en resa till reggio emilia människor, möten och tankar · tobias hannu 2011-06-02 sid 2 (16) jag...

En resa till Reggio Emilia Människor, möten och tankar

Tobias Hannu 2011-06-02 Sid 2 (16)

Jag skriver en liten berättelse om en fantastisk resa till ett Italien som bjöd på många människor, och framförallt många möten. Samtliga bilder i berättelsen kommer från denna upplevelse. Vad får då en människa, som har ett helt annat jobb i vardagen, att spendera sin tid på en resa till den nästan magiska platsen för den så kallade Reggiopedagogiken? Svaret finns en denna lilla reseskildring, och jag hoppas att den kan ge någonting för den som är lite nyfiken på pedagogiken och platsen, en resa som med råge uppfyllde mina fantasier och förväntningar. / Tobias

En resa till Reggio Emilia Människor, möten och tankar

Jag åker med min ideella inriktning, eftersom en plats blev ledig på det seminariet som anordnas via Reggio Emilia Institutet här i Sverige, en plats som inte är alldeles enkel att uppbringa. Berättelsen innehåller naturligtvis mina personliga tankar och reflektioner, vilka säkerligen inte alltid sätter pedagogiken i första rummet vid alla tillfällen, men det är väl lite ”Reggio” även över det också – att se på saker ur ett eget perspektiv? Jag hade skapat lite förväntningar, och hade ett klart syfte med resan, jag ville se hur man använde den moderna IT-tekniken med dess hjälpmedel i den pedagogiska verksamheten. Men jag ville också skapa mig en djupare förståelse för tankarna kring det ideella arbetet och den kooperativa synen genom möten med människor. Jag vill rikta ett stort tack till Förskolan Barncompaniet som gjorde denna resa möjlig.


Bakgrund Det kan vara intressant med en liten bakgrund till Reggio Emilia filosofin, och dess historia innan jag berättar mer om själva resan. Jag ska försöka att beskriva den som jag uppfattade historian från våra italienska vänner, som med stor kraft och glädje beskrev det ungefär som jag nu försöker att återberätta det. När du läser detta så kan du föreställa dig att det är en karismatisk italienska, som med ett yvigt kroppsspråk, och ett tonläge med kraft på rätt stavelser, står framför dig och förklarar detta med värme i blicken, men också med mycket stolthet. När andra världskriget tog slut ville en grupp föräldrar i Reggio Emilia ge sina barn möjlighet till ett annat liv än de själva hade haft. De byggde en förskola där barnen fick möta en pedagogik som skulle hjälpa dem till det. Under de drygt 60 år som gått har förskolorna blivit många fler och en världsberömd pedagogisk filosofi har vuxit fram, och idag är den ett begrepp som de flesta känner till Föräldrarna ville som sagt var att deras barn skulle få möjlighet att växa till starka självständiga individer med större möjlighet att leva ett liv utan krig och förtryck än vad de själva hade haft. Vid denna tidpunkt fanns endast den katolska kyrkans barnomsorg, som byggde på ett starkt hierarkiskt tänkande. De föräldrakooperativa förskolorna som startades väckte intresse och blev så småningom fler. Drivkraften var inte i första hand behovet av tillsyn av barnen, systemet med farmödrar och mormödrar som barnvakt när föräldrarna arbetade fungerade (och fungerar än idag). Jag blev speciellt nyfiken på detta fenomen, som jag återkommer till senare. Målet med att bygga en egen förskola var att skapa en ny pedagogisk verksamhet som grundade sig på tanken att barn har samma rättigheter som vuxna. Barnen ska ha rätt att utveckla sina förmågor utifrån sina individuella förutsättningar, de ska respekteras och tas på allvar. Föräldrarna i Reggio Emilia byggde sin förskola från grunden, med det som fanns att tillgå, bland annat med tegelstenar och annat material från sönderbombade hus, och en stark tro på sin sak. Nu nådde ryktet om föräldragruppen och förskolan den unga läraren och psykologen Loris Malaguzzi, och det väckte även hans intresse. Enligt vad som berättas i folkmun så tog han sin cykel och begav sig till staden Reggio Emilia för att erbjuda sina tjänster, och blev under många år en förgrundsgestalt för den pedagogiska filosofi som växt fram och fortfarande utvecklas i Reggio Emilia. Det var faktiskt först på 60-talet som det blev tillåtet för ickekyrkliga organisationer att driva förskolor, och vid denna tidpunkt kunde föräldrarnas kooperativa förskolor bli kommunala, eller vi kanske egentligen ska säga ”offentligt godkända”. Loris Malaguzzi var barnomsorgschef fram till sin död 1994, och de kommunala förskolorna blev allt fler.


Delaktighet Idag tror jag att siffran på antalet förskolor i kommunal regi som nämndes är ungefär 50 stycken i Reggio Emilia. Vad kan man säga om den pedagogiska synen och verksamheten då? Loris Malaguzzi var en inspirerande och kraftfull vägledare, och är en av de personer som har gjort att den pedagogiska verksamheten på de kommunala förskolorna utvecklats till en pedagogisk filosofi som väckt intresse, inte bara hos pedagoger, utan också hos forskare med andra inriktningar i många länder. Det intressanta här är även någonting som jag ofta hör när man pratar om pedagogiken, och de är att man talar just om en pedagogisk filosofi, en livshållning som grund för arbetet med barnen. Det är alltså inte så enkelt som en pedagogisk modell som man kan bara kan överföra, eller kopiera rakt av. Jag fick lära mig att en grundläggande tanke är att det pedagogiska arbetet inte kan låsas fast i en metod. Arbetssättet bygger i stället på att det ständigt måste förändras i samma takt som det moderna samhället utvecklas Här måste man utgå från den aktuella situationen och de barn men även vuxna som är inblandade. Det finns många värdeord som man trycker på, och som härstammar från den första kooperativa förskolan, och det är ord som delaktighet och demokrati. När man pratar om delaktigheten så nämner man gärna föräldrar, familjer och släktingar, och man betraktar alla dessa som en värdefull och helt nödvändig resurs.


Värderingar Man understryker också hur viktigt det är att tankarna och filosofin genomsyrar hela organisationen. Man har ett tankesätt som säger att det är väldigt viktigt att hela organisationen, från beslutsfattare till den dagliga organisationen på förskolan måste vara införstådd med vissa grundläggande värderingar. Värderingar som till exempel synen på barn som kompetenta, förmögna, nyfikna människor med en inneboende lust att utforska världen. Detta borde faktisk gälla viken arbetsplats som helst tycker jag, det är en högst personlig reflektion, men jag tycker att man kan viga en tanke åt den i sitt vardagliga liv. Man talar också om att barn har hundra språk (sätt att ge uttryck för sina tankar), och rätten att få utveckla alla dessa språk utifrån sina egna individuella förutsättningar, annars går de flesta av dessa språk förlorade helt i onödan. En annan mycket viktig del i arbetet med barnen är dokumentationen, här lägger man mycket kraft och tid. Med hjälp av den försöker man bland annat förstå hur barns läroprocesser går till, få syn på varje enskilt barn och på hur pedagogerna arbetar med barnen. Man jobbar i projektform, där varje projekt kan vara mycket lång, kanske ett helt år, och då förstår man vikten av en dokumentation som redskap. Efter denna italienska förklaring känns det som att de flesta hörnstenarna är på plats, och jag hoppas att beskrivningen kändes bekant, eller kommer att kännas bekant efter en tid på Barncompaniet. Jag tycker att många av dessa teorier och framföranden på något sätt kändes bekanta, och redan satt som små "tatueringar" i min själ, och det kändes faktiskt som en härlig känsla.


Resans organisation Om vi återgår till själva resan så organiserades den som sagt var genom det svenska Reggio Emilia Institutet, där man ansöker om en plats. Vi var totalt ca 300 deltagare, och detta inkluderar en delegation från vårat grannland Norge.

Loris Malaguzzi centret Dagarna var uppdelade i föreläsningar, besök ute i verksamheterna i verkligheten, men även inspirationstid på Loris Malaguzzi centret (där även föreläsningarna ägde rum).


Centrets funktion Själva centret tål att beskrivas lite tydligare, speciellt eftersom det bara är ungefär fem år gammalt som funktion. Man har valt att starta detta center som en sammanhållande funktion åt de förskolor som är knutna till detta pedagogiska förhållningssätt. Kan det inte bli lite som en myndighet, frågade jag mig? Risken kan naturligtvis finnas, men man är väldigt mån om dynamiken i kommunikationen mellan förskolorna och centret, allt för att utbytet ska vara ömsesidigt, och alla drivkrafter ska känna delaktighet. Många administrativa funktioner sköts via centret, liksom kontakter med de politiskt valda. Även en förskola fanns representerad inne i centret, vilken jag betraktar som en exempellösning, där de nya infallsvinklarna och teorierna odlas tillsammans med nya tekniska hjälpmedel. Centret innehöll även en form av bibliotek, där dokumentationen från alla andra förskolor samlades. När en förskola har avslutat ett projekt med tillhörande dokumentation, så lämnas dokumentationen till centret som gör en tjusig tryckning, och arkiverar det för allmänhetens beskådan i sitt bibliotek. Förskolan får naturligtvis även sina exemplar av den tryckta dokumentationen.


Besök i verkligheten Vi erbjöds två besök ute i verksamheterna i staden, vilka valdes enligt en slumpmässig tilldelning. Tyvärr finns inga bilder från förskolornas miljöer, med respekt för deras önskan att vi inte skulle fotografera. Som jag påpekade tidigare så var jag nyfiken på en förskola med stort innehåll av tekniska lösningar. Nu visade det sig att vi på Barncompaniet ligger väldigt långt framme vad avser implementation av IT och teknik i verksamheten. Detta gäller både avseende pedagogerna och barnens möjlighet att dokumentera digitalt, men även deras arbetsmiljö. En hel del teknik kunde beskådas på centret, men man hade problem att nå ut med detta till verksamheterna. En del av förklaringen ligger i att förskolorna saknar kompetens att driftsätta och underhålla lösningarna själv, detta hjälper centret till med. Men det är många som ska dela på centrets resurs, och det gör att det finns en stor tröghet i införandet, men även rädsla för att det inte kommer att fungera som man önskar. Jag slås att många likheter med Barncompaniet återfinns i miljön, men ingen förskola som jag kommer i kontakt med har lika härlig och genomtänkt planlösning som Barncompaniet. Jag besökte som sagt var endast tre förskolor (med centret inkluderat), men efter alla diskussioner på kvällarna så känns det som att jag har varit på minst tio stycken i mina tankar.


Föreläsningarna Föreläsningarna ägde rum på centret, i mycket föredömliga lokaler. Språket var italienska men med hjälp av tolk översattes allting till svenska. Det gjorde att föreläsningarna i praktiken blev dubbelt så långa, och för den som inte är helt insatt i det ”pedagogiska tänkandet” var det oundvikligt att ibland tappa fokus en aning. Men även för mig fanns många ”guldkorn” att snappa upp. En sak av intresse är att man nu försöker att väva in Reggio Emilia filosofin även i grundskolan. Det är ett bevis på att det inte är så enkelt som man kanske kan tro, inte ens i landet där filosofin borde vara väl förankrad. Mina tankar går då till Fria Emilia, där vi har jobbat några år, och erfarenhetsmässigt ligger före Italien, Detta blir naturligtvis mycket intressant att följa de närmaste åren. Hur jobbar man från förskolans sida för att synliggöra sig för omgivningen, och hålla processen levande? Det var ett intressant ämne som diskuterades under dessa dagar. Det kan vara av intresse att se på lite kort fakta om Italien, och staden Reggio Emilia, det klarlägger en del av den sociala situationen, och hur samhället ser ut.


Staden Reggio Emilia Reggio nell'Emilia heter staden egentligen, men den kallas oftast Reggio Emilia. Staden ligger i norra Italien (mitt i ”stövelskaftet”), i regionen Emilia-Romagna, och har omkring 165 000 invånare, samt är huvudkommun i provinsen Reggio Emilia. Italien är folktätt jämfört med Sverige, det bor nästan 60 miljoner människor i Italien, mot våra ca 9,5 miljoner. Det gör en befolkningstäthet på 198 invånare per kvadratkilometer, och i Sverige är siffran 21. Italien är också ett land som är berikat med en mångkulturell flora av människor, och detta gäller i synnerhet staden Reggio Emilia, där ökningen dessutom har varit markant de senaste tio åren. En förklaring till det är att man har varit väldigt varm och öppen i sin inställning till människor från andra länder, och verkligen ansträngt sig för att få en fungerande integration. Detta gäller inte bara inom förskolan, utan hela samhället, men man trycker gärna på att integrationen oftast går via barnen, det är där allting börjar. Men det är viktigt att sprida känslan av att alla är kompetenta och viktiga i samhället, oavsett ålder och kön, och att ge ”relationens ekonomi” ständig näring.


Utställningar i staden Från förskolorna så ger man ut trycksaker och böcker, som finns att tillgå på allmänna platser, antingen för utlåning eller försäljning. Man ordnar även utställningar, och det kunde man se på olika platser i staden. Det fanns vissa som var som konst eller utsmyckning, och ibland har man kortare utställningar med ett visst tema. Det roliga med utställningen som pågick när jag var där, var att den var en fotografisk utställning som pågick i mindre delar över hela staden. Så på restauranger, affärer, busskurer och andra allmänna platser så kunde man se olika fragment av denna utställning, men samtidigt hade den en tydlig prägel, en ram som gjorde att man direkt visste vad det handlade om, det var riktigt trevlig.


Möten Man poängterar också att det finns allt färre naturliga platser för möten i dagens samhälle, och därför blir förskolan en allt viktigare kontaktyta, den kan oftast utgöra en naturlig plats, där de flesta känner sig trygga. I vissa projekt bjuder man även in föräldrar och släktingar, för att bibehålla den fina kontakten och bevara känslan för det som man faktiskt är en del av. Den mångkulturella blandningen av människor gör också att det är extra viktigt med möten för att främja integrationen, och att man hela tiden försöker att hitta nya former för dessa möten. Ofta upplever man att det fungerar bäst när familjer bjuder in varandra, och man kan till exempel anordna temakvällar där man ger en smakbit av sin egna kultur, med musik, mat och festligheter.


Relationens ekonomi Varje år arrangeras ”Remida day”i staden, då gator och torg förvandlas till en folkfest där mycket av det som skapats med hjälp av återvunnet material visas upp. Jag frågade vad ordet Remida stod för, och fick förklaringen att ”Re” står för Reggio och ”mida” syftar på kung Midas som enligt sägnen fick allt han rörde vid att bli till guld. Tyvärr var jag inte här just den dagen, så jag kan inte återge exakt hur det ser ut denna dag, men tanken känns spännande. Återkommande är också det som kallas för ”Reggio berättar”, som är en levande sagostund i staden. På olika platser i staden så läser föräldrar, eller släktingar upp sagor, och den som är intresserad kan sätta sig ner och njuta en stund i den lugna atmosfären, oavsett ålder. Ibland arrangerar man kurser för föräldrar eller släktingar, det kan vara till exempel om hur man odlar blommor. Då kan man även ta in extern hjälp från någon expert i ämnet, som hjälper till med utbildning och praktiska tips. Själva kursen blir då också som en liten utställning i staden, och blommorna ger ytterliggare näring åt ”relationens ekonomi”. Dessa kurser har blivit otroligt populära.


Politiskt samspel Relationen mellan politiken och förskolorna hålls levande av en grupp som består av föräldrar och pedagoger, och här deltager gruppen i politikens möten när frågor som berör förskolan avhandlas. Det gör att utbytet blir ömsesidigt. Politik, pengar, lagar, pedagogik och projekt förenas, och processerna tydliggörs för samtliga inblandade. Detta är mycket lyckat, eftersom svängningarna i ekonomi och inriktning från det politiska hållet inte blir så överraskande för förskolorna.

Här slutar egentligen min skildring av tiden i Reggio Emilia, eftersom högen av anteckningar från föreläsningarna är genomarbetad.


Barnbarnen Det jag har kvar är min frågeställning och fundering om hur det fungerar i praktiken med barnens tillvaro när föräldrarna jobbar. En vänlig själ förklarade nämligen för mig att Italienarna jobbar ganska sent in på eftermiddagen, att jobba till klockan sju eller åtta på kvällen är ingen ovanlighet. Förskolorna stänger dock generellt klockan fyra, och om man av någon anledning behöver tid utöver detta, så är det belagt med en extra avgift. Jag förstår också av hennes förklaring att avgiften i sig inte är ett problem, det är mer en tanke på livskvalitet som gör att man undersöker alla möjligheter för ge barnen rimliga arbetsdagar. Jag begav mig ut i staden en eftermiddag för att prata lite med människorna om hur det fungerar, och om det är som den vänliga själen sa, vanligt att mor och farföräldrar är tillsammans med sina barnbarn på eftermiddagarna. Nu stöter jag på ett litet problem, och det är språket. Italienarna är väldigt dåliga på engelska, ungefär lika dåliga som jag är på italienska, detta gäller oavsett ålder och etniskt ursprung. Det gör att det tar lång tid att få reda på hur det hänger ihop, men det positiva med det är att jag hinner med många möten, och det finns en stor vilja att försöka förstå varandra. Människorna är väldigt trevliga, och trots språkförbistringen så skapar vi en härlig kontakt vid flera tillfällen. Vi skrattar tillsammans, och kroppsspråk blir en rolig del i våran kommunikation. Jag tar en kopp kaffe på ett café i närheten av en förskola, och njuter av den härliga atmosfären, i väntan på att kanske få en inblick av hur det ser ut när barnens arbetsdag går mot sitt slut. Vid fyratiden på eftermiddagen så kunde man tydligt se att förskolorna stängde, överallt så syntes det barn som var på väg hem från sitt arbete, och oftast var följeslagaren mormor, morfar, farmor eller farfar. Det var härligt att se, och ger många tankar, där jag jämför samhället hemma i Sverige med det Italien som jag just nu upplever.


Tankar Det finns en många detaljer som man kan fundera på, och för min egen del så känns det som att tankarna har fått en hel del näring under denna vecka, en resa som för alltid kommer att vara ett trevligt minne. Seminariet är slut, men vi hinner med ett besök på en vingård, och även ett mysigt litet mejeri som tillverkar den mumsiga parmesanosten. Detta kan väl knappast vara hemligheten bakom de öppna tankebanorna här i Reggioregionen? Jag är inte så säker på det, men det bidrar i alla fall till en förstärkning av mitt minne av staden och landet. Molte grazie Italia – Stort tack Italien, vi syns säkert igen! / Tobias Hannu

en resa till reggio emilia människor, möten och tankar · tobias hannu 2011-06-02 sid 2 (16) jag...

Documents