Den mexikanska trollkaktusenPeyote

Vart sjätte år, i samband med det mexikanska presidentvalet, uppträderframför presidentpalatset några avtärda män med långt hår. De har medsig en hyllningsskrift, i vilken deras stam, det indianska tarahumarafol-ket, betygar förbundsregeringen sin trohet. Tarahumara, vilkas förfädernorrifrån kom till det område som nu är Mexiko ungefär samtidigt medaztekerna, utgör med sina några tiotusental själar en av de omkringfemtio större indianska befolkningsgrupperna i Mexiko. De är i ekono-miskt hänseende praktiskt taget självförsörjande och lever bland VästraSierra Madres höjdsträckningar. Det är ett bergland i väster, som innan-för Stilla havets kust - närmare bestämt California-viken - reser sig till2 500 meters höjd och utgör ett av upp till 1 000 djupa raviner genom-skuret högland. Deras grannar, apacherna och yaqui-indianerna, kuva-des för cirka hundra år sedan av de mexikanska trupperna, och det förstefter vilda strider. Av apacherna finns det knappast något kvar längre påmexikansk mark.

Tarahumara-indianerna som hyllar den nye presidenten, tillryggaläg- ger vägen till fots från sina hem i bergen i nordvästra Mexiko till huvud- staden, ca 2 000 kilometer, och de gör det i ilmarscher. Pressfotograferna från huvudstadens stora dagstidningar håller sig varje gång framme, och dagen därpå finner man på förstasidorna av deras tidningar en för det mesta otydligt reproducerad bild av de sällsamma gestalterna, som tycks stamma från en historisk tidsålder. Man kan inom Mexikos gränser ock- så tillryggalägga distanser med flyg, som inom Europa skulle motsvara avståndet från norra Lappland till den italienska stövelns klack. Därför är den mexikanske tidningsläsaren inte särskild imponerad av de löpan- de tarahumara-indianernas prestation. Man är rentav litet generad över att behöva visa omvärlden att det i den uppåtsträvande industristaten Mexiko fortfarande finns "stenåldersmänniskor". De olympiska spelen i huvudstaden medförde emellertid en ny inställning.

Med tanke på de olympiska spelen i Amsterdam 1948 kom man på idén att sätta in några av dessa uthålliga löpare. Man fann snart i dessa indianers bergiga hemtrakter en man som bar namnet "Sierras tiger" och som gällde för att vara den snabbaste bland löparna. Han inbjöds till huvudstaden och löpte till att börja med de 2 000 kilometer som skilde honom därifrån. Före detta långdistanslopp hade han som uppmjukning sprungit 300 kilometer på tre dagar. Sista sträckan av vägen till huvud- staden, 100 kilometer mellan Pachuca och Mexico City, klarade han under kontroll av på 9 timmar, och ytterligare 37 minuter som han hade använt till intagande av majs och vatten.

Idrottsföreningarna sökte vidare i tarahumara-indianernas land och hämtade tre dussin män för att låta dem löpa den olympiska maraton- sträckan på 42 195 m i huvudstaden. Bland dessa tre dussin tarahumara- indianer utvaldes fyra löpare som skulle representera Mexiko i maraton vid olympiska spelen i Amsterdam.

De fyra sällsamma löparna kom till att börja med till New York, och fann att de klyftor som var nedskurna mellan husmassorna där var lika osunda som de ångande tropiska klyftorna i deras bergiga hemland. De hade aldrig förut sovit i sängar eller ätit med gaffel och kniv. Bäggedera lärde de sig mycket snabbt. Efter sju solar och sju månar - så uttryckte de saken - kom de fram till Amsterdam.

I Amsterdam började deras schamaner sitt förarbete. Löparna hade med sig några av sina magiker, som framför allt skulle sörja för att den illasinnade omvärldens många onda andar inte skulle kunna göra dem något. Hemma försöker tarahumara-indianerna i samband med folkfes- ter att förtrolla sina medtävlare genom att om natten gräva ner männi- skoben längs deras löpsträckor. Dessa skall på ett avgörande sätt hämma dem i deras löpning, förmodligen emedan de inte bär med sig något mot- medel mot verkningarna av dessa knotor.

Före maratonloppet måste schamanerna massera de indianska löparnamed varmt vatten och glatta stenar. I dag, dvs rätt långt i efterhand, för-modar man att de dessutom gned in löparnas muskler med peyote,5 dvsmed torkade skivor av en kaktus, den trollkaktus som vi här skall talaom. Inom tarahumara-indianernas folkmedicin används denna kaktusmot reumatism, en åkomma som är vanlig i det ömsom fuktiga, ömsomtorra, ömsom varma och ömsom kalla klimatet i Västra Sierra Madre.Sjukdomen utgör där en svår hämsko för människor som under tims-långa vandringar måste övervinna ända till 1 000 meter djupa ravinerbara för att ta sig till närmaste granne.

De båda främsta löparna ur fyramannagruppen som uppträdde i Ams-

terdam, José och Aurelio, förlorade första och andra platserna i mara- ton. "Sträckan var helt enkelt för kort!" utropade de. Hade de fått springa några hundra kilometer så skulle de ha segrat. De hade också kunnat föreslå 2 000 kilometer!

Efter de erfarenheter man numera har inom idrotten i fråga om do- ping måste man fråga vad tarahumara-schamanen ytterligare hade tagit med sig för något till Amsterdam. Kanske peyote för att framställa en dryck som tarahumara-indianerna intar hemma för att döva hunger, törst och trötthetskänsla och hålla dem onaturligt vakna? Här stöter vi på ett tema som enbart bör behandlas i samband med respektive folks landskap, försörjningssätt och historia. En tarahumara-indian som tug- gar peyote, skivorna av trollkaktusen, eller intar peyote som dryck reage- rar annorlunda än en yngling från våra dagars Greenwich Village i New York som hänger sig åt ett meskalinrus,6 dvs det rus som framkallas av det verksamma medlet i peyotekaktusen. Det är inte bara så att varje enskild individ reagerar olika, utan det gäller också om mer eller mindre likformade mänskliga samfälligheter. Ju djupare rotat och mer allmänt spritt ett bruk inom ett folk eller en stam är (t ex intagande av peyote), desto mer enhetliga blir verkningarna på den enskilde. Detta kräver att vi vid behandlingen av frågan om de psykotropa drogerna måste gå myc- ket nära in på de samhällen som har använt dem sedan århundraden eller rentav årtusenden utan avbrott, och som fortfarande använder dem.

En tarahumara-indian som har intagit peyote - och i detta fall inte inom ramen för en ritual - ser tydligt hur "träden vacklar och hur ravi- nernas väggar böjer sig ner över honom".7 Han går emellertid med sta- diga steg, stadigare än innan han åt peyote, längs randen av sin avgrund. Man känner väl till hur fria från svindel de indianer är som ibland sätts in i skyskrapebyggen i USA. Den som kan gå utan svindel på järnbalkar tvåhundra meter över gatans asfalt reagerar troligtvis också annorlunda i ett peyoterus än en av våra civiliserade, som får svindel redan på krönet av en tre meter hög mur.

Förmodligen hade tarahumara-schamanen också måst ta med sig entillräcklig portion av tesquiño,8 majsöl, till Amsterdam. Utan denna be-rusande dryck framställd av mjöl av torkade och jästa majsgroddar stårsig en tarahumara slätt. Han kan utan vidare sätta i sig fyra, fem liter avdetta öl och ändå utföra optimala fysiska prestationer. En kombinationav peyote och detta tesquiño torde förhindra att peyotens obehagliga bi-verkningar gör sig alltför gällande. Detta tycks de unga amerikaner hatagit lärdom av som i dag vid sina sammankomster intar whisky ochmeskalin på en och samma gång.

Man är fortfarande osäker om den genom århundraden pågåenderituella användningen av peyote bland tarahumara-indianerna ändå intelett till ett slags tillvänjning (vi borde kanske säga beroende). Om dessaindianer också bara tillfälligt berövas denna stimulerande drog kan detleda till otillbörliga inskränkningar i deras prestationsförmåga. Blandvåra idrottsmän skulle det däremot gälla som doping, och det är inte enssäkert att man skulle kunna räkna med någon stegring av deras presta-tionsförmåga.

För att riktigt kunna förstå det kommande kapitlet om peyote och meskalin skall vi i korthet beskriva levnadssättet bland tarahumara- indianerna, det folk som genom tiderna starkast har försvurit sig åt peyotekulten. Jag kan här nämna att jag har sett sådana tarahumara- indianer i ögonen och därvid fått en känsla av att förlora mig i dem. De lät min blick sjunka in i deras, och tvärsigenom den förlora sig in i oänd- ligheten. En starkare form av introversion har jag sällan mött. Den verkar också indirekt som värn mot och avsöndring från omvärlden. De lever på sin av djupa remnor sönderskurna bergsplatå inom kretsen av sin familj och för en tillvaro i ytterligt små samhällen, och de är inte alls angelägna om kontakt. Sådana människor kan ju knappast gå längre "in i sig själva" eller sträva bort "ut ur denna värld in i själarnas världs- rymd". Försöker man härma dem måste det i själva verket bli till en parodi på det som en tarahumara upplever efter att ha intagit peyote.

Tarahumara-folket, som sägs vara befryndat med grottinvånarna högre upp i sydliga Nordamerika, lever ännu i dag i grottor och fram- för allt i låga stenhyddor på bara marken, tillsammans med sina hus- djur. Deras huvudsakliga föda är rostad och målen majs och deras dryck majsöl (tesquiño). I de täta barrskogarna på Sierra Madre finns fort- farande björn, hjort, vildsvin och allehanda gnagare. Bland de sistnämn- da finns en råttart som är en ytterst eftersökt läckerhet i halstrat skick. De sparsamma frukterna, framför allt citrusfrukter, byter tarahumara- indianerna hos låglandets mestiser ut emot de allra nödvändigaste bruks- varorna. Protein får de också genom bönor (frijoles), vitaminer genom lök och framför allt chili (ett slags paprika). Salt avvisas som krydda av de ännu inte kristnade tarahumara-indianerna.

Tarahumara-folket tillhör de för det mesta slanka och högväxta india- nerna i Mexiko. De räknas till den befolkning som i det gamla Mexiko kallades för chichimeker (vi skulle säga barbarer). Hit räknas, vid sidan av de sist invandrade aztekerna, de likaledes i Västra Sierra Madre boen- de yaqui-, cora- och huichol-indianerna, som alla tuggar peyote. Bland dem är det särskilt huichol-indianerna som intar trollkaktus vid skörde-

16

festerna. Tarahumara-folket avviker från indianerna i södra Mexikogenom sin storväxthet. Indianerna i söder är satta, bredaxlade och mus-kulösa och deras hud är mer kopparfärgad. Tarahumara-indianernamäter för det mesta 165-170 cm och väger 60 till 70 kilo. De motsvarardärmed ungefär genomsnittsmåtten för exempelvis en schweizare. Dehar ovanligt höga bröstkorgar, för övrigt utan hårväxt. Deras händer ärovanligt stora, deras fötter däremot normala. De uthärdar väldiga tem-peraturskillnader - tropiska somrar och isande vindar under vintern, dåtemperaturen kan sjunka till minus 20 grader.

Tarahumara betyder just "löpare", och denna stam är den enda avalla indianstammar som sedan århundraden bedriver hastighetslöpningsom sport och lek. Under löpningen driver de alltid en träboll framförsig, som rullas i sicksack. Koncentrationen på denna boll tycks under-lätta för löparen att övervinna strapatserna. Varje år har de kapplöp-ningar på långa distanser - ofta över hundra kilometer i en terräng somavsiktligt väljs så att klippblocken hopar sig som hinder i löparnas väg.

Löparna och åskådarna slår vad, och mången förlorande löpare fårbetala sin motgång med förlusten av hela sin klädedräkt. Höljd i trasorsom hans vänner sticker till honom går han vidare tills han, ofta förstefter flera år, kan skaffa medel till nya klädesplagg. Då det för mångagäller hela hans väl och ve tar han utan betänkande också trollkonsternai sin tjänst. Han kan under löpningen röka en tjock cigarr som i förvägdränkts i blod från sköldpadda och fladdermus. Tobaken har han blan-dat med andra narkotiserande örter, och den bedövande röken pustarhan under löpningen i ansiktet på en konkurrent, medan denne försökerspringa förbi honom. Man kallar detta "bromsande andedräkt". Ocksååskådarna pustar sådan rök i ansiktet på de förbiilande löparna - omdessa är motståndare till deras favoriter - i hopp om att de skall dra neren del av den i lungorna. En löpare kan också försöka att främja sitt egetlopp genom att sticka brinnande facklor i håret, ett levande fyrverkerimot den snabbt mörknande tropiska kvällshimlen.

Inför sådana löpningar tränar man inte i egentlig mening. Träningenersätts med en särskild form av jakt, då det jagade villebrådet, den mexi-kanska hjorten, enbart fångas för att därefter släppas igen. Jägaren stu-derar först vanorna hos en bestämd hjort, som han inte släpper ur sikte.Det kan ta flera dagar. Sedan tar han upp förföljandet, som i sin tur kanvara ända upp till tre dygn. Har jägaren tur störtar hjorten till sist sam-man framför honom av utmattning. Indianen binder den och för den tillsin familj, som firar en fest under vilken jägaren spelar villebrådets roll.Efter festen släpps det fångade djuret. Detta ceremoniel kring den heliga

hjorten utesluter inte att man jagar djuret med pil och båge för köttetsskull. Denna hjortdans utförs för övrigt också bland yaqui-indianerna,och den har också uppförts av den statliga folkloristiska dansgruppen iMexikos huvudstad. Detta skådespel kommer troligtvis en gång, sedanhjorten utrotats, att vara den enda kvarlevan av en kult som ännu idagutförs på fullt allvar i Västra Sierra Madre.

Peyotl, Guds tvillingbror

Nonorugami eller "Fader Sol" är enligt tarahumara-folkets uppfattning Peyotls, trollkaktusens, tvillingbror. Solen förlänade - inte helt och hållet enligt vår logik - sin bror formen av en växt, för att han bättre skulle kunna hjälpa människorna. En liknande uppfattning har jag påträffat hos några stammar i Västafrika, som påstod att skaparguden efter jor- dens skapelse nedlagt sin skaparkraft i växterna. Det kommer an på människorna att dra nytta av dem. Så påstod i varje fall medicinmännen i dessa stammar, vilket också medicinmännen hos kunama-folket i Eritrea gjorde, hos vilket jag har tillbragt flera månader.

Vi kan anta att tarahumara-indianerna kommit fram till sin uppfatt- ning först efter att av en slump ha smakat på peyote och då gjort kak- tusen till halvgud. Som sådan behandlas han mycket vördnadsfullt. Precis som man låter den helgade mexikanska hjorten löpa efter infångandet, för att kanske redan nästa dag skjuta den med pil och båge, ärar man också den lilla peyote-kaktusen, för att sedan tugga sönder den eller hälla i sig den i form av en tjockflytande dryck. Det är inte bara bland indianer som jag har fått det intrycket att det skulle vara outhärdligt om inte gudar också hade fel och därför kan överse med alla slags synder om man bara ber dem. Också i Afrika gäller denna uppfattning, grundad på rent praktiska överväganden. Det leder till att etnologer som inte själva har kunnat iaktta av lekmän inberättade fenomen, ibland har betecknat dessa som fantasterier.

Tarahumara-indianerna kallar peyote-kaktusen för jicuri (j = tyskt ach-ljud).

De korsar sig inför en kaktus . . .

Som halvgud behandlas Peyotl synnerligen vörnadsfullt av tarahumara-indianerna. Till och med när de gått över till kristendomen korsar de sig

när de träffar på växten. När man då som främling är i sällskap med dem, ber de en att åtminstone lyfta på hatten eller sombreron. Indianerna uppträder som om de i Peyotl mötte en människa eller en personifierad gudom. De påstår också att deras hälsning alltid besvaras. Många gånger omger de en Peyotl med stenar och sticker in en tjock cigarr i den, sedan de först tänt den och fått den att glöda. Peyotl "röker". Barn och kvin- nor får inte röra vid växten. Kvinnorna får göra det när de mal den till en gröt på molcajete, rivstenen, så att den kan drickas som en tjock fly- tande vätska. Beröra växten får bara curanderos, dvs schamanerna eller medicinmännen. Också dessa tvättar först händerna eller använder pin- nar för att lyfta växten med.

Mången tarahumara som har tagit emot och ätit andras mat sköljer munnen innan han tuggar eller dricker peyote, "för att inte förarga Peyotl med främmande mat". Inomhus förvaras kaktusen enbart i en övertäckt skål "för att den inte skall få se något otillbörligt". Och utan föregående kött- och dryckesoffer (tesquiño) tas den inte upp ur kärlet. Om någon skulle försumma offret, skulle Peyotl sluka husfolkets själar. Tyvärr inträffar det att råttor sätter i sig peyoten. Som straff för att de inte har hållit ordentlig vakt över Peyotl kan indianerna bli vansinniga. Och när någon stjäl peyote hos sin granne, mister han förståndet om han inte lämnar tillbaka den. Återlämnandet är en omständlig historia. För tjuven måste offra en ko och låta den bestulna familjen festa på den.

Trollkaktusen kan leva i månader utan att vara i jorden. Dess drog- verkan lär räcka i fyra år. Efter den tiden gäller kaktusen som död och begravs i bostadsgrottan eller hyddan eller också där man en gång har grävt upp den. Den ersätts om möjligt med nyuppgrävda exemplar så att det under alla förhållanden finns en viss mängd till förfogande.

Man får inte förbise att peyote vid sidan av den rituella användningenockså är ett eftertraktat läkemedel. Man använder saften utvärtes motormbett, brännskador, sår och reumatism. Man tuggar en bit av kak-tusen och lägger massan på det skadade stället. Kaktusen skall också haallmänt stärkande verkan, döva hunger och törst och hålla en vaken.Dessutom skyddar trollväxten hela stammen mot olyckor av alla slag.Om en tarahumara bär ett stycke peyote under sitt höftskynke är hanskyddad mot björnar och kan dessutom räkna med att hjorten förtroen-defullt närmar sig honom, så att han lätt kan skjuta den. Och vidare:Förr utgjorde peyote ett skydd mot de fientliga grannarna, apacherna,som hindrades från att avfyra sina flintgevär. Också mot häxor tyckspeyote skydda, om man bär den med sig. De hindras då från att blandagifter av alla slag i maten åt den som bär skyddet. Vidare tjänar peyote

till att rena själen efter ett lammoffer eller efter framställning av tes- quiño. Kristnade tarahumara-indianer tror dessutom att peyote driver ut djävulen ur inälvorna.

Peyote finns inte - eller kanske inte längre - i Västra Sierra Madre, utan bara i Mexikos torra högland i norr, dvs mellan de båda bergs- kedjorna, Västra och Östra Sierra Madre. Antingen beror det på till- tagande skogsskövling eller klimatförändringar, men snarare kanske på insamling till övermått av dessa kaktéer eller stigande förbrukning ge- nom icke-rituell användning inom en växande befolkning. Det kan också hända att tarahumara-folket tidigare levde i de fruktbara dalarna vid foten av sitt nuvarande hemland i bergen, där peyote frodades och fort- farande delvis frodas, och att de drivits upp till sina nuvarande bosätt- ningsområden av mestiserna. Däruppe bland de ogästvänliga bergen för- leddes de sedan av ett hårt liv till att tillgripa en drog, som gav möjlighet att i någon mån glömma denna hårda miljö och samtidigt hjälpte dem att fördriva hunger, törst och utmattning.

Detta resonemang kan möjligen generaliseras. Det finns drogväxter, som växer på olika ställen på jorden, men som inte används av alla de folk som har tillgång till dem. En drog som t ex stillar hunger kan lämnas oanvänd av ett folk som lever i ett fruktbart land. Men naturligtvis kan också historiska, mytologiska och andra faktorer spela in.

Eftersom det numera inte finns peyote-kaktéer i tarahumara-indianer-nas land, måste de hämtas där de ännu växer, framför allt i delstaten SanLuis Potosí. För detta ändamål skickas varje år insamlingsgrupper ut,bestående av något dussin män. Insamlingsområdena ligger flera hundrakilometer bort, så att det rör sig om ett slags expedition. Denna förberedsrituellt. Under en föregående reningsceremoni bränns kopalharts, demexikanska indianernas rökelse. På vägen till insamlingsområdet fårmännen äta och dricka vad de behagar. Men när de nått det område därpeyote växer får de bara äta pinole, rostat majsmjöl utrört i vatten. Närinsamlarna upptäcker den första peyote-kaktusen reser de ett högt kors,sinnebilden för livet eller, enligt många forskare, för de fyra väderstrec-ken. (Det finns också en femte riktning, zenit.)9 Den påträffade peyotenläggs framför korset. Av den väntar sig nu insamlarna att den skall ledadem i deras sökande. Detta är inte mindre mödosamt än att plocka säll-synta svampar i våra skogar!

Den därnäst påträffade peyote-kaktusen äts upp av männen, som där-efter lägger sig ner, får hallucinationer och till sist somnar. Nästa mor-gon stiger de vederkvickta upp mycket tidigt och börjar leta efter troll-kaktusen. Dessa peyoteros, som samlarna kallas, tror att peyote kan

sjunga och önskar att man skulle kunna ta med den till tarahumara- indianernas land, så att den kunde höra deras sånger. Vem vet, kanske hör insändarna i kaktusstäppens långa nätter coyotens, stäppvargens jämrande tjut. Och peyote framkallar hallucinationer som stegras genom ljud och lukter. Peyoteros påstår att kaktéerna som de bär hem på ryg- gen sjunger. De aktar sig för att oförsiktigt dra upp den enskilda växten ur jorden. De fattar pålrötterna med två träkäppar och lyfter dem, utan att röra vid dem med fingrarna, ur den vanligen rätt hårda stäppmarken. Innan detta sker skjuter de på var och en av de funna peyotekaktéerna två pilar, som korsas över plantan, utan att röra vid den. Peyote jagas alltså symboliskt, som vi ser det. Indianerna ser det inte symboliskt, för dem är det en verklig jakt.

Återkomna till sitt bergsland överlämnar peyoteros sitt byte till sin curandero, schamanen, varje kaktus för sig i påsar "så att de inte skall slåss". De lägger dem i en hög framför ett stort kors, och medicinmannen talar därefter till kaktéerna som till mänskliga varelser. Han erbjuder dem mat och dryck och till och med cigarrer, som glödande sätts in mellan stenar som är uppstaplade omkring kaktéerna. Medicinmannen sörjer för att knappast någon fest går av stapeln utan att peyote hyllas.

Peyotefesterna har för det mesta ett och samma förlopp. Schamanernasom leder dem sörjer var och en efter sin läggning och bildning för varian-ter. Men aldrig saknas en väldig eld av hela trädstammar, omkring vilkenman samlas på en för det mesta rensopad öppen plats. Översteprästenritar en ring med hjälp av en omvänd kalebass. Ringen delar han upp ifyra sektorer efter väderstrecken, och i mitten lägger han en peyote.Sedan använder han samma kalebass som resonanskropp för ett sällsamtknarrande och knirklande instrument, på vilket han ackompanjerar ettmonotont sjungande. Medhjälpare till medicinmannen krossar nupeyoteskivor på stenar och blandar gröten med klart vatten. Dryckenfördelas, och snart börjar dansandet, som pågår ända till morgonen. Dåman dessutom dricker tesquiño faller många i sömn innan peyote tillfullo hinner utöva sin verkan.

En omständighet som långsamt men säkert nedbringar förbrukningenav peyote är den att man kan köpa sprit mycket billigt ända långt uppe iSierra. Spriten för till målet snabbare än peyote, nämligen till ruset! Tyden nya spriten är till största delen en industriprodukt från kemiska fab-riker, som har föga att skaffa med naturligt frambragt alkohol. Indianer-na som är vana vid sin tesquiño klarar inte dessa konstgjorda drycker(gin, konjak och rom av billigaste ingredienser). Jag har överallt i indian-områdena kunnat konstatera att indianerna rätt och slätt förgiftar sig

med dessa drycker. Äldre vänner som känner indianerna från gamlatider har försäkrat mig att alkohol som de själva framställde aldrig leddetill sådana scener av djupaste försupenhet, och att förr i världen tankenpå "rening" genom alkohol var den förhärskande.

Med pil och båge mot trollsvampen

Betydligt längre söderut i Västra Sierra Madre lever huichol-indianer- na, som är besläktade med tarahumara-folket. Jag måste här inflika: Med släktskap får vi inte förväxla vad vi brukar mena i Europa. Vi måste hålla i minnet att två aztekbyar, som kanske ligger några kilo- meter från varandra, knappast tar upp någon som helst kontakt med varandra, och att redan deras aztek-dialekter avviker så starkt från var- andra att de närmast utgör två grenar av samma språk, ungefär som holländska och tyska.

Därför är det inte underligt att huichol-folket utformar sin peyotefest annorlunda än tarahumara-folket. De kallar peyote hícuri och samlar också in kaktusen i San Luis Potosís bergland. I likhet med tarahumara- indianerna går de i grupper - från minst 7 till högst 15 män - och söker efter kaktéerna inom ett område som forskarna anser vara det som deras förfäder en gång bebott. Det förefaller som om de som spillror av de s k chichimekerna senare förjagats från dessa rätt östliga trakter av hög- landet, in i det skogiga Västra Sierra Madre. De räknas i dag som den indiangrupp som har bevarat mest av den aztekiska kulturen i ren form. Arkeologerna har inom deras nya bosättningsområde i gravar funnit två- tusen år gamla, närmast humoristiskt verkande små figurer, som vittnar om en kultur som tämligen säkert går tillbaka på en arkaisk befolkning, som har föga med huichol-indianerna att skaffa. Samma är förhållandet med cora-folket, en indiangrupp som lever mellan huichol- och tarahu- mara-folket i Västra Sierra Madre. De använder också peyote för sina rituella fester, men skaffar sig kaktéerna genom byteshandel med sina sydliga grannar huichol-indianerna.

De spanska krönikörerna har berättat mer om huichol-indianernaspeyote-riter än om tarahumaraindianernas, som bor mycket längre bort.Fast peyote lär användas av tarahumara-folket som törstsläckare, tycksockså en annan uppfattning råda. Huichol-indianerna tycks konsumerapeyote i mycket större mängder. I varje fall påstår de att peyote fram-kallar törst. Vem vet, kanske är törsten snarare följden av stora mängderstarkt agaveöl. Huichol-indianerna förstår sig också på att framställa

tequila10 genom att använda den saft som finns i den grova stjälken hosvissa Agave-arter. Tequila (40 % alkoholhalt) kan mycket väl komma enhuichol att känna sig torr i halsen. Det av tarahumara-indianerna fram-ställda majsölet, tesquiño, är ojämförligt mycket alkoholsvagare. Manmåste ytterligare undersöka verkningarna av olika alkoholdrycker ochpeyote när de intas samtidigt.

Skildringar av insamlandet av peyote visar att huichol-indianerna an-vänder omkring två månader varje år till detta. Deras expeditioner nårmot slutet av regnperioden, i september, fram till kaktusstäpperna i SanLuis Potosí. Det huvudsakliga insamlingsarbetet äger rum i oktober närkaktéerna är som saftigast. Huichol-indianerna låter peyote-kaktusensrovliknande rötter stå kvar och skär bara av överdelen, som knappasttittar upp ur marken, med ett skarpt snitt. Som vi av egen erfarenhet vet,växer sådana kaktusstubbar för det mesta glatt vidare, särskilt om detregnar mer och snittytorna kan läkas. Också huichol-indianerna "jagar"kaktusen med pil och båge. De skall då alltid skjuta i alla väderstreckför att, som de säger, träffa hjorten. Man kan anta att detta snarast ärpantomimer och att pilarna liksom hos tarahumara-indianerna drivs neri jorden runtomkring kaktusen. Indianerna ser i peyote hjortens "fotunderifrån", som på magiskt vis står nere i jorden liksom spegelvänd.Denna heliga hjort, som vandrar ur vår jord inifrån, gäller det att skjutamed pil innan man skär av "foten". Norr om delstaten San Luis Potosífinns ett ännu sällsammare stäppområde, delstaten Coahuila. Jag harrest i detta område och många gånger inte träffat en människa på mångatimmar vid de mycket fåtaliga vägarna. I denna delstat går köpmän utoch samlar in peyote, som de längre norrut säljer till turister. Indianernalevererar kaktéerna billigt till dessa köpmän, och tänker knappast på attsjälva tugga dem. Aguardiente, dvs vanligt brännvin, tycks ha mer att gedem. Må främlingarna glädja sig åt peyote-ruset och promenera omkringlitet i dess rums- och tidlösa anderike! Priset på torkad peyote avtar frånsöder mot norr, helt enkelt därför att det norrut, längs USA-gränsen ärgott om säljare och lagen om tillgång och efterfrågan gör sig gällande iform av överskott på peyote.

Vad indianerna upplever i peyote-ruset finns det mycket få uppgifterom, också i gamla krönikor. Säkerligen beror detta på att det rör sigom en religiös ceremoni, och att indianerna inte vill eller kan tala om sigsjälva. Vi måste nöja oss med att ana vilka slags bilder och förnim-melser som indianerna kan uppleva genom noga kontrollerade försökmed européer och amerikaner. Men säkert knyter de an till deras värld,frånsett arketyper, dvs urbilder.

Indianernas curanderos eller medicinmän använder peyote på dubbeltsätt i sin terapeutiska verksamhet. De försätter sig i ett visionärt tillståndgenom att äta av kaktusen. Objektet är patienten, vars sjukdom skalldiagnosticeras. Får patienten å sin sida peyote som medicin, kan dettaleda till att höja hans allmänbefinnande och därmed till att han lättareintar också andra medikamenter. Vidare är den sjuke mer tillgänglig försuggestioner från curanderos sida. Han är beredd att utan motståndefterleva vissa föreskrifter, mot vilka han annars kanske skulle värja sig.Men också detta område av peyote-terapin är ännu knappast utforskat.Schamanernas beredvillighet att besvara främlingars frågor är mycketringa. Jag kan säga att jag i Afrika fick det intrycket att medicinmännendär är långt mer tillgängliga. Det gäller framför allt främlingar och överhuvud taget vita. Av dessa väntar sig inte medicinmännen någon in-skränkning i sin personliga makt eller sin prestige. Att denna förblirvidmakthållen utgör förutsättningen för att många försök till att botasjuka skall lyckas, vilket förutsätter en fast tro på medicinmannen frånden sjukes sida. Sådana medicinska förfaranden som är av psykosoma-tisk natur skulle en stammedlem aldrig våga forska i. En "helig skygg-het" avhåller dem. En främling måste under alla förhållanden räknamed att en listig medicinman drar honom vid näsan. Detta förekommertill och med oftare än man skulle tro. Om en medicinman - under någotslags tryck, det må vara fruktan eller vänskap - inte kan undvika enfrämmande utforskares nyfikna frågor, så avger han snabbt förklaringarsom efteråt betecknas som . . . allegoriska och som inte tjänar något till.Också de nordamerikanska studenter som arbetar på sina avhandlingari sociologi eller etnologi i Mexiko och tränger in i de fast slutna indian-samhällena med exempelvis Rorschachtest, får vara försiktiga med sinaslutledningar.

Jag nämner detta, därför att det gäller också för självförsök i Europaoch USA, särskilt när utsagor under peyote- eller meskalin-rus intedubbleras och prövas senare genom minnesutsagor. Särskilt för dem somvill fram i rampljuset med sina självförsök är denna metod lämplig. Det-samma gäller för konstnärer - skulptörer, målare och skalder - som på-står att de på förut ouppnådda sätt fått inspiration under inflytande avpeyote.

Peyote har många namn

Louis Lewin beklagar sig över att manin att döpa om växter har blivit ett rent elände.11 Detta oskick har utvidgats också till kaktusfamiljen,

särskilt till echino-kaktéernas släkte Anhalonium, som i dag kallas förLophophora. Det finns nu en art Lophophora Williamsii och en annanart Lophophora Lewinii. Dessa växter innehåller ett antal alkaloider,12

bland dem det hallucinogena meskalin. Lophophora Lewinii har röda, den andra arten gula blommor. Lewin

påstår att denna Lophophora-art inte innehåller något meskalin och där- för inte är något hallucinogen.1 Tarahumara-indianerna påstår att det finns en mycket sällsynt art av peyote, som är tre gånger så stor som den normala kaktusen. De kallar den Jiculi huála säliami. Alla andra peyote-arter är dess tjänare. Tar man den med sig så finns det ingen annan möjlighet än att offra en oxe till den. Med fåroffer är den inte nöjd. Försummar man detta så hämnas den genom att sluka en männi- ska. Denna jättepeyote är odödlig och böjer ständigt sitt huvud mot jor- den. Den "lyssnar" till tarahumaras land och hör efter om peyote vördas också genom sånger. Av egen erfarenhet kan jag säga att det är otroligt svårt att på den ändlösa kaktusstäppen upptäcka växter av peyotes stor- lek (5-8 cm i genomsnitt), framför allt när de som denna nätt och jämnt höjer sig över markytan.

Den som söker peyote gör klokt i att lära sig dess många beteckningar. Varje indianstam har sitt eget namn på den.

Tarahumara: Houanamé, Hikuli, Hikori, Jicoli, Jicuri. Tepehua (i Durango): Kamba eller Kamaba. Huichol (Jalisco): Hicuri, Jicori, Hikuli. Opata (Sonora): Pejón. Otomie (Hidalgo): Beyó.

Mestiserna har en hel rad olika beteckningar på peyote: Peyotl (egent- ligen det aztekiska ordet), Peyote, Piote, Piotl, Peyori, Pellote, Biznagas, Mezcal (inte att förväxla med spritdrycken med samma namn), Raiz diabolica, Tunas de tierra, Mexicalli.

Därtill kommer att namnet peyote har utvidgats till många narkotiska växter, så att ett virrvarr av i varandra flytande begrepp uppstått. Många kaktusarter (Ariocarpus, Astrophytum, Pelecyphora, Strombocactus, Aztekium etc), Succulenter (Cotyledon), kompositéer och leguminoséer hör hit.

Tarahumara-indianerna vördar utom den egentliga peyoten också två mamillarier,13 Mamillaria fissurata och Mamillaria micromeris. Den sistnämnda förstorar ögonen och banar därmed väg för häxutdrivning, förlänger livet och ökar snabbheten hos kapplöpare. Den förstnämnda

förhindrar stöld igenom att ropa på polis när ogärningsmän dyker upp. Den är mycket mer verksam än den riktiga peyoten. Så gäller det verk- ligen att hålla ögonen öppna efter den sällsynta växten. Jag tänker på en god vän som är "kaktusjägare" och som sedan många år söker en små- växt kaktusart - redan botaniskt beskriven - som en amerikansk sam- lare bjuder 5 000 dollar för. Det kostar pengar och tid och mycket tåla- mod att ge sig in i kaktéernas rike. Sökandet efter rariteter i denna tag- giga värld är som ett lotteri.

Den riktiga peyoten växer i följande mexikanska delstater: Aguascali-entes, Chihuahua, Coahuila, Durango, Hidalgo, Jalisco, Nuevo León,Querétaro, San Luis Potosí, Tamaulipas och Zapatecas. Detta områdeomfattar det norra höglandet mellan de båda Sierras, ungefär halvaMexiko, ett land som är lika stort som Västeuropa utom Skandinavien.Också i delstaten Sonora finns det några trakter där peyoten trivs. Detär inte av en slump som en by heter Hikuti, där man till och med odlarkaktusen. Regeringen tillåter detta endast i samband med vetenskapligauppgifter. I delstaten Jalisco finns en by som heter Peyotán och i statenDurango en missionsstation med namnet El Santo Nombre de JesusPeyote.

Munkar mot en kaktus

Användningen av peyote och Peyotl-kulten blev snart kända för Mexi-kos spanska erövrare. Som bekant försiggick denna erövring i det kristnakorsets tecken. Munkar och missionärer bemödade sig om att ersättaindianernas religiösa riter med kristna. Det gick så långt att en vilt växan-de rävsvans (Amaranthus caudatus) förbjöds som näringsväxt. När tor-kan gjorde att majsskörden inte räckte till, hade man alltid haft dennanäringskälla kvar. Eftersom växten endast kom i förgrunden i sambandmed hotande hungersnöd vördades den som helig. Man gjorde en degav rävsvansfröna och formade små gudafigurer som ställdes upp i tem-pelnischer. På denna grund förbjöd spanjorerna snabbt indianerna attäta fröna.

Samma öde rönte peyoten i profant och rituellt bruk. Samtidigt ute- slöts ytterligare hallucinogener (trollsvamp och frön av trollvinda) - vid sidan av musik och dans, som ju också hade tjänat de gamla gudarna! För att förstå hur indianerna utan svårigheter har kunnat bygga in sinPeyotl-kult i en kristen ram måste vi veta att det fanns häpnadsväckande

paralleller mellan aztekisk och kristen religion. Korset var redan förespanjorernas ankomst välkänt i form av ett slags malteserkors, troligtvisett schematiserat livsträd. Dop och ett slags konfirmation hörde till reli-giös praxis. Kosmos betraktade aztekerna som tredelat: gudarnas värld,människornas värld och de onda andarnas undre värld. Den aztekiskagudavärlden bestod av övergudar, undergudar, helgon, apostlar, jungfruroch änglar - om vi använder våra beteckningar. Till och med skapelse-berättelsen överensstämmer i stor utsträckning med vår. Den förde till-baka människosläktets uppkomst på ett urpar, hade begreppen "him-mel" och "hinsida", där de de döda (liksom i den koptisk-kristna läran)efter en mångårig vandring fann frid. De döda själarnas förlossning varen följd av bön och offer från de levandes sida, framförallt de anhörigas.Till synden hade enligt aztekisk uppfattning inte kroppen skuld utansjälen, som i sin tur får sin kraft från anden - eller förnuftet. Aztekernaantog att varje människa under sitt levnadslopp genom en additionspro-cess blev mer och mer syndig. På grundval av denna syndabalans skildede på goda och onda syndare. Gud var en tuktare (som Jahve ellerAllah). Med enkla metoder måste denna Gud föranledas att bannlysa deonda krafterna i livet.

Att den kristna Peyotl-kulten långt senare (efter 1890) vandrade ut över de indianska samhällenas gränser i nordvästra Mexiko till sydsta- terna i USA och där ledde till uppkomsten av Peyotl-sekter av kristen prägel, förklaras delvis av denna utveckling. De har i sin tur åtminstone indirekt bidragit till att peyote och i anslutning därtill andra hallucino- gener lett till nya sektbildningar i USA. Det var ingen slump att hippies, som började framträda 1967, uppträdde utspökade som indianer.

Det förefaller som om de aztekiska härskarna och adelsmännen inte bara strängt lät bestraffa ett övermåttligt alkoholbruk (agaveöl eller pul- que och agavebrännvinet tequila), utan också på samma sätt bekämpade förtäringen av peyote och andra hallucinogener. I ett avsnitt av sin Suma Indiana, en textserie över aztekiska seder, talar Bernardino de Sahagún om ett långt tal som den aztekiske kungen skall ha hållit till sitt folk och vars innehåll nedtecknats. Där nämner han örter som berövar männi- skan förståndet, t ex Tlapatli eller Omiztli. Tlapa är den giftiga spik- klubban, som i högre doser leder till medvetandesförändringar. Bland annat yttrade sig kungen som följer: "Var du än må befinna dig (under- såte), upphör att dricka (drycker med hallucinogener). Du dör inte om du upphör med det. Tro inte att du kan börja dricka igen i hemmets stilla vrå. Vår herre Gud kommer att se dig, han som du kränker med detta. Gud kommer att sörja för att du blir straffad, även om jag inte hör något

om dina förehavanden. Man kommer att känna igen dig på ditt beteende och dina ord, eller också kommer du av misstag att hänga dig eller att falla i en djup brunn. Eller också förs du inför domstol, som dömer dig till döden genom hängning, stenande, piskning eller pilskott."

Konungens tal om dessa syndare som inte har några vänner, nästan alltid är sorgsna, inte har någon aktning för någon och har två ansikten och två tungor kan syfta på symtom som snarare tyder på hallucinogener än alkohol.

Det är knappast troligt att den aztekiske kungen var beredd att släppa in peyote-brukare bland sina soldater. Disciplinbegreppen i ett soldatrike (som jämförs med det gamla Rom) kunde knappast förlika sig med så- dana hallucinogener. . .

Den indianska envisheten sörjde för att peyote, om också i förklädnad av kristna riter, även i fortsättningen nyttjades i hemlighet, trots det kyrkliga förbudet. Detta gäller framför allt om de redan nämnda indian- grupperna i Västra Sierra Madre, dvs inte aztekernas efterkommande. När conquistadorernas musik- och dansförbud för indianerna senare upphävdes, kom för övrigt plötsligt utmärkt byggda instrument i dagen, som liknade spanjorernas instrument - fioler, gitarrer, harpor och andra. Det bevisade att indianerna i århundraden i hemlighet hade spelat på instrument, som de spionerat ut hos erövrarna. Utan den indianska en- visheten skulle vi kanske inte känt till de tre viktigaste mexikanska hallu- cinogenerna trollkaktus, trollsvamp och trollvinda. Det är ännu för tidigt att säga om detta har länt världen till godo. Det kan nog vara så som med indianernas cocabuske i Bolivia och Peru, som vid sidan av de tjänster den gjort medicinen också förorsakat mycken olycka.

Ersättning för eldvatten. Peyotl-kyrkan

Då myndigheterna i USA förbjöd indianerna att använda alkohol i sinareservat låg det nära till hands för dem att i stället för det eftertraktade"eldvattnet" gå över till peyote. Då längre fram förbudet kom att gällaockså den vite mannen, var det många som tillgrep trollkaktusen. Detsista steget är hallucinogener som botemedel för alkoholister. På vissasjukhus i USA lär över 50 % av fallen ha behandlats med framgång.

En rad självutnämnda profeter och religionsstiftare, hälsoapostlar och"reformatorer" har tagit den enkla vägen över peyote för att vinna an-hängare. De skaffade också fram kaktusen, som till stor del smuggladesi stora mängder från Mexiko (och fortfarande smugglas). Folk somRave, Hemsley och Blake14 har vetat att berätta att peyote gjorde kvin-

norna yngre, höjde männens potens och skärpte förståndet. Blake påstodtill och med att de bibliska profeterna på sin tid tuggade peyote när defastade i öknen, och på det sättet luttrade sig.

"Peyotl-kyrkan", som man också kallar de enskilda församlingarnaav den här sekten, är i dag utbredd bland ett femtiotal indianstammar iUSA och Kanada. Till dessa hör arapaho-, svartfots-, cheyenne-, chip-pewa-, crow-, delaware- och sioux-indianerna. På de sydliga präriernakom peyote först i de indianers händer, som upptäckte den på sina fält-tåg in i det nuvarande Nordmexiko och då lärde sig använda den. Tilldessa indianer hörde de vilda ryttarna av comanchernas stam i nuva-rande Texas - 3 miljoner till antalet - vilka vid mitten av förra århund-radet lär ha dukat under för kopporna, som den vite mannen förde medsig som gåva. . .

För omkring 50 år sedan räknade man uppskattningsvis till över10 000 medlemmar i sådana Peyotl-sekter. De var utsatta för skarp kri-tik och sökte skydda sig genom att i laga ordning inregistrera sin kyrkasom The Native American Church, med andra ord som "Indiansk-ame-rikanska kyrkan". Idag torde antalet medlemmar i denna kyrka varauppe i 1/4 miljon. I stadgarna betonar ledarna för Peyotl-kyrkan i synner-het den sakramentala användningen av peyote för broderskärlek, av-hållsamhet, hög moral, välfärd och ömsesidig välgörenhet, arbetsamhet- allt i en himmelsk faders namn. Peyotl-gudstjänst äger för det mestarum en gång i veckan, från tidigt på lördagen till fram på söndagsmorgo-nen. Deltagarna sitter på huk i en ring omkring en eld, framför vilkenstår ett halvmåneformat altare av lera. På detta altare ligger en peyote(eller två, som betecknas som manlig och kvinnlig. Sådana könsdistink-tioner förekommer ännu i dag hos många indianer i Mexiko, bl a i frågaom frukten av en alg som används mot reumatism. Man bär en "man-lig" och en "kvinnlig" frukt, som liknar en kastanj, på den sjuka kropps-delen. De kan skiljas från varandra om man lägger dem i vatten. De"manliga" flyter, de "kvinnliga" sjunker). Den "Stora anden" represen-teras av en s k road chief, "vägvisare" skulle man kunna säga. Hansjunger en inledningssång, åkallar Gud till deltagande i ceremonin ochmanar deltagarna att i sitt inre förbereda sig för gudstjänsten. För detmesta upprepas i sångerna några mycket enkla satser flera gånger. Tillhöger om road chief eller ceremoniledaren har trumslagaren sin plats.Denne representerar Jesus Kristus och svarar för rytmen under cere-monin. Cederledaren kastar därefter cederspån på elden och sörjer förrökelse. Elden själv sköts av eldledaren, som också fungerar som dörr-vaktare och sörjer för de sjuka.

Till att börja med röker man en viss tobak. Därefter delas peyote- skivorna ut, som långsamt tuggas och äts. Sången varar hela natten. Gemensamma sånger följer på enskilda, undan för undan, varvid alltid den deltagare som sitter till vänster om den sjungande slår trumman åt honom. Det finns till och med indiansamfund vilkas medlemmar kan sjunga sånger på ett språk som varken de själva eller någon annan längre förstår, förmodligen ett från Mexiko härstammande, numera utdött språk (det finns några sådana som i våra dagar börjat utplånas: cucapa, cochimi osv). Men i övrigt sjungs hymnerna på stammens språk. Vid midnatt sjunger road chief midnattssången. Därvid går han ut och runt omkring församlingshyddan, blåser i ett vinghorn (för det mesta från en örn) i de fyra väderstrecken. Sedan går sången vidare tills morgonen gryr. Deltagarna upplever underbara, men också skräckinjagande hallucina- tioner. Kristna former av Peyotl-kyrkan påstår att peyote är Kristi blod. Man får anta att deras hallucinationer är av annat slag än deras icke- kristna trosfränders. På morgonen kommer för det mesta road chiefs hustru med mat och dryck åt alla, och den ställer hon framför alta- ret. Deltagarna träder fram, ber och tar sin andel.

Inom vissa sekter är gudstjänsten förknippad med offentliga bekän- nelser eller med helbrägdagörande.

The Native American Church upptar inga bidrag eller skatter eller in-trädesavgifter. Peyotl-kyrkan har de flesta av sina anhängare blandindianerna i delstaten Oklahoma. Där lever också resterna av irokeserna,som på sin tid jagades bort av den vite mannen från sitt ursprungligahem i öster, bland Smoky Mountains. De hade en egen skrift som deännu i dag använder, till och med i form av en tryckt Bibel. Peyotl-kulten har redan nått över gränsen till Kanada och sträckt sig in i Ore-gon. Man kan påstå att många indianer i denna kult funnit en ersättningför de gamla bruk som den vite mannen tagit ifrån dem.

År 1945 dog cheyenne-indianen Alfred Wilson från Oklahoma. Hanhade ägnat hela sitt liv åt den "indiansk-amerikanska kyrkan". Han vardess högsta överhuvud och hade därför, i kamp för kultens frihet, kallatsatt klarlägga Peyotl-kyrkans idéer och föreställningar i Washington.Dessa sammanfattade han på följande sätt i ett tal:

"Indianen bejakar sin tillvaro på denna jord och söker inte redanunder jordelivet sin salighet i ett hinsides liv. Han talar inte, som dekristna ofta gör, om livets återuppståndelse och inte heller om dess slut.För honom finns varken början eller slut. Människan - i detta fall india-nen - ser den rätta vägen i Vintergatan. Den som inte lever i harmonimed naturen, hans själ skall lämna Vintergatan och dyka ut i intet. I

motsats till hinduns nirvana är detta för indianen inte något eftersträ- vansvärt mål."

Bland icke-indianska peyoteätare kan allt efter föreställningar och för-väntningar den ene alltså uppgå i ett hänryckande intet, medan denandre glider ut i ett ångestfyllt intet.

Enligt Alfred Wilson är människan en manifestation av den gudom- liga kraften. Gud är jorden, som ändå bara representerar den synbara delen av Gud. Det som vi betecknar som liv är Guds andedräkt. Männi- skan, som är delaktig av denna gudomliga andedräkt, träder in i ett till- stånd som för henne ut över hennes medvetandes gränser.

Peyote betecknas i den nu rådande terminologin och även inom farma- kologin bl a som "medvetandesutvidgande" (mind expanding) ämne. Vilka utläggningar en sådan benämning möjliggör ser vi redan av sam- manställningen med begreppet "intet".

Medlemmarna av Peyotl-kyrkan tror på grundval av samma över- väganden också på möjligheten av helbrägdagörelse genom inkoppling av själsliga kraftströmmar. Insjuknar en medlem så kan andra medlem- mar bistå honom genom att överföra själsliga krafter till honom. Enligt Alfred Wilsons uppfattning är peyote en beståndsdel av den gudomliga andedräkten.

Den nästan vid samma tidpunkt (1876) uppkomna Christian Science- rörelsen under Mary Baker-Eddy framstår i många hänseenden som en kristen parallell till de uppfattningar som omfattas av indianernas Native American Church. Och på senare tid går den psykosomatiska skolan också likartade vägar. Förföljelserna mot den indianska Peyotl-kyrkan var till stor del en förevändning för att beröva indianerna deras land, där man påträffat guld eller andra begärliga naturtillgångar, bland dem inte minst fruktbar odlingsmark.

När kropp och själ är ett, som peyote-ätaren hävdar, är "allt möjligt". Beskrivningen av tillvaron undandrar sig språkligt återgivande. Indivi- den söker en hållpunkt i kollektivet, som förmedlar utomspråkliga upp- levelser till honom. Ensamvargen är därför sällsynt bland peyote-ätarna - också inom våra dagars icke-indianska peyote-kretsar. Den starka be- toningen av sambandet med naturen hindrar i stor utsträckning medlem- marna av Peyotl-kyrkan från att gå över från peyote som växt till synte- tiskt framställt meskalin (den verksamma beståndsdelen i växten, som framkallar hallucinationerna). Riten skulle förlora mycket av sin karak- tär, alldeles bortsett från att den blandning av alkaloider, inklusive mes- kalin, som peyote innehåller, utlöser en kombination av verkningar som inte överensstämmer med dem som framkallas av det rena meskalinet. Vi

känner till många exempel på läkeörter, som också i blandningar äröverlägsna den rena substansen i fråga om läkekraft. Begreppet "renhet"i fråga om en substans inkräktar ofta på det moraliska begreppet renhet.Och kemins segertåg, som utgår från analysen, isärtagandet av naturligagemenskaper, för att via människans vilja företa en syntes, har ocksågjort en del för att främja kulten av "renheten".

Vi har först genom den moderna psykologin och filosofin börjat vär-dera begreppet primitivitet. Redan Jean-Jacques Rousseau såg i india-nen den fullkomliga naturmänniskan, "med sina fel, men också med enstorslagenhet i inställningen till sina medmänniskor som vår materialis-tiska civilisation förstör, ja, har gjort löjeväckande".

Meskalin och varseblivningens portar

Kemisten Spaeth i Wien fastställde redan 1919 formeln för meskalin:

CH30

CH3O

NH2 CH2 CH2 CH3O

Senare har man också lyckats framställa meskalin syntetiskt utanpeyote som råvara. Meskalin är en alkaliskt reagerande olja och lösersig i vatten, alkohol och kloroform. Med syror bildar det, liksom ammo-niak eller nikotin, kristalliserande salter.15 Det kan också injiceras ikroppen intramuskulärt eller under huden upplöst i fysiologisk saltlös-ning eller vatten. Därigenom förhindras de inflytanden från matsmält-ningsprocessen som kan inkräkta på observationen av experimenten. Demexikanska farmakologerna Guerra och Oliveira anger 0,25 g meskalinsom en högsta dos utan giftig inverkan. Redan 0,4 g utlöser typiska med-vetandesförändringar, och 0,6 g måste betecknas som en hög dos. Detrena meskalinet framkallar nästan alla de reaktioner på försökspersonersom peyoteväxten framkallar. Med utgångspunkt från dessa försök kanman därför våga sig på att dra slutsatser som tillåter oss att någorlundabedöma verkningarna av Peyotl-kulten.

Redan munken Bernardino de Sahagún påpekade att intagande avpeyote först utlöser kräkningsbehov och svindel. Någon timme efterinjektionen av en medelstor dos uppstår långsamt ett angenämt rustill-stånd, som varar några timmar. Obehagliga efterverkningar har knap-

past kunnat konstateras. Verkningarna av meskalinet är alltså i dettahänseende de omvända mot dem som framkallas av alkohol, som kansluta med de välbekanta kopparslagarna. Nästan två tredjedelar av mes-kalinet utsöndras genom njurarna i inaktiv form (oxideras genom ettleverenzym). Det har fastställts att meskalin ingår föreningar med pro-teiner, som leder till pseudohallucinationer, dvs inte det rena meskalinet.Större doser, 0,5-0,6 g eller så, kan skada levern. Upprepade injektionerkan resultera i en skentillvänjning, som försvinner efteråt. Psykofarma-kologin känner till en del preparat, t ex glutaminsyra, som motverkarmeskalinets verkningar.

När indianerna talar om "rening och klarnande" av deras ögon kandet knappast vara fråga om en synförbättring. Man ser alltså inte merav den omgivande verkligheten, utan man lägger in mer av föreställning-ar om den. Under ett meskalinrus, då pupillerna utvidgar sig och förblirutvidgade i flera timmar (liksom vid haschisch- eller kokainrus), kanden optiska skärpan inte gärna stegras. Det är alldeles som en öppenbländare i en kamera, som minskar djupskärpan och skärpan överhuvud-taget. Färgseendefenomenet, också med slutna ögon, infinner sig lika-ledes vid hypnos, så snart denna är förknippad med musik.

Försökspersonerna visar redan fysiskt delvis fullkomligt olika reak- tioner. Sålunda stiger pulsen hos den ene samtidigt som den avtar hos den andre. Blodtrycket brukar förbli oförändrat, eller där någon för- ändring sker stegras något. Panna och handflator kan vara antingen torra eller fuktiga. Andningsångest och känsla av tryck i hjärttrakten är inte uteslutna.

De vid meskalinruset inträdande medvetandesförändringarna gäller iförsta rummet synsinnet, därnäst hörseln, luktsinnet, temperatur- ochberöringssinnet, känslan för tid och rum, form och rörelse. Försöksper-sonen uppfattar alla dessa förändringar annorlunda än som framgår avvederbörandes språkliga eller mimiska återgivning. Detta gäller ocksåom våra normala sinnesupplevelser!

Det oerhört snabba förbiilandet av ständigt växlande bilder medgerknappast försökspersonerna att hålla isär de olika sinnesförnimmelserna.Sålunda kan färger förvandlas samtidigt som formerna förvandlas, ljudblir starkare, lukthallucinationer kommer och går.

Vi måste alltid tänka på att de största skillnaderna i fråga om rusbil-derna (som vi för enkelhets skull kallar dem) beror på skiljaktigheterindividerna emellan. Det går därför inte så till som t ex vid intagande aven medicin, som verkar på ett och samma kroppsliga sätt hos varje indi-vid. Så är alltså varje särskild berättelse om självförsök bunden till för-

sökspersonen, för att inte tala om denna persons kroppsliga och psykiska tillstånd just i försöksögonblicket. Hos samma försöksperson har samma doser ibland fullkomligt olika verkningar. Ena gången framkallas livliga hallucinationer, andra gånger bara obehagliga vegetativa biverkningar. Om de etnologiska komponenterna har vi redan talat, liksom om den stora betydelsen av den kulturkrets den berusade tillhör.

Om meskalinets verkningar finns redan en rad klassiska redogörelser på grundval av självförsök och försök som ägt rum under läkarkontroll eller vetenskaplig kontroll i vidare bemärkelse. Då också läkare bara är människor får vi anta att deras egna fantasier ibland har slagit igenom. Ty också läkaren hyser i sådana fall vissa förväntningar. Den omständig- heten att dessa förväntningar fullbordas i meskalinruset är viktig nog. Man har visat att den berusade under och efter ruset är i stånd att be- trakta och bedöma sina hallucinationer. I dessa fall talar man om pseu- dohallucinationer, dvs sinnesvillor som är kroppsligt eggande, men i motsats till hallucinationerna kan kännas igen på sin tryckkaraktär. Det gäller också i de fall då en "ledare" vägleder den berusade genom den djungel hans förändrade sinnesvärld utgör.

Louis Lewin nämner rusintrycken hos en icke närmare preciseradförsöksperson, som förmådde att med särskild skärpa återge färgin-tryck:16 "Då framträdde efter någon tid liksom i ett ändlöst spel fint av-stämda färgarabesker eller figurer, ibland dämpade av mörka skuggor,ibland i flödande ljus, gestalter som tog form och mångfaldigades, geo-metriska figurer, kulor av olika färger, tärningar, trianglar med gulapunkter, från vilka guld- och silversnören utgick, färgskimrande tapet-mönster, mattor, mörka spetsfiligran på blå botten eller på mörk bottenlysande röda, gröna, blå och gula strimmor, också kvadratmönster, somsåg ut som vore de av vågiga ulltrådar, stjärnor med blå, grön, gul glanseller stjärnor som tedde sig som ljusreflexerna i ädelstenar, brokiga, ly-sande, magiskt skimrande kristallbilder, också landskap eller fält somvar brokiga, liksom sammansatta av färggranna ädelstenar, ljusgulablommande träd och mycket annat. Vid sidan av sådana föremål kundeman också se gestalter, delvis med grotesk form, färggranna dvärgar,och vidunder, antingen plastiska med egna rörelser eller flacka som påbilder, orörliga. En man med framskriden psykos såg med öppna ögongröna och röda fåglar, med slutna ögon vita jungfrur, änglar, Gudsmoder, Jesus Kristus i ljusblått. Med skymda ögon såg en sjuk kvinnasitt eget ansikte. Det är en stegring av mottagligheten för ljusskillnadersom efter stryknin.

Hörselhallucinationer kan vara förknippade med det fantastiska inre

seendet. De är mer sällsynta än synhallucinationer. Klanger eller toner kommer som från fjärran, eller hörs med full styrka som sång av många människor eller som konsert och betecknas ibland som underbart ljuva eller melodiösa. Någon gång känner vederbörande också en angenäm doft eller en känsla som av frisk luft, eller också en egendomlig smak- sensation eller känselförändringar. Allmänkänslan kan förändras och vederbörande kan då förnimma en känsla av viktlöshet eller av kroppslig förstoring eller depersonalisation eller fördubbling av det egna jaget. En epileptiker fick en så stark förnimmelse av känsellöshet i kroppen att han inte visste var, om eller hur han låg. Tidsmedvetandet minskas eller går helt förlorat.

Betydelsefullt är att vid alla dessa normvidriga inre förnimmelser av funktionsändringar inom hjärnans olika områden är medvetandet all- deles klart och aktivt och tankekoncentrationen kan försiggå obehind- rat. Vederbörande är i detta tillstånd klart orienterad och har behov av själviakttagelse."

Psykiatern Kurt Beringer, som har författat ett grundläggande arbete17

om meskalinruset, skildrar sin rusupplevelse bl a på följande sätt: "Jag kom i ytterst egendomliga rumsförhållanden. Jag såg ner på mig.

Jag såg fortfarande soffan som jag låg på. Men därefter kom ingenting, ett fullkomligt tomt rum. Jag var på en öde ö, svävande i rymden. Alla mina kroppsdelar var undandragna tyngdlagen. På andra sidan om den tomma rymden - rummet tycktes dimensionslöst - uppstod de mest fan- tastiska bilder för mina ögon. Jag blev mycket upphetsad, svettades, frös igen och måste oupphörligen stirra häpet framför mig. Ändlösa gångar med praktfulla spetsbågar, lysande brokiga arabesker, groteska utsir- ningar. Sköna, upphöjda och hänförande genom sin fantastiska prakt. Allt detta växlade och böljade, byggdes upp, störtade samman, återupp- stod i nya variationer, tycktes snart åter bara ligga slätt framför mig, ibland tredimensionellt, ibland förlorande sig i ett ändlöst perspektiv ut i världsalltet. Soffa-ön försvann, jag kände inte längre min kroppsliga tillvaro, en tilltagande, sig omättligt stegrande känsla av en jagets upp- lösning. En stor spänning kom över mig. Något stort måste uppenbara sig för mig. Jag skulle se alla tings väsen, alla världsskeendets problem skulle blottläggas. Jag var höjd över, borta ifrån det sinnliga."

Beringer begav sig därefter in i ett mörklagt rum, där åter bilder avfantastiska arkitektoniska strukturer stormade in över honom. Han sågändlösa gångar i morisk stil. Ett korsmönster uppträdde i många olikavariationer. Han upplevde två kosmiska system, som genom en skilje-linje var uppdelade i ett övre och ett undre system. Med tiden rörde de

sig, närmade sig varandra. Han såg däri två världssystem. I rytmen lågvärldsskeendets yttersta ände. Den blev långsammare, högtidligare. Närde båda polära systemen strävade att sammansmälta till en väldig bygg-nad slets läkaren bort från sin underbara värld. Hans tänder gnisslade,hans händer svettades, ögonen brände av det myckna "seendet". Hanhade en egendomlig muskelförnimmelse. Han hade kunnat ta fram varjesärskild muskel för sig ur kroppen. En stämning av otillfredsställelsekom över honom, då hans kroppsliga förnimmelse "hela tiden hämtadener mig från höjderna av den högsta själsliga lyftning".

Detta andra exempel visar redan rätt tydligt läkarens medvetna bidragunder ruset. Det kommer alltid att vara svårt att fastställa vad som iefterhand har tillfogats kommentaren. Att den är tänkt får emellertid isådana fall säkert föras tillbaka på den inspiration som utlösts av meska-linet. Och det kan i många fall vara en fördel, också för omvärlden.

Det läkarmässiga omnämnandet av det anatomiska uppträdandet avhans enskilda muskler är rätt betecknande. Parapsykologen Peter Ring-ger visar vid ett självförsök hur tingen löser sig från sin omgivning ochbörjar leva ett eget liv:18

"Jag hade den känslan att ett fönster i grann-huset, till höger och vänster flankerat av träd, betraktade mig ondske-fullt." Och Prinzhorn talar om en "irriterande, påträngande självstän-dighet hos tingen". Hermann Römpp nämner i sitt omfattande verkKemiska trolldrycker sitt självförsök med endast 0,2 g meskalin. "Fjä-dern på min reservoarpenna betraktar mig som ett gamhuvud." Ochvidare: "Dessa bokstäver som stirrade helt fräckt på mig", eller "Jag serden jättelika foten av ett stenlejon, man känner kraften och trycket avtassen."

"Törnrosan" meskalin, som råkade i glömska efter sekelskiftet, väck-tes till nytt liv av den engelske författaren Aldous Huxley i boken The

doors of perception.19 De 0,4 g meskalin som Huxley hade intagit utlösteen världsomfattande rörelse. Fackmän - framför allt psykiatrer - be-traktar hans bok som ytlig och gör honom ansvarig för att ha lovat män-niskorna ett konstgjort paradis, som skulle kunna nås med enkel biljetti form av ett halvt gram av ett vitt pulver (eller i dag snarare ett LSD-piller). Särskilt teologer reste sig mot honom och förklarade att det rördesig om ett paradis utan nåd.

Huxley hade berikat sig som diktare genom sitt meskalinförsök, ochdet tycks i någon mån skydda honom mot en alltför hård vetenskapligkritik. Sedan dess har det utkommit ca 2 000 monografier över hallu-cinogener, de flesta vetenskapliga. Detta leder, om också vanligen indi-rekt, till en korrigering av det som den ensamme på sin poetiska höjd-

flygning kan ha överdrivit. Lekmannen har emellertid ofta uppgiften attutlösa vågor som bryter sig mot vetenskapens höga strand och först där-efter leder till vad som kan uttryckas i torr vetenskaplig terminologi ochbidra till att mura den vetenskapliga byggnaden. Sådana texter är sedanknappast läsbara för lekmannen.

Vi vet i dag mer än ännu helt nyligen om den mänskliga hjärnan, åt-minstone statistiskt. Vår hjärna består uppskattningsvis av 10 miljarderneuroner (nervceller). Härtill kommer ett inte närmare bestämbart störreantal gliaceller, som inte bara tjänar som stödvävnad utan säkert ocksåspelar en viktig roll inom den egentliga hjärnfunktionen. Minsta ändringi dessas samspel kan få stora följder - t ex sådana insikter som AlbertEinstein hade, som ledde till en ny fysikalisk världsbild. Våra modernamätinstrument, som kan notera sådana impulser i hjärnan, kan göra vadden franske vetenskapsmannen Aimé Michel har beskrivit på följandesätt: "Den mest perfekta encefalografen dyker djupt in i förlopp som rörde finaste impulserna i hjärnan. Dessa de minsta massorna av joner ochelektroner, som sätter instrumentets visare i svängning, kan liknas vid enmyggsvärm som svirrar förbi i en glänta i Amazonas urskogar - om vitänker oss den mänskliga hjärnan ungefär så stor som jordklotet." Ochdå betyder denna landvinning bara en första början på en forskning somkommer att klarlägga hur en tanke uppstår.

Meskalin utlöser en minskning av tillförseln av socker (glukos) till hjärnan. Vi kan i varje fall inom ramen för dessa förenklade referat före- ställa oss vad det betyder om man med rusgifter som just meskalin skulle vilja utlösa målinriktade verkningar. Kanske är det alltför djärvt att spinna vidare på jämförelsen med Amazonas: från Europa försöker någon att med gevär träffa en av myggorna i myggsvärmen. . . Vi kan under alla förhållanden anta att vetenskapen om de psykotropa (på psyket verkande) läkemedlen kommer med ytterligare många överrask- ningar och att många själssjukdomar en gång kommer att förlora en del av sina fasor, som ännu i dag går tillbaka på vår hjälplöshet i fråga om föga kända förlopp i vår hjärna.

Aldous Huxley säger i sin bok att han är en klen visuell begåvning. Inte ens de mest betydelsemättade ord i en dikt framkallar någonsin några bilder i hans inre. Att meskalinet lyckades med detta, framgår av följande avsnitt från hans protokoll över de egna upplevelserna. Han hade visserligen väntat sig geometriska färgspel som en möjlighet, men inte med hänsyn till sin egen själsliga läggning räknat med sådana som givna. Han hade kopplat in en biträdande försöksledare, som först hade fäst hans uppmärksamhet på en blombukett, sedan på hans böcker och

till sist på vissa möbler, medan han upplevde sitt meskalinrus. Huxley noterade under ruset bl a:

"Skrivmaskinbordet, stolen och arbetsbordet bildade en komposition liknande en målning av Georges Braque eller Juan Gris, ett stilleben, som på ett fullt igenkännligt sätt hörde samman med den objektiva värl- den, men som återgav föremålen utan djup och utan minsta försök till fotografisk verklighetstrohet. Jag såg på mina möbler, inte som en prak- tiskt handlande människa som har en stol till att sitta på och bord till att arbeta vid. Inte heller såg jag på dem med en fotografs eller forskares öga, utan som en ren estet, som bara frågar efter de former som uppen- barar sig inom synfältet eller på dukutrymmet och deras inbördes för- hållande till varandra. Men efter en stund gav denna rent estetiska ku- bistblick plats för ett synsätt, som jag bara kan beskriva som en sakral vision av verkligheten. Jag var tillbaka vid blommorna i vasen, tillbaka i en värld där allting lyste med ett inre ljus och hade en oändlig betydelse. Stolsbenen till exempel - hur underbar tedde sig inte deras rörform, hur övernaturlig deras polerade yta! Jag spillde flera minuter - eller var det kanske sekler - på att betrakta dessa bamburörsben, nej inte på att be- trakta dem, utan på att vara dem, eller rättare sagt, vara mig själv i dem, eller för att vara ännu mer exakt: då 'jag' inte hörde till i sammanhanget, inte heller 'de' i en viss mening, så var mitt icke-jag i det icke-jag som var stolen." (Nils Kjellströms översättning.)

Genom att tankeförmågan och medvetandet inte kopplas ur under ruset öppnas också alla dörrar för diktarmässiga tankegångar. Men just i detta avseende hyser många psykiatrer tvivel på det konstnärliga värdet av sådana pseudohallucinationer. Huxley hänvisar till Bergsons teorier om tanke och sinnesförnimmelser. Enligt dem skulle hjärnans och nerv- systemets funktion i huvudsak vara eliminerande och inte produktiv.

Konsten slår ofta in på eliminationens väg, så att den bristande pro-duktiviteten i meskalinruset inte nödvändigtvis behöver vara okonstnär-lig. Konst är ju konst också när den inte vidarebefordras till omvärlden.Det gjorde ofta starkt intryck på mig, när jag i Centralafrika träffadenegrer som "spelade in i sig själva" på självbyggda instrument, framförallt handharpor utan resonanskropp. De gjorde det genom att slå ansträngarna över sin lätt öppna mun, som på det sättet tjänstgjorde somresonanskropp. De folk som lever i förbund med naturen inte bara musi-cerar för sig själva, utan dansar ibland också för sig själva. Den dansan-de riktar blicken mot marken och söker inte kontakt med någon publik.Denna kan dansa med - men det i sin tur för sig själva. Det skulle storagager till och hårdhänt omskolning genom amerikanska filmregissörer

innan watutzi-folkets berömda språngdansare kunde förmås att dansaför publik. I Mexiko fick jag uppleva hur svårt det är att filma indian-danser, då indianerna i grupp dansar och sjunger "efter sitt inre". NärAmalia Hernandez, som arbetade upp den statliga folkloristiska baletteni Mexiko, arbetade om de indianska danserna koreografiskt för scenen,vann hon en jättelik framgång. Tidigare hade det helt enkelt inte varitmöjligt för utomstående att uppfatta dansprestationerna, eftersom de ut-fördes som religiös ritual.

Ännu i dag är detta frågekomplex inte utforskat, åtminstone inte isamband med hallucinogener. Vart man än ser - frånsett de flesta veten-skapliga skrifterna, som närmast generat rör vid dessa frågor - får mandet intrycket att den konstnärliga upplevelsen söks av intellektuellt ochkonstnärligt orienterade människor. Beskrivningarna av självförsöken äri många fall diktarmässiga skapelser - liksom efter hypnos, framför alltunder musikinflytande. Det skulle vara trångsynt att vilja bestrida detta,och det skulle väl då ske i avsikt att bekämpa de faror som är förknip-pade med försök på den egna personen eller att varna den nyfikna ung-domen för sådana försök. Därmed inte sagt att sådana varningar inteskulle vara nödvändiga. De behöver inte ovillkorligen vara förknippademed en nedvärdering av resultaten av sådana försök. Vi står, delvisomedvetet, sedan länge under inflytande av psykotropa ämnen och skullevara tvungna att avskriva en stor del av mänsklighetens konstnärligalandvinningar om vi från dessa synpunkter skulle välja och vraka iblanddem.

Huxley har drabbats av samma öde som drabbar var och en som ärden förste att slå in på nya vägar, som snart därefter beträds av den skrå-mässiga vetenskapen och med nya hjälpmedel för iakttagelsen. Utfors-kandet av förbindelserna mellan hjärna och medvetande är fortfarandefullt av gåtor. Som experiment under läkarkontroll måste därför meska-linruset (och användandet av andra hallucinogener) välkomnas. Avstörsta vikt förblir därvid frågan om doseringen.

Liksom i fråga om alkohol, som av kroppen ständigt alstras i småmängder, skall enligt Huxley människan kunna producera adrenokrom,som förmår utlösa verkningar likartade meskalinets i form av medvetan-desförändringar. Det finns en kemisk släktskap mellan meskalin ochadrenalin. Adrenokrom är en produkt av nedbrytningen av adrenalin.11

Till dessa resonemang hör också Huxleys åsikt att förmågan att se osssjälva så som andra ser oss är en lycklig gåva. Lika värdefullt är det attkunna se andra så som de ser sig själva. På denna väg hoppas psykiatrinmed hjälp av hallucinogenförsök med mentalsjuka patienter komma ett

steg framåt. Huxley anser - snarast ironiskt - att han är säker på att det aldrig kommer att lyckas honom att leva sig in i hur en sir John Falstaff eller en Joe Louis upplever sig själva. Därvid får man inte förbise att de ord fattas som behövs för att vidarebefordra till omvärlden det som upp- leves i ett meskalinrus.

Huxley erinrar om att varje själ, innesluten i sitt kroppsliga hölje, är dömd att njuta och lida sin ensamhet. Vi kan inte dela upplevelser med andra, bara informationer om upplevelser, ofta bara symboliskt eller allegoriskt. Här sätter Peter Ringger in sin undersökning med en högre dos meskalin (0,6 g i två doser med 1 1/2 timmes mellanrum), som han företog i samband med Huxleys försök och självförsök. Ringger säger att Huxley enligt hans uppfattning bara har upplevt förstadiet till ett svårt meskalinrus, vilket delvis beror på hans personlighet och delvis på hans disposition vid tidpunkten för intagandet av 0,4 g meskalin.

Ringger går i motsats till Huxley till sitt självförsök med större skep- sis. Han har medvetet eller omedvetet föresatt sig att pröva och om möj- ligt korrigera Huxleys påståenden, att utvidga dem eller vederlägga dem. Denna avsikt måste ha påverkat Ringgers meskalinupplevelse.

Genom intagandet av en större dos uppstod en underjordisk ångest- känsla. Ty bortom gott och ont måste det finnas en möjlighet att uppleva enbart det onda. . .

Ringger dikterade under kulmen av sitt första meskalinrus följande:20

"Det fruktansvärda är att jag inte längre kan tänka sammanhängande. Jag skulle vilja diktera något, men jag kan inte hålla ihop det längre. Tankarna fungerar inte längre som i normaltillstånd, jag vet inte från den ena minuten till den andra vad jag vill säga er. . .

Jag upplever det som något fullkomligt vanvettigt att jag på något vis inte längre uppfattar mig som mig själv . . .

I min hjärna är det någonting som är förändrat, och det sätter en stämpel av overklighet på allting. . .

Mina tankefunktioner har förändrats. Det är inte längre något av mig själv med i det. . .

Apatin sträcker ut sig till allt. Det är ett tillstånd i vilket jag inte kan ta upp någonting intellektuellt. Det märkvärdiga är att jag skenbart med- vetet upplever att jag t ex är här, men kvaliteten av upplevelsen är inte alldeles verklig. . .

Det som är litet oroväckande är: i detta rus, där man inte sover, kanman inte heller vara vaken. Jag vet ju inte om jag kommer att märkanågot av det, när mitt vanliga medvetande återvänder. . .

Jag gör allting medvetet, men gör det på samma gång som om detvore automatiskt. Det yttre medvetandet finns fortfarande, men intelängre det inre. . . (med det menade jag mitt normalmedvetande)."

Ringger tillfogar att det säkert skulle stå klart också för varje icke- psykiater, att något har varit på tok i hans hjärna. Personligen upplevde han ett stråk av förryckthet enbart när han ett ögonblick inte längre visste om hans fru satt bredvid honom i verkligheten eller i drömmen.

Huxley uppehåller sig gärna vid buddistiska försjunkenhetsövningar, som tycks ha varit klara och medvetna. Häri finns dock en motsättning till kontemplationen i meskalinruset. Här kan jag åter citera Ringger:

"Framför allt skulle unio mystica inte omfatta bara tingens omvärld, utan i första instans den så kallade verklighetens inre värld, der Weltin-

nenraum (Rilke). Att det i meskalinrusets akuta stadium inte direkt upp- träder några paranormala fenomen, öppnar dörren för den slutsatsen att människans transcendensförmåga inte stegras i detta tillstånd. Den hos många mystiker omvittnade kardiognosen (paranormal kunskap om främmande själsliv, "hjärteinsikt") förekommer inte här, för övrigt re- dan av den orsaken att medmänniskan för det mesta förlorar i betydelse för den som använder meskalin. Denne brukar bara intressera sig för ytlig beskaffenhet, plasticitet, färger och dylikt hos andra. Men om det redan i fråga om människan uppenbarligen inte förekommer någon väsensinlevelse, i många fall till och med totalt frånkännande av mänsk- liga avsikter hos t ex försöksledaren, med vilken rätt kan vi då tala om väsensinlevelse visavi tingen?"

Beringer har helt nyktert uttryckt samma tankegång: "Jag upplever för första gången i mitt liv att en del av byxhängslena

ligger an mot ryggen. En försöksperson såg så stint på en tråd på min kostym att jag måste

fullkomligt slita henne loss ur denna fixering." Ur en självbeskrivning av Beringer: "Middagen störd genom blotta närvaron av de andra. Vad de sade

föreföll mig ovidkommande. Jag kunde inte följa deras tankar. Var och en (av försökspersonerna) var isolerad, trots konventionellt

hycklat intresse, var och en satt på sin ö och utbytte förbindligheter med de andra."

Ringger hade också en analog meskalinupplevelse: "Vad som gör uppenbarelsekaraktären hos många meskalinupplevelser ännu mer tvivelaktig, är den omständigheten att mysterium tremendum inte bara oskiljaktigt utgår från alla ting, utan med förkärlek från markerat banala

Noter

1 Psykotropa ämnen, på psyket specifikt verkande substanser. 2 Psykofarmaka, läkemedel med i allmänhet övervägande impulsstegrande, retande

eller lugnande verkan, som påverkar människans stämning och beteendemönster. 3 Albert Hofmann, kemist, ställföreträdande chef för firman Sandoz kemisk-

farmaceutiska forskningslaboratorier i Basel. Känd framför allt på grund av sina studier om mjöldrygealkaloiderna ergometrin och ergotamin samt som upptäckare av LSD.

4 Walter Pöldinger, överläkare för psykofarmakologi vid psykiatriska universi-tetskliniken i Basel.

5 Peyotl, den ursprungliga beteckningen på trollkaktusen Lophophora williamsii Lem. De spanska erövrarna ändrade ordet till Peyote, som de hade lättare att uttala.

6 Meskalin är det hallucinogent verksamma ämnet i peyote, som sedan länge kan framställas syntetiskt.

7 Professor Louis Lewin, i sitt grundläggande verk Phantastica, se litteraturför-teckningen.

8 Tesquino, alkoholhaltig dryck framställd av jäst majs. 9 Zenit: de betraktar den högsta punkten på himlen över betraktarens huvud som det

femte väderstrecket. 10 Tequila, stark spritdryck som destilleras ur vissa Agave-arters stjälkar, som

innehåller en sockerhaltig saft. 11 Lewin, a A. 12 Alkaloider, organiska, kvävehaltiga basiska föreningar i vissa växter. I hög dos ofta

giftiga, i låg dos utgör de en viktig grupp läkemedel. 13 Mamillaria, vårt- eller kulkaktus med spiralformigt ordnade vårtor, som på sina

spetsar bär ulliga eller filtartade dynor som omger taggarna. 14 Mer härom i standardverket om peyote-kulten bland nordamerikanska indianer, La

Barre, W, The Peyote cult. Hamdon, Conn 1964. 15 E Merck, Darmstadt, framställer meskalinsulfat i form av glänsande prismor. 16 Lewin, a a. 17 Beringer, första gången i ett föredrag för en psykiatergrupp 1922. 18 Ringger, Das Problem der Besessenheit, i: Neue Wissenschaft. Zürich 1953.

19 Aldous Huxley. Boken utkom år 1954. Samma år kom den i svensk översättning: En port till andra världen.

20 Ringger i Parapsychologie. Zürich 1957. 21 Michaux, se litteraturlistan. 22 Se vidare Däniken, E von, Erinnerungen an die Zukunft. Ungelöste Rätsel

der Vergangenheit. Düsseldorf 1968. 23 Zapotekerna, indiannation som hade skapat en högtstående kulturkrets i

södra Mexiko, vilken vid spanjorernas ankomst ännu stod i blomning. Deras centra var Monte Albán och Mitla, i dag välbevarade ruiner.

24 Eliade, se litteraturlistan. 25 Professor Tadeusz Reichstein, chef för organisk-kemiska institutionen vid

universitetet i Basel. Nobelpristagare 1950 för utveckling av cortisonet. 26 Psilocybin är ett indol-derivat, hittills det enda i naturen påträffade i 4-

ställ-ning hydroxylerade indol-derivatet. En andra överraskning för kemisten: psilocybin är det enda hittills kända naturligt förekommande indol-derivat som innehåller fosfor.

27 Dysforisk förstämning, ångestbetonat stegrad, olustig förstämning. 28 Professor Rudolf Gelpke, känd orientolog från Basel, hedersledamot av

der-vischorden Meium e Divané, se litteraturförteckningen. 29 Watts i Psychedelic Review, 1964: 1-3. Cambridge, Mass. 30 Romberg, att stå med fötterna tillsammans och slutna ögon. Positiv

Romberg: osäkerhet, vacklan, eventuellt faller vederbörande omkull. Jämviktstest.

31 Gnirss har i detta sammanhang offentliggjort ett verk om "Ångest, psykiska och somatiska aspekter", i vilket han går in just på denna "tunna vägg". Se litteraturlistan.

32 Gnirss, se litteraturlistan. 33 Psykolys, som sådan betecknas en psykoterapi som använder sig av

hallucinogener (kemoterapi). Professor Leuner nämner en framgångskvot på 65 % vid de svåraste neuroserna.

34 Albert Hofmann och Werner Hügin, den senare chef för anestesiavdelningen vid Basler Bürgerspital, kontrollerade självförsöken.

35 Professor Hans Heimann, schweizisk psykiater och chef för psykopatologiska forskningsinstitutet vid psykiatriska universitetskliniken i Lausanne.

36 Utvanns först som spjälkningsprodukt vid den alkaliska hydrolysen av mjöl-dryge-alkaloider och nyligen också extraherat ur kulturer av mjöldrygesvam-pen Claviceps paspali, som parasiterar på det vildväxande gräset Paspalum distichum.

37 Solms, känd psykoterapeut i Geneve, som är skeptisk mot användandet av hallucinogener i psykiatrisk praxis.

38 Hypnagoga hallucinationer skiljer sig från narkotikans effekter genom att reflexerna inte upphävs och att verkningarna på hjärtat mer eller mindre bortfaller.

39 Se avsnittet om scopolamin i kapitlet "Bolmört och spikklubba". 40 Peter Seidmann, psykoterapeut i Zürich, känd för sina arbeten Der Weg

der Tiefen-Psychologie in geistesgeschichtlicher Perspektive och Moderne Jugend, eine Herausforderung an die Erzieher.

41 Wasson hoppas också att få uppgifter från annat håll under kommande år,

och cuicatekerna, två andra indianstammar inom mazatekernas land och de angränsande områdena av östra Sierra Madre, använder profetsalvians blad för ceremonier.

42 Ergot är den engelska och franska beteckningen för mjöldryga. På franska betyder ergot också "vissen gren", möjligen med tanke på de eventuella verkningarna av mjöldryga.

43 Många forskare föredrar beteckningen psykotomimetikum, dvs "psykosefter-härmande".

44 Psykedelisk, ett begrepp som har blivit vedertaget i USA (mind manifesting, mind expanding eller mind opening drugs) och kan översättas ungefär med "medvetandesvidgande". "Medvetandesförändrande" skulle väl med den syn man numera har på företeelsen vara mer adekvat.

45 Jacques Mousseau, chefredaktör för tidskriften Planete i Paris. 46 Leuner, se litteraturlistan. 47 Richard Al pert, förutvarande professor i psykologi vid Harvard-universitetet. 48 Professor Sidney Cohen, chef för neuropsykiatriska kliniken i Los Angeles. 49 Lewin, a a. 50 Charles Baudelaire, Elevation ur Les fleurs du mal (Ondskans blommor).

Svensk översättning av Dan Andersson i: Samlade skrifter, 2, Stockholm 1930. De följande prosacitaten av Baudelaire är ur hans Du vin et du haschisch compares comme moyens de multiplication de Vindividualité (Om vin och haschisch jämförda som medel till mångfaldigande av individualiteten), som han publicerade i mars 1851. Översättning av Vera M Nelhans.

51 I: Kohn A, Sibirien und das Amurgebiet. Leipzig 1876. 52 Denna krets kring Carl Gustav Jung hade såtillvida kontakt med afrikana,

som den ingående befattade sig med den atavistiska konstens fenomen. 53 I: Lewin, L, Die Gifte in der Weltgeschichte, 1920. 54 Lewin ibid. 55 Hartwich, se litteraturlistan. 56 Martinez, M, Plantas medicinales de Mexico. Mexico 1959. 57 Ximénez, se litteraturlistan. 58 Carl von Linné (1707-78), skapare av sexualsystemet för växtriket, som

baserar sig på indelning efter ståndare och pistiller. 59 Hughes, P, Witchcraft. London 1952. 60 Scott, R, Discoverie of witchcraft. London 1584. 61 A J Clark i bilaga till Murray, M, The witch cult in western Europe.

Oxford 1921. 62 Guazzo, FM, Compendium maleficarum. Milano 1608. 63 Konrad, E, Zur physiologischen und therapeutischen Wirkung des

Hyoscinum hydrochloricum, Zbl. Nervenheilk. Psych., 11 Jg., 1888: 18: 529.

64 Mannheim, M J, Die Scopolaminwirkung in der Selbstbeobachtung, Z. Neurol., 1925: 93: 555.

65 I en bilaga till Monatsschrift für Psychiatrie und Neurologie. 66 Georg Schweinfurth, känd Afrika-forskare (1836-1925). 67 Peters, D WA, Kat. The pharmaceutical journal, 1952: 5: 7.

versitetet. Efter sina psilocybin-försök ägnade han sig 1963 åt LSD och måste lämna Harvard.

70 Sidney Cohens arbete The beyond within hör till hallucinogenkunskapens klassiska verk.

71 Confinia Neurologica, "Neurologins gränsområden". Basel/New York 1952. 72 Prinzhorn, H, Bildnerei der Geisteskranken. Berlin 1922.

Noter av Finn Sandberg, professor i farmakognosi

I Enligt E F Anderson (Brittonia 1969:21:299) innefattar Lophophora williamsii vad som tidigare beskrivits som L. lewinii. Det är sålunda varieteter av samma art.

II Adrenokrom är dock inte den huvudsakliga nedbrytningsprodukten av adrenalin. Dess patofysiologiska roll är mycket osäker.

III Av de nämnda släktena finns arter även i Sverige, t ex den stora kragskiv-lingen, Stropharia depilata, och tuvad mörkskivling, Psilocybe spadicea.

IV Leuenberger gör sig här i sin upptäckariver skyldig till en självöverskattning. Ouabain upptäcktes ett sekel före honom.

V Även annan indelning, så att Humulus och Cannabis hör till familjen Canna-binaceae.

VI Felaktigt påstående av författaren. Under en vacker sommar i Sverige, t ex 1969, bildades cannabinoider i hampa. VII Felaktigt påstående av författaren. Bladen av han- och honblommor innehåller ungefär lika mycket cannabinoider, beräknat per torrvikt. VIII Även i andra områden, t ex Anatolien, enligt egen erfarenhet. IX Tveksamt påstående. Calotropis innehåller hjärtaktiva glykosider av samma slag som Digitalis.

X Det verksamma ämnet är ∆1-tetrahydrocannabinol (THC), och dess meta-bolit 7-hydroxi-∆1-tetrahydrocannabinol. Främst har professor Mechoulam i Jerusalem klarat ut kemin hos haschisch. XI De hallucinogena substanserna är nu isolerade och strukturbestämda: muci-mol och ibotensyra.

XII Detta antal är mycket lågt räknat. Det skall väl observeras att antalet gäller endast toxisk effekt, medan medicinalväxternas antal är hundrafaldigt större och ständigt ökas.