1

Arbetssätt och metoder

inom

LSS-verksamheter

Kristina Engwall & Hjördis Gustafsson

FoU Södertörns skriftserie nr 147/16

2

FoU Södertörn är en forsknings- och utvecklingsenhet som ägs gemensamt av socialtjänsten i

Botkyrka, Gotland, Haninge, Huddinge, Nacka, Nynäshamn, Salem, Södertälje, Tyresö och

Värmdö. FoU Södertörns arbetsfält är individ- och familjeomsorgen, funktionshinderområdet

och socialpsykiatrin. Arbetet bedrivs i nära samarbete med praktiken. FoU Södertörn har en

egen hemsida, www.fou-sodertorn.se Här presenteras bland annat den egna rapportserien.

Rapporten kan laddas ner från www.fou-sodertorn.se

Denna rapport är en omarbetad upplaga av ”Arbetssätt och metoder inom LSS-verksamheter”

från 2010. Kapitlet ”Arbetssätt och metoder” har uppdaterats för att spegla situationen i LSS-

verksamheter idag 2016. Den avslutande diskussionen är också reviderad.

Arbetssätt och metoder inom LSS-verksamheter

Kristina Engwall & Hjördis Gustafsson

© FoU Södertörn och författarna 2016

FoU Södertörns skriftserie 147/16

ISSN 1403-8358

3

Innehåll Inledning ..................................................................................................................................... 4

Hur har vi gått tillväga? .......................................................................................................... 4

Metod eller arbetssätt? ........................................................................................................... 5

Tre boenden ................................................................................................................................ 6

Ettan – för personer med autismspektrumtillstånd utan talspråk ........................................... 6

Tvåan - för personer med autismspektrumtillstånd med talspråk .......................................... 7

Trean – för personer med måttlig eller lindrig utvecklingsstörning ....................................... 8

Tre dagliga verksamheter ......................................................................................................... 10

Gulan - för personer med autismspektrumtillstånd med talspråk ........................................ 10

Grönan – för personer med autismspektrumtillstånd utan talspråk ...................................... 12

Rödan – för personer med grav utvecklingsstörning och andra funktionsnedsättningar ..... 13

Arbetssätt och metoder ............................................................................................................. 16

Tydliggörande pedagogik ..................................................................................................... 16

Schema ............................................................................................................................. 16

Tidshjälpmedel ................................................................................................................. 17

Rutiner .............................................................................................................................. 17

Pedagogiskt förhållnings- och arbetssätt - PFA ................................................................... 17

Sociala berättelser ................................................................................................................ 18

Fysisk aktivitet ..................................................................................................................... 18

Lågaffektivt bemötande ........................................................................................................ 19

Ronnie Gardiner Rythm och Music - RGRM ...................................................................... 19

Sinnesrum ............................................................................................................................. 20

Taktil stimulering ................................................................................................................. 20

Avslutande diskussion .............................................................................................................. 21

Diskussion om bruket av olika arbetssätt ............................................................................. 21

Relationens betydelse ........................................................................................................... 21

Individ och kollektiv ............................................................................................................ 21

Konsekvenspedagogik inom LSS? ....................................................................................... 22

Arbetssätt – en fråga i tiden? ................................................................................................ 23

Referenser ................................................................................................................................. 25

Elektroniska källor ................................................................................................................... 26

4

Inledning

Många som får LSS-insatser1 mår bra av en tydlig struktur och förutsägbarhet. Det kan

uppnås genom att personalen på en arbetsplats använder samma arbetssätt och arbetar

enhetligt. Att all personal gör lika. För att upprätthålla ett enhetligt sätt att arbeta behövs en

ständigt pågående diskussion om hur tillvägagångssättet fungerar i relation till olika brukare.

En sådan diskussion gynnas av ett systematiskt arbete med dokumentation och uppföljning.2

De bästa resultaten nås med erfaren personal som tillsammans med arbetsledare kan bedöma

vilket arbetssätt som passar vilken brukare och i vilka sammanhang de behövs. En metod,

med i förväg bestämt tillvägagångssätt, kan dock inte ersätta personalens omdöme – det

uppstår ideligen situationer där de anställda, trots rutiner och dokumentation, måste fatta egna

beslut.

Den här rapporten lyfter fram arbetssätt i boenden och dagliga verksamheter inom LSS.

Genom konkreta beskrivningar vill vi visa hur anställda arbetar. Vi har också en

sammanställning över olika slags arbetssätt och metoder. Rapporten avslutas med en

diskussion om vår tids idéströmningar runt arbetssätt och metoder.

Frågor som vi kommer att belysa i rapporten är: Vilka arbetssätt använder personal som

arbetar inom funktionshinderområdet? Hur arbetar de? Vilka fördelar respektive nackdelar

finns förknippade med tillvägagångssättet? Vilka övergripande samhälleliga förändringar

konstrueras och avspeglas i dessa diskussioner?

Rapporten är indelad i två delar. Den första ger genom sex fallbeskrivningar från tre boenden

och tre dagliga verksamheter exempel på hur arbetssätt används i den vardagliga praktiken.

Fallbeskrivningarna bygger på studiebesök, men har i vissa fall exempel från flera

verksamheter. Rapportens andra del diskuterar de olika metoder och arbetssätt som vi har

kommit i kontakt med. Här har vi ett granskande och ifrågasättande perspektiv. Vi ställer

frågor om i vilka sammanhang det passar att använda metoder och vilken grund olika

arbetssätt vilar på.

Hur har vi gått tillväga? Rapporten bygger på studiebesök, intervjuer och annan litteratur. För att få kunskap om och

beskriva hur anställda vid boenden och dagliga verksamheter arbetar har vi intervjuat

personalgrupper och deltagit i olika verksamheter. Sammanlagt har vi träffat anställda och

brukare i fyra olika kommuner och besökt nio boenden och tio dagliga verksamheter.3

1 LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) ger rätt till tio insatser.

2 Jfr Socialstyrelsen (2015) Att förebygga och minska utmanande beteende i LSS-verksamhet. Ett kunskapsstöd

med rekommendationer för chefer, verksamhetsansvariga och personal. 3 I detta arbete deltog Lotte Alsterdal, Kristina Engwall och Hjördis Gustafsson.

5

Eftersom syftet varit att se förekomsten av olika arbetssätt har det varit lämpligt att göra

urvalet via de som varit insatta i LSS-verksamheten.4 I rapporten har vi inte strävat efter ett

representativt urval, utan efter att se olika slags verksamheter. Inte heller gör vi anspråk på att

detta är en fullständig kartläggning av alla metoder som används inom området. Det är troligt

att en del arbetssätt inte uppmärksammats av oss. Slutligen är vi medvetna om att flera LSS-

verksamheter arbetar strukturerat och reflekterande, utan att för den skull anse sig ha en

särskild metod.

De flesta verksamheter som vi har besökt vänder sig till personer med utvecklingsstörning

och/eller autismspektrumtillstånd som Aspergers syndrom, autism, eller autismliknande

tillstånd.5 Vi har också varit i kontakt med verksamheter som riktar sig till andra målgrupper,

exempelvis personer som i vuxen ålder genom skada eller sjukdom fått hjärnskador som lett

till kognitiva svårigheter. En daglig verksamhet tog emot personer med både

utvecklingsstörning och hörselnedsättningar.

Personalens syn på metoder och arbetssätt inom den egna verksamheten har varit i fokus i den

här undersökningen. Brukarna har inte kommit till tals. Vid studiebesöken på de dagliga

verksamheterna träffade vi både personal och brukare, medan vi vid de flesta boenden mötte

enbart personalen. Denna redovisning bygger alltså i huvudsak på vad de intervjuade

anställda har berättat, och i mindre utsträckning på vad vi själva sett av verksamheterna.6

Metod eller arbetssätt? Vad är skillnaden mellan metod och arbetssätt? Vi väljer i denna rapport att beskriva metod

som ett planmässigt tillvägagångssätt som används för att uppnå ett visst resultat. I jämförelse

med arbetssätt är metod ett mer precist definierat pedagogiskt verktyg. Ibland finns en strävan

efter att metoden ska utföras på ett visst sätt, oavsett sammanhanget.

Vad är då arbetssätt? Vi ser det som ett vidare begrepp som för tanken mer till handlingssätt

som är utprövade på arbetsplatsen och utvecklas medan arbetet pågår. Arbetssätt kan

beskrivas som en helhet, som inte kan avgränsas på samma sätt som en specifik metod, men

där metoder av olika slag kan ingå.

Man kan säga att medan arbetssätt växer fram i ett visst sammanhang, tycks metoderna ofta

komma utifrån, göra anspråk på att vara generellt användbara och ha mer av fastställda

varumärken. I vår undersökning växlar vi mellan de begreppen och ser båda som viktiga att

fundera över. När det gäller metoder är det intressanta inte bara vilka de är, utan lika mycket

hur de används och när.

4 Urvalet av verksamheter vi besökt har varit på rekommendation från chefer inom kommunernas LSS-

verksamheter. Vi har intrycket att de vi besökt anses vara väl fungerande eftersom vi uppmanades besöka just

dessa. Undantaget är ett boende som valdes ut eftersom chefen ansåg att det fanns ett behov av en diskussion om

arbetssätt just där. 5 Bygger på uppgifter från de intervjuade.

6 Vid intervjuerna användes i förväg planerade frågor som gav möjlighet till sidospår. Strävan var att göra

intervjuerna så öppna att det var möjligt att fånga in närliggande områden som intervjupersonerna bedömde som

viktiga. Några av intervjuerna dokumenterades med inspelning, men de flesta genom löpande anteckningar.

6

Tre boenden

Bostad med särskild service för vuxna är en av tio insatser inom LSS (Lagen om stöd och

service till vissa funktionshindrade). Insatsen är ett samlingsbegrepp för olika typer av

boenden. Med gruppbostad menas ett litet antal lägenheter som har direktkontakt med

gemensamt utrymme som kök och vardagsrum. I gruppbostaden finns även ett rum för

personal. De som bor här har ett omfattande behov av tillsyn och omvårdnad och behöver ha

personal tillgänglig dygnet runt.

En annan boendeform är servicebostad som består av separata lägenheter som oftast ligger

inom samma flerfamiljshus eller i närliggande hus i kvarteret. Brukarna har lindrig

funktionsnedsättning och kan bo självständigt med hjälp av personalstöd. De har tillgång till

en gemensam servicelägenhet och en personalgrupp som ger hjälp och stöd individuellt i de

enskilda lägenheterna.

I de verksamheter som vi har besökt sköter de boende sina hushåll i den utsträckning de

klarar. Allt köksarbete och matstunden sker i den egna lägenheten. Detta betyder att de

anställda till stor del bedriver arbetet i de skilda lägenheterna. De kan också följa med

brukarna på promenader, shopping och andra aktiviteter.

Ettan – för personer med autismspektrumtillstånd utan talspråk

När färdtjänstbussen svänger upp utanför Ettan halv fyra på eftermiddagen står jag och

samtliga i personalgruppen, som arbetar denna dag, beredda. Ut ur bussen kommer

chauffören och därefter i maklig takt fem personer. De har alla hämtats upp vid sina

dagliga verksamheter och kommer nu till Ettan. Några anställda går ut och möter. Jag

dröjer mig kvar inomhus. Snart kommer Gustaf in. Monika, som har ansvar för Gustaf

idag, pekar på mig och talar om att jag är på besök. Gustaf tittar snabbt åt mitt håll.

Monika ger Gustaf ett föremål i handen som talar om att han ska gå till sin lägenhet och

titta på sitt schema. Gustaf går snabbt förbi, utan en blick åt mitt håll, och vidare till sin

lägenhet. När han kommer in i hallen stannar han upp, tittar på bilderna som Monika har

satt upp på ett kardborrband som hänger på väggen. Han plockar ner den bild som sitter

högst upp. Den föreställer en tvättmaskin.

Gustaf tar nu sikte på sitt badrum och lägger bilden som föreställer en tvättmaskin på

tvättkorgen. Han tar utan ord korgen i famnen och går ut från lägenheten. Monika och

jag följer efter. Vi går längs med korridoren förbi de andra lägenheterna och genom ett

stort gemensamt vardagsrum in i tvättstugan. Monika har redan förberett för att Gustaf

ska tvätta genom att dosera tvättpulver och sköljmedel i små skålar som står på

tvättmaskinen. Hon har också satt in rätt program på maskinen. Gustaf ställer ner

korgen, plockar upp kläderna och lägger dem i maskinen, häller tvättmedel och

sköljmedel i tvättmaskinens fack. Han trycker på knappen och maskinen sätter igång.

Utan ord går vi ut ur tvättstugan och tillbaka till lägenheten. Kortet med tvättmaskinen

lägger Gustaf i en liten korg.

I Ettan bor fem personer i åldrarna 30 till 45 år, i varsin lägenhet. Ingen av dem har ett

talspråk. När jag en dag besökte Ettan intervjuade jag två anställda. Efter intervjun deltog jag

i verksamheten och mötte bland andra Gustaf.

7

De anställda använder sig av tydliggörande pedagogik, berättar de två som intervjuades. Detta

betyder att personalgruppen tar hjälp av bland annat bilder och föremål för att Gustaf ska

förstå vad de vill. Gustaf har bilder på en toalett, tvättmaskin och sådant som symboliserar

rast, laga mat, diska och promenad.

Personalgruppen kommunicerar även med hjälp av objekt. En person har en hylla där de

anställda lägger en boll för rast, en kopp för kaffe, en sko för att gå ut, en sked för mat. Det

finns de i Ettan som förstår ett muntligt språk, men bilder och objekt förstärker vad

personalen vill säga.

För att visa Gustaf i vilken ordning saker ska göras, från det att han kommit hem från daglig

verksamhet och de närmaste timmarna, sätter personalen upp korten på ett kardborrband.

Under kvällen fyller de på med nya. Gustaf följer ofta direktiven. Men det händer att han

protesterar. Då kastar han bort korten. Han vill helst dricka kaffe eller åka bil, förklarar de

anställda. När Gustaf vill säga något tar han fram sin pärm med bilder. Den har han med sig

både inne och när de är ute på promenad. Även personalen använder pärmens bilder för att

kommunicera. När Gustaf protesterar kan personalen ta till en ”motivator”, vilket för Gustafs

del kan vara att säga: ”först dammsugning sedan kaffe”.

Gustaf har svårt att förstå innebörden av tid. Det går inte att säga att han måste vänta i fem,

tio minuter. Personalen har prövat med att använda äggklocka, men den nollställde han.

Istället använder de nu en så kallad timstock. Den visar med små lampor som slocknar

allteftersom hur tiden går. Med den kan de anställda tydliggöra hur lång tid Gustaf har rast.

Efter den utsatta tiden larmar timstocken. Då går han till schemat och tittar.

Alla som bor i Ettan har en så kallad metodpärm i sina respektive lägenheter. Den berättar hur

personen är, om förhållningssätt och schema. Varje moment är beskrivet i detalj. Det står vad

personalen och brukaren ska göra. I Gustafs metodpärm står till exempel vad personalen ska

förbereda inför att Gustaf ska tvätta: Innan han kommer hem ska personalen som ansvarar för

honom hälla tvättmedel och sköljmedel i olika burkar och ställa dem på tvättmaskinen samt

ställa in tvättmaskinen på rätt program. Därefter står det beskrivet hur Gustaf går tillväga.

Personalen menar att en välplanerad dag leder till att de boende blir trygga. De intervjuade

strävar efter att brukaren som bor i Ettan ska bli så självständig som det är möjligt och att

tiden blir så förutsägbar som möjligt.

Tvåan - för personer med autismspektrumtillstånd med talspråk Hanna bor i Tvåan tillsammans med fem andra personer. Samtliga har en utvecklingsstörning

och autism. Till skillnad från dem som bor i Ettan har de flesta här ett talspråk och några kan,

liksom Hanna, läsa och skriva.

När jag kom till Tvåan, mitt på dagen, var de som bor här på sina respektive dagliga

verksamheter. Jag träffade tre anställda som berättade om verksamheten. Efter intervjun

besökte jag två av de fem lägenheterna. Dessförinnan hade de anställda förvissat sig om att

jag hade tillåtelse att gå in. I Hannas lägenhet finns den här texten på väggen:

8

OM JAG ÄTER MYCKET GODIS PÅ HELGEN SÅ FÅR JAG ONT I MAGEN.

JAG MÅR ILLA OCH KAN INTE SOVA.

LÄKAREN HAR BESTÄMT ATT HANNA SKA ÄTA 1 JAPP VARJE FREDAG,

LÖRDAG OCH SÖNDAG.

LÄKAREN HAR BESTÄMT DET FÖR ATT HANNA SKA MÅ BÄTTRE I

MAGEN.

Hanna har med hjälp av en anställd skrivit texten, en så kallad social berättelse. På väggarna i

Hannas lägenhet finns också andra texter skrivna på stora pappersark. Dessa handlar om

situationer som personalgruppen uppfattar som problematiska för Hanna och som de försöker

lösa genom att konkretisera och visa ett alternativt förhållningssätt. Precis som i Ettan

använder de anställda i Tvåan sig av tydliggörande pedagogik. Att skriva en social berättelse

är ett sätt att göra situationer tydliga, förklarar de.

Liksom i Ettan berättar de anställda om vikten av att dagen är strukturerad. Strukturen är dels

att följa planeringen varje dag, dels att all personal arbetar likadant. ”Annars blir det oroligt.

Det kan leda till olika sorters beteenden hos dom. Det är tryggt för dom att veta att alla jobbar

på samma sätt. Det spelar ingen roll vem som kommer in, det är ändå samma sak”, berättar en

av de anställda.

Vid introduktionen får vikarierna, precis som i Ettan, lära sig hur de ska förhålla sig och agera

gentemot de enskilda individerna samt vikten av att alla arbetar likadant. Det finns även här

skriftlig detaljerad information om vad personal respektive boende ska göra. Och precis som i

Ettan anpassas arbetssättet efter varje individ.

De använder scheman som antingen är skrivna med bokstäver eller består av pictogram/bilder

alternativt objekt som visar innehållet i dagen. På några scheman finns fotografier på den

personal som ansvarar för dem under det pågående dygnet. De som kan läsa har namnen på

de anställda skrivna på schemat. Schemat gör att de boende är förberedda på vad som ska

hända och vilka som ansvarar för dem. Effekterna är att de blir lugna, förklarar en personal.

Om schemat inte följs, om till exempel den personal som ska arbeta inte kommer, blir flera

oroliga. Tre boende reagerar med en gång. De kan bli självdestruktiva eller ha ett utagerande

beteende, eller ”låsa sig”. Det kan leda till att de är ”nästan okontaktbara och det kan pågå i

timmar”.

Betydelsen av att all personal arbetar på liknande vis ställer krav på att alla informerar sig

själva och andra om förändringar.

Till det positiva med fasta rutiner och skriven information hör att det är lättare att arbeta som

vikarie. De finns dock även negativa faktorer för de anställda som att arbetssättet kan

upplevas som enformigt, samt att de inte kan vara spontana: ”Vi gör inga impulsiva grejer,

det måste vara planerat.”

Trean – för personer med måttlig eller lindrig utvecklingsstörning På Trean bor sex personer i åldrarna 25-30 år, tre kvinnor och tre män, som är lindrigt

utvecklingsstörda. När jag kommer på besök träffar jag två anställda som berättar för mig om

9

hur de arbetar. Personerna som bor här är på arbetet större delen av tiden, vi hälsar bara som

hastigast på varandra när de kommer hem.

När man ska planera tillsammans med en brukare används kognitivt stöd. Om det till exempel

gäller val inför semestern lägger de anställda fram olika bilder och ställer frågor som: Ska det

vara till en stad? Ska det vara vid kusten? En gång när en av de anställda hade förberett en

sådan planering, blev han överraskad då personen redan hade planeringen klar och direkt sa:

”Jag ska åka till Gotland med FUB.”

Det är personalgruppens uppgift att strukturera och organisera dagen för de som bor på Trean.

Arbetslaget har funnit att det behövs regler också för dem, det är inte självklart att alla gör

vad de ska. De har en lathund, med en grundstruktur, som kan frångås när det finns anledning

att göra det. Här står vad som ska göras och vad som ingår i arbetet. Den innehåller sådant

som när de boende ska gå upp på morgonen, tvättdagar, rutiner för att beställa färdtjänst, att

de ska läsa igenom dagböcker och så vidare. Arbetslaget på Trean tycker det är bra med en

arbetsbeskrivning som ”tvingar” dem att tänka själva. En av dem säger:

I vår grundläggande arbetsbeskrivning som heter ”dag för dag” har vi skrivit att vi varje

dag tillsammans med en arbetskamrat ska lista vad man ska göra. Vi utgår från vad som

står i ”dag för dag”, men också från kalendrar och dagböcker. Om det är något speciellt

som är noterat i kalendern, eller framgår i en dagbok att vi ska ta hänsyn till får vi

prioritera om i rutinerna. Vi försöker träna på att göra aktiva val och motivera dem. Vi

försöker ha en diskussion om vad som är viktigt varje dag, inte bara på

planeringsdagarna.

Det kan till exempel vara en överenskommelse om en ny regel, som att om Hans tittar på TV

efter klockan 22.00 ska han ha hörlurar för att inte störa de andra. Tord och Hans kommer

överens, skriver ned regeln och Hans signerar. Om de inte hade haft detta tillvägagångssätt

hade Hans kanske senare sagt att ”nej, det har vi inte bestämt”. Det kan också vara det

omvända, att en person har något som hon eller han vill att alla ska veta, det kan gälla hur

personen vill ha det i något avseende. Fredrik, som bor här, har skrivit i dagboken att det är

viktigt för honom att få beröm.

De anställda arbetar med individuella veckoplaner. Lisa är överviktig, och då kan planen

innehålla någonting som kan vara en inspiration till att inte äta godis. Varje år gör de

genomförandeplaner med varje enskild person. Vad vill de göra? ”Jag vill dansa”, säger

kanske någon. Det är kanske inte ett mål som jag tänker, säger Tord. Jag tänker kanske mera

på mål som att ”gå ned i vikt”, men det får jag lyssna till och inte bestämma över huvudet på

personen.

På Trean används veckoscheman där dagarna har olika färger. De planerar dagen och sätter

till exempel upp en bild av någons mamma när hon ska komma på besök. Det är viktigt att

veta vad som ska vara enkelt och vad som inte ska vara det. De använder också skriven text

för dem som klarar det.

Vissa metoder används inte längre på Trean. De arbetar mer individuellt och mindre

kollektivt nu, jämfört med i början. Tidigare hade de exempelvis boendemöten. Det byggde

på en kollektiv tanke. Vissa älskade att prata, medan andra inte kom till tals. Det blev mycket

av: Vad ska vi göra på fredag? Nu väljer varje person själv i större utsträckning och får också

göra det. Allt sker inte längre i grupp.

10

Tre dagliga verksamheter

En daglig verksamhet är, precis som bostad med stöd och service, en av tio insatser inom

LSS. Flertalet brukare som vi direkt eller indirekt kommit i kontakt med i

boendeverksamheterna vistas i daglig verksamhet på dagtid.

”Insatsen bör innehålla både aktiviteter med habilitering och mer produktionsinriktade

uppgifter. Daglig verksamhet är inte en anställningsform och arbetet är inte avlönat. Däremot

kan det syfta till att utveckla den enskildes möjlighet till ett förvärvsarbete.”7

Dagliga verksamheter skiljer sig åt innehållsmässigt. Flera är orienterade mot att sysselsätta.

Det kan innebära att åka runt i bil för att hämta och dela ut post till kommunens

verksamheter. Den kan också betyda att ingå i en grupp som städar ett visst område i parker

eller i fastigheter. Sysselsättningen kan även pågå i avgränsade lokaler och innebära

varierande aktiviteter. I några utförs uppgifter på uppdrag av någon firma. Det finns även

daglig verksamhet som har koncentrationen riktad på träning eller upplevelser, snarare än på

sysselsättning.8

Per Olof Larsson har i sin avhandling följt personer med utvecklingsstörning med olika slags

anställningar samt platser inom daglig verksamhet. Han konstaterar att arbetet för dem

innebär en möjlighet att på olika sätt förknippas med det normala livsmönstret; att vara som

andra. Genom arbetet struktureras deras vardag.9

Hur lång tid brukarna vistas i en daglig verksamhet varierar beroende på person och

verksamhet. Det är också möjligt att vara några dagar vid en verksamhet och några i en

annan.

Gulan - för personer med autismspektrumtillstånd med talspråk Åtta personer mellan 25 och 60 år vistas på Gulan dagligen. Jag intervjuade tre i

personalgruppen och deltog i verksamheten.

Personalen arbetar, precis som i Ettan och Tvåan, enligt tydliggörande pedagogik. En av de

intervjuade beskriver det som att det blir automatiskt så om man, som de, arbetar med

personer med autismspektrumtillstånd. Precis som i Ettan och Tvåan är det viktigt i Gulan att

alla anställda arbetar likadant. Därför finns så kallade momentbeskrivningar som i detalj

beskriver både vad och hur personalen ska göra. Nedanstående handlar om Johan när han

åker och badar.

7 www.ivo.se

8 Fagerstedt (2014) Arbete eller sysselsättning? Daglig verksamhet för personer med stora

funktionsnedsättningar. FoU Södertörns skriftserie nr 130/14. FoU Södertörn. 9 Larsson, Per-Olof (2006) Arbetsplatskultur, socialt stöd och arbetets mening. Anställning med lönebidrag och

daglig verksamhet för personer med intellektuella arbetshandikapp, Göteborg: Universitet.

11

Aktivitet/Arbetsuppgift: Bad

När: Fredagar kl. 9:30

Hur: Transport hämtar kl. 9:30. Obs! Ta med badkort (blå skåpet) samt badbyxor,

handduk och duschsaker. Vi byter om i handikappomklädningsrummet (kod 1234).

Johan behöver stöd i att bli visad ett skåp där han hänger sina kläder. Han tar av och på

kläderna självständigt. Johan simmar i motionsbassängen.

Som hjälpmedel att veta hur många längder han simmar så har han en burk med

”plastpluppar” i locket där varje ”plupp” motsvarar en längd. Han plockar bort en

”plupp” för varje simmad längd, när ”plupparna” är slut är han klar. Han simmar 20

längder.

Personalen simmar tillsammans med Johan. Om Johan ”fastnar” så kan man säga 1,2,3

och själv simma iväg, det blir som en startknapp. Efter simningen tycker Johan om att

gå till Äventyrsdelen, där väljer han att åka vattenrutschbana eller bubbla.

Johan behöver stöd när han duschar efter badet. Han behöver bli påmind att han ska

tvätta kroppen, var han ska ta tvål och schampo, samt att han behöver hjälp att skölja ur

håret. Transport hämtar kl. 10.50

Varför/Mål: Att Johan ska få motion och bibehålla sina simkunskaper. Han tycker att

det är roligt att bada och det finns med i hans målsättning.

Uppföljning datum:

Ansvarig: Stödperson

Med scheman blir dagen förutsägbar för brukarna. Svårigheterna uppstår när man måste göra

förändringar i schemat, som om den personal som ska arbeta är sjuk och personalstyrkan inte

medger en planerad aktivitet eller om det specifika caféet som de skulle besöka är stängt, eller

om den beställda transporten inte kommer. I de här situationerna är det viktigt att förbereda

personerna som berörs. Annars kan det uppstå konflikter.

Det är också viktigt att som personal vara beredd till flexibilitet. Om en person av någon

anledning inte förmår följa schemat någon dag ska det vara möjligt att göra förändringar.

Den dag jag besökte Gulan inleddes morgonen med att personalen förberedde för dagen:

Angela färdigställer Johans schema inför dagen. Idag ska hon ansvara för Johan. Hon

sätter upp bilder under rubriken torsdag. För att förtydliga att det är torsdag har

rubriktexten färgen brun.

Schemat sitter på väggen i Johans rum. Alla har ett eget rum de kan vila eller jobba i.

Av schemat kan jag förstå att Johan ska börja dagen med dataspel som ska avbrytas av

fika. Därefter vila, arbete, lunch och vila.

Strax därpå kommer Johan. Angela hälsar honom välkommen. Vi går in på Johans rum

och han tittar på sitt schema. Han tar upp bilden på datorn, vänder på den, går ut ur sitt

rum och vidare till ett mindre rum med dator. Johan vill vara ensam och stänger dörren

om sig. Angela och jag går vidare. Angela börjar förbereda inför att nästa person som

hon ansvarar för idag ska komma.

För att arbetstagarna ska få en uppfattning om hur dagen fortskrider, när en aktivitet börjar

och slutar, kan en bild på schemat tas bort när en aktivitet är slut.

12

När Johan fikat och vilat är det dags för arbete. Sammanlagt fyra av de åtta

arbetstagarna samlas i ett litet rum tillsammans med Angela. Alla får en viss mängd

spikar framför sig på bordet. En spik sätts i ett hål i en bräda. När alla hål är fyllda tar

Angela hand om spikarna och lägger dem i en liten låda.

Vistelsen här ska vara så likt ett arbete som möjligt, berättar en i personalgruppen: ”Det här är

deras jobb, deras dagliga sysselsättning och då ska man fylla tiden med nånting som är

lämpligt för just den individen.” Det kan dock vara svårt att hitta arbetsuppgifter som passar.

För att den enskilde ska få en fungerande dag måste personalgruppen komma på

arbetsuppgifter och aktiviteter som ligger på rätt nivå vad gäller krav på koncentration och

kunnighet. ”Vi försöker hitta arbetsuppgifter och då är det här spikjobbet en sån arbetsuppgift

som vi har sett att flertalet här kan göra, så att det funkar, med anpassning, med mallar så att

dom ser antalet spikar.”

Uppgiften att fylla hålen i en bräda med spikar är ett så kallat legojobb, som görs på uppdrag

av ett företag. Det måste därför vara korrekt utfört och klart för leverans vid en viss tidpunkt.

Det betyder att de anställda dels måste kontrollera resultatet, dels - om tiden är knapp - hjälpa

till med uppgiften.

Personalens ambition är att schemat ska vara varierande. Andra uppgifter kan vara att utföra

köksuppgifter, väva, spela datorspel, skriva och rita. Ytterligare aktiviteter är att skruva

samman duschflaskor av två delar och att skruva ihop skruv och mutter. Till skillnad mot

spikarna i lådor finns det ingen mottagare av de ihopsatta duschflaskorna och skruvarna.

Uppgiften benämns lådjobb och de anställda tar isär duschflaskorna och tar muttrarna från

skruvarna efter dagens arbete.

Utöver att deltagarna ska ha en varierad sysselsättning motiveras aktiviteter av att individen

ska träffa andra och befinna sig i ett socialt sammanhang. De kan de göra i sång- och

musikstunder, när de fika och lunchar utanför lokalen, bowlar och promenerar i närområdet.

Grönan – för personer med autismspektrumtillstånd utan talspråk På morgonen träffas personalen en stund för att gå igenom dagens planering. Därefter

kommer brukarna med olika skjutsar. De tas emot vid entrén. Ingen av dem har tal förutom

enstaka ord. Behovet av rutiner och struktur är stort för att de ska trivas och må bra, förklarar

de anställda.

En kvinna kommer i taxi och hämtas av personalen. I hallen klär hon av sig med hjälp av

verbala instruktioner. Hon byter skor mot tofflor. Sedan går hon direkt till sitt rum som består

av arbetsplats, matbord, fåtölj, radio samt hylla med arbetsmaterial. Utanför dörren hänger en

liten bokhylla med tre hyllor på väggen. Mittenhyllan används till schema. Där placeras olika

föremål som talar om vad hon ska göra. När hon kommer på morgonen har personalen

förberett och lagt ett kassettband - som betyder rast – på hyllan. Kvinnan lägger kassetten i en

låda bredvid hyllan och går sedan till radion som hon sätter på. Personalen stänger dörren om

henne.

Efter en stund kommer kvinnan ut genom dörren och personalen uppmanar henne att titta på

schemat. Hyllan är då förberedd med ett bordsunderlägg som betyder arbete. Kvinnan går in i

sitt rum där personalen har ställt fram en korg med en arbetsuppgift. Det kan vara att trä

halsband, skruva korkar på flaskor, göra pärlplatta, lägga pussel, sätta klädnypor på kanten av

13

en burk. Dagen flyter på med arbete, toalettbesök, fruktstund, lunch och promenad. Schemat

strukturerar kvinnans dag. När hon vet vad hon ska göra arbetar hon självständigt.

De andra brukarna arbetar också i varsitt rum. En kvinna arbetar efter ett schema med

pictogram samt timstock för att mäta tiden. Även hennes arbeten är organiserade i olika

korgar som fylls med olika uppgifter.

I ett tredje rum arbetar en ung man. Han har ännu inget schema, men personalen försöker

strukturera hans dagar. En viktig del under dagen är att gå på promenad och att stödja honom

i att klara så mycket som möjligt själv vid toalettbesök. Eftersom han är ganska ny har

personalen ännu inte kommit fram till vilka arbetsuppgifter som kan passa honom.

Brukarna på den här dagliga verksamheten är ofta oroliga och det är lätt att en persons oro

smittar av sig till de övriga. Personalen har prövat hur de bäst ska bemöta personer med

utmanande beteenden och i något fall kommit fram till att det lämpligaste är gå ut på

promenad. Oron över utbrotten gör personalen vaksam på personernas humör.

Varje brukare har en pärm där de flesta situationer såsom promenader, lunch, toalettbesök

finns beskrivna i detalj. Här finns detaljerade instruktioner om vad de anställda ska säga, var i

rummet de ska befinna sig, och i vilken turordning saker och ting sker. Här finns också

information om vad man bör göra vid aggressiva utbrott. I verkligheten händer det dock

sådant som gör att de detaljerade uppmaningarna inte alltid kan följas. Halt väglag kan

exempelvis leda till att promenader ställs in. Personalen är medveten om att det är negativt att

rutinerna bryts, men ser ibland inga andra möjligheter.

Rödan – för personer med grav utvecklingsstörning och andra

funktionsnedsättningar

Är det ett gott liv att träna på att knyta skorna? Det finns personer med

funktionsnedsättningar som tränats i åratal i att knyta skorna fast de aldrig kan lära sig

det. Vissa får på det sättet så många misslyckanden i sitt liv. Varför inte i stället göra

något man tycker om? Det vi gör måste vara till användning för personen. Vissa saker

är värt att träna på som att slå på trumman och ta med rörelsen in i datarummet, för att

kunna använda styrhjälpmedel och på så sätt arbeta självständigt med datorn. Det

viktiga är att personen är glad och att vi hittar det som motiverar.

Så här berättar Carina som arbetar på Rödan. De flesta brukare som deltar i daglig

verksamhet på Rödan är gravt utvecklingsstörda, med tilläggshandikapp som syn- och

hörselnedsättningar samt rörelsehinder. Vissa saknar språk, några behöver hjälp att köra

rullstolen. Brukarna är här på heltid, halvtid eller enstaka timmar beroende på hur mycket

stimuli de orkar ta emot. För närvarande finns här 31 brukare i åldrarna 21-67 år.

Jag träffar Carina och Pia som arbetar här och ber dem berätta vilka metoder de använder.

Under inskolningsperioden görs en inventering av vilken nivå personen befinner sig på.

Brukaren får då prova olika saker. Mycket arbete läggs på att gå igenom hur personen

fungerar. Därefter planerar de ett program med rutiner.

14

De har rutiner för allt, vilket gör stämningen lugn. All personal ska bemöta brukarna på

samma sätt. Det kan gälla till exempel att alltid ta högervarv i lokalen när en brukare ska

förflytta sig mellan olika aktiviteter. Det är viktigt att upprepa saker så mycket att de känns

igen. Att känna igen är a och o, säger Carina, det skapar trygghet.

Det ska vara samma ordning från början till slut, varje dag, så att brukaren vet vad som

händer. Ett pussel som står framme i onödan kan vara tillräckligt för att sabotera detta.

Aktiviteterna består av inhämtningsfas, aktivitetsfas och av nedtrappningsfas. Ibland

upprepas detta flera gånger. Det ska inte vara stimuli hela tiden. Därför finns det pauser i

programmet, som är individuellt anpassade.

Varje brukare har ett schema för veckan och rör sig mellan olika aktiviteter och i olika

grupper beroende på hur många personen är beredd att möta. Samma schema återkommer

varje vecka. Allt eftersom det känns tryggt för en person, och han eller hon lär sig att känna

igen, fylls schemat på. Ribban för hur mycket brukaren kan ta emot höjs. Ambitionen är att

brukaren ska känna igen aktiviteten. De bygger på så vis upp personens trygghet så att denne

kan vara med vilken personal som helst. Det är en lång process, där personen i början kan

relatera till ungefär tre personer. De gör uppföljningar, egentligen varje dag, och utifrån dem

mindre justeringar till följd av personens dagsform.

Rödan är ett aktivitetscenter. Det ska vara roligt att komma hit. Det brukarna gör här ska vara

annorlunda jämfört med vad de gör på sitt boende. De har tre inriktningar på aktiviteterna:

Motorik

Kommunikation

Upplevelse

Ambitionen är att upprätthålla, utveckla och stimulera på det sätt som passar personen ifråga.

Rytmik, liggande dans och ljudverkstad är exempel på aktiviteter. En annan aktivitet är

”Röris” som är ett program från ett Friskis och Svettis-pass som de själva har anpassat.

”Ståskalsgrupp” är ett annat exempel. Det är viktigt för många att stå 30 minuter om dagen,

men samtidigt är det tråkigt att bara stå. Det krävs därför något mer. De har även

rörelseprogram utformat av sjukgymnast för att träna exempelvis höger arm. Olika

hjälpmedel följer med de olika aktiviteterna och de utförs i olika sinnesrum.

Före en aktivitet gör de i ordning rummet och lägger miljön till rätta. Om det till exempel ska

vara ”ljudverkstad” bärs gröna mattan in. De anställda måste vara uppmärksamma på hur

brukarna agerar. Tony har ett armband med bjällror runt armen under en musikaktivitet. När

han hostade kunde han få bjällrorna i gungning. Personalen uppmärksammade att han hostade

systematisk och på så sätt kunde spela.

”Vi märker att vi får signaler. En person kan till exempel sträcka fram en hand och på så sätt

visa att hon eller han är med”, berättar Carina. Som personal är det viktigt att uppfatta

signaler av det slaget. De ska ”läsa in”, ha förmåga att se och läsa i ögonen. På så sätt skapas

en lugn miljö. Därför kan de inte ha stor personalomsättning. Med vissa kommunicerar de

med bilder, andra med konkreta saker. En sked betyder till exempel mat, medan en rulle

innebär att gå på toaletten.

Alla brukare har en egen kontaktansvarig som har skolat in och känner dem väl. Denne har

till uppgift att se till att brukarens behov styr och att följa upp hur det går. I uppdraget ingår

15

att hålla kontakt med boendet, sjukgymnast och andra runt brukaren, och att regelbundet

samla dem.

Varje morgon går de anställda genom dagen. Det kan komma upp något som de behöver tala

om, eller så använder de tiden till schemaplanering.

De har en längre konferens på två timmar en gång i veckan. De för samtal där någon kanske

säger ”jag får inte in personen på toaletten” och en annan: ”pröva så här”. De ser det som

viktigt att försöka arbeta faktabaserat och ställa frågor som: Vad gör den här personen? Vad

reagerar hon på? Vad är det där? En person som skriker låter inte alltid likadant. I vilka

situationer ändras röstläget? Hon sätter sig alltid på samma stol, hur gör hon? Vad händer om

vi gör så? Vilka signaler sänder hon? Hur vet vi vad den här personen tycker om?

16

Arbetssätt och metoder

På de flesta LSS-verksamheter som vi besökt betonar personalen hur viktigt det är att anpassa

arbetssättet så att det passar den enskilda brukaren. Många verksamheter menar att det är

individanpassning som är deras arbetssätt.

I detta kapitel gör vi en kort sammanfattning av metoder och arbetssätt som anställda

presenterat för oss i de verksamheter som vi har besökt. Vi presenterar även några arbetssätt

som vi kommit i kontakt med i andra sammanhang.

Tydliggörande pedagogik Genom att använda tydliggörande pedagogik vill de anställda:

konkretisera

skapa struktur i en svårbegriplig värld

skapa lugn

förbereda

För att detta ska vara möjligt är det viktigt att anpassa informationen och språket efter dem

som ska nås. Det talade språket kompletteras med skriven text, bilder eller föremål.

Det är bra för de boende/brukarna att kunna förutse och förstå dels vad omgivningen

förväntar sig av dem, dels vad som kommer att ske en tid framöver. Detta kan göras med

schema, tidshjälpmedel och rutiner. Här presenteras de närmare.

Schema Inom tydliggörande pedagogik spelar schema en viktig roll. Schema har en framträdande roll

i de flesta verksamheter vi har mött.

För att brukaren ska få överblick över dagens aktiviteter finns, både vid dagliga verksamheter

och vid boenden, scheman som är anpassade till de olika personerna. På några scheman finns

fotografier på den personal som ansvarar för dem under det pågående dygnet. De som kan

läsa har personalens namn nedskrivna. För att särskilja veckans dagar kan de ha olika färg på

schemat.

Ett schema i ett boende kan innehålla uppgifter om vad som ska göras under en dag som att

äta frukost, handla och tvätta. Beroende på vad individen klarar av kan det bestå av skriven

text, widgit, pictogram alternativt bilder eller saker som visar delar av innehållet i dagen.

I en daglig verksamhet har en kvinna en liten hylla på väggen utanför det rum där hon arbetar.

På hyllan placeras olika föremål som talar om vad hon ska göra. Medan kvinnan arbetar

lägger personalen nästa sak på hyllan.

Bakom schemaläggning av dagen och särskiljande av dagen från de andra veckodagarna

ligger tanken om att överskådlighet och kontroll är viktigt för personer med autism, personer

med utvecklingsstörning eller kanhända människan generellt.

17

Skriven text, fotografier, symboler, bilder och konkreta föremål som nämnts i avsnittet är

exempel på Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK).

Läs mer om daglig verksamhet i ”Arbete eller sysselsättning? Daglig verksamhet för

personer med stora funktionsnedsättningar” (Fagerstedt, 2014). Ladda ner rapporten här.

Tidshjälpmedel För den som förstår klocktider kan det stå vilken tid en aktivitet ska ske. För andra kan man

tydliggöra när en aktivitet börjar och slutar genom att fotografiet/pictogrammet på schemat

tas bort när den är slut. Parallellt kan man använda timglas, timers eller timstock. Gustaf som

bor på Ettan ger ett exempel på när timstock används. Man kan också använda

mobiltelefonens alarm. Andra hjälpmedel är Sigvarttavla som är en elektronisk och magnetisk

whiteboardtavla eller memoboard.

Rutiner Fasta rutiner ses i likhet med schemat som ett sätt att göra dagen förutsägbar. Medan schemat

handlar om att uttrycka vad som ska göras på ett pedagogiskt sätt, omfattar rutinerna hur man

gör för att genomföra till exempel en måltidssituation så att vissa moment är desamma varje

gång. På de flesta verksamheter vi har besökt pågår ett arbete med att komma dithän att all

personal arbetar på samma eller liknande sätt. En intervjuperson beskriver:

Jag tänker att det här är ju verkligen en trygghet. Men den här informationen när han

kommer hem, tvätta, fika, promenad, åka bil. Jag tror att han noterar och jag kan tänka

mig att han "hm, ah ja, det här köper jag". Att det blir trygghet, och att han vet vad som

förväntas av honom. Att först kommer tvätten, och sen får han fika här, och sen tar vi

rast. Och då blir man ju också säker och självgående och självständig.

Vid en daglig verksamhet som riktar sig till personer med grav utvecklingsstörning, där

merparten saknar språk, markeras veckodagen samt dagens början och slut med speciella

rutiner. På morgonen samlas alla och sjunger en välkomstsång som innebär att alla hälsar

varandra en god morgon. För att tydliggöra veckodagen används olika färger. Ett tänt ljus

med dagens färg tänds varje morgonsamling. Vid samma tillfälle skickas en flaska runt till

alla med dagens doft. Eftermiddagen avslutas med en samling varvid en slutsång markerar att

det är dags att fara hem.

Rutiner kan ses som moment eller situationer som återkommer. De berörda vet vad de ska

göra och hur, eftersom det alltid upprepas. Saker och ting händer i en viss ordning. Rutinerna

blir något att hålla sig till.

Pedagogiskt förhållnings- och arbetssätt - PFA PFA beskrivs som en justerad form av tydliggörande pedagogik.

10 Här betonar man att de

professionella ska se på tillvaron med samma perspektiv som personen med

utvecklingsstörning. De anställda ska skapa en så meningsfull tillvaro som möjligt utifrån

individens förutsättningar. Det gör man genom att skaffa sig kunskap om personen, om

funktionsnedsättningen och hur den påverkar individen. Det handlar också om att känna till

10

Gustafsson C, Lindström A & Löwenborg K, (2013) Pedagogiskt förhållnings- och arbetssätt i omsorg om

vuxna personer med måttlig till grav utvecklingsstörning. Vuxenförvaltningen, Eskilstuna kommun &

Mälardalens högskola.

18

vilka anpassningar och hjälpmedel som kan kompensera för individens kognitiva och fysiska

funktionsnedsättningar.

För mer information om PFA läs: ”Pedagogiskt förhållnings- och arbetssätt i omsorg om

vuxna personer med måttlig till grav utvecklingsstörning” (Gustafsson, Lindström &

Löwenborg, 2013). Ladda ner rapporten här.

Sociala berättelser Sociala berättelser används som hjälp vid sociala situationer och socialt samspel.

11 De

beskriver en situation och hur den kan upplevas av andra människor och sedan föreslås ofta

en passande lösning.

Det ursprungliga konceptet för sociala berättelser består av tre grundläggande meningstyper:

beskrivande, direktiva och perspektiva meningar. Beskrivande meningar berättar vad som

händer, vad människor gör i en viss situation och varför de gör det. De utgör bakgrund till

berättelsen och betonar det som är relevant i en situation. De direktiva meningarna är

individualiserade påståenden som talar om vad som förväntas i en viss situation och vad man

skall göra för att klara av denna situation. Direktiva meningar börjar ofta med ”jag vill/jag

kan/ jag kommer att”… Perspektiva meningar beskriver andras reaktioner på en situation. De

förmedlar vidare andras tankar och känslor och förklarar varför andra reagerar som de gör.12

Ett exempel på social berättelse var den som gällde Hanna som bor på Tvåan.

OM JAG ÄTER MYCKET GODIS PÅ HELGEN SÅ FÅR JAG ONT I MAGEN.

JAG MÅR ILLA OCH KAN INTE SOVA.

LÄKAREN HAR BESTÄMT ATT HANNA SKA ÄTA 1 JAPP VARJE FREDAG,

LÖRDAG OCH SÖNDAG.

LÄKAREN HAR BESTÄMT DET FÖR ATT HANNA SKA MÅ BÄTTRE I

MAGEN.

En form av sociala berättelser är seriesamtal. Genom att rita och eventuellt skriva om sociala

situationer eller händelser i form av en serieberättelse kan det bli lättare att förklara och

begripa. Seriesamtalet används oftast i ett ”här-och-nu-sammanhang”.

Läs mer om sociala berättelser och seriesamtal i ”Sociala berättelser och seriesamtal. Teori

och praktik” (Andersson (red), 2001). Ladda ner rapporten här.

Fysisk aktivitet När vi intervjuade anställda vid gruppbostäder om hur de arbetade för att minska övervikt

bland personer med utvecklingsstörning, berättade de om olika typer av fysisk aktivitet de

hade prövat.

Tre faktorer lyfts fram som avgörande för att träning ska kunna ingå som en fungerande del i

brukarnas vardag: tillgänglighet, personliga relationer och motivation.

11

Andersson L (red.) (2001) Sociala berättelser och seriesamtal. Teori och praktik, Stockholm: Riksföreningen

Autism, s. 5. 12

Ibid.

19

Tillgänglighet kan innebära tillgång till träningslokal som är anpassad efter de boendes

förmågor och behov. Det kan också vara aktiviteter i grupp med ledare som är utbildad att

träna personer med olika funktionsnedsättningar. Det handlar alltså om att såväl miljö som

upplägg är utformade utifrån den specifika målgruppen.

Det blir både roligare och lättare att träna om nivån är anpassad till individen och miljön är

trivsam, men minst lika viktigt är trygga relationer mellan brukare och personal. Positiva

relationer kan göra det lättare att börja träna. Personer som är ovilliga att motionera kan ändra

uppfattning om träningen sker tillsammans med någon de tycker om. På ett boende berättar

personalen att de sett en ökad lust till motion hos de boende när personalen deltar aktivt i

träningen. Motionen blir då ett gemensamt projekt.

Brukarna kan också få hjälp med att göra träningsscheman. De kan planera sin träning

veckovis. En kvinna har ett träningsschema med bilder som visar vem ur personalen som

kommer att vara med på hennes träning. Schemat bidrar till att göra träningen tydlig och

förutsägbar.

Den tredje förutsättningen för att fysisk aktivitet ska bli en del i vardagen är motivation.

Motivationen handlar till stor del om att personalen uppmuntrar och stödjer.

Läs mer om fysisk aktivitet i ”Att hantera övervikt och alkoholmissbruk – med exempel från

gruppbostäder för personer med utvecklingsstörning” (Assadi, 2012). Ladda ner rapporten

här.

Lågaffektivt bemötande Lågaffektivt bemötande är en metod som utvecklades i England (low arousal approach) i

mitten av 1990-talet.

Metoden, som beskrivs av psykologen Bo Hejlskov Elvén, går i korthet ut på att skapa lugn

och undvika att själv dras med när en person uttrycker starka känslor. Hejlskov Elvén

exemplifierar med att man ska prata lugnt, inte höja rösten, slappna av musklerna i ansikte

och kropp, undvika ihållande ögonkontakt och avleda genom att få personen att tänka på

annat.

Om situationen blir kaotisk: Vänta och se vad som händer, se till att det blir lugnt i rummet

genom att andra människor går därifrån, undvik att röra personen med spända muskler.

Om det blir en nödsituation: Ta i personen, men håll inte fast, följ personens rörelser, släpp

efter några sekunder, se till att det inte gör ont.

Läs mer om lågaffektivt bemötande: www.hejlskov.se.

Ronnie Gardiner Rythm och Music - RGRM Vid en daglig verksamhet som riktar sig till personer med hjärnskador, används RGRM.

Metoden går ut på att tolka bildkoder och samtidigt röra sig till musik. Metoden är utformad

med tanke på hjärnskadade av den svenske jazztrummisen Ronnie Gardiner.

Varje bildkod är kopplad till en rörelse. Rörelserna är ihopsatta i olika kombinationer. Ofta är

det två eller tre rörelser i ett musikstycke. Samtidigt spelas musik. Man tränar funktioner som

20

rytm, uthållighet, koncentration, koordination, minne med mera. I denna verksamhet samlas

flera personer. Arbetsterapeuten, som leder gruppen, placerar en bild med bildkoderna så att

alla ser samma bild. RGRM kan användas individuellt eller i grupp. Utbildning av metoden

sker på flera ställen i Sverige.

Sinnesrum Inspirationen till sinnesrummen kommer från snoezelen, vilket är en holländsk metod som går

ut på att skala bort intryck och ge impuls som kan bestå av ljud, ljus och känsel. Snoezelen

började användas på 1970-talet i Nederländerna. Ett exempel på sinnesrum är ”vita rummet”,

där det ofta finns en säng som genom vibrationer kan sända ut olika signaler. I rummet finns

ofta olika ljuskonstellationer. Flera har sinnesrum med teman, som exempelvis ”djungelrum”.

Här kan det finnas en hängmatta, dekor och möjlighet att spela musik som förknippas med

djungeln.

Genom anpassade aktiviteter försöker man nå fram till den utvecklingsstördes sinnen. Dessa

upplevelser ska ge individen ökade förutsättningar till kommunikation och utveckling. Miljön

ska vara lockande så att den känns värd att utforska samtidigt som den lugna atmosfären ger

trygghet.13

Taktil stimulering Taktil stimulering är ett strukturerat sätt att röra en människa. Metoden är utvecklad av

Gunilla Birkestad under 1980-talet som själv arbetade inom det som då kallades

handikappomsorgen.14

Enligt henne är taktil stimulering en medveten och strukturerad

beröring som aktiverar huden. Den första strykningen följer kroppsdelen uppifrån och ner och

”talar om hur lång kroppsdelen är”. Den andra är tvärgående och ”talar om hur bred

kroppsdelen är”. Därefter berörs olika kroppsdelar. Avslutningsvis lindas personen in i en filt.

Effekter av taktil stimulering anses vara att den sänker blodtrycket, minskar aggressivitet,

upphäver rädsla, minskar oro och rastlöshet.

I flera personalgrupper finns anställda som har gått kurser i taktil stimulering, men den

används sällan. En anledning kan vara att det är tidskrävande samt tar en personal i anspråk

under en sammanhållen tidsperiod.

13

http://www.worldwidesnoezelen.nl/en/ 14

http://www.beroring.se/index?cid=149

21

Avslutande diskussion

Diskussion om bruket av olika arbetssätt De anställda som vi träffat berättar om metoder och arbetssätt som de upplever som positiva.

För brukarna kan det medföra att vardagen blir mer begriplig och hanterbar. Även forskning

visar på betydelsen av ett gemensamt och enhetligt arbetssätt. De flesta tycks vara eniga om

att metoder och strukturerade arbetssätt är bra, men finns det sådant som kan vara mindre

bra? I det här kapitlet vill vi fördjupa och problematisera diskussionen genom att relatera till

annan forskning.

Relationens betydelse På många av de boenden och dagliga verksamheter som vi besökt framhåller personalen att

de arbetar på ett individanpassat sätt. Metoderna är anpassade till den unika människa man

arbetar med. Förmågan att kunna utforma arbetssätt så att de passar individen visar på

professionalitet. En sådan anpassning kräver kunskap om individen, om personens

funktionsnedsättning och om olika arbetssätt.

I flera av de boenden som vi har besökt har relationerna mellan personal och boende

diskuterats. Det finns ett allt större forskningsfält som studerar just relationens betydelse för

socialt arbete.15

Sådan forskning har ett gemensamt och övergripande resultat nämligen att

relationen har stor betydelse för att kunna ge ett gott stöd. I en studie om boendestöd

framkom att det måste finnas ett stödjande socialt klimat i relationen för att boendestödet ska

fungera. Detta sociala klimat innehåller tre avgörande element: ett genuint intresse för

individens individualitet, omtanke och omsorg samt respekt för individens integritet. Till

detta kommer att den professionella måste i någon mån gilla brukaren.16

Forskning visar

alltså att ett gott socialt klimat är en grundförutsättning för att stöd och service ska fungera.

Individ och kollektiv Inom boenden resoneras inte bara om relationerna mellan brukare och personal, även

relationerna mellan de boende är uppe till diskussion. Här väcks frågor som handlar om hur

mycket de som tillhör samma gruppbostad bör umgås med varandra och hur gemensamma

lokaler bör användas.

En orsak till att relationerna mellan de boende lyfts fram är troligtvis arvet från

institutionstiden. När personer med utvecklingsstörning bodde på institutioner var det

självklart att de åt och gjorde de flesta aktiviteter tillsammans oavsett om de ville det eller

inte. Idag ska ingen tvingas umgås med någon annan för att man bor i samma gruppbostad.

Övergången från ett kollektivt tänkande till ett individuellt fångades till stor del av det som

kallades normaliseringsprincipen och som introducerades under 1970-talet. Det handlade om

en normalisering av livsvillkor i förhållande till institutionsboende. Åtta krav formulerades

och handlade om att få bestämma över sin dygnsrytm såsom när man vill lägga sig, att få ha

semester, uppleva årets skiftningar med olika högtider, att få vara barn, ungdom och vuxen,

att få träffa både kvinnor och män i personalen samt att ha normal byggnadsstandard. Kraven

15

Andersson, Gunnel och Hjördis Gustafsson (2014) Vardagsliv och samhällsstöd. En studie om personer

mellan 20 och 35 år med psykisk funktionsnedsättning. FoU Södertörns skriftserie 132/14. 16

Andersson, Gunnel (2009) Socialt stöd i vardagen – boendestöd för människor med psykiska funktionshinder.

FoU Södertörns skriftserie 108/12.

22

var en direkt kritik av institutionens kollektiva tänkande och av det segregerade liv som ett

institutionsliv innebar.17

Rädslan för att upprepa institutionernas påtvingade kollektiva

aktiviteter riskerar idag att leda till att personal väljer bort gemensamma aktiviteter som till

exempel måltider.

Underförstått i diskussionen om relationer mellan brukare ligger en idé om att de bör vara

spontana och frivilliga och helst med människor utan funktionsnedsättningar. Dessa ideal har

osynliggjort såväl relationer till människor med funktionsnedsättningar som till släkt och

personal. Andra kontakter, som med grannar i samma gruppbostad eller personal i boenden,

har tonats ned och inte betraktats som lika värdefulla.18

Ändå vet vi att många med

utvecklingsstörning har färre nära vänskapsrelationer och mindre nätverk än personer utan

utvecklingsstörning.19

Kontakter med andra såsom grannen, butiksanställda eller

busschauffören kan därför vara extra viktiga. Sådana kontakter kallas ibland för ”svaga

band”, men ska inte ses som svagare relationer utan som lika värdefulla fast annorlunda

relationer.20

Bibbi Ringsby Jansson, som forskat om människor med utvecklingsstörning och

deras boendemiljö, hävdar att ”svaga band” bidrar till en känsla av tillhörighet och

delaktighet. Denna kunskap bör beaktas då brukarnas relationer diskuteras.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att funktionshinderområdet präglas av nära relationer

mellan personal och brukare. Det finns i verksamheterna ett självklart sätt att engagera

brukarna i vardagslivet vilket leder till delaktighet. De individanpassade arbetssätten har

betraktats som självklara och först då vi ställer frågor om arbetsmetoder nämns detta som ett

arbetssätt. Samtidigt kan vi se att det finns en pågående diskussion om hur relationerna

mellan dels personal och brukare, dels mellan brukare bör vara. Det behövs reflektion över

möjligheter och svårigheter med ett individanpassat arbetssätt och hur ett sådant kan

medvetandegöras och utvecklas.

Konsekvenspedagogik inom LSS? Många metoder som vi mött vid våra studiebesök grundar sig i individanpassning och i

tydliggörande pedagogik. Andra metoder vi stött på har haft ett mer uttalat mål att förändra

vissa beteenden. Det kan vara olika typer av kontrakt eller belöningssystem. Ett exempel är

att dela ut guldstjärnor som växlas mot pengar till den som städat sitt rum. Det är en variant

som kallas ”teckenekonomi” d v s önskvärda beteenden förstärks via symboler som sedan

byts in mot bio, restaurangbesök etc.21

Trots strävan efter att belöna gott beteende finns risker

att uteblivandet av en belöning betraktas som en bestraffning. Socialstyrelsen konstaterar att

det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att kunna bedöma teckenekonomins effekter

inom flera av socialtjänstens områden och avråder från att använda metoden inom LSS-

verksamheter.22

17

Nirje, Bengt (2003) Normaliseringsprincipen. Studentlitteratur. 18

Tössebro, Jan (1992) Institusjonsliv i velferdsstaten, Oslo: Ad Notam Gyldendal. 19

Tideman, Magnus (2004) ”Socialt eller isolerat integrerad?” Om institutionsavveckling och integrering”,

Integrering och inkludering, Jan Tössebro (red), Lund: Studentlitteratur. 20

Ringsby Jansson , Bibbi (2004) ”Den lokala offentligheten – en mötesplats för socialt samspel mellan

människor av skilda slag?”, Integrering och inkludering, Jan Tössebro (red), Lund: Studentlitteratur. 21

Söder, Mårten och Finn, Bengt (2009) Hur går det egentligen till när metoder sprids och förändras? -

Exemplet beteendepåverkande metoder i LSS-verksamhet. Regionförbundet Uppsala län. FoU-rapport 2009/8. s.

4-5. 22

Socialstyrelsens metodguide för socialt arbete.

23

Vi har också sett metoder som bygger på överenskommelser och kontraktskrivande. Dessa

bygger på en tanke att individen själv ska förstå och få insikt om sina egna problem. Genom

att skriva ett kontrakt ska problemet tydliggöras och personen i fråga ska förstå

konsekvenserna av det negativa beteendet.

Bruket av olika slags kontrakt har fått genomslag både inom socialtjänsten och övriga

välfärdssamhället och finns således också inom LSS-verksamheterna. Niels Åkerström

Andersen beskriver utvecklingen av ökande antal kontrakt mellan medborgare och stat i en

artikel.23

Han är mycket kritisk eftersom kontraktstanken ursprungligen bygger på en jämlik

ställning mellan de som ingår kontraktet. Mellan socialarbetaren och klienten råder ett

maktförhållande där klienten befinner sig i ett underläge. Han vänder sig mot att kontrakten

anses vara frivilliga, parallellt med att de kan innebära negativa konsekvenser för klienten om

han eller hon misslyckas med sin del av kontraktuppfyllelsen. Kontraktet blir ett sätt att göra

klienten ansvarig för sin egen förändring.

Teckenekonomi och kontraktskrivning kan sammanfattas under rubriken

konsekvenspedagogik. Socialstyrelsen beskriver konsekvenspedagogik på följande sätt:

Pedagogiken syftar till att få en person att bli medveten om konsekvenserna av

sitt eget handlande och om hur det uppfattas av andra. När man förstår det kan

man själv välja hur man vill handla. Pedagogens uppgift blir dels att klargöra

vilka konsekvenserna blir av olika handlingsalternativ, dels att konfrontera den

enskilda personen för att därigenom klargöra vad som förväntas av henne och

vilka kraven är. Tanken är att om personen vet vilken konsekvens ett visst

beteende får, kommer han eller hon att anpassa sitt beteende efter detta.24

Viktiga utgångspunkter för konsekvenspedagogik är att personen förstår orsakssamband, att

personen själv kan reglera och behärska sina affekter, beteenden och impulser. Just dessa

förmågor kan vara nedsatta hos personer inom LSS-verksamheter på grund av

funktionsnedsättningen och därför kan metodernas lämplighet ifrågasättas. Det är också

tveksamt utifrån intentionerna i LSS att konsekvenser kan innebära att utestänga personer

från eller inte bli erbjuden vissa aktiviteter. Socialstyrelsen avråder därför från att använda

konsekvenspedagogik.25

Arbetssätt – en fråga i tiden? Av våra besök framgår att behovet av att reflektera över förhållningssätt och metoder och hur

de används i praktiken är stort. I mötet med personalgrupper i boenden och dagliga

verksamheter har vi mött många engagerade personer. De har givit oss exempel på hur de

resonerar, förhåller sig och konkret arbetar. De har beskrivit hur de prövar sig fram, ändrar

och försöker något annat.

Det finns stora vinster med att diskutera arbetssätt inom LSS-verksamheterna, dels för att

skapa entydighet i hur arbetet ska bedrivas, dels för personalens engagemang och arbete.26

Ett

annat skäl kan vara att utveckla, ompröva och förbättra. Det är viktigt att fundera över vilka

arbetssätt som passar verksamheten och brukarna, och varför man väljer ett visst sätt att

23

Åkerström Andersen, Niels (2007) “Creating the client who can create himself and his own fate – the tragedy

of the citizens’ contract”, Qualitative sociological review, vol 3, nr 2. 24

Socialstyrelsen (2016). 25

Socialstyrelsen (2016). 26

Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning (2008) s.27.

24

arbeta. Indirekt av intervjuerna framgår också hur betydelsefull en engagerad och stödjande

arbetsledning är för att verksamheten ska fungera. Samtal mellan anställda och chefer kräver

trygghet; man måste våga berätta när man inte följer metodbladen eller varför man inte gjorde

som man tidigare bestämt.

Efterfrågan på fungerande arbetsmetoder har varit stor bland personal och chefer.

Förväntningarna är höga när det gäller vad metoder kan bidra med. En viktig delförklaring är

den övergripande diskussionen om evidensbaserade metoder och en kunskapsbaserad

socialtjänst. Dessvärre finns ytterst få evidensbaserade metoder inom funktionshinderområdet

och få arbetssätt är dokumenterade och utvärderade. Till skillnad från annan verksamhet inom

socialtjänsten som bygger på tidsbegränsade insatser som ska leda till förändring handlar

LSS-insatser ofta om livslångt stöd som ska bidra till ett gott liv. Frågan kan ställas om ett

sådant livslångt stöd lämpar sig för effektutvärdering såsom förespråkas inom EBP.27

En viktig del av det evidensbaserade arbetet inom funktionshinderområdet är dock

systematisk uppföljning. Det kan avse hur arbetssätt faller ut för enskilda individer.

Systematisk uppföljning runt en brukare kan vara ett stöd för personalen att arbeta lika och

enhetligt och kan bidra till att skapa kontinuitet för brukaren. Det handlar också om

förutsättningar för att kunna följa upp på verksamhetsnivå och på nationell nivå.

Metodfrågor ligger således i tiden. En fråga är om vi i vår tid övervärderar betydelsen av

specifika arbetssätt och om det gör att vi får svårt att erkänna dess begränsningar.

Metodanvändande och arbetssätt kan inte användas mekaniskt. Det behövs eftertanke och

uppmärksamhet som kan leda till omprövning när det är befogat. Kanhända är det inte

metoderna eller arbetssätten som ska stå i fokus när vi utvecklar LSS-verksamheterna utan

förhållningssätt och människosyn.

Att arbeta med människor kräver flera olika kunskapsformer. Den grekiske filsofen

Aristoteles som levde på 300-talet f Kr beskrev olika slags kunskap. Han talade om

universellt tillämpbar kunskap som lätt kan mätas såsom fysiska lagar exempelvis. Han

talade också om färdighetskunskap – sådant man blir skickligare på desto mer man utför det.

Dessutom talade han om praktisk klokhet eller visdom - att använda sitt omdöme. Inom

funktionshinderområdet innebär det att ställa frågan: vad är klokt att göra just nu med

brukarens nuvarande problematik och levnadshistoria? Sådan kunskap fångas svårligen i

manualer och riktlinjer utan kräver samtal och reflektion. Att vara professionell inom

funktionshinderområdet förutsätter förtrogenhet med alla dessa kunskapsformer.

Dessa funderingar till trots har vi sett att metoder ofta har betydelse. På flera av de

arbetsplatser vi besökt har personalen märkt att deras arbetssätt har fått brukare att må bättre

och bli mer självständiga. Uppfattningen är att brukarna får mer trygghet, kontroll och lugn i

sina liv. När de har arbetat med exempelvis tydliggörande pedagogik har utbrotten minskat

och det har blivit möjligt att kommunicera på ett bättre sätt än tidigare.28

Vi har också sett att

det finns behov av reflektion över arbetssätt inom LSS-verksamheten både när det gäller

möjligheter och begränsningar. I detta samtal bör man diskutera vilka arbetssätt som ska

27

Sveriges Kommuner och Landsting (2016) Utvärdering av nationell satsning på utveckling av EBP.

Verksamhetsområde – funktionshinder. Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten 28

Jfr Larsson, Susanne (2015) Metoder för delaktighet och inflytande inom LSS. En rapport om fyra LSS-

verksamheters utvecklingsprojekt i syfte att öka kunskapen om hur man kan vidga brukarens möjlighet att vara

delaktig och utöva inflytande. FoU Södertörns skriftserie

25

användas, när de ska användas och hur de ska utformas för att bäst passa de personer som

finns i dessa verksamheter.

Referenser

Andersson, Gunnel 2009. Socialt stöd i vardagen – boendestöd för människor med psykiska

funktionshinder. FoU Södertörns skriftserie 108/12.

Andersson, Gunnel & Hjördis Gustafsson 2014. Vardagsliv och samhällsstöd. En studie om

personer mellan 20 och 35 år med psykisk funktionsnedsättning. FoU Södertörns skriftserie

132/14.

Andersson Lena (red.) 2001 Sociala berättelser och seriesamtal. Teori och praktik,

Stockholm: Riksföreningen Autism.

Assadi Anahita, 2012 Att hantera övervikt och alkoholmissbruk – med exempel från

gruppbostäder för personer med utvecklingsstörning. FoU-rapport 110/12. FoU Södertörn

Fagerstedt Charlotte 2014 Arbete eller sysselsättning? Daglig verksamhet för personer med

stora funktionsnedsättningar. FoU Södertörns skriftserie nr 130/14. FoU Södertörn.

Gustafsson Christine, Anders Lindström & Karin Löwenborg. 2013. Pedagogiskt

förhållnings- och arbetssätt i omsorg om vuxna personer med måttlig till grav

utvecklingsstörning. Vuxenförvaltningen, Eskilstuna kommun & Mälardalens högskola.

Larsson, Per-Olof 2006. Arbetsplatskultur, socialt stöd och arbetets mening. Anställning med

lönebidrag och daglig verksamhet för personer med intellektuella arbetshandikapp,

Göteborg: Universitet.

Larsson, Susanne 2015. Metoder för delaktighet och inflytande inom LSS. En rapport om fyra

LSS-verksamheters utvecklingsprojekt i syfte att öka kunskapen om hur man kan vidga

brukarens möjlighet att vara delaktig och utöva inflytande. FoU Södertörns skriftserie 134/15.

Nirje, Bengt 2003. Normaliseringsprincipen. Lund: Studentlitteratur.

Ringsby Jansson, Bibbi 2004. ”Den lokala offentligheten – en mötesplats för socialt samspel

mellan människor av skilda slag?”, Integrering och inkludering, Jan Tössebro (red), Lund:

Studentlitteratur.

Socialstyrelsen 2008. Daglig verksamhet enligt LSS - en kartläggning.

Socialstyrelsen 2015. Att förebygga och minska utmanande beteende i LSS-verksamhet. Ett

kunskapsstöd med rekommendationer för chefer, verksamhetsansvariga och personal.

26

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) 2016 Utvärdering av nationell satsning på

utveckling av EBP. Verksamhetsområde – funktionshinder. Evidensbaserad praktik inom

socialtjänsten

Söder, Mårten och Bengt, Finn 2009. Hur går det egentligen till när metoder sprids och

förändras? - Exemplet beteendepåverkande metoder i LSS-verksamhet. Regionförbundet

Uppsala län. FoU-rapport 2009/8.

Tideman, Magnus 2004. ”Socialt eller isolerat integrerad?” Om institutionsavveckling och

integrering”, Integrering och inkludering, Jan Tössebro (red), Lund: Studentlitteratur.

Tössebro, Jan 1992. Institusjonsliv i velferdsstaten, Oslo: Ad Notam Gyldendal.

Åkerström Andersen, Niels 2007. “Creating the client who can create himself and his own

fate – the tragedy of the citizens’ contract”, Qualitative sociological review, vol 3, nr 2.

Elektroniska källor

http://www.beroring.se/index?cid=149

http://www.hejlskov.se.

http://www.ivo.se

Socialstyrelsens metodguide för socialt arbete

http://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/sokimetodguidenforsocialtarbete

http://www.worldwidesnoezelen.nl/en/

Kristina Engwall

FoU Södertörns skriftserie nr 115/13