det europeiska rådet och dess utveckling955674/fulltext01.pdfinom institutionen som har hindrat...
TRANSCRIPT
Det Europeiska rådet och dess utvecklingEn analys av det Europeiska rådet utifrån HistoriskInstitutionalism
Författare: Ludvig RystadHandledare: Helena EkelundExaminator: Helen LindbergTermin: HT15Ämne: StatsvetenskapNivå: Kandidatuppsats
Abstrakt
The European Council is today an important and powerful institution in the EU. Starting as
just informal meetings among the leaders of the European community in the 1960's, it has
now developed and has become one of the seven institutions in the European Union. The
study uses Historical Institutionalism as theory and process-tracing as method. Historical
Institutionalism is providing the paper with the analysis tools. With critical juncture,
positive feedbacks, path-dependency and sequencing as analysis tools the paper is
explaining and analyzing the European Council from an historical institutionalistic
perspective and also is identifying actors that are either promoting the progress of the
European Council or are opponents of the progress of the European Council. The study
shows that the critical juncture took place at the summit in Paris 1974 and therefore the
institution was led into path dependency. The result of the critical juncture and the path
dependency is that the institution is lacking options of changing itself. Instead the critical
juncture is making the institution predictable in regard to which direction it's going to take
due to the positive feedbacks and sequencing and therefore it is just going deeper in the
path-dependency and making it harder to change direction the further down the same path
the institution is going. Looking at the history, the study shows that the leaders of Germany
and France has been important actors for institutional development for the European
Council, but that the United Kingdom and Denmark often in the history has been negatively
of institutional change, no matther who's prime minister at the time.
Nyckelord
Europeiska rådet, Europeiska Unionen, Historisk Institutionalism , Institutionell utveckling
1
Innehållsförteckning
1 Inledning........................................................................................................................31.1 Problemformulering.................................................................................................31.2 Syfte.........................................................................................................................41.3 Frågeställningar.......................................................................................................41.4 Tidigare forskning...................................................................................................5
2 Teori...............................................................................................................................62.1 Historisk Institutionalism........................................................................................6
2.1.1 Teoretisk ramverk.............................................................................................6
2.1.2 Vad är en institution?.......................................................................................7
2.1.3 Centrala aspekter inom Historisk Institutionalism..........................................7
2.1.4 Processen för institutionell förändring............................................................9
2.1.5 Kritik av teori och diskussion om alternativa teorier....................................10
3 Metod och material....................................................................................................113.1 Process-spårning....................................................................................................113.2 Validitet och reliabitet...........................................................................................113.3 Avgränsningar.......................................................................................................123.4 Material..................................................................................................................13
4. Analys.........................................................................................................................134.1 Paris, 1974.............................................................................................................13
4.2 London, 1977 ........................................................................................................164.3 Europeiska Enhetsakten.........................................................................................184.4 Maastrichtfördraget...............................................................................................214.5 Amsterdamfördraget..............................................................................................244.6 Nicefördraget.........................................................................................................264.7 Lissabonfördraget..................................................................................................27
5 Resultat.......................................................................................................................305.1 Svar på frågeställningarna.....................................................................................305.2 Egna reflektioner och slutdiskussion om resultatet...............................................335.3 Förslag på vidare forskning...................................................................................34
Referenser .........................................................................................................................................35
Böcker..........................................................................................................................35EU-fördrag...................................................................................................................35Digitala Källor.............................................................................................................36
2
1 Inledning
Det Europeiska rådet är idag en av sju institutioner inom EU. Men det är inte en EU-
institution som andra. Den skiljer sig i det att inte har ett säte, sekretariat. Det
Europeiska rådet existerar endast när sats- och regeringscheferna tillkallas till formella
eller informella möten ett par gånger om året och till skillnad mot de andra
institutionerna i EU inrättades inte det Europeiska rådet genom något av de
grundläggande fördragen. I stället institutionaliserades rådet 1974 och nämndes för
första gången i ett fördrag långt senare i den europeiska enhetsakten och institutionen
blev officiellt vid inrättandet av Lissabonfördraget 2009. Idag är det Europeiska rådet
EU:s högsta organ, dock skall det poängteras att det är ministerrådet som är EU:s högsta
beslutande organ. (Tallberg 2013: 127ff)
Redan på 1960-talet möttes stats- och regeringschefer inom det dåvarande europeiska
samarbetet och diskuterade utvecklingen av sammarbetet inom Europa i informella
sammankomster. Sedan dess har dessa möten utvecklats från mötespraxis, till
institutionerande, till att nämnas i ett fördrag och till att bli ett tungt politiskt organ och
en officiell institution inom EU med betydande makt och inflytande i EU. (Wessels
2016: 3ff). Idag är det Europeiska rådet en av de mer uppmärskammade institutioner
med massmediala tillställningar som sker vid toppmöten. Intresset för denna institution
har efterhand ökat för det europeiska rådet, inte minst med anledning av den flyktingvåg
som kom till EU-området där det Europeiska rådets möten duggade tätt inpå varandra
för att försöka komma till en lösning på flyktingmottagandet. 2015 tillkallades det
europeiska rådet hela elva gånger medan Lissabonfördraget säger att det skall tillkallas
minst två gånger på sex månader.(Lissabonfördraget: Artikel 15.3) (Europeiska rådets
möteskalender: 2015)
1.1 Problemformulering
Europa och EU har genomgått stora förändringar sedan skapandet och dagens EU ser
radikalt annorlunda ut än vad det gjorde tidigare. EU har efter hand utvidgats och allt
fler medlemstater har tillkommit, Europa som kontinent har gått igenom olika
geopolitiska lägen och EU har stått inför olika utmaningar. Detta gör att EU och dess
institutioner har varit tvungna att anpassa sig till dessa nya förhållanden. (Tallberg
3
2013: 19ff) Eftersom det Europeiska rådet idag är det högsta organet i EU och har stor
medial uppmärksamhet så torde det vara av intresse att undersöka och förklara vad som
har bidragit till utvecklingen av institutionen och varför det har blivit som det är, där det
Europeiska rådet idag får utstå kritik med anledning av flyktingkrisen och oenigheten
inom institutionen som har hindrat eventuella lösningar. (BBC 2015: np) Och trots att
det Europeiska rådet är det högsta organet inom EU så har de den positionen i kraft av
bestämmelser av en väldigt vag karaktär.(Wessels 2016: 172)
Med nya utlåtande, fördragsändringar och fördrag har det Europeiska rådet utvecklats
sedan dess institutionaliserande 1974 och därmed ger det utrymme för att analysera
utvecklingen utifrån en respektabel och etablerad teori för att förklara utvecklingen av
EU:s högsta organ. För statsvetenskapen torde detta vara av högt intresse, då är
forskningen på det Europeiska rådet enligt Jonas Tallberg bristfällig och mycket tyngd
har lagts på andra institutioner inom EU. Detta förklaras vid tidigare forskning (1.5)
Därmed ämnar denna studie inte bara att ge svar på de frågeställningar studien har, utan
också att tillföra förklaringar av det Europeiska rådet och en förståelse för denna viktiga
institution som i en viss mening har kommit i en forskningsskugga jämfört med andra
institutioner inom EU. Därmed ämnar studien att besvara den primära frågeställningen
Hur kan man förklara det Europeiska rådet och dess utveckling utifrån historisk
institutionalism? Och med att analysera det Europeiska rådet och ge svar på
frågeställningen tillför därmed studien forskning på en institution där forskningen
annars är bristfällig.
1.2 Syfte
Studiens syfte är att utifrån ett historisk institutionalistisk perspektiv förklara det
Europeiska Rådet och dess utveckling. Frågan är influerad av den valda teorin. När
analysen av fallet sker så skall studien också kunna identifiera aktörer som antingen
driver på utvecklingen av institutionen eller tväremot, gör motstånd mot utvecklingen.
1.3 Frågeställningar
1. Hur kan man förklara det Europeiska rådet och dess utveckling utifrån Historisk
institutionalism?
2. Vilka pådrivande aktörer går det att identifiera i utvecklingen av det Europeiska
rådet?4
3. Vilka motståndskraftiga aktörer går det att identifiera i utvecklingen av det
Europeiska rådet?
1.4 Tidigare forskning
Utbudet är brett när det kommer till verk som tar sig an att beskriva de olika
institutionerna inom den Europeiska Unionen, Europeiska rådet inkluderat. I flertalet
verk som behandlar institutioner i Europeiska Unionen förklaras det Europeiska Rådets
funktion, men också dess historia beskrivs. Dock förklaras historian ofta i ytliga termer
och fokus ligger på funktionen institutionen har i dagsläget.
I boken Theoretical Approaches to European Integration, skriven av Sabine Saurugger,
tar författaren upp olika teorier och applicera dem på den europeiska integrationen och
den Europeiska Unionen i stort. Ett kapitel i boken tar upp teorin instutionalism och en
del av kapitlet tar upp historisk institutionalism specifikt som teori.(Saurugger 2014: 90)
Två andra teorier inom instutionalismen tas också upp i boken, nämligen sociologisk
institutionalism(Ibid: 94) och rationell institutionalism. Sabine Saurugger tar upp
skillnaderna mellan RCI och historisk institutionalism när det kommer till studier av EU
och påpekar sedermera att historisk institutionalism för det mesta har applicerats på den
europeiska kommissionen samt europaparlamentet.(ibid: 92)
I Bargaining Power in the European Council påpekar Jonas Tallberg att trots att det
Europeiska rådet är en av de sju institutionerna i EU, och dessutom en väldigt mäktig
sådan, så är forskningen på institutionen förvånansvärt begränsat. En anledning som
Jonas Tallberg tar upp är det Europeiska rådet som en väldigt intim institution som ofta
verka inom stängda dörrar och odokumenterade möten. (Tallberg 2007: 2) Jonas
Tallberg undersöker i Bargaining Power in the European Council orsakerna till de olika
förhandlingsstyrkorna i institutionen mellan aktörerna. Jonas Tallberg efterfrågar mer
forskning av institutionen och menar att det finns brist i forskning angående det
Europeiska rådet och verket skall ses som ett första steg mot en mer avancerad
förståelse och framtida forskning om det Europeiska rådet och dess förhandlingar under
toppmötena. (Tallberg 2008: 25) Jonas Tallberg efterfrågar en annan typ av forskning
än vad min studie ämnar göra, då Jonas Tallberg menar att forskning och studier av det
5
Europeiska rådet tenderar att handla om just historiska händelser och utveckling över
tid. (Tallberg 2008: 25)
2 Teori
Denna studie är en kvaliativ fallstudie. Fallet är det Europeiska rådet och i och med
studiens syfte och karaktär så krävs det en stor mängd av texter och material. Det
teoretiska ramverket jag har valt och den teori som analysverktygen kommer ifrån är
Historisk Institutionalism som tillhör den nyinstitutionalistiska skolan.
2.1 Historisk Institutionalism
Det finns flera olika etablerade forskare som är anhängare av historisk institutionalism.
Katherine Thelen, Sven Steinmo, Peter Hall och Rosemary Taylor använder alla av HI,
bara för att nämna några. Dock har jag valt att använda mig främst av Paul Piersons
tankar kring historisk institutionalism som han lägger fram i sin bok, Politics In Time
utgiven av Princeton University Press, 2004.
2.1.1 Teoretisk ramverk
Historisk institutionalism är den teorin som används för denna studie. Historisk
institutionalism är att betrakta som en av de olika nyinstitutinalistiska teoribildningar,
där det också går att finna bland annat normativ institutionalism, sociologisk
institutionalism, rational choice institutionalism och nätverks institutionalism. (Marsh &
Stoker 2002: 96) Nyinstitutionalism är en fortsättning på traditionell institutionalism
med det bästa traditionell institutionalism kan erbjuda, men med tydligare och
sofistikerad teoretisk ramverk.(Marsh & Stoker 2002: 97)
Nyinstitutionalismen har ändrat fokus på en del som var centralt för den traditionella
institutionalismen. Bland annat har man gått från formell till informell syn på
institutionerna, alltså tar nyinstitutionalister också hänsyn till informella konventioner
och inte endast formella som traditionella institutionalister gör. Nyinstitutionalister går
från en statisk uppfattning av institutioner till en dynamisk, vilket betyder att
nyinstitutionalister tittar på hur institutionell stabilitet åstadkommes via handlingar av
mänskliga aktörer och att man måste titta på processer inom institutioner över tid.
Nyinstitutionalister går också från självständighet till förankring, vilket betyder att
6
nyinstitutionalister menar att politiska institutioner inte är självständiga ting som verkar
och finns utan förankring i den tid och i den situation instituton verkar i.
Nyinstitutionalister menar alltså att institutioner är förankrade i särskilda sammanhang.
Från ett fokus på organisationer till ett fokus på regler. Detta betyder att
nyinstitutionalister tittar på institutioner som regeluppsättningar som sätter spelreglerna
och handlingsutrymmet för beteendet av individuella aktörerna inom institutionen.
Nyinstitutionalister har också en mer värdekritisk inställning vilket betyder att de ämnar
identifiera de olika sätt en institution förkroppsligar och formar samhälleliga normer
och värderingar. Institutioner är alltså inte värdeneutrala, utan upprätthåller och är själva
inbäddade I politiska värderingar. Den sista skiftningen nyinstitutionalister har gjort
kontra traditionella institutionalister är att fokus har ändrats från en holistisk syn på
institutioner till en mer uppdelad syn på institutionen där traditionella institutionalister
tenderade att beskriva hela system där nyinstitutionalister menar att man måste titta på
komponenterna inom institutionerna. (Marsh & Stoker 2002: 97ff)
2.1.2 Vad är en institution?
Enligt den nyinstitutionalistiska skolan kan en institution vara av en formell sort, såsom
lagar, regler och konventioner, men man inkluderar också informella konventioner och
tar därmed med normer och värderingar i sin analys. Genom att ta hänsyn till informella
konventioner, och inte endast formella, får den nyinstitutinalistiska skolan en helt annan
dimension i sitt synsätt på institutioner: den nyinstitutinalistiska skolan, där HI ingår, får
en mer specifik och realistisk bild av vad det är som begränsar politiskt beteende samt
beslutsfattande, än vad som hade varit ifall man endast skulle ta hänsyn till de formella
konventioner. (Marsh & Stoker 2002: 103).
2.1.3 Centrala aspekter inom Historisk Institutionalism.
I de centrala aspekterna inom historisk institutionalism (HI) har jag valt att i studien
lägga stor vikt vid framförallt fyra olika aspekter att använda mig av i analysen. De fyra
aspekterna är det formativa momentet, stigberoende, feedbackeffekter samt sequencing.
Stigberoende (path dependency) betyder att det som händer i initialskedet har betydelse
för möjliga utfall som kommer ske senare. Att när en institution har valt ett gå en viss
väg och valt ett visst spår så är kostnaden att bryta upp det spåret och byta riktning
alldeles för högt och därmed kommer institutionen att välja ett samma, påbörjade spår
7
trots att det finns andra valmöjligheter baserat på vilket spår som valdes initialt vid en
annan tidpunkt. Alltså hindrar valet som institutionen gjorde tidigt handlingsutrymmet
för vad som institutionen kan göra senare. Detta innebär att beslut som görs initialt är
viktigt i analysen. Alltså är uppstår stigberoende na�r en institution skapas, när
ursprungliga beslut fattas och när dessa institutioner och ursprungliga beslut formar den
framtida utvecklingen, vilket gör att restriktioner bildas fo�r framtida akto�rers
handlingsutrymme. (Pierson 2004: 20ff) En metafor är liknelsen med ett träd. På en och
samma stam finns det flera olika grena som ger andra alternativ. Och trots att man kan
klättra till en annan gren och avvika från initialskedet så tenderar man att fortsätta på
samma gren som man började med. (Pierson 2004: 20).
En viktig aspekt på stigberoende är att ju längre tid det går, och desto mer institutionen
fastnar i ett visst spår, desto dyrare blir kostnaderna för att byta spår och att skapa ny
riktning. Alltså ju längre tid institutionen är inne på ett spår, desto mindre är chansen att
byta spår och skapa ett nytt stigberoende.(Pierson 2004: 21)
Det som genererar stigberoende är feedbackeffekter (positive feedback). Det är
feedbackeffekterna som gör att efter varje steg i en viss riktning ökar sannolikheten att
institutionen skall forsätta på just det spåret och den riktningen. Det feedbackeffekterna
gör är att förstärka institutionens initiala beslut och därmed gör att för varje steg i en
viss riktning gör det svårare att byta riktning. Det är feedbackeffekterna som gör att ju
längre ner på samma spår en institution går, desto svårare blir det at byta spår för
institutionen i och med att kostnaderna för att göra detta skulle bli för höga. (Pierson
2004: 21ff) Alltså Feedbackeffekterna är det som gör att institutionerna fastnar i
stigberoendet för att det är feedbackeffekterna som förstärker de initiala beslut som har
gjorts(Peters 2012: 77). Paul Pierson menar att det finns fyra olika mekanismer som gör
att feedbackeffekter är allmänt rådande: det centrala rollen av kollektivt beslutsfattande,
den höga tätheten av institutionen, möjligheten av att använda politisk auktoritet för att
behålla och öka den asymetriska maktfördelning samt institutionens inneboende
komplexitet och opacitet.(Pierson 2004: 30) Det finns också tre karaktärsdrag som gör
att feedbackeffekter har en särskilt stark betydelse inom institutioner, vilket är
svagheten, ibland rent av saknaden, av effektivitetshöjande mekanismer för konkurrens
och lärande, den korta tidshorisonten för de politiska aktörerna inom institutionen samt
det inbyggda status-quo-tänktet. (Pierson 2004: 30ff).
8
Det formativa momentet är ett skede i historien som har haft en avgörande betydelse för
den framtida vägen för institutionen. Det är det formativa momentet som låser fast
institutionen och dess handlingsutrymme och det är vid det formativa momentet man
kan spåra stigberoendet till. (Esaiasson 2012: 130) Stigberoende är alltså beroende av
det formativa momentet, då det är vid det formativa momentet som stigberoendet börjar.
Det sista verktyget för analysen är sequencing. Sequencing innebär att tidpunkten och
sekvenseringen också kan påverka resultatet av ett händelseförlopp och därmed
påverkar det också det institutionella resultatet. Att ett beslut när det görs i en viss
sekvens kan verka harmlöst när det sker, kan ha en väldigt stor påverkan i framtiden.
Sequencing är viktigt i analysen då det icke omvändbart det som händer, alltså steg i en
sekvens av val gör att det blir icke reversibelt. Detta gör att sequencing inte är en cykel,
utan ett stabilt utfall (Pierson 2004: 64). Sequencing gör att alternativ som förkastas i ett
tidigt skede, förkastar också alternativ i ett framtida skede och därmed har tidiga beslut
en stark inverkan på framtida resultat. (Ibid)
Därmed är dessa fyra analysverktygen viktiga i studien och analysen av det Europeiska
rådet och det är de är till stor användning när man skall analysera fallet från ett
historiskt institutionalistiskt perspektiv.
2.1.4 Processen för institutionell förändring
Även om HI med de aspekter som har tagits upp i teoridelen 2.1.3 är en andvändbar
teori för att förklara institutioners statiskhet och tröghet (Pierson 2004: 11), samt att
Paul Pierson ser det som viktigare att studera institutionell utveckling snarare än
institutionell förändring (Pierson 2004: 135), så går det att förklara institutionell
förändring och genombrott i processen med historisk institutionalistiskt perspektiv. Paul
Pierson har identifierat tre olika tillvägagångssätt där institutionell förändring är möjlig
och går att analysera utifrån HI. De tre tillvägagångssätten är layering, functional
conversion samt diffusion. Layering innebär att nya institutionella faktorer läggs på de
redan existerande institutionella faktorerna, functional conversion innebär att
institutioner som redan existerar får nya uppgifter och nya ändamål som därmed
förändrade roller som också kan förändra institutionens funktionsätt. Diffusion skiljer
sig från de de två föregående tillvägagångssätten då difussion innebär att hela
institutionen ersätts. När diffusion sker så sker det med konsensus hos aktörerna inom
9
institutionen. (Pierson 2004: 137ff)
2.1.5 Kritik av teori och diskussion om alternativa teorier.
Kritik har riktats mot hela den nyinstitutinalistiska skolan när det kommer till att
förklara institutionell förändring. Kritikerna menar att det är vid den punkten den
nyinstitutinalistiska skolan är som svagast och att mycket fokus från det
nyinstitutinalistiska skolan är utvecklingen av institutioner. (Marsh & Stoker 2002: 104)
Och, som har nämnts, trots att det går att förklara institutionell förändring från ett
historiskt institutionalistiskt perspektiv, så är användandet av HI primärt inte till för att
förklara institutionell förändring, utan snarare institutionell utveckling. (Pierson 2004:
135) Dock är det en styrka Historisk institutionalism har, att kunna förklara
utvecklingen av institutioner med diverse mekanismer och verktyg och det skall sägas
att Historisk institutionalism kan förklara institutionell förändring, även om fokus
utifrån HI är att förklara utveckling av institution och inte förändring.
Det finns givetvis andra intressanta teorier inom den nyinstitutinalistiska skolan som
studerar institutioner från en annan synvinkel. En annan nyinstitutinalistisk teori är
Rational Choice institutionalism. Rational Choice institutionalism (RCI) menar att
institutionella faktorer inte producerar ett beteende eller formar individer. Istället menar
RCI att aktörer agerar för att maximera sin egen vinning utifrån sina preferenser.
Institutioner är skapade av människan för att målmedvetet lösa kollektiva problem.
Normativ institutionalism är en annan nyinstitutinalistisk teori. Normativ
institutionalism menar att politiska institutioner har inflytande över aktörer och påverka
aktörernas beteende genom att forma deras normer, värderingar, intressen, identiteter
samt aktörers övertygelser. Normativ institutionalister tar också hänsyn till
institutionens förankring i ett tidsmässig och kulturellt sammanhang, till skillnad från
RCI som menar att institutioner finns för människor har skapat dem för att lösa
problem.(Marsh & stoker 2002: 95ff) Alltså finns det en väsentlig skillnad mellan RCI
och normativ institutionalism och studera olika synvinklar i en institution.
Jämför RCI med HI och skillnaden är slående, då HI undersöker institutionens
utveckling och hur institutionen är bunden och påverkad av sin historia, medan RCI
menar att aktörers vinstintresse är centralt för att förstå institutionerna.
10
3 Metod och material
3.1 Process-spårning
I uppsatsen har jag valt att använda mig av metoden Process-spårning (Process-
tracing). Anledningen till att valet föll på Process-spårnings metoden var att det är den
metod som är mest anpassad till mitt fall. Med Process-spårning ligger inte det primära
fokuset på resultatet eller utfallet, utan metodens inriktning är snarare på händelserna
som så småningom ledde fram till utfallet.(Esiasson 2012: 130)
Jag har valt att använda mig av den analytiska varianten av process-spårning. Den
analytiska varianten utgår från en teori. Med denna metod och med teorin har jag alltså
insett vad som är viktigt att förstå vid undersökningen av ett fenomen. Således har min
förklaring till hur en kan förstå utvecklingen av det Europeiska Rådet varit avsiktligen
selektiv (George & Bennet 2012: 211)
Konkret så skall en författare som använder sig av metoden till att börja med identifiera
relevanta aktörer samt delbeslut som har fattats av de inblandande aktörer och
rekonstruera övervägande som gjorts i samband med delbesluten mellan aktörerna. Till
sist skall författare översätta beslutsfattarnas övervägande till allmängiltiga faktorer.
Därmed ger metoden bland annat en möjlighet för studien att identifiera pådrivande
aktörer samt motståndskraftiga aktörer till den institutionella utvecklingen av det
Europeiska rådet och fungera som ett bra komplement till analysverktygen i historisk
Institutionalism. Också så ger metoden ett verktyg för att kunna översätta aktörers
övervägande till de som är viktigt för studien.(Esiasson 2012: 130)
3.2 Validitet och reliabitet
Validitet går att dela upp i två delar, nämligen intern respektive extern validitet.
Intern validitet handlar om att resultatet studien uppvisar verkligen är legitima
och trovärdiga, alltså ifall studien har någon giltighet. Extern validitet innebär att
det går att generalisera beskrivande samt förklarande undersökningsresultat till
andra fall och kontexter. (Esiasson 2012: 58) För att öka trovärdigheten i studien
har jag valt att kritisera och visa upp alternativa teorier i kontrast till Historisk
institutionalism. Detta görs i ljuset av att teorin historisk institutionalism har en
11
väldigt stor inverkan på studien. Alltså för att öka trovärdigheten är det viktigt att
ta upp kritik mot teorin och ta upp de alternativa teorierna som finns och ställa
det i kontrast till den valda teorin i denna studie. I och med den externa
validiteten är till för att kunna generalisera undersökningsresultatet på andra fall
och andra kontexter är inte den externa validiteten lika viktig i denna studie.
Målet för studien är nämligen inte till för att generalisera till andra kontexter,
utan främsta målet är att förklara det Europeiska rådets utveckling utifrån
historisk institutionalism och därmed är inte extern validitet lika viktigt att stärka
i just denna studie (Ibid: 58ff)
Hög reabilitet uppnås genom stor noggrannhet när man använder sig av sitt
mätinstrument. Vid hög reabilitet lyser slumpmässiga och systematiska fel med
sin frånvaro. (Esiasson 2012: 63) Detta innebär att med precision och exakthet så
kan en annan individ göra samma studie med samma mätinstrument komma fram
till samma resultat. (Esiasson 2012: 64). Därför är det viktigt att i den här typen
av studier viktigt att specificera och förklara analysverktygen som ges i teorin
grundligt och tydligt och att detta följs noggrant så inga misstag görs.
3.3 Avgränsningar
Trots att medlemsstaters stats- eller regeringschefer började träffas redan 1961 har jag
valt att utgå från 1974.(Nugent 2010: 161) 1974 var året då det bestämdes att möten
med stats- eller regeringschefer skulle institutionaliseras och därmed etablerades det
som kom att bli det Europeiska rådet. Det är ett problem, när historisk institutionalism
samt process-språning metoden skall tillämpas i en studie, att avgränsa tidsmässigt då
det kan vara svårt för författaren att veta hur långt bak i tiden man skall studera och
försöka hitta kausala processer till dagens Europeiska råd. Hur ska man som författare
inte fastna i ett ändlöst sökande efter vad som ursprungligen ligger till grund för dagens
Europeiska Råd? Det viktigaste motivet till att jag har valt att studera från 1974 är att
det var det år som det bestämdes att det skulle institutionaliseras, till trots att det
Europeiska rådet inte blev en av officiell institution förrän 1 Oktober 2009, i och med
att Lissabonfördraget trädde i kraft.(Tallberg 2013: 127) En annan aspekt angående den
tidsaspekt jag har valt är faktumet att det finns brist på både tid och utrymme. Jag har
gjort valet av avgränsningar i relation till uppsatsens dignitet och storlek och har 12
kommit fram till att valet av att endast studera en institution och valet av tid är så
mycket jag som författare kan omfamna i denna uppsats.
3.4 Material
Materialet i uppsatsen bygger på primärmaterial samt sekundärmaterial. Exempel på det
primära materialet är EU-fördrag, rådsbeslut och andra officiella handlingar som finns
att tillgå. Materialet har varit aktivt selektivt och därmed har jag valt ut de officiella
handlingar som har varit relevant för uppsatsens syfte. Det sekundära materialet som har
använts i uppsatsen är huvudsakligen facklitteratur. För att förstå Historisk
institutionalism har jag använt mig av Paul Piersons bok från 2004: Politics in time:
history, institutions, and social analysis. Alexander L. George och Andrew Bennett bok
Case Studies and Theory Development in the Social Science är litteraturen jag har
huvudsakligen använt mig av för att förstå process-spårningmetoden. The European
Council som är skriven av Wolfgang Wessels, har också varit till stor nytta för att förstå
historien och utvecklingen som skedde för det europeiska rådet före, under och efter
Lissabonfördraget. Utöver dessa böcker har annat material också används, exempelvis
annan facklitteratur för kompletterande syfte. Även internetkällor har använts. Vid
analysen är det EU-fördrag och utlåtande av det Europeiska rådet som är det viktiga i
analysen för att förstå utvecklingen av det Europeiska rådet.
4. Analys
Eftersom historisk institutionalism utgör ramen för analysen i denna studie så är
analysen tydligt indelat i kronologisk ordning. Analysen tar avstamp i december 1974 i
Paris, då det är det första mötet där det beslutas om institutionaliserandet av det
Europeiska Rådet. Sedermera följer analysen ett tydligt mönster från Parismötet 1974
till Lissabon 2009.
4.1 Paris, 1974
År 1974 skedde det två toppmöten i Paris, ett i september och ytterligare ett i december.
Frankrikes dåvarande president Valéry Giscard d'Estaing var den som inkallade
toppmötet.(Westlake 2004: 175)(Wessels 2016: 37) Han hade i början av 1970-talet,
före sitt presidentskap, varit landets finansminister, samtidigt som Helmut Schmidt
13
innehade samma post i Västtyskland. 1974 blev Helmut Schmidt förbundskansler i
Västtyskland samtidigt som Valéry Giscard d'Estaing blev president för Frankrike. Det
var under tiden som finansministrar som d'Estaing och Schmidt upptäckte det positiva i
att ha informella möten. Det var tillsammans med sina kollegor i USA och
Storbritannien som d'Estaing och Schmidt höll informella möten med där det
diskuterades om ekonomi och penningpolitik. Det faktum att finansministrarna kunde
tala fritt, utan några tjänstemän som lyssnade på vad som sades under mötena,
värderades högt av såväl d'Estaing som Schmidt. (Westlake 2004: 175) Med denna
erfarenhet såg både President Valéry Giscard d'Estaing och förbundskansler Helmut
Schmidt positivt på faktumet att institutionalisera informella möten med stats- och
regeringschefrar och således blev de två pådrivande aktörer i detta. Dock fanns det
också farhågor för de aktörer som var pådrivande inför ett beslut att institutionalisera
informella möten mellan stats-och regeringschefrar. Ett av de största bekymren var den
negativa attityden den nya regeringen med Harold Wilson som premiärminister i
Storbritannien hade gentemot Europa samarbetet generellt.(Ibid: 175) Wilson, som
tillhörde det socialdemokratiska Labourpartiet, blev Storbritanniens nya
premiärminister i valet oktober 1974 med en knapp majoritet(Heptonstall 2012: 190)
och hade i februari samma år lovat att omförhandla villkoren för fortsatt medlemskap i
EC och sedermera hålla en folkomröstning och låta det brittiska folket säga sitt utifrån
de nya villkoren. Under sin tid i opposition mellan 1970 till 1974 hade Harold Wilson
också kritiserat den konservativa premiärministern Edward Heath för dennes
kompromisser med resterande medlemmar i EC i föregående förhandlingar.
(Deschamps 2016: 2)
Således hade de olika aktörerna till detta sammanträde gått in med olika inställningar
med Helmut Schmidt och Valéry Giscard d'Estaing med en positiv inställning till
fortsatt integration och mer institutionaliserande, medan Harold Wilson var mer
negativ.. Dock hade inte skepsismen till EG från Harold Wilson och Labourpartiet sida
att göra med institutionalisering av det Europeiska rådet. I ett tal som Harold Wilson
höll i London den 7 december 1974 tog han upp det vad han trodde i framtiden skulle
kallas för det Europeiska rådet. I talet tog han upp fördelarna med att ha informella
möten med stats- och regeringschefer där han bland annat nämnde vikten av att
diskutera bland annat världens ekonomiska problem, inflationen, arbetslösheten,
energifrågor och den internationella handeln. (Howard Wilson 1974)
14
I ett utlåtande efter toppmötet 9 och10 december i Paris togs institutionaliserandet av
mötena som numera skulle kallas för det europeiska rådet upp. I meddelandet stod bland
annat:
Recognizing the need for an overall approach to the internal problems involved in
achieving European unity and the external problems facing Europe, the Heads of
Government consider it essential to ensure progress and overall consistency in the
activities of the Communities and in the work on political cooperation. (Wessels 2016:
40)
The Heads of Government have therefore decided to meet, accompanied by the
Ministers of Foreign Affairs, three times a year and, whenever necessary, in the
Council of the Communities and in the context of political co-operation.(Ibid: 40)
I utlåtandet som består av flera punkter, där ovanstående är punkt 2 och 3, var det bara
på punkt 12 som länder ville göra ett utlåtande. Punkt 12 handlar om att
regeringscheferna ville se att folket i medlemskapsländerna skall få allmän rösträtt till
det Europeiska parlamentet så snabbt som möjligt. Danmark gjorde en utlåtande om att
landet inte kunde garantera att uppnå det målet till 1978 och Storbritannien gjorde också
en redogörelse på samma punkt om att Storbritannien inte ville stå i vägen för
ytterligare framåtskridande utveckling och att Storbritanniens regering inte kunde ta
ställning till förslaget innan omförhandlingarna inför folkomröstningen var slut.(EG
tillgännagivande 1974) Inget av medlemsländerna gjorde någon offentlig redogörelse
angående punkt 2 och 3 om institutionaliserandet av det Europeiska Rådet.(Ibid) Trots
att Danmark och Storbritannien hade invändningar mot punkt 12, att det skulle införas
allmän rösträtt till det europeiska parlamentet till 1978, så var just punkt 12 en viktig
kompromiss för att uppnå konsensus runt institutionaliserandet av det europeiska rådet.
För de krafter som ville gå i en överstatlig federalistisk riktning så var punkt 12 ett
viktigt steg i önskad riktning, nämligen att ha direktval till ett parlament. Och på andra
sidan så var institutionaliserandet av det Europeiska rådet viktigt för krafter som ville gå
en mellanstatlig riktning.(Wessels 2016: 38ff)
15
Utifrån historisk institutionalism så kan det argumenteras att dagens Europeiska Råd
och dess funktion och struktur, som det ser ut idag, redan bestämdes i Paris 1974. Trots
att mycket har hänt och att det europeiska samarbetet har utvecklats och utvidgas med
nya medlemmar i den europeiska gemenskapen, som sedermera skall bli EU, så kan
mycket av den utveckling som har skett sedan 1974 spåras till just Parismötet 1974.
Toppmötet 1974 kan ses som ett formativt moment då det utifrån det historiska
händelseförloppet medför att institutionen leds in på en viss stig. Därför går det utifrån
historisk institutionalism argumentera att resultatet av toppmötet 1974 är ett formativt
moment och att framtida reformer inom det Europeiska rådet har sitt ursprung från det
formativa momentet, alltså resultatet av parismötet 1974. Det formativa momentet gör
att handlingsutrymmet begränsas och att aktörerna låses fast kopplat till det formativa
momentet.(Esaiasson 2012: 130) Detta gör alltså att det Europeiska rådet nu leds in till
ett stigberoende med feedbackeffekter.
Alltså betyder det att det från och med toppmötet 1974 i Paris, där det beslutas om att
institutionaliseras mötena som skall kallas för det Europeiska rådet, så leds institutionen
in sig på ett stigberoende och att detta kommer påverka framtida beslut som kommer tas
angående det Europeiska rådet. Beslut som tas initialt har en stor roll för hur processen
skall fortsätta i framtiden.(Pierson 2004:21) Således är det första mötet av en viktig
karaktär i analysen för att förstå hur utvecklingen har fortsatt sedan dess, då det första
mötet har lagt grunden för fortsatta processer inom institutionen.
4.2 London, 1977
29 och 30 juni 1977 hölls ett toppmöte med det Europeiska rådet i London(The History
of European Union 1977). Det hade redan innan mötet i Rom samma år florerat ett antal
förslag som skulle förbättra de möten det Europeiska rådet höll. I London kom det
Europeiska rådet fram till ett samförstånd för att komma ut med en kommuniké där
ramverket för ett förbättrande av mötena åskådliggörs. Ramverken delades upp i fem
olika kategorier. Kategorierna handlade om typen av diskussionen, förberedande av
dagordningen, utfärdandet av utlåtande, inspelning av slutsatserna samt närvaron av
tjänstemän.(EG tillkännagivande 1977)
16
När det kommer till vilken typ av diskussion som skall föras i det Europeiska rådet kom
medlemmarna i det Europeiska rådet fram till att de informella diskussionerna som hålls
internt i det Europeiska rådet inte är avsedda att komma fram till formella beslut eller att
komma med offentliga utlåtanden. Också diskussioner som är utformade för att leda till
ett beslut, leda till riktlinjer för framtida åtgärder eller något som skall leda till ett
offentligt utlåtande skall uttrycka den gemensamma överenskommelsen som har
beslutats inom det Europeiska Rådet. Överenskommelsen gällde också att det
Europeiska rådet också kan ha en funktion i att ibland behöva lösa kvarstående frågor
som i grunden tas på en lägre nivå. (ibid)
När det kommer till förberedande av dagordningen klargjordes det i utlåtandet att det
inte behövs mycket av förberedande, men att stats- och regeringschefer skall informera
sina kollegor i det Europeiska rådet om vilka ämnen de ämnar ta upp på mötet. Det
råder också enighet om att det är viktigt att förberedelserna inför diskussioner som
slutligen syftar till att nå ett beslut, alternativt syftar till att utfärda ett offentligt
utlåtande, förbereds noggrant och att det är respektives regerings utrikesminister som
skall ansvara för förberedelserna av dagordningen.(Ibid)
Vid utfärdande av offentliga utlåtande kommer det Europeiska rådet att vilja
offentliggöra sina beslut inom vissa ämnen eller göra ett offentligt utlåtande som är av
ett internationellt intresse. I dessa fall skall det alltid förberedas noggrant och alltid två
till tre veckor i förväg.(Ibid)
Angående inspelningar under möten så skall det ej förekomma, ej heller nedskrivna
protokoll under de informella mötena där stats och regeringscheferna diskutera och
utbyter åsikter, utan endast skriftliga anteckningar av de slutsatser det Europeiska rådet
har tagit angående ett beslut eller ett utfärdande av ett offentligt utlåtande.(Ibid) Och till
sist så fastslås det att mötena i det Europeiska rådet skall vara så intimt så möjligt, alltså
så få tjänstemän som möjligt skall närvara vid mötena. (Ibid)
Det är inte radikala justeringar som hände i London mötet 1977, men utfifrån ett HI-
perspektiv kan det argumenteras att det Europeiska rådet har som institution fastnat i ett
stigberoende. Att det skulle vara informella möten och att mötena skulle ha så få
tjänstemän och diverse olika personer var viktigt för både Valéry Giscard d'Estaing och
17
Helmut Schmidt. Det var en av de viktigare delen av idén att skapa det Europeiska rådet
(Westlake 2004: 175). Cirka tre år efter mötet i Paris kommer denna redogörelse om att
så få tjänstemän skall närvara vid mötena. Denna redogörelse gör att i denna fråga har
institutionen fastnat i ett spår och efter denna redogörelse kommer det bli svårare för
institutionen att förändra sig på denna punkt än vad det var innan redogörelsen kom
efter mötet i London.(Pierson 2004: 21)Också motståndet mot att protokollföra eller
spela in mötena under förhandling eller diskussion är också ett bevis på hur viktigt man
ansåg det vara att hålla mötena så informella som möjligt och kan också kopplas till
erfarenheterna Valéry Giscard d'Estaing och Helmut Schmidt hade från tiden då de båda
var finansministrar i sina respektive länder. Här har alltså institutionen fastnat i ett
stigberoende av att institutionen går mot en riktning av informalitet och att förändra
detta har tack vare denna redogörelse också gjort det svårare för institutionen att
förändra sig mot en mer formell institution med formella och öppna möten.
Feedbackeffekterna, som också är en viktig del inom historisk institutionalism, innebär
att sannolikheten för att göra ytterligare steg i en viss riktning ökar med varje steg man
gör i just den riktningen.(Ibid: 21ff) Alltså lyder argumentationen utifrån det HI-
perspektivet att toppmötet i London 1977 endast förstärkte den väg man tidigare anträtt
och minskar möjligheten att välja en ny riktning eller en ny handlingsplan för
institutionen. Stigberoendet kan återkopplas till det formativa momentet som skedde
topmötet 1974. Det formativa momentet ledde institutionen in på stigberoendet som nu
finns i institutionen och förstärket i och med toppmötet i London 1977. De beslut som
gjorts i London 1977 begränsar handlingsutrymmet framtida aktörer har att förändra
institutionen då transaktionskostnaderna för att ändra och bryta upp och ta institutionen
på en ny väg blir alldeles för högt för att göra.(Ibid: 19)
Det går också att finna sequencing då när detta utlåtande kom, kopplat till kritiken som
då fanns mot hur institutionen fungerade. Utlåtandena kan verka harmlösa och små, men
det skall kommas ihåg att det kan ha stor inverkan på framtiden och hur det påverka
framtida institutionella resultat.
4.3 Europeiska Enhetsakten
Den europeiska enhetsakten, som blev signerad 1986 och trädde i kraft 1987, är en
viktig del av det Europeiska rådets historia. Det är nu det Europeiska rådet för första
gången nämns i ett fördrag.(Tallberg 2013: 127) Inför den Europeiska enhetsakten hade
18
en del politiska händelser inträffat som förändrade förutsättningarna för ytterligare
integrering av EU generellt. I maj 1981 bröt socialisten François Mitterrand 23 år av
konservativt högerstyre i Frankrike när han blev Frankrikes president.(Wessels 2016:
45) Till skillnad från sina föregångare hade François Mitterrand en annan agenda med
sociala reformer. Dessutom ville Mitterrand se ett socialt Europa och 1981-1982 hade
den goda relationen med Tyskland fördärvats och relationen var frostig.( Deschamps &
Maufort 2016: 2) Dock så skulle relationerna åter förbättras när kristdemokraten Helmut
Kohl blev ny förbundskansler för Tyskland och återupptog den goda relationen med
Frankrike.(Ibid) 1979 fick också Storbritannien en ny Premiärminister, Margaret
Thatcher.(Wessels 2016: 45) Detta betyder att de tre viktiga länderna Storbritannien,
Frankrike och Tyskland hade i loppet på bara några år fått nya stats- och
regeringschefer. Med Greklands nya premiärminister Andreas G. Papandreou som
tillträde sitt ämbete 1981, tillsammans med Francois Mitterrand och Margaret Thatcher
hade också det Europeiska rådet fått tre nya medlemmar som initialt var skeptiska och i
vissa fall till och med extremt fientliga mot ytterligare integrering och nya gemensamma
politiska förslag (Wessels 2016: 45ff) Framförallt var det Francois Mitterrand som
ändrade sin ståndpunkt i frågan om ekonomisk integrering inom EU, där han initialt
hade varit mycket skeptiskt och hellre lagt fram klassiska socialistiska förslag, men
sedermera ändrat ståndpunkt och varit en pådrivare i det Europeiska rådet för att
reformera mot en ytterligare integrering av den ekonomiska marknaden i EU. (Wessels
2016: 46) Precis som deras företrädare så såg både Helmut Kohl och Francois
Mitterrrand det Europeiska rådet som ett viktigt forum och en bra arena för att få
igenom sin politik som skulle gynna sin del av Europa.(Ibid: 46)
Den 25 och 26 juni 1984 höll det Europeiska rådet ett möte i Fontainebleau utanför
Paris.(Deschamps & Maufort 2016: 2) Detta möte har en viktig betydelse för att förstå
innehållet av den europeiska enhetsakten. Det beslöts att det skulle sättas upp en
kommitté som skulle undersöka de institutionella frågorna. Kommittén skulle kallas för
Dooge-kommittén eftersom den irländske politikern James Dooge ledde kommittén och
skulle arbeta tillsammans med en representant för vardera medlemsland och en
representant för den europeiska kommissionen. Modellen för Dooge-kommittén var
inspirerad av Spaak-kommittén som lade grunden för Romfördragen 1957.(EUR-lex
2010) Dooge-kommitténs förslag var bland annat att skapa en europeisk union och att
inre europeisk marknad. Den institutionella förändringen som berörde det Europeiska
19
rådet handlade om att det europeiska rådet i framtiden skulle vara den institution som
utnämnde presidenten av den Europeiska kommissionen.(Deschamps & Maufort 2016:
3)
I och med att rapporten med slutsatserna av Dooge-kommittén hade presenterats
tillkallades det ett nytt toppmöte av det Europeiska rådet som skulle hållas i Milano i
Italien den 28 och 29 Juni 1985. På toppmötet uttryckte framförallt Storbritannien och
Danmark sin oro och sitt motstånd mot förstärka de europeiska institutionernas makt
och uttryckte också skepsis mot en omarbetning av ett existerande fördrag.(Ibid: 3)
Toppmötet i Milan kom till ett dödläge och Italiens premiärminister såg ingen annan
utväg än att ha en omröstning om en sammakallning av en regeringskonferens.
Danmark, Storbritannien och Grekland var de enda länderna som röstade mot.(Ibid: 4)
Trots att Danmark, Storbritannien och Grekland röstade nej sammankallades
regeringskonferensen med hänsyn till de stora institutionella förändringar som väntade
kopplat till Dooge-kommitténs slutsatser. Efter hårda förhandlingar och genomgripande
kompromisser kunde regeringskonferenserna enas och den europeiska enhetsakten
kunde skrivas på.(Deschamps & Maufort 2016: 4) Dock skrevs det inte på vid samma
datum utan först av 9 medlemsstater den 17 februari 1986 i Luxemburg och sedermera
Danmark, Grekland och Italien den 28 februari samma år i Haag. Detta för att
Danmarks nationella parlament röstade ner enhetsakten med 80 röster mot 75 för att
sedermera utkalla en folkomröstning för att ta ställning till enhetsakten. På grund av
detta försenades ratificeringen av enhetsakten( Deschamps 2016)
Margaret Thatcher hade en väldigt negativ syn på antalet lagbestämmelser i fördraget.
Dessutom ogillade hon att ministerrådet kunde börja använda sig av
majoritetsomröstningar, vilket Margaret Thatcher såg en risk i att det skulle skapas ett
fransk-tyskt block som skulle få alldeles för mycket makt och inflytande. Margaret
Thatcher hade dock överseende med de för henne negativa förändringar som skulle ske i
bland annat det Europeiska rådet, men såg väldigt positivt på att brittiska banker och
brittiska försäkringsbolag skulle ha tillgång till EC marknaden samt den europeiska inre
marknaden. Dessa faktorer tyckte Margaret Thatcher och hennes regering var tillräckligt
positiva och därmed kunde Storbritannien acceptera den Europeiska enhetsakten, trots
de negativa institutionella förändringa som skulle göras enligt deras synsätt. (Wessels
2016: 47)
20
Trots att det Europeiska rådet institutionaliserades efter toppmötet i Paris 1974 är det
först i den Europeiska enhetsakten som det för första gången nämns i fördragen och det
Europeiska rådet inrättas officiellt. (Tallberg 2013: 127) Dock har det Europeiska rådet
fortsatt ingen befogenhet att fatta beslut eller vidta tvångsåtgärder gentemot andra
institutionerr(EUR-lex 2010). Därmed tillkom inte någon ytterligare fastställande av
befogenheter om vad det Europeiska rådet skulle kunna göra. Det skall poängteras att
det tillslut blev enhetligt och konsensus kring den europeiska enhetsakten trots de starka
motsättningarna mellan de pådrivande aktörerna i Frankrike och Tyskland och
motståndarna i Storbritannien med flera länder. Att det Europeiska rådet kunde komma
till ett samförstånd att faktiskt att ändra på Romfördragen från 1957 och därmed kunna
fortsätta utveckla det Europeiska rådet genom framtida fördragsförändringar får ses som
ett styrkebesked i den konsensusanda som det Europeiska rådet skall vara.
Utifrån det historiskt institutionalistiska perspektivet kan detta ses som stigberoendet
fortsätter att befästas i och med det Europeiska rådet inrättades officiellt och blev nämnt
i ett fördrag utan större institutionella förändringar. Viktigt att komma ihåg är att ju
längre tid det går och ju längre man går samma väg, desto svårare blir det att byta
handlingsplan eller göra stora institutionella förändringar då kostnaderna för förändring
blir allt högre. (Pierson 2004: 21)Att Margaret Thatcher som en aktör tillhörande
motståndarna till institutionens förändringar och andra motståndare till de stora
institutionella förändringar ändå accepterade den europeiska enhetsakten kan ses som en
feedbackeffekt, då Storbritannien var tvungna att som en aktör i det Europeiska rådet
som institutionen ändra sin strategi och förväntningar till de nya spelreglerna som
uppkommit. Därmed fick de gå med på de institutionella förändringarna för att få
igenom de reformer de ansåg vara positiva, som tillgång till den interna marknaden.
Således kan det ses som en feedbackeffekt som bara befäster stigberoendet, att inte
förändra institutionen i grunden, utan fortsätta utvecklingen av institutionen på samma
väg för att kostnaden att förändra institutionen är för hög.
4.4 Maastrichtfördraget
Året 1990 sammankallades det två toppmöten i det Europeiska rådet för att diskutera
och förhandla nya fördragstillägg (Tallberg 2013: 26) Anledningen till
sammankallandet av regeringskonferenserna var både av intern och extern karaktär.
Bland de externa anledningarna till att diskutera och förhandla fram ett nytt fördrag var
21
kommunismens fall i Östeuropa och ambitionen att ena de två tyska staterna. Den
interna anledningen till sammankallandet av regeringskonferenserna var att EG:s
medlemmar ville kompensera och utveckla den Europeiska enhetsakten.(EUR-lex 2010)
Regeringskonferensen avslutades i Maastricht i december 1991 och det var där
Fördraget om europeiska unionen, som det även kallats, signerades. Dock så dröjde det
ända till den 1 november 1993 för att det skulle trädas i kraft eftersom Danmark
orsakade ratificeringsproblem.(Tallberg 2013: 26ff) Anledningen var att det danska
parlamentet hade röstat 125 för och 125 mot Maastrichtfördraget och därmed utlyste än
en gång folkomröstning. I juni 1992 röstade 50.7% mot det nya fördraget.(EUR-lex
2006) Resultatet av omröstningen ledde till Edinburghavtalet, som antogs av det danska
folket, där Danmark fick undantag rörandes unionsmedborgarskap, den gemensamma
valutan, försvarspolitiken och inrikesfrågor.(Edinburghavtalet 1992) De problem som
uppstod med Danmark relaterat till Maastrichtfördraget hade alltså inget med det
Europeiska rådet att göra, utan det var andra faktorer som bidrog till att Edinburgavtalet
var tvunget att gå igenom. Maastrichtfördraget betydde en omfattande fördjupning av
sammarbetet i Europa. Framförallt skapades i och med fördraget den nya
organisationen, den Europeiska Unionen. Det EU som nu bildats bestod i och med
Maastrichtfördraget av tre stycken pelare nämligen den Europeiska gemenskapen,
mellanstatligt sammarbete på det utrikes- och säkerhetspolitiska området samt
mellanstatligt samarbete inom rättsliga och inrikes frågor. (Tallberg 2013: 27)
Maastrichtfördraget definierar den sammansättning och de uppgifter det Europeiska
rådet har om det var i den Europeiska enhetsakt som det Europeiska rådet blev nämnt i
ett fördrag så är Maastrichtfördraget första gången det Europeiska rådet får en
definierad roll som institution. Fortfarande består det Europeiska rådet av stats- och
regeringschefer från medlemstaterna samt presidenten av den Europeiska kommissionen
och de är alla assisterande av deras respektive utrikesministrar. Sammanträda skall det
europeiska rådet göra minst två gånger om året under ledning av stats- och
regeringschefen av det medlemsland som vid tiden innerhar ordförandeskapet av det
Europeiska rådet.(Pappalardo 2016: 3)
Rollen det Europeiska rådet ska ha är att ge unionen de impulser som behövs för dess
utveckling och bestämma de allmänna politiska riktlinjerna för denna utveckling. Efter
varje sammanträde skall det Europeiska rådet överlämna en rapport till det europeiska
22
parlamentet. Dessutom ska rådet varje år överlämna en skriftlig rapport till samma
parlament om vilka framsteg som har gjorts av unionen.(Maastrichtfördraget: Artikel D)
Det Europeiska rådet har alltså fått en definierad roll i EU:s nya organisation, jämfört
med den europeiska enhetsakten där det Europeiska rådet inte hade en definierad roll.
Sedermera ger den andra pelaren i EU en annan ny befogenhet för det Europeiska rådet.
Det är det Europeiska rådet som skall definiera och bestämma vilka principer och
allmänna riktlinjer för det nya mellanstatliga samarbetet inom det utrikes- och
säkerhetspolitiska området.(Maastrichtfördraget: Artikel J.8.1)
Utifrån historisk institutionalistiska perspektivet så kan detta ses som functional
conversion , alltså att en redan existerande institution får en ny uppgift att ta hand om.
Det kan också ses som en kombination av layering också, då den nya uppgiften som ges
till det Europeiska rådet läggs på den redan existerande strukturen. Det europeiska rådet
har aldrig haft som uppgift att definiera och bestämma vilka principer EU ska ha inom
det utrikes- och säkerhetspolitiska området och därmed har det europeiska rådet nu fått
en ny uppgift, dock så har institutionen inte förändrats nämnvärt, utan fortfarande ser ut
som den tidigare har gjort med stats- och regeringschefer och med utformningen av
mötena. Men enligt HI är det bland annat functional conversion och layering som gör att
en institution kan förändras och få genombrott, även om de är små.(Pierson 2004: 138)
Det kan också ses som sequencing då det inte är lagstiftande makt som det Europeiska
rådet har fått, utan det är ministerrådet som skall sköta beslutsfattande på basis av de
riktlinjer som det Europeiska rådet har kommit överens om.(Maastrichtfördraget:
Artikel J.8.2) Ifall man tittar på hur formuleringen såg ut vid det formativa momentet så
är formuleringen också av icke-lagstiftande karaktär, utan handlar om interna
diskussioner. Alltså är detta sequencing då ett beslut som gjorts förr i historien
fortfarande har betydelse av senare beslut. Alltså ifall inte formuleringarna i gamla
beslut angående det europeiska rådet hade varit av en sådan karaktär som det var, hade
det Europeiska rådet exempelvis kunnat ha en större beslutsfattande makt av utrikes-
och säkerhetspolitiken i EU än vad de nu fick. Men eftersom ett historiskt beslut
fortfarande påverkar händelseförloppet senare så blev resultatet det här och alltså kan
ses som sequencing. Att det Europeiska rådet avisade möjligheten att ha lagstiftande
makt 1974 gör att framtida beslut och resultat kommer påverkas av det och
23
möjligheterna för lagstiftande makt inte finns, trots att flera år har gått sedan 1974.
(Pierson 2004: 64)
Att det Europeiska rådet nu fick sin roll erkänd på papper är viktigt då det Europeiska
rådet inte haft sin roll erkänd i ett fördrag för, även ifall det Europeiska rådet var nämn i
den Europeiska enhetsakten. Men om vi tittar på det formativa momentet, mötet i Paris
1974, så argumenterades det av dåvarande medlemar av det Europeiska rådet att
anledningen till att institutionalisera de möten som hade hållits redan innan 1974 var att
det behövdes kontinuerliga möten för att diskutera de interna problem med att uppnå
europeisk enhet samt de externa problem som Europa stod inför och behovet att få till
en övergripande strategi för att ta sig an dessa problem.(Wessels 2016: 40) Om man
jämför det med rollen det Europeiska rådet fick i och med fördraget om Europeiska
unionen så är det en liknande roll det Europeiska rådet har. Alltså kan sequencing
förklara vad som har hänt här med, att det formativa momentet som hände 1974
fortfarande har betydelse av resultaten av besluten som sker i Maastrichtfördraget 1992.
Anledningen utifrån HI-perspektivet är att det Europeiska rådet har fastnat i ett
stigberoende och därmed är institutionaliserandet 1974 fortfarande en viktig del i
analysen för att förstå rollen det Europeiska rådet har fått i och med
Maastrichtfördraget. Stigberoendet startade 1974 i Paris och efter varje steg som har
skett sedan dess har fördjupat stigberoendet och därmed blir kostnaderna för att byta
riktning alldeles för höga. Därmed är det Europeiska rådets roll i stora drag likt det som
det var inofficiellt 1974 vid institutionaliserandet. (Pierson 2004: 20ff)
4.5 Amsterdamfördraget
Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999 efter att en reflektionsgrupp hade
blivit tillsatt bara ett och ett halvt år efter att fördraget om Europeiska unionen hade trätt
i kraft med målet att förbereda en ny regeringskonferens som skulle ta upp de
institutionella frågorna och skiljaktigheterna mellan medlemstaterna angående
integrationsprocessen. Gruppen lämnade in en rapport till det Europeiska rådets
toppmöte i Madrid, december 1995, som diskuterades vid toppmötet i Turin i mars 1996
för att bli slutbehandlad i Amsterdam 16 och 17 juni 1997. (Pappalardo 2016: 1)
Precis som vid den Europeiska enhetsakten hade stora förändringar skett i många
viktiga länder angående byte av stats- och regeringschefer och därmed var det nytt folk
24
med andra värderingar inom det Europeiska rådet som nu skulle förhandla fram de nya
tilläggen i fördraget. Storbritannien hade fått en ny premiärminister i Tony Blair 1997,
Frankrike en ny president 1995 i Jacques Chirac, Silvio Berlusconi blev en ny ledare i
det Europeiska rådet för Italien 1994 och Spanien fick en ny premiärminister José María
Aznar 1996. Gerhard Schröder blev Tysklands nya förbundskansler 1998. Det blev
alltså en ny generation aktörer i det Europeiska rådet som hade till uppgift att skapa ett
”New Europe” efter fördraget om Europeiska unionen samt också det geopolitiska läget
i framförallt Centraleuropa och Balkan.(Wessels 2016: 53ff)
I Amsterdamfördraget kom det till en ny uppgift angående det Europeiska rådets roll
gällande den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. Amsterdamfördraget säger
att det Europeiska rådet skall definiera principerna och de allmänna riktlinjerna för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, försvarsinblanding inkluderat. Den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som rör unionens
säkerhet, inklusive den gradvisa utformningen av gemensam försvarspolitik, som skulle
kunna leda till ett gemensamt försvar, om det Europeiska rådet så beslutar. Ifall det
Europeiska rådet skulle besluta något om gemensam försvarspolitik så skall det
Europeiska rådet rekommendera slutsatserna till medlemstaterna i enlighet med deras
respektive konstitutionella krav. (Amsterdamfördraget: Artikel J.3.1)
(Amsterdamfördraget: Artikel J.7.1)
Annars fortsätter institutionen fungera som vanligt. Detta stärker teorin om
stigberoende, nämligen att även om aktörerna förändras, i detta fall stats- och
regeringschefer, så är det svårt att byta inriktning på institutionen och gå en annan väg.
Stigberoendet och feedbackeffekterna gör det svårare och svårare att byta riktning på
institutionen så att även om en ny generation av aktörer, i detta fall stats- och
regeringschefer, kommer fram likt det som hände i mitten av 90-talet med exempelvis
Tony Blair, Jacques Chirac och Silvio Berlusconi samt att nya länder blir medlemmar i
den Europeiska unionen och därmed nya aktörer blir medlemmar i det Europeiska
unionen så är det fortsatt svårt att ta institutionen in på en annan väg på grund av
stigberoendet och därmed feedbackeffekter. De nya aktörerna i institutionen anpassar
sig själva i den existerande institutionen och kan inte handla utanför ramverket för den
existerande institutionen, i detta fall det Europeiska rådet.
25
4.6 Nicefördraget
När EU inledde en utvidgning mot Central- och Östeuropa i slutet av 1990-talet kom
också kraven på fler omfattande institutionella reformer för att möta de nya
utmaningarna med utvidgningarna som då skedde. De förändringarna som skedde vid
Amsterdamfördraget var inte tillräckliga och därmed försökte regeringskonferensen
under hela året 2000 att lösa de problem som uppkommit. Arbetet kulminerade i Nice 7-
9 December 2000. (Deschamps 2016: 2)
Fortfarande blev bestämmelsen av det Europeiska rådet i Nicefördraget detsamma,
nämligen att ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och bestämma de
allmänna politiska riktlinjer för denna utveckling. Efter varje sammanträde skall det
Europeiska rådet fortfarande överlämna en rapport till det europeiska parlamentet samt
varje år skall det Europeiska rådet överlämna en skriftlig rapport till samma parlament
om vilka framsteg som har gjorts av unionen. Det Europeiska rådet består av stats- och
regeringschefer av medlemstaterna samt presidenten av den Europeiska kommissionen
och de är alla assisterande av deras respektive utrikesministrar samt en medlem från
kommissionen. Sammanträda skall det europeiska rådet göra minst två gånger om året
under ledning av stats- och regeringschefen av det medlemsland som vid tiden innerhar
ordförandeskapet av det Europeiska rådet.(Wessels 2016: 26) Alltså fortfarande inget
nytt i bestämmelsen, dock kom en förändring om mötesplatsen för det Europeiska rådets
toppmöten. Från och med 2002 kommer ett möte hållas i Bryssel per ordförandeskap,
och när EU väl innefattar 18 medlemmar så skall alla möten hållas i Bryssel.
(Nicefördraget: Förklaring 22) Det presenterades också ett förtydligande angående
utformningen av det framtida försvar som togs upp i Amsterdamfördraget.
Förtydligandet gällde förslagen från det Europeiska rådet som inte skall påverka den
karaktär en medlemstats säkerhets -och försvarspolitik har och att förslagen skall
respektera medlemstaternas förpliktelser som några av medlemstaterna anses ha
gentemot NATO.(Nicefördraget: Artikel J.7)
Historisk institutionalism tar upp statiskheten och trögheten en institution har, då
förändring av en institutiton och förmågan att välja nya väg bara blir svårare med tiden
tack vare feedbackeffekterna och spårbundheten kopplat till det formativa momentet
som begränsade handlingsutrymmet för institutionen även i framtiden.(Pierson 2004:
21) Det har skett stora förändringar av EG och sedermera EU, nya medlemmar, nytt
26
geopolitiskt landskap och nya utmaningar. Det Europeiska rådet skapades i EG med
endast 10 medlemmar och under 1990-talet skulle en stor utvidgning mot Central- och
Östeuropa ske och därmed behövdes fördragstillägg för att ta sig an de nya
utmaningarna.(Tallberg 2013: 28) Dock så ser bestämmelserna för det Europeiska rådet
likadant ut.
4.7 Lissabonfördraget
Både Amsterdamfördraget och Nicefördraget får ses som fördrag som inte
tillfredsställde medlemstaterna kopplat till de nya institutionella utmaningar som
krävdes i och med inkluderingen av nya medlemstater framförallt från Central- och
Östeuropa. Detta skapade en frustration och det efterfrågades en debatt om hur
framtiden för EU skulle se ut.(Wessels 2016: 171) Ett konstitutionellt fördrag var på sin
plats i Rom 2005, men blev avisat av Holland och Frankrike via folkomröstning. Under
Tysklands ordförandeskap i det Europeiska rådet kom beskedet att en rapport skulle
komma angående utveckling av den europeiska unionen angående det konstitutionella
fördraget som gick i stupet 2005. (Wessels 2016: 173) Tyskland, med Angela Merkel i
spetsen, var en pådrivande aktör för att få igenom ett nytt fördrag och det var Tyskland
som lyckades att bryta dödläget efter misslyckandet 2005 och intensifierade samråden i
det Europeiska rådet. (Maufort 2016: 2)(Wesels 2016: 173) Vid regeringskonferensen
var det en konflikt framförallt Tyskland och Polen angående kriterierna och reglerna för
kvalificerad majoritets röstningar inom europeiska unionens råd. Detta till trots lyckades
aktörerna inom det Europeiska rådet nå konsensus kring det nya fördraget som skulle
komma att kallas för Lissabonfördraget. Irland, som enda land, skapade
raticifieringsproblem då en folkomröstning röstade ner fördraget (Wessels 2016: 173,
Maufort 2016: 2) Irland fick således garantier där det lovades ett vissa inslag angående
säkerhets- och försvarspolitiken samt frågor rörande etik och moral inte skulle
genomföras. I garantierna nämns det Europeiska rådet angående att ifall ett beslut om ett
gemensamt försvar måste kräva ett enhälligt beslut i det Europeiska rådet. (Protocol on
the concerns of the Irish people on the Treaty of Lisbon: artikel 3)
Lissabonfördraget innebar avsevärda formella ändringar angående det Europeiska rådet
jämfört med de utlåtande och fördrag som har skett sen dess institutionerande tre
decennier tidigare. Med Lissabonfördraget fick det Europeiska rådet en officiell status
som en av de sju olika institutionerna inom EU.(Lissabonfördraget: Artikel 13.1)
27
Europeiska rådets uppgifter i Lissabonfördraget är att det Europeiska rådet ska ge
unionen de impulser som behövs för dess utveckling och bestämma dess allmänna
politiska riktlinjer och prioriteringar. Det ska inte ha någon lagstiftande funktion.
Europeiska rådet ska bestå av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer samt av sin
ordförande och kommissionens ordförande. Unionens höga representant för utrikes
frågor och säkerhetspolitik ska delta i dess arbete. Europeiska rådet ska sammanträda
två gånger per halvår efter kallelse av sin ordförande. Om dagordningen kräver det, kan
var och en av Europeiska rådets medlemmar besluta att den ska biträdas av en minister
och, när det gäller kommissionens ordförande, av en ledamot av kommissionen. Om
situationen kräver det, ska ordföranden sammankalla ett extra möte i Europeiska rådet.
(Lissabonfördraget: Artikel 15.1-15.3) Sedermera står det i artikel 15 att Europeiska
rådet ska besluta med konsensus, om inte annat föreskrivs i fördragen, och att det
Europeiska rådet ska välja sin ordförande med kvalificerad majoritet för en
mandatperiod av två och ett halvt år, som kan förnyas en gång. I händelse av förhinder
eller allvarlig försummelse får Europeiska rådet avbryta ordförandens mandat enligt
samma förfarande.(Lissabonfördraget: Artikel 15.4-15.5)
Med Lissabonfördraget har alltså det Europeiska rådet fått en permanent ordförande på
ett mandat på två och ett halv år. Detta är nytt då ordförandeskapet har varit flytande
mellan stats-och regeringscheferna inom det Europeiska rådet. Ordföranden för det
Europeiska rådet får inte inneha ett nationellt mandat. Europeiska rådets ordförandes
uppgift är att leda Europeiska rådets arbete och driva det framåt, verka för att underlätta
sammanhållning och konsensus inom Europeiska rådet, säkerställa förberedelser och
kontinuitet i arbetet samt skriva rapporten efter varje möte till Europaparlamentet. Det
är också ordföranden representera unionen utåt i de frågor som omfattas av
gemensamma utrikesfrågor och säkerhetspolitiken, utan att de befogenheter åsidosätts
som har tilldelats unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik.
(Lissabonfördraget: Arikel 15.6)
Det Europeiska rådet har fortsatt makt när det kommer till EU:s gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik och det är det Europeiska rådet, med godkännande av
kommissionens ordförande, som utser unionens höga representant för utrikes frågor och
säkerhetspolitik. Det är unionens höga representant för utrikes frågor och
28
säkerhetspolitik som skall leda unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Den höga representanten ska genom sina förslag bidra till utformningen av denna
politik och ska såsom rådets bemyndigade ställföreträdare verkställa den. Den höga
representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik verkar också som kommissionens
vice ordförande. Det Europeiska rådet kan avbryta den höga representanten för utrikes
frågor och säkerhetspolitik mandatperiod. (Lissabonfördraget: Artikel 18.1-18.4)
Europeiska rådet skall också fastställa EU:s strategiska intressen och mål när det
kommer till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik men också andra områden
som omfattar EU:s yttre åtgärder, såsom EU:s förbindelser med ett annat land utanför
EU. (Lissabonfördraget: Artikel 22.1)
Det Europeiska rådet skall identifiera unionens strategiska intressen, ange målen och
fastställa de allmänna riktlinjerna, inklusive för frågor som har försvarsmässiga
konsekvenser. Det ska anta nödvändiga beslut och ifall det behövs så skall det
Europeiska rådets ordförande kunna sammankalla ett extra möte för att att fastställa den
strategiska inriktningen av unionens politik inför denna utveckling. (Lissabonfördraget:
Artikel 26.1)
Att det Europeiska rådet nu slopar det flytande ordförandeskapet och numera har en
ordförande på en mandatperiod på två och ett halvt år kan ses som layering utifrån HI-
perspektivet. Det nya systemet med en ordförande på två och ett halvt år som inte
innehar nationellt mandat är en ny institutionell faktor som läggs på den redan
existerande institutionen. Därmed blir det layering och således har det skett en
institutionell förändring med Lissabonfördraget. (Pierson 2004: 137)
I och med Maastrichtfördraget skedde också en institutionell förändring med functional
conversion och layering i och med att det Europeiska rådet fick en utsagd uppgift att
definiera och bestämma vilka principer EU ska ha inom det utrikes- och
säkerhetspolitiska området. Det Europeiska rådet har fortsatt en betydande roll för EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Detta kan ses som sequencing i och med att
beslutet som gjorts tidigare i historien, nämligen att ge det Europeiska rådet ansvar för
riktlinjer och principer för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik i
Maastrichtfördraget så hade aldrig de artikelförändringarna som skedde vid
Lissabonfördraget angående det Europeiska rådet kopplat till den gemensamma utrikes-
29
och säkerhetspolitiken aldrig hänt och att det därmed följer sekvensen från tidigare i
historien. Alltså har tidigare beslut en betydande roll för framtida resultat, alltså
påverkade Maastrichtfördragets beslut Lissabonsfördragets beslut att ge det Europeiska
rådet makten att utnämna den höga representanten för utrikes frågor och
säkerhetspolitik. Sedermera har feedbackeffekterna gjort att transaktionskostnaderna
för att bryta upp stigberoende och byta till ett nytt spår så höga att institutionen är i
övrigt starkt kopplad till det formativa momentet. Artikel 15.1 i Lissabonfördraget är en
bestämmelse av det Europeiska rådet och säger Europeiska rådet ska ge unionen de
impulser som behövs för dess utveckling och bestämma dess allmänna politiska
riktlinjer och prioriteringar. Det ska inte ha någon lagstiftande funktion. Jämfört med
de utlåtande som kom efter toppmötena 1974 där det Europeiska rådet
institutionaliserades där det sades att Erkännandet av behovet av ett helhetsgrepp på de
interna problemen med att uppnå den europeiska enheten och de externa problemen
Europa, regeringscheferna anser att det är viktigt att se framsteg och konsekvens i
verksamheten i Europeiska gemenskaperna och i arbetet med politiskt samarbete. Det
Europeiska rådets bestämmelser är fortsatt vaga och bestämmelsen i Lissabonfördraget
ser ut att vara starkt kopplat till utlåtandet efter Parismötet. Detta förklaras med HI att
det formativa momentet gör att handlingsutrymmet för framtida alternativ begränsas och
institutionen leds in på ett stigberoende. Ju längre stigberoendet och feedbackeffekter
finns och generas, desto svårare blir det att byta spår då kostnaderna för förändringar är
för höga. Det gör att även om Lissabonfördraget är en stor förändring av EU som
politisk institution, så är det Europeiska rådet i en såpass starkt stigberoende att det inte
går att bryta upp och gå in på en annan väg.
Alltså är huvuddragen för institutionen detsamma och väldigt likt som utlåtandet var i
1974 i Paris vid det formativa momentet. Det är fortsatt vaga bestämmelser för det
Europeiska rådet och det Europeiska rådet har fortsatt ingen lagstiftande makt.
5 Resultat
5.1 Svar på frågeställningarna
Studien skall ha besvarat tre frågeställningar.
30
- Hur går det att förklara det Europeiska rådet och dess utveckling utifrån historisk
institutionalism?
Svaret på frågeställningen finns i analysavsnittet. Analysen har tagit upp sju olika
toppmöten samt fördragsändringar för att förklara utvecklingen av det Europeiska rådet.
Det formativa momentet som startar stigberoendet och som låser fast institutionen och
dess aktörer och således begränsar handlingsutrymmet för framtida beslut har
identifierats vid toppmötet i Paris 1977. Det är vid toppmötet i Paris 1974 som låser fast
institutionen och leder in institutionen på ett visst spår. Toppmötet i London befäste
bara stigberoendet med sina klargörande och förbättringarna. Alla föränringar som
skedde kan kopplas till det formativa momentet. Med utlåtandena vid toppmötet i
London ökade transaktionskostnaderna och det blir alltså allt svårare att byta spår och
därmed befästs stigberoendet.
Det var vid Maastrichtfördraget som det Europeiska rådet för första gången nämnts i ett
fördrag, men rollen institutionen hade var detsamma och stigberoendet gick klart att
spåra till det formativa momentet. Maastrichtfördraget innebar en institutionell
förändring då functional conversion samt layering skedde då det Europeiska rådet fick
ett nytt mål att ta hand om som lades på det Europeiska rådets existerande funktionsätt.
Alltså skedde en institutionell förändring vid Maastrichtfördraget. Med
Amsterdamfördraget fortsatte institutionen att gå i samma spår som innan, alltså i
stigberoendet, kopplat till det formativa momentet. Feedbackeffekterna gör att trots att
en ny generation aktörer inom institutionen kommit fram så är institutionen fortsatt fast
i stigberoendet då kostnaderna för att bryta upp och byta spår för institutionen har blivit
alldeles för dyr att göra efter så många år. Desto fler beslut och längre tid på en och
samma väg, ju dyrare blir transaktionskostnaderna för ett nytt spår. Detsamma gällde
Nicefördraget där det Europeiska rådets uppgifter är detsamma och stigberoende är
starkt kopplat till det formativa momentet. Och trögheten och statiskheten visas stark i
och med Nicefördraget då Nicefördraget skulle vara svaret på de institutionella
utmaningarna som kom till efter planeringen av utvidgningen.
Vid Lissabonfördraget skedde ett antal förändringar som är viktiga. Layering skedde när
fördraget bestämde att det Europeiska rådet skall ha en ordförande på en mandatperiod
på två och ett halvt år. Också sequencing går att hitta vid Lissabonfördraget då det går
31
att koppla till Maastrichtfördragets beslut att ge det Europeiska rådet ny roll i och med
att ge dem makt över den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Lissabonfördraget uppvisade också sequencing. Det Europeiska rådets funktioner och
roller är fortsatt starkt kopplade till det formativa momentet och institutionen är trots de
institutionella förändringarna fast i stigberoendet tack vare de feedbackeffekter det
genererar.
–Vilka pådrivande aktörer går det att identifierakopplat till det Europeiska rådets
utveckling?
Vid identifierandet av aktörer går det att finna framförallt två aktörer som kan räknas
som pådrivande vid toppmötet i Paris, presidentr Valéry Giscard d'Estaing från
Frankrike och förbundskansler Helmut Schmidt från Tyskland. Det var framför allt de
som agerade för ett institutionaliserandet av det Europeiska rådet. Fortsättningsvis var
François Mitterrand initialt motståndare till fortsatt institutionell utveckling, men
ändrade sedermera ståndpunkt och blev därmed en pådrivande aktör för institutionell
utveckling. Likaså den tyska kristdemokraten Helmut Kohl såg det Europeiska rådet
som ett viktigt organ och för fortsatt utveckling och var en pådrivande vid den
Europeiska enhetsakten. Tyskland var också starka pådrivande aktörer vid
Lissabonfördraget, där Angela Merkel spelade en stor roll.
–Vilka motståndskraftiga aktörer går det att identifiera kopplat till det Europeiska rådets
utveckling?
Harold Wilson, premiärminister i Storbritannien, hade innan toppmötet i Paris 1974
utlovat en folkomröstning i Storbritannien angående fortsatt medlemskap i
gemenskapen och hade en hel del kritik mot det europeiska sammarbetet vid tillfället
och agerade därmed bromskloss för institutionell utveckling. Kritiken i sig var inte mot
institutionaliserandet av det Europeiska rådet, utan handlade om andra faktorer
angående sammarbetet. Vid den europeiska enhetsakten var Storbritanniens
premiärminister än en gång kritisk till delar av sammarbetet. Margaret Thatcher såg inte
positivt på de institutionella förändringar som skulle ske vid den europeiska
enhetsakten. Tillsammans med Greklands premiärminister och initialt Frankrikes
François Mitterrand som sedermera bytte ståndpunkt var hon en av de mer kritiska till
32
den institutionella utvecklingen i EU. Men analysen visade att Margaret Thatcher tog
chansen att få igenom den Europeiska enhetsakten för att de positiva besluten såsom
den interna marknaden övervägde de negativa. Också Danmark var en stark aktör som
motståndare i rädsla för den institutionella utvecklingen som skulle ske vid enhetsakten.
Även vid Maastrichtfördraget var Danmark en stark motståndsaktör då det nationella
parlamentet orsakade raticifieringsproblem när de röstade ner Maastrichtfördraget.
Polen och Irland kan identifieras som motståndare vid Lissabonfördraget.
5.2 Egna reflektioner och slutdiskussion om resultatet.
Vad analysen av fallet har visat är att statiskheten och trögheten är stor inom det
Europeiska rådet. Mycket har hänt med EU sedan 1974 då det Europeiska rådet
institutionaliserades, men ändå har det Europeiska rådet fortsatt att vara ett viktigt organ
samt fortsatt på en inslagen väg. Mellan toppmötet i Paris 1974 och Lissabonfördraget
har medlemsstaterna mer än tredubblats, men bestämmelserna av det Europeiska rådet
är sig likt och vagt som det var 1974.
Dessutom ger analysen med hjälp av de verktyg som används från historisk
institutionalism en förklaring till det Europeiska rådets utveckling från Paris toppmötet
1974 till Lissabonfördraget och dess tillträde 2009. Historisk institutionalism är en
användbar teori att använda sig av för att förklara institutioners statiskheten och tröghet,
vilket analysen har visat. Fallen av institutionell förändring är få. Under de decennier
som det Europeiska rådet har funnits, mellan 1974 och Lissabonfördraget, har
aktörerna i institutionen bytts ut och EG och EU har ställts inför nya utmaningar. Detta
till trots har de institutionella förändringarna varit få. Analysen har visat på detta genom
användandet av de fyra verktygen från historisk institutionalism och därmed besvarat
frågan huruvida i vilken mån det går att förklara det Europeiska rådet och dess
utveckling utifrån Historisk institutionalism. Analysen och studien har alltså visat att det
Europeiska rådet har fastnat i ett stigberoende kopplat till det formativa momentet.
När det kommer till identifierandet av aktörer som varit antingen pådrivande eller
motståndare till den institutionella utvecklingen är det sällen det Europeiska rådet som
institution har varit det huvudsakliga problemet, men eftersom utvecklingen av det
Europeiska rådet har varit inbakade i nya fördrag och fördragstillägg så har det
Europeiska rådet och dess utveckling varit i påverkade av motståndskrafterna. En egen
33
reflektion angående varför aktörer inte har motsatt sig utveckling av det europeiska
rådet såsom vissa aktörer har motsatt sig utvecklingen av europeiska unionens råd är att
trögheten och statiskheten har varit så tongivande i det Europeiska rådet och därmed är
det inte mycket att motsätta sig.
Valet av teorin i denna studie har varit väldigt viktigt och styrande för denna studie.
Som tidigare togs upp i kapitlet om kritik och alternativa teorier finns det andra teorier
som skulle kunna göra förståelsen och resultatet av denna studie annorlunda ifall studien
gjorts av en annan nyinstitutinalistisk teori såsom Rational Choice Institutionalism.
Dock så är HI en etablerad teori och därmed bör studien ha legitimitet.
5.3 Förslag på vidare forskning
Eftersom historisk institutionalism ser på historiens betydelse av en institution
utveckling kan det rimligvis sägas att framtida forskning kommer att behöva applicera
historisk institutionalism på framtida fördragsförändringar och nya bestämmelser för att
förklara institutionens utveckling och nya aktörer kommer träda in inom institutionen
och därmed bör intresset för identifierandet av pådrivande och motståndsaktörer fortsatt
finnas i framtiden.
Det skall också påpekas att det finns andra intressanta teorier inom den
nyinstitutinalistiska skolan som skulle kunna appliceras på fallet, det Europeiska rådet.
Som Jonas Tallberg skrev i Bargaining Power in the European Council så är
forskningen begränsad av det Europeiska rådet och därmed är forskning av det
Europeiska rådet särskilt välkommet.
Istället för att använda sig av HI så finns det bland annat Normativ institutionalism och
Rational Choice Instutionalism inom den nyinstitutinalistiska skolan som skulle ge
alternativa förklaringar till utvecklingen av det Europeiska rådet.
34
Referenser
Böcker
Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wängnerud, Lena (red.) (2012).Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. 4., [rev.] uppl. Stockholm: Norstedts juridik
George, Alexander L. & Bennett, Andrew (2005). Case studies and theory developmentin the social sciences. Cambridge, Mass.: MIT
Marsh, David & Stoker, Gerry (red.) (2002). Theory and methods in political science. 2.ed. Basingstoke: Palgrave Macmillan
Nugent, Neill (2010). The government and politics of the European Union. 7. ed. Basingstoke: Palgrave Macmillan
Peters, B. Guy (2012). Institutional theory in political science: the new institutionalism. 3., [rev.] ed. London: Continuum
Pierson, Paul (2004). Politics in time: history, institutions, and social analysis. Princeton, N.J.: Princeton University Press
Saurugger, Sabine (2014). Theoretical Approaches to European Integration. Pallgrave Macmillan
Tallberg, Jonas (2013). EU:s politiska system. 5., rev. uppl. Lund: Studentlitteratur
Wessels, Wolfgang (2016) The European Council. Pallgrave Macmillan
Westlake, Martin & Galloway, David (2004). The Council of the European Union:. 3. ed. London: John Harper Publishing
EU-fördrag
Single European Act, 28 Februari 1986. (Online) OJ L 169 http://www.lexnet.dk/law/download/treaties/Sea-1986.pdf Hämtad: 2016-08-10
Treaty of Amsterdam Amending the Treaty on European Union, the Treaties Establishing the European Communities and Certain Related Acts, 2 Oktober 1997. (Online) OJ C 340http://www.lexnet.dk/law/download/treaties/Ams-1997.pdf Hämtad: 2016-08-12
Treaty of Lisbon amending the Treaty on European Union and the Treaty establishing the European Community, 13 December 2007.(Online) OJ C 306http://www.lissabonfordraget.se/fordraget/eu-fordraget.php#avdelning1 Hämtad: 2016-08-02
35
Treaty of Nice Amending the Treaty on European Union, the Treaties Establishing the European Communities and Certain Related Acts, 26 Februari 2001.(Online) OJ C 80http://www.lexnet.dk/law/download/treaties/Nic-2001.pdf Hämtad: 2016-08-12
Treaty on the European Union, 7 Februari 1992. (Online) OJ C 191 http://www.lexnet.dk/law/download/treaties/Maa-1992.pdf Hämtad: 2016-06-18
Digitala Källor
Denmark: EMU opt-out clause(2006). Eur-Lex.http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=URISERV%3Al25061 Hämtad: 2016-08-03
Deschamps, Etienne.(2016) The British Call For Renegotiatio. Cvcehttp://www.cvce.eu/en/obj/the_british_call_for_renegotiation-en-e13a68a7-a6af-4c17-9577-00f1aed86dcd.html Hämtad: 2016-01-02
Deschamps, Etienne (2016). The Signing of the Single European Act.Cvcehttp://www.cvce.eu/en/recherche/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/6d24b681-9251-4e31-8246-6f6ada5bc5e9 Hämtad: 2016-07-07
Deschamps, Étienne(2016) The Treaty of Nice. Cvcehttp://www.cvce.eu/en/obj/the_treaty_of_nice-en-ef3a3426-1993-489c-86ee-a92d1b781990.htmlHämtad: 2016-08-10
Deschamps, Etienne & Maufort, Laurence (2016). Preparations for the Single European Act (SEA). Cvce http://www.cvce.eu/en/obj/preparations_for_the_single_european_act_sea-en-7c34ff97-f690-4b88-aac5-5e2020055c06.html Hämtad: 2016-08-02
Europeiska enhetsakten (2010).Eur-Lex.http://eur-lex.europa.eu/legal-content/sv/TXT/?uri=URISERV:xy0027 Hämtad: 2016-06-10
EU Renegotiation: David Cameron urges 'flexibility' from leadrs. (2015)http://www.bbc.com/news/uk-politics-eu-referendum-35118036 Hämtad: 2016-08-13
Europeiska rådets möteskalender 2015.Europeiska rådet.http://www.consilium.europa.eu/sv/meetings/european-council/?frDt=01%2F01%2F2015&frDt_submit=01%2F01%2F2015&toDt=31%2F12%2F2015&toDt_submit=31%2F12%2F2015&ent%5B%5D=600&p=1&stDt=20160812 Hämtad:2016-08-02
History of the European Union 1977. European Unionhttp://europa.eu/about-eu/eu-history/1970-1979/1977/index_en.htm Hämtad: 2016-08-10
Heptonstall, Geoffrey (2012) Britain's Forgotten Prime Minister: Harold Wilson. Contemporary Review Company Ltd.
36
http://eds.b.ebscohost.com.ludwig.lub.lu.se/eds/pdfviewer/pdfviewer?sid=a931513a-81b4-4dc0-9f01-9a575634b851%40sessionmgr120&vid=3&hid=104 Hämtad 2016-06-17
Maufort, Laurence (2016). The Treaty of Lisbon. Cvce. http://www.cvce.eu/en/obj/the_treaty_of_lisbon-en-9750ea95-2e64-4e9c-884d-197701497584.html Hämtad: 2016-08-09
Pappalardo, Fabio.(2016) The Treaty of Amsterdam. Cvcehttp://www.cvce.eu/en/obj/the_treaty_of_amsterdam_of_2_october_1997-en-369051b8-d6af-4c81-bde4-2532844e04bf.html Hämtad: 2016-07-23 Pappalardo, Fabio.(2016) The Treaty of Maastricht. Cvcehttp://www.cvce.eu/en/obj/the_treaty_of_maastricht-en-623fb976-c100-466b-85ac-2e0104f625c7.html Hämtad: 2016-07-22
Protocol on the concerns of the Irish people on the Treaty of Lisbon, in Official Journalof the European Union (2013) Cvce http://www.cvce.eu/en/obj/protocol_on_the_concerns_of_the_irish_people_on_the_treaty_of_lisbon_13_june_2012-en-97d2f6af-009e-4866-add4-306379e6c0fc.html Hämtad: 2016-08-09
Session of the European Council London, 29 and 30 June 1977http://aei.pitt.edu/1410/1/London_june_1977.pdf Hämtad: 2016-01-23
Tallberg, Jonas (2007) Bargaining Power in the European Council. Stockholm Universityhttp://aei.pitt.edu/8045/1/tallberg-j-12c.pdf Hämtad: 2016-08-13
Treaty of Maastricht on European Union(2010). Eur-Lex.http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=uriserv:xy0026 Hämtad: 2016-07-24
Wilson, Harold. 7 December, 1974. Statement by Harold Wilson (Online) Cvcehttp://www.cvce.eu/en/obj/statement_by_harold_wilson_7_december_1974-en-5584ed2e-22b0-4fe9-9235-eeda1365b1b2.html Hämtad: 2015-12-19
Unilateral Declarations of Denmark to Be Associated to the Danish Act of Ratification of the Treaty on European Union and of Which the Eleven Other Member States Will Take Cognizance. Europaparlamentethttp://www.europarl.europa.eu/summits/edinburgh/b3_en.pdf Hämtad: 2016-08-07
37