42

Två exempel på Carl Gustaf Tessins standardband.

43

F ör snart två år sedan köpte jag åter igen en bok jag inte kan läsa. Boken är fylld av ver-ser på italienska, sida upp och sida ner i två

spalter, ett storverk på sexhundratio sidor, plus ett rättelseblad.

Den är skriven av Bernardo Tasso, som levde till 1569, och tryckt i Venedig 1560. Jag kan se att den är skriven på ottave rime, det versmått som hans mer berömde son Torquato använde, när han skrev Det befriade Jerusalem (Gerusalemme liberata), en bestseller genom århundradena, ett underlag för många illustrerade utgåvor och översatt till svenska fyra gånger på artonhundra-talet.

Bernardos epos bygger på spanska riddarbe-rättelser från 1200-talet med Amadis från Gaul som hjälte. De gavs ut i tryck första gången 1508 av Garci Rodríguez de Montalvo, som redigerade dem och skrev egna tillägg. Bernardo Tassos ita-lienska version heter L’Amadigi och det är första upplagan. Men det var inte detta som fick mig att fastna för boken.

Det första jag såg var nog titelsidan med ett våldsamt stort boktryckarmärke med Fågel Fe-nix i centrum. Under fågeln har Giolito satt sina initialer GGF och den latinska devisen ”Semper eadem”, Alltid densamma. Den hade använts av Henrik den åttondes andra drottning, Anne Boleyn, som hade avrättats 1536. Devisen var ak-tuell igen, eftersom hennes dotter Elisabet den första, hade infogat den i sin vapensköld vid sin kröning till Englands drottning 1559. Över fågeln, som kommer att återuppstå som ny ur sin aska, ringlar ett band med ”De la mia morte

johan mannerheim

I en boksamlares ögon · Bernardo Tasso

eterna vita io vivo” på italienska, Genom min död får jag evigt liv.

Och visst lever Gabriel Giolito från Ferrara vi-dare genom sina böcker. Han föddes i en vene-tiansk boktryckarfamilj omkring 1508 och blev familjens främste förläggare och boktryckare med en produktion på cirka 850 böcker. Han spe-cialiserade sig på italiensk litteratur och över-sättningar till italienska och konkurrerade med Aldus’ efterträdare och familjen Giunta. Han var intresserad av böckernas formgivning och bi-drog till utvecklingen av utsmyckningar i form av överstycken, ramar och initialer. Vid sin död 1578 räknades han som Italiens mest betydande boktryckare.

Sedan bläddrade jag i boken och såg de illus-trerade initialerna. Varje initial är innesluten i en kvadrat tillsammans med en berättande bild. På engelska kallas de ”historiated initials”, men

44

vilken historia berättar de? De går tillbaka till medeltiden, då man ofta utsmyckade illustrerade handskrifter som skulle vara särskilt praktfulla med bilder också i initialerna. Bilderna kunde an-passas till den text som följde på initialen.

När man började trycka böcker i stället för att skriva dem, i mitten på fjortonhundratalet, var det inte ovanligt att man lämnade ett rejält utrymme runt en liten, liten initialbokstav för att ägaren till boken skulle kunna anlita en bok-målare till initialerna. Hade han råd kunde han beställa illustrerade initialer mer eller mindre i samklang med texten. Men nu på femtonhundra-talet skar man istället initialer i trä eller metall och de blev en integrerad del i den tryckta sidan. Man gjorde hela initialalfabeten, anpassade till olika format och stilar. Men möjligheten att knyta an till texten gick förlorad. Nu berättar varje ini-tial sin egen lilla historia.

L’Amadigi består av hundra sånger, det blir hundraen initialer med förordet. De är enhetligt utförda och täcker nästan hela alfabetet, bara sex bokstäver saknas. I bokstaven Q känner jag igen tvillingarna Romulus och Remus som suger i sig mjölk från en varginna. I bokstaven L finns be-rättelsen om Laokoon och hans söner och hur de dödas av ormar. De flesta berättelserna känner jag inte igen, men de är fint tecknade och berät-tar tydligt sin historia. Många är hemska och be-skriver förföljelse och död. Tre män överfaller en fjärde, en med en kniv i högsta hugg. En gubbe står framför en kvinna som hängts i ett träd. En krigare jagar ifatt en naken kvinna och lyfter en klubba för att slå till. Liemannen tar två barn, i

45

bakgrunden flyr en kvinna med ett tredje i fam-nen. Några bilder är litet lugnare. Det måste vara en ung Dionysos eller Bacchus, som sitter på sin tron omgiven av nymfer och satyrer, en har en panflöjt i knät. Och en man står och ser upp mot en staty, som liknar honom själv.

Nu tittar jag på texten. Hela boken är tryckt i kursiv, förutom några rubriker och en kort de-dikation i början. Det var Aldus Manutius som gav Francesco Griffo i uppdrag att skära den första kursiven till en Vergiliusutgåva i oktavfor-mat, som kom ut i april 1501. Kursiven blev po-pulär och kom att användas i olika varianter till brödtext under hela femtonhundratalet, särskilt i

Bernardo Tasso 1560.

skönlitterära böcker i litet format. Därefter blev den förvisad till att användas för citat och beto-ningar och ett och annat förord. Aldus använde raka versaler till sin kursiv. Kursiven i L’Amadigi liknar Aldus, men den har fått kursiva versaler, ibland med en liten dekorativ släng.

Boken innehåller också ett fint tecknat, samtida porträtt av författaren, Bernardo Tasso. Efter som han föddes 1493 är han här i sextiofemårsåldern. Omkring honom har Giolito monterat en av sina pampiga ramar. I en kartusch under porträttet rinner en flod. Vid stranden står en enhörning beredd att dricka av vattnet. Varför?

En bok som är mer än fyrahundrafemtio år

46

Bok jag inte kan läsa.

47

Titelsidan med ett av Gabriel Giolitos boktryckarmärken.

48

Tessins noteringar.

gammal har ofta varit med om en del sedan den trycktes. Det gäller också det här exemplaret. En tidig ägare har satt sig före att numrera verserna i varje sång. Det har han också gjort, men när han skulle börja med den trettionde sången or-kade han inte mer. Men han har gjort det vikti-gaste, fört in alla rättelserna. Längst bak finns ett rättelse blad med ett femtiotal rättelser. De är alla införda för hand och när korrigeraren var färdig drog han eller hon ett kryss över rättelsebladet.

Nedre högra hörnet på titelbladet har gått sön-der. Efter att papperet lagats har någon fyllt i den förlorade texten och imiterat typsnittet så bra att man inte genast ser det. Värre är att tredje bladet från slutet, märkt med signaturen QQ, saknas och det har blivit en lucka i pagineringen. Korri-geraren har inte varit rådlös utan har gett sig på bladet efter, QQ ii, med raderkniven och ändrat sidnumret 611 till 609 och sidnumret 612 till 610 så skickligt att det inte syns.

Nu behöver det inte vara Carl Gustaf Tessin, som har gjort detta. Han är den ende ägaren vars namn står i boken. Han har som vanligt själv skrivit sitt namn på titelsidan, i det här fallet två gånger. Tessin var det svenska sjuttonhundratalets största boksamlare. Han föddes 1695 i Tessinska palatset på Slottsbacken i Stockholm. Han ärvde det 1728 och hade sin jättelika boksamling där tills han kom på obestånd och måste sälja huset 1755. Böckerna såldes 1757 och 1758 till den omyndige kronprins Gustav och blev sedan en viktig del av Kungliga bibliotekets äldre samling. En del rädda-des undan till Åkerö, där han tillbringade sina äld-re dagar och byggde upp en stor boksamling igen.

Tessin har låtit binda om boken i sitt enkla stan-dardband, skinnrygg med svartstänkt brunt över-dragspapper. Spegeln är marmorerad, men till det främre flygande försättsbladet har bokbindaren använt ett vitt holländskt papper med ett stort vat-tenmärke, Pro Patria med jungfrun och lejonet i den trädgård som symboliserar Holland. På det här papperets baksida finns noteringar i brunt bläck från Tessinska tiden. Jag ska nu ge mig ut på spekulationens gungfly och ge anteckningarna en tolkning, som mycket väl kan vara riktig.

Det första som skrivits är ett hyllsignum, L IV 188. Det betyder att Tessin förvärvade boken till sin boksamling i Tessinska palatset. Han gick till fjärde regalen i sitt bibliotek och placerade boken högst upp på elfte hyllan ner ifrån, märkt L. Där

stod redan 187 numrerade böcker, L’Amadigi blev den 188:e. (Systemet har beskrivits av Sten G. Lind-berg i Carl Gustaf Tessin och konsten, 1970, s. 123.) I samband med den stora katastrofen 1754–55, då han sparkades som kronprinsens informator och ”guvernör”, bestämde sig Tessin för att behålla boken, streckade över signum och skrev ”Nya Bibliothequet” för att ta den till Åkerö och sin

Rättelsebladet.

Sidan 612 förvandlad till sidan 610.

49

Fader Appennino.

nya tillvaro där med sin högt älskade hustru Ulla Sparre. Han skrev en åtta i övre vänstra hörnet för att boken skulle stå på någon av oktavhyllorna där.

Men det var irriterande med det skadade och lagade titelbladet och att ett blad saknades i slutet av boken. Han sökte ett bättre exemplar och till sist lyckades han lokalisera ett. När det anlände till Åkerö kunde han byta ut det mot det gamla. I den gamla boken skrev han in ordet ”doublet” och kände sig ganska nöjd.

Nu skulle han sälja sitt gamla exemplar och konsulterade Osmonts nya lexikon över rara böcker, där boken beskrivs som mycket sällsynt. Någon noterade detta i boken för att få ett bättre pris, inte Tessin själv, utan en medhjälpare el-ler antikvariatsbokhandlaren. Det här måste ha skett 1768 eller 1769, eftersom Osmonts lexikon kom ut 1768. Den sjunde januari 1770 dog Carl Gustaf Tessin, sjuttiofyra år gammal.

Sju år yngre var Bernardo Tasso när L’Amadigi kom ut, men han kände sig kanske trött efter

att ha skrivit sitt storverk. Rättelsebladet, som inte ingår i bokens register, har på baksidan en vers och en bild, där den italienska bergskedjans Fader Appennino trött och gammal hängt upp sin cittra på grenen till en ek som växer ur hans kropp. Han liknar Bernardo Tasso.

Som barn bodde jag långa tider hos min mor-mor och morfar, som då var pensionerade. De hade flyttat från Uppsala till mormors barn-domstrakter på Östgötaslätten. Från deras hus på landet åkte jag rälsbuss till skolan mitt allra för-sta skolår och mina femte och sjätte, då jag gick i realskolan. Eftersom vi bodde vid Ombergs fot fick jag ofta höra berättelser om Ombergs drott-ning, den mystiska Mor Omma och hennes borg. Mormors hus var omgivet av gamla ekar och går-den hette Ekhaga.

Jag är inte heller så ung längre, men jag har friska ögon. Det här är vad jag såg i mitt exemplar av Bernardo Tassos L’Amadigi tryckt i Venedig 1560 av Gabriel Giolit.

samtliga bilder, foto johan mannerheim