andreas ståhlberg - diva portal583432/fulltext01.pdf · det medeltida samhället i europa har...

Karlstads universitet 651 88 Karlstad

Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 [email protected] www.kau.se

Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap

Andreas Ståhlberg

”Frälsesamhället”

En studie av det svenska 1300-talsfrälsets ideologi

såsom framställd i Erikskrönikan

”Society of the privileged”

A study of the ideology of the Swedish 14th century aristocracy as depicted in Erikskrönikan

Historia

D-uppsats 15 Högskolepoäng

Termin: Vt. 2012

Handledare: Peter Olausson

Examinator: Martin Åberg

Abstract

In the wake of a heightened interest in the Swedish Middle Ages, the need for knowledge has

increased as well. The Swedish Middle Ages was an era when the country truly began to grow

closer to the European sphere of culture. The forces behind this transformation are largely to

be sought among the social elite, the budding aristocracy of Sweden. The process of

becoming “Europeans” brought with it great changes to Sweden, not the least in terms of the

political arena. What was it that was so sought after by the Swedish aristocracy? What ideals

and values lay behind the feudally inspired system of government and the chivalric code of

conduct among the elite? In a general sense, the object of this investigation has been to try to

understand and explore the ideological underpinnings of the new system of government and

the new social order.

In order to achieve this, I have used the Swedish chivalric chronicle known as Erikskrönikan

as the source material for the investigation. It is believed to have been a propaganda piece for

the Swedish aristocracy of the early 1300 hundreds and is, as such, a phenomenal source for

researching the ideals and values of the Swedish aristocracy of that time.

Thus, the purpose of this essay has been to investigate ideological underpinnings of the

Swedish power elite of the first half of the 14th

century by analysing their idealized self image

and conception of society, as they appear in Erikskrönikan’s depiction of duke Erik and a few

other key characters. Included in this is also an ambition to contextualize the results of the

investigation by attempting to reconstruct the ideology for which Erikskrönikan is an

expression. The intention has been to contribute a new perspective to the already extant

research concerning the understanding of the new type of society brought forth in medieval

Sweden.

The theoretical premise of this investigation has been a functional understanding of the

concept of ideology. In this essay ideology is regarded as a system of ideas which expresses a

given groups world views and norms, which reflects the social conditions of the group, and

which is a declaration of that group’s interests and aspirations. The methodological basis has

been a qualitative analysis of the text, where the depiction of selected characters from the text

has been the main object of investigation. The focus has been on identifying which

characteristics are portrayed as ideal and which are portrayed as are anti ideal within the text.

On an analytical level this investigation has included the use of the concepts “manifest

ideology” and “latent ideology” as tools of analysis. In this way it has been possible to

uncover the ideals and values of the aristocracy, as expressed in Erikskrönikan, both in terms

of what is articulated explicitly and what is implied.

In terms of results this investigation has rendered them in abundance. Among the most

revealing and relevant findings are: the emphasis put on the vassal system, the chivalrous

virtues and the staunch declaration about the superiority of elective kingship. These are all

examples of recurring themes which are communicated with a clear didactic intent.

Furthermore, I have also been able to show that the code of chivalry was not considered a

varnish to cover the blemishes of an imperfect society, but a way of relating to reality and to

the surrounding world. The tangible functions of the code of chivalry in society can be

understood as having been of two kinds: on the one hand, the code of chivalry was a way of

reigning in and channelling the destructive potential of the use of violence; and on the other

hand, the code of chivalry was a way for the aristocracy, indeed the Swedish chivalry, to

communicate and reaffirm their social standing, both internally and externally.

Abstract

1 Inledning ________________________________________________________________ 2

1.1 Syfte och avgränsningar ______________________________________________________ 5

1.2 Forskningsfrågor ____________________________________________________________ 9

1.3 Teoretiska premisser och utgångspunkter ______________________________________ 10 1.3.1 Ideologibegreppet – en definition och en funktionell förståelse ____________________________ 10

1.4 Metod ____________________________________________________________________ 15 1.4.1 Urval av karaktärer ______________________________________________________________ 17 1.4.2 Urval av textavsnitt ______________________________________________________________ 18 1.4.3 Förutsättningar för analys och analysen genomförande __________________________________ 20 1.4.4 Krönikans egen, unika berättelse eller stilistik, retorisk konvention ________________________ 22

1.5 Tidigare forskning__________________________________________________________ 25 1.5.1 Höviska ideal, dygder och föreställningar i det medeltida Sverige _________________________ 25 1.5.2 Erikskrönikan i forskningen _______________________________________________________ 32

1.6 Källor och källkritik ________________________________________________________ 36 1.6.1 Källans beskaffenhet: handskrifternas genealogi och hierarki _____________________________ 37 1.6.2 Källans beskaffenhet: editionerna av Cod. Holm D 2 ___________________________________ 40 1.6.3 Källkritik: funktion och tendens ____________________________________________________ 41 1.6.4 Källkritik: mottagare och sändare ___________________________________________________ 48 1.6.5 Källkritik: beroende och tidsaspekt _________________________________________________ 53

1.7 Historisk bakgrund och kontext ______________________________________________ 55 1.7.1 Europeiseringsprocessen och Sverige ________________________________________________ 55 1.7.2 Det världsliga frälset och 1300-talets svenska maktstrukturer _____________________________ 61 1.7.3 Medeltida litteraturproduktion i Europa, Norden och Sverige _____________________________ 70

1.8 Begrepp __________________________________________________________________ 74

2 Avhandling ______________________________________________________________ 81

2.1 Analys av person- och karaktärsframställningar i Erikskrönikan __________________ 81 2.1.1 Birger Magnusson – jarlen, laggivaren och beskyddaren _________________________________ 81 2.1.2 Birger Magnusson – realpolitikern, despoten och löftesbrytaren ___________________________ 84 2.1.3 Magnus Birgersson – den milde, vise och fromme konungen _____________________________ 85 2.1.4 Magnus Birgersson – den smarte, brutale och svekfulle politikern ________________________ 100 2.1.5 Hertig Erik – fursten, riddaren och idealet ___________________________________________ 101 2.1.6 Hertig Erik – fältherren, politikern och martyren ______________________________________ 110 2.1.7 Kung Birger Magnusson – blodsförrädaren, mördaren och dåren _________________________ 118 2.1.8 Drotzen och drottningen – rådgivarna, hantlangaren och påhejerskan ______________________ 139

3 Sammanfattning, slutsatser och reflektioner __________________________________ 147

3.1 Avslutande reflektion ______________________________________________________ 162

Käll- och litteraturförteckning

Bilaga 1 Översikt över Erikskrönikans tradering och proveniens

Bilaga 2 Översättningar

2

1 Inledning

I och med att medeltidsintresset bland allmänheten tilltagit starkt i Sverige under de senaste

tio, femton åren, har också behovet av kunskap rörande denna epok ökat. Forskningen om

medeltiden har gjorts mer tillgänglig för allmänheten, bland annat genom föregångare som

Dick Harrison och Maja Hagerman, och mer forskning inom området har också bedrivits.

Emellertid har vår moderna värld och vårt intresse även bidragit till att ”skapa” en medeltid

färgad av våra egna referensramar och föreställningar, en konstruerad och modern medeltid.

Ett tydligt exempel på detta är de medeltidsarrangemang som under sommarhalvåret blommar

upp över i stort sett hela Sverige, med medeltidsveckan på Gotland som främsta exempel1. I

många avseenden är alltså medeltiden ett mer komplicerat, angeläget och mångfacetterat

ämne nu än någonsin tidigare.2

Den svenska medeltiden är i stor utsträckning ett svårgripbart område, inte minst på grund av

det bitvis mycket begränsade källäget. Kunskapen om perioden är särskilt tentativ när det

gäller Sveriges tidiga medeltid, men även de i källorna mer belagda hög- till senmedeltida

åren medför stora utmaningar. Ändå är just den svenska medeltiden ett givande område att

utforska och uppgiften bör betraktas som spännande snarare än hopplös. Det existerande

källmaterialet från hög- och senmedeltiden i Sverige är trots allt tillräckligt för att ge inblick i

såväl rättsskipning och religiositet, som politiskt liv och kultur3, åtminstone för de

privilegierade samhällsgrupperna. Givet är att materialet avsevärt sviktar i fråga om de icke

privilegierade samhällsgrupperna, bönder och andra arbetande.

En annan betydande orsak till varför den svenska medeltiden är så viktig att utforska är att det

under perioden skedde flera genomgripande samhällsförändringar, i synnerhet under 1200-

talet, där processer påbörjades som format det vi idag kallar Sverige. Här kan inräknas såväl

enandet av riket och antagandet av en ny religion, som tillkomsten av en statsapparat och

1 Här är det viktigt att påpeka att gränserna mellan forskarvärlden och den nya medeltidsentusiasmen inte alltid

är knivskarpa och att det vore ett grovt fel att förringa det ökade medeltidsintresset och avfärda det som i

grunden baserat på okunnighet och fördomar. 2 I sin bok Att studera medeltiden (Malmö 2008) reflekterar författaren Lena Roos kring vad detta tilltagande

intresse för medeltiden kan bero på. Själv betraktar hon exempelvis medeltidsveckan som ett slags rum för

eskapism, men hon redogör också för andra teorier. Intressant är den teori som gör gällande att medeltiden är en

period som ligger långt tillbaka men ändå kan konstrueras till spännande aktiviteter för de moderna deltagarna.

För mer information, se sidan 7 samt sidorna 154-5 i Att studera medeltiden. 3 Erik Lönnroth ”Källorna” ur Medeltid, redaktör Gösta Vogel-Rödin, Skövde 1988, s. 10-14.

3

införandet av stående skatter.4 Enligt Jerker Rosén är det framförallt tiden kring 1200-talets

andra hälft till och 1300-talets första decenier som är avgörande och att då ”…omvandlades

successivt hela det svenska samhället, så att det 1319 var ett helt annat än vid 1100-talets

början.”5 Han menar att: ”[d]et tidigare av olika lagsagor endast löst sammanfogade riket har

nu nått inre konsolidering. Grunden har lagts till ett ståndssamhälle, som skulle komma att

bestå till in på 1800-talet.”6 Som ett konkret exempel på periodens betydelse framhåller Rosén

att: ”[d]en författning, som skulle bli den enda fram till 1719, har börjat växa fram.”7

Detta är också den tid då Sverige på allvar började närma sig den europeiska kultursfären, en

process som på många vis fortfarande pågår. Kanske är det till och med möjligt att spåra

rötterna till den moderna idén om den europeiska gemenskapen i den medeltida

europeiseringsprocessen. I detta skede omformades det svenska samhället i grunden och en ny

samhällsordning efter kontinental modell tog vid. Enligt historieforskaren Thomas Småberg

genomfördes denna förändring medvetet av en inflytelserik elit bland de svenska

stormännen.8 Den kultur som denna svenska elit alltså avsiktligt eftersträvade har kallats för

den höviska eller ridderliga, och var kännetecknande för de styrande klasserna över hela

Europa, dock med regionala skillnader. Idag är det ofta ekot av vad vi tror att denna kultur

innebar som får stå för vår sinnebild av medeltiden. Men vad vet vi egentligen om hur de

ridderliga klasserna såg på sig själva och sin omvärld?

Den svenska forskningen om denna period har koncentrerats till det politiska och ekonomiska

landskapet under tolv- och trettonhundratalen. Den framväxande bilden har visat ett samhälle

där fejder och maktstrider avlöste varandra9 och där ett begränsat fåtal stormän dikterade

villkoren för många. Förutom att försöka vinna makt, strävade denna maktelit efter att skapa

ett, för tiden, modernt rike efter kontinental modell. Man anammade de strukturer och

värdesystem som var utmärkande för föregångsområdena, såsom exempelvis de tyska

4 För mer information, se Erik Lönnroth, Statsmakt och Statsfinans i det Medeltida Sverige: studier över skatter

och länsförvaltning, Göteborg 1984 (1940), i synnerhet s. 57-136. 5 Jerker Rosén, Den svenska historien: 2 Från Birger Jarl till Kalmarunionen, Stockholm 1983 (1966), s. 5.

6 Rosén, Den svenska historien, s. 5.

7 Rosén, Den svenska historien, s. 5.

8 Thomas Småberg, ”Riddaren och torneringen. Konstruktionen av den rituella platsen i Erikskrönikan” artikel

från svenska historikermötet i Lund 2008. 9 För en detaljerad genomgång av det politiska landskapet vid tiden alldeles inpå Erikskönikans författande, se

Jerker Roséns avhandling Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder: studier i nordisk politisk historia

1302-1319, Lund 1939.

4

furstendömena10

. Det medeltida samhället i Europa har beskrivits som en värld bestående av

tre distinkta folklager, krigare, bedjare och bönder11

, där det var den talrika bondegruppens

uppgift att upprätthålla de andra gruppernas existens genom sitt arbete. Frågan om hur den

ideologiska bakgrunden till denna maktelits agerande såg ut är dock inte helt lätt att besvara, i

synnerhet inte när frågan gäller specifikt svenska förhållanden.

Att närma sig detta område, den styrande, svenska elitens föreställningsvärld, är i många

avseenden ett sökande efter källor. Den relevanta tidsperioden i avseende på det svenska

antagandet av den nya, feodalt präglade samhällsordningen går alltså utifrån tidigare

forskning att fastslå till 1200- och 1300-talen12

, men vilket källmaterial som ger den bästa

insikten är helt klart öppet för debatt. Vägledning går det dock att få från den tidigare

forskningen även i detta fall:

Sedd i sitt litterära och historiska sammanhang framstår Erikskrönikan som ett verk med en klar

ideologisk funktion. Den har tillkommit i en tid då den svenska aristokratin var tämligen

nyetablerad. Denna hade av begripliga skäl ett behov av att se sig framställd i en fördelaktig

dager. Dess självkänsla krävde att den svenska adeln kunde hållas för lika god som kontinentens.

Erikskrönikan gör en jämförelse möjlig. De svenska herrar som framträder här gestaltas som

ädla, tappra och sköna riddare – en skara som verkligen tål internationell jämförelse. Krönikan

är med andra ord ett det svenska ridderskapets propagandaverk.13

I detta citat, hämtat ur Sven-Bertil Janssons artikel om Erikskrönikan, framgår att detta verk

är att betrakta som propagandistiskt till förmån för den nyformade svenska aristokratin, och

att det i det sammanhanget haft en ideologisk funktion: att i litteratur och historieskrivning

visa att man väl upprätthöll de höviska idealen och att man var en del av den nya, medeltida

samhällsordningen. Det ovan citerade perspektivet på Erikskrönikan ger emellertid genast

upphov till frågor: vad var det för något man var så angelägen att vara en del av? Vad var det

för ideal som skulle uppvisas i Erikskrönikan? Vilket idégods pekar dessa på? Vilken var

ideologin som den svenska aristokratin hade antagit som sin egen?

Svaren på dessa frågor är än så länge inte helt tydliga. Erikskrönikan har visserligen utforskats

ur flera perspektiv, inte minst som politiskt14

och litterärt15

verk, och den höviska kulturen16

10

För mer om den tyska kopplingen till det medeltida Sverige under Birger jarl och hans ättlingar, se exempelvis

Dick Harrisons Sveriges Historia 600-1350 (Stockholm 2009), s. 254-273. 11

Michael Nordberg, Den dynamiska medeltiden, Stockholm 1995 (1984), s. 193. 12

För mer information om samhällsomdaningen under 1200- och 1300-talen, se Thomas Lindkvist, ”Sveriges

medeltida europeisering”, Historiska institutionen, Göteborgs universitet, 2006. Se även Lönnroth, Statsmakt. 13

Sven-Bertil Jansson, ”Erikskrönikan” ur Medeltid, redaktör Gösta Vogel-Rödin, Skövde 1988, s. 18. 14

Exempelvis Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder.

5

liksom det historiska sammanhanget17

har behandlats, men att på allvar försöka extrahera det

specifikt ideologiska godset i den har sällan varit den primära avsikten. Det finns helt enkelt

en suddig fläck i forskningen kring Erikskrönikan och det är denna som följande

undersökning avser börja förtydliga. Detta betyder dock inte att det rent generellt saknas

forskning som prövar krönikan i avseende på dess kvaliteter som källa till

mentalitetshistoria.18

Det är dags att underkasta Erikskrönikan ytterligare kritisk granskning,

för att sedan försöka teckna en bild av det svenska högfrälsets ideologiska hemvist. Att på det

här sättet behandla Erikskrönikan som en ideologisk skrift innebär en problematisering av

densamma; den betraktas inte här som en romantisering av det förflutna i versform, eller en

propagandaskrift för en enskild potentat eller släkt potentater, istället blir Erikskrönikan en del

i ett större, ideologiskt och politiskt sammanhang, nämligen den nya hög- och senmedeltida,

svenska samhällsordningen.

1.1 Syfte och avgränsningar

I detta avsnitt skall syftet med den föreliggande undersökningen redovisas och det är därför

nödvändigt att först precisera vad Erikskrönikan, kring vilken undersökningen och dess syfte

kretsar, är för något. Erikskrönikan är en rimkrönika19

tillhörande den svenska, höviska

litteraturen. Verket är en, på knittelvers rimmad, krönika över delar av den svenska

medeltidshistorien, närmare bestämt tiden från ungefär 1220-talet till år 1319. I stilistiken

överensstämmer den till stor del med den litterära genre som vuxit sig mycket stark på

kontinenten och som kommit att kallas riddarromanerna20

. Detta är naturligtvis en krönika ur

det världsliga frälsets perspektiv och skall inte förväxlas med någon typ av balanserad eller

nyanserad, historisk händelserapportering som återger skeendet på ett neutralt eller

tillförlitligt vis. Det här är den historia som partier inom frälset ville lyfta fram och skildrad på

det sätt de ville att den skulle skildras. Detta, och spörsmål rörande Erikskrönikans olika

inkarnationer i handskrifterna, kommer dock att diskuteras betydligt utförligare i avsnittet om

källor och källkritik. Här skall också påtalas att det är Sven-Bertil Janssons tryckta edition av

15

Exempelvis Sven-Bertil Jansson, Medeltidens rimkrönikor: studier i funktion, stoff och form, Uppsala 1971. 16

Här vill jag framhålla Herman Bengtsson, Den höviska kulturen i Norden: en konsthistorisk undersökning,

Uppsala 1999. 17

Som ett modernt exempel på utforskning av Erikskrönikan och dess historiska sammanhang kan nämnas

Christian Lovén och Herman Bengtsson, ”De heliga hertigarna Erik och Valdemar”, Historisk Tidsskrift, Nr 2

2011. 18

Som exempel kan nämnas Henric Bagerius och Christine Ekholst, ”Den politiska kärleken: Homosocialt begär

och heteronormativa praktiker”, Historisk Tidsskrift, Nr 2 2011. 19

En mer detaljerad precisering av begreppet rimkrönika står att finna i Jansson, Medeltidens rimkrönikor:

studier i funktion, stoff och form, Uppsala 1971, s. 10. 20

Jansson, ”Erikskrönikan”, s. 17-18.

6

Erikskrönikans text som ligger till grund för den här uppsatsen.21

Naturligtvis kommer dess

relation till handskrifterna och även handskrifterna i sig att genomlysas noggrant i avsnittet

om källor och källkritik.

Syftet med uppsatsen är att undersöka den svenska maktelitens ideologiska hemvist under

1300-talets första hälft genom att analysera dess idealiserade själv- och samhällsbilder, såsom

de framträder i Erikskrönikans centrala personskildringar. De personer, vars porträtt i

krönikan utgör studieobjekten i undersökningen, är huvudsakligen Birger (Jarl) Magnusson,

Magnus Birgersson och Erik Magnusson, men i kontrasterande syfte kommer även

skildringarna av Birger Magnusson, drottning Märta och Johan Brunkow (kung Birgers drots)

att analyseras. I denna ansats ligger en ambition att kontextualisera resultaten genom att

försöka formulera den ideologi för vilken Erikskrönikan ger uttryck. Förhoppningen är att

kunna bidra till att perspektivera den nya samhällsordning som, efter kontinental, europeisk

förebild, etablerades i Sverige under 1200- och 1300-talen genom att återskapa dess

ideologiska grund. Därigenom bör det vara möjligt att se vilka ideologiska bevekelsegrunder

som motiverade etablerandet och vidmakthållandet av det feodalt inspirerade, svenska

samhället. Naturligtvis innebär detta endast ett kompletterande perspektiv jämte de ledande

förklaringsmodellerna och förståelseperspektiven avseende Sveriges omdaning under

medeltiden, ekonomi, maktpolitiska förutsättningar och jordägandets fördelning.22

Tematiskt avgränsas denna undersökning till att endast gälla det världsliga frälsets ideologi

och detta motiveras, förutom av undersökningens forskningsansats, också av källmaterialets

beskaffenhet. Det är helt enkelt så att Erikskrönikan med allra största sannolikhet skrevs av en

medlem av det världsliga frälset och med det världsliga frälset som avsedd mottagare23

; att

presentera någon idealbild med utgångspunkt i en annan samhällsgrupp var därmed varken

önskvärt eller ens påtänkt vid Erikskrönikans författande. Detta förhållande anger således en

tydlig tematisk ram för undersökningens giltighet, nämligen det världsliga frälsets

idealiserade bild av sig själva och det samhälle i vilket de levde.24

21

Erikskrönikan, redaktör Sven-Bertil Jansson, Stockholm 1987. Hädanefter i denna uppsats kommer denna

edition av kröniketexten att refereras till endast som Erikskrönikan. 22

Lönnroth, Statsmakt. 23

Ingvar Andersson, Erikskrönikans författare, Stockholm, 1958. 24

Här är det möjligt att argumentera för en ännu hårdare insnävning tematiskt och den har sin grund i att

Erikskrönikans tillkomst med stor sannolikhet kan knytas till det kretsen kring hertig Eriks änka, Ingeborg. Det

är möjligt att betrakta Erikskrönikan som ett representativt uttryck för endast denna enskilda politiska

sammanslutning, men den uppfattningen delas inte i den här uppsatsen. Istället betraktas Erikskrönikan som

ideologiskt representativ för det högre frälset i en mer generell bemärkelse och att krönikans politiska tendens

7

Den geografiska avgränsningen handlar om riket Sverige som det såg ut vid krönikans

författande och skall inte förväxlas med Sverige av idag. Visserligen är det onekligen så att

det är det medeltida Sverige som ligger till grund för det land vi ser idag, men det är också

viktigt att påpeka de skillnader i gränsdragning och definition som särskiljer det gamla från

det nya. Utan att fördjupa detta till ett sidospår, bör det noteras att vid Erikskrönikans

författande omfattade Sverige varken Skånelandskapen eller de västra delarna av dagens

Sverige, men väl stora delar av våra dagars Finland25

. Detta innebär ett i stora delar annat

geografiskt område än det vi kallar Sverige idag. Dessutom innebar begreppet Sverige inte

samma sak då, som nu. De medeltida rikena var ofta löst sammanhållna, decentraliserade

influenssfärer och många gånger ofta med något diffusa geografiska gränser26

, medan dagens

Sverige är ett klart avgränsat geografiskt och nationellt område med en tydlig, central

statsmakt. Till detta kan läggas de olika typer av unionsbildningar som kännetecknade Norden

under 1300-talet, som exempel kan nämnas personalunionen mellan Sverige och Norge

mellan åren 1319 och 1343.27

Den kronologiska avgränsningen till 1300-talets första hälft vilar på den sannolika tidpunkten

för Erikskrönikans tillkomst. De tolkningar som idag är ledande bland de historiker som gjort

Erikskrönikan till sitt studieobjekt kan, lätt förenklat, delas upp i två huvudspår: å ena sidan

de som anser att krönikan författades på det tidiga 1320-talet i samband med valet av den då

omyndige Magnus Eriksson till kung, och å andra sidan de som anser att den författades under

det tidiga 1330-talet då Magnus nådde sin myndighetsålder och på allvar skulle i träda rollen

som kung.28

Oavsett vilket av dessa två spår som är det rätta, så innebär det för den här

uppsatsen en hårdare avgränsning än exempelvis ett begrepp som medeltiden. Den knappa 15-

årsperiod som anger de yttre tidsramarna för Erikskrönikans författande, generöst tilltaget

mellan 1320 och 1335, cementerar verket och dess ideologiska representativitet i 1300-talets

första hälft.

för den ena eller andra sidan inte bör förväxlas med det mer ”ståndsgenerella” ideologiska innehållet. För mer

information om Ingeborgs parti, se Rosén, Den svenska medeltiden, s. 102-107. 25

Historisk Atlas, redaktörer Kåre Valle och Bo Pederby, Oslo 1995. s. 74. 26

Erik Lönnroth, ”Staten” ur Medeltid, redaktör Gösta Vogel-Rödin, Skövde 1988. 27

Lindkvist och Maria Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720: Klerkernas och adelns tid Lund 2009 (2003),

s. 50-58. 28

För detaljerade redogörelser av dateringsproblematiken, Christian Lovén och Herman Bengtsson, ”De heliga

hertigarna Erik och Valdemar”, Historisk Tidsskrift, Nr 2 2011, särskilt s. 242-248, samt Gisela Vilhelmsdotter,

Riddare, bonde och biskop: studier kring tre fornsvenska dikter jämte två nyeditioner, Stockholm 1999, s. 25-33.

8

Avgränsningen i tid motiveras vidare av att medeltiden, inte minst den svenska medeltiden, är

en mycket heterogen tidsperiod med stora samhällsvariationer och med många förändringar

av rikets styrelse. Det ter sig nästintill anakronistiskt att tala om ett medeltida Sverige; det

förekommer helt enkelt för stora skillnader mellan de olika samhällsinkarnationer som

perioden omfattar29

. Det vore exempelvis helt befängt att påtvinga det tidiga 1000-talets

stormän de ideal som omfattades av 1300-talets kungar. Däremot är det rimligt att se det

världsliga frälsets strävan under 1300-talet att upprätta och vidmakthålla en samhällsordning

av kontinentalt snitt, med en hierarki av olika samhällsstånd med olika privilegier, som en röd

tråd som löper genom decenierna och binder dem samman. Då uppsatsens ämne är den

svenska tolkningen av de tankesystem som underligger denna typ av rike blir den

kronologiska avgränsningen härmed given. Här bör tilläggas att undersökningens resultat helt

visst kan ha relevans bortom denna kronologiska avgränsning, men att de ej kan göra anspråk

på lika hög giltighet i ett vidare tidsperspektiv.

Några sista ord om avgränsningar gäller fokuseringen på framställningen av hertig Erik och

de andra nyckelpersonerna som undersökningsobjekt. Motiven till denna fokusering är inte i

huvudsak att ett bredare anslag skapar utrymmesmässiga problem inom ramen för en D-

uppsats, även om detta onekligen spelar in. I avseende på hertig Erik står de huvudsakliga

skälen att finna i att han är krönikans huvudperson och att framställningen av honom är

synnerligen tendensiös till hans fördel30

, vilket alltså innebär att skildringen av honom är

avsedd att uppvisa en person i linje med de rådande idealen för karaktär och agerande.

Därmed blir en studie av honom särskilt gynnsam för en undersökning av detta slag; hertig

Eriks karaktär och agerande blir signifikativa för det världsliga frälsets idealiserade

föreställningsvärld och självbild. För att ge studien referenspunkter och möjlighet till

kontrastering är det också nödvändigt att utföra kompletterande, men mindre omfattande,

personstudier, av såväl andra fördelaktigt skildrade personer som ofördelaktigt skildrade

personer. Dessa är, som nämnts, Birger (Jarl) Magnusson, Magnus Birgersson, Birger

Magnusson, drottning Märta och Johan Brunkow. Gemensamt för dessa är att de är, om än i

olika grad, centrala gestalter vid sidan om hertig Erik och alltså ges en omfattande skildring i

kröniketexten. I sammanfattning kan sägas att en insnävning av undersökningsobjektet till att

gälla personskildringar ger god överensstämmighet med forskningsansatsen. En möjlig

nackdel med detta val är naturligtvis att det kan finnas information i andra delar av

29

Erik Lönnroth, ”Staten”. 30

För mer information se avsnittet om källkritik.

9

framställningen som missas och att den slutliga bilden därmed inte kan betraktas som

fullständig, vilket ger vid handen att resultaten av föreliggande undersökning skulle gynnas av

kompletterande undersökningar.

1.2 Forskningsfrågor

För att uppfylla uppsatsens syfte har härnedan följande frågor formulerats. Förutom att de

utgör ett nedbrytande av uppsatsens syfte, har dessa frågor formulerats i linje med

undersökningens metodiska och teoretiska utgångspunkter, vilka kommer att redovisas i detalj

i nästkommande avsnitt.

Person- och karaktärsframställningar:

Vad kan utifrån textens framställning fastslås som ideala, respektive antiideala,

egenskaper och karaktärsdrag, relationer, handlingar och motiv för handlingar?

Förekommer det jämförelser eller omdömen i texten som bidrar till att normativt

generalisera vissa företeelser eller handlingsmönster, bortom det specifika

sammanhanget, som synnerligen idealiska eller förkastliga? Går det att urskilja

mönster eller tendenser i detta avseende?

Kontrastering:

Förekommer nyansering av de idealiserade karaktärerna i avseende på rörlighet mellan

det idealiserade och dess motsats?

Finns det beteenden eller handlingar som ges både positiva och negativa omdömen i

Erikskrönikan? Vad styr i så fall bedömningen i de olika fallen?

Idealisering och ideologi:

Vad påvisar den idealiserade själv- och samhällsbilden om det världsliga frälsets:

Föreställningsvärld (hur världen är beskaffad, syn på samhället, syn på den egna

gruppen) Normer (rätt och fel, rättigheter och skyldigheter) Sociala villkor (syn på den

egna platsen i den sociala hierarkin, den sociala hierarkins beskaffenhet, relationer)

Intressen och strävan (särskilda intresseområden, samhällsmål och sociala, politiska

ambitioner, utopiska föreställningar)

10

1.3 Teoretiska premisser och utgångspunkter

Då den kommande studien avser ideologi som undersökningsobjekt och där själva

ideologibegreppet också utgör det fundamentala metodiska verktyget i analysen, är det

nödvändigt att redovisa och identifiera undersökningens funktionella definition av ideologi

såsom den förstås och används i undersökningen. Detta handlar om att redogöra för de

fundamentala, teoretiska antaganden på vilka den, och därmed uppsatsens resultat, vilar. I

följande avsnitt kommer därför ideologibegreppet att belysas, diskuteras och definieras.

1.3.1 Ideologibegreppet – en definition och en funktionell förståelse

Enligt historiemarxistisk teori är ideologi inte mer än en idémässig efterkonstruktion, vars

syfte är att de som har makt och privilegier i en samhällsform skall få behålla dessa och att

samhällsformens fortlevande och vidmakthållande främjas genom en ideologisk överbyggnad.

I samlingsverket Om ideologi och ideologianalys, beskriver Sven-Eric Liedman det

marxistiska perspektivet så här:”[d]et utvecklas en den härskande klassens ideologi, som blir

den ideologi som påverkar allas föreställningar, oavsett klasstillhörighet, och som motiverar

härskarnas herravälde och de förtrycktas underkastelse”31

. Med ett sådant perspektiv, även

kallat en negativ definition av ideologi, skulle den ideologi som Erikskrönikan eventuellt ger

uttryck för endast tjäna som ett slags egoismens realpolitiska propagandainstrument. Denna

negativa definition implicerar att ideologiproducenten själv inte drivs av någon egentlig

övertygelse om den alltruistiska förträffligheten i den givna samhällsordningen, utan endast

av egenintresse. Forskningsperspektivet blir då att avslöja en medvetet bedräglig, ideologisk

slöja som dragits över de motsättningar samhället bär.32

Denna tanke, hur än övertygande och inpassande i sin argumentation, förbiser dock

exempelvis möjligheten att det för ideologiproducenten mycket väl kan vara så att

egenintresse och övertygelsen om systemets förträfflighet, för alla det omfattar,

samexisterar.33

Perspektivet, som ofta kopplas till metoden kritisk ideologianalys, förefaller

därmed vara för snävt och genom sina utgångspunkter kunna leda till missvisande resultat.

Det blir helt enkelt en fråga om att gå in i forskningssituationen med förutfattade meningar.

De fördelar denna definition dock bär med sig ligger i det kritiska forskningsperspektivet och

31

Om ideologi och ideologianalys: uppsatser och texter utgivna av Sven-Eric Liedman och Ingemar Nilsson,

redaktörer Sven-Eric Liedman, och Ingemar Nilsson, Göteborg 1989, s. 16. 32

Textens mening och makt, redaktörer Göran Bergström, och Kristina Borues, Stockholm 2005. s. 152 f. 33

För exempel på detta se Peter Englunds avhandling Det hotade huset - Adliga föreställningar om samhället

under stormaktstiden (Stockholm 1989), där Englund redogör för en aristokrati som anser att den egna

privilegierade positionen bara är en del av en välfungerande samhällsstruktur som gynnar alla, även de som inte

tillhör den privilegierade gruppen.

11

påtagliga angreppssättet. Inte minst är det relevant för den här undersökningen att uppehålla

sig vid relationen mellan ideologi och samhälle. Det är naturligtvis också meningsfullt att

ställa frågor om en given ideologis funktioner i dess samhälle.

Ett annat sätt att betrakta ideologi i förhållande till dess samhälle, är att se ideologi som

idésystem i en generell bemärkelse. Skillnaden mot den ovanstående synen på ideologi är att

den inte tillskrivs några generella och på förhand givna funktioner. Även här finns

definitioner för vad som betecknas som en ideologi. En företrädare för denna neutrala syn på

ideologi, som uppmärksammas i boken Textens mening och makt, är Herbert Tingsten. Enligt

honom skall en ideologi innehålla tre element: grundläggande värdepremisser,

verklighetsomdömen och konkreta rekommendationer. I boken framlyfts Tingstens betoning

av elementet verklighetsomdömen som både definitionens styrka och dess svaghet. Som en

styrka ses det att komponenten verklighetsomdömen möjliggör en empirisk ingång och

öppnar ideologin för vetenskaplig prövning. Den svaghet som utpekats är att detta synsätt i

viss mån anses leda bort från det som anses vara ideologins kvintessens, nämligen den

normativa delen. Denna normativa del går inte att pröva på samma sätt som

verklighetsomdömena, vilka kan vara bevisligen korrekta eller felaktiga, men bör ändå

betraktas som det centrala intresseområdet, enligt detta betraktelsesätt.34

I avseende på den ovanstående ambitionen att identifiera ett funktionellt, operationaliserbart

ideologibegrepp, samt att fastslå de teoretiska utgångspunkter och antaganden som utgör

grunden för en förståelse av ideologi som fenomen, kan Liedmans ansträngningar på området

ge god vägledning. I en uppsats i det ovan refererade samlingsverket företar Liedman ett

försök att söka innebörden av begreppet ideologi genom dess beskrivning i uppslagsböcker

och ordböcker. Han kommenterar under redogörelsen att: ”[v]i har fått veta att ordet

”ideologi” både kan åsyfta något skenbart, illusoriskt eller förljuget och utgöra en neutral

beteckning på en åskådning”35

. I detta försök finner alltså Liedman samma grundläggande

problematik förknippad med ideologibegreppet, som redovisats ovan, nämligen dess tvetydiga

och kontrasterande konnotationer.

Här är det på sin plats att först omnämna ett ytterligare sätt att förhålla sig till begreppet

ideologi och det kommer, oväntat nog, även det från den marxistiska historiemodellen. Marx

34

Textens makt, s. 151 f. 35

Liedman och Nilsson, s. 9.

12

visade alltså också på ett alternativt sätt att tänka kring ideologi än det som kommer till

uttryck i den negativa definitionen. I denna ideologisyn betraktas inte ideologi som ett

medvetet försök att dölja en obehaglig verklighet för att legitimera de privilegierades

maktposition; ideologi betraktas här inte alls från perspektivet om på förhand givna

funktioner. Istället ses ideologi här som ett uttryck för en samhällsgrupps föreställningsvärld.

De sociala ramar och förutsättningar som den givna gruppen existerar inom reflekteras i det

här perspektivet i den ideologi som skapas. Förhållandet till samhällsformen ligger här i

huruvida den aktuella gruppen kan anses som gynnade i sin ideologi. Om det är fallet kan

ideologin betraktas en manifestation av en intressekamp, och det är alltså intresset som ligger

till grund för ideologin. Översatt till den här undersökningen skulle den idévärld som

Erikskrönikan ger uttryck för, kunna betraktas som ett uttryck för den intressekamp som

fördes av det världsliga frälset och där ideologin återspeglade deras sociala villkor och var ett

uttryck för deras föreställningsvärld. Det fördelaktiga med den här definitionen, till skillnad

från den negativa, är att ideologin inte betraktas som ett verktyg för socialt förtryck, utan som

ett uttryck för en föreställningsvärld. 36

Liedman ger ytterligare vägledning i att förstå ideologi som begrepp och hävdar att man

menar ”med ”ideologi” ungefär detsamma som en sammanhängande, välordnad mängd på

tåenden [felstavat i originaltexten], värderingar, förslag o s v.”37

. Senare i uppsatsen preciserar

han förståelsen av ideologi som företeelse genom att peka ut att: ”[d]et intima sambandet

mellan verklighetspåståenden, värderingar och normer är utmärkande för ideologer”38

.

Liedman betonar också att: ”[i] själva verket fungerar ideologin väl om sambandet mellan

värderingar, försantförhållanden och normer ter sig så ”naturligt”, så ”omedelbart”, så utan

skarv att man knappt märker övergången från det ena till det andra”39

. I strävan efter ett

funktionellt ideologibegrepp innebär detta att dessa tre huvudaspekter inte bara behöver ingå i

definitionen, utan att den inbördes samstämmigheten i det ideologiska godset i Erikskrönikan

kan förväntas ge insikter i frälseideologins funktionalitet.

Så långt kan sägas att för den här uppsatsens vidkommande är det tydligt att den negativa

definitionen av ideologi är för snäv och att dess på förhand givna slutsatser ger vinklade och

ensidiga resultat, vilka snarare tjänar till att bekräfta den teoretiska utgångspunkten i

36

Textens makt, sidan 153. 37

Liedman och Nilsson, s. 11. 38



13

begreppsdefinitionen än att tillföra något nytt om det svenska frälsets idévärld. På många vis

skapar denna definition ett slags vetenskaplig rundgång, som ett cirkelresonemang. Det som

däremot är av värde i denna definition är den kritiska ansats som med nödvändighet åtföljer

varje försök till ideologiskt uttryck. Inte heller Tingstens diametralt motsatta ingång i

ideologibegreppet räcker till för att ensamt skapa den teoretiska grunden för kommande

undersökning. Främst är problemet, som påpekats förut, att de normativa aspekterna av

ideologibegreppet inte ges den framskjutna position de bör ha, och att ansatsen i den här

uppsatsen inte är att genomföra en giltighetsprövning av komponenten verklighetsomdöme i

det svenska frälsets ideologi. Det som Tingstens perspektiv dock ger är en ansats att pröva en

given ideologi utan att på förhand tillskriva den en repressiv samhällsfunktion, samt att den

bryter ned begreppet i separata och klart identifierbara delar. På så vis blir ansatsen mer

neutral och resultaten av undersökningen därmed mindre förutfattade men mer

systematiserade. Det andra marxistiska sättet att betrakta ideologi har mycket att erbjuda den

här undersökningen, inte minst vad gäller den grundläggande premissen att ideologi är ett

uttryck för en grupps föreställningsvärld och att den återspeglar såväl gruppens upplevda

sociala villkor, som dess intressen. En föreställningsvärld, i detta sammanhang, blir en mer

öppen och betydligt mindre förutfattad ingång i det svenska 1300-talsfrälset, än exempelvis

ideologi tolkat som propagandaverktyg för bibehållandet av frälset som privilegierad

samhällsgrupp. Kanske är det till och med så att frälsets upplevelse av sina sociala villkor och

föreställningsvärld sammanfaller med både deras egenintressen och vad de höll för ett gott

samhälle?

Helt klart är att Tingstens ideologibegrepp och den negativa definitionen av ideologi skapar

för vida, snäva eller perifera förutsättningar för att helt kunna antas utan vidare eftertanke.

Emellertid skapar de, inte minst genom sina olika och i viss mån kontrasterande perspektiv,

en god grund för att påbörja en teoretisk inramning för föreliggande undersökning. Detta ger

uppsatsen såväl ett kritiskt och systematiserat perspektiv, som en öppenhet och en

objektivitetssträvan avseende undersökningens resultat och tolkningen av dessa. Att till detta

lägga den alternativa marxistiska ideologidefinitionen ger en god helhet med tydligt fokus på

undersökningsobjektet och ett fungerande betraktelsesätt på ideologi. Sammantaget med

Liedmans preciseringar av vad som är betecknande för ideologier innebär detta att en mer

komplett och funktionell bild av ideologi som företeelse böjar ta form. Ideologi betraktas

härmed i denna uppsats som ett idésystem som uttrycker given grupps föreställningsvärld,

omvärldsbeskrivning och normer, som återspeglar de sociala villkor gruppen uppfattar att de

14

lever under och som också innebär en deklaration om gruppens intressen och strävan. Det är

utifrån denna definition som analysen av Erikskrönikans ideologi kommer att genomföras och

förstås i undersökningen.

Här bör också sägas något om ideologi och hur den är beskaffad i relation till dem som bär

upp den. Även här ger Liedman vägledning och han riktar uppmärksamheten mot relationen

mellan en ideologi och dess förespråkares handlingar. Först påvisar han fenomenet med teori

och praktik, vilket handlar om huruvida det råder samstämmighet mellan den uttalade

ideologin och förespråkarens handlingar. Liedman utvecklar därefter resonemanget: ”även en

serie handlingar och åtgärder, utförda av en människa, ett parti eller kanske en institution

fogar sig samman till ett mönster vars innebörd kan tolkas”40

. Han utvecklar: ”[v]arje

mänsklig handling, individuell eller kollektiv, kan avvinnas en innebörd eller en mening. För

det andra är åsikterna vi formulerar, replikerna vi fäller och utropen vi ger ifrån oss tillika

handlingar”41

. Kopplingen till ideologi ligger, enligt Liedman, i att den neutrala och abstrakta

innebörden av begreppet innebär att ideologi ”alltid pekar utöver sig själv och leder till frågor

om konsekvensen i handlingar och åtgärder”.42

Till detta lägger han att: ”även det omvända

gäller … vad människor gör … kan avvinnas innebörder … [d]et kan tolkas, och tolkningen

kan formuleras i ord”43

. I kommande undersökning får detta förhållande betraktas som

synnerligen relevant eftersom de personskildringar som utgör undersökningsobjektet

innehåller just aspekter av denna dynamik. Beskrivningarna av karaktärernas ageranden och

krönikörens sätt att förhålla sig till dessa, generar minst lika mycket information om den

ideologi som genomsyrar Erikskrönikan, som de öppet uttalade värderingarna.

Avslutningsvis bör sägas att i den här uppsatsen betraktas alltså relationen mellan en ideologi

och det sammanhang ur vilken den sprungit som central. Ideologi ses alltså inte bara som

något som pekar i en önskad riktning. En ideologi är också en vittnesutsaga om var dess

upphovsmän, efterföljare, förmedlare och uttolkare uppfattar att de redan befinner sig. Detta

innebär, med andra ord, att en ideologi innehåller informationer om ideologibärarens

uppfattningar och föreställningar om omvärld, samhälle och samtid. Inte minst handlar detta

också om den egna platsen i den rådande ordningen. Det behöver naturligtvis inte vara så att

denna omvärldsbeskrivning, som en ideologi innehåller, alls motsvarar någon objektiv

40





15

sanning. Den är en upplevelse eller uppfattning som produceras och reproduceras av dem som

bär ideologin. En ideologi kan alltså i sammanfattning säga något om dem som bär den, om

deras föreställningar och deras mentaliteter. I kommande undersökning rör det sig om det

svenska högfrälsets mentaliteter och föreställningar under första hälften av trettonhundratalet.

De kopplingar som kan göras är naturligtvis av begränsad art, men det står klart att de spår av

en ideologi som eventuellt framträder i denna studie också säger något vidare om detta

högfrälse. Det bör därmed, enligt detta sätt att tänka, vara möjligt att utifrån resultaten av den

kommande undersökningen av högfrälsets ideologi, nå insikter i denna grupps

bevekelsegrunder och motiv, för ageranden, strävanden och omdömen. Man kan därmed

anlägga ett mentalitetsperspektiv på den sakhistoria som framtagits tidigare, inom politisk och

ekonomisk historieforskning. Hur framstår exempelvis kungavalet 1319 och dess

omständigheter om det beläggs med ett samtida ideologiskt perspektiv, vid sidan av det

politiska? Den totala bilden av det svenska 1300-talet bör alltså kunna kompletteras på detta

vis och ge oss ytterligare insikter i varför utvecklingen tagit den ena eller den andra

riktningen.

1.4 Metod

Metoden i denna undersökning är av kvalitativ art och innebär en textanalytisk studie, där

framställningen av utvalda karaktärer ur Erikskrönikan utgör det huvudsakliga

undersökningsobjektet och texttolkning det konkreta verktyget som angreppssätt på texten. I

undersökningen kommer stort fokus att ligga på att identifiera vad i de utvalda karaktärernas

egenskaper som beskrivs i ett idealiserande, respektive icke idealiserande ljus. På analysnivån

inbegriper detta metodologiska anslag användandet av begreppen manifest och latent

ideologi44

för att blottlägga alla de ideal och värderingar som det världsliga frälset omfattade

vid tiden för krönikans tillkommelse, både det uttalade och det underförstådda. Utifrån dessa

resultat kommer sedan ett försök att rekonstruera de grova dragen av en ideologi för nämnda

frälse att företas. Detta är emellertid en alltför generell och ickekonkret beskrivning av

tillvägagångssätt för att tydliggöra undersökningens metodologiska upplägg, varför en mer

detaljerad metodbeskrivning följer här nedan.

44

Den metod som beskrivs ovan hämtar inspiration från så kallad kritisk ideologianalys, vilken finns omskriven

ibland andra boken Textens mening och makt. Allmänt är det sidorna 149-180 som är av intresse och i synnerhet

sidorna 167-170. Här vill jag emellertid poängtera att även om inspiration hämtats ur detta analysperspektiv,

väljer jag att stå fri i avseende på det förutsättande av den manifesta ideologin som medvetet falsk eller

bedräglig, som genomsyrar mycket av den kritiska ideologianalysen. Min position är att den manifesta ideologin

i ett givet dokument inte med nödvändighet behöver vara medvetet falsk, men att den snarare inte är komplett.

16

När det gäller ideologi som studieobjekt anger Liedman som en förutsättning att: ”ideologier,

hur man än fattar dem, är något som kommer till uttryck på ett eller annat sätt”45

. Denna

grundläggande förutsättning kan verka intetsägande och generell, men knuten till det tidigare

teoretiska resonemanget om hur en ideologi kommer till uttryck och förmedlas, både i ord och

i handling, ger den möjlighet att problematisera och vidga analysfältet. Som antytts tidigare,

det är inte tillräckligt att endast utläsa vad kröniketexten uttalat avslöjar om högfrälsets

ideologi under 1300-talets första hälft. Liedman går till och med så långt som att hävda att:

”[a]llt som bär spår av medveten mänsklig verksamhet tycks i alla fall kunna tolkas i

ideologiska termer”46

. Vidare talar Liedman om att ideologiskt laddade studieobjekt, i detta

fall Erikskrönikan, tydligt ingår i ett nät av värderingar, försantförhållanden och

handlingsnormer som utgör ett ideologiskt sammanhang. Här handlar det om att se

studieobjektet som en del av ett större ideologiskt sammanhang och inte som en isolerad

företeelse. Detta har tangerats förut och understryker än mer vikten av att i uppsatsen skapa en

så god bild som möjligt av krönikans omständigheter och samhälleliga kontext. Rent konkret

innebär det att förståelsen av det ideologiska godset i Erikskrönikan är beroende av att

undersökningen sätts i sitt sammanhang.47

Liedman uppmärksammar också, ett för kommande undersökning, mycket centralt element, i

synnerhet eftersom att Erikskrönikan inte är ett partiprogram eller en uttalad, ideologisk

deklaration. Liedman menar att: ”ideologin har en synlig yta men att det vi söker också

kanske väsentligen finns under denna yta”48

, något som förefaller synnerligen sannolikt med

ett verk som Erikskrönikan. Den yta som Liedman talar om benämner han som ”det manifesta

i ideologin”49

och det är alltså de uppenbara ideologiska skrivningarna som avses. Hit kan

räknas sådant som exempelvis politiska partiers ideologiska program och deklarationer,

sådant som utger sig för att uttrycka en ideologi. Liedman fortsätter därefter med att

introducera en benämning för djupet i en ideologi och talar då om ”det latenta i ideologin”50

.

Här är det på sin plats att nämna att det vanligen talas om latent och manifest ideologi, men att

Liedman hellre talar om det latenta och det manifesta i ideologin. Orsaken till detta är att

Liedman anser att det föreligger en risk för missuppfattning i det första sättet att formulera

45



Ett exempel på den typ av sammanhang som har betydelse i detta avseende är Sveriges omdaning och

närmande till den medeltida, europeiska kulturen och samhällsiden. 48



Liedman och Nilsson, s. 23 f.

17

dessa företeelser; han pekar på att det finns en risk för att utifrån det språkbruket uppfatta det

som att det är två olika slags ideologier som avses. Detta är inte avsikten och Liedman

påpekar att vad det egentligen handlar om, och som framgår tydligare i hans ”nya”

benämningar, är hur ”ideologin sådan kommer till uttryck och sådan den, utan att komma till

uttryck, likväl verkar och påverkar”51

. I uppsatsen kommer dock, trots detta påpekande,

begreppen latent och manifest ideologi att användas för att beskriva de två nivåerna av det

ideologiska innehållet i Erikskrönikan och skälet till detta är att det är de begreppen som

förekommer i den generella vetenskapliga diskursen, utöver Liedmans inlägg.52

När det gäller analysen av den latenta ideologin, gör Liedman gällande att i de fall där

ideologin inte är uttalad och det inte finns något som vi kan citera direkt för att peka på dess

ideologiska gods, där får vi själva stå för jobbet att ”göra den underliggande ideologin

manifest”53

. Det är genom analysen den latenta ideologin blir synlig: ”[d]et som inte

förekommer i det analyserade men som i analysen dras fram som bärande element i ideologin,

kallar vi här det latenta i ideologin”54

. Liedman råder vidare till försiktighet i hur begreppen

manifest och latent ideologi används och hänvisar till att vad som betraktas som manifest eller

latent skiftar med historisk kontext och är beroende av den som utför analysen. Vad som är

fördolt i nuet kanske var uppenbart i det förflutna.

1.4.1 Urval av karaktärer

De personskildringar som ligger till grund för undersökningen är valda utifrån följande

kriterier: skildringens idealiseringsgrad, karaktärens förekomst i texten och skildringens

nyansrikedom. Rent praktiskt betyder detta att en avgörande faktor för urvalet är i vilken mån

skildringen bedöms vara en idealisering av karaktären i fråga. En hög grad av idealisering i

skildringen betraktas alltså som särskilt önskvärd. Naturligtvis är det också så att även det

direkt motsatta förhållandet ligger till grund för ett visst urval av personskildringar, nämligen

de som utgör ett kontrasterande elementet i undersökningen. I de fallen är det

personskildringar som bedöms vara tydligt ”antiidealiserande” som eftersöks. Med förekomst

i texten menas att det är önskvärt att karaktären förekommer tillräckligt mycket i materialet

för att en meningsfull analys skall kunna göras. I fallet med de antiidealiserande

personskildringarna är detta krav på förekomst mindre omfattande och det beror på att denna

51

Liedman och Nilsson, s. 24, fotnot 28. 52

Se exempelvis Textens makt, s. 149-180 och i synnerhet s. 167-170. 53



18

grupp inte underkastas samma granskning som studiens huvudsakliga undersökningsobjekt

utan endast analyseras i syfte att skapa ett kontrastverktyg. När det gäller skildringens

nyansrikedom så är också det ett kriterium som huvudsakligen, men inte uteslutande, avser de

idealiserande skildringarna. Vad som avses här är bredd i skildringen av en given karaktär och

det är då främst miljöer och sammanhang som avses. Karaktärer som förekommer i många

olika sammanhang i krönikan förväntas ge en mer nyanserad bild av det världsliga frälset

idealiserade föreställningar. Exempel på olika sammanhang kan vara sådant som krigiska

företag, fester eller rättsliga, ceremoniella sammankomster.

1.4.2 Urval av textavsnitt

Texten kommer att genom genomsökas efter tydliga markörer för idealiserande skildringar av

de sökta karaktärerna, såsom positiva tillnamn och epitet, positivt laddade liknelser, samt

explicita och positiva kommentarer eller omdömen av krönikören. I den första kategorin

markörer ingår sådana epitet som till exempel det vanligt förekommande ”Erik den milde”55

. I

den andra kategorin återfinns sådana markörer som idealiserande jämförelser eller liknelser,

exempelvis då författaren liknar hertig Erik vid en ängel56

. I den tredje kategorin återfinns

sådana textstycken där krönikören helt tydligt fäller ett omdöme eller kommenterar

handlingen på ett explicit positivt sätt. Här bör emellertid vissa förtydliganden göras: till de

explicita, positiva omdömena inräknas även de textavsnitt då krönikören låter sin text tala på

ett uppenbart normerande sätt om de berörda karaktärerna och också de tillfällen då

författaren tydligt associerar de idealiserade karaktärerna med höviska dygder, även i de fall

det sker med en hög grad av schablonisering. Ett exempel på denna kategori finns i

skildringen av det hov i Bjälbo då hertig Erik anordnade bröllop för en stor grupp av sina män

och krönikören anmärker på hur rätt och riktigt det är för en furste att löna god tjänst på ett

sådant vis57

. Dessa textstycken betraktas i undersökningen som avslöjande och signifikativa

för vilka karaktärsdrag som ansågs som eftersträvansvärda i Erikskrönikans samtid. Utöver

detta kommer de omgivande textsammanhangen där dessa markörer förekommer att

underkastas genomlysning för att på så vis tydliggöra de handlingar eller kontexter som

föranleder de positiva omdömena.

På ett liknande sätt kommer också relevanta textavsnitt rörande antiidealiserade karaktärsdrag

och handlingar att identifieras i materialet. Det handlar då om textavsnitt där de

55

Se Erikskrönikan, s. 103. 56

Erikskrönikan, s. 76. 57

Erikskrönikan, s. 113.

19

antiidealiserade karaktärerna omnämns med negativt laddade liknelser eller genom direkta

och uttalade fördömanden av krönikören58

. Som ett exempel på en negativ liknelse kan

nämnas det parti i texten om Nyköpings gästabud där kung Birger liknas vid Judas Iskariot59

.

Att krönikören själv kommenterar kung Birgers hjärta som ondskefullt i de inledande

textraderna av skildringen av Nyköpings gästabud ses i undersökningen naturligtvis som en

explicit kommentar av krönikören60

. Liksom i fallet med de idealiserande avsnitten kommer

även dessa avsnitt att sättas i sitt sammanhang, och kontexten kommer att ges utrymme för att

uppnå en djup och detaljerad förståelse av vad som ansågs som icke önskvärda karaktärsdrag

och handlingar. Syftet med denna del av undersökningen är att skapa ett jämförelsematerial,

mot bakgrund av vilket de idealiserade karaktärsdragen och handlingsmönstren kan framträda

tydligare och med större djup, samt problematiseras.

I syfte att uppnå den referensram och de jämförelsepunkter som är nödvändiga för att kunna

uppdaga eventuella outtalade ideal eller värderingar, den latenta ideologin, kommer också

sådana beteenden som tillskrivs idealiserade karaktärer men som bryter av från, eller står i

direkt motsättning till, de manifesta idealiserade karaktärsdragen och handlingarna att

analyseras. Här är det alltså textpartier som behandlar icke ideala beteenden hos idealiserade

karaktärer, som är föremål för granskning. Att identifiera denna information i texten innebär

ett sökande efter beteenden som klart avviker från de beteenden som föranleder de tydligt

idealiserande omdömena eller epiteten. Av särskild relevans i detta sammanhang blir då också

författarens behandling av dessa företeelser i framställningen, i synnerhet i avseende på de

omdömen eller den avsaknad på omdömen som åtföljer dessa avsnitt. Att dessutom kunna

ställa dessa eventuellt förekommande handlingar eller beteenden i relation till likartade

handlingar eller beteenden hos de antiidealiserade karaktärerna bör ge fördjupad information

om värderingsgrunder. I den händelse det förekommer att likartade handlingar eller beteenden

ges olika omdömen bör detta ses i ljuset av vilken kategori av karaktär som agerar, idealiserad

eller antiidealiserad. Här är det avsikten att kunna upptäcka trender eller mönster, om sådana

58

Här bör nämnas att positiva epitet eller tillnamn som definieras som markör i samband med de idealiserade

karaktärerna inte har en motsvarighet i avseende på de ”antiidealiserade” karaktärerna. Orsaken till detta är helt

enkelt att krönikören nästintill helt ensidigt gör bruk av den typen av markörer i samband med positivt laddade

sammanhang. 59



20

finns61

, för att blottlägga de ideal som inte är tydligt förmedlade eller uppenbart påtagliga i

framställningen.

1.4.3 Förutsättningar för analys och analysen genomförande

När det gäller den slutliga analysen av de tolkningar som gjorts i de ovan beskrivna

momenten, så finns åter anledning att konsultera Sven-Eric Liedman. I sitt verk sammanfattar

han mycket förtjänstfullt ideologianalysens syfte och förutsättningar: ”i en ideologianalys

görs ideologin manifest. En del av det som då manifesteras kan eventuellt övertas direkt från

det analyserade objektet och kan alltså sägas vara manifest redan där. Annat är latent, fördolt

och lyfts fram i analysen”.62

Vidare diskuterar Liedman kvalitativa aspekter av bruket av

ideologianalys som redskap och han pekar på ett viktigt förhållande. Enligt Liedman måste en

god ideologianalys ha en koppling mellan studieobjektet och det samhälle som genererat det.

Han exemplifierar med ett ”kultföremål” och uttrycker det som att:

vi kan inte sägas ha analyserat detta kultföremåls ideologiska betydelse utan att beröra på vilket

sätt föremålets egenskaper och verkningssätt stämmer överens med och s a s [så att säga]

bekräftar vissa allmänna antaganden, som förekommer i det samhälle där föremålet hör hemma,

om hur ett samhälle är och bör vara konstruerat, om hur människor i allmänhet är funtade och

om hur vissa slags människor skiljer sig från andra slags människor63

I kommande undersökning innebär detta att resultaten av studien måste sättas i relation till

kända förhållanden avseende det svenska högfrälset under 1300-talets första hälft och ges

kontext utifrån andra kända informationer om det medeltida Sverige. På så vis blir alltså inte

resultaten hängande i luften, utan får en reell betydelse i Erikskrönikans eget historiska

sammanhang.

I avseende på ideologianalysen pekar Liedman på tre viktiga dimensioner som bör finnas med

i arbetet. Dessa är, i kort sammanfattning: ett tolkningsbart, ideologiskt laddat material, den

verklighet som materialet handlar om och slutligen det sociala sammanhang som ger

materialet sin innebörd.64

I den första dimensionen är det alltså Erikskrönikans text som avses

61

Det bör påpekas att slutsatser beträffande detta bör dras med medvetenhet om krönikans tendens och det

innebär att hänsyn måste tas angående krönikörens strävan att framställa exempelvis hertig Erik och hans

handlingar i ett positivt ljus. För analysen innebär det att krönikören kan förväntas avstå från alltför negativa

omdömen även då Erik handlar på ett sätt som kan ha ansetts som antiidealt i krönikörens samtid. Emellertid är

det så att krönikören, såvida han inte valt att helt avstå från att inkludera episoder av, i sin samtid, aktuell

karaktär, ändå måste förhålla sig till det han berättar. 62



För en utförligare redogörelse, se Liedman och Nilsson, s. 33 f.

21

och som kan avkrävas en tolkning av dess ideologiska innehåll.65

Den andra dimensionen, den

verklighet som krönikan och dess ideologi handlar om, kommer i undersökningen att vara en

konstant närvarande kontext. Det är i relation till denna som krönikans ideologiska gods blir

meningsfullt och det är i dialog med kunskapen om denna kontext som ideologin skall förstås.

När det gäller den tredje dimensionen, Erikskrönikans sociala sammanhang, handlar det om

att ha klart för sig för vem krönikan talar, till vem den riktar sig och mot vem den talar. Enligt

Liedman är det detta avgörande för att kunna förstå Erikskrönikans ideologiska funktion. Det

handlar om att förstå vilka enigheter den är tänkt att stärka, vilka åtskillnader den är tänkt att

fördjupa och vilka handlingar den är uppmuntrar till.

Sammanfattningsvis kan alltså fastslås att analysmetoden konkret innebär att genom

texttolkning detektera vad som betraktas som ideala personkvaliteter och idealt agerande,

utifrån skildringen av hertig Erik och de andra idealiserade personerna, och med utgångspunkt

i dessa idealiseringar fastställa den manifesta ideologin, såsom den framträder i

Erikskrönikan. Här är idealiserande omdömen och karaktärsbeskrivningar sålunda betraktade

som återspeglande den normativa värderingsgrunden i krönikan. Analysarbetet kommer, som

nämnts tidigare, också att omfatta de tillfällen då idealiserade karaktärer avviker från de

manifesta idealen. Här är det avsikten att kunna studera den latenta ideologin i Erikskrönikan,

om sådan finnes. Dessa analysmoment kommer att följas upp kontinuerligt genom

undersökningen och ackompanjeras av en fortlöpande kritisk diskussion.

För att tränga djupare och även problematisera såväl det manifesta, som det latenta, i

ideologin, kommer också de antiidealiserade omdömena och karaktärsbeskrivningarna, som

exempelvis om kung Birger, att analyseras. Förhoppningen är dessa kan skapa en

förtydligande kontrast och ge nycklar till en förståelse av de underliggande fundamenten till

det svenska 1300-talsfrälsets ideologi.

Slutligen kommer resultaten från dessa olika led i undersökning och analys att sammanställas

i ett försök till identifiering av den ideologi som Erikskrönikan ger uttryck för och som i

denna uppsats betraktas som betecknande för det världsliga högfrälset i Sverige under 1300-

talet. I detta avslutande moment blir det avgörande att förstå resultaten i såväl relation till den

värld de beskriver, som utifrån de sociala förutsättningar som gett upphov till krönikan. Målet

65

Exakt hur denna texttolkning kommer att gå till rent praktiskt förklaras längre fram i avsnittet.

22

är naturligtvis, som anges i syftesförklaringen, att kunna beskriva den svenska maktelitens

ideologiska hemvist under 1300-talets första hälft och om möjligt kunna manifestera spåren

av en högfrälsets ideologi. Det vägledande och identiferande analysverktyget i detta arbete

blir den funktionella definition av ideologibegreppet, som återfinns i den teoretiska

diskussionen ovan.

Den stora svagheten i det metodologiska angreppssätt som presenterats ovan är naturligtvis att

det inte tar hela kröniketexten i beräkningen. Fokuset på de redovisade personskildringarna

exkluderar andra textavsnitt och andra undersökningsperspektiv, vilka eventuellt skulle kunna

rendera alternativa tolkningar eller fördjupa och förtydliga den valda metodens resultat.

Emellertid är det den fasta övertygelsen i denna uppsats att det mest förtjänstfulla metodvalet

i avseende på undersökningsobjektet är det som beskrivits ovan. Ytterligare och

kompletterande forskning på området och utifrån källmaterialet är naturligtvis önskvärda,

gärna utifrån alternativa metodval.

1.4.4 Krönikans egen, unika berättelse eller stilistik, retorisk konvention

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas något om hur Erikskrönikan bör läsas för att kunna

särskilja den relevanta informationen från retorisk stil och konvention. Det förhåller sig

nämligen så att det föreligger en risk för förväxling och övertolkning avseende

undersökningens objekt, de värderande utsagor som antyder en idé och en föreställningsvärld.

Utmaningen ligger i att inte förväxla dessa med sådana uttryck eller beskrivningar som

tillhörde den stilistiska, retoriska konventionen för hur man skulle skriva. Viss vägledning i

detta ger Sven-Bertil Jansson, som hävdar att den nästan naiva idealism och övertydlighet

som ibland möter läsaren i medeltida litteratur ofta tolkats felaktigt har i modern tid

66. I

korthet kan man uttrycka Janssons varning som att det medeltida fundamentet för

verklighetsuppfattning var att det var idévärlden, i enlighet med den platoniska filosofin, som

utgjorde den riktiga, sanna verkligheten och att den fysiska världen, eller sinnevärlden, endast

var ett slags illusorisk skuggbild av den sanna verkligheten. För litteraturen innebar detta

förhållande att det inte var författarens ambition att skildra sin omvärld såsom den faktiskt

företedde sig för honom, utan som den idealt borde ha varit, som i den platoniska

idevärlden.67

En förståelse av detta bakomliggande förhållande kan således vara till hjälp i

läsningen av Erikskrönikans framställning.

66

Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 157. 67

Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 156-159.

23

Det handlar om att identifiera vad som är just Erikskrönikans egna, unika motiv och

berättelse. Det är inte alltid alldeles uppenbart vad som, i ett verk av Erikskrönikans karaktär,

tillhör den höviska litteraturens uttryckssätt och stilistik och vad som är faktiska, värderande

omdömen. Denna problematik gäller i synnerhet en undersökning som denna, där texturvalet

bygger på positiva tillnamn och epitet, positivt laddade liknelser, samt explicita och positiva

kommentarer eller omdömen. Det är dock möjligt att argumentera för att även den stilistiska

inramningen är ett uttryck för de idéer och värderingar som, i en allmän mening, eftersöks i

denna analys. Därmed kan inte sådana textavsnitt uteslutas eller bortses ifrån, och de kommer

alltså följaktligen även att behandlas i viss utsträckning i kommande undersökning. Emellertid

kommer här att göras ett försök att upprätthålla en prioritet för de textstycken som kan

betraktas i hög grad representera värderande omdömen, snarare än stilistisk konvention. Dessa

textstycken tillmäts ett högre värde för undersökningen då de inte endast är produkter av ett

generellt, europeiskt uttryckssätt i den höviska hjältediktningen, utan mer distinkt kan antas

motsvara Erikskrönikans särpräglande motiv och berättelser. Informationen från dessa

textavsnitt kommer således att ges prioritet och tyngd i analysen. Med detta sagt, bör det

också framhållas att det sannolikt förekommer avsnitt där textens utformning är ett resultat av

både stilistisk konvention och författarens eget berättande.

Som vägledning i detta sammanhang har ett särskiljningsverktyg konstruerats, nämligen

”schabloniseringsgrad”. Med schablonisering avses här det regelmässiga bruket av klassiska,

höviska teman, referenser och karaktärer i texten. I viss mån hör också språkbruket hit, men

här gäller det att idka stor försiktighet. Det språkbruk som kan betraktas som

schabloniserande är det överdrivet höviska, och som snarare svarar upp mot den höviska,

stilistiska konventionen än driver krönikörens förmedlande av sitt budskap. Det är på ytan en

fråga om form och innehåll, men med reservationen att formen ibland kan ha varit en viktig

del av innehållet och att den dessutom kan användas för att förstärka budskapet. Textavsnitt

med en hög grad av schablonisering tillerkänns generellt ett lägre undersökningsvärde för de

specifikt svenska förhållandena och antas alltså ha ett högre inslag av stilistisk konvention.

För att ett textstycke skall betraktas som särskilt värdefullt för undersökningen skall den

framställningen således kännetecknas av så lite schablonisering som möjligt. Detta

angreppssätt innebär också att det blir väsentligt att det inomtextliga sammanhanget måste tas

med i beräkningen för att bedöma värdet av ett textstycke. Det blir alltså viktigt att ställa

frågan om huruvida textavsnittet syftar till att framhålla och uppvisa klassiskt höviska,

24

ridderliga urtyper och igenkänningstecken eller om avsikten är att beskriva, hur än

tendentiöst, Erikskrönikans egna och särskiljande karaktärer, motiv och berättelser. Det är inte

svårt att föreställa sig partier i krönikan där exempelvis språkbruket är synnerligen stiliserat

men där sammanhanget ändå anger att det som förmedlas är Erikskrönikans egen, unika

berättelse, om än i högtravande, hövisk språkdräkt. Kontexten i framställningen kan alltså

avslöja om det är krönikans egna, unika budskap som har prioritet i ett givet textstycke, eller

om det främst är hjälteromanernas generella stilistiska konventioner och allmänna regler som

skall uppvisas. Dessa basala urvalsparametrar kan dock på inget vis betraktas som en vattentät

metod och varje textavsnitts värde måste naturligtvis behandlas individuellt. I bästa fall kan

de värsta fallgroparna undvikas.

Följande utdrag är ett exempel på vad som i undersökningen betraktas ett textavsnitt med hög

grad av schablonisering och det är hämtat från ett synnerligen höviskt sammanhang, nämligen

en bröllopsfest:

I Stokholm war tha mykin gläde,

oc var thera bröllopsklädhe

aff baldakin ok bliant.

Ther med lösto lekara thera pant.

Ther war margen ärlik räkke,

ok baro thera örss fortäkke

aff baldakin ok sindall.

Ware ther Gawion eller Persefall,

the gato sik ey bäter skikkat.

…

I hertogh Eriks herberge war the howat.

Hans tokt giter engen man fullowat

elle sakt huro mykin hon war. 68

I slutet av detta långa utdrag från krönikans beskrivning av kung Birgers bröllop, förekommer

det explicita positiva omdömen som karaktäriserar hertig Erik på ett mycket positivt sätt.

Krönikören anmärker på hur väl hertigen för sig och med vilken höviskhet och fostran han

föregår. Det skulle alltså utifrån detta textavsnitt vara möjligt att i analysen, om man

accepterade avsnittet som representativt för det svenska frälsets idévärld, finna stöd för att det

i den idealiserade självbilden hos det nämnda frälset ingick förmågan att föra sig och uppträda

68

Erikskrönikan, s. 74 f; kursiveringen är min egen. Detta utdrag och alla följande utdrag och citat åtföljs av en

tillhörande översättning, vilken återfinns i bilagorna. Översättningarna i bilagorna är arrangerade i följdordning

efter den ordning i vilken utdragen och citaten förekommer i uppsatsen och inte efter Erikskrönikans

textkronologi.

25

taktfullt som en viktig del. Kanske skulle det till och med, med ytterligare stöd ur krönikan, gå

att börja teorisera om vissa generella förhållningssätt och värderingar i det svenska frälsets

ideologi. Emellertid förekommer flertalet exempel på sådant som är starkt utmärkande för ett

textavsnitt som är schabloniserande till sin karaktär. Mytiska namn som Gawion och Persefall

från legenden om kung Artur refereras, och i styckets fortsättning beskrivs höviska teman som

riddarspel (bohord), hövisk prakt och överdåd och pampiga följen, och höviskt leverne och

skick redovisas. Ett annat exempel är språkbruket, som är mycket stiliserat och har inslag av

hyperboler. Beskrivningen av hertig Erik, där krönikören hävdar att det inte ens är möjligt att

uppskatta hur stor Eriks höviskhet, är ett sådant exempel. Alltså, på grundval av att stycket

om Erik är en del av ett så klart schabloniserande textparti är det inte möjligt att tillmäta

beskrivningen av Erik någon högre prioritet i undersökningen. Textavsnittet skall alltså inte

bortses från i undersökningen, men ej heller ges för stor tyngd i analysen. Textavsnittet

betraktas helt enkelt som i hög grad varande en produkt av stilistisk konvention och i första

hand inte ett förmedlande av Erikskrönikans egna motiv och berättelser.

1.5 Tidigare forskning

I detta avsnitt kommer två olika och för undersökningen relevanta perspektiv att anläggas på

tidigare forskning. Först skall den forskning som är koncentrerad till de höviska idealen,

dygderna och den medeltida tankevärlden i Sverige att behandlas. Det andra området i detta

avsnitt utgörs av ett översiktligt orienterande om den forskning som bedrivits om

Erikskrönikan. Detta perspektiv har uppenbarligen ett alldeles särskilt värde för denna

undersökning och kommer naturligtvis att utgöra en fortlöpande dialog genom hela uppsatsen.

Värt att notera är att några verk omnämns både i avseende på det höviska perspektivet och i

samband med forskningen om Erikskrönikan. Detta är på inget vis en slump. Erikskrönikan är

sannolikt det litterära verk som bäst representerar den höviska litteraturen i Sverige.

Emellertid kommer ändå de två perspektiven att hållas åtskilda i denna genomgång av tidigare

forskning och skälet till det är att bibehålla stringens och precision i de respektive

perspektiven.

1.5.1 Höviska ideal, dygder och föreställningar i det medeltida Sverige

Det första alstret att behandla i anknytning till forskningen om de svenska höviska idealen,

dygderna och föreställningarna under medeltiden är den artikel i vilken det föredrag Thomas

Småberg höll vid det Svenska Historikermötet i Lund 200869

, resulterade. I artikeln, som

69

Småberg, ”Riddaren och torneringen”.

26

passande nog utgår från Erikskrönikan som källunderlag, demonstrerar Småberg hur höviska

ideal och dygder skapas och förmedlas i krönikan. Han påvisar hur sociala och kulturella

roller medvetet konstrueras genom ritualer och symboler för att passa det nya, medeltida

Sverige. Tidigt i artikeln preciserar Småbergs sin syn på vad som tillhör det typiskt höviska

tankegodset i kröniketexten:

Karaktärerna och händelserna målas upp med ord som hövisk, jungfru, riddare och blid, vilka alla är

exempel på det nya språkbruk som krönikan vill förmedla för att konstruera de höviska idealen. Dock var

inte alla uttryck för dessa ideal avsedda för allt frälse. Det var resurskrävande att upprätthålla en hövisk

livsstil med torneringsrustningar och stridshästar, fester med trubadurer och lekare och andra

nödvändigheter. Det var således enbart de främsta och förnämsta skikten inom aristokratin som hade råd,

även om de övriga skikten sannolikt strävade efter att identifiera sig med dessa.70

Här framgår alltså att en viss vokabulär i språkbruket anses anknyta till de höviska idealen

och att en hövisk livsstil innebar kostsamma ridderliga företeelser som torneringar och

stridshästar. I förlängningen blir det också avgörande att vara förmögen, men huruvida det är

ett höviskt ideal är svårt att fastslå. Kanske bör man se förmögenhet som en nödvändig

förutsättning för en hövisk livsstil.

Den svenska medeltidens höviska kultur och idévärld som i exemplet ovan har ofta studerats i

samband med just undersökningar rörande Erikskrönikan och näste författare är inget

undantag. Ingvar Andersson närmar sig den medeltida idévärlden via sitt studium av krönikan

och då utifrån dess glorifierande av de ridderliga idealen. Han hävdar att ”diktarens

hängivenhet för höviskhet och ridderlig sed präglar hela hans verk”71

och att det är ”diktaren

alldeles särskilt angeläget att visa att de svenska riddarna uppfyller alla anspråk på ädel

sed”72

. Andersson hävdar att det höviska ideal som framställs i krönikan innefattar tornerspel,

överdådiga gästabud, kopplingar till mytiska eller sagobaserade hjältar, korrekt uppträdande

och tal, exklusiv mat och dryck, riddarslag, krigisk musik, prakt i kläder och tyger samt

mannamod och det ridderliga förhållningssättet till kvinnor73

. Särskilt intressant är att

Andersson också räknar framställningen av valkungadömet till krönikans exempel på

ridderliga dygder, vilket i så fall eventuellt skulle kunna betraktas som speciellt för de svenska

höviska idealen. Naturligtvis framgår det tydligt i Anderssons forskning att han betraktar

krönikörens höviska utsvävningar som ett utslag av krönikans litterära genre och krönikörens

egen strävan efter att förhärliga det svenska ridderskapet, snarare än någon realistisk bild av

70

Småberg, ”Riddaren och torneringen”, s. 1. 71

Andersson, s. 80. 72


Andersson, s. 80 f.

27

verkligheten. Andersson kommenterar detta på följande vis: ”[l]ikheten mellan ideal och

verklighet är inte för påfallande” men att ”[d]en obotliga motsättningen mellan hans hjältar i

dikten och hans hjältar i historien förefaller inte uppröra honom, även om det ibland besvärar

honom.”74

Jansson, som också kommenterar det höviska inslaget i krönikan, noterar att ett viktigt motiv i

Erikskrönikan är strid och framställningar av krigiska handlingar: ”Naturligtvis är också den

för rimkrönikorna så centrala beskrivningen av strider representerad i det svenska verket”75

.

Vidare konstaterar han att Erikskrönikan dock frångår de generaliserade framställningssätt

som vanligtvis tillhör denna typ av verk något och påvisar att den svenska krönikan i större

utsträckning fokuserar på en enskilda hjältebragder.76

I dessa enskilda hjältebragder framhävs

sådana ridderliga dygder som ”en sann kristen riddares hjältemod”77

. Möjligen kan detta, att

man i krönikan lyfter fram enskilda hjältebragder, hänga samman med ett framlyftande av det

medeltida, manliga riddaridealet, emellertid drar inte Jansson en sådan genusorienterad

slutsats.

I samma anda konstaterar även Lönnroth att Erikskrönikans framställning uppehåller sig

mycket kring strider och bataljer: ”[m]en framför allt skildrar krönikan riddarna i strid, i

ryttarträffningar, där hästar stupar och blanka brynjor färgas röda av blod, och noterar, vem

som lovprisades som den bäste riddaren på slagfältet”78

. Lönnroth menar att kröniketexten

glorifierar striden och det ridderliga modet som ideala och värda att sträva emot. Det är tydligt

att det varit av stor vikt vid författandet att framföra den stridande klassens bravader i ett

idealiserat ljus och befästa det krigiska som en väsentlig del av den höviska kulturen och

idévärlden. Möjligen går det att rent krasst betrakta detta som ett utslag av att det var genom

sina krigiska färdigheter och uträttandet av de krigiska skyldigheterna som ridderskapet

motiverade sitt eget existensberättigande som en privilegierad samhällsgrupp, men Lönnroth

gör inte denna koppling uttalad.

I Herman Bengtssons avhandling Den höviska kulturen i Norden: en konsthistorisk

undersökning återfinns ett mycket grundligt försök att ringa den specifikt nordiska och

74



Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 198-9. 77


Erik Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld” ur Från svensk medeltid: Kyrkofurstar och riksbyggare i

frihetskamp och ekonomisk maktsträvan från vikingatid till Gustav Vasa, Stockholm 1961 (1959), s. 72.

28

svenska höviska kulturen under medeltiden. Bengtssons material omfattar såväl skriftliga

källor som olika typer av manifesta konstuttryck, till exempel kyrklig bildkonst,

gravmonument och vardagliga bruksföremål. På många vis ger detta en mer omfångsrik bild

av undersökningsobjektet än ett studium enkom baserat på textmaterial, men det innebär

också ett mer problematiskt tolkningsarbete, där olika uttryck måste förstås i relation till

varandra och samtidigt utifrån den egna specifika kontexten.

De resultat som Bengtsson visar på är dock mycket relevanta för kommande undersökning

och tangerar av delar undersökningsobjektet. Detta är tydligt i kapitlet om nordisk hov- och

riddarkultur, där författaren tar upp såväl det som betraktades som i linje med de ridderliga

idealen som det som ansågs stå i kontrast till dem. Bengtsson menar att ”[e]n grundläggande

förutsättning för ett höviskt sätt är enligt den norska kungaspegeln, att man undviker allt

oanständigt, skrytsamt och högljutt tal. Istället bör man bemöda sig om att fatta sig kort, visa

ödmjukhet och vänlighet och noga avhålla sig från varje form av övermodigt uppträdande”79

.

Bengtsson ger vidare exempel på vad som ansågs vara och inte vara gott uppträdande från den

svenska Konungastyrelsen, där det ”varnas … för högmod, vrede, girighet och andra former

av dåligt uppförande” men uppmuntras till ”måttfullhet, ödmjukhet, vänlighet och

ordhållighet”.80

Vidare pekar Bengtsson på att de medeltida författarna var ”noga med att

betona ridderskapets roll i samhället och … att de goda, höviska sederna är någonting som

visa män i alla tider förespråkat”81

. Det förefaller således som om Bengtssons verk visar på

den koppling mellan de höviska idealen och det samhälle de definierades i, som utgör ett

viktigt perspektiv i den här uppsatsen.

Bilden så som den hittills framställts kan emellertid kompletteras med en ytterligare aspekt på

den höviska kulturen. Enligt Bengtsson förekommer också ett yttre, materiellt manifesterande

av de högre samhällsståndens förträfflighet som ett viktigt element i de höviska

sammanhangen. Detta exemplifieras av såväl förekomsten av vackra tyger som uppförandet

av praktfulla byggnader. Bengtsson kopplar också detta till framställningarna av materiellt

överdåd i riddarepiken, och menar att: ”de rikt utsmyckade salarna och bostadsrummen i

romanerna och krönikorna användes som symboler för det höviska livet82

”. Därigenom

synliggörs en koppling mellan uttryck för den höviska kulturen, dess manifestationer, och det

79

Bengtsson, s. 68. 80



Bengtsson, s. 52.

29

världsliga frälsets idealiserade självbild. Bengtsson utvecklar sitt resonemang om kopplingen

mellan materiella manifestationer och den höviska kulturen, då han talar om de fysiska

rummen som viktiga ”höviska mötesplatser”, och att visa rum ”haft viktiga funktioner i det

höviska umgängeslivet”.83

Bilden i avhandlingen tyder alltså på att det funnits manifesta,

materiella uttryck för den höviska kulturen och att den således inte endast var begränsad till

inre, personliga egenskaper.

Dock visar Bengtsson att de manifesta uttrycken för höviskhet regelmässigt anknöts till

viktiga inre karaktärsegenskaper, och det gäller inte minst det extravaganta givandet av

presenter och gåvor. Bland annat exemplifierar Bengtsson detta genom att de lekare som, i

Erikskrönikan, anställts av hertig Erik för underhållning vid hovet, påstås ha fått motta dyra

gåvor som betalning. Bengtsson menar att: ”[d]etta skall nog ses som ett uttryck för

krönikörens önskan att framställa de svenska stormännen som ridderliga mönstergestalter:

givmildheten utgjorde ju ett viktigt inslag i det medeltida furste- och riddaridealet”84

.

Emellertid rådde inte en odelat positiv syn på frälsets ekonomiska utsvävningar i höviskhetens

namn. Till exempel fanns ibland en motsättning mellan kyrkans och frälsets syn på vad de

höviska idealen innebar, och då i synnerhet på den lyxbetonade och slösaktiga hovkulturen.

På många vis kom olika höviska ideal att hamna i konflikt med varandra och det är tydligt att

olika fraktioner i det medeltida samhället föredrog att betona olika höviska ideal.85

Ett mycket förtjänstfullt inslag i Bengtssons avhandling rör just problematisering och

fördjupning av begreppen ”hövisk” och ”ridderlig”, samt deras betydelse och spridning i det

medeltida samhället. När det gäller det höviska motivet visar författaren på att det ibland

användes olika inom de profana och de kyrkliga sfärerna och att det gavs olika innebörd.

Nedan följer ett exempel där Bengtsson påvisar denna situation utifrån bildkonsten:

När de förekommer i profana sammanhang är det naturligt att uppfatta de höviska bilderna som

ideala återgivningar av det glädjefyllda livet vid hovet. I kyrkokonsten har höviska motiv också

kunnat användas i varnande och avskräckande syfte. Förfinade, höviska sysselsättningar som

falkjakt och dans förvandlas här till sinnebilder för högmodet och den ogudaktiga lyxen.86

Till skillnad från många andra betraktelser av den höviska kulturen kan således Bengtssons

framställning ge en tydlig inblick i de konflikter som trots allt fanns kring det världsliga

83

Bengtsson, s. 55 f. 84


Bengtsson, s. 242 f. 86

Bengtsson, s. 238 f.

30

frälsets idévärld och självbild. Onekligen bidrar detta till att bredda och diversifiera den

tidigare uppfattningen, men dock kvarstår att begreppet hövisk i stor utsträckning ansågs stå

för något gott och eftersträvansvärt: ”ett honnörsord, som tagits i bruk för sådana egenskaper

eller företeelser som ansetts särskilt önskvärda”87

.

Det framgår också i avhandlingen att debatten kring det höviska är att betrakta som ett utslag

av kampen om att definiera det världsliga frälsets funktion och ställning som förebild i

samhället. Bengtsson menar att kyrkan har: ”genom kulten av riddarhelgon som sankt Martin

och sankt Göran kunnat göra sin uppfattning om ridderskapets plikter och det höviska

uppträdandet bekant för allmänheten”88

. Den ovanstående kritiken sammantaget med detta gör

således att det går att betrakta kyrkans försök att definiera de höviska idealen som en ambition

att påverka frälsets roll i samhället.

I avslutning kan sägas om Bengtssons forskning att han i sina slutsatser, å ena sidan

tillerkänner den höviska kulturen dess roll som kännetecknande för aristokratin:

”Erikskrönikans författare ser det som någonting självklart att den höviska kulturen hör

samman med hovet och ridderskapet”89

. Men han menar å andra sidan att det går att betrakta

de höviska idealen i ett bredare perspektiv, där de också får en mer allmän betydelse:

”Betraktad på detta sätt framstår höviskheten som ett centralt inslag i det medeltida samhället,

där de grundläggande kristna dygderna samsas med olika krav på förfining och måtfullhet”90

.

Det är naturligtvis möjligt att de höviska dygderna på detta vis fått en spridning även utanför

det världsliga frälset, men då det inte finns tillräckligt material för att belägga de höviska

idealens påverkan på andra samhällsgrupper i Sverige förblir det en hypotes.

Ett ytterligare inlägg i detta sammanhang är den diskussion om heteronormativitet som

behandlas av Henric Bagerius och Christine Ekholst i deras artikel ”En olydig sodomit: om

Magnus Eriksson och det heteronormativa regentskapet”91

. Huruvida den heteronormativitet

som förefaller ha varit en given förutsättning under 1300-talet är att betrakta som ett strikt

taget höviskt, ridderligt ideal är förstås svårt att säga. Det kanske snarare är korrekt att tala om

87





Henric Bagerius, och Chritine Ekholst, ”En olydig sodomit: Om Magnus Eriksson och det heteronormativa

regentskapet”, Scandia: Tidskrift för historisk forkning, (Vol 73, Nr. 2) Lunds Universitet, Lund 2007;

http://nile.lub.lu.se/ojs/index.php/scandia/article/view/1743/1383, 2012-06-06.

31

en heteronormativitet i linje med de höviska idealen och de könsroller som dessa återspeglar.

Helt klart är att manlighet och de patriarkala dygderna är de som sammankopplas med makt

och maktutövning. Det framgår mycket tydligt i artikeln att den ”gode” fursten levde upp till

tidens ideal för vad som betraktades som manligt och att en furste som bröt mot dessa ideal

var att betrakta som inte bara dålig utan direkt skadlig för riket:

Vi menar att förklaringen till att kungens avvikande sexualitet lyftes fram är att den anspelade på

en särskild tankefigur som med framgång hade använts tidigare för att misskreditera

makthavare. Sodomitens tankefigur var sprungen ur kyrkans sodomibegrepp, och det var det

specifika men samtidigt elastiska och associativa i den sodomitiska synden som gjorde den till

ett effektivt politiskt vapen. Sodomiten ansågs vara bärare av ett antal egenskaper som avvek

från ett accepterad socialt beteende, och han utgjorde på så vis ett hot mot samhällsordningen.

…

Sodomitiska handlingar stod i skarp kontrast till det goda regentskapet. En sodomit ansågs

besitta egenskaper som inte ansågs harmoniera med en handlingskraftig kung, och det kunde

hans motståndare utnyttja.92

De negativa egenskaperna som författarna visar på i sin artikel disharmonierade helt enkelt, i

den samtida mentaliteten, med goda ledarskapskvaliteter: ”[d]en omåttliga och lättsinniga

kärleken till sina favoriter gjorde kungen omanlig och lättsinnig, flyktig och ostadig. Han var

en passiv, osjälvständig människa som stod under en annan, ofta lågättad, mans inflytande.”93

Faran i att ha en regent med dessa kvaliteter ansågs, enligt författarna, vara att: ”[h]ans

beroende av en annan man gjorde honom oförmögen att upprätthålla husbondeskapet i sitt

eget äktenskap och i riket”94

. Man poängterar också att då medeltidens maktstrukturer bestod

av personliga relationer, såsom vänskap eller kärlek, blev det extra skadligt eftersom

”[k]ungens närhet till en särskild man blir därmed ett hot mot etablerade maktstrukturer och

hierarkier i samhället; sodomiten hindrar andra män att få tillgång till kungen.”95

I korthet kan

sägas att bilden som författarna förmedlar visar på hur de icke önskvärda egenskaperna hos en

sodomit ansågs undergräva inte bara den enskilda maktutövningen utan också hela

samhällsordningen.

Den högsta relevansen på detaljnivå har, i avseende på kommande undersökning, de specifikt

negativa egenskaper som artikeln ovan listar. Dessa ger extra perspektiv på eventuella resultat

i undersökningen och utgör en kontrast till de överlag positivt laddade egenskaper som

92

Bagerius och Ekholst, s. 27. 93

Bagerius och Ekholst, s. 27 f. 94

Bagerius och Ekholst, s. 28. 95

Bagerius och Ekholst, s. 28.

32

detaljerats tidigare i denna genomgång av tidigare forskning den avseende höviska

föreställningsvärlden. Att betrakta de ridderliga dygderna i ljuset av dessa negativa

egenskaper gör att det blir möjligt att se dem i perspektiv. De negativa dygderna omanlighet,

lättsinnighet, flyktighet, ostadighet, passivitet, osjälvständighet och påverkbarhet skapar en

bild av det antiideala, vilken kan ställas i direkt relation till ett patriarkalt värdesystem.

Detta innebär att de önskvärda idealen kan betraktas som underställda den patriarkala norm

som genomsyrade många av de ridderliga dygderna, som till exempel handlingskraft, mod

och beslutsamhet. Emellertid vore det en förenkling att reducera det medeltida mansidealet till

en karlakarl av modernt snitt, istället bör frågan problematiseras och efterforskas på allvar.

Det kan konstateras att Bagerius och Ekholst dock tydligt visar att hur den höviska, ridderliga

kulturen vilade på patriarkal grund och att denna utgjorde ett fundament även för

maktordningen i 1300-talets samhälle.

1.5.2 Erikskrönikan i forskningen

Erikskrönikan har varit föremål för omfattande studier och undersökningar genom åren, inte

minst i avseende på omständigheterna kring verkets tillkomst och bevarande. Emellertid har

forskningen inte begränsats till dessa områden utan också utsträckts till att omfatta allt från

krönikans berättelser om den politiska samtiden till Erikskrönikan som litterärt verk.

Nedanstående genomgång av forskning är inte på något vis en fullödig ventilering av alla

aspekter som undersökts i samband med Erikskrönikan. Urvalet har gjorts med hänsyn till

verkens relevans för kommande undersökning, däremot förtjänar det att påpekas att flera olika

typer av forskning knuten till Erikskrönikan har relevans för kommande undersökning och att

orienteringen därmed spänner över flera angreppssätt och infallsvinklar. Genomgången har

inte ordnats efter en i huvudsak kronologisk ordning utan följer snarast en lös, tematisk

indelning.

När det gäller forskningen kring Erikskrönikan finns det en författare som inte kan förbigås

och som bör få inleda denna orientering, nämligen Rolf Pipping. Hans arbete med krönikan

har inte sällan legat till grund för andras forskning och kan på många vis betraktas som ett

slags fundamental grundforskning i ”genren” Erikskrönikan. Så även i fallet med denna

uppsats, det är Pippings edition av kröniketexten som ligger till grund för Sven-Bertil

33

Janssons edition96

på vilken kommande undersökning bygger. Pippings arbete och forskning

har varit av huvudsakligen filologisk karaktär och utrett och tillgängliggjort Erikskrönikans

text och innehåll för andra forskare.97

Sven-Bertil Janssons avhandling Medeltidens Rimkrönikor: studier i funktion och stoff98

är ett

betydande bidrag till förståelsen av Erikskrönikan som litterärt verk. Jansson uppger i förordet

att ambitionen i undersökningen är att ”teckna en bild av rimkrönikorna som litterär grupp”

och att ”sätta in Erikskrönikan i ett vidare sammanhang”. Författaren anlägger också ett

särskilt fokus på just analysen av Erikskrönikan och bidrar således med avgörande

information om dess litterära tillhörighet och karaktär. På många vis är detta verk därmed av

särskilt stor betydelse och vägledning för läsning, tolkning och förståelse av kröniketexten.

Följande två verk berör en fråga som sedan länge fängslat dem som bedrivit forskning om

eller i anknytning till Erikskrönikan och det är frågan om vem författaren var. I sin avhandling

Erikskrönikans författare99

, försöker Ingvar Andersson på ett mycket förtjänstfullt sätt att

ringa in och förstå vem krönikören kan ha varit. Det är dock inte fråga om en

personidentifiering utan ett omsorgsfullt inringande och tecknande av ett anonymt

författarporträtt. Andersson försöker att utifrån kröniketexten utröna såväl författarens

bildningsnivå och politiska tillhörighet, som syften och tidpunkten för författandet. På många

vis har Anderssons insats utgjort ett avstamp för att återskapa den historiska kontext ur vilken

krönikan sprungit. I detta sammanhang är det naturligt att anknyta till Bengt Jonssons postumt

publicerade Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering100

. Som titeln antyder handlar

boken om ett försök att fastställa vem som skrev Erikskrönikan och till skillnad från

Andersson eftersöker Jonsson en faktisk person. Den mycket gedigna och omfattande

utredningen förmedlar också ett namn och historisk person som med stor sannolikhet faktiskt

var Erikskrönikans författare, nämligen Tyrgils Kristinesson101

. I avseende på undersökningen

i den här uppsatsen är det naturligtvis av mycket stort intresse att få detta förhållande klarlagt,

emellertid är det dock av ännu större värde att få del av Jonssons omfattande utredning i syfte

96

Jansson, sidorna 20-23 i inledningen till 1987 års edition av Erikskrönikan. 97

Till Pippings mest inflytelserika verk hör: Kommentar till Erikskrönikan (Helsingfors 1926), Erikskrönikan

enligt Cod. Holm : D.2 jämte avvikande läsarter ur andra handskrifter (Stockholm 1921 och nyutgåva Uppsala

1963) och Erikskrönikans ordskatt (Helsingfors 1919). 98

Jansson, Medeltidens rimkrönikor. 99

Andersson. 100

Bengt Jonsson, Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering, Uppsala 2010. 101

Mer information om denne Tyrgils och Jonssons forskning kommer i avsnitt 1.6 Källor och källkritik.

34

att fastslå proveniens och tradering. Det är inte bara den givna källkritiska aspekten som gör

detta angeläget utan också förståelsen för miljön ur vilken Erikskrönikan vuxit fram.

Conny Bloms avhandling Förbindelsedikten och de medeltida rimkrönikorna102

handlar om

relationerna mellan Erikskrönikan, den så kallade Förbindelsedikten och Karlskrönikan.

Anslaget här är alltså texthistoriskt utredande, med tradering och textgenealogi som centrala

inslag. Syftet är att bringa klarhet i deras inbördes beroendeförhållanden samt söka

förklaringsmodeller till de eventuella tendenser som bakomligger krönikornas texter. I

relation till kommande undersökning är Bloms forskning ett välkommet inlägg och ger viktiga

källinformationer om Erikskrönikan.

Ett verk som förtjänar att nämnas i det här sammanhanget är Kjell Kumliens Historieskrivning

och kungadöme i svensk medeltid103

, i vilken författaren ger värdefulla inblickar i

Erikskrönikans värde som källa till svensk historia. Det som gör Kumlien särskilt relevant är

han kunnat påvisa hur Erikskrönikan, sin tendensiösa framställning till trots, inte sällan

överensstämmer i många faktauppgifter med andra, och av varandra oberoende, samtida

dokument.104

Ett verk som i stor utsträckning tangerar och ansluter till både Bloms och Kumliens forskning

är Gisela Vilhelmsdotters Riddare, bonde och biskop105

. Visserligen kan ansatsen här

betraktas som huvudsakligen historiografisk och med ett omfattande inslag av texthistoriskt

utredande. Denna skrift innehåller en grundlig genomlysning av Erikskrönikan som källa till

kunskap om Sveriges äldre historia och omfattar i denna ambition en idé om krönikans

funktion i sin samtid. Värdet av Vilhelmsdotters avhandling i förhållande till kommande

undersökning ligger främst på det källkritiska planet och berör diskussionen om huruvida

krönikan kan tillskrivas en didaktisk funktion eller inte.

När det gäller den forskning i vilken Erikskrönikan begagnats som källa till det historiska

skeendet och till de historiska händelser den skildrar, är det framförallt Jerker Roséns arbete

som förtjänar att lyftas fram här. I avhandling Striden mellan Birger Magnusson och hans

102

Conny Blom, Förbindelsedikten och de medeltida rimkrönikorna, Lund 1972. 103

Kjell Kumlien, Historieskrivning och kungadöme i svensk medeltid, Stockholm 1979. 104

Kumlien, s. 118 f. 105

Vilhelmsdotter.

35

bröder106

försöker Rosén noggrant och initierat att teckna bilden av den nordiska och i

synnerhet svenska politiska historien mellan åren 1302 – 1319. Detta är ett omfattande verk

som alltså har sin utgångspunkt i den såkallade andra brödrastriden, mellan Birger Magnusson

och hans bröder Erik och Valdemar. Även om Rosén förhåller sig mycket kritisk till

krönikans berättelser och inte förlitar sig på Erikskrönikans uppgifter som obetingat sanna

utgör den dock ett centralt källmaterial. Trots krönikans tveksamma källkritiska beskaffenhet

är den följaktligen i avseende på just detta studieobjekt av stort värde. Emellertid utgör

Erikskrönikan naturligtvis inte Roséns enda källa och det är av vikt att påpeka att han

korsrefererar till ett stort antal andra källor i sin undersökning. Värdet av Roséns forskning

ligger inte bara i vad som utreds om den faktiska politiska utvecklingen under den angivna

perioden, utan också i den gedigna genomarbetning av Erikskrönikan som källmaterial. Rosén

för en kontinuerlig källkritisk diskussion genom hela studien och ger därmed ett detaljerat

perspektiv på kröniketextens källvärde.

Ett ytterligare forskningsfält som berör Erikskrönikan handlar om kröniketexten som

samtidsvittne till företeelser och mönster som inte avser de specifika händelserna. Här intar

krönikan rollen som ett slags samtida uppgiftslämnare om rådande strukturer och skick. Rikets

råd och män: Herredag och råd i Sverige 1280-1480107

av Herman Schück utforskar de

väsentliga institutionerna för maktutövning vid sidan av kungamakten under den sena

medeltiden. Erikskrönikan utgör i detta fall bara en del av källmaterialet och behandlas med

medvetet kritisk hållning. Det är dock värt att notera att Schück tillskriver krönikan ett stort

mått av användbarhet utifrån dess terminologi, språkbruk och som utgångspunkt för

analytiska resonemang.

I det här sammanhanget bör också nämnas Thomas Småbergs texter: ”Ideal och identiteter –

Föreställningar kring vänskap i Erikskrönikan och Karlskrönikan” och ”Riddaren och

torneringen – konstruktionen av den rituella platsen i Erikskrönikan”108

. Båda dessa texter

behandlar Erikskrönikan ur ett, för kommande undersökning, mycket relevant perspektiv. Här

handlar det inte om att fastslå några politiska sanningar om Erik Magnusson eller genomföra

en filologisk genomlysning. Istället använder Småberg krönikans text som ett källmaterial

106

Rosén, Striden. 107

Herman Schück, Rikets råd och män: Herredag och råd i Sverige 1280-1480, Stockholm 2005. 108

Thomas Småberg, ”Ideal och identiter: Föreställningar kring vänskap i Erikskrönikan och Karlskrönikan”,

Vänner, patroner och klienter i Norden 900-1800, Rapport till 26:e Nordiska historikermötet i Reykjavík (den 8-

12 augusti), 2007, samt ”Riddaren och torneringen”.

36

som kan ses som exemplifierande för företeelser och fenomen i dess samtid, liknande Schücks

forskning ovan. På många vis är detta precis så som den kommande undersökningen är ämnad

att fungera. Här bör dock påpekas att dylika undersökningar är möjliga enkom därför de kan

vila på resultaten från tidigare filologiska och sakutredande studier.

1.6 Källor och källkritik

Som en ingång till detta avsnitt om källkritik vill jag börja med att rikta uppmärksamheten

mot en grundläggande förutsättning för hela undersökningen. För att källmaterialet, i detta fall

Erikskrönikan, skall kunna betraktas som ens meningsfullt att genomlysa i fråga om sådant

som exempelvis dess politiska tendens, är det nödvändigt att här fastslå den premissen att

källmaterialet är relevant för undersökningens syfte och frågeställningar. I detta fall innebär

det att Erikskrönikan måste anses innehålla, bygga på och motsvara de privilegierade

samhällsgruppernas ideologiska tankegods i 1300-talets Sverige (oaktat eventuella politiska

sympatier och antipatier i dess samtid), annars är den inte relevant för att uppfylla

undersökningens syfte. Det är avsikten med följande källkritiska genomgång att utreda bland

annat detta. Vidare måste även den edition av kröniketexten som ligger till grund för

undersökningen sättas i relation till handskrifterna.

När det gäller allt källmaterial, i synnerhet det äldre, är det mycket viktigt att vara tydlig med

källans beskaffenhet, särskilt som detta kan påverka undersökningens resultat. Vid en första

anblick kan Erikskrönikan tyckas vara en tydlig källa, som visserligen kräver en gedigen

källkritisk genomlysning men som ändå ter sig som ett väldefinierat och relativt sammanhållet

stycke text. Bilden blir emellertid mycket mer komplicerad, och enhetligheten svår att

upprätthålla vid en genomgång av de inbördes ofta mer eller mindre disparata handskrifter

som ligger till grund för vad vi allmänt benämner som Erikskrönikan. I modern forskning har

dessa handskrifter kategoriserats utifrån en bokstavstypologi, där de äldsta betecknas med A,

B och C109

. Det handlar om ett antal versioner av krönikan, med sinsemellan särskiljande

drag, varav ingen är originaldokumentet från 1300-talet, arketypen. Redan här stöter vi alltså

på ett grundläggande problem i det faktum att de bevarade handskrifterna, av vilka det

aktuella källmaterialet i led traderats, endast är avskrifter. De tidigaste är daterade till 1400-

talets första hälft110

, vilket innebär att de sannolikt nedtecknats drygt 100 år efter det att

originalet, arketypen, författades. Bengt Jonsson kommenterar det stora tidsavståndet mellan

109

För mer information, se exempelvis Bengt Jonssons verk Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering

(Uppsala 2010), s. 13-20. 110

Se Jonsson sidan 13 och kapitel 7 för mer information om den tidigarelagda dateringen av Cod. Holm. D 4 a.

37

arketypens författande och handskrifternas nedtecknande i sitt verk Erikskrönikans diktare:

ett försök till identifiering: ”Om vi bortser från den nyfunna prologen ur D 4 är den äldsta

bevarade texten av EK ungefär 120 år yngre än originaltexten, arketypen. I detta avseende

skiljer sig EK ofördelaktigt från Karlskrönikan och Sturekrönikorna, där tidsavståndet mellan

tillkomsten och de bevarade manuskripten är obetydlig”111

. En undersökning av

Erikskrönikans berättelse i syfte att extrahera någon form av information rörande tiden då

arketypen skrevs måste alltså konfrontera dessa två utmaningar, avsaknaden av själva

arketypen och de bevarade handskrifternas tidsavstånd till arketypen.

1.6.1 Källans beskaffenhet: handskrifternas genealogi och hierarki

Det avgörande i detta sammanhang blir alltså i vilken utsträckning dessa handskrifter, och

därmed också de tryckta transkriptionerna, editionerna, av desamma, verkligen är trogna

arketypen och därigenom alls representativa för 1300-talet. För den här undersökningen är

det, som nämnts ovan, helt avgörande att ett sådant förtroende kan upprätthållas; det är helt

enkelt inte möjligt att genomföra kommande undersöknings forskningsansats med bibehållen

trovärdighet om slutsatsen i denna fråga blir att 1400-talsavskrifterna återspeglar 1400-talets

idévärld och inte 1300-talets. Här vilar uppsatsens trovärdighet helt i händerna på de forskare

som genom åren behandlat handskrifterna och hanterat denna fråga.

Till att börja med bör emellertid ett antal förhållanden rörande de bevarade versionerna av

Erikskrönikan redovisas. Det förhåller sig nämligen så att krönikan föreligger i ett antal olika

versioner i ett antal olika handskrifter. Dessa olika versioner av Erikskrönikan klassificeras

därefter i sin tur med bokstäver, A-T, av vilka endast ett litet fåtal anses som trogna

arketypen.112

Enligt den moderna forskningen går det en skiljelinje mellan de handskrifter och

versioner av krönikan som har, respektive inte har, utsatts för den svenske 1400-talskungen

Karl Knutssons inblandning. I en ambition att framställa sin egen härkomst mer fördelaktigt

sökte Karl införliva Erikskrönikans berättelse som en förhistoria till sin egen hårt tendensiösa

krönika, och skapa ett konungsligt kontinuum kring sin egen person. Denna strävan innebar

också direkta ingrepp i Erikskrönikans text. Jonsson hävdar att: ”Den helt övervägande

majoriteten av bevarade EK-texter (D-T i Pippings edition) återger krönikan i den genom Karl

Knutssons försorg friserade formen” och att vi kan ”bortse från dessa, när vi sysslar med

frågan om EK:s tillkomst och krönikans tradering i det ursprungliga skicket”113

. Den

111

Jonsson, s. 14. 112

Här kan hänvisas till Jonssons föredömliga undersökning av handskrifternas tradering för mer information 113

Jonsson, s. 108.

38

kröniketext som utgör grunden för kommande undersökning är den så kallade A-texten, från

Cod. Holm. D 2, vilket innebär att den tillhör de tre krönikeversioner (A-C) som bär spår av

Karl Knutssons påverkan.

På frågan om de bevarade handskrifterna A, B och C:s representativitet i relation till

arketypen, är det möjligt att ta hjälp av exempelvis Sven-Bertil Jansson som i sin avhandling

hävdar att: ”Man kan visserligen säga att de ledande handskrifterna (ABC) på det hela taget

troget återger originalets framställning. Men att man alltid måste hålla i minnet att de mer än

100 år yngre handskrifterna kan innehålla sådant som inte tillhörde det ursprungliga

verket.”114

Detta skulle i så fall möjliggöra, åtminstone ur detta perspektiv, ett kritiskt studium

av Erikskrönikan, som den idag är tillgänglig, i syfte att vinna kunskap om det svenska 1300-

talet. Det är dessutom så att Jansson inte endast ger uttryck för en egen åsikt i detta

sammanhang, utan baserar sitt resonemang på en genomlysning där många andra forskares

uppfattningar, inte minst Rolf Pippings, presenteras och behandlas.

Bengt Jonsson tillför i detta sammanhang mycket relevant information, härrörande från hans

undersökning av Erikskrönikans tradering: ”Vårt nyvunna resultat att flertalet av de äldsta nu

befintliga EK-texterna traderats inom författarens egen släkt talar i viss mån för att de icke så

radikalt avlägsnat sig från arketypen som stundom gjorts gällande”115

. Detta är naturligtvis för

kommande undersökning ett synnerligen positivt inlägg. Utöver detta hävdar dessutom

Jonsson att: ”Givetvis har versformen och rimkravet haft en starkt konserverande verkan (utan

motsvarighet i prosa)” och att ”[d]enna kommer till synes inte minst därigenom att de 1400-

talstexter av EK vi nu talar om varit påfallande motståndskraftiga mot den allmänna

språkutveckling som ägt rum sedan krönikans tillkomst o. 1325; den ungefärliga gränsen

mellan äldre och yngre fornsvenska brukar sättas till o. 1375”116

. Utifrån detta börjar vi kunna

närma oss en bedömning att Erikskrönikan, i den form den återfinns i versionerna A-C,

sannolikt avspeglar 1300-talets idévärld och inte 1400-talets.

En ytterligare röst för materialets relevans utgör Kjell Kumlien som i sin avhandling

Historieskrivning och kungadöme i svensk medeltid noterar att Erikskrönikan ger ”en både

114


Jonsson, sidan 135. 116

Jonsson, sidan 135.

39

omfattande och spännande skildring av svenskt samhälle under folkungatid”117

. Senare i

texten förstärker Kumlien Erikskrönikans position som relevant för den tid den här

undersökningen avser, då han sammanfattar sin omfattande genomlysing av Erikskrönikan.

Här påtalar han det faktum att krönikans innehåll i många stycken verifieras av annat

textmaterial:

Erikskrönikan, sådan vi nu känner den, är en av äldre och nyare stoff sammanställd

versberättelse [här syftar Kumlien på originalförfattarens tillgång på information om de

tidsavsnitt i krönikan rörande händelser före hans egen tid och inte några eventuella tillägg

gjorda vid nedtecknandet av de senare avskrifterna] om Sveriges historia från 1200-talets mitt

till 1319. Den återger en levande muntlig tradition, som präglar stora delar av dess framställning.

Men viktiga partier i krönikan kan föras tillbaka på skriftkällor, särskilt uppteckningar, som

gjorts i kloster. Som betydelsefullaste förmedlare framträder härvidlag franciskanklostret vid

Stockholm…118

Detta inlägg stärker den tidigare bedömningen och ger ökad auktoritet åt en undersökning av

Erikskrönikan i syfte att utforska 1300-talet. Därmed får det betraktas som en acceptabel

premiss att i uppsatsen lita på bedömningen att handskrifterna från 1400-talet, och i synnerhet

den krönikeversion som ligger till grund för denna undersöknings källmaterial, återspeglar

1300-talets och dess idévärld.

Här är det också viktigt att nämna att den version som ligger till grund för denna uppsats, den

som Sven-Bertil Jansson kallar ”den bästa handskriften” 119

, är samma version som Pipping

publicerade, alltså version A som återfinns i Cod. Holm. D 2 och som förvaras på Kungliga

Biblioteket120

. Resonemanget bakom varför version A anses vara ”den bästa” grundas i att

dess texthistoriska ålder gör den till en äldre generation än versionerna B och C, trots att dessa

är något äldre i avseende på tidpunkten för nedtecknande. Den är helt enkelt betraktad som

varande av ett tidigare avskriftsled.121

Det är visserligen inte syftet med denna undersökning

att genomföra en filologisk kategorisering, a la Rolf Pipping, men det är utan tvivel

nödvändigt för undersökningens trovärdighet att tydligt redovisa transkriptionens härkomst så

långt som möjligt och därmed belägga dess giltighet i relation till undersökningen.

117

Kumlien, s. 114. 118

Kumlien, s. 118 f; kursiveringen är min egen. 119

Erikskrönikan, s. 22. För vidare referens, se Rolf Pippings utgåva i Samlingar utgivna av Svenska

fornskriftsällskapet, nr 68 från 1963. 120

För mer utförlig och detaljerad information om handskrifterna och deras inbördes relationer, se Conny Bloms

avhandling Förbindelsedikten och de medeltida rimkrönikorna (Lund 1972), särskilt sidorna 12-79. 121

För mer information om detta resonemang se Kumlien sidorna 68-92. Här bör dock poängteras att Pippings

och Janssons bedömning av version A, som den av de bevarade handskrifterna som ligger närmast originalet,

inte står över kritik, vilket också framgår i Kumliens bok.

40

Ett mycket kraftfullt, men på grund av proveniensproblematiken inte vattentätt, argument för

att textversion A faktiskt är av ett tidigare avskriftsled än åtminstone B-versionen, kan hämtas

från det språkliga fältet och i detta är det Jonsson som åter vägleder. Han skriver om

arketypens författare att ”… han var västgöte” och om texten att: ”[t]rots att vi blott känner

EK i relativt sena avskrifter lyser originalets västgötskt färgade språk tydligt igenom”122

. Det

är därför betydelsefullt, som Jonsson anger inom parentes i sina noter, att: ”…texten i D 2

innehåller flera västgötska språkdrag än den i D 4 a”123

. A-versionen har relativt sett alltså

mer av de gamla, västgötska språkinfluenserna kvar i texten och får därigenom anses som

sannolikt liggande närmre arketypen än B- och C-versionerna rent textgenealogiskt. Jonsson

understryker även A-textens ställning som den relativt sett äldsta textgenerationen när han

skriver att: ”Trots att EK-texten är nedskriven åtskilligt senare än D 4:s representerar den ett

äldre stadium än D 4:s”124

. Utifrån detta resonemang följer att A-texten från Cod. Holm. D 2 i

denna undersökning kan betraktas som av högst värde i de bevarade kröniketexternas

inbördes hierarki, proveniensproblematiken till trots. Därigenom betraktas också A-texten

som den version som sannolikt kan antas ligga närmast arketypen i sin framställning och

därmed är den ”bästa” källan för kommande studie.

1.6.2 Källans beskaffenhet: editionerna av Cod. Holm D 2

De svagheter som det innebär rent källkritiskt att undersökningen baseras på en av editionerna

av Cod. Holm. D 2, snarare än den faktiska handskriften i sig, rör distans. Kort sagt finns här

en eventuell felkälla, utöver mina egna brister som historiker, och det är det extra ledet av

distans mellan den kommande undersökningen och handskriften som utgörs av

transkriptionen. Då föreliggande undersökning är helt baserad på Sven-Bertil Janssons edition

och ingen egen läsning av handskriften företagits, förutsetts alltså korrektheten i den för

uppsatsen använda editionen. Resultaten av denna undersökning skall därmed ses i ljuset av

detta och giltigheten vilar därmed delvis på tredje parts insats, Pipping och Jansson.

Jansson har dessutom företagit en organisering av texten, för att göra den mer lättillgänglig,

innehållande en uppdelning av textmassan och ett antal språkliga systematiseringar. I detta

avviker Jansson från såväl handskriften, som Pippings utgåva, vilket naturligtvis skapar en

122

Jonsson, s. 55. 123

Jonsson, s. 252, (not 344). 124

Jonsson, s. 109. Det skall också tilläggas att den kröniketext ur D 4 som hänvisas till i citat är en numera till

största delen förlorad version, vilken Jonsson dock kunnat proveniensbestämma till omkring 1420-talet.

41

ytterligare dimension av distans mellan den här undersökningen och handskriften. De fel som

kan uppstå till följd av detta är relaterade till huruvida Jansson gjort felaktiga bedömningar av

texten och således i sin systematik förändrat dess innebörd. Här nedan följer en jämförelse

sida vid sida av de två tryckta editionerna av Erikskrönikan. De bygger båda två på

handskriften Codex Holmensis D2, men innehåller skillnader i avseende på normering av

stavning och kommatering. Det valda avsnittet är krönikans prolog. Till vänster redovisas

Pippings125

handskriftstrogna edition och till höger Janssons något omarbetade edition, vilken

utgör källmaterial för kommande studie. Skillnaderna mellan editionerna i avseende på

systematisering av stavning är tydligt markerade genom understrykning i båda kolumnerna.

GUD hawe heder äro ok looff GUD hawe heder, äro ok looff!

han er til alskons dygd vphooff Han er til alskons dygd uphoof,

all jorderikis frygd ok hymmerikis nade all jorderikis frygd ok himmerikis nade,

thz han er welduger ouer them bade thet han er welduger ower them bade

at giffwa ok läna hwem han thz an at giffwa ok läna hwem han thet an.

Som synes ovan är inte ingreppen i texten av betydelseförändrande eller stilförändrande art

och det gör att Janssons edition blir mer lättbegriplig utan att på något vis förvanska

originaltexten. Jansson har dessutom tydligt och öppet redovisat vilka ingrepp som är gjorda,

utövat en kritisk och medveten varsamhet i ingreppen, samt dessutom konsulterat andra

forskare.126

Detta sammantaget med att den här undersökningens forskningsansats inte är

filologisk eller ortografisk gör att Janssons edition kan accepteras som källa.

1.6.3 Källkritik: funktion och tendens

När det gäller Erikskrönikan betraktad som fenomen, utan hänsyn till dess olika versioner,

finns mycket att klargöra. För att genomlysa detta följer här efter en vidare källkritisk

genomgång av Erikskrönikan, med början i funktionsperspektivet.

Även om det är vanskligt att fastslå andra människors avsikter, i synnerhet om de varit döda i

över ett halvt årtusende, är det möjligt att urskilja ett antal möjliga funktioner som krönikan

sannolikt skrevs för att uppfylla. Till att börja med är krönikan ett politiskt dokument i form

av en propaganda skrift, vilken skulle stärka Magnus Erikssons plats på tronen och legitimera

hans maktutövning. Detta är troligtvis den mest tydliga och mest allmänt kända avsikten, eller

tendensen. Det är möjligt att utläsa detta som en medveten strävan hos författaren.127

I

125

Rolf Pipping, Erikskrönikan enligt Cod. Holm: D.2 jämte avvikande läsarter ur andra handskrifter (ur

Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, nr. 68), Uppsala ; Stockholm 1963 (1921). 126

Erikskrönikan. s. 20-23. 127

Se exempelvis Janssons artikel ”Erikskrönikan”, s. 16.

42

källhänseende får detta stora konsekvenser; det går helt enkelt inte att lita på krönikörens

framställning av det politiska läget och det är helt klart att personbeskrivningar såväl som

handlingar i krönikan är färgade av den politiska tendensen. Det tydligaste exemplet på detta

är framställningen av hertig Erik, kung Magnus far, som krönikans ädle hjälte och kung

Birger som dess svekfulle skurk. För den föreliggande undersökningen kommer dock inte

detta att utgöra ett hinder, eftersom det är de idealiserade framställningarna såväl som deras

absoluta motsatser som efterfrågas.

En annan viktig funktion som krönikan troligen haft, har varit att bidra till den europeisering

av Sverige, som pågick som ett medvetet företag bland landets elit. Detta handlar om dels om

att skapa inhemsk litteratur av samma slag som var definierande för, och vanligt

förekommande i, de kulturområden som utgjorde förebild för den svenska makteliten. Det

handlar också om att i krönikan påvisa, i det historiska återberättandet, att Sverige hade sina

egna riddare, var del av och införstådd med den höviska kulturen, samt kunde i landets nära

förflutna och samtid uppvisa de karaktäristika som kännetecknade ett modernt europeiskt rike

av feodalt snitt. Denna funktion avsåg i synnerhet en publik inom landets gränser, men kanske

även i viss mån en publik från utlandet. Avseende författarens medvetenhet i detta

sammanhang är det möjligt att göra direkta iakttagelser i krönikans text, där det i inledningen

går att läsa följande:

Verldena hawer han [Gud] skipat swa widha,

---

ok eth ther med som Swerighe heter.

Hwar som nor i werldena lether

tha far han finna hwar thet er.

Godha tiägna finder man ther,

ridderskap ok häladha godha,

the Didrik fan Berner vel bestodo.128

Det står helt klart att här ville författaren försöka sätta det perifera svenska riket på den

höviska kartan och se till att stärka den bilden av Sverige som ett modernt rike av kontinental

modell. Denna funktion är synnerligen intressant för den här uppsatsen, inte minst för att

denna ambition också mynnar ut i flertalet exempel på vad som betraktades som tillhörande

detta nya, det höviska. Författaren har alltså haft en ambition att uppvisa de höviska idealen

och dessutom låta dessa passa in på krönikans karaktärer genom att klä dem och deras ord och

128


43

handlingar i en hövisk ”skrud”. Författaren har således vinnlagt sig om att skapa just de

idealbilder av den svenska eliten som den här undersökningen ämnar undersöka och tolka.

Även Thomas Småberg kommenterar Erikskrönikans plats i den svenska medeltida

europeiseringsprocessen. Han pekar på att det finns en tydlig relation mellan de händelser

som återges, deras symboliska värde och de eftersträvansvärda ideal som skall förmedlas.

Småberg exemplifierar sitt resonemang med hjälp av torneringen som motiv. Vid en

genomgång av ett av de tillfällen då krönikan beskiver en tornering skriver Småberg att:

”Torneringen hölls också nära den byggda hallen, vilket gör även detta till en aktiv

konstruktion av plats med tydliga kopplingar till de höviska idealen. Genom att forma det

sociala rummet konstrueras ideal och identiteter som till viss del var nya för det svenska

samhället.”129

Detta antyder att Erikskrönikan skulle vara författad med en, åtminstone delvis

pedagogisk ambition, och ha klara legitimerande och konsoliderande avsikter. Utifrån

Småbergs resonemang skulle därmed Erikskrönikan ha utgjort en fostrande och förenande

faktor i det nyligen uppkomna svenska medeltidsfrälsets identitetsskapande. Huruvida

krönikan någonsin lästes på detta sätt är förstås omöjligt att påvisa, men det står helt klart att

den i texten bär en tydlig vision om den svenska eliten under 1200- och 1300-talen, en vision

som inbegriper de ridderliga kulturella uttrycken från kontinenten. Det är således tänkbart att

Erikskrönikan faktiskt var tänkt att forma och påverka det svenska frälset genom sina exempel

och sitt berättande.

Det har också hävdats att Erikskrönikan kan ha varit avsedd att fungera som ett slags

instruktion i höviskt beteende och form, något som skulle gå hand i hand med ambitionen att

bidra till Sveriges närmande mot de mer utvecklade medeltida rikena i Europa. Det bör dock

nämnas att denna påstådda funktion är omstridd och inte allmänt vedertagen. Ur källkritiskt

hänseende är det dock viktigt att veta att en förtrogenhet med riddarlyrikens stilistiska former

ger vid handen att vad som först kan betraktas som ett pedagogiskt eller instruerande anslag

också kan ha stilistiska orsaker. Detta bör dock inte utgöra ett bekymmer i kommande

undersökning eftersom det är det idealiserade som eftersöks, och då inte i första hand

betraktat som utslag av en didaktisk ambition.

129

Småberg, ”Riddaren och torneringen”, s. 5.

44

Erik Lönnroths bedömning av syftet med Erikskrönikan är att: ”Erikskrönikan uppger som sitt

huvudsakliga ändamål den rena förströelsen. Men detta hindrar ej, att den som nästan alla

krönikor har lärdomar att ge sina läsare. Den vill prägla ett bestämt livsideal och ett bestämt

fursteideal”130

. Detta innebär att Lönnroth i det stora hela ansluter sig till ett betraktelsesätt

avseende Erikskrönikans funktioner som uppfattar krönikan som försedd med en fostrande,

konstruerande ambition beträffande de ideal den innehåller. Denna bedömning delas i den här

uppsatsen.

Gisela Vilhelmsdotters slutsatser visar dock på en i viss mån annan tolkning av krönikans

funktion. Enligt Vilhelmsdotter har krönikan ett mycket specifikt syfte, vilket är direkt riktat

mot successionsdramat kring Magnus Eriksson: ”Det mål krönikören strävat mot var att

rättfärdiggöra kungavalet år 1319”131

. På många vis handlar detta om att efterforska vilken

tendens som löper genom Erikskrönikan och den vägen fastslå dess funktion. Vilhelmsdotters

argumentation är både väl underbyggd och övertygande, och det förefaller onekligen ha varit

en viktig funktion i Erikskrönikan att legitimera Magnus Erikssons tillträde till tronen.

Här bör också tilläggas att Vilhelmsdotter, till viss del i kontrast till Lönnroth, inte betraktar

det som särskilt troligt att Erikskrönikan varit tänkt att ha en pedagogisk funktion. Enligt

Vilhelmsdotter kan det ifrågasättas om krönikan alls skall läsas som ett didaktiskt verk:

Erikskrönikan saknar didaktiska och pedagogiska inslag av Konungastyrelsens typ. De forskare

som sett Erikskrönikan som en hyllningsdikt eller furstespegel, och daterat den till åren 1331-32,

måste i någon mening uppfattat ett av dess syften som didaktiskt, där den viktiga poängen var att

Sverige var ett valrike. Men krönikan kräver en styrd tolkning för att förstås på det sätt som

förespråkarna för den senare dateringen menar.132

Hon klargör också tydligt att det här perspektivet handlar om hur Erikskrönikan inte kan vara

en didaktisk skildring med sikte på den unge kungen. Så långt finns inte heller anledning att

ifrågasätta resonemanget, emellertid kan bilden göras mer komplicerad. Hos andra forskare är

det ju inte heller den unge kungen som är den huvudsakliga målgruppen, men de har ändå

kunnat se en möjlig didaktisk ambition. Många av de argument som Vilhelmsdotter använder

för att vederlägga Erikskrönikans didaktiska funktion kretsar kring krönikans olämplighet

som ett slags furstespegel för Magnus Eriksson, men tar inte hänsyn till perspektiv som att det

nyligen etablerade frälsets behov att reproducera sig som social och politisk grupp.

130

Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, s. 70. 131

Vilhelmsdotter, s. 85. 132

Vilhelmsdotter, s. 34.

45

Dock skall inte den implicita polemiken i avseende på Erikskrönikans eventuellt didaktiska

funktion övertolkas. Det är fullt möjligt att krönikan kan ha varit avsedd att ha mer än en

funktion, något som varken Lönnroth eller Vilhelmsdotter på något vis bestrider. Det handlar

snarare om vilken som kan betraktas som krönikans huvudsakliga funktion.

I det här sammanhanget är det förtjänstfullt att göra en jämförelse av Ingvar Anderssons och

Sven-Bertil Janssons olika perspektiv på diskussionen, för att få på så vis få ytterligare

dimensioner. Andersson, som är positivt inställd till en allmän didaktisk funktion, hävdar i sitt

verk om Erikskrönikans författare att ” Ibland har man nästan intrycket att hans [krönikörens]

dikt också var avsedd att i tillämpliga delar läsas som en handbok i korrekt uppträdande och

bildad fraseologi – ett syfte som naturligtvis inte var främmande för den hans föregångare,

som översatte Eufemiavisorna till svenska”133

. Därmed inte sagt att Andersson betraktar

Erikskrönikan som en kungaspegel för blivande furstar och han pekar inte heller på att den

innehåller några av de medvetna, pedagogiska ansatser som en sådan fostringsbok så tydligt

uppvisar, istället handlar det om undervisning genom exempel.

I sin avhandling Medeltidens rimkrönikor: studier i funktion, stoff och form intar Sven-Bertil

Jansson härvidlag en mycket kritisk ställning till vad han kallar krönikans didaktiska element:

”[v]idare måste man fråga sig om Erikskrönikan överhuvudtaget har några exempel på en

uttalad didaktisk inställning. Varken i prologen eller annorstädes ger den genom längre

resonemang uttryck för någon pedagogisk avsikt”134

. Detta betyder dock inte att Jansson

menar att krönikan inte kan ha använts i något slags exemplifierande eller hyllande syfte, men

att det inte går att fastslå som en av krönikörens huvudsakliga avsikter.

Jansson anför dessutom en ytterligare aspekt i sitt ifrågasättande av Erikskrönikans

pedagogiska funktion. Ett av hans starkaste skäl att ifrågasätta en dylik funktion ligger i vad

som skulle kunna beskrivas som ett slags mönsterskrivande, där mönstret är viktigare än den

verklighet mönstret appliceras på och där funktionen inte i första hand är pedagogisk. Jansson

skriver:

För den medeltida författaren vilar den sanna verkligheten objektivt i Gud och är oavhängig

subjektet. Föremål och människor är infogade som led i en given ordning. Man kan inte förstå

133

Andersson, s. 8 f. 134

Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 157.

46

denna genom att beskriva dess speciella yttringar i sinnevärlden; det träffar bara utsidan av

verkligheten. Den sanna verkligheten är inte det sinnliga, det speciella, det enskilda utan det

ideala, det typiska, det allmänna. För att detta allmänna ska kunna uttryckas erfordras en typisk

framställningsform. Det är alltså inte diktarens uppgift att beskriva någonting med hjälp av

alldeles speciella igenkänningstecken.

Därför möter man i litteraturen ideallandskap och inte realistiskt beskrivna landskap med

originell prägel. Därför alla idealiserade hjältar, därför också vissa hyperboliska uttryck… …

Därför kan författaren genom att jämföra ett enstaka förlopp med det idealtypiska slippa ifrån att

beskriva det speciella fallet; typen förutsätts bekant.135

Denna stilistiskfilosofiska invändning mot krönikans pedagogiska funktion kan förstås som

att de höviska exempel den moderna människan tolkar som förebilder i ett pedagogiskt

hänseende, snarare är stilistiska uttryck och för krönikörens samtid framstod som en del av de

förväntade ingredienserna i riddarlitteraturen. Enligt Jansson omfattade den medeltida

föreställningsvärlden nämligen den platoniska uppfattningen om idén som den högsta

verkligheten och sinnevärlden som dess skuggbild136

och det är också på detta han bygger sin

kritik av didaktisk ansats i krönikan. Det är dock möjligt att ifrågasätta utbredningen av detta

betraktelsesätt om idévärlden och sinnevärlden, i synnerhet i fråga om dess applicerbarhet på

det dagliga livet under medeltiden. Det är relevant att fråga sig huruvida ett sådant synsätt

någonsin på allvar existerade utanför litteraturen och de teologiska sammanhangen, om det

verkligen genomsyrade all litteratur samt i vilken utsträckning det hade någon reell tyngd i

ridderskapets politiska gärning.

Det är tydligt att båda uppfattningarna har sina förkämpar, såväl som sina kritiker. Bland dem

som ifrågasätter den didaktiska funktionen har det betonats att det råder avsaknad på en

manifest ambition att undervisa, och då i synnerhet med avseende på den unge kung Magnus

Eriksson. Det andra betraktelsesättet betonar istället Erikskrönikans generella instruerande i

god sed och höviskt sätt genom sina exempel, och då med eliten inom det världsliga frälset

som tänkt adressat. Det går alltså inte, på grund av de något olika ingångsvärdena, att betrakta

ställningstagandena som helt ömsesidigt uteslutande varandra. Det förefaller snarare röra sig

om preferens i frågan om huruvida det ska ses som fruktbart och relevant att tala om en

didaktisk funktion i Erikskrönikan. I den här undersökningen betraktas det dock som att

Erikskrönikan har en tydlig fostrande funktion och att denna motiveras av framförallt

frälsegruppens behov av att designera och reproducera sig själva som social, priviligerad

135

Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 158 f. 136

Se även Nordberg, sidan 373 för ytterligare exempel.

47

grupp i den relativt nya svenska samhällsordningen under 1300-talets första hälft. Krönikan

kan därmed betraktas som synnerligen lämplig för en undersökning av kommande karaktär,

där det är frälsets idealiserade självbild som eftersöks.

Huruvida Erikskrönikan skall betraktas som ett försök att legitimera en ny samhällsordning,

åtminstone i frälsets ögon, är också tämligen omstritt. Bland dem som hävdar att krönikan inte

är ett sådant verk märks namnkunniga personer såsom Ingvar Andersson. Argumenten här

kretsar kring krönikans brist på normativa uttalanden eller uppenbar indoktrinering. Det bör

dock nämnas att det är fullt möjligt, trots denna frånvaro, att betrakta Erikskrönikan som ett

uttryck för en strävan att förankra och cementera ett feodalt präglat system av svenskt snitt.

Inte minst blir detta möjligt om man betänker att krönikan i nära nog hälften av texten

beskriver, hur än tendensiöst, en tid då nämnda system redan börjat vinna insteg och etableras.

Krönikan kan då genom att hylla och glorifiera de befintliga traditioner och företeelser som är

sammankopplade med det nya samhället i Sverige också verka legitimerande för desamma.

Detta glorifierande är också något som onekligen sker i Erikskrönikan, men frågan är förstås i

vilken utsträckning detta handlar om tillhörande stilistik. Det är inte heller otänkbart att

stilistiken och legitimerandet går hand i hand och att det inte behöver finnas en motsättning,

inte ens ifråga om krönikörens intentioner.

En ytterligare funktion som Erikskrönikan var avsedd att ha och som dessutom står att finna

skriven i slutet på krönikans prolog är följande:

”Hwo thet hawer ey förra hört sakt,

nu ma han thet höra, hawer han tess akt,

fore lust at höra fagher ordh

ok skämptan oss, til wi gaa til bordh.137

Författaren skrev helt enkelt med en förklaring på vad publiken kan förvänta sig av verket,

förutom en historisk redogörelse över det senaste hundratalet år, och det var underhållning.

Detta kan vid en första anblick tyckas som en lättviktig och irrelevant del av den källkritiska

genomlysningen, men i själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Denna information, att

författaren medvetet haft som mål att göra sin krönika underhållande såväl som beskrivande,

utgör en viktig komponent i förståelsen av hur texten skall tolkas. Det innebär visserligen inte

en diskvalificering av den historiska information i Erikskrönikan, men eventuellt en

ytterligare konsideration för vilken information som inkluderades och vilken information som

137


48

förkastades. Därtill bör läggas den möjlighet att, förutom den politiska tendens som påverkat

författarens framställning, även denna ambition kan ha påverkat hur författaren handskats

med det stoffet i krönikan.

1.6.4 Källkritik: mottagare och sändare

I avseende på frågan om för vem som Erikskrönikan är skriven gör Erik Lönnroth ett konkret

och relevant inlägg:

Den allmänna miljö ur vilken Erikskrönikan framgått, är tämligen lätt att fastställa. Krönikan är

skriven under Magnus Erikssons förmyndarregering, har hämtat sin muntliga tradition från

kretsen kring hertig Erik Magnusson och har speciell anknytning till Mats Kettilmundsson. Den

läsekrets, till vilken den vänder sig, är tänkt som ett höviskt sällskap av dem som har lust att

höra fagra ord och skämt ”tills vi gå till bords”. Krönikan har en diskret men tydlig adress till

den unge konungen själv, vars förfäder den skildrar och hos vilken den vill hålla i erinran, att

han har ”Gud och uppländske män” att tacka för sin tron.138

Det är uppenbart att Lönnroth tänker sig medlemmar av frälset som målgrupp för verket,

”höviskt sällskap”, och att han dessutom uppfattar en påtaglig tendens för denna grupp. Enligt

Lönnroth reflekterar Erikskrönikan ett synsätt där kungen skall förstå sitt beroende av frälset,

och i synnerhet den specifika grupp han refererar till, med krönikans egen språkdräkt, som

”uppländska män”. Utifrån detta går det att sluta sig till att Lönnroth stämmer in med dem

som hävdar att Erikskrönikan är en skrift avsedd för det medeltida, svenska samhällets

toppskikt och att den bär en tydlig tendens för detta frälse. Vad som dock är möjligt att

invända emot, är Lönnroths särskilda betoning av Mats Kettilmundsson. Enligt andra

forskare, i synnerhet Bengt Jonsson, är detta att lägga för mycket tyngdpunkt på

Kettilmundsson och innebär att andra intressenter missas, däribland Erikskrönikans, enligt

Jonsson, främsta tillskyndare och kanske beställare av verket. Detta skall dock redovisas mer

utförligt nedan, i resonemanget rörande frågan om på vems initiativ Erikskrönikan skrevs. I

det här sammanhanget räcker det med att konstatera att Lönnroths bild av den tänkta

mottagargruppen för krönikan är det världsliga frälset.

Detta synsätt får ytterligare stöd av Gisela Vilhelmsdotter. Hon uttrycker det mycket tydligt

och förser dessutom med klara indikationer från kröniketexten på vem som är den tilltänkta

mottagaren av verket: ”Det råder ingen tvekan om att den adresserade publiken är samhällets

toppskikt. I prologen apostroferar författaren sitt auditorium och vänder sig till ett

138

Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, s. 70.

49

aristokratiskt sällskap med löften om historiska berättelser och underhållning.”139

På frågan

om för vem Erikskrönikan skrevs är alltså svaret: den elit inom frälset som den hyllar och

upphöjer. Betydelsen av detta för den källkritiska diskussionen består i att krönikören har

anpassat sin framställning för att passa och tilltala denna grupp, och det påverkade säkerligen

allt ifrån ämnesval och karaktärsbeskrivningar till händelsebeskrivningar och tematik.

I avseende på Erikskrönikans författande har det genom åren förekommit många förslag på

inspiratörer, författare och uppdragsgivare. Fram till relativt nyligen var dessa frågor

förhållandevis öppna, men i och med Bengt Jonssons postumt publicerade inlägg i debatten

förefaller bitarna ha fallit mer slutgiltigt på plats. Detta innebär på inget vis att debatten skall

ses som helt avslutad, men väl att utrymmet för spekulation minskat väsentligt. Här nedan

kommer nu två viktiga frågor rörande Erikskrönikans ursprung att behandlas. Den första är

frågan om på vems initiativ krönikan skrevs, vem som var den sannolika uppdragsgivaren.

Den andra frågan är helt enkelt vem var författaren som skrev Erikskrönikan?

När det gäller den första frågan har det tidigare ofta framhållits som troligt att Mats

Kettilmundsson skulle ha varit Erikskrönikans initiativtagare, vilket exempelvis Lönnroth

antyder i sitt resonemang ovan. Detta har dock aldrig betraktats som en obestridd sanning och

Bengt Jonsson vederlägger denna tanke i sin undersökning:

Tanken på Matts som EK:s inspiratör bygger eljest så gott som uteslutande på förhållandet att

krönikören låter honom uppträda i några glans- och hjälteroller, men steget härifrån till att i

honom se verkets planläggare och uppdragsgivare är långt. Dessutom lider denna tanke av flera

uppenbara svagheter som inte låter sig så lätt bortförklaras, framför allt den ofta poängterade

som består i att EK så positivt skildrar Matts Kettilmundssons motståndare och politiske rival

Knut Jonsson.140

Enligt Jonsson står istället de troliga krafterna bakom krönikans tillblivelse att finna i hertig

Eriks änka Ingeborg och lagman Birger Persson. Den till namnet mindre bekante Birger är

enligt Jonsson den perfekta kandidaten till uppdragsgivare. Jonsson hävdar att hans relation

till hertigarna var en av trohet och han stod på deras sida genom hela konflikten i striden med

kungen. I en massiv trettonpunktersredovisning söker Jonsson styrka sitt val av

uppdragsgivare, men det är dock värt att nämna att dessa tretton punkter utgörs av indicier.

Jonsson poängterar detta själv: ”… ty mer än indicier, låt vara starka, kan de inte vara – som

talar för att Birger Persson haft med EK:s uppläggning (och delar av dess innehåll och

139

Vilhelmsdotter, s. 42. 140

Jonsson, s. 21.

50

utformning) att skaffa…”141

Jonsson menar vidare att Birger Persson sannolikt agerade i

samförstånd med hertig Eriks änka Ingeborg: ”Planens utförande bör hur som helst ha

administrerats av någon annan (enligt min mening således Birger Persson), men möjligen eller

rent av troligen är det med Ingeborgs goda minne som författaren utsågs”142

.

På frågan om vem vår författare var, har det länge varit svårt att ge något välgrundat, entydigt

svar. Exempelvis Andersson säger, med en lätt anstrykning av sentimentalitet, om krönikören

att ”Erikskrönikans författare lär alltid förbli namnlös, men han har rätt att i sin anonymitet

vara odödlig”143

. Detta behöver dock alltså inte vara sant längre. I och med det monumentala

verket Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering har författaren, Bengt Jonsson,

gjort ett synnerligen övertygande inlägg i debatten om vem krönikans författare var. Faktum

är att Jonssons argumentation och gedigna undersökning är av sådan dignitet att slutsatsen

endast svårligen, och synnerligen inte inom ramen för denna uppsats eller författares

kunskapsomfång, går att bekräfta eller vederlägga. I det följande kommer dock en generell

bild av krönikören att uppmålas innan Jonssons mer specifika förslag presenteras. Syftet med

det är att beskriva författaren utifrån egenskaper och förutsättningar, snarare än genom ett

namn. Ur ett källkritiskt perspektiv är det förtjänstfullt att bibehålla perspektivet på

författarens karaktäristika och omständigheter, istället för på hans personnamn.

De generella informationer som kan fastslås bygger på vad som går att utläsa ur krönikan,

eller vad hans skrivande avslöjar om honom. Exempelvis står det klart att han hade god

kännedom om den litterära genre inom vilken hans verk hör hemma och var han generellt stod

rent politiskt144

. Utöver detta går det att fastslå något om hans sociala ställning utifrån det

faktum att han kunde skriva, hade god litterär bildning och var intimt bekant med

frälsearistokratins sedvänjor, föreställningar och värderingar – han tillhörde därmed

exempelvis inte den jordbruksarbetande delen av befolkningen. Många forskare har valt att se

honom som hemmahörande i det lägre frälseskiktet, och med politisk hemvist i de

aristokratiska kretsar som stått hertigarna Erik och Valdemar nära.145

Sammantaget innebär

detta att den person vi söker med stor sannolikhet alltså var hemmahörande i frälseskiktet,

hade en hög bildningsnivå, var begåvad, övad och erfaren i skrivande samt tillhörde eller stod

141

Jonsson, s. 22. 142

Jonsson, s. 22. 143

Andersson, s. 168 f. 144

Här bör emellertid medges att detta är en förenklad bild av ett mycket komplext och minerat område. 145

För mer information, se exempelvis Andersson.

51

nära hertig Eriks parti. Rent källkritiskt innebär detta att krönikörens värde som

uppgiftslämnare både ökar och minskar. Som en person skolad i konsten att skriva, bör

krönikören ha haft kännedom och kunskap om vilka informationskällor och

informationskanaler som fanns att tillgå för införskaffandet av nödvändiga upplysningar.

Emellertid innebär också dylika kunskaper att krönikören i hög grad hade förmågan och

kunskapen att på ett raffinerat och icke uppenbart sätt vinkla sin text i den riktning han så

önskade.

För att återvända till Bengt Jonsson, skall här nu redovisas den generella beskrivning av

krönikans författare som lämnas i hans undersökning: ”[o]m vi nu försöker utröna vem EK:s

författare varit, bör vi således, i enlighet med den föregående framställningen, leta efter en

västgötsk klerk, förmodligen av frälsesläkt, en man som tillhört hertigarnas parti i striden med

kung Birger”146

. Det som framgår tydligast är att Jonsson har en långt högre precision än vad

som presenteras ovan, exempelvis förmår han ange krönikörens geografiska ursprung och

troliga yrkeskategori. Denna precisa beskrivning måste betraktas mot den gedigna bakgrund

av tidigare forskning och egna undersökningar som Jonsson redovisar och behandlar i

föregående kapitel i sitt verk. Han fastslår bland annat att: ”krönikören befinner sig på en

ganska hög lärdoms- och bildningsnivå; antalet tänkbara kandidater i stormannaätterna

reduceras därmed kraftigt”147

. Jonsson visar genom hela sin argumentation värdet av sådana

karaktäristika som just bildning och förtrogenhet med tidens litteratur, och hur dessa bidrar till

att snäva in sökfältet, i synnerhet i avseende på krönikörens potentiella yrkeskategori.

Jonsson preciserar i sin undersökning det mest troliga yrket till klerk, av någon sort. Enligt

Jonsson var det så att ”[e]n klerk hade kyrklig utbildning, den enda som stod till buds.

Vanligen gick han sedan i kyrkans tjänst, men valde eller fick han en mer världslig syssla

lönades han, icke desto mindre, gärna med en andlig sinekur”148

. På frågan om varför denna

grupp är ett rimligare antagande än ridderskapet, anför Jonsson att det var klerkerna som ”till

skillnad från ridderskapet – främst behärskade skrivkonsten”149

. Utöver detta pekar också

Jonsson på att sådana omständigheter som att krönikören uppvisar exempelvis klerikalt

kunnande och religiös infärgning, trots att det rör sig om en hövisk krönika.150

Naturligtvis

146

Jonsson, s. 57. 147

Jonsson, s. 50. 148

Jonsson, s. 46. 149

Jonsson, s. 46. 150

Jonsson, s. 40.

52

bör det påpekas att Erikkrönikan alls inte är att betrakta som ett religiöst verk och därmed inte

heller kan förväntas innehålla alltför djuplodande religiösa resonemang; enligt egen utsago är

den ju avsedd för den som vill ”höra fagher ordh ok skämptan”151

och är dessutom ett

beställningsverk av och för det högre världsliga frälset.

I sin fortsatta argumentation hävdar Jonsson vidare att krönikören har varit sekreterare i hertig

Eriks tjänst, ett yrke som passar väl in på en klerk med världslig anställning. Detta stöder han

också genom själva kröniketextens innehåll, när han hävdar att ”EK:s framställning i några

fall förutsätter tillgång till skrivelser i det hertigliga kansliet. Den naturliga slutsatsen blir att

EK författats av hertig Eriks sekreterare”152

. Jonsson fortsätter att ringa in den person som han

anser var Erikskrönikans författare genom att ytterligare precisera hans karaktäristika; nu

genom att ta avstamp i krönikörens position som hertigens sekreterare:

En sådan man var givetvis det bästa valet, förutsatt att han ägde den erforderliga litterära

talangen; uppdragsgivaren visste var denne hade sina sympatier. Han hade sett åtskilliga av de

relevanta diplomen och som latinkunnig förmådde han utnyttja de för all del tämligen torftiga

upplysningarna om äldre tider i annalerna. Han var säkerligen mycket bekant med de dikter –

Eufemiavisorna – som tillägnats hertig Erik. Tillhörde han dessutom det högre frälset kunde man

förvänta sig att han väl visste utforma sin framställning i full samstämmighet med

uppdragsgivarens och den presumtiva publikens smak. En politiskt tillrättalagd krönika kunde

också ges rollen att bekräfta och stärka ridderskapets bild av sig själv som bärare av höviska

ideal och höviskt skick.153

Naturligtvis är det så att Jonsson här har en specifik, historisk person i åtanke när han skriver

detta, därav den höga graden av precision. Den person som Jonsson identifierar som

Erikskrönikans författare hette: ”T y r g i l s och var först hertig Erik Magnussons, sedan

hertiginnan Ingeborg Håkonsdotters sekretertare, kanik i Skara, oäkta son till en präst och den

högättade Kristina Gustavsdotter”154

Det fulla namnet var Tyrgils Kristinesson, vilket visar att

han var en oäkta son som föddes utanför äktenskapet, och som alltså fick sitt efternamn från

mödernet. Jonsson visar på ett föredömligt sätt hur Tyrgils passar väl in i fråga om allt från

sociala kontakter, kunskaps- och informationstillgång, personlig lämplighet och

manuskriptens vidare tradering. Som exempel kan nämnas att Tyrgils var ”…befryndad med

Upplandslagmannen Birger Persson till Finsta, som nog jämte hertiginnan Ingeborg var

krönikans främste tillskyndare; för hertiginnan översatte Tyrgils för övrigt smärre stycken ur

151


Jonsson, s. 57. 153

Jonsson, s. 58. 154

Jonsson, s. 9.

53

den norska kungaspegeln Konungs skuggjá till latin”155

. Det finns inga skäl att i denna

uppsats gå i polemik mot Jonssons slutsatser, istället får det glädjande betraktas som att

Erikskrönikans författare äntligen blivit funnen.156

Hädanefter betraktas Tyrgils Kristinesson

som Erikskrönikans författare i denna uppsats.

1.6.5 Källkritik: beroende och tidsaspekt

Det står vidare klart att Tyrgils i de flesta fall inte själv varit förstahandsvittne till de

händelser han skriver om, i synnerhet inte de äldre delarna. Det är alltså regelmässigt

nödvändigt att ifrågasätta om krönikören själv bevittnat det han beskriver. Eftersom

författaren sällan är förste uppgiftslämnare måste därmed krönikans beskrivningar betraktas

som ofta varande andrahandsinformation, något som onekligen är ett bekymmer ur källkritiskt

hänseende. Det innebär att källvärdet, speciellt för många av de enskilda händelserna, måste

betraktas som lågt eller mycket lågt.

Det finns emellertid förmildrande omständigheter och de består i att Tyrgils tycks ha haft

tillgång till såväl levande traditioner157

som faktiska nedtecknade källor. I detta sammanhang

är det också fruktbart att hänvisa till Jonsson, som, under premissen att han verkligen har rätt i

sin identifiering av krönikeförfattaren, kan peka på vilka muntliga informationslämnare och

traditioner som krönikören sannolikt haft tillgång till. Bland andra, återfinns här lagman

Birger Persson, som, enligt Jonsson, var väl förtrogen med exempelvis Folkungaupproren och

som till och med kan vara direkt orsak till hur de porträtteras. Därutöver pekar också Jonsson

på en stor del av de skriftliga källor Skarakaniken Tyrgils bör ha haft till sitt förfogande.158

Det går dessutom än idag att, som visats tidigare, styrka mycket av det krönikan avhandlar

genom annat bevarat källmaterial.159

Emellertid måste slutsatsen ändå bli att i avseende på

Erikskrönikans berättelser, särskilt från tiden före 1300-talet, så är källvärdet lågt och i

synnerhet om det rör faktauppgifter.

Som redan berörts ovan är tidsaspekten inte heller till Erikskrönikans fördel i det källkritiska

sammanhanget. Detta understryks av Kumlien, som skriver:

155

Jonsson, s. 9. 156

För den som vill fördjupa sig i Jonssons argumentation rekommenderas varmt en läsning av hans verk

Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering (Uppsala 2010) utgivet av Svenska fornskriftsällskapet. 157


Jonsson, s. 29-88. 159

Kumlien, s. 118 f.

54

Erikskrönikan uppvisar i sina olika avsnitt en högst olika ”täthetsgrad” i fråga om vad som

meddelas. Berättelsen är ibland tunn och ger glesa notiser, ibland komprimerad, kan ha karaktär

av saga eller av protokoll. I krönikans första avsnitt skärskådas händelserna mera på håll, där

omväxlar knappa, korthuggna notiser med brett framförda, anekdotmässiga eller folkviseaktiga

inslag. … Från omkring 1275, tiden för Magnus Ladulås’ trontillträde, blir berättelsen

utförligare och ger ej sällan intryck av levande personlig erinring, tycks ibland bygga på samtal

med personer, som varit med om de skildrade händelserna … Men ännu utförligare blir

skildringen från tiden omkring 1300.160

Det förhållandet att krönikan omfattar tidsperioder som ligger långt före nedtecknandet skapar

alltså en distans mellan texten och händelsen, som utgör en reell orsak att ifrågasätta

källvärdet för de ”äldre partierna”. Naturligtvis är det också så att de händelser som ligger

närmast nedtecknandet i tid har ett högre värde i detta hänseende. För kommande

undersökning är dock inte detta problem, eftersom den eftersökta informationen inte i sak

avser krönikans beskrivningar av äldre förhållanden utan istället information om författarens

samtid. Som påpekats tidigare är det inte heller sakfakta och eller händelser som ska beläggas

i kommande undersökning utan ideologiskt gods.

Den för förestående undersökning avgörande slutsatsen om källmaterialets beskaffenhet är att

det, trots uppenbara och graverande brister i många avseenden, ändå lämpar sig väl för en

undersökning rörande sådana områden som värderingar, åsikter och ideologiska uttryck. Dock

bör alltid en medvetenhet finnas om att en undersökning baserad på Erikskrönikan som enda

källmaterial inte kan betraktas som absolut giltig eller helt representativ ens inom

målgruppen. Det vore helt enkelt ett grundlöst och kontravetenskapligt förhållningssätt att

göra krönikan till ”talesperson” för alla enskilda individer inom det världsliga frälset på 1300-

talet. Däremot är det möjligt att betrakta krönikan, i fråga om de ovan angivna områdena, som

återspeglande generella tendenser inom det världsliga frälset, i synnerhet i avseende på deras

idealiserade självbild. Lönnroth uttrycker det som att:

Erikskrönikans värld har bevarats som en tidlös, stilistisk konvention i den senare medeltidens

krönikelitteratur. Den har aldrig speglat människor och händelser, sådana de verkligen tedde sig

i inbördeskrigens blodiga och primitiva enformighet. Men den har en gång genom sitt

idéinnehåll stått den aktuella verkligheten nära – under det begränsade skede, då det ridderliga

trohetsförhållandet var ett av den svenska statens politiska fundament.161

160

Kumlien, s. 115. 161


55

1.7 Historisk bakgrund och kontext

Den historiska kontexten för den här undersökningen rör tre huvudområden, vilka kommer att

utvecklas nedan. Först skall den bakgrund som det större skeendet innebar skisseras och det är

då den medeltida svenska europeiseringsprocessen, som ledde till frälsets uppkomst, som

avses. Det andra området hänför sig till relationen mellan det världsliga frälset, dess uppkomst

och de rådande maktstrukturerna och maktordningen i det svenska samhället under 1300-talet.

Värdet av detta perspektiv för undersökning kan svårligen överskattas; det skapar grund att stå

på, relevans och kontext. Det handlar helt enkelt om att den svenska medeltida aristokratins

idévärld, så som den framställs i Erikskrönikan, kan sättas i sitt funktionella sammanhang och

betraktas den i ljuset av 1300-talets rådande maktstrukturer och det världsliga frälsets

uppkomst. Förutom dessa perspektiv är det passande att också i korthet nämna något om den

medeltida litteraturproduktion av vilken Erikskrönikan var en del.

1.7.1 Europeiseringsprocessen och Sverige

En fundamentalt viktig bakgrund till den kommande undersökningens resultat utgörs av vad

som kommit att kallas ’europeisering’ i forskningen. Enligt Thomas Lindkvist, som bidragit

med ett svenskt perspektiv i detta hänseende, är begreppet på en internationell nivå

betecknande för ”en process som ledde fram till en gemensam kultur”162

. Det finns vissa

brister med en dylik definition, vilket också Lindkvist pekar på. Exempelvis är Europa som

geografiskt begrepp något diffust och oklart, i synnerhet kopplat till tanken om en gemensam

kultur. Europeiseringen under medeltiden avser, enligt Lindkvist, som regel de förändringar

som ägde rum från ungefärligen mitten av 900-talet fram till 1200-talet i de kulturområden

som ofta brukar förknippas med den ridderliga och kristna feodalkulturen, till exempel dagens

England, Tyskland och Frankrike. Förändringarna rörde de ”kulturella, sociala, ekonomiska

och politiska strukturerna”163

och brukar inte sällan förknippas med de samhällsgrupper som

kan betraktas som de främsta företrädarna, ridderskapet och klerkerna.164

Här till bör läggas att perspektiven som Lindkvist redovisar i hänseende på hur

europeiseringsprocessen, i Europa generellt, skall uppfattas, divergerar något. Enligt

Lindkvist finns företrädare som betonar en syn som gör gällande att att europeiseringen i

första hand bör betraktas utifrån inomeuropeisk homogenisering, skapandet av en gemensam

162

Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 126. 163

Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s.. 126 164

För en utförligare diskussion om begreppet europeisering, se Lindkvists artikel i sin helhet.

56

europeisk kultur och legitimerandet av densamma.165

Andra betraktar hellre

europeiseringsprocessen utifrån ett komparativt perspektiv och försöker förstå orsakerna

bakom vad som skulle kunna kallas för en ”västeuropeisk Sonderweg”166

från medeltiden och

frammåt. Oavsett dessa perspektiv kan ändå fastslås en förståelse av europeiseringen som en

process vilken fungerade både konsoliderande och samtidigt exkluderande. Kulturen och, inte

minst, den kyrkliga maktsfären som växte fram blev ett slags vattendelare där man antingen

tillhörde eller inte tillhörde den gemenskap som omfamnade den katolska kyrkan och

ridderskapets plats i maktordningen.

Enligt Lindkvist kännetecknades perioden av ”det gradvisa upphörandet av en

plundringsekonomi och övergången till en agrar, feodal ekonomi; ett system som byggde på

ett systematiskt tillägnande av det agrara överskottet”167

. Detta ledde till att bondeskiktet på

många håll permanentades i ekonomiska och personella beroendeförhållanden till den

framväxande aristokratin och dessutom blev föremål för denna grupps utövande av

rättskipning.

Andra fundamentala förändringar som ägde rum var exempelvis ökad reglering och

författande av lagar, administrationens utveckling, uppkomsten av stående skatter,

krigsapparatens förnyelse och, framför allt, etablerandet av det världsliga och det andliga

frälset.168

När Lindkvist kommenterar den utveckling som ägde rum på en paneuropeisk nivå

säger han att: ”[d]en europeiska revolutionen var konstruktionen av klerkernas och riddarnas

Europa” 169

. Detta ringar väldigt väl in skeendet och ger också perspektiv på det som skedde i

Sverige, inte minst ifråga om det som endast kan betraktas som en medveten strävan att i

Sverige skapa ett helt nytt samhälle.

Lindkvist visar i sin skrift hur det han kallar ’klerkernas och riddarnas Europa’ vann insteg i

Sverige och vilka uttryck denna utveckling tog sig. När det gäller exempelvis kristnandet och

den katolska kyrkans plats i det medeltida svenska samhället menar han att: ”kristendomen

genomfördes och den kyrkliga organisationen och hierarkin byggdes upp på den inhemska

elitens villkor. Genom den nya religionen kunde makt och samhällsordning legitimeras på ett

165




Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 125-154. 169 Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 133.

57

nytt och effektivare sätt”.170

I detta sammanhang blir alltså religionen och kyrkan avsiktligt en

del av den medeltida idévärlden för att den skapar förutsättningar för maktutövning.

Säkerligen kan till detta läggas rent religiösa skäl, men det förtjänar att nämnas att man, till

skillnad från i vårt moderna och sekulariserade samhälle, inte nödvändigtvis betraktade det

som problematiskt att medvetet koppla samman religion och politik på detta sätt under

medeltiden. Själens frälsning och understödjandet och etablerandet av den världsliga makten

kunde mycket väl gå hand i hand.

En annan relevant aspekt av den medeltida europeiseringsprocessen rör kopplingarna mellan,

inte bara religion och samhällsordning, utan också kultur och samhällsordning:

Under denna period skedde konsolideringen av en hovkultur med förhållandevis likartade

uttryck inom Europa. Detta var en del av befästandet och legitimeringen av en särskild politisk

ordning. Nya litterära former skapades: riddarsagorna liksom inte minst uppblomstringen av en

historieskrivning hör hit.171

Lindkvist betraktar här helt den ridderliga, höviska kulturen som ett utslag av makten, eller

kanske till och med ett uttryck för makten. I avseende på Europas och i synnerhet Sveriges

medeltida tankevärld blir detta förhållande mellan makt och kulturella uttryck särskilt

intressant. Det förefaller därmed som om den höviska kulturen, vilken i Lindkvists

resonemang alltså tjänade till att befästa och legitimera den nya feodalt inspirerade

samhällsordningen, bör ha tagit sig särskilda uttryck i linje med detta syfte. Det bör, med

andra ord, vara möjligt att i de idealbilder som framträder i Erikskrönikans framställning se en

klart främjande tendens vad gäller det feodalt präglade ’ klerkernas och riddarnas’ Sverige.

I sin bok Statsmakt och Statsfinans i det Medeltida Sverige172

, berör författaren, Erik

Lönnroth, i stor omfattning de förändringar som av Lindkvist betraktas som kärnan i

europeiseringsprocessen. Detta gäller inte minst uppkomsten av stående skatter, vilket är ett

av Lönnroths huvudteman i boken. Han pekar bland annat på att den äldre medeltidens

styrande baserat sin regeringsmakt i finansiellt hänseende på ett gammalt system av

kronogods, vilkas inkomst upptagits endast genom att man rest runt och rent fysiskt besökt

dem.173

I och med de förändringar som Lönnroth förlägger till 1200-talet skedde dock en

170



Lönnroth, Statsmakt. 173

Lönnroth, Statsmakt, s. 53 f.

58

drastisk utveckling av de styrandes möjligheter att organisera och effektivisera den

ekonomiska basen för sitt politiska agerande.174

Bland de observationer som Lönnroth gör framstår några som särskilt relevanta för denna

uppsats, och i synnerhet pågående tecknande av Sveriges europeisering. Han pekar bland

annat på varifrån de starkaste influenserna för den svenska europeiseringen kom och att

förändringarna samverkade:

Ett stadsväsen av kontinental typ uppstod under stark tysk påverkan, och Sveriges internationella

handelsförbindelser intensifierades. … Samhällsklasserna särpräglades under intryck av

kulturformer, lånade från kontinentens ståndssamhälle. Med slaget vid hova 1275 och det

världsliga frälsets införande var den beridna stormannaklassens ledarställning befästad i Sverige.

Den ojämförliga militära övermakten låg nu hos frälset.175

Detta tyder inte bara på att det tyskspråkiga kulturområdet utgjort den huvudsakliga

förebilden i Sveriges medeltida moderniseringsprocess, utan också på uppkomsten av en

militärt stark aristokrati. Nya stridsformer och uppkomsten av en beriden krigararistokrati,

menar Lönnroth vidare, måste ha fått konsekvenser för övriga delar av samhället:

”[f]örändringar i krigföringen och de militära organisationsformerna måste därför sätta djupa

spår inom statslivet.”176

I ljuset av det ovannämnda framstår det som nästintill självklart att den gamla formen av

ekonomisk bas för kunglig maktutövning med kronogods, inte längre räckte till för att göra

kungen militärt och politiskt gällande i riket. Enligt Lönnroth var alltså detta nya sätt bedriva

krig och utöva politisk makt till stor del orsak till att det uppstod ett behov av en ny och bättre

fungerande ekonomisk modell.177

Det var i detta sammanhang som de stående skatterna

uppkom och etablerades och Lönnroth summerar:

[d]e nya, stående skatternas införande som avlösning av undersåtarnas personliga prestationer

var en omedelbar och naturlig konsekvens av de nya militärpolitiska förhållandena i landet. …

Från de nya skatterna, framförallt ledningsavlösningen, måste emellertid en kategori av

Sveriges folk fritagas: de, som alltjämmt personligen gjorde krigstjänst åt konungen. Det

världsliga frälsets införande blir på detta sätt en ganska självklar rättslig konsekvens av

skattesystemet.178

174

Lönnroth, Statsmakt, s. 57-136. 175

Lönnroth, Statsmakt, s. 55. 176


Lönnroth, Statsmakt, s. 60, även resten av avsnittet s. 57-136. 178

Lönnroth, Statsmakt, s. 135.

59

Som framgår, menar Lönnroth att den nya krigföringen ställde sådana ekonomiska krav att en

ny modell för finansiering blev nödvändig och att ett nytt, priveligierat samhällsskikt kunde

uppstå. Därmed stärks tanken om att den nya, europeiska samhällsformens och kulturens

införande i Sverige som något som låg i det vardande frälsets eget intresse, vilket också gör

dem till sannolika pådrivare i förändringarnas genomförande.

I avseende på Erikskrönikan, såvida en av dess tänkta funktioner i samtiden verkligen var att

propagera för det nya samhället, så innebär det ovan anförda att den därmed kan ges en plats

som ett direkt inlägg i och utslag av Sveriges europeisering. En konsekvens av detta blir

naturligtvis att ideologin krönikan bär på måste betraktas som synnerligen relevant för att

förstå det tankegods som formade det feodalt präglade Sverige. Thomas Småberg

kommenterar detta förhållande i sin uppsats om föreställningar om vänskap i Erikskrönikan

och Karlskrönikan. Han menar att det i Erikskrönikan finns: ”försök att konstruera och

introducera de europeiska höviska idealen och samtidigt koppla ihop dem med begrepp som

vänskap och heder.”179

Därutöver menar Småberg att riddarkrönikorna bidrog till Sveriges

försök att efterlikna de kontinentala förebilderna genom att koppla de höviska idealen till

vasallens skyldighet att bistå sin herre med ’råd och dåd’. Han hävdar att just företeelsen att

bistå sin herre med militär hjälp och att rådge honom ”omtalas på kontinenten som det

viktigaste en vasall kunde ge sin herre”180

. Därmed propagerar krönikorna också för ett

feodalt vasallväsende av kontinentalt snitt även i Sverige.

I samband med sin redogörelse för framväxten av den svenska statsmakten och dess

finansiella förutsättningar under medeltiden gör Lönnroth ett antal betydelsefulla iakttagelser

om det världsliga frälsets uppkomst och etablerande i Sverige. Han hävdar att: ”[l]ikväl har

vid riddarväsendets överföring till nordiskt område den feodala rätten ej följt i dess spår.

Termer och former har lånats från kontinenten, men det nya ståndets rättställning är byggd på

nordisk grund.”181

Detta visar på det förhållandet att Sverige och Norden inte blev feodalt

präglade på samma sätt som föregångsländerna på kontinenten, med arvsförläningar, ett svagt,

förtryckt bondestånd och livegenskap.182

Det betyder dock inte på något vis att det nya,

europeiserade Sverige var ett för bondeståndet lyckosamt företag. Lönnroth kommenterar

detta när han redovisar drivkrafter och gynnade bakom det nya beskattningssystemet:

179

Småberg, ”Ideal och identiteter”, s. 156. 180



För mer om detta se avsnitt 1.8 begrepp och i synnerhet begreppet feodalism.

60

”[s]tatsmakt och godsägare ha bägge haft intresse av att fullfölja omregleringen av skatt och

ränta; den har mäktigt främjat bäggederas ekonomiska och politiska styrka. Den lidande

parten blev bondemenigheten ute i bygderna.”183

Lönnroth identifierar ett stort antal

försämringar av böndernas ställning i samband med de förändringar som också innebar

aristokratins uppsegling i det medeltida Sverige. Sammantaget innebar, enligt Lönnroth,

därmed det världsliga frälsets etablerande med nödvändighet en generell förskjutning av

politisk och ekonomisk makt i deras riktning, främst på böndernas bekostnad.

En parallell till det världsliga frälsets inblandning och strävan i införandet av en ny

samhällsordning finns naturligtvis att hitta även hos det andliga frälset, klerkerna. Enligt

Herman Schück fanns kyrkan exepmpelvis representerad bland dem som gynnades av att de

olika landsdelarna enades i ett rike av kontinentalt snitt: ”[d]et fanns krafter som verkade för

att denna federation skulle bli en stat. En sådan var den svenska kyrka, som sedan 1164

utgjorde en provins av den romerska med ärkebiskopen i Uppsala som ledare. Den ville med

kungamaktens stöd lösgöra sig ur bondesamhället. ’Klerkerna’ skulle skilja ut sig från

’lekmännen’”.184

Lindkvists benämning på den europeiska omvandlingen under

högmedeltiden som ”konstruktionen av klerkernas och riddarnas Europa”185

förefaller således

väl inpassande även på svenska förhållanden.

En annan aspekt av den medeltida svenska europeiseringen är antagandet av idén om riket

som enhet och kungen som dess främste företrädare. Ett exempel på hur kungavärdigheten

etablerades och förtydligades tas upp av Herman Schück i hans verk och det rör den titulering

som Valdemar Birgersson och hans far använde sig av från och med den förres kröning till

kung år 1251: ”Valdemar var nu Dei gracia rex Sueorum[av Guds nåde Svearnas kung], men

Birger lät sig själv kallas Dei gracia dux sueorum”186

. Birger Jarls titel som hertig av Guds

nåde kan möjligen ses som en markering från Sveriges, vid den tiden, mäktigaste person om

sin egen, personliga maktposition. Mer intressant är dock Valdemars titel, vilken var mer

knuten till kungen Valdemar än personen Valdemar. Detta är ett tydligt steg i riktning mot ett

mer europeiserat sätt att tänka kring kungavärdigheten, i motsats till att som förut ”bara” vara

den främsta bland stormän. Möjligen är det också i detta sammanhang relevant att betänka

den nära kopplingen mellan kungamakt och kyrkomakt som det nya samhället medförde.

183


Herman Schück, Kyrka och rike – från folkungatid till vasatid, Stockholm 2005, s. 173. 185


Schück, Kyrka och rike, s. 17.

61

Kyrkan fungerade legitimerande för den världsliga makten och den världsliga makten knöts

till kyrkan i ett ömsesidigt gynnande.

För ett mer övergripande perspektiv är det relevant att konsultera Dick Harrisons nyskrivna

standardverk Sveriges historia 600-1350187

; här summerar författaren de förändringar som

Sverige genomgick under den process som kommit att betraktas som en europeisering. Enligt

Harrison infaller den avgörande tidpunkten under ”Birger jarls regeringstid”, vilken betraktas

som en ”vattendelare i svensk rikshistoria”. Författarens uppräkning av förändringar är

övergripande och innehåller ett sammanfattande processperspektiv:

Den svenska kungamakten fick muskler. Sverige fick en politisk motor. I kölvattnet på

skatteväsendet, stadsgrundandet, borgbyggandet och lagstiftningen växte det på kort tid fram ett

ståndssamhälle med andligt och världsligt frälse. Sverige fick en ny typ av stormän med

häraldiska vapensköldar, katedraler med domkapitel och ett allmäneuropeiskt kulturliv.

Landskap som hade stått utanför riket inlemmades och blev delar av Sverige.188

Det bör naturligtvis tilläggas att dessa förändringar inte fullkomnades under jarlens egen tid,

utan pågick som ett fortlöpande vidmakthållande av utvecklingsprocesser under Birgers söner

och ättlingar.

1.7.2 Det världsliga frälset och 1300-talets svenska maktstrukturer

En god översiktsbild över maktstrukturer och maktordning i Sverige vid tiden omkring

Erikskrönikans författande, visserligen utifrån ett ekonomiskt perspektiv, ger Erik Lönnroth i

sin avhandling Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige:

Sveriges samhälle och stat har genomlöpt en mäktig utveckling under Birger Jarl och hans söner.

Stormännen ha konsoliderats som riksstånd, och deras delaktighet i riksstyrelsen har fått sitt

organ rådet. Det är denna konsolidering av en riksaristokrati, som framför allt har fört

landskapsfederationen Sverige till ny statlig enhet. Men vid sidan härav har konungamakten för

första gången i Sveriges historiska tid börjat få maktmedel att driva igenom en egen vilja mot

undersåtarna i höga och låga stånd. Det hänger samman med den nya militärtekniska situationen,

som är ett led i en allmäneuropeisk utveckling: användningen av besoldade yrkestrupper och,

framför allt, organiserandet av slottslän. Förutsättningen för att detta skulle komma till stånd är i

sin tur det stående skatteväsendets systematiska genomförande.

Vad som gått under i denna utveckling är den självstyrande landskapsstaten och böndernas

möjlighet att av egen kraft hävda sin politiska frihet.189

Av detta står helt klart att det ”nya” inbegriper såväl skapandet av ett världsligt frälse, som ett

mer enhetligt rike och ett etablerande av bondeståndet som ekonomiska samhällsbärare utan

187

Harrison, Sveriges historia. 188

Harrison, Sveriges historia, s. 259. 189

Lönnroth, Statsmakt, s. 136.

62

möjlighet till egentligt politiskt inflytande. Vidare anges uppkomsten av skattesystemets

systematiserande som en avgörande förutsättning för denna utveckling.

Emellertid finns det mycket att lägga till denna bild och det rör inte minst skapandet av det

världsliga frälset och deras motprestationer, samt deras relation till de besoldade

yrkestrupperna. Det står helt klart att den rusttjänst som var en del av frälsevärdigheten, dock

ej utan undantag, spelade en central roll i det militärtekniska sammanhanget. Detta trots att

besoldade yrkestrupper kom att bli ett viktigt och emellanåt säkerligen avgörande element i

politikens krigiska förlängning.190

De militära resurser som frälset ställde till kungens

förfogande utgjorde en bas för maktutövning som på många vis definierade det medeltida

samhället och därmed skapade oupplösliga band mellan det världsliga frälset och deras

militära funktion; rusttjänsten och de personella band som skapades kring denna mellan kung

och frälse utgjorde själva bevekelsegrunden för frälsets privilegierade samhällsposition.191

Det är vidare omöjligt att bortse från detta förhållande i den rent praktiska tillämpningen av

frälsets militära funktion vid väpnade konflikter, där stormännen och deras medföljande

krigsföljen utgjorde en kärna. Det vore emellertid fel att endast betrakta den enskilde, beridne

och rustade krigaren som hela det militära sammanhanget. Av stor betydelse var naturligtvis

också de krigsmän som utgjorde merparten av manskapet och som medföljde riddaren utifrån

sina personella lojalitetsband.192

Det är till och med möjligt att betrakta dem som den militära

maktfaktor som nödvändiggjorde anskaffandet av besoldade yrkestrupper, som ett slags

motvikt. Kungen kunde därigenom undvika att vara singulärt beroende av de personella band

av lojalitet som skulle säkra stormännens trohet och militära stöd, för att inte tala om att

förhindra att få sin makt och position utmanad.

Lönnroths framställning förmedlar senare ett mer problematiserande synsätt avseende

”frälserytteriet”, som han kallar det. Inte minst pekar han på den för kungamakten stora

osäkerheten som det innebar att förlita sig på ett eget svenskt ridderskap och han sätter det i

samband med såväl ekonomi som maktpolitik:

Grevar av Holstein, Schwerin och Namur och hertigar av Mecklenburg ha med sina välrustade

ryttartrupper blandat sig i de nordiska rikenas inre och ömsesidiga stridigheter som välavlönade

soldenärer. Uppträdandet av dylik krigsmakt har tvungit dessa riken, främst Danmark, att efter

190

Se exempelvis Lönnrot, Statsmakt, s. 133 och s. 170. 191

Se exempelvis Lindkvist och Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720, s. 46 f. 192

För information om riddarnas följen, se exempelvis Lindkvist och Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720,

s. 48.

63

bästa förmåga skapa en motsvarighet. Men i Norden har det primitiva samhällsskicket och

kapitalbristen utgjort svåra hämningar för krigisk konkurrens med de tyska furstarna. För

Sveriges del har det frälserytteri, som Magnus Ladulås låtit utsöndras till ett självständigt stånd,

visat sig otillräckligt och i inre strider opålitligt. Det blev, när konungens intressen skiljde sig

från stormännens, ett maktinstrument i de senares händer i stället för i den förres.193

Här påvisar Lönnroth tydligt de svagheter som präglade det svenska systemet. Till att börja

med fanns inte det nödvändiga kapitalet för att bygga ett välrustat rytteri av stor numerär,

vilket naturligtvis innebar att det inte kunde göra sig helt gällande mot sina besoldade tyska

motparter. Vidare stödjer Lönnroth här tanken om att de personella lojalitetsbanden ibland

utgjorde en försvårande omständighet, i synnerhet då stormännen bröt dessa för att driva en

annan politisk linje än den kungliga.

Här bör emellertid påpekas att Lönnroths resonemang återigen kan kompletteras. Det är också

viktigt att syna de omständigheter som omgav maktutövningen i Sverige och i detta också

beakta den svenska kungamaktens förhållande till de olika konstellationer av andra styrande

som fanns av och till i det medeltida Sverige. Här har Herman Schück bedrivit viktig

forskning som på allvar breddar bilden och ger en djupare förståelse av hur komplicerad

situationen faktiskt var. Schücks arbete kommer att ges mer utrymme senare, men redan här

kan det vara av värde att påpeka det förhållandet att den kungliga makten i Sverige ingalunda

var den enda, eller, ibland, ens den mest legitima makten. Bilden av en upprorisk rovadel som

med svek bryter mot den kungliga viljan måste kompletteras med den direkt motsatta: en

kungamakt som står i strid med den samlade viljan i den alternativa, och bitvis minst lika

legitima, maktutövningen bland rikets främsta företrädare ibland frälset.194

Således är det

möjligt att också förstå frälserytteriets opålitlighet i rikets inre angelägenheter som ett utslag

av oklara och inte sällan kontrasterande bilder av vem som faktiskt utövade den legitima

makten inom riket.

En viktig och för förståelsen av maktstrukturerna avgörande faktor som Lönnroth också

identifierar är byggandet av borgar med stående garnisoner under 1300-talet. Enligt Lönnroth

utgjorde: ”Endast borgarna med de garnisoner, som kunde underhållas på dem, … ett effektivt

militärt stöd för konungens makt”195

. Han visar också på att ”Genom att riket indelades i

slottslän skapades för första gången i Sveriges historia en möjlighet för konungen att behärska

193


Schück, Rikets råd och män. 195

Lönnroth, Statsmakt, s. 170 f.

64

landet utan stöd och samverkan från de ledande männen i bygderna”196

. Detta fick emellertid

inte den genomslagskraft som kan förefalla varit målet: ”[f]örutsättningen var naturligtvis, att

han kunde underhålla en egen garnison på varje slott och att han ej, som skedde, av

ekonomiska skäl måste lämna slotten ifrån sig”.197

Möjligen kan det sägas att syftet var ett

skapande av en nationell maktbas för kungen, men att detta alltså inte realiserades på grund av

bristande ekonomiska förutsättningar. Dock står det klart att det, enligt Lönnroths synsätt,

rådde en klar motsättning mellan kung och frälse, och att slottslänen är att betrakta som ett

sätt för kungen att försöka tillskansa sig en maktbas som inte vilade på frälset och som

därmed medgav ett självständigare maktutövande för densamme.

Det är också möjligt att betrakta denna nyordning, slottslänen, som ett resultat av de

osäkerheter som rådde kring frälserytteriets lojalitet och förmåga att bedriva rikets militära

försvar. Kanske var det snarare den emellanåt stora bristen på gemensamt syfte mellan kung

och alternativa maktpolitiska auktoriteter, till följd av både legitimitetskris och motstridiga

maktpolitiska intressen, som bidrog till att besoldat rytteri av tyskt ursprung tillgreps och att

det inhemska frälserytteriet inte fick samma roll i Sverige som det fått i andra länder, och att

det därmed blev nödvändigt att söka andra lösningar.

Ovanstående resonemang och överblick innehåller vissa luckor, i synnerhet om de

förändringar av maktutövning som präglade Sveriges väg mot att bli ett rike av kontinental

modell. Därutöver är det av värde i denna framställning att presentera ett ytterligare

perspektiv på den aktuella tidsepokens maktsituation. Herman Schück ger i sin bok Kyrka och

rike – från folkungatid till vasatid vägledning i sina analyser av Birger Jarl och dennes son

Magnus Birgersson (Ladulås). Han hävdar att det redan under Birger Jarl, eller mer korrekt

Birger Magnusson, skedde stora förändringar som förebådade ett tydligare ståndssamhälle och

i riktning mot en mer feodal samhällsform. Schück pekar på vad den lagstiftning som

sammankopplas så tydligt med Jarlen betydde: ”[i] första hand ett kraftigt hävdande av kung

och rike” men också ”en anpassning till den romerska kyrkans krav och till förhållandena i det

mer civiliserade Europa”.198

Han anmärker också på ”med vilken konsekvens nyheterna

utnyttjades för att stärka kungamakten och hävda riksenheten”199

. Det är emellertid inte Birger

Jarl, utan hans son Magnus, som i historietraditionen brukar ges rollen som den som reglerar

196

Lönnroth, Statsmakt, s. 170 f. 197


Schück, Kyrka och rike, s. 15. 199

Schück, Kyrka och rike, s. 16.

65

förhållandet mellan kungen och de andra stormännen, det blivande frälset. Däremot kan det

med fog sägas att de förändringar som skedde under Birger Jarls tid möjliggjorde och

föregrep sonens gärning. Schück summerar de områden på vilka Jarlen utmärkte sig:

”lagstiftningen, kyrkans och stormännens ställning inom riket, säkrandet av det svenska

intresset österut, förhållandet till den tyska ekonomiska expansionen. Riksenheten har stärkts

och tyngdpunkten har förskjutits till Mälardalen.”200

Magnus Birgerssons, ofta given tillnamnet Ladulås, tid vid makten, och i synnerhet vid

tillkomsten av Alsnöstadga år 1280201

, betecknas av många som en fixpunkt vid vilken

Sverige på allvar trädde in ett feodalt präglat sammanhang. Detta må visserligen vara en grov

förenkling av en mycket längre förändringsprocess, men det är otvivelaktigt så att det ligger

en hel del bakom idén om Magnus som den som konsoliderade och stadfäste det moderna

svenska riket och det där till hörande svenska frälset. Vägen till makten gick för Magnus via

usurpation av Valdemars tron och han lämnade bakom sig en innehållslös jarlsliknande

position, vilken efter fadern Birger Jarls tid dränerats på i stort sett allt inflytande i rikets styre

till förmån för kungens egen maktutövning.202

Om kung Magnus insatser säger Schück

följande: ”Magnus’ regering är tiden för privilegiesamhällets definitiva etablering, såväl

genom kyrkoprivilegier som genom lagstiftning” och att ”[d]et är dock klart att en

samhällsutveckling pågått, som under Magnus fick sina lagliga konsekvenser”.203

För den

kommande undersökningen finns här en mycket relevant antydan om att etablerandet av

privilegiesamhället inte skedde som ett resultat av en enskild regents vilja, utan att det fanns

en bakomliggande process, en strävan. Denna medvetna strävan bör i så fall få uttryck i den

ideologi som genomsyrar Erikskrönikan.

När Magnus, genom sina stadgor, definierade förhållandet mellan kung och stormän var det

genom en balansgång detta skedde och det är i denna balansgång som det är möjligt att hitta

tydliga skillnader mellan maktstrukturerna i de klassiskt feodala rikena och det till viss del

feodalt präglade Sverige. Exempelvis blev inte förläningar ärftliga i Sverige204

. Härtill bör

också inskjutas, för att påvisa den ekonomiska och politiska utvecklingsbakgrunden som

Schück förutsätter, att: ”[g]amla prestationer av ledung och gästning hade då ersatts med

200


Harrison, Sveriges historia, s. 397-401. 202

Schück, Kyrka och rike, s. 23-46. 203


Thomas Lindkvist, ”Feodalism” och ”Feodalism i Norden”, Medeltidens ABC, redaktör Carin Orrling,

Stockholm 2002 ( 2001), s. 116.

66

skatter, som ingen storman ville tåla för sig och sina män”205

. De som däremot fick bära den

ekonomiska bördan var bönderna. Schück kommenterar detta och nämner att de nu

skattetyngda bönderna ”som mist sin ställning av väpnade män, måste skyddas från en

’feodal’ utveckling … och förbli en lojal resurs för kungamakten”206

. Enligt Schück försåg

Magnus riket med ett frälse som, i grova ordalag, bytte en allt tyngre skatteskyldighet mot

rusttjänst och lojalitetseder:

hans monarki förutsatte tillvaron av en i krigiska och fredliga uppgifter väl förfaren, ekonomiskt

stark aristokrati, för sin egen och sina mäns del knuten till kungens person med löftesband. Ett

medel var härför att tvinga in det svenska stormanna- och krigarelementet i riddarväsendets

former. Däremot märks ingen benägenhet för en ’feodalisering’ i form av förlänande av kronans

rättigheter och tillgångar.207

Det förefaller alltså som om det sena 1200-talets Sverige uppbar vissa feodala karakteristika,

som exempelvis ömsesidighet i relationen mellan kung och frälse, men alltså inte den typiska

feodala maktstrukturen med ärftliga förläningar. Det framgår också att även Schück ser en

dragkamp om makten mellan frälse och kungamakt, emellertid betonar han inte detta lika

tydligt som Lönnroth.

Av denna genomgång framgår det att de svenska maktstrukturerna skiljde sig från de rent

feodala. Bönder, vars relativa självständighet medvetet bevakades av kungamakten, kanske

som en motvikt mot en allt för stark aristokrati, ålades ett tungt ekonomiskt ansvar, medan

frälset av stormän, som gavs privilegier och som motpresterade med råd och dåd, samtidigt

begränsades i förhållandet till bondeståndet. Som förhållandevis stark kung, åtminstone

teoretiskt, krönte Magnus själv den samhällspyramid han fastslagit.

Som nämndes i genomgången av Lönnroths forskning är det dock så att bilden av den svenska

maktstrukturen måste kompletteras och nyanseras ytterligare. Formerna för stormännens

inflytande tog sig andra uttryck än vad som framgår ovan; det fanns andra maktstrukturer än

de förhållanden som reglerades i kung Magnus stadgor. Även här ger Herman Schück

vägledning, denna gång genom avhandlingen Rikets råd och män: Herredag och råd i Sverige

1280-1480208

. De maktstrukturer som redovisas i avhandlingen förefaller i korta perioder

utgöra en nästan parallell maktutövning bredvid kungen, med förmåga att sluta avtal och sätta

upp regleringar. Enligt Schück fanns i Sverige förutom kungen både ett råd och: ”ett

205




Schück, Rikets råd och män.

67

organiserat aristokratiskt riksmöte”209

. Här är det viktigt att notera att Schück driver sin linje

om existensen av ett sådant herremöte i opposition eller åtminstone kontrast till tidigare

forskare, vilket han redovisar utförligt i sin avhandling. Att det är dessa resultat som betraktas

som mest sannolika i denna uppsats har i huvudsak två orsaker: för det första förmår Schück

påvisa att det inte tidigare bedrivits medveten forskning med mål att specifikt utreda detta

förhållande, istället är det antaganden baserade på indicier eller närbesläktade

forskningsobjekt som tillåtits vara utslagsgivande, och för det andra är Schücks slutsatser

synnerligen väl underbyggda och han leder sin hypotes i bevis genom en gedigen och tydlig

forskningsinsats.

I fråga om det så kallade ”rådet”, så handlar det helt enkelt om ett konungens råd enligt

Schück210

: ”[a]lltför litet har man beaktat att från begynnelsen och ännu i landslagen

’rådgivarna’ är kungens, icke rikets. Alltför tidigt har man lagt den övergång till ’rikets råd’

som är definitiv först på 1430-talet.” Detta innebär i så fall att rådet inte utgör en egentlig

egen församling för riket, utan en rådgivande samling runt kungen. Således förefaller det

också vara så att denna kungens rådgivande församling inte utgjort någon egen, formell

maktstruktur, även om det säkerligen innebar en informell möjlighet till påverkan och makt.

Detta går naturligtvis i viss mån emot tidigare forskning som sökt göra gällande att det funnits

ett ”rikets råd” runt kungen som han varit tvungen att förhålla sig till eftersom de

representerade riket. Kan hända rör sig detta om att tidigare forskning avfärdat idén om en

ytterligare församling och maktstruktur och därmed tillräknat alla spår i källorna som

kommande från samma utvalda skara kring kungen.

Värdet av detta uppklarande genom Schücks forskning kan svårligen överskattas: den

medeltida maktordningen i Sverige blir tydligare och det blir därmed lättare att se den

politiska scenen i sin helhet och således förstå bakgrunden till skeenden och

utvecklingsmönster. Inte minst gäller detta för det världsliga frälset och deras ageranden.

Schück menar att: ”[d]et aristokratiska elementet i det medeltida statsskicket framstår därmed

tydligare”211

. Implikationerna av detta pekar emellertid också mot en mer komplicerad total

maktstruktur än man tidigare förutsatt. Frågorna om vilken relation som rådde mellan kungen

209

Schück, Rikets råd och män, s. 123. 210


Schück, Rikets råd och män, s. 129.

68

och ”allt Sveriges/rikets råd (concilium generale Swecie/totum consilium regni)”212

och

vilken maktutövning som vid ett givet tillfälle ägde den största legitimiteten i riket blir

onekligen högintressanta.

Det herremöte, som ovan benämns som ’allt Sveriges råd’, var enligt Schück just en typ av

sammankallat möte, och skall inte misstas för en allestädes närvarande rådsförsamling. Vidare

beskrivs denna stormannaförsamling som del av en gammal tradition, som därigenom hade en

betydande legitimitet i sin maktutövning. De samhällsgrupper som ingick i denna exklusiva

skara var uteslutande av det världsliga frälset: ”[d]e kategorier detta gäller är ’riddare’

(milites) och svenner-av-vapen (armigeri, militares). Någon annan åtskillnad dem emellan än

de formella förelåg inte. Tillsammans utgjorde de ’rikets män’ (homines regni)213

”. Till detta

bör läggas att begreppet rike här inte syftar på ett territorium per se, utan snarare en makt-

eller influenssfär. Enligt Schück kan riket till och med ha varit liktydigt med dessa ’rikets

män’ samt höga ämbetsmän från kyrkan, såsom biskopar och prelater. Naturligtvis inbegriper

denna maktsfär också de personer som stod i relation till dessa rikets män.

När Schück berör stormannaförsamlingens befogenheter under Magnus Erikssons

omyndighetstid förklarar han att den:

kunnat tillägga sig rättigheter och uppgifter som skulle ha tillhört en fullmyndig konung. I hans

ställe [Magnus Erikssons] har den företrätt ’riket’ och därmed garanterat rätt och privilegier, haft

kontroll över beskattningen, ingått fördrag med utomstående makter, och därtill ställt sig som

kungens motpart vid kungavalet.214

I andra exempel visar Schück att detta inte utgör någon isolerad företeelse utan ett mönster

där herremötet: ” ha haft livskraft att träda in som företrädare för riket vid de upprepade

politiska kriserna”215

. Herremötet, eller herredagen som det också benämns, blir därigenom ett

slags garant för en fungerande maktutövning då en kung saknas, eller när den politiska

stabiliteten är hotad. Utöver detta förefaller herremötet också ha varit en maktfaktor vid

kungaval: ”[m]en herremötets existens är en tyst förutsättning för proceduren vid konungaval

(övertagen från valstadgan), för beslutsformen vid konungens morgongåva och för

bestämmelserna om följenas storlek när kungen kallade.”216

212

Schück, Rikets råd och män, s. 124 f. 213

Schück, Rikets råd och män, s. 123 f. 214



Schück, Rikets råd och män, s. 127.

69

Slutsatsen, härvidlag, blir att herremötet inte regelmässigt stod i opposition mot kungens

maktutövande, men att det trädde in vid behov och utgjorde en alternativ maktstruktur när en

sådan behövdes, som ett slags alternativa företrädare för riket. Det var också denna

maktstruktur som stod för kontinuiteten i maktutövandet inom riket. Denna roll bör dock ha

fått återverkningar även under pågående regeringstid; det förefaller ha varit i stort sett

omöjligt för kungen att bortse från den vilande potentialen och makten i de aristokratiska

leden. Den svenska aristokratins roll i rikets styrelse och förmåga att påverka måste därmed

betraktas som att den varit betydande. I relation till ideologifrågan förefaller det här närmast

självklart att en frälsets ideologi måste återspegla denna maktstruktur och då inte minst i

avseende på ansvar, legitimitet och rätt till makt och påverkan. Det bör alltså, i den ideologi

som Erikskrönikan ger uttryck för, finnas ett synsätt på makt samt frälsets skyldigheter och

rättigheter i fråga om maktutövning som ligger i linje med herremötets maktutövning, såsom

den presenteras ovan.

Av stor relevans i detta sammanhang blir också det faktum att Sverige var ett valkungadöme

under medeltiden. Detta skiljde ut Sverige från många av de mäktiga europeiska feodalrikena

och i forskningen har detta tillskrivits stor betydelse, inte minst som förklaring till den

förhållandevis svaga kungamakten i Sverige och viss mån också som förklaring till den

bristande enheten i riket. I sitt verk om Sveriges europeisering kommenterar Thomas

Lindkvist valkungadömet så här:

Valmonarkin innebar att den blivande kungen bands upp av löften i valförsäkringar. De inre

dynastiska konflikterna banade dessutom vägen för en aristokratisk monarki. Under slutet av

1200-talet fanns en mäktig aristokrati som formulerade den politiska kulturen och det mer

konstitutionella ramverket i Sverige. 1319 brukar framhållas som ett viktigt år i svensk historia.

Då hade de yngre kungasönerna, hertigarna Erik och Valdemar omkommit genom Nyköpings

gästabud, och kungen Birger hade fördrivits genom uppror. Det var ett läge när aristokratin hade

makten. 1319 valdes Magnus Eriksson, treårig, till kung av Sverige på Mora äng utanför

Uppsala. Han var den ende möjlige manlige medlemmen av sin familj. Det var dock samma

grupp av stormän som svor eden på kungens vägnar och som sedan skiftade roll och svor

trohetseden å ländernas, landskapens, vägnar till kungen. Kungens möjligheter att utnyttja rikets

materiella tillgångar begränsades.217

På många vis anknyter Lindkvist här till Schücks resonemang om aristokratins makt och

inflytande, om än mer i termer av polemik och maktkamp. Av särskild betydelse här är

Lindkvists framställning av omständigheterna rörande valet Magnus Eriksson till Sveriges

217

Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 144.

70

kung och då i synnerhet det förhållande att det var representanter ur aristokratin som svor

både kungens och landskapens eder av trohet. Denna grupp, som förefaller vara nästan

identisk med Schücks herremöte eller herredag, tillskansar sig alltså här en påtaglig

maktposition, på kungens bekostnad, genom valkungadömet.

Kopplingen mellan denna forskning och kommande undersökning om det världsliga frälsets

ideologiska hemvist framstår kanske som självklar, men vissa förhållanden bör poängteras i

synnerhet. Som synnerligen relevant för resultaten av kommande undersökning framstår de

olika perspektiven på högfrälsets roll som alternativ eller kompletterande maktstruktur. Detta

förhållande bör ha lämnat tydliga avtryck i deras självbild och i den ideologi som återspeglas i

Erikskrönikan.

1.7.3 Medeltida litteraturproduktion i Europa, Norden och Sverige

I syfte att sätta in Erikskrönikan i sitt sammanhang även i avseende på litteraturproduktion

följer här nedan en kort redogörelse för några centrala företeelser och omständigheter rörande

just detta. Det betraktas i kommande undersökning som en viktig förutsättning i analysen av

Erikskrönikans ideologiska innehåll att ha en förståelse om också den litterära traditionen och

bakgrunden till Erikskrönikan. Detta är medlen via vilka de höviska värderingarna

förmedlades till och inom det svenska högfrälset; de litterära omständigheterna säger något

om det sociala sammanhang i vilket krönikan uppstått och därmed också det ideologiska som

genomsyrar den.

Den höviska litteraturen uppstod i den feodala världens föregångsland nummer ett, Frankrike.

Enligt Jansson skedde detta under 1100-talet och de typer av litteratur som det framförallt

rörde sig om var kärleksdikter, politiska litteratur och riddarromaner. Av särskilt intresse i det

här fallet är just riddarromanerna, vilka står som sinnebilden för den höviska, ridderliga

litteraturen.218

Vad som skildras i dessa verk är fantastiska hjältesagor med både naturliga och övernaturliga

inslag. I centrum finns dock alltid riddaren och det höviska motivet. Riddaren utsätts för

prövningar och måste ständigt visa prov på mod och rådighet. Därutöver tillkommer

hjältarnas förmåga att förkroppsliga de höviska idealen, såväl i fråga om ädelt uppträdande

som i fråga om relationen till deras kvinnliga motsvarigheter, de jungfruliga idealkvinnorna.

218


71

Riddarens relation till kvinnan av börd skulle präglas av vördnadsfull kärlek som angränsade

till dyrkan. Till detta kan läggas all den prakt och som åskådliggörs genom beskrivningar av

festerna, hoven och ungängeslivet.219

Jansson menar att frälsets självbild vidmakthölls bland annat genom just litteraturen och att

bilden som gavs av den egna gruppen var mycket idealiserande och överdriven, en önskebild.

Det handlar helt enkelt om en idealiserande framställning där effekten blev att riddaren

framställdes såsom han ville uppfatta sig själv. Det handlade om att kombinera kristen

kärleksmoral med orientalisk finess och elegans, enligt Jansson, för att skapa den ideala

höviska människan. Det är inte svårt att se hur förmedlandet av ”rätt” värderingar därmed fått

en smaklig förpackning.220

Bengtsson bidrar i det här sammanhanget med en intressant observation rörande den höviska

litteraturens påverkan i Sverige. Enligt honom är det rimligt att anta att riddarromanerna och

den övriga höviska litteraturen verkligen fick en betydelse för hur man uppfattade sig själva

och såg på sin omvärld. Som stöd för detta hänvisar Bengtsson till det vokabulär som tillhörde

den höviska, förfinade kulturen och som importerades till Sverige genom just den höviska

litteraturen. Han menar att det till och med är troligt att litteraturen spelade en stor roll i

skapandet av en nordisk riddararistokrati med likartade värderingar som sina kontinentala

kollegor.221

Från Frankrike spred sig denna typ av kultur och kulturyttringar ut över Europa och omfattade

såväl de tysktalande områdena som dagens England. Även i Skandinavien gjorde denna genre

sitt inträdde och blommade. Sverige som var ett perifert, litet rike nåddes alltså också av den

höviska, ridderliga kulturen efter fransk förebild. Här är det exempelvis balladen, dansvisan,

som associeras med framväxten av en hövisk kultur. De såkallade Eufemiavisorna tillhör de

äldsta, svenska verk som helt tydligt kan identifieras som riddarromaner. Motiven och

handlingarna är kända från kontinenten, vilket innebär att det inte handlar om en inhemsk

originalproduktion utan bearbetningar av franska, tyska och norska förebilder.222

219

Jansson, ”Erikskrönikan”, s. 15-20. 220


Bengtsson, Den höviska kulturen s. 49. 222


72

Eufemiavisorna är alltså inga visor, namnet till trots, och utgörs av tre stycken riddarromaner,

varav en har titeln Ivan Lejonriddaren. De har många beröringspunkter med Erikskrönikan,

vilken skrevs som mest ett par decennier efter dem. Jansson ser såväl stilmässiga som

perspektivmässiga likheter mellan verken och pekar på överensstämmelse i synen på

människor, miljöer och sociala relationer.223

Här kan det vara meningsfullt att uppehålla sig kort vid de nordiska grannländerna. Enligt

Bengtsson var kung Håkon Håkonsson224

av Norge den mest inflytelserika understödjaren av

hövisk litteratur i Norden under medeltiden. Sin inspiration förefaller han fått genom de

diplomatiska förbindelser han hade med det engelska hovet och i synnerhet kung Henric

III.225

Med tanke på de svensk-norska förbindelserna mellan de två hoven vid den tiden och

tiden strax därefter är det inte heller otänkbart att även den svenska litteraturproduktionen

påverkades av det engelska hovet, via det norska. Även Småberg pekar på relevanta exempel

från våra grannar i väst. I sin artikel ”Bland drottningar och hertigar: Utblickar kring

riddarromaner och deras användning i svensk medeltidsforskning” tar han bland annat upp de

såkallade riddarasögur, vilka endast på senare börjat utforskas på allvar i avseende på sitt

höviskt laddade innehåll.226

Sammantaget med andra produktioner, som exempelvis

kungaspeglar och medeltida dansballader, framträder bilden av en livskraftig inhemsk

produktion och ett stort tillägnande av hövisk litteratur i Norden.

Emellertid är inte Erikskrönikan en riddarroman, utan en rimkrönika. Denna genre har mycket

gemensamt med riddarromanerna, men särskiljer sig genom att de faktiskt utger sig för skildra

ett historiskt förflutet, om än ett mycket förskönande historiskt förflutet. De författades som

regel för att avspegla beställarens åsikter och synsätt, inte författarens. Inte sällan handlade

det om att skönmåla och överdriva en furstesläkts förflutna och det är tydligt att krönikörerna

stod i beroendeställning till sina uppdragsgivare för sitt framtida levebröd. Möjligen kan man

tala om ett slags patron och klient-förhållande.

Rimkrönikornas ursprung går att spåra till samma kulturområden som gav upphov till

riddarromanerna, och det är då i huvudsak Frankrike som avses. Dock bör det nämnas att ett

223


Farfar till Håkon Magnusson som var kung under hertig Eriks tid. 225

Bengtsson, Den höviska kulturen s. 49. 226

Thomas Småberg, ”Bland drottningar och hertigar: Utblickar kring riddarromaner och deras användning i

svensk medeltidsforskning”, Historisk Tidsskrift, Nr 2 2011, s. 206 f.

73

särskilt viktigt föregångsområde för svensk räkning var de norra, tysktalande områdena.

Jansson pekar emellertid ut i det anglo-normandiska hovet som centrala i skapandet av de

kulturella omständigheter ur vilka rimkrönikorna uppstod. Hovet upplevde en kulturell

blommningstid under Henrik II Plantagenet och framförallt hans drottning Eleonor av

Akvitanien.227

Jansson hävdar att det var dessa franskspråkiga rimkrönikor som startade den historiska

litterära tradition som spreds till de tyskspråkiga områdena och därifrån till Sverige. Resultatet

var den historiebeskrivande rimkrönika som vi idag känner som Erikskrönikan. På så vis

knyts det äldsta bevarade, svenska originalverket författat på det inhemska folkspråket till en

större och över hundra år gammal litterär tradition i Europa. I slutet av sin artikel påpekar

Jansson att det är just Tyrgils förmåga att ansluta sitt författande till den höviska litterära

traditionen som gör honom så framgångsrik i sitt eget författande av Erikskrönikan.228

I syfte att kontextualisera Erikskrönikan i svenska förhållanden sätter Thomas Småberg in den

i ett större litterärt sammanhang. Han menar att det är av avgörande betydelse att krönikan

diktades i en tid då även en rad andra verk författades på svenska eller översattes till svenska.

Detta menar han måste ses i ljuset av behovet hos de främsta inom frälset att definiera vad det

innebar att vara riddare och del av aristokratin, samt behovet att avgränsa sig som grupp

gentemot dem som befann sig i de lägre skikten inom den större frälsegruppen.229

Lönnroth kommenterar, i sin uppsats om medeltida rimkrönikor, Erikskrönikans plats i den

svenska krönikeproduktionen som tonsättande för hela genren. Han skriver att:

”Erikskrönikan har grundlagt den historiografiska traditionen i medeltidens Sverige. Den

senare utvecklingen måste ses mot bakgrunden av det arv i litterär och politisk uppfattning,

som denna krönika har lämnat sina efterföljare.”230

Detta sätter inte bara in Erikskrönikan i

sitt litterära sammanhang utan tillmäter den också en väsentlig betydelse för den fortsatta

litteraturproduktionen.

227





74

1.8 Begrepp

Feodalism är ett begrepp som man ofta stöter på förr eller senare i framställningar som

behandlar medeltiden och denna uppsats är inget undantag. Härmed är det på sin plats att

redogöra för vilket förhållningssätt som genomsyrar den här uppsatsen i avseende på

begreppet feodalism. För att åstadkomma detta kommer här nedan en kort ventilering av

synen på feodalismbegreppet och dess definition inom svensk historieforskning att företas.

Denna ventilering börjar med de olika förhållningssätt och synsätt som finns i avseende på

begreppet feodalism. I det första verket, Michael Nordbergs Den Dynamiska Medeltiden,

resonerar författaren kring feodalism utifrån synsättet att ”[f]eodalismen var ett sätt att

organisera samhället och skapa nödtorftig ordning i en tid då någon statsmakt egentligen inte

existerade, då själva begreppet >>stat<< över huvud taget inte fanns”. 231

Det förhållningssätt

som antyds här är alltså ett där författaren väljer att betrakta begreppet ur ett rent funktionellt

perspektiv, som ett verktyg i förståelsen av det samhälle han beskriver. Till skillnad från

många andra accepterar således Nordberg termen feodalism som i någon mening användbar.

Han vinnlägger sig dock om att tydligt redovisa att han inte avser att ”ta upp hela den svåra

och oändligt omdiskuterade frågan om hur man egentligen skall definiera och tolka begreppet

feodalism” utan att ”endast behandla vissa aspekter av den…”.232

Detta ger vid handen att

Nordbergs resonemang, å ena sidan, inte kan ses som ett slutgiltigt inlägg i debatten om det

feodala begreppets giltighet eller betydelse, men att det, å andra sidan, kan bidra med

perspektiv på begreppets definition.

I den beskrivning av det ”feodala” samhället som Nordberg, trots allt, förmedlar, är det

möjligt att urskilja ett antal beståndsdelar som uppbär begreppet feodalism. Till att börja med

hävdar han att organisationen av det feodala samhället utgjordes av ”ett system av ömsesidiga

förpliktelser” vilka vilade på ”personliga bindningar, bekräftade genom trohetseder”. 233

I

detta system hade parterna olika ”rättigheter och skyldigheter”. 234

De styrandes och

krigandes, ”feodalklassens”, personliga bindningar resulterade i ett vasallväsende, i vilket

vasallen renderades ”ett jordområde som förläning” mot skyldigheten att ”bistå med råd och

dåd”, samt fungera som ”administratör” över sin förläning. 235

Utöver detta var också

231

Nordberg, s. 190. 232




Nordberg, s. 191.

75

”feodalväsendet ett system för exploatering” enligt Nordberg och det är i detta sammanhang

bönderna som han avser. 236

I sammanfattning kan således utifrån Nordbergs sätt att framställa begreppet feodalism i

boken Den Dynamiska Medeltiden sägas att feodalism alltså är att betrakta som en term för en

specifik samhällsorganisation. Nordbergs förhållningssätt till begreppet feodalism är därmed

att det har giltighet i diskursen om medeltiden.

Relaterat till Nordbergs resonemang kan här nämnas att Erik Lönnroth också kommenterar

dessa ”personliga bindningar” och trohet, och dessutom sätter dem i direkt relation till

Erikskrönikan. Visserligen talar inte Lönnroth specifikt om feodalism som begrepp, men han

skriver att: ”[u]nder dessa förutsättningar instiftades frälseståndet i dess rättsliga former.

Rikets styrka skulle ligga i ett trohetsförhållande efter feodalt mönster mellan regenten och

hans män”237

och att: ”[d]e ideal, som Erikskrönikan hyllar och har givit litterär form i

anslutning till kontinentens riddardikt och furstespeglar, har varit ideal, som skulle värna den

bestående ordningen. För en konung och för stormän, som levde efter dem, skulle det

ömsesidiga trohetsförhållandet te sig enkelt och självfallet” 238

. Lönnroth förstärker alltså

bilden av den medeltida samhällsordningen som vilande personella trohetsband och han pekar

dessutom på en koppling till svenska och generella nordiska förhållanden.

En mer kritisk inställning till begreppet feodalisms användbarhet kan anas i Dick Harrisons

standardverk Europa i världen Medeltiden. Där skriver författaren att definitionerna av

begreppet feodalism ”är för generaliserande och lätt nonchalerar all regionala variationer” och

att ”feodalismbegreppet används ytterst sällan” i hans verk på grund av detta. 239

Denna syn på

begreppet feodal innebär ett allvarligt ifrågasättande av dess giltighet i relation till förståelsen

av de medeltida samhällsformerna, i synnerhet för denna uppsats.

Harrison kommenterar det han betraktar som två tolkningsskolor i avseende på

feodalismbegreppet, nämligen en som definierar feodalism med tonvikten på ”vasallitet och

236


Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, sidan 73. 238

Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, sidan 74. 239

Dick Harrison, Europa i Världen Medeltiden, Stockholm 1995, s. 29.

76

länsväsende” och en som premierar ”förtryck av bönderna”.240

I det första fallet kännetecknas

det feodala systemet av en tredelad utveckling:

1. uppkomsten av ett särskilt befolkningsskikt av krigare

2. centralmaktens sönderfall

3. framväxten av länsväsendet241

Problemet med denna tolkningsskola är att den, enligt Harrison, tvingar på medeltiden en

systematik som de människorna som levde då själva inte skulle ha känt igen. Kopplingen som

vi i efterhand gjort mellan ”jordinnehav, länsväsen, godsherravälde, krigstjänst etc.”242

är

alltså att betrakta som något artificiellt och sentida, och inte del av ett sammanhållet

medeltida, europeiskt samhällssystem. Därmed skulle begreppets värde som utmärkande för

samhällsordningen i det medeltida Sverige falla.

Den andra definitionen som Harrison tar upp är den marxistiskt influerade. Enligt den utgör

feodalismen ”den fas i samhällsutvecklingen som kommer efter slavsamhället och före

kapitalismen” och till skillnad från den föregående definitionen är denna av universell

karaktär.243

Den feodala samhällsfasen går i detta sammanhang att identifiera i alla samhällen

världen över, så snart de lämnat slavsamhället och innan de övergått i den kapitalistiska

samhällsformen. Definitionen utgår således från det tänkande om ekonomisk bas och

ideologisk överbyggnad som vanligen återfinns i de marxistiska teoretiska strömningarna.

Detta innebär att det är böndernas relation till sina produktionsmedel, sin produktion samt den

överordnade klassens försök att tillägna sig denna produktion, som utgör definitionens

fundament. Således betyder det att ”[e]xploateringen av bönderna blir därmed feodalismens

väsentliga element” i denna definition. 244

Det problem Harrison pekar på här rör, som

nämnts, begreppets omfattning; i den marxistiskt inspirerade tolkningen blir begreppet helt

enkelt för generellt och intetsägande. Det duger inte som beskrivning av samhällsordningen i

det medeltida Europa.

I boken Sveriges Medeltid av Thomas Lindkvist och Kurt Ågren diskuteras

feodalismbegreppet applicerbarhet på svenska förhållanden, vilket ger ett synnerligen relevant

240

Harrison, Europa i Världen, s. 27. 241

Harrison, Europa i Världen, s. 27 242

Harrison, Europa i Världen, s. 27 243

Harrison, Europa i Världen, s. 28. 244

Harrison, Europa i Världen, s. 29.

77

perspektiv för denna uppsats. Författarna ger sitt mycket påtagliga perspektiv redan tidigt i

framställningen:

Användbarheten av termen feodalism i svensk historia är omstridd, men den används i denna

bok som beteckning på ett system där de direkta producenterna – nästan enbart bönder – tvingas

avstå en del av sin produkt för att försörja en grupp som frigörs för andra uppgifter i samhället.

Termen innebär också att tvånget är politiskt och inte t ex ekonomiskt. Övergången till detta

system på det ekonomiska och sociala området samverkade med – och krävde – en för

ändamålet anpassad ideologi och politisk organisation. Förändringar i produktionsförhållandena

griper sålunda in i alla andra relationer människor emellan.245

Som framgår av ovanstående citat följer författarnas resonemang en liknande logik som det

tänkande som bakomligger den definition som Dick Harrison uttrycker allvarlig kritik inför.

En reflektion härvidlag blir att feodalismbegreppet, utifrån ovan förda resonemang, kan vara

applicerbart på svenska förhållanden om det definieras utifrån den privilegierade gruppens

exploatering av bönderna, men att begreppet då har ett mycket ringa värde som beskrivning

av den medeltida samhällsordningen. Därmed blir det ohållbart att acceptera denna definition

i dess nuvarande form och för uppsatsens vidkommande måste i så fall feodalismbegreppet

betraktas som fruktlöst att använda.

Det är alltså relevant att på allvar ifrågasätta begreppets användbarhet i kommande

undersökning. Dock finns det ytterligare resonemang kring detta begrepp, vilka bör tas med i

beräkningen. Återigen är det Thomas Lindkvist som för resonemanget. I Medeltidens ADC

resonerar han om begreppet i förhållande till både nordiska och europeiska förhållanden. 246

På en allmänbegreppslig nivå redovisas tre huvudspår. Här skall det betonas att denna skrift

inte är ett inlägg i den vetenskapliga debatten, utan snarare en generell orientering för

allmänheten. Det blir därmed viktigt att ha detta i åtanke, även om resonemanget bygger på

akademiskt arbete och vetenskaplig metod.

Först noterar Lindkvist att begreppet kan definieras utifrån det länssystem som

kännetecknades av ”det ömsesidiga trohetsförhållandet mellan en länsherre och hans vasaller”

som den grundläggande förutsättningen.247

Här är det alltså länssystemet och länens ärftlighet

som får symbolisera ett medeltida Europa där den svaga eller obefintliga centralmakten och

den starka decentraliseringen av styret betraktas som signifierande. Detta är förstås en

245

Thomas Lindkvist och Kurt Ågren, Sveriges medeltid, Stockholm 1995, s. 1. 246

Lindkvist, ”Feodalism”, s. 116. 247

Lindkvist, ”Feodalism”, s. 116.

78

definitionsriktning som inte tar hänsyn till den ekonomiska grund på vilket systemet måste

vila; alla kan inte styra och någon måste stå för den basala produktionen av mat, kläder

etcetera. Det är helt enkelt en definition som utgår från ett mycket litet fåtal av de människor

som levde under medeltiden, de privilegierade. Vidare kritik av denna definition finns i Dick

Harrisons definition ovan och avser definitionens artificiella karaktär.

Ett andra spår premierar den hierarkiska uppbyggnaden i hela det medeltida samhället och att

”de grundläggande sociala relationerna kännetecknades av beroendeband”.248

I korthet

handlar detta om att ”basen för det feodala samhället var en bondebefolkning, som stod i

beroenderelationer till sina herrar, vilka ägde jorden och utövade den offentliga makten (t.ex.

rättskipning) över dem”.249

Detta definitionsspår erbjuder ett mer inkluderande synsätt i

avseende på befolkning, eftersom bondegruppen trots allt finns med. Emellertid finns även

här utrymme för kritik och då inte minst i avseende på att den inte alls beskriver

maktrelationerna i den privilegierade gruppen.

I en tredje definitionsriktning redovisar Lindkvist ett marxistiskt perspektiv: ”F. [feodalismen]

en särskild typ av klassamhälle, som föregick kapitalismen”.250

Detta perspektiv har berörts

tidigare i denna ventilering och kommer därför inte att ges mer utrymme här. Dock kvarstår

den tidigare kritiken av detta perspektiv och det är då främst vidd och applicerbarhet som

avses.

För strikt taget nordiska förhållanden påvisar Lindkvist det komplicerade i att försöka

klassificera Norden och i synnerhet Sverige som feodala under den aktuella perioden. Dels

finns hela definitionsproblematiken rörande begreppet i sig, och dels bör hänsyn tas till de

unika nordiska och svenska förhållanden som rådde. Lindkvist menar dock att: ”Feodala

föreställningar och begrepp vann visserligen inträde i Norden”. Det är dock möjligt att fråga

sig hur Lindkvist menar här; vad är egentligen feodala föreställningar och begrepp? Finns det

trots allt en grundläggande, underliggande förförståelse om vad feodalism är? Den bör i så fall

vara beroende av en definition av begreppet och någon sådan redovisas inte i resonemanget

om de specifikt nordiska förhållandena.

248




79

Som en skillnad mellan Norden och de mer feodalt präglade länderna pekar Lindkvist på att

även om ett länsväsende fanns i Norden så blev aldrig länen ärftliga och därmed uppstod

aldrig heller den maktbas som de feodala herrarna på kontinenten hade. Makten var mer

centraliserad i de nordiska influenssfärerna. De stora ”jordägarna i Norden lyckades aldrig få

samma kontroll över samhället som i Europa; de enskilda jordägarna hade inte fullständig

kontroll över den offentliga makten”.251

Bland de likheter med de kontinentala rikena, som

Lindkvist identifierar, återfinns bönderna som de huvudsakliga producenterna vars produktion

exproprierades av de högre samhällsklasserna: ”Exploateringsstrukturen var likartad och det

förekom ett utomekonomiskt tvång”.252

Möjligen kan man av detta sluta sig till att Lindkvist

menar att ur ett marxistiskthistoriskt perspektiv kan de nordiska rikena betraktas som feodala,

men att om feodalismbegreppet betraktas som knutet till existensen av ett ärftligt länsväsende

och förekomsten av en klass mäktiga feodalherrar med rikspolitiskt inflytande, så passar inte

nordiska förhållanden in i modellen. Detta är dock inget som Lindkvist själv hävdar och kan

därför endast ses som en slutledning eller förlängning av hans resonemang. Kvar blir då den

definition som premierar personella beroendeband och sociala beroenderelationer, och i detta

sammanhang passar nordiska och svenska förhållanden in.

Det har, som framgår i ventileringen ovan, ofta framhållits att det är problematiskt att använda

begreppet feodalism för att beskriva såväl allmänna europeiska förhållanden, som specifika

svenska förhållanden under perioden. Det är därför nödvändigt att precisera och avgränsa

begreppet feodalism i avseende på denna uppsats om det skall kunna ha något värde som

beskrivande begrepp. Att det, som syns ovan, finns olika definitioner av feodalismbegreppet;

allt ifrån politisk organisationsform till social struktur och ekonomiskt system, gör inte saken

lättare. Här nedan följer dock ett försök till arbetsdefinition, vilket är begränsat till denna

uppsats och i grund och botten är ett slags syntes av de ovannämnda huvudriktningarna för

tidigare definitioner av begreppet feodalism. I denna uppsats, som endast avser svenska och i

förlängningen eventuellt också nordiska förhållanden, står feodalism för ett hierarkiskt

samhällssystem där relationerna mellan medlemmarna av den styrande eliten definieras av

lojalitetsband och ömsesidigt utbyte av tjänster och ekonomiska fördelar, och som vilar på de

privilegierade gruppernas tillägnande av den stora majoritetens agrara produktion genom

beroendeband och politiskt tvång. Till detta kan läggas att den stora majoritetens

huvudsakliga aktivitet var jordbruk och att det var just de privilegierade gruppernas

251



80

tillägnande av denna produktion som frigjorde dem och möjliggjorde att de kunde göra de

militära sysslorna, det religiösa livet och rikets styrelse till sina huvudsakliga aktiviteter. I

Sverige uppstod dock aldrig ett feodalt system enligt modellen med en uppdelning av riket i

ärftliga förläningar, där feodalfurstarnas makt skulle ha varit nästintill oinskränkt och där de

dominerade den rikspolitiska maktutövningen.

I avslutning bör sägas att begreppet feodalism såsom definierat ovan kan ha ett visst

beskrivande värde för denna uppsats, men att det på grund av den kraftfulla och

svåremotsägliga kritik som redovisats ovan ändå kommer användas mycket återhållsamt i

undersökningen. Främst är det begreppets omfattning och artificiella karaktär som inte går att

bortse ifrån.

Begreppet ”världsligt frälse” förekommer i stor omfattning i denna uppsats och det är därför

viktigt att tydligt definiera detta. Begreppet ”världsligt frälse” avser i kommande

undersökning en samhällsgrupp som i huvudsak hade sitt ursprung bland stormännen och som

förmådde vinna en privilegierad position inom den nya samhällsordningen. Denna position

innebar att de bytte skatteskyldighet mot skyldighet att bistå kungen militärt och att även

emellanåt delta vid hovet för att bistå kungen med råd. Begreppet har alltså en tydlig koppling

till medeltidens sociopolitiska hierarki och sociala stratifiering, där privilegier och

skyldigheter knöts till ståndstillhörighet. Viktigt i skapandet av detta världsliga frälse var

Alsnö stadga som fastslogs av Magnus Birgersson år 1280 och som reglerade rusttjänst och

skattefrihet.253

Detta kan betraktas i kontrast till begreppet aristokrati som i större utsträckning

har en koppling till den aktuella gruppens relation till rikets styrelse. Emellertid tangerar

begreppen varandra och i uppsatsen förekommer båda.

253

Lindkvist och Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720, s. 47.

81

2 Avhandling Undersökningen är i enlighet med syftet och metodförklaringarna delad i olika beståndsdelar

och dessa behandlar i tur och ordning: personframställningar, kontrastering och ideologisk

summering.

2.1 Analys av person- och karaktärsframställningar i Erikskrönikan

I undersökningens första steg kommer här att utredas vad som utifrån textens framställning

kan sägas om egenskaper och karaktärsdrag, relationer, handlingar och motiv för handlingar,

både i avseende på det som kan betraktas som del av en idealiserad självbild och det som kan

betraktas stå i motsats till en sådan. För att på allvar kunna belysa denna aspekt kommer ett

antal av Erikskrönikans mest framträdande karaktärer att lyftas fram. De karaktärer som

representerar det världsliga frälsets idealiserade självbild är: Birger Jarl, kung Magnus

Birgersson och hertig Erik Magnusson. Vidare bör det klargöras att det av de uppräknade

karaktärerna är hertig Erik den som utgör det huvudsakliga exemplet, medan de andra endast

förekommer i mindre omfattning. Dock innebär inte detta att de inte tillför något nytt eller

förstärker viktiga delar av resonemanget, istället handlar det om att de ges mindre utrymme i

krönikan och därmed inte erbjuder samma möjligheter till analys som hertig Erik. De

karaktärer som, i motsats till dem som betraktas idealiserade, kommer att lyftas fram för att de

i Erikskrönikan framstår som dramats bovar eller som antiidealiserade är: kung Birger

Magnusson, drottning Märita och drotsen Brunkow.

2.1.1 Birger Magnusson – jarlen, laggivaren och beskyddaren

Den första karaktären att belysa i denna undersökning är Birger Jarl, en i sammanhanget inte

helt oproblematisk person. Hans göranden presenteras inte alls i ett lika idealiserande ljus som

till exempel hertig Eriks och Tyrgils drar sig inte för att visa både svekfullhet och

maktfullkomlighet hos honom. Dessutom ägnas inte alls lika mycket av krönikans utrymme åt

Birger Jarl, som åt hertig Erik, och sammantaget med den bitvis mindre positiva

framställningen av honom ger detta vid handen att det endast kan bli fråga om ett litet fåtal

exempel. Emellertid är han en av krönikans ”stora män” och hans insatser för riket betraktas

på det stora hela som goda. Värdet av framställningen av Birger Jarl för undersökningen

ligger naturligtvis i de ideal som belyses, snarare än i personskildringen. En premiss i detta

sammanhang är att Tyrgils inte upphöjer ideal från Birgers egen tid, 1200-talet, utan från sin

egen tid, 1300-talet. Detta handlar om att krönikören presenterar materialet på ett sätt som

tilltalar en 1300-tals publik. Det innebär således att även om berättelsen innehållsmässigt

82

behandlar stoff rörande händelser från 1200-talet, så kommer den i framställningen att vara

utformad för att tilltala en 1300-talspublik och därmed också spegla den tidens värderingar

och ideal. Det intressanta för undersökningen är således de beskrivningar av Jarlen som

idealiserar honom eller hans handlingar och på så vis kastar ljus över de sökta idealen.

Den första gången i texten som Birger Jarl omnämns med ett hedrande tillnamn i linje med de

höviska idealen sker detta i samband med berättelsen om Stockholms grundläggande. Enligt

bakgrunden, som författaren förser, hade Sverige flera gånger utsatts för våldsamma attacker

av män från ”karela ok rytza land254

”, vilka hade seglat in via inloppet i Stockholms skärgård

och farit fram över Mälaren och gjort mycket skada. I detta sammanhang finner Jarlen på en

lösning och det beskrivs enligt följande:

Slikan wanda lägde han,

Birge jerl, then wise man.

Han loot Stockholms stad byggia

med dighirt with oc mykin hyggia,

eth fagert hus ok en godhan stadh

alla leedh swa giort som han badh.

Thet er laas fore then sio,

swa at karela göra them enga oroo.

…

Ther er nu frögd ok mykin gläde,

ther för war sorgh ok mykin qwidha

aff hedna men, them gjorde oblida.255

Här tillskrivs alltså Birger epitetet ”then wise man”, vilket direkt går att sätta i förbindelse till

de höviska idealen och det inslag av visdom som ansågs utmärkande för en god furste. Jarlens

visdom i det här fallet består i att han löser problemet med fientliga infall i mälarlandskapen

genom att grundlägga Stockholms stad och skapa ett starkt, militärt fäste där. Enligt

krönikören blir Stockholm som ett lås för infart i Mälaren och för alla dem som tidigare

plågats av härjningarna har nu sorg och oro ersatts av glädje och fröjd. Birger framställs alltså

här som en rikets och folkets beskyddare som finner på råd i svåra tider och förlöser sitt folk

från dess plåga. Den högst personliga insatsen från jarlen förstärks i krönikan genom att

krönikören noterar att: ”alla leedh swa giort som han badh”. Huruvida detta är med sanningen

överensstämmande är svårt att säga, men Birger Jarl framställs onekligen som en person som

gärna gick in och detaljstyrde och dessutom ofta var den som visste bäst. I förhållande till de

254



83

sökta idealen ger detta avsnitt om Birger Jarl vid handen att en god och vis furste skyddar sitt

folk och arbetar för deras bästa. Översatt i mer konkreta termer handlar dessa ideal om

ansvarskännande och omsorg, ledarskap och förmåga. Den gode fursten ska inte bara vilja

skydda sitt rike och folk, utan också ha förmågan att göra det; ”then wise man” Birger Jarl

hade enligt krönikan dessa kvaliteter. Det är till och med möjligt att tala om en idé om rikets

beskyddare och förkämpe. Några betänkligheter om de tendenser till maktfullkomlighet som

ofta tillskrivs Birger Jarl förekommer inte i detta avsnitt, men det framgår tydligt att Jarlen

styrde i både smått och stort vid Stockholms grundläggande. Det är naturligtvis möjligt att

argumentera för att Birger var den bäst lämpade att ta beslut om försvarsanläggningar och

dylikt, varför det inte var något konstigt att han tog en aktiv del i besluten kring

grundläggande och uppförande av Stockholms stad. Dock kvarstår det faktum att Jarlen,

enligt krönikan, står som ensam upphovsman och visionär bakom bygget.

Det andra avsnittet om Birger är hämtat från krönikans notis om hans död. Här förstärks

bilden av Jarlen som en folkets beskyddare och överherre:

Mykit got badho honom qwinna:

han gaff them swa starken räth

ok näfste mangin som giorde oreth,

swa at them matte engen göra ofrid

utan han hätte halsin wiid.256

Inte minst framställs han som de svagas, i synnerhet kvinnornas, förkämpe och naturligtvis är

det lagen om kvinnofrid som åsyftas här. Det förefaller som om Birger inte tvekat att använda

sin lagstiftning och det har helt klart förekommit att han bestraffat dem som bröt mot

kvinnofriden. Birger får alltså stå för lag och rättsskipning, något som stärker bilden av

honom som en folkets beskyddare. I relation till det världsliga frälsets idealiserade självbild

förefaller Birger Jarl var mer av en förebild i praktisk handling än i höviskt leverne, vilket är

föga överraskande. Det är Birger i rollen som beskyddare, krigare, laggivare och regent, om

än inte kung, som idealiseras i Erikskrönikan, inte som höviskt belevad vid hovet. Detta

förhållande bidrar ytterligare till resonemanget om att det i det världsliga frälsets idévärld

fanns en mer konkret, praktisk nivå vid sidan om det belevade, höviska sättet att föra sig. Den

förmodade latenta ideologin skulle i så fall finnas parallellt med den mer manifesta och Birger

Jarl personifierar just detta.

256


84

2.1.2 Birger Magnusson – realpolitikern, despoten och löftesbrytaren

Ett sista avsnitt om jarlen rör Birgers uppgörelse med folkungaätten och visar en gediget

ohövisk sida av denne maktpolitiker. Det relevanta här är att Tyrgils inte väjer för att uppvisa

Jarlen och hans handlingar i ett allt annat än positivt ljus, men ändå inte fördömer det som

sker i några starkare ordalag:

The wordo tha swikne i rette tro

innan Vesmanna lande vid Herwadsbro.

Birge Jerl ok biscop Kol

– Var Herra gaff ther til eth tool –

the loffwado them tro oc sworo the medha

oc villo them felugha til sik ledha

ok talado for them yffrid slat

ok sagdo at the villo haffwat til sät,

swa at folkunga lagdo thera vapn nid,

thy at biscop Kol haffde sworet them frid,

ok gingo til thera ower ena aa.

Ther loth them jerlin hoffwod aff slaa.

- - -

Ther varo tha yffrid marge när.

Tha gik folkunga ät

wald ower ok mykin oreth.

- - -

Tha ville jerlin lata honom forgiffwa

ok unte honom ekke wel at liffwa.257

Denna beskrivning av Jarlen kan vid en första anblick framstå som förvånande. Birger bryter

högtidliga eder och säkerhetslöften för att uppnå politiska ambitioner och hålla nere

motståndet. Han drar sig inte ens för att försöka förgifta en framstående motståndare, en

motståndare som dessutom av krönikören beskrivs just med de höviska omdömen som Jarlen

inte ges258

. Emellertid förekommer inga egentliga fördömanden av Birgers beteende, även om

det nämns att incidenten lämnade folkungaätten allvarligt decimerad259

och att de drabbade

led ”mykin oreth”. Detta pekar på att det finns en acceptans i framställningen, kanske inte så

mycket för aktionerna i sig som för rätten att med hårda nypor hålla ordning i riket. Det var

trots allt en del av Jarlens roll att just hålla ordning. Helt klart är det så att folkungaättens

upproriskhet och revolt betraktades som något negativt och att Birgers fiendskap med dem var

257

Erikskrönikan, s. 35 f. 258

Junker Karl omtalas i krönikans omedelbara fortsättning som Guds riddare och framställningen av honom

speglar just en modig och kristen idealriddare. 259

Erikskrönikan s. 36.

85

på liv och död. Bristen på fördömande från krönikören kan alltså betraktas som ett utslag av

ett realpolitiskt tänkande: folkungaätten utgjorde ett reellt hot mot säkerheten och ordningen

och den sittande styrelsen, med Jarlen i spetsen, agerade med de medel som stod till buds.

Naturligtvis bör det här poängteras att Birger Jarl var hertig Eriks farfar och att det påverkat

Tyrgils framställning, men det är också möjligt att här se spåren av den latenta ideologi som

underligger den höviskt kristna beteendekoden. Möjligen kan rikets säkerhet, och ordningen i

detsamma, vara så viktiga att en mer pragmatisk, realpolitisk ideologi existerade vid sidan

om, eller kanske till och med dialektiskt med, den manifesta, höviska ideologin.

2.1.3 Magnus Birgersson – den milde, vise och fromme konungen

Nästa karaktär att analysera är Birger jarls son Magnus. Även när det gäller Magnus så är det

på sin plats att påpeka att framställningen betraktas som en produkt av krönikörens egen tid i

fråga om värderingar och ideal. Det kan naturligtvis framhållas att kung Magnus period avser

en tid som ligger relativt nära 1300-talet och att den föreställningsvärld de då hade inte bör ha

varit främmande för Tyrgils. Dock bör det noteras att framställningen ändå är beroende av den

politiska situation som rådde omkring Magnus Eriksson trontillträde och regeringstid. Det

finns belagda exempel på hur krönikans framställning avviker från andra källor ifråga om

exempelvis kronologi260

och dessa avvikelser kan ha motiverats av såväl propagandasyften

som önskan om att visa upp ett nära förflutet i linje med de aktuella idealen och värderingarna

en generation senare. En viktig skillnad mellan de två kronologiska perioderna är att medan

man under Magnus tid får se rusttjänsten installeras som officiell tradition i och med Alsnö

stadga, så har den senare generationen levt med det förhållandet i många år. Det kan tyckas

oviktigt i sammanhanget, men det står helt klart att det officiella befästandet av det världsliga

frälset som ståndskategori inneburit en möjlighet för gruppen att också fördjupa och utveckla

sin särprägel och kultur som samhällsgrupp. Det är sannolikt något som kommer till uttryck i

Erikskrönikans berättelse.

Det första avsnitt som ska analyseras kommer från tiden kring den första brödrastriden, då

Magnus utmanade sin bror Valdemar om kungamakten i dåtidens Sverige. Magnus hade just

besegrat Valdemar i slaget vid Hova och under det efterspel som följde var det Magnus som

dikterade villkoren. Krönikans framställning ger sken av att det skall ha skett en delning av

riket mellan dem vid detta tillfälle och att Magnus alltså valde att dela makten med brodern.

260

Se den källkritiska genomgången.

86

Magnus ges rollen av en vis man som strävar efter att sätta stopp för konflikten och stifta fred

med sin bror:

Nu wil jak tho nade med ider göra,

swa at alle dughande men, thet höra

skula sighia at iak gör ider ey oskäl

Utan takka mik um iak gör wäl.

Tha stempde hertughen saman eth hoff

ok fik aff mangom mykit looff.261

Det finns många faktabetänkligheter i denna skildring och det är värt att peka på detta, även

om det strikt taget inte tillhör uppsatsens egentliga intresseområde. Exempelvis kan det

ifrågasättas om det skedde någon delning av riket vid precis det här tillfället262

. Däremot är

avsnittet mycket relevant utifrån undersökningen, där det är de framställda idealen som är av

betydelse. Hertig Magnus visar här upp ett rent idealiskt beteende i linje med de höviska

idealen. Han har segrat och väljer sedan, enligt krönikan, att vara mild, måttfull, generös och

nådig mot sin bror, kung Valdemar. Här är det inte tal om hård behandling som fångenskap i

svält och misär eller undanröjande av potentiella fiender. De realpolitiska alexanderhuggen

lyser här med sin frånvaro. Magnus förkroppsligar istället det milda, ridderliga sinnelaget och

agerar som den ädle furste han är, full av nåd och god vilja. Krönikörens tillägg om att

hertigen efter uppgörelsen ställde till med fest och lovprisades tjänar till att ge hela händelsen

en ytterligare hövisk inramning.

Emellertid måste ändå överenskommelsen betraktas som en strikt taget realpolitisk ambition

från Magnus sida, och hans måttfulla bemötande av brodern är att betrakta som ett exempel på

politiskt rävspel. Det är utifrån texten möjligt att betrakta hertig Magnus agerande som ett

utslag av ren propagandistisk medvetenhet, snarare än ett behov av att uppvisa det goda

exemplet. Ytterligare stridigheter bör inte ha legat i Magnus intresse och behovet av att visa

omvärlden ett slut på konflikten bör ha varit stort. Det har dock sannolikt varit viktigt för

Tyrgils att framhålla just den gode fursten; parallellen till sonen Erik och hans strid om

kungamakten är ju slående tydlig.

Nästa del av framställningen som ska analyseras rör hertig Magnus och hans tilltänkta

hustrus, Helvig av Holsteins, far.

Härtogh Magnus haffde kär älskoga

261


För mer information se Sven-Bertil Janssons kommentarer till 1986-års utgåva av Erikskrönikan, s. 199.

87

i Tytzland til een jomfrua,

gambla grewa Gertz dotter,

een froom hälade ok forsokter

badhe i torney ok i striidh.

Tha war han een häladh i sin tiid.263

Detta avsnitt ger information både om Magnus och om hans älskades far, såsom de framställs

i krönikan, men allra mest om de ideal som krönikan vurmar för. Till att börja med är det

tydligt att kärleken skulle framhållas som central vid giftermål, även om det troligtvis låg rent

politiska skäl bakom de ”stora” äktenskapen. I linje med de höviska värdena framställs alltså

här Magnus relation till den tyska furstedottern som ett riktigt kärleksband, som får sin

uppfyllelse i och med det förestående bröllopet. Att uppvisa Magnus höviska kärlek var inget

speciellt utan passar väl in med riddarepikens stilistik, och det var också i linje med tidens

tradition att visa på förnämligt släktskap när sådant fanns att åberopa. Det var säkerligen inte

heller till Helvigs nackdel att krönikören framställde hennes far som en idealriddare, en

”häladh i sin tiid”. Det är emellertid möjligt att ana andra skäl för äktenskapet än ren kärlek,

även i kröniketexten. Inte minst ger betoningen på faderns förträfflighet intryck av att det

finns mer bakom äktenskapet än författaren vill påskina.

I Lönnroths uppsats om de medeltida krönikorna kommenterar han just detta, att äktenskap i

de högre samhällsskikten regelmässigt framställs som i grunden baserade på kärlek och att

detta hade sin grund i stilistisk konvention: ”[ä]ktenskapet uppfattas idealistiskt, och krönikan

är angelägen att enligt hovkrönikors sed uppfatta alla furstliga giftermål som

inklinationspartier”264

. Uppfattningen delas i den här undersökningen och beskrivningen av

Magnus kärlek framstår som helt tydligt motsvarande en schablonbild. Det bör dock tilläggas

att det här förhållandet inte på något vis per automatik innebär att äktenskapet var kärlekslöst,

bara att vi inte kan acceptera Erikskrönikans utfästelser om kärlek som huvudsakligt motiv för

giftermålet.

Avsikten var sannolikt att genom äktenskapet med hans dotter knyta band med den tyske

greven, denne enligt Tyrgils förträfflige och beprövade krigsman. Magnus hade ju tidigare

hämtat stöd hos bland annat tyskarna i segern vid Hova. Tyska adelsmän och tillika krigare

var vid den här tiden, med sina följen, en reell maktfaktor, vilka stred som besoldade män i

diverse konflikter. Inför slaget i Hova nämner till och med krönikan hur Magnus tog besoldad

263



88

hjälp: ”Siu hundrat örss loot han soldera”265

. Därmed ställs det höviska kärleksmotivet som

inleder avsnittet i viss mån på skam, vilket lovorden om fadern sammantaget med tystnaden

om dottern också pekar på. En jämförelse med andra äkta makor till krönikans centrala män

visar också den att det är lite ”för” tyst om Helvig i texten. Det höviska motivet förefaller bara

vara en fernissa som passat för att upphöja Magnus och fullfölja de stilistiska konventionerna

för riddarepiken.

Betydligt mer relevant blir alltså beskrivningen av Helvigs far, greve Gertz, som porträtteras i

enlighet med de ridderliga idealen. I grevens fall är det inte hans mildhet eller hans givmildhet

som upphöjs, istället fäster sig krönikören vid hans krigiska förmåga. Det noteras att han hade

gjort sig ett namn i både riddarspel och riktig strid, vilket sedan understryks av att krönikören

menar att han på grund av detta blivit en hjälte i sin egen tid. Naturligtvis går det att

ifrågasätta vilken sanning som låg i lovorden. Det dock är helt tydligt att det ensidigt är den

krigiska sidan av greven som framhålls och glorifieras, i synnerhet hans egen personliga

förmåga. I relation till det medeltida frälsets idévärld visar detta att krigisk förmåga, även rent

personligen, betraktades som en högt värderad kvalitet, värd att sträva efter. Den krigiska

förmågan i det här exemplet blir helt enkelt identifierande för grevens förträfflighet och

tillhörighet i det aristokratiska skiktet. På en manifest ideologisk nivå kan detta betraktas som

helt i linje med de höviska idealen om vad som var utmärkande för en medlem av de

ridderliga klasserna.

Följande textstycke är hämtat från den korta skildringen av Magnus val till kung vid Mora

sten och det är i all sin korthet mycket avslöjande i avseende på den syn på kungamakten som

förmedlas i Erikskrönikan:

Sidhan foro däner ather hem,

ok konung Waldemar fölgde thöm.

Tagher the uplenzsko thet forstodho,

at han giordet ey for godho

ok wille eke ather i geen,

tha waldo the widh Morasteen

konung Magnus, hans yngre broder.

Han war en milder konunger ok goder.266

265



89

En möjlig tolkning, utifrån perspektivet om en latent ideologi, i detta sammanhang är att

betrakta detta stycke i termer av makt och ideal rörande maktfördelning och maktordning.

Framställningen slår an en ton som förmedlar attityden att då Valdemar lämnar det svenska

riket och följer med Danskarna, då väljer sig de svenska stormännen en ny kung. Allt

agerande läggs i stormännens händer och det är de som väljer Magnus till kung, som om

krönikören vill klargöra var den egentliga makten och handlingskraften ligger. Magnus

degraderas i detta textstycke till ett passivt objekt som väljs till kung, något som med all

sannolikhet inte var fallet. Tidigare framställning om Magnus visar ju på något helt annat. Att

det i detta avsnitt dock ser ut som det gör är inte helt överraskande, i synnerhet inte med tanke

på vem krönikan är skriven för och vems perspektiv den återspeglar. Det världsliga frälset såg

sig alltså gärna som aktörerna i det politiska spelet och valkungadömet med dess ofta mindre

mäktiga regenter var i linje med frälsets anspråk och makthävdelse. Det är också signifikativt

vilka höviska honnörsord krönikören väljer här. Visserligen tillhörde det tidens ideal att en

kung skulle vara god, mild och fridsam, men i det här avsnittet där dessa omdömen föregås av

en så tydlig deklaration om vem som har den egentliga makten framstår dessa omdömen som

snarast betecknande för en idealbild om en kung som delar frälsets intressegemenskap, en

kung vald av stormännen och med stormännens välvilja. Kontentan härvidlag är att i det

världsliga frälsets idealbild är valkungadömet att föredra och makten skall på så vis

kanaliseras genom det aristokratiska filtret innan den tillfaller en tänkt kung. Vidare såg sig

denna grupp som viktiga aktörer i maktordningen och en monark hade alltid, även efter

kröning, att förehålla sig till det världsliga frälset och då i synnerhet deras främsta

representanter, stormännen.

En alternativ, men inte på något vis motsägande, tolkning av textstycket ger vid handen att det

fanns en ambition att framhäva Magnus som en god kung och att göra hans tillträdelse så

legitim som möjligt. Det ligger även i denna tolkning ett värde, för Tyrgils, i att inte

presentera Magnus som en makthungrig kraftpolitiker, utan snarare som en välvillig och

naturligt begåvad ledare med milda drag och som accepterar kungavärdigheten på rätt sätt,

genom val. Det blir i det sammanhanget viktigt att återigen ange stormännen som aktörerna

och Magnus som den passive; en god kung griper inte makten utan blir tilldelad den på grund

av sin förträfflighet, såsom bedömd av det världsliga frälsets maktelit.

När det gäller valkungadömet och det världsliga frälsets plats i maktordningen, så är det

tydligt i framställningen att dessa, föga förvånande, är oupplösligt sammankopplade. På få

90

ställen i Erikskrönikan är det världsliga frälsets makthävdande så tydligt som vid

kröningsskildringarna. Bilden som framträder ger vid handen att i det världsliga frälsets

samhällsvision var valkungadömet idealet och att en successiv, godtyckligt ärftlig ordning

egentligen aldrig utgjorde ett seriöst alternativ. Makten över riket skulle endast förlänas

genom att en tänkt regent tilldelades den av rikets representanter, och i första hand då

frälseeliten. Det förefaller som om man önskade skapa en intresse- och maktgemenskap

mellan kungen och det världsliga frälset, i vilken man var ömsesidigt beroende av varandra.

Det grundläggande antagandet bör ha varit att kungarna i stort sett bara var de främsta bland

stormännen och inte på något vis kunde uppbåda en maktposition oberoende av stormännens

backning och stöd. Som nämnts tidigare är det svårt att med klarhet härleda detta förhållande

till i huvudsak en manifest eller latent idéströmning, men möjligen går det särskilja mellan

valkungadömet som idealiserad princip och valkungadömets funktion i det världsliga frälsets

maktsträvan som realpolitisk ambition, även om kopplingarna däremellan är mycket påtagliga

och gränserna mycket flytande. Den latenta sidan av myntet avser helt enkelt den potential

och det utrymme som valkungadömet utgjorde för frälseelitens eget makthävdande, ett

realpolitiskt spel- och manöverutrymme i kampen om makten.

En annan central del i det världsliga frälsets syn på sig själva och sin relation till kungen och

makten, rör kungens maktutövande efter makttillträdet. Som framgår av krönikan, i otaliga

sammanhang, såg inte stormannaklassen sin uppgift som fullgjord och färdig bara för att en

ny kung valts. Tvärtom betonar Erikskrönikan kungarnas fortsatta behov av goda relationer

med eliten bland det världsliga frälset. Maktstrider, usurpationer och fraktionsbildningar talar

sitt tydliga språk om maktens flyktighet och stratifiering i krönikans tid. En kung kunde

förkastas till förmån för en annan om omständigheterna så krävde. I citatet är det ju precis så

som kung Magnus Birgerssons makttillträde framställs och i det fallet får alltså hans bror

Valdemar se sitt regentskap i Sverige gå om intet, då han förlorat stormännens förtroende. De

styrda förbehöll sig alltså rätten att ”fritt taga och förkasta” sina kungar, åtminstone på en

idénivå.

En annan belysande episod från framställningen av kung Magnus Birgersson rör hans

förkärlek för de utländska riddare som han knyter till sig. I Erikskrönikans text är det möjligt

att utläsa både en uppskattning av kungens furstliga storhet, och en irritation över de

utländska gunstlingarnas upphöjelse. Det förefaller som om Tyrgils utför ett slags balansakt i

detta avseende; å ena sidan måste han värna sin publik bland det svenska frälset och å andra

91

sidan kan han inte kritisera den tillträdande kungens farfar. Krönikörens lösning ligger i att

han betraktar kung Magnus agerande utifrån ett exemplifierande om den gode fursten:

Han älskade gerna utlenska men,

som ädla herra plägha ok än.

Hwar riddera ok swena warda fordriffne,

frome helade raska ok triffne,

tha sökia the gerna en ädela herra

for bätra skuld ok ey for wärra,

at han skal dagtinga them fridh

ok giffwa them thet the torffwa wid.

Ok the skulo honom til thieniste wara,

thet styrker hans heder ok hans ära.267

Att krönikören lyfter upp Magnus agerande som det goda exemplet blir tydligt av att de

fördrivna riddare han tar sig an beskrivs som ”frome helade raska ok triffne” och att kungens

åtagande lönas genom deras tjänst, vilket ”styrker hans heder ok hans ära”. Det faktum att

texten här lägger fokus på exemplifierandet av relationen mellan en furste och hans vasaller,

samt att krönikan senare återger de svenska stormännens missnöje med de utländska

gunstlingarna ger viss balans åt framställningen. För undersökningens vidkommande är detta

mycket fördelaktigt och medger en möjlighet att betrakta vad detta goda exempel innebär. Det

som Erikskrönikan, i och med kung Magnus exempel, anger som den goda furstens roll

inbegriper att stifta fred, juridiskt och politiskt på ett personligt plan, för de presumtiva

vasallerna, se till att de får vad de behöver och att ta dem i sin tjänst. Detta innebär, kort sagt,

att bli sina vasallers välgörare juridiskt, ekonomiskt och socialt. En god furste är därmed

vasallens garant, och det är genom honom och i tjänst hos honom som vassallen får en

tillhörighet och en plats i samhället. Vasallens motprestation sker i form av tjänst och trohet.

Deras insatser förväntas vidare vara goda så att de reflekterar väl på fursten så att dennes ära

och heder stärks. Det är helt tydligt att det finns en ömsesidighet i förhållandet och att det

förväntas finnas personella trohetsband mellan furste och vasall, där fursten och vasallen har

klara och tydliga skyldigheter gentemot varandra. Såtillvida uppvisar detta stycke på ett

mycket manifest sätt de ideal som förväntades prägla de relationer som rådde mellan vasall

och furste.

För vasallen innebar vasalliteten främst att ge sin tjänst och trohet i utbyte mot att stå under

furstens beskydd och vara del av hans influenssfär. Det är också möjligt att spåra den sociala

267

Erikskrönikan, s. 59 f.

92

och politiska betydelsen av vasalliteten för det världsliga frälset: att stå under en furstes

beskydd och inneha hans förtroende innebar att vasallen fick en plats inom den feodalt

präglade samhällsordningen och därmed också en identitet i det sociala sammanhanget.

Vasallens motprestation skedde, som nämns ovan, i form av tjänst och trohet. Det är värt att

poängtera att vasallens tjänst också, som antyds ovan, innebar en skyldighet att bistå sin furste

med goda råd. Erikskrönikan ger vidare upplysningar om kvaliteten på vasallens prestationer

och det framgår att de förväntades vara av sådan kaliber att de återspeglade väl på fursten,

vars ära och heder därigenom skulle stärkas. Det vore alltså möjligt att argumentera för att

krönikan även främjar idén om den gode vasallen, något som stärker tanken om att krönikören

vill inskärpa vasalliteten som institution hos sin publik. Det är naturligtvis av betydelse att

påpeka att det som omtalas här är att betrakta som en idealisering av ett förhållande som

säkerligen endast mycket sällan levde upp till de högt satta målen. Denna Erikskrönikans

deklaration om vasalliteten måste helt enkelt betraktas som ett utslag av en medveten tendens

och strävan att propagera för ridderskapets privilegierade samhällsposition, snarare än som en

beskrivning av verkliga förhållanden. Om de verkliga, faktiska förhållandena varken kan eller

avser denna undersökning att uttala sig.

En signifikativ del av berättelsen om kung Magnus är den om hans relation till kyrkan. Här i

uppsatsen är den synnerligen relevant då den inte bara avslöjar vad som ansågs vara ett gott

kristet föredöme på ett personligt plan, utan också kan betraktas som kommenterande

relationen mellan den världsliga makten och kyrkan på ett generellt plan. Även i detta

sammanhang är det alltså möjligt att urskilja olika nivåer i fråga om vad som förmedlas. Vad

som gör detta avsnitt särskilt relevant för denna undersökning är att det i krönikans berättelse

om Magnus Birgersson avsätts en så stor del av utrymmet till att redovisa hans generositet

mot och goda relation till kyrkan. Detta har av någon anledning uppenbarligen varit viktigt att

förmedla. Därmed skiljer sig den här berättelsen om kung Magnus från den övriga krönikan

och i fråga om den fortsatta gestaltningen är det värt att nämna att de övriga karaktärernas

relationer till kyrkan ges mycket lite utrymme.

Det är, till att börja med, tydligt att det var viktigt för Erikskrönikans författare att visa på

kung Magnus generositet gentemot kyrkan, inte bara i form av pengar utan också genom

gåvan av ett av sina barn ”Gudi til tienst … ther renlika skulle liffwa”268

. Säkerligen var det så

268


93

att Magnus drevs till viss del av en uppriktigt religiös avsikt och ville vara en god, kristen

kung och säkra sin själ en plats i himlen. På en manifest nivå kan det också vara så att det är

precis vad krönikören vill berätta. Så till vida kan det konstateras att passagen betonar ideal

såsom generositet, gudfruktighet och att upprätta byggnadsverk. Det är möjligt att också

argumentera för att passagen antyder att en god furste investerar i sin själs frälsning genom

sin generositet mot kyrkan och att människan bör ha evigheten i livet efter detta i åtanke även

under sin levnad. Som ett exempel på dessa manifesta ideal kan nämnas följande:

Sidhan sköt honom Gud i hugha,

fore sin siel ok sinne husfrua

a en holm heet Kidhaskäär

eth kloster loot han mura thär

swa wänt ok swa höwelikt

at i hans rike war ey annat slikt.269

I detta stycke framträder med all önskvärd tydlighet de ovan nämnda idealiserade beteenden

som exempelvis generositet, kristen omsorg om sin själ och upprättandet av ståtliga

byggnadsverk. Alla dessa ideal skulle kunna betraktas som passande väl in i den höviskt

kristna tanketraditionen; detta är de manifesta ideal som passagen ger uttryck för och återigen

är det möjligt att betrakta den höviska ideologiska strömningen som representativ för just den

manifesta ideologin. Emellertid finns det skäl att uppehålla sig ytterligare vid varför

krönikören valt att lägga så mycket betoning på kung Magnus generositet mot kyrkan, och i

förlängningen vad detta säger om en eventuell latent nivå av värderingar och ideal inom det

världsliga frälset vid tiden för krönikans författande. Vad den detaljerade redogörelsen för

kung Magnus förhållande till kyrkan ytterst förmedlar kräver därmed ett mer kritiskt

perspektiv.

Det är enkelt att tänka sig flera alternativa motiv för att förklara fokuseringen på kungens

goda relation till kyrkan. Det är tänkbart att det kristna motivet passade väl in med genrens

stilistik och konvention, vilket i så fall innebär att ovanstående textavsnitt bör värderas som en

mer generell schablonisering av begränsat värde för undersökningen och inte särskilt

avslöjande i avseende på eventuella underliggande värderingar. Emellertid duger inte detta

som förklaring i det aktuella fallet. Ingen annan karaktär omskrivs med en sådan

detaljrikedom i avseende på deras relation till kyrkan, inte ens Erikskrönikans hjälte hertig

Erik. Detta förhållande tyder på att det faktiskt rör sig om ett försök att lyfta fram just kung

269


94

Magnus relation till kyrkan, snarare än att uppfylla stilistisk konvention. Naturligtvis är det så

att passagen även rymmer en hel del inslag av form och stilistik, men för krönikans

vidkommande är dock passagen unik och den bär på information bortom det generella,

bortom konventionen.

Ett annat möjligt perspektiv är att det skulle kunna ha varit propagandistiskt riktigt att peka på

gudfruktigheten hos kungen. Eftersom Magnus var hertig Eriks far skulle detta därmed kunna

reflektera väl på både sonen och sonsonen, tronföljaren Magnus Eriksson. Om syftet är

propagandistiskt och det som eftersträvas är att ge ett kristet skimmer och lite av farfars

stjärnglans åt Magnus Eriksson, så blir passagens information utpekande för vilka ideal man

bland frälset ansåg att den främste fursten i riket Sverige skulle besitta. Frågorna blir då: vad

är det i idealiseringen av kung Magnus relation med kyrkan som förväntas vinna välvilja hos

frälset? Med andra ord, vilka specifika ideal uppvisar Magnus i passagen och vad tyder de på?

En ytterligare aspekt kan naturligtvis vara att Tyrgils, som ett barn av sin tid, strävar efter att

visa det svenska frälset och den svenska tronen som tydliga företrädare för den nya kristna,

ridderliga samhällsordningen. Denna möjlighet förefaller mycket sannolik och ligger i linje

med andra passager i krönikan där författaren helt tydligt avser uppvisa det svenska frälset

som ett riktigt, Europeiskt frälse, exempelvis de jämförelser med olika hjältar som författaren

gör när han berättar om gästabud och riddarspel i svensk regi. Värdet av passagen skulle

därmed för undersökningens vidkommande ligga mer på det generella planet och spegla de

värderingar som den stilistiska konventionen omfattade, vilka säkerligen också återfanns hos

det världsliga frälset i Sverige. Det är dock svårt att attribuera hela den aktuella passagen till

det svenska frälsets hunger efter att erkännas som ett sant, modernt frälse av Europeiskt snitt,

den svenska europeiseringen till trots. Passagen, i sin helhet, är återigen lite för unik i

jämförelse med resten av krönikan. Det är också värt att påpeka att passagen inte i huvudsak

utgörs av svepande, generella omdömen om kung Magnus gudfruktiga leverne, utan istället av

en mycket konkret och detaljerad uppräkning av kungens största bidrag till kyrkan. Det ska

dock inte förnekas att uppförandet av stora, kostsamma byggnadsverk, såsom kyrkor, var ett

sätt att visa sin makt, framgång och att man platsade som en stor furste i den höviskt

ridderliga eliten.

I den här undersökningen ligger perspektivet, vid betraktandet av den aktuella passagen ur

Erikskrönikan, på krönikans roll som ” det svenska ridderskapets propagandaverk”, ett

95

vittnesmål om deras självbild och ambitioner. Erikskrönikan betraktas alltså här som det

världsliga frälsets deklaration om sig själva och sin roll i samhället, återgiven som en

historiskt förankrad krönika på vers. I det här specifika fallet handlar det om ett

exemplifierande av hur förhållandet mellan den världsliga makten och den religiösa makten

bör se ut. Genom sitt exempel och sina många konkreta, positiva interaktioner med kyrkan

blir kung Magnus en representant för den världsliga makten i förhållande till kyrkan. Magnus

blir då inte bara en sinnebild för hur rikets främste furste skall förhålla sig till kyrkan, utan en

idé om hur förhållandet bör se ut mellan det världsliga frälset i helhet och den kyrkliga

makten. Det handlar om att positionera sig och etablera den maktrelation man själv önskar

och på egna villkor. På så vis är det möjligt att argumentera för att Erikskrönikan, på en icke

uppenbart manifest nivå, ger uttryck för frälsets strävan, självbild och världsuppfattning inom

detta område.

Den första riktigt tydliga exemplet på något som kan betraktas som ett underliggande ideal

eller ett idealt förhållningssätt i passagen finns där krönikören redogör för konungens givande

av sin dotter i kyrkans tjänst:

Han redde kost med digher win

ok gaff ther swa sina dotter in,

lagde ther under fiskesio,

brytia ok qwerna ok landbo

ok andra mangha godha lagha,

thet the haffwa yffrid i thera dagha.270

Här framträder fenomenet med att högfrälset ger de sina i kyrkans tjänst271

. Det noteras också

i citatet också att kungen ser till att säkra klostrets, och därmed dotterns, välstånd med diverse

gåvor. Det är möjligt att ana här att då klostret ges fördelar och välstånd genom kungen, inte

minst de ”godha lagha” som omnämns, så måste de också ha befunnit sig i en

beroendeställning gentemot denne representant för den världsliga makten. Det var konungens

välvilja som gjorde skillnaden och frågan är vad som var kostnaden för att bibehålla denna.

Lite senare i texten berättar Tyrgils att:

The munka matto gerna bidia

at han haffde liffwat tusende aar,

medhan han thöm swa wilgioger war.

270


Se exempelvis Lindkvist och Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720, avsnittet om ”Klostren”, i synnerhet

s. 90.

96

…

Ä mädhan thet kloster thet matte sta

tha äro the skylloge at bidia for honom,

honom er tess heller himmerike i wanom.272

Här framgår beroendeställningen mer tydligt. Den första meningen visar utan tvivel att det

fanns en medvetenhet om munkarnas beroende av kungen och den sista meningen visar också

att gåvorna var villkorade. Att munkarna skulle ha varit skyldiga att bedja för kungen så länge

klostret stod kan måhända ha varit en poetisk överdrift, men det faktum att Tyrgils väljer att

uttrycka sig i termer av munkarna som skyldiga kungen sina böner tyder ändå på en

medvetenhet om beroendeförhållande och maktrelation. Om det fanns andra skyldigheter för

munkarna än att be går inte att stödja utifrån detta citat, men det är klart att munkarna enligt

krönikören var väl medvetna om vem som var deras välgörare.

Även det följande stycket innehåller relationen välgörare och mottagare:

Eth fruekloster widh Skäninge näs

hwat got man sjunger ther eller läs,

ther giffwi Gud honom aff sin deel,

thy han halp ther manlika till.

The flutto thera kloster aff stad

ok sattot ther som konungen badh

upa eth näs widh en sio:

ther haffwa the wänare stad at boo.

Han lagde ther then första steen,

thet war the fruor enkte i geen.

Han gaff them ther redho i händer

hundrada mark sölffs alla i sänder.

Tessa allmoso ok andra slika

the möta honom nu i himmerike.273

Här kan utan omsvep utläsas att det är kungen som har makten att skapa förutsättningar för

klostrets verksamhet. Han beslutar om att klostret skall flyttas, visserligen till en bättre plats

enligt krönikan, och det är han som förser dem med kontanta medel. Det råder inga tvivel om

vem som är i maktposition och vem som är i beroendeposition. Tyrgils tillägger, i sann hövisk

anda, att sin lön för allt det goda han gjort åtnjuter kungen nu i himlen. Utan tvivel är det dock

så att textens budskap inte bara handlar om gudfruktighet och givmildhet, det är också en

deklaration om vem som har den egentliga makten. Den andliga makten var naturligtvis en

272



97

kraft att räkna med i ett katolskt, kristet samhälle, där dagens sekulära och vetenskapsbaserade

betraktelsesätt inte ens var möjligt. Kanske var det en av anledningarna till att det markeras så

tydligt i Erikskrönikan vem som kontrollerar lejonparten av de världsliga förutsättningarna.

Som en representant för det världsliga frälset blir Magnus genom sitt exempel i krönikan en

påminnelse om att det är hos detta frälse som den världsliga makten ligger, och att religionens

företrädare i viss mån är beroende av detta frälses välvilja för sin verksamhet och överlevnad.

De exempel som återfinns i dessa stycken påminner inte så lite om de uttalade, manifesta

relationsideal som krönikan företräder i avseende på förhållandet mellan vasall och furste. Det

är möjligt att ställa frågan om huruvida det världsliga frälset önskade inordna även kyrkans

företrädare i riket efter liknande mönster.

Allra minst förutsätter det förhållande som redovisas i krönikan en slags ömsesidighet och en

intressegemenskap, något som understryks av det världsliga frälsets praktik att sätta sina egna

söner och döttrar i kyrkans tjänst274

. Att likt Magnus sätta sin dotter eller son i kloster eller ge

dem position i andra kyrkliga sammanhang innebar ju att det fanns representanter i kyrkan

som hade direkta blodsband med det världsliga frälset och säkerligen fungerade som en

inofficiell kanal för den världsliga viljan inom kyrkan. Det underliggande, latenta budskapet i

detta sammanhang är alltså en deklaration om det världsliga frälsets syn på relationen mellan

kyrkan och dem själva. I deras ögon präglades den av en beroendeställning där de var den

starka parten och där kyrkan existerade i en intressegemenskap med dem. Vidare är det

möjligt att utifrån de anförda exemplen argumentera för att denna ”deklaration” också

inbegriper en värdering rörande vad som är kyrkans respektive frälsets domäner. Inte vid

något tillfälle i berättelsen om Magnus noteras att kyrkan skulle vara skyldig sin välgörare

några politiska gentjänster utan endast andliga. Detta skulle kunna bero på att frälset helst såg

att kyrkan ägnade sig uteslutande åt det andliga och kyrkliga, inte politik. Styrelsen av riket

och förvaltandet av de världsliga tingen var frälsets uppgifter och rättigheter, inte kyrkans.

Det är också möjligt att utifrån berättelsens starka betoning av styrkeförhållandet och

beroendeförhållandet reflektera över huruvida kyrkan i samtiden börjat göra sig allt mer

gällande även politiskt, som en konkurrent om makten. Det är trots allt frälset som är den

troliga målgruppen för krönikan och det är därmed deras idealbild som saluförs. Ett sista

perspektiv att beakta är huruvida kung Magnus relation till kyrkan är att betrakta som att ha

utgjort ett pedagogiskt exempel, dels i avseende på den egna själens frälsning och dels i

274

Se exempelvis Lindkvist och Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720, avsnittet om ”Klostren”, i synnerhet

s. 90.

98

avseende på hur man som framstående furste bör förhålla sig till och handskas med kyrkans

företrädare.

Det sista som berättas om Magnus handlar, inte oväntat, om hans död och även här går det att

spåra både manifesta och latenta värden. I avseende på de manifesta värdena är det just det

positiva ”ode” som krönikören diktar på sex rader som innehåller tydliga ideal rörande den

gode fursten. Visserligen liknar detta mycket det ode som återfinns tidigare om Birger Jarl

och visserligen är graden av stilistisk form mycket hög, men detta till trots är stycket ändå av

värde för undersökningen, inte minst då stilistiken även återspeglar de manifesta idealen:

Han gaff godhan rät i sina liffdagha,

mykin frid ok starkan agha.

The men ther illa plägado göra,

them wille han hwarken see eller höra.275

Bland de explicit positiva egenskaper som tillskrivs Magnus återfinns hans förmåga att skipa

rättvisa, hålla ordning i riket och skapa frid. Dessa egenskaper i sig är inte på något vis unika

för Magnus ode och de tillhör helt klart den stilistiska form som riddarepiken omfattade. På

en manifest nivå återspeglar de höviska idealen rörande den gode fursten. Dessutom beskriver

de även nyckelaspekter av hur det ideala riket bör se ut. Tillståndet i ett välfungerande rike

bör alltså präglas av, bland annat, frid, ordning och fungerande rättsskipning. Även om detta

på inget vis är en uttömmande källa till dessa värden och texten i hög grad präglas av stilistisk

konvention, så har stycket således ett värde för undersökningen. I de sista raderna är det därtill

möjligt att finna ett ytterligare perspektiv rörande kung Magnus och vad som kan betraktas

som ideala egenskaper hos en god furste. Det hävdas att kungen varken ville se eller höra dem

som hade ont uppsåt. Det tyder på en idealisering även på en personlig, etisk nivå. Kungen

skulle alltså vara en person av god moralisk karaktär och intelligens som inte släppte fram

dem med ont uppsåt, eller som lyssnade till dåliga rådgivare med onda avsikter. Huruvida

detta kan läggas till de allmänna ideal för hur en medlem av det världsliga frälset borde sträva

efter att vara, är svårt att finna stöd för enbart utifrån detta stycke. Det är dock klart att en

dylik förväntan om god moralisk karaktär ligger i linje med de höviskt kristna idealen för hur

en god furste bör vara.

275


99

I avseende på den latenta ideologin kan man strax efter det ovan angivna utläsa mer

realpolitiska angelägenheter rörande rikets styre efter kungens död men innan sonens

maktövertagande:

tha walde han för än han doo

een visan man hull ok troo,

then ther rikit skulde första,

– thy at hans barn waro al sma –

ok antwardade honom i hand

husfru ok barn oc all sin land

at han skulle rada ok fore them see,

som Gud ville, han ok thee

ädhla hera i rikeno bodhe,

at the giordo som han them trodhe,

til hans synir komo til sin aar,

konung Birger, Erik ok Valdemar.

…

Fore högha altare growo the han nider.

Hwat got man siunger ther ella bider,

ther late Gud han sin del aff faa,

hwat got hter görs medhan thet ma staa.276

Som framgår av texten lämnades makten över till ”een visan man hull ok troo”, som fick gå in

och agera i kungens ställe till dess sönerna nådde myndig ålder. Här handlar det naturligtvis

om att å ena sidan sörja för den avlidne kungens familj och å andra sidan styra riket. Det

kursiverade partiet i stycket visar på något mycket talande, nämligen de ädla herrarna i riket

och deras roll i förmyndarregeringen. Det är alltså inte bara åt en man som makten

överlämnas, utan även till de ädla herrarna. Här antyds alltså att delar av det världsliga

högfrälset går in och direkt deltar i rikets styre vid kungens frånfälle. Detta pekar i sin tur på

det världsliga frälset som en del av rikets maktstrukturer, kapabla att inta den ledande rollen

när så behövs. En reflektion är att dessa ädla herrar mycket möjligen skulle kunna vara det

”herremöte” som Herman Schück tar upp i sin Rikets råd och män: Herredag och råd i

Sverige 1280-1480 och som nämnts i uppsatsens inledningskapitel. På frågan om vad detta

betyder för det världsliga frälsets ideologi, så är svaret att de hade en självbild där de utgjorde

en del av den högsta maktsfären och att de betraktade sig som uppbärare av riket bredvid

kungen. Huruvida detta är att betrakta som en del av den latenta ideologin eller den manifesta

ideologin är svårt att fastslå; det är sannolikt mer korrekt att betrakta frälsets självbild i

276

Erikskrönikan, s. 69 f., kursiveringen är min egen.

100

relation till rikets styre som överbryggande både den manifesta och den latenta ideologin. Det

görs ingen hemlighet tidigare i krönikan om att det är de som, i valkungadömets Sverige,

finns med och godkänner nya kungar. Dock ges endast en mycket liten inblick i deras faktiska

maktutövning.

2.1.4 Magnus Birgersson – den smarte, brutale och svekfulle politikern

Att Magnus var sin fars son går inte att ta miste på i Erikkrönikans framställning av honom,

där realpolitikern emellanåt framstår med all önskvärd tydlighet. Han må framställts i en mer

hövisk dager, men brutaliteten fanns onekligen också där. Det tydligaste exemplet på detta är

Magnus egen uppgörelse med Folkungaätten, vilken följer faderns exempel med en nästan

kuslig precision:

Ther epter loot konungen scriwa breff

ok säthia uti sköön ord ok gäff

ok badh the herrana til sik fara

ok möta sik innan en gard heet Gelqwist,

ther som herra Ingemar hafde liffwit mist.

Thaghar the komo oc han them saa,

tha loot han them genast faa

ok loot them genstan til Stokholm sända.

Thera liiff fik ther een ända

innan eth torn wid Norrebroo.

Ther tror iak at herra Jon Philpusson doo

ok herra Jon Karsson the twe

– hwilke erlike riddara varo the!

The wordo ther halshugne bade.

Var Herra giffwe thera siäl roo oc nade!

Herra Philpus aff Rumby

han bötte en stoor deel aff thy,

ther han innan Swerike atte,

for än konungen ok han the wordho satte.277

Framställningen visar att Magnus kunde agera med både slughet och brutalitet när så passade.

Visserligen anger sammanhanget att det är Magnus och hans parti som blir angripna först,

men det står lika klart att det är Magnus som, genom sitt favoriserande av utländska män,

dragit de svenska stormännens vrede på sig. Det är oklart i vilken mån Tyrgils betraktar

kungens handlingar som rättfärdiga eller inte. Å ena sidan skriver han: ”[t]her tror iak at herra

277


101

Jon Philpusson doo ok herra Jon Karsson the twe – hwilke erlike riddara varo the!”278

.

Samtidigt är det uppenbart att ett explicit fördömande av Magnus agerande inte står att finna i

texten. Detta, att krönikans författare beklagar dessa herrars död och beskriver dem som

”ärbara riddare”, behöver naturligtvis inte tyda på att han anser att Magnus handlade fel. På

många vis förefaller det snarare som om Tyrgils försöker värna båda sidor i sin skrift, något

som inte är så konstigt om man betänker de båda möjliga propagandamotiven som

Erikskrönikan ansetts ha haft, frälsets befästande av sina positioner och främjandet av Magnus

Eriksson som kung. Det är också tänkbart att även i detta sammanhang överväga möjligheten

att det finns en politisk realitet som inte styrs av de uppenbart höviska beteendekoderna. Det

skulle i så fall innebära att en kung eller furste kan tillåtas, eller till och med förväntas, ta i

med hårdhandskarna då hans maktposition, och därmed rikets stabilitet, var hotad. Möjligen

går det vidare att spåra en underliggande värdering i detta: endast en kung stark nog att värna

sin krona med nödvändiga medel är värd att behålla den.

2.1.5 Hertig Erik – fursten, riddaren och idealet

Att hertig Erik är krönikans huvudperson framgår tydligt, dels i beskrivningarna av honom

och dels utifrån att så stor del av texten handlar om honom. Redan tidigt får läsaren veta att

denne man är något alldeles extra. Vid Kung Birgers bröllop, som framställs med all hövisk

glans, introduceras hertigen på allvar och omdömena om honom är av idel positiv karaktär:

I hertogh Eriks herberge war tha howat.


elle sakt huro mykin hon war.

Hans milla hierta ok blid antswar

thet fägrade alla hans gerninga swa

som gul the stena, ther innan stå.

(- - -)

Hans [kungens] broder hertugh Erik

– ware thet en engil aff himmerik,

han skipade sig ey bäter än saa –

han wart tha riddare aff konungsins hand,279

På många vis är denna, nästintill exempellöst, idealiserande framställning av hertig Erik också

en tydlig fingervisning om vad som ansågs som värdefulla och positiva karaktärsdrag hos en

person tillhörande det världsliga frälset. När Erik beskrivs som hövisk (att han har ”tokt”), att

han har ett milt hjärta och att han ger blida svar (”antswar”), då framställs han som en av den

278



102

höviska litteraturens urtyper. Att han dessutom liknas vid en ängel i sitt goda beteende

förstärker också det den idealiserande framställningen. Det eftersträvansvärda här är alltså det

höviska personlighetsidealet, där änglalik mildhet och ett belevat sätt är viktiga. Vidare

behäftas denna framställning också med att hertig Erik görs till riddare av sin äldre bror, kung

Birger. Därmed ger den idealiserande framställningen av personen Erik också generell glans

åt riddardubbningen och därmed riddarväsendet i sig, samt knyter an de höviska idealen till

just de ridderliga klasserna i det medeltida samhället. På så vis framställer alltså

Erikskrönikan de ideal som det världsliga frälset ville omfatta, och kopplar dessa till denna

grupp.

Vad gäller de motiv som ligger bakom den här framställningen av hertigen, så är det främst

två som förefaller särskilt relevanta. Till att börja med följer framställningen ett stilistiskt

mönster inom just den medeltida litteraturen och inte minst riddarkrönikorna280

, där det var

viktigare att visa på idealet än den krassa verkligheten. Detta gör att de ideal som framträder

pekar mot de generella värderingar som tillhörde den europeiska, höviska kulturen, inte

endast de specifikt svenska förhållandena. Emellertid befinner sig framställningen i avseende

på den unge hertigen i ett sådant sammanhang, om Erikskrönikans helhet tas i beräkningen,

att det verkar som det finns ytterligare motiv till de överdrivna hyperbolerna. Detta ytterligare

motiv rör Erikskrönikans politiska tendens, enligt vilken det var viktigt ett ändamål att

framställa just hertig Erik i ett idealiserande ljus. Den grupp man i så fall önskade appellera

till var alltså det svenska frälset och det är därför också troligt att de idealiserande

beskrivningarna även väl speglar deras ideala uppfattningar, såväl som generella europeiska

värden.281

280

Se exempelvis Jansson, Medeltidens rimkrönikor s. 158 f. 281

Det bör emellertid sägas att det utifrån det första av dessa motiv går att ifrågasätta den här undersökningen i

avseende på materialets representativitet. Det skulle till exempel gå att ifrågasätta huruvida det är riktigt att tolka

de ideal som framställs i Erikskrönikan som representativa för det världsliga frälsets idealiserade självbild,

snarare än som representativa för en litterär genre. Här är det dock möjligt att stödja sig på det faktum att

Erikskrönikan i tidigare forskning utpekats som ”det svenska ridderskapets propagandaverk”, vilket också leder

vidare mot en av krönikans kontexter, nämligen europeiseringen. I denna strävan, vilken kommenterats tidigare,

var det eftersträvansvärt för det svenska, världsliga frälset att visa hur väl man tillhörde den kontinentala

riddarkulturen med dess ideal och världsbild. Det blir alltså viktigt att, i den första egna historieskrivningen inom

den ridderliga traditionen, framställa karaktärer och berättelser som omfattar den föreställningsvärld som man

eftersträvade och ansåg att man tillhörde. I övrigt är det i det här sammanhanget även relevant att peka på de

tillfällen då Erikskrönikan framställer beteenden hos de idealiserade karaktärerna som går emot de stilistiska

idealbilderna. Dessa nyanser, vilka kommer att analyseras senare i undersökningen, visar även de på att krönikan

ger information utöver de strikt stilistiska greppen. Detta betyder inte att framställningen är balanserad av någon

sorts realism, men att det finns andra ideal att hitta i texten än de som tillhör det genrespecifika. Kontentan av

detta resonemang är att relationen mellan genrens stilistik och det världsliga frälsets idealiserade självbild i

Erikskrönikan är sådan att föreliggande undersökning är fruktbar att genomföra.

103

På många ytterligare ställen i kröniketexten förstärks och beskrivs hertig Eriks höviskhet

ytterligare. En synnerligen talande episod står att finna i samband med Eriks besök vid det

norska hovet, alldeles efter kung Birgers kröning. Avsnittet i fråga är fullt av exempel på

höviskt beteende och det slående är hur noggrann krönikören varit att spegla det höviska

samtalet, i starkt idealiserad form. När Erik skall resa hem och tar farväl av drottning Eufemia

förstärks hans höviska framtoning genom det höviska, verbala utbytet de har:

Tha sagde thet ädela, rena blod:

”Faar wel, son ok julabroder!”

Han sagde: ”Min kere sötha moder,

nu wil jak giffwa ider Gudi i wall

fore idra dygd swa margfall,

ther iak hawer aff ider rönt ok set,

ok mykin glade, I haffwen mik theet.

Min tiänst er ider hwar iak är.”

Hon haffde han i sith hierta kär

for utan allan falskan sidh,

swa rönte han tha han torffte widh.282

Det förefaller som högst tvivelaktigt om något sådant här farväl verkligen ägt rum, men

textavsnittet förmedlar däremot mycket information om de höviska idealbilder som

genomsyrade dess författande. Här framkommer vikten av att kunna uttrycka sig höviskt, och

på många vis också vikten av att kunna uttrycka sig väl överlag. Det tillhörde helt enkelt det

världsliga frälsets ideal att kunna navigera den höviska kulturens verbala vatten likväl som att

leva upp till exempelvis idealet om mildhet. Till denna verbala aspekt av höviskheten hörde

också kunskapen om ridderlighetens motiv i samtalet, vilka i det här fallet utgörs av

anspelningar på det gudaktiga, det dygdiga och på den höviska kärleken. Den höviska

kärleken begränsas i detta exempel inte till att bara vara ett trånande på avstånd till en

ouppnåelig jungfru, utan handlar i detta fall om kärlek mellan en svärson och hans svärmor.

På sätt och vis åskådliggör Tyrgils i och med detta den höviska kärleken och troheten

tydligare, när den äger rum utan amorös suddighet. Meddelandet är enkelt i all sin finess:

dessa två, ädla människor älskar varandra för de goda, höviska kvaliteter de ser i varandra och

förhållandet blir som mellan mor och son. Det finns alltså både en intimitet och en kvalitet i

deras kärlek, vilket gör det föga förvånande att Erik erbjuder drottningen sin tjänst. En

djupare betraktelse av det höviska samtalet rör också dess roll som identifierande och

exkluderande markör för vilka som tillhör respektive inte tillhör det världsliga frälset. För att

282


104

tillhöra den privilegierade gruppen måste man också kunna tala dess språk, eller åtminstone

vara bekant med språkets former och motiv. Av de motiv som förekommer i detta exempel

förefaller det höviska kärleksmotivet att vara det som har den tydligast avgränsande

funktionen och som mest uppenbart signalerar grupptillhörighet. Det var troligtvis svårare för

oinvigda att relatera till detta än exempelvis till gudsfruktan och gudaktighet, vilka även andra

samhällsgrupper erfor genom kyrkans försorg. Här ska dock nämnas att inslaget av stilistisk

konvention är mycket omfattande, något som redan kommenterats i inledningen till denna

uppsats. Därmed måste också informationen i detta textavsnitt betraktas som visande på ett

mer generellt sammanhang än det strikt taget svenska.

När det gäller hertig Eriks höviska leverne och person förser krönikan med ständiga exempel.

Ofta omtalas Erik med tillnamn som avser upphöja och visa honom som det svenska

ridderskapets idealperson, och i synnerhet är det ett tillnamn som återkommer: ”hertogh Erik

then mille283

”. Det är troligtvis ett misstag att fästa stor vikt vid detta och att se det som att

mildhet var den främsta av de höviska dygderna i det svenska, världsliga frälsets ögon på

1300-talet. Det är ju onekligen ett passande tillnamn för en framtida kungs far, vilket leder

rakt in i resonemanget om Erikskrönikans tendens och syfte. Att framställa kungens far som

”then mille” är mycket strategiskt i avseende på kungens stöd bland dem han skall styra. Det

går emellertid att ana en ytterligare och relaterad möjlighet i detta ständigt återkommande tal

om mildhet; det förefaller också som en önskad verklighet ur de ledande stormännens

perspektiv att ha en mild kung som är väl medveten om vilkas arbete som säkrat

troninnehavet. Detta är visserligen samma grupp som ofta anges som Erikskrönikans avsedda

publik och även kanske beställare, men det går inte att utifrån denna undersökning leda ett

sådant resonemang i bevis. Det får snarare hållas som en möjlighet med hög rimlighet att

detta tillnamn kan ha haft sådana förtecken. En ytterligare möjlighet är naturligtvis att det

tillhör den stilistiska konventionen att tala om en makthavare man önskar framställa i god

dager som just mild.

Andra omdömen om Erik som också kan kopplas till det höviska begreppet är egenskaperna

ädel och vis. Exempelvis i texten om hovet i Fagradal, där kungarna Birger av Sverige och

Erik Menved av Danmark dagtingade284

om hertig Eriks framtid, omnämns den frånvarande

283

Se exempelvis Erikskrönikan, s. 100, och även s. 103, där omnämns han som ”Erik then mille”. 284

Beslutande- och bedömandeprocess med rättsliga och politiska implikationer.

105

hertigen av författaren som den: ”ädela wise man285

”. Det omgivande sammanhanget ger vid

handen att Erik hade goda skäl att akta sig för att närvara vid det hov där hans broder kung

Birger, som hertigen vid det här laget troligtvis redan konspirerade emot, och hans

bundsförvant, kung Erik av Danmark, alltså bland annat skulle avhandla hertigens dagtingan.

Att det skulle kunna betraktas som brist på ridderligt mod att undvika att närvara verkar inte

besvära Tyrgils i någon större utsträckning, istället styr han ändå, genom epiteten ädel och vis,

sin framställning så att Eriks agerande framstår i god dager.

Epiteten i sig passar väl in på en person som förkroppsligar de höviska idealen, men agerandet

är inte i linje de uppenbart manifesta idealen. Att medvetet hålla sig undan bara för att en

situation skulle kunna vara farlig eller obekväm förefaller inte vara i linje med de ridderligt

höviska idealen om mod. Det går därmed att argumentera för att hertigens agerande hade en

annan bevekelsegrund, än upprätthållandet av de ridderliga dygderna. Det kan istället ses som

ett utslag av realpolitiskt klarsinne och bristen på negativa omdömen, samt de positiva

epiteten, kan betraktas som ett erkännande av detta till synes oridderliga, ”fega” beteende.

Detta exempel skulle således kunna tyda på att det verkligen fanns en alternativ eller

underliggande beteendekod med egna ideal, vilken kunde utgöra modell för det världsliga

frälsets ageranden när så behövdes. I den här undersökningen betraktas, som bekant, denna

underliggande bevekelsegrund som en latent sida av det svenska 1300-talsfrälsets ideologi.

Nästa avsnitt att behandla är hämtat ur Erikskrönikans framställningen av hur hertig Erik

håller ett hov i Lödöse under påsken år 1310. I detta textavsnitt finns goda exempel på de

uppenbart ridderliga dygderna och höviska levernet:

Om paschane giorde han [hertig Erik] eth hoff

i Lödesom med mykit loff,

han aff mangom manne fik

fore then tokt han ther begik.

Han giorde manga riddara aff them

ok sende them wäl til landa hem

med gul ok sölffwer ok dyra kläder.

Thet er thet gotz man wäl städer,

thet man giffwer en dugande man,

then som thet forskylla kan.

The gyrende wordo ther alle rike.

285


106

Seent the föddis hans like

tess milla hertugh Erik,

ther swa mykla dygd hawer med sik.286

Återigen är det de höviska motiven som går igen i kröniketexten, exempelvis generositet och

belevat leverne. Det är tydligt att krönikören vill framhålla även de materiella aspekterna av

den höviska kulturen; hertigen skänker både guld och silver till sina män, samt dyra kläder. Å

ena sidan visar dessa extravaganta gåvor, som hertig Erik ger bort, att generositet tillhör de

höviska idealen på ett karaktärs- och personplan, och är å andra sidan också vad som var

betecknande för relationen mellan Erik och hans män. Det är värt att notera att krönikören

kommenterar detta goda beteende med ett normativt, nästan uppfostrande, uttalande: ” Thet er

thet gotz man wäl städer, thet man giffwer en dugande man, then som thet forskylla kan”.

Detta förhållande att en furste lönar sina män med materiella gåvor som de också förväntas

förtjäna genom att utföra sin tjänst väl, poängteras alltså och förefaller vara något som

krönikören vill pränta in och uppvisa för sina läsare. Liksom i fallet med hovet i Bjälbo, där

Erik ordnade bröllop som belöning åt sina främsta män, framställs även här en feodal relation

mellan fursten och hans svurna män. Detta förstärks av att Erik vid samma tillfälle också gör

riddare av ”manga aff dem”, vilket innebar en formalisering av det personella lojalitetsbandet

mellan herre och vasall, mellan Erik och hans män. Eriks framstår ännu en gång som en

ridderskapets absoluta förebild.

Ett ytterligare tillfälle då Erik omnämns med epitetet ”den milde” och som på allvar tjänar till

att visa på hertigens personliga dygder och hans höviska inflytande på sin omgivning är de

festdagar som hölls i Lödöse år 1313. Beskrivningen är här mycket detaljerad och innehåller

alltifrån festsalens uppbyggnad till gästernas färd dit. Hela avsnittet är en lång uppvisning i

höviskhet och en tydlig deklaration om den nordiska ridderlighetens förträfflighet:

Twe grewasönir aff Tyzskaland

the wordo riddara aff hertogens hand.

Then marskalk war ok foder gaff

han haffde aff lödukt sölff en staff.

Tha gaff han ey foder utan swa

han loot then staff ther innan staa,

loot hwaan taka som han wille.

Swa badh hertogh Erik then mille.

Thaghar thet foder ey lenger wan,

tha gaff han then staff en gärande man.

286


107

Ther war goder rätter ok starker friidh.

Man fik ther hwat man torffte wiidh.

Wiin ok miodh war ther ospart

widh hwario menniskio ther war,

swa at engin kerde at honom war faat.287

Här är det av stort värde att betrakta anslaget och ambitionen i framställningen. Till att börja

med ges hela situationen extra strålglans av att man har två gästande, tyska ”grewasönir”,

alltså från det stora förebildslandet. Att det sedan är hertigen som dubbar dem till riddare

innebär ju en stor prestigevinst för Erik själv i synnerhet och det svenska frälset i allmänhet.

Det svenska frälsets bild av sig själva som ett europeiskt riddarfrälse av modernt snitt och

med internationellt anseende stärks. Frågan är naturligtvis om det är så att krönikören, oavsett

de faktiska händelserna, ger uttryck för en strävan eller önskan snarare än ett faktiskt

sakförhållande. Det framgår således med all önskvärd tydlighet att det ingick i det svenska

1300-talsfrälsets självbild att uppnå ett erkännande för sin status som just ett riktigt frälse

även utanför rikets gränser.

Vad gäller framställningen av hertig Erik, så är de mest framträdande höviska attributen den

generositet och den förmåga att stå värd för grandiosa tillställningar som genomsyrar texten.

Överhuvudtaget upptas stora delar av Erikskrönikan av detaljerade beskrivningar av festliga

hov, och Tyrgils sparar inte på krutet i sina lovord och emellanåt ohöljda skryt. I det aktuella

fallet poängteras det att det bjuds på ett sådant överflöd av mat, vin och mjöd under de fyra

dagarna att ”engin kerde at honom war faat”. Denna poängtering tyder inte bara på att

generositet var att betrakta som eftersträvansvärt, utan att även förmågan att kunna bjuda

storslaget ansågs viktigt bland de frälse, och i synnerhet då bland högfrälset. Att ha förmågan,

och alltså inte bara viljan, att bjuda stort pekar i sin tur på helt andra ideal och underliggande

faktorer än vad generositet gör. Det handlar inte bara om skryt eller frikostighet. Här inträder

en social och ekonomisk dimension som fungerar särskiljande, inte bara inom frälset utan

även gentemot andra samhällsgrupper. Naturligtvis kan endast en ytterst liten del av frälset ha

varit kapabla att hålla hov på hertigens nivå, men om förmågan att stå värd och bjuda

storslaget var en del av frälsets idealiserade självbild, så förefaller det troligt att denna

förmåga fungerade som en medveten deklaration om fräslets syn på sig själva som

samhällsgrupp. För en medlem av det världsliga frälset under 1300-talet var det alltså inte

bara en fråga om att bjuda till fest för att det var trevligt; det var ett förväntat skick och ingick

287


108

i att definiera och hävda frälseklassen inom den rådande samhällsordningen, samt, till viss

del, också ett sätt att designera sin egen tillhörighet inom frälsegruppen. Det skall dock sägas

att förmågan att bjuda på storslagna fester ingalunda är att betrakta som det enda, eller ens

tydligaste, sättet att deklarera sin klasstillhörighet i Erikskrönikans framställning av den

svenska frälseeliten.

Här blir det dock en smula komplicerat att få ihop den hela bilden. Bland de höviska dygderna

finns ideal om att bete sig måttfullt och inte skrytsamt, samtidigt som det anses utmärkande

för de ridderliga klasserna att de håller stora, generösa fester med betoning på överdådig

tillgång på mat och dryck. Såväl de eftertraktade egenskaperna måttfullhet och ett opretentiöst

sätt, som sedvanan att befästa den egna gruppens plats i samhällshierarkien genom grandiosa

bjudningar får dessutom betraktas som tydligt manifesta delar av frälsets idealiserade självbild

och ideologi. Ett sätt att försona dessa, till synes, motsatta ideal skulle kunna vara att betrakta

idealen som gällande olika kontexter, den personliga och den manifesterande publika. Det kan

möjligen också betraktas som två nivåer av kommunikation, där den ena, den personliga, styrs

av koderna för individuellt beteende, uppträdande och uppförande, exempelvis hur man talar

och för sig. Den andra nivån, den företrädande, styrs av ideal som påbjuder hur en medlem av

det världsliga frälset skulle agera för att kommunicera och stärka gruppens ställning. Här

handlar det om deltagandet i och skapandet av frälsets sociopolitiska arenor i form av

tillställningar och där till hörande signifikanta gester, ofta i form av gåvor. Detta gör

festandanordnandet och bjudningarna till sociala markörer som bidrar till att kommunicera

den egna gruppens etablerande och vidmakthållande som privilegierad samhällsklass. I den

här undersökningen hålls detta förhållande för sannolikt och den manifesta ideologin framstår

alltmer mångfacetterad och omfattande. Det var därmed i linje med idealen, om än kanske

inte verkligheten, att bjuda på en hejdundrande skrytfest av frosseri och lyx, vilken man sedan

alltså spenderade med att gå runt och vara anspråkslöst charmerande. Denna skiljelinje mellan

det personliga uppförandet och det sociopolitiska sammanhanget är inte på något vis unikt för

detta exempel utan speglar ett mönster som går igen genom hela krönikans spegling av det

världsliga 1300-tals frälsets idévärld. Exempelvis återkommer en liknande möjlig uppdelning

i person och sammanhang i fråga om våldsanvändning.

En annan aspekt av Erik som hövisk förebild och ledare, kan hämtas ur texten om ett

ytterligare hov, denna gång i Bjälbo. Det ägde rum strax innan den så kallade Håtunaleken.

Hertoghin giorde at sina män

109

bröllöp, som herra plägha ok än

at the men, ther the wäl röna.

Thet er möghelikit man skal them löna.

Wäl thet er ädela herra sidh

ok helzt then tidh han torff hans wiidh.288

Här framgår tydligt att hertig Eriks generositet mot de män som är hans förtrogna följer

tydliga höviska och i viss utsträckning feodala mönster. Med sedvanlig klarhet kommenterar

Tyrgils beteendet och får det att stå som allmänt exempel när han skriver att det är passande

att löna sina trogna män. Erikskrönikan förefaller i detta fall vara ett instrument för att

inskärpa en idealbild av hur förhållandet mellan en herre och hans män skall se ut: gott lönas

med gott. Det framgår också att det är herrens välvilja som är avgörande för männens väl och

ve, något som implicerar att männen bör vinnlägga sig om att uppnå denna välvilja. Det är

helt enkelt genom sin herres välvilja man uppnår det goda för sig själv och detta skapar då en

situation av intressegemenskap mellan herren och hans män. Hierarkin i sammanhanget är

därmed också glasklar. Vidare visar citatet på ett behovsband där kopplingen mellan herrens

välvilja och behov av sina män tydliggörs, vilket än mer stärker detta relationsideal. Denna

beskrivning återspeglar i många stycken de lojalitetsband som präglade relationerna mellan de

kontinentala furstarna och deras vasaller, och stärker således tanken på Erikskrönikan som

innehållande en idealiserad självbild av det världsliga frälse som aktivt strävade efter att

uppnå ett modernt europeiskt rike.

Utöver detta är det också möjligt att betrakta själva lönen som ges åt de trogna männen.

Hertigen ställer till med bröllop för att belöna sina män och det betyder att bröllopet och

äktenskapet inte bara passar väl in i den ridderliga idévärlden generellt, utan också som ett

medel för en furste att knyta sina vasaller till sig. Det är viktigt att notera att det i det här

sammanhanget inte i första hand handlar om politiska äktenskap i konventionell mening; det

ges ingen information om vilka ”lyckosamma partier” som görs vid hovet i Bjälbo. Det

handlar istället om bröllopet som en gåva till de förtrogna och därigenom i förlängningen

också äktenskapet. Äktenskapet blir härigenom en evig påminnelse om tacksamhetsskulden

vasallen har till sin herre. Bröllopet är något gott, passande och eftersträvansvärt i den

riddarkristna aristokratins höviska värld och det blir därmed alltså också föremål för

maktutövning och furstlig kontroll. Lojalitetsband stärks, hierarkier vidmakthålls och

288


110

maktpositioner säkras genom äktenskapet och dess ceremonier; bröllopet befäster här

trohetsband mellan vasall och furste.

2.1.6 Hertig Erik – fältherren, politikern och martyren

Det finns dock mycket mer nyans, än som hittills redovisats, i Erikskrönikans framställning av

hertig Erik, inte minst om man i analysen också tar med de handlingar som karaktärerna

begår. Betänker man exempelvis de handlingar som begås under maktkampen mellan

hertigarna Valdemar och Erik och kung Birger, den andra brödrastriden, förefaller de höviska

idealen ofta komma på skam i den realpolitiska verkligheten. På så vis blir det mycket viktigt

att studera dessa avsnitt särskilt noga för att på allvar kunna förstå de andra ideal som

krönikan visar på. Det tydligaste exemplet härpå är naturligtvis Håtunaleken, vilken präglas

av falskt och svekfullt beteende:

Konungen war i Hatuna,

Ok hertoghin kom rät i then luna

som konungin wille till bordz gaa.

Then tiid konungen them saa,

han untfik them med mykin tokt.

Thera kläder the upbaro.

Alle hertogans män ther waro

gingo ut i thet hus, the skullo hawa lighat.

Then tid the komo alle tighat

tha drogo the thera wapn upa,

swa at engen konungsins man thet saa.

Then dagh war tha när forgangen,

tha wart konung Birger fangen

ok drottning Märita med honom.

Sidhan wart örlögh yffrit i wonom.289

(Erikskrönikan 114)

Det är fruktbart att betrakta detta skeende mot bakgrund av att Erikskrönikan idealiserar och

glorifierar hertig Erik. Spörsmålet här blir förstås hur den förefallande kontradiktionen mellan

de höviska idealen, Eriks oförvitlighet och detta beteende kan försonas, samt vad detta säger

om det världsliga frälsets idé- och föreställningsvärld.

Till att börja med kan noteras att hertigarna är de som, tillsammans med sina män, agerar i

detta fall, medan Kung Birger, som framställs en aning överrumplad av det oväntade besöket,

289


111

är den som ageras emot. Det är alltså hertig Eriks falang som är den aktiva här och det råder

inga tvivel om det är de två hertigarnas initiativ och avsikter som styr skeendet. Därutöver står

det klart att krönikan anger att deras agerande skulle komma att få ödesdigra konsekvenser: ”

Sidhan wart örlögh yffrit i wonom”. Detta förstärks i den senare texten då författaren också

redogör för hur kungens barn under dramatiska former smugglas ut och räddas till Danmark

av ”en unger man ok stark290

” för att undslippa hertigarnas aggression. Sammantaget kan

därmed sägas att hertig Erik och hans bror Valdemar visas begå ett svekfullt och våldsamt

överfall mot kungen i avsikt att ta denne till fånga. På inget vis stämmer beteendet således

överens med de tidigare omnämnda idealen, som exempelvis mildhet och gudaktighet. Här är

det i stället den realpolitiska verkligheten bortom de uppenbara höviska idealen som

tydliggörs.

Emellertid fördöms inte dessa handlingar uttryckligen av Tyrgils. Han avstår visserligen från

att i följande avsnitt, om behandlingen av kung Birger under dennes fångenskap, benämna

Erik med tillnamnet den milde, men någon riktig kritik framförs inte och han fäller inga

värderande kommentarer. I det följande klargörs det hur hertigarna utnyttjar sin situation, men

också vilka deras bevekelsegrunder var:

The fengilse haffdo thet at sätta

at the willo thera harm swa hämpna.

Hwat man wille för konungin nempna,

thet giordhin, han haffde ey annat til.

The sagdo: ”Gör som thin broder wil!

Laat them badhe hus ok land

ok antwardet hertogh Erik i hand.291

Birger får utan omsvep veta att han gör bäst i att åtlyda de krav som hertigarna ställer och att

han bör ge Erik de svar han vill ha. Tyrgils anger dock som motiv för aktionen att hertigarna

ville återställa den skada de ansåg sig ha lidit för kungens hand: ”The fengilse haffdo thet at

sätta at the willo thera harm swa hämpna”. Därmed får också det ohöviska överfallet på

kungen en slags legitimitet; man ställer till rätta tidigare förbrytelser och fel. Tyrgils gör dock

aldrig en legitimering av hertigarnas övergrepp till sitt huvudsakliga ändamål och hertigarnas

aktion blir således inte ytterligare urskuldad än så. Här är det möjligt att se spåren av en

underliggande, latent ideologi, vilken understödjer politisk handlingskraft som

eftersträvansvärt och nödvändigt.

290



112

Tyrgils ger emellertid den fortsatta framställningen av kung Birgers fångenskap en noggrann

och detaljerad beskrivning i avseende på dess omständigheter. Med omsorg berättas om den

mycket goda behandling kungen och hans drottning Märta åtnjuter i hertigarnas fångenskap

och det framgår tydligt att de inte hade för avsikt att åsamka Birger någon skada:

Konungen satto the i Nyköpung nidh

Ok gaffwo honom hwat han torffte widh

Til sith liiff, bade öll ok maat,

Swa at fangit folk ey bäter gaat

Farit än the foro bädhe

Badhe til mat, dryk och kläde.

(- - -)

The haffdo got herbrege innan sowa

Steakarehus ok wermestuffwa

Ok en dande man, them skulle göma

Ok plägha them wäl, som han loot them söma,

Ok faa them alt thet the kraffdo.

War thet swa at foghoten ey haffde,

Han skulle them faat ä hwar thet war

Med bliid laat ok godh antswar,

Swa at the foro ärlika wäl.

Ekke swelte man them I häl.292

Med tanke på krönikans tendens är det sannolikt att framställningen i detta avseende är

överdriven och inte speglar faktiska förhållanden, något som dock tjänar denna undersökning

väl. I och med att det finns en strävan att framställa hertig i Erik i god dager så blir de avsnitt

som handlar om honom, i synnerhet där det är han som agerar, av en idealiserande karaktär.

Det gällde att framställa alla hans handlingar så goda som möjligt, även sådant som kan

betraktas som rena kidnappningsdramat. Texten beskriver hur hertigarna ser till att behandla

Birger med all önskvärd lyx och bekvämlighet. De vinnlägger sig till och med om att den

fogde de sätter att vara med Birger och Märta skall betjäna dem med ”bliid laat ok godh

antswar” så kungaparet får en värdig tid i fångenskap. Här kan så realpolitik och höviska ideal

alltså ändå tillåtas mötas i framställningen: krigiskt och aggressivt agerande bör åtföljas av ett

höviskt beteende och i det här fallet åskådliggörs detta genom värdig behandling av en slagen

fiende. Idealbilden härvidlag innefattar därmed både de höviska karaktärsidealen och den

politiska handlingskraften, vilken dock beläggs med ett ridderligt uppförande och ges goda

292


113

motiv och avsikter. Någon motsättning mellan det höviska och det realpolitiska förefaller inte

författaren alls ge uttryck för och i perspektivet om två parallella ideologiska perspektiv

stämmer detta väl in. Det manifesta och det latenta tankegodset förefaller samexistera och ha

ett närmast dialektiskt eller kompletterande förhållande.

Denna dubbelhet återkommer även i andra sammanhang, där hertigens beteende både

uppvisar en höviskt belevad gentleman och en kraftfull, orädd kämpe som värnar sina egna

intressen. Det finns exempelvis inget undfallande eller vekt i hertigens svar till den norske

kungen, när denne kräver att få Varberg i utbyte mot Eriks giftermål med den norska

prinsessan: ”Viltu hona ey giwa mik, Gud giffwe henne lycko, ä who hona faar! Wardbergh

faar du ey ather i aar ok tess at sidher, at tu swa lather”293

. Dock finns i detta en helt klart

hövisk ton då Erik önskar sin tilltänkta lycka vem än hon får, samtidigt som han läxar upp den

norske kungen.

I Erikskrönikan betonas ofta krigiska och maskulina ideal och motiv, något som också

karaktäriserar beskrivningen av hertigarnas konflikt med den norske kungen. Ofta omtalas

förhållandena mellan de svenska och norska lägren på ett sätt som framställer just de svenska

männen, hertigarnas män, på ett idealiserande vis. Följande exempel visar hur orädd Erik

personligen är på norsk mark: ”For Askershus han sik tha lagde ok wandade ey hwat

konungin sagde ok giorde riddara ok howade fast ok räddis normen ey eth bast”294

. Citatet

visar att Erik inte bara är orädd utan att han till och med håller hov och riddarslag i fiendeland

och under fiendens näsa. Till idealbilden bör alltså läggas att en sann riddare och furste är

orädd, till och med i fiendeland.

De därpå följande krigshandlingarna mellan Sverige och Norge, hertig Erik och kung Håkan,

präglades av både regelrätta strider och brandskattning av motståndarens land. Också här,

precis som i fallet med Håtunaleken, motiverar Tyrgils varför hertig Erik tar till våld: ”[t]het

samma aar hertogh erik foor ena reyso mathelika stoor, for ty at honom war sakt, at nordmen

the med litle makt willo ower a Swerige stötha at göra skadha ok enkte böta. Thy foor han til

Norighis”295

. Det framställs alltså som om Erik svarar på ett hot mot Sverige och alltså faller

in i Norge för att förhindra eller vedergälla detta. Återigen legitimeras alltså hertigens

293




114

handlingar. I det tidigare exemplet, Håtunaleken, legitimerades överfallet på brodern Birger

utifrån att tidigare orätter skulle ställas till rätta. Huruvida dessa förhållanden alls är med

sanningen överensstämmande är svårt att säga med bestämdhet, men det står helt klart att,

givet krönikans tendens, hertigens aktioner ofta förses med legitimerande motiv. Detta var

sannolikt en viktig del i återberättandet och ”omberättandet” av det historiska skeendet för att

upphöja och glorifiera Erik, och därigenom mobilisera politiskt stöd för hans sons

maktövertagande som kung i Sverige.

Utifrån det faktum att Tyrgils haft för avsikt att spegla hertigen som en ridderlighetens ideale

företrädare, så blir framställningen av honom informativ om de ideal som utgjorde grunden

för det världsliga frälsets idealiserade självbild. I det här fallet ikläds Eriks krigiska aktioner

godtagbara motiv och ridderliga förtecken; det förefaller som om det alltså inte har varit

acceptabelt att bedriva krigsföretag av vilka anledningar som helst. Det är dessutom så att

dessa andra, mer godtagbara, motiv som anges i krönikan ger upplysningar om vad som

betraktades vara i linje med det världsliga frälsets idealbild och anstående en av rikets främsta

furstar. Att tillrättaställa ett svårt missförhållande eller att rida till strid för att försvara sitt rike

framstår här som acceptabla motiv för krigiska handlingar.

Till uppskattade egenskaper som är tydligt kopplade till det politiska skeendet räknas:

ansvarskännande och omsorg om rikets väl, ledarskap, handlingskraft, förmåga att skipa

rättvisa och upprätthålla lag och rätt, förmåga att hålla ordning och stabilitet i riket, förmåga

att skapa inre frid i riket, förmåga att föra krig och bedriva våldskampanjer, samt förmåga att

genomdriva det man företagit sig. Dessa är alla mer eller mindre direkt kopplade till makt och

rikets styrelse, det vill säga det allra högsta skiktet bland de frälse. Den gode fursten är

beskyddare, krigare, laggivare och regent och ska inte bara vilja skydda sitt rike och folk, utan

också ha förmågan att göra det. Kapaciteten för krigisk styrka och handlingskraft bör här, till

skillnad från de uppenbart höviska idealens personliga stridskunskaper, betraktas mer som en

beredskap och förmåga att göra bruk av våld i politiskt syfte. Det skulle vara möjligt att se det

i termer av stridsman och fältherre, även om detta är en lite haltande analogi.

Ett nyanserande exempel på hur krigföringen kunde se ut, står att finna i den senare

beskrivningen av just hertigens framfart i Norge. Texten återger hur Erik omgrupperade sina

män efter att ha misslyckats få till stånd en större batalj under sitt intåg i Norge, och därefter

gav sig ut och brandskattade i det omgivande landskapet: ”Hertoghin han foor ather til landa,

115

mädhan the thordo honom ey bestanda, ok brende swa mykit honom wart til rada296

”. Denna

redogörelse föregås av bland annat det nästan lakoniska omdömet om krig att ”slik er örloghis

märe297

”, vilket än mer förstärker den deskriptiva beskaffenheten i textstycket. För

undersökningens del är det i synnerhet det faktum att ridderskapets idealfigur hertig Erik

personligen tillskrivs att ha varit orsak till den brandskattning och därigenom ödeläggelse som

fiendelandet utsattes för. Några förmildrande omständigheter eller synnerligen goda motiv för

just detta tilltag anges inte, inte utöver de generella motiven för beslutet att just gå in med

vapenmakt i Norge. Däremot anger krönikören efter citatet om Eriks framfart att ”Sidhan

skortade hertogenom ey unade”298

, vilket indikerar att tilltaget väckte mycket starka

reaktioner och fiendskap i de norska leden. Slutsatsen härvidlag blir, utifrån ett latent

ideologiskt perspektiv, att det i krig kunde betraktas som ”en del av spelet” att gå hårt fram

även mot icke militära mål. Detta betyder naturligtvis inte att sådana aktioner sågs med blida

ögon, men det betyder, i Erikskrönikans kontext, inte heller att sådana handlingar per

definition utgjorde nidingsdåd vilka en idealriddare som Erik inte befattade sig med.

Krönikans tendens att porträttera Erik som en ädel och god furste borde helt enkelt inte medge

en sådan här beskrivning, utan vare sig motiverande eller ursäktande bevekelsegrunder, om

inte beteendet betraktades som en del av krigandets natur. Vidare implicerar avsnittet ett

starkt vi-och-dem-perspektiv, även om det är nödvändigt att hålla i minnet att allianser ofta

skiftade hastigt och att innebörden av vilka vi och de var kunde skifta likaså. På en latent

ideologisk nivå får det alltså betraktas som att under rätt förutsättningar, framförallt

krigstillstånd, var våld och brutalitet av det här slaget accepterade.

Ett ytterligare exempel på hur hertig Erik agerar mer realpolitiskt än med ridderligt mod står

att finna i den del av framställningen som tilldrar sig den danske kungen Erik Menveds intåg

med trupp i Sverige. Denna gång är det hertigen som drar sig undan:

Tha the komo til Swerik

Tha gaff hertogin up eth wiik

ok rymde fore i landit in.

Hwat ther fore war thet sin,

kost ok foder, thet took han alt.299

I detta citat och den därpå följande framställningen framgår att hertigen bedrev ett slags

gerillataktik mot sina motståndare och försökte omintetgöra sina motståndares möjligheter att

296





116

föda sina män genom att ta allt han kom över under sin flykt. Här flyr alltså Erik istället för att

stanna och strida och för sin kamp istället på ett gerillalikt sätt. Utifrån detta och de innan

analyserade textavsnitten är det möjligt att skönja ett slags realpolitiskt agerande, motiverat av

upplevd nödvändighet. Hertigen hade helt enkelt inte kunnat möta dessa motståndare i öppen

och ärlig strid vid det givna tillfället med någon som helst förhoppning om att vinna, varför

han inte heller gjorde det.

Detta förhållande, att man vid behov kunde göra avsteg från de manifesta riddaridealen,

förefaller ha varit synnerligen sant i händelse av väpnad konflikt och innebar en slags

acceptans av avvikelser från vad som förknippades med de höviska och de ridderliga idealen.

Så länge de långsiktiga målen, eller bevekelsegrunderna var i linje med, eller åtminstone inte i

konflikt med, de ridderliga idealen var det, i situationer av stort behov, möjligt att handla på

ett sätt som tillfälligt innebar avsteg från ridderlighetens allra mest ”naivt” tydliga ideal.

Det mönster som börjar gå att skönja tyder på att ett slags realpolitisk pragmatism även

existerade rent officiellt inom det världsliga frälset. Sammantaget med tanken om

handlingskraft pekar detta mot ett slags latent ideologiskt perspektiv där det är bättre att agera

genom att göra ett tillfälligt avsteg från manifest, hövisk sed, än att agera i linje med de

manifesta idealen men utan att uppnå det övergripande goda. Det vore fel att dra allt för stora

växlar utifrån detta resonemang, men det skapar definitivt utrymme för existensen av

alternativa tankeparadigm, bredvid de tydligt manifesta, ridderliga idealen, som innehöll mer

realpolitiska betraktelsesätt. Kanske är det möjligt att de feodalt präglade värden som utgjorde

det världsliga frälsets ideologiska förankring och föreställningsvärld även inkluderade en

underliggande och latent nivå av rent realpolitiska ideal knutna till såväl gruppen, som dess

upplevda rätt till makt.

Många av de exempel som anförts hittills i analysen har betonat kvaliteter och ideal som har

att göra med belevat leverne eller handlingskraft och ledarskap, men det finns mycket

relevanta exempel som inte följer dessa huvudspår. Det mest talande av dessa finns beskrivet i

samband hertigarnas tillfångatagande i vad som kommit att kallas Nyköpings gästabud, då de

två hertigarna, Valdemar och Erik, ställdes inför kung Birgers svek. När han äntrade den plats

där de sov med beväpnade män för att arrestera dem uppstod ett tumult i vilket, enligt

Erikskrönikan, hertig Valdemar försökte göra våldsamt motstånd medan hertig Erik intog en

helt annan ställning. I krönikan återges förloppet på följande vis:

117

Tha waro the inne meer än tii

ok haffdo thera swerd dragith.

Summi willo han [Valdemar] huggit ok summi slagith.

Colrat Isar war honom nest,

I honom fik han handfäst

ok hoff han nider under sik

ok sagde: ”Broder, hielp nu mik!”

Tha lupo the meer än tiugho upa han,

summe willo stingan ok summe slan.

Hertogh Erik sagde: ”Lat wara som er!

War stridh dugher ekke nu här.”300

Hertig Erik ger i detta stycke ett mycket passivt och uppgivet intryck, vilket står i stark

kontrast till hans tidigare sätt att agera. Varför det är så kan ges många svar. Ett mycket

övertygande resonemang anger att den här utformningen av avsnittet kan vara ett utslag av en

önskan att främja krönikans politiska tendens med hjälp av en stilistisk finess, en analogi.

Tyrgils har i så fall tagit till det starkaste motivet som går hitta i det medeltida samhället: den

bibliska, kristna traditionen. Stycket kan helt enkelt betraktas som en analogi av Jesus

tillfångatagande i Getsemane, med den, särskilt under medeltiden, förhatlige Judas i form av

kung Birger, den tappre Petrus i form av hertig Valdemar och den milde Jesus i form av hertig

Erik. Detta resonemang ligger alltså helt i linje med tankarna om Erikskrönikans tendens och

avsnittet skulle då kunna ha avsetts fungera särskilt stärkande för den unge Magnus Erikssons

legitimitet. På detta vis kunde Tyrgils vända ett nederlag till en seger, om än i nästa

generation. Ett sådant här förhållande betraktas som mycket sannolikt i den här uppsatsen,

vilket ger vid handen att Erikskrönikans återgivande av de specifika detaljerna kring

Nyköpings gästabud inte kan tillskrivas något större källvärde.

Däremot öppnar avsnittet för en tolkning av dess idealiserande kvaliteter. En premiss för ett

sådant resonemang om idealbilder i detta avsnitt, är att Tyrgils använde den kristna

symboliken på ett sätt som han kunde förvänta sig skulle tas emot väl i de avsedda

publiklagren. Det vill säga, i de bilder han målade i texten bör ha funnits en förening av det

världsliga frälsets ideal och den bibliska traditionen. Det Kristuslika, ödesmättade agerandet

hos hertig Erik bör alltså ha uppvisat sådana karaktäristika som omfattades och idealiserades

av den aristokratiska eliten. Det är lätt att knyta sådana höviska ideal som mildhet, måttfullhet

och gudfruktighet till avsnittet, men det är däremot svårare att koppla sådana ideal som

300


118

handlingskraft och krigisk förmåga till den här framställningen av Erik. I det Kristuslika

perspektivet kan Erik betraktas som en förståndig och vis man som inte låter ilskan få

överhanden, utan istället förmår välja att icke bidra till onödigt och meningslöst våld.

Betraktat i skenet av tidigare krigiska handlingar från Eriks sida framstår dock alltså detta

agerande på ytan som en aning oväntat, men en grundligare analys visar att hertigen även

tidigare valt att inte ta strid där det sannolikt inte gått att uppnå det önskade resultatet, till

exempel det tidigare anförde avsnittet med hertig Eriks flykt vid kung Erik Menveds intåg i

Sverige. Denna måttfullhet vore i så fall att betrakta som i linje med de tidigare nämnda

höviska idealen, samtidigt som den inte heller nödvändigtvis stod i strid med de mer

realpolitiska idealen. Att agerandet skulle kunna te sig som realpolitiskt, strategiskt tänkande

och till och med feghet, snarare än som hövisk måttfullhet och ovilja att bruka våld i onödan,

överskins av det kristna motivet. Det är också möjligt att det, precis som påpekats tidigare,

skulle kunna finnas plats för ett slags realpolitiska ideal vid sidan om de höviska, vilket i detta

sammanhang skulle innebära att det kunde betraktas som rätt och riktigt att inte ge sig in i en

strid som man med all sannolikhet inte kan vinna. Inom krönikans kontext görs det också klart

att det hade varit en omöjlighet för de två hertigarna att med våld ta sig förbi ett tjugotal

beväpnade män, något som Tyrgils också noterar: ”The skullo sik ther fangna giwa, swa

frampt the willo lenger liffwa”. Hjältedöden var således inte alltid att föredra, ibland var det

bättre att inte strida alls. Hur det gick till i verkligheten när Valdemar och Erik togs tillfånga

är ju tyvärr inte möjligt att utläsa med någon större förhoppning om historisk korrekthet ur

Erikskrönikan, men framställningen ger, i all sin tendens, en fingervisning om hur en

idealriddare borde ha agerat och bidrar därmed till den här undersökningen.

2.1.7 Kung Birger Magnusson – blodsförrädaren, mördaren och dåren

Den första och viktigaste antiidealiserade karaktären att behandla är kung Birger, hertig Eriks

bror och baneman. Det är nödvändigt att förtydliga att de antiidealiserade karaktärerna inte

kommer att undersökas på samma vis som de idealiserade, istället handlar det om att ta reda

på vilka omständigheter som får Tyrgils att fördöma dem i sin text. Vidare är det av vikt att

identifiera den omgivande kontexten för att på allvar kunna kontrastera dem med de

idealiserade karaktärernas beteendemönster, i synnerhet när dessa är likartade. Det är också

angeläget att ha Erikkrönikans politiska tendens i minnet i och med den kommande analysen

av kung Birger. Emellertid bör det nämnas att det inte är ett stort problem för den här

undersökningen att framställningen är tydligt tendensiös. Syftet är ju, återigen, inte att utröna

119

hur det verkligen gick till, utan att visa på ideologiska föreställningar i texten. Med den

utgångspunkten blir riktigheten i framställningen av Birger inte avgörande, istället är det de

värderingar som exemplet Birger förmedlar som är relevanta. Naturligtvis är det en

underliggande premiss i detta sammanhang att krönikan ger uttryck för sådana värderingar

som kan förmodas ha legat i linje med det världsliga frälsets ideologi vid tiden för

författandet. I den kontexten blir de handlingar som Birger beskylls och fördöms för av

Tyrgils signifikativa för vad som betraktades som fel och ont, oavsett om den verklige Birger

någonsin utförde dem. Det är naturligtvis så att om denna premiss av någon anledning är

felaktig så faller det mesta av denna undersökning, exempelvis om Erikskrönikan är en enda

stor ironiserande satir.

Det första exemplet på ett fördömande av Birger rör företeelsen att svära falskt. Följande på

Håtunaleken och tiden därefter möts bröderna Erik, Valdemar och Birger för att förlikas.

Maktpositionen mellan dem är ojämn och kung Birger avkrävs löften för att återfå sin frihet

och position:

Han took thet vilkor the haffdo honom lakt.

Tha matten heller haffwa takt

ok haffwa sith land en stund umboret

än han haffde sik swa meen sworet.

Han swor sik alzstingis meen

ok giorde sin skapara mykit i geen

a Gudz likama ok a hans blodh.

Thy wär at han sik ey forstodh

at Gud läte wara thet ey ohämpt!

Han matte thet heller hawa onämpt

än swerya thet han ville ey halla!

Thy wart hans plagha marghfalla.

Han gaff uth breff ok lofwade tro

ok kom sik siälffwan i mykla oro

ok giorde som en owiis man.

Han wilkorade thet under ban

ok bröt thet taghar äpter i stadh.301

Det här citatet återger mycket konkreta exempel på antiideala beteenden och starka

fördömanden av Tyrgils. Faktum är att han tar i med det grövsta artilleriet som fanns till

hands för den medeltida skribenten, nämligen det religiösa. Birgers handlingar anses så

301


120

vedervärdiga att de förargar Gud själv och förskaffar honom Guds hämnd. Det ska emellertid

kommas ihåg att det är just kung Birger, krönikans stora antagonist, som beslås med detta

klandervärda beteende i texten och att detta säkerligen också påverkat framställningen.

Återigen, det finns troligtvis en mycket stark tendens hos krönikören att framställa kung

Birger så ofördelaktigt som möjligt och det vore därmed ett misstag att acceptera

beskrivningen som objektiv eller balanserad. Vad som däremot går att fastslå trots, och tack

vare, denna omständighet är att de beteenden som tillskrivs kung Birger betraktades som

synnerligen förkastliga. I texten framlyfts missdåden löftesbrott och att svära falskt, som

Birger begår när han falskeligen svär att upprätthålla den uppgörelse som påtvingas honom

under fångenskap och hot om bannlysning, som särskilt svåra. Att inte hålla ord och svära

falskt förefaller vara särskilt svårt för Tyrgils att tolerera och bidrar till att illustrera kungens

moraliska förfall.

Enligt Tyrgils satte kung Birger till och med sina lögner på pränt och gav ut brev. Texten

förmedlar också att Birgers uppsåt trots detta redan vid den tid då han avgav löftena och

accepterade villkoren var falskt: ”[h]an wilkorade thet under ban ok bröt thet taghar äpter i

stadh”302

. Nu kan det ju anses som en förmildrande omständighet att kung Birger vid tillfället

var i hertigarnas våld och dessutom ställdes inför ultimatum om bannlysning. Tyrgils dömer

honom emellertid mycket hårt. Möjligen är det det faktum att Birger så uppenbarligen aldrig

avsåg hålla de löften han påtvingades, som gör att Tyrgils fördömer honom så kraftfullt. För

undersökningens vidkommande innebär detta att ett första tydligt och påtagligt antiidealiserat

beteende är konstaterat.

Här är det naturligtvis relevant att sätta det ovannämnda i relation till andra likartade

beteenden i krönikan, för att förstå de ideologiska bevekelsegrunderna bättre. En av de något

mer idealiserade, men inte överdrivet förskönade, karaktärerna i Erikskrönikan är Birger Jarl

och som påvisats tidigare i undersökningen gör även han sig skyldig till löftesbrott, avseende

löftena om säker passage för hans fiender bland folkungarna. Det framgår av en jämförelse av

de båda exemplen att det är värre när ”skurken” begår löftesbrott än när en av de idealiserade

karaktärerna gör det. Dock skall det påpekas att även om inte Birger Jarl fördöms av Tyrgils

på samma sätt som kung Birger, så framgår ändå av porträttet av Jarlen att han ej betraktades

som en ädel herre på samma vis som hertig Erik, eller gavs samma odelat positiva framtoning.

302


121

Faktum är att i samband med just Birger Jarls löftesbrott fäller Tyrgils ett par omdömen som

snarare pekar på ett milt ogillande i avseende på Jarlens handlingar. Exempelvis påpekar han

att Folkungarna utsattes för ”wald ower ok mykin oreth”303

. Detta tyder på att beteendet i sig

troligen sågs som antiidealt vid tiden för Erikskrönikans författande. Det är också påfallande

att Tyrgils något tidigare i samma textpassage kommenterar det som ska ske med: ”Var Herra

gaff ther til eth tool”304

, något som kan betraktas som ett ursäktande eller rättfärdigande av

Jarlens handlande.

Det är också möjligt att anlägga ett ytterligare perspektiv på Birger Jarls och kung Birgers

löftesbrott: i det första fallet handlar det om en riksbyggare som med fast och hård hand

bygger upp och enar riket och sätter ett lås på Mälaren, och i det andra fallet, hur än färgat av

politiska tendenser, en svekfull, misslyckad kung som agerar i eget intresse och ofta på ett för

riket destruktivt sätt. Många är tillfällena i Erikskrönikan, då kung Birger misslyckas i

kontakten med sina undersåtar, ett exempel är den misslyckade skattehöjningen på Gotland305

.

Det mönster som anläggs och byggs på allt eftersom skapar en bild av en växande

disassociation mellan kung Birger och hans trogna och det övriga riket. Till detta kan också

läggas alla de tillfällen i slutet av krönikan då grupper och individer far illa och deras olycka

läggs direkt vid kung Birgers fötter med orden: ”Konung Birger wulte them then wanda”306

.

Detta är inte i linje med föreställningen om den goda fursten, vilken exemplifieras av hertig

Erik. Detta är antitesen, en dålig furste med bristande moralisk karaktär och en avsaknad av

kontakt med sitt rike. Den sammanlagda bilden av kung Birger i det här sammanhanget är att

han genom sitt antiideala agerande inte främjar rikets väl. Birger förorsakar genom sitt

beteende inbördeskrig och hans ovilja och oförmåga att uppfylla sin roll som kung, se till

rikets behov och sina undersåtars situation, vållar onödigt lidande. Naturligtvis är denna

negativa bild av kung Birger en av hörnstenarna i propagandamaskineriet bakom

Erikskrönikan, men det är ändå ett relevant perspektiv för att förstå skillnaderna i bedömning

av likartade handlingar. Det är helt enkelt inte så att ”skurkens” handlingar är dåliga bara för

att de utförs av skurken, det är också så att ”skurken” agerar med onda, själviska avsikter

vilkas konsekvenser för riket enbart är negativa och destruktiva. Sålunda kan sägas att Birger

Jarl bygger upp riket, ibland med tveksamma metoder, medan kung Birger snarast är ett hot

mot rikets enighet och stabilitet genom sitt destruktiva och egennyttiga agerande. Därmed

303




Se till exempel Erikskrönikan, s. 174.

122

skulle jarlens tvivelaktiga beteende ursäktas och motiveras av det goda han uppnår för riket,

till skillnad från kung Birger, vars beteenden inte resulterar i samma goda. Detta

betraktelsesätt behöver emellertid ytterligare stöd innan det kan fastslås som en del av frälsets

ideologi, såsom Erikskrönikan framställer den.

Till detta skall också läggas att de idealiserade karaktärernas antiideala beteenden också

präglas av en måttfullhet i framställningen; författaren slätar över de allra mest provocerande

aktionerna genom att låta karaktärernas antiideala göranden omges av höviskt uppträdande.

Ett exempel på detta är att Tyrgils i samband med berättandet om Håtunaleken vinnlägger sig

om att påvisa hur väl kung Birger behandlas av hertigarna Erik och Valdemar. I fortsättningen

av krönikan kontrasteras sedan just Håtunaleken och dess omständigheter mycket medvetet

mot Nyköpings gästabud, där kung Birger svälter ihjäl sina fångar Erik och Valdemar.

Krönikören når en stor effekt genom att skapa en jämförelse mellan Håtunaleken och

Nyköpings gästabud i avseende på efterspelet och behandlingen av fångarna: hertigarnas

agerande kläds i hövisk skrud efter de inledande våldsamheterna och de vinnlägger sig om

kung Birgers välbefinnande under fångenskapen, medan kung Birger i den omvända

situationen totalt överger det höviska förhållningssättet och, som kronan på verket, låter sina

fångar svälta ihjäl. Den ytterst tendentiösa framställningen tyder på att med rätt motiv,

gynnsamma konsekvenser och inramade av ett måttfullt, höviskt förhållningssätt kunde

antiideala beteenden rättfärdigas och legitimeras. Härmed får alltså det till synes ohöviska,

realpolitiska maktspelet sin givna plats och sina spelregler, och det framträdande mönstret

visar på en latent ideologi vilken understödjer politisk handlingskraft, emellanåt på bekostnad

av de höviska beteendekoderna, som eftersträvansvärt och nödvändigt så länge det sker av rätt

anledningar och på rätt sätt.

Som antytts ovan det är möjligt att tala om olika kontexter när det gäller realpolitik och

höviska ideal. I ett realpolitiskt perspektiv kan exempelvis krigiskt och aggressivt agerande

rättfärdigas av goda motiv, och när fienden är besegrad bör ett höviskt agerande ta vid, i och

med den goda och värdiga behandlingen av den besegrade. Idealbilden inbegriper alltså såväl

de höviska karaktärsinslagen som den realpolitiska handlingskraften, om än i olika skeden av

händelseförloppet. De höviska idealen förefaller, som tidigare nämnts, vara knutna till en

personkontext, ansikte mot ansikte, och röra i huvudsak det personliga uppförandet och

uppträdandet. Den latenta sidan av det ideologiska myntet förefaller ha sammanfallit med

maktutövning, politiskt agerande och uppnående – tentativt skulle det kunna sägas handla om

123

personperspektiv kontra funktionalitetsperspektiv. Detta tyder, på att det manifesta och det

latenta tankegodset samexisterade och troligen hade ett dialektiskt förhållande. En furste, som

exempelvis Magnus Birgersson, skulle helt enkelt vara förmögen att navigera dessa båda

ideologiska vatten och förstå vilket beteende som passade för vilken kontext. Det är dock

högst troligt att de två ideologiska paradigmen överlappade varandra och samverkade för att

gemensamt understödja och upprätthålla den samhällsordning som gynnade det världsliga

1300-talsfrälset som en privilegierad grupp; det vore dock fel att se förhållandet mellan den

manifesta, höviskt inspirerade ideologin och den latenta, realpolitiska ideologin som helt

inpassande i en bekväm teoretisk modell med en tydlig uppdelning i person och funktion.

Nästa textpassage avseende kung Birgers antiideala beteende återfinns i början på krönikans

sista akt, i upprinnelsen till Nyköpings gästabud. I citatet nedan besöker hertig Valdemar kung

Birger, sin bror, och blir invaggad i en falsk känsla av säkerhet, samtidigt som Birger i

hemlighet planerar sitt gruvliga dåd. Åtminstone är det så det hela framställs i Erikskrönikan

och det är den kontexten som ger denna undersökning information om det världsliga 1300-tals

frälsets föreställningsvärld.

Hwat ther epter skulle skee,

ther wisto the ganzska litit utaff

utan then thet radith först utgaff.

Han [Birger] wari fordömpder nu ok ää

med Iudase ok sälla thee,

ther nidre sithia i helwitis poth

ok ä haffwa ilt ok aldregh goth!

Hertogh Wallemar han reedh

en reso, mangom manne er leedh.

Han wille wider konungen tala.

…

Hwar man honom ther wäl untfik,

ok konungin ut moth honom gik

ok fangnade honom med blid antswar

– Gud weyt hwat i hans hierta war –

ok drotningen sammaleed thet samma sin.307

I citatet framställs kung Birger och hans drottning Märta som falskt inställsamma och med ett

delat, ont uppsåt. Tyrgils fördömer tidigt ”förövarna” i Nyköpingsgästabud, även innan detta

ägt rum. Enligt honom råder inga tvivel om att det kommande brottet redan i det här skedet

307


124

finns i kungaparets tankar: ”Gud weyt hwat i hans hierta war – ok drotningen sammaleed thet

samma sin”308

. Det klandervärda beteendet i det här fallet står alltså att finna i att kungaparets

vänlighet och ömhetsbetygelser endast är verktyg i deras strävan att snärja hertigarna, i

synnerhet Erik. Här kan därmed bedräglighet, falsk list och förställan läggas till som tänkbara

på listan över antiideala beteenden.

Emellertid är det ovan beskrivna inte fullt så oproblematiskt som det kan förefalla vid en

första anblick. De idealiserade karaktärerna handlar emellanåt på liknande sätt, men utan att

fördömas av Tyrgils. Även de förställer sig och bedrar för att vinna fördelar och kunna sätta

sina planer i verket. Ett tydligt exempel på detta är, förutom Birger Jarls ovan anförda brott

mot Folkungarna, Kung Magnus Birgerssons egen behandling av den nämnda

stormannagruppen. Kung Magnus snärjer ledarna för ett Folkungauppror genom ”sköön ord

ok gäff”309

för att sedan kunna hämnas förorätter och slå ned ett hot mot sin egen

maktposition. Textpassagen gör klart att kungen bjuder sina motståndare till sig i förtroende

och sedan inte bara bryter detta förtroende genom att ta dem till fånga, han avrättar även väl

ansedda herremän310

. Parallellen till kung Birger och hans konflikt med hertigarna är slående,

men Tyrgils omdömen skiljer sig fullständigt åt. Det närmaste kung Magnus kommer ett

fördömande är att Tyrgils talar väl om de män Magnus låter avrätta: ”hwilke erlike riddara

varo the!”311

Vad är orsaken till detta? Räcker förklaringen att Erikskrönikan är skriven som

ett propagandaverk för hertig Erik och att det helt enkelt beror på vem som blir lurad? Kung

Birger har ju egentligen endast ägnat sig åt en väl invand släkttradition av bedrägligt beteende

i syfte att stärka sin egen makt och kuva sina fiender. Det är svårt att hitta definitiva svar i

detta avseende, men som ovan är det möjligt att betrakta helhetsbilden och betrakta summan

av kung Magnus handlingar som ett gott för riket i sin helhet men summan av kung Birgers

handlingar som ett ont för riket. Magnus Birgersson ges ju, i likhet med sin far, ett eftermäle

som antyder detta: ”[h]an gaff godhan rät i sina liffsdagha, mykin frid ok starkan agha”312

.

Det förefaller vara möjligt att tolka kröniketexten så att konsekvenserna som åtföljer en

handling, för rikets stabilitet och inre fred, också har en betydelse för om handlingen

betraktades av eftervärlden som acceptabel och legitim. Detta skulle i så fall kunna stödja

tanken på en latent ideologi med en mer relativ och realpolitisk moraluppfattning vid sidan

308






125

om den höviska, vilken förefaller mer pliktetiskt orienterad. Den latenta ideologin skulle

således vara mer resultatstyrd och pragmatisk, vilket då innebär att den enskilda handlingens

omedelbara rätt och fel är underordnat dess konsekvenser i det stora sammanhanget. Det ska

naturligtvis tilläggas att detta bara är en möjlig delförklaring av krönikörens framställning och

att huvudförklaringen ändå måste betraktas som liggande i krönikans tendens.

Till stöd för tanken på en realpolitisk, latent ideologi som delförklaring i hur kungarna

Magnus och Birgers likartade handlingar kan ges så olika omdömen, kan anföras två citat. Det

första rör Magnus val till kung och visar tydligt att det finns en koppling mellan kungens

karaktär och agerande i avseende på rikets väl och bedömningen av hans regentskap:








Han war en milder konunger ok goder.313

Här är det främst jämförelsen mellan kung Magnus och hans bror Valdemar som genererar

information. Valdemar skall ha följt danskarna och lämnat Sverige, vilket enligt krönikören

upprörde de uppländska stormännen. De förstod att han inte bedrivit sin krigskampanj av

goda skäl och detta blev beviset. Man valde då istället Magnus till kung och det nämns att han

var en god och mild kung. Här får vi alltså bilden av att de uppländska stormännen inte

betraktade kung Valdemar som rättfärdigad eftersom han inte agerade av rätt orsak eller i

trohet med riket, vilket han lämnade för att rädda sitt eget skinn. Magnus däremot framställs

som det bättre valet och vi får veta att han också var en bra kung. Det kan naturligtvis hävdas

att det som framkommer är att kung Magnus var mer i stormännens smak eftersom han ansågs

som en mild kung, något som skulle kunna ha varit en omskrivning för svag och

lättkontrollerad. Detta är dock osannolikt eftersom den framledes beskrivningen av Magnus

gärning som kung, vilken textraden syftar på, ju visar kungen som allt annat än svag och

lättkontrollerad. Det skulle också kunna hävdas att det till stor del är ett värderande utslag av

krönikans tendens och att det var i Tyrgils intresse att visa hertig Eriks far som legitim på

tronen. Detta är med största sannolikhet sant, men innebär inte ett problem för den pågående

jämförelsen. Det är snarare till fördel eftersom krönikören då bör ha vinnlagt sig om att

313

Erikskrönikan, s. 59; kursiveringen är min egen.

126

framställa kung Magnus handlingar som befogade och legitima och för att lyckas med det

behövde han anföra bevekelsegrunder för sitt agiterande som skulle godtas av det världsliga

frälset i Sverige på 1300-talet. Han behövde helt enkelt, för att framgångsrikt propagera för

hertig Eriks förträfflighet och legitimitet, visa på varför hans och hans ätts ageranden var av

godo. Således är det fullt troligt att krönikören ämnade påvisa hur kung Magnus handlingar,

om än tveksamma i sig, ändå tjänade rikets väl.

Som huvudexempel på motsatsen framställs sedan kung Birger, som Tyrgils, i sin tendentiösa

ambition, ville utmåla som dålig eller till och med ond. I slutet av krönikan, vid Magnus

Erikssons kröning, ges också det slutliga omdömet om kung Birger och det är helt klart knutet

till riket och dess framtid:

Wi hawum han aff riket kört.

Then lykka haffwer Gud oss giwit,

att wi haffwa han aff rikit driwit

for then last han begik

a sina bröder, tha han them fik.

Wi haffwa honom wunnit land oc borger aff

med then hielp oss Gud unte ok gaff,

swa at han aldre skal ok aldre ma

optare wald i Swerighe faa.314

I de kursiverade raderna återfinns en stark markering om hur hertig Eriks parti med Guds

hjälp besegrat kung Birger och drivit honom ur riket, vilket han, enligt Tyrgils, vållade stor

skada. Det tilläggs också, med slutgiltighet och eftertryck, att hertig Eriks parti tillkämpat sig

både land och fästen från Birger, som hädanefter aldrig mer skall eller kan förmå att få makt i

Sverige. Det bör i fråga om det historiska förloppet givetvis tas hänsyn till just den tendens

som genomsyrar krönikan, och inte minst i samband med Magnus Erikssons kröning, men att

på det här sättet knyta brödrastriden till riket och dess framtid, ger en tydlig fingervisning om

de ideologiska bevekelsegrunder som åberopades. En maktstrid bland stormannaeliten

framstår som en nobel kamp för rikets väl, det gemensamma goda, mot tärande och

destruktiva krafter, personifierade av kung Birger.

Emellertid är det också så att Tyrgils, som nämnts tidigare, haft en relativt välunderrättad

publik som målgrupp och tvingats ta viss hänsyn till detta i sitt berättande. Det har varit

nödvändigt att redovisa även de idealiserade karaktärernas tillfälliga sejourer i antiidealt

314

Erikskrönikan, s. 178; kursiveringen är min egen.

127

beteende och handskas med detta utan att riskera glorifieringen av desamma. Detta har visat

på vilka motiv som kunde anses acceptabla för att momentant göra avsteg från vad som

generellt ansågs som rätt beteende. Dock finns det ett antal beteenden eller företeelser att peka

ut som genomgående i krönikan betonas som synnerligen förkastliga och som aldrig tillskrivs

de idealiserade karaktärerna: att vara en dålig rådgivare och att ge illasinnade råd, att som

furste vara öppen för manipulation och sakna omdöme att skilja goda råd från dåliga, samt att

tillgripa fel våldsanvändning. Dessa är nästintill undantagslöst vikta för krönikans skurkar.

Huruvida Tyrgils ansträngningar godtogs av samtiden varken kan eller skall besvaras här,

men det faktum att han inom kröniketexten försöker antyder två saker: dels att det faktiskt

fanns omständigheter vilka kunde förväntas rättfärdiga eller förvandla vad som på ytan

föreföll vara brott mot hövisk beteendekod och manifesta ideal, och dels vilka dessa

omständigheter var. Angående det första ledet kan tilläggas att det som framstår som tydligt

antiideala beteenden i vissa fall inte bara ges en legitimerande inramning av Tyrgils, utan

ibland helt omstöps som rena nödvändigheter eller triumfer. De i samtiden legitimerande

omständigheter som Tyrgils pekar på rör i huvudsak motiv, konsekvenser och hövisk

inramning. De godtagbara motiv och konsekvenser som förväntades kunna rättfärdiga

antiidealt agerande var: tillrättaställande av allvarliga missförhållanden, samt aktioner som

stärkte rikets stabilitet, säkerhet och inre fred. Här är det på sin plats att nämna att aktioner

som stärkte riket och bevarade den inre freden inte regelmässigt stod i motsats till personliga

maktsträvanden. Det förefaller snarast ha betraktats som ett styrkebesked att en furste

förmådde ta i med hårdhandskarna när så behövdes för att skydda sin makt och position.

Furstens rättmätiga maktinnehav, inte för mycket och absolut inte för lite, förefaller ha

betraktats som en garant för rikets säkerhet och stabilitet. Det finns således en acceptans i

framställningen för rätten att hålla ordning i riket med både brutala och bedrägliga metoder.

Med största sannolikhet värderades säkerheten, ordningen och stabiliteten i riket så högt att en

stark furste till och med förväntades, agera pragmatiskt och realpolitiskt effektivt för att säkra

dessa värden, något som kunde innebära avsteg från de manifesta idealen och det höviska

beteendet.

Följande citat kommer inte att ges lika stort utrymme som föregående eftersom det tjänar till

att ytterligare förstärka det ovan förda resonemanget. Återigen handlar texten om att kung

Birger agerar bedrägligt och oärligt mot sina bröder i syfte att snärja dem och det hela

fördöms ännu en gång av krönikören:

128

Thet ware honom halwo minne otukt.

Han took sina bröder badha i hender

ok gingo in i husith alle i sänder

ok fangnade them med fager laat.

Thera hierta skilde mykit aat:

hans hierta haffde en ondan grund,

som usal war han alla stund,

at han skulle sina bröder swika

swa fulelika ok swa hadelika.315

Det framhålls även här att det är ett högst antiidealt beteende att bedra och att framställa ett

vänligt och älskvärt yttre medan man inombords ruvar på hat, illvilja och hämnd. Detta kan

betraktas i bredare termer av relaterade egenskaper och beteenden, såsom slutenhet,

hemlighetsmakeri, svek, förställan och opålitlighet. Som nämnts tidigare är inte själva

beteendet unikt för kung Birger men väl de fördömanden som Tyrgils utmäter, något som kan

betraktas som ett resultat av såväl Erikkrönikans allmänna tendens i sig, som den vidare

betraktelsen om handlingarnas motiv och konsekvenser i relation till rikets väl. Det bör också

noteras att det i krönikan poängteras att Birger agerar ut detta beteende mot just sina bröder.

Möjligen är det så att det i det medeltida, svenska samhället, i vilket maktstrukturerna många

gånger vilade på personella förtroendeband av släktskap och vänskap, upplevdes som särskilt

omskakande och destruktivt att den här typen av maktstrid och bedrägligheter förekom inom

den omedelbara familjen runt kungen. Maktens fördelning och rikets väl, ner till enklaste

bonddräng, blev därmed otydliga och frågan om stormannaskiktets legitimitet och motiv

riskerade kanske att bli ifrågasatta. Därmed skakades själva grundvalarna för det

samhällssystem som gynnade och förespråkades av den världsliga eliten. Kung Birgers

agerande skulle i så fall kunna betraktas som ett hot mot själva systemet i allmänhet och de

enskilda stormännens position i samhället i synnerhet. Erikskrönikan, som tidigare har

etablerats som ett ridderskapets propagandaverk, måste således med all tydlighet slå ned på ett

sådant beteende. Detta, hur än sannolikt, kan dock inte på ett tillfredsställande sätt ledas i

bevis i inom ramen för denna undersökning.

Följande exempel på kung Birgers antiideala beteende är också det till viss del på samma

tema som de föregående, men i det här fallet tillägger Tyrgils också en jämförelse i vilken det

antiideala beteendet vidgas:

Thet giter engin tunga sakt

315


129

thera ödmiukt med falske list,

the haffdo som Iudas wider Crist.

Jak hörde for pascha at man laas

i Scriptenne aff Iudas,

at han swek Van Herra i tro:

thy skal han i helwite boo

ok haffwa ewinnelika wee.

Swa skulo ok alle the,

ther oärlika myrda ok forradha,

i then pina, ther aldreg komber nade.

The mogha sarlika jäwa om sik

som forraddo hertogh Erik.316

Här sätts Birgers och hans förtrognas agerande i samband med Judas svek mot Jesus, ett av

medeltidens starkaste teman. Förutom den tidigare nämnda bedrägligheten innan sveket,

benämns i den här passagen också att svika i tro, att oärligt mörda och förråda. Temat med

oärlighet upprepas och förstärks med att svika i tro, det vill säga att försätta någon i god tro

för att sedan avsiktligt förbryta sig mot den samma. I det medeltida begreppet ”tro” finns

kvaliteter som förtrolighet, förtroende och trohetslöfte317

; det är nästintill ett slags

överenskommelse. I en värld vars samhällssystem vilar på liknande hedersuppgörelser och

deras upprätthållande förefaller det som mycket provokativt att bryta mot dem på det sätt som

Birger och hans närmaste anklagas för. Att texten sedan föregriper sig själv och uppräknar att

förråda och att oärligt mörda bygger ett mycket starkt fördömande av kung Birger, som ett

exempel på det fullkomliga antiidealet. Som propagandaskrift för kung Magnus Eriksson

måste Erikskrönikan ha varit formidabel, kung Birger och hans parti hade inte en chans. För

undersökningen är denna tydlighet en stor tillgång och författarens skickliga nyttjande av de

antiideala beteendena gör dessa desto mer framträdande och distinkta.

Nästa exempel på kung Birgers bristande omdöme förmedlas i dialogform och för in på ett

nytt spår, vilket helt tydligt har vidare betydelse än det omedelbara sammanhanget. I det

följande citatet kan utläsas dels ett fördömande av kung Birgers dåliga exempel och dels ett

proklamerande om hur en furste bör agera:

”Tu wilt ekke wita min hedher!”

– ”Tik warder til heder hwat tik ma

– engen kanttu här aff faa!

316

Erikskrönikan, s. 154; kursiveringen är min egen. 317

Fornsvensk Lexikalisk Databas, Språkbanken, Göteborgs Universitet, http://spraakbanken.gu.se/fsvldb/,

2012-06-06.

http://spraakbanken.gu.se/fsvldb/

130

Gör tu thet, thet er min waan,

thin heder warder minne hädhan fran!”

Ok här med gik han bort fra them.

”Fore mik skulo the wara med nadhom.”

Twa andre riddara sagdo ok swa:

”I maghin ey last a them begaa

ok then skam I aldreg forwinna.

I maghin ider bäter besinna

ok leggia slikan darskap nidh.

Hwilkin herra thet hawer til sidh

at han winsämio radh forsmar,

thet ma wel skee at honom misgar.”

Tha took han swa at vredhas widh

at han lagde them badha i tornit nidh.318

I detta fall kan krönikan helt klart beslås med åtminstone två funktioner, den ena är som

propagandaverktyg för hertig Eriks parti och den andra är som uppfostrande och undervisande

exempel. Kung Birger väljer att inte bara negligera de goda råd han ges om att avstå från sin

nedriga plan, han väljer dessutom att straffa de riddare som gav dem. Birger får rakt och ärligt

sagt till sig att hans agerande inte är passande eller hedervärt och att det han planerar

gentemot sina bröder är ett brott (”last”) som kommer att ge honom skam och beröva honom

hans heder. När så kung Birger totalt väljer att bortse från dessa goda råd har han således

villigt och fullt medvetet fördömt sig själv. Det är här han får den stora chansen att vända sig

bort från sitt antiideala beteende, en chans han dock förslösar. Därmed finns ingen återvändo

och Tyrgils tendentiösa avsikter kan ges full kraft: kung Birger har fördömt sig själv helt och

hållet.

Den andra aspekten, av citatet ovan, rör den didaktiska, uppfostrande kvaliteten i texten.

Tyrgils gör av denna en slags föreläsande dialog, vilken i all sin tydlighet och präktighet

nästintill saknar motstycke i hela den övriga kröniketexten. Den har en nästintill undervisande

utformning och återger ideal som antyder ett vidare spektrum av bakomliggande värderingar.

När den namnlöse riddaren säger: ” Hwilkin herra thet hawer til sidh at han winsämio radh

forsmar, thet ma wel skee at honom misgar” visar Tyrgils med all önskvärd tydlighet på hur

den världsliga 1300-tals eliten i Sverige ansåg att relationen mellan kungen och de främsta

skikten skulle se ut. En god furste låter sig rådgivas och lystrar till de goda råden, men bortser

från de dåliga eller onda. Birger, som är en dålig kung, lever inte upp till detta utan agerar

318


131

maktfullkomligt och fördömer sin själ och förlorar därmed också sin legitimitet som kung.

Det bör påminnas om att relevansen i detta skick med rådgivande också reflekteras i den

medeltida samhällsordningen, där vasallerna hade som uppgift att bland annat just rådgiva

sina herrar. Detta var en del av det personella förtroendeband som utgjorde kittet i

maktstrukturen.

Följande exempel påvisar beteenden som är att betrakta som antiideala, dels i avseende på hur

man uppför sig men också på en mer fundamental nivå. I det andra avseendet anknyter detta

citat till det som diskuterats ovan:

Taghar thetta stöwit war alt änt

ok them haffde al thera gläde hänt,

tha slo konungin sinom handom saman

ok loo fastelika ok giorde sik gaman,

rät som han ware en amblodhe,

then sik enkte got forstodhe.

”Min dortzete signe Helge And!

Nu hawer iak Swerighe i minne hand!”

Tha swarade en riddere het herra Knut:

”jak tror tik brister alt annat ut.”

En riddare het Cristiern Skärbek,

konungin giorde sik siälff til gäk

ok sätte offmykit hans radhe

– thet gullo hans bröder badhe.319

På en första nivå uppvisar kung Birger beteenden som står i bjärt kontrast med de höviska

idealen för hur man för sig, såsom ”måttfullhet, ödmjukhet, vänlighet och ordhållighet”320

.

Han förmår inte hålla sig utan slår ihop händerna och skrattar högljutt, vilket också gör att

Tyrgils liknar honom vid en ”amblodhe, then sik enkte got forstodhe”. Liknelsen om Birger

som en vettlös, skrytsam och gapskrattande dåre blir därmed också ett yttre bevis på hans inre

förfall. I samma passage står också beskrivet hur han vidare gjorde sig till åtlöje genom att

förlita sig alltför mycket på dåliga råd från en främmande riddare, något som säkerligen

betraktades som allvarligare än ett tillfälligt avsteg från höviskt uppförande. Dock är det

anmärkningsvärt hur det ”yttre” och ”inre” förfallet går hand i hand och hur brotten mot de

höviska uppförandekoderna speglar det bristande omdöme som kungen uppvisar även på

andra plan. Det är värt att överväga möjligheten att Tyrgils, och kanske också hans publik,

319


Se exempelvis Bengtsson, s. 89.

132

betraktade det yttre beteendet och de inre egenskaperna som två sidor av samma mynt, det vill

säga att man betraktade höviskt uppförande som en förlängning av de fundamentala kvaliteter

hos den styrande eliten som gav dem deras särställning, makt och privilegier. Att inte kunna

skilja mellan goda och dåliga råd och dessutom följa de senare står således i konflikt med de

rådande fursteidealen och samhällsordningen. En god furste skall kunna ta råd från sina

anhängare och vasaller, men själv vara den som genom sitt omdöme agerar eller inte beroende

på om råden är goda eller dåliga. Återigen förefaller det som om kung Birger

olämpligförklaras och ges allra sämsta omdöme: en furste som inte kan skilja på bra och

dåliga råd, som gör det dåliga och avstår det goda, och således blir ett hot mot själva

samhällsformen och rikets väl.

Även nästa citat pekar på detta förhållande mellan kung och rådgivare, samt kungens

bristande omdöme. Enligt Tyrgils blev kungen: ”swa til radha at han took sina bröder badha

ok loot them innan thet nidarsta rum”321

. Och att: ”[t]her war konungenom litit um at the

haffdo ilt bade nat ok dagh”322

. Återigen agerar kungen utifrån dåliga råd, åtminstone i

Tyrgils ögon, och han förefaller inte heller bry sig om huruvida hans agerande orsakar

hertigarna lidande. Bilden av kung Birger som en svag, ondsint och manipulerbar regent blir

allt tydligare. De antiideala karaktäristika som tillskrivs honom står också i allt tydligare

kontrast till de goda exemplen i Erikskrönikan; där Birger faller till föga för dåliga råd och

inte förmår se vad som är bra och vad som är dåligt, där visar istället den gode fursten på gott

omdöme och tydlig moralisk kompass. Ett av de goda exemplen utgörs av Birgers egen far,

Magnus Birgersson och det kommenteras i kröniketexten rörande kung Magnus att: ”[t]he

men ther illa plägado göra, them wille han hwarken see eller höra”323

, vilket visar på just de

kvaliteter som Birger saknar. Den gode fursten visas således i Erikskrönikan i motbild till den

dålige fursten och de båda arketyperna förstärker varandra i ökad ömsesidig tydlighet.

Ett stycke senare, i samband med att kung Birger upptäcker att Nyköping är under belägring,

återkommer Tyrgils till temat om kungen, hans omdöme och hans rådgivare. I det följande

citatet hävdar han än tydligare kungens moraliska förfall.

Then tidh konungen thet saa,

tha gik han upa tornit staa

ok tenkte upa sina otukt,

321




133

som han haffde förra hugt

med owisa manna radhe.

Än tho at man han litit badhe,

man torffte ey lenge luckan till

– them er sköt radith ther illa wil.324

Kung Birger framställs återigen som att ha tagit emot dåliga, till och med ovisa, råd och

agerat utifrån dessa, men i detta citat framkommer dessutom att Birger inte bara varit ett offer

för sitt dåliga omdöme utan själv också haft egna, onda motiv och önskemål. Här tillskrivs

alltså kung Birger ett större eget ansvar för sitt agerande och han betraktas inte bara som ett

lättmanipulerat och lättpåverkat byte för rovgiriga och egoistiska intressen. Med orden: ”them

er sköt radith ther illa wil” hävdar Tyrgils med kraft kungens eget uppsåt. Visserligen kvarstår

fortfarande bilden av Birger som varande under sina rådgivares influens, inte fullt en

självständig kung med eget gott omdöme och egen tydlig moralisk kompass. De föregående

raderna tyder på ett lättpåverkat drag hos Birger, i synnerhet när det gällde ärenden av

tveksam moralisk natur: ”[ä]n tho at man han litit badhe, man torffte ey lenge luckan till”.

Sammantaget framställer Tyrgils kung Birger som en lättpåverkbar person, men som också

hade egna onda avsikter i linje med de råd han valde att lyssna till. Därmed uppvisar inte bara

kungen de antiideala karaktäristika som förknippas med dåligt omdöme och manipulerbarhet,

utan också ett eget ont uppsåt.

Även Erik Lönnroth kommenterar Birgers skuld, såsom den framställs i krönikan, dock han

når en till viss del annan slutsats: ”[m]en Birger är trots allt ej en sådan skurk, att ogärningen

kan betraktas som en naturlig frukt av hans planer. … Reservationslöst ansvarig och

tillräknelig för sitt dåd är Birger icke”325

. I ljuset av den här undersökningen förefaller

emellertid detta synsätt som att göra det för lätt för sig. Måhända kan det betraktas som att

klyva hårstrån, men Birgers brott mot god sed börjar inte med hans aktioner mot bröderna

utan föregås av andra felsteg, vilka han är ansvarig för och som senare leder honom mot de

handlingar som Lönnroth identifierar. Kung Birgers första steg på förfallets väg tog han då

han, i motsats till det goda fursteskapet, lyssnade till och åtlydde onda råd från dåliga

rådgivare och för det hålls han ansvarig i krönikan. Som visats tidigare betonar kröniketexten

om och om igen, inte minst i berättandet om kung Magnus, värdet av att lyssna till goda råd

och förkasta dåliga råd. Det framkommer också, som undersökningen ovan visar, att den gode

fursten är kapabel att värdera och välja sina rådgivare, medan den dålige fursten saknar den

324



134

insikten. I förlängningen innebär detta att även om Birger mot slutet av krönikan framställs

som till viss del förledd så är det inte att betrakta som särskilt förmildrande omständigheter.

Dessutom anger kröniketexten ju att: ”[ä]n tho at man han litit badhe, man torffte ey lenge

lukkan till – them er sköt radith ther illa wil”326

och därutöver tillkommer slutaktens mantra:

”[k]onung Birger wulte them then wanda”327

, vilket helt klargör skuldfrågan utifrån ett

krönikeperspektiv. Naturligtvis bör det hållas i minnet att detta resonemang handlar om

Erikskrönikans framställning och inte de faktiska förhållandena.

Slutligen bör nämnas något om våldet och dess kopplingar till den sadistiska och skadeglada

sida som kung Birger tillskrivs i Erikskrönikan. I många av de tidigare citaten finns inslag

som pekar ut dessa karaktärsdrag. Hitills har de inte getts särskilt stort utrymme i

undersökningen, men det betyder inte att de är av underordnad betydelse. I det följande

kommer detta fenomen att behandlas samfällt utifrån ett flertal citat. Vid en närmare

betraktelse av detta problemkomplex framkommer nämligen ett antal olika nyanser. Det

förefaller som om våld i olika former var att betrakta som en del av den medeltida

maktstrukturen och maktutövningen, men att detta våld var omgärdat av tydliga

begränsningar, inte minst i form av de höviska beteendekoderna. Inslag som sadism och

skadeglädje förefaller inte ha haft en accepterad, på idénivå, plats i det världsliga frälsets

föreställningsvärld, åtminstone inte i anknytning till den accepterade och vedertagna

våldsutövningen. Våldet var ett verktyg för att uppnå vissa givna och önskvärda resultat och

det blev då viktigt att skapa tydliga demarkationslinjer gentemot ett potentiellt destruktivt

våld, som inte tjänade detta syfte. Balansgången bör ha varit mycket svår att upprätthålla. Inte

oväntat får Birger således också personifiera det missbrukade våldet, såsom våld för njutnings

skull, excesser och våldsutövning utan en acceptabel kontext. Krönikan kan sägas anta en lätt

fostrande kvalitet genom att den med hjälp av Brigers dåliga exempel och de idealiserade

karaktärernas goda exempel, visar på vilket våld som är acceptabelt och vilket våld som inte

är det. I synnerhet blir detta relevant om man betänker periodens kontext och krönikans roll i

bekräftandet och legitimerandet av en ny samhällsordning, där våldsanvändningen

monopoliserades i allt högre grad av makteliten, det vill säga kungen och frälset.

326



135

Framförallt är det kung Birgers ohöviska behandling av hertigarna när de väl fallit i hans våld

som upprör. Redan i samband med tillfångatagandet visade kung Birger att han inte bara avser

att ta dem till fånga, utan att han även har för avsikt att göra dem illa:

Ther kom konungin gangande nidher,

stirnade öghom, hardla vreder.

”Minnes ider nakot aff Hatuna leek?

Fulgörla minnes han mik!

Thenne er ey bätre än hin!

I wardhin nu fölgia mik om sin.”

The bundo tha beggis thera hender

ok leddo them tha badha sender

innan tornit barfötta.

En tyzsk heyt Walram Skytta

han lagde boyor a thera been.

Thet war konungenom inthet i geen.328

Bilden av den känslostyrde kungen, full av vrede och hämndbegär, stämmer inte alls med de

höviska beteendekodernas ädla män. Det är också signifikativt att Tyrgils noterar detaljer om

hur mycket umbäranden som drabbade Valdemar och Erik redan vid tillfångatagandet och att

detta inte var kungen emot. Framställningen manar fram bilden av den onde kung Birger som

går och småler när bröderna förs bort kedjade och slås i bojor. Hotet om våld börjar således

sättas i verket och till en början handlar det om ovärdig och hårdhänt behandling. Den onda

avsikten och missbruket av våld gentemot de hjälplösa hertigarna förstärks dock strax därefter

då Tyrgils anger att det fanns en riddare från Estland och att: ”[k]onungin fik honom sina

bröder i hand, at han them illa skulle plägha, mädhan han reed andra wägha”329

. Hotet om

lidande och våld förverkligas således ytterligare genom att Birger överlämnar sina bröder till

den främmande riddaren för att plågas, medan han själv ger sig iväg.

Att behandla en slagen fiende illa förefaller ha haft en särskild tyngd för Tyrgils. Detta blir

särdeles tydligt om man betänker att han konsekvent genom hela texten bemödat sig med att

redovisa hur väl olika fångar blir väl behandlade, i synnerhet av de idealiserade karaktärerna.

Ett talande exempel på detta är naturligtvis Håtunaleken, då hertigarna tillfångatog kung

Birger. Efter en mycket detaljerad redogörselse för hur väl, både materiellt och

allmänmänskligt, som kung Birger och Märta behandlades uttrycker Tyrgils de nästan

328



136

bevingade orden: ” [e]kke swelte man them i häl”330

. Denna fras förekommer dock även vid

andra tillfällen, exemplevis då kung Valdemar och hans son satt fångade i Nyköping: ”[e]kke

swälte man honom i häl”331

. Som etablerats tidigare i undersökningen var våld och till och

med brutalitet i krig och strid alltså en sak, men att plåga de redan besegrade däremot

framhålls som ett särskilt ovärdigt tilltag. I beskrivningen om hertigarnas lidande och död i

kung Birgers fångenskap, framhävs just dylik sadism och skadeglädje: [t]het lyste

konungenom wäl ath see thera pina ok thera nödh, han war orädder um thera dödh332

”. Birger

går alltså över gränsen i sin våldsanvädning och sin brutalitet. Tyrgils avslutar så stycket om

hertigarnas död med en ekande dissossonans av den tidigare frasen: ”[t]essalund swälte han

[Birger]them i häl. Thet sighia faa men at han giorde wel”333

. Med stor omsorg och

skicklighet låter Tyrgils därmed sin karaktär Birger bryta mot de höviska beteendekoderna

och ställer honom dessutom i belysande kontrast mot de idealiserade karaktärerna och deras

agerande.

Denna typ av beteende förekommer även på andra ställen i krönikan och med andra

inblandade, och även vid dessa tillfällen är Tyrgils bedömning svidande. Ett typexempel kan

hämtas från redogörelsen för hertigarnas konflikter med norrmännen, och det specifika

sammanhanget rör tillfångatagna svenskar:

The toko the herra tha til fanga

ok lotho them upa landit ganga

ok fördo them ut aff thera tyghe.

Fule hälade ok odryghe

komo ther löpande ok uthet

ok frestado, om bredan beet.

The hioggo them alla ther swa sma,

ey la ther stykke som annat laa.

Swa plägha oädla men at göra!

Ä hwar dughande men thet höra,

the otakka them for thera gärd.334

I denna beskrivning finns en klar parallell till kung Birgers agerande gentemot de två

hertigarna och den utgörs av det fortsatta våldet mot redan besegrade och tillfångatagna

kontrahenter. I Birgers fall innebar den misshandel, plåga och svältdöd som hertigarna

330






137

utsattes för ett excessivt och fortsatt våld och i exemplet ovan innebar norrmännens

bestialiska mord på de svenska krigsfångarna också excess och onödig våldsanvändning.

Tyrgils skräder inte heller orden i avseende på norrmännens agerande utan kallar dem för

skändliga, ärelösa och slödder. Här skall naturligtvis hållas i minnet att det handlar om Tyrgils

landsmän som blir mördade335

och att han i sitt återberättande absolut inte kan ses som en

objektiv informationsgivare. Däremot framgår det av redogörelsen, hur än tendentiös, att han

betraktar och förväntar sig andra betrakta denna typ av beteende som helt oförsvarligt bland

hederligt folk: ”[ä] hwar dughande men thet höra, the otakka them for thera gärd”336

. Det står

också klart vad för sorts män man kan förvänta sig denna typ av beteende av: ”[s]wa plägha

oädla men at göra”337

. Att kung Birger sedan handlar på ett likartat sätt emot sina bröder

innebär att han antar ett beteende som inte anstår honom, eller någon man av börd. Den

stridande klassen, ridderskapet, främst personifierat genom kungen, förväntades helt enkelt, i

enlighet med hövisk kod, utöva våld på ett värdigare sätt. Kung Birgers tilltag innebär alltså

att han sänker sig till samma nivå som oädla män och att han således agerar i kontrast till hur

en legitim företrädare för den högsta samhällsklassen förväntades agera.

Till detta resonemang bör också läggas att kung Birgers krigsföretag och våldsanvändning

ofta i Erikskrönikan beskrivs som misslyckade, vilket ger bilden av ett illa genomtänkt och på

dåliga grunder genomfört bruk av våld. Ett tydligt exempel på detta är naturligtvis Birgers

resa till Gotland för att höja skatteuttaget där:

The hoffmen fortröt tha at bidha

ok willo heller med them stridha.

Bönder fingo ther öffre hand,

swa at konungin rymde tha thet land

ok flydde til skipa ather i geen.

Then foor illa som tha war seen

Herra Benkt Pederson bleff ther dödh,

– Gud frelse hans siäl aff alle nödh –

Pedher Benktson ok andre flere,

ok konungsins skat wart ey tess mere.

Konungin foor tha ather hem

ok fik ey mere skat aff them.338

335

Erikskrönikans författare förutsätts här, i enlighet med den tidigare identifieringen av Tyrgils, ha varit av

svenskt ursprung. 336




138

Detta exempel på krigiskt fiasko och misslyckad våldsanvändning ger antal osmickrande

antydningar om kung Birger och hans bruk av våld. En av de mest framträdande svagheter

som exemplet visar är hur Birger förefaller brista i kontroll över de egna trupperna: ”[t]he

hoffmen fortröt tha at bidha ok willo heller med them stridha”. Dessutom avbildas också

striden som en förlust för Birgers parti, en förlust mot vad Tyrgils kallar bönder: ” [b]önder

fingo ther öffre hand, swa at konungin rymde tha thet land ok flydde til skipa ather i geen”.

Detta kan inte betraktas som annat än genant för kungen och hans krigarklass. Allvarligare än

att bli generad ter sig textens upplysningar om krigstågets omedelbara orsaker och hur

kungens agerande vållade ädla mäns död. Det synes i framställningen som om Birgers

girighet, kompromisslöshet och ovilja att acceptera det gottlänningarna faktiskt erbjuder är

vad som föranleder våldet: ”

Jak hörde wisa men thet swärya

at han haffde them ey annat wita,

utan han wille ey ther lita på.

Then skat the gawo aff gamblo ee,

han budho the honom, han sagde nee.

Han wille them mera leggia upa,

ok ther willo the ey under gaa.


ok willo heller med them stridha.339

I citatet blir kung Birger och hans karaktärsbrister direkt utpekade som orsak till att det bryter

ut stridigheter, vilka dessutom får negativa konsekvenser för dem som följt kungen. På det

hela taget ges bilden av att kung Birger agerar med dåligt omdöme och låter jakten på ökad

beskattning leda till onödiga våldsyttringar med povert resultat.

Det faktum att Tyrgils inte uttrycklingen fördömer kung Birgers resa till Gotland kan ha flera

orsaker. Å ena sidan betraktas sannolikt inte försöket att öka sitt skatteintag från bönderna

som särskilt fel, även om Tyrgils helt tydligt ger sådana antydningar. Å andra sidan blir

beskrivningen av Birgers misslyckande på sätt och vis ett fördömande i sig, inte minst då det

förefaller som om han i verkligheten faktiskt lyckades med sin skattehöjning340

. Syftet är

sannolikt att svärta ned kungens rykte snarare än att verkligen fördömma honom i det här

fallet.

339


Erikskrönikan, s. 231; Sven-Bertil Janssons kommentarer.

139

Våld var alltså inte något man tillgrep lättvindigt, åtminstone inte i teorin. Erikskrönikan är

sannolikt inte alls tillförlitlig som uppgiftslämnare i sakfrågor, men i all sin tendens avslöjar

krönikören Tyrgils en hel del om våldbrukets ideologiska ramar. Den ideala

våldsanvändningen hade en personlig nivå och omgärdades då av de höviska koderna för

personligt uppträdande och beteende, vilka i detta sammanhang avspeglar den manifesta

ideologin. Sådana av ridderskapet högt värderade karaktärsdrag som måttfullhet och

nådefullhet fick härmed en mycket praktisk tillämpning, och brott mot dessa i samband med

våld resulterade i ett antiidealt våldsbruk. Som motsatser till de höviska idealen ställs i

Erikskrönikan sådana antiideal som måttlöshet, skadeglädje och sadism. Kopplingen mellan

de antiideala karaktärsdragen och våldsbruk är i krönikan minst lika tydlig som kopplingen

mellan de ideala karaktärsdragen och våldsbruk. Våldsanvändning driven av antiideala

karaktärsdrag som måttlöshet och sadism saknar en tydlig koppling till politiskt uppnående

och blir nästintill omöjlig att utöva kontroll över; det blir våld för våldets skull. På en idénivå

blir det härmed uppenbart hur det höviska ramverket avsågs fungera som ett sätt att kanalisera

våldsbruket på en personlig nivå och begränsa dess destruktiva potential. På en realpolitisk

nivå inträdde de regleringar som avsåg våldets funktion och syfte i ett politiskt sammanhang,

vilka i undersökningen betraktas som del av den latenta ideologin. En skiljelinje mellan de

manifesta och de latenta betraktelsesätten, vilken bör sättas i samband med de olika kontexter

som respektive synsättet avser är att det latenta har en klart konsekvensetisk dragning och att

det manifesta har ett tydligt pliktetiskt anslag. Det bör dock nämnas att Erikskrönikans

framställning inte ger stöd för en total renodling i manifesta eller latenta värdegrunder i någon

av kontexterna, istället handlar det om en tonvikt på det ena eller andra.

2.1.8 Drotzen och drottningen – rådgivarna, hantlangaren och påhejerskan

Slutligen i denna genomgång av karaktärer skall nu de två sista underkastas analys. De

kommer att behandlas samfällt här eftersom de inte är lika omskrivna i Erikskrönikan som de

tidigare behandlade karaktärerna. I dessa personskildringar ges möjlighet att studera två av de

mest influensrika medkonspiratörerna, kung Birgers två mest trogna efterföljare, och detta

perspektiv bidrar därigenom med en ytterligare dimension, nämligen rådgivarens.

En omedelbar och tydlig skillnad gentemot krönikans ”ärkeskurk” Birger, är att dessa två inte

ges fullt så uttalade fördömanden. Istället handlar det om att de ofta inkluderas och impliceras

140

i något bredare kritik av hertigarnas motståndare, men med skillnaden att de dock omnämns

som enskilda personer även i dessa sammanhang.

Ett exempel som dock är av direkt utpekande typ är följande: ”[d]rotningen ok Brunkogha, the

try, the diktado mangt ond radh aff ny. Haffde konungin ey them sät swa mykit, han haffde

sina bröder ey swa swikit”341

. Här råder det inget tvivel om vilket det antiideala beteendet är

och både Brunkow och Märta anges som dåliga rådgivare. De dåliga konsekvenserna av deras

rådgivning är också det mycket klara: de sår split mellan bröderna och indirekt orsakar

hertigarnas plåga och död. Kung Birger får emellertid även här klä skott för sina

missgärningar själv och citatet tar fråntar inte honom hans skuld. Han har satt för stor tilltro

till sina rådgivares råd och inte själv visat på gott omdöme. Det förefaller också som att han

återigen visar sig vara öppen för manipulation. Meningen: ”Haffde konungin ey them sät swa

mykit, han haffde sina bröder ey swa swikit”, klargör helt tydligt att kung Birger lät sig

påverkas. Detta står, som tidigare visats, i strid med rådande ideal för hur en kung förväntas

agera och vara, och innebar ett stort legitimitetsproblem, vilket säkerligen låg helt i linje med

den tendens Tyrgils tillförde sitt verk. I fråga om de dåliga rådgivarna så står det klart att de

råd de försåg kungen med var usla och bilden av dem är inte smickrande. Inte bara är råden de

ger dåliga, de är till och med onda, vilket antyder att Tyrgils ger bilden av ett medvetet ont

uppsåt. Syftet i det här fallet betraktas som ett ont och det förstärks av att texten säger ”mangt

ond radh”, vilket innebär att det inte rör sig om ett enstaka misstag utan en medveten strategi.

Visserligen måste ju Tyrgils egen bristande objektivitet tas i beräkningen och det är sannolikt

att det främsta skälet till dessa omdömen stammar från detta förhållande. Det stör emellertid

inte tolkningen av denna passage som visande på antiidealt beteende, snarare tvärtom. Hertig

Eriks motståndare visas som ett slags antiteser och deras beteende fastslås som uselt, ovärdigt

och destruktivt.

Drottning Märta återkommer även i fallet med kungens bedrägliga vänlighet innan

fängslandet av hertigarna. Hon får genom sina ord, i upprinnelsen till Nyköpings gästabud,

personifiera precis den falskhet som ledde de bägge hertigarna i fällan:


ok drotningen sammaleed thet samma sin.

Hon sagde: ”Welkomen, broder min!

341

Erikskrönikan, s. 159. I citatet nämns tre dåliga rådgivare och den tredje, utöver drotsen och drottningen, är

med stor sannolikhet den estniske riddaren Cristiern Skärbek, som omnämns alldeles före i samma avsnitt.

141

Huro mun min annar broder magha?

Han komber aldrigh aff min hogha

then mille hertogh Erik.

Thet han wil swa fly mik,

thet gör mik synderlika wee,

at jak skal han swa siällan see.

Gud weyt thet wäl at iak hawer han kär

som then min kötlögh broder är.”342

Drottningen kopplas först samman med kung Birgers svekfulla hjärta och ges en aktiv roll i

hertigarnas öde. I det ovanstående stycket utgörs Märtas konkreta bidrag av att hon bedrar

hertig Valdemar och invaggar honom i en falsk känsla av omsorg och kärleksfullhet. Hennes

omsorg om Eriks välbefinnande, hennes längtan efter honom och hennes kärleksförklaring till

hertigen är alltså bara ett spel för gallerierna och syftar endast till att uppnå hans

tillfångatagande. Enligt Erikskrönikan fungerar det också. När Valdemar återvänder till Eriks

sida är han helt övertygad om kungaparets goda avsikter och slår bort hertig Eriks farhågor:

”[b]roder, war tess wiss, the göra eller radha oss aldreg miss”343

. Därmed har Märtas bidrag

fått genomslagskraft i det som senare händer med hertigarna och hon kan således inte bara

betraktas som en som viskar i kungens öra för hon har själv aktiv del i bedrägeriet. På så vis

kan Tyrgils uppvisa att Märtas antiideala beteende drabbar på ett direkt sätt.

Vidare bevis för att Tyrgils vill knyta drotsen och drottningen direkt och aktivt till hertigarnas

mord står att finna i det som utspelas precis innan de tas till fånga. När hertigarna Erik och

Valdemar anländer till Nyköping, ombeds de att låta sina trogna män sova utanför i staden

och den som framför detta är drots Brunkow: ”[m]in herra wil, mädhan ey ära herberge til, at

the riddara liggin alle i by”344

. Sakteliga sätts så planen i verket och de två ovetande

hertigarna lämnas försvarslösa i fiendehänder. Fördömandet av det som sker låter inte vänta

på sig och Tyrgils skriver de tidigare refererade orden:








342




142






som forraddo hertogh Erik.345

I första hand är det förstås kung Birger som avses, men de pronomen som används här

uttrycker plural och implicerar därmed alla dem som Tyrgils håller för ansvariga i sin

berättelse. Bland de mest framträdande där är då, förutom kungen själv, drotsen och

drottningen. Precis efter fördömandet fortsätter Tyrgils också mycket riktigt med att måla upp

bilden av drottning Märtas deltagande i dramat: ”[m]an sigher at man aldregh saa drotningena

swa gladha som tha, henne war engin gläde faat”346

. Hon blir sinnebilden för det ovan angivna

sveket, ”thera ödmiukt med falske list”, och hennes uppenbara glädje framstår som utslag av

skadeglädje och upprymdhet över att planen förefaller gå i lås.

I fortsättningen av det fördömande stycket, som citeras ovan, kan utläsas mer om Drotsen

Brunkows roll i dramat:

The riddara gingo innan then stadh,

som konungin wille ok drotzetin badh,

alle hertoghins men bade riddara oc swena.

Portanerne wordho ey sene.

Brunka stodh ther siälffwer widh

mädhan the gingo alle nidh.

Här taghar epter nest

taghar the haffdo portin leest,

tha drogo the thera tygh upa

oc gingo for konungin staa

ok struko thera armbörst i,

the skyttor ok thera kompani.347

Drotsen knyts alltså genom sina handlingar direkt till det för Tyrgils förhatliga

händelseförloppet, vilket innebär att inte heller han kan betraktas som endast en dålig

rådgivare. Passagen pekar ut att drotsen exempelvis var den som ombesörjde att hertigarna

lämnades utan sitt militära skydd, när han bad dem stationera sitt krigsfolk i staden över

natten, och hur han personligen fanns med och övervakade de praktiska detaljerna. Han är

345




143

dessutom den som expedierar det brutala tillfångatagandet och fängslandet av hertigarnas

oanande män, enligt Erikskrönikan.348

Därigenom blir Brunkow också en av de aktiva

förövarna i dramat.

Det sista kapitlet för drots Brunkow i Erikskrönikan utgörs av hans dom och avrättning. Den

nya drotsen, Mats Kettilmundsson, dömer, i kraft av rikets företrädare, Brunkow och tre andra

till döden för deras inblandning i kuppen mot hertigarna och det därpå följande

inbördeskriget.

Tha lät drotzetin skipa them

ok forwan them med rikesins räth

til then dödh, man haffde them äth.

Drotzetin Brunka ok Walram

ok Lydher Fooss, swa war hans nampn,

ok fierde Ulffwer Swalabek

– hans ordh giordo han til en gäk –

them satte man alla a eth radh.

Jak wille at the satho samma stadh,

om ther waro flere med i radhe

at hertogane wordo forradne bade.349

Tyrgils sista mening i citatet återger tydligt var hans sympatier ligger och vad han anser var

orsaken till att de fyra männen får plikta med sina liv. Emellertid är det i detta fall inte Tyrgils

fördömande i sig som är av störst värde, utan citatets inledande mening. Till skilland från

andra avrättningar som återges i Erikskrönikan ges just denna en alldeles särskilt uppenbar

aura av legitimitet: ”[t]ha lät drotzetin skipa them ok forwan them med rikesins räth til then

dödh, man haffde them äth.” Här finns inget av det självklara godtycke som exempelvis

präglar kung Magnus uppgörelse med Folkungarna. Istället förefaller det som särskilt viktigt

att poängtera processens legitimitet. Detta går naturligtvis att hänföra till krönikans tendens

och blir i så fall en antydan om vikten av att hertig Eriks sons maktövertagande skulle ske

med mesta möjliga legitimitet och utan ett tvetydigt nära förflutet som belastning. För

undersökningen innebär detta att drots Brunkows tjänst för kung Birger generellt, och hans

roll i Nyköpings gästabud i synnerhet, behäftas med något brottsligt, vilket därtill var så grovt

att hans straff blev döden. Hela hans ställningstagande för kung Birger kan därmed betraktas

som antiidealt i Erikskrönikans framställning. Detta är naturligtvis i stor utsträckning en

propagandisk nödvändighet, men kan också, i en sammantagen bild med tidigare

348



144

framställningar av drotsens agerande samt beskrivningarna av de goda vasallerna och

rådgivarna, ge en fingervisning om den idealiserade synen på relationen mellan en vasall och

hans furste. På en idenivå är det är inte så enkelt som att Brunkow ”satsade på fel häst”, utan

det handlar om att man som vasall bör visa omdöme i fråga om vilken furste man förlänar sin

tjänst och hur man förverkligar denna tjänst. I förlängningen innebär det att vasallens trohet i

ett makthierarkiskt perspektiv inte ges lättvindigt utan bör föregås av en förståelse av furstens

moraliska kvalitet. Det vore till och med möjligt att hävda att vasallen binder sig och sitt öde

till sin herres karaktär och att vasallen är skyldig att hjälpa sin herre upprätthålla sin moral, i

enlighet med den nya samhällsformens koder. I det sammanhanget blir också vasallens roll

som rådgivare av extra stor betydelse. Att ge goda men beska råd åt en furste blir därmed en

skyldighet och nödvändighet för den gode vasallen. I Erikskrönikan agerar som bekant

Brunkow i bjärt kontrast mot detta och förser sin herre, kung Birger, med dåliga, onda råd och

förfaller därmed i ett antiidealt beteende.

Som ett motexempel kan nämnas Herr Knut som vid inledningen av Nyköpings gästabud

vädjar till kung Birger att inte sätta sin plan i verket och skada sina bröder. Herr Knut tilltalar

kungen mycket rakt och rättframt:

”Herra, I skulin ey wardha vredh.

Ganger ider siälffwom nakot upa,

thet wil jak werya ä mädhan iak ma.

Thetta malit er mik nyt,

jak weyt ey huro I hawin thet byt.

Jak hörde här aldreg förra aff!

Hwo ider thetta radith gaff,

han hawer ider radith mykla uro.

Hwat wilin i swika idra bröder i tro?

The era hiit kompne a ider ordh!

I maghin a them beganga eet mord.

Haffwer diäfflen ider swa wilt?

Jak tror thet warder ider siälffwom ilt.

Ther warde om vreder hwo som wil,

aldregh hielper iak ther til!

Um tu atte aldreg skiilt wid them

ok waro the kompne til thin hem,

thu skulle ey haffwa swa fula akt.”

…

– ”Tik warder til heder what tik ma

145

– engen kantu här aff faa!


Thin heder warder minne hädhan fran!”


”Fore mik skulo the wara med nadhom.”350

I Knuts exempel finner vi istället den gode vasallen och hans sätt att agera står som en skarp

kontrast till drots Brunkows. Motivet bakom detta fostrande exempel i krönikan ligger

troligtvis ett behov av att distansera den historiske herr Knut från kung Birger och brotten mot

hertigarna, sannolikt på grund av en grumlig poiltisk situation.351

För undersökningen är dock

exemplet alldeles förträffligt. I Tyrgils strävan att framställa herr Knut som en hedersman,

vilken agerade precis så som en god vasall borde ha gjort, förser han undersökningen med ett

mycket väldefinierat exempel på hur drots Brunkow borde ha betett sig i egenskap av kungens

betrodde. Relevant i sammanhanget är också att krönikan inte bara ger det goda exemplet i

herr Knuts repliker, såsom att ge goda råd, att säga sin herre sanningen oavsett hur obehagligt

det må vara, utan understryker även det antiideala i både kung Birgers och drots Brunkows

respektive roller. Kung Birger ställs otvetydigt inför det goda valet och det dåliga valet, något

som inom krönikans dramaturgi innebär att Birger slutgiltigt fördömer sig själv när han inte

ens då förmår göra det rätta och följa den gode vasallens råd. För Brunkows del blir det

utpekande att herr Knuts exempel står som en direkt motvikt mot det egna agerandet.

Drotsens antiideala beteende tydliggörs genom herr Knuts ord och han är, tillsammans med

drottning Märta, just den dåliga rådgivare som utpekas av Knut: ”[h]wo ider thetta radith gaff,

han hawer ider radith mykla uro”. Jämförelsen av dem skärper skillnaderna mellan dem i

framställningen och påvisar det ”goda” och det ”onda” exemplet.

Detta handlar, som sagt, om en idealiserad idenivå, vilken kan ses som åberopad i

Erikskrönikan för att rasera drots Brunkows och kung Birgers trovärdighet och ge drotsens

stegling legitimitet. För Tyrgils har detta sannolikt varit ett sätt att bereda vägen för kung

Magnus Erikssons makttillträde, samtidigt som eventuella motståndares legitimitet totalt

underminerades. Brunkows verkliga öde kan med största sannolikhet beskrivas som att han

just ”satsade på fel häst” och att han behandlades synnerligen orättvist när vinnarna skulle

350


Det förefaller som om denna herr Knut hade tydliga kopplingar till kung Birger även under de inledande

stridigheterna efter Nyköpings gästabud men att han lyckades överleva och göra politisk comeback inom det nya

partiet runt hertig Eriks omyndige son, Magnus Eriksson. För att inte hamna i en ohållbar situation valde man då

att finna på denna utväg och skriva om det historiska skeendet på ett acceptabelt sätt. För mer information se

Erikskrönikan, s. 234; Sven-Bertil Janssons kommentarer.

146

skriva sin historia i Erikskrönikan. Den infekterade maktstridens omskrivning i höviska motiv

med ont och gott, förefaller som en särdeles förljugen version av det verkliga skeendet.

De höviska idealiserade karaktärsdragen och egenskaperna förefaller alltså i stor utsträckning

handla om det direkt personliga uppförandet, hur man för sig i det omedelbara mötet med

andra människor. De andra idealiserade karaktärsdragen förefaller istället vara relaterade till

förhållningssätt avseende den politiska verkligheten. Det föreligger inte vattentäta skott

mellan dessa två nivåer och det går inte heller att påvisa att det finns en kategorisk uppdelning

i det höviska som manifest ideologi och det pragmatiska som latent ideologi. Istället måste det

accepteras att helhetsbilden är mer komplicerad än så och att det inte råder exklusivitet mellan

dessa nivåer.

147

3 Sammanfattning, slutsatser och reflektioner Syftet med den här uppsatsen har varit att undersöka den svenska maktelitens ideologiska

hemvist under 1300-talets första hälft genom att analysera dess idealiserade själv- och

samhällsbilder, såsom de framträder i Erikskrönikans skildring av hertig Erik och ett fåtal

andra nyckelpersoner. För att kunna bryta ned denna syftesformulering till en konkret nivå

och kunna pröva den mot källmaterialet formulerades ett antal forskningsfrågor, vilka

uppdelades i tre stycken frågeblock.

Analysverktygen manifest och latent ideologi har genomgående använts som ett angreppssätt i

undersökningen för att blottlägga sådana ideal och värderingar som kan betraktas som

underförstådda, icke uttalade eller dolda. Utifrån detta angreppsätt har också en mer fullödig

bild av krönikans tankegods kunnat uppdagas och genom undersökningen har jag således

kunnat visa konkreta spår av det världsliga frälsets ideologi i 1300-talets Sverige, såsom

indikerade i Erikskrönikan.

Här nedan följer nu ett försök till ideologiförklaring, i enlighet med den ideologidefinition

som formulerades i inledningen. Det är viktigt att påpeka att nedanstående försök till

ideologirekonstruktion avser frälsets perspektiv och inte en samfälld ideologi för hela det

svenska riket under 1300-talet. Detta rör sig alltså inte om böndernas ideologi, om kyrkans

och prästernas ideologi eller ens om kungens ideologi. Det är till och med möjligt att betrakta

detta försök som en frälseelitens ideologi. Något annat medger inte källmaterialet.

Föreställningsvärld – hur världen är beskaffad:

Undersökningen har inte renderat särskilt omfattande information i fråga om det världsliga

1300-talsfrälsets uppfattning om hur världen är beskaffad i stort. Det som dock framstår är

den medeltida, katolskt kristna världsbilden som en grundläggande, om än inte framträdande,

premiss i det världsliga frälsets förståelsehorisont. Den inkorporerade sådana huvuddrag som

tron på Gud som världens skapare och domare, och den påvliga kyrkans status som andligt

frälse. Även om detta religiösa perspektiv inte ges särskilt stort utrymme i Erikskrönikan,

hade den allerstädes närvarande religiösa dimensionen en given plats också i deras ideologi.

Det är i frälsets tankevärld möjligt att utifrån det religiösa perspektivet också skönja en

uppfattning om en given hierarkisk ordning i skapelsen och en patriarkal grundsyn i avseende

148

på människan. Dock figurerar inte iden om skapelsen som hierarkiskt inordnad, särskilt

prominent i krönikan och de spår som finns är av en schablonisk karaktär. Den patriarkala

tendensen är däremot mer tydligt i texten och med ett fåtal undantag är också Erikskrönikan

en männens berättelse. Det var mannen som utgjorde måttstocken och det förefaller som om

man betraktade kvinnan som underordnad mannen. Knutet till den patriarkalt präglade

världsbilden i Erikskrönikan återfinns också en uppfattning om existensen av våld som en

given förutsättning i hur världen är beskaffad.

Föreställningsvärld – samhällssyn:

Den samhällsbild som förmedlas i Erikskrönikan präglas av den omvandling som den berättar

om, uppkomsten av ett feodalt influerat samhälle efter kontinental modell, och som är tätt

förknippad med Birger Jarl och hans barn och barnbarn. Bilden omfattar förändringen från det

tidigare stormannasamhället med små riken och en kungamakt med mycket begränsad makt

och inflytande, till ett modernt rike med en tydlig kungamakt och en likaledes storslagen

samhällsvision. Processen förefaller ha varit särskilt smärtsam för de stormannagrupper som

förlorade sitt inflytande och sin autonomi, exempelvis folkungarna.

Samhällsbilden innefattar naturligtvis de stora männens insatser och visar på starka patriarkala

strukturer. Det är de stora männen som etablerar den nya samhällsformen, reder ut kaos och

laglöshet och skapar det moderna, ordnade riket. Det nya innebar en formalisering av makten

och rikets styrelse och en tydligare definierad social stratifiering. Även Birger Magnussons

givande av lagar, som betecknas som mycket betydelsefulla i kröniketexten, är exempel på

omvandlingen mot ett mer ordnat och enhetligt rike. Samhällsbilden som förmedlas antyder

alltså övergången till ett nyformat samhälle, där det gällde att etablera och hävda den egna

gruppens anspråk i en hierarkisk maktordning.

Det framgår också att det samhälle som uppenbaras i Erikskrönikan alltjämt är att betrakta i

stor utsträckning som ett krigarsamhälle, vilket innebär ett samhälle där inflytande och makt

står i direkt relation till förmågan och beredvilligheten att bedriva krig och utöva våld om

omständigheterna så krävde. Det är åtminstone det synsätt som förefaller prägla det världsliga

frälset, vilka uppehöll sina privilegier just genom sin förmåga att utöva våld, som ett krigets

beridna och väl rustade elit. Det innebär också att våldet betraktades som en självklarhet,

vilken man var tvungen att förhålla sig till.

149

Det nya samhället uppfattades som befolkat av olika grupper, såsom frälsegruppen,

prästerskapet och bondegruppen, med en klar maktordning och där de olika grupperna hade

olika rättigheter och skyldigheter beroende av deras plats i den socialt förankrade

maktordningen. Själva utgjorde det världsliga frälset ett privilegierat segment med särskilda

ansvarsområden och plikter avseende rikets fortlevnad, väl och styre. Kyrkans och

prästerskapets plats i denna ordning förefaller något diffus. Erikskrönikan visar å ena sidan att

det andliga frälset hade en given plats och status i samhället, men ger inga definitiva svar om

dess ställning relativt det världsliga frälset. I det sistnämnda ger krönikan mer information om

det världsliga frälsets önskade makthierarki och relation. Faktum är att Erikskrönikan är

märkligt förtegen i avseende på kyrkan och prästerskapet.

Föreställningsvärld – synen på den egna gruppen:

Frälsets syn på den egna gruppen präglades i hög grad av deras identifierande av sig själva

genom det höviska uppträdandet. Man visade sin tillhörighet genom att uppvisa

personegenskaper och beteenden i linje med den höviska seden. Personegenskaper som hölls

högt i det höviskt ridderliga sammanhanget var till exempel mildhet, generositet, krigisk

förmåga, lojalitet och förmågan att uppträda belevat. Hövisk sed, såsom åskådliggjord genom

skildringen av de idealiserade karaktärerna, framställs som ett signum för dem som hörde till

frälseskiktet. Att krönikans antagonister i kontrast uppvisar brister i sitt höviska beteende blir

därmed betecknande för deras övriga otillräckligheter och laster. De uppvisar sådana defekter

som dåligt moraliskt och etiskt omdöme, lättpåverkbarhet (i synnerhet i avseende på en kung

eller furste), svekfullhet, vettlöshet och skrytsamhet.

Utöver de höviska karaktärsegenskaperna värderade man också sådana egenskaper som de

allra främsta inom gruppen förväntades uppvisa: ansvarskännande och omsorg om rikets väl,

ledarskap, handlingskraft, förmåga att skipa rättvisa och upprätthålla lag och rätt, förmåga att

hålla ordning och stabilitet i riket, förmåga att skapa inre frid i riket, förmåga att föra krig och

bedriva våldskampanjer, samt förmåga att genomdriva det man företagit sig. Dessa pekar

allihop mot makt och ledarskap, vilket gör dem exklusiva och förbehållna ett mycket litet

fåtal.

Det är således föga överraskande att det i Erikskrönikan också finns en tydlig anstrykning av

en tanke om ”den gode fursten” i det världsliga frälsets självbild. Han, för det är en han, är

beskyddare och krigare, laggivare och regent och har såväl viljan som förmågan att skydda

150

sitt rike och folk, även med hårda nypor. Spåren av denna tanke står att finna i

framställningen av de idealiserade karaktärer som undersökts här. Det finns också en

stratifiering av frälset i högre och lägre segment. Den gode fursten står naturligtvis att

återfinna i det högsta segmentet och i de lägre kan den tydligt deklarerade tanken om den

gode vasallen passa in. Krönikans persongalleri innehåller frälserepresentanter för olika

nivåer, men med en tonvikt på furstesegmentet. På många vis förefaller fursterollen och

vasallrollen som representativa för frälseskiktets syn på sig själva och sin plats i samhället.

Den ideale medlemmen av den världsliga frälseeliten hade alltså de höviska karaktärsdragen,

följde hövisk ridderlig sed, samt besatt den realpolitiska handlingskraften. De höviska idealen

anknyter till ett personperspektiv och de andra ett funktionalitets- och maktperspektiv. De två

ideologiska paradigmen förefaller ha överlappat varandra och samverkat för att hävda och

vidmakthålla den samhällsordning som gynnade frälset som samhällsskikt.

När frälset definierar sig självt är det främst två områden som faller under deras domän och

det är rikets styrelse och kriget. Frälsets självbild var alltså oupplösligt knutet till

våldsutövning och makthävdande.

Normer – rätt och fel:

Det världsliga frälsets uppfattningar om rätt och fel innehöll, enligt undersökningens resultat,

särskilda typer av handlingar och beteenden som ansågs vara synnerligen rätt och riktiga för

en medlem av det världsliga frälset att ägna sig åt. Dessa påbjudna handlingar och

handlingsmönster var klart normerande och betraktades som en obligatorisk del av vad det

innebar att vara del av frälset. Till stor del handlar detta om de höviska, manifesta

beteendekoderna och de ridderliga sysselsättningarna. För det svenska, världsliga frälset i

trettonhundratalets Sverige var dessa handlingar en fråga om identitet. Orsaken var att det

höviska ridderliga handlandet inte bara tjänade som det goda exemplet för beteende utan även

som ett sätt att befästa det världsliga frälset som social grupp.

Av de handlingar som ansågs viktiga och rätt för frälset utgjordes en signifikant andel av den

praktiska tillämpningen av det höviska ridderliga tankegodset, till exempel: anordnandet och

deltagandet i överdådiga fester, antagande av vasaller, dubbning av riddare (riddarslag), det

goda rådgivandet och det korrekta våldsutövandet.

151

Fel handlande, det vill säga sådana handlingar som frälset skulle avhålla sig från, enligt den

manifesta normbildningen, är ett något mer nyanserat område i det världsliga frälsets ideologi

än de påbjudna handlingsmönstren. Inte alla former av felaktigt eller omoraliskt handlande

betraktades alltid och under alla omständigheter som icke legitima. Faktum är att de påbjudna

idealens skall, inte sällan motsvaras av bör i avseende på vilka beteenden man gjorde bäst i att

avhålla sig från i det världsliga frälsets idévärld. Bland de exempel på fel handlande som

ibland kunde vara legitima kan nämnas löftesbrott och att svära falskt, att svika i tro och att

bryta mot god hövisk sed. Det fanns dock vissa beteenden som åtminstone på en idénivå inte

var acceptabla alls, som exempelvis att låta sig påverkas och manipuleras (som furste eller

kung) eller att behandla redan besegrade motståndare med brutalitet. Efterlevnaden av dessa

sistnämnda tabun i praktiken är inte den här uppsatsens undersökningsobjekt, men sannolikt

fanns det en hel del tolkningsutrymme i avseende på praktisk applikation.

I avseende på frälsets uppfattningar om rätt och fel visar Erikskrönikan också på en social

stratifiering inom gruppen. Det ter sig som om kröniketexten påbjuder ytterligare

uppträdandenormer för den absolut främsta eliten inom frälset, utöver de tydligt manifesta.

Dessa normer för rätt och fel uppträdande beskriver för hur den gode fursten bör agera och de

är direkt kopplade till makt och styrelse. En god furste visar gott omdöme, är självständig i

sitt beslutsfattande, men förmår lyssna på goda råd. Vidare bör en god furste vara kapabel till

en korrekt våldsanvändning och agerande för rikets bästa, något som inte stod i ett

motsatsförhållande till personliga maktambitioner. Det var snarast att förvänta av en god

furste att han kunde ta i med hårdhandskarna när så behövdes för att skydda såväl sin egen

makt och position, som för att värna riket. Dessa intressesfärer förefaller också ha betraktats

som sammanfallande i den gode furstens maktutövning.

Erikskrönikan rymmer även normer för våldsanvändning och de rör det accepterade

våldsbrukets uppdelning och kopplingar till de goda karaktärsegenskaperna. Till att börja med

bör det upprepas att våld inte nödvändigtvis betraktades som ett ont i det världsliga frälsets

idévärld och att det fanns ett ”rättfärdigt” och korrekt våldsbruk. Den acceptabla

våldsanvändningen, rätt våld, omgärdades på en personlig nivå av de höviska idealen för

karaktärsegenskaper och av koderna för personligt uppträdande och beteende. Höviska

karaktärsdrag som måttfullhet och nådefullhet fick således en konkret applikation i

avgränsandet och definierandet av den acceptabla våldsanvändningens ramar.

152

Som motsats till det korrekta våldsbruket återfinns i kröniketexten många exempel på felaktig

och oacceptabel våldsanvändning. Den antiideala våldsanvändningen framställs ofta som att

den som uppstår ur dåligt omdöme och andra personliga brister, såsom omåttlighet eller

hämndbegär. Som oacceptabelt våld betraktades det våld som präglades av skadeglädje,

sadism eller brutalitet gentemot redan besegrade fiender.

Normer – rättigheter och skyldigheter:

I fråga om rättigheter och skyldigheter är det av naturliga orsaker så att Erikskrönikan ger

mest information om frälsegruppens uppfattningar om sig själva och sin situation. Det är

också tydligt att de upplevda rättigheterna och skyldigheterna är relaterade till gruppens

sociopolitiska ställning.

Frälset såg det som en skyldighet för medlemmar av den egna gruppen att främja den feodalt

inspirerade samhällsformen och den hierarkiska sociala ordningen. I detta låg också ett ansvar

för att främja även den höviska kulturen, vilken var det tydligaste sättet att kommunicera den

nya samhällsformen och deras position i den. Att kontinuerligt reproducera, stärka och

återskapa den samhällsordning som gynnade dem var naturligtvis egenintresset upphöjt till

norm för det svenska 1300-talsfrälset. Faktum är att Erikskrönikan i sig skulle kunna betraktas

som ett utslag av detta synsätt. Det förefaller dock också som att man verkligen betraktade det

nya samhället som något genuint gott.

Frälsestatusen innebar i det formella sammanhanget en skyldighet att bistå sin kung med

beridna och väl rustade stridsmän, för deltagande i rikets och folkets försvar. Det var

rusttjänsten som utgjorde själva grundbulten i frälsets rätt till privilegier och status, det som

frälste dem från skatteplikt. Vidare pekade de trohetsband som formaliserades mellan kung

och frälse på en lojalitets- och trohetsplikt gentemot kungen.

Emellertid framträder i kröniketexten en stark antydan om ett annat ansvars- och

skyldighetsparadigm, något som skulle kunna beskrivas som fortlevandet av de gamla

stormannastrukturerna. Det världsliga frälset och i synnerhet eliten däri förefaller ha betraktat

sig som en parallell maktstruktur vid sidan om kungen, något som inte nödvändigtvis men

potentiellt innebar en konflikt med kungamakten. I relation till just kungamakten blir därför

frälsets position en smula komplicerad; man hade helt enkelt två potentiellt motsatta

ansvarsparadigm att leva upp till, ett formellt och ett informellt. Något som ytterligare bidrog

153

till att komplicera situationen var det faktum att det ena ansvarsparadigmet var direkt kopplat

till basen för frälsets status- och privilegiehävdande i det feodalt inspirerade samhället, medan

det andra hade sitt ursprung i frälsets egen maktbas som, i egenskap, de omedelbara

förvaltarna av och företrädarna för riket.

Detta andra ansvarsparadigm innebar bland annat en skyldighet att uppbära riket parallellt

med kungen och att till och med agera som representanter för riket då kungamakten av någon

anledning inte kunde fylla sin funktion. Erikskrönikan antyder dock ett än längre åtagande:

frälseeliten såg sig som berättigade och skyldiga att även värna riket mot ett olämpligt

utövande av kungamakten. Naturligtvis fanns det i detta sammanhang stor risk för

inblandning av enskilda politiska gruppers egna maktambitioner. Inte heller innebär detta

synsätt att det regelmässigt fanns någon slags gemensam konsensus bland frälset i

värderingen av kungens agerande och maktutövning.

När det gäller det världsliga frälsets uppfattningar om rättigheter kan dessa direkt sättas i

relation till de ovan redovisade skyldigheterna. Man ansåg sig berättigad till sin ekonomiskt,

politiskt och socialt privilegierad samhällsposition och man ansåg sig ha rätt att påverka det

politiska skeendet, exempelvis genom rådgivning. Ett uttryck för detta var frälsets uppfattning

om att kungen skulle utöva sitt regentskap i samförstånd med dem och vinnlägga sig om deras

stöd för sin politik. Tanken om en intressegemenskap med kungen och ett ömsesidigt

gynnande ligger nära till hands när man betänker detta perspektiv på rättigheter. Det svenska

1300-talsfrälset såg sig dock även formellt berättigade till en egen maktutövning, helt i linje

med den feodalt präglade ordningen.

Kungens skyldigheter och rättigheter såsom relaterade till frälsegruppen innebar naturligtvis

rätten att styra riket och fatta beslut, men dock med skyldighet att inkludera en

frälserepresentation i processen. Konkret innebar detta att kungen visserligen förväntades fatta

sina beslut själv efter sitt eget goda omdöme, men att han skulle söka och lyssna till de råd

och perspektiv som frälset kunde bistå med. Just detta kan tolkas som att det enligt frälsets

synsätt ålåg kungen att sträva efter goda relationer med det världsliga frälset.

Andra tydliga skyldigheter som kan tillskrivas en svensk kung på 1300-talet är

upprätthållandet av riket (lagar, fred och stabilitet) och samhällsordningen, samt värnandet av

riket och den egna positionen. En mindre självklar och mer omstridd skyldighet som förefaller

154

ha utgjort norm för det världsliga frälsets syn på kungamakten var kungens skyldighet att

väljas till sitt ämbete, istället för att ärva det. Frälset betraktade en ärftlig successionsordning

med stor misstro, vilket inte är konstigt eftersom den skulle ha begränsat frälsets inflytande

över kungamakten och inneburit en skiftning i negativ riktning i maktbalansen mellan

aristokrati och kungamakt. Valkungadömet däremot saluförs som det enda reella alternativet i

Erikskrönikan, något som än mer förstärker bilden av krönikan som en pamflett för

ridderskapets ståndpunkter och värderingar.

I avseende på kungens rättigheter, så speglar de det tidigare resonemanget. En vald kung har i

det världsliga frälsets tankevärld rätt till exekutiv makt över rikets styrelse, rätt att företräda

riket och rätt till lojalitet och trohet från sina undersåtar. Dock upphör legitimiteten för dessa

rättigheter om kungen missbrukar sin position och inte uppfyller sina skyldigheter och då

inträder enligt frälseideologin deras eget ansvar för rikets väl. Utöver detta hade kungen, som

framgår tydligt i kröniketexten, särskilda rättigheter i avseende på de olika sociala grupperna i

samhället. Av det världsliga frälset kunde kungen kräva tjänst, företrädesvis i form av

rusttjänst och råd, men av dem som inte förmådde underhålla beridna och väl rustade krigare

att ställa till kungens förfogande hade kungen rätt till skatt. Friheten, (frälsningen), från

skatteuppbörden var själva skiljelinjen för vilka som räknades som frälse och inte. Det finns

heller inget i undersökningen som tyder på att bönderna befann sig i en servil ofrihet av den

typ som ibland associeras med begreppet feodalism.

Normer – etisk grundhållning:

På en tydligt kommunicerad, manifest nivå förefaller det svenska 1300-talsfrälset ha haft en

etisk grundhållning baserad på klara och distinkta värden hämtade ur en höviskt kristen

tradition. En förutsättning i detta har varit ett starkt pliktetiskt anslag och en nästintill naiv

världsuppfattning, med en uppdelning i rätt och fel, ont och gott.

Emellertid pekar den ovan genomförda undersökningen på att det finns en mycket stor mängd

avvikelser från detta synsätt i de idealiserade karaktärernas praktik. Det är dessutom så att

dessa avvikelser inte per automatik fördöms utan snarare försvaras. Således är det rimligt att

misstänka att den manifesta etiska grundhållningen inte var den enda, utan att det funnits

andra parametrar för att värdera handlande. Dessa andra parametrar, i sin tur, antyder ett annat

etiskt förhållningssätt, en latent och mindre uppenbar hållning.

155

Det finns i kröniketexten stöd för en konsekvensetisk tankemodell, vilken existerade parallellt

med den manifesta etiska grundhållningen. I denna konsekvensetiska hållning förefaller både

motiven för, och konsekvenserna som åtföljde, en handling betraktas som väsentliga för

huruvida den enskilda handlingen skulle betraktas som legitim. Detta var i så fall i stark

kontrast till den tankemodell som gjorde gällande att en handling har inherenta kvaliteter som

gör den antingen god eller ond, oavsett kontext. Trots detta förefaller dessa två etiska

paradigm inte varit ömsesidigt uteslutande, utan snarare komplementära.

Här bör också nämnas att det förekommer ett flertal exempel på tillfällen då enskilda

handlingar helt tydligt förefaller ha utförts i direkt strid med allt vad det pliktetiska

förhållningssättet stod för. Det handlar inte bara om små avvikelser utan om medvetna brott

mot kristen hövisk etik och moral, såsom bedrägligt uppträdande och regelrätt lögnaktighet.

Det kan tyckas som en olöslig konflikt, men faktum är att det hela handlade om olika etik för

olika sammanhang.

På frågan om när vilken etisk grundhållning skulle anses gälla är det inte alldeles lätt att utläsa

konkreta svar ur krönikan, men det finns ledtrådar. Dessa pekar mot att den enskilda

situationens karaktär, betingelser och kontext skapade värdehierarkier som avgjorde vilken

etisk grundhållning som ägde prioritet vid ett givet tillfälle. På en personnivå, i det direkta

mötet, och i det direkta handlandet förefaller det höviskt kristna paradigmet ha haft företräde,

men på en besluts- och styrelsenivå inträdde de konsekvensetiskt grundade normerna. Dessa

avsåg funktion, snarare än person. En etisk grundhållning baserad på en konsekvensetisk

moraluppfattning passar väl för den typ av realpolitisk nivå där ett pragmatiskt och

resultatorienterat tänkande var oumbärligt. En strikt pliktetisk grundhållning skulle ha

inneburit en oacceptabel inskränkning i det politiska spelet i 1300-talets Sverige.

Det finns dock ett ytterligare perspektiv och det rör de godtagbara motiv som legitimerade att

även den gode fursten kunde göra bruk av tvivelaktiga metoder. De motiv som

undersökningen funnit är: tillrättaställande av allvarliga missförhållanden och aktioner som

stärkte rikets stabilitet, säkerhet och inre fred. Handlingarnas motiv och resultat kunde alltså

berättiga tillämpningen av dem. Motiven kunde givetvis missbrukas och öppnade dessutom

fältet för godtycke. I kröniketexten kan en ytterligare dimension urskiljas, i avseende på den

konsekvensetiska hållningen, och den kan betraktas som en förlängning av det tidigare. Det

rör ett summerande betraktelsesätt avseende den enskilde makthavarens göranden, där det var

156

möjligt att betrakta summan av handlandet som antingen ett gott eller ett ont för riket. Dock

handlar detta om eftermälet efter en regent och bör endast svårligen kunnat ha influerat den

samtida bilden av den pågående regeringstiden.

Emellertid fanns det plats för den höviskt kristna hållningen också i det konsekvensetiskt

legitimerade agerandet. Man kunde exempelvis tillgripa tvivelaktiga medel för att besegra och

ta sina motståndare till fånga, men sedan behandla sina fångar i enlighet med god hövisk sed,

milt och generöst. Detta innebär att när kontexten skiftade, exempelvis från politiskt

motiverad aggression till bemötande av dem man redan besegrat, så skiftade också etisk

grundhållning. På så vis kunde alltså de två paradigmen mötas och på ett mycket konkret sätt

komplettera varandra. Det realpolitiska agerandet skulle följaktligen, för att betraktas som

legitimt, föranledas av rättfärdigande motiv och omgärdas av ett höviskt beteende, så snart det

var möjligt.

Till allra största delen ter det sig som om denna realpolitiska, funktionella etik för uppnående

främst var tillgänglig för den yttersta frälseeliten och kungamakten, det vill säga furstarna.

Därmed är det på sin plats att ifrågasätta hur representativ just denna etiska grundhållning är

för frälset som helhet. Emellertid är det möjligt att betrakta Erikskrönikans exemplifierande

som ett litterärt illustrerande av endast de mest namnkunniga karaktärernas göranden och

öden, och att det med stor sannolikhet var så att det konsekvensetiska synsättet även fann sitt

uttryck bland de mindre prominenta segmenten i frälsegruppen. I denna fråga räcker inte

undersökningens underlag för att ge några definitiva svar, men det hålls här för sannolikt att

det konsekvensetiska förhållningssättet var kopplat till maktutövning på olika nivåer och att

även mindre betydande medlemmar av frälset åtminstone till viss del omfattades av detta i sin

mer lokala och begränsade maktutövning.

Frågan är då vad som blir kvar av den pliktetiska grundhållningen; en fernissa att skyla den

misshagliga verkligheten med? Det vore en grovt anakronistisk missuppfattning och

förenkling av det svenska 1300-talsfrälsets idevärld. Den pliktetiska grundhållningen hade sin

funktion och spelade en viktig roll i såväl frälsegruppens kommunikation av sin sociala status,

som i egenskap av verktyg för att reglera och kanalisera våldets destruktiva potential och

excesser.

157

Här är det på sin plats att åter säga något om våld och våldsanvändning i relation till ideologi.

Våldsanvändning förefaller ha varit betraktats som ett medel i maktutövning och politik,

något som Erikskrönikans exempel sannerligen understryker med all önskvärd tydlighet.

Däremot tyder också kröniketexten på en medvetenhet om våldets kraft och potential, både

destruktivt och i uppnåendesyfte, i synnerhet om man betänker den ritualisering och de

konstruktioner som kringgärdade det.352

Det förefaller helt enkelt som om det funnits ett

medvetet ideologiskt ramverk för att innesluta och kanalisera våldets potential för såväl

förödelse, som våldets potential som maktmedel.

När det gäller de regleringar som förefaller ha funnits kring våldsanvändningen, så framstår

några som särskilt tydliga. I det höviska riddaridealet balanserade olika goda egenskaper

varandra hos en riddare, exempelvis mildhet, nådefullhet och måttfullhet balanserade de mer

aggressiva inslagen som krigisk förmåga och oräddhet. Därmed fanns det med hjälp av

idealen i den höviska seden en kontinuerlig strävan att bygga en karaktär som förmådde

kanalisera förväntad våldsanvändning. På en personnivå i det direkta mötet tempererades och

begränsades alltså våldsbruket genom hövisk bildning av den enskilde stridande. I det

sammanhanget blir det också fullt begripligt att den höviskt ridderliga grundhållningen vilar

på en pliktetisk grund och ibland framstår som naivt övertydlig och endimensionell i sin

uppdelning av ont och gott, rätt och fel. Det är så klart på sin plats att ifrågasätta hur väl

idealbilderna stämde överens med verklighetens praktik under medeltiden, men därom ger

inte denna uppsats några svar.

Det acceptabla våldet var alltså inramat av den höviskt ridderliga seden på en personnivå, men

det var inte sällan motiverat av konsekvensetisk funktionalitet på en politisk nivå. Därmed

underkastades våldsanvändningen också konsekvensetikens krav på att föranledas av legitima

motiv. Det gick alltså inte att tillgripa våld hur som helst, åtminstone inte i teorin. Återigen är

det på sin plats att ifrågasätta hur väl ”spelreglerna” åtföljdes i någon större utsträckning i

verkligheten. I avseende på den våldsanvändning som alltid betraktades som orätt och

oacceptabel, så förefaller det våldet vara karakteriserat av en brist på koppling till politiskt

uppnående och snarare handla våld för våldets skull, eller tillfredställandet av ren

hämndlystnad. Den typen av våldsbruk kunde alltså varken motiveras av ett pliktetiskt eller

ett konsekvensetiskt förhållningssätt.

352

Som exempel kan nämnas riddarduster och torneringar, riddarslag och rusttjänsten.

158

Handlande som varken kunde förankras i de goda konsekvensetiska motiven eller i det

höviskt pliktetiska förhållningssättet uppfattades som mycket destruktivt, och hit hörde inte

bara felaktig våldsanvändning. Även sådana beteenden som det felaktiga rådgivandet, det som

övergick i manipulerande och styrande, och kungamaktens favoriserande av en person eller ett

parti framför andra, ansågs som oacceptabla och till och med hotfulla. Dessa beteenden

ansågs skada samhällsordningen och destabilisera maktbalanser, vilka utgjorde hörnstenarna i

det samhälle som frälsegruppen eftersträvade och utgjorde en privilegierad grupp. Den feodalt

präglade maktordningen förlorade helt enkelt i legitimitet när de personella trohets- och

lojalitetsstrukturerna sattes ur spel eller förvanskades genom dylika beteenden. Att avvika i

detta avseende var således inte bara ett avsteg från god sed, utan ett undergrävande och ett hot

mot gruppens position i samhället och legitimiteten för hela den samhällsform de företrädde.

Sociala villkor – den sociala hierarkins beskaffenhet:

Sverige, som det skildras i Erikskrönikan, ter sig som mycket hierarkiskt, vilket uppenbaras

inte minst genom de idealiserade relationerna i kröniketexten. Den sociala hierarkin

betraktades som ett rangsystem som skiljde olika grupper åt i samhället och som gav

grupperna deras förutsättningar. Det är också tydligt att det sociala sammanhanget hade en

mycket framskjuten position i den politiska kontexten, i synnerhet som den politiska makten

vilade på sociala strukturer, såsom personella lojalitets- och trohetsband. På många vis är det

möjligt att hävda att en sociopolitisk konstruktion som vasalliteten utgjorde en förutsättning

för makthävdande och maktfördelning bland de styrande.

Detta är naturligtvis ett perspektiv där makt är oupplösligt förbundet med sociala strukturer

och där endast de samhällsgrupper som tillhörde maktsfären tas egentlig hänsyn till som

sociala aktörer. Exempelvis ger inte krönikan någon direkt information om bondegruppen och

deras plats i de sociala strukturerna.

Sociala villkor – synen på den egna platsen i den sociala hierarkin:

Den hierarkiska sociala ordningen var något positivt och något man ville slå vakt om.

Medvetenheten om att man som samhällsgrupp åtnjöt en privilegierad position var stark och

bidrog helt enkelt till att man vinnlade sig om att vidmakthålla de sociala strukturer som

gynnade gruppen. Man utgjorde det sociala och politiska toppskiktet, med särskilda

ansvarsområden, uppgifter och privilegier, och så ville man fortsätta ha det.

159

Behovet av att utåt och inåt hävda social ställning genom specifika företeelser, som

exempelvis att stå värd för grandiosa festtillställningar, pekar dessutom på att frälsegruppen

var mån om att kontinuerligt befästa sin position i den sociala hierarkin. Det är möjligt att

betrakta detta befästande av social grupp som en av de viktigaste funktionerna för den höviska

kulturen och dess uttryck. Konkreta exempel på detta i Erikskrönikan är bland annat de

stycken med hövisk dialog och höviska samtalsämnen, som antar en nästan karikerande

övertydlighet.

Sociala villkor – relationer:

De relationer som berörs i krönikan är av olika slag, dels rör det sig om relationer inom

frälsegruppen och dels rör det sig om relationer mellan frälset och andra grupper. Av naturliga

skäl innehåller krönikan få, om ens några, beskrivningar av relationer inom andra grupper.

Den relation inom frälsegruppen som ges särskild tyngd i Erikskrönikan är vasalliteten.

Vasalliteten, såsom den framställs i kröniketexten, var en tydligt hierarkisk konstruktion

byggd på personella lojalitetsband och relationer, där vasallen stod i ett beroendeförhållande

till fursten. Vasalliteten betraktades som en ideal och eftersträvansvärd relation och dess

makthierarki var en spegling av den samhällsordning det världsliga frälset strävade efter i

riket som helhet. Vasalliteten blev således betecknande för mer än en enskild relation; den

blev en social struktur att bygga samhället på.

Vasallitetens värde låg i dess skapande och befästande av personella lojalitetsband och trohet,

vilka vilade på ömsesidighet och intressegemenskap mellan furste och vasall. Vasallens

sociala, politiska och ekonomiska välbefinnande var helt avhängigt furstens välvilja och

kvaliteten på den tjänst vasallen presterade. God tjänst skulle lönas med gott. Makthierarkin

var solklar för alla berörda: banden mellan en furste och hans män präglades av ett ömsesidigt

gynnande mellan ojämlika parter. Att främja sin furstes väl och upprätthålla maktordningen

var således att främja sitt eget väl.

Goda relationers inbördes stärkande var att betrakta som eftersträvansvärt. Ett tydligt exempel

på en relation som passade utmärkt att använda för att stärka andra relationsband var

äktenskapet, vilket var en av de goda relationerna och som dessutom kunde skapa eller befästa

relationsband i politiskt hänseende. Detta innebar att bröllopsceremonin och äktenskapet blev

160

en viktig del i de personella maktrelationer som utgjorde kittet i det politiska landskapet i det

medeltida Sverige.

I korthet bör nämnas att det världsliga frälsets bild av sin relation till det andliga frälset

förefaller, utifrån Erikskrönikan, att ha präglats av en ambition att särskilja influensområdena

i världsliga respektive andliga angelägenheter. Det framstår till och med som om man, i

avseende på världsliga förutsättningar, önskade ett kyrkans beroende av det världsliga frälset.

Möjligen minner denna ambition om vasallitetens beroende ställning och dess gemensamma

gynnande mellan ojämlika parter. Kyrkan hade ju trots allt makten i andliga spörsmål.

Intressen och strävan – särskilda intresseområden:

Frälsets intresseområden, såsom funna i undersökningen av Erikskrönikan, är i stor

utsträckning relaterade till politik och maktanspråk. Man betraktar rikets styrelse som en

angelägenhet inte bara för kungamakten men också för frälset, och i synnerhet då den yttersta

eliten inom frälset.

Ett annat intresseområde som framträder i Erikskrönikan är den sociopolitiska maktordningen

och den egna positionen däri. Framförallt är det två riktningar som går att fastställa, dels

handlar det om etablerandet och befästandet av det feodalt präglade samhället och dels

handlar det om det världsliga frälsets egen privilegierade position och särprägel.

Ett ytterligare intresseområde förefaller vara kultiverandet av de höviska, ridderliga

kulturyttringarna. Enligt Erikskrönikan verkar såväl de ridderliga kamplekarna och festerna,

som de höviska idealen för tal och umgänge ha legat det världsliga frälset varmt om hjärtat,

eller åtminstone förväntats göra så.

Intressen och strävan – samhällsmål och sociala, politiska ambitioner:

En viktig del av det svenska 1300-talsfrälsets självbild vilade på deras uppfattning om sig

själva som en privilegierad grupp med särskilda plikter och uppgifter i samhället. Dessa var

det omdömesgilla utövandet av makt, i form av deltagande i rikets styrelse, och våld, i form

av krig. När det kommer till deras ambitioner och mål är det därför föga överraskande att

dessa handlar om makt, inte bara i relation till sig själva utan också i avseende på rikets

styrelse. Ett tydligt tecken på detta är Erikskrönikans tydliga ställningstagande för

valkungadömet som tillträdesprincip för kungamakten.

161

I spåren av frälsets maktanspråk förefaller valkungadömets upprätthållande vara ett särskilt

eftersträvansvärt mål. Premissen var att en kung som valdes förväntades behöva ta hänsyn till

rikets främsta företrädare i större utsträckning än en kung som ärvde tronen. Valkungadömet

innebar ju trots allt att kungen tilldelades sin makt och att frälseeliten därmed utövade

inflytande över vem som fick tronen. Det skapades ett realpolitiskt spel- och

manöverutrymme i kampen om makten och monarken gjordes mindre självständig och mer

beroende. Det förefaller även vara så att frälset betraktade sig som ett slags rikets företrädare

inför kungen, med ett ansvar för rikets väl. Valkungadömet var också en påminnelse om att en

ny kung kunde väljas och slutas upp bakom om den innevarande kungen förlorade förtroende,

något som också sker i krönikan.

Det världsliga frälset såg alltså sig själva som en parallell maktstruktur. Denna kunde träda in

och bära upp och representera riket då kungen av en eller annan orsak inte kunde förmådde

detta. Denna funktion var dock inte, särskilt inte i den egna föreställningsvärlden, begränsad

till de tider då riket saknade en kung. Eliten inom det världsliga frälset ansåg sig möjligen

representera en kontinuerlig maktstruktur vid sidan om kungen, vilken kungen alltid behövde

förhålla sig till och vårda sina relationer med. Erikskrönikans många exempel på inre

stridigheter och olika maktsammanslutningar ger viss tyngd åt detta tankesätt. På många vis

förefaller det som man genom hävdandet av valkungadömet också hävdade en ambition om

en intressegemenskap med kungamakten, där man existerade i ett ömsesidigt gynnande och

förtroende.

I övrigt kan nämnas om frälsets ambitioner och målsättningar att man, som redan antytts,

strävade efter att etablera ett feodalt präglat samhälle av kontinentalt snitt, liknande förlagorna

i framförallt de tysktalande områdena. Erikskrönikan ger exempel på en strävan att skapa

relationer med dessa områden och innehåller även uppenbara försök till jämförelser med de

tyskspråkiga förebilderna. I detta ingick naturligtvis ambitionen att ytterligare befästa och

stärka den egna, privilegierade positionen i den sociopolitiska hierarkin som den nya

samhällsordningen innebar.

Intressen och strävan – utopiska föreställningar:

I avseende på det svenska 1300-talsfrälsets utopiska föreställningar har den här

undersökningen endast genererat ett begränsat fåtal antydningar till reella utopiska

162

föreställningar. Rent generellt finns det fog för att påstå att man som grupp betraktade den

samhällsordning som man själv representerade, som det agiteras för Erikskrönikan, som ett

idealsamhälle. Naturligtvis kunde saker och ting alltid bli ännu bättre, men grundbulten i form

av en social hierarki där de själva utgjorde toppskiktet fanns redan på plats och var på god väg

att etableras.

Det går dock att spåra en vision om en realiserad maktambition hos frälset, vad som närmast

skulle kunna kallas det förverkligade frälsesamhället. Där regerar kungen i intressegemenskap

med frälset och med frälsets godkännande. Kungen är där endast den främste bland jämlikar.

Det handlar om ett uppnående av valkungadömets slutgiltiga triumf och frälsemaktens

tilltagande och etablerande.

Möjligen, men med förbehåll, är det så att man även önskade ett än större genomslag för den

höviskt ridderliga kulturen, så att man hamnade i linje med de förebilder som Erikskrönikan

skildrar. I synnerhet förefaller det som att de sociala aspekterna av det höviska sättet sågs som

eftertraktade, det vill säga de höviska ritualerna, det höviska umgänget och de ridderliga

dygderna.353

Detta kan betraktas som en del av frälsets önskan att befästa sig som social grupp

och säkra sin maktposition, men det är också möjligt att betrakta som ett uttryck för en genuin

uppskattning av den höviskt ridderliga kulturen.

3.1 Avslutande reflektion

Enligt denna studie kan Erikskrönikan verkligen betraktas som innehållande spåren av en

ideologi kopplade till det världsliga frälset, en vision om ett frälsesamhälle. Det går vidare att

fastslå att även om krönikan inte bör betraktas som en avsiktligt pedagogisk bildningsbok, i

paritet med exempelvis en kungaspegel, så innehåller den tydligt fostrande partier.

Vasaliteten, de höviska exemplen och hävdandet av valkungadömet är alla exempel på

kontinuerligt återkommande teman som predikas med en tydligt pedagogisk avsikt. Dock är

linjen mellan propaganda och fostran svårdragen i fallet med Erikskrönikan.

Den här studien har inte kunnat påvisa något om andra gruppers perspektiv, något som dock

inte heller har varit avsikten. Det finns också kunskapsluckor i avseende på det världsliga

frälsets uppfattning om hur världen är beskaffad. Exempelvis har inte undersökningen kunnat

353

Detta handlar om såväl riddarspel och manligt mod, som om det höviska uttryckssättet och de höviska

samtalsämnena.

163

belysa hur frälset såg på sin relation till bondegruppen. Underlaget i källan och

undersökningsmetoden har helt enkelt inte kunnat rendera mer information i detta avseende.

Svagheterna och styrkorna med upplägget i min uppsats kan ses i ljuset av det källmaterial

som undersökts. Att analysera Erikskrönikan på det sätt jag gjort, innebär ett mycket

omfattande och krävande arbete, både ifråga om källkritiska hänsyn och om omfång. Mitt

angreppssätt och min metod i sig kan också ifrågasättas. Det negativa är att den undersökning

jag valt att genomföra varit så genomgripande, materialet så stort och analysen så omfångsrik

att uppsatsen vuxit ur ramarna, något som jag anade redan på förhand. Det har också lett till

att dispositionen och överblickbarheten i uppsatsen hela tiden behövt uppdaterats. Min

personliga brist i det sammanhanget har varit en kompromisslöshet i avseende på min

forskningsambition. Styrkan i mitt anslag är dock en bibehållen vetenskaplig integritet och en

undersökning vars resultat utgör ett reellt bidrag till kunskapen om svensk medeltid, i

synnerhet i avseende på betraktelsesätt och normer.

Om jag hade valt att minska ambitionen i mitt angreppssätt, exempelvis genom att analysera

färre karaktärer eller helt uteslutit analysen av krönikans ”bovar”, hade omfattningen på

undersökningen helt klart kunnat minskas. Emellertid hade ett sådant ingrepp inneburit en

mindre precision i analysen och också föranlett att vissa viktiga nyanser och resultat helt gått

förlorade. Därmed kunde jag inte acceptera en dylik begränsning.

En annan invändning är att undersökningsobjektet, det världsliga frälsets idévärld, inte låter

sig beskrivas utifrån en källa. Detta är helt korrekt och det behövs ytterligare forskning på

området, gärna utifrån så olika källor som möjligt. Resultaten från denna undersökning kan

endast ses som början på ett tecknande av frälsets ideologi.

Jag har dock tydligt kunnat bekräfta att det går att utröna ideologiska utgångspunkter för vissa

av de medeltida sociala grupperna relativt noggrant och med viss precision. Dessutom har

valet av källmaterial på det stora hela påvisat signifikanta tendenser rörande frälsets sätt att

kommunicera och reproducera sina värderingar och sin självbild och därigenom sin ställning i

samhällsordningen.

Uppsatsens stora förtjänst ligger i att den ger en ny, och i vissa fall bekräftande, förståelse för

det världsliga 1300-talsfrälsets i Sverige och deras ideologi. Jag har också kunnat påvisa att

164

hövisk ridderlig sed inte bara var en fernissa, litterärt stilistisk konvention eller en

idealföreställning utan ett sätt att förhålla sig till sin verklighet och omvärlden. Studien har

förvisso inte motbevisat tidigare forskning i större utsträckning i detta hänseende, men den

har i delar har ändrat tonvikter och bidragit med ett alternativt perspektiv. Jag vill framhålla

att den här studien påvisar något viktigt om de höviska idealen som förefaller vara förbisett

eller negligerat av tidigare forskare, kanske utifrån en bristande helhetssyn på den medeltida,

svenska frälseideologin. Tidigare forskning har tenderat att betrakta de höviska idealen som

ett utslag av Platonisk perfektionism och den översinnliga idévärlden, idealvärlden, utan

någon påtaglig koppling till det samhälle som gav upphov till dem. Vad jag menar är att de

höviska idealen hade konkreta funktioner i samhället och dessa har framträtt tydligt i denna

undersökning. Dessa funktioner går att kategorisera i två tydliga spår: dels som ett sätt att

omgärda och kanalisera våldsanvändningens destruktiva respektive politiskt uppnående

potentialer, och dels som ett sätt för frälset att kommunicera sin sociala ställning, inåt och

utåt.

I avseende på vidare forskning skulle denna undersökning kunna kompletteras med ytterligare

forskning om den medeltida, svenska frälseideologin. Det handlar framförallt om att göra

bruk av fler och andra källor. Det vore också givande att få ett utifrån perspektiv på

frälsegruppen att bryta deras ideologi emot. Uppfattades de av andra såsom de uppfattade sig

själva? Ett annat angeläget perspektiv är att undersöka andra samhällsgruppers ideologier,

något som dock kan visa sig svårt med tanke på källäget, exempelvis för bondegruppen. Det

vore också mycket förtjänstfullt att se hur de ideologiska strömningarna förändras över tid

under perioden svensk medeltid.

Det finns en viktig slutsats att dra av denna undersökning och det är att forskningen om

svensk medeltid är långt ifrån färdig eller att källorna är uttömda. Nya frågor ger upphov till

nya perspektiv och förhoppningsvis kan vi uppnå en högre total kunskapsnivå, vilket kan göra

vår medeltida historia mer distinkt och mindre av en mytisk gråzon för tyckande och

romantiseringar.

Käll- och litteraturförteckning

Tryckta källor

Erikskrönikan, redaktör Sven-Bertil Jansson (Stockholm 1987).

Litteratur

Ingvar Andersson, Erikskrönikans författare, Stockholm, 1958.

Henric Bagerius och Christine Ekholst, ”Den politiska kärleken: Homosocialt begär och

heteronormativa praktiker”, Historisk Tidsskrift, Nr 2 2011.

Herman Bengtsson, Den höviska kulturen i Norden: en konsthistorisk undersökning, Uppsala

1999.

Conny Blom, Förbindelsedikten och de medeltida rimkrönikorna (Lund 1972).

Dick Harrison, Europa i Världen Medeltiden, Stockholm 1995.

Dick Harrison, Sveriges Historia 600-1350, Stockholm 2009.

Peter Englund, Det hotade huset - Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden,

Stockholm 1989.

Historisk Atlas, redaktörer Kåre Valle och Bo Pederby, Oslo 1995.

Sven-Bertil Jansson, Medeltidens rimkrönikor. Studier i funktion, form och stoff, Uppsala

1971.

Sven-Bertil Jansson, ”Erikskrönikan” ur Medeltid, redaktör Gösta Vogel-Rödin, Skövde 1988.

Bengt Jonsson, Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering, Uppsala 2010.

Kjell Kumlien, Historieskrivning och kungadöme i svensk medeltid, Stockholm 1979.

Thomas Lindkvist, ”Feodalism” och ”Feodalism i Norden”, Medeltidens ABC, redaktör Carin

Orrling, Stockholm 2002 ( 2001).

Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720: Klerkernas och

adelns tid Lund 2009 (2003).

Thomas Lindkvist och Kurt Ågren, Sveriges medeltid, Stockholm 1995.

Christian Lovén och Herman Bengtsson, ”De heliga hertigarna Erik och Valdemar”, Historisk

Tidsskrift, Nr 2 2011.

Erik Lönnroth ”Källorna” ur Medeltid, redaktör Gösta Vogel-Rödin, Skövde 1988.

Erik Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld” ur Från svensk medeltid: Kyrkofurstar och

riksbyggare i frihetskamp och ekonomisk maktsträvan från vikingatid till Gustav

Vasa, Stockholm 1961 (1959).

Erik Lönnroth, ”Staten” i Gösta Vogel-Rudin (ed.) Medeltid, Skövde 1988.

Erik Lönnroth, Statsmakt och Statsfinans i det Medeltida Sverige: studier över skatter och

länsförvaltning, Göteborg 1984 (1940).

Medeltidens ABC, red Carin Orrling, Stockholm 2002 (2001).

Michael Nordberg, Den dynamiska medeltiden, Stockholm 1995 (1984).

Carl Olof Nordling, Gåtorna kring Birger Jarl, Ösel och Borgå, Borgå 1976.

Rolf Pipping, Erikskrönikan enligt Cod. Holm: D.2 jämte avvikande läsarter ur andra

handskrifter (ur Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, nr. 68),

Uppsala ; Stockholm 1963 (1921).

Jerker Rosén, Den svenska historien: 2 Från Birger Jarl till Kalmarunionen, Stockholm 1983

(1966).

Jerker Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder: studier i nordisk politisk

historia1302-1319, Lund 1939.

Lena Roos, Att studera medeltiden, Malmö 2008.

Herman Schück, Kyrka och rike – från folkungatid till vasatid, Stockholm 2005.

Herman Schück, Rikets råd och män. Herredag och råd i Sverige 1280-1480, Stockholm

2005.

Textens mening och makt, redaktörer Göran Bergström och Kristina Borues, Stockholm 2005.

Thomas Småberg, ”Bland drottningar och hertigar: Utblickar kring riddarromaner och deras

användning i svensk medeltidsforskning”, Historisk Tidsskrift, Nr 2 2011.

Thomas Småberg, ”Riddaren och torneringen. Konstruktionen av den rituella platsen i

Erikskrönikan” artikel från svenska historikermötet i Lund 2008.

Gisela Vilhelmsdotter, Riddare, bonde och biskop: studier kring tre fornsvenska dikter jämte

två nyeditioner, Stockholm 1999.

Internet

Henric Bagerius, och Chritine Ekholst, ”En olydig sodomit: Om Magnus Eriksson och det

heteronormativa regentskapet”, Scandia: Tidskrift för historisk forkning, (Vol

73, Nr. 2) Lunds Universitet, Lund 2007;

http://nile.lub.lu.se/ojs/index.php/scandia/article/view/1743/1383, 2012-06-06.

Fornsvensk Lexikalisk Databas, Språkbanken, Göteborgs Universitet,

http://spraakbanken.gu.se/fsvldb/, 2012-06-06.

Thomas Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, Historiska institutionen, Göteborgs

universitet, 2006.

http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/508/1/T.%20Lindkvist%20FoE%20nr%20

18.pdf 20120606.

http://spraakbanken.gu.se/fsvldb/

http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/508/1/T.%20Lindkvist%20FoE%20nr%2018.pdf

http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/508/1/T.%20Lindkvist%20FoE%20nr%2018.pdf

Thomas Småberg, ”Ideal och identiter: Föreställningar kring vänskap i Erikskrönikan och

Karlskrönikan”, Vänner, patroner och klienter i Norden 900-1800, Rapport till

26:e Nordiska historikermötet i Reykjavík (den 8-12 augusti), 2007.

http://mah.academia.edu/ThomasSm%C3%A5berg/Papers/718276/_Ideal_och_I

dentiteter._Forestallningar_om_vanskap_i_Erikskronikan_och_Karlskronikan_i

_Vanner_patroner_och_klienter_i_Norden_900-

1800_Rapport_till_26_e_Nordiska_historikermotet_i_Reykjavik_den_8-

12_augusti_2007, 2012-06-06.

http://mah.academia.edu/ThomasSm%C3%A5berg/Papers/718276/_Ideal_och_Identiteter._Forestallningar_om_vanskap_i_Erikskronikan_och_Karlskronikan_i_Vanner_patroner_och_klienter_i_Norden_900-1800_Rapport_till_26_e_Nordiska_historikermotet_i_Reykjavik_den_8-12_augusti_2007





Bilaga 1 Översikt över Erikskrönikans tradering och proveniens

De handskrifter som innehåller de äldsta, mest självständiga och sannolikt mest trogna

avskrifterna av Erikskrönikan är: Cod. Holm. D 2, D 3 och D 4 a. Det är dessa som är av

störst relevans i avseende på undersökningen. Själva kröniketexterna har sedan i dessa

samlingsmanuskript, kodexar, givits ytterligare specificerande benämningar för att särskilja de

olika versionerna av kröniketexten. I de aktuella kodexarna specificeras kröniketexten enligt

följande: i Cod. Holm. D 2 har kröniketexten givits benämningen A, i Cod. Holm. D 3 har

kröniketexten givits benämningen C och i Cod. Holm. D 4 a har kröniketexten givits

benämningen B. Av dessa är det främst A-texten som är av relevans för den här

undersökningen, eftersom det är denna som Sven-Bertil Jansson bygger sin edition på.

Emellertid är det så att redogörelsen för Erikskrönikans tradering rör ett vidare perspektiv i

vilket de olika krönikeversionernas inbördes släktskap och hierarki också har betydelse, och

därför kommer även de två ytterligare textversionerna, B och C att behandlas här. Det är

därutöver så att A-texten inte kan slutgiltigt proveniensbestämmas och det innebär att B- och

C-texternas tradering blir allt viktigare för att skapa en genealogisk kontext för A-texten.

Här följer en mycket kort överblick över några viktiga inslag i kröniketexternas tradering, i

enlighet med Bengt Jonssons gedigna arbete. Dock kommer den inte att innehålla så stor

andel personnamn ur den genealogiska bearbetning som Jonsson företagit – det ligger utanför

den här uppsatsens omfång och fokus.

Till att börja med bör det klargöras att en grundbult i Jonssons resonemang handlar om hur

Erikskrönikan passar in i en äldre tradition av krönikeskrivande. Enligt Jonsson ligger det till

så att ”…krönikan växte ur ett slags rikshistoria. Det kan inte betvivlas att Tyrgils var bekant

med en redan existerande svensk krönika (på prosa) av sådan inriktning men avseende en

ännu äldre tid.354

” Detta innebär att Tyrgils i så fall ansluter, dock på ett för svenska

förhållanden nyskapande sätt, till en redan befintlig tradition av historieskrivning. Detta i sig

är relevant, men blir än mer så då man betänker hur Jonsson menar att de stora kodexarna,

handskrifterna, vuxit fram. Det har tidigare antagits att de skulle kunna vara ett resultat av en

slags hopsamlande av verk från många olika håll, något som Jonsson avvisar kategoriskt. Han

argumenterar enligt följande:

Att i större utsträckning ”samlingshandskrifter” av det slag det här är fråga om skulle vara

resultatet av ett sammanförande av verk ur många spridda källor är, vågar jag påstå, en föga

354

Jonsson, s. 97.

sannolik och lätt anakronistisk föreställning. I hög grad rör det sig tydligen om ackumulation: ett

nytt verk slår följe med sina källor, förebilder eller föregångare.355

Detta sannolika förfarande sammantaget med krönikörens anslutande till en tidigare

historieskrivande tradition, ger vid handen att Erikskrönikans arketyp funnits i ett komplicerat

sammanhang och inte något vakuum. Jonsson kommenterar detta ”…att EK:s diktare känt den

västgötska kungakrönikan och i viss mån låtit sin framställning bilda en fortsättning på

denna.356

” Därmed är det högst troligt att den också, efter författandet, traderades vidare som

en del av ett större sammanhang, både ur ett tematiskt och ur ett mekaniskt perspektiv.

Förlängningen av detta innebär att de medföljande texter som utgjorde del av sammanhanget

också erbjuder möjligheter att söka traderingsvägar och proveniens.

Följande denna logik om traderingssammanhang lyckas Jonsson följa specifika manuskript:

”För att summera. Vi ser genom D 4 hur EK traderats samman med äldre verk som de

västgötska prosakrönikorna och Eufemiavisorna; i sin egenskap som hertig Eriks och hans änkas

sekreterare har Tyrgils haft tillgång till de dikter som tillägnats hertigen (och han kan för övrigt

ha träffat Peter Algotsson i Osla). Men tillsammans med EK har också traderats verk som är

yngre än krönikan och på skilda sätt röjer kännedom om denna.”357

Jonsson ger också exempel på verk yngre än Erikskrönikan som åtföljt denna vid den fortsatta

traderingen och påvisar därigenom existensen av äldre avskriftsled: ”Konung Alexander, Knut

Bossons ”Medicin för boskap” och dikten om kung Albrekt är specifika för D 4. Men

merparten av det övriga, äldre innehållet (inklusive EK) måste ha hämtats annorstädes ifrån,

från en förlaga vari dessa verk redan fanns sammanförda. 358

”

Näst knyter Jonsson de aktuella texterna till historiska personer: ”Det nära textliga sambandet

mellan ”Fru Märetas bok” och Fru Elins bok” (Cod. Holm. D 3, som likaledes innehåller bl.a.

EK och de tre Eufemiavisorna) får på detta sätt en mycket naturlig förklaring: ägarinnorna till

respektive codex var mor och dotter”359

. Därigenom blir det också möjligt att påvisa hur olika

manuskript befunnit sig i varandras närhet och därmed kan kopplas till varandra än tydligare i

traderingsprocessen. Genom att fortsätta på personspåret blir det också möjligt att få fram

historiska personer som varit direkt involverade i avskriftsarbetet: ”Per-Axel Wiktorsson har

355

Jonsson, s. 97. 356

Jonsson, s. 99. 357

Jonsson, s. 101. 358


Jonsson, s. 104.

nämligen lyckats identifera den som skrivit så gott som hela innehållet i Cod. Holm D 4 a;

pikturen tillhör Sigge Ulfsson (Sparre av Hjulsta och Ängsö) fru Märta Ulfsdotters bror. 360

”

En svårighet som Jonsson noterar är att: ”Även om handskrifterna av den självständiga

Erikskrönikan aldrig varit särskilt många, har det dock rört sig om ett flertal, och detta

säkerligen redan under 1300-talet.”361

Detta är dock inte den enda svårigheten som uppträder.

Jonsson redogör också för den stora sannolikheten att Erikskrönikan har traderats såväl

vertikalt som horisontellt, det vill säga både i rak kronologisk följd i generationer efter

varandra och i ifrån kopia till ny kopia och till ny kopia igen vid ungefär samma tid.

En annan utmaning och möjlighet som möter är att förklara hur de innehållsliga divergenser

som finns i de bevarade manuskripten uppstått. Dessa skillnader blir signifikativa utifrån att

traderingen skett i sammanhang. Jonsson skriver: ”[t]ill en äldre kärna fogas verk av yngre

datum, och det är knappast något djärvt antagande att denna ackumulationsprocess inträtt

tämligen tidigt under manuskripttraderingen; successivt har den lett till de differenser i

innehåll vi nu kan observera”362

Det är alltså så att det finns en orsak till varför manuskripten

som innehåller EK börjar divergera i avseende på vilka övriga verk de innehåller och således

blir det avgörande att följa de äldsta verkens tradering bakåt. Det är genom de verken som

traderats samman längst som Jonsson når det enskilda verkets ursprung.

För Jonsson handlar det om att identifiera vilka verk som utgjort en stomme i

traderingsprocessen. Han menar i detta avseende att: ”[i]ntet verk i dessa handskrifter är äldre

än Eufemiavisorna. Det är dessa och den med dem på flera vis förbundna Erikskrönikan som

utgör den gamla kärnan”363

. Med kopplingen mellan dessa verk i åtanke kan Jonsson sedan

närma sig den grupp av personer som bör ha funnits med i processen:

”Att EK:s diktare känt Eufemiavisorna är ovedersägligt, och när vi funnit att han varit hertig

Eriks (och sedan hertiginnan Ingeborgs) sekreterare, förstår vi bättre att han förfogat över ett

eget exemplar av dessa texter. Det är synnerligen troligt, att Tyrgils också ägt en text av den lilla

kungakrönika som Vidhemsprästen utskrivit.

360




Jonsson, s. 111.

Alla dessa verk finns (eller för EK:s vidkommande, fanns) i Cod. Holm D 4 i form av

avskrifter. Detta talar starkt för att vi genom den diakroniska avskrivningsprocessen bör dra

linjen tillbaka till Tyrgils själv, hans närmaste omgivning eller hans arvingar.”364

Utan att repetera Jonssons genealogiska prestation, bör här ändå påpekas att han lyckas påvisa

en sannolik traderingshistoria med mycket starka belägg. Enligt Jonsson pekar spåret mot den

närmaste kretsen runt krönikören: ”Vi har sålunda på denna väg kommit Tyrgils så nära som

möjligt. Hans kusiner var, sedan hans mors syskon Bengt och Ramfrid under 1300-talets

första decennium dött (och även hans mor, ovisst när, avlidit), hans närmaste släktingar och

arvingar365

”.

Extra spännande blir det när Bengt Jonsson förmår visa att nästan alla av de äldre, bevarade

manuskripten innehållande Erikskrönikan har en traderingshistoria som återför dem på en

mycket liten skara runt krönikören:

”Som vi nyss sett konvergerar släktlinjerna bakåt för tre EK-texter (de i D 4 och D 4 a/D 3 sam t

den som ägts av Bo Jonsson) mot krönikörens egen närmaste släktkrets, hans kusiner och

kusinbarn, efterkommande till hans morbror Bengt Halfridsson respektive hans moster Ramfrid

Gustavsdotter; de har också varit hans arvingar. En i denna krets, nämligen hans kusin Kristina

Bengtsdotters son Folke Knutsson (Tre rosor), kanik och domprost i Skara, kan tänkas ha varit

särskilt aktiv evad gäller traderingen av EK och andra texter Tyrgils ägt.366

Vad dessa nedslag i Erikskrönikans traderingshistoria visar är naturligtvis inget annat än att de

manuskript som allmänt betraktas som de mest trogna, också är de som ur ett

traderingsperspektiv kan härledas tillbaka till arketypen. I avseende på deras källvärde så talar

detta onekligen för dem. Dock skall här påpekas att den text som ligger till grund för

kommande undersökning inte åtnjuter denna status, eftersom den inte kan

proveniensbestämmas. Det är emellertid så att den trots allt delar väsentliga karaktäristika

med de andra kröniketexterna och sannolikt utgör ett tidigare led i traderingen än de övriga.

364



Jonsson, s. 138.

Bilaga 2 Översättningar

Originaltexter och översättningar av textpassager som har citerats i undersökningen. De följer

i den ordning som de förekommer i uppsatsen och ej enligt textkronologin i Erikskrönikan.

Nr. 1

Original

I Stokholm war tha mykin gläde,

oc var thera bröllopsklädhe

aff baldakin ok bliant.

Ther med lösto lekara thera pant.

Ther war margen ärlik räkke,

ok baro thera örss fortäkke

aff baldakin ok sindall.

Ware ther Gawion eller Persefall,

the gato sik ey bäter skikkat.

…

I hertogh Eriks herberge war the howat.



(Erikskrönikan sidorna 74-5, understrykningen är min egen)

Översättning

I Stockholm var det mycket glädje,

och deras bröllopskläder var

av baldakin (tyg av guldtråd och silke) och bliant (sidentyg).

Med dem (bokstavligt: där med) löstes lekarnas betalning.

Där var mången ärbar kämpe,

och deras stridshästar bar sadeltäcken

av baldakin och sindall (lättare siden eller halvsidentyg).

Vare sig Gawain eller Perceval (Gawion eller Persefall),

de förmådde inte föra sig bättre.

I hertig Eriks boning var där festligt.

Hans höviskhet kunde ingen man lovprisa helt (berömma tillräckligt mycket)

eller säga hur stor den var.

(Erikskrönikan sidorna 74-5, understrykningen är min egen)

Nr. 2

Original, Pipping

GUD hawe heder äro ok looff

han er til alskons dygd vphooff

all jorderikis frygd ok hymmerikis nade

thz han er welduger ouer them bade

at giffwa ok läna hwem han thz an

Original, Jansson

GUD hawe heder, äro ok looff!

Han er til alskons dygd uphoof,

all jorderikis frygd ok himmerikis nade,

thet han er welduger ower them bade

at giffwa ok läna hwem han thet an

Översättning

Gud have heder, ära och lov

Han är till allsköns dygd upphov (ursprung),

all jordens fröjd och himmelrikets nåd,

på det att Han är herre över dem båda

att giva och låna den som Han det förunnar

Nr. 3

Original

Verldena hawer han [Gud] skipat swa widha,

---

ok eth ther med som Swerighe heter.

Hwar som nor i werldena lether

tha far han finna hwar thet er.

Godha tiägna finder man ther,

ridderskap ok häladha godha,

the Didrik fan Berner vel bestodo.

(Erikskrönikan sidan 27)

Översättning

Världen har han ordnat så vid

…

och ett där med som Sverige heter.

Den som norr i världen söker,

detta får han finna var det är.

Goda kämpar finner man där,

ridderskap och stridsmän goda,

som Didrik Van Berner väl motstod


Nr. 4

Original

”Hwo thet hawer ey förra hört sakt,

nu ma han thet höra, hawer han tess akt,

fore lust at höra fagher ordh

ok skämptan oss, til wi gaa til bordh.


Översättning

Den som det ej förrän (tidigare) har hört berättats (sagts),

nu må han det höra, om han har det i hågen (om han vill),

för lust att höra fagra ord

och det som bereder nöje för oss, när (till) vi går till bords.


Nr. 5

Original

”höra fagher ordh ok skämptan”


Översättning

”höra fagra ord och det som bereder nöje”


N.r 6

Original

Slikan wanda lägde han,

Birge jerl, then wise man.

Han loot Stockholms stad byggia

med dighirt with oc mykin hyggia,

eth fagert hus ok en godhan stadh

alla leedh swa swa giort som han badh.

Thet er laas fore then sio,

swa at karela göra them enga oroo.

…

Ther er nu frögd ok mykin gläde,

ther för war sorgh ok mykin qwidha

aff hedna men, them gjorde oblida.

(Erikskrönikan 44)

Översättning

Sådan nöd minskade han,

Birger Jarl, den vise man.

Han lät bygga Stockholms stad

med stort vett och mycket eftertanke,

ett fagert fäste (alternativt hus eller slott) och en god stad

på alla sätt så gjort som han önskade.

Den är (ett) lås för sjön,

så att karelerna göra dem ingen oro.

…

Det är nu fröjd och mycket glädje,

där förr var sorg och mycket lidande

(på grund) av hedna män, som gjorde dem vreda.

(Erikskrönikan 44)

Nr. 7

Original

Mykit got badho honom qwinna:

han gaff them swa starken räth

ok näfste mangin som giorde oreth,

swa at them matte engen göra ofrid

utan han hätte halsin wiid.

(Erikskrönikan 44)

Översättning

Mycket gott önskades (åt) honom (av) kvinna:

han gav dem så stark rätt

och straffade många som gjorde orätt,

så att ingen förmådde ofreda någon

utan att han satte halsen på spel.

(Erikskrönikan 44)

Nr. 8

Original

The wordo tha swikne i rette tro

innan Vesmanna lande vid Herwadsbro.

Birge Jerl ok biscop Kol

– Var Herra gaff ther til eth tool –

the loffwado them tro oc sworo the medha

oc villo them felugha til sik ledha

ok talado for them yffrid slat

ok sagdo at the villo haffwat til sät,

swa at folkunga lagdo thera vapn nid,

thy at biscop Kol haffde sworet them frid,

ok gingo til thera ower ena aa.

Ther loth them jerlin hoffwod aff slaa.

- - -

Ther varo tha yffrid marge när.

Tha gik folkunga ät

wald ower ok mykin oreth.

- - -

Tha ville jerlin lata honom forgiffwa

ok unte honom ekke wel at liffwa.

(Erikskrönikan sidan 35-6)

Översättning

De blev då förrådda under säkerhetslöfte

vid Västmanland vid Herrevadsbro.

Birger Jarl och biskop Kol

- Vår Herre gav därtill lov -

de lovade dem säkerhetslöfte och svor dem ed

och ville dem trygga till sig leda

och talade för dem mycket vackert (alternativt: och sade dem många vackra ord)

och sade att de ville ha fred (förlikning),

så att folkungarna lade sina vapen ned,

för att biskop Kol hade svurit dem fred,

och gick till dem över en å.

Där lät dem Jarlen halshugga (slå/ hugga av huvudet).

- - -

Där var likväl väldigt många i närheten.

Då drabbades folkungarnas ätt

av våld och mycket orätt.

- - -

Då ville Jarlen låta honom förgifta

och unnade honom inte väl att leva.

(Erikskrönikan 35-6)

Nr. 9

Original

Nu wil jak tho nade med ider göra,

swa at alle dughande men, thet höra

skula sighia at iak gör ider ey oskäl

Utan takka mik um iak gör wäl.

Tha stempde hertughen saman eth hoff

ok fik aff mangom mykit looff.

(Erikskrönikan 53)

Översättning

Nu vill jag likväl (trots det) visa er välvilja/nåd (alternativt: nåd med er göra)

så att alla dugande (hedersamma) män, som hör det

skall säga att jag gör er ej orätt

utan tacka mig beträffande (att) jag gör väl.

Där stämde hertigen samman ett hov

och fick av många mycket lov (lovprisades av många).

(Erikskrönikan 53)

Nr. 10

Original

Härtogh Magnus haffde kär älskoga

i Tytzland til een jomfrua,

gambla grewa Gertz dotter,

een froom hälade ok forsokter

badhe i torney ok i striidh.

Tha war han een häladh i sin tiid.

(Erikskrönikan 54)

Översättning

Hertig Magnus hyste ljuv kärlek (hade kär älskan)

i Tyskland till en jungfru

gamla greve Gertz dotter,

en hjälte from och beprövad

både i riddarlek (tornering) och i strid.

Därför var han en hjälte i sin tid.

(Erikskrönikan 54)

Nr. 11

Original








Han war en milder konunger ok goder.

(Erikskrönikan 59)

Översättning

Sedan for danskarna åter hem,

och kung Valdemar följde dem.

Då de uppländska det förstod,

att han gjorde det ej av godhet

och ville inte åter tillbaka,

då valde de vid Mora sten

kung Magnus, hans yngre bror.

Han var en mild kung och god.

(Erikskrönikan 59)

Nr. 12

Original

Han älskade gerna utlenska men,

som ädla herra plägha ok än.

Hwar riddera ok swena warda fordriffne,

frome helade raska ok triffne,

tha sökia the gerna en ädela herra

for bätra skuld ok ey for wärra,

at han skal dagtinga them fridh

ok giffwa them thet the torffwa wid.

Ok the skulo honom til thieniste wara,

thet styrker hans heder ok hans ära.

(Erikskrönikan sidorna 59-60)

Översättning

Han älskade (omhuldade) gärna utländska män,

som ädla herrar har för sed att göra än.

Varhelst riddare och svennar blir fördrivna,

fromma kämpar raska och tappra,

då söker de gärna en ädel herre

för att få det bättre och för att inte få det värre,

att han skall besluta om frid (fred) för dem

och ge dem det de behöver.

Och de skall vara honom till tjänst,

det stryker hans heder och hans ära.


Nr. 13

Original

A Norramalm thet kloster staar

ok haffwer ther standit markt aar.

Sidhan sköt honom Gud i hugha,

fore sin siel ok sinne husfrua

a en holm heet Kidhaskäär

eth kloster loot han mura thär

swa wänt ok swa höwelikt

at i hans rike war ey annat slikt.


Original

På Norrmalm det klostret står

och har stått i många år.

Sedan ingav honom Gud i tanken,

för sin själ och sin hustrus

på en holme som heter Kidhaskäär

ett kloster lät han mura där

så vackert och så ståtligt

att i hans rike fanns ej annan like.


Nr. 14

Original

Han redde kost med digher win

ok gaff ther swa sina dotter in,

lagde ther under fiskesio,

brytia ok qwerna ok landbo

ok andra mangha godha lagha,

thet the haffwa yffrid i thera dagha.

(Erikskrönikan 67)

Översättning

Han anskaffade kost med stor omsorg

och gav där så sin dotter in,

lade där under [en] fiskesjö [/fiskevatten],

brytar [förmän/förvaltare] och kvarnar och landbor [ungefär arrendatorer]

och andra många goda överenskommelser [/tillstånd/villkor/förutsättningar],

så att de skulle ha mycket i sina dagar.

(Erikskrönikan 67)

Nr. 15

Original

The munka matto gerna bidia

at han haffde liffwat tusende aar,

medhan han thöm swa wilgioger war.

…

Ä mädhan thet kloster thet matte sta

tha äro the skylloge at bidia for honom,

honom er tess heller himmerike i wanom.


Översättning

De munkarna må gärna ha bett

att han hade levat tusen år,

eftersom han [mot] dem så välvillig var.

…

Så vitt [så länge] som klostret står

då är de skyldiga att be för honom,

för honom är därför himmelriket att vänta.


Nr. 16

Original

Eth fruekloster widh Skäninge näs

hwat got man sjunger ther eller läs,

ther giffwi Gud honom aff sin deel,

thy han halp ther manlika till.

The flutto thera kloster aff stad

ok sattot ther som konungen badh

upa eth näs widh en sio:

ther haffwa the wänare stad at boo.


Översättning

Ett nunnekloster vid Skänninge näs

vad gott man sjunger där eller läser,

därav ger honom Gud sin del,

för att han hjälpte där synnerligen till.

De flyttade sitt kloster från en plats

och satte det där kungen bad

uppå ett näs vid en sjö:

där har de skönare plats att bo.


Nr. 17

Original

Konung Magnus doo i Wisingsöö,

thet lastade mange at han skulle dö.

Han gaff godhan rät i sina liffdagha,

mykin frid ok starkan agha.

The men ther illa plägado göra,

them wille han hwarken see eller höra.


Översättning

Kung Magnus dog på Visingsö,

det beklagades av många att han skulle dö.

Han gav god rättvisa i sina livsdagar,

mycket frid och stor ordning.

De män som illa brukade (/avsåg) handla (/göra),

dem ville han varken se eller höra.


Nr. 18

Original

tha walde han för än han doo

een visan man hull ok troo,

then ther rikit skulde första,

– thy at hans barn waro al sma –

ok antwardade honom i hand

husfru ok barn oc all sin land

at han skulle rada ok fore them see,

som Gud ville, han ok thee

ädhla hera i rikeno bodhe,

at the giordo som han them trodhe,

til hans synir komo til sin aar,

konung Birger, Erik ok Valdemar.

…

Fore högha altare growo the han nider.

Hwat got man siunger ther ella bider,

ther late Gud han sin del aff faa,

hwat got hter görs medhan thet ma staa.


Översättning

Han gav god rättvisa i sina livsdagar,

mycket frid och stor ordning.

De män som illa brukade (/avsåg) handla (/göra),

dem ville han varken se eller höra.

Vid den tid han förnam att hans sjukdom var så

allvarlig att han inte skulle klara sig (undgå/ undslippa),

då valde han innan (förrän) han dog

en vis man, huld (god, hängiven) och trogen,

(som, till) den som riket skulle styra (förestå),

– därför att hans barn var alla små –

och överlämnade åt honom

hustru och barn och allt sitt land

att han skulle råda över och sörja för (försörja) dem,

som Gud ville, han och de

ädla herrar som i riket bodde,

att de gjorde som han dem anförtrott (betrott),

tills hans söner nådde myndig ålder (kom till sina år),

kung Birger, Erik ok Valdemar.

…

Framför det höga altaret grävde de honom ned.

Vad gott man sjunger där eller beder,

därav låter Gud honom sin del få,

vad gott där görs medan det förmår stå.


Nr. 19

Original

Ther epter loot konungen scriwa breff

ok säthia uti sköön ord ok gäff

ok badh the herrana til sik fara

ok möta sik innan Skara

innan en gard heet Gelqwist,

ther som herra Ingemar hafde liffwit mist.

Thaghar the komo oc han them saa,

tha loot han them genast faa

ok loot them genstan til Stokholm sända.

Thera liiff fik ther een ända

innan eth torn wid Norrebroo.

Ther tror iak at herra Jon Philpusson doo

ok herra Jon Karsson the twe

– hwilke erlike riddara varo the!

The wordo ther halshugne bade.

Var Herra giffwe thera siäl roo oc nade!

Herra Philpus aff Rumby

han bötte en stoor deel aff thy,

ther han innan Swerike atte,

for än konungen ok han the wordho satte.


Översättning

Där efter lät kungen skriva ett brev

och skrev där uti vackra och väl valda ord

och bad herrarna fara till sig

och möta sig vid Skara

vid en gård (befäst, liten borg i detta fall) som heter Gälakvist,

där som herr Ingemar hade livet mist.

Vid den tid de kom och han dem såg,

då lät han dem genast ta till fånga

och lät dem strax till Stockholm sända.

Deras liv fick där ett slut

innanför ett torn vid Norrbro.

Där tror jag att herr Jon Philipsson dog

och herr Jon Karlsson de två

– vilka ärbara riddare de var!

De blev där halshuggna båda.

Vår Herre give deras själar ro och nåd!

Herr Philp av Rumby

han fick böta en stor del av det,

som han i Sverige hade,

förrän kungen och han var ense.


Nr. 20

Original

I hertogh Eriks herberge war tha howat.



Hans milla hierta ok blid antswar

thet fägrade alla hans gerninga swa

som gul the stena, ther innan stå.

(- - -)

Hans [kungens] broder hertugh Erik

- ware thet en engil aff himmerik,

han skipade sig ey bäter än saa,

hwar mab badh wel for honom, ther han saa –

han wart tha riddare aff konungsins hand,


Översättning

I hertig Eriks boning var där festligt.

Hans höviskhet kunde ingen man lovprisa helt (berömma tillräckligt mycket)

eller säga hur stor den var.

Hans milda hjärta och blida svar

de förskönade alla hans gärningar så

som guld de stenar, som det innefattar.

Hans (kungens) broder hertig Erik

- var det en ängel från himmelriket

han skickade sig ej bättre än så (betedde sig på ett sådant vis),

var man som önskade väl för honom, den såg han -

han blev där (då) riddare av kungens hand,


Nr. 21

Original

Tha sagde thet ädela, rena blod:

”Faar wel, son ok julabroder!”

Han sagde: ”Min kere sötha moder,

nu wil jak giffwa ider Gudi i wall

fore idra dygd swa margfall,

ther iak hawer aff ider rönt ok set,

ok mykin glade, I haffwen mik theet.

Min tiänst er ider hwar iak är.”

Hon haffde han i sith hierta kär

for utan allan falskan sidh,

swa rönte han tha han torffte widh.

(Erikskrönikan 92)

Översättning

Då sade det ädla, rena blodet (drottningen):

”Farväl, son och julabroder!”

Han sade: ”Min kära söta moder,

Nu vill jag giva eder i Guds våld

för eder dygd så mångfaldig,

den jag har av eder erfarit och sett,

och mycket glädje, Ni har mig visat.

Min tjänst är eder var jag är.”

Hon hade honom i sitt hjärta kär

förutan alla (/några) falska sätt,

så erfor han då han behövde.

(Erikskrönikan 92)

Nr. 22

Original

Om paschane giorde han [hertig Erik] eth hoff

i Lödesom med mykit loff,

han aff mangom manne fik

fore then tokt han ther begik.

Han giorde manga riddara aff them

ok sende them wäl til landa hem

med gul ok sölffwer ok dyra kläder.

Thet er thet gotz man wäl städer,

thet man giffwer en dugande man,

then som thet forskylla kan.

The gyrende wordo ther alle rike.

Seent the föddis hans like

tess milla hertugh Erik,

ther swa mykla dygd hawer med sik.


Översättning

Om påsken höll han [hertig Erik] ett hov

i Lödöse med mycket ära och lov,

(som) han av mången man fick

för den höviskhet han där begick

Han gjorde många av dem till riddare

och sände dem väl till landet/ (alternativt: att anlända) hem

med guld och silver och dyra kläder.

Det är egendom som man väl använder,

som man ger en dugande man,

den som det förtjäna kan.

Lekarna blev där alla rika.

Sent föddes hans like

den milda hertig Erik,

som så mycket dygd har med sig (är så dygdig).


Nr. 23

Original

Twe grewasönir aff Tyzskaland

the wordo riddara aff hertogens hand.

Then marskalk war ok foder gaff

han haffde aff lödukt sölff en staff.

Tha gaff han ey foder utan swa

han loot then staff ther innan staa,

loot hwaan taka som han wille.

Swa badh hertogh Erik then mille.

Thaghar thet foder ey lenger wan,

tha gaff han then staff en gärande man.

Ther war goder rätter ok starker friidh.

Man fik ther hwat man torffte wiidh.

Wiin ok miodh war ther ospart

widh hwario menniskio ther war,

swa at engin kerde at honom war faat.


Översättning

Två grevasöner (söner till en greve) från Tyskland

de blev riddare av hertigens hand.

Den som var marsk (ceremoniell stallmästare i detta fall) och foder gav

han hade av lödigt (fullödigt) silver en stav.

Likväl gav han ej foder istället

han lät den staven där innanför stå,

(och) lät var och en ta som han ville.

Så önskade hertig Erik den milde.

Då det fodret ej längre räckte (tog slut),

då gav han staven till en gycklare.

Där var god rätt och stark frid.

Man fick där vad man behövde.

Vin och mjöd var där rikligen givet

åt varje människa som var där,

så att ingen klagade över att honom fattades.


Nr. 24

Original

Hertoghin giorde at sina män

bröllöp, som herra plägha ok än

at the men, ther the wäl röna.

Thet er möghelikit man skal them löna.

Wäl thet er ädela herra sidh

ok helzt then tidh han torff hans wiidh.


Översättning

Hertigen gjorde åt sina män

Bröllop, som herrar brukar göra

för de män, som de visar välvilja.

Det är passande (att) man skall dem löna.

Välvilja det är ädla herrars sed

och i synnerhet den tid (då) han behöver honom.


Nr. 25

Original

Konungen war i Hatuna,

Ok hertoghin kom rät i then luna

som konungin wille till bordz gaa.

Then tiid konungen them saa,

han untfik them med mykin tokt.

Thera kläder the upbaro.

Alle hertogans män ther waro

gingo ut i thet hus, the skullo hawa lighat.

Then tid the komo alle tighat

tha drogo the thera wapn upa,

swa at engen konungsins man thet saa.

Then dagh war tha när forgangen,

tha wart konung Birger fangen

ok drottning Märita med honom.

Sidhan wart örlögh yffrit i wonom.


Översättning

Konungen var i Håtuna,

och hertigarna kom i samma stund

som kungen skulle gå till bords.

Då kungen fick dem se

mottog han dem med mycket höviskhet.

Sina kläder de uppbar.

Alla hertigarnas män som var där

gick ut i det hus, de skulle ha sovit (i).

Den tid de kom alla dit (då alla kom dit)

då/där drog de upp sina vapen,

så att ingen kungens man det såg.

Den dagen var då nästan slut,

då blev konung Birger fången

och drottning Märita med honom.

Sedan var mycket krig att vänta.


Nr. 26

Original

”en unger man ok stark”


Översättning

”en ung och stark man”


Nr. 27

Original

The fengilse haffdo thet at sätta

at the willo thera harm swa hämpna.

Hwat man wille för konungin nempna,

thet giordhin, han haffde ey annat til.

The sagdo: ”Gör som thin broder wil!

Laat them badhe hus ok land

ok antwardet hertogh Erik I hand.


Översättning

Fågenskapen innebar

att de ville sin skada så hämnas.

Vad man ville för kungen nämna (lägga fram)

det gjorde han, han hade ingen annan möjlighet

De sade: ”gör som din bror vill!

Släpp dem upp både hus och land (ge dem både hus och land)

ok svara hertig Erik i hand (dvs. ge de svar som Erik vill ha)”


Nr. 28

Original

Konungen satto the i Nyköpung nidh

Ok gaffwo honom hwat han torffte widh

Til sith liiff, bade öll ok maat,

Swa at fangit folk ey bäter gaat

Farit än the foro bädhe

Badhe til mat, dryk och kläde.

(- - -)

The haffdo got herbrege innan sowa

Steakarehus ok wermestuffwa

Ok en dande man, them skulle göma

Ok plägha them wäl, som han loot them söma,

Ok faa them alt thet the kraffdo.

War thet swa at foghoten ey haffde,

Han skulle them faat ä hwar thet war

Med bliid laat ok godh antswar,

Swa at the foro ärlika wäl.

Ekke swelte man them I häl.


Översättning

Konungen satte de i nyköping ned

och gav honom det han behövde

till livs, både öl och mat,

så att fånget folk ej bättre godhet

erfarit än de erfor båda

både till mat, dryck och kläder.

De hade god boning för att sova

stekhus och uppvärmt rum (badstuga)

och en duglig man, som skulle giva akt på dem

och betjäna dem väl, som han tyckte det anstod dem,

och ge dem allt de krävde.

Var det så att fogden ej hade,

han skulle (åt) dem skaffa varhelst det var,

med vänligt bemötande och gott svar,

så att de for hedersamt väl.

Icke svälte man dem ihjäl.


Nr. 29

Original

”For Askershus han sik tha lagde ok wandade ey hwat konungin sagde ok giorde riddara ok

howade fast ok räddis normen ey eth bast”


Översättning

Vid Askershus lade han sig då (slog läger med hären) och brydde sig inte om vad kungen sade

och gjorde riddare och höll riddarfester och räddes norrmännen ej alls


Nr. 30

Original

”[t]het samma aar hertogh erik foor ena reyso mathelika stoor, for ty at honom war sakt, at

nordmen the med litle makt willo ower a Swerige stötha at göra skadha ok enkte böta. Thy

foor han til Norighis” (Erikskrönikan 132)

Översättning

”Det samma året for hertig Erik på ett mäktigt stort krigståg (resa, tåg, färd), därför att honom

var sagt, att Nordmännen de ville med en liten styrka över till Sverige göra krigsräder

(plötsliga häftiga anfall) för att göra skada och intet gottgöra (ersätta). Därför for han till

Norge.” (Erikskrönikan sidan 132)

Nr. 31

Original

Hertoghin han foor ather til landa, mädhan the thordo honom ey bestanda, ok brende swa

mykit honom wart til rada. (Erikskrönikan 133)

Översättning

Hertigen han for åter till landet, under det att de tordes ej honom stå emot, ok brände så

mycket som han hade makt till (så mycket som han förmådde). (Erikskrönikan 133)

Nr. 32

Original

”slik er örloghis märe” (Erikskrönikan 133)

Översättning

”så går det till i krig” (Erikskrönikan 133)

Nr. 33

Original

”Sidhan skortade hertogenom ey unade” (Erikskrönikan sidan 133)

Översättning

”Därefter fattades hertigen ingen onåd / ovilja / fiendskap” (Erikskrönikan sidan 133)

Nr. 34

Original

Tha the komo til Swerik

tha gaff hertogin up eth wiik

ok rymde fore i landit in.

Hwat ther fore war thet sin,

kost ok foder, thet took han alt.


Översättning

Då de kom till Sverige

då gav hertigen vika

och flydde undan före i landet in.

Vad som före var det tog slut,

kost och foder, det tog han allt.


Nr. 35

Original

Tha waro the inne meer än tii

ok haffdo thera swerd dragith.

Summi willo han huggit ok summi slagith.

Colrat Isar war honom nest,

I honom fik han handfäst

ok hoff han nider under sik

ok sagde: ”Broder, hielp nu mik!”

Tha lupo the meer än tiugho upa han,

summe willo stingan ok summe slan.

Hertogh Erik sagde: ”Lat wara som er!

War stridh dugher ekke nu här.”


Översättning

Då var de inne mer än tio

ok hade sina svärd dragit.

Somliga han hugg och somliga slog.

Colrat Isar var honom närmst,

i honom fick han tag

ok kastade honom ned under sig

ok sade: ”Broder, hjälp nu mig!”

Då löpte de mer än tjugo uppå honom,

Somliga ville sticka honom (stinga/ stöta med svärd) ok somliga slå honom.

Hertig Erik sade: ”Låt vara som [det] är!

Vår strid duger inte nu här.”


Nr. 36

Original

Han took thet vilkor the haffdo honom lakt.

Tha matten heller haffwa takt

ok haffwa sith land en stund umboret

än han haffde sik swa meen sworet.

Han swor sik alzstingis meen

ok giorde sin skapara mykit i geen

a Gudz likama ok a hans blodh.

Thy wär at han sik ey forstodh

at Gud läte wara thet ey ohämpt!

Han matte thet heller hawa onämpt

än swerya thet han ville ey halla!

Thy wart hans plagha marghfalla.

Han gaff uth breff ok lofwade tro

ok kom sik siälffwan i mykla oro

ok giorde som en owiis man.

Han wilkorade thet under ban

ok bröt thet taghar äpter i stadh.


Översättning

Han accepterade det villkor/löfte som de hade ålagt honom.

Måtte han hellre ha tigit

och ha sitt land en stund försakat

än att han hade svurit sig så ont.

Han svor sig alldeles fördärvad

och gjorde sin skapare mycket emot

på Guds lekamen och hans blod.

Därför är det (så mycket) värre för att han ej begrep

att Gud läte (deklinationen är vokativ) det ej vara ohämnat!

Han måtte det hellre ha osagt

än svära/lova det han inte avsåg att hålla!

Därför blev hans plåga mångfaldigad.

Han gav ut brev och lovade tro

och orsakade sig själv mycket oro

och gjorde som en ovis man.

Han lovade det under hot om bannlysning

och bröt det strax därefter.


Nr. 37

Original

”Konung Birger wulte them then wanda”


Översättning

“Kung Birger vållade dem denna skada”


Nr. 38

Original

Hwat ther epter skulle skee,

ther wisto the ganzska litit utaff

utan then thet radith först utgaff.

Han wari fordömpder nu ok ää

med Iudase ok sälla thee,

ther nidre sithia i helwitis poth

ok ä haffwa ilt ok aldregh goth!

Hertogh Wallemar han reedh

en reso, mangom manne er leedh.

Han wille wider konungen tala.

Ther matte han haffwa enga dwala

utan reedh til Nyköpung tha.

Laste thet Gud at han thet saa!

Haffde han thet förra wist,

han haffde hans talan häller mist.

Hwar man honom ther wäl untfik,

ok konungin ut moth honom gik

ok fangnade honom med blid antswar




Översättning

Det som därefter skulle hända,

det visste de ganska lite utav

utom den som det beslutet (rådet) först yppade.

Han vare fördömd nu och för evigt

med Judas och andra sådana (de andra uslingarna),

som där nere sitter i helvetets grop

ok för alltid har det illa och aldrig väl.

Hertig Valdemar han red

en resa, som mången människa är till lidande.

Han ville med kungen tala.

Därför måtte han inte dröja

utan red till Nyköping i hast.

Må det lasta Gud att han det såg!

Hade han det förutnämnda känt till,

hade han hellre mist sitt tal (varit utan samtalet).

Där mottogs han väl av var man,

och kungen mötte honom (ut mot honom gick)

och hälsade honom med vänlig uppträdande

– Gud vet vad som i hans hjärta var –

och drottningen likaledes med det samma i sinnet.


Nr. 39

Original

”Gud weyt hwat i hans hierta war – ok drotningen sammaleed thet samma sin”


Översättning

”Gud vet vad som i hans hjärta var – och drottningen likaledes med det samma i sinnet”


Nr. 40

Original

”sköön ord ok gäff”


Översättning

”vackra och väl valda ord”


Nr. 41

Original

”hwilke erlike riddara varo the!”


Översättning

”vilka ärbara riddare de var!”


Nr. 42

Original

”Han gaff godhan rät i sina liffdagha, mykin frid ok starkan agha.”


Översättning

”Han gav god rätt (rättskipning) i sina livsdagar (under sin levnad), mycket fred och

bestående ordning.” (Erikskrönikan sidan 69)

Nr. 43

Original








Han war en milder konunger ok goder.

(Erikskrönikan 59)

Översättning

Sedan for danskarna åter hem,

och kung Valdemar följde dem.

Då de uppländska det förstod,

att han gjorde det ej av godhet

och ville inte åter tillbaka,

då valde de vid Mora sten

kung Magnus, hans yngre bror.

Han var en mild kung och god.

(Erikskrönikan 59)

Nr. 44

Original

Wi hawum han aff riket kört.

Then lykka haffwer Gud oss giwit,

att wi haffwa han aff rikit driwit

for then last han begik

a sina bröder, tha han them fik.

Wi haffwa honom wunnit land oc borger aff

med then hielp oss Gud unte ok gaff,

swa at han aldre skal ok aldre ma

optare wald i Swerighe faa.

(Erikskrönikan sedan 178)

Översättning

Vi har honom av riket kört.

Den lyckan har Gud oss givit

att vi har honom av riket drivit

för det brott han begick

mot sina bröder då han dem fångade.

Vi har tillkämpat oss (vunnit) land och borgar av honom

Med den hjälp oss Gud unnade och gav,

så att han aldrig skall och aldrig kan förmå

hädanefter makt i Sverige få.

(Erikskrönikan sedan 178)

Nr. 45

Original

Thet ware honom halwo minne otukt.

Han took sina bröder badha i hender

ok gingo in i husith alle i sänder

ok fangnade them med fager laat.

Thera hierta skilde mykit aat:

hans hierta haffde en ondan grund,

som usal war han alla stund,

at han skulle sina bröder swika

swa fulelika ok swa hadelika.


Översättning

De hade varit honom till hälften mindre vanheder.

Han tog sina bröder båda i hand

och gick in i huset alla på en gång

och välkomnade dem med fagert tal.

Deras hjärtan skildes mycket åt:

hans hjärta hade en ond avsikt,

som skändlig var han hela tiden,

att han skulle sina bröder svika

så nedrigt och så skamligt.


Nr. 46

Original













som forraddo hertogh Erik.


Översättning

Det förmår ingen tunga beskriva

deras ödmjukhet med falsk list,

de gjorde som Judas mot Kristus.

Jag hörde inför påsken att man läste

i skriften om Judas,

att han svek Vår Herre i tro:

däför skall han i helvetet bo

och ha evinnerligt elände.

Så skola också alla de,

som oärligt mörda och förråda,

i den pina, dit det aldrig kommer nåd.

De må mycket frukta för sig

som förrådde hertig Erik.


Nr. 47

Original

”Tu wilt ekke wita min hedher!”

– ”Tik warder til heder hwat tik ma

– engen kanttu här aff faa!


thin heder warder minne hädhan fran!”



Twa andre riddara sagdo ok swa:

”I maghin ey last a them begaa

ok then skam I aldreg forwinna.

I maghin ider bäter besinna

ok leggia slikan darskap nidh.

Hwilkin herra thet hawer til sidh

at han winsämio radh forsmar,

thet ma wel skee at honom misgar.”

Tha took han swa at vredhas widh

at han lagde them badha i tornit nidh.


Översättning

”Du vill inte främja min heder!”

– ”Dig blir till heder vad du förmår (förtjänar/har rätt till)

– ingen kan du härav få!

Gör du det, det är min tro,

då blir din heder mindre hädanefter!”

och härmed gick han bort från dem.

”För mig skola de vara förskonade”

Två andra riddare sade ock så:

”Ni må ej brott emot dem begå

och Ni den skammen aldrig förlåtas (befrias från).

Ni må eder bäst besinna

och lägga sådan dårskap ned.

Vilken herre har det till sätt

att han vänskapligt råd försmår,

Det må väl hända att honom illa går.”

Då blev han så vred därvid

att han lade (placerade) dem båda i tornet ned.


Nr. 48

Original

Taghar thetta stöwit war alt änt

ok them haffde al thera gläde hänt,

tha slo konungin sinom handom saman

ok loo fastelika ok giorde sik gaman,

rät som han ware en amblodhe,

then sik enkte got forstodhe.

”Min dortzete signe Helge And!

Nu hawer iak Swerighe i minne hand!”

Tha swarade en riddere het herra Knut:

”jak tror tik brister alt annat ut.”

En riddare het Cristiern Skärbek,

konungin giorde sik siälff til gäk

ok sätte offmykit hans radhe

– thet gullo hans bröder badhe.


Översättning

Då detta bråket var till ända

och dem hade all deras lycka hänt (det hade gått som de önskat),

då slog kungen sina händer samman

och skrattade häftigt och gjorde sig gamman,

som om han var en dåre,

som den som sig inte gott förstod.

”Min drots signe den helige Ande!

Nu har jag hela Sverige i min hand!”

Då svarade en riddare som hette Knut:

”jag tror att du drabbas av annat.”

En riddare hette Cristiern Skärbeck,

kungen gjorde sig själv till åtlöje

och förlitade sig för mycket på hans råd

– det fick hans båda bröder lida för.


Nr. 49

Original

”Ther war konungenom litit um at the haffdo ilt bade nat ok dagh.”


Översättning

”Det bekymrade kungen föga att de led illa både natt och dag.”


Nr. 50

Original

”The men ther illa plägado göra, them wille han hwarken see eller höra.”


Översättning

”De män som illa brukade (/avsåg) handla (/göra), dem ville han varken se eller höra.”


Nr. 51

Original

Then tidh konungen thet saa,

tha gik han upa tornit staa

ok tenkte upa sina otukt,

som han haffde förra hugt

med owisa manna radhe.

Än tho at man han litit badhe,

man torffte ey lenge luckan till

– them er sköt radith ther illa wil.


Översättning

När kungen det såg (upptäckte),

då gick han uppå tornet att stå

och tänkte på sina brott,

som han hade tidigare tänkt ut

med ovisa människors råd.

Trots att man honom litet uppmanade (uppmuntrade mycket lite),

man behövde ej länge locka honom därtill

– den är lätt att råda som illa vill.


Nr. 52

Original

”Än tho at man han litit badhe, man torffte ey lenge luckan till – them er sköt radith ther illa

wil.”


Översättning

”Trots att man honom litet uppmanade (uppmuntrade mycket lite), man behövde ej länge

locka honom därtill – den är lätt att råda som illa vill.”


Nr. 53

Original

”Konung Birger wulte them then wanda.”


Översättning

”Kung Birger vållade dem den våndan.”


Nr. 54

Original

Ther kom konungin gangande nidher,

stirnade öghom, hardla vreder.

”Minnes ider nakot aff Hatuna leek?

Fulgörla minnes han mik!

Thenne er ey bätre än hin!

I wardhin nu fölgia mik om sin.”

The bundo tha beggis thera hender

ok leddo them tha badha sender

innan tornit barfötta.

En tyzsk heyt Walram Skytta

han lagde boyor a thera been.

Thet war konungenom inthet i geen.


Översättning

Där kom kungen gående ned,

med stirrande ögon, mycket vred.

”Minns ni något av Håtuna lek?

Mycket väl minns jag den!

Denna är ej bättre än den!

Ni måste nu följa mig denna gång”

De band då deras händer bägge

och ledde dem därvid båda tillsammans

in till tornet barfota.

En tysk som hette Walram Skytta

han lade bojor på deras ben.

Det var kungen inte emot.


Nr. 55

Original

“Konungin fik honom sina bröder i hand, at han them illa skulle plägha, mädhan han reed

andra wägha.”


Översättning

Kungen gav honom sina bröder, att han dem illa skulle pläga (behandla), emedan han red

andra vägar.


Nr. 56

Original

”[e]kke swelte man them i häl”


Översättning

”icke svälte man dem ihjäl”


Nr. 57

Original

”[e]kke swälte man honom i häl”


Översättning

”icke svälte man honom ihjäl”


Nr.58

Original

Thet lyste konungenom wäl ath see thera pina ok thera nödh, han war orädder um thera dödh.


Översättning

Det behagade kungen väl att se deras pina och deras nöd, han var obekymrad om deras död.


Nr. 59

Original

”[t]essalund swälte han them i häl. Thet sighia faa men at han giorde wel”


Översättning

”På detta vis svälte han dem ihjäl. Det säger få män att han gjorde väl”


Nr. 60

Original

The toko the herra tha til fanga

ok lotho them upa landit ganga

ok fördo them ut aff thera tyghe.

Fule hälade ok odryghe

komo ther löpande ok uthet

ok frestado, om bredan beet.

The hioggo them alla ther swa sma,

ey la ther stykke som annat laa.

Swa plägha oädla men at göra!

Ä hwar dughande men thet höra,

the otakka them for thera gärd.


Översättning

De tog herrarna då tillfånga

och lät dem gå upp på land

och klädde av dem deras rustningar.

Skändliga stridsmän och ärelösa

kom där/då springande och slödder

och prövade, om bredyxan bet.

De högg dem alla där så i smådelar,

ej låg där bit såsom de andra låg.

Så har oädla (simpla, lågättade) män för sed att göra!

Varhelst hederliga män det höra,

de ge dem otack för deras gärning.


Nr. 61

Original

”Ä hwar dughande men thet höra, the otakka them for thera gärd.”


Översättning

”Varhelst hederliga män det höra, de ge dem otack för deras gärning.”


Nr. 62

Original

”Swa plägha oädla men at göra!”


Översättning

Så har oädla (simpla, lågättade) män för sed att göra!


Nr. 63

Original



Bönder fingo ther öffre hand,

swa at konungin rymde tha thet land

ok flydde til skipa ather i geen.

Then foor illa som tha war seen

Herra Benkt Pederson bleff ther dödh,

– Gud frelse hans siäl aff alle nödh –

Pedher Benktson ok andre flere,

ok konungsins skat wart ey tess mere.

Konungin foor tha ather hem

ok fik ey mere skat aff them.


Översättning

Stridsmännen tröttnade då på att vänta

och ville hellre med dem strida.

Bönderna fick där överhanden,

så att kungen flydde då det landet

och flydde tillbaka till skeppet.

Den for illa som då var sen.

Herr Bengt Pederson dog där,

– Gud frälse hans själ från all nöd –

Peder Bengtsson och flera andra,

och kungens skatt blev ej desto större.

Kungen for då åter hem

och fick ej mer skatt av dem.


Nr. 64

Original

“The hoffmen fortröt tha at bidha ok willo heller med them stridha.”


Översättning

”Stridsmännen tröttnade då på att vänta och ville hellre med dem strida.”


Nr. 65

Original

”Bönder fingo ther öffre hand, swa at konungin rymde tha thet land ok flydde til skipa ather i

geen.”


Översättning

”Bönderna fick där överhanden, så att kungen flydde då det landet och flydde tillbaka till

skeppet.”


Nr. 66

Original

Jak hörde wisa men thet swärya

at han haffde them ey annat wita,

utan han wille ey ther lita på.

Then skat the gawo aff gamblo ee,

han budho the honom, han sagde nee.

Han wille them mera leggia upa,

ok ther willo the ey under gaa.




Översättning

Jag hörde visa män det svära

att han hade dem ej annat att förebrå,

mer än att han ville ej nöja sig därmed.

Den skatt de gav av gammalt,

den erbjöd de honom, han sade nej.

Han ville dem mera lägga uppå,

och därtill ville de ej undergå.

Stridsmännen tröttnade då på att vänta

och ville hellre med dem strida.


Nr. 67

Original

“Drotningen ok Brunkogha, the try, the diktado mangt ond radh aff ny. Haffde konungin ey

them sät swa mykit, han haffde sina bröder ey swa swikit.”


Översättning

”Drottningen och Brunkow, de tre, de tänkte ut mången ny, ond plan. Hade kungen ej

hörsammat dem så mycket, så hade han ej sina börder så svikit.”


Nr. 68

Original

”Haffde konungin ey them sät swa mykit, han haffde sina bröder ey swa swikit.”


Översättning

”Hade kungen ej hörsammat dem så mycket, så hade han ej sina börder så svikit.”


Nr. 69

Original



Hon sagde: ”Welkomen, broder min!

Huro mun min annar broder magha?

Han komber aldrigh aff min hogha

then mille hertogh Erik.

Thet han wil swa fly mik,

thet gör mik synderlika wee,

at jak skal han swa siällan see.

Gud weyt thet wäl at iak hawer han kär

som then min kötlögh broder är.”


Översättning

– Gud vet vad som i hans hjärta var –

och drottningen likaledes med det samma i sinnet.

Hon sade: ”Välkommen, border min!

Hur månde min andra broder må?

Han kommer aldrig ur mitt sinne

den milde hertig Erik.

Att han så vill undandraga sig mig,

det gör mig synnerligen ont,

att jag skall honom så sällan se.

Gud vet det väl att jag har honom kär

såsom den som min köttslige broder är.”


Nr. 70

Original

“Broder, war tess wiss, the göra eller radha oss aldreg miss.”


Översättning

“Bror, var säker på det, de skulle aldrig göra eller planera något orätt mot oss.”


Nr. 71

Original

”Min herra wil, mädhan ey ära herberge til, at the riddara liggin alle i by”


”Min herre vill, på grund av det inte finns tillräckligt härberge, att alla riddarna sover i

staden”


Nr. 72

Original













som forraddo hertogh Erik.


Översättning

Det förmår ingen tunga beskriva

deras ödmjukhet med falsk list,

de gjorde som Judas mot Kristus.

Jag hörde inför påsken att man läste

i skriften om Judas,

att han svek Vår Herre i tro:

däför skall han i helvetet bo

och ha evinnerligt elände.

Så skola också alla de,

som oärligt mörda och förråda,

i den pina, dit det aldrig kommer nåd.

De må mycket frukta för sig

som förrådde hertig Erik.


Nr. 73

Original

”Man sigher at man aldregh saa drotningena swa gladha som tha, henne war engin gläde faat.”


Översättning

”Man säger att man aldrig såg drottningen så glad som då, henne fattades ingen glädje.”


Nr. 74

Original

”thera ödmiukt med falske list”


Översättning

”deras ödmjukhet med falsk list”


Nr. 75

Original

The riddara gingo innan then stadh,

Som konungin wille ok drotzetin badh,

alle hertoghins men bade riddara oc swena.

Portanerne wordho ey sene.

Brunka stodh ther siälffwer widh

mädhan the gingo alle nidh.






the skyttor ok thera kompani.


Översättning

Riddarna gick in till staden,

som kungen ville och drotsen bad,

alla hertigens män både riddare och svennar.

Portvaktarna var ej långsamma.

Brunkow stod där själv vid

medan de gick alla ned.

På den platsen strax därefter

så snart de hade porten låst,

då drog de sina rustningar på

och gick att infinna sig hos kungen

och spände sina armborst,

skyttarna och deras skara.






the skyttor ok thera kompani.


Nr. 76

Original

Tha lät drotzetin skipa them

ok forwan them med rikesins räth

til then dödh, man haffde them äth.

Drotzetin Brunka ok Walram

ok Lydher Fooss, swa war hans nampn,

ok fierde Ulffwer Swalabek

– hans ordh giordo han til en gäk –

them satte man alla a eth radh.

Jak wille at the satho samma stadh,

om ther waro flere med i radhe

at hertogane wordo forradne bade.


Översättning

Då lät drotsen hålla dom över dem

och dömde dem med rikets rätt (lag)

till döden, man hade förpliktelse mot dem (löfte / skuld).

Drotsen Brunkow och Wallram

och Lydher Fooss, så var hans namn,

och den fjärde var Ulffwer Swalabek

– hans ord gjorde honom till en dåre –

dem satte man alla på ett stegel.

Jag önskar att de befann sig i samma tillstånd,

om där var flera med i beslutet (rådet)

att hertigarna blev förrådna båda.


Nr. 77

Original

”Tha lät drotzetin skipa them ok forwan them med rikesins räth til then dödh, man haffde

them äth.”


Översättning

”Då lät drotsen hålla dom över dem och dömde dem med rikets rätt (lag) till döden, man hade

förpliktelse mot dem (löfte / skuld).”


Nr. 78

Original

”Herra, I skulin ey wardha vredh.

Ganger ider siälffwom nakot upa,

thet wil jak werya ä mädhan iak ma.

Thetta malit er mik nyt,

jak weyt ey huro I hawin thet byt.

Jak hörde här aldreg förra aff!

Hwo ider thetta radith gaff,

han hawer ider radith mykla uro.

Hwat wilin i swika idra bröder i tro?

The era hiit kompne a ider ordh!

I maghin a them beganga eet mord.

Haffwer diäfflen ider swa wilt?

Jak tror thet warder ider siälffwom ilt.

Ther warde om vreder hwo som wil,

aldregh hielper iak ther til!

Um tu atte aldreg skiilt wid them

ok waro the kompne til thin hem,

thu skulle ey haffwa swa fula akt.”

…

– ”Tik warder til heder what tik ma

– engen kantu här aff faa!


Thin heder warder minne hädhan fran!”




Översättning

Herre, ni skall ej vara vred.

Kommer ni själv i fara (råkar ni själv på någon),

det vill jag värja emedan jag förmår.

Detta ärende (spörsmål, sak) är nytt för mig,

jag vet ej hur ni har det kommit på.

Jag har aldrig hört härav tidigare!

Den som eder detta rådet gav,

han har eder rådit mycket oro (ofred).

Varför vill ni svika edra bröder i tro?

De är hitkomna på edert ord!

Ni skulle mot dem begå ett mord!

Har djävulen eder så förvillat?

Jag tror det varde (blir) illa för er själv.

Därom varde den vred som vill,

aldrig hjälper jag därtill.

Även om du ej vore besläktad med dem

och de voro komna till ditt hem,

du skola ej ha så skändligt uppsåt.

…

– ”Dig blir till heder vad du förmår (förtjänar/har rätt till)

– ingen kan du härav få!

Gör du det, det är min tro,

då blir din heder mindre hädanefter!”,

och härmed gick han bort från dem.

”För mig skola de vara förskonade ”


Nr. 79

Original

”Hwo ider thetta radith gaff, han hawer ider radith mykla uro.”


Översättning

”Den som eder detta rådet gav, han har eder rådit mycket oro (ofred).”


andreas ståhlberg - diva portal583432/fulltext01.pdf · det medeltida samhället i europa har...

Documents