1

Tematidning 2005Föreningen Svalorna Indien-Bangladesh sektionen

www.svalorna.org

Att kämpa för sin rätt - om social mobilisering i Indien och Bangladesh

Tematidning 2005Föreningen Svalorna Indien-Bangladesh sektionen

www.svalorna.org

22

Det du nu håller i din hand är Svalornas tredje årligen återkommande tematidning. Tidigare nummer har handlat om räkproblematiken i Bangladesh och World Social Forum (WSF) i Indien 2004. Denna gång är medvetandegörande och social mobilisering bortom biståndstrenderna i blickfånget.

Tanken på hur många människor som i dag inte har möjlighet att försörja sig är inte särskilt uppmuntrande. Trots alla goda intensioner kan bistånd dessutom slå fel. Men Svalorna är övertygade om att det går att förändra människors livsvillkor till det bättre, utan att för den skull förstöra miljön.

Artiklarna har skrivits av Svalornas utlandsanställda personal. I texterna möter du några av de NGO: s som föreningen stödjer i Indien och Bangladesh. Dessa Non Governmental Organisations har lite olika inriktning och målgrupper. Alla arbetar dock med att främja en ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling i världen. En viktig aspekt av förändrings-arbetet i Syd är till exempel att förhindra inflyttningen till slumområdena i storstäderna. Därför gäller det att skapa förutsättningar för människor att bo kvar på landsbygden.

Nu är det väldigt enkelt att vilja höja medvetenheten om fördelarna med att leva miljövänligt hos andra när man själv inte behöver tänka på sin omedelbara försörjning. Men det sköna i kråksången är att det arbete Svalorna gör trots det långsiktiga perspektivet också verkar ge resultat för människor som lever just nu. Förutom att visa det hoppas vi med detta temanummer att även en och annan föreställning om människor i ”tredje världen” som hjälplösa offer kommer på skam.

Lena Karlsson (red)

Mot en bättre värld

Mot en bättre värld

Konsten att förändra i praktiken

Kvinnokooperativet i Perur

Klassresenär med portfölj på pakethållaren

Narmada som ett tempel

Vilket drag!

Vad är social mobilisering?

Om att hugga i sten

Det var fem minuter efter midnatt

Ett lyckat ekologiskt experiment

Eldorado för medvetna konsumenter

Försvara sig med pensel och staffli

Vi gör det själva

Vi gör det tillsammans

Fattiga och rika i Dhaka

2

3

4

6

7

10

11

12

Svalorna Indien-Bangladesh sektionen producerar fyra medlemsblad per år samt en tematidning med fördjupning kring ett specifikt ämne.

Redaktör: Lena KarlssonLayout: Jenny Mark Ketter / hullabalooTryck: Grahns Tryckeri AB, LundOmslagsfoto: Roger KarlssonAnsvarig utgivare: Solveig MansfeldTidningen är finansierad med stöd från Forum Syd.

Svalorna Indien-Bangladesh sektionen Spolegatan 5222 20 Lundtelefon: 046-12 10 05, 12 93 26fax: 046-14 54 43 e-post: info.ib@svalorna.org hemsida: www.svalorna,orgpostgiro: 90 12 34-5medlemsavgift: 150 kr

14

16

18

19

20

22

24

INNEHÅLL

Svalorna Indien-Bangladesh är en partipolitiskt och religiöst obunden solidaritetsorganisation.Föreningen samarbetar med icke-statliga orga-nisationer i Indien och Bangladesh som i sin tur arbetar med landsbygdsutveckling med fokus på social mobilisering och hållbar utveckling.

Svalorna ger ekonomiskt stöd eller har personal placerad i organisationerna men arbetar även med kampanjer, upplysnings- och påverkansarbete kring sakfrågor i Sverige.

Svalorna försöker agera lokalt på ett sätt som överensstämmer med en hållbar och rättvis utveckling i världen. Föreningen är medlem i den Internationella Emmaus-rörelsen. Vi arbetar med loppisförsäljning och Rättvis Handel.

33

En av Svalornas samarbetsorganisationer i Bangladesh är Unnuyan Dhara. De arbetar med att göra småbönerna på landsbygden medvetna om fördelarna med att odla ekologiskt. Anna Gren besökte dem och en av deras modellbyar.

Det var mitt första fältbesök på egen hand. Jag och min tolk Hassan åkte buss från Dhaka. Jag var på helspänn under hela den sex timmar långa resan. Busschaufförerna i Bangladesh jobbar under en otrolig press. Om de inte håller tiderna dras det ofta av på lönen. De tjänar dåligt och tar därför extra-jobb för att få det att gå runt. För att orka med dubbla arbeten går de ofta på droger. I dessa förares händer placerade Hassan och jag våra liv.

Bryta vanor från 60-talet

Vid ett tillfälle under min resa på landsbygden träffade jag personalen på Unnuyan Dhara (UD). Efter presentationsrundan börjar Shahidul Islam, som arbetar med frågor kring småbönders rättigheter, att berätta om UD: s så kallade awareness campaign.

– Att förändra attityder är inte det enklaste. Särskilt inte när det handlar om att ändra på vanor som är förankrade i småböndernas medvetande sedan 60-talet. Men först genom att påverka tankeprocesser kan vi införa ett eko-logiskt odlingssätt, menar han.

Ett första steg i uppplysnings-kampanjen är att sprida information

om nackdelarna med kemikaliean-vändning. Nästa steg är att genomföra förändringarna i praktiken.

Av de tio byar som ingår i projektet är två modellbyar. I dessa driver UD så kallade farmer field schools där del-tagarna är en del i en konstant lärande-process. Under mitt besök i den ena modellbyn, Mothurapur, får jag se några vermicomposts som har varit igång i två veckor. Jag träffar också en ung man som är projektets gruppledare. Han berättar varför ekologisk odling är bättre än konventionell.

– Smaken blir annorlunda och kvantiteten ökar. På marknaden efterfrågas dessutom mer ekologiska produkter idag. Den som erbjuder eko-logiska grödor kan därför tjäna pengar, säger han.

Arsenikförgiftade brunnar

Gruppledaren berättar vidare att arbets-lösheten i byn är hög. Människorna är fattiga och inte så medvetna om miljön. Dessutom är det alarmerande att alla brunnar är arsenikförgiftade.

– Bönderna vet att de inte borde använda vattnet, men vad kan de göra?

De har inte råd att installera renings-verk och det finns ingen tid att gå till andra byar och bära hem tillräckligt med rent vatten, förklarar han.

Av allt att döma är människorna i Mothurapur väldigt fattiga. De flesta är illitterata. Trots att behovet är stort finns ingen skola i byn. Den närmaste ligger tre kilometer bort.

Hjälpa tar tid

Vid ett tillfälle under mitt besök drar Shahidul Islam fram några kvinnor för att de ska prata med mig. De är blyga och tillbakadragna. När de till slut frågar något vill de förutom hjälp med en skola ha bättre spisar, latriner och rent vatten. Det är naturligtvis svårt att vara del i en upplysningskampanj när bristen på det mest grundläggande är så akut. Men förhoppningsvis leder Unnayan Dharas arbete på lång sikt till konkreta förändringar för byborna. Att arbeta med hjälp till självhjälp tar tid.

Text: Anna Gren, koordinatör i DhakaIllustration: Jenny Mark Ketter

Konsten att förändra i praktiken

44

Det är svårt att få jordlösa, lågkastiga kvinnor att kräva något av det indiska samhället. Ändå är det precis vad femton kvinnor i byn Perur gjorde. I dag brer gröna risfält och solrosor ut sig på det stycke mark de hyr.

Strax söder om Cauveryfloden i Karur-distriktet i Tamil Nadus inland ligger byn Perur. Där finns det kvinno-kooperativ som med hjälp av Svalornas samarbetspartner Trust for Rural Development (TRD) lyckats förändra femton kvinnors liv.

Det som förenar dessa kvinnor, vilka av tradition i stort sett är helt utan social status, är viljan att odla sin egen mark. Alla var de tidigare så kallade kuhlis, det vill säga daglöne-arbetare på någon annans mark. Ett bra år som kuhli innebar anställning cirka 110 dagar. Ingen av kvinnorna ägde någon egen mark att dryga ut inkomsterna med. Alla hade svårt att

få det att gå ihop ekonomiskt, vilket även påverkade deras sociala situation. Angel, en av de drivande kvinnorna i kooperativet berättar hur utsatt hennes situation blev när hennes man lämnade henne och deras tre barn. Det året var det dåligt med arbete och barnen tvingades från skolan för att hjälpa till.

Ovanlig förfrågan

Samtliga medlemmar i kooperativet bär på liknande historier, somliga tyngre än andra. De femton kvinnorna ingår i en större grupp om drygt 50 kvinnor som är organiserade i olika självhjälpsgrupper. Stärkta av gemen-skapen från grupperna tog de 1999 det första avgörande steget. De vände sig till ordföranden i Perurs byråd och erbjöd sig att hyra ett stycke av den obrukade allmänningen. En förfrågan

av det slaget är egentligen inte alls orimlig. Det uppseendeväckande är att det var en grupp kvinnor som ställde den. Att de var lågkastiga gör det ännu mer speciellt.

Brunn borrades

Byrådets ordförande var av det mer ny-danande slaget. En överenskommelse om att kvinnorna skulle få hyra två hektar av den obrukade allmänningen fattades. Hyran ställdes till 5000

TRD: s Ursula Nathan.

Kvinnokooperativet i Perur

55

rupies per år. Byrådet lovade dessutom att ställa arbetare till förfogande för röjningsarbete, under förutsättning att kooperativet först gjorde ett visst förarbete. Året därpå vände sig gruppen till högste distriktsadministratör, till-syningsmannen, med en förfrågan om statligt bistånd. En brunn borrades och med hjälp av en schaktmaskin jämnades marken ut. Den som för-mådde kvinnorna att kräva sin rätt var TRD:s Ursula Nathan. Med hennes stöd lyckades de få dessa två maktens män att göra vad som egentligen borde kunna krävas av dem.

Ris och solrosor

Nu fem år senare vittnar marken med närmast fluorescerande gröna risfält om att arrangemanget har fungerat bra. Årets andra sådd håller precis på att planteras ut på fälten. Riset är främst till för självhushållning men en del av markens avkastning är alltid till salu. På ett mindre parti av marken har koopera-tivet i år odlat solrosor vars frön säljs till oljeproduktion. Efter nattens regnväder arbetar ett par kvinnor med att öppna

vallarna och dränera bort överflödigt vatten. Hittills har de tvingats använda brunnen en del men de planerar att fördjupa en stor bydamm i närheten. De odlar organiskt och vill slippa att belasta grundvattnet.

Mat året runt

Angel och de andra kvinnorna i kooperativet i Perur kan numera titulera sig jordinnehavare. De äger inte marken men kontrollerar det stycke allmänning de hyr av byrådet. Det finns fortfarande en hel del att önska i kvinnornas vardagliga liv. Men till skillnad från hur det var innan kooperativets dagar då familjerna endast kunde äta ett mål mat om dagen äter de idag minst två gånger per dag, året runt. Barnens skolgång är dess-utom enklare att mäkta med. En annan viktig effekt av det kollektiva arbetet är en gemenskap som skänker trygg-het. De lågkastiga kvinnorna erhåller numera även byns erkännande.

Text och foto: Andreas Holmberg, miljöinformatör i Trichy

Vill du göra skillnad?Bli medlem i Svalorna

för 150 kr/år eller skänk en slantpostgiro 90 12 34-5

Som medlem får du fyra medlemsblad

och en tematidning per årFoto: Anna Gren

66

Först när han började skolan och fick sitta på en särskild plats i klassrummet började han förstå innebörden av sitt kast. Senare bytte han till en skola där kasttill-hörigheten ansågs mindre viktigt. Det var dock svårt att förstå varför ingen av de andra skolbarnen erbjöd honom skjuts på sina cyklar.

När Periasami Duraiarasan tillfrågas om jag får lov att ta bilder på honom och prata lite skrattar han och går sin väg. En stund senare kommer han tillbaka, skrattande men nyrakad. Duraiarasans historia kunde handlat om ganska många av TRD:s anställda men i det stora hela om tragiskt få.

Duraiarasan är dahlit. Han tillhör en grupp på cirka 150 miljoner människor i Indien som anses oberörbara, inte längre lagligen, men för majoriteten fortfarande i praktiken. Han växte upp i en familj med fyra systrar, och det kostar. Hemgiften är nämligen ofta högre än vad folk egentligen klarar av. Familjen var tvungen att ta ett lån från Duraiarasans arbetsgivare. Näst-kommande fyra år arbetade han av sin skuld, tio timmar om dagen sex dagar i veckan.

Började gå på möten

Det är här Duraiarasans ifrågasättande och TRD kommer in i bilden. Duraiarasan dök emellanåt upp på TRD:s kvällsmöten och deltog aktivt ända tills arbetsgivaren tyckte att han

gott kunde arbeta istället för att gå på möten. Men TRD:s Ursula Nathan insåg snabbt situationen och ingrep. Organisationen betalade av skulden. En stenslip införskaffades så att Duraiarasan kunde fortsätta sitt arbete med smyckestenar, men nu med sig själv som arbetsgivare. Hans livegenskap var därmed över.

I början av 90-talet sökte Duraiarasan jobb på TRD och fick det. Redan efter ett år hade hans arbetsfält som koordinatör för kvällsskolorna vidgats så pass att transportbiten tvunget måste lösas. Han försågs med en cykel. Ursprungligen handlade Duraiarasans arbetsuppgifter om att ändra på sociala missförhållanden. Nu är det även inriktat på jordbrukstekniska frågor. Efter ett antal kurser i organisk odling de senaste tio åren håller han numera själv i vidareutbildning för andra organisationer i området. Detta så bra att det på pakethållaren ligger en gåva från en av kursgrupperna – en portfölj.

Antagonister nickar

Portföljen är en symbol för att man har något värdefullt att bära. I Duraiarasans fall handlar det om ett socialt erkännande som till och med får hans forna antagonister att nicka med respekt när han cyklar förbi. Duraiarasan är dalit. Han tillhör dessutom en grupp människor som i TRD: s regi arbetar oförtrutet för att få andra att uppleva samma sociala klassresa som han själv har gjort.

Text och foto: Andreas Holmberg

Klassresenär med portfölj på pakethållaren

77

Det självständiga Indiens första premiärminister, Jawaharlal Nehru, sa på 50-talet att dammkraftverk är ”the temples of modern India”. Med en högutbildads halvblinda teknik-tillit och en statsmans övermodiga framtidstro kastade han därmed på några sekunder det uråldriga Indiens traditioner och mäktiga kultur överbord. För Indiens floder var ju redan sina egna tempel.

Ta exempelvis Narmada som ringlar sig 1 300 kilometer genom det torra mellersta Indien. Varje morgon föräras floden tusentals kokosnötter, mängder av lotusblommor och rökelse i offergåvor från byborna runtomkring. Ett tempel för alla och envar. Inte en fjättrad arbeterska i städernas och landägarnas tjänst som bistår med el-försörjning och bevattning.

Om Ganges, Yamuna, Kauvery och andra indiska floder sägs det att man

kan bli fri från sina synder om man badar i dem. Narmada skall dock vara så helig att det räcker med att se henne för att renas. Och i jämförelse med de allra flesta indiska vattendrag måste Narmada anses vara förvånansvärt ren, definitivt säkrare för besökaren att doppa sig i än motsvarande ”älvar” annorstädes i landet.

Fördämma eller fördöma

Redan 1901, under det brittiska styret av Indien, lades emellertid en plan fram på att fördämma (eller ska man säga fördöma?) Narmada. Efter Indiens självständighet 1947 tog idéerna fastare form. Flera framstående indiska politiker - bland andra ovan nämnda Nehru och Indiens första inrikesminister Sardar Vallabhbhai Patel - uttalade drömmar om att förse hela landet med el, dricksvatten och jordbruksbevattning. 1969 skapades Narmada Water Disputes Tribunal

(NWDT) av centralregeringen. Men redan på femtiotalet lades Narmada Valley Development Plan (NVDP) fram. Det var ett projekt av ofattbar storlek, bestående av två megastora dammar, ett trettiotal stora, 135 medelstora och 3000 små dammar som skulle fungera som matardammar åt de större.

Lobbying för Gujarat

Narmada sträcker sig över tre delstater. Den utgår från Amarkantakplatån i Madhya Pradesh. Genom denna stat rinner merparten av floden för att sedan göra en avstickare genom Maharashtra innan den efter 160 kilometer i Gujarat når Arabiska sjön väster om Indien. De två megastora dammarna i NVDP heter Sardar Sarovar (förkortas SSP, Sardar Sarovar Project) respektive Narmada Sagar (även kallad Indira Sagar) och ligger i Gujarat respektive Madhya Pradesh. Den rika industri-delstaten Gujarat har motsvarande tolv

Narmada som ett tempel – men för vem?

Historien om 3000 dammar och en liten proteströrelse

88

procent av Narmada på sina domäner. Enligt NVDP kommer delstaten dock att få 32 procent av bevattningsvattnet och 16 procent av elkraften. Denna snedfördelning av resurser till Gujarats fördel var med stor sannolikhet ett resultat av framgångsrik lobbying från företagsintressen i Gujarat. Dessutom kom tongivande politiker såsom ovan-stående Patel samt Indiens premiär-minister vid tillfället, Morarji Desai, från Gujarat. De arbetade hårt för att fördelningen av resurser skulle vara till fördel för ”sin egen” delstat. Vid sidan av de tre egentligt berörda delstaterna har också Rajasthan tilldelats vatten från NWDT.

Två megadammar

1979 beslöt NWDT att projektägande politiker, byggherrar, företag och andra intressenter skulle få bygga den ena av de två megastora dammarna, Sardar Sarovar, till cirka 139 meters höjd. Narmada Sagar – dammen skulle få byggas till hisnande 262 meter. Dom-stolen tog då inte någon större hänsyn till de boende i området som med kyligt biståndsspråk kallades för Project-Affected People (PAP). I och med att floddalen blev exponentiellt bredare ju högre upp man följde den (som en konkav tratt) medförde varje högre meter av dammen mycket mer än en meters vidare radie av påverkat område. Idag är Sardar Sarovar färdigställd upp till 110 meters höjd. Av Narmada

Sagar återstår ett tjugo-trettiotal meter innan maximihöjden är uppnådd. Fler dammar än så håller dock på att byggas eller är tillfälligt stoppade. Den omtalade Bargidammen blev färdig 1990. Maandammen är nyligen färdig-byggd, medan exempelvis Maheshwar-dammen tack vare framgångsrik folklig mobilisering hittills har stoppats varje gång byggplanerna kommit på tal. Enligt motståndsorganisationernas egna beräkningar skulle cirka två miljoner människor behöva flytta om alla dammar byggdes enligt planerna.

Folket protesterar

Det är folket som lyckats motverka de allra värsta skadeverkningarna av NVDP. På 70-talet startades en kampanj kallad Mitti Bachao Andolan – Save the Soil – i Madhya Pradesh, som protest mot försumpningen och försaltningen av den bördiga marken runt Tawadammen på Narmada. En väldig, men kortlivad rörelse vid namn Nimad Bachao Andolan uppstod sedan mot NWDT: s hänsynslösa fördelning av Narmadas vatten 1979. I den deltog bland andra viktiga politiker från Madhya Pradeshs Kongressparti, varav många dock ändrade sig helt eller började kompromissa när de kom till makten.

Trots dessa bakslag för kampen mot Narmadadammarna fanns vid mitten av 80-talet ett flertal små rörelser som motsatte sig projektet. 1985

startade så den välkända Medha Patkar Narmada Ghati Dharangrast Samiti i Maharashtra, för att arbeta jämsides med 33 byar som hotades av Sardar Sarovar-dammen. Dessförinnan hade Världsbanken utdelat ett lån på 450 miljoner amerikanska dollar till just Sardar Sarovar-dammen. Nu krävde dock Medha Patkar med flera att få veta vilka områden som skulle dränkas av vatten. De begärde fullständiga och fullgoda omflyttningsåtgärder för alla människor som berördes av projektet.

Rädda Narmada

Flera rörelser, såsom Khedut Mazdoor Chetna Sangat, grundad av unga intel-lektuella och medvetna yrkesmän, och Narmada Ghati Nav Nirman Samiti, som baserades på Gandhis ickevålds-principer, slog sig sedermera samman med Medha Patkars initiativ. Omkring 1989 blev namnet Narmada Bachao Andolan (NBA) – Rädda Narmada – officiellt vedertaget. Detta efter att bland andra ovannämnda organisationer gått samman med varandra. Nu kämpar NBA mot flertalet individuella dammar i regionen, även om exempelvis Maan- och Vedadammarna bekämpades av en annan organisation.

NBA har kommit att bli världs-berömt. 1991 tilldelades organisationen The Right Livelihood Award. Efter massiva protester lyckades man få Världsbanken att för första gången i institutionens historia tillsätta en

Protester mot damm-bygget 1990.Foto: Maud Johansson/ Göran Eklöf

99

oberoende kommission – ledd av den före detta FN-biståndschefen Bradford Morse – för att utröna om Sardar Sarovar-dammen verkligen borde finansieras med bankens medel. Morse-kommissionens rapport kom att bli oerhört kritisk mot Världsbankens inblandning i det miljömässigt ohåll-bara, sociokulturellt destruktiva och ekonomiskt förljugna Sardar Sarovar-projektet. Banken drog sig sedermera ur finansieringen av det 1993.

Vilka mobiliserar?

Är indierna bättre på att mobilisera i folkliga massprotester än vad gemene man i Sverige är? Philip Mathew på NBA i Baroda, Gujarat, tycker svaret är självklart:

– Du skulle också ha protesterat om ditt land, liv och boende var hotat, säger han.

Men är det så självklart? Alltför många av de boende i området har mött alltför stort och långdraget motstånd från alltför mäktiga intressen. Framför allt männen accepterar ofta en strunt-summa för sin åkermark och sitt hus eller börjar i värsta fall jobba som byggnadsarbetare på något av projekten. De som kvarstår är kvinnorna som, ofta utan egna försörjningsmöjligheter, är knutna till hushållet och marken. Det är också kvinnorna som är NBA: s styrka. De deltar alltid på massmötena, tar flest slag med bambukäppar från poliserna och vägrar sälja sina hem för

statens allmosor.På NBA-kontoret i Khandwa, i

närheten av Narmada Sagar-området, träffar jag på ett bekant ansikte. Ramkumar är en ung adivasitjej, det vill säga från en av ursprungsbefolk-ningarna i området. Redan 2002 åkte hon runt med Narmada Bachao Andolan för att informera om det öde som drabbat hennes by. Jag träffade henne då och greps av hennes oerhörda engagemang. Ramkumar kommer nämligen från området runt Maan-dammen som färdigställdes för flera år sedan. Nu har hon blivit aktivist på heltid. Med sitt själfulla sätt, sitt gnistrande leende och sin okuvliga energi kan hon dels symbolisera hur de drabbade vägrar att ge upp, dels visa hur det faktiskt är kvinnorna och adivasis, som utgör stommen i kampen.

Och NBA-aktivisterna på kontoret är nu åtminstone tillfälligtvis ganska glada. Madhya Pradeshs Högsta Domstol beslöt nämligen att Narmada Sagar-projektet inte skall få fortgå förrän en tillfredsställande omflyttning av de projektdrabbade människorna genomförts. Vilket lär dröja en ansenlig tid. Så Ramkumar med fler kan för en stund pusta ut. De kan glädjas åt att många bäckar små – det vill säga mängder av tålmodiga människor som rest sig mot överheten – om inte bildat en stor å åtminstone räddat delar av en.

Joakim Lindberg,kontaktsekreterare i IndienIllustration: Jenny Mark Ketter

NVDP Narmada Valley Development Plan lades fram på 50-talet med syfte att bygga över 3 000 dammar.

NWDT Narmada Water Disputes Tribunal bildades 1969 av den indiska centralregeringen för att förse Indien med vatten till elförsörjning och jordbruket.

Sardar Sarovar (SPP) En av två megastora dammar som byggts inom ramen för NVDP. Ligger i delstaten Gujarat.

Narmada Sagar (äv. Indira Sagar)En av två megastora dammar som byggts inom ramen för NVDP. Ligger i delstaten Madhya Pradesh.

PAP Project-Affected People. Människor som tvingats flytta på grund av dammbyggena.

Narmada Bachao Andolan (NBA) Betyder ”rädda Narmada” och bildades 1989 då flera mindre motståndsrörelser gick samman. Fick The Right Livelihood Award 1991.

AdivasiSanskrit för ”urspungsbefolkning”.

Philip Mathew från Narmada Bachao Andolan. Foto: Joakim Lindberg

1010

Först spelade, dansade och sjöng de i en timme. Sedan hade vi en te- och fruktpaus under bönen klockan sju, följt av ännu en timmes under-hållning. Alla spelar, sjunger och rör sig med stor inlevelse.

Den bangladeshiska organisationen LOKA har 37 kulturaktivister. Varje månad ges mellan en till sex före-ställningar med så kallad issue based theatre. De äger alltid rum utomhus. Vem skriver då pjäserna och sångerna? Varifrån kommer idéerna? frågar jag organisationens ledare Tania Afrose Shimul.

– Det är en tvåvägsdialog. Genom deltagande workshops lär vi ut sak-frågorna. Sedan kommer deltagarna själva på olika idéer.

För tillfället arbetar man med håll-bart jordbruk och trafficking av kvinnor och barn. Andra teman kan handla om arsenik i vattnet, syra-attacker eller hemgift.

När jag var på besök fick jag se A tear in the farmers eye som även spelades vid WSF i Mumbai 2004. Den enda rek-visita skådespelarna har är sjalar i olika färger. Är då teater ett fruktbart sätt att

föra fram sitt budskap på?– Även om få människor kanske

ändrar sitt beteende på grund av en föreställning, anser vi överlag att drama är mer effektivt än stora föredrag. En annan fördel med teater är att så många fler, även de som inte kan läsa och skriva, förstår budskapet. Om vi går ut med att vi ska ha en stor diskussion om ekologiskt jordbruk kommer högst tio personer. Om vi i stället säger att vi ska spela ett drama som handlar om ekologiskt jordbruk kan det komma upp till tusen personer.

Jag frågar Tania hur det är att vara kvinna och leda en NGO. Känner hon sig diskriminerad?

– I mötet med andra NGO: s känner jag mig aldrig särbehandlad. Det är en jämlik kamp. När jag är i kontakt med ”riktiga” teaterorganisationer däremot kan jag ibland känna mig nedvärderad. Vi har dock mycket att lära av dem vad gäller skådespeleri, säger hon.

Nyligen har LOKA börjat doku-mentera urgamla folksånger som idag nästan är helt bortglömda. Bara ett fåtal personer besitter kunskapen. Så tiden är knapp.

Text och foto: Anna Gren

Vilket drag! – teater och musik som upplysningsmetod

1111

Svalornas målgrupp är människor som lever i djupaste fattigdom i Indien och Bangladesh. De lider brist på utbildning och annan offentlig service, har få möjligheter att delta i den offentliga debatten och knappa ekonomiska resurser. Trots att de utgör majoriteten av befolkningen exploateras de av människor som står högre upp på samhällsstegen.

Svalornas partnerorganisationers förändringsarbete handlar om att marginaliserade aktivt tar makten över sina liv. Detta så att den egna situationen och hela gruppens levnadsvillkor förbättras. Social mobilisering handlar om att den egna organisationen löser sina lokala problem – samtidigt som man utövar påtryckningar gentemot beslutsfattare och myndigheter.

Svalorna vill stödja människor i kampen att bli socialt, ekonomiskt och kulturellt jämställda utifrån den debatt och analys som förs i Sydasien. Men det stannar inte vid lokala intressen utan innebär att man via likasinnade grupperingar och nätverk söker sig till regionala och i förlängningen även till globala sammanhang.

Social mobilisering handlar om att få människor att bli medvetna om sina rättigheter och skyldigheter i ett demokratiskt samhälle. Det gäller att motarbeta de samhälleliga strukturer som håller människor kvar i fattigdom och förtryck.

Illus

trat

ion:

Bal

asub

ram

ania

n/Aj

ile B

otto

social mobilisering?Vad är...

1212

Det är oktober och varmt för årstiden i Indien. Trots att vi sitter i skuggan av neem-trädet är värmen tryckande. Vårt samtal ackompanjeras av ett ettrigt knackande och tunga slägg-slag. Allt görs för hand med enkla redskap – hammare, slägga och spett. Svetten lackar i solgasset.

Männen utför det tunga förarbetet och klyver granitblocken till flyttbara delar. Därefter ska delarna antingen bli rätvinkliga byggstenar eller singel av varierande storlek. Mest betalt får man för byggstenarna. Det kräver vana och skicklighet att hålla dem i ett stycke. Misslyckas man så att ämnena spricker

går spillet vidare till kvinnorna som knackar ner stenen till singel.

Arbetet är i mina ögon oerhört tungt och plågsamt monotont. Men stenarbetarnas erfarenhet förmedlas med stolthet och glädje. Papatti Perumal är ordförande i Thogamalai Kalludaipor Women Federation (TKWF) som startades för fem år sedan. Denna fackliga sammanslutning gjorde hela skillnaden för arbetarna. Innan dess räckte inte lönen till myck-et. Stenhuggarna var då uppbundna av ett synnerligen ofördelaktigt avtal med en privat entreprenör. Arbetet utfördes hemma hos var och en. Det innebar att materialet måste transporteras dit för en kostnad som arbetarna själva fick bära. De var dessutom tvingade

att leverera endast till den person som sålde materialet till dem, vilket innebar ett mycket lågt pris på deras arbete. Barnen tvingades hjälpa till för att familjerna skulle kunna mättas.

Vägrade sälja till leverantören

Några av de stenarbetande kvinnorna deltog på kvällsskolor arrangerade av den lokala organisationen Trust for Rural Development (TRD). Under benämningen non-formal education (informell utbildning) diskuterades vardagsbekymmer utifrån ett problem-baserat tillvägagångssätt. Vid en sådan diskussion utkristalliserades en

Om att hugga i sten – bildandet av en fackförening

1313

lösning på många av deras problem. Genom att arbeta tillsammans skulle deras transportkostnader minska. Dess-utom skulle de skyddade av kollektivet våga ställa krav på sin leverantör. En mödosam väg mot bildandet av en egen fackförening hade påbörjats. Det första steget var att vägra sälja tillbaka till leverantören och istället sälja till den som erbjöd högst pris. Det andra steget var att lägga en viss procent av förtjänsten i en gemensam kassa. Tack vare en osedvanligt vettig distriktstill-syningsman, en så kallad collector, gavs arbetarna tillgång till stenmaterial från ett näraliggande statligt stenbrott till ett marknadsmässigt men gynn-samt pris.

Ett framtida mål är att bli upptagen i ett av de stora fackförbunden för att kunna åtnjuta även vissa juridiska rättigheter. Hittills har responsen varit kylig. Stenhuggarna erkänns inte riktigt som arbetare och deras avdelning anses vara för liten för att vara värd ansträngningen. I Tamil Nadu har fackrörelsen under senare tid ställts inför problem på grund av att även de regionpatriotiska dravidiska partierna startat fackförbund. Det är av tradition

främst det marxistiska Communist Party of India, CPI(M), som har stått för fack-föreningsaktiviteten i landet. Nu ser de sig konkurrera om rekryteringsbasen med nya partier. Det har uppstått en konflikt mellan klass- och kast-perspektivet. I arbetarrättsliga frågor är kastbegreppet ett relativt trubbigt föremål då exempelvis markägaren och jordbruksarbetarna kan komma från samma kast. Kritik har riktats mot de dravidiska fackförbunden om att de egentligen är i utsugarnas tjänst.

Krokig väg

Vägen mot bildandet av stenhuggarnas fackförening har inte varit så rak och enkel som man kan förledas att tro. Tvärtom har det kantats av allvarliga konflikter. Då organisationen sedan starten vänt sig endast till kvinnor genomfördes kampen initialt i hemmen. Först och främst skulle kvinnorna lyckas få männens tillåtelse att gå på de diskussions- och utbildningsmöten som föregick bildandet av TKWF. Mrs Sharifa berättar till exempel att hon under två års tid deltog i mötena utan hennes makes vetskap. Exempel på kvinnor som fått utstå mycket för att följa sin övertygelse är beklagligtvis flera. Männens motstånd har periodvis varit ett stort hinder. Men nu arbetar många makar sida vid sida. Vinsterna har blivit alltför uppenbara för männen att blunda för. De har fått vänja sig vid att det är kvinnorna som tar de avgörande besluten.

Kvinnlig fackförening

Mannen står alltså utanför fackföre-ningen men skördar frukterna av

dess framgångar så länge han arbetar tillsammans med sin maka. I det mycket patriarkala Indien upplevs kvinnors frigörelse som ett stort hot mot de traditionella värderings-systemen. Genom bildandet av fackföreningen ställs kvinnofrågan mot en mycket rigid social struktur vilket gjort strävandena extra utmanande. Om än inte så överhängande nu som för ett par år sedan lever TRD:s Ursula Nathan, som uppmuntrat sten-huggarna att organisera sig, ständigt under dödshot. Men TKWF och TRD är nu så pass erkända organisationer att kändisskapet åtminstone för tillfället utgör ett visst skydd. I mina ögon är lönen fortfarande långt ifrån mödan värd. Ett belysande faktum är dock att samtliga stenarbetare nu har möjlighet att ha sina barn i skolan. De har dessutom tillkämpat sig en självkänsla och stolthet som de saknade innan.

Text och foto: Andreas Holmberg

Gör något!Stöd Svalorna

postgiro 90 12 34-5

Papatti Perumal är ordförande i stenhuggarnas fackförening.

På besök hos mamma på jobbet.

1414

”Detta är en gaskammare” för-kunnar planschen på väggen. Det rör sig inte om Nazityskland på 40-talet. Det handlar istället om indiska Bhopal 1984.

Bhopal - namnet som för evigt kommer att vara förknippat med fruktansvärt mänskligt lidande och motsvarande tystnad från det ansvariga företaget. Cirka 8 000 människor dog omedel-bart i katastrofen. Sedan dess har uppskattningsvis lika många avlidit på grund av skadorna de ådrog sig. 100 000 - 200 000 människor anses ha fått sin hälsa permanent förstörd av industriutsläppet för mer än tjugo år sedan. Men siffrorna från olyckan är svåra att bekräfta.

Läcka i sovande stad

Gasen i den tank som sprang läck heter metylisocyanat (MIC) och används

bland annat för framställning av bekämpningsmedel till jordbruket. Det som spreds över staden var emellertid en blandning av denna gas och andra ämnen, varför många kommit att tala om ”the Carbide gases”. Natten mellan den andra och tredje december 1984 läckte 37 ton sådana livsfarliga gaser ut över den intet ont anande, sovande staden Bhopal i Madhya Pradesh, mellersta Indien. Läckan anses ha berott på alltför billig, undermålig förvaring samt uselt underhåll. Innan dess att offer och efterlevande fick upp fallet i en indisk domstol 1989 har endast mindre ersättningar tilldelats offren. Väl i domstolen tilldömdes företaget att betala cirka 470 miljoner dollar, eller 350 dollar per person (utbetalningarna började 1994). Ytter-ligare processer pågår än. Vid domstols-processen 1989 hade dock 3 miljarder dollar sammanlagt begärts, en oerhört futtig summa med tanke på det brott som begåtts. Bhopaloffren har också begärt Union Carbide Corporations

styrelseordförande, Warren Anderson, utlämnad. Men för det första framförs från myndighetshåll att Indien inte har något utlämningsavtal med USA. För det andra vill statliga åklagare inte driva denna begäran vidare av rädsla för att skrämma bort utländska investerare från Indien.

Flera olika skador

Vilka är då skadeverkningarna av gasen? En väldigt vanlig dödsorsak var att lungvävnaden skadades så illa att offren i princip drunknade i sina egna inre vätskor. Många överlevande har fått kroniska lungskador, liksom hornhinneskador samt neurologiska och psykiska skador. Kvinnors bröst-mjölk har senare visat sig innehålla stora mängder giftiga ämnen. Det beror troligen på att kvinnorna druckit av det förorenade grundvattnet och på så vis har gifterna förts över till nästa generation. Kvinnor verkar även ha

Det var fem minuter efter midnatt...- om världens värsta industriutsläpp

1515

blivit drabbade genom rikligare, mer smärtfylld och oregelbunden mens-truation. De flesta som utsattes direkt för gasen fick svåra ögonskador, blev blinda eller fick för tidig gråstarr. Många av dem som inte dog vaknade upp tillfälligt blinda på morgonen den tredje december 1984. På organi-sationen Sambhavna Trust i centrala Bhopal får man på ett skrämmande vis illustrerat för sig hur skadorna kunde se ut. Ett dött spädbarn med tomt stirrande ögon finns på ett foto på en plansch som lakoniskt konsta-terar att barnet utgör ”The Real Face of Globalisation”. Sambhavna arbetar med Bhopaloffren, medicinskt, konsul-tativt och även politiskt – bland annat genom att informera en alltför tigande omvärld.

Vidare bedrivs viss forskning vid centret kring vilka skador gasen har gett upphov till hos de drabbade. Ett imponerande bibliotek har samman-ställts med litteratur kring Bhopal-katastrofen.

Union Carbide blev DOW

Satinath Sarangi, eller Sathyu som han vanligen kallas, leder organisationen Sambhavna. Han kom till Bhopal redan två dagar efter olyckan för att arbeta med offren. Åtskilliga frivilliga inställde sig faktiskt efter tragedin, vilket kan vara ett tecken på att Indien trots allt är ett ganska välmobiliserat och empatiskt samhälle.

– Jag blev inte skadad av gasen efter-som den då lagt sig. Men när jag flyttade döda eller medvetslösa människor, eller när jag öppnade byrålådor till exempel, förlöstes små gasmoln som gjorde att jag tuppade av. Gasen är så stark och tung att den sjunker till marken. Eftersom den är tyngre än luft fortsätter den så att utgöra en fara även efter katastrofen, berättar Sathyu.

Företaget Union Carbide som är ansvarig för utsläppet köptes, genom en lång process som avslutades först 2002, upp av ett företag vid namn DOW Chemicals. Det är ett stort företag med huvudkontor i USA och med lokalkontor även i Sverige. VD för DOW Sverige är Stefan Bager:

– I Sverige tillverkar vi bindemedel till pappersindustrin samt isoler-material till byggindustrin. Inga bekämpningsmedel tillverkas i Sverige

säger han.Är det då inte standard att ett företag

som tar över ett annat då även tar över det företagets fordringar, rättegångs-tvister med mera?

– Jag tror man vänder på alla stenar. Man använder sig av en massa jurister och så vidare. ABB hade ju ett tag svårt med skadeståndsanspråk vid ett bolagsköp, men klarade sig slutligen, säger Bager rättframt.

ABB ärvde asbestkrav

Jämförelsen är intressant. Det Bager pratar om gäller troligen ABB:s uppköp av amerikanska bolaget Combustion Engineering, vars tillverkningsindustri var asbestframkallande, och som ledde till att ABB fick betala stora summor i skadestånd både till dem som led av effekterna av det gamla företagets utsläpp - och till dem som ännu inte kunde bevisas ha fått några skador.

– Ja, ABB fick ju ta över alla skadeståndsanspråk, rättegångstvister etc. från Combustion Engineering. Så varför skulle inte Union Carbide få göra det? menar Ingrid Eckerman, som är distriktsläkare, författare till boken ”The Bhopal Saga - causes and consequences of the world’s largest industrial disaster”. Hon var också medlem i en internationell kommission som 1994 åkte ned till Bhopal för att utröna effekterna av gasutsläppet tio år efteråt. Ingrid Eckerman berättar vidare:

– Det som är mest aktuellt idag är att DOW måste städa upp efter sig i området. Gifterna ligger ju fortfarande kvar i marken och utgör en fara.

Än idag står Union Carbides gamla fabrik kvar i utkanten av Bhopal. Indiska regeringen stängde området för att DOW fortfarande idag vägrar ta sitt ansvar.

Även regeringens skuld

Jag tar mig in på området som bland annat består av kusliga elverk, personal-rum, tillverkningskammare och förstås – gastorn. Jag kan ställa mig alldeles bredvid den dödsbringande gasbe-hållaren som 1984 sprang läck och kom att orsaka åtminstone 16 000 människors död. I ett av rummen ser jag ironiskt nog en skylt från tiden då

Union Carbide var i drift. Den beskriver utrymningsföreskrifter i händelse av en ”minor emergency”. Men hur man ska bete sig då 37 ton livsfarlig metyliso-cyanatgas läcker ut över Bhopal står det ingenting om. Ingrid Eckerman menar att Union Carbide/DOW fått ta mycket kritik, men att inte så många har talat om indiska regeringens och Madhya Pradeshs skuld i det hela:

– Det var ju de som gav tillstånden att bygga MIC-enheten intill ett tätbebyggt slumområde och nära Gamla stan. De lyssnade heller inte på de protester som kom från de fackliga organisationerna, eller de varningar som en journalist publicerade i en artikel strax före olyckan. De skulle ha varit ansvariga för att sätta upp adekvat primärvård för de skadade, men gjorde aldrig det. Dessutom avbröts forsk-ningen kring offren tio år efter olyckan och inga sades längre dö på grund av gasen, trots att man inte visste hur långvariga effekterna kunde vara, säger Eckerman.

Jag frågar Stefan Bager om DOW haft några problem att sälja sina produkter.

– Nej, det har inte varit några problem. Jag tror inte folk sätter DOW i samband med ett annat företag som ställde till med en fruktansvärd olycka för 21 år sedan, säger han.

Text: Joakim LindbergIllustration: Jenny Mark Ketter

Läs mer:Sambhavna Trusts hemsida:

www.bhopal.orgIngrid Eckermans hemsida:

www.eckerman.nuHemsida för International

Campaign for Justice in Bhopal: www.bhopal.net

Hemsida för Läkare för Miljön (Swedish Doctors for the Environment):

www.dnsy.se/lfm

1616

Kolunji är en kursgård som har utvecklats i Svalornas samarbets-partner Kudumbams regi. Den är ett 17 hektar stort bevis på att det går att få även de mest torra delarna av Indiens inland att grönska.

Genom exemplets makt har Kudumbam visat att det går att skapa ett ekologiskt och socialt hållbart alternativ. Trots ytterligare fem hektar för slutplädering är bevisföringen redan komplett. Kollektivet är starkare än individen. I synnerhet när resurserna är knappa.

Vattenbrist problemet

Det grundläggande problemet på landsbygden i Tamil Nadu är bristen på vatten. Av en räcka orsaker till vattenproblematiken är två ganska moderna och socioekonomiskt be-tingade. Den ena är en rasande avverkning av den buskvegetation som tidigare höll jorden och vattnet på plats som gjordes för att bereda mark för odling med konstbevattning. Denna leder i sin tur över till orsak två. Tamil Nadu är liksom stora delar av Indien fullständigt perforerat av djup-borrade brunnar med kapacitet långt över akvifärernas egen. En orsak av

äldre datum – drygt 570 miljoner år och alltså ej att beskylla människan för – är Deccanplatåns subkambriska urberggrund. Den är nämligen så kompakt och intakt att den naturliga återfyllnaden av grundvattnet sker mycket långsamt.

Kolunji har visat att vattenproblematiken till allra största delen handlar om hushållning med resurser och inte en faktisk brist. Trots sjunkande grundvattennivåer och en hotande ekologisk och social katastrof är det möjligt att vända trenden. På Kolunji växer det idag cirka 100 trädarter. På fälten odlas torkanpassade traditionella grödor som exempelvis baljväxter och hirsarter mellan raderna av mango- och cashew-träd. Det här är möjligt tack vare att man har hushållat effektivt och varsamt med det vatten som kommer. Hela går-den är skulpterad med diken, vallar och dammar. De gör att regnvattnet på sin väg ner genom marken istället för att forsa outnyttjat förbi tar omvägen via jorden, växterna och djuren. En annan nyckel till framgång är träden.– Löven är trädgårdens gyllene mynt,

säger herr Athisayaraj.Han pekar därmed på det funda-

mentala i naturens kretslopp. Inte ett löv ligger och skräpar på Kolunji. Det ångar från komposterna och komockorna.

Kursgården har givit arbetstillfällen

till bygden i form av ett tiotal helårs-tjänster och ett större antal dagarbetare som assisterar vid behov. Den framtida rekryteringsbasen är förstärkt av barn-hemmet som drivs på gården. Här bor ett tjugotal barn, framför allt flickor, från familjer i byarna i närheten. Deras föräldrar har inte haft råd att ge dem tillräckligt med mat och ännu mindre haft möjlighet att låta dem gå i skolan.

Ett lyckat ekolog iskt experiment

1717

På barnhemmet bereds de möjlighet till skolgång och på fritiden deltar de bland annat i naturskolor. Barnhems-verksamheten finansieras av intäkterna från försäljning av gårdens fjäderfän. Liksom ringar på vattnet har verksam-heten på modellfarmen Kolunji haft återverkningar i omkringliggande byar. Under årens lopp har ett stort antal bönder deltagit i fältkurser i organisk och vattenhushållande odlingsteknik. Cirka 600 bybor deltar i självhjälps-grupper som stöttas med utbildning och lånemöjlighet.

Reaktion mot storskalighet

Kolunji fungerar som ett nav för nätverket LEISA bestående av 82 organisationer spridda över hela Tamil Nadu. Grundtanken sammanfattas i LEISA: s filosofi: att utan kemiska tillsatser men med tilltro till den egna förmågan varsamt och effektivt hus-hålla med knappa naturgivna resurser. Det startade på 1980-talet med en reaktion mot enformiga storskaliga försök att utveckla Indiens landsbygd.

De djupborrade brunnarna förstörde den samhörighet en gemensam resurs innebär. Det blir helt enkelt en fråga om att borra djupast för att vinna. Böndernas egen kamp för att klara de nya ekonomiska villkoren riskerar att överskugga gemensamma intressen. Den gröna revolutionens insats- och vattenintensiva kommersiella jordbruk tenderar även det att slå sönder sam-

manhållningen i byarna. I synnerhet i områden som har varit extra illa lämpade för ett högintensivt jordbruk.

Kolunji och Kudumbam har byggt upp ett förtroendekapital i bygden. Det är nödvändigt för att lyckas med de förestående planerna att utvidga sitt arbetsområde till bynivå. Tanken är att skapa självtillit och självförsörjning

även på bynivå genom att återutveckla traditionella sociala såväl som fysiska strukturer. Sedan ett par år drivs ett vattenhushållningsprojekt som omfattar 150 familjers mark, lite drygt 100 hektar. Byns gamla vattendamm har restaurerats och bottensedimentet därifrån blir organiskt näringstill-skott på åkrarna som därigenom också restaureras. Diken och dammar grävs.

Arbetet sker tillsammans och bidrar till att arbetstillfällen skapas även för byns jordlösa. Traditionsenligt underhålls gemensamma strukturer som exempel-vis dammar och bevattningssystem kollektivt. Man står nu inför en möjlighet att uppgradera traditionella sociala system så att kasttillhörighet och kön inte tillskrivs någon betydelse.

Individ står mot kollektiv. Kollektivt ansvar och arbete leder till en social trygghet som är en förutsättning för att ett byliv över huvudtaget ska kunna fungera. Individualistiska strävanden är svårförenligt med bystrukturen, detta i synnerhet om resurserna är knappa. Efter ett par tillägg till Indiens författning 1992 har ansvaret för bland annat vattenresurserna decentraliserats ner till bynivå vilket ställer nygamla krav. Vatten har med sin fundamentala komplexitet en förmåga att lika enkelt förena som splittra en by. Kolunji har visat att det går att förändra en till synes hopplös situation. Lösningen på problemen har till stor del funnits på plats hela tiden. Genom exemplets makt har Kudumbam visat att traditionella lokalt anpassade odlings- och vattenhushållningstekniker verk-ligen fungerar.

Text och foto: Andreas Holmberg

“Think rain, people. Catch water where it falls. From rain will come local food security.

From rain will come biomass-wealth that will eradicate poverty.

From rain will come social harmony.”Centre for Science and Environment (CSE), 2005 års mottagare av Stockholm Water Prize

1818

En av Svalornas äldsta partner-organisationer i Indien är Keystone Foundation i Nilgirisbergen i Tamil Nadu. Säger man det namnet i Sverige är det nog knappt någon som nickar igenkännande.

Keystone jobbar i tysthet och missio-nerar inte bland människor om sitt budskap. Ändå kommer folk miltals ifrån för att handla i deras gröna butiker. Samraj är en badaga-adivasi, det vill säga tillhör en av ursprungs-befolkningarna i Nilgirisbergen. Nu jobbar han på Keystone som koordinatör för organisationens företagsutveckling.

– Keystone är för uppbundet med arbete hos adivasis själva. Vi arbetar inte med uppsökande verksamhet eller information på heltid. För att nå allmänheten försöker vi länka samman viktiga aktörer såsom ursprungsbefolk-ningarna, Indiens motsvarighet till Skogsvårdsstyrelsen och marknaden. Vi får mycket respekt för detta arbete både från myndigheter och adivasis. Dess-utom driver vi två Green Shops, som återförsäljer adivasis egna produkter. Massvis med människor kommer till dessa butiker, säger Samraj.

Faktum är att Keystone genom att skickligt ha påverkat marknaden lyckats höja priset på ursprungsbefolk-ningarnas produkter, bland annat på organisk honung.

– Honungssamlare från bergen riskerar liv och lem för att samla honung från giftiga bins bon högt uppe längs klippstup. Sedan sätter de sig i vägrenen och bjuder ut denna exklusiva honung för småsummor till mellanhänder, som därefter säljer den vidare för ett mycket högre pris.

Men Keystone började efterhand stödköpa denna honung till mer marknadsmässiga priser. På så vis fick adivasis mer skäliga inkomster. Deras honung nådde ut till fler människor och onödiga mellanhänder eliminerades.

– Vi är intresserade av konkurrens, menar Samraj. Stödhandeln är alltså inte en fråga om välgörenhet, utan snarare ett sätt att pressa upp priserna till den nivå där de marknadsmässigt ska ligga. Men det viktigaste är att informera adivasis om de korrekta priserna så att de inte blir lurade.

I Keystones Green Shop i Kotagiri jobbar Suguna. Hon hade hört talas om Keystone genom sin farbror, och fått ett gott intryck av organisationen. Sedan sökte hon jobb i butiken.

– Det känns som om jag reser över hela jordklotet fastän jag sitter i butiken hela tiden. Folk talar tamil, hindi, engelska eller andra språk, och kommer från en massa olika länder, säger hon entusiastiskt om den brokiga kundtillströmningen till den gröna butiken. Det verkar alltså som om Keystone når ut på något sätt ändå. Helt enkelt genom principen om ringar som sprids på vattnet. Suguna berättar vidare:

– Två till tre personer kan komma till affären, sedan informerar de sina vänner när de kommer hem, vilka i sin tur informerar dem som de känner, och så vidare.

Keystone har också en grön butik i den närbelägna orten Coonoor. Men trots förfrågningar från kunder har man ännu inte kunnat öppna någon affär i Nilgiris distriktshuvudstad Ooty eller i närbelägna miljonstaden Coimbatore. Anledningen är de höga lokalhyrorna. Men det är ett nöje att gå in i The Green Shop och beskåda alla varor som finns till försäljning. Honung från adivasi. Rökelse från holistiska ashramet Auroville utanför Pondicherry. Keramik från orga-nisationen Khumbham som skolat om före detta prostituerade till kruk-makare. Sammantaget en slags mission – för rättvisa produkter, rättvisa priser, rättvis handel – men utan avsiktligt missionerande.

Text och foto: Joakim Lindberg

eldorado

för

medvetna

konsumenter

– Keystones gröna

butiker är snart

på allas läppar

Suguna bakom disken i The Green Shop, Kotagiri.

1919

Där han sitter framför ritpro-grammet på datorn, iklädd knallgul täckjacka med fejkad Ferrarilogo på, framstår han inte direkt som en förkämpe för ursprungsbefolkningars rättigheter. Men faktum är att Lakshmanan Balasubramanian – eller ”Bala” som han vanligen kallas – kommer från kurumbastammen. Han målar händelser från sitt folks vardag på ett inkännande sätt.

Bala är 28 år, kommer från byn Baviyur och jobbar som målare och dokumenterare av ursprungsbefolk-ningars kulturer hos Keystone Founda-tion. Keystone är en långvarig samar-betspartner till Svalorna, och nu stödjer de Balas och hans kollegors satsning på att hitta en marknad för sin konst.

– Pratim som är en av Keystones grundare hade kontakt med ett tyskt galleri. Vi lyckades få ett kontrakt med dem på 50 målningar. Försäljningen gav sammanlagt 50 000 rupees, berättar Bala.

Det är cirka 9 000 svenska kronor, vilket är en mycket stor summa för de flesta i Indien.

Galleriet heter Zum Klosterstift, ligger i Heiligengrabe och består förutom konsthallen av ett kultur-arv med gamla byggnader, retreats med mera. Keystone har betalat omkostnader som t ex sändningen av målningarna med mera och drar av sina kostnader först efter att allt har blivit sålt. Mycket återstår sedan för Balas konstnärsgrupp. Bala är alltså inte ensam utan det rör sig om en hel grupp med begåvade konstnärer från adivasibyarna. Inte bara kurumbas är välkomna till Balas konstnärsgrupp utan även irulas, badagas och andra stambefolkningar kan gå med i Ajile Botto, som gruppen kommit att kalla sig. Ajile Botto är namnet på en myck-et typisk tatuering som de äldre ute i byarna brukar bära.

En annan av medlemmarna i gruppen heter Krishnan. Han fick för några år sedan ta emot ett pris ur den indiske presidentens hand i Chennai

för sina vackra målningar av kurumbas vardagsliv i Nilgirisbergen. Just idag när jag träffar Bala är inte Krishnan här. Ajile Bottos medlemmar reser nämligen ofta runt på dokumente-rings- och dekorationsuppdrag. Om det är fest eller möte på Keystone får Bala eller någon annan konstnär i uppdrag att utsmycka byggnaderna med sina målningar. Nyligen har Bala genom Keystones försorg gett ut en bok som heter ”Kurumba mattu” och ungefär betyder ”kurumba-medicin”. Den innehåller målningar av medicinalväxter och texter om varje växts användningsområde – allt på kurumbas eget språk. Kunskapen om växterna har funnits hos ursprungs-befolkningen i åtskilliga generationer. Genom den tilltagande kontakten med yttervärlden riskerar den dock att gå förlorad.

Konstnärsgruppen Ajile Botto utvecklas med stormsteg. Kontraktet med det tyska galleriet trädde i kraft först i år.

– Med målningarna når vi ut med vår kultur till omvärlden. Dessutom tjänar vi en hacka på det, menar Bala.

Redan har gruppen alltså fått in stora inkomster från målningarna. Nästa steg kanske blir ett galleri i Sverige? Eller kontrakt med en affärskedja? Eller...? Bara fantasin sätter gränser.

Text och foto: Joakim LindbergIllustration: Lakshmanan Balasubramanian

Försvara sig med pensel och staffli– kultur värnas genom traditionellt måleri

2020

Hopp och förtvivlan. Omöjligheter och kämparglöd. Det är tvära kast som präglar arbetet med att protestera mot räkodlingarna i Bangladesh. I mitt samarbete med organisationen Nijera Kori har jag fått lära mig att det är så här vardagen ser ut för dem som engagerar sig i kampen. Ett är säkert; det är järnviljor i omlopp. Det är bara att ta av sig hatten.

Jätteräkornas snabbt växande popu-laritet i vår del av världen har fram-manat en förändring av produktionen från småskaliga traditionella odlingar till en storskalig global industri. Eftersom industrin genererar stora exportinkomster anses den vara

gynnsam för länder som Bangladesh, och stöds därför av såväl regering som internationella långivare och bistånds-organisationer. Myntet har dock en annan sida. Den påvisar att vinsterna bara kommer vissa delar av samhället till gagn. Landets fattiga tillhör inte denna grupp.

Samtidigt har industrin frammanat en utveckling som förvandlat de fattiga och jordlösa till en ytterst utsatt grupp i samhället. Miljöförstöring, försaltning av såväl mark som vattenresurser, tvångsförflyttningar och brott mot mänskliga rättigheter har blivit vanliga inslag i deras liv. Det är inte många som bryr sig om vilka rättigheter de har. Nijera Kori bryr sig, dock. Och försöker förändra. Organisationen har idag runt 200 000 medlemmar, varav

över hälften är kvinnor. Nijera Kori arbetar i sjutton av Bangladeshs drygt sextio distrikt.

Kräver rättigheter

Översatt till svenska betyder Nijera Kori ”vi gör det själva”. Denna uppfattning är vad organisationen bygger sin verksam-het på. Förändring måste ske på med-borgarnas eget initiativ. Den kan inte komma utifrån. Av denna anledning är aktiviteterna Nijera Kori bedriver utformade med fokus på social mobi-lisering, medvetandeträning, kapaci-tetsuppbyggnad och demokratifrågor. Fattiga och jordlösa människor får genom sitt deltagande i någon av Nijera Koris grupper utbildning i vilka

Kampen mot räkodlingarna:

– Vi gör det själva!

Foto: Anna Axelsson

2121

rättigheter de har. Samtidigt erbjuder organisationen vägledning och stöd för individen. Det handlar om att utveckla sin förmåga att tillsammans med andra uppmärksamma och kräva gehör för sina rättigheter.

Diskuterar strategier

Sedan industrin förändrades under åttiotalet har Nijera Kori varit involverade i kampen mot kommer-siella räkodlingar och den förstörelse som sker i deras fotspår. Grupper ute på landsbygden träffas regelbundet och diskuterar situationen i sitt område. Vilka strategier skall man tillämpa för att bemöta problemen och för att uttrycka sitt motstånd mot räkodlingarnas utbredning? Representanter för grupperna sprider sedan diskussionerna till samtal på andra nivåer. Att delta i dessa samtal är en upplevelse i sig, även om man inte förstår mycket av det som sägs. Orden forsar fram överallt. Såväl män som kvinnor uttrycker sina åsikter och sina känslor med eftertryck.

Under ett fältbesök i distriktet Khulna mötte jag en kvinna som vände sig speciellt till mig när hon pratade. Ögonen sköt som pilar medan orden haglade över mig på ett sätt som gjorde att jag instinktivt ville krypa ihop och be om ursäkt. För vad visste jag inte, men i alla fall. Jag fick sedan över-satt en del av det hon sa åt mig. Det handlade framför allt om de skillnader som rådde mellan oss. Jag hade pengar, makt och möjligheter. Det hade inte hon. Men det var inte något som fick henne på knä. Här skulle det kämpas

in i det sista. Så småningom byttes den skarpa blicken ut mot en vädjan.

– Ni måste hjälpa oss. Räkodlingarna har lett till att vi har förlorat allt. Och räkorna produceras till er för att ni vill ha dem. Därför måste ni spela en roll på den internationella arenan och försöka få människor att känna solidaritet med oss. Ni måste övertyga era familjer och vänner om att sluta äta jätteräkor.

Det hon sa fick mig att krypa ihop ännu mer över att vi i vår del av världen bidrar till den utsatthet dessa människor befinner sig i. Och det bara för att vi gillar räkor som är extra stora. Hur skall man hantera en sådan sak? Under resten av dagen betraktade jag sedan förundrat denna kvinna, vars röst hördes överallt. En starkare personlig-het har jag svårt att föreställa mig. Och hon fanns här, mitt i denna lilla grupp av människor som få lyssnar på.

För sin egen talan

Upplevelser som dessa påvisar tydligt vikten av det arbete Nijera Kori bedriver för att göra människor kapabla att föra sin egen talan. Och det på ett sätt som går fram. Något som aldrig saknas under dessa möten är den kraft de genererar. Den är ett resultat av att man organiserar sig och kämpar tillsammans. Känslan genomsyrar allt, och den är omistlig. Att få vara med och ta del av dessa människors arbete skapar erfarenheter och minnen som aldrig kommer att blekna.

Text och foto: Sofia Larsson, miljöinformatör i Bangladesh

Vill du ge dina elever fördjupad kunskap om hållbar utveckling i Bangladesh?

Då kanske Svalornas ”Röster från ettdeltalandskap” är något för dig.

Anna Axelsson arbetade under två års tid som Svalornas miljöinformatör i Dhaka. Genom intervjuer med jordlösa bönder i Noakhali i södra Bangladesh skildrar hon en verklighet som är mycket annorlunda än vår.

”Mest av allt vill jag ha en trygg bostad” säger Ayesa

”Fiskfångsterna blir bara mindre och mindre” berättar Mahafuj

I ”Röster från ett deltalandskap” är den vardagliga kampen mot kommersiell odling av jätteräkor ständigt när-varande. Som en röd tråd genom texten löper frågan om vad hållbar utveckling innebär.

Studiematerialet kan användas inom en rad olika ämnen som t ex geografi, naturkunskap, samhällskunskap och miljövård. Det är främst avsett för gymnasieelever men även andra kan ha stor behållning av det.

En klassuppsättning på 30 exemplar kostar 300 kr plus porto. Instruktioner med förslag på hur studiehäftet kan användas i undervisningen ingår. Beställningar görs på 046-12 10 05 eller info.ib@svalorna.org.

Stöd Svalornas kamp mot

räkodlingarna i Bangladesh

Postgiro 90 12 34 - 5

Lärare se hit!

2222

Vad står på agendan idag? undrar vi som är på besök hos en grupp jord-lösa i Khulnadistriktet i Bangladesh. Kvinnomötet har precis avslutats. Männen som stått runtomkring oss som nyfikna åskådare slår sig ner på marken och öppnar traditionsenligt med en sång. Pågående rättsfall, försaltning av vattenresurser och barnäktenskap skall diskuteras, får vi veta.

Vid Nijera Koris gruppmöten är frågor som rör bristen på jämlikhet mellan könen alltid närvarande. Under kvinno-mötet var det till exempel hemgift och månggifte som uppmärksammades.

Hur arbetar man då för att komma tillrätta med dessa problem? Män och kvinnor har samma intressen. De exploateras av samma system och måste därför arbeta för jämlikhet tillsammans. Detta antagande grundar Nijera Kori sin verksamhet på.

I de lokala kontoren ute på landsbygden bor män och kvin-nor tillsammans. Hushållsarbetet delas av alla på samma villkor. De som organiserar programmen ute i fält deltar alla i processerna kring

beslutsfattande. På så vis präglas de dagliga aktiviteterna och hushålls-bestyren av jämlikhet. Det betyder att organisationens medlemmar skiljer sig markant från den gängse normen i det omgivande samhället. En av de kvin-nor som jag diskuterar just dessa frågor med är Hasina.

– Skillnaderna i tankesätt och modet att agera efter de egna värde-ringarna inom organisationen gör att de kvinnliga medlemmarna skiljer sig från synen på kvinnor i samhället i övrigt. På så vis kan de bli förebilder för andra kvinnor, menar hon.

Interaktionen mellan män och kvinnor i det bangladeshiska samhället är i hög grad sammankopplad med skam. Inom Nijera Kori är synen dock

annorlunda. En annan kvinna som jag brukar diskutera dessa frågor med berättar.

– Vi känner oss trygga med våra manliga kollegor. Manliga och kvinnliga medlemmar i organisationen delar samma värderingar. Trakasserier förekommer inte. Manliga medlemmar ute i byarna följer ofta kvinnliga medlemmar hem efter möten under sena kvällar. Detta trots att de inte är relaterade till dessa kvinnor genom släktband. Det indikerar i allra högsta

grad den tillit som råder mellan manliga och kvinnliga medlemmar, säger Meena.

Efter att ha bott i Bangladesh under nio månaders tid kan jag se hur radikalt detta måste uppfattas. Viljan att värna om och skydda varandra, vare sig du är man eller kvinna, uppmärksammas också av Roshida, som arbetar med utbildning av jordlösa grupper. Hon berättar för mig om en händelse som etsat sig fast i hennes minne.

– Under mitt arbete i norra Bangladesh kom det fram att mäktiga människor i området, för att uttrycka sig milt, inte uppskattade Nijera Koris arbete. Rykten om att en av samhällets mäktigaste personer planerade en attack mot mig spreds. En representant för de

Samling inför gruppmöte.

Vi gör det tillsammans - kvinnor och män mot samma mål

2323

jordlösa grupperna varnade därför mig för att gå ut ensam. Det måste ske i sällskap med människor från området som kunde beskydda mig. Deras omtanke berörde mig väldigt starkt. De fattiga och jordlösa var villiga att riskera så mycket, att de inte tvekade att stå upp mot de mäktigaste personerna i området för sina principers skull.

Medan Nijera Kori uppmuntrar till samarbete mellan könen är det sam-tidigt ett faktum att kvinnorna ute på landsbygden har ett behov av att diskutera utan att några män finns närvarande. Där delas medlemmarna in i grupper bestående av uteslutande män eller kvinnor. Utbildningen som de genomgår på basnivå sker i dessa grupper. Efter genomgången basutbildning fortsätter utbildningen på avancerad nivå, där både män och kvinnor deltar. Sedan delas grupperna åter upp efter kön för vidareutbildning. Ledarna för respektive grupper utbildas gemensamt. Deltagarna har sedan åtagit sig att vidareförmedla vad de har lärt sig. Det innebär att de applicerar kunskapen i sitt dagliga liv, fortsätter diskussionerna med övriga medlemmar, organiserar nya grupper av jordlösa människor, identifierar viktiga lokala frågor och utarbetar strategier för hur frågorna skall bemötas.

Huruvida utbildningen skapat en trygghet bland kvinnorna att uttrycka sig eller om de redan från början är färgstarka karaktärer vet jag inte. De kvinnor som jag har träffat under mina resor på landsbygden har dock inte uppvisat någon som helst tveksamhet i att uttrycka sina åsikter. Under det möte som nämndes inledningsvis gick diskussionerna varma bland kvinnorna medan männen nyfiket stod och tittade på. I de diskussioner som män och kvinnor gemensamt deltog i var kvinnorna ytterst aktiva. Så frågan är vad som leder till vad. Är Nijera Kori en organisation som drar till sig viljestarka och aktiva kvinnor? Är det programmets struktur som frammanar viljestyrkan och handlingskraften i dem? Eller är det en kombination av båda? Vad det än är råder det inget tvivel om att kapaciteten hos organisa-tionens kvinnor är exceptionell.

Text och foto: Sofia Larsson

Vill du förändra världen?

Bli medlem i Svalorna för 150 kr/år

postgiro 90 12 34-5Du får fyra medlemsblad och

en tematidning per år

24

I Bangladeshs huvudstad kryllar det av barn. Rika välmående barn på väg till skolan eller någon annan aktivitet ser man oftast sittande i baksätet av en bil. En vanligare syn är dock de fattiga barnen som inte verkar vara på väg någonstans. Förutom att gå vidare och knacka på nästa bilruta, och nästa och nästa.

Bland tiggande barn på Dhakas gator är vissa toviga, smutsiga och snoriga. Andra är höga på lim eller någon annan drog. De har olika strategier för att få några taka eller en bokshish (gåva). Vissa är bedårande söta, skrattar och ler. Andra är fräcka och öppnar bildörren när jag väntar vid rött ljus. Men alla har de en sak gemensamt. De är fattiga och har inte många alternativ till livet på gatan.

Ibland ser man dessa barn ta en paus från tiggandet. Häromdagen satt jag i en bilkö och iakttog några pojkar och flickor som brottades och skojade så att de kiknade av skratt. Då kändes det lite mer uthärdligt. I slumgränden som leder fram till vårt kontor finns det också mängder med barn. De vill inte ha något särskilt av oss. Bara kopior av de bilder vi tar på dem, och att ibland få åka med i bilen några meter och njuta av AC:n. De skrattar och tjoar när vi kommer, vinkar och ropar ”Hello!”. Lika glada varje gång.

När jag jobbade på en förskola hemma i Sverige förundrades jag över hur snabbt barn lär sig. Men här i Dhaka är det otroligt. Hemma ramlar de och gråter för jämnan. Här ser man dem nästan aldrig ramla och sällan gråta, trots det helvete de lever i. Sedan finns den andra sidan. Rika barn som med tennisracket under armen hoppar in i sin pappas stora bil. Som är vana vid att inte behöva göra någonting själv, som hela tiden har en egen barnflicka till hands. När jag ser dem går mina tankar återigen till de andra barnen i Bangladesh. Majoriteten måste tidigt lära sig att ta hand om sig själv och sina syskon för att överleva. Och så påminns jag om den svenska förskolan. Där barnets kompetens står i centrum. Där man ger barnen tid att själva klä på sig och upptäcka sin egen kapacitet. Där ettåringar äter med sked och dricker ur glas gjorda av riktigt glas.

Här i Dhaka ser man även barn i blå och vita skoluniformer, som går hand i hand över gatan med små ryggsäckar och flätat hår. Pappor bär stolta omkring på sina minstingar och rättar till deras kläder. Denna sida finns naturligtvis också i Bangladesh. Men det är de stora skillnaderna man slås av.

Anna Gren

Fattiga och rikai Dhaka