71

Eldkraft

Stridsvagnens offensiva förmåga bygger på dess beväpning och eldledningssystem och i likhet med pansarutvecklingen präg-lades även stridsvagnsbeväpningen av revolutionerande för-

ändringar under 1980-talet. Tyngpunkten låg inte på utvecklingen av kraftigare kanoner, även om detta också skedde, utan på radikalt förbättrade eldledningssystem, pjässtabiliseringssystem och besätt-ningarnas förmåga att handha dessa.

Både NATO:s och Warszawapaktens modernaste stridsvagnar på 1980-talet var beväpnade med 12 eller 12,5 cm kanoner vilka hade en förödande eldkraft, särskilt när de avlossade pilprojektiler. Dessa kunde penetrera alla kända typer av stridsvagnspansar, möjligen med undantag av det nyintroducerade DUA-pansaret. Två typer av pilprojektiler förekom: med kärna av volframkarbid eller av ut-armat uran. Amerikanska armén föredrog utarmat uran på grund av materialets porfyra egenskaper efter penetration mot stålpansar. Stridsutrymmet inne i en träffad vagn översköljs med glödande me-tallfragment som sliter sönder både utrustning och besättning samt antänder allt bränsle och all ammunition. Det extremt giftiga mate-rialet i dessa projektiler innebär dock att de är ytterst komplicerade och kostnadskrävande att framställa. Sovjetiska armén tycktes i stäl-let föredra pilprojektiler med en kärna av volframkarbid.

NATO:s och Warszawapaktens stridsvagnskanoner var tämli-gen jämbördiga avseende penetrationsförmåga, men däremot skilde de sig åt när det gällde eldrörens livslängd och projektilspridning.

72

NATO-standarden var oförändrad skjutprestanda upp till 400 av-lossade skott, medan de sovjetiska i T-72:orna var avsevärt sämre och visade tecken på allvarliga förslitningar redan efter 120 skott. Enligt den sovjetiska hållningen förväntades inte stridsvagnar över-leva särskilt länge på slagfältet och därför betraktades ytterligare me-tallurgiska finesser som en onödig kostnad. Denna njugghet ledde samtidigt till att förbanden endast fick genomföra ett begränsat an-tal övningsskjutningar i fredstid och snabbare eldrörsutmattning i krigstid. Den sovjetiska stridsvagnsammunitionen hade som regel sämre precision än NATO-ammunitionen på långa avstånd, efter-som drivladdningarna inte var lika tekniskt välutvecklade som i väst. 12,5 cm stridsvagnskanon 2A46 Rapira 3 är fortfarande en oerhört kraftfull pjäs, men den var åtminstone under kalla kriget känd för sämre precision på skjutavstånd över 1 500 meter. Denna svaghet handlade antagligen mer om ammunitionskvaliteten än konstruk-tionssvagheter hos pjäsen.

T-64A och T-80 var försedda med snarlikt men inte identiskt reaktivt pansar. Denna T-64A tillhörde ett pansarregemente i sovjetiska gruppen av stridskrafter i Central-europa och var stationerad i Tjeckoslovakien. (US Army)

73

Det eldledningstekniska områdetDe största framstegen avseende stridsvagnarnas eldkraft skedde dock på det eldledningstekniska området. Stridsvagnskonstruktö-rerna har alltsedan de första primitiva pjässtabilisatorerna på ame-rikanska M4 Sherman letat efter lösningar som skulle möjliggöra effektiv eldgivning med stridsvagnar i rörelse. Sedan 1945 har de olika fordonsgenerationerna stegvis utrustats med enplansstabilisa-torer, tvåplansstabilisatorer och slutligen med treplansstabilisatorer. Stridsvagnstyper som M1 Abrams och Leopard 2 kan avge eld mot mål på 2 000 meters avstånd under terrängkörning i hög hastighet och träffsannolikheten är ändå mycket hög. Att kunna skjuta under gång är en högst betydelsefull förmåga för ett stridsfordon, eftersom det utgör ett skydd i sig och gör det svårare för motståndaren att be-kämpa vagnen. Skytten i en modern stridsvagn behöver i stort sett bara lägga riktinstrumentets streckplatta i målet och låsa på detta. Därefter processar eldledningsdatorn all information, kompenserar för vagnens rörelser och riktar eldröret i enlighet med all måldata.

Bilden visar ett lager reaktivt pansar – modulerna på en T-64A i Tjeckoslovakien. Kassetterna är vanligtvis mycket effektiva och hindrar en RSV-stråle från att pene-trera det underliggande pansarlagret, det vill säga själva vagnchassit eller tornet. (US Army)

74

Sovjetiska armén var ovillig att investera i treplansstabilisatorer och nöjde sig med enklare tvåplansstabilisatorer. Med dessa kan en stridsvagn avge eld i låga hastigheter (20–25 km/h) mot statio-nära eller långsamtgående mål, men träffsannolikheten är avsevärt lägre än med ett fullt stabiliserat system. Precisionen påverkas också av en rad andra faktorer som sidvind, drivladdningens tempera-tur samt eldrörets temperatur, krökning och förslitningsgrad. Med hjälp av mikrochipsteknologi blev det även möjligt att mäta och processa dessa faktorer i eldledningssystemets datorer. De moder-naste NATO-stridsvagnarna utrustades därför med vindsensorer på torntaket och instrument som mäter eldrörskrökningen. Särskilda termoskydd på eldröret reducerar temperaturskillnaderna och den naturliga krökningen följer av lufttemperaturen och eldrörets egen temperatur. Avståndsmätning är en av de viktigaste faktorerna att ta hänsyn till vid skjutning, särskilt för en stridsvagn som befinner sig i hastig rörelse mot ett mål. NATO:s modernaste stridsvagnar ut-rustades på 1980-talet med laseravståndsmätare vilka ökade pjäser-nas precision ytterligare.

LaserteknikutvecklingenDe sovjetiska eldledningssystemen var generellt sett inte lika so-fistikerade som NATO:s motsvarigheter. Laserteknikutvecklingen höll jämna steg med västmakterna och de modernaste vagnarna var utrustade med laseravståndsmätare. Sovjetunionen och flera and ra Warszawapaktsländer modifierade även sina äldre T-55- och T-62-vagnar med laseravståndsmätare. Mikrochipsteknologin för-blev däremot underutvecklad i Sovjetunionen och eldledningsda-torerna brukade tillhöra den föregående generationen även på de nyaste vagntyperna. Förmåga att mäta vind, eldrörskrökning, eld-rörstemperatur och ammunitionstemperatur saknades därför på de sovjetiska stridsvagnarna. Det ska samtidigt framhållas att dessa faktorer antagligen bara ökade NATO-stridsvagnarnas träffsäkerhet med några få procent och det är svårt att bedöma hur mycket detta egentligen skulle ha påverkat pansarstriderna övergripande sett.

En mycket betydelsefull innovation som infördes under 1980-ta-let var tredje generationens hjälpmedel för mörkerstrid. Den första generationen utgjordes av aktiv infraröd belysning och infördes av

75

tyskarna i slutet av andra världskriget. Tekniken vidareutvecklades sedan både i Sovjetunionen och i NATO-länderna. Problemet med denna generation var att stridsvagnar med aktiv IR röjde sig för motståndarens stridsvagnar om de var utrustade med samma tek-nik. I början av 1970-talet ledde USA utvecklingen av den första ge-nerationens passiva mörkerhjälpmedel, vilka förstärkte det knappt märkbara bakgrundsljuset från månen och stjärnorna. Nackdelen med dessa bildförstärkare är att de inte fungerar effektivt när ljus-källorna är mycket svaga eller saknas helt, exempelvis under mycket molniga nätter. Tekniken innebar dock ett stort framsteg för pan-sarförbandets mörkerstridsförmåga och bildförstärkare utgör fort-farande det främsta mörkerhjälpmedlet på många av Rysslands och NATO:s vagntyper.

Värme avslöjar positionUSA ledde även utvecklingen av den tredje generationens hjälpme-del för mörkerstrid i slutet av 1970-talet. Tekniken benämns FLIR (Forward Looking Infrared) eller IRV-sikte och är fortfarande det överlägset mest effektiva eldledningssystemet i mörker. FLIR ut-nyttjar inte bakgrundsljuset som bildförstärkarna gör, utan avlä-ser den IR-energi som målet avger. Ett IRV-sikte avläser värme-skillnaderna mellan ett stridsfordon och omgivningarna. En varm

T-72M2 ”Super Dolly Parton” ur Karpatiska militär distriktet. Vagnen är för-beredd med fästpunkter på chassit och tor-net för att kunna förses med re-aktivt pansar.

76

stridsvagnsmotor avger exempelvis avsevärt mer IR-strålning än den skogsdunge som fordonet kanske försöker dölja sig i. Även om motorn inte är igång brukar ett stridsvagnschassi dra till sig mycket solvärme dagtid och det tar tid innan denna gradvis avtar under kvällen eller natten. Den största nackdelen med IRV-sikten/termo-sikten är de höga anskaffningskostnaderna, åtminstone på 1980-ta-let. Då kostade ett IRV-sikte så mycket som en tiondel av vad en hel stridsvagn gjorde.

IRV-tekniken var i många avseenden lika betydelsefull för pan-sarkrigföringen som radarn var för flygkrigföringen, eftersom stridsvagnarna nu blev ett vapensystem som kunde utnyttjas till fullo dygnet runt. IRV-sikten är inte bara användbara på natten. Alla stridsmiljöer präglas i varierande omfattning av rök och damm-moln, framför allt dagtid, och konventionella optiska instrument hjälper då föga. Med termosikten kan stridsvagnsbesättningarna se genom dimma och rök (både naturlig sådan och rökframkallande hjälpmedel) och även vid klara siktförhållanden utgör dessa instru-ment ett ovärderligt stöd för snabb målupptäckt.

Låt oss illustrera med ett exempel. Ett NATO-förband framrycker mot ett terrängparti där stridsvagnar ur Warszawapakten ligger i bakhåll. De väntande T-72:orna står i väl förberedda och maskerade eldställningar och för en stridsvagn med vanliga optiska sikten är det svårt, för att inte säga omöjligt att upptäcka en T-72 med dess låga profil i tid. För en stridsvagn utrustad med termosikte fram-står terrängen däremot som en enformig massa försedd med glö-dande punkter vilka skvallrar om att något lurar därute. T-72:ornas solvarma chassin och de heta motoravgaserna avger karakteristiska infraröda profiler och NATO-vagnarna kan nu vända situationen till sin fördel. Warszawapaktsvagnarna saknar termosikten och ge-nom att lägga rök kan det framryckande förbandet inleda en has-tig omfattningsrörelse utan att motståndaren ser dem. Trots röken fångar NATO-vagnarna lätt upp T-72:orna i sina termosikten och bekämpar dem i snabb följd genom att skjuta under gång. Den vän-tande jägaren blir nu själv ett lätt byte. Fördelarna med IRV-sikten framkom även i den fiktiva pansarsammandrabbningen i bokens inledning.

77

Framsteg inom pansarkrigföringenUtvecklandet av nya och sofistikerade eldledningssystem var ett av de viktigaste framstegen inom pansarkrigföringen på 1980-talet. Förutom att de möjliggjorde strid på natten och under dåliga sikt-förhållanden utökades även det effektiva stridsavståndet från om-kring 1 000 till 2 000 meter. Sannolikheten att en M1-stridsvagn i rörelse ska träffa ett rörligt mål på knappt två kilometers avstånd är med andra ord lika hög som att en stillastående M60A1 ska träffa ett stillastående mål på knappt en kilometers avstånd.

Warszawapakten hamnade rejält på efterkälken avseende eldled-ningsteknik på 1980-talet och elektroniken låg helt enkelt på en lägre utvecklingsnivå än den som västmakterna hade uppnått. Sovjetuni-onen led också av bristande massproduktionsförmåga när det gällde många avancerade elektronikkomponenter och tvingades prioritera andra vapensystem, exempelvis flygplan och attackhelikoptrar. Av allt att döma förlitade sig de sovjetiska pansartrupperna fortfarande på bildförstärkare som det huvudsakliga mörkerhjälpmedlet un-der kalla krigets sista år och bortförklarade dessa brister genom att lansera ett antal argument i den militära fackpressen. För det första ansåg man att den moderna eldledningstekniken mest påverkade

Denna T-62 ur Berlins fristående stridsvagnsregemente har tjänstgjort i Afghani stan och i likhet med många äldre stridsvagnstyper som T-54A och T-55 har den försetts med ett hästskoformat tilläggspansar runt tornfronten. Den är även utrustad med en laseravståndsmätare ovanpå eldröret. Tilläggspansarets exakta konstruktion är inte känd, men det innehöll förmodligen olika lager av keramiska material varvat med stål. (US Department of Defense)

78

förutsättningarna att föra strid på långa avstånd, det vill säga över 1 000 meter. På kortare stridsavstånd – mellan 500 och 750 meter – hade de konventionella riktinstrument som exempelvis användes på T-55:orna lika hög träffsannolikhet som Leopard 2-vagnarnas av-sevärt mer sofistikerade eldledningssystem. Enligt en tysk studie präglades mer än hälften av alla relevanta terrängavsnitt längs den inomtyska gränsen av skottfält som understeg 500 meter och endast tio procent medgav skjutavstånd på över 2 000 meter. Den officiella sovjetiska slutsatsen var att de begränsade fördelarna med moderna och avancerade eldledningssystem inte motiverade de ökade kost-naderna för att tillverka och underhålla dessa. Fortsatta ambitioner att utrusta sina vagnar med moderna system underströk bara att dessa argument snarare var ett försök att dölja sin teknologiska un-derlägsenhet än allvarligt menade idéer om att enklare eldlednings-system var att föredra.

Robot via eldröretEn av de mest besynnerliga sovjetiska satsningarna på ökad eldkraft var det plötsliga intresset för eldrörsavfyrade och radiostyrda pan-sarvärnsrobotar som AT-8 Songster. Vapentypen påminde delvis om den amerikanska pansarvärnsroboten MGM-51 Shillelagh, vil-ken förekom på stridsvagn M551 Sheridan och M60A2 på 1970-ta-let. När den moderna generationens eldledningsystem blev till-gängliga hamnade dock Shillelaghrobotarna i en återvändsgränd, eftersom systemet både var dyrare och underlägset de nya termosik-tena. Den sovjetiska satsningen var med stor sannolikhet ett försök att kompensera sin underlägsna eldledningsförmåga och att verka på långa stridsavstånd. Problemet var att AT-8 hade en RSV-strids-spets, vilket får anses ha varit ett dåligt val vid en tidpunkt när dessa nästan var totalt ineffektiva mot frontpansaret på NATO:s moderna stridsvagnar. Försök på M1 Abrams hade visat att vagntypen klarade beskjutning med 13,5 cm RSV-projektiler utan att dessa penetrerade tornet och chassit. AT-8 avfyrades från en 12,5 cm stridsvagnska-non och hade lägre penetrationsförmåga. Nyare varianter av M1, ex-empelvis M1A1HA med kompositpansar av utarmat uran, utgjorde ännu hårdare mål.

79

Utbildning av stridsvagnsbesättningar

Stridsvagnsbesättningarnas utbildningsståndpunkt påverkar inte elementen rörlighet och skydd i någon större omfattning. Förmågan att handha och effektivt utnyttja vagnens eldled-

ningssystem och beväpning är däremot ett viktigt utbildningsmål för pansartrupperna. Detta var ytterligare ett område där NATO hade ett betydande övertag, eftersom utbildningen i väst brukade vara avsevärt mer omfattande och krävande än inom Warszawapak-ten. NATO:s stridsvagnsbesättningar förväntades kunna reagera snabbare och med högre precision i en stridssituation än sovjetiska besättningar.

Hur betydelsefullt är det då att kunna behärska vagnens huvud-beväpning i strid? Det har genomförts ett antal så kallade opera-tionsanalyser i syfte att kunna sätta en siffra på detta. Efter Yom kippurkriget 1973 kunde exempelvis en omfattande israelisk-ame-rikansk analys bekräfta den sedan länge etablerade uppfattningen att snabb målidentifiering och tidigt eldöppnande är avgörande fak-torer i en stridssituation. Detaljerna i denna studie var länge hem-ligstämplade, men det finns även en offentliggjord undersökning från Koreakriget som analyserar striderna mellan amerikanska och nordkoreanska vagnar 1950. De amerikanska M4:or och M26:or som upptäckte och bekämpade motståndaren först uppnådde en träffak-tor på 1:16–33, det vill säga att mellan 16 och 33 fientliga stridsvagnar blev utslagna till priset av en träffad amerikansk vagn. Vid en om-vänd stridssituation, när de nordkoreanska stridsvagnarna öppnade

80

eld först, var träffaktorn inte högre än 1:0,5–1,3. Studien kunde fast-slå att den enskilt mest betydelsefulla taktiska faktorn vid ett pan-sarslag var förmågan att upptäcka och bekämpa motståndaren först. Det var också den viktigaste faktorn för att öka truppslagets sam-mantagna stridsförmåga. Förmågan att upptäcka och bekämpa en fientlig stridsvagn först beror i sin tur på två faktorer: effektiv och lätthanterbar utrustning (framför allt eldledningssystem) och välut-bildade besättningar.

Den sovjetiska utbildningen försvårades av fordonens begrän-sade hållbarhet. Framför allt hade eldrören och motorerna kortare livslängd än på jämförbara NATO-stridsvagnar och därför tvinga-des de sovjetiska pansarförbanden ta hänsyn till detta. Besättning-arna fick kortare skjut- och körutbildning för att inte vagnarna

Amerikanska armén utvecklade ett reaktivt pansar för stridsvagn M60A3. Utrust-ningen benämndes officiellt tilläggspansar och bestod av sprängmedelsfyllda modu-ler M1 och M2 avsedda för tornet respektive chassit. Projektet lades dock i malpåse, eftersom man antog att de amerikanska pansarförbanden i Europa enbart skulle bli utrustade med M1 Abrams och det fanns dessutom vissa tvivel över det reaktiva pansarets tillförlitlighet. (US Army APG)

81

skulle slitas i fredstid. En amerikansk vagnbesättning fick exempel-vis avlossa 100–200 skarpa skott årligen under sin utbildning. Även om en del prioriterade sovjetiska pansardivisioner tillät 50 eller fler skott per besättning var det troligen vanligare att besättningarna fick avlossa omkring 20 skott under utbildningen. Huvuddelen av skjututbildningen genomfördes med 23 mm instickspipa, vilket var en användbar metod för att utbilda skyttarna, men som knappast befrämjade samarbetet med den övriga besättningen och ett korrekt pjäshandhavande under stridsförhållanden. Handhavandet av det underkalibriga övningsvapnet kan inte ersätta laddningsrutinerna, stressen och framför allt inte rekylen från en fullkalibrig stridsvagn-skanon under en simulerad eller skarp stridssituation. Hela den process som påverkar vagnens överlevnadschanser i strid reduce-rades till ett orealistiskt övningsmoment. Huvuddelen av bataljons-utbildningen skedde exempelvis med vagnar ur ett enda kompani eller ett särskilt utbildningskompani för att inte slita på de övriga vagnarna.

Tyskt stridsvagnsbefäl ur Bundes wehrs pansarstrids-skola förevisar ammunitio-nen till en Leopard 2. Till vänster en övningspansar-spränggranat och till höger en genomskuren förevis-ningsgranat med pilprojek-til. Pansarspränggranater med riktad strålverkan bör-jade ersättas med pilprojek-tiler redan på 1980-talet inom NATO-förbanden. Re-aktivt pansar och andra ty-per av tilläggspansar höjde skyddsnivån mot RSV-gra-nater på Warszawapaktens stridsvagnar, men de kunde inte stå emot NATO:s nya pilprojektiler. (Michael Green)

82

83

Först vinnerBristen på utbildningstid och ammunition ledde ofta till lägre krav och kvalitet på skjututbildningen. En annan faktor som påverkade denna var den sedvanliga ”fredstidsrötan” i form av officerarnas karriäromständigheter. Förbandsutbildningen var den politiske of-ficerens ansvar och en sådan befattningshavare i ett pansarförband skulle inte komma ifråga för befordran om hans stridsvagnssolda-ter uppvisade dåliga skjutresultat. Soldaterna gick i sin tur miste om ledighet eller andra förmåner om de inte visade framfötterna vid skjutproven. Detta system befrämjade friserade skjutresultat och resultatet blev i praktiken att den sovjetiska armén ställde mycket lägre krav på stridsvagnsbesättningarnas förmåga än vad man gjorde i NATO.

Under ett typiskt övningsmoment förväntades en sovjetisk stridsvagnsbesättning kunna bekämpa en fientlig stridsvagn på maximalt effektivt stridsavstånd inom 60 sekunder enligt följande norm:1 vagnchefen fick tio sekunder på sig att upptäcka och utse målet, laddaren fick order om vilken ammunitionstyp som skulle användas och skytten riktade under tiden med stöd av instrument som laseravståndsmätaren. Besättningen fick ytterligare 20 sekun-der på sig att öppna eld. Effektivt stridsavstånd innebär ett avstånd med 50 procents träffsannolikhet och för att höja denna till över 80 procent krävs ytterligare två skott. Det effektiva stridsavståndet för T-55:ans 10 cm kanon är 1 500 meter och därför övade man att be-kämpa mål på detta avstånd. Besättningarna fick 15 sekunder var-dera på sig att avlossa andra och tredje skottet – hela momentet

1 Faktagranskarens anmärkning: Detta verkar extremt långsamt. För de svenska besätt-ningarna i stridsvagn S var kravet 4 sekunder från upptäckt till eldöppnande.

◀ Pansarkrigföringen i Europa kom redan på 1980-talet att präglas av pan-sarbrytande, fen stabiliserade pilprojektiler som utnyttjar kinetisk energi vid anslag. Den underkalibriga projektilen av utarmat uran är försedd med en driv spegel som släpper när eldröret har passerats. Tysk och ameri-kansk 12 cm ammunition har en hylsa som förbränns när skottet avlossas och efterlämnar endast en liten bottenplatta av metall. (US Army APG)

84

fick alltså ta högst 60 sekunder. Besättningarna bedömdes enligt en femgradig skala där tre betydde ”tillfredsställande”, fyra ”utmärkt” och fem ”enastående”. Bedömningssiffrorna två och ett innebar att besättningen blev underkänd. Den tidigare nämnda benägenheten att frisera de verkliga resultaten ledde följaktligen till att omkring 86 procent av de sovjetiska stridsvagnsbesättningarna godkändes med högsta eller näst högsta betyg.

Särskilda skjutfältDen sovjetiska skjututbildningen genomfördes vanligtvis på sär-skilda skjutfält, sällan i mer verklighetstrogna omgivningar. Vag-narna fick närma sig målen på vägar eller andra jämna underlag men inte genom småbruten eller svår terräng. Eld öppnades från stillastående eller under långsam framryckning på väg. Den sov-jetiska militärpressen uttryckte ibland skarp kritik mot utbild-ningsrutinerna och hävdade att en del förband fuskade genom att de redan visste var målen befann sig vid skjutproven. Skjututbild-ningen med vagnens kulsprutor var också orealistisk till sin karak-tär. Denna var avsedd att lära besättningarna beskjuta mjuka mål som pansarvärnsterrängbilar med robot TOW och normen var att målet kunde bekämpas med tre korta eldskurar (5–7 skott i varje skur) – vilket skulle ha varit en högst otillräcklig eldinsats, särskilt på långa avstånd.

NATO förväntade sig att agera mot en numerärt överlägsen mot-ståndare och därför lade man stor vikt vid förmågan att ta upp strid på långa avstånd och bekämpa målen i snabb följd. Ett viktigt in-slag i utbildningen var den gedigna skjuttävling – Canadian Army Trophy – som kanadensiska armén i Europa hade anordnat för NATO:s stridsvagnsbesättningar vartannat år sedan 1963. Canadian Army Trophy var en sorts olympiska spel i stridsvagnsskjutning och främjade en nyttig tävlingskänsla bland västalliansens stridsvagns-soldater. En segerplats i CAT var en källa till avsevärd stolthet inom det vinnande förbandet och den försvarsmakt besättningen till-hörde. Resultaten i CAT avspeglade inte nödvändigtvis den gene-rella kompetensen bland NATO:s stridsvagnsbesättningar, men de ger en tydlig bild av vilka mål man eftersträvade i utbildningen.

85

Bergen-HohneCAT genomfördes på skjutfältet Bergen-Hohne i tyska Niedersach-sen i juni 1985 och är ett utmärkt exempel, eftersom tävlingen om-fattade vagnar både ur de äldre och nyare fordonsgenerationerna, exempelvis Chieftain och M60A3 mot M1 Abrams och Leopard 2. Målen var 1,90 x 1,60 meter stora för att simulera ett delvis expo-nerat stridsvagnstorn och de deltagande fordonen skulle bekämpa dessa från stillastående och i rörelse på avstånd som varierade från 800 till 2 000 meter. Det snabbaste laget var en M1-pluton ur ame-rikanska armén vilket bekämpade uppdykande mål på i genomsnitt 6,2 se kunder från upptäckt till träff! Abramsvagnarna uppnådde även den snabbaste genomsnittliga tiden för målbekämpning: 10, 2 sekunder. De äldre Leopard 1-vagnarna behövde i genomsnitt 16,1 sekunder för att upptäcka och bekämpa sina mål. Nederländska ar-méns Leopard 2:or uppvisade en på träffsäkerhet på 96 procent (46 träffar av 48 avlossade skott), medan kanadensiska arméns Leopard C1:or var sämst med 71 procent (34 träffar av 48 avlossade skott) – fortfarande ett fullt acceptabelt resultat. Tabellen ger en snabb upp-fattning om deltagarna och resultaten.

Lag/Vagntyp/Tid mellan upptäckt och träff/Antal träffar/TräffprocentUSA M1 Abrams 10,2 s 44–45 93Nederländerna Leopard 2 11,9 s 46 96Västtyskland Leopard 2 11,9 s 42–45 91Västtyskland Leopard 1 16,2 s 45 93Belgien Leopard 1 16,2 s 41 85Storbritannien Chieftain 13,0 s 38 79USA M60A3 14,1 s 37 77Kanada Leopard C1 16,2 s 34 71

Resultaten fortsatte att förbättras i slutet av 1980-talet och bör-jan av 1990-talet (sista tävlingen i Europa genomfördes 1991). Un-der CAT 87 i Grafenwöhr uppnåddes det högsta resultatet nå-gonsin – 22 600 poäng av 28 000 möjliga – av en amerikansk uppgraderad M1 Abrams-pluton från D-kompaniet ur amerikanska

86

8. kavalleriregementets 4. bataljon. Flera andra förband uppvisade också höga träffresultat trots att vädret var uselt och sikten dålig vid detta tävlingstillfälle.

Även om resultaten från dessa tävlingar sannolikt inte var repre-sentativa för NATO i sin helhet visar de att försvarsalliansen lade stor vikt vid besättningarnas förmåga att identifiera och bekämpa mål snabbt. De goda resultaten visar samtidigt att NATO förfogade över avancerad och effektiv utrustning. Sovjetiska T-72:or kan inte avfyra mer än sex i skott i minuten på grund av vagnens automa-tiska laddningssystem. Den amerikanska normen var ett skott var femte sekund eller 12 skott i minuten – dubbelt så hög eldhastighet i jämförelse med den sovjetiska. Utbildningsmålet för besättningarna på M1 Abrams var att ett mål skulle kunna identifieras och beskjutas var 12:e sekund på 2 000 meters avstånd och med 90 procents träff-sannolikhet. De sovjetiska kraven var avsevärt lägre ställda.

Besättningarnas kompetens påverkas även av tillgången och kva-liteteten på utbildningsanordningarna. All modern skjut- och kör-utbildning på stridsvagnar är kostsam och därför genomförs en avsevärd del av denna med hjälp av simulatoranläggningar. Både NATO och Warszawapakten förfogade över stridsvagnssimulatorer, även om kvaliteten på dessa skilde sig åt. Den befintliga dator- och digitalteknikenn på 1980-talet bidrog till utvecklandet av tämligen avancerade och realistiska simulatoranläggningar. Det amerikanska skjututbildningssystemet U-COFt (Unit Conduct Of Fire Trainer) var ett av samtidens mest sofistikerade och var mångfaldigt bättre än de mekaniska anläggningar som hade använts sedan 1950-ta-let. Enligt amerikanska officerare fanns det ett nära samband mel-lan de höga poängen vid CAT-tävlingarna och den realistiska ut-bildningen i stridsvagnssimulatorerna. I Sovjetunionen visade man också ett stort intresse för simulatorutbildning, men anordningarna kom aldrig att uppnå samma kvalitet som i väst, framför allt bero-ende på sämre datorteknologi.

Laser ökar realismUtbildningen av stridsvagnsförare och -skyttar måste ske i samver-kan för att öka den enskilda vagnens stridsförmåga, men den en-skilda besättningens förmåga är av föga värde utan kompetenta

87

grupp- och plutonchefer samt erfarenhet av att operera i förband. Den sovjetiska stridsvagnsutbildningen var baserad på årliga ut-bildningscykler. Grundutbildningen genomfördes under det för-sta halvåret och övergick sedan till övningar på plutons-, kompani-, bataljons- och regementsnivå. Dessa avslutades som regel med öv-ningar på divisionsnivå i slutet av året. Däremot tycktes man säl-lan eller aldrig öva förband mot förband, det vill säga med A- och B-styrkor som agerade mot varandra. Denna metod var mycket vanligare inom NATO, särskilt inom den amerikanska armén, och förfinades med hjälp av nyinförda tekniska hjälpmedel såsom la-sersimulatorer. Simulatorsystem såsom amerikanska MILES (Mul-tiple Integrated Laser Engagement System), brittiska Simfire och det tyska Talissi bidrog till att öka realismen under övningar och stridsmoment. Stridsvagnarna utrustades med lasersensorer (med låg effekt som inte skadade ögonen) som simulerade eldgivning och detektorer. När en stridsvagn träffas av laserstrålen från ett fordon eller pansarvärnsvapen ur motståndarsidan utlöser detektorn en

Stridsutrymmet i en amerikansk M60A1 är tämligen representativt för vagnar ur denna generation: knappt någon elektronik och konventionella optiska instrument. Vagnchefen till höger använder dock en laseravståndsmätare. Jämför denna bild med interiören från en M1 Abrams på sidan 12. (Författarens foto)

88

Interiörbild från en T-62 med typisk 1950-talsteknologi. Fotografiet är taget från vagnchefens plats med skyttens säte nedanför. Reglage och instrument har alltid va-rit mer elementära på sovjetiska stridsvagnar än på de amerikanska, även på denna vagn som tillverkades i början av 1960-talet. (Författarens foto)

89

blinkande varningslampa och inaktiverar den ”utslagna vagnens” laserenhet. Detta möjliggjorde avsevärt mer realistiska övningar mellan förband och enskilda fordon, eftersom deltagarna omedel-bart fick en kvittens på om de hade träffat eller själva blev träffade.

NATO:s förväntningar på sin personal avspeglade sig även i rek-ryteringen av manskapet och andelen yrkesbefäl. Personalen i sov-jetiska markstridskrafter utgjordes huvudsakligen av värnpliktiga och det fanns knappt några fast anställda underofficerare. Den för-måga som uppnåddes under den tvååriga värnpliktstjänstgöringen gick snabbt förlorad när soldaterna återvände till det civila. Utbild-ningen varierade också beroende på befattning. Vissa stridsvagns-soldater, exempelvis föraren/mekanikern och laddaren, erhöll en kort grundutbildning och kommenderades sedan till en division eller ett utbildningsregemente för befattningsutbildning. Vagnche-ferna och skyttarna erhöll som regel en sex månader lång specialist-utbildning innan de kommenderades till sina förband.

En sovjetisk stridsvagnspluton bestod av tre vagnar och endast plutonchefen var officer (löjtnant), inte sällan en universitetsstudent som fullföljde sin obligatoriska men tidsbegränsade tjänstgöring. På många sovjetiska stridsvagnsplutoner utgjordes personalen därför av en fjärdedel soldater med närmare två års erfarenhet medan få el-ler ingen hade längre tjänstgöringserfarenhet än så. NATO-förban-den innehöll däremot alltid en avsevärd andel yrkesunderofficerare vilka tjänstgjorde som vagnchefer.

Höga krav på vagnchefenI slutet av 1980-talet började dock de sovjetiska armémyndighe-terna uppmärksamma dessa brister och inledde vissa reformer. Un-der marskalk Sergej Achromejevs besök på militärbasen Fort Hood i Texas 1988 förvånades de amerikanska värdarna över hans bris-tande intresse för materielen men desto större nyfikenhet på ut-bildnings- och personalfrågorna. Achromejev var uppenbarligen överraskad över det faktum att de amerikanska pansartrupperna hade yrkesunderofficerare med 17 års erfarenhet och var fascinerad över att dessa sergeanter tjänade så bra att de kunde försörja en fa-milj. Marskalken och de övriga sovjetiska officerarna var lika för-bluffade över soldaternas komfortabla förläggningar. En sovjetisk

90

underofficer tjänade alldeles för lite för att kunna försörja en familj ordentligt och det saknades ofta regementsbostäder för yrkesbefäl med hustru och barn.

Stridsvagnskrigföring på taktisk nivå utkämpas i allt väsentligt av meniga och underofficerare och till skillnad från flygbesättningar utgörs vagnbesättningarna huvudsakligen av dessa personalkatego-rier. Inom NATO varierade visserligen praxis från medlemsland till medlemsland, men de flesta föredrog åtminstone i fredstid att be-manna pansartrupperna med yrkesunderofficerare. De avancerade stridsvagnstyper som började införas på 1980-talet och den alltmer komplexa stridstaktiken med samverkande vapensystem ställde hög re krav på vagncheferna än tidigare. Kunskaperna och erfaren-heterna tog längre tid att förvärva och en kår med yrkesofficerare på förbanden säkerställde kontinuiteten. Utan dessa skulle det vara svårt, kanske omöjligt, att uppnå nödvändig spetsförmåga genom noggrann utbildning och hög insatsberedskap i händelse av en väp-nad konflikt. För den sovjetiska armén var det inte möjligt att hålla sig med en yrkesunderofficerskår, eftersom yrkesofficerarnas status och löner var alltför låga.

SammanfattningVilka var då de avgörande skillnaderna i stridsförmåga mellan NATO och Warszawapakten i slutet av kalla kriget? På den taktiska nivån åtnjöt NATO:s stridsvagnsförband betydande kvalitativa för-delar som antagligen skulle ha resulterat i oproportionerligt stora förluster bland Warszawapaktens pansarförband. Warszawapaktens avsevärda numerära överlägsenhet skulle å andra sidan ha motver-kat NATO:s kvalitativa försprång i många stridssituationer. Ett kon-ventionellt krig i Centraleuropa hade inte kunnat avgöras enbart med pansarförband, men stridsvagnar skulle tveklöst ha spelat en framträdande roll. Frågan om truppslagets betydelse måste ses i ett större sammanhang med olika samverkande vapensystem på slag-fältet. Stridsvagnsförbandens förmåga är direkt knuten till flera an-dra faktorer, exempelvis hur effektivt de övriga stridande truppsla-gen och inte minst underhållstjänsten skulle ha fungerat under en väpnad konflikt.

Det är naturligtvis inte möjligt att dra några djupgående slutsatser

91

kring något som aldrig inträffade, men ett antal viktiga aspekter på ämnet har ändå kunnat redovisas i denna studie. I denna bok har det också framgått hur svårt det är att tillämpa relevanta kontroll-åtgärder avseende konventionella vapen. Stridsvagnars betydelse är långt ifrån lika lätt att uppskatta som betydelsen av strategiska kärnvapenrobotar. Ett stridsvagnsförbands effektivitet i krig beror lika mycket på de enskilda besättningarnas kompetens som på ma-terielens kvalitet och andra tekniska parametrar. Skulle exempelvis en västtysk besättning i en T-72:a ha varit sämre på slagfältet än en sovjetisk besättning i en M1 Abrams? Och hur skulle man ha kun-nat avgöra detta när det aldrig utbröt ett krig mellan NATO och Warszawapakten? Om inte annat så verkade dessa osäkerhetsfak-torer uppenbarligen avskräckande ända fram till kalla krigets slut. Warszawapakten verkade ha varit medveten om NATO:s kvalitativa övertag och denna faktor väckte förmodligen ett gnagande tvivel över möjligheterna till en snabb sovjetisk seger under ett konventio-nellt krig i Centraleuropa.