functionalist point of view, Moring (2007; 2014) has highlighted the position of language in the daily lives of people—minority language speakers in-cluded. According to statistics collected by Nordicom (Ohlsson 2015), media use fills between 6 and 8 hours per day in the Nordic countries. The evident conclu-sion is that it is highly relevant to any language that a significant part of this time can be dedicated to media use in this language. This again requires that the supp-ly of media in the language is competitive with media supply in other languages, such as the majority langu-age or English. Here we arrive once more at the neces-sary but not sufficient condition of institutional com-pleteness, which means that speakers of minority lang-uages should be able to lean on media supply in their own language in their daily lives in order to complete their normal daily routines. If this condition is fulfil-led, there will be sufficient conditions for functionally complete media use among minority language speakers, meaning that in their daily media use they are supported

38 multiethnica

nr 37 (2017)

the judiciary, public admi-nistration and the public

services, media, culture, and economic and social life, and in trans frontier exchanges, in order to provide the spea-kers of the language with the basic capacity and a full menu of opportunities to use their language when they so desire.

Grin and Vaillancourt (1999; see also Grin et al. 2003) also discuss the scena-rio in which the conditions provided for under the Euro-pean Charter are duly met but there is a lack of desire. In such cases, they argue, the strict preference condition should be tested. Is the supply in the minority language of an extent and quality that allows for equal conditions of use? If

not, can it be reformed to respond to these require-ments? In addition, if there has been a lack of services and supply in the language, what restitutionary measu-res can the state offer to improve the position of the language? All this is in line with the basic approach of the European Charter that states have signed up to. In the light of the P-TOP model and the princip-les enshrined in the European Charter and the Fram-ework Convention, the state would in such cases have to act—as far as reasonably possible—in favour of the minority language and the national minority.

A contrasting case

In Finland, for historical reasons, media supply in the Swedish language is relatively comprehensive and co-mes close to what has been called above institutionally complete.7 Media in Finland offer services in Swedish on a range of platforms (the press, radio, television and the web) that allow a speaker of the language to predomi-nantly lean on media in this language and still be an in-formed citizen. With the exception of a broader supply of commercially driven popular culture, which is absent, the situation for a speaker of Swedish in Finland—in re-gard to how media services support citizenship— could thus by and large be compared to how a majority langu-age speaker is served by media in Finnish. This, of cour-se, does not exclude the possibility that Swedish spea-kers regularly choose to use media in Finnish or English: quite the contrary.

in regard to their language on a par with speakers of the majority language.

As Grin and Vaillancourt (1999; see also Grin et al. 2003) argue, the ultimate measure of successful policies in support of minority languages is the use of such languages in daily life. Their model, the Policy-to-Outcome Path (P-TOP), operates through a sequence of policy measures that end up in a final outcome crite-rion—an increase in the daily use of the language. This outcome is filtered through three conditions: capacity to use the language; opportunity to use the language; and desire to use the language, usually referred to as the COD conditions. The policy model highlights the mea-ninglessness of enhancing languages through increased supply where there is a lack of capacity or a lack of desire to use the language. In such cases, policies should address the features that are missing in order to restore the position of the language in the daily life of its speakers. This model meets head on the discussion in Sweden regarding the public broadcasters’ supply of media in minority languages.

Let us first note that the approach of the European Charter for Regional or Minority Languages coinci-des with the P-TOP model. The aim of the European Charter—and of the Framework Convention, albeit less pronounced regarding language—is clearly that all three COD conditions—capacity, opportunity and desire to use a language—shall be met. The European Charter is designed to cover all aspects of public life, including the use of minority languages in education,

Figure 1. Ethnolinguistic identity gratifications sought and obtained among Swedish-speakers in Finland.

Data: Swedish sample: N=703; Finnish sample: N=1.122 (Vincze and Moring, 2013, 51, 54).

multiethnica 39

nr 37 (2017)

In the light of how Swedish speakers in Finland com-pare their experience of media supply with their per-ceived needs, it becomes quite clear that there is a net preference for using the mother tongue in the media. The printed press in Finland is relatively strong, and as there are two radio stations that serve the audience with a diverse menu of programmes, satisfaction is relatively high regarding these two media. However, speakers of Swedish in Finland signal a lack of supply on television; they would like more services in their own language than they actually use. As might be expected, the same is not true of speakers of Finnish (figure 1).

This observation can be complemented with another finding that shows the importance of minority media for relations between the two main language groups in Finland. Speakers of the majority Finnish language who also watch television in Swedish have a more positive attitude towards the Swedish minority compared with those who mainly stick to Finnish television channels. The correlation between television viewing and posi-tive attitudes is also clear among people who have a lot of contact with speakers of Swedish in their daily lives (Vince and Moring 2015). It is therefore important that such contact through the media between ethnic groups, and their language and culture, should not be neglected.

We must repeat the warning that historical and cul-tural differences mean that the situations of Finnish in Sweden and Swedish in Finland are not compara-ble. Nonetheless, the observations based on research among Swedish speaking Finns show that there is case evidence of media-language relations that functionally support a linguistic community of the size of Finnish speakers in Sweden. We also see a desire to use the language in the media where available that impacts on actual daily language use.

In conclusion: is the Internet the saviour?

All media—with public service radio and television among the forerunners—are today moving content on to the Internet and increasingly producing more con-tent specifically for the web. In this sense, the changes mentioned above with regard to the supply of Finnish public service programmes in Sweden being increa-singly offered on the Internet is not a special case. In some cases, services on the web are also designed to substitute for legacy media. This is particularly the case in societies where there are no printed newspapers and where broadcasting in minority languages is non-exis-tent or marginalized. A case in point would again be Sweden, where radio in the Finnish language is today widely available over the Internet while broadcasting

on P4, the most popular radio channel, has recently been cut and moved to less popular channels.

Scholars have indeed presented the Internet as a hope for a revival of minority communication media use (Mehra, Merkel, and Bishop 2004), while at the same time warning against “conceptualizing internet use just as an issue associated with the use of the inter-net” (op. cit., 799). Scholars with a technological point of view have expressed similar hopes and warnings. Christian Möller notes that:

The Internet offers niches for everyone, but on the large scale

its algorithms favour mainstream content. In the absence of

protection schemes, integration tends to morph into assimi-

lation. Thus, it is important to develop strategies and make

resources available to preserve minority cultures and langu-

ages. Unless we learn how to assess and influence the role of

technology on media, initiatives for minority media will lose

momentum. Previous gains of the minority media in relation

to the traditional media might effectively be nullified in the

presence of technological decisions made on a totally different

level than traditional policy debates. (Möller 2014, 31)

Moring (2007) and Vincze and Moring (2012) have also highlighted the dangers of substitutive approaches where content produced for linguistic minorities on the web is treated as replacing content in legacy me-dia. This is seen as particularly harmful because of the differences in how broadcasting media and web-based media become visible in the public sphere—embed-ded broadcast media content is automatically on dis-play, while the web requires the audience to actively seek out the content if methods to push or share it are not offered.

On the other hand, András Kornai (2013) has war-ned of a development where smaller languages are in practice denied entry to the Internet. His dramatic conclusion is that:

Of the approximately 7000 languages spoken today, some

2500 are generally considered endangered. Here we argue that

this consensus figure vastly underestimates the danger of digi-

tal language death, in that less than 5% of all languages can still

ascend to the digital realm. We present evidence of a massive

die-off caused by the digital divide. (Kornai 2013, 1)

In other research based on empirical material collec-ted in 10 minority language communities in 2009, Za-baleta et al. (2013) highlight the relatively slow pro-gress of web services in minority languages, in either commercial media outlets or public institutions, no-ting that “it was quite surprising to see that a relative-ly high percentage of public institutions that owned

40 multiethnica

nr 37 (2017)

and/or controlled media outlets had let those news organizations lag behind in terms of online accessibi-lity” (op. cit., 1655).

We are therefore thrown back to the questions of institutional and functional completeness discussed above. To what extent does a society support a visible, accessible and qualitatively competitive media supply in its minority languages? How are those who relate to these languages through heritage, and a continuum of involvement and language skill, motivated to use the language and services that are provided in and on the language? Finally, how do the speakers themsel-ves react in a situation where market conditions on the Internet tend to be more and more demanding for niche media visibility, while the production of niche media is becoming increasingly easy? These questions are at the core developments that could finally achieve an increased level of functional completeness of media use for linguistic minorities, to create a situation in which the capacity, opportunity and desire of the spea-kers of a language are supported by media supply that enhances minority language use in daily life.

As argued above, this would be a prerequisite for the avoidance of linguistic assimilation and the revi-talization of minority languages in today’s world. The subjective aspects of ethno-linguistic vitality—the capacity and desire to use the language—have to be supported by objective conditions that respond to the three requirements that stimulate daily use of a mino-rity language—or opportunity to use that language. In today’s world, media is a major facilitator of daily language use. Easily accessible presence in the media is thus of crucial importance for the wellbeing of a language. Speakers of minority languages use media on all platforms: print, radio, television and the web. Any serious effort to protect and enhance the language and its related culture would have to take this fact into consideration.

From the arguments presented and cited above, it is clear that additive rather than substitutive and definite-ly not subtractive measures must be applied if integra-tion and revitalization are seriously sought instead of assimilation. In practice, this would first and foremost mean a continuous, visible and accessible presence on all types of legacy media in the language. This must be complemented with investment in increasing media supply in the language on the Internet. Furthermore, routes to these language-specific services would have to be installed by promotion in popular mainstream media outlets that offer relevant and motivating infor-mation on and about the language. This is a tall order, but it is also the response required by the international standards that all the Nordic countries have signed up

to. Even more importantly, it is the civilized respon-se to a demanding situation in which crucial cultural values are at stake.

Notes1 The desk study was carried out by Professor Tom Moring and

Research Assistant Elisabeth Wide at the Swedish School of Social Science, University of Helsinki. The net of experts was contacted through two European projects: the Language and Education Addressed through Research and Networking by Mercator (LEARNMe) project (2012–16), an EU-funded pro-ject providing policy guidelines and recommendations for poli-cy stakeholders in the field as well as for practitioners; and the Bilingualism, Identity and the Media in Inter- and Intra-cultural Comparisons (BIM) project, financed by the Academy of Finland (project 1123686). It was expanded using the snowballing met-hod, where the experts initially contacted nominated their own contacts. This method has given the desk study a European bias, which however is less problematic as this article itself is written in a European context.

2 The discussion on ethno-linguistic vitality theory in this article builds significantly on Moring at al. (2011); the co-authors of this article are duly acknowledged.

3 The reference to national minorities in this context is deliberate, as this term refers to two instruments of the Council of Europe that all three countries have signed and ratified: the Charter for Regional or Minority Languages, and the Framework Conven-tion for the Protection of National Minorities (ETS 148; ETS 157a). The objective of the European Charter is languages that are traditionally used within a given territory of a state by natio-nals of that state who form a group numerically smaller than the rest of the state’s population and are different from the official language(s) of that state. It does not include either dialects of the official language(s) or the languages of migrants. In Sweden, Sámi, Finnish, Meänkieli, Romani Chib and Yiddish are such languages. In Norway and Finland, Sámi is defined as a national minority language enjoying special protection. As the Charter can also cover an “official language which is less widely used”, Swedish in Finland is included in the Finnish ratification. The Framework Convention gives no definition of a national minority, but leaves this to the discretion of the state party. According to the explana-tory report (ETS 157b) “…the framework Convention contains no definition of the notion of ”national minority”. It was decided to adopt a pragmatic approach, based on the recognition that at this stage, it is impossible to arrive at a definition capable of mus-tering general support of all Council of Europe member States’. The same languages are covered by both instruments in Norway and Sweden. In Finland, in variance with the application of the Charter, Swedish-speaking Finns are not treated as a national minority in the context of the Framework Convention. In Swe-den, the five national minority languages also enjoy special status according to legislation on national minorities originally passed in 1999 and amended in 2009. In Finland, the constitution defines Swedish as a national language, mentions Sámi as an indigenous group and also mentions Roma. Since 2003, public services in Sámi and the two national languages, Finnish and Swedish, have been regulated by specific language laws. The position of Sámi in Norway is regulated by the Sámi Act of 1987. In 1990, Norway ratified the International Labour Organization (ILO) 1989 Indi-genous and Tribal Peoples Convention (no.169), which Sweden and Finland have not yet ratified.

multiethnica 41

nr 37 (2017)

4 Sveriges Radio motsätter sig förslaget att årligen öka utbudet på minoritetsspråken likaså att samma krav ska riktas mot program-bolagen oberoende av den omfattning verksamheten har idag. Sveriges Radio vill däremot fortsatt utveckla verksamheten på minoritetsspråk för att nå publiken, inte bara utifrån språkupp-draget utan utifrån en helhetssyn som också innefattar nationella minoriteters kultursfär och ett inkluderande perspektiv.” Sveriges Radios remissvar 2013, 4; ”SVT vill fortsatt utveckla kulturut-budet och bejakar betänkandets slutsats att bolagen skall ha ett stärkt kulturuppdrag i vid bemärkelse ….” ”… SVT vill påpeka vikten av ett bibehållet brett minoritetsspråksuppdrag där exem-pelvis kultur och traditioner är lika viktiga ingredienser som språ-ket.

5 This is not an empirical study based on evidence of actual deve-lopments, but it is worth noting that public service companies, apart from the third, education-oriented, company Utbildnings-radion (UR) have developed broadcast services particularly in regard to the Finnish language. Programmes have been develo-ped in a bilingual or Swedish format on and for minorities, and certain radio programmes have been scheduled “out of the way” at times and on channels that interfere less with programmes in the Swedish language that are aimed at a wider audience. This has been done in spite of the decision in the permit to broadcast that services in the languages should be increased. However, ser-vices on the web have increased. New short news programmes in Roma languages and in Tornedalian Finnish have been esta-blished at off-peak hours, at night and on Sunday mornings, with similar consequences; they do not get a majority audience and they are broadcast at times and on channels that attract a smaller audience of minority language speakers.

6 In June 1993, the European Council in Copenhagen tabled crite-ria for deciding whether a country is eligible for membership of the European Union, the so-called Copenhagen criteria. Accor-ding to these criteria, ‘Membership requires that a candidate country has achieved stability of institutions guaranteeing demo-cracy, the rule of law, human rights, respect for and protection of minorities, the existence of a functioning market economy as well as the capacity to cope with competitive pressure and mar-ket forces within the Union’ (Presidency Conclusions, Copenha-gen European Council 1993).

7 The number of Finnish-speakers living in Sweden is difficult to estimate, as there is no registration of minority language speakers. The Finnish radio service of Swedish Radio (Radio Sisu) gives an estimate of 200,000 daily listeners to its programmes. Based on studies commissioned by SR, Radio Sisu on its web page presents the estimate that 470,000 people in Sweden can speak or at least understand Finnish (http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=185&grupp=20780&artikel=5793792). In Finland, where people are registered according to mother tongue, there are more than 280,000 mother-tongue speakers of Swedish, and another group almost as big that is bilingual but registered with Finnish as its mother tongue. Thus, the groups are approximately equal in size but for historical reasons (Finland was part of Swe-den until the 1807–1809 war), Swedish has remained in a much stronger position in Finland (Liebkind et al. 2007).

References

Abrams, J.R., W.P. Eveland, and H. Giles. 2003. “The Effects of Television on Group Vitality: Can Television Empower Non-dominant Groups?” In Communication Yearbook 27, edited by P. J. Kalbfleisch, 193–219. Mahwah, NJ: Lawrence Erlbaum Associates.

Bailey, O.G., M. Georgiou, and R. Harindranath, eds. 2007. Transnational Lives and the Media: Re-imagining Diasporas. Basingstoke: Palgrave-Macmillan.

Bourhis, R., H. Giles, and D. Rosenthal. 1981. “Notes on the Construction of a ‘Subjective Vitality Questionnaire’ for Ethnolinguistic Groups.” Journal of Multilingual and Multicultural Development 2 (2): 145–55.

Brubaker, R. 2004. Ethnicity Without Groups. Cambridge: Harvard University Press.

Dunbar, R. and T. Moring. 2012. “Article 11: Media.” In Shaping Language Rights: Commentary on the European Charter for Regional or Minority Languages in the light of the Committee of Experts’ evaluation. Edited by A. Nogueira López, E.J. Ruiz Vieytez and I. Urrutia Libarona, 373–424. Regional or Minority Languages 9. Strasbourg: Council of Europe Publishing.

ETS 148a. 1992. European Charter for Regional or Minority Languages. European Treaty Series 148/1992. Strasbourg: Council of Europe.

ETS 148b. 1992. Explanatory Report to the European Charter for Regional or Minority Languages. European Treaty Series 148/1992. Strasbourg: Council of Europe.

ETS 157a. 1995. Framework Convention for the Protection of National Minorities. European Treaty Series 157/1995. Strasbourg: Council of Europe.

ETS 157b. 1995. Explanatory Report to the Framework Convention for the Protection of National Minorities. European Treaty Series 157/1995. Strasbourg: Council of Europe

Giles, H. 2001. “Ethnolinguistic vitality.” In Concise encyclopaedia of sociolinguistics, R. Mesthrie (ed.), 472—3. Oxford: Elsevier.

Giles, H., R.Y. Bourhis, and D.M. Taylor. 1977. “Towards a Theory of Language in Ethnic Group Relations.” In Language Ethnicity and Intergroup Relations, edited by H. Giles, 307–48. London: Academic Press.

Grin, F. and T. Moring, with D. Gorter, J. Häggman, D. Ó Riagáin and M. Strubell. 2003. Support for Minority Languages in Europe. Final Report. Brussels: European Commission, Directorate Education and Culture.

Grin, F. and F. Vaillancourt. 1999. The Cost-effectiveness Evaluation of Minority Language Policies: Case Studies on Wales, Ireland and the Basque Country. Monograph no. 2. Flensburg: European Centre for Minority Issues.

Grönvall, J. 2014. “De-coupling of Journalism and Democracy: Empirical Insights from Discussions with Leading Nordic Media Executives.” Journalism 2015 16 (8): 1027–44.

Hallin, D.C. and Mancini, P. 2004. Comparing Media Systems: Three Models of Media and Politics. Cam-bridge, MA: MIT Press.

Hårstad, S. 2010. Unge språkbrukere i gammel by: En sosiolingvis-tisk studie av ungdoms talemål i Trondheim. Trondheim: Norges teknisk-naturvitenskaplige universitet.

Kornai, A. 2013. “Digital Language Death.” PLoS ONE 8 (10): e77056.

Larsen, H. 2014. “The Legitimacy of Public Service Broadcasting in the 21st Century: The Case of Scandinavia.” Nordicom Review 35 (2): 65–76.

42 multiethnica

nr 37 (2017)

Liebkind, K., I. Jasinskaja-Lahti, and M. Teräsaha. 2007. “Ingroup Vitality and Intergroup Attitudes in a Linguistic Minority.” Scandinavian Journal of Psychology 48 (5): 409–18.

Liebkind, K., T. Moring and M. Tandefeldt. 2007. The Swedish-Speaking Finns. Special issue. International Journal of the Sociology of Language 187/188.

Markelin, L. and C. Husband. 2007. “The Sámi Media, State Broadcasting and Transnational Indigeneity.” In Transnational Lives and the Media: Re-Imagining Diasporas, edited by O.G. Bailey, M. Georgiou and R. Harindranath, 115–32. Basingstoke: Palgrave-Macmillan.

Mehra, B., C. Merkel and A.P. Bishop. 2004. “The Internet for Empowerment of Minority and Marginalized Users.” New Media & Society 6 (6): 781–802.

Möller, C. 2014. “New Technology, Minorities and Internet Governance.” JEMIE Journal on Ethnopolitics and Minority Issues in Europe 12 (4): 16–33.

Moring, T. 2007. “Functional Completeness in Minority Language Media.” In Minority Language Media: Concepts, Critiques and Case Studies, Edited by M. Cormack and N. Hourigan, 17–33. Clevedon: Multilingual Matters.

Moring, T., and R. Dunbar. 2008. The European Charter for Regional or Minority Languages and the Media. Regional or Minority Languages 6. Strasbourg: Council of Europe.

Moring, T., and C. Husband. 2007. “The Contribution of Swedish-language Media in Finland to Linguistic Vitality.” International Journal of the Sociology of Language 187/188: 75–101.

Moring, T., C. Husband, C. Lojander-Visapää, L. Vincze, J. Fomina and N. Nieminen Mänty. 2011. “Media Use and Ethnolinguistic Vitality in Bilingual Communities.” Journal of Multilingual and Multicultural Development 32 (2): 169–86.

Moring, T., ed. 2014. Ett livskraftigt medielandskap på svenska i Finland. SSKH Reports and Discussion Papers 1. Helsinki: Research Institute of Swedish School of Social Science, University of Helsinki.

Statens offentliga utredningar. 2012. Nya villkor för public ser-vice: betänkande av Public service-kommittén. SOU 2012:59 Stockholm.

Ohlsson, J. 2015. The Nordic Media Market, 2015. Gottenburtg: Nordicom. www.nordicom.gu.se/sv/publikationer/nordic-media-market-2015.

Parliament of Sweden. 2013. “Bildning och tillgänglighet – radio och tv i allmänhetens tjänst, 2014–2019”. Kulturutskottet betän-kande 2013/14:KrU3. Stockholm: Parliament of Sweden.

Presidency Conclusions. 1993. Copenhagen European Council. Paragraph 7aiii.

SFS. 2009. Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk.Sveriges Radio. 2013. Sveriges Radios remissvar 21 januari 2013.

Nya villkor för public service. SOU. 2012:59. Stockholm, Sveriges Radio.

Sveriges Television. 2012. Sveriges Televisions remissvar. Nya villkor för public service. SOU. 2012:59. Stockholm, Sveriges Television. (Odaterad mimeo.)

Tillstånd för Sveriges Television AB att sända tv och sökbar text-tv, 2013. Ku2013/2083/MFI (delvis); Ku2013/2310/MFI (del-vis); Ku2013/2525/MFI. 19 December.

Turner, J.C., and R.S. Onorato. 1999. “Social Identity, Personality and Self-concept: Self-categorization Perspective”. In The psy-chology of the Social Self, edited by T.R. Tyler, R.M. Kramer and O.P. John, 11–46. New Jersey: Lawrence Erlbaum.

Vincze, L. and T. Moring. 2012. “Swedish in Finland: Pushed Back in the Cyberspace?” Journal on Ethnopolitics and Minority Issues in Europe 11 (2): 25–36.

Vincze, L. and T. Moring. 2013. “Towards Ethnolinguistic Identity Gratifications”. In Minority Languages and Social Media: Participation, Policy and Perspectives, edited by E. Haf Jones and E. Uribe-Jongbloed, 47–57. Clevedon: Multilingual Matters.

Vincze, L. and T. Moring. 2015. “Framför den tvåspråkiga skär-men: svenskspråkigt tv-tittande bland finskspråkiga” Finsk Tidskrift, 81-95.

Zabaleta, I., A. Gutierrez, C. Ferre-Pavia, I. Fernandez, S. Urrutia and N. Xamardo. 2013. “Website Development and Digital Skill: The State of Traditional Media in European Minority Languages”. International Journal of Communication 7: 1641–66.

multiethnica 43

nr 37 (2017)

(In)Visible Threats to the Cultural Well-being of Indigenous Peoples in the Contexts of Sweden and Japan: Preliminary RemarksHIROSHI MARUYAMA

Professor Hiroshi Maruyama was promoted as Honorary Doctor at Uppsala University, Faculty of Arts, on 28th of January 2016. He is Professor Emeritus of Sociology at Muroran Institute of Technology in Hokkaido and an eminent international expert on aboriginal peoples, human rights and the environment. Professor Maruyama has been especially active in the struggle of aboriginal peoples and minorities to attain social justice with regard to environmental issues and their efforts to conserve and revitalise their cultures. Maruyama is internationally known for his research into Japanese government policy towards the Ainu people and for his comparative research into the Ainu and Sami which he has carried out in both Japan and in the Nordic countries. Among other things, he has done research into Sami rights as an aboriginal people and ongoing mining-related conflicts in traditional Sami areas in northern Sweden. During his visit in Uppsala, Professor Maruyama delivered his honorary doctor’s lecture on January 27th 2016. This article is based on his lecture.

There are many differences between the majority population and particular minorities or indigenous peoples in terms of their perceptions of history, society and culture. Colonialism is invisible to the majority but highly visible to indigenous peoples; that is, colonialism is not over from the perspective of indigenous peoples. In the global north, the majority does not care about cultural well-being because it is able to enjoy its own culture. In contrast, indigenous peoples have been suffering from a lack of cultural well-being that is hard for the majority to perceive. This article underscores that the cultural well-being of indigenous peoples or indigenous cultural well-being has been threatened by the exploitation of the natural resources of indigenous communities. Furthermore, it aims to show that the indigenous policies of Sweden and Japan do not ensure the cultural well-being of their indigenous peoples, the Sami in Sweden and the Ainu in Japan.

Introduction

Smith (2012, 35) argues that “history is mostly about power. It is the story of the powerful and how they be-come powerful, and then how they use their power to keep them in positions in which they can continue to dominate others”. This description is applicable to the history of Japan as compiled under the supervision of

the Japanese government. The final report of the Ad-visory Council for Future Ainu Policy outlines current Ainu policy. It justifies not only colonization as “deve-lopment,” but also Japan’s modernization at the cost of the Ainu:

Under the threat of major Western powers, developing Hokka-ido was an urgent mission for the Meiji government to protect Japan’s northern border and to establish a modern, indepen-dent nation. In this context, the immigrants to Hokkaido signi-ficantly contributed to Japan’s modernization and the region’s development, by building roads and creating farmland under severe natural conditions different from those of their home-towns. (Advisory Council for Future Ainu Policy 2009, 8)

Furthermore, the final report seeks to divert people’s attention from colonization by using the term “rela-tionship” between the Ainu and the ethnic Japanese: “the Ainu…had kept a close relationship with Wajin (ethnic Japanese) since the Middle Ages.…In the ear-ly modern age, although harsh labor under the basho ukeoi system impoverished them, the Ainu maintained and developed their own culture, keeping a deep re-lationship with Wajin” (Advisory Council for Future Ainu Policy 2009, 14). These descriptions are nothing more than a distortion of the history of the coloniza-tion of Hokkaido by Japan as is shown below.

In Sweden, Markus Nyström (2017; forthcoming)

44 multiethnica

nr 37 (2017)

tells how he first came into contact with Sweden’s colonial past (and present) as an adult. It was never dis-cussed in school. He categorizes the function of coloni-alism as the ordering of physical/political reality and of ideological/ontological reality but highlights the latter, noting that “colonialism lingers in the minds of people, it is passed down through generations, by means of the psychological violence of the colonization of the mind.” He also points out that narratives created by the majority, such as Columbus “discovering” the “new world,” Robinson Crusoe, Amundsen and Scott’s com-petition to reach the South Pole, Laurence of Arabia and The Mission, have reshaped the history of coloni-zation. Furthermore, he notes that:

The state has done bad things to Sami in the past, but it is

most often rather vaguely described exactly what these were.

In the material I have gone through, I cannot recall a single

instance of the word “colonialism” being used, even when des-

cribing the past.…I believe the state as a type downplays the

state’s actions that enable modern colonialism, and does not

sufficiently acknowledge the historical facts of colonialism.

In contrast, indigenous peoples have transmitted their sufferings under colonization orally and literarily from generation to generation within their families and communities, as is demonstrated below. Colonialism is, therefore, invisible to the majority but highly visible to indigenous peoples. In order to make visible to the majority that indigenous peoples are suffering from the historical and current injustices imposed on them under colonialism and its remnants, this article reveals how the cultural well-being of indigenous peoples, in particular the Sami in Sweden and the Ainu in Japan, has been affected. Section 1 briefly outlines the his-torical injustices imposed on the Sami and the Ainu by their colonizers. Section 2 discusses how to ensure indigenous cultural well-being in general on the basis of international human rights standards. Section 3 de-monstrates that the indigenous cultural well-being of the Sami in Tärnaby/Dearna has been threatened by the exploitation of natural resources and that Sweden’s Sami policy fails to ensure the cultural well-being of the Sami. Section 4 does the same for the Ainu in Bira-tori, Japan. Section 5 provides some conclusions.

A brief outline of the historical injustices imposed on the Sami and the Ainu

On the origins of colonization in Sweden, the Om-budsmannen mot etnisk diskriminering (DO) notes that, “it was during the 14th and 15th centuries that the Crown began to levy taxes on the Sami in Sweden”

(DO 2008, 18). Silver ore was found by the state at Nasafjäll in 1635, and “Lapland was suddenly seen as a treasury able to support Sweden’s imperial ambitions’ (Kvist 1993, 205). Thereafter,

The Saami were heavily burdened with demands for transpor-

tation that hindered them in their herding. When the Saami

refused to comply with the demands, the mining authorities

resorted to force. A flight from the area was consequently trig-

gered, and a noticeable population decline took place in Lule

and Pite Lapland. (Kvist 1993, 205)

In the Björkvattsdalen valley, “local Sami people have suffered from several abuses throughout history: racial biological measurements of our parents/grandparents; confiscation of land; attempts of removal/denial of local Sami people’s vested rights; banning of the Sami langu-age, culture and spirituality; hydropower damming of land and flooding of people’s homes” (Persson 2016, 3). Japan’s colonization of Hokkaido can also be traced back to the 15th century (Takakura 1972, 563). The first colonizers were the nobility who benefited from unjust trading with the Ainu until 1799 (Takakura 1972, 564–65). As the power of the nobles increased through their monopolization of trading, the Ainu had their freedom of movement curbed, incurred a duty to trade with the Japanese and were finally enslaved to enable the ex-ploitation of natural resources (Takakura 1972, 568).

In modern Sweden, “with the establishment of the Name Act of 1886, many Sami families replaced their surnames with Swedish ones” (Silversparf 2014, 134). This has led to a struggle by the Sami to iden-tify themselves as Sami and helped make them invi-sible in Swedish society (Silversparf 2014, 134–38). The same is true of the Ainu in Japan. In 1876, the Colonial Commissioner in Hokkaido ruled that the Ainu should convert their Ainu surnames to Japanese ones. Engagement in traditional culture also became illegal. In Sweden, “growing national and internatio-nal concern about wildlife has left reindeer herders with large losses of reindeer due to predation.…Yet, reindeer herders have been prosecuted and sentenced within the Swedish court system for what is termed ‘illegal hunting’ of these predators” (Mikaelsson 2014, 82). In Japan, Kayano Shigeru recalls that his father was arrested on suspicion of “illegal fishing” of salmon under colonial rule in 1932 even though the Ainu in the Saru River Catchment Area used to fish for salmon for their staple diet (Kayano 1990, 74–79). Against a background of colonization, Sweden’s Sami policy in the final decades of the 19th century was influenced by racial biology, while social Darwinism prevailed in Japan (Siddle 1996, 88–94). It was alleged that the

multiethnica 45

nr 37 (2017)

Sami were born with certain “racial characteristics” that made them inferior to the rest of the popula-tion (Sámediggi, Sámedigge, Saemiedigkie, Sametinget and the Ministry of Agriculture, Food and Consumer Affairs 2005, 14). While presenting a bill for the Hok-kaido Former Aborigines Protection Act (HFAPA) of 1899, the Japanese government explained the need to protect the Ainu, “an unenlightened people” that “have no alternative but to die of cold” (Inoue 2013, 177).

Repeated forcible relocations have struck a sub-stantial blow to the Sami in Sweden and the Ainu in Japan. “In Sweden, forced relocations of the indigenous people, the Sami or Lapps as they have historically been called, were a part of indigenous policy from the late 19th century to the middle of the 20th century” (Lantto 2014, 53). In essence, the relocations of the Sami were implemented because the reindeer herders struggled to feed their reindeer in the wake of the esta-blishment of states’ borders in Fennoscandia. However, the forced relocations had other serious consequences:

The increased number of reindeer in the recipient area could

lead to conflicts with farmers, and that there was a risk that the

relocated herders’ right to use the land could be disputed, as

they lacked customary rights in the new area (Lantto 2014, 58).

In 1875, 841 Ainu people were relocated from Sakha-lin to Hokkaido; and 95 Ainu were relocated from Shumshu to Shikotan in the Kuril Islands in 1884 in the wake of the Treaty of St Petersburg. They were fol-lowed by many Ainu from Hokkaido, who were forci-bly relocated to unfamiliar land on the grounds that the Japanese government was giving relief to the Ai-nu or establishing reservations (Emori 2007, 402–22). The life of the Ainu who were disconnected from their birth places was fraught with difficulties.

Threats to the cultural well-being of indigenous peoples through these historic injustices must be invisible to the majority in both Sweden and Japan because:

As is the situation for many other Indigenous Peoples, Sami

history has not been part of the colonizing State’s history-

writing. However, this history is still preserved and hidden in

archaeological remains. (Larsson 2014, 42)

Ainu history has also been dismissed by the mainstream progressive view of history in Japan (Amino 2000, 58). In the case of the Ainu as elsewhere (Amino 2000, 24–28), like the field of history, “archaeological research has also traditionally been nationalistic; the idea of one nation, one people and one history has dominated for a long time” (Larsson 2014, 42–43).

How to ensure indigenous cultural well-being

Before discussing how to ensure indigenous cultural well-being, it is useful to discuss the concept of indi-genous peoples and the characteristics of indigenous cultures. The definition of indigenous peoples has been debated for decades at the United Nations. Neither the observers from indigenous organizations nor govern-mental delegations wanted a universal definition of in-digenous peoples (UNPFII 2004):

In 1997, the Working Group on Indigenous Populations con-

cluded that a definition of indigenous peoples at the global

level was not possible at that time, and certainly not neces-

sary for the adoption of the Draft Declaration on the Rights of

Indigenous Peoples.

Instead of a definition, the UN-system has developed a modern understanding of indigenous peoples based on

... self-identification as indigenous peoples at the individual level and accept[ance] by the community as their member; historical continuity with pre-colonial and/or pre-settler socie-ties; strong link to territories and surrounding natural resour-ces; distinct social, economic or political systems; distinct lang-uage, culture and beliefs; [and that they] form non-dominant groups of society; resolve to maintain and reproduce their ancestral environments and systems as distinctive peoples and communities. (UNPFII 2004)

The above-mentioned understanding of indigenous pe-oples is among a number of criteria by which indige-nous peoples globally can be identified and from which each group can be characterized (Corntassel 2003). The most widespread criteria are thought to be tho-se proposed in the International Labour Organization (ILO) 1989 Indigenous and Tribal Peoples Convention (no.169) and in the Martinéz Cobo Report to the UN Sub-Commission on the Prevention of Discrimination and the Protection of Minorities. There are a few minor differences among these criteria, but no discrepancies. What all of them have in common is self-identification. Article 1 of ILO Convention no.169 indicates that self-determination as indigenous or tribal shall be regarded as a fundamental criterion for determining the groups to which the provisions of the Convention apply. The Martinéz Cobo Report describes that:

On an individual basis, an indigenous person is one who

belongs to these indigenous populations through self-identifi-

cation as indigenous (group consciousness) and is recognized

and accepted by these populations as one of their members

(acceptance by the group)….This preserves for these commu-

nities the sovereign right and power to decide who belongs to

them, without external interference.

46 multiethnica

nr 37 (2017)

In addition, self-identification is codified in article 33 of the United Nations Declaration of the Rights of In-digenous Peoples (UNDRIP).

What distinguishes indigenous cultures from oth-ers is the inseparable relationship between indigenous peoples and land:

The indigenous peoples view themselves as having a histori-

cal existence and identity that is separate and independent of

the states now enveloping them. Lands located in a specific

geographic area form a central element in their history and

identity. (Renvall 2005, 4)

Snyder, Williams, and Peterson (2003) questioned the suggestion of an esteemed economist on the advisory panel on the Exxon-Valdez oil spill in terms of valuing indigenous culture. The economist had suggested that the way to assess the damage suffered by a particular indigenous community was to estimate the cost of re-locating the affected community to a similar undama-ged site. They argued that “such an estimate would have to ignore the value of what might be characte-rized as the sense of place that millennia of cultural development had created” (Snyder, Williams, and Pe-terson 2003, 108). In other words, “indigenous peoples do not see themselves as outside the realm of nature, but as part of nature, and they have their own specific attachment to their land and territory…” (Kipuri 2009, 52). Therefore, in the Arctic, extractive industries, in-cluding gas and oil exploitation, and reindeer herding by indigenous peoples would appear to be mutually incompatible (Nuttall 2010, 18). Furthermore, “indige-nous peoples consider their lands and resources to be collective assets, they see their cultural values and ac-tivities—their identity—as a function of the group, not individuals” (Kipuri 2009). In addition, as noted above, in the cases of the Sami and the Ainu historic injustices are still jeopardizing indigenous communities because of the lack of full redress.

Given that articles 24(2) and 34 of the UNDRIP are described as minimum standards for indigenous well-being (Cram 2014, 19), the protection of indigenous peoples’ rights to culture in accordance with interna-tional human rights standards could be construed as the minimum standard for ensuring indigenous cul-tural well-being. An overarching description of indige-nous peoples’ rights in relation to their cultures and languages is provided by the UNDRIP, which has been almost universally endorsed by states (UN Human Rights Council 2012, 4). There are many relevant provisions in the UNDRIP, such as articles 8, 9, 11, 12, 13, 14, 15, 31 and 34. Central to all of these cul-tural rights, however, as articles 3, 4 and 5 stipulate, is

indigenous peoples’ right to self-determination, which means indigenous peoples’ rights to freely determine their cultural development, to autonomy and to par-ticipate fully, if they so choose, in the political, econo-mic, social and cultural life of the state (UN Human Rights Council 2012, 4–5). Furthermore, these provi-sions of the UNDRIP are consistent with indigenous peoples’ rights to their cultures and languages set out in the human rights instruments issued by the Human Rights Committee (HRC), the Committee on Eco-nomic, Social and Cultural Rights (CESCR) and the Committee on the Elimination of Racial Discrimina-tion (CERD), and so on (UN Human Rights Council 2012, 5).

In interpreting the right to culture as set out in article 27 of the International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), the HRC has

... expressed the positive duties on States to protect indige-

nous peoples’ cultural rights, including their rights in relation

to their lands, territories and resources as well as in relation

to their traditional activities, the need to include indigenous

peoples in decisions affecting them, the requirement to inter-

pret the right to culture consistently with the right to self-

determination in the context of indigenous peoples’ issues,

and has called on States to adopt measures to support the

revival of cultures and languages. (UN Human Rights Council

2012, 5)

In its general comment no. 21 on the right of everyo-ne to take part in cultural life, the CESCR recognizes the collective element of indigenous peoples’ right to culture and notes that states’ educational programmes should respect the cultural specificities of indigenous peoples and incorporate them into such programmes (UN Human Rights Council 2012, 5). The CERD has called on states to provide indigenous peoples with the conditions that allow for sustainable economic and so-cial development compatible with their cultural cha-racteristics, and allow them to preserve and to prac-tice their languages (UN Human Rights Council 2012, 5–6). An important matter related to indigenous peop-les’ rights in article 8 of the UNDRIP to which these human rights instruments do not refer is the preven-tion of, and the right to redress for, forced assimila-tion, as well as dispossession of lands, territories and resources.

Legally, “the history of indigenous peoples has revolved around ethnic unlawful Acts, including dis-seisin of proprietary rights and colonization” (Yoshida 2015, 138). Culturally, “without access to and respect for their rights over their lands, territories and natural

multiethnica 47

nr 37 (2017)

resources, the survival of indigenous peoples’ particular and distinct cultures is threatened” (Kipuri, 2009, 54). The only effective way to safeguard indigenous cultu-res is to protect both the rights of the individual indi-genous person and the rights of the group (Wiessner 2010, 241). Furthermore, “the right to culture in the context of indigenous peoples includes their right to self-determine their own cultures and languages as an internal matter…” (UN Human Rights Council 2012, 7). The UNDRIP aims to “remedy the historical denial of the right of self-determination and related human rights so that indigenous peoples may overcome syste-matic disadvantage and achieve a position of equality vis-à-vis heretofore dominant sectors” (Anaya 2009, 59). Accordingly, ensuring indigenous cultural well-being would seem to require the protection and pro-motion of the rights of indigenous peoples to: redress for the historic injustices that have been perpetrated on them under colonial rule; sustainable and collec-tive use of their lands, territories and natural resources; and self-government over their cultures, languages and educational programmes.

Endangered cultural well-being of the Sami in Sweden

In the 1950s and 1960s, water regulation for hydro-power generation in the Ume River System submer-ged significant forest areas, fields and meadows, in-undated the village of Rönnbäck and displaced several homesteads in the valley of Björkvattsdalen in Sápmi (Persson and Öhman 2014, 106). The Ume River is one of the most regulated waterways for hydropower generation in Sweden and provides drinking water for the whole Ume River valley, including the over 100,000 inhabitants of Umeå (Persson and Öhman 2014, 106). In the wake of this exploitation of wa-ter and land came further exploitation in the form of a large-scale mining project. The IGE Nickel Moun-tain Mining Project was awarded the Exploitation Concession in Björkvattsdalen by the Swedish Mining Inspectorate in 2012, after the County Administra-tive Board approved the environmental impact study by IGE Mountain Nordic. It is highly likely that the mining project will pose a number of risks and have long-term consequences for local people in Tärnaby/Dearna in Sápmi. Marie Persson, who has worked long and hard in an effort to address the mining issue in Tärnaby/Dearna, states that:

The mining project affects some hundred Sami that are

dependent on land and water in the area. However, the majori-

ty of the Sami people affected by the project have been denied

legal standing according to Swedish law. In consequence, the

majority of the affected Sami has no right to appeal decisions

and they have no right to be invited to consultation meetings

with state bodies. (Persson 2015, 2)

The Mineral Act of Sweden “has its roots in the esta-blishment of a specific authority—the Mining Inspec-torate (Bergsstaten) in 1637. The aim of the Inspec-torate was and still is to strengthen and enhance mi-ning projects in Sweden (Persson and Öhman 2014, 112). At present “of Sweden’s total ore production, more than 96% comes from the mines in Sápmi” (Sa-mi Parliament in Sweden 2015, 13). In February 2013, the Swedish government announced a new strategy to double the number of mines by 2020 and triple it by 2030. Among the planned mines is the IGE Nick-el Mountain Mining Project. The Swedish Sami Par-liament and the Swedish Equality Ombudsman have pointed out that “the mineral extraction policy and the application of the Swedish mineral law go contrary to well-established principles of respect and protection of the rights of indigenous peoples” (Civil Rights Defen-ders 2015, 10). CERD recommended to the Swedish government that

the State party adopt legislation and take other measures to

ensure respect for the right of Sami communities to offer

free, prior and informed consent whenever their rights may

be affected by projects, including to extract natural resources,

carried out in their traditional territories. (CERD 2013, 6)

In January 2015, Civil Rights Defenders, Sweden’s in-ternational human rights organization, also recommen-ded that the Swedish government legislate for the need for free, prior and informed consent (FPIC) to any ex-ploitation of natural resources in traditional Sami ter-ritory in addition to taking other legislative measures (Civil Rights Defenders 2015, 12). In addition, the need for legislation on FPIC was confirmed by two in-ternational human rights instruments: General Recom-mendation no. 23 of the CERD and General Comment no. 21 of the CESCR. As a state party to these inter-national treaties, the Swedish government is obliged to implement these recommendations.

In Sweden, “reindeer herding activities are to some extent protected by the Environmental Code” (Koi-vurova et al. 2015, 23). In fact, the Swedish Environ-mental Code stipulates that “the Environmental Code shall be applied in such a way as to ensure that the use of land, water and the physical environment in general is such as to secure long term good management in eco-logical, social, cultural and economic terms” (section 1(4) of Chapter 1). In addition, the code provides that when interests collide, “priority shall be given to the

48 multiethnica

nr 37 (2017)

purpose or purposes that are most likely to promote sustainable management of land, water and the physical environment in general” (section 10 of Chapter 3). The reality is, however, that “relevant state bodies routinely assess relevant interests from a purely macroeconomic perspective, prioritizing opportunities for job creation and so-called local development over the rights of the Sami to their culture and their traditional lands” (Civil Rights Defenders 2015, 10). In other words, “there is a certain ‘edge’ for mineral extraction over other activi-ties, and the balancing of these various interests usually ends in favor of mining activity” (Koivurova et al. 2015, 23). In general, it seems that there is a conflict bet-ween the extractive industries and indigenous peoples over land use. This conflict is caused by an inconsis-tency that the exploitation creates short-term econo-mic benefits for the majority who live an urban life, on the one hand, while infringing the human rights and security of minorities such as the Sami in Sápmi, and disregarding long-term economic activities, including Sami livelihoods, on the other.

From the viewpoint of human security, the mining project threatens Sami livelihoods that are linked to economic, food, health and community security, let alone environmental security:

The Rönnbäck nickel mining project in Ume River threa-

tens an entire Sami community of some 100 Sami. The Sami

livelihood with nature—fishing, hunting, reindeer herding,

small-scale farming, traditional handicraft—spiritual places

and culture will be impossible if land, water and air are pol-

luted and destroyed. The project also threatens food, water,

herb gathering, health, environment, Sami businesses, cultural

projects, sacred grounds and the Sami people’s ability to live

in the traditional area and pass their culture to their children.

(Persson 2015, 2)

Indigenous peoples’ opposition to exploitation poses threats to the political and personal security of those indigenous peoples. In 2015, globally, at least two pe-ople were killed every week for taking a stand against land grabbing and environmental destruction (Global Witness 2015). According to the UN Commission on Human Security (CHS), “human security seeks to pro-tect people against a broad range of threats to indivi-duals and communities and, further, to empower them to act on their own behalf” (CHS 2003, 2). The oppo-sition of Marie Persson and her supporters satisfies this definition of human security. In other words, Sami op-position can be perceived as a legitimate act to ensure their human security. Given the fact that “governments retain the primary role and responsibility for ensuring the survival, livelihood and dignity of their citizens”

(UN General Assembly 2012, 2), the Swedish govern-ment is required to place the highest priority on the security of the Sami people, over and above its mine-ral strategy which plans to drastically increase mine-ral production in a decade without any consent from the Sami people—as the Sami Parliament in Sweden points out (2015, 11–12).

The government’s policy on the Sami has led explicitly to suffering caused by the exploitation of natural resources in Sami communities. The Swedish Riksdag recognized the Sami as an indigenous people in Sweden in 1977. However, “the legal and political systems in Sweden regarding Sami Indigenous People are still products of colonial mechanisms and State-determined structural processes that have yet to be updated to be in accordance with Indigenous Peoples’ Rights” (Sami Parliament in Sweden 2015, 2). In fact, “the legal framework protecting indigenous rights in Sweden is limited in scope and the need to clarify Sami rights in Sweden remains” (Church of Sweden et al. 2014, 2). The Constitution of Sweden recogni-zes the Sami as a people, but the Sami Parliament in Sweden (2015, 5) urges the Swedish government to “further amend its Constitution to recognize the Sami as an indigenous people, as Finland and Norway have done in their Constitutions”. The Sami Parliament in Sweden was established in 1993 as a publicly elec-ted body and a state authority, with the overall task of working to achieve a living Sami culture (Sápmi n.d.). Although the Sami Parliament leads on Sami language work and watches over interests and needs in matters that concern the Sami people (DO 2008, 23), its operations are controlled by the Swedish Par-liament and government through laws, ordinances and appropriative decisions (Sápmi n.d.). In addition, the CESCR, while welcoming the state party’s efforts to increase the resources allocated to the Sami Parlia-ment, remains concerned about the Sami Parliament’s limited powers, especially on issues related to land rights (CESCR 2016, 4).

Swedish legislation on reindeer herding, from the Reindeer Herding Act of 1886 to the Reindeer Her-ding Act of 1971, recognizes that reindeer herding Sami people have customary rights to graze reindeer. Nonetheless, Swedish legislation has been motiva-ted by a wish to shrink the reindeer herding area and reduce the number of reindeer herders, with a view to regulating conflicts between the herders and settled farmers and introducing mining and timber production to Sápmi. The 1971 Reindeer Herding Act states that hunting and fishing rights belong to those Sami who are members of a Sameby. As a result,

multiethnica 49

nr 37 (2017)

no land or water rights are granted to the non-reindeer her-

ding Sami population, effectively denying the Sami the broa-

der rights linked to land and water, both as a livelihood and in

relation to rights to culture, health, and dignity as a people. As

a consequence, non-reindeer-herding Sami are excluded from

the mining prospecting process, even when mining projects

are of concern for the larger Sami community. Colonial practi-

ce against the local Sami is affecting Sami people’s health and

the ability of Sami families to use land and water. It also affects

how Sami children and youth can practice their cultural rights

and continue to live on their traditional land. (Persson 2015, 3)

The Swedish government “stipulates clear bounda-ries and defines who may and may not demand special rights as Sami” (DO 2008, 22). Sweden’s Sami policy is a good example of the divide and rule policy that colo-nizers have adopted throughout human history.

Endangered cultural well-being of the Ainu in Japan

In 1971, two dam projects on the Saru River System, the Nibutani Dam and the Biratori Dam, were desig-ned to supply water through a planned conduit for the industrialization of the small city of Tomakomai (Levin 2001, 445–47; Maruyama 2012, 65). In 1978, the col-lapse of the industrialization scheme led to the main purpose of the Nibutani Dam project being changed behind closed doors to flood control. The Nibutani Dam was planned in the vicinity of the Nibutani com-munity, while the Biratori Dam was to be located on an upstream tributary of the Saru River System, on the Nukabira River. According to Otsuka Kazuyoshi, an expert in Ainu culture:

Nibutani in Bratori Town is a community with the highest

proportion of Ainu residents in Hokkaido and, consequently,

Ainu traditional culture has been well preserved and transmit-

ted from generation to generation. The Saru River Catchment

Area, including Nibutani, has attracted many researchers from

both inside and outside of Japan as a centre for fieldwork on

Ainu studies since the 1870s. (Maruyama 2016)

The Saru River Catchment Area is said to be a cradle of Ainu culture. In just a 7-km stretch of the river close to the Nibutani Community, there are 49 Ainu place names on the left bank and 23 on the right bank (Kaya-no 1999, 136).

From 1982 to 1984, almost all the landowners at the planned dam site as well as those in the municipality of Biratori Town agreed to the enforced sale of their farmland for the Nibutani Dam project in exchange for compensation. However, two Ainu landowners, Kaizawa Tadashi and Kayano Shigeru, refused to sell as an objection to Japan’s Ainu policy (Tanaka 1999,

58). The Hokkaido Development Bureau (HDB) spent the next five years taking legal steps to expropriate their farmland (Maruyama 2012, 66–68). In February 1989, the Hokkaido Land Expropriation Commit-tee made a decision on the expropriation, ordering to them to vacate. In March 1989, the two landowners filed an administrative appeal with the Ministry of Construction, the superior organization to the HDB. In March 1991, Kaizawa Tadashi stated at the Ministry of Construction that the exploitation of natural resour-ces under Japan’s colonization of Hokkaido had had devastating effects on forests and rivers, and left the Ainu impoverished (Kaizawa 1999, 179–80). In April 1993, the Ministry however recognized the legitimacy of the Nibutani Dam project as expected. Two months later, Kaizawa Koichi, who had inherited his father’s land, and Kayano Shigeru took legal action against the authorities concerned in an attempt to have the expro-priation decision revoked. In March 1997, the Sapporo District Court decided that

the state should have paid maximum attention to the culture

of the Ainu, a minority and indigenous people, and reflec-

ted on the history of the Japanese colonization of Hokkaido.

However, it failed to investigate or judge whether the bene-

fits from the construction of the Nibutani Dam exceeded the

costs caused by the construction, including the violation of the

Ainu right to enjoy their own culture, for the expropriation of

Ainu lands. As a consequence, the state wrongfully dismissed

such Ainu rights, to which it should have attached the grea-

test importance, and went ahead with the construction. The

expropriation of Ainu lands is therefore illegal.

It seems clear that the Japanese government and its agents involved in the Nibutani Dam project viewed the plaintiffs as ordinary Japanese citizens with no spe-cial distinction, while the plaintiffs viewed the world from the perspective of Ainu cultural activists, figh-ting as part of a local and worldwide movement for the protection of their people’s interests and the interests of indigenous peoples everywhere (Levin 2001, 444). Unfortunately, the court ruled, inconsistently, that the Nibutani Dam, which was almost complete at the time of the court’s decision, was in the public interest, even though the Ainu plaintiffs unanimously testified that there had been no flood damage to Nibutani since the completion of the embankment of the Saru River in 1970, and that Ainu culture would be put at risk by the construction (Maruyama 2012, 73–74). Without an application to the High Court from either the plain-tiffs or the defendants, the decision was confirmed.

The court’s 1997 decision was unprecedented and remarkable in the sense that it recognized for the first

50 multiethnica

nr 37 (2017)

time the right of Ainu to enjoy their own culture pur-suant to article 27 of the ICCPR, and articles 13 and 98(2) of the Japanese Constitution. Furthermore, the court decided that public welfare as stipulated in artic-les 12 and 13 of the constitution should restrict the above-mentioned Ainu right to the minimum in light of the aim to institute article 27 of the ICCPR (Han-ketsu 1999, 526). The court, by contrast, hesitated to decide whether the Ainu right to enjoy their own cul-ture included the right to self-determination over their land, natural resources and politics as an indigenous people (Hanketsu 1999, 527). It appears to have mis-sed paragraph 7 of CCPR General Comment No. 23 adopted by the HRC in April 1994, three years before the court’s decision:

With regard to the exercise of the cultural rights protected

under article 27, the Committee observes that culture mani-

fests itself in many forms, including a particular way of life

associated with the use of land resources, especially in the case

of indigenous peoples.…The enjoyment of those rights may

require positive legal measures of protection and measures

to ensure the effective participation of members of minority

communities in decisions which affect them.

Although General Comment no. 23 might not go so far as to connect the right to culture with the right to self-determination, the court’s decision could have re-ferred to the effective participation of members of the Ainu in decisions that affect them. The right recogni-zed by the court of the Ainu to enjoy their own cul-ture, however, leaves the Ainu in need of protection. It did not meet the requirement to ensure indigenous cultural well-being mentioned above and left the door open to further exploitation of natural resources and destruction of Ainu cultural heritage in the Saru Ri-ver Catchment Area by the construction of the Biratori Dam (Maruyama 2013, 78). In fact, the HDB gave the green light to the Biratori Dam project in 2002 on the premise that it had taken into consideration the pre-servation, transmission and promotion of Ainu culture (Maruyama 2013, 78). In order to realize this premise, the HDB launched an environmental and cultural as-sessment in cooperation with the municipality of Bira-tori Town (Maruyama 2016). Although the outcomes produced by this research project show that the Nuka-bira River, where the Biratori Dam is under construc-tion, is a treasure of Ainu cultural heritage and natural resources (Maruyama 2016), the Ainu have no say over the dam project under current Ainu policy.

Concluding remarks

Chiri Yukie, an Ainu woman who passed away at the age of 20 on 19 September 1922, left behind a book of Ainu Kamuy-yukar (a collection of mythology). It has been read by generation after generation of Ainu and non-Ainu readers since its publication. In its preface, she deplores with dignity how Ainu people and their beautiful language are dying under colonization by Ja-pan (Chiri 1978: 3–4). The preface suggests that the historical injustices perpetrated on the Ainu have com-promised their cultural well-being. In order to ensure indigenous cultural well-being and indigenous peoples’ rights, and to obtain redress for these historical injusti-ces, sustainable and collective use of Ainu land, territo-ries and natural resources; and self-government of their cultures, languages and educational programmes must be ensured, promoted and protected. The exploita-tion of natural resources in indigenous communities in Sweden and Japan as well as the indigenous policies of Sweden and Japan demonstrate how both Swedish and Japanese governments fall short of the requirement to ensure indigenous cultural well-being.

Nonetheless, Sweden is ahead of Japan. It has esta-blished the Sami Parliament, a symbol of self-govern-ment, while Japan has no such entity. The Sami Parlia-ment is seeking to establish a truth and reconciliation committee, while the government in Japan is planning to build a national Ainu museum by 2020, when the Summer Olympic Games is to be held in Tokyo. The symbolic space for ethnic harmony, which is to be built along with the national Ainu museum, is controver-sial. The government intends to move the remains of more than 1600 Ainu illegally removed by Japanese researchers from Ainu cemeteries from universities and museums across the country to the symbolic space. Some Ainu activists backed by Japanese citizens have been fighting these proposals, with a view to retur-ning the remains to their communities. In Sweden, the Church of Sweden started to help the Sami revi-talize their language in 2013, and in 2016 published a two-volume book on the historical injustices imposed on the Sami by the church. There is hope of ensur-ing future indigenous cultural well-being arising from these joint activities between indigenous peoples and the majority in both countriesm, which investigate a history of colonialism.

References

Advisory Council for Future Ainu Policy. 2009. Final Report (pro-visional translation). http://www.kantei.go.jp/jp/singi/ainu/dai10/siryou1_en.pdf.

Amino, Yoshihiko. 2000. “Nihon” toha nanika? [What is “Japan”?].

multiethnica 51

nr 37 (2017)

Tokyo: Kodansha. Anaya, James S. 2009. International Human Rights and Indigenous

Peoples. New York: Aspen Publishers.CERD. 2013. Concluding Observations on the Combined

Nineteenth to Twenty-first Periodic Reports of Sweden, eighty-third session, 12–30 August. http://tbinternet.ohchr.org/_lay-outs/treatybodyexternal/Download.aspx?symbolno=CERD%2fC%2fSWE%2fCO%2f19-21&Lang=en.

CESCR. 2016. Concluding Observations on the Sixth Periodic Report of Sweden. UN Doc. E/C.12/SWE/CO/6. 14 July.

Chiri, Yukie. 1978. Ainu Shinyoshu [Collection of Mythology]. Tokyo: Iwanami Shoten.

CHS. 2003. Human Security Now. http://reliefweb.int/sites/reli-efweb.int/files/resources/91BAEEDBA50C6907C1256D19006A9353-chs-security-may03.pdf.

Church of Sweden et al. 2014. Human Rights Challenges in Sweden, 2014. Joint submission to Sweden’s Second Universal Periodic Review. http://www.sverigefinne.nu/julkaisut2014/Human%20Rights%20Challanges%20in%20Sweden%202014%20(2).pdf

Civil Rights Defenders, Sweden. 2015 Joint Submission to the UN Periodic Review of Sweden. January/February. http://www.civil-rightsdefenders.org/files/UPR-Submission-Sweden-CRD-et-al.pdf.

Corntassel, Jeff J. 2003. “Who is Indigenous? ‘Peoplehood’ and Ethnonationalist Approaches to Rearticulating Indigenous Identity.” Nationalism and ethnic politics 9 (1): 75–100.

Cram, Fiona. 2014. “Measuring Maori wellbeing.” MAI Journal 3 (1):18–32.

Emori, Susumu. 2007. Ainu minzoku no rekisi [A History of the Ainu People]. Urayasu: Sofukan.

Global Witness. 2015. “2015 Sees Unprecedented Killings of Environmental Activists.” Press Release. June 20. 2016. https://www.globalwitness.org/en/press-releases/2015-sees-unprece-dented-killings-environmental-activists/

Hanketsu [Decision] 1999. In Nibutani damu saiban no kiroku [Documents of the Nibutani Dam Case], edited by Shigeru Kayano and Hiroshi Tanaka, 509–44. Tokyo: Sanseido, 1999.

Inoue, Katsuo. 2013. Meijinihon no Shokuminnchi Shihai [Japanese colonial power in the Meiji era]. Tokyo: Iwanamishoten.

Kaizawa, Tadashi. 1999. “Kensetsusho niokeru ikenchinjutsu [A deposition to the Ministry of Construction].” In Nibutani damu saiban no kiroku [Documents of the Nibutani Dam Case], edited by Shigeru Kayano and Hiroshi Tanaka, 173–83. Tokyo: Sanseido.

Kayano, Shigeru. 1999. “Shuyoiinka niokeru chinjutsu [A deposi-tion to the Land Exprorpiation Comittee].” In Nibutani damu saiban no kiroku [Documents of the Nibutani Dam Case], edi-ted by Kayano, Shigeru and Hiroshi Tanaka, 136–45. Tokyo: Sanseido.

Kayano, Shigeru. 1990. Ainu no Ishibumi [A stone monument to the Ainu]. Tokyo: Asahi Shimbun.

Kipuri, Naomi. 2009. “Culture.” In State of the World Indigenous Peoples, edited by the United Nations Department of Economic and Social Affairs, 51–82. New York: United Nations.

Koivurova, Timo, Vladimir Masloboev, Kamrul Hossain, Vigdis Nygaard, Anna Petrétei, and Svetlana Vinogradova. 2015. “Legal Protection of Sami Traditional Livelihoods from the Adverse Impacts of Mining: A Comparison of The Level of Protection Enjoyed by Sami in their Four Home States.” Arctic Review on Law and Politics 6 (1). https://arcticreview.no/index.php/arctic/article/view/76.

Kvist, Roger. 1993. “The Racist Legacy in modern Swedish Saami Policy.” http://www3.brandonu.ca/library/CJNS/14.2/kvist.pdf.

Lantto, Patrik. 2014. “The Consequences of State Intervention: Forced Relocations and Sami Rights in Sweden, 1919–2012.” Journal of Ethnology and Folkloristics 8 (2): 53–73. Estonian Literary Museum, Estonian National Museum, University of Tartu.

Larsson, Gunilla. 2014. “Protecting our Memory from Being Blasted Away.” In Re:mindings: Co-Constructing Indigenous/Academic/Artistic Knowledge, edited by Gärdebo Johan, May-Britt Öhman and Hiroshi Maruyama, 41–53. Uppsala: Hugo Valentin Centre, Uppsala University.

Levin, Mark A. 2001. “Essential Commodities and Racial Justice: Using Constitutional Protection of Japan’s Indigenous Ainu People to Inform Understandings of the United States and Japan.” International Law and Politics 33: 419–526.

Maruyama, Hiroshi. 2012. “Ainu Landowners’ Struggle for Justice and Illegitimacy of the Nibutani Dam Project in Hokkaido Japan.” International Community Law Review 14: 63–80.

Maruyama, Hiroshi. 2013. “Disregard for the Conservation of Ainu Culture and the Environment.” AlterNative 9 (1): 74–86.

Maruyama, Hiroshi. 2016. “Threats to Human Security imposed on the Ainu in Biratori, Hokkaido, Japan.” In Understanding Security: Perspectives of Northern Indigenous Peoples, edited by Kamrul Hossain, and Anna Petrétei, 90-104. Leiden: Brill.

Mikaelsson, Stefan. 2014. “Winds of Change.” In Re:mindings: Co-Constructing Indigenous/Academic/Artistic Knowledge, edited by Johan Gärdebo, May-Britt Öhman and Hiroshi Maruyama, 79–87. Uppsala: Hugo Valentin Centre, Uppsala University.

Nuttall, Mark. 2010. Pipeline Dreams. Copenhagen: International Work Group For Indigenous Affairs.

Nyström, Markus. 2017; forthcoming. “Narratives of Truth: An Exploration of Narrative Theory as a Tool in Decolonizing Research.” In Cultural and Linguistic Revitalisation in Northern Eurasia, edited by Roche Gerald, Åsa Virdi Kroik and Hiroshi Maruyama. Uppsala: Hugo Valentin Centre, Uppsala University.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). 2008. Diskriminering av samer – samers rättigheter ur ett diskrimine-ringsperspektiv. http://www.do.se/globalassets/publikationer/rapport-diskriminering-av-samer.pdf.

Öman, May-Britt et al. 2010. “Supradisciplinary Conversations on Security, Risk and Resilience around Dams in Sub Arctica.” International Commission of Large Dams 78th Annual Meeting “Dams and Sustainable Development of Water Resources”. Hanoi. May 20. 2010.

Persson, Marie and May-Britt Öhman. 2014. “Vision for a Future at the Source: The Battle Against the Rönnbäck Nickel Mining Project.” In Re:mindings: Co-Constructing Indigenous/Academic/Artistic Knowledge, edited by Johan Gärdebo, May-Britt Öhman and Hiroshi Maruyama, 103–19. Uppsala: Hugo Valentin Centre, Uppsala University.

Persson, Marie. 2015. “About Rönnbäck Nickel Mining Project in Ume River, Tärnaby Sápmi/Sweden.” A letter submitted by the organisation Stop Rönnbäck Nickel Mining Project in Ume River, Tärnaby to the United Nations Special Rapporteur on the Rights of Indigenous Peoples, Ms Victoria Tauli-Corpuz, prior to 2015 August visit to Rönnbäck, Sápmi and Sweden.

Persson, Marie. 2016. “Indigenous Peoples’ Struggles against Exploitation and Colonization.” A speech given by Persson to celebrate Indigenous Peoples’ Day on Mobackagården. 7–8 August 2016. Tärnamo.

52 multiethnica

nr 37 (2017)

Renvall, Elina Helander. 2005. Composite Report on the Status and Trends Regarding the Knowledge, Innovations and Practices of Indigenous and Local Communities: Regional Report, Arctic. UNEP/CBD/WG8J/4/INF/3. September. http://www.snowchange.org/pages/wp-content/uploads/2011/04/arctic_re-port.pdf.

Sámediggi, Sámedigge, Saemiedigkie, Sametinget and the Ministry of Agriculture, Food and Consumer Affairs. 2005. The Sami: an Indigenous People in Sweden. http://www.samer.se/2137.

Sami Parliament in Sweden. Preparatory Report from the Sami Parliament in Sweden/ Sámediggi/Sámedigge/Saemiedigkie/Sametinget for the United Nations Special Rapporteur on the Rights of Indigenous Peoples, Ms Victoria Tauli-Corpuz, Prior to her 2015 August visit to Sápmi and Sweden. https://www.sam-etinget.se/92639.

Sápmi.http://www.eng.samer.se/servlet/GetDoc?meta_id=1103. Siddle, Richard. 1996. Race, Resistance and the Ainu of Japan.

Oxford: Routledge.Silversparf, Agneta. 2014. “Sámi Genealogy Research as

Resistance Practice.” In Re:mindings: Co-Constructing Indigenous/Academic/Artistic Knowledge, edited by Johan Gärdebo, May-Britt Öhman and Hiroshi Maruyama, 131–42. Uppsala: Hugo Valentin Centre, Uppsala University.

Smith, Linda Tuhiwai. 2012. Decolonizing Methodologies. London; New York: Otago University Press.

Snyder, Robert, Daniel Williams and George Peterson. 2003. “Culture Loss and Sense of Place in Resource Valuation: Economics, Anthropology, and Indigenous Cultures.” In Indigenous Peoples: Resource Management, edited by Svein

Jentoft, Henry Minde, and Ragnar Nilsen, 107–24. Delft: Eburon Academic Publishers.

Takakura, Shinichiro. 1972. Ainu seisakushi [A History of Ainu Policy]. Tokyo: San-Ichi Publishing.

Tanaka, Hiroshi. 1999. “Biboroku ni kaete” [For a memorandum]. In Nibutani damu saiban no kiroku [Documents of the Nibutani Dam Case], edited by Shigeru Kayano and Hiroshi Tanaka, 57–77. Tokyo: Sanseido.

UN General Assembly. 2012. 66/290. Follow-up to paragraph 143 on human security of the 2005 World Summit Outcome, 25 October. http://www.un.org/humansecurity/sites/www.un.org.humansecurity/files/hsu%20documents/GA%20Resolutions.pdf.

UN Human Rights Council. 2012. “Study on the Role of Language and Culture in the Promotion and Protection of the Rights and Identity of Indigenous Peoples.” Expert Mechanism on the Rights of Indigenous Peoples, Fifth session. 30 April. http://www.ohchr.org/Documents/Issues/IPeoples/EMRIP/Session5/A-HRC-EMRIP-2012-3_en.pdf.

UNPFII. 2004 “The Concept of Indigenous Peoples.” Workshop on data collection and disaggregation for indigenous peoples. PFII/2004/WS.1/3. New York, 19–21 January.

Wiessner, Siegfried. 2010. “Re-enchanting the World: Indigenous Peoples’ Rights as Essential Parts of a Holistic Human Rights Regime.” UCLA Journal of International Law & Foreign Affairs 239: 240–88.

Yoshida, Kunihiko. 2015. Higashiajia Minpougaku to saigai/kyoju/monzokuhosho [The civil law in East Asia and disaster/residence/ethnic compensation]. Tokyo: Shinzansha.

multiethnica 53

nr 37 (2017)

På midten av 1800-tallet var Alten Copper Works, ei koppergruve i nærheten av Alta, Nord-Norges og Nordkalottens største industribedrift. Bedriften rekrutterte gruvearbeidere fra ulike deler av Norden og Europa, og etter hvert utgjorde kvenske innvandrere fra Nord-Sverige og Nord-Finland en stor del av arbeidskraften. Artikkelen undersøker mangfoldet blant verkets arbeidere fra et sosiolingvistisk perspektiv og kaster lys over språkforholdene i og rundt koppergruva. Artikkelen dokumenterer både forskjeller og likheter mellom håndteringa av språklig og kulturelt mangfold i den historiske situasjonen og situasjonen på moderne arbeidsplasser. Ledelsens aktive rolle i håndteringa av dette mangfoldet vis-à-vis samtidens sosiopolitiske endringer i diskurs og praksis blir løftet fram spesielt.

Introduksjon

Språk er sentralt i arbeidshverdagen, blant annet trenger vi språk for å utføre ulike arbeidsoppgaver og møte praktiske utfordringer. Arbeid er en sentral ak-tivitet i hverdagslivet. Derfor overrasker det ikke at arbeid og næring har vært en viktig faktor i den fler-språklige utviklinga i en region som Nordkalotten og at språkmøter har vært en fast bestanddel i mange ar-beidssituasjoner og næringskontakter.

Denne artikkelen kaster lys over flerspråklighet og kulturelt mangfold blant arbeiderne og ledelsen på Alten Copper Works, ei koppergruve i Kåfjord nær Alta i Finnmark (se kart 1), som var i drift mellom 1826 og 1878. Bedriften var en av industrialiseringens første aktører i Nord-Norge og på hele Nordkalotten, og den representerte et språklig og kulturelt mangfold på mange måter. Gruva ble grunnlagt med engelsk kapital av to britiske forretningsmenn, og den var del av et internasjonalt handelsnettverk med

kontakter til store deler av Europa. Arbeidskraften ble rekruttert fra ulike deler av Europa. Etter hvert

utgjorde kvenske innvandrere fra naboregionen i Fin-land og Sverige en stor del av arbeidskraften og gruve-samfunnet. I tillegg lå gruva i et område med ei mang-foldig samisk-, norsk- og kvenskspråklig befolkning. På midten av 1800-tallet hadde gruvesamfunnet blitt så stort at Kåfjord var den mest befolkningsrike boset-ningen i hele Finnmark.

Artikkelen tar et sosiolingvistisk blikk tilbake i tid og gjør et forsøk på å skissere språkforholdene på arbeids-plassen og i det mangfoldige gruvesamfunnet. Vi ser ei rekke forskjeller og likheter mellom språksituasjonen i den tidlige industrialiseringstida og språksituasjonen i dag. Artikkelen kaster også lys over gruvedirektørenes rolle som språkpolitiske aktører i begynnelsen av assi-mileringsperioden i det multietniske Nord-Norge.

Flerspråklighet i Nord-Norge

I likhet med det øvrige Nordkalotten har den nord-ligste delen av Norge ganske få innbyggere og et rikt språklig mangfold. Flerspråklighet og flerkulturelle møter har spilt ei sentral rolle gjennom hele historien. I mange situasjoner har det språklige mangfoldet vek-ket ei metaspråklig oppmerksomhet rundt språklige forskjeller og rundt ideologier om språk og sosial iden-titet. Disse har til ulike tider hatt stor påvirkning på befolkningens individuelle, sosiale og politiske valg og ikke minst på språkbruken (f.eks. Johansen 2009; Lane 2010; Hiss 2013). Men metaspråklige oppfatninger og ideologier har også gjennomgått store endringer, både i det virkelige livet og i språkforskninga (f.eks. Sollid 2009, 2013). I de siste årene har ikke minst næringsut-viklinga i regionen forsterket møtet (og konfrontasjo-nen) mellom lokale tradisjoner, global kommunikasjon og et sterkt fokus på ressurser.

Majoritetsspråket i dagens Nord-Norge er norsk. Norsk språk har et bredt mangfold av dialekter som brukes aktivt i samtlige domener av hverdagslivet. Dia-lektene fungerer også som sterke markører for lokale

Språklig og kulturelt mangfold i og rundt Nordkalottens første industrielle storbedriftFLORIAN HISS

54 multiethnica

nr 37 (2017)

og regionale identiteter. Alle som vil lære seg norsk, må også lære seg å møte dette mangfoldet. Med samisk og kvensk har også to minoritetsspråk en lang tradisjon i regionen. Begge er finsk-ugriske språk, og begge ansees som truede. Samiske språk brukes innenfor et stort geografisk område fra Midt-Norge og Midt-Sverige til Kolahalvøya i Russland. I Norge er samene offisielt anerkjent som urfolk. Etter mange tiår med språklig og kulturell assimileringspolitikk er det satt i gang til-tak for å bevare og revitalisere de samiske språkene. Selv om det bodde mange samer i Alta-området på 1800-tallet, ble bare få av dem ansatt i koppergruva.

Kvenske arbeidere utgjorde imidlertid en veldig stor del av arbeidskraften. I de engelsk- og norskspråk-lige originaldokumentene fra 1800-tallet skrives nav-net Kven på ulike måter, som Quan, Quain, Qven og Kvæn. Kvensk har hatt status som nasjonalt minori-tetsspråk i Norge siden 2005. Språket brukes mest av eldre mennesker, og i hovedsak i private hjem. De før-ste kvenene bosatte seg ved den nord-norske kysten for ca. 300-400 år siden. De nord-finske dialektene til de første kvenske innvandrerne utviklet seg uavhengig av det finske språket i Finland til dagens kvensk, i likhet med meänkieli i Nord-Sverige. I dag blir begrepet kven (selv om det fortsatt hersker uenighet om betegnelsen) brukt for å betegne ei folkegruppe som har status som nasjonal minoritet i Norge. Kvenene som jobbet ved Alten Copper Works, var nylig ankommet fra Finland (som på den tida var del av det russiske tsarriket) og Sverige. De fleste kom fra bygder på både svensk og finsk side av Tornedalen, og noen flyttet fram og til-bake mellom Kåfjord og hjembygdene i Tornedalen. I et brev til prosten i Karungi (Sverige) beskrev gruvedi-rektøren kvenene på følgende måte:

Qven er en almindelig Benevnelse her, der er felles for Svenske

og Russiske Subjekter, der tale det finske Sprog, hvilke begge

Nationer efter vore lover ere ligemeget Udlendinger (Brev til

Prost Zacharias Grape, Karungi, mars 1840).

Betegnelsen kvensk ble altså brukt synonymt med finsk-språklig og kunne relatere til hele Nordkalotten. Stock-fleth (1860: 242) betegnet språket også som karelsk). I begynnelsen av 1800-tallet bodde det allerede en del kvener i Alta-området, men de fleste av disse livnær-te seg i andre næringer, i hovedsak jord- og skogbruk og fiske. Originaldokumentene viser at kopperverket kjøpte treverk fra disse kvenene. Noen av dem ble også engasjert for å sette opp hus på gruvas eiendom (Niel-sen 1995). De fleste kvenske gruvearbeiderne ble ikke boende i Alta-området etter at Kopperverket ble lagt ned i 1878. Mange av dem emigrerte til USA der de igjen fant arbeid i Michigans Copper Country (Nielsen 1995; Niemi 2003; Alanen 2014).

Mangfold og endring

Den historiske konteksten rundt gruvesamfunnet på midten av 1800-tallet var preget av flere vesentlige endringsprosesser i samfunn, teknologi og politikk i hele Europa, og også på Nordkalotten. Kopperverket selv var blant de første som innførte ei rekke nye tek-nologier. Som en av industrialiseringens store aktører i regionen var verket med på å etablere ei helt ny klasse av industriarbeidere i et samfunn som i stor grad hadde livnært seg på tradisjonelt vis gjennom fiskeri, jordbruk og reindrift. Modernismen og nasjonsbyggingsproses-sen i Norge og Finland påvirket etter hvert språkmang-foldet i regionen kraftig. Utviklinga av språkpolitikken på Nordkalotten kan beskrives i tre hovedfaser (Huss & Lindgren 2010: 262-262): en fase med variert tra-disjonell flerspråklighet, en assimileringsperiode og til sist den etniske renessansen fra slutten av 1900-tallet. I årene før 1860 var norsk minoritetspolitikk preget av pluralistiske oppfatninger der ulike kulturer fikk ut-vikle seg side om side (Eriksen & Niemi 1981: 22-23). Flerspråkligheten ble i hovedsak regulert av praktiske behov. Fra 1860-tallet iverksatte den norske staten en aktiv assimileringspolitikk, særlig overfor de språklige minoritetene i nord. Spesielt de kvenske immigrantene ble ansett som en trussel mot enheten og sikkerheten i den norske staten (se Eriksen & Niemi 1981 om ”den finske fare”). Gruvedriften i Kåfjord faller nettopp i denne tida. Samfunnet var fremdeles preget av den tradisjonelle, varierte flerspråkligheten, men i løpet av driftsperioden økte assimileringspresset, og staten begynte å iverksette assimileringstiltak. Vi vil se at de engelske direktørene ved kopperverket håndterte både mangfoldet i gruvesamfunnet og den offentlige språk-politikken aktivt, men med egne interesser i brenn-punktet. Bedriftens økonomiske motiver og den språk-politikken den praktiserte, førte til at språkmangfoldet i Kåfjord ble styrket og bevart så lenge gruva var i drift.

Kart 1: Kopperverkets beliggenhet på Nordkalotten.

multiethnica 55

nr 37 (2017)

Historisk materiale og metodiske utfordringerForsøket på å utforske språkbruk og flerspråklig prak-sis på et tidspunkt som går 140-190 år tilbake i tid, vil veldig fort støte på metodiske grenser. Moderne sosio-lingvistikk har metoder (som f.eks. etnografisk obser-vasjon eller informantintervju) for å samle inn eller ge-nerere språklige data som igjen kan gi et pålitelig bilde av språkbruken i en viss sosial kontekst og av de so-siale betydningene som språkbrukerne knytter til visse uttrykksmåter. Vil vi se på en historisk situasjon som denne, har vi ingen mulighet for å samle inn egne data, men vi må nøye oss med det materialet som er bevart og må forsøke å trekke slutninger på grunnlag av dette.

I vårt tilfelle har en stor mengde håndskrevne for-retningsbrev, årsrapporter, regnskapsbøker og andre administrative dokumenter blitt bevart og er arkivert i Statsarkivet i Tromsø. Dette materialet gir oss et godt innsyn i gruveadministrasjonens skriftlige språkpraksis (som også var flerspråklig), og vi får lese hva adminis-trasjonen skrev om mangfoldet i gruvebefolkningen. Imidlertid finner vi lite informasjon om arbeidernes muntlige språkpraksis og språkholdninger.

I tillegg til originalmaterialet kan vi støtte oss på noe historisk forskning om kopperverket (Drivenes 1985; Nielsen 1995, 1996; Abrahamsen 1997; Niemi 2003). Den dekker et bredt spekter av informasjon om alt fra bedriftens økonomi til teknologier og sosiale forhold i arbeidersamfunnet. Men ingen av disse forskerne har viet mye oppmerksomhet til språklige forhold.

Den finske antropologen Samuli Paulaharju inter-vjuet noen av de gamle gruvearbeiderne i Alta på 1920-tallet. Paulaharjus rapport (1928), som er et historisk dokument i seg selv, er skrevet i en narrativ stil og har en tendens å tegne et idealisert bilde av (de finske) kvenene (Ryymin 2004). Imidlertid er han den eneste forskeren som har vært i direkte kontakt med noen av menneskene som jobbet i gruva. For å tegne et bilde av flerspråklighet og språkbruk i og rundt kop-pergruva må vi kombinere og sammenligne originalkil-dene og historieforskning.

Kopperverket og gruvesamfunnet

I dag er det lite igjen av industrianleggene og den opp-rinnelige bebyggelsen fra gruvedriftens stortid i Kå-fjord, men på midten av 1800-tallet var bygda den stør-ste bosetningen i hele Finnmark, del av et internasjo-nalt handelsnettverk og hjemmet til et lite industri-imperium. Alten Copper Works ble etablert i 1826 av britene John R. Crowe og Henry D. Woodfall sammen med investorer fra London. Crowe, Woodfall og deres (engelske) etterfølgere drev gruva til 1878 da gruva ble lagt ned blant annet på grunn av for lave kopperpriser.

Den ble gjenåpnet noen år seinere med svensk og tysk kapital og endelig stengt i 1909. Den andre driftsperio-den skiller seg klart fra den første, både teknologisk og i rekrutteringa av arbeidskraft (Drivenes 1985). Her skal vi imidlertid bare se på den første driftsperioden under engelsk ledelse.

Malmen hadde god kvalitet, og forekomstene befant seg i nærheten av fjorden slik at det var lett å frakte den fra stedet. Mesteparten av kopperet ble fraktet med skip til engelske havner, og kull til smeltehuset ble hentet fra England. Bedriftens korrespondanse viser et stort regionalt og internasjonalt nettverk der direktø-rene hadde hyppig kontakt med handelsmenn, inves-torer, myndigheter, gruveeksperter, sjøfolk, prester og mange andre. Brev og varer ble sendt til og mottatt fra blant annet Alta-regionen, byene Tromsø og Ham-merfest, de fleste handelsstedene mellom Lofoten og Østfinnmark, det øvrige Nordkalotten, Arkhangelsk, Trondheim, Christiania og Bergen og andre gruvesel-skap i Sør-Norge, Sverige, Storbritannia og Tyskland. Også noen av de viktigste europeiske byene står på adresselista: London, Paris, Hamburg, Antwerpen, København og Stockholm.

Noen av direktørenes bestillinger av matvarer kan illustrere det internasjonale mangfoldet som var repre-sentert bare i disse handelskontaktene: I et brev (på norsk) bestilte de Westfalerskinke, Gloucester-, Sveit-ser- og Edamerost fra et handelskontor i Hamburg; samtidig forhandlet de om kjøp av reinsdyrtunger fra Komagfjord. Direktørenes matbord forente altså både lokale og internasjonale mattradisjoner, men matutval-get har først og fremst anekdotisk verdi for oss.

Gruvas beliggenhet innerst i en fjord i Europas ytterste periferi innebar ei stor utfordring for bedrif-tens ressursøkonomi. Mens det var god tilgang til malm og transportmuligheter, var rekrutteringa av arbeids-kraft et mye større problem. Av ulike grunner var få av områdets samiske, norske og kvenske innbyggere villige å bytte sin tradisjonelle levemåte (fiske, jordbruk, rein-drift) mot en jobb i gruvas mørke og trange tuneller. Gruvedirektørene tolket dette blant annet som ”den indfødte Finmarkers Apati og Ulyst til ethvert uvant arbeide” (Crowe 1843, sitert i Stockfleth 1860). For å tiltrekke seg gruvearbeidere fra andre steder måtte kopperverket betale betydelig mye høyere lønner enn konkurrentene lengre sør. Arbeidere ble vervet fra sør-norske og svenske gruvesamfunn som Røros, Foldal og Falun, men også fra gruver i Cornwall. Mange av disse kom til Finnmark for å jobbe der ei stund og flyttet tilbake til hjemstedet så snart de hadde tjent nok peng-er. Problemet var eksistenstruende for bedriften, som direktøren gir uttrykk for i et brev (om skattelettelser) til en advokat i Christiania:

56 multiethnica

nr 37 (2017)

In order to induce people to settle here we are obliged to pay

our workmen much higher, than they are paid in other parts

of the Country, the Class of Workmen too taking them as a

whole are inferior to those of other mines in this country, very

few of those employed here have worked as Miners previously

and have therefore to be instructed here, and years will elapse

before they will become really effective, many come up here

with the mere inducement of saving a sum of money and then

returning home, the expense of sending them backwards and

forwards is therefore a serious evil, it has already amounted to

Sp1 3,500. There is no doubt that in time a permanent Mining

population will be formed, but in order to induce people to

settle here they must see that their condition will be essential-

ly bettered if duties are laid on, either they must forego in part

the use of the comforts they now enjoy, or their Wages must

be raised, which cannot be done without absolute ruin to the

Concern (ACW til høyesterettsadvokat Pedersen, Christiania,

1. januar 1833).

Problemet ble løst da store grupper av kvenske inn-vandrere begynte å flytte til Alta-området på flukt fra hungersnød og sykdommer i sine hjembygder i Nord-Sverige og Finland:

About 30 Quans have come down to Alten, and many more

are expected unless a dysentery which is said to be raging in

Finland should by depopulating the Country partially enable

the survivors to obtain subsistence at home, a person who has

just come down expects that in a parish containing 6,000 souls,

1,800 have been carried off but this I cannot credit (ACW til

W. og H.B. Ward, London, 28. januar 1833).

Korrespondansen viser også hvordan noen av de nyan-komne kvenene ble ansatt ved koppergruva, samt en økende optimisme og entusiasme hos direktørene:

We have further engaged about a dozen Quains, as we may

think we may be able to employ them advantageously now

in Cobbing & Spalling and I was unwilling to give too great a

check to their finding work here, a considerable number have

come down, but many have found employment in the Fishery

which promises to be exceedingly productive, these Men can

also be discharged should I find we cannot profitably employ

them. (ACW til W. og H.B. Ward, London, 23. mars 1833)

I have engaged and shall continue to engage as many Quans

as we can advantageously employ, the difficulty we have

hitherto laboured under, and which is inseparably connected

with any Enterprise of magnitude in Districts so scantly popu-

lated as this but more particulary in an undertaking foreign to

the habits of the inhabitants is now fast weaving away, and the

probability of our succeeding in creating a mining population

in a great measure from among our Quans is placed beyond

a doubt – Several families have now settled themselves and

more are inclined to do so, and that they take to mining with

alacrity (ACW til A.F. Nellen, London, 21. april 1834).

Her er det synlig hvor fort den kvenske innvandringa endret situasjonen i koppergruva. Kvenene aksepterte også mye lavere lønner enn de øvrige gruvearbeiderne. Siden de ikke hadde erfaring med gruvearbeid fra før av, tok de kvenske arbeiderne på seg andre arbeidsopp-gaver enn sine norske og svenske kolleger:

The want of a sufficient number of able & suitable hands is

the greatest difficulty we now have to contend with, and it is

one owing to our peculiar situation we can only expect to get

over progressively. Of late years the Quens or Finlanders come

down in considerable numbers, but a small portion of them

only become actual miners, they are however far superior

workmen to the Norwegians as far as Gross work and common

Labour in the Mine goes, but not for actual Boring & Shoo-

ting; the some few who have been longer here and in a mea-

sure become settled take to Tutwork, on the other hand the

Norwegians coming from a Mining District prefer the boring

to casual work and are hard working Miners, tho’ generally

deficient in judgement and that experience which constitutes

a good Miner, we have drawn them from the neighbourhood

of Røraas & Foldal and contemplate next spring calling for an

additional number, which of course must be limited by the

supply that come down from Finland and other circumstan-

ces which will always set bounds to the number we employ

(ACWs femårsrapport, 20. november 1835).

Disse eksemplene viser også at gruvedirektørene veldig tidlig så en stor økonomisk fordel i den kvenske inn-vandringsbølga. I de følgende årene vokste det fram et etnisk og språklig mangfoldig gruvesamfunn i Kåfjord der kvenske familier utgjorde omtrent halvparten av befolkninga.

I tabellene 1 og 2 ser vi at direktørene har kategori-sert sine ansatte etter etnisitet. I tabell 2 presenterer de

kategorien Nation enda før fordelinga av de ansatte på ulike yrker. Den omfatter til og med familienes hus-dyr. Her er det viktig å bemerke at etnisitet eller nasjon i flere tilfeller ikke nødvendigvis sier noe om statsbor-gerskap eller hjemland. De kvenske innvandrerne kom fra Sverige og Finland (mens Finland var en del av det russiske tsarriket). Direktørene selv definerte kvenene som Svenske og Russiske Subjekter, der tale det finske Sprog (se ovenfor), men de førte dem ikke opp som Svensker, Finner eller Russere. I enkelte tilfeller, når det var nødvendig å understreke kvenenes tilhørighet til Finland (og ansvaret som finske myndigheter hadde for disse menneskene), brukte de ordet finlændere. På 1800-tallet var også Norge i union med Sverige, men menneskene ble holdt klart fra hverandre i listene. Den

multiethnica 57

nr 37 (2017)

9

Nation

No.

of F

amili

es

No. of Houses Males Females

Tota

l Pop

ulat

ion

Hor

ses

Cow

s

Shee

p

Goa

ts

Pigs

R

eind

eer

belo

ngin

g to

the

Wor

ks

belo

ngin

g to

the

wor

k pe

ople

Tota

l

Mar

ried

Unm

arrie

d

Wid

ower

s

Chi

ldre

n ab

ove

10 y

ears

old

Chi

ldre

n un

der 1

0 ye

ars o

ld

Serv

ants

Tota

l

Mar

ried

Unm

arrie

d

Chi

ldre

n ab

ove

10 y

ears

old

Chi

ldre

n un

der 1

0 ye

ars o

ld

Wid

ows

Serv

ants

Tota

l

Quans 66 54 3 57 65 56 4 15 56 1 197 66 14 28 40 11 2 161 358 1 16 4 109 1 5 Norwegians 44 23 13 36 42 20 2 8 48 14 134 44 11 8 35 8 16 122 256 28 87 41 114 2 3

Swedes 18 15 1 16 15 11 4 1 12 1 44 15 3 3 17 1 2 41 85 1 19 18 15 - 2 Russians 1 1 - 1 1 - - - 1 - 2 1 - - - - - 1 3 - - - 4 - - Germans 2 2 - 2 - 1 1 - - - 2 - - - 2 - - 2 4 - 1 - - - - English 4 3 - 3 4 1 - - 2 - 7 1 - - 4 - - 5 12 8 5 - 1 8 -

Total 195 98 17 115 127 89 11 24 119 16 386 127 28 39 98 20 20 332 718 38 128 63 243 11 10

Consisting of Labourers at the Mines and Smelting houses – B.O. 406

Men 200 Bricklayers 2 Women 122 Carpenters & Timbermen 3 Children 63 385 Baker & Brewer 1 Manager 1 Shoemakers 2 Accountant 1 Tailor 1 Surgeon 1 Sailors 3 Storekeeper & assistant 2 Stableboys & Drivers 14

Smelter & assistant 2 Living on the Works, and sustaining thereby, but not directly employed 68

Mine Agents 5 Children too young to work 217 Materialkeeper 1 Decrepid 1 Engineer 1 Total 718

Smiths 5 Residing in Kåfjord 552

C.O. 406 Raipas 166

Tabell 2: Gruvesamfunnet i 1848 (reproduksjon fra årsrapporten)

Det kommer også fram at et slikt mangfoldig arbeidersamfunn ikke eksisterte helt uten konflikter:

Ved en saadan Blandning af arbeidere, af forskjellige Nationer, forskjellige Characteer, og

forskjellige Sæder, være uorden og Drunkenskab iblandt de laster hvilke man havde at

modvirke, og deraf være uenighed og Slagsmaal altfor ofte en følge. (ACW til Tromsø

Tidende, 5. oktober 1849)

Noen arbeidere ble sendt hjem på grunn av dårlig oppførsel, men bedriftens hovedstrategi var at

fraternisere de forskjellige ulige Stammer og å tilby skoleutdanning til arbeidernes barn. Språklig

og kulturelt assimileringspress var ikke del av ledelsens strategi for å håndtere mangfoldet. De

hadde ikke som mål å skape et homogent samfunn rundt gruva.

eneste synlige markøren som skiller de ulike etnisite-tene eller ”nasjonene”, er språket. Selv om språk og språkbruk nevnes lite i materialet, må vi altså gå ut fra at språk var en viktig (ytre) markør for gruppetilhørig-het i gruvesamfunnet.

Det kommer også fram at et slikt mangfoldig arbei-dersamfunn ikke eksisterte helt uten konflikter:

Ved en saadan Blandning af arbeidere, af forskjellige Nationer,

forskjellige Characteer, og forskjellige Sæder, være uorden og

Drunkenskab iblandt de laster hvilke man havde at modvir-

ke, og deraf være uenighed og Slagsmaal altfor ofte en følge

(ACW til Tromsø Tidende, 5. oktober 1849).

Noen arbeidere ble sendt hjem på grunn av dårlig opp-førsel, men bedriftens hovedstrategi var at fraterni-sere de forskjellige ulige Stammer og å til-by skoleutdanning til arbeidernes barn. Språklig og kulturelt assimileringspress var ikke del av ledelsens strategi for å håndtere mangfoldet. De hadde ikke som mål å skape et homogent samfunn rundt gruva.

De norske og svenske arbeiderne likte heller ikke at de kvenske nykommerne presset ned lønnsnivået. For å unngå kon-flikter ble en ny, kvensk bosetning bygget fysisk adskilt på Grethe-neset (kvensk Kreetanpää eller Kreta) på den andre siden av fjordenden (Nielsen 1995: 106). Byggingen av Kvenbyen ansees også som et forsøk på å knytte de kvenske innvand-rerne sterkere til verket ved å tilby dem boliger og gode levevilkår (Niemi 2003). Slike strategier er også kjent fra andre foretak fra industrialiseringstida. Ei slik segregering av gruppene kan også ha ført til en ganske begrenset kontakt mellom folkegruppene og språkene i de første årene.

8

down from Finland and other circumstances which will always set bounds to the number we

employ. (ACWs femårsrapport, 20. november 1835)

Disse eksemplene viser også at gruvedirektørene veldig tidlig så en stor økonomisk fordel i den

kvenske innvandringsbølga. I de følgende årene vokste det fram et etnisk og språklig mangfoldig

gruvesamfunn i Kåfjord der kvenske familier utgjorde omtrent halvparten av befolkninga

(Tabell 1).

År: 1835 1840 1848 1855 1860 1865

Nordmenn 240 395 256 273 383 329

Kvener 257 472 385 439 556 518

Engelskmenn 16 34 12 25 17 17

Svenskere 26 85 85 94 108 89

Russere 12 5 3 5 3 3

Tyskere 10 11 4 1 - -

Samer - - - 17 31 12

Total 568 1002 718 854 1098 968 Tabell 1: Etnisk mangfold i gruvesamfunnet (ifølge kopperverkets årsrapporter)

I tabellene 1 og 2 ser vi at direktørene har kategorisert sine ansatte etter etnisitet. I tabell 2

presenterer de kategorien Nation enda før fordelinga av de ansatte på ulike yrker. Den omfatter til

og med familienes husdyr. Her er det viktig å bemerke at etnisitet eller nasjon i flere tilfeller ikke

nødvendigvis sier noe om statsborgerskap eller hjemland. De kvenske innvandrerne kom fra

Sverige og Finland (mens Finland var en del av det russiske tsarriket). Direktørene selv definerte

kvenene som Svenske og Russiske Subjekter, der tale det finske Sprog (se ovenfor), men de førte

dem ikke opp som Svensker, Finner eller Russere. I enkelte tilfeller, når det var nødvendig å

understreke kvenenes tilhørighet til Finland (og ansvaret som finske myndigheter hadde for disse

menneskene), brukte de ordet finlændere. På 1800-tallet var også Norge i union med Sverige, men

menneskene ble holdt klart fra hverandre i listene. Den eneste synlige markøren som skiller de ulike

etnisitetene eller ”nasjonene”, er språket. Selv om språk og språkbruk nevnes lite i materialet, må vi

altså gå ut fra at språk var en viktig (ytre) markør for gruppetilhørighet i gruvesamfunnet.

Flerspråklig praksis

Ser vi på det etniske mangfoldet blant kopperverkets ansatte, er det åpenbart at disse menneskene snakket ei rekke ulike språk. Det er relativt enkelt å få et inntrykk av direktørenes og admi-nistrasjonens språkbruk i det skriftli-ge arkivmaterialet. De fleste tekstene er skrevet på norsk eller engelsk. No-en ganger skifter også språket mellom norsk og engelsk. Det fins også noen få

brev på svensk og russisk. Mens brevene i seg selv er eksempler på en flerspråklig forretningspraksis, over-rasker det at språkmangfoldet, flerspråklig praksis på arbeidsplassen og utfordringer knyttet til språklige for-skjeller ikke nevnes i disse tekstene. Et unntak er et brev fra 1825 der det nevnes at en engelsk gruveeks-pert måtte gjøre seg kjent med ”landets skikk og språk”.

De engelske gruvedirektørene behersket norsk fly-tende. Sannsynligvis kunne en av dem også russisk. Paulaharju (1928: 99) nevner at Henry Thomas, en av etterfølgerne til Crowe og Woodfall også hadde forsøkt å lære seg litt kvensk. I et brev fra 1857 ser vi at han bestilte ei finsk grammatikkbok fra Haparanda. Dess-verre finner vi ingen pålitelige opplysninger om den muntlige kommunikasjonen mellom direktørene og

Tabell 1. Etnisk mangfold i gruvesamfunnet (ifølge kopperverkets årsrapport).

Tabell 2. Gruvesamfunnet i 1848 (reproduksjon fra årsrapporten).

58 multiethnica

nr 37 (2017)

verkets ansatte eller mellom arbeiderne.Både menn og kvinner jobbet i og rundt gruva. Arbei-

derne var organisert i små grupper ledet av en erfaren arbeider (Nielsen 1996: 18-19). I de første årene jobbet kvener og nordmenn med forskjellige arbeidsoppgaver, men etter hvert overtok også kvenske arbeidere mer tekniske oppgaver i gruva. Vi har ingen opplysninger om hvordan arbeidet var organisert språklig sett, og hvem som kommuniserte med hvem på hvilket språk i den vanlige arbeidsprosessen. Hvis vi tar i betraktning at ledelsen gjorde en klar skilnad mellom etniske grup-per og at de hadde en filantropisk språkpolitikk, kan vi anta at i det minste norsk og svensk, kvensk og engelsk var i daglig bruk på arbeidsplassen.

Noen av de administrative dokumentene gir oss noen hint om en flerspråklig praksis. Hovedspråket i disse dokumentene er engelsk, som brukes blant annet i overskrifter. Listene og tabellene inneholder både tall, engelske og norske uttrykk. I ei liste med overskrifta Tributers’ Ore delivered to the Smelting House June and July 1847, har noen notert Sall, Karpiaine og Kone på norsk i navnespalten. En slik variasjon forekom-mer ofte i disse dokumentene og ser ut til å ha vært vanlig praksis. Arbeiderens navn er imidlertid finsk og ikke norsk. Sallomon Karpiaine og hans kone var altså sannsynligvis kvenskspråklige. En person som brukte norsk, noterte deres levering av malm i et administra-tivt system hvis hovedspråk var engelsk. En lignende praksis ser vi også i de arkiverte brevene: overskrifter og administrative kommentarer er på engelsk, men språket i brevene varierer avhengig av adressaten. En slik flerspråklig praksis ligner mye på språkpraksisen i moderne industribedrifter, som bruker engelsk som hovedspråk i sine administrasjonssystemer og ulike lokale språk i hverdagskommunikasjonen på arbeids-plassen. I tillegg kan enkelte ansatte bruke flere andre språk seg imellom.

Paulaharju (1928: 99-101), som intervjuet noen av de gamle gruvearbeiderne på 1920-tallet, har rap-portert de kvenske ordene tiikeri (’stiger, forarbeider i gruva’), pankkihuone (’bankehus/rom’ der steinene ble banket for å skille ut malm), kroosteini (’gråstein’) og malmisteini (’malmstein’). Hvis Paulaharju har doku-mentert disse lånordene korrekt, har de mest sann-synlig oppstått i kvenenes hverdagslige arbeidspraksis og gjennom kontakten med norsk- og svenskspråklige gruvearbeidere. At disse ordene ble lånt fra norsk til kvensk, viser også at de kvenske arbeiderne (som hadde kommet fra en jordbrukskultur) overtok både kunn-skap og uttrykk fra de mer erfarne norske og svenske gruvearbeiderne (ordet stiger er igjen lånt fra tysk Stei-ger, som ble lånt til ulike europeiske språk).

Kopperverkets korrespondanse inneholder ingen

tekster på kvensk. Bare et privat brev som stiger Jakob Tiberg skrev til sin bror i 1869, viser at i det minste noen av de kvenske arbeiderne også hadde svært gode skriftlige ferdigheter. Noen arbeidere ba også ledelsen å bestille finske bøker, og verkets eget bibliotek hadde både aviser, bøker og religiøse tekster på flere ulike språk.

Kopperverket som språkpolitisk aktør

Mens vi vet lite om flerspråklig praksis og ledelsens re-guleringstiltak på selve arbeidsplassen, drev bedriften en aktiv språkpolitikk i noen andre domener. Dette gjelder særlig verkets skole og Kåfjord kirke. Her ser vi at kopperverket var en innflytelsesrik språkpolitisk aktør.

Det fins ei rekke brev mellom gruvedirektørene, prester og myndighetene om skoleundervisning, kris-ten oppdragelse og gudstjenester. Disse aspektene ved gruvesamfunnet er også beskrevet nærmere i histo-rikernes arbeid (Nielsen 1995, 1996; Niemi 2003). Noen av prestene hadde ei pluralistisk kulturoppfat-ning, var kritiske mot assimileringspolitikken og hadde en sterk interesse i å tilby befolkninga gudstjenester og undervisning i kristendomslære på deres egne språk. Gruvedirektørene hadde dessuten økonomisk interes-se i å stabilisere gruvesamfunnet og å få de kvenske arbeiderne til å bli boende i Kåfjord. Kopperverket og prestene samarbeidet om å tilby både gudstjenester og skoleundervisning på kvensk.

En av disse prestene var Nils Vibe Stockfleth. Ei klar språkpolitisk holdning kommer fram i hans Dag-bog over mine missionsreiser i Finnmarken (Stockfleth 1860). Her siterer han et brev fra direktør Crowe, som uttrykker ei veldig positiv, men også økonomisk moti-vert holdning overfor kvenene:

Til slutning skal jeg endnu gjentage, at Kvænerne ere et opvakt,

virksomt, industrielt og sparsommeligt Folk, og som saadant

behøver jeg ikke at gjøre opmærksom paa dets Fortrinn i stats-

økonomisk henseende (Crowe 1843, sitert og oversatt i Stock-

fleth 1860: 246).

Dessuten siterer Stockfleth fra Crowes brev:

Kvænerne ere, som jeg allerede har bemærket, jo ikke uden

Fordomme, og hænge med overordentlig Forkjærlighed ved

deres Sprog og ved deres Forfædres Sædvaner. Dette synes

man ikke riktigen at have bedømt ved de Forsøg, der ere gjorte

for at bringe dem til at antage Sæder, Skikke og Sprog, dem

fremmede og ubekjendte; deraf udviklede sig en Oppositions-

Aand, som har foraarsaget hine uretfærdige Domme over dem

(Crowe 1843, sitert og oversatt i Stockfleth 1860: 246).

multiethnica 59

nr 37 (2017)

Kopperverket støttet altså kvenenes språk og kultur, også da den norske staten innførte assimileringstiltak, men direktørenes språkpolitikk var også motivert av økonomiske interesser og den verdien de så i kvenene som arbeidskraft.

To forskjellige undersøkelser fra 1800-tallet inne-holder noe informasjon om språkkompetansene til befolkninga i området. Friis’ etnografiske kart (Friis 1861) viser at det bodde ca. 100 kvenske familier i Kåfjord, hvorav enkelte personer også kunne norsk, og 30 norske familier hvor alle også behersket finsk (kvensk). Også ifølge Stockfleth (1860) hadde kvene-ne lært seg lite norsk. Når skoleinspektør Killengreen reiste gjennom Finnmark på midten av 1880-tallet for å dokumentere fornorskningens framgang, viste han seg fornøyd med hvor godt de kvenske barna i Kåfjord hadde lært seg norsk (Killengreen 1887: 26). Da var det åtte kvenske elever på skolen i Kåfjord (av totalt 27). Hvis disse opplysningene stemmer, hadde nedleg-gelsen av koppergruva i 1878 en vesentlig effekt på språksituasjonen i Kåfjord. Nedgangen og nedleggelsen av gruvedriften ansees som hovedårsak til ei ny kvensk migrasjonsbølge fra Alta-området til USA på 1870 og 1880-tallet (Nielsen 1995: 346). Opplysningene fra Friis’ og Killengreens rapporter viser at språkmangfol-det i gruvesamfunnet ble bevart så lenge kopperverket var i drift. Fornorskninga ble virksom så snart gruva ble stengt. I tillegg til statens assimileringspolitikk var kvenenes utvandring til Amerika en vesentlig årsak til denne raske endringen.

Fremmed eller hjemmehørende?

Gruvesamfunnet i Kåfjord på 1800-tallet bestod i ho-vedsak av innvandrere. Vi har sett at ledelsen for kop-perverket aktivt drev en politikk som støttet mangfol-det bland arbeiderne og deres kulturelle og språklige interesser. Men denne politikken var også sterkt knyt-tet til bedriftens økonomiske interesser.

Etter de første årene, der det gjaldt å etablere et permanent gruvesamfunn, ble spørsmål om arbeider-nes sosiale sikkerhet, trygdestøtte og bedriftens finan-sielle ansvar et viktig tema. Arkivmaterialet inneholder mange brev til prester og myndigheter i Finland og Sverige der direktørene forhandler om kopperverkets finansielle ansvar for kvenske arbeidere som hadde flyt-tet tilbake til hjembygdene sine. Mens kvenene vanlig-vis ble framstilt som en genuin og viktig del av gruve-samfunnet, ble de identifisert som fremmede og utlen-dinger når bedriften ønsket å frasi seg det finansielle ansvaret for enkelte personer. Her ser vi at direktørene også refererer til negative holdninger overfor kvenene for å oppnå bestemte formål:

Nogle av disse mænd trengte vi, det er sandt, men i mange

Tilfælde gjörde vi dette alene for at de ej skulde blive sendt

tilbage i en hjelpelös Tilstand, umiddelbar efter deres ankomst

hertil. Der hersker et sterkt antipathi imod disse Folk her i

Provindsen. Jeg kan ei tilbageholde den Tanke, at der maatte

kunne være gjört meer fra Deres side, at forbygge at uskik-

kede Subjekter, saa som gamle og syge Folk, samt Folk af et

slet Characteer [sic], kom over her (ACW til Prost Castrén,

Övertorneå, 31. juli 1840).

Med denne retoriske strategien holder brevets forfatter adressaten ansvarlig for å betale trygd til noen kvener, og understreker samtidig det ansvaret verket har tatt. Denne retoriske strategien viser også at det å være hje-mmehørende eller fremmed i et samfunn som i hove-dsak består av innvandrere, er et variabelt konsept som kan brukes og kontekstualiseres i diskursen, avhengig av visse kommunikasjonsformål, i dette tilfellet for å frasi seg et ansvar og plassere det hos andre.

Konklusjon

Det er flere kjennetegn ved den sosiolingvistiske si-tuasjonen rundt kopperverket i Kåfjord som også har relevans for det språklige og kulturelle mangfoldet i næringslivet i dag. Her ser vi nemlig både forskjeller og likheter. Selv om Alten Copper Works befant seg i Eu-ropas nordligste utkant, er dette et klart eksempel på at flerspråklighet på arbeidsplasser ikke er et fenomen som først oppsto med internasjonaliseringa i næringsli-vet i de siste tiårene. Avhengighet av arbeidsmigrasjon og kontroverser om trygdepenger og finansielt ansvar er like aktuelle temaer i dag som på 1800-tallet. Her ser vi altså en klar kontinuitet.

Ifølge ulike forskere (f.eks. Duchêne & Heller 2012; Angouri 2013; Urciuoli & LaDoussa 2013) har språk inntatt ei ny, sentral rolle på moderne arbeidsplasser der språkkompetanse — enten som flerspråklig kom-petanse eller som retorisk ferdighet (f.eks. Cameron 2000) — regnes som ”skill” og økonomisk verdi. Dette har ført til en økt oppmerksomhet på språk i nærings-livet. Sammenlignet med dette er det iøynefallende at språk og flerspråklighet på arbeidsplassen åpenbart ikke var et viktig tema for ledelsen på Alten Copper Works. Dette kan også skyldes at arbeidet i gruva i hovedsak var fysisk arbeid, eller at språklig mangfold var den nor-male tilstanden i området og derfor ikke trengte noe mer forklaring. Direktørene var oppmerksomme på svært mange ulike forhold i og rundt gruva, men foku-serte ikke på de språklige forholdene. Der de handlet som språkpolitiske aktører, gjaldt det først og fremst arbeiderfamilienes privatliv, og ikke arbeidsplassen.

Mens globaliseringa og dens mangfoldige konse-

60 multiethnica

nr 37 (2017)

kvenser er viktige endringsfaktorer for dagens arbeids-liv, hadde industrialisering, modernisering og nasjons-bygging en sterk effekt på arbeidslivet på 1800-tallet, og ikke minst på språkforholdene og samfunnet. Her er det viktig å se verksledelsens rolle som aktiv språk-politisk og økonomisk aktør overfor disse endringsp-rosessene. Fra vår synsvinkel, og med en viss historisk avstand, ser vi at deres økonomisk motiverte håndte-ring av mangfoldet hadde tydelige konsekvenser for språksituasjonen, noe som også bør tas i betraktning som ei mulighet i dagens situasjon.

Noter1 Sp = Speciedaler. 3500 speciedaler i 1833 tilsvarer ca. 1 million

norske kroner i dag.

Referanser

Abrahamsen, A.K.H. (1997), Nordkalottens første storindustri. Kobberverket i Kåfjord, Alta. Vadsø: Finnmark fylkeskommune.

Alanen, A.R. (2014), “Finnish settlements in the United States. ‘Nesting Places’ and Finntowns”, i A. Kostiainen, red., Finns in the United States. A history of settlement, dissent, and integration. East Lansing: Michigan State University Press, 55-74.

Angouri, J. (2013), “The multilingual reality of the multina-tional workplace: language policy and language use”. Journal of Multilingual and Multicultural Development, Vol. 34:6, 564-581.

Cameron, D. (2000), Good to talk? Living and working in a com-munication culture. London: Sage.

Drivenes, E.-A. (1985), Fiskarbonde og gruveslusk. Tromsø: Universitetsforlaget.

Duchêne, A. & Heller, M. (2012), Language in late capitalism. Pride and profit. New York: Routledge.

Eriksen, K.E. & Niemi, E. (1981), Den finske fare. Sikkerhetsproblemer og minoritetspolitikk i nord 1860-1940.

Oslo: Universitetsforlaget.Friis, J.A. (1861), Ethnographisk kart over Finmarken No. 3.

Christiania: Videnskabsselskabet.Hiss, F. (2013), “Tromsø as a ‘Sámi Town’? – Language ideologies,

attitudes, and debates surrounding bilingual language policies”. Language Policy, Vol. 12:2, 177-196.

Huss, L. & Lindgren, A.-R. (2010), “Scandinavia”, i J.A. Fishman & O. García, red., Handbook of language and ethnic iden-tity. Disciplinary and regional perspectives. Oxford: Oxford University Press, 255-268.

Johansen, Å.M. (2009), “Velkommen te’ våres Norge”. En kvalitativ studie av språkbytte og språkbevaring i Manndalen i Gáivuotna/Kåfjord. Oslo.

Killengreen, J. (1887), Indberetning om en inspektionsreise til Finmarken. Foretaget i Tiden fra 2den Februar til 7de Juni 1886. Christiania: Fabritius.

Lane, P. (2010), “‘We did what we thought was best for our children.’ A Nexus analysis of language shift in a Kven com-munity”. International Journal of the Sociology of Language, Vol. 202, 62-78.

Nielsen, J.P. (1995), Altas historie. Bind 2. Det arktiske Italia 1826-1920. Alta: Alta kommune.

Nielsen, J.P. (1996), “Et imperium i miniatyr”. Kopperverket i Kåfjord og samfunnet omkring. Alta: Alta museum.

Niemi, E. (2003), “Kvenene i nord. Ressurs eller trussel?”, i E. Niemi, J.E. Myhre & K. Kjeldstadli, red., Norsk innvandrings-historie. Bind 2. I nasjonalstatens tid 1814-1940. Oslo: Pax, 128-146.

Paulaharju, S. (1928), Ruijan suomalaisia. Helsinki: Kustannusosakeyhtiö Kirjan Kirjapaino.

Ryymin, T. (2004), “Narrating the Arctic Finns. Samuli Paulaharju’s representations of the Kvens”. Acta Borealia, Vol. 21:1, 21-40.

Sollid, H. (2009), “Utforskning av nordnorske etnolekter i et fag-historisk lys”. Maal og Minne, Vol. 2, 147-169.

Sollid, H. (2013), “Ethnolects and language emancipation in Northern Norway”. Sociolinguistic Studies, Vol. 7:1-2, 79-96.

Stockfleth, N.V. (1860), Dagbog over mine missionsreiser i Finmarken. Christiania: Chr. Tønsbergs forlag.

Urciuoli, B. & LaDoussa, C. (2013), “Language management/la-bour”. Annual Review of Anthropology, Vol. 42, 175-190.

multiethnica 61

nr 37 (2017)

Linguistic diversity, vitality and maintenance: a case study on the language situation in northern Pakistan HENRIK LILJEGREN AND FAKHRUDDIN AKHUNZADA

The multilingual and multicultural region of northern Pakistan, which has approximately 30 distinct languages, is described and evaluated from the perspective of language vitality, revealing the diverse and complex interplay of language policies, community attitudes and generational transmission. Based on the experience of conscious language maintenance efforts carried out in the area, some conclusions are offered concerning the particular effectiveness of regional networking and non-governmental institution support to promote local languages and sustain their vitality in times of great change.

Introduction

Northern Pakistan’s mountain region is characterized by great linguistic and cultural diversity. The approx-imately 30 indigenous languages spoken there belong to various genera and a number of those languages ser-ve—at different levels—as lingua franca. Although the region can be described as a transit zone of sorts bet-ween the cultural spheres of South Asia, Central Asia and the Himalayas, it is in many respects a region with its own distinct heritage and identity, which is visible in similar social structures, a shared system of values and a unique way of relating to the environment (Cacopardo and Cacopardo 2001, 26, 249–50).

The present paper seeks to describe the language situation across northern Pakistan, in terms of which languages are spoken, the level and character of mul-tilingualism observed, the relative size and geographi-cal scope of individual languages and their respective status and level of vitality. However, we do not limit ourselves to pure description. There is also an attempt to evaluate and draw some conclusions regarding modern-day language activism in the region and those collaborative efforts in the area of language maintenan-

ce and advocacy that have been carried out in recent years, particularly through the work of the Forum for Language Initiatives (FLI) and its partner organizations throughout the region.

The region: its people and languages

It is essential to point out from the start that the re-gion dealt with here is not a single geopolitical unit with generally agreed on boundaries. Instead, it is made up of several political units with varying status within today’s Pakistan. In order to operationalize the descrip-tion and decide what areas and languages to include or leave out, a somewhat artificial decision was made to define northern Pakistan as that part of the country that is situated above the 34th parallel, or all Pakistan-held territory north of the city of Peshawar. The three main units that make up this region of 125,000 km2 (approximately the land area of England) are: (a) the northern-most part of the Khyber Pakhtunkhwa Pro-vince, formerly North-West Frontier Province;1 (b) the entire autonomous and self-governing Gilgit-Baltistan region, formerly known as the Northern Areas; and (c) the northern half of the self-governing state of Azad Jammu and Kashmir (AJK).2 Only the first is, as one of four provinces, a fully integrated part of the Islamic Republic of Pakistan. It is also the most language-dense unit of the three. A territory in the south-western part of the region, of marginal interest to our study, belongs to the Federally Administered Trial Areas (FATA), a large autonomous tribal region almost exclusively in-habited by Pashtuns, that is, speakers of Pashto.3 Ac-cording to the 1998 census of Pakistan,4 which is the most recent full-scale census carried out in the coun-ty,5 the population of northern Pakistan was 13 million, compared with a total population of 136 million. If we apply an estimated growth rate of 41 per cent between the years 1998 and 2015,6 the region’s population to-day would be approximately 18 million and the esti-

62 multiethnica

nr 37 (2017)

The political heterogeneity alluded to above also applied to the region in the past. Historically, it was at the centre of the “Great Game” as British, Russian and Chinese imperial aspirations played out, prima-rily at the beginning of the 20th century, but it never constituted an unquestionable unit. Instead, it was a patchwork of minor, primarily princely states with dramatically shifting allegiances. It increasingly came under British control during the century leading up to

independence in 1947. Geographically and culturally this region has a great deal in common with adjacent, and similarly mountainous and multilingual, areas of Afghanistan, Tajikistan and Indian-administered Kash-mir, and it could very well be described as a subregion of a larger Hindukush-Karakorum-Pamir mountain region.

Linguistically, three major genera confluence here: Iranian, Indo-Aryan and Tibeto-Burman, but it should also be borne in mind that the belt of Turkic languages touches on the northern border of the region, although no Turkic-related language community per se has a permanent presence on Pakistani soil. Both Iranian and Indo-Aryan belong to the Indo-Iranian branch of Indo-European. In addition, Nuristani, a third but numeri-cally minor grouping of Indo-Iranian spoken mainly on Afghan territory, is also represented in northern Pakis-tan. In all, 29 distinct language varieties, as defined by the language catalogue Ethnologue (Lewis, Simons, and Fennig 2015), have been identified and can be plotted on a map of the region as we have defined it (see Figure

1). Apart from the south-west, which is mainly com-prised of low-elevation areas and linguistically domina-ted by Pashto or Hindko, two big languages in this con-text, the region is sparsely populated, especially in the north-eastern corner of Gilgit-Baltistan, which coinci-des with some of the world’s highest mountain peaks and continental glaciers. As is clear from the map, the highest linguistic density is found in a belt in northern Khyber-Pakhtunkhwa, bordering Gilgit-Baltistan.

As far as phylogenetic affiliation is concerned (see Table 1), the largest and geographically most widely spread component among those 29 is Indo-Aryan, which is found in 21 langu-age communities. A number of the Indo-Aryan languages spoken in the wider moun-tain region are frequently referred to as “Dardic,” a questionable designation that is only marginally useful as a classification term since it is not at all clear where to draw the line between this cluster of languages and other north-western Indo-Aryan languages (Morgen-stierne 1974, 3), or whether such a line should be drawn at all (Strand 1973, 298). The languages in question,

as far as they are found in northern Pakistan, are 17 languages of the five sub-groups: Kunar, Chitral, Kohis-tani, Shina, and Kashmiri.7 The languages labelled Lahnda, northern Hindko, and Pahari-Potwari are clo-sely related to, and form a continuum with, some of the large languages spoken by some 100 million people in lowland Pakistan (south of the mountain region), such as Punjabi and Saraiki. Both northern Hindko and Pahari-Potwari are spoken on the lower slopes of the mountain system, bordering the densely populated plains of Punjab. Two more distant Indo-Aryan “cou-sins” with a long-standing presence in this region are Gojri (sometimes referred to as Gujari) and Domaaki. Gojri is the language of nomadic or semi-settled pas-toralists, a widely scattered group probably numbering more than one million, with a presence throughout the entire northern subcontinent. In northern Pakistan, the greatest geographical concentration of Gujars is in the Kaghan valley and its immediate surroundings, north-east of the city of Abbottabad. Most of its closest ling-uistic relatives are found in Pakistan’s southern-most

mated total national population 192 million.

Figure 1: The Grand Mosque in Chitral with Tirich Mir in the background.

multiethnica 63

nr 37 (2017)

Sindh province and in adjacent Rajasthan across the Indian border. Domaaki, by contrast, is the language of a single village in the Hunza valley of northern Gilgit-Baltistan, with only a few hundred speakers at most.

Four languages are Iranian. The regionally most influ-ential of them, and with the highest number of spea-kers, is Pashto, a language with a geographical spread far beyond this region and with a total number of spea-kers in the eight-digit range. Its rather dramatic inroads from the south-west into the region itself, however, are rela-tively recent. The numerically much smaller Yidgha- and Wakhi-speaking communities, by contrast, have a long-standing presence in the northern parts of the region. Dari is essentially the variety of Farsi spoken in Afgha-nistan and by an increasing number of Afghans who have taken refuge in northern Pakistan since the beginning of the long period of unrest and war in Afghanistan. In this context, however, we limit ourselves to the small com-munity of Dari speakers in the Shishi Koh valley in Chitral, which settled there two centuries ago. Two of the language communities listed, Kati and Kamviri, are Nuristani, most of whom are found in Nuristan, the immedia-tely adjacent area of Afghanistan. A further caveat is a difference of opini-on regarding whether these two really are two separate languages or just sub-varieties of the same language. The lat-ter view is held by Strand (2001, 253;

1973, 298–99) and Degener (2002, 104), while the Ethnologue, in line with K. D. Decker (1992, 147–50), maintains two separate iso codes. Balti, found in the eastern parts of Gilgit-Baltistan, is the western-most outpost of Tibeto-Burman, the major phylogenetic component of the vast highland region compri-sing the Himalayas and the Tibe-tan plateau. Finally, Burushaski is a language isolate spoken in a few non-adjacent pockets in the extre-me north of our region, close to the border with China.

Religiously, the region is simi-larly heterogeneous, Gilgit-Baltis-tan in particular (Weinreich 2009,

16). Although almost the entire population is Mus-lim, four separate persuasions of Islam are well repre-sented: Sunni, Shia, Ismaili and Nurbakhshi, often in open opposition to each other. Apart from in some urban centres, these groups have a clear geographical distribution, but the correlation with ethnolinguistic identity is much less clear-cut. Ismailis are mostly in Hunza and Yasin in the northernmost part of Gilgit-

Table 1. Languages of northern Pakistan listed according to phylogenetic affiliation.

Figure 2: Map of northern Pakistan with the approximate locations of languages plotted.

Family Genus Subdivision Subgroup Language ISO 639-3 Indo-European Indo-Aryan North-western Kunar Dameli [dml] Gawarbati [gwt] Chitral Kalasha [kls] Khowar [khw] Kohistani Gawri (Kalami) [gwc] Indus Kohistani [mvy] Torwali [trw] Chilisso [clh] Gowro [gwf] Bateri [btv] Shina Gilgiti Shina [scl] Kohistani Shina [plk] Ushojo [ush] Kundal Shahi [shd] Kalkoti [xka] Palula [phl] Kashmiri Kashmiri [kas] Lahnda Northern Hindko [hno] Pahari-Pothwari [phr] Central Gojri [gju] Domaaki [dmk] Nuristani Northern Kamviri [xvi] Kati [bsh] Iranian Eastern Northeastern Northern Pashto [pbu] Yidgha [ydg] Wakhi [wbl] Western Southwestern Dari [prs] Sino-Tibetan Tibeto-Burman Western Bodish Balti [bft] Isolate Burushaski [bsk]

64 multiethnica

nr 37 (2017)

Baltistan, and in the northern part of Chitral. They are primarily speakers of Burushaski, Wakhi, Khowar and Yidgha. There is a concentration of Shiites, or more correctly Twelver Shiites, in Nager, Shigar and Skardu, all of these locations in Gilgit-Baltistan, and Shiites are well represented among speakers of Shina, Balti and Burushaski. The vast majority of the population in Balti-speaking Gangche, a district in Baltistan, are followers of Nurbakhshi. All the rest of the region is Sunni-dominated. Only a small and shrinking popula-tion in Chitral, possibly about 3000 in number, and all of whom speak Kalasha, are adherents of a traditional religion (Heegård Petersen 2015, 13).

Language vitality and language policies

UNESCO (2003) has identified nine main factors in measuring the vitality of langu-ages: (a) absolute number of speakers; (b) proportion of speakers within the total po-pulation; (c) trends in existing language domains; (d) response to new domains and media; (e) materials for language educa-tion and literacy; (f) governmental and in-stitutional language attitudes and policies; (g) community members’ attitudes to their own language (h) intergenerational langu-age transmission; and (i) amount and qua-lity of documentation.8 We use these fac-tors below as a starting point for describing the situation for the languages of northern Pakistan.

Absolute number of speakers

Language statistics are surrounded by a gre-at number of practical difficulties and much controversy. Although information on mot-her tongue was included in the most recent census of 1998, the only available choices were: Urdu, Punjabi, Sindhi, Pashto, Balo-chi, Sariki and “others.” This means that the official data available is of very little help. However, the numbers that appear in Ethnologue are of uneven and uncertain quality, as they stem from various types of sources, some of which are well-informed and based on careful surveys and of relatively recent date, while others are rather dated or based on rough esti-mates or qualified guesses. Instead of being too preoc-cupied with exact numbers, it makes more sense to ca-tegorize languages in terms of relative size. While we do cite absolute numbers (see Table 2) according to Eth-nologue, the size ranges given are probably more revea-ling as far as the scope and influence of each language

are concerned. We have simply counted the number of digits in each estimated total-number-of-speakers figu-re: a language in, for instance, size range 5 means that it has10,000–99,999 speakers, size range 6 100,000–999,999 speakers, and so on.

While it is difficult to generalize, it is safe to conclude that most of the language communities in the region (21 of the 29) count their speakers in thousands (size ranges 4 to 6) rather than millions, or even in hundreds or less. The median-language in the region is a langu-age with 58,000 speakers. In a worldwide comparison, the living languages of northern Pakistan are therefore

Table 2: Languages of northern Pakistan sorted according to size

Language Size range # of speakers (tot) # of speakers (Pak) Northern Pashto 8 21,038,000 18,700,000 Dari 7 9,600,000 2,500 Kashmiri 7 5,580,830 105,000 Pahari-Potwari 7 2,500,000 2,500,000 Northern Hindko 7 1,880,000 1,880,000 Gojri9 6 992,000 750,000 Gilgiti Shina 6 337,000 371,400 Balti 6 290,000 270,000 Khowar 6 242,200 223,000 Indus Kohistani 6 200,000 200,000 Kohistani Shina 6 200,000 200,000 Gawri (Kalami) 6 100,000 100,000 Burushaski 5 87,000 87,000 Torwali 5 80,000 80,000 Wakhi 5 58,000 20,000 Bateri 5 29,100 28,300 Kamviri 5 20,000 2,000 Kati 5 18,700 3,700 Palula 5 10,000 10,000 Gawarbati 4 9,500 1,500 Yidgha 4 6,150 6,150 Kalkoti 4 6,000 6,000 Dameli 4 5,000 5,000 Kalasha 4 5,000 5,000 Ushojo 4 2,000 2,000 Chilisso 4 1,000 1,000 Kundal Shahi 3 700 700 Domaaki 3 340 340 Gowro 3 200 200

While it is difficult to generalize, it is safe to conclude that most of the language communities in the region (21 of the 29) count their speakers in thousands (size ranges 4 to 6) rather than millions, or even in hundreds or less. The median-language in the region is a language with 58,000 speakers. In a worldwide comparison, the living languages of northern Pakistan are therefore in a relatively good position, as the size range in which the largest number of the world’s 7000 languages are found is range 4 (Lewis, Simons, and Fennig 2015). This also means that only a few of the languages—those in size range 3 and some of the smaller ones in range 4—are vulnerable solely because of their size. These ranges offer a feasible way of characterizing the different types of language represented. First, however, it is useful to elaborate on the numbers in more detail by taking into account size in relation to the national population as well as the population of the region as a whole.

9 The figures offered by Ethnologue are extremely inexact and somewhat contradictory. For example, it lists 300,000 as the number of Gojri speakers in Pakistan, apparently excluding Azad Jammu and Kashmir, but in addition to that, 200,000–700,000 in AJK. However, the 690,000 speakers in India appear to have been included in the total of 992,000.

Table 2. Languages of northern Pakistan sorted according to size.9

in a relatively good position, as the size range in which the largest number of the world’s 7000 languages are found is range 4 (Lewis, Simons, and Fennig 2015). This also means that only a few of the languages—those in size range 3 and some of the smaller ones in range 4—are vulnerable solely because of their size. These ranges offer a feasible way of characterizing the different types of language represented. First, however, it is useful to elaborate on the numbers in more detail by taking into account size in relation to the national population as well as the population of the region as a whole.

multiethnica 65

nr 37 (2017)

Proportion of speakers within the total populationThe relative number of speakers is another measure in addition to the absolute number discussed above. It is not entirely clear, however, how this measure is sup-posed to be applied or how to interpret “total popula-tion”. Here we interpret it to mean the proportion of speakers in Pakistan and the proportion of speakers in the region. For some of the languages listed, the total number of speakers in Pakistan is significantly different from the number of speakers across the region (see Ta-ble 2) and in other cases the size of a language com-munity in the region differs in major ways vis-à-vis the number of speakers in the country. First, from the na-tional perspective, most of these language communities constitute insignificant minorities. Using the estimated population figure of 192 million discussed above, the median-size language with only 58,000 speakers cor-responds to just 0.03 per cent of the country’s total population. Second, as noted above, the region itself has a population of only 10 per cent of Pakistan’s total.

To give some examples, Dari (Afghan Persian) is a range-7 language looked at from its total number of speakers, the vast majority of whom are in Afghanistan where it enjoys the status of an official language along with Pashto. However, in the Pakistani context, as well as in the regional context, it is a mere range-4 langu-age with just 2500 speakers in a single village in Chi-tral (K. D. Decker 1992, 12–14). Although northern Pashto is numerically the largest language community in northern Pakistan, and an expanding one, at least half of its estimated 19 million speakers are found in adjacent areas south of the 34th parallel, thus placing it regionally within range 7 rather than range 8. While the vast majority of all northern Hindko speakers, who also identify themselves as speakers of Hindko, are found within the demarcated region, primarily in the rather densely populated Abbottabad and Mansehra districts where they constitute a numerically domi-nant or strong component (Rensch 1992b, 5–6), the number of Pahari-Pothwari is much more uncertain as far as our region is concerned. In a strict linguistic sense, there is no sharp boundary between Hindko and Pahari. Instead, they are part of a widespread Punjabi-related continuum which is characterized by clusters of locations that each identify with a particular name for their language (Dyrud and Radloff 2011, 3–8, 20, 31–46; Rensch 1992b, 87). In Pakistan, it is mainly in the area centred around Murree in the northern-most part of Punjab province that people identify themsel-ves as speakers of Pahari rather than Hindko (Lothers and Lothers 2007, 2–3). They are thus to a large extent beyond the scope of our research. Another compli-cating factor is that speakers of varieties of Pahari in

northern AJK that appear to be more similar to the Hindko of the Abbottabad/Mansehra area have tra-ditionally identified themselves as speakers of Pahari (Rehman 2011, 227–28). Our solution is to consider the cluster of northern Hindko and Pahari-Potwari col-lectively as a range-7 language in northern Pakistan. Kashmiri is at most a range-6 language in Pakistan,10

and even smaller in northern Pakistan, but a major language in the Indian-administered territory of Jam-mu and Kashmir. The Nuristani languages in northern Pakistan, Kati and Kamviri are spoken by relatively recent offshoots of communities in Afghanistan. Alt-hough counted as range-5 languages more widely, they are small range-4 languages in the specific context of northern Pakistan (K. D. Decker 1992, 129–50). Gojri and Wakhi are special for other reasons. As noted abo-ve, Gojri is the language of a widely scattered group, in the region itself, in Pakistan more generally and in northern India. The total number of speakers could exceed one million, and the number in northern Pakis-tan is likely to be around half a million (Hallberg and O’Leary 1992, 96–98). Wakhi is another transnational, and at least to some extent nomadic, community with a permanent and long-standing presence in adjacent areas of four different countries. In addition to Wakhi settlements of 20,000 in the extreme north of Khy-ber Pakhtunkhwa and Gilgit-Baltistan, the wedge of Afghan land separating Pakistan from Tajikistan often referred to as the Wakhan corridor has a major concen-tration of Wakhi speakers, numbering 17,000. Wakhi is also spoken by some 15,000 people just across the bor-der in Tajikistan, and by a remaining group of 6000 in areas of China’s Xinjiang Uyghur Autonomous Region that borders Afghanistan, Tajikistan and Pakistan, the latter group officially recognized as Tajiks.

Taking the above-mentioned caveats into account, a more precise characterization of the relative size of the languages in our context is attempted in Table 3, placing them in five different groups. The range-7 languages are numerically strong both in the region and outside of it. Northern Pashto, in particular, fun-ctions as a regional lingua franca in many of the areas in the south-western parts of the region, well beyond its core areas, even when none of the speakers in ques-tion are first language speakers of Pashto (K. D. Decker 1992, 83–85, 123–26, 144–46, 159–61; Rensch 1992a, 49–57; S. J. Decker 1992, 75–76). Northern Hindko is used in a more limited way as a communication langu-age between speakers of Hindko and speakers of other languages (primarily Gojri and Pashto) in areas where Northern Hindko is the dominant language (Rensch 1992b, 23–38).

Most of the range-6 languages have the scope of

66 multiethnica

nr 37 (2017)

entire districts. Some of these are also used as second languages and are even expanding at the expense of other, smaller languages. The latter is particularly true of Khowar, which serves as a local lingua franca in the extremely multilingual Chitral district, where it has replaced the original language in a number of locations in recent times (Munnings 1990, 10; Decker 1996). Most range-5 languages have a relatively limited geo-graphical scope (an exception is Wakhi, as described above) and are spoken in clusters of adjacent villages. These languages are only exceptionally, or to a very limited extent, learned and spoken as second langu-ages. The languages classified within range 4 are spo-ken in even smaller, and often remoter, locations than range-5 languages. Some of the smaller ones within the range are spoken only in a single village. These are almost without exception subject to language shifts, either in their entirety or in some locations. The num-ber of Chilisso speakers is likely to have dropped to under 1000. The most recent information is based on a survey carried out more than 25 years ago, and even then its viability vis-à-vis the locally more influential form of Kohistani Shina was questionable (Hallberg 1992, 122–24). The range-3 languages are spoken in geographically very limited areas, often in a single vil-lage, and they are in serious competition with other languages. Gowro, which in the early 1990s had as few as 200 speakers in an enclave in Indus Kohistan, entirely surrounded by Kohistani Shina, might even no longer be spoken (Hallberg 1992, 131–32). Kundal Shahi is actively used by a minority in a single village in AJK; the dominant language is Hindko (Baart and Reh-man 2005, 5). Use of Domaaki is rapidly decreasing at the expense of Burushaski and Shina (Weinreich 2011, 165–66).

Trends in existing language domains

The coexistence of a non-dominant local or regional language and at least one dominant language is typical in the region. Only in a few cases, mostly where range-3 languages are spoken, does a dominant language pene-trate the home domain to any great extent. None of

the languages in Table 3, regardless of size range, is ac-tively used in all discourse domains, at all times and for all purposes. In Pakistan, even languages with far more speakers than many national European languages are rarely used for writing, administration or educational purposes. Not even the “mega language” Pashto, which is counted as one of a handful of regional languages,11

and nationwide is numerically superseded only by Punjabi,12 or rather the above-mentioned greater Pun-jabi continuum, is used universally in its core areas. In this particular region, Urdu is the mother tongue of only a few individuals, usually officials or highly quali-fied professionals temporarily posted to the urban cen-tres. Nonetheless, Urdu is, as in most other parts of the country, the prescribed medium of instruction in go-vernment schools, and proficiency in Urdu is a mini-mum requirement for obtaining a professional job. No-netheless, the need for Urdu in any day-to-day interac-tion is in most locations extremely limited, although an increasing number of people are being exposed to Ur-du as a result of more widespread access to media. English is also taught—or at least presumed to be taught—in many private and higher education institu-tions. If acquired to a high standard, it is a sure ticket to the most attractive jobs in the country, while also providing the potential for success abroad. As the offi-cial language of the civil service, knowledge of English is considered attractive in this region, too, and is im-portant for gaining access to higher education. A better position in the local administration or a job in the tou-rist sector is also dependent on an applicant’s skills in English. Sending one’s children to an English-speaking school is highly desirable, even though learning is often only by rote, supervised by teachers who can barely make themselves understood in English, and not sel-dom with the aid of hopelessly out-of-date textbooks. Exposure to English as a living language is restricted to ephemeral contact with a few visitors. However, as mo-re people gain access to media, exposure to more natu-ral English is likely to increase. Regardless of practical use, both Urdu and English function as important mar-kers of prestige, This can be seen for instance in how educated speakers tend to mix Urdu (and English) lex-

ical material liberally into their re-spective mother tongues.

Nonetheless, Pashto, in its northern variety, is locally influential. Although its traditional heartland lies outside the region outlined above, and the presence of Pashto and Pashtuns is a relatively recent phenomenon in many of the mountainous areas, there are parts such as Swat and Dir where

Autonomous Region that borders Afghanistan, Tajikistan and Pakistan, the latter group officially recognized as Tajiks.

Taking the above-mentioned caveats into account, a more precise characterization of the relative size of the languages in our context is attempted in Table 3, placing them in five different groups. The range-7 languages are numerically strong both in the region and outside of it. Northern Pashto, in particular, functions as a regional lingua franca in many of the areas in the south-western parts of the region, well beyond its core areas, even when none of the speakers in question are first language speakers of Pashto (K. D. Decker 1992, 83–85, 123–26, 144–46, 159–61; Rensch 1992a, 49–57; S. J. Decker 1992, 75–76). Northern Hindko is used in a more limited way as a communication language between speakers of Hindko and speakers of other languages (primarily Gojri and Pashto) in areas where Northern Hindko is the dominant language (Rensch 1992b, 23–38).

Most of the range-6 languages have the scope of entire districts. Some of these are also used as second languages and are even expanding at the expense of other, smaller languages. The latter is particularly true of Khowar, which serves as a local lingua franca in the extremely multilingual Chitral district, where it has replaced the original language in a number of locations in recent times (Munnings 1990, 10; Decker 1996). Most range-5 languages have a relatively limited geographical scope (an exception is Wakhi, as described above) and are spoken in clusters of adjacent villages. These languages are only exceptionally, or to a very limited extent, learned and spoken as second languages. The languages classified within range 4 are spoken in even smaller, and often remoter, locations than range-5 languages. Some of the smaller ones within the range are spoken only in a single village. These are almost without exception subject to language shifts, either in their entirety or in some locations. The number of Chilisso speakers is likely to have dropped to under 1000. The most recent information is based on a survey carried out more than 25 years ago, and even then its viability vis-à-vis the locally more influential form of Kohistani Shina was questionable (Hallberg 1992, 122–24). The range-3 languages are spoken in geographically very limited areas, often in a single village, and they are in serious competition with other languages. Gowro, which in the early 1990s had as few as 200 speakers in an enclave in Indus Kohistan, entirely surrounded by Kohistani Shina, might even no longer be spoken (Hallberg 1992, 131–32). Kundal Shahi is actively used by a minority in a single village in AJK; the dominant language is Hindko (Baart and Rehman 2005, 5). Use of Domaaki is rapidly decreasing at the expense of Burushaski and Shina (Weinreich 2011, 165–66).

Table 3: Languages of northern Pakistan grouped according to relative size

Regional size range

Languages

7 Northern Pashto, Northern Hindko/Pahari-Potwari 6 Gojri, Gilgiti Shina, Balti, Khowar, Indus Kohistani, Kohistani Shina, Gawri 5 Burushaski, Torwali, Wakhi, Bateri, Palula 4 Gawarbati, Kashmiri (of Neelum Valley), Yidgha, Kalkoti, Dameli, Kalasha,

Kamviri, Kati, Dari (Madaglashti), Ushojo, Chilisso

3 Kundal Shahi, Domaaki, Gowro Trends in existing language domains

The coexistence of a non-dominant local or regional language and at least one dominant language is typical in the region. Only in a few cases, mostly where range-3 languages are spoken, does a dominant language penetrate the home domain to any great extent. None of the languages in Table 3, regardless of size range, is actively used in all discourse domains, at all times and for all purposes. In Pakistan, even languages with far more speakers than many national European languages are rarely used for writing, administration or educational purposes. Not even the “mega language” Pashto, which

Table 3. Languages of northern Pakistan grouped according to relative size.

multiethnica 67

nr 37 (2017)

their presence dates back to an Afghan expansion seve-ral centuries ago, resulting in control of the lower, more fertile areas, while the Indo-Aryan peoples were pus-hed back into the area’s remoter parts (Biddulph 1986, 163; Strand 2001, 254). The expansion of the Pashto language continues today, along with an expansion of Pashtun commercial interests. It has become a widely used “bazaar speech,” crucial for everyday cross-linguis-tic communication in many parts of the region, especi-ally in its urban centres. Attitudes to Pashto, however, are not uniform. In Chitral, where Pashto is a relatively “new” language (Morgenstierne 1932, 67), attitudes are generally negative towards Pashtuns and their lang-uage. Many mother-tongue speakers of Khowar, the dominant language in the district, speak either Khowar or Urdu with them, rather than using Pashto which is often associated with low-status jobs—while Urdu as well as Khowar are seen as marks of sophistication (K. D. Decker 1992, 21; Marsden 2005, 40–41). This cont-rasts with the general sentiment in Swat, where Pashto has long been the dominant language. Among speakers of Torwali, for instance, it is reported that many see themselves as Pashtuns, even though their mother ton-gue is not Pashto. Many hold Pashto in high regard and consider it essential for conducting business and com-munication with non-Torwali speakers (Rensch 1992a, 61). An interesting pattern noted in the Torwali com-munity is that while there is a significant difference in proficiency in Urdu between educated and less educa-ted Torwali men, there is no corresponding difference in their Pashto proficiency. This clearly highlights the fact that formal learning is instrumental to acquiring Urdu, whereas Pashto is mainly acquired outside the educational domain (Rensch 1992a, 35–44). Howe-ver, attitudes may have changed considerably since the early 1990s, as a result of the—largely Pashtun-led and locally unpopular—Taliban insurgency in the Swat Valley in 2007–2009.

Many areas display additional linguistic complexi-ties of their own. In some cases it is possible to speak of excessive multilingualism, with a hierarchy of multiple languages, wherein the speakers of the languages with the lowest prestige often exhibit the highest degree of multilingualism. Chitral District, and in particular the southern part of it, can be described as excessi-vely multilingual. Within an area of approximately 3000 square kilometres, 12 of the listed languages are represented, and three additional other-tongue langu-ages play a significant role. Somewhat simplified, two languages function as lingua franca: Khowar, which is the mother tongue of the overwhelming majority in the valley (and district); and Pashto which, although its speaker community is one of the smallest in the

district, dominates the province at large and controls much of the district’s commerce. Their respective scope is largely geographical. Khowar is used in the largest part of Chitral, from its northernmost reach to somewhere south of the bazaar town of Drosh in the south. Pashto covers the southernmost part, coinciding with the area with the largest concentration of Pashtun settlements, from Arandu by the Afghanistan border in the south, northward, including Drosh. This means that the area where Palula, a fairly typical language with a limited or local scope, is spoken is a transitio-nal zone, evidenced by the high level of bilingualism in both languages, with a preference for Khowar in a northern dialect area and Pashto in a southern area. Most Palula men, regardless of dialect, communicate in Khowar with mother-tongue Khowar speakers as well as with speakers of any of the other languages whose heartland is within the area where Khowar is the lingua franca, while many choose to speak Pashto with mother-tongue Pashto speakers and with spea-kers of for instance Gawarbati and Dameli. The latter two languages, which like Palula are languages with a very limited geographical scope, are spoken in the non-overlapping area where Pashto is the sole lingua franca.

Palula is almost exclusively used among people who speak it as their first language, and it is only in the main Palula settlements that it enjoys a somewhat exclusive status, as there are few resident native spea-kers of other languages. In almost all situations where a non-Palula speaker is present, even in one of the main Palula villages, the language switches quickly to one of wider communication. There is a general reluctance among Palula speakers to use their own language in the presence of other-tongue speakers, unless expli-citly encouraged; and when visiting the bazaar town of Drosh speakers of Palula often do not feel comfor-table speaking the language even between themsel-ves. Although the exact pattern varies from location to location, multilingualism is widespread in all Palula settlements, and the ability to use other languages has possibly increased over time. There is strong pressure to learn other languages for educational and business purposes, and today it is very common for people to speak, with some fluency, as many as three languages besides Palula. Children need to learn Urdu as soon as they start school to gain anything from the teaching, and as soon as they leave their home village to go to the bazaar, or meet people from non-Palula villages, they need either Khowar or Pashto in order to communi-cate. Only a few people are purely monolingual: main-ly older people, women to a larger extent than men, and small children. Although there is little explicit in-community pressure to abandon Palula, the domains of

68 multiethnica

nr 37 (2017)

use are steadily diminishing. One of the few restraining factors is the relatively low proportion of other-tongue speakers with a permanent presence in the main sett-lements. In some of the peripheral locations, where there is a substantial proportion of resident Khowar speakers, and where Palula has gradually lost ground, it has notably lower prestige and is only fragmentally transmitted to the next generation.

To summarize, a few dominant languages enjoy dif-ferent status within different spheres of use throughout the region. This is reflected, for instance, in the amount of lexical material adopted by other, non-dominant, languages (cf. Friedman 2006, 670). First, Urdu is the dominant or most prestigious language within most media and in the literary sphere, and it is also asso-ciated with classical learning and poetry. A large pro-portion of such often highly abstract Urdu vocabulary is ultimately Perso-Arabic in origin. Second, English is dominant in what are perceived as “modern” spheres, such as higher administration, politics and advanced technology. It seems likely that much of the vocabulary of this kind originating in English is mediated and pho-nologically filtered through Urdu. Third, in areas where it is a language of wider communication, mainly in the western and south-western parts of the region, Pashto is dominant in spheres such as local commerce and less advanced technology. The religious sphere, finally, is dominated by Arabic, but again filtered through medi-ating languages, primarily Urdu.

Response to new domains and media

A few emerging or relatively new domains of lang-uage use are discussed or alluded to above, such as higher education, advanced technology and govern-ment administration, and there is therefore no need to repeat them here. In such domains, the hegemo-ny of Urdu (and to a lesser extent English) was, and still is, almost total. For use in mass media, Pashto has a longer history than most of the other languages in the region, including state-owned radio and television in both Pakistan and Afghanistan, and there has been a surge in the number of private sector channels in both countries that partly or entirely use Pashto since the early 2000s. One of the more important of these is AVT Khyber, a popular privately owned Pakistan-based Pashto television channel that was launched in 2004, which now broadcasts news, drama and educa-tional programmes 24 hours a day.13 Pashto is also used extensively by international broadcasting com-panies, such as the BBC and Voice of America. Alt-hough state-owned radio and television entities bro-adcast programmes in some of the other regionally

important languages, such as Hindko, Shina, Kashmiri and Khowar, very little airtime is dedicated to these, and usually only during off-peak hours. In the case of Kashmiri, most of the media outlets that use the lang-uage are based in India, and even then the volumes are relatively limited compared to the other langu-ages in the country (Koul 2004, 301). In recent times, private cable networks have been making inroads into some of the urban centres. Some of these use larger and regionally more widespread languages, such as those mentioned above, but also include geographi-cally more limited languages, such as Torwali in Swat.

However, with the gradual introduction of social media in the region, a development that has only recently started and still has an uneven spread linked to the great differences in infrastructure, it is possible to speak of a paradigm shift. For instance, in the past, when people living far apart wrote personal notes or letters, they saw no alternative but to write in Urdu, the only written language most of them were familiar with, even when the sender and the recipient were both speakers of the same local language or part of the same household. Today, with the increasing avai-lability of mobile phones, computers and networks, the main modality is no longer the written language, and the interaction itself is not necessarily seen as for-mal, with the result that in-group oral exchanges (for instance among Khowar-speaking Chitrali people) as well as exchanges in the form of texts (SMS, chatting, instant messaging, Facebook postings, etc.) are mostly in the colloquial language. Interestingly, this is regard-less of any pre-existing or established orthography; in fact, it seems that a semi-spontaneous Romanization or a customized use of the Latin script for an approxi-mate representation of informal speech is preferred to something Arabic-based, although the latter is still the first choice for most communities when embar-king on formal orthographical development. Quite a few of the language communities in the region have set up websites that, at least partly, display the local language, in this case mostly using Arabic-based alphabets. While modernity in its 20th century mode tended to further emphasize and speed up the margi-nalization of the local languages of northern Pakistan, the non-authoritarian post-modernity of the early 21st century is instead working in their favour.

Materials for language education and literacy

As noted above, most of the region’s languages have been used almost exclusively in oral communication. Even in those few cases where a language has a written tradition, which is the case for example, for Kashmiri,

multiethnica 69

nr 37 (2017)

possibly written since the 10th century (Koul 2003, 899); Pashto, written since the 16th century (Penzl 1955, 4); and Khowar, written since the early 20th cen-tury (Buddruss 1982, 7–27), its practical application has often been very limited; and as far as circulation is concerned, it has rarely reached far beyond a small lite-rary circle within the speaker community. The products have been mostly poetry collections, newsletters and religious pamphlets. While there have been attempts to devise literacy materials for various languages in the region, they have rarely been put to any practical edu-

cational use. Reading and writing, for those who have been to school, almost invariably means reading and writing in Urdu and/or English. An exception to this pattern is Pashto, or Sindhi in southern Pakistan, which has been used in primary education, although only in some of the Pashto-dominated areas. Since the 1990s, a number of new orthographies (both Arabic- and La-tin-based) along with curricula have been devised and put to use in local educational programmes with vary-ing levels of ambition, even in relatively small language communities, a development that we return to below.

Governmental and institutional language attitudes and policies

While Pakistan as a whole is host to about 70 langu-ages, only Urdu, which is spoken by 8 per cent of the population, has the constitutional status of a natio-nal language (Rahman 2006, 73).14 Urdu alone is pro-moted, in this region as elsewhere, as a symbol of natio-nal unity and the marker of Pakistani identity. Langu-

age policy in Pakistan is “meant to strengthen the state by promoting Urdu as a national language” (Jan 2011). At least until very recently, both the central and the provincial government had paid little attention to any language other than Urdu.

Because Urdu is countrywide the most widely under-stood language, the use of any other language has only rarely met with any official recognition or been alloca-ted any significant resources, even though the consti-tution gives some concessions to provincial languages. Only Sindhi and Pashto are included in the curricula

of government-owned schools, and even then as subjects rather than media of instruction (Rah-man 1998, 148–50).In spite of the explicit status given to Urdu, more than 60 years after Pakistan gained its independence, English remains the de facto official language. Nationwide, it is the langu-age of the ruling elite, leaving Urdu to be a status symbol for the middle classes. In practical terms this discourages the use of Urdu as a medium for “mo-dern” domains such as techno-logy, science and politics (Rah-man 2006, 77–79), as English is regarded in its role as an official language as a means of moder-nizing the state (Jan 2011). The use of English as a medium of

instruction has been explained even in recent educa-tional policy by its importance for “competition in a globalized world order”.15

In recent years, however, attitudes seem to have been shifting slightly in favour of languages other than Urdu or English. This can for instance be seen in the wording of the above-mentioned 2009 education policy: “In addition [to Urdu and English], there are mother tongues / local vernaculars in the country that are markers of ethnic and cultural richness and diver-sity. The challenge is that a child is able to carry for-ward the cultural assets and be at the same time, able to compete nationally and internationally.” For the first time in the history of the country, in February 2014 the National Assembly Standing Committee on Informa-tion, Broadcasting and Heritage held a discussion on the language issue inside the National Parliament buil-ding. Non-Urdu speakers were provided with an opp-ortunity to participate. At the end of the discussion, it was proposed that 22 languages should be included in

Figure 3. Curriculum development in the Palula language community.

70 multiethnica

nr 37 (2017)

a list of so-called national languages. Although rejected by another committee, which considered the proposed bill a danger to national integrity, it is hoped that the bill will be reinstated at a later date. In April 2010, the 18th amendment to the Constitution of Pakistan gave more autonomy to the provinces. Khyber Pakhtunk-hwa is the most culturally and linguistically diverse province, and this amendment gave it an opportunity to address language issues. The provincial government subsequently identified five languages in the province, Pashto, Hindko, Saraiki, Khowar and Kohistani, to be made part of the school curriculum. The government also passed the Regional Languages Authority Act of 2011 in the provincial assembly, with the aim of esta-blishing a government agency dedicated to safeguar-ding the languages of the province. Sadly, this bill was not given any practical shape and after elections in 2013, a new political party came to power with less interest in the province’s many languages.

Community members’ attitudes to their own language

Although the government, especially the central go-vernment, remains reluctant to declare any indigenous languages apart from Urdu part of the country’s natio-nal heritage, people generally hold their mother ton-gues in high esteem and regard them as having great practical and emotional value. Mother tongues are used in public gatherings and important ceremonies, for lo-cal communication and in entertainment (Rehman and Sagar 2015, 119). In most of the language communi-ties identified above, for instance, people much pre-fer songs and poetry in their own languages—Khowar, Shina, Balti, to mention a just few—compared to those of other communities or those of wider communica-tion. While oral storytelling might be diminishing, po-etry sessions held in local communities still have great appeal.

While language often serves as an important carrier of local identity, it should be borne in mind that it is far from the only such marker. Being part of a particular religious group or having a genealogy in common may in some cases be just as if not more important. Specific identification of a person like that of a language is often by means of a village name rather than that of a larger area or a regional ethnic label (Radloff 1992, 119).

The relative size of a language community also seems to have a bearing on attitudes to language. Some of the smaller languages are stigmatized, especially those in range 3 and some of the range-4 languages. It was for instance observed that speakers of Domaaki saw their language as a hindrance to being incorpora-ted into wider society; and that many would therefore

much rather speak Burushaski or Urdu if they were given the choice (Backstrom 1992b, 82). This is also seen in the preference of Yidgha-speaking men to mar-ry Khowar-speaking wives so that their children will speak Khowar and thus have a better start in life (K. D. Decker 1992, 64). In some of the slightly larger com-munities, however, the importance of learning Urdu or English does not seem to conflict with the apprecia-tion expressed for one’s own language and the desire for it to continue to be used by future generations, as observed among speakers of Indus Kohistani (Hallberg 1992, 115), Burushaski (Backstrom 1992a, 53) and Wakhi (Backstrom 1992c, 73).

Some language communities favour educating their children in local languages, perhaps even more so than a few decades ago. It is also widely known that while Urdu may be the prescribed medium of instruction in primary schools, the local language is frequently used by teachers—at least in the lower grades or when the teacher happens to speak the children’s language. Such use often plays a crucial role in explaining new con-cepts to younger pupils.

Intergenerational language transmission

Whether a language is being transmitted from one ge-neration to the next is the most commonly used fac-tor in discussions on language vitality or endanger-ment (UNESCO 2003, 7). Although this probably is the single most important factor, it is intimately related to and dependent on some of the other factors men-tioned above, such as attitudes to a language and the gradual loss of domains. Generally speaking, transmis-sion is relatively stable across the region. In most of the language communities, almost regardless of relative size, the local language continues to be used by all ages, although in some cases within limited domains. It is still quite common across the region for children up to the age when they start primary school to be virtually monolingual, as are many uneducated or little educa-ted women (K. D. Decker 1992, 88, 111, 126; Hallberg 1992, 137; Rensch 1992a, 32–33).

However, in villages or locations where more than one language is used as the first language of a substan-tial number of households, one language tends to be growing and the other shrinking. This means that a language may be thriving in an area where there is no competition within the home domain, while it may be retreating in an area where it has to compete with one or more other languages in the home domain. In some of the smallest communities, transmission is seriously weakened across the entire language area, often rein-forced by strategic intermarriage, reducing the tradi-

multiethnica 71

nr 37 (2017)

tional community language to a grandparent language. Another factor that has a bearing on intergenerational transmission is the dramatic increase in seasonal migra-tion in the past decade. Many families or entire hous-eholds, not only men as was often the case in the past, move to larger urban centres or bigger cities during the winter. In some areas, such as the Swat Valley, religi-ous militancy and a subsequent military intervention, and the destruction of much of the infrastructure, has speeded up this development. There are now substan-tial, semi-permanent groups of Gawri or Torwali spea-kers, for example, in many of the big cities.

Amount and quality of documentation

Linguistic description or documentation of one kind or another has been undertaken since the early 19th cen-tury. Somewhat simplified it can be divided into four rough time periods or generations of scholars. The first period could be called the colonial period and stret-ches from the early 19th century to the First World War. The researchers were almost exclusively British. The first linguistic information began to appear in the 1830s in works mainly concerned with ethnography, geography or history, usually consisting of short sam-ple vocabularies, often with little consistency in trans-cription. Generally, the works of the 1860s–1880s are of higher quality, but still mainly limited to word lists. To some extent, the material started to be used for comparative studies, but much of what was published during these years is found in supplements to travel notes or ethnographical descriptions of the region. It was not until the last years of the century that the stu-dy of these languages assumed a more systematic cha-racter, and it is during these years that material for the Linguistic Survey of India began to be compiled under the supervision of Grierson.

The next period covers the years between the two world wars. This period is not one involving a large number of researchers, but rather a few scholars taking on outstanding roles in linguistic description of a fairly large number of languages. Published in the 1920s and 1930s, these are still quoted as the sole source for some of the region’s less well-documented languages. The two most important scholars active during this peri-od were Thomas G. Bailey and Georg Morgenstierne. Bailey’s production mainly concerned Kashmiri and Shina. Morgenstierne travelled extensively in the regi-on in the 1920s and produced a number of works on a considerable number of languages, some of them docu-mented for the first time. The studies have an obvious diachronic character, and the focus was on describing phonological and morphological structures.

The third period began after independence. In the 1950s and 1960s, the study of the region’s languages was taken up by a new generation of researchers—Rus-sian, French, German, and so on—with slightly diffe-rent goals and preferences to their predecessors. The languages of this region also became the objects of cross-linguistic comparison, both within the region and from a more general typological perspective. Detailed text annotation and the study of individual languages in their cultural context became central aims.

A more recent push, which began in the 1980s, has seen a conscious effort to document language com-munities or aspects of languages that had hitherto escaped such dedicated study. A number of such lang-uage-specific documentation projects have resulted in comprehensive grammars, dictionaries or annotated text collection. Some of those are in the form of PhD dissertations. Many of these undertakings have also to a larger extent than before engaged, trained and involved people from the local language communities.

Past and current efforts in the area of language maintenance and advocacy

It cannot be stressed enough that any language mainte-nance activities or attempts to revitalize languages that have already lost some of their previous vitality need to be made with the utmost sensitivity to the communi-ties and their values. It is also important to take account of the bigger picture of regional language dynamics. Furthermore, the willingness—or in some cases reluc-tance—of individual communities or community mem-bers to collaborate must be seriously assessed. Collabo-ration, or mutual give and take, is no longer optional in this line of work, and will in every case produce bet-ter results and additional insights (Mithun 2001). It is also crucial to understand, however, that such negotia-tion comes at a cost. It is, in our view, essential that the objectives or expectations of the community are made central to any research plans or language-related deve-lopment efforts. Such projects need to produce tangible and practical applications, which will of course vary in scope depending on the resources available. Such app-lications might be products that not only can be used but are truly useful and appreciated by the community, or programmes that empower the language communi-ty. Revitalization for its own sake is rarely sustainable. As far as smaller language communities are concerned, cross-community networking, institutional support and regional collaboration seem to be essential as both ini-tial motivation and sustaining factors.

This section takes a brief look at some of the com-ponents or factors that have already begun to have a

72 multiethnica

nr 37 (2017)

positive effect on language vitality and sustained ling-uistic diversity in this region. It is primarily based on our personal experience gained from linguistic field-work, language activism and advocacy in the context of northern Pakistan.16

Research and research collaboration

Traditional fieldwork—whether linguistic, anthropolo-gical or sociological—was typically non-collaborative. The focus was research on a community, wherein the role of the researcher was mainly that of an observer and the community was usually seen as the passive ob-ject of study. This has changed over the years, at least as reflected in the development of research methodology (Dwyer 2006, 32). As a first step, fieldwork became re-search both on and for a community, a model already well-established in the work of the Summer Institute of Linguistics, for example, where language descrip-tion, scripture translation and literacy programmes ha-ve been the combined results of language communities worldwide. Only in the recent decades, however, has the methodology incorporated a third dimension: field-work as research with or by a community. A framework that encompasses all three dimensions has been label-led “empowering research” (Cameron et al. 1993, 87).

While one of the authors’ (Liljegren’s) own involve-ment with the Palula community, from 1998 onward, started out much as a one-man enterprise, trying to achieve a set of academic goals, it gradually developed into a collaborative undertaking and throughout the project, a number of people from the community beca-me involved at varying levels of activity, independence and expertise. Friendships as well as good working rela-tionships, most of the time on a voluntary basis, were established early on with a number of excellent people. After a time we saw the potential for more extensive collaboration, and one of the voluntary co-workers was taught to transcribe and use some basic recording techniques. He was made a co-researcher rather than simply an informant. In the next few months he made a number of valuable recordings, some of them with older people who were eager to have their own stories recorded. Voices of female members of his own hous-ehold could also be recorded, people with whom the author, as a non-related male, was not able to interact. Our friend’s growing skills in transcription also beca-me a real time-saver, as he intuitively, and much more accurately than the author, noted very subtle contrasts in aspiration or vowel length, among other things.

A few years down the road the need arose for a more regular working relationship, and another co-worker and friend, Naseem Haider, became a full-time

language consultant in 2003. This was in connection with the establishment of a regional language resource centre (see below), and gave him proper employment status as well as access to workspace, relevant training and the comradeship of and mutual support from a group of other people from neighbouring communities with similar roles.

A large number of other people in the community were also involved in collaborative research activities. One of the more productive activities was a series of word collection workshops, initially led by the author and Naseem Haider, but later facilitated by Naseem Haider alone. In short, a group of 12 men represen-ting different occupational domains and age groups met for about four hours on three consecutive days. In groups of about three, one of whom functioned as a note-taker, they systematically went through, wrack-ed their brains, discussed and noted down words and phrases and a large number of semantic domains, col-lectively contributing to a growing lexical database that would feed into a community dictionary. Working with a team from the community, taking various per-spectives, specialities and personalities into account, is both a good way of obtaining a broad range of data and an opportunity for the community to contribute to the research process. In this case it gave many of those involved an appreciation of lexicographic work and an understanding of why it takes such a long time to prepare a dictionary.

The Forum for Language Initiatives and regional networking

As our research activities progressed, we became in-creasingly aware of the inadequacy of pursuing purely academic goals while involving ourselves with a local community and a language that showed signs of losing its vitality. There was a nagging feeling of taking so-mething from the community without offering anyth-ing in return. Yet, what could an individual scholar do that would be of any lasting value to the community? It was obvious that no existing institution or organiza-tion in the country would ever be of any help in this re-gard. There were no resources or support within reach for a community that wanted to maintain, revitalize or promote its own language.

Along with some friends, foreign scholars and people trying to do something for their own language communities, we started to see the need for a common platform for the documentation and development of local languages and cultures. So much could be achie-ved if language-specific efforts to give local language workers some linguistic training, raise awareness about

multiethnica 73

nr 37 (2017)

language endangerment, document local traditions and produce orthographies and vernacular literature could somehow be coordinated. In 2003, after more than two years of planning and communicating with nume-rous language activists in the region and other scho-lars engaged in language-related work, as well as fund-raising and finding our way through the bureaucratic jungle, the non-governmental/non-profit organization that later became known as the Forum for Language Initiatives (FLI) was established.17 The aim of the FLI was to be a resource centre for all the language com-munities of northern Pakistan, but in particular for the lesser known and disadvantaged ones. It has now functioned for more than a decade, providing training, workspaces and library resources, as well as a meeting place across languages, and offering assistance with setting up mother-tongue educational programmes or publishing literature.

Perhaps most importantly, the centre represents the language communities themselves. Although a number of non-Pakistani consultants and linguists were actively involved in the initial stages, Pakistani colleagues, most of them mother tongue speakers of languages in the region, have increasingly stepped in and taken over the administrative, executive and teaching functions. There is also an essential informal partnership between the centre and a number of community-based organi-zations. Most of these organizations are language and culture societies that have been formed in order to pro-mote particular languages, some with a more limited focus on preserving oral traditions, folklore or poetry, others with more explicit revitalization goals. A socie-ty for the promotion of Palula, Anjuman-e-taraqqi-e-Palula (later renamed the Palula Community Welfare Organization), for instance, was formed in 2003. Since its establishment, the organization has been active in approving and revising a written form of Palula, in lar-ge part in agreement with the orthographic principles applied to Shina as spoken in the Gilgit area, and in encouraging local authors and poets to use the writ-ten language. Many of its members have participated in the training provided by the FLI. In close interac-tion with like-minded community-based organizations, in particular the Gawri Community Development Pro-gramme and Idara Baraye Taleem-o-Taraqi (represen-ting the Gawri and Torwali language communities in Swat, respectively), it has planned and implemented community-based schools that use their respective mother tongues as the medium of instruction.

For many of our local language activist friends, it is simply not enough to see that work is continuing, sometimes with considerable success, in an individual language. For them it is critical to see cross-language

collaboration in matters from orthography develop-ment to mother-tongue education that from a Wes-tern perspective would be considered the domain of an individual language. The opportunity to sit down as representatives of various minor language communi-ties to discuss issues of common interest in the Issues in Language Development workshops held in various locations has been much appreciated, and important cross-language relationships have been established. Many of our Pakistani colleagues hold—probably cor-rectly—that cross-language collaboration in the region, and perhaps in the country as a whole, is essential in the long run in order to convince politicians that they need to take local languages into consideration in edu-cational matters or when allocating resources to pre-serve, research and promote local culture, history and language. The efforts described below are also to a lar-ge extent carried out within the framework of the FLI.

Local language activism, professionalism and vernacular media

Several years ago, a Pakistani professor and friend of ours expressed his disappointment with all the Wes-tern scholars who had come to Pakistan throughout the years, often spending a long time studying com-munities, languages or cultures, taking that knowledge back to their universities, and through publications and lectures contributing to a better understanding of this region in the West, but in most cases without having left any lasting imprint on the communities in which they had conducted their research. Very few had made any effort to mentor their informants in their respec-tive fields, help them to become researchers in their own right, or even name them as co-authors of any of their publications.

It is true that many linguistic fieldworkers today acknowledge that it is not just a nice gesture but also their responsibility to train and mentor the people they work with in a local community, so that they can carry on documentation or produce materials themsel-ves (Mosel 2006, 74). This is especially pertinent in a country like Pakistan, where unfortunately linguistics as an in independent discipline has been and still is largely absent from the major universities. While some courses in linguistics are offered at several English departments or other language departments, they are at best introductory. Most lack cross-linguistic aspects, and any student who wishes to make linguistics his or her major subject must apply to study abroad in order to benefit from relevant instruction and super-vision and get access to professional journals or litera-ture. This excludes almost any potential student from

74 multiethnica

nr 37 (2017)

the language communities in the north. Even among the 20 or so Pakistani doctoral level degree holders in the area of linguistics (in a wide interpretation of the term), very few take an active interest in the docu-mentation or description of the many lesser-described languages of Pakistan.

From the start, one of the main goals of the FLI has been to train speakers of the lesser-known langu-ages in the field of linguistics, culture and literacy. The focus was not so much on offering a certificate in this or that subject, or on teaching theory to already highly educated individuals, but instead on supplying a basic understanding of some linguistic, educational and anthropological concepts and providing training in practical skills linked to planning and leading a project, collecting and organizing data, or handling recording devices and useful software. Motivation and commu-nity endorsement have been more important criteria when accepting students on courses and programmes or inviting people to workshops. Almost invariably, the students—or trainees as they are more often called—are mother-tongue speakers of the language or mem-bers of the community in which they intend to work.

The centre has provided training of varying scope and length to more than 100 people, women and men, most of whom have become teachers and adminis-trative staff in community-based schools, education committee members, literacy development specialists, dictionary compilers, translators, researchers or project managers. Many are now influential members of their respective communities. Although all of these indi-

viduals will need additional education and mentoring, it is a great achievement to have come this far given the circum-stances and the general lack of professionals in the field when the FLI first started. One of the more important compo-nents is a one-year Discovery Programme designed to equip learners with the skills to dis-cover and document some of the basic features of their own languages and cultures, and to help them begin a language development project. It con-sists of four two-week interac-tive courses at the centre, each followed by a practical field assignment. The programme has involved participants who speak 12 of the languages lis-

ted above.A number of language communities now have well-

established and well-functioning community-based organizations to address their own language issues. Staff members from these organizations have gained language development skills through the FLI, as well as skills pertaining to administration, book-keeping and leadership. As a result, they hold their own seminars, arrange poetry sessions, organize International Mother Tongue Days and carry out government-level advoca-cy for the rights of their mother tongues. A few also run mother tongue schools or preschools (see below). Many publish books in and about their languages and issue local newsletters. The FLI has also helped more directly with publishing books and booklets in the region’s languages, such as Khowar, Gawri and Palula. More recently, the FLI has offered training to repre-sentatives from 10 language communities in setting up and maintaining community websites, with the result that a number of the region’s language communities are now visible for the first time on the Internet and post material in their own languages, as well as infor-mation about their communities and languages in Urdu and English.

Mother-tongue schools and curriculum development

Children growing up in the rural communities of northern Pakistan of course face many different chal-lenges, but language is one of the biggest obstacles to overcome when they begin school. Urdu is a foreign

Figure 4. International Mother Tongue Day event.

multiethnica 75

nr 37 (2017)

language to the vast majority of them, because until that time they have been conversing with family and friends in a language (sometimes more than one) that is linguistically and culturally distinct from Urdu. Thrus-ting them into classrooms where instruction is in Urdu from the first day and all the books are in Urdu is ex-tremely difficult for the children and this puts them at an educational disadvantage from the very beginning. In schools where teachers are from the children’s own language community, the teachers often use some of the local language when explanations are needed, and they therefore get a more gradual introduction to the formal medium of instruction. Not all areas or schools have this luxury. For instance, in the areas where a language has a weaker status or is spoken alongside other more influential languages, the minority children remain silent and inactive throughout the entire school day. Sometimes this is combined with teachers or fel-low pupils overtly ridiculing them for their inability to speak properly. Sadly, the number of students dropping out of school increases at each grade level, partly due to such factors, and it is not uncommon for students who have been to school for only a few years to be vir-tually unable to form a single sentence in the language of instruction.

For this reason, people in the Palula, Torwali and Gawri communities gradually, and in parallel, identi-fied the need for mother-tongue curricula that could be used in schools in their areas. For instance, a trial orthography was put together in the Palula area, based on linguistic research, and endorsed by the commu-nity. Starting with a group of people already literate in Urdu, basic spelling principles were discussed and applied in a writers’ workshops and, following some fine-tuning, an alphabet book was put together to be used as a motivational tool in the community.

Through the FLI, the concept of multilingual educa-tion (MLE) was introduced to the Palula community in 2005. This led to the establishment a first mother tongue school in Ashret in 2008 and a second school in 2010. Multilingual education is an approach whereby students, in this case preschoolers, start to learn to read and write in their mother tongue, and then gradually bridge to the official medium of classroom learning and instruction. Having completed two years of schooling in Palula, the children are admitted into the govern-ment primary school. Providing this bridge to Urdu has made the programme more acceptable to parents who firmly believe that their children will only succeed if they are proficient in the national language.

The help provided by the FLI was mainly in the form of training and consultancy. Throughout this process it was never merely a matter of introducing a uniform

system or translating materials from other languages. Instead, mother-tongue speakers of Palula (over 30 men and women) produced all of the curricula from scratch, representing a set of culturally relevant the-mes; they themselves set up school management com-mittees, recruited teachers and other staff, and provi-ded classroom space in some of their own homes. The following materials were produced in preparation for the first school year: 64 reading stories, 64 listening sto-ries, a primer, a pre-reader, a pre-writing book, a school timetable, basic maths books, “big books,” 32 songs and rhymes, a teachers’ guide, lesson plans, and a year plan. Simple photocopies were made for each book so that the material could be edited along the way at low cost. At the time of writing there is a growing demand to set up more classes like this in the Palula communi-ty as well as literacy classes for illiterate adults in the community.

Alongside the Palula community, there are currently similar programmes either running or in the process of being launched in the Gawri, Torwali, Khowar, Hindko and Indus Kohistani communities. Activists have mana-ged to convince the communities and their leaders that the mother tongue as the initial medium of instruction is more conducive to learning than starting with Urdu or English. Evaluations of programmes indicate that parents are fully satisfied with their children’s perfor-mance, and other parents are now requesting admissi-on for their children to Palula’s MLE schools (Rehman and Sagar 2015, 119).

Awareness raising, advocacy and the future of the languages of northern Pakistan

Language activists representing various languages in the region are currently engaged in activities to create awareness about their mother tongues, many of them as part of the FLI intervention. These activities include holding seminars, appearing on television or radio pro-grammes, publishing articles in newspapers and pos-ting comments or information on websites. Some of the communities invite scholars or policymakers to such seminars and discussions. Many language commu-nities also arrange special programmes in connection with International Mother Tongue Day, often inclu-ding poetry or music sessions. These events help crea-te awareness about the importance of mother tongues. It seems that this has resulted in an increased general awareness about languages, language issues and langu-age communities. Government, media and policyma-kers are now much more engaged in questions related to local or regional languages than was the case in the past. The number of articles in the national press dea-

76 multiethnica

nr 37 (2017)

ling with language issues has grown and television talk shows raise questions about the country’s many langu-ages. There is also a growing concern that education should be available in the mother tongues of children. The Pakistan Muslim League, the political party cur-rently in power, has promised to establish a national commission for the development of the languages of the country.

Conclusions

We acknowledge the great difficulties in accurately characterizing the vitality of an individual language, and, even more so, in drawing relevant conclusions re-garding language status in an entire region. To illustrate the point, we present the Ethnologue EGIDS ratings (Lewis, Simons, and Fennig 2015) of the languages in northern Pakistan in Table 4, and allow ourselves to reflect on some of those measurements that we find particularly puzzling or contradictory, referring back to our above review of vitality factors and maintenance efforts.

That Khowar is the only language ranked at level 3, or even higher than Pashto, is surprising, but is proba-bly linked to how the descriptor “wider communica-tion” is interpreted. Khowar is indeed, as noted above, used as a second language by speakers of a number of other languages, but only in a relatively limited part of the region, within Chitral District. Pashto, on the other hand, serves as a lingua franca in a much wider region, being the dominant language of Khyber Pak-htunkhwa Province, and would therefore qualify as a language of wider communication (3). However, neither Khowar nor Pashto plays a crucial role in admi-nistration, whether at the district or provincial level,

especially not as a written language. Generally spea-king, none of the 29 languages listed are consistently used in the educational domain, although a number of them have developed curricula and educational mate-rials that in trecent years have been put to use in pilot projects or in NGO-sponsored early childhood educa-

school management committees, recruited teachers and other staff, and provided classroom space in some of their own homes. The following materials were produced in preparation for the first school year: 64 reading stories, 64 listening stories, a primer, a pre-reader, a pre-writing book, a school timetable, basic maths books, “big books,” 32 songs and rhymes, a teachers’ guide, lesson plans, and a year plan. Simple photocopies were made for each book so that the material could be edited along the way at low cost. At the time of writing there is a growing demand to set up more classes like this in the Palula community as well as literacy classes for illiterate adults in the community.

Alongside the Palula community, there are currently similar programmes either running or in the process of being launched in the Gawri, Torwali, Khowar, Hindko and Indus Kohistani communities. Activists have managed to convince the communities and their leaders that the mother tongue as the initial medium of instruction is more conducive to learning than starting with Urdu or English. Evaluations of programmes indicate that parents are fully satisfied with their children’s performance, and other parents are now requesting admission for their children to Palula’s MLE schools (Rehman and Sagar 2015, 119). Awareness raising, advocacy and the future of the languages of northern Pakistan

Language activists representing various languages in the region are currently engaged in activities to create awareness about their mother tongues, many of them as part of the FLI intervention. These activities include holding seminars, appearing on television or radio programmes, publishing articles in newspapers and posting comments or information on websites. Some of the communities invite scholars or policymakers to such seminars and discussions. Many language communities also arrange special programmes in connection with International Mother Tongue Day, often including poetry or music sessions. These events help create awareness about the importance of mother tongues. It seems that this has resulted in an increased general awareness about languages, language issues and language communities. Government, media and policymakers are now much more engaged in questions related to local or regional languages than was the case in the past. The number of articles in the national press dealing with language issues has grown and television talk shows raise questions about the country’s many languages. There is also a growing concern that education should be available in the mother tongues of children. The Pakistan Muslim League, the political party currently in power, has promised to establish a national commission for the development of the languages of the country.

Conclusions

We acknowledge the great difficulties in accurately characterizing the vitality of an individual language, and, even more so, in drawing relevant conclusions regarding language status in an entire region. To illustrate the point, we present the Ethnologue EGIDS ratings (Lewis, Simons, and Fennig 2015) of the languages in northern Pakistan in Table 4, and allow ourselves to reflect on some of those measurements that we find particularly puzzling or contradictory, referring back to our above review of vitality factors and maintenance efforts.

Table 4: Vitality measures of languages of northern Pakistan according to the EGIDS scale

EGIDS measure Languages Wider communication (3) Khowar Educational (4) Northern Pashto Developing (5) Balti, Dari, Gojri, Northern Hindko, Kashmiri Vigorous (6a) Bateri, Burushaski, Chilisso, Dameli, Gawarbati, Indus Kohistani, Kalasha,

Kalkoti, Kamviri, Kati, Pahari-Potwari, Palula, Gilgiti Shina, Kohistani Shina, Torwali, Ushojo, Wakhi

Threatened (6b) Gawri, Gowro, Yidgha Shifting (7) Kundal Shahi Moribund (8a) Domaaki

tion programmes. Most of these are in the size ranges 5–6, to our knowledge Gojri, Hindko, Indus Kohis-tani, Kalasha, Palula, Torwali, and Gawri. It would make more sense to re categorize Khowar and all the languages ranked by Ethnologue as developing (5) as vigorous (6a), with the proviso that a number of these vigorous languages are on their way to becoming deve-loping languages (5). We do not agree with the ranking of Gawri (Kalam Kohistani) as threatened (6b). All the available information supports its grouping together with the other vigorous (6a) languages. Whether Chi-lisso can be ranked as vigorous is highly doubtful, and we would prefer to categorize Gowro, Chilisso, Yidgha, Kundal Shahi and Domaaki in a more generic way as “of decreasing vitality at present”.

In terms of numbers of speakers, these languages are found in a span from millions of speakers to only a few hundred, and it is therefore difficult to genera-lize. However, a typical language in northern Pakistan is in the range of 10,000–100,000 speakers. The typi-cal language is also one that has a relatively limited geographical scope, such as over a district or a moun-tain valley. Virtually all of the languages have limited domains. None of them are universally used within their geographical locations. Although a substantial number have developed a written form, most have done so only recently (and with it curricula and lite-racy materials) and its use is still quite restricted. Urdu and English have total dominance in many advanced domains, including administration, formal educa-tion and state-run media. Nonetheless, the majority of the languages are vital and unthreatened as car-riers of informal communication within communities and in the home domain, and a few are even gaining ground in entirely new domains, such as social media

and instant messaging. Only in a handful of cases has the-re been any dramatic loss in domain use over a relatively short time span. Governme-ntal attitudes to languages other than Urdu and English were in the past characteri-zed by neglect or even denial, but have slowly changed in a more positive direction in the past decade. It remains to be

seen whether this will remain rhetorical or have any practical impact at the local level, as far as inclusion in curricula or coverage in state-sponsored media are con-cerned. Community members’ own attitudes to their own language are generally positive. It is only in some of the smaller communities that there is any outspo-

Table 4. Vitality measures of languages of northern Pakistan according to the EGIDS scale.

multiethnica 77

nr 37 (2017)

ken preference for shifting to another language, or for one’s children to speak another, “more useful” langua-ge. Similarly, there is uninterrupted transmission to the youngest generation in all but a few of the smallest and already substantially weakened language communities. Documentation is ongoing and although a number of the region’s languages are well-described or reasonably well-documented, 10–12 of them can still be termed seriously under-documented.

Although official Pakistan has hitherto done little for its many languages, there are few practical restric-tions. There are many examples of maintenance efforts carried out in the region. These include: linguistic field-work, the formation of local language societies, training of indigenous groups in language documentation, ort-hography development, the production of vernacular materials, the setting up of mother-tongue schools, and various language advocacy initiatives. Scrutinizing some of these efforts, especially those carried out by and through the FLI, we have identified a number of key factors for success: community involvement and ownership; an organization specialized in training, coordinating and supporting local initiatives; regional (inter-community) networking; and that any project aimed at local languages results in applications that are truly appreciated by the community.

Notes1 The following districts were included: Abbottabad, Batagram,

Buner, Charsadda, Chitral, Kohistan, Lower Dir, Malakand (Pro-tected Area), Mansehra, Mardan, Shangla, Swabi, Swat, and Upper Dir.

2 The following districts were included: Muzaffarabad and Nee-lum.

3 The two northern-most agencies, Bajaur and Mohmand, are part of northern Pakistan as we have defined it.

4 US Census Bureau, Demographic Internet Staff, Demobase: Gridded Mapping, accessed 11 February 2016, https://www.census.gov/population/international/data/mapping/demobase.html.

5 A new census is planned to start in March 2016 (Haider 2015).

6 Government of Pakistan, Ministry of Finance. http://www.finan-ce.gov.pk/survey_1415.html. Accessed March 15, 2016.

7 Varieties belonging to a sixth group, Pashai, are spoken in adja-cent areas of north-eastern Afghanistan.

8 The factors are presented in a different order than in the original document, to better suit the structure of our presentation.

9 The figures offered by Ethnologue are extremely inexact and somewhat contradictory. For example, it lists 300,000 as the number of Gojri speakers in Pakistan, apparently excluding Azad Jammu and Kashmir, but in addition to that, 200,000–700,000 in AJK. However, the 690,000 speakers in India appear

to have been included in the total of 992,000.

10 Many of these are migrants or descended from migrants who left the Kashmir Valley after the partition of India in 1947, resi-ding in various places in Pakistan. It is unclear how many are residents of Pakistan-administered AJK, and thus constitute a permanent ethnolinguistic community of Kashmiri speakers in northern Pakistan.

11 Punjabi, Sindhi, Balochi, Saraiki and Pashto.

12 According to statistics based on the 1998 census (Government of Pakistan n.d.), Pashto mother-tongue speakers make up 15 per cent of the population.

13 See the AVT Khyber website. http://avtkhyber.tv/. Accessed March 11, 2016.

14 Article 251 of the 1973 Constitution (“National language”) declares Urdu the national language, with English serving as an official language until its expected replacement by Urdu. Con-stitution of the Islamic Republic of Pakistan. http://www.pakis-tani.org/pakistan/constitution/. Accessed 14 March 2016.

15 Government of Pakistan 2009, National Education Policy, 2009, Ministry of Education. http://www.aserpakistan.org/document/learning_resources/2014/National%20Education%2 Policy%202009.pdf.

16 Liljegren as a field linguist and co-founder of the Forum for Language Initiatives; Akhunzada as a language activist and exe-cutive director of the above-mentioned organization.

17 The organization was initially registered as a legal entity in Pakistan under the name of the Frontier Language Welfare Organization, and used the name Frontier Language Institute while based in Peshawar. In 2009 the office and all its main functions were relocated to Islamabad, and the organization is now registered as the Forum for Language Initiatives.

18 Some examples include: the Shina website, http://www.sas-kenshina.com/en/node/33109; the Khowar website, http://www.khowarchitral.com/en/node/32740; the Palula website, http://www.palulacommunity.org/en/welcome; and the Gawri

website, http://www.gawri.org/en/node/32682.

References

Baart, Joan L. G., and Khawaja A. Rehman. 2005. “A First Look at the Language of Kundal Shahi in Azad Kashmir.” SIL Electronic Working Papers 2005-2008: 22.

Backstrom, Peter C. 1992a. “Burushaski.” In Languages of Northern Areas, edited by Peter C. Backstrom and Carla F. Radloff, 31–54, 243–72. Sociolinguistic Survey of Northern Pakistan 2. Islamabad: National Institute of Pakistan Studies Quaid-i-Azam University and Summer Institute of Linguistics.

———. 1992b. “Domaaki.” In Languages of Northern Areas, edited by Peter C. Backstrom and Carla F. Radloff, 77–83, 293–300. Sociolinguistic Survey of Northern Pakistan 2. Islamabad: National Institute of Pakistan Studies Quaid-i-Azam University and Summer Institute of Linguistics.

———. 1992c. “Wakhi.” In Languages of Northern Areas, edited by Peter C. Backstrom and Carla F. Radloff, 57–74, 273–92. Sociolinguistic Survey of Northern Pakistan 2. Islamabad: National Institute of Pakistan Studies Quaid-i-Azam University and Summer Institute of Linguistics.

78 multiethnica

nr 37 (2017)

Biddulph, John. 1986. Tribes of the Hindoo Koosh. Lahore: Ali Kamran Publishers.

Buddruss, Georg. 1982. Khowar-Texte in Arabischer Schrift. Akademie Der Wissenschaften Und Der Literatur. Abhandlungen Der Geistes- Und Sozialwissenschaftlichen Klasse, Jahrg. 1982, Nr. 1. Mainz: Akademie der Wissenschaften und der Literatur.

Cacopardo, Alberto, and Augusto Cacopardo. 2001. Gates of Peristan: History, Religion and Society in the Hindu Kush. Reports and Memoirs 5. Rome: Istituto Italiano per l’Africa e l’Oriente (IsIAO).

Cameron, Deborah, Elisabeth Frazer, Penelope Harvey, Ben Rampton, and Kay Richardson. 1993. “Ethics, Advocacy and Empowerment: Issues of Method in Researching Language.” Language and Communication 13(2): 81–94.

Decker, Kendall D. 1992. Languages of Chitral. Sociolinguistic Survey of Northern Pakistan 5. Islamabad: National Institute of Pakistan Studies and Summer Institute of Linguistics.

———. 1996. “Some Observations on Language Vitality in Chitral.” In Proceedings of the Second International Hindukush Cultural Conference, edited by Elena Bashir and Israr-ud-Din, 159–66. Hindukush and Karakoram Studies. Karachi: Oxford University Press.

Decker, Sandra J. 1992. “Ushojo.” In Languages of Kohistan, edited by Calvin R. Rensch, Sandra J. Decker, and Daniel G. Hallberg, 65–80, 193–205. Sociolinguistic Survey of Northern Pakistan 1. Islamabad: National Institute of Pakistani Studies and Summer Institute of Linguistics.

Degener, Almuth. 2002. “The Nuristani Languages.” In Indo-Iranian Languages and Peoples, edited by Nicholas Sims-Williams, 103–17. Proceedings of the British Academy 116. Oxford: Published for the British Academy by Oxford University Press.

Dwyer, Arienne M. 2006. “Ethics and Practicalities of Cooperative Fieldwork and Analysis.” In Essentials of Language Documentation, edited by Jost Gippert, Nikolaus Himmelmann, and Ulrike Mosel, 31–66. Berlin; New York: Mouton de Gruyter.

Dyrud, Lars O, and Carla F. Radloff. 2011. A Sociolinguistic Survey of Punjab, Pakistan. Studies in Languages of Northern Pakistan 10. Islamabad: National Institute of Pakistan Studies Quaid-i-Azam University and Summer Institute of Linguistics. http://indiabookworld.ca/products/a-sociolinguistic-survey-of-punjab-pakistan.

Friedman, V. A. 2006. “Balkans as a Linguistic Area.” In Encyclopedia of Language & Linguistics Second edition, edited by Keith Brown, 657–72. Oxford: Elsevier. http://www.sci-encedirect.com/science/article/pii/B0080448542001784.

Government of Pakistan. n.d. Pakistan Bureau of Statistics. http://www.pbs.gov.pk/content/population-mother-tongue. Accessed February 22, 2016.

Haider, Mateen. 2015. “Pakistan to Hold Population Census in March 2016, with Military Support,” March 18. http://www.dawn.com/news/1170388.

Hallberg, Calinda E, and Clare F. O’Leary. 1992. “Dialect Variation and Multilingualism among Gujars of Pakistan.” In Hindko and Gujari, edited by Calvin R. Rensch, Calinda E Hallberg, and Clare F. O’Leary, 91–194, 259–302. Sociolinguistic Survey of Northern Pakistan 3. Islamabad: National Institute of Pakistan Studies Quaid-i-Azam University and Summer Institute of Linguistics.

Hallberg, Daniel G. 1992. “The Languages of Indus Kohistan.” In Languages of Kohistan, edited by Calvin R. Rensch,

Sandra J. Decker, and Daniel G. Hallberg, 83–141, 207–57. Sociolinguistic Survey of Northern Pakistan 1. Islamabad: National Institute of Pakistan Studies and Summer Institute of Linguistics.

Heegård Petersen, Jan. 2015. “Kalasha Texts – With Introductory Grammar.” Acta Linguistica Hafniensia 47 (sup1): 1–275. doi:10.1080/03740463.2015.1069049.

Jan, Faizullah. 2011. “Report 1: Language Policy – Pakistan.” Policy studies 1. https://southasiacommunication.wordpress.com/report-1-language-policy-pakistan/.

Koul, Omkar N. 2003. “Kashmiri.” In The Indo-Aryan Languages, edited by George Cardona and Danesh Jain, 895–952. London: Routledge.

———. 2004. “The Kashmiri Language and Society.” In Kashmir and its People: Studies in the Evolution of Kashmiri Society, edi-ted by M. K. Kaw, 293–324. New Delhi: APH Publishing.

Lewis, M. Paul, Gary F. Simons, and Charles D. Fennig, eds. 2015. Ethnologue: Languages of the World, Eighteenth Edition. Online version. Dallas, Texas: SIL International. http://www.ethnolo-gue.com.

Lothers, Laura, and Michael David Lothers. 2007. Pahari and Pothwari: A Sociolinguistic Survey. FLI Language and Culture Series 2. Peshawar: Frontier Language Institute.

Marsden, Magnus. 2005. Living Islam: Muslim Religious Experience in Pakistan’s North-West Frontier. Cambridge: Cambridge University Press.

Mithun, Marianne. 2001. “Who Shapes the Record: The Speaker and the Linguist.” In Linguistic Fieldwork, edited by Paul Newman and Martha Ratliff, 34–54. Cambridge: Cambridge University Press.

Morgenstierne, Georg. 1932. Report on a Linguistic Mission to North-Western India. Serie C III - 1. Oslo: Instituttet for sam-menlignende kulturforskning.

———. 1974. “Languages of Nuristan and Surrounding Regions.” In Cultures of the Hindukush: Selected Papers from the Hindu-Kush Cultural Conference Held at Moesgård 1970 1:1–10. Beträge Zur Südasienforschung. Wiesbaden: Franz Steiner Verlag.

Mosel, Ulrike. 2006. “Fieldwork and Community Language Work.” In Essentials of Language Documentation, edited by Jost Gippert, Nikolaus Himmelmann, and Ulrike Mosel, 67–85. Berlin; New York: Mouton de Gruyter.

Munnings, David. 1990. “Towards a Sociolinguistic Profile of the Khowar Language: A Research Paper.” Term paper, University of Texas at Arlington.

Penzl, Herbert. 1955. A Grammar of Pashto: A Descriptive Study of the Dialect of Kandahar, Afghanistan. Washington, DC: American Council of Learned Societies.

Radloff, Carla F. 1992. “The Dialects of Shina.” In Languages of Northern Areas, edited by Peter C. Backstrom and Carla F. Radloff, 89–203, 301–408. Sociolinguistic Survey of Northern Pakistan 2. Islamabad: National Institute of Pakistani Studies and Summer Institute of Linguistics.

Rahman, Tariq. 1998. Language and Politics in Pakistan. Karachi; Oxford: Oxford University Press.

———. 2006. “Language Policy, Multilingualism and Language Vitality in Pakistan.” In Lesser-Known Languages of South Asia, Status and Policies, Case Studies and Applications of Information Technology, edited by Anju Saxena and Lars Borin, 73–104. Trends in Linguistics, Studies and Monographs 175. Berlin: De Gruyter Mouton. http://www.degruyter.com/view/product/178771.

Rehman, Khawaja A. 2011. “Ergativity in Kundal Shahi, Kashmiri

multiethnica 79

nr 37 (2017)

and Hindko.” In Himalayan Languages and Linguistics: Studies in Phonology, Semantics, Morphology and Syntax, edited by Mark Turin and Bettina Zeisler. Leiden: Brill.

Rehman, Khawaja A., and Muhammad Zaman Sagar. 2015. “The Effectiveness of English Language Learning in Multilingual Schools in Pakistan.” In Language and Social Cohesion in the Developing World, 116–27. Colombo: British Council and Deutsche Gesellschaft für Internationale Zusammenarbeit (GIZ).

Rensch, Calvin R. 1992a. “Patterns of Language Use among the Kohistanis of the Swat Valley.” In Languages of Kohistan, edited by Calvin R. Rensch, Sandra J. Decker, and Daniel G. Hallberg, 3–62, 159–91. Sociolinguistic Survey of Northern Pakistan 1. Islamabad: National Institute of Pakistan Studies and Summer Institute of Linguistics.

———. 1992b. “The Language Environment of Hindko-Speaking People.” In Hindko and Gujari, edited by Calvin R. Rensch, Calinda E Hallberg, and Clare F. O’Leary, 3–88, 211–57. Sociolinguistic Survey of Northern Pakistan 3. Islamabad: National Institute of Pakistan Studies Quaid-i-Azam University and Summer Institute of Linguistics.

Strand, Richard F. 1973. “Notes on the Nuristani and Dardic Languages.” Journal of the American Oriental Society 93 (3): 297–305. doi:10.2307/599462.

———. 2001. “The Tongues of Peristân. Appendix 1.” In Gates of Peristan: History, Religion and Society in the Hindu Kush, ed-ited by Alberto Cacopardo and Augusto Cacopardo, 251–57.

Reports and Memoirs 5. Rome: Istituto Italiano per l’Africa e l’Oriente (IsIAO).

UNESCO. 2003. “Language Vitality and Endangerment.” Document Submitted to the International Expert Meeting on UNESCO Programme Safeguarding of Endangered Languages, Paris, 10–12 March 2003. http://www.unesco.org/culture/ich/doc/src/00120-EN.pdf.

Weinreich, Matthias. 2009. “We Are Here to Stay”: Pashtun Migrants in the Northern Areas of Pakistan. 1. Aufl. Islamkundliche Untersuchungen, Bd. 285. Berlin: Klaus Schwarz.

———. 2011. “Domaaki iazyk.” In IAzyki mira : novye indoari-iskie iazyki, edited by T. I Oranskaia, IU.V Mazurova, and A. A Kibrik, 165–94. Moskva: Academia.

This work is part of the project Language contact and relatedness in the

Hindukush region, supported by Vetenskapsrådet, the Swedish Research

Council (421-2014-631).

80 multiethnica

nr 37 (2017)

Hugo Valentin-centrum har på senare år gått in i en gynnsam ekonomisk utveckling, vilket bland annat har möjliggjort rekrytering av ett antal yngre forskare. De nya medarbetarna skall genomföra ett antal projekt med bas i de tvärvetenskapliga, internationella och ämnesmässigt breda perspektiv som karakteriserar verksamheten. Nedan följer en kortare redogörelse för projektens innehåll och fokus.

Migranter och minoriteter i Svenska kyrkans sociala historia, ca. 1900-1940

Ida Ohlsson Al Fakir, fil.dr. i historia, är verksam som postdok-tor vid Hugo Valentin-centrum. Hon disputerade våren 2015 vid Linnéuniversitetet och har tidigare forskat om Svenska kyrkans historiska förhållande till romer och resande. I sitt postdoktor-projekt undersöker hon Svenska kyrkans roll som aktör i bredare minoritets- och migrationsrelaterade frågor under decennierna kring sekelskiftet 1900.

I början av 1900-talet var Svenska kyrkan en av de aktörer som var delaktiga i att formulera migration som ett socialt problem. Problemet såg olika ut beroende på ett antal samverkande krite-rier såsom bl. a status (social, nationell), kön och etnicitet, men avgörande för formuleringarna var frågan om tillhörighet. Utifrån idéer och regler rörande tillhörighet differentierades människor i kategorier av värdiga respektive ovärdiga fattiga, och skilda verksamheter etablerades för olika grupper. I dessa processer var Svenska kyrkan aktiv, bland annat genom att göra migranter och minoriteter till målgrupper i sitt sociala arbete. Det kunde handla om att etablera ett arbetshem för lösdrivare, en rådgivningsbyrå för fattiga nyanlända från landsbygden eller missionsverksamhet för romer respektive resande. Gemensamt för dessa aktiviteter, förutom att de initierades och/eller drevs av Svenska kyrkan, var att de riktades mot fattiga och rörliga människor. Detta hade omfattande konsekvenser på både samhällelig och individuell nivå under de första decennierna av 1900-talet, vilket inte har uppmärksammats av tidigare forskning.

Syftet med forskningsprojektet är alltså dels att skapa kunskap om en tidigare outforskad del av svensk social-, migrations- och minoritetshistoria, dels att problematisera tidigare förgivettagna differentieringar genom att förutsättningslöst undersöka hur kategoriseringsprocesser gått till. En ambition är också att nyan-sera tidigare forskning som förbisett Svenska kyrkan som aktör i den begynnande välfärdspolitikens formering.

Den ”ideala nationalstaten” för den ”ideala nya kroaten”: Fascismen och Förintelsen i ”Oberoende Staten Kroatien”, 1941–1945

Goran Miljan disputerade i historia vid Central European Uni-versity i Budapest och började arbeta på sitt postdoktor-projekt vid HVC i juli 2016. Projektet handlar om lokala aktörers roll under Förintelsen i den oberoende staten Kroatien, med ett geo-grafiskt fokus på Varaždin, Bjelovar och Karlovac. Regionerna är särskilt intressanta på grund av det betydande stöd som Ustaša och dess ungdomsorganisation hade i området.

Den empiriska analysen syftar till att förklara den fascistiska ungdomsorganisationens roll i förföljelsen av judar, liksom hur medlemmarna av lokalsamhället reagerade på förföljelsen. En vik-tig aspekt handlar om propagandans roll, som i förtäckta ordalag riktade sig till ungdomar, där idéer om ”rensning” och ”nationell återfödelse” var framträdande. Den typen av propaganda beto-nades särskilt i de delar som handlade om ungdomens framtida roll som företrädare för det ”nya kroatiska”. Ustašas tro på det överhängande behovet av nationell återfödelse och frälsning av det kroatiska folket betonade vad Aristoteles Kallis hänvisar till som ”historia som en livs- eller dödskamp mellan det nationella samhället och dess uppfattade fiender, omformulering av grän-serna för inkludering och utslagning, och prefiguring ett framtida idealiskt tillstånd av organisk enhet och renhet”. Ustaša-tanken om ”nationell återfödelse och rening” genomfördes i två parallella processer. Å ena sidan bestämde raslagarna och andra normativa regler vem som kunde anses vara en del av detta nyetablerade nationella samhälle. Å andra sidan fungerade inrättandet av en allomfattande ungdomsorganisation Ustaša som en plattform för utbildning och uppväxt av ungdomar. Radikal anti-judisk, anti-serbisk och anti-romsk politik gick därför hand i hand med Ustaša-politiken för att utbilda en ”ny kroat”. Genom att ansluta propaganda på makronivå med genomförandet av massvåld i lokala samhällen kommer Miljans projekt att bidra till en djupare och empiriskt välgrundad analys av genomförandet av den slut-liga lösningen i Oberoende Staten Kroatien.

Att bygga socialt kapital efter massvåld: En undersökning av olika strategier för transitionell rättvisa och deras effekter

Är rättvise- och försoningsmekanismer som baseras på ”underi-frånperspektiv” bättre lämpade att bygga socialt kapital efter ut-brott av massvåld än de som baseras på ett ”ovanifrånperspektiv”? Eftersom officiellt sanktionerade initiativ – och i allt högre grad utsträckning deras lokalt initierade gräsrotsmodeller – har blivit normbildande i de flesta strategier för övergångsrättvisa, är det viktigt att undersöka i vilken grad respektive modell bidrar till försoningsprocessen. Detta sker bland annat via förtroendeska-pande åtgärder, som syftar till att öka det sociala kapitalet efter massiva förbrytelser, så att konflikter mellan olika grupper inte fortsätter frodas och riskerar leda till förnyat våld.

Projektet drivs av Holly Guthrey, med en bakgrund som dok-torand i freds- och konfliktforskning vid University of Otago, Nya Zeeland, samt som forskare vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet. Genom en strukturerad komparativ analys av Chile (där processen var statsstyrd) och Nicaragua (där försoningsstrategierna hade sin bas i lokala ini-tiativ) kommer projektet att bringa ny kunskap om vilken typ av initiativ som har störst möjlighet att bygga socialt kapital och förtroende efter utbrott av massvåld. Undersökningen baseras på djupintervjuer med individer från (tidigare) rivaliserande sidor, som deltog i någon av dessa processer och kommer även att ha betydelse för den politiska diskussionen kring hur man skall

åstadkomma fred och försoning efter utbrott av massvåld.

Vymysöriskans nya talare: återskapandet av av ett lokalt språk och en sociolingvistisk identitet i Wilamowice, Polen

Från 1200-talet fram till slutet av andra världskriget var ett ger-manskt språk som heter Wymysorys språket för daglig kommu-nikation i Wilamowice, nuvarande Polen. Efter kriget blev emel-

Nya postdoktor-projekt vid HVC

multiethnica 81

nr 37 (2017)

lertid ortens invånare, som undertecknade den tyska ”folkslistan” under ockupationen av Polen, mål för Sovjetunionens och Röda Arméns förvisning och tvångsarbete. På grund av detta historiska trauma och ett officiellt förbud mot användandet av lokalspråket och folkdräkten, stördes den transgenerationella överföringen av vymysöriska och språket anses idag av UNESCO vara ”allvarligt hotat”. Under den senaste tioårsperioeden har emellertid revita-liseringsinsatser på gräsrotsnivå lett till att det idag finns ungefär ett dussin unga användare av språket, samt flera dussin ungdomar som aktivt deltar i språkinlärning.

Projektet drivs av lingvisten Robert Borges, som dispute-rade vid Radboud universitet i Nijmegen, Nederländerna. Huvudsyftet är att dokumentera språket och skapa profiler över de nya talarna av vymysöriska, både vad gäller deras atti-tyder till och erfarenheter av språket och mångspråklighet generellt, samt hur de faktiskt använder språket. Det senare inbegriper en analys av grammatiska strukturer, lexikala val och allmän kompetens. Profileringen kommer att ge en bild av attityder till språket på ett relativt tidigt stadium i vad som förefaller vara ett ganska framgångsrikt försök till språklig revi-taliering. Med hjälp av insikter från socio-, experimentell och kontaktlingvistik kommer analysen att söka svar på ett antal frågor. Hur påverkar faktorer som attityder, kollektiv identitet, trauma, färdighet och språkstruktur varandra? Hur introduce-ras och sprids språkliga innovationer bland talarna? Utöver det snäva fokuset har projektet potential för bredare teoretiska bidrag när det gäller studiet av språkkunskaper och språklig revitalisering i allmänhet.

Att bemöta interkulturella konflikter: Fransk antirasism och judisk-muslimska relationer, 1948-2000

Johannes Heuman är post doc-forskare med ett projekt som fi-nansieras av Vetenskapsrådet och bedrivs i samarbete med Centre Alberto-Benveniste (École pratique des hautes études) i Paris och behandlar judisk-muslimska relationer och fransk antirasism.

Efter andra världskriget växte de muslimska och judiska mino-riteterna i Frankrike till att bli de största i Västeuropa. Relationen mellan dessa grupper har dock varit ansträngda beroende på kon-flikter utanför Frankrikes nuvarande gränser. Grundandet av sta-ten Israel med dess efterföljande konflikter och avkoloniseringen av Nordafrika under 1950- och 1960-talet har varit två politiska processer som på ett avgörande sätt påverkat kontakterna.

Den antirasistiska rörelsen och dess huvudsakliga organisa-tioner har varit direkt inbegripna i denna polarisering. Traditio-nellt sett har organisationerna agerat utifrån republikanska och sekulära värden: diskriminering av religiösa och etniska minori-teter har bemötts med universella argument förankrade i tradi-tionen för mänskliga rättigheter med rötter i upplysningstiden. Denna universalism har skapat spänningar med de delar av de judiska och muslimska grupperna som haft en mer utåtriktad politisk agenda.

Genom att undersöka hur tre centrala antirasistiska organisa-tioner reagerade på diskriminering av judar och muslimer, eller någon av de konflikter som dessa grupper var inblandade i, kom-mer studien att ge en djupare förståelse för hur den antirasistiska rörelsen hanterade en växande identitetspolitisk aktivism och dess relaterade konflikter. Studien kommer på detta sätt att visa i vilken utsträckning den franska antirasistiska rörelsen skapat utrymme för de judiska och muslimska gruppernas skilda intres-sen och identitetstillhörigheter, men har också bidragit till polari-seringen mellan grupperna genom manifestationer och offentliga ställningstaganden.

Rasism och ”neo-hereditär” individualism: Diskursiva transformationer och minoritetsformering i det offentliga skolsystemet i efterkrigstidens USAIdéhistorikern Jim W. Porter doktorerade vid Michigan State Uni-versity med en avhandling som handlade om hur ett inflytelserikt nätverk av forskare, politiker och utbildningspolitiska beslutsfat-tare verkade för systematisk testning och gruppering av elever efter olika förmågor i amerikanska offentliga skolor i mitten av 1950-talet.

I det postdoktor-projekt han påbörjade i augusti 2017 under-söks hur diskurser om ärftlighet och dess betydelse för att för-klara skillnader på individnivå strukturerade människors möjlig-heter till utbildning i efterkrigstidens USA. Specifikt undersöks hur en mer ”presentabel" vetenskap om ”intelligens” smögs in i undervisningspolitiken efter att USA:s högsta domstol (utslag i fallet Brown vs. Board, 1954) hade fattat beslut mot segregation i offentligt drivna skolor. Ett antal samhällsvetare hade under mellankrigstiden påvisat att intelligenstester var metodologiskt undermåliga och i själva verket utgjorde en fortsättning på nit-tonhundratalets raslära. Emellertid fann efterkrigstida föresprå-kare för tester och att gruppera människor utifrån ”förmåga” nya vägar för att rättfärdiga gamla praktiker.

Projektet kommer att analysera den diskursiva anpassningen kring läran om ärftlighet, utforska kontinuiteter till den tidigare rasforskningen och eugeniken, samt undersöka kopplingen till 1950-talets försök att främja en selektiv utbildning till förmån för de ”begåvade” och ”akademiskt talangfulla”.

Judiska flyktingar och Förintelseöverlevande i Sverige

Åren 1945 och 1946 registrerades sammanlagt omkring 11,500 personer i Sverige som judar som befriats från Nazityskland. Av dessa var c:a 3,700 icke-skandinaviska judar som anlänt genom Röda kors-aktionen under våren och sommaren 1945, medan omkring 6,900 kom med UNRRA transporterna samma år och året därpå. Ytterligare 1,200 judar anlände 1947. Syftet med pro-jektet är att bidra med ny kunskap om staters och organisationers policys och agerande I förhållande till storskaligt mottagande och hjälpverksamhet för flyktingar och offer för krig och andra kata-strofer, i detta fall den så kallade She'erit Hapletah, den överle-vande spillran av den europeiska judenheten efter Förintelsen.

Projektet drivs av historikern Pontus Rudberg, som dispute-rade vid Uppsala universitet på en avhandling om judisk flykting-invandring till Sverige under andra värlskriget. Huvudföremål för postdoktor-projektet är de statliga organ och frivilligorgani-sationer, svenska och utländska, som utövade hjälpverksamhet för gruppen i Sverige. Trots att hjälpen ofta finansierades av den svenska staten och utländska organisationer var det i hög grad svenska, både judiska och icke-judiska, lokala hjälpkommittéer som kom att utföra hjälparbetet i praktiken. Undersökningen består i huvudsak av en analys av arkivhandlingar från dessa stat-liga organ och hjälpkommittéer och de utländska organisationer med vilka de samarbetade.

Projektet kommer att kunna visa att den hjälpverksamhet som utövades för Förintelseöverlevarna I Sverige i lägre grad var ett resultat av en humanitär nyorientering från det officiella Sveri-ges sida men i desto högre utsträckning av hjälporganisationernas ansträngningar. Vad som hittills setts som svenska räddningsinsat-ser var I själva verket ofta resultatet av organisationers ihärdiga arbete och internationellt samarbete.

82 multiethnica

nr 37 (2017)

Hugo Valentin-centrum har till uppgift att in iti e ra, bedriva och po pu lari-sera forsk ning. Vi pub li ce rar bå de ve ten skapliga rap por ter och böck er som vänder sig till en bred läse krets av fors ka re och all mänt in tres se rade.

Cen t ret publicerar följande bok se rier: Stu dia multiethnica Up salien sia (SMU), Upp sa la Mul ti eth nic Pap ers (UMP), Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications (UUHGS), Endangered Lan guages and Cultures (ELC), NAMIS-serien (Ns), The Hugo Valentin Lectures (HVL), Current Issues (CI) och Digitala skrifter från Hugo Valentin-centrum (DS). Se nästa uppslag. En del av våra fors k ares skrift er ges ut av icke-uni-ver sitets an knut na för lag. Dessa köps ge nom bok han deln eller angiven distributör/ut givare.

Volymer ur UMP, ELC, Ns, HVL och CI be ställs från Hugo Valentin-centrum, Box 521, SE-751 20 Uppsala. Volymer i DS publiceras digitalt i Digitala veten skapliga arkivet (DiVA) och finns tillgängliga i fulltext via adressen http://uu.diva-portal.org/

SMU dis tri bu e ras av University Publications from Uppsala, Uppsala universitets bib liotek, Box 510, SE-751 20 Uppsala.

NYUTKOMMET:

Citizens at Heart? Perspectives on Integration and Refu-gees in the EU After the Yugoslav Wars of Succession. Uppsala Multiethnic Papers, 56.UPPSALA: THE HUGO VALENTIN CENTRE. 2016.

In the beginning of the 1990s, Europe experienced heavy

flows of ex-Yugoslavs seeking refuge from the upheavals that

followed the breakup of Yugoslavia. In particular, the trag-

edies of the war in Bosnia and Herzegovina in 1992–1995

have come to affect many countries; neighbouring such as

Slovenia and more distant like Sweden. Now, when more

than twenty years have passed since the war began the for-

mer refugees have become immigrants and citizens in their

new host societies. The purpose of this book is to provide a

contribution to the growing literature investigating the after-

math of this huge and profoundly European disaster, and the

processes of re-settling and integrating that the immigrants

from former Yugoslavia have experienced. In the midst of the

recent flows of refugees that have been arriving in Europe

seeking shelter and a new life, it is timely to revisit the inte-

gration experiences and transnational activities of the refu-

gees from former Yugoslavia who faced a similar fate some

twenty years ago. Through investigating their experiences and

their transnational activities, the book inquires into how we

can understand the process of integration and the conditions

that determine how refugees can retake the control that war

and violence have bereft them of, ultimately resulting in indi-

vidual success or failure in becoming a ”citizen at heart”.

STUDIA MULTIETHNICA UPSALIENSIA

ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS 1. Kerstin Eidlitz Kuoljok, The Revolution in the North. Soviet Ethnography

and Nationality Policy. 1985. 2. Erling Wande, Jan Anward, Bengt Nordberg, Lars Steensland & Mats

Thelander, red., Aspects of Multilingualism. Proceedings from the Fourth Nordic Symposium on Bilingualism, 1984. 1987.

3. Marika Tandefelt, Mellan två språk. En fallstudie om språkbevarande och språkbyte i Finland. Diss. 1988.

4. Robert C. Ostergren, A Community Transplanted. The Trans-Atlantic Experience of a Swedish Immigrant Settlement in the Upper Middle West, 1835–1915. 1988.

5. Linda Benson & Ingvar Svanberg, red., The Kazaks of China. Essays on an Ethnic Minority. 1988.

6. Gunnar Broberg, Harald Runblom & Mattias Tydén, red., Judiskt liv i Norden. 1988.

7. Simon Szyszman, Les Karaïtes d’Europe. 1989. 8. Ingvar Svanberg, Kazak Refugees in Turkey. A Study of Cultural Persistence

and Social Change. 1989. 9. Philip J. Anderson & Dag Blanck, red., Swedish-American Life in Chica go.

Cultural and Urban Aspects of an Immigrant People, 1850–1930. 1991. 10. H. Arnold Barton, A Folk Divided. Homeland Swedes and Swedish Ameri-

cans, 1840–1940. 1994. 11. Rochelle Wright, The Visible Wall. Jews and Other Ethnic Outsiders in

Swedish Film. 1998. 12. Raimo Raag, Från allmogemål till nationalspråk. Språkvård och språkpoli-

tik i Estland från 1857 till 1999. 1999. 13. Hernán Horna, La Indianidad antes de la independencia latinoamericana.

1999. 14. Philip J. Anderson & Dag Blanck, red., Swedes in the Twin Cities. Immi-

grant Life and Minnesota’s Urban Frontier. 2001.15. Lizette Gradén, On Parade. Making Heritage in Lindsborg, Kansas. 2003. 16. Angela Karstadt, Tracking Swedish-American English. A Longitudinal

Study of Linguistic Variation and Identity. 2003. 17. Vera Lif, Ingermanländares namnskick under 1900-talet. Kontinuitet och

förändring. 2004. 18. Maija Könönen & Juhani Nuorluoto, eds., Europe–Evropa. Cross-cultural

Dialogues between the West, Russia, and Southeastern Europe. 2010. 19. Hernán Horna, A History of Latin America. 2011.

UPPSALA MULTIETHNIC PAPERS 1. Multiethnic Research at the Faculty of Arts, Uppsala University. 1984.

2. Kjell Magnusson, Migration, nation, kultur. En bibliografi över invandrar- och minoritetsfrågor med Jugoslavien som exempel. 1984.

3. Ingvar Svanberg & Eva-Charlotte Ekström, Mongolica Suecana. A Bibliogra phy of Swedish Books and Articles on Mongolia. 2:a uppl. 1988.

4. Ingvar Svanberg, Invandrare från Turkiet. Etnisk och sociokulturell varia-tion. 2:a uppl. 1988.

5. Tordis Dahllöf, Identitet och antipod. En studie i australiensisk identitetsde-batt. 4:e uppl. 1991.

6. Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg, Jugoslavien i april 1984. Rapport från en multietnisk resa. 1986.

7. Harald Runblom & Dag Blanck, red., Scandinavia Overseas. Patterns of Cultu ral Transformation in North America and Australia. 2:a uppl. 1990.

8. Mattias Tydén, Svensk antisemitism 1880–1930. 1986. 9. Aläqa Tayyä Gäbrä Maryam, History of the People of Ethiopia. I översätt-

ning av Grover Hudson och Tekeste Negash. 2:a uppl. 1988. 10. Uno Holmberg, Lapparnas religion. Med inledning och kommentar av Leif

Lindin, Håkan Rydving och Ingvar Svanberg. 1987. 11. Ingvar Svanberg, red., Adam Heymowski & Kerstin Ankert, I samhällets

utkanter. Om ”tattare” i Sverige. 1987. 12. Raimo Raag & Harald Runblom, red., Estländare i Sverige. Historia, språk,

kultur. 1988. 13. Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, red., Multiethnic Studies in Uppsala.

Essays Presented in Honour of Sven Gustavsson, June 1, 1988. 1988. 14. Ingvar Svanberg, The Altaic-Speakers of China. Numbers and Distribution.

1988.

VÅRA PUBLIKATIONER

multiethnica 83

nr 37 (2017)

15. Jarmo Lainio, Spoken Finnish in Urban Sweden. Diss. 1989. 16. Eric De Geer, Göteborgs invandrargeografi. De utländska medborgarnas

regionala fördelning. 1989. 17. Kjell Magnusson, Jugoslaver i Sverige. Invandrare och identitet i ett kultur-

sociologiskt perspektiv. Diss. 1989. 18. Ingmar Söhrman, Sverige och de romanska kulturerna. 1989. 19. Nils-Erik Hansegård, Den norrbottensfinska språkfrågan. En återblick på

halvspråkighetsdebatten. 1990. 20. Lars Wendelius, Kulturliv i ett svenskamerikanskt lokalsamhälle: Rockford,

Illinois. 1990. 21. Dag Blanck & Harald Runblom, red., Swedish Life in American Cities. 1991. 22. Bahdi Ecer, I fikonträdets skugga. Ett syrianskt utvandrarepos. Med efter-

skrift av Carl-Martin Edsman. 1991. 23. Ingrid Lundberg & Ingvar Svanberg, Turkish Associations in Metropolitan

Stock holm. 1991. 25. Ingvar Svanberg, red., Ethnicity, Minorities and Cultural Encounters. 1991. 26. Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska

flyktingarna under andra världskriget. 1992. 27. Ingrid Lundberg & Ingvar Svanberg, Kulu. Utvandrarbygd i Turkiet. 1992. 28. Karin Borevi & Ingvar Svanberg, red., Ethnic Life and Minority Cultures. 1992. 29. Ingmar Söhrman, Ethnic Pluralism in Spain. 1993. 30. Tordis Dahllöf, ¿Antipodenses? Un estudio acerca de la identidad austral-

iana. 1993. 31. Henrik Román, En invandrarpolitisk oppositionell. Debattören David

Schwarz syn på svensk invandrarpolitik åren 1964–1993. 1994. 32. Karin Borevi & Ingvar Svanberg, red., Multiethnic Studies. Report on Re -

search and Other Activities from the Centre for Multiethnic Research. 1994. 33. Tamás Stark, Hungary’s Human Losses in World War II. With an Introduc-

tion by Karl Molin: The Raoul Wallenberg Archive at Uppsala University. 1995.

34. Sven Gustavsson & Harald Runblom, red., Language, Minority, Migra tion. Yearbook 1994/1995 from the Centre for Multiethnic Research. 1995.

35. Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg, red., Bosnier. En flyktinggrupp i Sverige och dess bakgrund. 1995.

36. Kjell Magnusson, Midhat Medić & Harald Runblom, red., Krig, exil, återvändande. Den bosniska konflikten och flyktingproblematiken. 1996.

37. María Luján Leiva, Latinoamericanos en Suecia. Una historia narrada por artistas y escritores. 1997.

38. Leena Huss, red., Många vägar till tvåspråkighet. Föredrag från ett forskar-seminarium vid Göteborgs universitet den 21–22 oktober 1994. 1996.

39. M.M. Jocelyne Fernandez & Raimo Raag, red., Contacts de langues et de cultures dans l’aire baltique. Contacts of Languages and Cultures in the Baltic Area. Mélanges offerts à Fanny de Sivers. 1996.

40. Andrzej Nils Uggla, I nordlig hamn. Polacker i Sverige under andra världs-kriget. 1997.

41. Masoud Kamali, Distorted Integration. Clientization of Immigrants in Sweden. 1997. 2nd Ed. With a New Preface. 2005.

42. Dag Blanck, Per Jegebäck et al., red., Migration och mångfald. Essäer om kul turkontakt och minoritetsfrågor tillägnade Harald Runblom. 1999.

43. Elżbieta Swejkowska-Olsson & Michał Bron Jr, red., Allvarlig debatt och rolig lek. En festskrift tillägnad Andrzej Nils Uggla. 2000.

44. Harald Runblom, red., Migrants and the Homeland. Images, Symbols, and Realities. 2000.

45. Satu Gröndahl, red., Litteraturens gränsland. Invandrar- och minoritets-litteratur i nordiskt perspektiv. 2002.

46. Lars Wendelius, Den dubbla identiteten. Immigrant- och minoritetslitteratur på svenska 1970–2000. 2002.

47. Jasenka Trtak, Framing Identities. Images of Us and Them in Two Serbian Novels. 2003.

48. Harald Runblom & Andrzej Nils Uggla, red., Polen och Sverige 1919–1999. 2005.

49. Tomislav Dulić, Roland Kostić, Ivana Maček & Jasenka Trtak, red., Bal-kan Currents. Essays in Honour of Kjell Magnusson. 2005.

50. Ulla Börestam, Satu Gröndahl, Boglárka Straszer, red., Revitalisera mera! En artikelsamling om den språkliga mångfalden i Norden tillägnad Leena Huss. 2008.

51. Helmut Müssener och Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. 2009.52. Sven Gustavsson, Standard Language Differentiation in Bosnia and

Herzegovina. Grammars, Language Textbooks, Readers. 2009. 53. Helmut Müssener, red., Judarna i Sverige – en minoritets historia. Fyra

föreläsningar. 2011. 54. Helmut Müssener & Per Jegebäck, red., Språket, makten och härligheten.

Fem föreläsningar. 2011.55. Johan Gärdebo, May-Britt Öhman & Hiroshi Maruyama, red., Re:Mindings.

Co-Constituting Indigenous / Academic / Artistic Knowledges. 2014.56. Li Bennich-Björkman, Roland Kostić & Branka Likić-Brborić, red.,

Citizens at Heart? Perspectives on Integration and Refugees in the EU After the Yugoslav Wars of Succession. 2016.

ENDANGERED LANGUAGES AND CULTURES (ELC) 1. Susanna Angéus Kuoljok, Lulesamiska. Ett hotat minoritetsspråk i Skandi-

navien. 2003. 2. Rafîq Sabir, Kamal Mirawdeli & Stephen Watts, Modern Kurdish Poetry. An

Anthology & Introduction. 2006. 3. Astrid Starck-Adler, Yiddish. Continuity and Change. 2007. 4. Laura Palosuo, En inventering av forskningen om romer i Sverige. 2009. 5. Hristo Kyuchukov, ed., “A Language without Borders…” The International

Romani Language Conference in Stockholm and Uppsala 7–9 January 2007. 2nd Rev. Ed. 2009.

6. Hristo Kyuchukov, Essays on the Language, Culture and Education of Roma. 2010.

7. Björn Lundqvist, Svensk syd- och umesamisk bibliografi 1990–2008. Sam-manställd av Björn Lundqvist. 2011.

NAMIS-SERIEN 1. Lars G. Benktson, Att tillfriskna språkligt på olika sätt. Medicinska ord och

fraser på quechua, spanska och engelska. 2004. 2. Rikard Jennische, De nationella minoriteterna och folkbiblioteken. Folkbiblio-

tekens hantering av nationella minoritetsfrågor i ljuset av Sveriges officiella mi no ritetspolitik. 2004.

3. Eric de Geer & Vera Lif, red., Ingermanländarna 60 år i Sverige. Symposiet i Örebro den 18 juni 2005. 2007.

4. Kunskap för egenmakt. Minoritetskvinnor och folkbildningen. 2010. 5. Leena Huss, Ska vi tala finska? En idéskrift för finskan i Sverige – Puhutaanko

suomea? Ideoita suomen kielen elvytykseen. 2010. 6. Krista Orama, ”Vi är ju också människor!” Ett barnrättsperspektiv på natio-

nella minoriteter i Sverige. 2011.

THE HUGO VALENTIN LECTURES 1. Saul Friedländer, Mass Murder and German Society in the Third Reich.

With Two Articles by Hugo Valentin. 2002. 2. Henry R. Huttenbach, The Universality of Genocide. With an Article by

Hugo Valentin. 2004. 3. Wolfgang Benz, Anti-Semitism in Europe. Traditions, Structures, Manifesta-

tions. With a Chapter from Hugo Valentin’s Antisemitism: Historically and Critically Examined. 2004.

4. Debórah Dwork, Auschwitz and the Holocaust. With an Article by Hugo Valentin. 2007.

5. Nechama Tec – Claudia Koonz, Explorations of Oppression and Resistance – How Racism became Respectable. HV Lectures V–VI. 2012.

6. William A. Schabas – Nanci Adler, What’s in a Word? Atrocity Crimes and the “Genocide” Label – Communism’s “Bright Past”: Narratives of Loy-alty to the Party before, during, and after the Gulag. HV Lec t ures VIII–IX. 2013.

UUHGS PUBLICATIONS UPPSALA UNIVERSITY HOLOCAUST AND GENOCIDE STUDIES PUBLICATIONS

1. Laura Palosuo, Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920–1945. Diss. 2008. (Distr: Uppsala Univ. Library.)

2. Karin Kvist Geverts, Ett främmande element i nationen. Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938–1944. Diss. 2008. (Distr: Uppsala Univ. Library.)

3. Helmut Müssener & Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. 2009.

DIGITALA SKRIFTER FRÅN HVC 1. Boglárka Straszer, Ungrare, ungerska och ungersk kultur i Sverige och Finland.

En översikt. 2010. (Diva fulltext)

Tidigare års Hugo Valentinföreläsare:

2016 Cathie CarmichaelUniversity of East Anglia, Norwich

2015 Dieter PohlAlpe-Adria Universität, Klagenfurt

2014 Dan MichmanBar-Ilan-universitetet och Yad Vashem, Jerusalem

2013 Ervin StaubUniversity of Massachusetts, Amherst

2012 Ulrich HerbertFreiburg Institute for

Advanced Studies, Freiburg im Breisgau

2011 Nanci AdlerRoyal Netherlands Academy of Arts and Sciences, Amsterdam

2010 William A. SchabasNational University of Ireland, Galway

2009 Omer BartovBrown University, Providence, R.I.

2008 Claudia KoonzDuke University, Durham, N.C.

2006–2007 Nechama TecUniversity of Connecticut at Stamford

2005 Debórah DworkClark University, Worcester, Mass.

2004 Wolfgang BenzTechnische Universität Berlin

2003 Henry R. HuttenbachCity College, City University New York

2001–2002 Saul FriedländerUniversity of California Los Angeles

DEN FEMTONDE HUGO VALENTIN-FÖRELÄSNINGEN

16 mars 2017

Prof. em. CHRISTOPHER R. BROWNING University of North Carolina, Chapel Hill

SUR VIVING SLAVE LABOR: The camp complex of the

Starachowice factories

DEN FEMTONDE Hugo Valentin-föreläsningen hölls av professor emeritus Christopher R. Brow-ning vid Univer sity of North Carolina i Chapel Hill. Browning hör till de mest renommerade inom forskningen om Förintelsen med Ordinary Men: Re-serve Police Battalion 101 and the Final Solu tion in Poland (1992) som sitt mest kända arbete. I studien visade han hur femhundra helt vanliga män ur ”Re-servpolisbataljon 101” valde att utföra massmord även när de ställdes inför möjligheten att slippa del-ta. Browning har studerat Förintelsens uppkomst och förlopp utifrån ett stort antal aspekter, med ett växande intresse för våldets mikrodynamik och en-skildas öden och vittnesmål. Bland böckerna märks The Path to Genocide (1992), Nazi Policy, Jewish Workers, German Killers (2000), Collected Memori-es: Holocaust History and Postwar Testimony (2003), samt The Origins of the Final Solution (2004). I sitt senaste verk, Remembering Survival. Inside a Nazi Slave Labor Camp (2010), närstuderar han arbets-lägret Starachowice i Polen, vilket också var ämnet för kvällens föreläsning. Browning har verkat och undervisat vid in-stitutioner såsom U.S. Holocaust Memorial Mu-seum, Institute for Advanced Studies i Princeton och Hebrew University. Han har även fungerat som expertvittne i rättegångar gällande krigsför-brytelser och Förintelseförnekelse, bl.a. i det uppmärksammade förtalsmålet mellan David Ir-ving och Deborah Lipstadt i London år 2000. Föreläsningen i Brusewitz-salen var mycket välbe-sökt och föregicks av ett välkomstanförande av Upp-sala universitets rektor Eva Åkesson.

HUGO VALENTIN FÖRELÄSNINGEN 2017

multiethnica 85

nr 37 (2017)

Medarbetare 2017Lior Becker, doktorandBerit Bliesemann de Guevara, gästforskareRobert Borges, postdoktorCarl Henrik Carlsson, forskareReçep Doğan, gästforskareTomislav Dulić, universitetslektor, föreståndareSatu Gröndahl, universitetslektorHolly Guthrey, forskareAnne Heith, gästforskareJohannes Heuman, postdoktorLeena Huss, professor emer.Stefan Christian Ionescu, universitetslektorRoland Kostić, universitetslektorKate Lonergan, doktorandHiroshi Maruyama, hedersdoktorGoran Miljan, postdoktorKjell Magnusson, gästforskare

Hugo Valentin-centrum

Helmut Müssener, professor emer.Ida Ohlsson Al Fakir, postdoktorJim Porter, postdoktorPontus Rudberg, postdoktorHarald Runblom, professor emer. Phillipp Schultz, gästdoktorandKerstin Öhman, ekonomiadministratör

Styrelse (2016–2018)Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi

och filosofi, Teologiska institutionen, Uppsala uni-versitet (ordf.)

Karen Bronéus, lektor i freds- och konfliktforskning, Samhällsvetenskapliga fakulteten, UU

Michael Dunn, professor i lingvistik, språkvetenskap-liga fakulteten, UU

Satu Gröndahl, universitetslektor i finska, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitets personalorganisationer

Heléne Lööw, Universitetslektor i historia, Historisk-filosofiska fakulteten, UU

Pontus Waldemarsson, studerande, Uppsala universi-tets studentkårer

Hugo Valentin-centrum är en tvärvetenskaplig enhet vid Historiska institutionen med huvudsaklig inrikt-ning på forskning och utbildning inom två områden: studiet av kulturella, sociala och politiska fenomen och förändringsprocesser relaterade till den etniska dimen-sionen i mänskligt liv, respektive Förintelse- och folk-mordsstudier (Holocaust and genocide studies). Till områdena hör t. ex. minoritetsstudier, flerspråkighet, etniska relationer, Balkanstudier, Förintelsens historia, studiet av folkmord och liknande förbrytelser, samt våldets effekter på individ och samhälle. Forskningen bedrivs från såväl nordiska som vidare internationella perspektiv, där kultur, språk, historia, religion och po-litik är givna utgångspunkter för verksamheten. HVC skall koordinera verksamheten Nationella minoriteter i Sverige (NAMIS) och arbeta med att ta fram upp-dragsutbildningar. Utbildningen sker företrädesvis in-om Masterprogrammet för studier kring Förintelsen och folkmord, men även inom minoritetsstudier, språk-sociologi och nationalism.

Hugo Valentin-centrum inrättades under sitt nuva-rande namn av Uppsala universitets Historisk-filosofis-ka fakultet i november 2009 genom en sammanslag-ning av två tidigare enheter.

The Hugo Valentin Centre is an inter-disciplinary unit at the Department of History with its main focus on research and education within two prioritized areas: on the one hand cultural and social phenomena and processes of change related to the ethnic dimension in human life, on the other hand Holocaust and genocide studies. To these subject fields belong for instance mi-nority studies, multilingualism, ethnic relations, Balkan studies, Holocaust history, the study of genocide and similar atrocities, as well as the effect of violence on individuals and society. Research is carried out from Nordic as well as wider international perspectives, where culture, language, history, religion and politics are natural points of departure for the activities. HVC has the task to coordinate the research and teaching activities concerning the activity National minorities in Sweden (NAMIS) and to develop contract teaching courses. Teaching is primarily carried within the fram-ework of the Master Programme in Holocaust and Ge-nocide Studies, but also in the fields of minority stu-dies, socio-linguistics and nationalism.

The Hugo Valentin Centre was established at Upp-sala Uni versity’s Faculty of Arts in November 2009 through a merging of two previous units.

86 multiethnica

nr 37 (2017)

Medverkande i Multiethnica 36–37 (2017):

Fakhruddin Akhunzada är verksam vid Forum for Language Initiatives, Pakistan

Tomislav Dulić, föreståndare vid HVC

Satu Gröndahl är docent och verksam vid HVC

Florian Hiss, fil.dr, postdoktor vid Norges arktiske universitet

Leena Huss, professor emerita i finsk-ugriska språk, HVC

Jarmo Lainio är professor och verksam vid Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska,

nederländska och tyska, Stockholms universitet

Henrik Liljegren är docent och verksam vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet

Hiroshi Maruyama är professor vid Muroran Institute of Technology, Hokkaido, och heders-

doktor vid Uppsala universitet

Tom Moring är professor i journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid

Helsingfors universitet

Sia Spiliopoulou Åkermark är docent och verksam vid Ålands fredsinstitut

Box 521, SE-751 20 Uppsala

Tel. +46-(0)18-471 23 59

Fax. +46-(0)18-471 23 63

E-post [email protected]

Webbplats: www.valentin.uu.se

multiethnicaHugo Valentin-centrum, Uppsala universitet

Nr 36–37 (2017)

ISSN: 0284-396X | © Hugo Valentin-centrum 2017

Redaktör: Satu Gröndahl (e-post: [email protected])

Redaktionskommitté: Satu Gröndahl, Ida Ohlsson Al Fakir, Carl-Henrik

Carlsson, Johannes Heuman.

Ansvarig utgivare: Tomislav Dulic

Tryck: Kph, Uppsala

Besöksadress:Engelska parken HC, Hus 4

Thunbergsvägen 3 D, plan 1

Uppsala

The Hugo Valentin Centre

HUGO VALENTIN-CENTRUM