av Lucas Svensson – Fritt efter Oscar Wilde

DORIAN GRAYS PORTRÄTT

av Lucas Svensson – Fritt efter Oscar Wilde

DORIAN GRAYS PORTRÄTTRegi: Emil GraffmanScenografi och kostym: Julia Przedmojska Ljus: Linus FellbomKompositör: Fredrik MöllerLjud: Michael BreschiMask: Maria LindstedtDramaturg: Mia WingeRegiassistent: Henrik JohanssonSufflör: Ulla FränckelPjäsansvarig teatertekniker: Dennis Hedlund, Göran JanssonAttributör: Magdalena KraftScenteknik: Sarah BurchillRekvisitör: Torulf WetterrotBelysningsmästare: Lotta Fogelström, Sara FomanLjudtekniker: Michael Breschi, Johan Ehn, Pontus AnderssonKostymtekniker: Jesper Strömbäck EklundScenografiassistent: Karin LindgrenFotounderlag för målningarna: Marek WieserScenmästare: Alex KaranikasFörste ljudtekniker: Tomas FlorhedFörste belysningsmästare: Maria Ros Palmklint Scenchef: Michael WettergrenProduktionsledare: Per LundgrenProducent: Fanny EnbergVerkställande producent: Eva KassanderProduktionschef: Åsa Lassfolk

Dekor, kostymer och rekvisita är tillverkade i Kulturhuset Stadsteaterns ateljéer.

Utöver den nykomponerade musiken i föreställningen ingår utdrag ur följande verk:The young persons guide to the orchestra – Henry Purcell/Benjamin BrittenSimple Symphony – Benjamin BrittenCarlotta´s Portrait – Bernard HerrmannWedding dance – Viva la MusicaPomp and Circumstance – Edward Elgar

Programredaktör: Fanny BoëthiusFöreställnings- och programfoto: Petra HellbergLanserings- och omslagsfoto: Matilda RahmGrafisk form/Original: Johan Björnsrud/Denita BjörnsrudTryck: Kampanjmakarna/Åtta.45Förlag: Colombine Teaterförlag, StockholmKommunikatör: Sofia Cherif, Evelina BobergPublik och försäljning: Micaela Gillenberg

Av upphovsrättsliga skäl är ljudinspelning och fotografering från salongen ej tillåten.Föreställningen varar ca 2 timmar och 30 minuter inklusive 20 minuters paus.Rökning av örtcigaretter förekommer i föreställningen.Urpremiär den 7 oktober 2016 på Klarascen.

I ROLLERNA:

STATIST:

DORIAN GRAYEMIL LJUNGESTIG

LORD HENRY WOTTONRICHARD TURPIN

BASIL HALLWARDRIKARD WOLFF

BETJÄNT/BUTLERCLAES-GÖRAN LANS

76

En människa rymmer så mycket längtan. Efter lycka, kärlek, skönhet, lust och njutning. Eller efter godhet, rättvisa, jämlikhet och frihet. Är det förenliga önskemål – eller måste man välja? Och vad är meningen med människans existens – att, som hedonisterna hävdar, erfara så mycket lust och njutning som möjligt eller, som pliktetikerna anser att leva i enlighet med de moraliska plikterna? Och vad är konstens uppgift – att vara moraliskt uppbygglig eller att hylla skönheten? Är etiska eller estetiska värden överordnade?

I Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt är Skönheten ideal, det högsta idealet, det mest eftersträvansvärda. Det vackra och de vackra förför och förvillar. En vacker yta skym-mer ett ruttnande inre. Dorian Gray är underskön: »En ung man, ser ut att vara helt och hållet av elfenben – på samma gång ky-lig och het, perfekt«, som Henry beskriver honom. I mötet med Dorian lyckas Basil, en annars tämligen medioker konstnär, skapa ett mästerverk. Förförd av Dorians ungdom och oskulds-fullhet, förälskad i den unge mannens perfekta uppenbarelse blir han förlöst som konstnär.

Också Dorian blir förförd – av sin egen skönhet. Han blir som förtrollad av porträttet, samtidigt grips han av sorg, ja av ett rasande vemod över skönhetens förgänglighet: »Det är så hemskt. Jag kommer att bli gammal, ful. Men den där bilden kommer alltid att vara ung.« Intensivt önskar han att det vore tvärtom, att porträttet åldrades och han, Dorian, finge behålla sin ungdom och sin skönhet. Hur det gick med hans dröm om evig ungdom är bekant. Dorian fick sin önskan uppfylld – men till vilket pris?

TIDEN GÖR MÄNNISKAN TILL FRÄMLING FÖR SIG SJÄLV

98

I Oscar Wildes berättelse konstrueras ett motsatsförhål-lande mellan skönhet och intellektuell verksamhet. Lord Henry, förmögen och cynisk, menar att grubbleri och tänkande gör människan ful. Han hyllar ytan, lusten och njutningen. Endast skönhet räknas – och endast idioter bryr sig om något annat än ytan. Ytan, människans yttersta lager, är det enda vi kan bedö-ma eftersom den är det enda vi kan se – och det vi vill se är ung-dom och skönhet. Henry sörjer själv sin förlorade ungdom: »Det tragiska med ålderdomen är inte att man är gammal, utan att man fortfarande är ung«. Jag delar Henrys sorg, och hans insikt. Jag känner mig fortfarande ung, men du ser en åldrande kvinna när du tittar på mig. Som Simone de Beauvoir uttrycker det i La Vieillesse (1970) / Ålderdomen: »När jag ser mitt namn i skrift, ›Simone de Beauvoir‹, ser jag en ung kvinna framför mig. När jag ser mig själv i spegeln ser jag någon jag inte känner igen.«

En gång var tiden oändlig. I mitt livs begynnelse var tiden evig. Den skulle aldrig ta slut. Nu, när jag har levt mer än hälften av mina statistiskt förväntade 83,7 år ter sig tiden inte längre evig. Den krymper allt fortare. Den är inte längre ett löfte utan ett hot. Simone de Beauvoir resonerar om tidsbegreppet i sin bok om åldrande och tid. De Beauvoir beskriver hur människans förståelse av tiden och attityd till fenomenet har förändrats. I an-tikens Grekland betraktades tid som en kreativ princip. Medan tiden passerar lär vi och minns: vi blir till i tiden. Detta, skriver de Beauvoir, ändrades under medeltiden. Tiden sågs istället som en destruktiv och nedbrytande kraft. Tiden var förfallets och dödens orsak och därmed en fiende. Den fienden lyckas Dorian Gray lura, något vi andra går bet, trots att vi nog försöker.

Man kan nog säga att samtidens människa, när det gäller just den här saken, är fast i ett medeltida tänkande. Tiden räcker aldrig till. Vi har olika små trick för att försöka lura tiden, men hur vi än krumbuktar oss har dygnet bara 24 timmar, året 12 månader och alla sommarlov liksom människoliv tar slut. Livets slut, mitt individuella livs slut, är en insikt som växer sig starkare med varje grått hår och med varje rynka. Åldrandet – tiden – gör människan till en främling för sig själv. Jag känner inte längre igen mig själv.

10

Majoriteten av alla människor reagerar på åldrandet, tidens tand på deras kroppar och liv, med sorg, avsky eller motstånd hävdar de Beauvoir. Jag vågar påstå att Lord Henry delar hennes åsikt. Åldrandet skrämmer mer än döden – och tiden syns mer påtagligt i åldrandet än i döden. »Livet är en lång förberedelse för något som aldrig kommer att hända,« skriver poeten Yeats och det är en tämligen befriande insikt. Det kom-mer aldrig att hända. Det kommer aldrig att börja, livet, ety du är mitt i det. Mer än så här blir det inte. »Släng inte bort dina dagar med att sitta och lyssna på idioter. Kasta inte bort ditt liv på dom gemena, dom vulgära, visa aldrig medkänsla, vår tids falska ideal«, uppmanar Henry Dorian.

Oscar Wilde ställer frågor till oss, och den svåraste är den om hur vi ska leva våra liv. Ska vi lägga vår tid och vår möda på att göra gott och rätt – eller är det blott »ett falskt ideal«? Eller ska vi, som Henry och även Dorian, välja lusten, lasten och det behagliga i tillvaron? Vad är egentligen värt något? Hur ska värdet av mitt liv, min existens, bedömas? Och kan någon an-nan än jag själv säga något om det – om min längtan, min sorg och min glädje?

Hur ska tiden mätas? Hur ska mitt liv mätas? I antal levda dagar? Födda barn? Skrivna artiklar? Undervisade timmar? Kör-da mil? Antal flyttar? Uppbrott? Länder jag besökt? Njutningen jag upplevt eller nyttan jag gjort? Eller handlar det om mel-lanrummen? Projekten som aldrig blev av? Böckerna som inte skrevs? Allt det där som stannade vid en tanke? »Vid en förbe-redelse«, som Yeats, formulerar det. Tiden låter sig inte fångas, oavsett vad vi kallar den och vilka enheter vi mäter den i. Tiden fångar oss och hinner upp oss, var och en av oss förr eller se-nare. Det finns inget evigt liv och ingen skönhet som består. Det är två av de få saker som vi kan säga med viss säkerhet.

Ann Heberlein, författare och teologie doktor i etik

16

I Dorian Grays porträtt gestaltade Oscar Wilde en tids-typ, en på gott och ont attraktiv förebild för en rebellisk ung-dom som fått nog av den viktorianska puritanismen. Både den förtjusta och den chockerade delen av publiken tog för givet att Dorian Gray var ett självporträtt av en man som var känd för att briljera i salongerna med paradoxer och cyniska kvickheter, idealtypen för en utsvävande dandyestet – kort sagt en Dorian Gray. (Snart nog skulle det också sägas att Wilde i slutscener-na föregriper sin egen personliga katastrof, fängelsestraffet för sodomi som knäckte hans hälsa.)

Men författaren ville inte gå med på att verket var självbio-grafiskt; de tre karaktärerna gav bara delaspekter av honom själv. Så här presenterar han dem i ett brev: »Basil Hallward är vad jag tror att jag är; lord Henry vad världen tror att jag är; Dorian är vad jag skulle vilja vara – kanske i ett annat tidevarv,«

Skriver han detta på en tillfällig impuls eller med en avsikt att vilseleda? Ingetdera vore främmande för Oscar Wilde. Men i berättelsens förord tycks han säga samma sak: »Att uppenbara konsten och dölja konstnären – det är konstens mål.«

Å andra sidan säger just Basil, som målat porträttet av den av ungdom och skönhet strålande: Dorian Gray, att han inte kan skälla ut det därför att »varje porträtt målat med någon form av allvar är ett porträtt av konstnärens inre. Ett självpor-trätt. Se på honom. Jag är naken.« Det är lord Henry som får motta det förtroendet, som också är Basils bekännelse att han älskar Dorian, att han är homosexuell. Märkligt nog är båda villiga att yppa sina innersta tankar och passioner för Henry, den man som är denna faustsagas Mefisto och den förstö-rande kraften bakom det onda som drabbar dem. Så det är inför honom Dorian uttalar sin fatala besvärjelse som innebär att han säljer sin själ för evig ungdom, evig lust att leva och njuta – medan porträttet åldras i hans ställe. Och hans önskan uppfylls. Till priset av hans samvete, hans moraliska existens. Han sviker Sibyl Vane, skådespelerskan som älskar honom, och hon tar sitt liv i förtvivlan. Dorian kan inte förlåta henne att

hon sätter livet och kärleken högre än konsten; kärleken gör att hon spelar dåligt och Dorian känner sig utskämd inför sina båda vänner.

Ändå är Dorian djupt kluven i sin inställning. Esteticismen är inte en dogm för honom, som för Henry, utan ett problem. Han är fullt medveten om att hans lastbara och hänsynslösa liv är moraliskt korrupt.

Den moraliska ambivalensen, de oklara gränserna mellan rätt och orätt var ett genomgående tema i 1800-talskulturen. Den gotiska linjen med utgångspunkter i Mary Shelleys Frankenstein och Füsslis bilder, över huvud taget det hemska och groteska som attraktion, ibland med en dragning åt ockultism och satanism. Hoffmann, Goethe i delar av Faust, Poe, Baudelaire och Lautréamont rör sig gärna i den terrängen. Och bara några år före Dorian Gray kom Stevenson med The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, den klassiska berättelsen om person-lighetsklyvning, där den gode doktorn i sin kemisk-medicinska forskning råkar ge upphov till en monstruös dubbelgångare – eller snarare den onda motpol han för alltid sen var samman-länkad med. Wilde läste säkert boken, men troligen med en viss irritation eftersom den låg så nära hans eget projekt.

Vi är mitt uppe i en ny dekadensperiod som på många sätt liknar förra sekelskiftet. Kroppskult och extrem utseende-fixe-ring, subkulturer som »steam punk« och svartklädda »gothare« och satanister – det är trender man känner igen från Wildes retroinriktade värld (även om han aldrig skulle ha satt sin fot på ett gym). Nån gång på 50-talet, när jag första gången läste boken, tyckte jag att den var spännande – det minns jag – men också främmande i den tillkämpade idyll som var Sverige på den tiden.

Idag är det annorlunda. Jag lyckönskar publiken till en ikväll med Dorian Grays porträtt. Det är mycket möjligt att dess bästa tid är nu.

Carl-Henning Wijkmark, författare och litteraturkritiker

Esteten och hans samvete

»Vi är mitt uppe i en ny dekadensperiod som på många sätt liknar förra sekelskiftet.«

LUCAS SVENSSON, f. 1973, är drama-tiker, bosatt i Köpenhamn. Han är utbildad vid Drama-tiska Institutet i Stockholm där han tog sin examen 2002. Åren 2003 till 2010 var han anställd som husdramatiker på Dramaten. Lucas Svensson har skrivit runt 40 pjäser, bland dem kan särskilt nämnas: Fallna från Månen 2002, Le Weekend 2005, Klaus ont Erika 2006, Blottare och Parasiter 2007, Svenskt Landskap med kinesiska detaljer 2008 (alla för Dramaten), De frusna på torget 2005 (Upp-sala stadsteater) Broder Hund 2006 (Teater Galeasen) Park Aveny 2008 (Göteborgs Stadsteater), Informa-tion wants to be free 2011 (Mungo Park, Köpenhamn), Smärtan 2011 (Teater FÅR302 Köpenhamn), Flickan och testamentet 2011 (Radioteatern, efter Gamla testamen-tet), Jalta 2013 (Düsseldorfer Schauspielhaus).

För Stockholms Stadsteater har Lucas Svensson ti-digare skrivit Sympati för djävulen 2005 (ett samarbete med Dramaten), Maria Callas 2010, Olof Palme 2012 och senast Fosterlandet (ett samarbete med Svenska teatern i Helsingfors och Göteborgs Stadsteater).

Lucas Svenssons tidigare samarbeten med regissör Emil Graffman har resulterat i Strömming på Cattelin (Dramaten 2004) samt Fröken Julie (2013) och Hedda Gabler (2015) på Göteborgs Stadsteater.

Lucas Svensson har hedrats med Expressens Hef-faklump (2005) och Ibsenpriset (2009), hans pjäser är översatta till flera språk och har bland annat spelats i Ryssland, Tyskland, Serbien och USA. Våren 2017 är han aktuell med Tove på Svenska teatern i Helsingfors.

HÖSTEN 2016

teaterDEN LÅNGA MARSCHENAv Gunilla Heilborn Urpremiär: 19 augusti

MARATONDANSENEfter Horace McCoys romanPremiär: 25 augusti

MIN KAMPAv Karl Ove KnausgårdDramatisering: Ole Anders Tandberg Nypremiär: 26 augusti

FADRENAv August Strindberg Premiär: 2 september

SVEN WOLLTER OCH EVA BRITT STRAND-BERG SOM ROMEO OCH JULIAEfter William ShakespeareI samarbete med Oberon & Son, Musik i Syd och PER SEPremiär: 9 september

DYLANSÄLLSKAPETAv Dennis MagnussonUrpremiär: 24 september

DONNA JUANITA En musikal fritt efter Hasse och TageAv Erik Norberg och Johanna Garpe Urpremiär: 30 september

KÄRLEKSBREV av A.R. Gurney Premiär: 1 oktober

DORIAN GRAYS PORTRÄTTAv Lucas Svensson fritt efter Oscar Wilde Urpremiär: 7 oktober

STORYDOXEn del av Stockholm berättar16 oktober, 6 november och 12 december.

LEIF – TACK OCH FÖRLÅTAv Lucas Svensson och Leif AndréeUrpremiär: 21 oktober

STOCKHOLM LOVEEn del av Stockholm berättarPremiär i november

MINNESSTUNDAv Alejandro Leiva WengerNypremiär: 10 november

ROMEO OCH JULIAAv William Shakespeare Premiär: 18 november

NATTORIENTERARNAAv Kristina LugnPremiär: 3 december

JAG TROR PÅ DIG ANITAAv Paula Stenström ÖhmanUrpremiär: 9 december

MIO, MIN MIOAv Astrid Lindgren Premiär: 17 december

SKÄRHOLMEN

GULDETAv Charlotte EngelkesUrpremiär 9 SeptemberKommer även att spelas vid Sergels torg

Det här är min historiaAv och med Fredrik Apollo AsplundNypremiär: 17 September

HELA FAMILJENAv Anna VnukUrpremiär: 11 november

Vällingby

EN SAK I TAGETDansteater av Birgitta EgerbladhUrpremiär: 3 september

KICKTORSKENAv och med Alexander SalzbergerVällingbypremiär: 5 oktober

DET HÄR ÄR MIN HISTORIAAv och med Fredrik Apollo AsplundVällingbypremiär: 11 oktober

MEASURED MOMENTSAv Sandra Medina/ BastardproduktionGästspelVällingbypremiär: 9 november

FRI SCEN/Kilen

GRUPPEN KÖPER SIG FRI!Av Elin Söderquist, Bianca Cronlöf och Nina HaberUrpremiär: 17 augusti

Läs mer på kulturhuset stadsteatern.se

MARIONETTEATERN

GRÄSAv Claire ParsonsUrpremiär: 16 september

PAPPER – EN ORDLÖS SAGA OM LIVETAv Bernard CuachardNypremiär: 28 oktober

KLARA SOPPTEATER

EN TRÖST OM HÖSTENAv Adde MalmbergUrpremiär: 2 september

PARKTEATERNSpelar juni, juli, augusti.

Dessutom på höstens repertoar bland annat:Medan vi väntar, Närmare döden, Orfeus och Eurydike.

Läs mer på kulturhusetstadsteatern.se

DANSCOME BACK TO SEE USAv Ina Christel JohannessenPremiär: 12 november

KONST/DESIGNPatti SmithEighteen Stations23 september 2016– 19 februari 2017

HENRIK VIBSKOV TEMPOT.o.m 28 augusti

MODE I SJU AKTERT.o.m. 11 september

LITTERATURINTERNATIONELL FÖRFATTARSCEN

PÅ DJUPET

Release MeTone Schunnesson,Åsa Avdic, Lina Kalmteg, Lina Wolff: 13 september Jens Lapidus: 20 septemberPatti Smith: 24 september Herta Müller: 27 september Linn Ullmann: 27 oktober Don DeLillo: 28 oktober Hélène Cixous: 31 oktober Dmitrij Gluchovskij: 23 november

För samtliga författarsamtalunder hösten 2016 sekulturhusetstadsteaten.se

MUSIKLugn & Riedel: 13 septemberEllen Sundberg: 16 septemberAmadou & Mariam: 17 november

STOCKHOLM JAZZ FESTIVAL Roscoe Mitchell & Kikanju Baku: 8 oktoberMeshell Ndegeocello. 9 oktoberBeches Indian Brew: 16 ok-tober

NISSE LANDGRENS HÖRNAThe Farewell Concert – En hyllning till Bengt Arne-Wallin: 7 oktoberLisa Nilsson: 3 novemberChristmas with my friends: 27 november

KLARA, FÄRDIGA, KONSERT!Jazzoo med Oddjob: 24 septemberSousou & Maher: 8 oktoberLekisjazz med Krokodil-orkestern: 22: oktoberManne gräver ett hål: 5 novemberHand i hand med Kolonien: 19 november

För hela höstens musikprogramse kulturhusetstadsteaten.se

FORUM/DEBATTBattle of Ideas19 november

Möt ministern

Debatt i VällingbyFölj oss på kulturhusetstadsteatern.se

FILMKlarabiografenUr programmet för hösten 2016i, DANIEL BLAKERegi: Ken Loach

LOVE & FRIENDSHIPRegi: Whit Stillman

CAFÉ SOCIETYRegi: Woody Allen

JULIETARegi: Pedro Almodóvar

WIENER-DOGRegi: Todd Solondz

THE FIRST MONDAYIN MAYDokumentär om en avvärldens största mode-tillställningar

REX ANIMATIONFILMFESTIVAL13–16 oktober

PANORAMICAStockholms latinamerikanskafilmfestival 22–25 september

RUMÄNSKAFILMDAGAR28–30 oktober

Spanskafilmfestivalen30 november–3 december

Barnfilm:MITT LIV SOMZUCCHINI

Klassiker:DEN BLÅ FILMENRegi: KrzysztofKieślowski

För hela höstens filmprogram se kulturhusetstadsteatern.se

Med reservation för ev ändringar.

www.kulturhusetstadsteatern.se

teater dans konst/design litteratur musik forum/debatt Film

Stockholms Stadsteater ABSergels TorgBox 164 12103 27 StockholmBiljetter 08-506 20 200Följ oss på:

Facebook Twitter Instagram

SÄSONGEN 2016/17VD och ansvarig utgivare: Benny FredrikssonTeater-scenkonstchef: ANNA TAKANENSTOCKHOLMS STADSTEATER ABEN DEL AV STOCKHOLMS STAD