DAL

Frank Westerman

DODensLEOPARD FÖRLAG

»Ett briljant magiskthistorie berättande.«Sunday Times

I en otillgänglig dalgång i nord­västra Kamerun släcks allt liv den 21 augusti 1986. Babianer, puckeloxar och fåglar faller döda till marken – liksom nära två tusen människor. Inga materiella skador syns, hyddorna är intakta och palmträden vajar i vinden. Vad hände egentligen?

I Dödens dal undersöker Frank Westerman denna mystiska mass­död och leder läsaren genom den djungel av historier som uppstått efter katastrofen. Vilka ord och bilder har blandats med fakta och utvecklats till nya myter? Hur skapas egentligen berättelser?

»Westerman är en mycket skicklig författare och hans berättelser, karak tä­rer och utvikningar är lika fint bearbetade som meka­niken i ett urverk. Han påminner mig om Bruce Chatwin och Ryszard Kapuściński. I likhet med dem har han lyft det jour­nalistiska reseförfattandet till ett briljant magiskt historieberättande.« Sunday Times

»Namnet Frank Westerman står för ett nytt sätt att skriva litteratur.« Frankfurter Allgemeine Zeitung

frank westerman, född 1964, är en av Nederländernas största författare. Hans böck-er har hyllats, prisbelönats och översatts till 15 språk. Sedan tidigare finns Själens ingenjörer utgiven på svenska.

www.frankwesterman.nl

»Varenda historia somWesterman gräver fram ärlysande. Dödens dal är enriktig boksuccé.«NRC Handelsblad

»Det är skickligt genomfört.Här får begreppet litterärsakprosa sin sanna betydelse.«Het Parool

»Ruskigt spännande. En mäster­lig bok. Frank Westerman ärfackbokens herre och mästare.«DWDD

»Dödens dal är den sjunde juveleni Frank Westermans krona;en stor europeisk berättare,en litterär författare.«de Volkskrant

Fra

nk

 Wester

ma

n 

dö

den

s da

l

ISBN 978-91-7343-563-5Författarbild © Keke KeukelaarOmslag: Johannes Molin

www.leopardforlag.se

Dödens_dal_omslagsoriginal.indd 1 2015-06-01 13.42

FRANK WESTERMAN

Översättning av Joakim Sundström

Leopard förlagStockholm 2015

Förlaget riktar ett varmt tack till Nederländska litteraturfonden, som givit stöd till utgivningen

Frank Westerman: Dödens dalLeopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

Copyright © Frank Westerman 2013Ursprungligen utgiven av De Bezige Bij, AmsterdamOriginalets titel Stikvallei Översättning Joakim SundströmOmslag Johannes MolinKartor © Bert Stamkot, kartografiska byrån MAP, AmsterdamSättning RPform, KöpingTryck ScandBook, Falun 2015ISBN 978-91-7343-563-5

Innehåll

Kartor 6

Prolog 9

I Mytdödare 15

II Mytbringare 107

III Mytmakare 203

Tack 310

9

Prolog

Det var tiden för de stora folkvandringarna. Komfolket anlände österifrån. Ingen vet varför de en dag övergav sina bönodlingar och jamsfält. Var det på grund av kameldri-varna från Darfur, som rövade bort kvinnor och barn? Hade flodblindheten börjat härja?

En dag lyfte de upp sina krukor och kärl på huvudet, och sina hackor och förråd med majs och maniok. De började gå, längs med ekvatorn, västerut. Alla kvinnor, unga såväl som gamla, bar ett litet barn i en duk på ryggen. Försiktigt vadande, i en vid båge runt flodhästarna i vattnet, korsade de floden som utgjorde gräns för deras land. Ibland måste de göra ett uppehåll, när någon skulle födas eller begravas, då kunde de andra vila en stund.

På andra sidan floden begav de sig upp i bergen, efter varandra i en lång slingrande rad. Skogen öppnade sig och gav plats för ett bergaktigt savannlandskap, som här och var dolde en bosättning bakom högt elefantgräs. Deras ledare, fonen, skickade med jämna mellanrum ut spanare för att utforska terrängen, krigare utrustade med spjut. Prassel i gräset och onda föraningar fick dem att doppa järnspetsarna i kobragift. Men de bar också med sig kalebasser med palm-vin. Mötte de ett fredligt folk (vilket dämpade trumsignaler klargjorde på långt håll), då lät de kalebassen gå runt och alla log och skrattade.

På Ndopslätten, där det växte gott om rafiapalmer, stötte

10

vandrarna på bamessifolket. Bamessis hövding välkomnade det vandrande folket med stor generositet och erbjöd dem att bosätta sig i hans land. Hur många månar hade de varit på väg? Det var det ingen som kunde säga.

Natten efter deras ankomst lät månen ”dölja sitt ansikte bakom ett bananblad”, något som enligt gamla eklipska-lendrar kan härledas till en total månförmörkelse år 1735. Det året måste komfolket ha slagit sig ner på Ndopslätten. Afrikas hjärta var fortfarande i gott behåll, men portugiser, danskar och holländare hade redan börjat nagga kontinenten i kanterna, som köttätande fiskar. Slavjakten på det ena in-hemska folket efter det andra trängde allt djupare inåt land.

Behövde bamessi förstärkning? Ville de bli fler för att kunna försvara sig? Om det var vad fonen av bamessi hade i åtanke, så verkade han vara inne på rätt väg. Komfolket för-ökade sig och blev talrika. Deras fruktbarhet var enorm, som om de strävade efter att hämta in vandringstidens födelse-underskott. De första tio, femton åren var harmoniska, men därefter började bamessi frukta att deras gäster, som dittills varit i minoritet, skulle komma att utgöra en majoritet. Ett hot. Deras numerära expansion väckte avund hos bamessi, som hela tiden fick rätta sig efter de nya omständigheterna. För att hejda befolkningsexplosionen lät fonen av bamessi slutligen kalla fonen av kom till sitt palats. Sittande på sin leopardpälsklädda tron föreslog han en avfolkningsåtgärd: de båda fonerna skulle bygga varsitt samlingshus och kalla alla sina män till ett möte. När alla var på plats skulle de regla dörrarna och sticka husen i brand.

Gamla och unga, alla deltog i arbetet. Taken bestod av stora bambupaneler som bundits samman i ett rutmönster med sisaltråd och täckts med torkad vass. Vid invigningen skockade männen ihop sig i de nya husen, ovetande om vad som väntade dem. Båda fonerna tände eld på sina bygg-nadsverk med facklor, och offrade på så vis sina söner för

11

stammens överlevnad. En dyster men nödvändig offereld flammade upp. Gnistor sköt i höjden, och knastret från lågorna blandades med männens kvidanden.

Märkligt nog hördes inga skrik från bamessis sam-lingshus, trots att även det lades i aska. Där hade männen emellertid undkommit elden via en dold bakdörr.

Fonen av kom drog sig tillbaka i palmskogarna, utom sig av raseri över förräderiet. Han sjöng den ena sorgesången efter den andra och försjönk i djupa tankar. Hans syster Nandong var den enda som besökte honom, och för henne berättade han om sin plan att hämnas sitt folk. Han skulle hänga sig. Ingen fick skära ner och begrava honom.

”En dag kommer en pytonorm att uppenbara sig”, sa han. ”Följ den. Vila där ormen vilar. Slingrande på marken kom-mer jag att leda er till landet där mitt folk ska bo.”

Fonen hängde sig från en trädgren. Det dröjde inte länge innan blod och galla droppade från hans fötter. Kroppsväts-korna bildade en pöl, pölen blev en damm och dammen blev en sjö. Larverna som kröp fram ur kroppen föll mätta ner i vattnet och antog en ny skepnad, de blev fiskar.

En bamessijägare som utforskade den nybildade sjöns stränder var den förste som upptäckte fiskarna. Han un-derrättade sin fon. Vattnet glittrade inte bara av solljuset, det skvätte och skvalpade av fiskarnas stjärtfenor. Sedan de kungliga rådgivarna hade slutit sig till att sjön var gynnsamt stämd, förkunnade fonen en allmän fiskedag. Alla pojkar och män samlades med korgar på stranden. På ett tecken från fonen vadade de ut i sjön och började ösa vilt med sina korgar. De visste inte att hämndens timme var slagen. Från stranden hördes barnens glada tillrop, men mitt i allt tumult och plaskande höjde sig sjön ur sin bädd, vattnet förångades och imman slukades av ett hål i jorden, tillsammans med alla bamessifiskare.

Strax därefter kröp en pytonorm fram ur snåren. Nandong

12

och de stammedlemmar som delade hennes öde samlade ihop sina saker och följde efter den gulsvarta ormen. Den här vandringen varade inte lika länge som den första. När det decimerade komfolket efter två månvarv kom fram till en fårad, majestätiskt utskjutande bergsrygg, såg Nandong pytonormen försvinna ner i ett hål i marken. På den här platsen lät hennes son Jinabo I resa ett palats. Det här var år 1775.

Det muromgärdade konungasätet, uppbyggt av lerblock – med tempel, forum och haremshyddor – blickar i avskildhet ut över komfolkets land: en handfull gröna dalar beströdda med blå sjöar.

13

GÅTFULLA DÖDSFALL DRABBAR AFRIKANSK DALGÅNG

YAOUNDÉ, den 25 augusti 1986 – I en avlägsen dal i Västkame-run har minst 1 200 människor omkommit av en ännu så länge okänd anledning.

Tragedin ägde rum i Nyosdalen, drygt 300 kilometer nordväst om huvudstaden Yaoundé, under natten mellan den 21 och 22 augusti.

De flesta av offren tycks ha dött i sömnen. Några spår av materiell ödeläggelse finns inte. Däremot har djur av en mängd olika arter påträffats döda, bland annat kor, fåglar och insekter.

Radio Kamerun uppger att räddningsarbetare utrustade med gasmasker och syrgastuber försöker nå det drabbade området.

Hundratals skadade har under tiden förts till ett sjukhus i staden Wum. En behandlande läkare beskriver symtomen som ”blåsliknande abscesser” och ”tecken på kvävning som genom strypning”.

Kvällen den 21 augusti hördes en explosion vida omkring i området. Ögonvittnen berättar att det klara vattnet i den när-belägna Nyossjön färgades rött sedan en plötslig vindby piskat upp enorma vågor.

För två år sedan, den 15 augusti 1984, omkom 37 plantagear-betare vid Monounsjön, cirka 100 kilometer sydost om Nyossjön. Inte heller i det fallet känner man till vad som orsakade dödsfal-len. (BBC, REUTERS)

iMytdödare

17

1.

Den 7 december 2010 hade jag ett avtalat möte som aldrig blev av. Enbart för den sakens skull hade jag kommit till Paris, med förhoppningen att det här mötet skulle utgöra början på den här historien.

På vägen dit, när jag satt på tåget som rusade fram över de nordfranska slätterna, slog jag upp tidningen. Min blick fastnade på en närbild av solen, tagen av NASA. Ur klotet sköt en långsträckt gulorange solflamma, ”ett eldutbrott som kan orsaka störningar i datatrafiken på jorden”, men som – i vanlig ordning – inte åstadkom så mycket som en krusning på ytan i kosmos.

Ute förlöpte dagen utan sol. Det hade förutspåtts snö, och den kom också. De första flingorna föll när jag klev ut på perrongen på Gare du Nord – den bakre delen av snabbtåget fick inte plats under överbyggnaden. När jag något senare kom fram till hotellet hade Paris förvandlats till en snötäckt juldekor, förtrollande vackert upplyst, om än mindre tjusigt på nära håll. På trottoarerna och trapporna till metron låg slaskig blötsnö. Folk hade bråttom på gatorna. En virvel av röda bromsljus skruvade sig fast på Place de la Concorde. Jag passerade en av BNP Paribas filialer och såg, bortsett från en handfull småfrusna besökare, inget som tydde på liv och rörelse utöver det vanliga. Det här var anmärkningsvärt med

18

tanke på att den 7 december 2010 var dagen för en sedan länge planerad bankrusning. Under parollen Den andra franska re-volutionen! skulle tiotusentals Facebookanvändare i dag sätta det internationella bankväsendet i gungning genom att ta ut pengar samtidigt. Det var inte Bastiljen som skulle stor-mas, utan stadens bankomater. Om initiativtagarna bakom bankrusningen fick som de ville skulle folket i dag jämna dessa maktens pelare med marken. ”Utan våld. Enkelt!”

Jag hade ingenting emot folkliga uppror, men det var inte därför jag hade kommit hit. Jag var här på grund av bergssjöarna i Kamerun och deras förmåga att sprida död och fördärv. Många år tidigare, år 1992, hade jag gjort ett radioreportage om det här fenomenet. Resultatet, fyrtiofem minuter ljud, sånger och samtal, var en ögonblicksskildring. Eller, som jag såg det nu: en förstudie. Explosionen hade tystnat, liken var begravda, men någon slutgiltig förklar-ing fanns det ännu inte. En arton kilometer lång sträcka av dödsdalen i Nyos var fortfarande en förbjuden zon som övervakades av armén – vilket innebar att berättelserna om vad som hände där år 1986 hade kunnat fortplanta och för-grena sig ostört i mer än tjugofem år.

På väg till mötesplatsen tog jag ut pengar. Ett träfår vid entrén skulle göra det lätt för mig att känna igen restau-rangen där vi stämt träff klockan åtta på kvällen. Den låg vid ett torg i skuggan av basilikan Santa Clotilde och hette Le Basilic.

Fåret var där.

2.

Det här är vad jag redan visste:På morgonen måndagen den 25 augusti 1986 slår Haroun

Tazieff på radion i sin lägenhet på Quai de Bourbon 15 i Paris. I den tidiga ottan lyssnar han på nyheterna. Varje

19

timme sedan nyhetsbulletinen klockan ett på natten har man sänt ett inslag om ”minst 1 200 döda” i en dal i västra Kamerun. Offren låg av allt att döma och sov när de över-raskades av en giftig ånga, som förmodligen sprungit fram ur en bergssjö – le lac Nyos – den 21 augusti.

En stund senare ringer telefonen. Haroun Tazieff svarar och får Agence France Presse på tråden. Den tjänstgörande reportern ber honom kommentera den mystiska katastrofen. En explosion har hörts, en sjö har ändrat färg och plötsligt har ett mycket stort antal människor och djur omkommit.

Tazieff säger utan minsta tvekan att de har kvävts i ett moln av koldioxid, gasen som finns i vår utandningsluft.

”Le gaz toxique est du gaz carbonique”, selon le vulcanologue français Haroun Tazieff.

Så står det i AFP-meddelandet som på måndag mor-gon klockan 08.49 går ut över hela världen. Den franska nyhetsbyrån har hunnit först. Reuters och AP, nyhetskon-kurrenterna, är fortfarande upptagna med att pussla ihop de få fakta som finns; AFP rapporterar redan om händelsen.

Koldioxid, förtydligar Haroun Tazieff, är en och en halv gånger tyngre än luft. Frigörs ren koldioxid så rinner den ut över marken, där den precis som vatten söker sig till den lägsta punkten. När han en gång befann sig på en expedition i Kongo blev han själv översköljd av en sådan där osynlig koldioxidvåg och drabbades ”bokstavligen av en knockout”. Den som inte omedelbart tar sig ur gasansamlingen dör kvävningsdöden, med den enda trösten att döden är smärtfri.

Så har världens mest namnkunnige vulkanolog alltså gjort sitt öppningsdrag. Den 72-årige Haroun Tazieff trycker på klockan och inleder ett parti snabbschack med sina kolleger inom området.

20

3.

Åtta tidszoner öster om Parismeridianen rattar Haraldur Sigurdsson in BBC WORLD på sin världsmottagare. Från 2 800 meters höjd tittar han ut över Javasjön. Sigurdsson, 47 år och rågblond, sitter utanför sitt tält på krönet av Tam-bora i den indonesiska övärlden – en islänning i tropikerna. När han får höra nyheten från Kamerun blir han alldeles utom sig. Sigurdsson säger sånär åt sina bärare att packa ihop all utrustning och bege sig ner mot kusten. Det har redan börjat skymma. Tidigast onsdagen den 27 augusti skulle han kunna ta en båt till Bali. Från Bali går det flyg. Han räknar ut att han behöver minst en vecka för att ta sig till katastrofområdet. Men det är förspillt adrenalin som pumpar i hans kropp: han är bunden vid sitt kontrakt med Rhode Island University.

Under kvällen övergår hans upphetsning i ilska, och när ilskan har lagt sig infinner sig förtreten. Haraldur Sigurds-son, den ende västerländske vetenskapsmannen som anser sig kunna förklara de kamerunska sjöarnas dödliga griller, sitter fast på Sumbawa i Indonesien.

4.

När Haroun Tazieff har svarat på AFP-reporterns frågor, rakar han sig med tvål och vatten. Den här stunden framför spegeln hör till hans fasta morgonritualer. I och med att Tazieff fram till för fyra månader sedan ingick i den franska regeringen, som statssekreterare för katastrofbekämpning, har han fortfarande mycket nära till makten. Direkt efter rakningen tar han kontakt med utrikesministeriet på Quai d’Orsay på Seines södra strand.

Den franska diplomatin har varit verksam ända sedan

21

helgen. På kvällen lördagen den 23 augusti tog den kameruns-ke armégeneralen Roger Vanni kontakt med militärattachén vid franska ambassaden i Yaoundé och informerade honom om att allt liv hade dött ut i en dal i den nordvästra delen av landet. Eftersom ambassadören är på semester dröjer det sedan ett dygn innan denna information vidarebefordras i ett kodat meddelande med beteckningen immédiate.

Hela Frankrike har sommarledigt. Inte desto mindre vidtas åtgärder på en rad olika ministerier från och med söndagen den 24 augusti.

– En deltagandeyttring måste formuleras och framföras till offrens efterlevande i den före detta kolonin.

– Ett konkret hjälperbjudande måste läggas fram, såväl i form av franska franc som nödvändig materiel (gasmasker, har Yaoundé låtit meddela, eller med general Vannis ord: ”utrustning som behövs för att kunna beträda terrängen”).

– Ambassadören måste hämtas tillbaka från sin semester-adress i Aurillac.

Utan att tveka omdirigerar armékommandot i Paris en militär enhet (ingenjörsstyrkor med en tankbil full med diesel, samt ett antal sambandsofficerare) från förläggnings-orten i Centralafrikanska republiken till katastrofområdet i Kamerun.

Under tiden ser Haroun Tazieff till att en av hans trognaste och mest pålitliga medarbetare, en vulkangasexpert med smeknamnet Fanfan, får plats på samma plan som återbör-dar ambassadören till beskickningen i Afrika. De ger sig av samma dag i ett åttasitsigt militärplan av typen Mystère 20.

5.

För att kunna lyssna på kassettbanden med mitt radiorepor-tage från 1992 (jag hade sparat två: ett med en grovklippning av materialet och ett med själva programmet) måste jag först

22

digitalisera dem. Först därefter kunde jag höra klara och tydliga röster från 1900-talet ur min uppspelningsapparat från 2000-talet. En sång framförd av en klass föräldralösa skolbarn från en av flyktingförläggningarna i Nyos gav mig kalla kårar. De hade stått uppställda som en riktig kör, med de minsta längst fram. Vad hade det blivit av dem?

På minut 18 hör jag mig själv prata med ”Hasan den odödlige”, en handlare i okylda köttvaror. No man can kill me, säger Hasan och slår sig själv på bröstet för att visa hur bullet proof han är. Hasan berättar att han överlevde Biafrakriget i Nigeria och Nyoskatastrofen som flykting i Kamerun. ”Hasan är odödlig”, ropar de omkringstående på markna-den.

Fragmentet är sammanklippt med en suck från en av vetenskapsmännen: ”Någon samlad och saklig ögonvittnes-skildring lär det inte gå att få.” För de utländska experterna som kommer och tar mark- och vattenprover är Afrika en tillfällig dekor och de överlevandes berättelser: couleur locale.

”Massa”, säger en kvinnlig grönsaksförsäljare. ”Det här är Mawes hämnd.” Hon berättar att guden Mawes härskar över dödsriket på sjöns botten, där han vakar över ett py-tonormsägg som alltid måste hållas fuktigt. Men eftersom det inte offrades tillräckligt åt honom blev han arg och slog sönder ägget – därav det outhärdligt stinkande molnet som kvävde allt som andades: ägget var ruttet!

”Den där sjön som vi åker förbi nu låg inte där förut”, hör jag minibussens purunge chaufför säga under minut 38. ”Den har flyttat på sig.”

”Flyttat på sig?””Ja, tidigare låg den nere i dalen. Men nu har den klättrat

upp.””Är det sant?””Det sägs så.”

23

”Men hur är det möjligt?””Hur ska jag veta det?”

6.

Under ”myt” anger ordboken Van Dale ”sägen om män-niskor och gudar” som första definition. En myt är också (betydelse 2): ”fabel; – ovederhäftigt prat: det är bara en myt. Och 3: ”En för sant hållen men ogrundad föreställning om en person, en sak eller ett sakförhållande.”

Ordet ”myt” härstammar från grekiskans mythos och stod ursprungligen för ”det som sägs”, ”den muntliga berättel-sen”. Jag förmodar att varje berättelse en gång måste ha börjat som ett förundrat utrop (”Hur ska jag veta det?”). Myten (”Det sägs så”) följde flera år eller generationer senare.

7.

Genom att sätta François ”Fanfan” Le Guern på planet till Afrika, placerar Tazieff ut en framskjuten bonde på fältet. Hans brådska är förståelig: ju färskare spår av utplåning, desto bättre möjligheter att fastställa händelseförloppet. Dessutom brådskar det för att ligga konkurrenterna steget före. Den som gör en upptäckt i den vetenskapliga världen, kommer endast att skörda framgångar om han eller hon är först med att få sina resultat publicerade i en erkänd tid-skrift. Den som kommer tvåa, trea, fyra och femma efter att ha erhållit samma resultat i oberoende undersökningar höjer bara segraren till skyarna. Och även det här hör till spelreglerna: när François Le Guern når fram till den av-lägsna dalen finns ”equipe-Tazieff” på plats, och således är även Tazieff där. Att mästaren själv fortfarande befinner sig i Paris har ingen betydelse i den här kapplöpningen. Det

24

gäller att komma, se och publicera – och det sistnämnda kommer att ske under hans namn.

I Storbritannien, Schweiz, Nya Zeeland, Japan, Tyskland och på Hawaii – överallt ägnar sig toxikologer, biologer och vulkanologer åt att packa sina resväskor. I Pisa, Italien, ber professor Giorgio Marinelli sin sekreterare att boka tre platser på nästa flyg till Kamerun. Marinelli, en ungkarl med håret kammat snett över hjässan, är petrolog, expert på bergarter. Sätter man honom i strålkastarljuset så krymper han i stället för att blomstra. Inte desto mindre åtnjuter han stort anseende bland geologer. Hans farfar var en tidig kartograf i Abessinien, och tack vare hans goda namn kunde sonsonen – med kejsar Haile Selassies personliga välsignelse – träda i hans fotspår. Tillsammans med Haroun Tazieff utforskade han 1967 och 1968 en vulkankedja i norra Etio-piens öken.

”En levande uppslagsbok”, med de orden hade Tazieff prisat honom en gång. Han kallade honom också: ”Den trognaste av trogna.”

Men på 1970-talet sade Tazieff en dag upp vänskapen. Han gjorde det i en intervju, och han uppgav även anled-ningen: med tiden hade Marinelli börjat bli avundsjuk på den medieuppmärksamhet som kom Tazieff till del. ”Den avundsamheten, tillsammans med hans överdrivna chau-vinism, har fått mig att sätta punkt bakom tjugofem års vänskap och fruktbart samarbete med den store petrolog som Marinelli var.”

Var. I imperfekt framstår uttalandet som något av en förbannelse, som om Tazieff i ett enda andetag kan skjuta hela hans karriär i sank. Men nu, den sista veckan i augusti 1986, går det rykten om att Marinelli förfogar över en låda med sändningsutrustning som kan skicka data via satellit till institutionen i Pisa. Och att han och två assistenter är på väg till Nyos.

25

8.

I Kamerun är augusti regnperiodens blötaste månad. Bortom de asfalterade vägarna går det inte längre att ta sig fram. Den enda vägen till katastrofområdet, den mer än trehundra kilometer långa Ringroad, är en säsongsväg: de svagaste sträckorna spärras av med bommar under regnpe-rioden. RAIN GATE AHEAD står det att läsa en god bit innan man kommer fram, med alternativet CLOSED eller OPEN. Ett kamerateam från statstelevisionen, på väg i en brun Chevrolet med fyrhjulsdrift, fastnar i leran.

Televisionen, själva företeelsen, gjorde sitt inträde i Ka-merun året innan, det vill säga 1985. Varje vecka sänder man program från torsdag till och med söndag.

9.

Från min egen resa år 1992 hittade jag min tejpförstärkta Michelinkarta över Afrika, och dessutom en gammal CAR-TE DU CAMEROUN/MAP OF CAMEROON.

Afrika som helhet ger ett kaxigt intryck på kartan, som om hela kontinenten bröstar upp sig, trots att alla vet att den breda bringan består av idel ökensand från öst till väst. Kamerun ligger i armhålan, den kvalmigaste delen, där allt är fuktigt, varmt och grönt. Landet är uppkallat efter rä-korna – camarão – som den portugisiske sjöfararen Fernão do Pó fann rikliga mängder av i en flodmynning i Biafrabukten år 1472.

Under århundradena som följde, då den större delen av kustlinjen blev kartlagd, stod det klart att inbuktningen av Afrika passade in väldigt väl, lite för väl för att kunna vara en ren tillfällighet, i utbuktningen av Sydamerika på andra sidan Atlanten. De båda världsdelarna såg ut att vara skärvor

26

av samma vas. På 1700-talet ponerade en tysk teolog att syndafloden hade slitit dem isär, men andra tyskar, Alexan-der von Humboldt (på 1800-talet) och Alfred Wegener (på 1900-talet), lade fram en mer övertygande förklaringsmo-dell med jordplattor som rör sig. Till den här teorin hörde en flytande jordkärna, ”konvektionsströmmar” av magma på vilka delar av jordskorpan driver, och brottlinjer som på ytan framträder som vulkankedjor. En av dessa brottlinjer är Kamerunlinjen. På kartan bildar den en rak punktlinje av vulkaner ute till havs (Annobón, São Tomé, Príncipe, Bioko), i rät vinkel mot Afrikas armhåla. Den tjockaste punkten är Kamerunberget: en koloss på 4 070 meter all-deles intill atlantkusten, som i snitt får ett utbrott en gång per mansålder.

Befolkningen som bor på den här aktiva vulkanens slutt-ningar brukade offra sina albiner till eldguden. Ännu under utbrotten år 1909 och 1922 band de fast dem levande vid pålar som de stack ner som cocktailstickor i det långsamt framvällande lavaflödets väg.

10.

Jag tycker om historier. Sanna, sannolika och fantastiska historier. Som författare planterar jag då och då en ny historia i skogen av de redan existerande. Idén till den här boken kom till mig Darwinåret 2009, då Teylers Museum i Haarlem involverade mig i en utställning kring två legen-dariska fartyg: Noas ark och Darwins Beagle. Den första stod symbol för myterna i Skriften, den andra för den ve-tenskapliga sanningen.

”I den sista salen målar vi upp en dramatisk scen”, lovade utställningsintendenten. ”Där sjunker arken efter att ha rammats midskepps av Beagle. Vad tror du om det?”

Jag kunde se bräschen i skrovet framför mig. Men senare

27

tänkte jag: Noas ark har inte ens varit i närheten av att förlisa till följd av de upptäckter som Darwin gjorde under sin resa med Beagle. Den omöjliga berättelsen om hur människor och djur överlever på ett svallande, världsomspännande hav talar helt enkelt starkare till fantasin än den unge Darwins studieresa. Vid det laget då ett barn får utvecklingsläran förklarad för sig, har det redan sett en hel armada av Noas arkar passera revy – i böcker och filmer eller som byggsatser från Lego och Playmobil. Fantasier har en benägenhet att nästla sig in i verkligheten och blir lätt en del av den. Hotell utan rum 13. Horoskopet i tidningen. Överallt i världen närs barn med mat, välling och sagor.

När jag var liten fick jag gång på gång höra, så som Moseböckerna beskriver urhistorien, att ormen i paradiset förde synden till världen. Hur då? Genom att lura Eva att äta av den förbjudna frukten på kunskapens träd. Senare, som vuxen, började jag betrakta alla religioner som mytiska berättelser vars Du skall och Du skall icke inverkar på flera miljarder människors liv – så till den grad att vissa skär i sitt eget kött.

Vilket slags djur gör så? När det gäller livsfrågor så förlitar sig större delen av världens befolkning hellre till fiktion än fakta. Människor är djur som berättar historier för varandra; vi berättar skrönor för varandra på löpande band, och såvida vi inte tror på dem bokstavligen, så ger vi dem ändå en viss betydelse. Som om vi frivilligt burar in oss bakom vår egen diktnings galler.

Jag frågade mig var de hade sitt ursprung, de där myterna som äger en sådan kraft att de blandar sig med verkligheten. Började de i litet format? Hur gick det till?

Då slog det mig. Jag tänkte tillbaka på dödsdalen i Kame-run och tyckte mig kunna se en idealisk försöksuppställning för det jag ville veta. Grundförutsättningarna lämpade sig nästan kusligt väl för att undersöka hur historier knoppar

28

och spirar. Allt finns där. Nyosdalen är en översiktlig och begränsad bit av jordytan. Den 21 augusti 1986, vid nymåne, hörs en explosion mellan klockan nio och tio på kvällen. Det här är min timme noll, ursmällen som allt börjar med. När solen går upp är det knäpptyst – till och med syrsorna har slutat sjunga. Inte minsta livstecken går att förnimma från dalens botten. Först därefter börjar ljudet av mänskliga röster svälla igen; under de dagar, månader och år som följer hörs människor prata, klaga, tvista, spekulera och fabulera om dödsdalen.

Jag vill försöka dela upp allt, eller åtminstone det mesta som har sagts och skrivits om det, i enskilda fragment. Ge-nom att nysta upp alla trådar ur härvan hoppas jag kunna utröna vilka ord som har fogats ihop med befintliga fakta, och hur de har flätats ihop till meningar, metaforer och berättelser.

Ett kvarts århundrade är kanske för kort tid, jag förväntar mig inte att en rik och fullödig ”dödsdalslegend” ska ha uppstått på tjugofem år. Men en sak måste vara möjlig: att iaktta hur nya, mytiska historietrådar börjar gro och växa.

11.

På Boulevard Montmartre hade snösörjan smält bort, det droppade fortfarande från alla träd och balkonger. Jag kände mig lite duven från kvällen innan, då jag skulle ha träffat Haroun Tazieffs son. Han dök aldrig upp på restaurangen med fåret.

Tätt intill fasaden och skyltfönstren stod en kö som efter några tiotals meter försvann in i den glittrande entrén till Musée Grévin. Eftersom jag hade ett möte i det här vaxka-binettet, behövde jag inte ställa mig längst bak. Véronique Berecz hälsade mig välkommen utanför vaktrummet och lät genast undfalla sig vilken fantastisk man Haroun Tazieff

29

var. Vi klev in i tjänstehissen som skulle ta oss till hen-nes arbetsrum våningen ovanför detta parisiska ”Madame Tussauds”. Hisskabinen var så trång att vi stod buk mot buk, med frånvända blickar och andan i bröstet. När vi hade krånglat oss ut frågade jag henne vad det var som gjorde Tazieff så fantastisk.

”Jo, vet ni vad det är”, sa hon, samtidigt som hon slog sig ner bakom skrivbordet. ”Som barn läste vi Jules Verne. Ni känner väl till Jules Verne?” Hon räckte mig ett visitkort – Véronique Berecz visade sig vara chef för pressavdelningen. ”Till jordens medelpunkt”, fortsatte hon. ”Så fantastisk, så fantasieggande. Vi drömde om sådana äventyr, och han, Haroun Tazieff, upplevde dem.”

År 1985, tio månader innan Nyoskatastrofen, hade Tazieff fått sin avbild i Musée Grévin. I min daterade stadsguide till Paris stod det att hans gestalt intog en hedersplats på röda mattan vid biljettkassan: Haroun Tazieff hälsar er välkommen vid foten av ett eldsprutande berg och bjuder in er i pelarhallen som är ornamenterad med bladguld och marmor. Jag hade gärna velat se allt det här, men nere i entrén, i vestibulen beklädd med röda tapeter, fanns det inga statyer överhuvudtaget. På väggen hängde bara två skrattspeglar, en som lade till och en som drog ifrån några kilo.

”Vårt museum speglar aktualiteten”, sa Véronique Berecz när jag undrade över Tazieffs frånvaro i entrén. ”Det är inget panteon för illustra personer som har gått ur tiden.”

Hon började berätta hur mycket Tazieff hade glatt sig åt att bli en del av Musée Grévins utställning på den tiden det begav sig. Enligt Véronique njöt han av sittningarna i skulp-törens ateljé. De hade mätt statssekreteraren/vulkanologen från topp till tå. Skallens form, käkarnas bredd, hur mycket öronen stod ut. Med hjälp av en låda full med konstgjorda ögon avgörs regnbågshinnornas nyans. De var gråblå. Håret som återstod: tunt och grått. Haroun Tazieff hade låtit sig

30

mätas precis som när antropologer ända in på 1970-talet mätte pygméer och papuaner. Under tiden berättade han om sina expeditioner, med Véronique och hennes kolleger som andäktiga lyssnare.

”Han var väldigt trevlig och tillmötesgående, och han var stolt över att ha blivit utvald.”

Jag frågade om Tazieff fäste större vikt vid att avbildas som vaxstaty än andra berömdheter.

”Ja”, svarade pressdamen med bestämd röst. ”Han före-drog det här framför en officiell utmärkelse.”

”Tror ni det, eller sa han det?””Det sa han.”Veronique visade mig ett ark med fältanteckningar, som

han hade skänkt till museet. Ur mappen fiskade hon också upp en handskriven gästlista som Tazieff hade samman-ställt inför den festlighet som skulle äga rum i samband med avtäckningen av vaxstatyn. Jag ögnade igenom listan, tills blicken fastnade på en rad:

M. et mme F. Lavachery, 5 Rue du Zodiac, Bruxelles.

Jag visste vilka de var. F stod för Frédéric, Tazieffs son som jag hade suttit och väntat på förgäves, och som sedan en tid tillbaka förestod kansliet för ”Centre Haroun Tazieff” från en avkrok i närheten av Loires källor.

Tydligen bodde han i Belgien år 1985. Véronique kände dock inte till någon son. Hon kunde

inte dra sig till minnes att det förutom France Tazieff, Ha-rouns fru, fanns några familjemedlemmar närvarande vid avtäckningen. Samtidigt som hon berättade det, räckte hon mig en plastficka med diabilder av Tazieffs dubbelgångare.

Jag höll upp diorna mot ljuset och såg en kakiklädd man som satt med penna och papper i beredskap, framåtböjd som Tänkaren av Rodin, fast med blicken höjd. Under kängorna:

31

pimpsten och aska. På marken låg också en värmeavvisande aluminiumdräkt. Det grova ansiktet var solbränt, munnen var rak som ett streck, men tack vare krusningen i mungi-porna såg han inte barsk ut.

”Och var är statyn nu?” ville jag veta. Den hade monterats ner vid den stora ombyggnationen

år 2001 och sedan aldrig återvänt.”Så då ligger han här nere i källaren någonstans?””I vårt magasin i utkanten av Paris”, rättade Véronique.

Huvudena, förklarade hon, avlägsnas sakkunnigt från krop-pen – de får ett särskilt emballage, vid sidan av den avlånga lådan för resten av kroppen. Även händerna var konstverk som krävde specialbehandling. Jag såg en källare framför mig med mängder av hattlådor travade på varandra, och i dem, på en bädd av träull, huvuden och händer tillhörande före detta kändisar. Jag frågade om det hände att en vax-figur plockades fram ur gömmorna igen för en storslagen återkomst.

”Det är därför vi sparar dem”, svarade min värdinna, ”men i praktiken sker det väldigt sällan.”

12.

Fyra dagar efter Nyoskatastrofen, måndagen den 25 augusti, justerar den kamerunska regeringen dödssiffran uppåt, från ”minst 1 200” till 1 532.

13.

Den första bilden från dödsdalen som går ut i världsme-dierna är tagen av en missionär. En korrespondent för en internationell nyhetsbyrå har lyckats spåra en pilot vid namn Dean Yeoman. Denne amerikan sprider evangeliet direkt från himlen med hjälp av en helikopter. Helimission heter

32

organisationen som har skickat honom. Från sin bas i staden Bamenda har Yeoman genomfört räddningsflygningar och då har han också tagit bilder av dalen. En av dem visar en grön sluttning översållad med död boskap. Det är kadavren av hundratals vita puckeloxar. Djuren ligger på rygg i gräset, uppsvullna till karikatyrer av sig själva.

AP sprider flygfoton av de döda oxarna måndagen den 25 augusti, tillsammans med de första ögonvittnesskildringarna. Det rör sig om uttalanden från överlevande som har hört en explosion, som de jämförde med dånet från ett lågt pas-serande flygplan. Vissa har känt lukten av krut, andra har känt stanken av ruttna ägg. En blind kvinna har känt jorden skaka.

Jag minns TV-nyheterna den där kvällen. Var jag befann mig, eller vad jag gjorde på dagen – det har jag glömt. Jag kan fortfarande se nyhetsuppläsaren framför mig. I bak-grunden: grönskan med de utspridda oxkadavren. Vackert och makabert såg det ut. Jag ville veta mer om vad som hänt, men fick bara en pusselbit.

Tidningarna dagen därpå, tisdagen den 26 augusti, klargjorde inte mycket. INGEN ÖDELÄGGELSE; MEN HELLER INGET LIV lyder en av rubrikerna. Vetenskapsredaktionen på NRC Handelsblad skriver: ”Ett stort problem i sökandet efter en förklaring till katastrofen är befolkningens skrockfull-het.” Bara Trouw vet hur det ligger till: STANK AV RUTTNA ÄGG FATAL FÖR BOSKAPSSKÖTARE. Tidningen citerar pro-fessor Schuiling vid universitetet i Utrecht, som menar att bönderna och deras boskap dog av svavelväte, H2S. Inand-ning av den här gasen i höga koncentrationer har lett till förlamning av andningsmusklerna. H2S är en av de farligaste svavelångorna som frigörs vid ett vulkanutbrott. Gasen har en mycket kraftig lukt av ruttna ägg som får människor och djur att dra sig undan, men i det här fallet måste molnet ha varit så gigantiskt att det inte gick att ta sig därifrån. Profes-sorn i Utrecht talar om ett unikt fenomen.

DAL

Frank Westerman

DODensLEOPARD FÖRLAG

»Ett briljant magiskthistorie berättande.«Sunday Times

I en otillgänglig dalgång i nord­västra Kamerun släcks allt liv den 21 augusti 1986. Babianer, puckeloxar och fåglar faller döda till marken – liksom nära två tusen människor. Inga materiella skador syns, hyddorna är intakta och palmträden vajar i vinden. Vad hände egentligen?

I Dödens dal undersöker Frank Westerman denna mystiska mass­död och leder läsaren genom den djungel av historier som uppstått efter katastrofen. Vilka ord och bilder har blandats med fakta och utvecklats till nya myter? Hur skapas egentligen berättelser?

»Westerman är en mycket skicklig författare och hans berättelser, karak tä­rer och utvikningar är lika fint bearbetade som meka­niken i ett urverk. Han påminner mig om Bruce Chatwin och Ryszard Kapuściński. I likhet med dem har han lyft det jour­nalistiska reseförfattandet till ett briljant magiskt historieberättande.« Sunday Times

»Namnet Frank Westerman står för ett nytt sätt att skriva litteratur.« Frankfurter Allgemeine Zeitung

frank westerman, född 1964, är en av Nederländernas största författare. Hans böck-er har hyllats, prisbelönats och översatts till 15 språk. Sedan tidigare finns Själens ingenjörer utgiven på svenska.

www.frankwesterman.nl

»Varenda historia somWesterman gräver fram ärlysande. Dödens dal är enriktig boksuccé.«NRC Handelsblad

»Det är skickligt genomfört.Här får begreppet litterärsakprosa sin sanna betydelse.«Het Parool

»Ruskigt spännande. En mäster­lig bok. Frank Westerman ärfackbokens herre och mästare.«DWDD

»Dödens dal är den sjunde juveleni Frank Westermans krona;en stor europeisk berättare,en litterär författare.«de Volkskrant

Fra

nk

 Wester

ma

n 

dö

den

s da

l

ISBN 978-91-7343-563-5Författarbild © Keke KeukelaarOmslag: Johannes Molin

www.leopardforlag.se

Dödens_dal_omslagsoriginal.indd 1 2015-06-01 13.42