kiruna stadshus 2012

1

2

3

4

5

6

KIRUNA STADSHUSResearch & text: Eva GradinFoto, grafisk form & layout: Daryoush TahmasebiTypsnitt: Futura Ansvarig utgivare: Karina JarrettProducerad av Norrbottens museum

ISBN: 978-91-980318-1-2 ©2012 Norrbottens museum

7

FOTOGRAFISK INVENTERINGKIRUNA STADSHUS

8

9

innehåll

KiRUnA STADShUS SOM OFFenTliG MÖTeSPlATS OCh KOMMUnAl ARBeTSMilJÖ ............................................................... 8

FOTOGRAFieR

hAllen.................................................................................................... 35

VåninG 1............................................................................................... 55

KÄllARVåninG....................................................................................... 87

KlOCKTORneT.........................................................................................101

VY FRån TAKeT .......................................................................................111

10

eva Gradin

Stadshuset som kommunalpolitisk manifestation

en byggnad, som inrymmer en stads eller kommuns förvaltningslokaler, kallas för stadshus, kommunalhus eller rådhus. Förr var rådhuset tillsammans med kyrkan de cen-trala och dominerande byggnaderna i staden och ett markant uttryck för makt och över-het. Båda var försedda med torn, som underströk deras funktioner. Rådhuset var symbol för borgerskapets självstyre och kyrkan för den religiösa makten. Ofta kombinerades rådhuset med värdshus, gästgiveri och skjutshåll. Vid sekelskiftet 1800-1900 inrymdes, förutom stadens verk och förvaltningar, inte sällan stadshotell, restaurang, telegraf, post, bank och spritförsäljning i stadshusbyggnaden. Fram till domstolsreformen 1971 fanns också rådhusrättens och senare domsagans lokaler i byggnaden.1900-talets samhällsomvandling har bl a skapat en omfattande offentlig sektor,

KiRUnA STADShUS SOM OFFenTliG MÖTeSPlATS OCh KOMMUnAl ARBeTSMilJÖ

11

vilket inneburit att kommunernas roll som både myndighet och serviceinrättning blivit mer uttalad. På 1950-talet förändrades kommunindelningen och storkommuner etablerades. Den kom-munala ekonomiska bärkraften ökade och den offentliga sektorn expanderade liksom be-folkningstillväxten i tätorterna. Kommunreformen innebar också att lokalbehoven ökade och att många nya förvaltningsbyggnader byggdes, vilka skulle inrymma både administrativa och representativa funktioner.

12

KiRUnA STADShUS - FÖRSlAG OCh TÄVlinG

Tillkomsten av Kiruna stadshus, invigt 1963, har en lång historia som sträcker sig över ett halvt sekel. Under denna tid diskuterades olika förslag på förvaltningsbyggnad för municipalsamhället och senare för staden och kommunen Kiruna. i början av 1910-talet låg förvaltningsexpeditionen hemma hos kommunalnämndens ordförande.

när denne skulle flytta till luleå blev behovet av en förvaltningsbyggnad akut. Gustaf Wikman, bolagsbebyggelsens arkitekt, ritade 1913 och 1914 de två första förslagen på förvaltningsbyggnad. Bertil höök, som var konsultativ stadsarkitekt i Kiruna under åren 1936-1964, lämnade flera ritningsförslag både före andra världskriget och i början på 1950-talet. inget av förslagen förverkligades. 1950-talets ändrade lokalbehov för kommunernas förvaltning, gällde i hög grad också för Kiruna.

i april 1956 beslutade Stadsfullmäktige att utlysa en arkitekttävling om stadshus i Kiruna. Tanken var att samordna kommunens lokalbehov med polisväsendet, sjukkassan, häradsskrivarkontoret, domsagan och andra intressenter. Den tidigare utredningskommittén förstärktes och ombildades till Kommittén för uppförande av kommunal förvaltningsbyggnad. i juni 1957 reste kommittén runt och studerade nybyggda stadshus i halmstad, Borås, Västerås och Gustavsberg. Samtidigt besöktes hörnsjöfors herrgård, Västerfarnebo, tänkt som

13

semesterlägenheter för stadens anställdas familjebildningar, och barnkolonien Skogshyddan på Värmdö. i oktober samma år fick luleå stadshus besök. en konsekvens av resorna var att det tänkta volymbehovet mer än tredubblades. Arkitekt SAR Jan Thurfjell, luleå, formulerade programskrivningen för tävlingen. Där sas bl a att stadens förvaltning, som vuxit kraftigt efter stadsbildningen 1948, hade sitt säte i provisoriska lokaler av skilda slag, varav huvuddelen låg samlad på tävlingsområdet i en gammal arbetarbostad, som tillbyggts undan för undan. Vid placeringen av nybyggnaden skulle bl a hänsyn tas till befintlig vegetation på området.

Tävlingsområdet avsåg en tomt i öster gränsande till hjalmar lundbohmsvägen, i väster brant sluttande ned mot Järnvägsgatan och luossajärvi med det mäktiga gruvberget Kiirunavaara som dominant i förgrunden på andra sidan sjön och längre bort inblickar i ett fjällandskap av väldig rymd. Tomtens begränsning i norr utgjordes av norra Stationsgatan och i söder av Gruvvägen.

Plats för konstnärlig utsmyckning i form av skulpturer eller annat bildkonstverk skulle redovisas. Byggnaden skulle medge förändringar i organisation och erbjuda tillbyggnadsmöjligheter. Den 9 november 1957 skickades programhandlingarna till fem inbjudna arkitekter, Alvar Aalto, helsingfors, hakon Ahlberg, Stockholm, Gottfrid Bergenudd, Piteå, Bertil höök, luleå, och Artur von Schmalensee, Stockholm. Den 15 april 1958 hade sju förslag inlämnats. höök stod för tre.

14

Förslagen bedömdes av en prisnämnd. Tidningarnas telegrambyrå meddelade den 3 juni 1958 att första priset delats mellan Alvar Aalto och Artur von Schmalensee.

Prisnämnden ansåg att båda förslagen hade ur arkitektonisk synpunkt framstående kvalitéer och att de inte kunde skiljas i rang och därför borde dela första platsen och prisbeloppet. Aaltos förslag, Aurora Borealis, norrsken på latin, var en fängslande, tjusigt veckad skimrande skulptur, som tog upp Kiirunavaaras trappstegsformade pallar i sin gestaltning.

Schmalensees förslag, igloo, var en mer ändamålsenlig sluten fyrkantig skapelse. nämnden föreslog att igloo på grund av sina praktiska och konstnärliga förtjänster och stora trevnadsvärden skall komma till utförande. Den 9 juni 1958 beslöt Stadsfullmäktige att uppföra igloo och anslog 8 miljoner kronor till projektet. Samtidigt ombildades den tidigare kommittén till en Stadshusbyggnadskommitté.

Byggnadsprocessen

Torsdagen den 25 maj 1959 togs det första spadtaget. Taklagsfest hölls den 17 februari 1961 på hotell Standard och i mars samma år sattes värmen på i byggnaden. i februari 1962 kunde tjänsterummen tas i bruk och hela stadsförvaltningen var nu samlad under ett och samma

15

tak. nu hölls också alla möten i Stadshusbyggnadskommittén i Drätselkammarens ordförandes konferensrum i stadshuset. i februari och mars gjordes slutbesiktning av byggnadsarbetena. Den officiella invigningen dröjde, eftersom klocktornet inte fanns på plats. Först den 8 april 1963 dukades det för över 400 personer i Stora hallen och stadsrådet Rune Johansson kunde förrätta invigningen. 1964 tilldelades byggnaden Svenska Arkitektföreningens Kasper Salin-pris, som ett erkännande av att det både arkitektoniskt och hantverksmässigt var ett verk av mycket hög kvalitet.

Stadshuset som tidsbild

Det sägs att en förvaltningsbyggnads arkitektur och gestaltning avspeglar den bild politikerna vill förmedla av rollen som myndighetsutövare och/eller serviceinrättning. ett kommunalhus är alltså symbol för tidsanda, värderingar och funktioner. Ofta har det funktionella, det rationella och effektiva profilerats. ibland har den samhälleliga servicen och omvårdnaden om kommunmedborgarna betonats. Men, ett stadshus inrymmer inte bara administrativa och representativa funktioner, utan är också en arbetsplats.

Många gånger har byggnadens representativa roll kommit i konflikt med kravet på bra arbetsmiljö. Personalutrymmena har blivit små och arbetsrummen enkla. Byggnadens plan kan också avspegla organisationsstrukturen genom tjänsterummens varierande storlek, placering

16

och inredning.Om byggnadstiden avspeglar epokens syn på kommunal självförvaltning, kan man då säga att Kiruna stadshus representerar 1950-talets syn på en expanderande offentlig förvaltning?Vilket budskap ville byggherren förmedla?

hur fungerade arbetet mellan beställare och arkitekt? innehåller byggnaden ett medvetet eller ett omedvetet budskap i t ex arkitekturen eller lokalernas utformning? hur avspeglas detta i byggnadens exteriör och i allmänna utrymmen? har tidens krav på ändamålsenliga arbetsrum för tjänstemän i en hierarkisk organisation, på publika och representativa utrymmen, som ger uttryck för kommunalt välstånd förverkligats?

Det är några frågor som ställts vid studierna av tillblivelseprocessen av förvaltningsbyggnad i Kiruna. Undersökningen har skett genom arkivstudier, intervjuer med kommunanställda och självsyn. Ursprungsförslag, byggnadsritningar, eventuella senare förändringar och den dagliga praktiska användningen av huset kan ge förklaringar till dessa frågor. Att botanisera i arkivhandlingarna kring besluts- och byggnadsprocessen av Kiruna stadshus, har varit som att förflyttas tillbaka till en medeltida europeisk byggnadshytta. här manifesteras också mycket av epokens formgivning och konstnärskap.

Protokollen från Stadshusbyggnadskommittén finns för det mesta i avskrift. Uppenbarligen

17

har de distribuerats till ledamöterna inför kommande sammanträde, då de justerats. De flesta bevarade handlingar har varit Ragnar Malmströms exemplar. han var drätselkammarens ordförande och Stadshuskommitténs vice ordförande samt ordförande i dess arbetsutskott.

Byggnadens gestaltning och värdeladdning

Kiruna stadshus är uppförd i fyra våningar i suterrängplan på en utgrävd källarvåning. Kontorslokalerna grupperar sig kring en tre våningar hög innergård med gallerier. Byggnadskroppen har en helt kvadratisk planform och mäter 48x48 meter i yttre mått. Den totala ytan är drygt 10 600 kvm och den totala byggnadsvolymen 45 000 kbm. Fasaden är klädd med brunrött handslaget tegel av holländskt fabrikat, vilket även nyttjats interiört. Centralhallen har överljus från tre sidor.

Byggnadens monumentalitet åstadkoms genom att ett klocktorn placerats på den återhållsamt slutna byggnadskroppen. De betydelsebärande kommunala verksamheterna kan avläsas både i exteriör och i interiör.

i fasaden bryts t ex de monotont placerade kvadratiska fönsterraderna av fullmäktigesalens stora glasvägg och de avvikande fönsteromfattningarna, som markerar chefstjänsterummens placering, liksom huvudentrén med sitt markerade skärmtak. Både torn och huvudentré är

18

asymmetriskt placerade, vilket ger ytterligare spänning åt byggnaden. interiört är det den jättelika tre våningar höga innergården, som ger en speciell laddning. hallen, med den uppglasade nischen, modellrummet, mot Kiirunavaara och fjällen, glasväggen mot fullmäktigesalen och trappan i fonden, utformad som estrad och med inbyggd talarstol, understryker också byggnadens prestigeladdade funktioner. Klocktornet framhäver även det byggnadens ändamål.

Beställare och arkitekt

hela byggnadsprocessen skedde i nära samarbete mellan arkitekt och uppdragsgivare, den senare personifierad av Ragnar Malmström.

Artur von Schmalensee deltog i Stadshusbyggnadskommitténs möte den 14 augusti 1958 och tycks sedan alltid ha varit närvarande. Diskussioner fördes ständigt med byggnadskommitténs arbetsutskott, som förutom Ragnar Malmström, bestod av Tore nygren, sekreterare, och åke Forsberg, huvudkontrollant. i den helt utschaktade källarvåningen placerades kallgarage för 35 bilar varav 15 med motorvärmare samt pann- och skyddsrum.

Suterrängvåningen inrymde arkiv och förråd förutom kontorsutrymmen. På entrévåningen fanns själva stadshushallen samt kontorsutrymmen, lunchrestaurang för personalen, kök och representationsmatsal. en trappa upp fanns drätselkammarens och stadsfullmäktiges

19

sessionssalar som båda gränsade till ett mellanliggande bibliotek tillika rökrum. Två trappor upp placerades bl a byggnadskontor, skolkansli och pressrum. Byggnadskroppen förlängdes med 1,5 meter åt alla fyra sidor. en vaktmästarbostad på tre rum och kök tillkom i suterrängplanet. huvudentreprenaden kom att gälla själva huset utom tornbyggnaden. Från entreprenaden undantogs också entréparti och balkonger.

Arkitektens roll

Artur von Schmalensee ritade inte bara stadshuset utan ansvarade också för det mesta av inredningen. i kommittébesluten står det ofta: Beställning enligt upprättad ritning av ark A von Schmalensee. han hade skissförslag på allt från klocktorn, bestick och dörrbeslag till klädkrokar. ingenting verkar ha lämnats åt slumpen. ett symptomatiskt exempel på hans engagemang och auktoritet är när beslutet fattas om arbetsbelysningen ska förses med glödlampor eller lysrör. en undersökning görs bland tjänstemännen. Det redovisas också att stadshuset i luleå har glödlampor och att Bodens stadshus har lysrör. när Schmalensee ombeds avge sin inställning blir svaret: Min synpunkt är att lysrör är plågsamt för ögonen. Beslutet blir glödlampor.

Medarbetare

Många personer engagerades för den estetiska och konstnärliga gestaltningen av Stadshuset,

20

oftast på förslag från arkitekten. inte bara etablerade konstnärer och formgivare knöts till projektet utan den lokala anknytningen var också påtaglig. in i minsta detalj utformades allt med största omsorg och med tanke på form, material och funktion och redovisades för byggnadskommittén. Detta gällde inte bara utförandet, motivval utan också praktiska lösningar.

inredning och inventarier

Den norrbottenfödde arkitekten SiR Folke Sundberg, Göteborg, engagerades som ansvarig för inredningen. han hade tidigare gjort liknande arbeten i norrbotten, bl a hotell Valhall i Kalix och elevhemmet i Jokkmokk. i bygghandlingarna framkommer att inredningen av sessionssalarna och biblioteket undantogs från huvudentreprenaden. Sundbergs arbetsinsats kom dock att gälla mycket mer. Samtliga möbler tillkom genom nära samarbete mellan de båda arkitekterna och beställaren.

Stadshuset och konsten

Den skulpturala och konstnärliga utsmyckningen, som stipulerades i förutsättningarna för tävlingen, hade Schmalensee uppenbarligen tidigt konkreta intentioner kring, liksom vem eller vilka som skulle svara för utformningen. hans nära vänner, professorerna Sven X:et erixson och Bror Marklund engagerades. X:et för ett konstverk i hallen, Marklund för klocktornets formgivning.

21

Professor Olle nyman kontaktades för en eventuell mosaikinläggning i modellrummet. Uppdrag och beställningar lämnades också till många lokalt verksamma konsthantverkare och slöjdare, i regel efter von Schmalensees förslag och skisser.

exteriört fick dessa intentioner främst sitt monumentala uttryck genom det märkliga stadshustornet, vars skulpturer utfördes av Bror Marklund, en konstnär med Boden som uppväxtmiljö. Schmalensees ursprungsförslag var att tornet skulle utformas som ett stålskelett där nysnö, yrsnö och rimfrost skulle skapa varierande effekter mot den mörka järnkonstruktionen och som markant kontrasterar mot den massiva och slutna byggnadskroppen. huvudentrédörrarnas draghandtag skulle utformas som bottnarna på den samiska trumman. Den kände slöjdaren esaias Poggats, Kaitum, utförde dessa i trä och horn liksom inläggningarna i de inre entrédörrarna.

X:et, med anknytning till både södra lappland och Kirunas fjällvärld, fick i uppdrag att förverkliga Schmalensees förslag på en vävnad i stadshushallen. Träräckena till åhörarläktarna i fullmäktigesalen utformades av konstnären Sverre erixson, Stockholm, son till Sven X:et. Salens gardiner komponerades av textilkonstnärinnan Barbro nilsson vid Märta Måås-Fjetterströms verkstad i Båstad. Barbro nilsson ansvarade också för färgsättningen av husets övriga textilier. Orrefors Glasbruk tillverkade belysningen i representationsmatsalen, drätselkammarens sessionsal och biblioteket efter förslag från Folke Sundberg. Porslinet till stadshushallen och matsalen beställdes från AB Gustavsbergs Fabriker och formgavs av Stig lindberg.

22

lokal och regional förankring

Kiruna Praktiska Ungdomsskola var också delaktig i förvaltningsbyggnadens inredning och utsmyckning. Textilierna i gallerierna kom till genom ett samarbetet mellan konstnärinnan Solveig Backlund, Kiruna, och vävlärarinnan inga Wisén vid KPU samt vävdes av skolans elever. Belysningen på hallens väggar och över blomlådorna tillverkades av eleverna vid metall- och snickeriavdelningarna. Det sk Kirunaskåpet, som står i fullmäktigesalen, ritades av Allan Wallberg, lidingö, och tillverkat vid KPU under ledning av yrkesläraren Gunnar Sjölund. Talarstolens tennbroderade kläde utfördes av Kristina negga-Wallström, som då var bosatt i Kiruna.

Tre författare med länsanknytning, Fritz Sjöström, Björn-erik höijer och eyvind Johnson, var aktuella när namn och texter till inskriptionerna på tornets klockor skulle skapas. Uppdraget gick till den malmbergsfödde höijer. Klockorna fick namn som Bergtagen, Jägaren, Fiskaren, Rallarens ros, Storsalvan, Badstun, Kebnekajsa, Renkalven, Jojken. namn som alluderade till bygden och gruvdriften. när tonsättartävlingen för klockspelet utlystes fanns tankar kring Kirunas geografiska läge. i tävlingsanvisningarna sägs bl a att det automatiska klockspelet ska fungera i samband med timslag 2-3 gånger dagligen och vid speciella tillfällen som 6/1 då solen åter visar sig över horisonten efter ungefär en månads bortovaro, 31/5 då midnattssolen första gången är synlig

23

för året, 14/7 då den (midnattssolen) sista gången visar sig för året och 27/4 då Kungl. Maj:t år 1900 fastställde byggnadsplan och gruvsamhället fick namnet Kiruna. Musikdirektören Werner Wolf Glaser, Västerås, vann tonsättartävlingen med en komposition under mottot Dies Sonans. Glaser fick dock omarbeta förslaget från 14 till 23 klockspelsmelodier, eftersom antalet klockor utökats.Även klocktornets skulpturer innehåller stark lokal symbolik. Gruvarbetare blickar mot Kiirunavaara, samer mot Torneträsk och en örn mot Kebnekaise. ett varghuvud och en utmärglad rentorso gestaltas också.

Uppdragsgivarens engagemang

Byggnadskommitténs delaktighet kring inredningsdetaljer och utsmyckning är uppenbar. Detta framgår bland annat när Sven erixson presenterade sitt förslag till textil utsmyckning i hallen. Av protokollet framkommer det att både form och format utarbetats i samråd med Schmalensee som önskat ”en hög och smal sak”. Det sägs vidare att …kompositionen knyter an till norrland. han hade försökt få fram en syntes av bergen, de stora sjöarna, de mindre sjöarna och försökt få fram en vision. han hade vidare försökt få fram den feststämning i färger, som förekommer häruppe i lappland, speciellt på hösten och delvis på våren, och där mönster och natur tillsammans verka för att få fram helheten … Synpunkter fanns dock på X:ets komposition. Det sägs vidare: …på framställd fråga, att det är uteslutet för honom att

24

plocka in någon figur i förslaget, möjligtvis kunde det tänkas, att vissa lapska tecken kunde utbytas mot motsvarande från industrin. Konstnärens engagemang kring ryan framkommer också när han i februari 1963 var i Kiruna, för att besiktiga upphängningen. han var inte helt belåten, utan vill att den ska hängas på träram, höjas 35-40 centimeter och förses med en 35 cm grå bård runt ryan samt strålkastarbelysas under den mörka årstiden.

X:et kallade ryan för Soltrumman, men senare har den fått titeln: Soltrumman från Rautas. Ryan, som tidigare var hallens centrala konstverk, upplevs något sekundär sedan Axel Sjöbergs stora verk, Kiirunavaara, från 1906, fått en dominerande placering på väggen mot fullmäktigesalen.

Denna oljemålning satt tidigare i den gamla, nu rivna, Bolagsskolan.Kommitténs åsikter kom också fram när köksutrustning skulle beställas. innan 50 dussin glas av erforderligt sortiment skulle inköpas från Orrefors Glasbruk till stadshushallen och representationsmatsalen, sades uttryckligen att de icke fick beställas i kristall. när 50 dussin blanka rostfria bestick inköptes från AB Siro, var det efter diskussion om de skulle vara i rostfritt eller nysilver.

25

lokal behovsanpassning

Stadshushallen har kommit att kallas för Kirunas vardagsrum, ett epitet som inte har myntats av von Schmalensee. Uttrycket kanske har sin upprinnelse i den stora öppna spis, som finns inbyggd i hallens södra vägg. Arkitekten beskriver sina intentioner med ljusgården så här:

hallen är ett försök att forma ett rum på denna breddgrad, där besökaren som passerat polcirkeln finner en viss värme och känner sig välkommen. Där stadsborna inte känner sig tyngda av myndigheternas makt utan under vänliga former kan underhandla om skilda problem. Behovet av en större samlings- och festlokal i Kiruna framkommer också tydligt när restaurangkökets inredning och kapacitet diskuterades.

Vid kommittémötet 1959-06-15 gjorde Ragnar Malmström följande uttalade: enär staden har ett fåtal ställen för dylika arrangemang vore det välbetänkt att köket anordnades så att dylika större middagar kunde ordnas, detta sett på framtiden, enär förutom hotell Standard, Odd Fellow tar ca 150 personer och Jägarskolan är den enda som kan klara middagar för över 200 personer. Beslutet blev att köket i vardagslag ska planeras för kaffe och lunchmat för ett 10-tal gäster, men att det dessutom skulle klara mat för mer än 200 personer.

Antalet kuvertplatser vid framtida banketter mångdubblades, vilket framkom när köksutrustningen diskuterades. Schmalensee fick i uppdrag att kontakta konstnären Stig

26

lindberg för förslag på 70 dussin tallrikar, assietter, kaffekoppar och fat, 3-4 olika glas, bestick, uppläggningsfat o. dyl. Från nK, AB nordiska Kompaniet, inköptes 600 stapelbara björkstolar, modell Folke, efter Folke Sundberg. Beslutet innebar att Schmalensee skulle bestämma och godkänna färgen på stolarna. Att antalet personer, som skulle tänkas delta i begivenheterna i hallen ökades, förstår man också av de garderobsskåp som på von Schmalensees förslag beställdes från AB Klaessons Möbelfabrik i Fjugesta.

Det var samma firma som levererade det mesta av kontorsinredningen. Skåpen, som var 10 cm djupa, hade utfällbar klädställning. De byggdes in i södra väggen mellan tjänsterummen både i bottenvåningen och en trappa upp, för att nyttjas vid större sammankomster. numera är de omgjorda till broschyrställ.

Rumsgestaltning

De prestigeladdade lokalerna utformades ofta i samklang med den arkitektoniska gestaltningen. hallens tegel och råa betong bryts både av träet i takets stjärnformade kassetter, galleriernas genombrutna träräcken och den färggnistrande ryan. Vid inredningen av fullmäktigesalen, som tidigare också fungerade som tingssal, var utgångspunkten Sixten lundbohms tavla, Panorama över Kiirunavaara. Brorsonen till Kirunas förste disponent fick utföra lKAB:s gåva till Stadshuset. Målningen är placerad bakom presidiepodiet mot

27

hallen och flankeras av glasförsedda väggpartier. Rummet har ett fristående möblemang med skinnklädda stolar, som är utformade av Sundberg i samråd med Schmalensee. inredningsarkitektens förslag att stolarna skulle förses med Kirunas stadsvapen ströks vid beställningen.

Under 1990-talet har det väckts förslag på att byta ut möblemanget, eftersom det inte är anpassat till dagens sammanträdesteknik. Armatur och röstknappar saknas vid politikernas platser. inredningen i biblioteket är också underordnat ett konstverk. här harmonierar både form och färgsättning med helmer Osslunds oljemålning,

höstliga färger i fjällen. Rummets funktion var från början bibliotek och rökrum. idag används det för informella samtal vid sammankomster i någon av de närliggande möteslokalerna. här exponeras också många av de gåvor som kommunen fått. För kommunstyrelsens sessionssal beslutades att stolarna skulle ha textil klädsel.

här täcks några av väggarna numera av porträtt över kommunala företrädare. Projektorer till ett bildspel är installerade i väggen mot Kiirunavaara. Matsalen för 10-12 personer kallas för Päronsalen efter inredningens träslag. lokalen, som vetter mot hjalmar lundbohmsvägen, ligger i anslutning till köksregionerna. i alla handlingar betecknas den som representationsmatsal, men har mer och mer kommit att nyttjas som sammanträdeslokal och försetts med AV-utrustning.

28

Kiruna stadshus som arbetsplats

Kontorsutrymmena, bakom anonyma dörrader, utgör en sluten kuliss till hallen med sina öppna gallerier. Trots att de flesta arbetsrum mynnar ut direkt i offentligheten, upplevs de som sekundära i förhållande till den jättelika innergården. Organisation och hierarki kan avläsas i rummens placering och storlek. De flesta rum är 14 kvm, ca 5 meter djupa och omfattar två fönstermoduler.

Chefstjänsterummen är lokaliserade i byggnadens fyra hörn utan direktkontakt med hallen. i anslutning till hörnrummen finns ett antal mindre kontorsrum och ett förrum. inredningens träslag är också olika, björk för cheferna och oregon pine för övrig personal, ett mjukt träslag, som förstört månget byxknä och nylonstrumpa. Många praktiska funktioner är inbyggda i inredningen. en del skrivbord har till exempel en i sargen dold draglåda för ritningar.

epokens populära laminatskivor täckte många skåp och hurtsar. ett exempel på 50-talets personalpolitik är uniformerna som vaktmästarna skulle bära och de stadsemblem som inköptes till den kvinnliga personalen - på arkitektens förslag. Personalens biutrymmen är i minsta laget, vilket redan uppmärksammades under byggprocessen. Kapprum, toaletter och två personhissar, både för personal och allmänhet, liksom närarkiv, är placerade i en separat byggnadskropp i hallväggens södra sida.

29

Spiraltrappan strax innanför entrén, vars pelare är klocktornets fundament, leder snabbt besökarna genom alla våningsplan.

Gallerierna, med sina genombrutna gallerräcken, utgör vertikala kommunikationsled till arbetsrummen på de två översta våningarna. Det är alltid liv och rörelse i byggnaden under arbetsdagen, trots att kontorslokalerna har en underordnad placering. Avstånden är ofta långa när en handling ska kopieras, samråd med kollegor ska hållas eller bara när ett vattenglas ska hämtas.

hallen utgör navet för all verksamhet i huset. Både anställda och övriga kommunmedborgare korsar hallen på väg till och från arbetsplatsen eller någon förrättning. Över hallgolvet passerar alla som ska till sammankomster i sessionssalarna. Personalen hastar dagligen över centralhallen, på väg till och från rasterna i kafeterian, som ligger under själva fullmäktigesalen. Klocktornet

Klocktornet, med sitt unika klockspel, utformades till en monumental skulptur. Dess konstnärliga utsmyckning i järn och brons svarade Bror Marklund för. Tornets förverkligande blev en bekymmersam process både tids- och kostnadsmässigt. Det beräknades vara klart 1961,

30

men först under våren 1963 verkar det ha färdigställts. Schmalensee var den som förespråkat Marklund för jobbet och svarade för beställningen av gjutjärn. Arkitekten som så påtagligt var närvarande i hela byggnadsprocessen, verkar sedan inte ha varit särskilt engagerad i tornets färdigställande, utan detta sköttes av Ragnar Malmström. Arbetet, som pågick under tre år, kan följas i den bevarade skriftväxlingen mellan Malmström och Marklund. Många av konstnärens brev, avsända från limhamns hotell, innehåller begäran om förskott.

Vid ett tillfälle lämnades ett konstverk, Sittande ung man, som pant, vilken förvarades i stadens värdehandlingsarkiv.Diskussioner fördes bland annat om tornets lämpligaste höjd i relation till byggnadskroppen. en modell i skala 1:5 av tornets tre översta sektioner, som är utställd i Stadshuset, vittnar om detta. hållfasthetsprover utfördes liksom avsyning och kontroll av kronklockornas stämning. Byggnadstekniskt var det inte bara höjden och bärigheten som förorsakar problem. Uppenbarligen klarade inte heller alla leverantörer sin uppgift, vilket en räkning på annulleringskostnad från näfveqvarns Bruk för påbörjade arbeten vittnar om. Beställningen gällde gjutjärnet till klocktornet.

31

ett stadshus i byggnadsminnesklass

Kiruna stadshus är ett markant inslag i stadens siluett, där det ligger vid hjalmar lundbohmsvägen mellan själva samhället och lKAB:s gruvområde, mellan stadens kommers och det dominerande näringsfånget.Stadshuset bygger både på tradition och nyskapelse. Tornet för tankarna till gamla rådhus, den överbyggda ljusgården omgärdad av tjänsterum till Blå hallen i Stockholms stadshus. Många detaljer och formelement har mycket lokal förankring. Klockspelet, som ljuder dagligen klockan 12, 15 och 18 och vid speciella ortsanknutna tidpunkter, är ett ovanligt inslag i förvaltningsbyggnader. Förutom i Kiruna finns klockspel bara i Stockholm och Västerås. Behovet av en förvaltningsbyggnad i Kiruna var inte bara viktig ur administrativ synvinkel utan i högsta grad som symbolhandling för den lokalmässigt utspridda kommunala verksamheten. Byggnadens utformning och gestaltning skedde i mycket nära samspel mellan arkitekt och uppdragsgivare. Arkitektens engagemang framgår också från gruvstrejken 9/12 1969- 4/2 1970, då stadshuset blev vida känt. Vid ett av de televiserade fackmötena från hallen, ringde von Schmalensee och påpekade att galleriernas räcken inte var dimensionerade för så många människor. De är numera bättre förankrade. De prestigeladdade funktionerna är speciellt arkitektoniskt markerade. De accentueras ytterligare genom monumentaltrappan,

32

som är utformad som en estrad med inbyggd talarstol. Öppenheten kring den demokratiska beslutsordningen uttrycks genom fullmäktigesalens glasade väggar. Den pampiga hallen är navet i hela förvaltningsbyggnadens verksamhet, en mötesplats, en vinterträdgård för alla kommunmedborgare.

Den tre våningar höga ljusgården fyllde också ett praktiskt behov, då Kiruna saknade lämpliga samlingslokaler. Dess mångsidiga användning finns förespeglad redan i byggprocessen. På Konstgillets förslag inköptes 40 utställningsskärmar. Karaktäristiskt är att all inredning utformades med stor omsorg och med tanke på form, material och praktiska lösningar. Konst och kultur, som alltsedan hjalmar lundbohms dagar haft betydelse för Kiruna, har fått en framträdande roll. Stadshuset är inte bara ett konstverk i sig, utan fungerar också som en konsthall. Den konstsamling som numera täcker många av galleriernas väggar har tillkommit genom de verk som sedan 1959 inköps från de två årligen utsedda Kirunastipendiaterna.

Fortfarande upplevs stadshuset som en helgjuten arkitektonisk skapelse, eftersom få genomgripande förändringar har skett i byggnaden. Dessa har ofta föranletts av organisatoriska förändringar och arbetsmiljöhänsyn. Kommunledningskansliets lokaler ändrades, när två rådstjänster inrättades. några dörrar har satts in på samma våningsplan. lägenheten kontoriserades 1980, då den legendariske vaktmästaren Gustaf Sundström gick i pension. Tingsrätten har lämnat huset, vilket inneburit att tidigare utlokaliserade verksamheter

33

har kunnat flytta in. Miljötänkandet har inneburit att ventilationen förbättrats och att ett rökrum inrättats intill klockspelets manöverrum. Tekniska landvinningar har också medfört ombyggnader och omlokalisering av postgång, kopieringsverksamhet, telefonväxel mm.

Klockspelet sköts numera av ett digitalt klaviatur. en flexutrusning sitter sedan 1994 vid huvudentrén. Personalfikat intas i entrévåningen, vilket ger kommunmedborgarna möjlighet till informella kontakter både med tjänstemän och politiker. hit kommer också många kirunabor, för att titta på utställningar och begivenheter i hallen och på gallerierna. Både från gallerierna och spiraltrappan dras blickarna automatiskt mot aktiviteter som pågår i hallen, byggnadens offentliga rum.

Kiruna stadshus är både en offentlig mötesplats och en kommunal arbetsmiljö. Byggnaden representerar i hög grad 1950-talets syn på kommunal självförvaltning med magnifika publika och representativa utrymmen och en lågmält framtonad arbetsmiljö. Stadshuset är ett av märkesbyggnaderna i Kiruna, där det finns en tradition av att allting ska göras gediget och rejält. De konstnärliga och arkitektoniska kvaliteterna placerar in Kiruna stadshus som ett av de förnämsta stadshusen i landet och därmed i byggnadsminnesklass.

34

35

36

37

h A l l e n

38

39

40

41

42

43

44

45

46

47

48

49

50

51

52

53

54

55

Vå n i n G 1

56

57

58

59

60

61

62

63

64

65

66

67

68

69

70

71

72

73

74

75

76

77

78

79

80

81

82

83

84

85

86

87

K Ä l l A R Vå n i n G

88

89

90

91

92

93

94

95

96

97

98

99

100

101

K l O C K T O R n e T

102

103

104

105

106

107

108

109

110

111

V Y F R å n T A K e T

112

113

114

115

116

117

118

119

120

121

KIRUNA STADSHUSResearch & text: Eva Gradin

Foto, grafisk form & layout: Daryoush TahmasebiTypsnitt: Futura

Ansvarig utgivare: Karina JarrettProducerad av Norrbottens museum

ISBN: 978-91-980318-1-2 ©2012 Norrbottens museum

122

123

124