2782-det m.ste vara n.got2 - resource centre · medvetenheten gällande rasism är avgörande för...

”Det måste

varanågonting

annat”

EN STUDIE OM BARNS UPPLEVELSER AV RASISM I VARDAGEN

Viveca MotsieloaMångkulturellt centrum, Botkyrka

”Det måste

varanågonting

annat”

Viveca MotsieloaMångkulturellt centrum, Botkyrka

Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter.Vi väcker opinion och stöder barn i utsattasituationer i Sverige och i världen.

ISBN 91-7321-038-2

Art no 2782

© 2003 Rädda Barnen

Projektledare: Anna Frenning / Jan Sandberg

Författare: Viveca Motsieloa

Grafisk form: Annelie Rehnström

Omslagsbild: Patrick Sheándell O’Caroll

Tryck: Partnerprint

5Det måste vara någonting annat

Innehåll

FÖRORD . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7

INTRODUKTION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11Metod . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11Rasismens kontinuitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12Men jag är inte rasist . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14De oberättade berättelsernas historia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15Överkänslighet eller dubbel medvetenhet? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16

DET STORA SPRÅKTESTET . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17

SPEGEL, SPEGEL PÅ VÄGGEN DÄR... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19Var god tag plats . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20Vi vet väl alla hur en snattare ser ut . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22Sexualisering av barn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24

FÖRESTÄLLNINGAR OM DOM DÄR BARNEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25Vem kan vara terrorist? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25Negerincidenter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27

BLAND RASSAR OCH NASSAR . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31När tjuv och polis blir verklighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33

REAKTIONER OCH STRATEGIER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37

KÄLLFÖRTECKNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41


Förord

Den som aldrig provat på att vara den enda i sitt slag, i en stor samling människorsom liknar varandra, kan säkert aldrig riktigt förstå den känsla det väcker. Möjligengår det att få en antydan om den oro som situationen ger upphov till genom att tillexempel stiga in som ensam kvinna i en tunnelbanevagn full av huvudsakligen man-liga fotbollssupporters. Det ger ändå bara en fingervisning om utgångsläget för ettbarn eller en vuxen som upplever sig som avvikande när det gäller utseende och kul-turell identitet. Vetskapen om att jag har samma lagliga rätt som andra att till exem-pel sitta på tunnelbanesoffan är inte det som ger mig trygghet. Det är andra, långtmer subtila signaler från medlemmarna i det stora kollektivet, som talar om för migom min situation är hotfull eller inte. Igenkännande leenden, nickar, att bli förbi-släppt, eller rentav erbjuden en plats, ger helt andra signaler än besvärade muttran-den, arga blickar och i värsta fall tillmälen eller knuffar.

Det är inte förvånande att flertalet medlemmar av en stor homogen grupp inteser någon anledning att fundera på djupet över hur de som befinner sig i minoritetkänner sig. Det är inte uttryck för ondska att bli irriterad på den som beter sig ”fel”i rulltrappan, biokön eller någon annanstans. Det är inte trevligt, men det är mänsk-ligt. För den som om och om igen möts med irritation av människorna i samhälletblir dock bilden av fientlighet i situationen snart mycket övertygande, i synnerhetom upplevelsen av att vara ensam i sitt slag finns redan från början.

Vuxna med utländsk bakgrund som diskuterar rasism säger ofta att det är just demånga små signalerna om avståndstagande som är värst. Värre än den öppna rasis-men, därför att den är som ett smygande gift. Det går inte att bemöta därför att detinte syns eller märks för den som inte är utsatt. Barn är oftast mycket känsliga förkroppsspråk och subtila signaler. Däremot kan de ha svårare att förstå varför de själva”drar på sig” ovänlighet eller andra negativa signaler. Barnet ser inte med nödvän-dighet de skiljelinjer som vuxna drar upp mellan likhet och främlingskap, och för-står inte att det enda ”fel” det begått är att ha avvikande namn eller hudfärg. Istäl-let gör barnet kanske ansträngningar att göra ”rätt”, men kan förstås inte lyckas.

Som barn drabbas man dessutom från flera håll. Ett barn med avvikande utseen-de, kultur eller namn upplever sannolikt förr eller senare själv hur det känns att bliilla behandlat. Men det upplever troligen också att dess föräldrar kränks – med allden sorg och prövning av självkänslan det innebär. Till detta kommer inte sällanövriga bekymmer som hänger ihop med immigrationsprocessen – trauman i sam-band med krig eller flykt, under asylprocessen, problem med att hitta nya vänner,nya rutiner, nytt arbete/skola osv.

Den allmänna debatten handlar sällan om den vardagligaste formen av rasismeller avståndstagande. Det är till och med svårt att få gehör för tanken att detta ärett problem. Vi talar gärna om lagstiftning, rättigheter, diskriminering på arbets-marknaden, om integration eller segregation. Men när människor med utländskbakgrund talar om att de blir kränkta varje vecka, i det enskilda mötet med vanligamänniskor avstannar ofta samtalet.

”Det måste vara någonting annat”, har vi kallat den här rapporten, med under-rubriken ”rasism i vardagen”. Studien är gjord på uppdrag av Rädda Barnen, avMångkulturellt Centrum i Fittja – Viveca Motsieloa. Titeln är ett citat av en av deunga som intervjuats i rapporten. Det speglar en ung flickas försök att förklara bortoch sudda ut den rasism hon utsätts för.

Under perioden juni 2001 till strax efter valet 2002 bedrev Rädda Barnen en kam-panj med namnet ”Räkna med mig”. Det budskap som vi ville föra fram under kam-panjen var att barn i Sverige diskrimineras på olika sätt. Barnkonventionen slår fastatt inget barn får diskrimineras på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, åskåd-ning eller ursprung, och att alla barn har samma rätt att ta del av alla de rättighetersom Barnkonventionen föreskriver.

Inom Räkna med mig-kampanjen undersökte Rädda Barnens lokalföreningar före-komsten av rasism i skolan. De kunde bland annat rapportera att en tredjedel av rek-torerna i de undersökta skolorna ansåg att det fanns rasistiska attityder bland skolanspersonal. Barn och ungdomar skrev också om sina egna upplevelser av diskrimine-ring på kampanjens webbplats. Det ledde oss vidare i sökande efter mer kunskap omhur barn med utländsk bakgrund upplever att det är att växa upp i Sverige.

Den här rapporten bygger på intervjuer med 18-åringar. Avsikten var att ta redapå om dessa unga upplevt rasism eller främlingsfientlighet under sin uppväxt, ochatt i så fall försöka hitta linjer eller mönster.

I rapporten används uttryck som ”vardagsrasism”, ”dold rasism” och ”smygra-sism”. Vi har valt att anlita en utomstående forskare för vår undersökning, och honhar hanterat uppdraget inom ramen för sin disciplin. Därför innehåller rapportenockså ett begrepp som är hämtat ur den sociologiska vokabulären: rasifiering, somhandlar om att tillskriva personer visst beteende utifrån kategoriseringar som grun-dar sig på kroppsliga skillnader. Ord av detta slag är inte helt lätta att hantera, ochde riskerar alltid att tolkas olika. Terminologin är alltså inte den som vanligenanvänds inom Rädda Barnen, men vi har valt att ge ut rapporten med Viveca Mot-sieloas språkbruk. Vi menar att det ibland kan vara nyttigt och klargörande attanvända den terminologi som utvecklats inom modern forskning, för att se nyaaspekter av en företeelse.

Avsikten här är att försöka ringa in en företeelse som de flesta av oss tror eller hop-pas inte gäller oss, men som tyvärr inte försvinner för att vi försöker låtsas som omden inte finns. Vad det beror på får vi inga svar på i den här rapporten, men däre-mot är det uppenbart att det finns en tendens hos många av oss i samhället, att mereller mindre omedvetet behandla barn som inte ser typiskt svenska ut, eller som harosvenska namn, olika än andra barn, i situationer där det inte är påkallat. De ung-domar som intervjuats i denna studie har berättat om ren illvilja och öppen rasism,men de har också berättat om integritetskränkande ”välvilja” och okunskap, som kansåra och stigmatisera ett barn lika mycket som den öppna rasismen om den upplevstillräckligt ofta.

Vi gör inte anspråk på att veta utifrån den här rapporten att det behövs generel-la lagändringar för att få oss alla att hantera våra olikheter bättre. Låt istället rap-porten vara en tankeställare, kanske en inspiratör. Rapporten ger i sig en tydlig indi-kation på att barn diskrimineras på grund av utländsk bakgrund. Ibland utsätts de

Det måste vara någonting annat8


från renodlade rasister till tydliga och medvetna trakasserier. Det har vi vetat tidi-gare, och det måste vi försöka motverka på alla sätt. Men vi behöver också träna ossi att se och förstå konsekvensen av oreflekterade uttryck för det som de här ungdo-marna kallar ”smygrasism”. Och vi behöver erkänna att vi alla ibland ”sorterar” debarn vi möter efter bakgrund. Gör vi inte det kan vi varken bekämpa den tenden-sen hos oss själva, eller fullt ut förstå de barn och unga som utsätts för det.

Charlotte Petri Gornitzka

GeneralsekreterareRädda Barnen


Introduktion

”Även om dom var mina kompisar och vi kom i bråk såkom min hudfärg upp medvetet eller omedvetet ...även om man trodde att man skulle bli en i mängden såblev det inte så.”

I den här rapporten granskas barns upplevelser av rasism under barndomen. Resul-taten i undersökningen visar att det knappast handlar om någon ny rasism, som haruppstått i dagens samhälle, utan att det finns en kontinuitet. Nazism och rasistiskaåsikterna kommer och går men de uppstår inte ur ett vakuum. De rasistiska före-ställningarna är i stort desamma över tid. Däremot uttrycks rasismen på olika sättberoende på vad som är legitimt att säga och göra under en viss tidsepok och i ettspecifikt sammanhang.

De intervjuade ungdomarna upplever all rasism som ett problem men menar attde påverkas mer i vardagen av de allmänna föreställningarna om invandrare, än avhotet från skinheads eller andra ideologiskt övertygade rasister. För pojkarna somdeltar i studien är det främst polisen som upplevs som ett allvarligt problem och mankänner inte något förtroende för det svenska polisväsendet. Även flickorna pekar påpojkarnas utsatthet när det gäller polisen.

Ett vanligt kännetecken på vardagsrasism är anklagelser om överkänslighet ochinbillning. Att rasifiering verkligen ligger till grund för kategorisering visas tydligtav de erfarenheter som här redovisas av adopterade och personer med en vit biolo-gisk förälder. De upplever att ansiktsdrag, hår och hudfärg är för dem avgörande förhur de bemöts i samhället.

Barn är särskilt utsatta för de rasistiska tendenserna i samhället för att de inte harnågon egentlig makt i egenskap av barn, men också för att de inte har ord eller refe-rensramar för att uttrycka sina upplevelser. Många barn saknar äldre och mer erfar-na personer i sin närhet som tar upp problematiken med dem. En del föräldrar kanha vuxit upp under politiskt förtryck och ser Sverige som ett fritt och solidariskt landutan de baksidor som deras barn kanske upplever.

Metod

Studien baseras på intervjuer med 25 ungdomar i 18-årsåldern bosatta i Stock-holmstrakten och Uppsala med omnejd. Ungdomarna har vuxit upp i Sverige, någraär födda i landet medan andra kom hit i unga år. Föräldrarna kommer från olikadelar av världen, Europa, Asien, Afrika och Latinamerika. Två av de intervjuade haren bakgrund som utlandsadopterade med ett utseende som anses vara osvenskt.

Fokus för intervjuerna har varit upplevelser av rasism i barndomen, ett ämne somhar visat sig vara svårt för ungdomarna att reflektera kring. De flesta har föredragitatt uppehålla sig ”här och nu”, det vill säga vid händelser som inträffat nyligen, och


har relativt få minnen från småbarnstiden och de första skolåren. Därför har inter-vjuerna kompletterats med ett annat intervjumaterial där reflektioner kring barn-domen har varit ett centralt tema. Inspiration till studien har hämtats ur postkolo-nial teoribildning där förtryck baserat på rasmässiga drag utgör ett centralt tema.

Medvetenheten gällande rasism är avgörande för hur ungdomarna upplever sinbarndom. Medan några menar att de har varit förskonade från rasism, menar andraatt det utgör en stor del av deras vardag. Själva intervjusituationen blir för flertaleten möjlighet att för första gången bearbeta tidigare oreflekterade upplevelser avrasism.

Ordförklaringar

Eurocentrisk: Fördomsfull världsbild där europeisk historia och kultur intar enöverordnad position

Interaktion: Samspel, samverkan.Rasifiering: Att människor skapar eller konstruerar ras som social kategori genom

att sprida föreställningar om att människor kan uppdelas efter biologiska och kul-turella egenskaper och att dessa egenskaper kan paras samman med egenskaper ibeteende.

Stigmatisera: Utpeka som avvikande.Socialisation/socialisera: Överförande av rådande samhällsnormer till barn och

ungdomar.

Rasismens kontinuitet

Rasism är ett socialt fenomen som reproduceras genom media och den politiskadebatten, men även på en mer informell nivå genom socialisering inom familjen,samtal mellan grannar, vänner och i andra situationer där interaktion sker (Essed1996).

Redan innan den vetenskapliga rasismen befästes under 1800-talet användesbegreppet ras på liknande sätt som man idag använder kultur (Gilroy 1993:8) medandra ord betonar man idag kulturella skillnader där man tidigare såg till rasmässi-ga, när man talar om ”vi och dom” (jfr Essed 1996).

I Sverige har det under lång tid varit tabu att tala om ras, till skillnad mot i USAoch Storbritannien, där ras har utgjort ett centralt perspektiv. Inom svensk forsk-ning talas det istället om etnicitet. En av de problematiska aspekterna med etnici-tetsbegreppet är emellertid svårigheterna att finna avgränsade, homogena etniskagrupper. Det blir uppenbart i denna undersökning i och med att ungdomarna oftahar flera olika etniska, alternativt nationella, ursprung samtidigt som de är uppvux-na, och i flertalet fall födda i Sverige. I rapporten kommer rasifiering i stället att varaett viktigt fokus då ras ständigt samverkar med komplexa kulturella antaganden, ochinte enbart biologiska hierarkier, samtidigt som utseendet i sig blir relevant.

Begreppet rasifiering innebär att man skapar eller konstruerar ras som en socialkategori (jfr Sawyer 2000; 2001) där kulturella och biologiska antaganden ständigt


återskapas. Rasifiering är en del av vår tankestruktur och påverkar hur vi bemötervarandra och var människor hamnar i ”rashierarkin”. Att avfärda rasifieringens bety-delse vore att bedriva just rasifierad maktutövning gentemot dem som själva har kon-kreta erfarenheter av rasism.

Rasism är ett fenomen som tenderar att ändra skepnad. De öppna explicita for-merna av förtryck och rashat tillskrivs extrema nationalistiska grupperingar och orga-nisationer som majoriteten av den svenska befolkningen tar avstånd ifrån. De fles-ta av oss reagerar med avsky när vi genom media informeras om extremhögernsframgångar runt om i Europa eller om hur kommunalpolitiker uttrycker rasistiskaåsikter i våra valstugor. Betyder det att vi i Sverige är ”färgblinda” och att det endastär enstaka individer som gör bort sig i media när de ertappas med att uttrycka främ-lingsfientliga åsikter? Det är knappast troligt eftersom rasistiska tankar inte uppståttur ett vakuum. Åsikterna kommer någonstans ifrån.

Det har blivit allt vanligare att studier om rasism fokuserar på det som i akade-miska kretsar kallas vardagsrasism. Begreppet inbegriper rutinhandlingar som skerupprepat och där man inte tydligt kan urskilja vilken kategori aktörerna tillhör i dengivna situationen. Denna inom svensk forskning nya vinkling är ingalunda ny utanhar uppmärksammats redan under förra delen av 1900-talet, då främst inom de kret-sar som själva upplevde ett rasifierat förtryck. Problemet idag är att det ofta användsalltför oreflekterat och därmed riskerar att utvattnas.

Uttrycken för vardagsrasism är ofta av subtil karaktär och omfattar gester, tal, ton-läge, kroppsspråk och reaktioner (Young 1990). Stefan, en av ungdomarna som harintervjuats för studien, exemplifierar:

”... när jag går in någonstans, typ om det är någon hem-mafest hos någon, så är det typ tre killar som röker påbalkongen, så ska man gå ut och röka så är det barasvenskar. Så har dom halva ciggen kvar, då släcker domoch går in. Jag vet inte om dom undviker tjafs eller omdom är rädda eller om dom typ bara inte vill stå bred-vid mig, jag fattar inte det.”

Det går inte att bevisa att Stefans tolkning av situationen är den riktiga, att det ärhans och vännernas ursprung som leder till ”svenskarnas” reaktion. När han speku-lerar i huruvida de vill undvika tjafs eller om de bara vill hålla distansen refererarhan indirekt till stereotypa föreställningar om invandrarkillar som kriminella, ohe-derliga och bråkiga. Om Stefan konfronterade de svenska killarna så skulle de för-modligen neka till anklagelserna. Skulle han berätta om händelsen för någon sominte har reflekterat kring liknande erfarenheter skulle han antagligen få höra att haninbillade sig eller var överkänslig och att det säkert fanns en annan förklaring tillderas agerande.

De intervjuade är ofta osäkra på om det de har utsatts för handlar om diskrimi-nering eller rasism. ”Nu kommer det komma ut fel” säger Merani innan han för-


siktigt beskriver en typisk situation av vardagsrasism. Den här problematiken göratt det ibland blir svårt att få fram specifika händelser då flertalet av upplevelsernainte har kategoriserats som en form av rasifierat förtryck.

Edwin beskriver en situation där några kompisar på gymnasiet satt tillsammansi en av skolans lokaler.

”En började med en takt och så var det någon som fyll-de på, så blev det så här att dom trummade. Då komen lärare och sa till oss att det här är inget aphus. Jagvet inte om det var för att dom trummade eller för attalla var färgade, det vet jag inte, men alla tog det ”vadmenar du? Är du rasist?” Men jag vet inte om det varså hon menade.”

I exemplet ovan är det inte bevisföringen som sådan som är det viktiga, utan denuppbyggda referensramen mot vilken man prövar händelsen. Erfarenheten av att hautsatts för liknande situationer tidigare och/eller vetskapen om hur andra med sam-ma bakgrund eller utseende har utsatts för detsamma är tillräcklig för att väcka enkänsla av obehag.

Men jag är inte rasist

En viktig komponent i svenskarnas självbild är att det finns en omfattande kultu-rell tolerans (jfr Essed 1991). Samtidigt är vi är alla aktörer och delaktiga i den ver-bala och icke-verbala kommunikation som bär upp vardagsrasismen. Men att talaom vardagsrasism har blivit kontroversiellt på grund av att många menar att mandå skiftar fokus från strukturer till specifika händelser.

Ett annat skäl till det motstånd som finns, mot detta perspektiv, är att det intelängre är de öppet uttalade rasisterna som utgör problemet utan den ”vanliga”befolkningen som består av du, jag och alla andra. Denna beskrivning strider emotmajoritetens upplevelse av sig själv som ”färgblind” (jfr Morrison 1992). Mimi berät-tar om en diskussion hon hade om just ”färgblindhet” med en kompis som är vitmen har invandrarbakgrund. Mimi visar på den osäkerhet som hon känner införfärgblindhetsproblematiken eftersom hon själv alltid är medveten om sin färg i situ-ationer där majoriteten utgörs av vita människor.

”Alltså, alltid när du ser mig, du kommer att se minfärg. Du kan inte låta bli att se min färg.” Hon var såarg, hon var så arg på mig. ”Du är så djävla dum, hur fan kan du... När jag ser dig ser jag dig som Mimi, somMariam, som den du är. Jag ser inte att du är svart.”


Hur mycket vi påverkar dom, det vet vi inte men det ärklart att dom ser det. Vi hade en diskussion på engel-skan, hon va sådär ”men jag ser det inte, jag ser detinte. Jag ser inte en färg när jag ser på dig”. Så det kan-ske finns. Det kanske är så.

För enskilda medlemmar av majoritetsbefolkningen kan framhävandet av den egnafärgblindheten vara en strategi att distansera sig från situationer där människor upp-lever ett rasifierat förtryck. Genom att vara färgblind kan man omöjligt inse att manär medaktör i ett förtryck baserat på rasifiering. ”Det är jobbigt för svenskar ocksåatt bli kallade för rasister”, säger Carl, en av de intervjuade ungdomarna. ”Vissa ärinte ens rasister, dom kanske bara haft en kommentar.”

Det är samtidigt viktigt att inte belägga de enskilda aktörerna med skuld efter-som större delen av de handlingar som ungdomarna har utsatts för inte är baseradepå illvilja utan ofta till och med välvilja. Däremot bör vi hålla dem, eller snarare osssjälva, ansvariga för hur dessa handlingar påverkar dem som är utsatta (Young 1990).Det är först då som vi har möjlighet att förändra de strukturer som styr vårt hand-lande.

Ungdomarnas egna begrepp för de flesta situationer som beskrivs i studien ärsmygrasism. Termen visar på den hemlighetsfullhet som fenomenet vardagsrasisminrymmer. Ofta handlar det om företeelser som de varken i barndomen eller vidtiden för intervjun har kunnat sätta fingret på utan beskriver som en känsla. Mimi,som citerades ovan, beskriver fenomenet.

”Det är inget konkret, det är bara nånting, det är enkänsla. Men jag litar på min intuition. Jag tror att det ärså. Det är det jag känner, man kanske omedvetet mär-ker det på den andra människans kroppsspråk.”

En del händelser kan ses som bagatellartade men är knappast det för dem som dag-ligen utsätts. Varje upplevelse läggs till de tidigare, och förstärks därmed ytterligare.Den kumulativa processen ger så småningom upphov till medvetna eller omedvet-na självbilder och strategier som påverkar individen.

De oberättade berättelsernas historia

Många ungdomar som har blivit tillfrågade om de skulle vilja ställa upp på en inter-vju har tackat ja till att börja med för att sedan dra sig ur eller inte dyka upp vidintervjutillfället. Det har också hänt vid ett tillfälle att en förfrågan har bemötts medirritation och ilska. I några fall kanske det handlar om att ungdomar, i sin aktivi-tetsfyllda värld, tenderar att bortprioritera forskare men det finns skäl att tro att detför många personer känns svårt att tala om rasism. Särskilt antas det gälla dem som


lever större delen av sitt liv inom majoritetssamhällets sfär och är ekonomiskt ochemotionellt beroende av representanter för denna grupp, exempelvis därför att de äradopterade. Att öppet tala om upplevd rasism innebär att man bekräftar sin annor-lundahet, vilket för många barn är en svår process (jfr Att se det som inte syns. Kon-sten att vara svart i Sverige. Sveriges Radio 2001).

Överkänslighet eller dubbel medvetenhet?

I materialet förekommer åtskilliga berättelser om att man anses vara överkänslig elleratt man inte blir trodd när man försöker delge någon sina erfarenheter.

I de fall där de intervjuade inte anser sig ha upplevt rasism kan man inte enbartdra slutsatsen att personen i fråga inte har utsatts för rasistisk behandling. Den gene-rella kunskapen och medvetenheten om rasism varierar oerhört och så även tole-ransen vilket avspeglar sig i ungdomarnas erfarenhetsberättelser.

För flertalet av ungdomarna blir intervjusituationen en början till reflektion överupplevelser i barndomen. När Sofia, en av de adopterade ungdomarna, får fråganvarför hon valde att ställa upp på en intervju säger hon att det blir en tankeställareoch att hon får möjlighet att gå igenom sitt liv. ”Aha-upplevelser” är vanliga där manuttrycker att man inte tidigare har tänkt på de subtila uttrycken för rasifiering. I detsammanhanget blir intervjuaren viktig och det krävs av denne en förförståelse, gäl-lande de sammanhang där vardagsrasism vanligtvis iscensätts, utan att styra denintervjuade.


Det stora språktestet

Tiffanys pappa är kenyan och hon har vuxit upp med sin svenska mamma och sinaäldre systrar. Hennes svenska ursprung har inte haft någon betydelse vad gäller lärar-nas förväntningar på språkkunskaper.

I första klass kom svenska 2-läraren in i klassen ochkallade ut OSS, tänkte inte nämna namn men namnenvar inte så svenska. Så dom kallade ut OSS jag, eritrea-ner, en pakistanier och någon från Mellanöstern. Mendet roliga var att de som sedan gick svenska 2 var typJosefin Svensson. Jag har aldrig haft problem med sven-skan. På högstadiet var det många i min klass som hadeextrasvenska och det var en kille från Mellanöstern.Det var typ sju i den klassen och resten var svenskar.

Tiffany berättar hur de med utländska namn i årskurs ett fick genomgå språktest,men att de svenska eleverna som var i behov av särskilt stöd i svenska uppmärk-sammades under ordinarie undervisning av svenskläraren. Många elever tvingas ock-så att bevisa sina svenskkunskaper på grund av ett avvikande utseende.

I ettan när jag började så gick jag några lektioner i sven-ska. På A-kurs alltså. Så sa läraren till mig att du ska intevara här, du ska vara där. Mitt emot. Men va fan är detför nåt? Svenska 2. Så jag liksom, men jag har ju G isvenska, alltså från nian. Då sa han, men vi tycker att duska gå svenska 2. Så försökte jag med rektorn, han ärinte svensk. Han förstod mig. För han sa bara, men gåkvar och kolla hur det går. Om det går dåligt kan dubyta sen. Så gick jag kvar där och fick VG i svenska A.Och det var inte många som fick VG i svenska A.

Föreställningen att barnen ska vara dåliga i svenska på grund av sitt ursprung blirtydlig när människor blir positivt överraskade över att de har ett så bra språk. Mimiberättar att många tror att hon är adopterad för att hon talar så bra svenska. Andraoch adopterade råkar i sin tur ut för situationer där de får beröm för sina språk-kunskaper. Anna berättar om ett sådant tillfälle.


Det var en gång på ett dop. Det var min kusins barn,hennes mans släkting då, han sa det inte [direkt] till migmen han sa ”dom där pratar jättebra svenska och äranpassade riktigt bra till det svenska klimatet”. Då sanågon ”men dom är adopterade”. Jaha ja, men det varväl bra att dom fick komma hit och slapp svälta”.

Anna berättar också att hon ofta får frågor från folk om hon kunde koreanska närhon kom till Sverige eller om hon har några minnen från hemlandet. Frågorna ställsäven om hon redan har berättat att hon kom till Sverige när hon bara var tre måna-der gammal.

Flera av de som bor i förorten känner sig osäkra i intervjusituationen och inledermed att betona att deras svenska inte är så bra trots att de är födda och uppvuxna iSverige. Språket blir en symbol för svenskheten och tillhörigheten. Karim, född iLibanon, berättar om hur han som affärsbiträde anpassar sitt språk och hans kom-pis Habteab från Eritrea bekräftar.

Karim: – När någon [svensk] ska komma och köpa nåt iaffären ”Tjena!” [hurtigt], Så om det kommer en soma-lier eller nånting ”Kompis”[vänskapligt]. Man ska fådom att trivas så att de kommer tillbaka.Habteab: – Det är sant, det kallas falskhet. Man rättarsig efter personen man snackar med. Det är ingentingman går och tänker på. Det är en vana.

Det Habteab kallar falskhet är snarare en vanligt förekommande strategi hos perso-ner som har kunskap om hur man hanterar de arenor där svenskhet och det sombetraktas som osvenskt möts. De som har kompetens och möjlighet lär sig omed-vetet att anpassa sitt språk till situationen och de personer de möter. Det är ocksåde som har förfinat denna ”kamelontliknande” färdighet som har möjlighet att rörasig mellan de två sfärerna (jfr Funderburg 1994).


Spegel, spegel på väggen där...

Att ha ett avvikande utseende i en grupp innebär att man blir märkbar rent visuellt.Kropp, hårkvalitet, ansiktsdrag och hudfärg utgör de fysiska kännetecken utifrån vil-ka rasifieringen sker (Grayson 1995).

Mimi berättar om en bussfärd med klassen där läraren hade förvarnat chaufförenom att det kom en hel skolklass. När bussdörrarna öppnades började eleverna klivapå bussen genom alla tre dörröppningarna. Plötsligt ropade chauffören till sig Mimioch klagade över att hon hade gått på bussen genom fel dörr. När hon frågar varförhan bara sade åt henne svarade han att det var henne han hade sett. Mimi sade attdet antagligen beror på att hon är svart varvid chauffören blir arg och menar att honanklagar honom för att vara rasist.

Hudfärgen är ett tema som ständigt kommer upp i intervjun med Harnet frånEritrea.

Jag kommer ihåg på lågstadiet där man hade sådana därklassfester. Då var det några killar som inte ville dansamed mig på grund av att jag var svart. Men det komfram senare. Liksom han sa nej, och han sa nej och så sahan ja till en annan tjej. Då frågade jag, ”varför vill duinte dansa med mig?” Och han ville ju inte svara. Ochjag frågade och frågade. ”Ja men du är ju svart”, sa han.Det var ingen rolig dag. Det var liksom såna grejer. Jagvar mer eller mindre medveten om det, men när detväl händer så blir man ändå väldigt kränkt.

Det är dock inte alltid hudfärgen som upplevs som det främsta problemet under barn-domen, utan snarare håret. Särskilt för tjejer blir håret en markör för kampen om attnå normalitet. Av alla de rasifierade dragen är det just håret som är lättast att mani-pulera till att bli mer likt det standardiserade skönhetsidealet (ibid). Det är inte enslump att modet idag för svarta kvinnor består av blonderade peruker eller löshår ochsvarta flickor frestas allt tidigare att på kemikalisk väg eller genom att ersätta det egnahåret med löshår till att skapa frisyrer med rakt eller storlockigt hår som förebild.

En svensk undersökning visar att svarta barn tidigt är medvetna om det vita euro-peiska skönhetsidealet – medan svarthet är kopplat till fulhet (Sawyer, 2000). På frå-gan vilken docka av den svarta, den bruna och den vita som barnen skulle vilja varasvarade de svarta barnen att de ville vara den vita dockan. Dessa extremt tidiga tan-kegångar kan till stor del härröras till det etnocentriska utbudet av leksaker ochannan visuell populärkultur (jfr Motsieloa 1999), exempelvis böcker och tv, menäven genom möten med majoritetsbefolkningen.


Att ständigt bli föremål för andra människors intresse och kommentarer vad gäl-ler det egna håret hör till vardagen för svarta barn. Gränserna för den personliga inte-griteten respekteras inte och det finns ett generellt antagande om att man har rättatt känna på hår som anses vara avvikande. Detta gäller framför allt vuxnas förhåll-ningssätt gentemot mot barn men även den vuxna svarta befolkningen utsätts församma gränsöverträdelser. Vissa frågar inte om lov innan de känner på håret, andrafrågar men väntar inte på svaret. De som väljer att fläta håret får vänja sig vid stän-dig uppmärksamhet.

Jag hade ju flätor väldigt mycket när jag var liten. Detvar ju typ tio frågor om dan. ”Hur många flätor har du ihåret, hur lång tid tar det?” Sånt. Men det var väl snara-re nånting dom inte visste, så dom ville ha reda på det.Det var mer ett intresse. Samtidigt roligt i början menväldigt irriterande i längden.

Citatet visar på hur ständig positiv uppmärksamhet blir en del av den utsatthets-problematik som ungdomarna ständigt står inför. Att efter att ha berättat för okän-da människor, att flätorna kan sitta i tre månader, få frågan om man tvättar håretkan tänkas vara en oskyldig förfrågan men kan uppfattas som om personen som frå-gar tror att man är orenlig.

Var god tag plats

”Bussen är en klassiker” utbrister en av ungdomarna i intervjun och faktum är attkollektivtrafiken utgör en arena där vardagsrasismen på en liten yta blir oerhört tyd-lig. En av de intervjuade ungdomarna berättar om hur ofta det händer, när han ochtre eller fyra kompisar sätter sig längst bak på bussen och det sitter en pensionär fram-för, att han eller hon reser sig och sätter sig längre fram i bussen. Atta berättar.

Jag och en kompis vi var inne i stan. Så vi kommer in då[på tunnelbanan]. En väldigt gammal dam satt där. Honsatt med väskan på stolen. Så kom jag och satte mig däroch min kompis sa ”ursäkta skulle du kunna lyfta påväskan”.Vi trodde att hon skulle lyfta på väskan. Honlyfte på väskan och gick iväg. Mitt inne i tåget. Och detvar folk som satt där och jag bara ”va´ fan håller hon påmed”. Sådana där grejer tycker jag är onödiga.Varförkan hon inte sitta? /.../ man ser på henne direkt, att honinte gillar svartskallar, på hennes uttryck och sätt att


reagera när vi kom. Jag tänkte hon är gammal jag skainte bry mig om vad hon gör. Det är hennes liv. /.../ Vadhar vi gjort? Vi har inte gjort någonting varför kan honinte sitta? /.../ Pensionärer kan va´ väldigt iskalla.

Både tjejer och killar har upplevt samma känsla av distanstagande. Adiam i Uppsalaberättar om sina erfarenheter från bussresor.

Jag åker ju väldigt mycket buss. Det kan vara fullproppatpå bussen, fullkomligt, men det är ändå tomt bredvidmin plats. Och så ser man en kvinna som inte kan stå,hon har käpp, men ändå tvingar sig själv att stå. Det ärverkligen så här, men herregud. För mig är det så häratt varenda gång jag ställer mig upp, som man inte gör iStockholm.Varenda gång man ställer sig upp för enäldre dam då, och bara ”var så god och sitt”. Blicken dufår av henne. Det är verkligen chockerande. Dom blirchockade. Och när man sitter i bussen så sätter sig enkvinna bredvid en, och så börjar man prata med henne.Och så märker hon att jag pratar svenska.Vad konstigtliksom, kan man integreras verkligen? Wow!

Intervjuare: Vad är det för samtalsämnen som brukar komma upp?

Gud vad fin du är i håret. Hur många flätor har du? Hurlång tid tog det? Och Gud vad roligt, min dotter villockså se ut så där.Alltså det är verkligen så. Det är juframför allt håret då.

För Adiam är det stockholmare som är respektlösa och inte reser sig för äldre män-niskor på bussen, medan hon är medveten om att hennes utseende associeras till ettrespektlöst beteende. Håret blir ett samtalsämne som hon helst vill undvika mentvingas anpassa sig till.

Paradoxen i de situationer som ungdomarna hamnar i består av ett distanstagan-de från majoritetssamhällets sida, i form av att man undviker att sätta sig bredvid enperson som ser allt för osvensk ut, till ett överskridande av den personliga integrite-ten där man tar i okända människors hår utan att ha fått tillåtelse till det.


Vi vet väl alla hur en snattare ser ut

Materialet bekräftar att rasifiering, det vill säga att fokus läggs på utseendet, är detabsolut primära i situationer där det går att urskilja vardagsrasism. En av de vanli-gaste situationerna som de allra flesta av de intervjuade har uppmärksammat är hurbutiksbiträden följer efter dem för att kontrollera att de inte snattar.

Det har hänt några gånger att folk har gått och kollat sådär ”vad ska han göra nu”. Jag kommer inte ihåg vilkenaffär vi var i, jag och mina kompisar, men alla vi varsvartskallar.Vi gick in i en affär. Då var det någon somgick och kollade runt hela tiden.Vad ska dom göra. Ochpå sånt där kan jag reagera snabbt. Jag blir lätt sur fördu känner inte mig, om jag ska gå in i en affär då harjag pengar för att köpa nånting.

Atta i citatet ovan berättar om en annan händelse som visar på att det var hansursprung som var orsaken till misstänksamma blickar.

Jag skulle in på Åhléns en dag. Jag hade hip-hopkläder.Jag gick med två svenska killar. De gick före mig. Du vetdet finns såna här vakter som kollar om man ska in tillcd-skivaffären. Han kollade på mig uppifrån och ned närjag gick in i affären. Han kollade som om jag skulle rånahela affären för att jag klädde mig som hiphopare. Jaggarvade jag tyckte det var roligt för att, ok jag ska in ien affär. Mina kompisar ba [till vakten] ”men vad kollardu för? Han ska in och köpa sig en skiva. Han har integjort någonting vad är det med dig?”.

En av de intervjuade har polskt ursprung och är blond och blåögd. Han berättar atthan har märkt en markant skillnad då han ensam går in i en affär och de gånger dåhan är i sällskap med sina mörka kompisar. En av hans kompisar med arabisktutseende som deltar i intervjun menar att han själv aldrig har råkat ut för rasism trotsatt han vet att många andra ständigt utsätts för det. Under samtalets gång, när denblonde kompisen berättar om sina iakttagelser, bekräftar han dock dennes berättel-ser och säger att han aldrig varit medveten om skillnaden. Den mörke killen har all-tid bemötts på samma sätt medan den blonde killen har erfarit hur butikspersonalhar ändrat attityd från att vara trevliga till att genom tonfall och blickar uttrycka”köp och stick”. Trots den blonde killens svårigheter att förmedla de mer subtila iakt-tagelserna innebar samtalet en första reflektion för den mörkhåriga vännen. Rasifi-


eringen blir tydlig i det här exemplet då de båda kamraterna har vuxit upp underliknande levnadsvillkor och att bägge har rötter i östeuropeiska länder men derasskilda utseenden innebär att de bemöts olika.

I exemplet ovan kan man se den komplexitet som rasism och kanske särskilt var-dagsrasism kännetecknas av. Att ha ett utländskt utseende, namn och en stigmati-serad religiös övertygelse innebär inte nödvändigtvis att man kan upptäcka ochavtäcka de händelser som man utsätts för i vardagen.

En så vardaglig företeelse som att gå in i en affär leder till att många barn underuppväxttiden lär sig att medvetet eller omedvetet bete sig på ett så riskfritt sätt sommöjligt. Dessa strategier kan exempelvis vara att undvika att plocka med varor, stän-digt hålla händerna synliga eller bestämma sig för vad man vill köpa redan innanman går in i affären. Harnet berättar om hur hon som liten blev utkastad ur en godis-affär. Hon blev anklagad för att ha plockat på sig något när hon med godispåsen iena handen stoppat ner den andra handen i fickan för att ta upp sina pengar. Före-ställningar om invandrares oärlighet och kriminella läggning utgör ett stort problemredan i barndomen. Nima, vars pappa är togoles, har vuxit upp med sin svenskamamma. Hon berättar om en händelse i en affär i en svensk småstad när hon var itrettonårsåldern.

Jag var inne i en liten affär och hon [butiksbiträdet]gick efter mig och kollade hur mycket som helst. Jagskulle köpa en deodorant. Så stod jag och kolla påolika, alltså jag hade ju inte öppnat dom eller nåt.”Ursäkta man får inte öppna deodoranten och sprutahär inne. ” Jag ba ”nä jag hade inte tänkt att göra detheller. Jag tänkte köpa den.” ”Du jag vet nog hur ni hål-ler på, jag vet hur dom där människorna håller på. Jaghar sett förut, såna där utlänningar som tar grejer i affä-ren och sprutar på sig när de är här inne.” Och jag gickdärifrån.

Edwin säger att han brukar känna sig skyldig när han går i affärer fastän han intehar stulit något. Tiffany berättar att bland det värsta hon vet är att gå ut ur en mat-affär utan att ha köpt någonting särskilt när de är flera kompisar i grupp.

Tiffany uppmärksammar ständigt subtila uttryck som hon själv tycker är småsa-ker många gånger. När hon står i kön i affären för att betala lägger hon märke tillatt andra kunder får pengarna direkt i handen medan kassabiträdena ofta lägger hen-nes pengar på disken. Hon skrattar under det att hon berättar men förtydligar attom man skulle föra statistik så skulle det tydligt framgå att det hon säger verkligenär sant.


Sexualisering av barn

Exotisering och sexualisering är två fenomen som har ett tydligt samband och somsamverkar med rasifiering. Anna som är adopterad från Korea berättar hur hon stän-digt tvingas förhålla sig till den sexualiserade bilden av unga kvinnor från Sydosta-sien. Hon menar att hennes mer diskreta klädval gör att hon slipper den negativauppmärksamhet som andra kvinnor med mer utmanande klädsel utsätts för. Den,i majoritetsbefolkningens ögon, stereotypa bilden av den asiatiska kvinnan beskri-ver hon i termer av den lättfotade thaihoran eller filippinerludret. Själv upplever honatt hon ses som otänkbar av svenska killar. När Anna som barn lekte ryska postenvar hon tjejen som aldrig fick pussa någon och hon tycker att det är konstigt att honsenare blev populär och fick chans på en av de snyggaste killarna i klassen.

Harnet, från Eritrea, berättar om hur hon upplevt denna sexualisering, i ögonenpå äldre oftast fulla svenska män, redan från fjorton års ålder.

/.../ så kan det komma gamla gubbar: ”åh, du är så vack-er och snygg och exotisk. Och var kommer du ifrån? Nidär borta, ni är så duktiga.” Alltså det är sexuellabegrepp också som kommer in. ”Ni måste vara så duk-tiga i sängen” och när det gäller dansmässigt att ”ni kanvicka på era rumpor”. Jag var femton år och koppladenog inte direkt att dom blev extra intresserade för attman kommer, eller ser ut att komma, någon annanstansifrån utseendemässigt. Och det fascinerar dom.


Föreställningar om dom där barnen

Monir bor i Stockholmsförorten Fittja och berättar om en episod från årskurs sexdå han hamnade i en verbal konflikt med gymnastikläraren och fick höra att hanborde åka tillbaka till landet där han föddes. Att vuxna i skolan använder sig av rasis-tiska uttalanden bekräftas av Carl.

Det finns ju lärare som, vad ska man säga, som är smyg-rasister. Dom går inte ut på stan och skriker men närdet kommer till att bedöma och sånt där kan dom varaväldigt kritiska. Och kommer det en konversation därdet går lite över, där man borde bli arg på varandra, dåibland kommer det ord som han inte vill säga men domkommer ut för att han inte kan hålla det inne.

Carl som citeras ovan menar att det inte spelar någon roll hur man beter sig infördessa lärare för om man beter sig som en snäll gosse så ses det bara som ett spel föratt få bra betyg.

Ibrahim, från Kungsängen, berättar att elever med utländsk bakgrund inte får sva-ra lika ofta som svenska elever när de räcker upp handen. Han berättar också omhur en kompis till honom, som är mycket duktig i skolan men alltid får G eller G-på proven, beslutade sig för att lämna in ett prov utan att skriva sitt namn. På detprovet fick hon MVG. När läraren frågade vems prov det var ville han inte tro attdet var hennes.

Från materialet går det att dra slutsatsen att det pågår en ständig individualise-ring av barn ur majoritetsbefolkningen medan ungdomarna som har intervjuats iden här studien tillskrivs en kollektiv identitet. Ett exempel på kollektivisering ärbenämningen av en grupp tjejkompisar i Uppsala som den afrikanska gruppen. Jufler personer som befinner sig på samma plats desto mer hotfulla eller problematis-ka anses de vara. Ungdomarna själva upplever däremot att de blir stärkta av attumgås med kamrater som har förståelse för dem genom att ha upplevt liknande situ-ationer.

Vem kan vara terrorist?

Amon är en öppet praktiserande muslimsk kille och han berättar hur han först nupå gymnasiet har fått en religionslärare som visar på den negativa bild som förmed-las av araber och muslimer, i böcker och i media, där muslimer ständigt associerastill vapen och demonstrationer. Hans skolgång på Tensta gymnasium i Stockholmupplever han som positiv ur ett muslimskt perspektiv, då man har tillgång till böne-


rum och dessutom får förståelse från skolpersonalen för att kunna praktisera islam.Trots att han endast har varit muslim i två år så känner han att islamofobin har ökatmarkant i och med attentaten mot World Trade Center och Pentagon i USA den 11september 2001.

Skolans hantering av religiösa och kulturella traditioner beror på elevgruppenssammansättning. På vissa skolor har man avsatt ett bönerum för muslimer och manhar förståelse för fredagsbönen då muslimska elever har rätt att gå ifrån undervis-ningen. På andra skolor misstänkliggörs de elever som ber om att få ta del av fre-dagsbönen.

En muslimsk kille från Libanon, Karim, menar att historieundervisningen syftartill att romantisera vissa historiska skeenden, som vikingarnas erövringar och kors-fararnas expansion, för att på så sätt smutskasta ”den andra sidan”. Själv har han ettintresse för böcker och har läst ”den andra sidans” version av historien och menaratt många svenskar är alltför trångsynta för att se den makt som ligger i en euro-centrisk vinkling av historiska händelser.

Utseende och religion blandas ofta ihop berättar intervjupersonerna. Det märkstydligt när det gäller islam där personer med arabiskt utseende och ursprung kanstämplas som muslimska fundamentalister. Afrikaner från regionerna söder omSahara, förväntas däremot inte vara muslimer utan besitter andra fysiska kvaliteter.De anses vara musikaliska, atletiska och sexualiseras tidigt medan flickor från Mel-lanöstern blir till offer för manligt förtryck. Enligt Karim har det blivit ett relativtvanligt fenomen att muslimska ungdomar undanhåller sin religiösa övertygelse, desenaste åren, då bilden av dem har blivit allt mer negativ.

Baksi kom till Sverige från Kurdistan som flykting i fyraårsåldern. Han berättarom hur geografiläraren efter terrordåden poängterade att man nu måste vara särskiltförsiktig vad gäller muslimer. Det var första lektionen på morgonen och det hadeingenting med ämnet att göra utan förmedlades helt utanför sitt sammanhang. ”Detvar någonting som bara kom ut”, säger Baksi och berättar att läraren snabbt insågsitt misstag. Han vände sig till honom, trots att han inte är troende muslim, ochsade ”Förlåt Baksi”.

Karim berättar om hur elfte september blivit en tydlig referenspunkt i männis-kors förhållningssätt gentemot muslimer. Han blev visiterad otaliga gånger på flyg-platser när han skulle resa. Karim berättar också om en person som kom fram tillhonom och sa ”Det är 11 september i morgon. Kom ihåg jag är inte rasist”.

Personer med arabiskt utseende associeras till hotfulla ideologier där kvinnoför-tryck och fundamentalism tros stå i fokus. Intervjuerna visar att dessa föreställningaräven drabbar minderåriga. Det är inte bara muslimer som tar illa vid sig av för-domsfulla åsikter om islam. Tiffany berättar hur hon upplever talet om muslimer.

Om någon säger något och jag vill uttrycka mina åsikterså blir det som ”varför pratar du? Du är ju inte muslim.”/.../ ”Även om det inte är riktat till mig personligen, menpratar ni så här om dom här, för det första är det fel imitt tycke men ni får tycka vad fan ni vill, men pratar niså om dom så pratar ni fan likadant om mig”.


Intervjustudien visar flera exempel hur vuxna såväl som barn med arabiskt utseen-de förknippas med värderingar som oundvikligen anses leda till kvinnoförtryck ochbrist på medmänsklighet. Svarta vuxna och barn reduceras däremot till sin kropp.Förutom dessa reduceringar tvingas barnen även att förhålla sig till den generella bil-den av invandrarbarnet som ohyfsad, kriminell, högljudd och opålitlig.

Tiffany som inte äter kött berättar hur hon ständigt erbjuds muslimmat som mankallar det när hon frågar efter den vegetariska rätten i skolbespisningen. Det är inteenbart mattanterna som antar att hon är muslim och när hon påpekar att hon inteär det så händer det att de ber om ursäkt som om de skulle ha utsatt henne för enkränkning.

Merani, som har rötter i Armenien och Grekland, beskriver också de förutfatta-de meningar om islam som muslimska barn och ungdomar tvingas förhålla sig tilloavsett om de är muslimer eller inte.

Folk frågar alltid typ, ”var kommer du ifrån”? Så sägerman Grekland. Då säger dom okej, då är man kristen.Men om jag säger att jag är turk, till exempel, då blirman avslöjad direkt. Dom fattar var man kommer ifrån,man har ju det där i blodet från början.

Negerincidenter

Media och skola är informationskällor som ungdomarna kommer i kontakt meddagligen. För barn i stigmatiserade förorter utgör de institutioner genom vilka deupprätthåller kontakten med majoritetssamhället (Puuronen, 2002). De flesta barnhar dessutom gått på dagis och sett barnprogram på tv och haft tillgång till barn-böcker och serietidningar sedan småbarnsåldern. Tiffany berättar att hennes sven-ska mamma har varit noggrann med att förse sina barn med positiva gestaltningarav svarta genom bland annat barnböcker och dockor. Hon tror att det har bidragittill den självkänsla som hon upplever att hon alltid har haft.

Skolan är en institution vars effekter förväntas visa sig i elevens vuxna liv. Förut-sättningen för ett fungerande skolsystem är att alla behandlas lika och att elevernasegenvärde lyfts fram. I skollagen kan man läsa att respekt för demokratin och allamänniskors lika värde är grundläggande värderingar som ska genomsyra all verk-samhet i skolan (kapitel 1, § 2, § 9). Det uttrycks även att var och en som verkarinom skolan aktivt ska arbeta mot alla former av kränkande behandling såsom mob-bing och rasistiska beteenden (Lärarförbundet, 2000-10).

I läroplanen (LPO 1994) kan man läsa att ”Skolan skall främja förståelse förandra människor och förmåga till inlevelse. Ingen ska i skolan utsättas för mobbing.Tendenser till trakasserier ska aktivt bekämpas. Främlingsfientlighet och intoleransmåste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.” Vidare infor-meras läsaren om att ”omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling skallprägla verksamheten.” Trots att skolan som institution ska förhålla sig till skollagen


och läroplanen vittnar ungdomarnas upplevelser om det motsatta. Många berättel-ser handlar om utsatthet, där även läraren utgör en källa till förtryck.

Av de ungdomar som identifierar sig som svarta förekommer historier om lära-re som använder sig av begreppet neger i undervisningen när man refererar till svar-ta människor. Tiffany berättar hur en kamrat till henne uttryckte sitt ogillande överatt ordet neger användes i de instuderingsfrågor som hade delats ut av läraren. Honmöttes av en lång förklaring där läraren påstod det inte fanns något som helst pro-blem med att säga neger och hänvisade till uppslagsböcker. Dessutom menade honatt eleven skulle vara stolt över att vara neger. Här utgår läraren från sin personligauppfattning av ordet neger utan att ta hänsyn till de känslor ordet väcker hos mot-tagaren. Att bemöta lärarens okunskap med kunskap och öppen diskussion, vilketförespråkas av Läroplanen, var i detta fall ingen lyckad strategi.

Mimi berättar hur hennes lärare inför klassen kallade sig en vit neger varvid hanrefererade till sin barndom som han tillbringade i Afrika. Med tanke på lärarensuppväxtvillkor ansåg hennes klasskamrater att hon var överkänslig eftersom hantrots allt borde veta vad som är legitimt att säga då han vuxit upp i Afrika. Själv ärMimi född och uppvuxen i Sverige. Läraren i det här fallet väljer mer eller mindreskämtsamt, ur sitt eget perspektiv, att kalla sig för neger medan den svarta eleven,och i sin förlängning alla svarta människor, tillskrivs denna stigmatiserade benäm-ning.

Edwin, vars morfar är svart sydafrikan, minns hur en lärare på skolan tog uppbenämningen kaffer, ett mycket grovt skällsord som används mot svarta i Sydafri-ka. Läraren menade att det var helt i sin ordning att använda begreppet. När Edwintog upp lärarens påstående med sin morfar, som personligen har upplevt apartheid-regimen, blev han mycket upprörd och berättade för sitt barnbarn att det är det vär-sta man kan säga till en svart sydafrikan.

Exemplen ovan visar att skollagens lagtext, om att alla som verkar inom skolanaktivt ska motverka alla former av kränkande behandling, i praktiken tycks utgå frånhur de som har tolkningsföreträde upplever situationen. Tiffany menar att läraregenerellt går i försvarsställning när de försöker diskutera språkbruket i undervis-ningen, särskilt om de är flera elever som tillsammans protesterar. Många äldre lära-re tenderar dessutom att värna om sin auktoritet gentemot ungdomarna, menarhon.

Adiam, som har rötter i Afrika, berättar hur man i historieundervisningen hop-pade över hela den afrikanska kontinenten – och när hon påpekade detta, och andraeurocentriska antaganden, så upplevde man henne som stökig och högljudd.

Harnet berättar om hur hon hamnade i fokus på historielektionerna om Afrikai sjunde klass.

Jag kommer ihåg att vi kom in på Afrika, och han [lära-ren] pratade om Afrika som ett land, och inte en konti-nent. Och så kom han fram till mig ”men var kommerdu ifrån?” Jag sa att jag kommer ifrån Eritrea. Och så


skulle jag få berätta om min kultur och Eritrea i allmän-het. Det var väl små kommentarer som jag inte hellerkanske uppfattade då men uppfattade senare. Att hankunde liksom ställa alla frågor till mig, att jag skulle vetaallt om Afrika för att det var mitt land. Men mitt land ärEritrea, det är inte liksom Nigeria eller Kenya ellerMoçambique. Så för mig blev det såhär att jag kan ingetmer, och då kände jag mig dum för att jag kanske skulleha vetat mer.

Tiffany går i en gymnasieklass där det finns andra svarta elever och hon märker attdet förväntas att alla svarta ska ha samma åsikt vad gäller svart historia eller rasism.Hon märker också att de andra vita eleverna blir osäkra när de själva ska säga någon-ting som berör svarta människor och att de då försiktigt tittar på henne. Rädslanupplever hon som ett stort problem. När läraren uttrycker sig med begrepp somexempelvis svarttaxi eller svartjobb väljer hon själv att säga illegal taxi och betalaunder bordet. Hon har uppmärksammat att hennes ordval resulterar i att andra intevågar säga ordet svart.

Det är synd tycker jag för då har man inte nått fram. Det är bättre att föra en dia-log och inte komma överens, men åtminstone höra varandra istället för att bara böjasig för att man är rädd.

Hon är också mycket kritisk till undervisningsmaterialet som hon många gång-er anser vara obrukbart. Varje gång hon får en ny historiebok bläddrar hon till avsnit-ten om slavhandeln och Columbus för att se vad författarna har skrivit. Hon låtersig inte nedslås av de felaktiga beskrivningarna utan använder sig istället av dem föratt ta upp den eurocentriska tolkningen av historiska händelser. Hon menar att honefter diskussionerna i klassrummet kan vara sur i tre veckor men att det ändå gerhenne en känsla av att hon bidragit till någonting positivt.


Bland rassar och nassar

Även om ungdomarna i studien upplever att det är den smygande intoleransen sompåverkar dem mest i vardagen, så har många också haft direkta konfrontationer medrasister och nynazister. Carlos och Mimi berättar om två tidiga möten med rasister.Carlos minns en händelse då han var ute med sin mamma.

Jag kommer ihåg vid en kiosk en gång, så var det tvåäldre män som började skrika skällsord. Det var straxefter min pappa dog, så jag var runt åtta. Och minmamma kunde inte så bra svenska, hon förstod inte vadde sa. Jag förstod va de sa, men vad skulle jag göra? /.../jag kände mig hjälplös. Jag ville försvara min mammamen jag kunde inte göra speciellt mycket.

Mimi berättar om hur hon i sjuårsåldern råkade ut för några killar, som hon trorkan ha varit runt tjugo, som skrek ”åk hem, åk hem” till henne. Hon var trots sinålder medveten om vad de menade men svarade dem att hon var på väg hem till sitthus.

När barnen växer upp blir konfrontationerna med rasister allt mer våldsamma,framför allt för pojkarna. Så här berättar Edwin.

Ja, jag har blivit jagad några gånger. I en park här i när-heten [på Söder i Stockholm]. Jag har gått igenom dennågra gånger så har det suttit nån där och druckit, såbörjar dom skrika och kasta stenar /.../. En gång så blevjag träffad i huvudet det var inget allvarligt. Nån gång [isällskap med några kamrater] såg jag en kille gå påandra sidan gatan, ja en rasist, då började man skrikaoch sådär ”djävla rasist” sen typ när jag gick nån veckaefter [ensam] så kände han tydligen igen mig.

Att inte känna rädsla utan snarare obehag är ett återkommande tema i intervjuerna.Tiffany har vuxit upp på en gård där det bodde en nynazist och hon upplever detsom om han var rädd för henne när han inte var i sällskap med sina vänner. Honberättar att när hon är ute med sina svenska vänner så blir de räddast när det kom-mer nynazister gående på andra sidan gatan. Hon vet att hon kan bli fysiskt skadadeller till och med ihjälslagen av en nazist, men vet åtminstone vad de har för åsik-


ter. Hon hyser större misstro mot dem som hyser rasistiska åsikter men inte vågarstå för dem. De kan såra henne emotionellt på ett sätt som inte nynazister och skin-heads gör. Mimi beskriver tvåbarnspappan med radhus och Volvo som den farligas-te smygrasisten.

En adopterad tjej från Korea berättar om sin rädsla för fulla svenskar.

En av dom saker jag är rädd för är fyllisar. Dom som ärfulla. Det spelar ingen roll vilken ålder dom är för domger sig ofta på dom som inte ser svenska ut. Jag kanbörja gråta om det är en fullgubbe nära. Ett exempel, visatt på Stockholms tunnelbana [på perrongen], på blålinjen, och det är fullt med invandrare där. Och så sitternågra som är från Östasien, och så kommer två gubbar,eller medelålders män, och dom är jättefulla och domskriker, och skriker, och skriker åt varandra liksom,”öööh!”. Och så ger dom sig på dom där tjejerna somsitter där, och skriker ”hörru ditt lilla filippinerluder, härska inte du sitta, du ska åka hem”, och så där. Och domsitter kvar liksom, ”varför ska vi flytta på oss” sägerdom. Och så kommer tunnelbanan och jag skulle gå på .Och då så sätter sig dom där tjejerna nästan bredvidoss. Och så kommer dom där fullgubbarna på precisefter och så börjar de skrika åt dom och kalla dom fulasaker. Och då blev jag så himla rädd för att dom skullege sig på mig.

För adopterade kan situationen te sig än mer hotfull då de oftast inte har en umgäng-eskrets bestående av personer som upplevt liknande situationer. Anna, som citerasovan, valde att gå av tunnelbanan. Hon hade svårare att säga ifrån än de andra östa-siatiska tjejerna som inte var adopterade.

Anna har varit med om en annan situation, när hon gick i nionde klass, då hen-nes kamrat utsatte henne för nynazister. Kompisen hade en pojkvän i Gävle och deåkte tillsammans dit för att hälsa på honom. När de kom fram till killens hem väg-rade han att släppa in dem utan skickade ett sms till kompisen där det stod ”Ta dinguling till kompis och be henne paddla hem på sin flotte till Riskina där hon hörhemma.” Anna blev mycket illa berörd men kompisen tog med henne till pojk-vännens kompis som även han var rasist. Där blev hon lämnad ensam en stund till-sammans med två nynazistiska killar som hade dekorerat väggen med svenska flag-gan och spelade vit maktmusik på stereon.


När hon kommenterade för sin vän att hon kände ett enormt obehag inför helasituationen fick hon till svar att det inte var någon fara och att det enda speciellamed dem är att de inte gillar blattar. Kompisen reflekterade inte över sammanhangetde befann sig i och verkade inte heller medveten om den kränkning som Anna utsattsför.

Sofia som är adopterad från Mellanöstern, och ofta passerar som vit, berättar hurhon länge har umgåtts med rasister. Två killar, som från början inte visste att honvar adopterad, blev dessutom kära i henne och hon inledde ett förhållande med denena av dem. Den andra killen blev upprörd över förhållandet och började kalla hen-ne för judedjävel. När förhållandet tog slut fick hon återigen kontakt med honom.Sofia tycker själv att killarna är osäkra och att de inte riktigt reflekterar när de pra-tar om att gå ut och spöa svartskallar samtidigt som de umgås med henne.

Sofia berättar också att hennes föräldrar tycker att hon är lite rasistisk eftersomhon anser att man inte ska släppa in vem som helst i landet. Hon grundar sitt utta-lande på de erfarenheter hon har gjort på gymnasieskolan där killar med utländskbakgrund tycker att hon har ”fel” umgängeskrets, det vill säga vita svenskar, och klärsig för utmanande. Några killar brukar dessutom dra in henne på toaletten och skri-ka åt henne för att hon inte vill ha sex med dem.

Att Anna och Sofia har totalt skilda erfarenheter av den öppet uttalade rasismenkan förklaras utifrån rasifiering där Annas asiatiska utseende blir en tydlig markörför kategorisering medan Sofia kan passera. Däremot förefaller det som om Sofiasidentifikation som vit utgör ett problem i kontakten med en del tjejer och killar medutländsk bakgrund.

Det går inte enbart att förklara skillnaden mellan dessa två ståndpunkter utifrånrasifiering, då det även handlar om uppväxtvillkor, föräldrars inställning och en radandra sociala fenomen, men det går inte att bortse från att den sociala kategorise-ringen utifrån rasifieringen av de två tjejerna har stor betydelse.

När tjuv och polis blir verklighet

Tjuv och polis är för majoriteten av alla svenska barn en rolig och uppskattad lekmen för många unga killar blir det snart en verklighet att bli tagen av polisen. Carl,som är uppvuxen i stockholmsförorten Husby men har gått grundskolan i stan,beskriver skillnaden mellan att växa upp i innerstan och en stigmatiserad förort. Hanmenar att svenska ungdomar kan bli tagna av polisen och lämnade hemma för attde har druckit för mycket medan det för honom själv och hans kompisar räcker medatt någon i närheten har blivit rånad och att de råkar befinna sig i området.

Vissa gånger får man smäll för någonting man inte har gjort.Polisen tar dig och stoppar in dig i bilen och frågar ”vadgjorde du här?”.”Ingenting jag satt ute”.Ska man berätta för dom [svenska ungdomar], dom skrattar och blir chock-ade, dom tror inte att det här kan hända, för det händerju inte. Det händer ju inte för dom därborta liksom.


Det är inte enbart i konfrontationer med ideologiskt övertygade rasister som barnfaller offer för våld eller hot om våld. De flesta av killarna som deltar i studien berät-tar om hur de har blivit stoppade och visiterade av polisen utan att de har förståttvarför. I en intervjustudie som denna står dock ungdomarnas ord mot polisens ochdet finns ingen möjlighet att verifiera riktigheten i polishistorierna.

En av ungdomarna berättar om en händelse för några år sedan då polisen tog hansmobiltelefon och stängde av den. Polismannen antog att han hade stulit den ochmenade att han inte skulle kunna pinkoden för att öppna telefonen igen. I gruppenav ungdomar var det endast de med utländskt påbrå som fick bevisa att det var derastelefoner. I materialet kan man tydligt se att poliser behandlar personer med svensktoch osvenskt utseende olika. I en situation när polisen ingriper släpps, enligt ung-domarna, ofta de med helsvenskt påbrå först och får dessutom ett mjukare bemö-tande än de med icke-västerländsk bakgrund som ofta får höra rasistiska uttalanden.En kille berättar om när han och två andra killar blev stoppade av polisen. De släpp-te den vita killen medan den intervjuade och en annan svart kille blev kvarhållna.Han har varit med om situationer där poliser med utländsk bakgrund har betett sigminst lika illa som sina kollegor.

En av de intervjuade, som bor i en stockholmsförort, kritiserar starkt polisensförfarande.

Vissa poliser kan vara skitsnälla.Vissa, dom kör ut digpå Gärdet och slår sönder dig och sen hör man detdär, ”Djävla svartskalle, du kom till vårt land för att tavåra tjejer, ta våra jobb, ta våra bostäder. Åk hem tillditt krigsdrabbade land”. Där har du själva orsaken, viär krigsdrabbade, det är därför vi bor här. /.../ Jag harblivit utkörd till Gärdet, dom släppte av mig i skogensen kör dom därifrån. Flera gånger. För vaddå. Jo för attdet är bråk. Det är klart det är bråk men liksom att dekör ut mig till Gärdet klockan tre på natten när maninte har några pengar. Och på vintern är det kallt. /.../Dom kör ut dig och släpper av dig och säger försök attta dig hem med din svenska.

Killen i citatet ovan menar att man mognar snabbare när man får åka polisbil redani fyran till sexan. Det är inte säkert att man blir trodd hemma, menar han, då för-äldrarna som kanske har flytt från fascistiska regimer gärna vill tro det bästa om Sve-rige. Även i skolan upplever han att lärare pekar ut vissa klasser och personer närnågot har hänt. Han berättar om hur han som liten blev förhörd på polisstationennär en ruta hade krossats på skolan då han och några andra elever genast blev miss-tänkta. Han säger att man blir en annan person när man inser att alla människorinte vill en väl.


En kille, som bor i innerstan, hävdar att det var värre när han tidigare bodde iförorten och åkte med sina kompisar till stan. De blev filmade och fick ofta uppgesina personnummer för poliser. Monir som bor i Fittja berättar om att de strategisktdelar upp sig två och två eller tre och tre om de är flera kompisar som ska åka in tillstan. På så sätt upplever han att de slipper negativ uppmärksamhet från omgiv-ningen.

Killarnas berättelser om erfarenheter av polisen i unga år är genomgående myck-et grova. En kille i Uppsala berättar hur hans kompisar, när de var sexton, sjuttonår arresterats misstänkta för att ha stulit en plånbok av en alkoholist. Under förhö-ret blev de slagna med batonger. En polisman sa till den ena killen att om han sattner skulle han bli slagen, varvid den andra polisen sade att om han stod upp så skul-le han bli slagen. I brist på bevis släpptes ungdomarna som inte tyckte att det varnågon idé att anmäla poliserna.

En av de intervjuade har personliga erfarenheter från häktet. Han visar på upp-levelsen av maktlöshet i förhållande till dem som förväntas upprätthålla lag och ord-ning.

Om man sitter i häktet dom retar en, dom driver meddig. ”Hur känns det att sitta i en bur, hur känns det attvara tillbaka i hemlandet, var det så här du upplevdeditt land” och såna här saker. Man blir arg men kan integöra nånting, dom kan säga vad dom vill.Två, tre på nat-ten, vem är där utom personerna som jobbar? Då sägerdom vad dom vill. Dom kan gå in, dom kan slå dig.Vadska du säga när du kommer ut? Jo,– Dom slog mig, dom svor åt mig, dom sa en massasaker till mig.– Vad gjorde du? Varför satt du i häktet över huvudtaget?– Det har inte med saken att göra.– Jo det har med saken att göra.– Det känns som man inte kan påverka systemet, mensystemet påverkar dig.


Reaktioner och strategier

Barn tycks ofta vara omedvetna om den rasism de utsätts för. De som förmedlarberättelser från småbarnstiden och den tidiga skolåldern har ofta varit med om hän-delser som har väckt obehag hos dem – men analysen av varför man känner sigkränkt sker ofta långt senare, när personen har nått tonåren. Artonåriga Harnetberättar:

När någon kallade mig neger, till exempel, när jag varåtta nio år gammal. Jag visste ju inte vad det betydde,men jag reagerade väldigt hårt. Det var liksom skrikaoch tjura, men jag fattade inte varför. Men jag visste attdet var nåt fel /.../. Sen på senare år fick jag ju veta.

De ungdomar som berättar om att de tidigt var medvetna om rasism har antingenmedvetandegjorts inom den egna familjen eller genom jämnåriga kompisars äldresyskon. Harnets äldre bror utgjorde en sådan frontsoldat inte enbart vad gäller hen-ne själv och hennes tvillingsyster utan även för hennes vänner. När hon kom hemgråtande och berättade om vad hon varit med om tolkade han in rasistiska överto-ner utifrån sina egna erfarenheter. Själv berättar Harnet att hon inte ville tro att detvar hennes hudfärg som var orsaken utan tänkte att ”det måste vara nånting annat”.

Adiam blev tidigt uppmärksammad om förekomsten av rasism genom en kam-rats äldre syskon och föräldrar. Som exempel kan nämnas att Adiam och hennes svar-ta vänner redan på mellanstadiet kritiserade lärares användande av ordet negress.Adiam minns också att hon tyckte mycket om att titta på amerikanska slavfilmer.

Vi var mycket för kommentarer. /.../ Vi nötte till ochmed ut det där och vi använde det på fel sätt.Vi kändeinte till någon känd konstnär som var svart.Vi gjorde juinte det. ”Men vi kan inte rita sa vi, vi kan inte måla. Nejmen vadå, vi är svarta, säg en enda svart konstnär. Detär väl inte så konstigt att vi inte kan.” Och vi sa detmed humor och sarkasm.

Samtidigt som det var lite av en strategisk och medveten lek med stereotypa före-ställningar om svarta så var det också ett anammande av tanken att det med svart-het följer en rad biologiskt överförbara talanger och brister. Nu i efterhand kan Adi-am se att deras strategiska förhållningssätt knappast gagnade dem.

I många fall har de intervjuade inte alls reflekterat över förekomsten av vardags-rasism utan talar endast om situationer där uttalade rasister har begått fysiska eller


mentala övergrepp. Rasism anses vara något som andra råkar ut för och man menaratt man själv har varit förskonad.

Att inte reflektera över rasism betyder inte att ungdomarna mår bättre än de somkänner sig utsatta för ett rasifierat förtryck dagligen. I en tidigare intervju med en ungman i 25-årsåldern uttrycks medvetenheten om rasism som en positiv upplevelse.

Om man innan kanske har problem med sig själv så fickman [nu] problem med rasismen. Man fick problemmed det som är emot en, det är en positiv kick.

Citatet ovan är taget från en tidigare studie om den under tidiga 1990-talets svartapopulärkulturens betydelse för identitetsbygget hos svarta ungdomar i Stockholm(Motsieloa, 1999). Orden från den unge mannen beskriver den politiska rapmusi-ken och litteraturens betydelse i hans liv. Inspirerad av populärkulturen bearbetadehan den inre känslan av att inte duga och omvandlade den till en strategisk förstå-else av de osynliga strukturer och handlingar som upprätthålles genom en ständigtpågående rasifiering. Upptäckten av rasism gav honom en positiv känsla och enmedvetenhet om att han inte var ensam.

För att klara av att bemöta de subtila uttrycken för rasism krävs ett omgivandenätverk som kan ge stöd och förståelse för vad man upplever (Catomeris, 1998). Förde flesta utgörs detta nätverk av andra personer som delar utsattheten men för adop-terade och andra personer som har vuxit upp bland vita svenskar ersätts detta nät-verk av representanter för majoritetsbefolkningen. Av dessa barn krävs en större för-måga till reflektion för att se de subtila uttryck inom vilka vardagsrasismen gestal-tas. ”Antingen bryts du ner eller så blir du starkare” säger Adiam angående den mob-bing hon utsattes för under skoltiden av några äldre elever på skolan och det är etttema som återkommer i intervjuerna. Vissa är rädda för att nedslås om de reflekte-rar allt för mycket kring rasism, andra menar att de aldrig skulle försvagas på grundav sin utsatthet och vägrar se sig som offer.

Bristen på förståelse utgör ett stort problem för ungdomarna i denna studie. Oftanär en person bemöter vad man upplever vara ett förtryck så uppmanas man att intebry sig om det och en del menar att rasism alltid har funnits och alltid kommer attfinnas.

Jag menar rasism och sånt finns överallt, men vissagånger kan man ta det med en klackspark.Vissa gångermåste man ta det mer seriöst. /.../ man ska ta det seri-öst och börja tänka efter hur man ska bemöta nästaperson som kommer och säger samma sak till dig. Jagtycker att folk runt omkring en, dom tycker att manöverdriver eller att man är för känslig eller att man skatitta åt andra hållet. Jag tittar åt andra hållet, det händersamma sak. Åt vilket håll ska jag titta?


Rasism finns också mellan olika invandrargrupper i samhället, vilket även avspeg-lar sig hos ungdomarna i studien. Dessa konflikter påverkar barnen negativt menfår inte samma sociala, materiella och ekonomiska konsekvenser. Ju större gapet ärmellan olika grupper i rasifieringshierarkin desto större konsekvenser får rasistisktfärgade handlingar.

I citatet nedan sammanfattar Harnet de intervjuades tankar kring barns utsatt-het för rasism i Sverige.

Så där allmänt kommer jag lätt undan när det gällerrasism konstigt nog. Sen är det väl olika hur du serkomma undan och komma undan.Var jag inte medvetenom det så vet jag inte vad jag har gått igenom, om mansäger så. Jag har haft det bra för att komma från landet.Frågar du brorsan får du en helt annan grej.

För att kunna bekämpa rasism gentemot barn i Sverige krävs det att vi alla håller ossansvariga för de ekonomiska, materiella och sociala konsekvenser som rasifieringleder till. Vi måste också medvetandegöra oss själva om att vi alla är aktörer i den-na process. Så länge vi inte reflekterar kring de normer som är rådande i det sven-ska samhället utan ser dem som neutrala aspekter av ”sunt förnuft” så kommer viinte kunna lösa problemet med rasism.


Källförteckning

Arai, M., Regner, H & Schröder, L. 2000. En svartvit arbetsmarknad: en ESO-rap-port om vägen från skola till arbete, Ds 2000:47.

Att motarbeta nazism och rasism i skolan. 2000-10. Lärarförbundet.Att se det som inte syns. Om konsten att vara svart i Sverige. Sveriges Radio, P1, Doku-

mentärredaktionen. 2001-09-01, kl 14.03.Bakshi, Ann-Sofie 2002. Bilder formar barnens värld. Insikt s. 18-19. Om hiv sex &

sånt. 4/2002. Landstinget förebygger aids.Brune, Ylva 1998. Tårögda flickor och kusliga män. I: Mörk magi i vita medier.

Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm:Carlssons.

Catomeris, Christian 1998. Som att förflytta sig tjugo år tillbaka i tiden – om etnisk”enfald” på redaktionerna. I: Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistikom invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlssons.

Douglass, Frederick 1991 [1845]. En amerikansk slavs liv. Stockholm: Carlssons.Du Bois, W E B 1969 [1903]. The souls of black folk. New York: New American

Library.Ehn, Billy 1991.Ungdom och tradition i det multietniska Sverige. I: Ungdom och tra-

dition. En etnologisk syn på mångkulturell uppväxt. Sjögren, Annick (red). Bot-kyrka: Mångkulturellt centrum.

Eriksson, Catharina, Maria Eriksson Baaz & Håkan Thörn (red) 1999. Globalise-ringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturellasamhället. Nora: Nya Doxa.

Essed, Philomena 1996. Diversity: gender, color & culture. Amherst: University ofMassachusetts Press.

Essed, Philomena 1991. Understanding everyday racism. An interdisciplinary theory.Newbury Park: SAGE publications, Inc.

Fanon, Frantz 1967 [1952]. Black skin white masks. New York: Grove Press.Funderburg, Lise 1994. Black, white, other. Biracial Americans talk about race and

identity. New York: William Morrow & Company, Inc.Gilroy, Paul 1993. The Black Atlantic. Modernity and double consciousness. Cam-

bridge, Massachusetts: Harvard University Press.Grayson, R. Deborah 1995. Is it fake? Black women´s hair as spectacle and

spec(tac)ular. I Camera Obscura feminism, culture and media studies/36. Blackwomen, spectatorship and visual culture. Grayson, R. Deborah (red). IndianaUniversity Press.

Hvitfelt, Håkan 1998. Den muslimska faran. Om mediebilden av Islam. I: Mörk magii vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism.Stockholm: Carlssons.

Kirton, Derek 2000. ”Race” ethnicity and adoption. Buckingham: Open UniversityPress.


Lahdenperä, Pirjo 1997. Invandrarbakgrund eller skolsvårigheter: en textanalytisk stu-die av åtgärdsprogram för elever med invandrarbakgrund. Stockholm: HLS.

Lindblom, Gerhard 1926. Afrikanska strövtåg. Två års folklivsstudier i engelska ochtyska Ost-Afrika. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlag.

Läroplan för det obligatoriska skolväsendet (Lpo-94) 1994. Stockholm: Skolverket.Morrison, Toni 1992. Mörkt spel. Vithet och den litterära fantasin. Stockholm: Bok-

förlaget Trevi AB. Motsieloa, Viveca (1999). Kodad svarthet. En studie om svart diasporaidentitet i popu-

lärkultur. Uppsats för påbyggnadskurs i etnologi, ht 1999. Södertörns högskola.Palmberg, Mai 2000. Afrikabild för partnerskap? Afrika i de svenska skolböckerna.

Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet.Palmberg, Mai (red) 2001. Encounter Images. In the meetings between Africa and Euro-

pe. Uppsala. Nordiska Afrikainstitutet.Puuronen, Vesa 2002. Everyday racism in Finland. University of Joensuu, Karelian

Institute. Paper presenterat på 12th Nordic Migration Conference.Sawyer, Lena 2000. Black and Swedish: racialization and the cultural politics of belong-

ing in Stockholm, Sweden. Ann Arbor: Bell & Howell.Sawyer, Lena 2001. Första gången jag såg en neger. En svensk självbild. I: Törnros-

landet. Om tillhörighet och utanförskap. Norrköping: Integrationsverket.Skollagen 1985:1100. Stockholm: Utbildningsdepartementet.Skovdahl, Bernt 1996. Skeletten i garderoben. Om rasismens idéhistoriska rötter. Bot-

kyrka: Mångkulturellt centrum.Young, Iris Marion 1990. Justice and the politics of difference. New Jersey: Princeton

University Press.

Författarpresentation: Viveca Motsieloa är fil.kand i etnologi och knuten till Mångkulturellt centrum i Bot-kyrka som forskare. Centret är en stiftelse och kunskapsorganisation som studerarsocial och kulturell mångfald i samhället. Viveca Motsieloa har tidigare givit ut rap-porten ”Kultur i Storstad” (2002), bedrivit forskning kring svart identitetsbildningi diaspora samt medverkat i radioproduktioner för Sveriges Radio om dessa frågor.

Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter.Vi väcker opinion och stöder barn i utsattasituationer i Sverige och i världen.

107 88 StockholmTelefon: 08-698 90 00Fax: 08-698 90 [email protected]/bokhandelPost/bankgiro 90 2003-3

2782-det m.ste vara n.got2 - resource centre · medvetenheten gällande rasism är avgörande för...

Documents