1

Exploateringsteori enligt Marx och en del av dess kritik

Frivilliga 5p i D-kursen i praktisk filosofi, vt 2002.

av Peter Rosén

Innehåll

1. Inledning________________________________________________________________ 2

2. Nödvändigt arbete, fritt arbete och merarbete __________________________________ 2

2.1. Arbetsvärdeläran och exploateringen. _______________________________________ 5

3. Roemers kritik____________________________________________________________ 6

3.1. Exploatering och ackumulationsteorin ______________________________________ 7

3.2. Exploatering och dominans _______________________________________________ 9

3.3. Exploatering och alienation ______________________________________________ 10

3.3.1. Roemers exempel _____________________________________________________ 10

3.4. Exploatering och ojämnt ägande av produktionsmedel ________________________ 11

4. Terrell Carver och Jeffrey Reimans kritik av Roemer ___________________________ 12

5. Är exploatering ett fel i-sig?________________________________________________ 15

6. Sammanfattning _________________________________________________________ 16

Referenser________________________________________________________________ 17

Appendix: Karl Marx´s alienationsteori ________________________________________ 18

Bibliografi till appendixet ___________________________________________________ 20

2

1. Inledning Syftet med det här arbetet är trefaldigt: 1) Att undersöka och redovisa vad exploatering (i förhållandet kapital – arbete) enligt Marx går ut på och hur den teorin sammanhänger med andra, enligt Marx, rådande missförhållanden under kapitalismen. Det gäller företeelser som alienation, dominans, ackumulation, ojämnt ägande av produktionsmedel etc. 2) Att utröna huruvida exploatering, enligt Marx, är något dåligt i-sig eller om det endast är det ojämna fördelningen av ägande och inflytande över produktionsmedlen som är grundproblemet. Det senare är Roemer och Cohens tes, det förra, kommer jag att plädera för, är Carver och Marx tes, eller åtminstone borde ha varit Marx tes. 3) Redogöra för skillnaden mellan Roemer/Cohens individualistiska och utopiska modell och Carver/Reimans kollektivistiska och historiska modell. Jag kommer att plädera för att den sistnämnda modellen är den rätta. Jag vill klargöra att den kritik jag redovisar mot Karl Marx exploateringsteori är kritik inom marxismen, i alla fall med en bred definition av denna. Jag avstår således från att redovisa den kritik som riktats från exempelvis neo-klassisk ekonomisk teori. Den centrala boken för detta arbete är `Exploitation´ (Nielsen/Ware ed. 1997). John Roemers båda böcker A General Theory of Exploitation and Class och Value, Exploitation and Class visade sig bestå av matematiska, ekonomiska modeller på hög nivå som i mångt saknar relevans för detta arbete. Detta är inget arbete i ekonomisk teori utan en analys av Marx exploateringsteori ur ett filosofiskt perspektiv. Jag utgår istället från Roemers artikel `Should Marxist Be Interested in Exploitation?´ i Exploitation som är mer filosofiskt inriktad och tjock med kritik mot Marx exploateringsteori. Jag har givetvis också använt Marx egna verk, främst Kapitalet och i mindre utsträckning Grundrisse. Avsnitt 4 handlar om Terrell Carver och Jeffrey Reimans kritik av Roemer hämtat från `Marx´s political theory of exploitation´i Modern Theories of Exploitation´ och `Exploitation, Force, and the Moral Assessment of Capitalism: Thoughts on Roemer and Cohen´ i Exploitation. Sist i texten finns en kortfattad presentation av Marx alienationsteori bifogad som ett appendix. 2. Nödvändigt arbete, fritt arbete och merarbete

Inom produktionsprocessen utvecklades kapitalet till härskare över arbetet, d.v.s. över den verksamma arbetskraften eller arbetaren själv. Det personifierade kapitalet, kapitalisten, kontrollerar att arbetaren utför sitt arbete ordentligt och med vederbörlig grad av energi. Kapitalet utvecklas vidare till ett tvångsförhållande, som tvingar arbetarklassen att utföra mera arbete, än dess egna anspråkslösa livsbehov nödvändiggör. Som förlagsman av andras arbetsamhet, som utsugare av mervärde och exploatör av arbetskraft överträffar det ifråga om energi, hänsynslöshet och driftighet alla tidigare produktionssystem, som baseras på direkt tvångsförhållande.1

Ett av de mer grundläggande felen med kapitalismen, enligt Marx, är att den är exploaterande, och dessutom av nödvändighet. Det finns en debatt kring vad Marx egentligen menade med ”felheten” i exploateringen under kapitalismen. Det tycks som om Marx själv, åtminstone ibland och oklart på vilka grunder, inte ville lägga något normativt i det. Istället för att det exempelvis skulle vara orättvist ville han mer se det som ett tekniskt begrepp (för ett fenomen som sedan, tycks det, får normativt dåliga konsekvenser, t.ex. i form av alienation2 hos arbetarna). Om man dock betraktar vad Marx i övrigt har att säga om exploatering tycks det som om han moraliskt fördömer det. Och dessutom; det verkar underligt att fördöma exploatering utan att göra det på moraliska grunder.

1 Kapitalet band 1:268. 2 För en sammanfattning av Marx alienationsteori: se appendix.

3

Vad är då exploatering för Karl Marx? För att förstå det måste vi först studera tre fenomen: nödvändigt arbete, merarbete och fritt arbete. Nödvändigt arbete är det arbete som krävs för att tillfredsställa arbetarens grundläggande behov.3 Detta nödvändiga arbete finns under alla samhällsformer:

Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär. Vilden måste kämpa mot naturen för att tillgodose sina behov, för att bevara sitt liv och reproducera det, så måste även den civiliserade människan göra, och det gäller i alla samhällsformer och under alla möjliga produktionssätt. Detta naturnödvändighetens rike utvidgar sig under sin utveckling, emedan behoven utvidgas; men samtidigt utvidgas de produktivkrafter som tillfredsställer dessa behov. Inom detta område kan friheten bara bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll i stället för att behärskas av den som en blind makt; fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under de betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata. Men det förblir alltid ett nödvändighetens rike. Bortom detta börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval. Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen. 4

Det är alltså viktigt att skilja på ”tvingat” arbete och nödvändigt arbete. Nödvändigt arbete är allt det arbete alla människor5 i alla tider och alla politisk-ekonomiska system är tvingade av naturen att utföra om de vill överleva och för att uppnå en viss kulturrelaterad standard för egen del.6 Utöver detta grundläggande arbete har alla klassamhällen lagt på ett ytterligare arbete för att, bland annat, försörja en icke arbetande, men bestämmande och produktionsmedelsägande, klass: under kapitalismen feodalklassen, under kapitalismen kapitalistklassen. Detta arbete är inte nödvändigt enligt ovan givna definition för de arbetande massornas fortlevnad, däremot är de tvingade på olika sätt att utföra detta arbete och av olika skäl. Under feodalismen är de tvingade att utföra detta merarbete eftersom all jord ägs av en annan klass. Om de alls ska få tillgång till produkterna av sitt nödvändiga arbete är de också tvungna att producera ett mervärde åt feodalägarna. Man kan tycka att i så fall sammanfaller nödvändigt arbete och tvingat arbete (eller merarbete [surplus labour]) så att allt arbete blir nödvändigt. För att hålla isär dessa distinktioner måste man förstå marxismens tanke att under exempelvis feodalismen hade de arbetande, i en annan möjlig värld – under socialismen - kunnat utföra endast det nödvändiga arbetet åt sig själva utan att också försörja ägarna av produktionsmedlen. De hade förvisso, om de velat, kunnat producera ett visst mervärde för olika omfördelningar i samhället men, menar Marx, eftersom denna mervärdesproduktion

3 I likhet med alla andra varuvärden bestämmes arbetskraftens värde av den arbetstid, som är nödvändigt för produktionen och reproduktionen av denna speciella vara. Som värde representerar arbetskraften själv endast den bestämda mängd samhälleligt genomsnittsarbete, som nedlagt i den. Arbetskraften existerar endast som anlag hos den levande individen. Dess produktion förutsätter alltså dennes existens. När individens existens är given, består produktionen av arbetskraft i att individen reproduceras och hålles vid liv. För sitt uppehälle behöver den levande individen en viss mängd livsmedel. Den arbetstid, som är nödvändig för arbetskraftens produktion, är liktydig med den arbetstid som åtgår för att producera dess livsmedel. /…/ Själva de naturliga behoven, såsom näring, kläder, värme, bostad osv., är olika alltefter landet klimatiska och andra speciella förhållanden. Å andra sidan är omfattningen av de s.k. nödvändiga behoven, liksom det sätt varpå de tillfredsställes, resultatet av en historisk utveckling och betingas därför till stor del av ett lands kulturnivå, ävensom i väsentlig grad de förhållanden, under vilka den fria arbetarklassen uppstått, och därför också av dess vanor och krav på livet. I motsats till andra varor innehåller alltså arbetskraftens värdebestämning en historisk och moralisk faktor. För ett bestämt land under en bestämd period är dock genomsnittstiden av nödvändiga livsmedel given. (Kapitalet band 1: 147f) Sedan följer att även utbildning och arbetskraftens föryngring i form av barn och deras uppfostran, utbildning och övriga livsmedelsbehov också måste medräknas. 4 Karl Marx och Frederick Engels: Kapitalet, band 3 sid. 726 5 Inte riktigt sant eftersom det i klassamhällen finns en klass som, enligt Marx, inte behöver utföra detta grundläggande nödvändiga arbete. De har en annan klass som försörjer dem. 6 Detta kan synas underligt men det beror på Marx något aparta syn på mänsklig natur. Vår natur är något som vi själva hela tiden omgestaltar i takt med produktivkrafternas utveckling plus kulturella faktorer. Jag kan inte gå in djupare på det här.

4

skulle stå under de arbetandes egen regi och kontroll kallades detta inte för tvingande. Det skulle heller inte vara en form av exploatering. Det viktiga består i att i denna andra möjlig värld är alla arbetande (inte nödvändigtvis endast bönder) och ingen äger några produktionsmedel (eller alla äger dem gemensamt); det finns ingen friställd klass att försörja. Allt är nödvändigt arbete och fritt arbete. Det tvingande arbetet är avskaffat. Alltså; i alla klassamhällen7 är de producerande klasserna tvingade eller hänvisade till att utföra mer arbete än det nödvändiga, vilket Marx kallar merarbete. Under slavsamhället är det det nödvändiga arbetet för slaven som är dolt, allt arbete slaven utför tycks endast gagna slavägaren, men de facto består en del av arbetet av nödvändigt sådant. Under feodalismen är skillnaden mellan nödvändigt arbete och merarbete tydligt. Under vissa dagar arbetar undersåten på sin egen mark för de egna behoven - det nödvändiga arbetet - men villkoret för att få lov till det är att han under ett visst antal dagar arbetar åt feodalherren – merarbete. Under kapitalismen är det merarbetet som är dolt. Arbetaren tycks endast arbeta för sig själv och Marx `Kapitalet´ är i mångt ett försök att synliggöra detta faktum. Enligt Marx kommer det under socialismen eller kommunismen inte att finnas något behov av merarbete. I den mån det kommer att finnas beror det på människornas vilja eller önskan att producera ett sådant. Detta främst beroende av att människan (till sin natur?) har ett kreativt behov8 (konst, musik, idrott etc.) Att detta merarbete inte är exploaterande beror på att det är frivilligt och underställt människornas kontroll. Här finns för övrigt en omfattande diskussion kring huruvida socialism är exploaterande eller inte. Något som talar för att det skulle vara det är den omfattande omfördelningen av resurser som är nödvändigt i ett sådant samhälle. En del skulle tvingas arbeta mer än för att täcka de egna behoven för att möjliggöra för andra, som t.ex. har dålig arbetsförmåga eller ingen alls, att täcka sina behov. Vi kan också tänka oss att man genom majoritetsbeslut infört en viss skatt som alla måste betala för att finansiera en viss sak, säg en opera, vilken sedan alla inte vill utnyttja och därför inte har lust att vara med och finansiera. Detta samhälle skulle vara exploaterande enligt Roemers och Cohens modeller, men inte enligt Marx. Han skulle invända att eftersom produktionen och ägandet av produktionsmedlen är underställt hela samhället existerar ingen exploatering (Se Carver, avsnitt 4). Hur som helst är det enda arbetet som krävs under socialismen, för Marx, det nödvändiga, för ens eget livsuppehälle. Marx ansåg dessutom att detta nödvändiga arbete skulle minska drastiskt emedan produktiviteten ökar. Vad gäller fritt arbete menar Marx att det finns grader av frihet i arbetet man utför, eller ingen frihet alls. Det Marx kallar nödvändigt arbete är inte fritt i full bemärkelse, men detta faktum får för den sakens skull inte arbetet att bli ofritt eller tvingat. Nödvändigt arbete är fritt, i denna bemärkelse, om det står under ens egen kontroll och inte andras. Det är ofritt, i varierande grad, om det är underställt andras kontroll, och därmed också alienerande. Fritt nödvändigt arbete är, som sagt, inte fritt i detta begrepps fulla betydelse (vad som nu som menas med det, det är Nancy Holmstroms formulering9.) Verklig frihet kan närmas om det nödvändiga arbetet av produktionskrafternas utveckling pressas ned i tid (Se också citatet ovan). (Vid en fullkomlig automatisering av hela det för mänskligheten nödvändiga arbetet, kanske en fullkomlig frihet uppstår. Då kan människor fullt ut välja om vad de vill göra av sin tid; arbeta (för konsterna, idrotten, filosofin…) eller inte arbeta alls. En fullkomlig automatisering är dock inte möjlig under kapitalismen, enligt marxismen, eftersom

7 Ett stratifierat samhälle där en klass utför det producerande arbetet, en annan klass kontrollerar och äger de för detta ändamål nödvändiga produktionsmedlen. I slavsamhället slavägare och slavar; feodalismen: baroner och vasaller; kapitalismen: kapitalister och arbetare. Produktionsmedel är de medel som krävs för att producera en vara (eller tjänst), t.ex. verktyg, mark, byggnader och pengar. 8 Ett av kriterierna, förutom att människan måste arbeta, som skiljer henne från djuren, enligt Marx. 9 Exploitation sid. 77.

5

någon profit inte är möjlig utan mänskligt arbete, något som är härlett ur arbetsvärdeläran.)10 2.1. Arbetsvärdeläran och exploateringen. I direkt opposition till den klassiska (eller idag neo-klassiska) ekonomiska teorin, hävdar Marx att en varas värde (eg. bytesvärde)11 bestäms, inte av relationen tillgång – efterfrågan12, utan av den mängd arbete som nedlagts i tinget. Denna mängd mäts i tid. En vara som tar lång tid att producera blir mer värd än en vara som tar kortare tid. Detta kan bero på den tekniska utvecklingsnivån, arbetarnas skicklighet och arbetsamhet etc. En klassisk invändning mot detta är att en arbetare som är lat producerar dyrare varor än en energisk. Marx svarar att en varas värde inte bestäms av den enskilde arbetarens insats utan på den genomsnittliga tiden det tar att producera denna typ av vara i samhället. Detta ser G.A. Cohen som en slags reträtt hos Marx.13 Först presenterar Marx en teori om att det är det konkret nedlagda arbetet i ett ting som ger varan dess värde. När detta utsätts för drabbande kritik retirerar han och säger att det är den genomsnittliga tiden att producera typen av vara som ger varan dess värde. Detta, menar Cohen, är en annan teori som säger att det inte alls är det nedlagda arbetet som ger varan dess värde. Cohen tar, förutom exemplet med den late arbetaren, upp exemplet med den mycket produktive arbetaren som av någon anledning, ointressant vilken, tillverkar en vara på säg halva tiden, jämfört med genomsnittstiden. I detta fall blir det svårt att förklara hur varan kan få det dubbla värdet när det nedlagda arbetet endast motiverar hälften. En marxist kan tänkas svara att detta är att missuppfatta arbetsvärdeläran. Ett ting får inget mystiskt värde nedlagt i sig som sedan avgör dess värde på marknaden, utan varan får sitt värde på marknaden i förhållande till andra varor, och detta värde beror på vilken den genomsnittliga tiden är för att tillverka en dylik vara.

10 Det kan ju verka märkligt. Om kapitalisten endast är intresserad av profit, dvs. en positiv balans mellan intäkter och kostnader, så behöver han ju inte bry sig om mervärde och arbetsvärdeläran. Och profit är vad kapitalisten är intresserad av. Men enligt marxismen har profiten sitt ursprung i mervärdet. Om V=kostnaden för arbetskraften, C=kostnden för produktionsmedlen, M=mervärde, MK=mervärdeskvoten och P=profitkvoten så får vi följande två ekvationer: M/V (Detta är alltså samma ekvation som i stycke 2.1.) M är det totala värde som arbetaren producerar och V är de kostnader kapitalisten har för arbetaren, lön fr.a., och M/C+V=P Orsaken till att P kan vara positiv är att arbetaren producerar ett större värde än han får tillbaka (M/V). Orsaken till att P oftast är positiv, och i längden måste vara positiv, är inte, enligt marxismen, att köparen är villig att betala mer för produkten än vad kapitalisten haft i kostnader utan att arbetaren tillfört ett värde genom sitt arbete (Se fotnot 18). 11 Labour alone produces; it is the only substance of products as values. It´s measure, labour time – presupposing equal intensity – is therefore the measure of values. /…/ The statement that labour time, or the amount of labour, is the measure of values means nothing other than that the measure labour is the measure of values. Two things are only commensurable if they are of the same nature. Products can be measured with the measure of labour – labour time – only because they are, by their nature, labour. They are objectified labour. Grundrisse sid. 612f. 12 Den klassiska ekonomin kan bl.a. inte förklara varför en viss vara har priset x när tillgång och efterfrågan är lika stora: ”Utbud och efterfrågan täcker varandra, om de står i ett sådant förhållande att varumängden för en viss produktionsgren kan säljas till sitt marknadsvärde, varken över eller under. Det är det första vi får höra. Det andra: om varorna kan säljas till sitt marknadsvärde, täcker utbud och efterfrågan varandra. Om utbud och efterfrågan täcker varandra, upphör de att verka och just därför blir varan såld till sitt marknadsvärde. Om två krafter verkar lika starkt i motsatt riktning upphäver de varandra. De har ingen verkan utåt, och företeelser som försiggår under en sådan betingelse måste förklaras på annat sätt än genom ingripande av dessa båda krafter. Om utbud och efterfrågan ömsesidigt upphäver varandra upphör de att förklara något. De inverkar inte på marknadsvärdet och lämnar oss i fullständigt mörker angående skälet till att marknadsvärdet uttryckes just i denna summa pengar och inte i någon annan.” (Kapitalet, band 3:170) Och det är här arbetsvärdeläran kommer in och förklarar varför en vara x har värdet y. 13 Exploitation sid. 94ff.

6

Om detta, och liknande, hos Marx teorier finns en mycket omfattande debatt som det är lätt att drunkna i. Det tycks som om arbetsvärdeläran, eller åtminstone någon form av sådan, är central för den marxistiska exploateringsteorin. Exploateringsteorin står och faller med att arbetsvärdeläran är hållbar. När en marxist påstår att en arbetare arbetar mer än han får tillbaka i kompensation så förutsätter det att det är just arbete de utbyter med varandra. Om det istället exempelvis är marginalnytta de utbyter, så kan min lön jag får av kapitalisten mycket väl representera den nytta jag producerat för kapitalisten, även om jag måste arbeta längre för att producera hans nytta än min egen.14 Jeffrey Reiman gör en uppdelning mellan en generell arbetsvärdelära – som säger att arbetstid är den enda mätaren av verkligt värde som producerade ting har – och en speciell arbetsvärdelära – som säger att marknaden (på olika sätt) via en mängd sociala utbyten sätter de producerade tingens pris i relation till den genomsnittliga arbetstiden nedlagd i dem. Den sistnämnda varianten har varit mer svårsmält, även för marxister, och skulle kunna utgå. Vi har ändå kvar den generella arbetsvärdeläran som ett nödvändigt element i teorin om exploateringen.15 Enligt Cohen och, som vi senare ska se, även Roemer, betyder exploatering för Marx helt enkelt den tid arbetaren arbetar utöver den tid han behöver för sin egen försörjning, d.v.s. det nödvändiga arbetet. Vi får följande schema (det långa strecket betyder division):16 Mervärde Exploatering= Variabelt kapital Där variabelt kapital betyder, under normala omständigheter, den lön arbetaren får för sitt livsuppehälle (eller priset för arbetarens arbetskraft). Detta kan uttryckas som: Mervärde Exploatering= Värdet på arbetskraften eller

Arbetad tid – (minus) tiden som krävs för att reproducera arbetaren

Exploatering= Tiden som krävs för att reproducera arbetaren Detta är som synes en ganska teknisk syn på vad exploatering är för något. Roemers syn på exploatering liknar Cohens. I stycke 4 redovisar jag kritik från Terrell Carver mot detta. Den är riktad mot Roemer men är lika applicerbar på Cohen. Vi hoppar därför till Roemer. 3. Roemers kritik John E. Roemer har utvecklat en intrikat och omfångsrik kritik av vissa marxistiska begrepp och teorier. De rör ganska grundläggande marxistiska, eller snarare Marxska, antaganden om främst arbetsvärdeläran och exploatering. Huruvida Roemer alls bör

14 Se Jeffrey Reiman i Exploitation sid. 156f. 15 Ibid. 16 Exploitation, sid. 96f.

7

kallas marxist eller inte tänker jag inte utreda här och det spelar ingen roll. Det vi ska beröra är Roemers tes om att marxister inte har något skäl till att intressera sig för exploatering. Hans utgångspunkt är en tolkning av exploateringsteorin som i sig kan ifrågasättas (se Carvers kritik nedan). Denna tolkning säger att exploatering råder om utbytet mellan mängden utfört arbete är större än vad arbetaren får tillbaka i form av arbetsinnehåll i varor. Om arbetaren får tillbaka lika mycket råder ingen exploatering och får arbetaren ut mer än vad han lagt ned i arbete är arbetaren en exploatör. Enligt Roemer (sid. 123 `Exploitation´) definieras inte heller exploatering som en relation mellan A och B, utan säger endast att ”A är en exploatör” och ”B är exploaterad”. Jag vill hävda att detta är fel. Om A istället byts ut mot ”kapitalistklassen” och B mot ”arbetarklassen” så är relationen dem emellan i form av exploatering rikligt företrädd i den Marxska litteraturen, exempelvis:

Dess ursprung känner vi fullständigt. Det är kapitalets mervärde. Det innehåller ända från början inte ett uns värde, som inte härstammar från andras obetalda arbete. De produktionsmedel, som använder den nya arbetskraften, och de existensmedel, som uppehåller den, är inget annat än delar av den merprodukt, den tribut, som kapitalistklassen årligen tar ut av arbetarklassen. När kapitalistklassen använder en del av denna tribut till att köpa arbetskraft och betala den till fulla värdet, så att lika värden bytes med varandra, är det i alla fall erövrarens gamla handlingssätt, när han köper varor av de besegrade för de pengar, som han rövat från dem.17

Det är på denna kollektiva nivå som Marx hävdar att det råder en systematisk exploatering. En klass exploaterar en annan. Han har mig veterligen inte mycket att säga om Roemers individualistiska och analytiska abstraktioner. Denna analytiska, individualistiska modell samt Roemers tolkning av exploateringsteorin som endast ett förhållande mellan utfört och återbördat arbete leder dock, enligt mig, till förhastade slutsatser och en feltolkning av Marx som vi ska se. Det kan finnas olika skäl till varför en marxist kan tänkas intressera sig för exploatering enligt Roemer. Han anger följande fyra (eller fem) skäl: 1) Ackumulationsteori: exploateringen av arbetarna förklarar vinst och ackumulation

under kapitalismen; den är hemligheten bakom kapitalistisk expansion. 2) Dominansteori: exploatering är intimt sammanlänkad med kapitalisternas dominering

av arbetarna, speciellt i produktionen, och dominans är något dåligt. 3) Alienationsteori. Exploatering är en mätare på hur mycket människor är alienerade

under kapitalismen. 4) Ojämlikhetsteori: exploatering är en mätare av och en konsekvens av den

underliggande ojämlikheten i ägandet av produktionsmedel, en ojämlikhet som är orättvis.

5) (eller 4´) Expropriationsteori: exploatering är en mätare av expropriering av en agent som äger en del av produkten som rättmätigt tillhör någon annan.

Nummer 5 är en variant på 4 enligt Roemer och jag redovisar inte den. 3.1. Exploatering och ackumulationsteorin Som jag inledningsvis nämnde (kap 2) så tycks Marx, åtminstone ibland, vilja framställa exploatering som normativt neutralt. Det är endast ett modus operandi i kapitalismen som, tycks det, får normativt dåliga konsekvenser. En stor del av Kapitalet ägnas åt att förklara denna kapitalismens motor. I ett system med frivilliga utbyten av varor och arbete, där utbytet tycks vara rättvist, är upptäckten av exploateringen lösningen på gåtan över hur en vinst kan uppstå.18 Arbetarna lägger

17 Kapitalet, band 1:512. 18 Om alla utbyten vore helt värdemässigt ekvivalenta blir det, enligt marxister, svårt att förklara hur en industriidkare genom inköp, bearbetning av råvaror och material och försäljning av den färdiga produkten, kan

8

ned mer tid i arbete än de får tillbaka och detta faktum döljs av lönearbete och att båda faktiskt vinner på utbytet, ty om så inte vore fallet skulle inte kontraktet uppstå frivilligt. Exploateringen förklarar vinsten och kapitalackumulationen under kapitalismen. Den förklarar därmed också uppkomsten av en produktionsmedelsägande klass och en klass som endast har sitt arbete att sälja. Den sätter ett förklaringens ljuskägla över uppkomsten av ett monopolistiskt ägande av produktionsmedlen av en klass och därmed hur de arbetande tvingas / hänvisas till att underkasta sig ägarnas direktiv eftersom endast de äger de medel som är nödvändiga för produktionen. Det kan tyckas vara ett trivialt påstående att allt ägande av produktionsmedlen är monopolistiskt i förhållande till klassen av ägare av produktionsmedel. Det är sant men monopol ska även förstås som att denna klass, aktivt och passivt, utövar ett tryck för att denna uppdelning ska bestå. (Detta utövas via statsmaktens lagar och repression och via olika praktiska hinder förhindrar någon rubbning av denna uppdelning mellan ägare och arbetare. Denna teori är för omfattande för att kunna ges en uttömmande förklaring här) Marxister ,bl.a Antonio Gramsci, har efter Marx utvecklat teorier om att om detta monopol utmanas av de arbetande massorna så ändrar staten karaktär för att bevara status quo i ägandemonopolet; staten blir fascistisk. Om exploatering indikerar ackumulation och ackumulation är något dåligt så är det ett skäl till att intressera sig för exploatering, enligt Roemer.19 Han invänder dock mot detta. Han hävdar att inte endast arbetet exploateras under kapitalismen utan alla varor exploateras. Olja tas som ett exempel. Värdet av oljan som, abstrakt, arbetas in i olika varor kan beräknas och man kan då visa att endast om olja exploateras kan profiten vara positiv. Ett annat exempel är jordbruksprodukter. Men för en marxist begår här Roemer ett kardinalfel. En kapitalist kan inte endast genom sitt ägande kommendera oljan att producera sig själv. Utsäde sår inte sig självt och skörden bärgar sig inte medelst besittning allena. All exploatering av naturresurser kräver mänskligt arbete. I ett klassamhälle möjliggörs naturens exploatering av kapitalistens exploatering av arbetarklassen. Endast mänskligt arbete kan ge mer ifrån sig i värde än vad som tillförs i värde. (Denna märkliga sentens hoppas jag fått sin har förklaring tidigare, här förefaller den dunkel.) Att produktion av olja ger mer olja än vad man tillför är visserligen sant men vi måste hålla isär två olika typer av värden. Det ena är arbetsvärde och det andra, vad gäller olja; energi eller rättare sagt, exergi. Kortfattat: utvinningen av det höga exergiinnehållet i olja överförs inte till varusfären. En varas bytesvärde beror inte på hur mycket exergi det innehåller, snarare tvärt om, utan, och detta är Marx poäng, endast på den genomsnittliga mängden tid det åtgår för att producera varan. Den enda värdeskapande verksamheten, alltså skapare av det värde en vara får på en marknad, är arbete. Här bör vi vara klara över ett par saker. För det första säger Marx att en varas genomsnittliga värde på marknaden är ekvivalent med den genomsnittliga tiden det tar

få ut en vinst. Vad är det som gör att kapitalisten kan sälja sina färdiga produkter dyrare än det värde råvarorna hade? (Eller kalla det skillnaden mellan kostnader och intäkter). Att köparen har ett större behov av den färdiga varan än producenten kan inte förklara tillväxten i systemet eftersom alla, på olika sätt, har större behov av vissa varor än andra. Dessa behov skulle ta ut varandra. Liknande förklaringar till en globalt genomgående kapitalackumulation har av marxister liknats vid ett system av ömsesidigt bedrägeri. Bedrägeri ska då förstås som att råvaruproducenterna ständigt får mindre betalt än vad de hade kunnat ta ut. De borde, om utbytet vore värdemässigt ekvivalent, få samma pris för sina råvaror som värdet på den färdiga produkten. Arbetsvärdeläran, menar Marx, är förklaringen som löser detta problem. Genom arbetet tillför arbetarna det värde som gör att varan går att sälja dyrare än kostnaderna för att producera dem (i grunden råvarornas värde). Tesen leder också till att utbytet mellan olika kapitalister, t.ex. mellan råvaruproducent och fabriksägare, är värdemässigt ekvivalenta men att utbytet mellan arbete och kapital inte är det. Exploateringen av arbetarklassen, alltså mervärdesproduktionen, leder (bl.a.) till vinst och tillväxt. Se t.ex. Kapitalet, band 1, sid. 135ff. 19 Är ackumulation något dåligt i-sig? Eller är det endast dess konsekvenser? (klasskillnader, intensifierad exploatering…) Jag är osäker på Marx hållning i frågan. Ett sätt att hävda att det är dåligt i-sig är att säga att det är orättvist, dvs. att några äger, kontrollerar och har tillgång till stora resurser, och andra inte, är dåligt i-sig. Dessa ackumulerade resurser borde, moraliskt sett, tillhöra dem som producerat dem. Exploatering ses som en slags stöldprocess och ackumulationen som tjuvgodset. (Självfallet inte inom systemet, där är det inte stöld, utan endast betraktat utifrån, sub specie eternitatis.)

9

att producera denna vara. Men detta värde är endast ett värde x som varans marknadsvärde fluktuerar kring, beroende på framför allt tillgång och efterfrågan (se fotnot 12). Om vi kallar en varas arbetsvärde för Va och dess marknadsvärde för Vm så skulle man kunna tro att eftersom Va=Vm så kunde ingen exploatering äga rum. Arbetaren får lika mycket betalt för varan som det värde han producerar. Men detta är att helt missuppfatta Marx. Exploatering förutsätter för det första inte att Vm > Va (även om det i så fall skulle ge ännu högre profit men detta utan samband med ökad exploatering). Exploatering råder vid Va=Vm (att kapitalisten får betalt för sin vara till samma pris som varans arbetsvärde) eftersom kapitalisten inte betalar arbetaren hela detta värde. Om han betalade arbetaren hela detta värde fick han själv inget betalt, han fick inte heller några pengar till nyinvesteringar etc. Det vore, åtminstone på lång sikt, hans undergång. Arbetaren får endast en del av Vm men producerar hela Va. För det andra tycks denna Va=Vm ha svårt att förklara hur varor som tagit lika lång tid att producera kan ha olika pris. Ett klassiskt exempel är en diamant och, säg, ett par handskar. Åter igen, marxismen påstår inte att Vm aldrig kan vara högre än Va. Det kan det vara om t.ex. efterfrågan är större än tillgången. Va är bara det x kring vilket Vm kretsar. Dessutom är Marx teori om arbetsvärdelära, exploatering etc. en teori om varuproduktion, det vill säga varor som produceras industriellt i kapitalismen för en marknad. Den behandlar inte varor i periferin som produceras på ett annat sätt eller tillhör andra sociala sfärer som exempelvis social status. Där hör väl diamanten hemma och likaså signerade skor av märket Nike av Michael Jordan (Skornas arbetsvärde enligt Marx teori + dess sociala statusvärde som inte är kopplat till varuproduktionen i kapitalismen). 3.2. Exploatering och dominans Roemer vill undersöka huruvida exploatering innebär dominans, vilket, givet att dominans är något dåligt, vore ett skäl till att motarbeta eller försöka upphäva exploatering. Roemer gör en uppdelning: dominans1 betyder upprätthållandet och påtvingandet av ett privat ägande av produktionsmedlen; dominans2 betyder dominans i själva produktionen – en hierarkisk och autokratisk struktur på arbetet.20 Han vill sedan visa att båda formerna innebär exploatering men inte tvärt om – att exploatering nödvändigtvis innebär dominans. Om vi är intresserade av dominans finns inget skäl till att studera exploatering eftersom orsakskedjan går åt fel håll. Roemer visar, helt riktigt, att exploatering kan ske utan dominans.21 Han hävdar dessutom att dominans1 uppstår om det inte råder perfekt konkurrens. Om alla har samma tillgångar och friheter uppstår ingen dominans1. Det tillstånd Roemer beskriver är förvisso filosofiskt intressant som en modell att kontrafaktiskt jämföra med, men, och det har jag nämnt tidigare, eftersom ett sådant tillstånd aldrig förekommit och med säkerhet aldrig kommer att uppstå, eftersom det går emot den dynamik och utveckling som är inneboende hos kapitalismen själv, så faller detta utopiska tillstånd, åtminstone för mig, ur som något intressant, givet att vi är intresserade av kapitalismen som ett konkret problem och inte ett abstrakt. Roemers rena modell av kapitalism är statisk, ett fruset ögonblick av ett utopiskt tillstånd som, om man släppte pausknappen, snabbt skulle skapa ackumulation av egendom och därmed klasskillnader, exploatering, dominans etc. Detta är en av poängerna med marxismen: kapitalismen är ett föränderligt, dynamiskt system med vittgående positiva och negativa konsekvenser och som i sitt slutskede är så tryfferat med inre motsättningar att det till slut måste gå under. Vi har alltså å ena sidan ett abstrakt system där alla har lika mycket och fri konkurrens råder, där ingen blir exploaterad mot sin vilja, där ingen dominerar1 eller dominerar2

20 Det vill säga att självutnämnda, eller åtminstone inte demokratiskt valda, ledare bestämmer över huvudet på de arbetande utan att dessa vare sig har rätt att påverka vilka som ska bestämma över dem eller att de tillåts ha något inflytande över produktionen och arbetsmiljön. 21 Se exemplet nedan.

10

någon annan. Här finns inget nödvändigt samband mellan exploatering → dominans1 eller exploatering → dominans2. Det andra, konkret, historiskt och dynamiskt består av dramatiska klasskillnader där en klass har, helt eller delvis,22 monopol på ägandet av produktionsmedel, som genom exploatering lever på de som lönearbetar, där en dynamisk växelverkan råder mellan exploatering → dominans och ackumulation → exploatering. I denna variant är det på ett sätt nödvändigt för borgarklassen att exploatera arbetarklassen; om de vill bevara sig som klass. Och de lönearbetande måste av nödvändighet exploateras om de vill ha en inkomst. Vi har således två olika sätt att se på saken; ett dynamiskt och verkligt och ett statiskt och teoretiskt. Vilket man väljer beror på vad det är man vill komma åt. Grovt räknat; praktisk politik eller filosofi. Roemer har helt rätt att i ett tillstånd av perfekt konkurrens råder ingen dominans1 och, som vi senare ska se, att exploatering kan uppstå endast till följd av olika agenters skilda preferenser. 3.3. Exploatering och alienation Först definierar Roemer den enda formen av alienation som kan indikera exploatering: att producera varor för en marknad och inte för någon annan direkt och att man alienerar mer arbete än man får tillbaka.23 Roemer kallar detta för differentierad alienation. Men här finns, enligt mig, ett problem. Att producera för en anonym marknad är för Marx något dåligt, antagligen på perfektionistisk grund, men att fullt ut få tillbaka värdet av det man producerar skulle inte få alienationen att upphöra, den skulle endast upphöra att vara differentierad. Men graden av differentierad alienation är ju ekvivalent med graden av exploatering. Begreppet differentierad alienation är därför överflödigt. Roemer visar sedan att differentierad alienation inte kan fördömas av välfärdsskäl. Han framlägger ett exempel (Exploitation sid. 136ff) 3.3.1. Roemers exempel Vi har två agenter, Adam och Karl, som inleder med samma mängd resurser, i detta fall majs. Majs är också den enda varan i denna minimala ekonomi. Den används både som konsumtionsvara och som kapital. Det finns två sätt att producera denna. Antingen på Bondgården där 3 dagars arbete ger 1 enhet majs (Roemer använder bushel, men det är ointressant) eller Fabriken där 1 dagsarbete + 1 enhet kapitalmajs ger 2 enheter majs. Bondgården är således mer arbetsintensiv. Det tar en vecka för majsen att växa upp och den är under den tiden knuten till jorden. Både Adam och Karl vill konsumera 1 enhet majs per vecka. De inleder med att äga ½ enhet kapitalmajs så när veckan är slut behöver de ha producerat 1 ½ enheter majs för att täcka konsumtion och ersätta den nedbrukade halvan kapitalmajs. Karl har alls ingen preferens för arbete för närvarande. Han vill endast konsumera 1 enhet majs/vecka och att han inte blir utan den halva enheten kapitalmajs när nästa vecka börjar. Under den första veckan arbetar han därför en ½ dag på Fabriken (där han fullt ut förbrukar sin kapitalmajs) och 1 ½ dag på Bondgården (för att endast där kan han nyproducera kapitalmajs), vilket totalt ger 1 ½ enheter majs av vilket han konsumerar 1 enhet. När vecka två börjar står han där åter med en ½ enhet kapitalmajs. Adam däremot ackumulerar. Han arbetar en ½ dag på

22 Det kan tyckas vara besynnerligt att en klass kan ha delvis monopol på ägandet av produktionsmedlen, men det betyder helt enkelt att i vissa sektorer, säg livsmedelsproduktionen, kontrolleras (ännu?) inte helt av denna klass. En del mark ägs kanske fortfarande gemensamt. (I Sverige kan det ju t.ex. representeras av svamp och bärproduktion, som möjliggörs av en ”begränsning” i ägandet av mark; allemansrätten) Andra sektorer, säg datortillverkning, är, i marxistiska termer, monopolistiskt kontrollerad av kapitalistklassen. 23 Med detta menas att man producerar för en köpare som man inte känner eller ens vet vem det kommer att bli. Utbytet sker inte mellan arbetaren, som gjort varan, och köparen. Att man alienerar mer arbete än man får tillbaka betyder egentligen inget annat än det vi redan berört; att arbetaren producerar för ett värde som är större än det han får tillbaka, och att lönearbetet i industriproduktionen är alienerat.

11

Fabriken där han förbrukar sin halva kapitalmajs och 4 ½ dagar på Bondgården där han producerar 2 ½ enheter. Efter konsumtion står han där vecka 2 med 1 ½ enheter. Vecka 2 arbetar Karl upp sin ½ enhet kapitalmajs på en ½ dag på Fabriken som ger honom 1 enhet. Istället för att sedan gå till Bondgården lånar Karl Adams 1 ½ enheter majs för att arbetas upp på Fabriken. Detta tar exakt 1 ½ dag och ger 3 enheter majs. Av dessa 3 behåller han ½ enhet och återbördar resterande 2 ½ till Adam, det vill säga de ursprungliga 1 ½ plus en ränta på 1 enhet. Karl är ganska nöjd med detta arrangemang. Han har arbetat i 2 dagar och fått ut 1 ½ enheter, precis som under vecka 1 då han använde den underlägsna bondgårdsteknologin. Adam är också nöjd. Han mottar en profit på 1 enhet från Karls arbete som han konsumerar och vecka 3 står han där åter med 1 ½ enheter. Han har inte arbetat alls vecka 2. Detta arrangemang kan sedan fortsätta i all evighet. Här råder följaktligen exploatering i den bemärkelse vi talat om i stycke 3.3. (förutom vecka 1), men endast beroende på Adam och Karls skilda preferenser. Här, menar Roemer, kan inte exploateringen skyllas på ojämlikt ägande av produktionsmedel eller dominans. Inte heller kan det fördömas på Pareto-grund eftersom inget annat arrangemang skulle passa dem bättre. Påstår Roemer. Kanske kan man fundera ut andra konstellationer som skulle passa Karl och Adam lika bra men vore mindre exploaterande? Exempelvis med en effektivare teknologi som gjorde att Karl inte behövde låna lika mycket av Adam, men jag ska inte fördjupa mig i det. Låt mig först bara säga att de slutsatser Roemer drar av sitt exempel är helt korrekta. Ett problem med Roemers exempel är att Karl och Adam inte har några andra preferenser än konsumtion och vila. Det är allt. De har exempelvis ingen aversion mot att exploateras eller utsättas för differentierad alienation. Exemplet gynnar således Roemers slutsatser. Vi kan också rikta en liknande kritik som tidigare; att exemplet är teoretiskt, statiskt och orealistiskt och inte historiskt – dynamiskt. Men huruvida det är kritik eller inte beror på vad man är ute efter: kritik av konkret, verklig kapitalism eller teoretiska resonemang om vad som är logiskt nödvändigt etc. Ett annat problem är att i Roemers modeller är exploatering eller inte en fråga om distribution av resurser. Det handlar inte om tvång. Jag kommer kort in på detta om en stund. 3.4. Exploatering och ojämnt ägande av produktionsmedel För Karl Marx hänger ett ojämnt ägande av produktionsmedlen och exploatering intimt samman. Privat ägande av produktionsmedel har sitt ursprung i exploatering. Exploatering i sin tur är en följd av, och är en nödvändig följd av, ett ojämnt ägande av produktionsmedlen.24 Kapitalisten måste exploatera arbetaren om han ska förbli kapitalist. Arbetaren måste ta ett exploaterande arbete om han alls vill ha ett sådant. I och med det intima sambandet mellan exploatering och ojämnt ägande påstår Marx, kanske något överilat, att exploatering är ekvivalent med ett ojämnt ägande. Om Marx menar detta tycker jag att han har fel. Det är viktigt att hålla isär exploatering och ägande även om det ena förutsätter det andra. Vi brukar vanligtvis skilja på kropp och själ (eller mentala tillstånd, minnen…) även om båda, i normalfallet, förutsätter varandra. Vi säger inte att våra mentala tillstånd är kroppen. Roemer har dock tagit fasta på denna ekvivalens mellan ägande och exploatering hos Marx och resonerar så här: Om exploatering är likvärdigt med ojämnt fördelade initiala tillgångar [initial assets] så minskar skälet till att intressera sig för exploatering eftersom det är enklare att observera ett ojämnt ägande än kalkylera över exploateringskvoter. Därmed stärks den marxistiska klassteorin; ju högre klasstillhörighet desto större privat ägande av produktionsmedel och, menar Roemer, klassrelationer är lättare att observera än rikedom (vi observerar vem som mest hyr arbetskraft och vem som låter sig köpas).

24 Det är inte nödvändigt på så sätt att kapitalisten i varje relation och vid varje tillfälle måste exploatera arbetaren (om han ska förbli kapitalist) Det kan mycket väl finnas relationer och tillfällen där arbetare inte exploateras men dessa undantag måste vara just tillfälliga och undantag. Om kapitalisten kontinuerligt betalar sina arbetare ett värde som motsvarar det värde de producerar får kapitalisten, enligt marxismen, inget mervärde och följaktligen inte heller någon profit. Han skulle slås ut av konkurrensen.

12

Klasstillhörighet blir mätaren av den fundamentala ojämlikheten vi är intresserade av, men då tycks exploatering vara en onödig omväg och bör därför sluta att intressera oss. Och åter igen vill Roemer visa att endast individers skilda preferenser, trots jämlikt utgångsläge, är tillräckligt för att exploatering frivilligt ska uppstå (en individ/grupp har störst preferens för att bara vara, den andra för ackumulation). Än mer, han vill också visa att det är fullt möjligt att de egendomsfattiga kan exploatera de egendomsrika. Om det är sant så borde vi kanske sluta att intressera oss för exploatering en gång för alla? Här följer Roemers exempel som jag citerar direkt:

For the sake of concreteness, here is a simple example illustrating the divergence between exploitation and inequality of assets. It does not matter , for this example, weather the different amounts of laborwhich Karl and Adam supply are a consequence of different preferences or the same preferences. All that matters is that given their different initial wealths, they optimize by supplying labor in the pattern indicated. I postulate the same Farm and Factory technologies as before: Farm: 3 days of labor (and no capital) produces 1 bushel of corn Factory: 1 day labor plus 1 bushel seed corn produces 2 bushels corn This time, however, Karl has an initial endowment of 1 corn and Adam of 3 corn. Denote a bundle of corn and labor as (C,L). Thus (1,1) represents the consumtion of 1 corn and the provision of 1 day´s labor. I assume, as before, that each agent is not willing to run down his initial stock of corn (because he might die at any time, and he wishes, at least, not to deprive his only child of the same endowment that his parent passed down to him). Suppose we know at least this about Adam´s and Karl´s preferences: (2/3,0) >k (1,1) (3 1/3,4) >A(3,3) (To trancelate, the first line says Karl would strictly prefer to cosume 2/3 bushel of corn and not to work at all than to work 1 day and consume 1 bushel.) Now note that Karl can achive (1,1) by working up his 1 corn in the Factory in 1 day; he consumes 1 of the bushels produced, and starts week 2 with his initial 1 bushel. Likewise, Adam can achive (3,3) by working up his 3 bushels in the Factory with 3 days´ labor; he consumes 3 of the 6 bushels produced, and replaces his initial stock week 2. But this solution is not Pareto optimal. For now suppose Karl lends his 1 bushel to Adam. Adam works up the total of 4 bushels in 4 days in the Factory, produces 8 bushels, and pays back Karl his original bushel plus 2/3 bushel as interest for the loan. This leaves Adam with 3 1/3 bushels, after replacing his 3 bushels of initial stock. Thus Karl can consume 2/3 bushel and work not at all , wich he prefers to (1,1), and Adam consumes the bundle (3 1/3,4) which he prefers to (3,3). We have a strict Pareto improvement. (The interest rate charged is the the competitive one; for if Adam, instead of borrowing from Karl, worked on the Farm for an extra day he would make precisely 1/3 bushel of corn.) This arrangement may continue for ever: Karl never works and lives off the interest from Adam´s labor. According to the unequal exchange definition of exploitation, thre is no shadow of doubt that Karl exploits Adam. However, Adam is richer than Karl. On what basis can we condemn this exploitation?25

På inget sätt, svarar Roemer. Han konstaterar också att en utjämning av de initiala resurserna skulle förbättra situationen för exploatören men försämra för den exploaterade. Onekligen ett knivigt fall. Hur ska vi förhålla oss till detta? Jag föreslår att vi genast hoppar till Carvers kritik för att finna ett gott svar. 4. Terrell Carver och Jeffrey Reimans kritik av Roemer Carver inleder med att förklara att Marx teori är mer historiskt generell och orsaksmässigt mer specifik än vad som normalt inses.26 Exploatering är inte begränsat till kapitalism utan har funnits i alla samhällsformer, undantaget det Marx och Engels kallade urkommunismen, där produktionen var så låg, överskottet så litet och allas delaktighet i arbetet så omfattande att det knappast kan talas om exploatering. Detta betyder dock inte att samhällen med överskottsproduktion av nödvändighet måste vara

25 Exploitation sid 144f. 26 Reeve, Andrew ed. Modern Theories of Exploitation, sid. 68ff.

13

exploaterande. Som jag tidigare nämnt kommer det kommande kommunistiska samhället, om vi får tro Marx, inte vara exploaterande. Här någonstans ligger kärnpunkten i det som skiljer å ena sidan Cohen och Roemer i deras tolkning av Marx och å andra sidan Carver, och min, tolkning av densamme. Den verkar ligga exegetiskt närmare Marx själv. Om Marx ansåg att alla samhällen med överskottsproduktion hittills varit exploaterande men inte det kommande kommunistiska håller inte den modell som presenterats av Romer och Cohen. I Roemers modell som mäter skillnaden mellan utfört arbete och återbördat värde, t.ex. i form av lön, kan, som vi sett; den fattige ibland exploatera den rike egendomsägaren; exploatering uppstå på grund av skilda preferenser; exploatering uppkomma en masse i det socialistiska eller kommunistiska samhället. För Marx var detta otänkbart. Carver förklarar varför. Det finns två centrala punkter för att förstå vad Marx menade. För det första är hans modell kollektiv till skillnad från Cohen/Roemers individualistiska, det vill säga, exploatering ses som ett samhälleligt fenomen där en samhällsklass exploaterar en annan. Detta är förenligt med att det på individnivå kan uppstå situationer, som av nödvändighet måste vara tillfälliga och begränsade om systemet ska kunna reproducera sig, där ingen exploatering sker eller har omvänts. Detta förklaras med att Marx använder sig av Roemer/Cohen-modellen med mätandet av in- och output för att avläsa graden av exploatering men, och det är väsentligt, på ett samhälleligt plan. Marx fann då att kapitalisterna, som klass, exploaterade arbetarna, som klass. För det andra är förutsättningen för denna samhälleliga exploatering att en grupp, helt eller delvis, har monopol på produktionsmedlen. Exploatering definieras som en nödvändig konsekvens av att en del av samhället äger produktionsmedlen och en annan del av samhället hänvisas, och i praktiken tvingas till, att sälja sin arbetskraft hos dessa ägare.27 Detta faktum räcker för att det ska råda exploatering i ett samhälle. Vi behöver således inte Roemers in- och outputmodell för att kontrollera om det finns exploatering, endast för att mäta graden av den. För Marx råder exploatering även om exploatörerna misslyckas med att samla in en vinst, oavsett om de använder en sådan eller inte om det uppstår, eller om de ger tillbaka hela vinsten frivilligt till de exploaterade. Vidare exploateras arbetare även om de inte kan arbeta på grund av arbetslöshet och till och med om de får bidrag eftersom de är uteslutna från ett jämbördigt deltagande i beslutandet över arbeten, hur samhället ska vara organiserat etc. För Roemer är exploatering något som kan avläsas genom ett test där man dels mäter arbetsinsatsen och mängden återbördat värde och dels jämför den situationen med kontrafaktiska. Det är, åter igen, filosofiskt intressant men inte vad Marx menade. Carver säger att Marx problem aldrig var, som Roemer hävdar, att förklara hur ett överskott kan produceras under kapitalismen utan tvångsåtgärder. För Marx har alla system sina frivilliga, religiösa, lagliga, tvingande komponenter, i olika grad och kombinationer, så även kapitalismen.

Det enda som skiljer de ekonomiska samhällssystemen från varandra, t.ex. slaveriets samhälle från lönearbetets, är de former under vilka detta merarbete avpressas den omedelbare producenten, arbetaren.28

27 Hur denna process, som Marx kallar den urprungliga ackumulationen, gick till skildras med inlevelse främst i kapitel 24 i band 1: ”Denna ursprungliga ackumulation spelar ungefär samma roll inom den politiska ekonomin som syndafallet inom teologin. Adam åt äpplet, och därmed kom synden in i världen. Dess ursprung förklaras genom att den berättas som en anekdot ur det förgångna. I en mycket avlägsen forntid fanns å ena sidan en flitig, intelligent och framför allt sparsam elit och å andra sidan en skara lättjefulla trashankar, som slösade bort allt vad de ägde och mer till. Så kom det sig, att de förra ackumulerade rikedom och de senare till sist inte hade annat att sälja än sitt eget skinn. Sedan dess består fattigdomen hos den stora massan, som alltjämt trots allt arbete endast har sig själv att sälja, och rikedomen hos fåtalet, en rikedom som oupphörligt växer, trots att de för länge sedan har upphört att arbeta. /…/ I den verkliga historien spelar som bekant erövring, underkuvande, rånmord, kort sagt våldet, huvudrollen. /…/ Den s.k. ursprungliga ackumulationen är alltså ingenting annat än den historiska skilsmässoprocessen mellan producenten och produktionsmedlen. (Kapitalet band 1: 628f). 28 Kapitalet band 1:186.

14

…in its historic forms as slave-labour, serf-labour, and wage-labour, labour always appears as repulsive, always as external forced labour; and not-labour, by contrast, as `freedom, and happiness´.29

Marx huvudproblem, betonar Carver, var att förklara hur ett överskott av värde alls kunde uppstå i ett system av till synes jämlika utbyten. Marx lösning var, som vi sett, att arbetet var den unika varan som kunde ge mer ifrån sig än den fick tillbaka. Arbetarklassen exploaterades och detta förklarade profit, ackumulation, ökande alienation etc.

Det mervärde, varav det första nya kapitalet består, skapades genom att en del av det ursprungliga kapitalet användes till inköp av arbetskraft. Detta köp skedde i enlighet med varubytets lagar och förutsatte, juridiskt sett, ingenting annat än att arbetarna hade fri bestämmanderätt över sig själva, medan penningägarna och varuägarna fritt förfogade över de värden, som tillhörde dem. De efterföljande tillskottskapitalen frambragtes alla av det närmast föregående nya kapitalet, alltså som resultat av de förhållanden, som ursprungligen förelåg. Försåvitt varje enskilt köp av arbetskraft ständigt sker i enlighet med varubytets lagar, i det att kapitalisten ständigt köper den och arbetaren ständigt säljer den – och vi utgår ifrån att den köpes och säljes till sitt verkliga värde – händer en anmärkningsvärd sak. Den lag för äganderätt och förvärv av egendom, som grundas på produktion och omsättning av varor, slår tydligen genom sin egen inre logik oundvikligen om till sin motsats. Det byte av lika värden, som tycktes karaktärisera den ursprungliga handeln, har vänts i sin motsats, så att själva byteshandeln har blivit en illusion. För det första är det kapital, som användes för att köpa arbetskraft, endast en del av den arbetsprodukt som kapitalisten har tillägnat sig utan vederlag, och för det andra måste producenten, arbetaren, inte bara ersätta denna arbetsprodukt utan dessutom leverera ett tillägg av merarbete. Bytesförhållandet mellan kapitalist och arbetare blir alltså endast en form, som rör omsättningen men inte har något med innehållet att göra – endast mystifierar det. Formen är arbetskraftens ständiga köp och försäljning. Innehållet är, att kapitalisten ständigt använder en del av de arbetsprodukter, som han oupphörligt tillägnar sig utan vederlag, till att skaffa sig herravälde över en ständigt ökande mängd levande arbete. Ursprungligen tycktes grundvalen för äganderätten vara ägarens eget arbete. Man måste åtminstone anta, att detta var förhållandet, då alla varuägare var likaberättigade och var och en endast kunde tillägna sig andras varor genom att sälja sin egen vara, medan denna endast kunde frambringas genom arbete. Äganderätten visar sig nu från kapitalistens synpunkt vara en rätt att tillägna sig resultatet av andras obetalda arbete och från arbetarens synpunkt en spärr, som hindrar honom från att komma i besittning av sin egen arbetsprodukt. Skilsmässan mellan egendom och arbete blir den nödvändiga konsekvensen av en lag, som skenbart utgick från att de var identiska.30

En del ekonomer, menar Carver, gick med på att kapitalistens andel (av värdet, vinsten) hade sitt ursprung i arbetarnas arbete men vidhöll att detta inte var någon expropriering av överskott eftersom kapitalisten tagit en risk eller skött om kapitalet eller på något annat sätt medverkat i produktionen av varor. Marx avskydde allt detta. Han menade att risk eller avstående från konsumtion31 inte på något vis tillförde något till varorna. Marx hade inget emot skillnader i enskildas bidrag till produktionen eller skillnader i konsumtion; ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, men däremot mycket emot exploateringens maxim; ”från dem som arbetar till dem som äger.” Roemers teori kan istället i många fall sanktionera exploatering i Marx mening. Det kan handla om att vissa sådana situationer är paretooptimala, att det är bra att belöna ägare av produktionsmedel med hänvisning till att det är socialt nödvändigt för att de exploaterade ska få det bättre. Marx tänkta kontrafaktiska situation ser inte Roemer. Genom att byta ut kapitalismen mot socialism upphör också exploateringen. Möjligen vore det inte paretooptimalt men likväl icke-exploateringsoptimalt. En som har hävdat att tvång [force] är en nödvändig ingrediens, förutom det obetalda arbetet, i definitionen av exploatering, är Jeffrey Reiman.32 Jag ska endast kort säga att Reimans tes går ut på att om ett ekonomiskt system begränsar en agents 29 Grundrisse sid. 611. 30 Ibid sid. 512f. 31 Alltså att kapitalisten avstår från att direkt konsumera upp allt han får i vinst och istället sparar, investerar i ny produktion eller nya produktionsmedel. 32 Se Exploitation sid. 156-166.

15

handlingsutrymme till några få alternativ så är detta likväl tvång. Om en tjuv ger sitt offer flera alternativ, han får ge ifrån sig 1000 kronor eller sin klocka för samma värde, spelar ingen roll. Offret blir rånat. Det spelar ingen roll i kapitalismen om agenten får använda sin rationalitet eller fria vilja för att välja mellan olika alternativ. Han är ändock avhänd en massa alternativ som är förbehållna andra medlemmar i hans samhälle. Han kan i praktiken till exempel inte välja att äga en affärskedja. Kapitalismen har utsatt honom, och de flesta andra, för något Reiman liknar vid en flaskhals. Några få kan, trots tvånget, glida igenom halsen – det är inte helt begränsande för alla – men för de flesta är många alternativ inte tillgängliga eller är alltför kostsamma. De allra flesta är helt enkelt tvingade till att sälja sin arbetskraft på en marknad eftersom produktionsmedlen ägs av de exploaterande. Om de vill ha en inkomst det vill säga. Och i det kontrakt som upprättas är de dessutom tvungna till att utföra en del obetalt arbete åt sin exploatör. Han skulle annars sakna inkomst och vara ointresserad av att anställa honom. Så långt Carver och Reiman 5. Är exploatering ett fel i-sig? En punkt jag ännu inte svarat på gäller frågan huruvida exploatering i den bemärkelse vi här behandlat är något dåligt i-sig? Det tycks som om de flesta problem med kapitalismen är reducerbara till problemet ojämnt ägande och ojämn kontroll över produktionsmedlen. Som jag inledde stycke 2 så tycks Marx själv pendla mellan att å ena sidan se exploatering som en teknikalitet, förvisso kapitalismens motor, men som något normativt neutralt, och å andra sidan att moraliskt fördöma fenomenet som ett fel i-sig. Det vore en oöverstiglig uppgift att försöka, på basis av en genomgång av hans verk, utkristallisera en exegetisk ”sanning”. Om vi lämnar exegetiken kan jag säga så här, och vill drista mig till att påstå att detta borde ha varit, oavsett vad han sade, även Marx´s ståndpunkt. Det dåliga med exploateringen i kapitalismen är att utbytet mellan arbetare och kapitalist, eller mellan arbetarklass och kapitalistklass, är ett orättvist utbyte. Arbetaren får inte tillbaka lika mycket värde som han, genom Marx version av arbetsvärdeläran, moraliskt har rätt till. Han har rätt till det han producerar oavsett ägandeförhållanden och graden av inflytande över produktionsmedlen. Som vi redan vet bestrider Roemer och Cohen detta. Men vad är Carver och Reimans hållning? Reimans inställning är klar. Redan i hans definition av exploatering får vi en fingervisning: ” `A society is exploitative when its social structure is organized so that unpaid labour is systematically forced out of one class and put at the disposal of another.´ Note that both unpaid labor and force are included here in the definition of exploitation.” 33 Denna definition skiljer sig från den jag skisserade ovan. Jag inkluderade inte tvång [force] och jag anser inte det vara nödvändigt för att anse exploatering vara ett fel. Däremot är det möjligt att kapitalismen de facto är tvingande i detta avseende. Med Reimans definition av exploatering, som inkluderar både obetalt arbete och tvång, blir själva definitionen pejorativ. (Och det är kanske min definition också. Om exploatering, inkluderande all form av exploatering i mänskliga relationer, per definition är ett orättvist utbyte så är ju även denna definition pejorativ? Men jag är osäker.) Reiman ser också likheter mellan exploatering och rån. Och som ett slags slaveri: ”One reason that it is worthwile to view processes that force unpaid labor out of workers as unitary phenomena is that such processes are arguably forms of slavery, and thus worthy of special moral scrutiny.” 34 Alltså: exploatering är något ont och värd speciell moralisk granskning. Men innebär det att det att det är något dåligt i-sig? Det tycks så åtminstone för mig. Antag att vi har två dåliga fenomen, x och y, och x och y är beroende av varandra (X↔Y). Även om x är mest dålig av de båda kanske vi kan säga

33 Exploitation sid. 154. 34 Ibid sid. 155.

16

att y är dåligt av två skäl: 1) y→x och 2) y är dåligt i-sig enligt den definition jag gav ovan och som Reiman tycks kunna gå med på (även om han lägger på tvång i sin definition). Men är 1 tillräckligt för att y ska vara dåligt i-sig? Jag är osäker. Men det spelar inte så stor roll eftersom Reiman verkar kunna gå med på min förklaring till det dåliga med exploatering. Men Carver då? För det första avvisar han tvång som en nödvändig del i begreppet exploatering. Exploatering är en slags expropriering av arbetarnas tid. Exploatering, menar Carver, är en nödvändig följd av ojämnt ägande och inflytande över produktionsmedlen. Exploatering kan då, menar Carver, reduceras till det senare. Och vi får då en överensstämmelse mellan Carver och Cohen/Roemer. Men vad betyder expropriera? I min SAOL betyder expropriera tvångsinlösen. Om exploatering är en form av expropriation blir inte också denna definition av exploatering pejorativ? Jag är osäker på om det räcker att visa att expoateringsbegreppet är pejorativt, eller används pejorativt, för att påstå att exploatering är ett fel i-sig. Det verkar inte nödvändigtvis vara så. Just `exploatera´ verkar betyda olika i olika kontexter. Dessutom verkar det vara skillnad på svenska och engelska. Det verkar, åtminstone för mig, vara mer moraliskt negativt laddat i svenskan än engelskan. Jag ska avsluta denna diskussion här. Jag kommer nog in på denna fråga mer ingående i uppsatsen senare. Slutsatsen får bli att Carvers inställning till exploateringens eventuella fel i-sig är mer osäker än Reimans. (Vi har således två problem här som vi kanske borde diskutera. Dels är jag osäker på om huruvida ett pejorativt negativt begrepp (i vårt fall ”exploatering” = slaveri / orättvist utbyte) är ett tillräckligt villkor för att fenomenet det betecknar är dåligt i-sig. Det andra problemet rör frågan om relationen (exploatering ↔ ojämnt inflytande och ägande av produktionsmedel). Om ojämnt ägande och inflytande är något dåligt i sig, vilken status får då exploatering oavsett exploateringens inneboende egenskaper så att säga? För om exploatering inte fanns så fanns heller inget ojämnt ägande och inflytande av produktionsmedlen.) 6. Sammanfattning Jag vill hävda några saker. Dels att Carvers kollektivistiska tolkning av Marx ligger närmare sanningen än Roemers individualistiska och mer spelteoretiska. Jag hoppas att det framgått. Jag har också påvisat skillnaden på två synsätt. Det ena företräds av Cohen och Roemer och är abstrakt, teoretiskt, statiskt och ohistoriskt. Det andra är konkret, dynamiskt och historiskt och, har jag hävdat; företräds av Marx själv. De har olika funktioner och är kanske uttryck för skilda mentaliteter eller syften. Det förra är intressant för att göra modeller för exploatering och dess grad. Vi kan göra någon slags vetenskap av det. Det sista är mer luddigt och är betydligt svårare att göra någon modell av, men syftet är kanske att annat: att göra politik, att få massorna att befria sig från sitt underläge och sin exploatering. Marx använder sig de facto av liknande modeller som Roemer, men Roemers slutsatser om när exploatering råder och inte överensstämmer, menar jag med Carver och Reiman, inte med vad Marx säger på många andra ställen. Exploatering är något som, p.g.a. kapitalismens inneboende lagar, ständigt pågår och är dess livgivare. Det är dessutom ett tvångsförhållande. Att det ibland, under vissa omständigheter, inte råder någon exploatering i ett konkret fall förändrar inte exploateringens kollektiva karaktär. Mervärdesproduktionen är en förutsättning för en klass´ inkomst och produktionsmedelsägande och en annan klass´ frihet från ägande och sitt lönearbete, så länge denna klyvning får råda. Således vill jag påstå att Roemers tes inte överensstämmer med Marx kollektiva och tvångsmässiga syn på exploatering. Jag har också pläderat för att Marx tes var (och i den mån han hans tes är en annan; att hans tes borde ha varit) att exploatering är något dåligt i-sig. Exploatering är en relation mellan två parter där utbytet är orättvist. Den exploaterade parten är tvingad, i vid bemärkelse, att dra den sämre lotten och exploatören, av nödvändighet, om han vill förbli kapitalist, måste exploatera den andre. Detta utbyte är orättvist oavsett

17

ägandeförhållanden. Jag har dock inte sagt något om vilken moralisk kraft detta har och inte heller vilken moralisk vikt vi bör lägga vid detta. Det är en annan historia. Jag vill också hävda att trots problemen med Marx exploateringsteori (och arbetsvärdeläran m.m.) så måste vi ha klart för oss att dess främsta konkurrent, den neo-klassiska ekonomiska teorin och den liberala politiska filosofin också är tryfferade med problem.35 Jag tycker att Marx teori om exploatering belyser världen med ett klarare ljus än dunklet från liberalismen. Den som inte håller med kan kanske ändå se hur Marx injicerat kraft och vitalitet i den politiska filosofin. Som jag ser det finns det (minst) två svaga punkter i Marx exploateringsteori. Det ena är arbetsvärdeläran, på vilken hela exploateringsteorin vilar. Om den inte håller så faller också idén om arbetarklassens utsugning. Jag anser att arbetsvärdeläran i sin utformning är något svag. Någon borde ta tag iden och förbättra den – om det nu går. Den andra svaga punkten är svårigheten med att visa att arbetaren inte kompenseras fullt ut för sin arbetade tid. Detta sammanhänger med svårigheten att visa hur vinst eller mervärde uppstår i produktionen. Det finns även andra problem. Marx saknar exempelvis en utarbetad teori om klass, hans syn att endast arbetare arbetar är problematisk ur flera aspekter, bl.a. var de i mellanleden hamnar som ibland gör arbetsinsatser? Huruvida ägande och så kallat risktagande kan vara produktivt är en annan fråga. Det finns fler. Ett annat problem är hur man ska formalisera Marx teori om exploatering. Vad säger den egentligen, givet att Carver och Reiman har rätt? Den är både enkel och mycket luddig. Så på basis av denna genomgång kan jag inte påstå att Marx exploateringsteori står där som ett oomkullrunkeligt faktum. Den står på svaga ben som behöver förstärkas. Den har här inte heller utsatts för kritik från klassisk ekonomisk teori. Men det får bli vid ett annat tillfälle. Det hindrar inte mig från att påstå att exploateringen av arbetarklassen under kapitalismen är detta systems livgivande fotosyntes. Med hjälp av den upprätthålls en ordning där en klass dominerar över en annan. Med hjälp av den flyttas ständigt, om än med temporära stopp och skiften, värden nedifrån och upp så att allt större öar av värden möjliggör vidare exploatering, ackumulering, dominans och alienation hos de exploaterade. Referenser Harvey, David, 1999. The Limits to Capital. Verso. 1982. Marx, Karl, 1973. Grundrisse. Penguin. 1858. Marx, Karl, och Frederick Engels. 1969, 1973. Kapitalet – Kritik av den politiska

ekonomin, band 1 och 3. Bo Cavefors Bokförlag. 1867-. Nielsen, Kai och Robert Ware, eds. 1997. Exploitation – Key Concepts in Critical Theory.

Humanities Press. Reeve, Andrew, ed. 1987. `Marx´s thory of exploitation´ i Modern Theories of

Exploitation. SAGE Modern Politics Series Volume 14. SAGE Publications.

35 Några exempel: Den förklarar, som vi sett, inte på ett acceptabelt sätt hur vinst kan uppstå med jämlika utbyten eller varför en vara har värdet x när tillgång och efterfrågan tar ut varandra. Liberalismen har heller inte utvecklat någon moralfilosofiskt acceptabel teori om hur privat ägande av produktionsmedel kan legitimeras i det ursprungliga förfogandet och i den vidare härledningen, exempelvis genom arv. Robert Nozick har försökt utan någon större framgång. (Se `Anarchy, State, and Utopia´)

18

Appendix: Karl Marx´s alienationsteori För att förstå denna teori måste man förstå något om vad Marx ansåg om människan och hennes natur. Det som är kännetecknande för djuret människan är, enligt Marx, inte att hon måste skaffa mat utan att hon producerar sin mat och det hon i övrigt behöver för sin överlevnad och reproduktion. Det är denna produktion som gör människa till människa. Men människan producerar inte endast aktivt sina förnödenheter. Produktionen förändras och utvecklas under historiens lopp. Det är stor skillnad på hur människor producerar idag jämfört med under jägar-samlartiden. När människan förändrar sin produktion förändrar hon också sig själv, hon förändrar sin natur. Människan har därför, till skillnad från alla andra djur, ingen fast natur, utan den förändras hela tiden. Det som inte förändras över tid är att hon producerar och, givetvis, att hon tänker och talar. Men vad hon tänker på och vad hon talar om beror mycket på det sätt hon producerar på och vad hon producerar. Genom nya ting skapas behov av nya, tidigare ej behövda, ting och hon får nya tankar och värderingar. Människan producerar heller aldrig själv utan denna produktion sker alltid tillsammans med andra människor. Det är en social produktion. Detta gäller även språket och tänkandet. Genom språket är också människan en medveten varelse. I produktionen planerar hon först vad och hur hon ska producera och tillverkar det sedan efter sin mentala föreställning. Till skillnad från djuren har människan en föreställning om det hon ska producera innan det förverkligats. I arbetet förverkligar hon denna idé. Hon har avyttrat sin andlighet i arbetsprodukten. Så länge den enskilde människan, tillsammans med andra, själv får bestämma vad, hur och när hon vill producera är allt frid och fröjd men med lönearbetet förändas allt. Som vi vet måste de flesta på jorden arbeta för att överleva och det som står till buds är oftast, och i i-världen nästan endast, lönearbete. Hon tvingas in i en arbetsform som får stora negativa konsekvenser och det är här Marx´s alienationsteori kommer in. Människan blir alienerad (ung. förfrämligad). 1. Arbetaren blir främmande för sig själv. Arbetsköparen är inte intresserad av arbetarens andlighet utan endast dennes förmåga att utföra de arbetsuppgifter han bestämt. Lönearbetaren splittras upp i en andlig del, som tillhör honom själv, och en kroppslig del som tillhör arbetsköparen. Det specifikt mänskliga, relationen mellan andlighet och kroppslighet, splittras i två delar och dessa delar blir främmande för varandra. Arbetaren blir främmande för sig själv. Detta märks tydligt i situationer då arbetarens tankar är så att säga någon annanstans medan kroppen fortsätter med sitt. 2. Arbetaren blir främmande för sin produkt. I och med att arbetaren avyttrar en del av sin andlighet i sin arbetsprodukt och att denna produkt inte tillhör honom utan arbetsköparen blir arbetaren främmande för sin produkt. Både produkten och produktionen blir anonyma. Det som karaktäriserar arten människa – en medveten produktion av förnödenheter – övergår under lönearbetsformen till en anonym produktion. 3. Arbetaren blir främmande för andra människor. Människan är ett socialt djur som via språket och medvetandet är kopplad till andra människor, inte minst i produktionen. Lönearbetet styckar upp producenten i två delar, en andlig och en kroppslig, vilket nödvändigtvis också leder till en splittring av den mänskliga socialiteten. Arbetarna hindras från att tillsammans planera och utföra arbetet. Nu styckas detta upp. Några andra planerar och de utför. Den produktiva grunden för det sociala livet försvinner och den sociala gemenskapen bygger istället på icke-arbetet;

19

fritiden. Konkurrensen mellan arbetarna om jobben gör också sitt. De blir fientligt inställda till varandra. Klassolidariteten upplöses och ersätts med konstlade motsättningar som rasism, nationalism och etniska konflikter. 4. Arbetaren blir främmande för samhället. Samhället, som egentligen är summan av alla människor, deras relationer och de handlingar de utför blir främmande för arbetaren. Samhällets ”ekonomi” framstår som en egen makt, som en naturlag, som ingen kan påverka. Orsaken till denna känsla, och att den faktiskt verkar som en slags orubblig lag, ligger i produktionsförhållandet mellan (löne-) arbete och kapital. För att övervinna detta måste både lönearbetet och privatkapitalet avskaffas. Vilket är innebörden av den socialistiska revolutionen. 5. Människan blir alienerad från sin art. Grunden, enligt Marx, för vad som konstituerar människan som människa, det som skiljer henne från djuren, är att hon, till skillnad från dessa, alltid måste producera sina förnödenheter. Det är ingen större skillnad på människor och djur vad gäller den reproduktiva funktionen, som att äta, sova värma sig och avla en avkomma. Men lönearbetet kastar om detta förhållande. När människan utför det som är utmärkande för människan, att producera, behandlas och betraktas hon som blott ett djur, medan när hon utför sina ”djuriska” funktioner (äta, sova, avla etc.) känner hon sig som människa. I arbetet blir hon ett djur och på fritiden en människa. Hon förlorar sin mänsklighet i produktionen och flyttar över den till sin ”djuriska aktivitet.” Människan blir främmande för sin art. Reifikation. Efter att Marx formulerat denna alienationsteori under sin ungdomstid använder sig han aldrig mer av detta språkbruk. Det har föranlett många att tro att Marx övergav denna teori för att bli ”den senare Marx” med intresset riktad mot kapitalismens funktion, dess ekonomi. Antagligen är detta felaktigt. Man kan istället se Marx senare verk som en fortsättning, en djupare analys av de sociala och ekonomiska förutsättningarna som skapare av alienation. En intressant sak i detta sammanhang är den senare Marx teori om reifikation. Detta utreds, om jag minns rätt, i `Kapitalet´. Denna form av alienation är för omfattande att närmare förklara här men den går i korthet ut på följande. I det prekapitalistiska samhället är individerna beroende av varandra på ett direkt sätt. Produktion är en social produktion i den meningen att producenterna är ömsesidigt beroende av varandra. ”Förvandlingen av alla produkter och aktiviteter till bytesvärde förutsätter upplösning av såväl alla fasta personliga beroenderelationer i produktionen som producenternas ömsesidiga beroende.”(Marx: `Grundrisse´) Det kapitalistiska marknadssystemet med dess värdestruktur omvandlar sociala relationer mellan människor till relationer mellan ting. Människornas möjlighet till upprättandet av spontana kontakter försvåras. Alla deras relationer får drag av beräkning. Människorna börjar värdera varandra som objekt som vore de varor. De blir medel för varandra istället för mål i sig. Denna process, reifikationen, detta upplösande av allt fast, uppfattas inte av människorna som något främmande utan helt naturligt. På samma sätt som industrin, enligt kapitalismens egna lagar, måste vara rationell, flyttas denna rationalitetsprincip över till mänskliga relationer i stort. Irrationella och magiska element måste elimineras. Och så vidare.

20

Bibliografi till appendixet Andersson, Lars, 1997; Alienation. Nya Doxa. Israel, Joachim, 1968; Alienation – Från Marx till modern sociologi. Rabén & Sjögren. Marx, Karl, Liedman, Sven-Eric medarb., 1995; Människans frigörelse. Daidalos. Månson, Per, 1987; Från Marx till marxism – En studie av Karl Marx och marxismens

framväxt. Röda Bokförlaget. Månson, Per, 1993; Karl Marx – En introduktion. Daidalos.