agnes mohlin, om översvämningar, 2015

8/19/2019 Agnes Mohlin, Om översvämningar, 2015

http://slidepdf.com/reader/full/agnes-mohlin-om-oversvamningar-2015 1/6

Agnes Mohlin

OM ÖVERSVÄMNINGAR

Vi är alla påsar av hud fyllda med vatten, vi består alla avvätskor och slem, och huden som hindrar det från att rinnaut är ganska tunn. Kroppen består till 70% av hav, den är enläckande saltvattenbehållare i vilken minnen och drömmaroch blodkroppar ständigt yter runt, sipprar ut och fylls på.

Huden är en gräns mellan det ytande undre och omvärlden.

Städerna och samhällena vi bor i skapar förutsättningar för livtillsammans genom att pumpa och rena miljarder liter vattenrunt, runt mellan alla dessa kroppar, platser och minnen. Innanden moderna vattenförsörjningen och avloppshanteringen kom

på plats var staden (i det som kallas väst) en mycket annorlunda

plats, fylld av lukter. Det slutna avloppsnätet är ett av 1800-taletsmer avgörande genombrott, särskilt i förhållande till upplevelsenav staden och dess invånares kroppslighet. Våra samtida städeri västvärlden har som gemensam nämnare ett kompliceratrotsystem av rör och tunnlar designat enbart för att dölja ochhantera våra vätskefyllda kroppars konstanta läckage. Alla yter

vi ihop där nere, både vi och staden består av vätska men både vioch staden kämpar konstant med att hålla ytan ren och torr, medatt inte framstå som ytande utan stabil. Jaget förhandlas på ytan

men fortsätter djupt in i det slafsiga under huden och fortsätter,liksom detta slafs, långt ut i verkligheten utanför huden.

Kroppen är som en process, öppen i båda ändar. En plats snarareän ett objekt, genom vilken liv och materia ständigt strömmar.Ser man kroppen som stängd så blir läckaget äckligt, det passarinte in, bör inte synas. Om kroppen är kroppen och helt separeradfrån jaget och från det utanför (värld/natur/samhälle/valfritt),så blir det som rinner ut ur kroppen, i det ögonblick det lämnaross, en del av detta utanför - det som inte är jag, det som inte ärliv. Slemmet blir en bild av icke-liv, det är äckligt, det är döttoch när allt har runnit ut så nns ingenting kvar och man själv

är död. Döden är väl det som gör att vi helst vill se kroppen och jaget som slutna och separerade. Tanken på att man är en del avvärlden, av naturen, av allt, hela tiden, leder liksom i nästa steg,eller några steg fram, till att man själv som det man är just nu,

kommer försvinna. Människokroppen är äcklig och den dör.Människokroppen dör och allt som är kvar då sväller och ruttnaroch allt som är där inne förvandlas till något annat och hudenlöses upp, gränsen försvinner för alltid.

Läckaget har möjligtvis en subversiv kraft eftersom det harmöjlighet att avslöja det kladd som är vårt inre, det kladd somi själva verket är vi. Kampen i våra liv består i att dölja att detnns något under huden. Att upprätthålla bilden av att huden är

torr och att den är vår kropp. Denna kamp är ständig, och den



och vår oundvikliga död så gör vår kultur läckagen smutsiga ochi förlängningen blir då också världen smutsig. Genom läckagensitter vi ihop med världen och vår kultur försöker därför hävda attden inte är en del av världen.

Kulturen hittar på begreppet natur och sätter det imotsatsförhållande till begreppet kultur och plötsligt nns något

som inte ska dö. En odödlig själ eller upphöjd civilisation. Alltingsom avslöjar världens gränslöshet och den groteska ytande

kroppen blir ohanterbart, görs till äckel. Kvinnan får genom att bindas mer i sin kropp än de som kallas män, genom att redanvara underordnad, fortsätta vara del av världen. De som kallaskvinnor måste därför gömma och förneka den så kallade naturenännu mer. De måste gömma all kroppslighet på alla sätt om deska få delta i kulturen och civilisationen på samma villkor. Ochhela tiden går männen där och har också kroppar!

Vi som kallas kvinnor sitter ihop med världen så vi kan inte vara

kultur och vi är bundna i kroppen. Som om inte alla var det? Vi äralla bundna i kroppen och kropparna läcker och det är underbart.Kropparna sitter ihop och läcker in i varann och den enda lyckanoch kärleken som nns, den nns när vi inte är ensamma, när vi

spiller över i varandra. Varje människa är en pöl och ingen pöl ären ö. Alla yter in i varandra.

Men ja, halva mänskligheten förnekas möjligheten att odla en bäbis inuti sin kropp. Det är liksom en fysisk grej, för bara cahälften av oss har en livmoder. Detta kan tänkas ha satt djupaspår historiskt. Man kan förstå att det hos den livmoderslösadelen av mänskligheten, som grupp, uppstått en avundsjuka. Man

kan föreställa sig att den delen av mänskligheten, som grupp,liksom känt sig utanför, att de på så sätt skapat sig en speciellsjälvbild för att kompensera den här förlusten. Det kan man tänkasig. Man skulle kunna kalla det livmodersavundsjuka. Man kanmisstänka att hela patriarkatet vilar på denna avundsjuka. Och attden vilar på falska grunder, för även om de utan livmoder aldrigkommer föda och inte få mens så har deras kroppar också eninsida som är blodig och biologiska klockor och hormoner ochförmågan att känna stor kärlek. Om man bortser från själva densmärtsamma födelseprocessen så har varje man samma möjlighettill närhet och livsviktighet som varje kvinna. Om han bara beratt få det, om han bara ställer sig utanför den förljugna kultur

baserad på avundsjuka som förnekar honom detta. Patriarkatetvilar på forntida pappors rädsla att forntida ungar älskadesin forntida mamma mer och de gjorde de säkert inte, menmisstanken skapade ett avstånd och under årtusendena kan mantänka sig att detta avstånd växt.

Kropparnas sammansättande och födelse och läckage görs isamtiden till någonting privat. Det är varje individs ansvar atthålla det på sin plats. Samhället och staden har upprättat en radinstitutioner för att förenkla upprätthållandet av renheten ochtorrheten. Vi har hemmet, vi har familjen och vi har Badrummet,



ett rum med ett lås. Ja, rummet är låst, så farligt är det som är

därinne, den smutsiga hemligheten att vi har en kropp som skaduschas och tömmas. Badrummet är utanför samhället, och enkonsekvens av samhället. I badrummet är allt det som är pinsamtutanför okej: gråta, sjunga i duschen, vara naken, vara så kallad

kvinna, bajsa, ha mens. Inget fastnar på badrummets vita kakeloch allt går att spola bort, ned i det svarta hålet som är avloppet.Samhället är ett ytande nät av vätskor, ord och kroppar, stadens

arkitektur styr ödet och dikterar rörelsemönster. Badrummet

upprätthåller systemet genom att skapa undantag för detohanterbara.

Badrummet är både fyllt av njutning och av ångest, och bådadessa poler är en logisk konsekvens av undantagstillståndetrummet utgör. Njutningen kommer av att vara tillåten att vara enkropp, det sköna, lena och värmande i vattenstrålen, nakenheten.Tryggheten i att vara bakom en låst dörr befriad från den andres

blick, befriad från identiteten. Olusten kommer kanske egentligen

av samma sak, fast då mött med motstånd, när blicken, normernaoch tabuna är såpass internaliserade att de blir omöjliga att ta sigur. När konfrontationen med kroppsligheten, det frånstötta ochabjekta, smutsen och nakenheten blir obehaglig, koniktfylld.

Obehaget kommer också av tryggheten bakom låset,tryggheten att bortom samhällets blick kunna skada sig själv,för förlängningen av att gråta på toaletten blir att skära sig påtoaletten, att kräkas upp kroppsångesten och idealen på toaletten,att överdosera på toaletten. I badrummet är man kropp utan attvara tillsammans. Ett rum där allt som inte är okej är möjligt blirett laglöst rum, en frizon på gott och ont.

Den offentliga toaletten är en annan plats. Det abjekta blir på denoffentliga toaletten mer påtagligt, det sköna mer frånvarande.Skillnaden i obehag varierar mycket mellan det privata

badrummet och det offentliga, där den förra förknippas intimtmed njutning och avslappnande och den senare med otrygghetoch äckel. Den offentliga toaletten omges för många av enrad försvarsstrategier, att inte snudda vid ringen, att trycka inspolknappen med ett papper, putta upp dörren med armbågen.Allt för att undgå att kontamineras av någon annans smuts. Detatt röra vid någon annans avfall är för många skräckfyllt. Enförklarar det med hygien, med bacillskräck, men otryggheten enkänner går bortom det som rationellt kan förklaras med riskenför smitta. Den offentliga toaletten korsar gränsen mellan detoffentliga och det privata, mellan min och den andres kropp,mellan min kropp och alla andras kropp.

Där kanske också kärnan med mensen sitter. Tabuna kring sexoch mens och livmoder handlar om vetskapen att man en gångsuttit ihop på det mest oerhörda, totala och osjälvständiga vis ochatt man vill göra det igen. Man längtar dit, man längtar till sexetoch man längtar till trygghet, närhet, kärlek och man längtarefter att få läcka. Man längtar till en plats utan skam. Man villinte vara det man tror man ska vara, man vill vara ett kladdigt,



gråtande och läckande djur och man vill kollapsa i någons armaroch bara rinna in i den personen och upplösa sin individualitethelt. Men det får man inte, man är vuxen och man är separeradoch man har en ren och torr yta. Man blir förstås förbannad

på allt som påminner en om den där längtan, särskilt om man

verkligen tror att den är fel. Så mensen får absolut inte lämna badrummet.

Alla människor läcker; allas kroppar läcker safter och juicer, blod och saltvatten yter ut genom ögon och hud. Känslor och

ord bildar oder mellan oss, vi ingår alla i vår egen sociala pöl

där vi yter in i och ut ur varandra. Vi denieras av de människor

vi har i oss, som vi älskar. Skräcken att dammen ska brista ärstor, att någon ska träda över gränsen för sig själv, rinna bortoch dö och på så vis förminska vår pöl av kärlek och levandekroppslig närvaro för alltid. Alla människor läcker och vi yter in

i varandra och de som står oss närmast är som en del av oss själv,om de försvinner är det ett mindre jag som står ensam kvar, ett

annat jag, en mindre pöl av trygghet. De som står oss närmast ären del av oss har kommit ur oss och deras blöjor kan vi byta ochderas avfall är inte äckligare än vårat eget.

Alla människor är lika mycket kroppar och alla kropparna läckeroch det är inte de fysiska läckagen som denierar oss utan de

sociala och alla läckagen är totalt livsnödvändiga. Alla är kropparoch alla kropparna läcker och när kropparna får läcka lagommycket in i varandra då mår vi bra. Överträdandet av jagets gränsär en möjlighet att slippa ensamheten.

agnes mohlin, om översvämningar, 2015

Documents