DAGNY TIDSKRIFT FOR

SOCIALA OCH LITTERARA INTRESSEN

STO C K H O L M r\FTOKBLAI)ETS AKTIGBOLACS TRYCREI:I

1900

Under kärlekens tecken.

EN Kvinna vardt moder. . Och molntmg var natte~. Me% molen jörsvanno, och sgarfior, som slocKizat) i rymderna brunrto

'

$6 izytt of ve^ sZumrande ängar och vatten, ty barnet i krwbban slog ögonen o@. Den åldrade tiden sjonk död i sitt lo$$ med Kramen af t å r - Kring tinningen vriden;

Och rzy stod en tih?, som e j s k u v mder Zapz, f l yttersta ~pr&zget af KZz$pan med Rariekem rosor i fi?z.g-et. I tvekande strids'man, a j rosorna tagen och fästen dem in i ert hvita staadar Kriizg stå~zge~.~) i vecken ! Och vandresrz, en h a r , att Käm$a er strid undpr Kärlekens teckevz!

Och tzhse7zdi slakten Kring d d e n f&lodde, och kastadt i grmset låg ofta standaret; men åter i &set det lyftes att Lysa, och rosorna glödde.

Och scklcn jkg - i~ tgo till cg-h.lijmska azh iz,rrr~-. . - Ett 9 y t t hn7- fijm*zt~z~zit. Svzart s-igzdl'nmz nät z' dess doniugnr~ .$wz.nit. Vi Kane~at dess s t ~ & ! e ~ ~ . vi . y + ~ r z . cie.ss .~&rg~-i*, vi agro dess sönerp, Z J ~ biis-a &.ss nn71~72. Ha i~znm~tet vi hcdknt? Har h o d e d i g fmn stått öj3je7z för dc~z, som z&- ?~t*od7t* fu~-'diïzc

Etl sekel begy~zner, ' v i hälsa &ss &asning! LiRt hnfvet, n f ingen befaret, som bar igzom hagyande ~ . iq -en ett svar pi! en ,fiåg-a i hGa?je s h Krz~s?ti%g, det breder s& lockande, henzZzghetsficZZt. '- Hör dansen, som trampar i hagar och hl., hör g-å?zga?v~, som lang tnnde f rustar och sia?qjar !.

6Zr dz~ke?z i hitt! och defz sling~mzde j%?mzan af Radekms heliga rosor tir röd. 1 hZ;1Znor sned kz;lzder, som pzqbras i glöd) oss fo& med sång ofvcr tornande hizdcr!

Etr sekel har 6ö77ht, kvem spn7za~ dess öde? Framit ,for dess a m ! I gZrnzn.g bevise uz kiirlekemr lära, och falLc~ OSS stride~z, i fwk? vi förblöde, om modigt v i 6 a ~ i t en sanning till &is, vac Rt sinnen, som doyvats i huirflarilzas bras, och kransat till gla+e ett barn, som dedrofvats!

b zo-a sliitttr Vi be@a hg, G&, att $å &cF5(; rna skördarna bo@a och talrika hjoiordar med herdarna följa. Vi be& dzg, Gud, att i bldmznde nätter

En röstrattspetition.

Den 3 O december 1 8 9 9 inliimnades till Koii gl. Maj :t i f Fredrika-Bremer-Förbundet en underdinig skrifrelse i fra- gan om politisk rösträtt för kvinnor. Franistallningen myn- nar e:nligt sakens natur nihmast u t på, a t t de själfförsörjande myndiga kvinnorna, hvilka ju redan hafva kommunal röst- rät t , afven måtte beredas, rösträtt vid val till riksdagens ,andra kammare, därest de i Cifrigt uppfylla de för dylik . rösträtt stadgade villkor.

Äfven om Förbundet ej vigar invagga sig i iiå,gon synnerlig förhoppning a t t omedelbart vinna hvad sålunda begärts, hyser det dock en fast tro, a t t en så samhallsviktig angelalgenhet som den i frågavarande, trots de måiiga och . stora vanslrligheter, som &ro att bekämpa, inom en ej alltför r~fliigsen framtid skall sl& sig igenom.

Förbundet anser sig saledes gagna saken och föra den et t steg mot målet genom at t fästa uppmärlisamheteii på, densamma och gifva en väckelse till eftertanke på, de lifs- frtigor, som i sjalfva verket daraf beröras, samt hoppas, a t t skrifvelsen afven diirutöfver möjligen skall h d v a till omedel- bart resultat a t t föranleda en utredning i ämnet.

Med förutskickande af dessa erinringar i och för en ra t t förstiielse af Förbundets friimställniiig återgifva vi den- samma i dess ordagranna lygelse:

Fredrika-Bremer-Förbundet, som enligt sitt program har till iindaiua1 a t t verka för ~kvinaans höjande i sedligt och intellelrtuelt såväl som i socialt och ekonomiskt afseende » vågw härmed i öfverensstämmelse med denna sin uppgift.

hos Eders Kongl. MG:t göra en vördsam fi.amstalliiiiig i en fråga, som alltmer tränger sig fram till allvarligt öfvervä- gande, iiämligen frågan om politisk rösträtt för kvinnor.

Genom rattsbegreppens utveckling och ~amhällsfö~hål- landenas omgestaltning har äldre tiders uppfattning om kvin- nans plats i samhället alltmer fåt t vi la för andra å8skåcl- ningar, hvillra i . kviniians fulla myndighet. se en naturlig rättighet för henne och. en fördel för det allinänan. L å n g sanit men sakert vidgar sig kretsen för hennes medborger- liga befogenheter, och ingen lär p& allvar hoppas kunna hämma de iiaturliga lagar, som leda denna sociala rörelse.

1 vart land betecknas dessa framsteg förnämligast ge- nom autagna förf attuingar on1 ogif t kvinnas myndighet, äkta malars egeiidomsförhillanden, rät t f ör kvimia a t t bekläda vissa kouimuiiala förtroendeuppdrag, samt den koilimuiiala röstriittens utstrackiiiiig äfven till lrviniior.

Genom sistiiauiiida reform har kvinnan skluiida tillagts iufly tande p& koinmunens an geliigenheter afvensom medel - bart p& Riksdagens första ka~niiiares sammansättning.. Men hiirtill ai~slnteï sig då följdriktigt äfven förvärfvandet af

. rösträtt vid v d till Rilcsdagens andra kammare. Politisk rösträtt f ör. kvinnor är visserligen hitintills ge-

no.mförd endast i vissa utom-europeiska lämder såsom i Nya Zeelmd och migra af Australiens och Nord Amerikas stater. Men lifven inom Europa börjar frtigan blifva dlt mer aktuell. Och i detta afseeiide har England gått i spetsen. Allt sedaii John Stuart Mill år 1867 i underhuset frainlade et t förslag om rösträttens utsträckning till Itvinnor, har fragan mhiig- faldiga gånger förevarit i underhuset och där vunnit allt större nuderstöd. Ar 1897; då fragan senast förevar, bifölls en bill i ämnet äfven vid andra läsningen med 223 röster . mot 152. I denna omröstning befanns förslaget hafva ma- joritet inom underhusets alla, fyra partier, lroaseivative, libe- rale, iinioiiister och irländska natioiialister. Genom obstruk- tion fran minoritetens sida medhanns dock ej frågans slut- behandling under parlameutssessionen. Äfven i Sverige har frågan en g h g bragts inför Riksdegens pröfning genom en år 18 8 4 inom andra lrauiniaren väckt motion, hvilken, afslogs i första kammaren utan rotering och i den andra med 53 röster mot 44.

De skal, som anföras mot at t irirynlina kviniiaii poli- tiskt inflytande äro desamiu.a som alltid åberopats mot hvarje förslag, -som syftat at t bereda henne ilågon af ett fullmyn- digt medborgareskaps riittigheter. Maii invänder at t det brister henne fallenhet för det offentliga lifvet och at t hon af kal- lelse ar föyetriidesvis bestämd f ör familj elifvet.

E'rigm om någons fallenhet för det offentliga lifvet står eller faller ' emellertid närmast diirpå, huruvida deiiile. har berattigade intressen at t dar tillgodose eller icke. Och då kvinnan obestridligen har lika stora intressen. at t tillvara- taga i samhiillet som mannen, så bör ' m m vara, öfvertygad om at t i hvmje fall ingen biittre an ho11 skall första at t dar bevaka sin egen ratt och sitt eget basta. Äro dhjamte, s8som val måste medgif vas, hennes andlige fallenheter till arteii i många afseendeil olilia nianiiens, så ligger ju dari afveil f r ån det allmsinnas synpiiiikt blott en ytterligare bju- dande anledning at t låta dessa siirskilda fdlen.heter komma till sin rätt och göra sig gällail.de.

Att Cviiiriczii åter äger särskil d kallelse för familjelifvet 1iir ingen vilja förneka. Men detta bör icke utesluta at t hon Sifveii kan hufvn allmiiaiia iiitrc.ssen och insikter i sain- hällets angeliigenheter. Antagandet at t familjelifvet skulle blifva lidaiide daraf, Iivilax uppeiibarligeii p& ett ui~cle~skat- taiide af fainiljen och dess uppgifter. Det bör viil också snarare vara till gagn för denna at t aga tdsmSiii bland dem, som sga de personligaste erfarenlieterim om hvad som sköflar hem- mets lycka och hvad som brister i sainh~llets oinviirdiiacl om det inppv&x;;ilide slaktets uppfostrarn.

011.1 man sålliiida ' ej ur allmiinna grunder kan f r in - kanlia kviiinau rat t till fnllliiyiidigt medborgarskap, s& iir det å andra sidan klart, at t något ppörjsmål om politisk rösträtt

'

för gift kviiins nu icke alls föreligger. Och detta desto mindre som i Sverige lagen ej pïincipielt tillagt gift kvinna rattslig myndighet s å s o i ~ t. ex. skett i Norge och Daaiiiarl~

Diirernot äger saken den största aktualitet för de ogifta kvinnorna, hvilka genom tidsförh&llandeii;~s innkt i allt större antal föras in på arbetsrnarkliadeu. Dessa sjii,lfförsörjande myndiga. lcviiinor hafva tillagts kommunal röstratt liksom miinnen, de äro pliktiga betala skatt liksom desse, och de hafva i följd af sin verksamhet enalianda intressen. at t till-

varataga som männen. Men därtill kolamer, a t t de vid sitt intrade i det sociala lifvet öfveiallt möta förhållanden, som ordnats närmast för mannen samt efter hans behof och skap- lynile, hvilket ater har till följd, a t t deras mest berättigade f ordringar där gizrna blif va förbisedda, missförstidda, ring- aktade. De hhfva således a t t kämpa mot alldeles särskildt ogynnsamma omstiiildigheter, hvillas afh;jälpsi;n.cle förutsätter at t de, som lida ~claruii.der koinma till ahgot inflytmde vid samhällsfrågornas afgöraiide.

I det fulla medvetandet siledes a t t iliförandet af poli- tisk röst&tt för kvinna förr eller senare betingas af den nutida sociala utvecklingen, vågar Freclrika-Bremer-Pörbuiidet vördsamt hemstiilla a t t Eders Koiigl. Maj:t 'täcktes särskildt eller i samband med annan röstr5ittsreform taga, i öfver- vägande angelägeilheteii a t t bereda kvinna, röstratt vid v d till Riksdagens andra kammare, darest hon i öfrigt ' uppfyl- ler de för dylik röstratt stadgade villkor. .

Underdånigst

StockBolin den 18 december 1 S9 9.

Pestalozzi-Fröbelhuset I.

Woderligliet: det centrala hos

. . i Berlin.

kviniian.

De tyska lrvinnornas öfvervägande anlag för det husliga har stundom ticlragit dem en sinula ringaktning. från andra nationers mera s. k. frigjorda kvinnor. Eller åtminst'one från vissa kretsar bland dessa, fr&n deras, som åter å sin sida gå för långt i motsatt riktning.

Nog ar det sant, att maii i tyska familjekretsar' lian påträfia ovanligt många kvinnor, hvilkas horisont ej sträcker sig längre utom hu.slrnnten &n till matvarutorget och hvilkas intresse &r bundet vid de sma enstaka detaljerna i det husliga. lifvet. Dessa kvinnor stå onekligen intellektuelt lågt: ej dudijr att de iiro husliga, men därför, att de ej förmå behärska detta hemmets rike, som är och skall vara s& mångskiftande, s8 stort och vidsträckt att det kräfves både hög bildning och betydande organisationsförmåga för att rätt ' och lyckobringande styra det.

. SBdana kvinnor finnas dock litet öfverallt i världen, dar den piessande Ironkurrensen tvingar familjen att inskränka sig till det yttersta och af husmodern gör en betiinged pars am hets ina skin.

Ifen afgjordt utprägladt är i Tyskland ett sundt och ädelt förhållande mellan föraldrar och barn, och i fid lander torde m m få, skada ett innerligare och förtroligare familjelif an har.. .Den tyska. kvinnan har just hiiri visat sitt vackraste, största inflytande; och vare det sagdt till hennes ara, hon använder - i stort' sedt - sin bildning, sin intellektuela utveckling, sin s& rikt utpriiglade ?noder- ligI&et i det iippväxande slaktets tjänst. Detta ar den tyska kvin- nans storhet. . . .

Ingen som längre. tid vistats i .Tyskland och fått tillfälle att lefva sig in i olika kretsars familjelif, fått blicka in alltså i det tyska folkets ltjarta., skall undgå a t t kanna just denna,varma, mak- tiga moderlighet, som genomströmmar hvarje germansk kvinna och gör henne, gift eller ogift, husmoder, diakonissa eller .»Kindergart- nerin», till en härlig barnens vän och v%rdarinna, med djup och sann förståelse af deras natur, anlag och bvehof. . .

Det ar denna .moderlighet, hvilken skapat en kvinna, som den, hvars. namn läses öfver det palatslika nya Pestalozzi-Fröbelhuset i Berlin : Hmriette Schrader. Det ar denna moderlighet, .som gjort Pröbels och Pestalozzis tankar s% fruktbärande ?.detta land, att de

numera genomtringt alla grenar i uppfostran och alla hem. Denua stora känsla, som jug vill kalla det centrala i kainnrin, hennes för- iiamsta egenskap, den, som först och fullast gör henne till sann kvinna, den är det, som efter min mening mer iin &got annat höjt den tyska kvinnan. Den har framknllat en handlingskraft, för hvil- ken alla hinder fatt d a ; den har höjt henne i bildning och in- telligens, gjort henne stark i och lycklig genom sjiilfuppofiing, ja, den har genom henne rent af utvecklats från att vara en instinktiv känsla till en modern, i system satt vetenskap. Och just diirigenoni att den naturliga instinkten upphört att verka oöfverlagdt, impulsiv*, ntan ställts i förnuftets och tänkandets tjiinst, har den ocksa pfi kvinnan ställt en medveten hög uppgift, deii kanske högsta af nllu, den i ssmhaJle och inanniskolif djupast ingripande : uppfostr- ,ns stora konst. Ty att ett människobarns uppfostran iir siviil en konst som en vetenskap, krafvande djupa insikter såvd i miinniskonaturens psykologi som i en mängd olika vetandets grenar, det förnekar ingen i viira-dagar och minst den, som p8 ort och ställe lart kiinna det djupgaende s. k. Fröbelska systemet i Tyskland.

Må ingen stöta sig på, att jag kallar denna kgnsla redan såsoni instinkt det centrala hos kvinnan.

Det ar sant, det iir icke den, som gör henne vare sig till estetisk konstnk eller banbrytare i enskilda praktiska riktningar, men det är, jag vidh&ller det, den som gör henne till kvinna, den som gifver henne betydelse just som sådan. Ty öfverallt p& jorden, d8.r en kvinna ar liktydig med en renhetens, moderlighetens, öm- hetens, hjälpsamhetens ande, dar förstaelse finnes för det spada barnets konsekventa, allsidiga utveckling till kropp och sjal samt för ett ädelt och skönt manniskolif i yttre som inre mening och därtill sann handlingskraft att förverkliga dessa ideal, diir blir en sidan kvinna tillvarons medelpunkt. och viilsignelse.

Skger icke vart århundrades modernaste ande, Göthe: ?> iidel vare människan, hjälpsam och god!:: Detta allts8 vare hennes hög- sta iitmarkelse, gudaprageln p% hennes panna.

Han säger icke: snillrik rare människan, logisk vare Hon. Han uttalar en sant human och en ~ a n t kristen lifsuppfattning, ty sum- inan af kristendomens etik ar det enkla och dock det allt omfattande budet äIsken. Afven Göthe, den snillrike ekalden, den skarptänkte vetenskapsmannen, som val ingen kan beskylla för låg uppfattning af den mänskliga intelligensen, ser allts; friimst på hjärtats utveck- ling, sjiilsadeln, själskulturen.

Och jag vagar påstå denna vinner kvinnan först, nar 'den in- stinktiva moderligheten förädlas och blir medveten. Det ar f r in dennas rika jordman hon skall utveckla sig till en fiilll~omlig varelse, iifven intellektiielt, ty den tvingar henne in i problem och uppgifter nf alla möjliga slag.

-4tt kvinnan tagit denna känsla för latt, ofta inrangerat den till det »sekundara» i sin varelse, satt antingen den rent erotiska Irhslan eller principen om yttre likstiillighet med mannen frainst, detta ar orsaken till, att den sällan n l r fullhet i allsidig iitveckling, ritt den förkrympes och alltså ej förmår bli den makt, soin leder kvinnan framat och nppåt till att nå sin höga bestiimmelse, den, at t S& att saga genomsyra iniinskligheten ined hdelhet, godhet och lriirlek.

Ingen rycke p& axlarna och &ge: föraldradt tal, reaktionära p&ståenden, som satta bom o$ grans för kvinnans fria utveckling samt återförvisa henne till hemmets trånga, kvafvn bmnkaminarsfer !

Hemmet gammalmodigt! Hvilken kvinnosjiil trår ej efter detta hem3 Denna btrå 'bor i djupet a£ den kvinnas hjärta, som leher sitt lif allena, som kiimpst sig fram till en aktad stallning såsom liikare, såsom skriftstallarinna, konstnarinna. Skriker det, ej stun- dom inom henne af längtan efter att hafva nfigon att älska - gam- mal eller ung - att vårda, at t tänka för, att sörja för? Mark val, jag gör en bestiimd skillnad mellan den sensuella kiinslan, erotiken, och moderlighet; den förra lir vieserligen en väsentlig, men sekundlir del af hennes sjiilslif; den senare &r den henne allt fran hennes första nteduetnn stund och intill hennes sista dag beliiirskande, den som leder alls hennes handlingar, fran det hon. som liten pysslar om den sjuka kattungen eller den vissnando vnxten, till dess hon ined af Alder svikande krafter skanlrer Sinnu en kiirlekens och del- tagandet~ tanke å t lidande och sorgsne.

Eller hvad är det val som gifver den kvinliga lôkaren hennes charme, hvarför går man gärna till henne? E j ar hon lärdare, in- siktsfiillare, skarpsyntare iin sin manlige kamrat! Nej, men ar hon

'en yerlrlig kviniia, då &r hon drifven till sitt kall af denna sin inneboende moderlighet, som tvingar henne att utveckla sig sjalf för att kunna hjälpa andra och soin gifver åt hennes vasen en innerlighet, hvilken ar framniande för den manlige läkarens natur. Samma slrillnad gäller mellan sjuksys tern och sjukskötaren .'

Hvarför pnsgrir en kvinna så viil till de smärre barnens leda- rinna, hvarför får hon öfver dem Ibogt större valde'iin en aldrig

sii begafvad pedagogiskt kunnig liirare? ,To, hon allena kan, drif- ven af sitt h j artas rena moderlighet, fiiratfi uiiinniskol~a~net under dess omedvetna utvecklingstid; allenast hennes klara ögon kunna, lysta af karlek, skKda in i barnets hjiirtrt och lara det fiirsti sig sjalft; hon allena kan urskilja dess anlag och framlocka dessa .i ljuset, samtidigt med att hon ratt vardar dess ömtiligrr lilla kropp. Eivilket stndium! Finnes val ett iid1ni.e material 5iu den lefvande manniskan?

Jag har sett m h g a oliirda kvinnor, stidana som intelligens- aristokraten med kall hjiirtliishet och förunderlig brist pit mhnisko- kannedom, kalla ointressanta nnderklassrtndar, kalkl-k or ger liga sjiilar o. s. v.; - jag har sett mguga. siidana enkla kvinnor i enkla för- hallanden ui;veclrla en storhet i sitt dagliga ]if, en kiirleksfiill osjalf- viskhet och sjiilfförgiitenhet, som öppnat mina iigon fiis jiist det cents-da hos kvinnan, allts; icke erotk och icke det nittiisliga rno- derskapet, hvilket ä r mera tillfalligt, sa till vida som det kan kominu på den ena kvinuans lott och icke p& den andras. Och jag iilskar dessa enkla kvinnor, hvilkas hela lif gifver de basta lirdomar, hvil- kas föredöme sporrar och vacker mer iin t. o.' m.. en Riiskina skönt formade höga och rena tankar.

Jag har sett en sats uttalad af en varmhjiirtad, ja snillrik svensk kvinna, den jag i m h g a stycken högt skattar, ehuru jag i vissa delar ej kan undg& att finna, det hon lider brist p& kannedom om det verkliga lifvet, det som aldrig liires i böcker eller i en liten krets beundrande viinner, knappast heller i den uioderiia reform- kviiinnns kainplif. S& ungefiir torde andemeniugen hafva rarit af det yttrande, jag ej ar i tillfalle att kunna ordagranxit citera: &vill du din andes höjande, vill du bli en utrecklad individ, und;-ik dii den andliga medelmattan, valj till ditt umgiinge endast dessa korade . intelligensfurstar, och kan du ej n5 dem, ar denna lycka dig ej be- skärd, viilj d&. böckerna, slut dig inne i studier, ralj ett Gr historia, ett annat år filosofi, naturkunskap; och nar du sii ar ut och ilr in riktat din själ, då kan du till sist dö lycklig i medvetandet att haf va nått en fullt utvecklad individualitet D.

Jag säger: en sådan kvinna har förkrympt sin individualitet; hon ha.r låtit sitt hjiirta förtorka. Lika visst som det ar sant: xdina ' gärningar följa dig efter^, lika visst ar det, att man skall stil till svars för de gärningar, man underlåtit att göra. Ty genom tiderna ljuder och skall evigt ljuda den röst, som p i redogörelsens stora dag talar: jag var hungrig och I gåfven mig icke äta, jag var sjuk och

f5 . . i fiingelse, och I uppsökten mig icke - gan bort I kä.rlekslöse, I själfviske, jag kiinner Eder icke.

Galler detta. .för mäntiislian i :allmiinhetj! sA1edess- 'f& Både man och kvinna, sr9 &iller det framför allt och i bokstaflig mening den senare. Ty detta är kvinnans stora insats i 'lif och samhäll6, detta iii. uttrycket för s a n i kvinlighet: den hjiilpande, tiöstahdk handen, det stora älskande, varma hjärtat, den offervilliga handlingskraften. Och denna 'himmelska sköna k;inlighet kan komma till si$ 'rätt i hvarje kvinnai lifskall, hon må vara eller ogift,"liird eller Olärd, hon må vara läkare, bankkassör, lärarinna ellek bondkvinna. Och dar den finnes helgjuten, utvecklad, sann,' dar. kan icke bli tal om . under- eller öfverklassintelligens, om. »åndsaristokrat'i» och snille- dyrkan, ty d ä r skall en hvar komma att varmas af en i bäst8 me-

. . -., ning ädel själsaristo krdti. M& man förlåta mig denna framläggning af hvad som foi. mig

itr kvinlighetens rätta kännemärke, den ~ v i ~ h e t s i n s a t s kvinnan har- . . att göra i jordelifvet, och hvarmed jag 'velat protestera mot en fel- aktig värderingsmetod af kvinnans egenskaper. Jag tror mig tala ledd af en mångsidig kannedom just om den mera så att säga enkla, uobemiirktar kvinnans lifssfer både i stad odi på land.

:: * . d

Lange ha vi 'stannat vid Pestalozii-Fröbelhusets trnppa, öfver hvilken den vackra inskriften lyser emot oss:

,

He~z~-iette~~i~ei~~z.~ -- ~ ~ - z i e h u ~ ~ ~ s a ~ z s t a l t , gegriidet dul-ch Henriette Sclzrader, geboreu Bveymnn, 1873.

Skola mina Iiisare vilja dröja än en stund, innan de med mig tïgda öfver denna tröskel?

Se, husets yttre är palatslikt, skön iir dess arkitektur, glad, fri och lätt ; härlig är den vida trädgården med de smäckra hvit- stammiga björkarna och de stora gröna planerna. Världsstadens brus når oss endast som ett sakta ~ o r l . Dröj %n en stund med mig - gärna ville jag få teckna bilden af denna sant moderliga kvinna, som mäktat SA skönt förverkliga Fröbels stora .tanke. Först när man känner Henriette Schrader, skall- man ratt kunna uppfatta den betydelse denn? anstdt har för Tyskland och föistg den miktiga ström af utvecklad moderlighet, som därifrån flödar ut öfver tusen: den tyska hem. (Forts.) .

' Cecilia Bååt h-Holnz berg.

-x--- . , . -

Ibsen och konstnärens tragedi. Man har, på tal om Strindbergs senaste pjeser, hiir och d i r

framställt en icke just originell, men i var tid något lirmodig åsikt. Idau har förebrått skalden, att han för mycket vorit sig sjalf, att det icke s% mycket ar hans historiska personer, hvilka tala och fäkta i replikerna, som ej mera Strindberg, hvilken personifierat sina egna tankar och stiimningar i figurer med namn ur hafderna.

Detta satt att göra om nhgot sil Hrevördigt som Fryrrell eller Geijer blir ett helgerån afven mot dikten, - vi vilja en gång för alla slippa herr Strindberg eller hvad diktaren heter, och vi tir0 nog kortsynia att tro oss lcunnn slippa honom, vi låtsa oss icke kanna det i all verklig skaldeproduktion nödviinitiga faktum, att det basta i hela dramat tir och blir just -- diktaren. Om han icke in- lade sig sjalf, fullt, klart, ja hansynslöst, hvad återstode? Den ene individen önskar andra en för hans tycke och. smak dålig eller stö- tande scen, den andre ville så glirna, att det stycket vore inindre I riitalt, eller den dialogen mindre orolig, eller det ordet inindre dun- kelt. Man lappar och lappar i oandlighet - och man inbillar sig, att denna brokiga lappskraddarekostym passar snillet, soin just för :,tt makta fylla sin mission, kunna tolka, belysa eller rent af oin- skapa lifvets stora, allt behärskande värden och affekter iu iste gifra in egen personlighet spelrum, och det i ridaste bemärkelse. Haraf följer, att afven oarterna blifva ett nödviindigt ondt; skaldens intui- tion, niir det gäller andra, ar alltid så pass jordbunden, att Iiau ej kan befria sig från sitt jag. Det iir hans Don Quijotes evige Sancho Pansa, ty i grunden måste han sjalf kanna och Atminstone i fanta- sien genomlefva allt hvad han diktar. Att skildra detta, annlysera och forma ut det till människor, göra det individuella unirerselt - hur skulle han Förmå det, on1 han ett enda ögonblick gömde sin sjgl i Fryxells Gustaf I och Erik XIV?

Ned Georg Brandes ar jag viss, att Shakspenres personlighet , Aterfinnes i de verk han liimnat efterriirlden. Och p% samma satt förhåller det sig med alla akta skalder, de ma skr ika historiska dramer eller skadespel ur samtidens lif. Den förebraelse man rik- tar mot de ena passar lika godt in p& de andra. En nutidsmänniska, hon må vara kung eller tiggare, Iran lika r ä l konstrueras efter för- fattarens suveriina godtycke och bli lika overklig som en historiskt gifven karakt er.

E'astslå vi detta, måste vi spörja oss, om dylika fantasiskapel- ser äro mera eller mindre varda an typer ur den kret.s vi kanna och erkanna såsom faktiska existenser. ro, med andra .ord, dik- tarens miinnislzoblifna tankar och drömmar jiimbördiga med sådana i dikten lefvande hjiiltar, som vi, trots deras öfver- eller underlag- 'senhet, kunna fatta, enär de helt och fullt äro manniskor? En stor m kal ds fantasifoster hafva sitt eget individuella lif, att studera och betrakta. dem gifver oss nya landvinningar i sjden's oupptäckta ~ärldsdelar, och den mest abstrakta tanke, den för oss andra mest afskrackande nyn och omöjliga ide eller stamning har rätt att per- ~onifieras, a t t exemplifieras i kött och blod, om skalden ar sådan att $an ma-ktar det. Hvad som %r vanvett och gåtoc i dag behöfyel: ej vara det i morgon. Ocli hvad jag eller du eller millioner kan- ske icke vilja eller kunna först&, emedan diktarens horisont är en

:innan, aga vi riitt att döina ut det, att smutslcastn eller håna dess , Isonstnar?

Om ingen har man i dett-a fall kampat hetare a11 om Ibsen. Man har förebrått honom, att h m lämnat sina sociala tidsbilder, sin geniala kritik af familj och samhalle för att vinda sig till sitt gåt- ulla inre och förvilla sig sjalf och andra i en lika tröstlös soin en- formig labyrint. Det snille, som ur sin hjiirna framfcdt en vadd af mänskliga typer, liar sd helt fördjupat sig i sina egna tvifvel och drömsyner, att han icke liingre kan forma en Irnrakter af lifvets

robusta materia. Han blir SA personlig, att lian icke ser annat an sig sjalf. Dramats figurer blifva dockor i hans egen själskamp, pjeseï i turneringen mellan ständigt fäktande makter i hans tidigt sårade, misstinksamma, öfverdrifvet lränsliga stiimningsviiirld. Han

' talar icke ens rent språk. Han ger oss antydningar, svaga, skiin- iande tradar, på hvilka läsaren och Bsk%dnren spinna för att nå hans dunlda grufschakt eller Atmirist one för att tro sig nådet. Ban iri iterar den ene och tjusar den andro. Att lösa gåtor är en Izär lek, och undras kan, om Ibsen skulle verka så djupt, sii i.evolternnde, s& väckande som' han hvarje full gör, om viigen ]&ge bioad fram- för oss.

Hvad Ibsen nu - och Iiinge -- sysslar med %r konstnärens ?gen tragedi, och detta i dubbel mening. Det Gr nämligen indivi- den Ibsen, hvars lifsöde och lifektinp forma sig till en uppgörelse, och det ar konstriären af Ibsens typ, den ensamme, skapande jätten, som manifesternr sig i denna miinnirka. V i skiille därför Imma sägn, at t , hans nyn d~ama, »A?I. ci tlöile ~ @ l r e , . » , ar sista ledet i

en trilogi, epilogen till »Bygmester Solness~ och ~ J o h n Gabriel Borkman».

Och ändå -- hvilken enkel intrig! En bekant bildhuggare, Rubek, skapade sitt mästerverk, »L'ppst&ndelsens dag», en härlig kvinnostaty, med hjälp af Irene, den blandande unga kvinna, som gjorde sig till lians modell, emedan hon älskade honom. T:nder skapelseakten, då badas sjalar och begär mötas, men utan att RIV bek bryter deras sedligt rena förhållande, komma de hvarandra allt niirmare. D% Irene finner, a t t hon, för hvilken han är lifvet, fiir honom blott är en episod, reser hon och kastar bort sig sjalf som en artikel p% nöjets marknad. Hennes själ ar död, och när haii åter ser henne, efter langa år af skilsrniissa, iiger hon vanvettets halft fantastiska, halft sibyllinska slöja öfver sitt kalla, stelnade an-

l

sikte och diakonissan med darens tvangströja som en svart skugga i sina spår.

Icke heller Rubek har fangat lyckan. Den gick ifrån honom med Irene, och den maka han fatt, en ung, lefnadsglad kvinna, utan frandskap med hans natur eller sinne för hans konst, gör saknaden, tomheten gränslös. Fru Maja å sin sida ar lika uttr&kad. Yid den norsks badort, dar de sammanträffa med Irene, kunna de icke dölja sin misstämning. De liingta efter befrielse, han mest, och de finna snart sina komplementer, Rubek i sin ungdoms modell, frn Maja i en norsk björnjggare med det blodfulla, utåtvända, något råa tem- perament, som ansl%r henne.

Det går, som uppränningen kräfver. Ltan hänsyn och ntan smygvägar förenas lika med lika. Irenes sjal vaknar ur dvalan, björnjägaren vinner sitt byte och biir ned fru Naja i dalen, iiledan Rubek och hans modell striifvtb uppåt, mot den eviga snöns regioner, fö r att dar fira sin bröllopsfest och viga sig åt ett lif i karlek, en dröm, som lavinen begrafver.

Det är förvånande, hur mycket denna enkla historia innesluter. Den skidle, behandlad af Ibsen, redan i och för sig vara tillräck- lig att bilda ett godt drama; den erbjuder en mangd rä l funna och återgifna scenerp och den malar så poetiska episoder som dialogen mellan Rubek och Irene om deras iingdoms gemensamma kärleks- idyll från bondgården vid Tannitzer See, där rattenliljan blef on hvit svan och kardborrens blad Lohengrins snäcka. olen det är icke vid sådant intresset knyter sig. Vi iiro vana, att Ibsen talar i sym- boler, och vi märka snart, hur det jäsande och skummande inne- hållet vill fram, vill spriinga sitt hölje. Ingen förnekar, att dessa

mänskliga typer &'*o möjliga, men ingen tager dem för hvad de n r den synpunkten äro, och äfven om skaldens ledtråd stundom för- villar, är den ofta klar nog.

Han benämner sitt drama en epiiog- Därmed ställer han in det i ledet Solness-Borkman, daiigenom betecknar han dess plats i hans produktion och idé-sfär. '

Ibsen står knappast ensam, dB han fundera.r öfver sin konst och dess relation till hans lif och sa'mtid. Men det satt, hvarpå han gör det, är originelt; det visar oss svängningen mellan ~bsen , natur- alskaren, och ~bsen , moralisten, och hur djupt rotad den Brand är, som en gång fanns inom honom. Det skulle t. o. m., hur eget det IAter, kunna väcka en misstanke, att slcalden ,annii har kvar något af den mörke tviflare, som i Kongsemnerne undrade, om han verk- ligen var den utkorade, och hvars öga misstroget men afundsjukt följde en aldrig tviflnnde och aldrig tvekande Aladdin, det konstens söndagsbarn, som han själf så gärna velat vara. - -- -

Ibsen-Solness börjar med att bygga kyrkor, fortsatter rned att bygga hem åt människor och slutar med att bygga - luftslott. För att, 7cunna bygga dessa hem åt andra måste han själf resignera, öfvergifva alla tankar p% ett eget hem, gå i landsflykt. Det är sin och sin familjs lycka och glädje han offrar, och det är lifvet han offrar för skenet, verkligheten fö r konsten, ty medan han bygger , dram efter dram, ständigt i fard med 4itt arbete, glömmer han att lefva. Naturens skönhet och rikedom ser han ej, och nar han andt- ligen gör det, marker han, att hjässan ar hvit, att kraften ar borta, att

si n rar att

han ej finner sig tillrätta i verkligheten. D% spörjer han sig, om han' uträttat något godt, om han fyllt

mission, och om världen är bättre eller sällare. Och hvad svaL hans samvete? Att de hem, han byggt, icke passa mannislrorna, de vnntrifvas i hans boningar och längta efter det gamla.

Alla dessa kraf förslrräcka dem. De svikta under bördan, och de kanna sig dubbelt osälla. De vor0 så nöjda med sina lögner, ty de anade ej, hvnd de inneslöto. ' Nu hade deras ögon öppnats, och de stodo i det hemska valet mellan ett nytt, som de icke kunde bara, och ett gammalt, diix de icke kunde trifvas. Konstnärens gåfva åt mänskligheten var ett ökadt mått af lidande.

Och så - konstnären sjalf. Kunde kan bo i de nya hemmen, iigds haii själf vilja och förmåga att höja sig till de nya ideal han skapat, och var hans eget lif den nya människans? Hade icke sna- rare de många krafven växt honom öfver hufvudet? Byggmästaren

bygger, tills han faller, och hän inurar så liinge sten på sten, att hans murar försvinna i molnen - h m »tör ikke, kan ikke stige så höjt, som han selv bygger,.

Hvilka fantasier draga ej genom en 'skalds hjärna, och hur mäste ej sådant pina, ja martera den samvetsömme! I blodig själf- ironi bygger Solness luftslott, han blir de världsfamnande planernas Napoleon, en drömmare som gjort bankrutt, en John Gabriel Bork- man, som ständigt hört och ännu hör de bundna millionerna ropa efter befrielse - i fjället, i skogen, i vattnet. Uen frigöra dem kan han icke, allra minst nu, då ungdomens eld ar borta. Likasom Solness störtar ned från idealens torn, faller Borkman, då han flyr ur sin instiingda kammarluft och andas verklighetens friska vindar. Hau står på höjden, rid bänken under furan, och blickar ut öfrer stran- den och fjorden, öfrer den bygd, som i ungdomen var hans dröm- land, öfver det folk, i hvars heni han ville sprida ljus och viirme. Allt ar dödt, begrafvet i snön, äfven trädet, och när de »livskre- vende vierdier» kalla sin hjälte, fryser döden hans njiirta till is.

Och Borkmans skuld? Att han mördat karlekslifvet hos den kvinna han klskade, egoist som alla konstnärer.

Det ar dessa problem Ibsen återupptager i »Sar ri döde vag- ner,. Han ar, som Rubek, en ekonomiskt lycklig manniska, och som denne är han åter i Korge. Det ar hans fosterland, han älskar det, men hiir tyst, hur smått, hur tungt! Dian hör »ljiidlöshetenu afven i stadens larm och oro; bildhuggaren känner sig ej till freds, det hem, han viintat och Iiingtat efter, ar knappast annorlunda a11 de gamla hotellrummen, och det synes honom, som vore landet dödt. Hur träffande ar icke hans iakttagelse, nar han färdas mellan sta- tionerna, att ingen resande kommer in eller stiger ur, medan tiget stllr stilla Ben lang, endelös stimdr> och t rå man vandra öfver per- rongen, dämprtdt och klanglöst talande - om iutet, som fallet stiidee är i Norge - »der går altid et par mznd og taler samnwn om ingenting P.

Har se vi den store ensamme, grubblande utan rast eller ro. Ingen följer hans t.ankes flykt, ingen anar hans drömmar. Hmd han vill hnfva sagdt förstå de ej, och hrad de inliigga i lians rerk är honom frakmande. Hvad tjiinar det till att slita lit sig för »mobben och massan», för »hela världen:), som det heter! Och Gr det arbete för en stor konstnar, som skapat ))Cppståndelsens dag., att göra porträttbyster! ' Och dock tir det ej vanliga portratt. I dessa " alldagliga bilder af en »skende likhet » göminer han något,

som bara Ila91 kan se, och det roar honom så innerligt. Man fröj- dar sig öfver likheten, och man får karik'utyrer, aagtvaedige, hzeder- lige hestefjaes og envise aselsnuder og slukörede,'lavpanded(; hunde- skaller og mreikede svinehodern, kär8 husdjur, dem människorna dorkvaklet i sit billede, og soin har forkvaklet menneskene ' t ir

. . . gengseld D.

Och dylikt beställer och betalar mak, i god tro och dyrt. Man väger upp det med guld - och konstnären tager guldet. Ty frihet och ekónomizkt oberoende äro äfvenen.lpka, ~ 6 b e k vet det, men un- der allt detta han idealet; de stora drömmarna om upp- st8ndelsens dag, de stora'löften han, som en annan Solness, gifvit , att föra upp oss på ett högt bärg och vis? oss viirldens härlighet. ,Det er sådant et mnndheld; som jeg plejed bruge för.i tiden,.

Hvilken h8rd dom, och hvilken ijälfkdtik! Man fattar, hvad som rör sig i den ensamme skaldens inre,' d å han s% blodigt gisslar sin konst. Det i r tunga k i d han bär på, ett samvete, som aldrig iamnar honom i fred, och det är domen öfver sin egen lifsgärning han förkunnar, då han beskrifver det satt, livarp8 han brukat Irenes bild, det vackraste och bästa han skapat, 'inkarnationen af det hög- sta han velat. Först står hon 'där som den rena, till ljus och skön- het uppvaknade kvinnan; så tränges hon undan, konstnären blir b världs klo kr', det ursprungligen så enkla' växer, och den lilla runda plint, d& han stiillt henne, salznnr plats för allt livad han diktar. Den ensamma4 ideala figuren inställes i en ny miliö. Allt hvad han ser tager han med - has vidgar ut ger den stor och rymlig, och tacker den med ett'stycke ;af den buede, bri- stende joid; 'og op si jordrevnerne vrimler'der nu mennesker med diilgte dyreansigter, kvinder og Aand - slig som jeg kendte dem ude fra livet».

Statyn försvinner allt mera, den dominerar icke, denblir en bakgrundsfigur, men i förgrunden h& han ställt sig själf. Vid källan sitter en skddbelastid man, som ej kan lösgöra sig från jordskorpan. Det är ~8ngeI-n öfver ett förspild't ' lif n. Han doppar sina fingrar i vattnet, utan att kunna två dem rena och Il1arterad af känslan att aldrig lyckas. »Han når i al evighed ikke fri op til opstandelsens liv. Blir evindelig siddende igen i sit helvede)).

Han kelar med sin egen svaghet, som det anstår diktaren, - det är en yrkessjukdom. Och när Rubek gräfver efter de ömma punkterna i sin själ, finner han, att mycket af den synd, han bar på, är konsiniirens tragiska öde.

Konstnären lefver i cdmanhet fortare än andra, ty han lefver med fantasien. E t t par år kunna för honom rymma ett helt, l h g t människolif, och inom sig gömmer han ett dyrkfritt skrin, dar huns »billedsyner» förvaras. D& Irene öfvergaf Rubek, gick skrinet i baklås. Hon reste och tog nyckeln med sig, och hela världen fick ett annat utseende. Niinniskan Irene, konstnärens älskade, en ny Ella Rentheim-typ, växer till en symbol af det lif han försummut, det lif han svikit för konsten.

Det är konstniirens barnsliga egoism, som anser, att det finns rum för tre i Rubeks hem, när han åter behöfver Irene; det ar huns ofta upprepade synd, att han sorglöst och obekymradt tager ett n ~ t t manniskolif, set blodvarmt le ge me^, nar hans konst begk det, för att sedan kasta bort det som ett dödt ting, och däri ligger just den fint iakttagna och atergifns skillnaden mellan Rubek och Irene, att 'medan hon för honom är episoden och modellen, blir han för henne mannen, och därtill en man, v a d hennes hat, ty han glöm- mer, att hon %r kvinna.

Det kommer något brutalt, nar hon säger: »Jeg skulde födt börn til verden, mange börn, riktige hörn)), icke slidana, som göm- mas i museerna, icke konstens ler eller marmor. Och and% blir det ju endast en Aterklang af konstnärens egna idker. Hans »Upp- stAndelsens dag» gick ut i vgrlden och bragte honom iira och rykte. Men efter skapandets glädje kommer tviflet p% skapelsen. Var ej allt detta prat om D kunstnerkdd og kunstnergerning~ i grunden tomt och ihaligt? Och hvad sätter han i stallet? Lifvet. »Er da iXke livet i solskin og skönhed noget ganske underledes vaerdifuldt?»

Synden mot Irene blir en synd mot lifvet, och först nar de döda vakna, märka de, att de aldrig lefvat. Lngdomen ar borta, hjärtat kallt, och hymnerna till ett glitfullt jordelif med dess under- bart sköna kärlek förtona i en gåtfull dödshymn. Solness faller fran tornspiran, John Gabriel Borkman faller på den höjd, där han ser hela sin ungdoms drömland - båda stupa, niir de åter vilja ut för att omsatta sina drömmar i verklighet. Bildhuggaren Rubek följer dem. Som Brand stiger han upp mot iskyrk.an, .helt op til tårnets tinde, som lyser i solopgangen)). Och som Brand gAr han under i snön.

Xils Erdnza~tn.

, En bortbyting.

Om ingen hade sagt henne det, skulle hon väl ändå småningom ha lzommit iinderfund därmed nu, eftersom alla tutade det i henne, visste hon det så väl, att det blifvit till ett axiom för henne - att hon ej hide ett spår af likhet med den öfriga familjen.

Ögon, mun, näsa,, allting i detta konstiga flickansikte tycktes ha bildat sig i opposition mot familjetraditionen. Far och mor hade vackra, raka näsor, men den har lilla näsan hade trubbat till sig rent befängdt. Far hade mörka, bruna ögon, mor hade klara blå., men hvad färg dessa flickögon hade, kunde ej så noga bestämmas, stundom tedde de sig grå, stundom gröna, stundom svarta som slock- nande kol. Hyn, som borde ha varit skär och fin, som på fars och mors tre andra små flickor, var hos detta flickebarn mörk som en tattar~mges. Och håret, som t311 en början tycktes ha tvekat mellan

. blondt och mörkt, gick nu - i trots af alla traditioner - oemot- ståndligt öfver i rödt.

De öfriga barnen af familjen Lange, både gossar och flickor, hade alla på sina ansikten den Langeska prägeln. Men friimmande, som s%go flickebarnet Tora i klungan af hennes syskon, sade om henne: det där är val ingen liten Lange.

Och det var som om denna förunderliga olikhed iihen hade sträckt sig till det inre. Det fanns i hennes väsen en viss vildhet,, som hvarken far eller mor ville vidkännas sBsom sin arfveg&fva'och som tycktes trotsa alla deras tämjningsbemödanden. Hon var och förblef en vildunge midt i den tama flocken.

Ibland när Tora var ensam inne, kunde hon sta långa stunder framför spegeln och betrakta sitt lilla mörka ansikte med de skif- tande ögonen och det rödbruna håret, och :underliga tankar stego upp inom henne. Hon föreställde sig, att hon ej vore sin pappas och mammas barii, hon vore ett litet hittebarn, fast ingen ville säga henne det, de tyckte val synd om henne. Men hon skulle gå'till far och mor och säga: jag vet alltihop, jag ,vet, att jag inte är ert barn, ni behöfver inte gömma det för mig längre., Och så skulle hon gå sin väg, långt bort i den vida världen, på sina bara fötter.. . kanske skiille hon hungra och frysa ihjäl . . . Tårarna kommo .henne i ögonen - det var så rörande att tänka på allt det där.

24

Gång efter annan kommo dessa fantasier igen, och de vaxte sig till allt större verklighet i hennes inre. Hon trodde till slut på den rörande. historia hon diktat ihop om sig sjiilf, och hon lade ut den i allt flera detaljer. Mor hade en gång hittat henne i ett landsvägsdike, och mor hade tyckt synd om henne, dar hon låg och skrek, och mor hade tagit henne och burit henne hem och lagt henne i en vagga. Och far hade ocksi tyckt synd om henne, och de hade kommit öfverens om att behålla det lilla tiggarbarnet ech uppfostra det tillsammans med sina egna harn. Och de hade tagit hvarandra i hand 1x5 att hon aldrig skulle få veta nRgot om, hvad hon var för en, hon skulle alltid fil tro, att. hon vore fars och niors egen flicka och barnens syster.

Men nu hade hon i alla fall gissat den stora hemligheten, och snart, kanske i morgon, skulle hon ta det dar afgörande steget, soin skulle drifva henne lit i världen.

Eon lyssnade misstänksamt till, nar någon talade om hennes lindebarnstid, och hon försökte få gamla Kajsa, som rarit i huset sedan mor gifte sig, att yppa nagot, men Kajsa t-ycktes ej förstil, hvartåt Tora syftade med sina frågor.

»Tar du här, när jag föddes, Kajsa?» fragade hon en girig. ' »Ja, hvar skulle jag annars varit)!, svarade Kajsa, niistan för-

niirmad. »Hurdan såg jag ut?»

. »H, mest som andra tockna dar srng m~nskokriik, liten och röd i synen.))

»Ja, men nar de hittade mig i diket, r a r du med d i ? ITndrade ni inte mycket, hvad jag rar för en?» försökte Tora.

»Hvad pratar hon om ett dike^, sade Kajsa, ).nog har hon varit i diket många fler ganger än jag kan minnas.»

Tora var tyst ett tag, så tog hon ett. häftigt grepp om Kajsas hand, som var i fiird med att triida en röd ullgarnsanda genom ett stoppniilsöga, och frågade, i det hon spiinde ett par kolsvarta ögon i henne: »Ser jag ut. som en Lange?>;

»Nej, det ska Gud veta», sade Kajsa i misslynt ton och ska- kade frin sig den lilla bruna näfven, »hon ser lit som ett riktigt litet trolltyg, inen vår Herre kan ju inte skapa. bara rackra miinskor.)?

Så dar ja! Något hade hon nu andi fatt ur henne - ett trolltyg, ja, ett riktigt trolltyg - en sidan dar en, som det s t i r om i sagorna - en bortbyting, som trollen i skogen liigga i iniin- niskornas fagga, då de röfva deras eget vagghaim till skogs.

Det där var något att dikta om. -Och Tora diktade sagor för syskonen, vilda, sorgsna sagor, som lockade tårar ur hennes - egna ögon och kommo de minsta barnen att skrämda flytta sig niirmaie hennes Iman. - - - -

Man vet, att när en id6 kommit riktigt in i ens hufvud, k,an det vara svårt nog att få .bort den igen, den blir -lätt fix. Om Tora, inte precis på allvar trodde, att hon var - en tattarunge, något under- ligt var det nog ändå ined henne, tänkte hon, fast ingen ville saga .henne det. De stora sutto ibland tillsammnns och talade ifrigt, men när Tora kom in i rummet, tystnade de tvärt. Jungfrurna hviskade ofta med hvarandra, sågo på Tora och. skrattade. Men när hon frågade, hvad de skrattade åt, skrattade -de bara a.ndå mer och sade att hon var nyfiken.

Tidtals, då lifvet omkring henne grep riktigt tag i .henne med sin sunda och kraftiga verklighet, glömde hon bort sina dumma funderingar, men så kiinde de dyka upp igen af den obetydligaste anledning, och hennes fantasi skenade åter vildt iistad.

Under denna uppjagade sinnesstämning kiinde ett enda hårdt eller ov2inligt ord göra henne utom sig. Då sprang hon till skoge, kastade sig 'i anfall af förtviflan ned på marken, ryckte upp mossan omkring sig i stora tufsar och snyftade: ,Ingen bryr sig on1 mig, ingen förstar mig». - Nere från trädgården hörde hon syskonens glada skratt och rop - de brydde sig inte om, att hon var olyck- lig, de saknade henne inte . . . . .

Un'der :sådana stunder kunde hon gripas af e n hejdlös enkam- hetslzänsla. Hon, som alltid slank; fort som en liten ål, ur fars och inors arinar och som aldrig kelade med syskonen, kimde nu kiinna en rent pinan.de liingtan efter smekningar. Men .ingen fanns, som bekymrade sig oin'henne, laon' finge giirna gråta sig till döds häi' i skogen -- hon var en liten iitstött ~~&nnislcovarelse, hatad, iniss- förstådd och 'föraktad af alla. . .

Efter ett sådant vAldsaint 'utlirott (if sorg följde ofta' ett' lika våldsamt utbrott af uppsluppenhet.

Tora var stark och tig soni en pojke, kla.ilgde i de högsta träd' och handterade sin' pilbåge med lika mycken skicklighet som nånsiii Bo eller Sten. Dockor hade hön ddrig kiinnat med och ut- prägladt 'flickaktiga lekar i allinanhet voro ej i hennes 'smak, inen gällde det någon vhgsam och halsbrytande lek eller något riktigt skojfriskt företag, 'var hon oftast ' i teten, och po;jkarna behandlade henne också mera som bror %n syster. 0

Tora låg alltid i fejd med sina lärarinnor. Fyra lärarinnor efter huarandra hade pröfvat sina krafter p i detta motst,riifviga flickebarn och gifvit tappt. Ingen af dem hade lyckats sätta civili- sationens prägel på hennes väsen, ännu mindre locka en glimt af kä.rlek ur hennes grågrönsvarta ögon.

Det var sällan som några andra an hundar och kattor fingo del af Toras varmare känslor. Hon kunde ligga timtals med armen om halsen på newfoundlandshunden och hviska ömma ord i hars öron, och hon grät ett par dar öfver en kattunge, som drunknat i brunnen.

klen det fanns också en liten människovarelse, som kunde locka fram hennes ömhetskiinslor. Det rar hennes minste bror, den

. lille kniibbige, ljuslockige trulsen, som niistan alltid ra r smutsig och nästan alltid sprittande glad. Hon kånkade med honom på ryggen, hon lagade hans leksaker hon gick in på alla hans smA nycker och fann ett nöje i att- 1åt.a honom tyrannisera sig.

Gugge gick med Tora och metade mört i backen. Gugge blef våt om fötterna, förkylde sig och fick masslingen.

Mor satt inne hos honom i barnkammaren hela dagarna, Kajsa gick ut och in med soppor och medikamenter, men Tora fick ej sticka sin näsa inom dörren.

MAnga dagar hade gått och inte var Gugge frisk an. Och doktorn hade sagt, att man skulle ha de andra barnen striiiigt afskilda.

Hvad brydde Tora sig om, ifall hon finge uiiisslingeri. Tra- kigare än det var i dag kiinde det andå inte bli. Solen sken, men det fanns ej ett dugg roligt i nagonting. Bröderna vor0 ute p i fotvandring med sin informator. Giilly och Ingrid hade samman- svurit sig mot Tora, reglat sig inne i kabinettet tillsammans med skolliirarens Agda och hade dockkalas.

Tora hade försökt praktisera sig upp genom fönstret, meii misslyckats. Hon hade brutit af båda bladen på sin pennknif rid sina försök att bryta sig in i kakskipet för att ta revanche p i smd- flickorna. Ron hade rifvit tre stora luckor p& sin kladning, itA hon, på jakt efter en groda, trängde sig genom en hagtornshäck. Nu vandrade hon omkring, an i hnset, an i triidgcirden, i det. fiir- skrackligaste misshumör.

Det var tyst öfverallt, det var som vore hon ensam i hela huset. Hon smög sig till a t t lyssna vid barnkammardörren - int&e en kniipp hördes dar inne. Till och med i köket.tycktes allt buller vara dämpadt. Endast i kabinettet fnittrades det och slamrade till emellanåt, de hade. tydligen roligt diirinne,. åtiiiinstone litsade de ha det: .

' I salongen stod allt som det bidSade st8, ordnadt och prydligt. Men det låg damm öfv&allt, och blonimorna slokade Vissha.i vaserna.

Tora kastade sig i chiislongen. Hon skulle velat skrika högt. Så jäinmerligt tråkigt var det. Och tr4.kigheten jagade upp stygg- heten. Det hjälpte inte liingre att hålla emot. Hon kände en obändig. lus't till att vara elak. Det kliade i henne till att nypas och slåss, till att flyga på nfigon och bulta med knytnäfvarna. Hon skulle velat jaga någon med stenar, hon skulle velat tutta eld på iiigot, hon skulle velat slB sönder nggot i sinå, små smulor. . . Det kunde vara lustigt nog . att lyfta ned den stora lampan f r h divanbordet och ]&ta den handlöst falla i golfset eller att kasta en sten inidt i ti:ynl&n.

På bordet fi:ainför spegeln st4.r det slipade venetianska glaset, soin far beundrar s& orimligt och niistan smeker i sina stora händer, då han visar det för främmande. Ingen af barnen har nilgonsin vagat ta i det. Men Tora gör i denna stund hvad som faller henne in. Hon tar glaset och viinder det rundt i sina hiinder. - hvad 5ir det egentligen för iniirlwärdigt med det? - hon balanserar det p i sin ena flata hand, hon lriinde ha lust att balansers det p& näsan - så med ens - hon vet Irnagpast hur det gAr till - faller det i golfvet och ,agr i bitar.

Hon star ett ögonblick hypnotiserad af de små glänsande slzärfvorna .- sB går det upp'för henne hvad hon gjort, och hon gripes af skrack. Hon som har en nästan nervös rgdsla för att be- känna, niir hon gjort något, som i dagar kan gå och grufva sig för att tala om, att hon slagit sönder en kopp i köket, .hon känner nu tydligt, att det iir ute med henne. Trotsigheten är som bortblåst, hon har ej mer en tanke .på odygd och elakhet, hon känner sig ba.ra tillintetgjord.

Hon smyger sig ut ur salongen och stänger dörren efter sig. Hon har inte ens tänkt på att plocka undan skärfvoina. Hennes knän darra, och kallsvetten stiger upp i pannan..

' Alltihop är slint, det finns inte en möjlighet ti1.l att göra det bra igen. - far skall aldrig förlåta henne, mor skall också vara ond

. . . .

på henne, syskonen skola kanna hemlig fröjd öfver hennes olycka, och pigorna skola göra narr af henne. Ingen skall förstå, hur olycklig hon kanner s ig . . . Och Gugge har masslingen, han lcom- mer säkert att dö, hon får aldrig mer se hans stora, skrattande ögon . . . Det är ingenting kvar för henne att hålla fast om. . . En vagn rullar in på gården och hlller vid trappan -- det iir far, som kommer hem från staden. - Tora smiter en omväg och ger sig till att springa. uppåt skogen.

Hon rusar i vag mellan traden, soni om hon vore förföljd, rifver sonder sig p% törnbuskar och snahar på stenar. Hon hrii. hara en tanke, den att gömma sig, och hon vet ingen biittre gömplats iiii skogen. Men långt maste hon springa, linat, IAngt, s& att hon inte kan höra om de ropa på henne eller slå på gonggongen.

Inte förr an hon hmnit öfrer tre gardesgårdar vågar hon stanna. Har tar den stora skogen vid, den riktiga skogen, grrinarna stå sfi tätt, det tir niistan skymning inne hland stammarna.

Hon kastar sig ned p% marken, trött och fliimtaucle. Har ime skall ingen leta henne, och om de än letade, så skola de inte hitta henne. Långt in i ilet tätaste, mörkaste skall hon gå, kanske ban hon hitta sig en grotta att bo i i natt. .

Och sedan - hem kan hon inte gå igen, hon kiinner, att kandet mellan henne och henimet ar afslitet, hon kanner, att den iir lcammen nu den stunden, som hon alltid viintat pi , den soin skall drifva henne ut i viirlden.. . Jo, sedan skall hon vandra genom skogarna tills hon hittar fram till någon viig, den skall hon följa, hvart den bär. Eon skall ta af sig skor och strumpor och vandra på sina bara fötter. Hon skall tigga om hröd vid stugorna och sofya i ladorna. Och hon skall saga de manniskor hon triiffar, att hon %r ett fader och moderlöst barn, utau hem i världen.

Timme efter timme ströfyar hon omkring och letar efter biir, men hela tiden aktar hon sig instinktmassigt för att komma för lang+ från gångstigen, fast det nu ej längre bör ha någon betydelse ftir henne om hon kan hitta hem. Det börjar skymma nu. SLigon grotta har hon ej kunnat få ratt på, men hon samlar ihop enris och mossa under en mycket hög lummig gran, hvars grenar stracka sig långt ned utefter marken, hiir inne är nästan som ett litet rmi och har skall hon sofva i natt.

Men hemma veta de ej ens hvar hon ar. Kanske undra de mycket nu. Hvar kan hon vara? säger kanske far, och mor går och tittar i fönstren. Och syskonen gå omkring och leta, hvar de lnmna

hitta på, i d a hörn och garderober, på höskullen, i vedboden, öfver- allt i t-rlidgården, t. o. m. i brunnen, och de rqpa uppåt skogen och skrika sig hesa. Hon känner något liknande skadeglädje vid tanken på hur de leta. Aldrig, skola de hitta henne, de skola aldrig mer f & se den rödhåriga tiggarflickas.

Och de skola trösta sig med att siiga: hon var ju andå inte vårt barn, den stackars tiggarungen. Och iindtligen skall det talas i.ippet i huset om det, som alltid förut gömts väl. Syskonen skola lyssna med nyfikenhet och förakt. Och Kajsa skall nicka med hufvudet och saga: ja, stackars unge, hon hade gissat det och d k - för löpte hon sin kos.

Och alla skola de glömma bort henne. De andra barnen skola ta hennes saker, det lilla skrif bordet, portföljen och ljusstakarna, slrridslzorna, skidorna och allting.

Skymningen kommer allt tätare omkring henne, hon vet ej hvad klockan &r, men hon tror, a.tt det nu snart måste vara natt. Kågra stjarnor synas har och dar mellan grenarna. Hvad det %r tyst i skogen nu. Hon kryper i n under granen, hon maste ha nå- got att trygga sig till, och det är något beskyddande och lugnande hos detta stora triid. Hon är rysligt hungrig, trots alla blåbär hon litit,, och hon fryser i sin tunna bomullskladning. Men det lir ingen- ting emot den kiinsla af skramsel, som kommer smygande öfver henne. Hon kiinner, att hon skulle kunna bli tokig af riidula, om hon hela natten skulle sitta och stirra och 1ys:na utat inörkret. Hon måste sttnga skr&mseln utanför, hon in%ste somna innan mörkret kommes.

Först skall hon vii1 be sin aftonbön, som hon brukar göra. Det har blifvit en rent nervös angslan hos henne att somna friin den. Och fa.stän hon nu &r en tiggarflicka, fastiin hon im slraill

ligga och sofva ensam i skogen, i stliliet för i sin &ng, skall hon val andii be. Sammanknäppande sina händer, börjar hon mekaniskt rabbla upp de ord hon vant sig vid att s&ga livall efter kval1 ,-- till &d' Men orden blifva så underliga har i skogsensamheteii .- far och mor och syskonen - de slzulle ju inte liingre finna.~ till för henne. - hvarför skall hon då be för dem? Och hon sjalf - det %r som vore hon en ny och friimmande varelse, en helt annan an den, som brukade krypa ned om kvlillerna i den lilla sangen med det röda'.täcket . . .

Förvirrade tankar draga genom hennes hjärna - ar det jag, som sitter hiir i skogen -- jag, soin tanker nu - kanske .är .det - inte jag, utan nagot annat - kanske finns j-g icke ens ti l l . . .

Hon känner något, som hon aldrig kant förut - riidsla för sig själf. Hon ar radd för att röra vid sina egna hiinder, att höra sin egen röst. Hon försöker tanka på Gud, men aven han blir henne till något underligt, ofattligt, nigot som förskräcker henne. . .

Hon lagger sig ned på mossan och gömmer ansiktet i förkla- detl, hon vill gömma sig för mörkret, för tankarna, för allting, hon gör en sista förtyiflad ans t rhp ing att stinga det förskriickliga ute. . .

Då skär ett långt, klagande skri genom tystnaden. . . Hon sätter sig hastigt upp och stirrar rakt framför sig - något kylande, förstenande kryper genom hennes kropp - hon kan ej liingre strida mot det förskriickliga - det är ö f ~ e r henne . . Skogen ar full af hemska, besynnerliga ljud, det ropar oah klagar bland t.rlden, och mörkret kommer krypande utefter marken . . .

Hon kan inte mer tanka en förnuftig tanke - skriimselns alla diimoner iiro öfver henne för att pina ur henne hvar gnista af lifsro - hennes sagofantasiers troll komma dragande genom mörka skogen för att gripa henne. . . och hon, bortbytingen, trollbarnet, iir utan raddning gifven i deras vald. . .

Hon rusar upp och springer för brinnande lifret - de iiro efter henne - de jaga henne -- hon kiinner hur hiinder gripa efter hennes hå.r - hon hör hur det hånskrattar bakom henne i skogen . . .

Hon vet inte, hur hon hittar in på gångstigen, hur hon kom- mer öfver gardesgiirdarna, hon, snafvar på stenar, p& triidriitter, på sofvande kor - men iindtligen, iindtligen står hon hemma vid triid- gårdsgrinden, ändtligen går hon på sandgången under frukttraden. Det förefaller henne som om det var många dagar sedan hon gick hiir sist.

Hon ser några lyktor röra sig y t viigen at Hofvahackarna, hon hör ka.rlröster, och hon urskiljer sin fars röst, som i hiiftig och upprörd ton tyckes utdela några befallningar. Och med ens gBr det upp för henne, att de äro på väg att anstfilla skallgång efter henne i skogarna.

Det lyser i sängkammaren och i salen. Nigon gQr fram och tillbaka i salen - det är mor. Xu går hon fram till ett af fönstren, drar gardinen åt sidan och ser ut - hrarför iir hon s i blek?

Tora går upp för trappan. De få göra med henne hrad de vilja - de få s16 ihjäl henne - men nu kan hon inte annat.. . Hon känner, att om det någonstädes i världen finnes en trygg vrå, dit man kan krypa in och gömma sig för det mörka och onda, s%

måste det vara hSir, innanför denna port. Hon känner i hela sin va.relse, att har inne ar hemina.

Och fastnn hon darrar från topp till tå, lyfter hon sin lilla bruna hand och bultar nAgra hastiga slag på den gamla porten. . .

Eugenie Beskow .

Litteratur.

Hvidehus. Roman af Asiwk Quitkhg. S& länge vgrlden stått ha tidens ondslrn och förfall gifvit de

gamla anledning till hufvudrunkningar, de gallsjuka till olyeks- profetior, diktarna till sorgekväden och samh~rllsförbattrarna tilI hjärtan och njurar ransalcande botpredikningar. Historien Brr så gammal, så gammal, och iiadå upprepar den sig bestindigt »Den gamla goch tiden» skall af hvarje generation anses för att ha varit idealtillsthdet p& jorden, och den enda trösten vid det ständiga Icixet ä r vissheten, att enligt en oemotståndlig naturlag afven vår

o t id en gång skall bli »den gamla goda», till hvilken man med vemodsfull längtan ser tillbaka.

Annie Qiiiding hör till dein som gå i ständig iinkesorg efter den försviinna. tiden, och då hon ej kan gräfva upp den ur sin graf, gör Iiou det till sin mission att. resa en Brestod till den fallnes minne. Sjalf är hon emellertid alltför ung för att hennes eget lefnadslopp kunnat ha fotfaste i nggot Brofullt förflutet, diirför inaste hon söka i historien efter en idealepok, vardig att stiillas soin mön- ster för en p& afgrundoas brant sviifvaude sa1nti.d. Och SR v8ljer hon sl'zincien regimes, den tid som föregick den stora allt upp- och. ned-påviindande revolutionen, den d& de heli,ga bourbonerna ännu sntto p& Frnnlcrilces tron och en förriande och demoraliserande demokrati annu ej hnnnit iiudantränga det slakte a.£ »des vrais gentilhornmes)), som ensamt star att finna Iios en högiittad adel, med mor i dexl gråa forntiden.

Hela sin %ärlds&skådniiig Ilar förf. lagt i munnen på hjalten i sin romau, grefve Augustin Hvide till Kvidehiis. l i n r benndrans- v&rd ar han icke denne ädling af den gamla stammen, denae full- blodsaristokrat med omutliga hedersbegrepp och omutlig afsky för allt det nya som arbetar sig fram i tiden och som med andra ord Irallas utveckling! För den i fredliga svenska nutidsförhållanden lefvande grefven ar det visserligen ej piilzalladt att s&tta in sina lifsintressen i iipprattandot af någon legitimistisk lrungnfamilj som fallet %r med den i boken omtalade gamla franska markisen, hvilken gama offrade a11 personlig familjelycka om >)det funnes en liten Bourbom. Nej, det galler inte för vår hjälte att lrampa för någon annan dynasti iin dynastin Hvide och att hålla dess sköld blank.

Och det gör han också med kraft och öfvertygelse. Det ser ledsamt ut ett tag för släkten, då den yngre brodern förlofrar sig under sitt stånd. Men som förf. icke försummat att göra medlemmarna i den lågättade familj, som ar nara att besudla den Hvideska vapen- skölden, dels till inkarnationer af moralisk uselhet, dels till äckliga karrikatyrer af den frigjorda nutidsmänniskan, undrar man icke så mycket på att ättens bufvudman blir utom sig öfrer mesalliansen och att han känner sig förtjust öfver att den i tid kunde afvarjas.

För att ge nödig relief åt; sin liar framhållna alsklingsisikt om det blda blodets företrädesrätt, försuininar förf. den lilla vackra iiktenskapsroman, som hon pabörjat och som man gladt sig åt att se utveckliid under berättelsens gång, hon försummar likaledes att majsla ut de öfriga karaktererna i sin bok, af hvilka flera, suskildt den unga hustrun, iiro fint och traffsiilrert anlagda. Allt nog hon försummar för en barnslig och liijlig id6 att göra sin roman till en uteslutande nöjeslasning, hvilken den i betraktande af förf. berattaz.talsrig haft alla förutsättningar a t t Irunna bli. Xu utpekar hon s% envist tendensen på hvnr och en af bokens S62 sidor att det fördärfvar hela nöjet. 1,. D.

Hemmets inltomster och utgifter. ,Vy I t ~ s h r i l l ~ b ~ l i cif i?. R. K. R

&r en pralitisk och klart uppställd nyligen utgifven hushiillsbok med latt öfversli&dlig uppdelning af hushálleta och hemmets olika utgiftskonto. Husmodern behöfver ej aga kunskaper i bokföring för att kunna begagna densamma, men den lämnar likviil en klar öfrerblick af husets olika konti. Särskildt praktisk &r anorchingen att tabltlerna för årssammandraget kunna lösgöras frkn permen, p% det att utdraget från m&nadsrakningania med större latthet m& kunna verkställas. - Men hur förtraffligt en bok af detta slag iiin är uppställd ger den naturligtvis iimne till en och annan anmärkning, beroende på. hvars och ens individuella uppfattning af de olika, hush~llsposternas'större och mindre vikt. S& torde en matmor fasta största betydelsen vid den noggranna specificeringen. en annan föredrar att ha fk poster att röra sig med. Hvad denna bok betriiffar har don tagit hansyn till den förstnamnda metoden. Det torde kanske förefalla mangen som om onödigt m h g a kolumner införts och att lifsrnedlen icke behöft s& utförligt särskiljas i olika rubriker, som t. ex. fagel och vilrlt från kött, vin och spirituosa fran maltdrycker o. s. v. Detta ar emellertid en smakfråga, och det står ju hvar och en fritt att sjalf göra förenklingen. Äfvensa kunde det varit fördelaktigt om plats lämnats för anteckning af varans kvantitet och r ikt Lika val som för dess pris. - Xen frbnräknadt dessa obetydliga anmärkningar, &r denna kassabok säkert i sitt slag den basta som hittills skänkts at den svenska matniodern, och det lider intet tvifvel att den afven p& det högsta kommer att apprecieras af alla dem som inse. att i en noggrann bokföring af liusets inkomster och utgifter ligger sjalfva grundstenen till hemmets väls thd. C. D.

Föreningsmeddelanden.

En röstrattspetition till k. m:t. På Fredrika-Bremer-Förbundets styrelses sammankomst den IS sistlidne december fattades beslut, att till k. m:t aflåta en p& lagkomiténs förslag nppsatk skrifvelse angaende politisk rösträtt för koinnor. Denna skrifvelse, undertecknad af styrelsen samt af lagkomiténs utom Förbundet valda medlemmar, inlämnades den 30 dec. till justitiedepartementet. Med anledning däraf uppvaktade samma dag, p& uppdrag af styrelsen, Förbundets vice ordf. fru Agda Montelius och dess byråföreståndarinna fröken ,Gertrud Adelborg, statsminister Boström. Petitionen Aterfinnes i sin helhet i början af detta häfte.

Fredrika-Bremer-Förbiiiidets bokkornite har, i likhet med föregående hr, genoingått och afgifvit sitt utlåtande öfver den för b a ~ och ungdom afsedda litteratur, Som utkommit julen 1599. Resultatet af detta dryga arbete har framla.gts i den utställning af böcker, som varit tillgänglig för allmänheten å Förbundets byr% dagarna före jul, samt i de af bokkomitén utfärdade boklistorna öfver den af dem genomsedda .och bedömda litteraturen. Utställningen har varit talrikt besökt, hvilket är ett glädjande tecken på att allmänheten lärt sig uppskatta den goda vag- ledning vid val af för de unga lämplig lektyr, som bokkomitén gjort till sin uppgift att lämna.

Från skilda håll.

Med Svenska akademiens andra pris har vid akademiens hög, tidssammankomst den 20 sistlidne dec. fröken Ida Granqvist blifvit be- lönad. Den diktcykel, för hvilken fröken Granqvist erhöll pris bar titeln ~Gransusu och lofordas sarskildt för ,den skära innerlighet soni präglade .dikterna Sverige, välsignelsen, Far vid bibeln: Helgsmålsringning m. fl.,

Kvinden og Samfundet, den kända danska kvinnotidskriften, hvilken från manadsblad med hösten 1899 förändrats till veckotidning, har .med detta år, efter hvad oss meddelats från Kopenhamn, till redaktris ut- sett en svenska! fru Maria Anliolm, den genom sina intressanta reseskil- d r ingar hos oss så högt skattade författarinnan. Fru Anholm, anka efter en dansk sjöofficer, är sedan flera år tillbaka bosatt i Köpenhamn, ehuru hon tillbragt en betydande del af denna tid på lgngre och kortare studie- resor. Dagny har, som bekant, tid efter annan haft förnianen att kunna meddela resebref och andra artiklar, flutna ur fru Anholms fina och in- telligenta penna.

?C

Drottning Victorias nyhrsg&fva till de engelska soldaterna i kriget, som bekant bestående af 10,000-tals kakor chokolade, har gifvit ej blott den engelska chokoladindiistrien ett stort uppsving utan lämnat sys- selsättning At en ofantlig stab af arbeterskor. De tre stora chokoladfirmor, som utfört den kungliga bestiillningen anviinda företrädesvis kvinlig ar- betarepersonal, och med anledning af de niimnda stora leveranserna, som fiista uppmlirksamheten vid de omtalade firmorna, konstatera de engelska tidningarna det gllidjande faktum, att dessa arbeterskor ätnjuta en i hög grad human behandling och afveil iiro lyckligt stiillds i ekoriomiskt afse- ende. Den bekanta chokoladfirman Cadbury, soin spselsattcr iiiemot 2,000 arbeterskor, söker p& allt sätt a t t befrämja deras biista. StWl ur renlig- hets- som dr8ktbesparii:gssynpiinkt förser firinnn sina hitriiden med hvita bomiillsbladningar, hvarjlimte den tillhandahAller dem med tofilor till om- byte vid regnig väderlek. Omkring 10.000 iiiiil serveras i veckan i fabri- kens matsal, där arbeterskorna för et.t mycket moderat pris erhzilla en god och närande föda. Hvarje fabriksflicka (inga gifta arbeterskor anvtindas) har en postsparbanksbok, skänkt r id drottningens diainant-jubileum, och firman har anstallda tvänne utbildade sjuksköterskor till personalens tjanst vid sjukdomsfall. E n särskild trädgircl och spatserplats star äfven till arbeterskornas förfogande.

Blomsterodliiig i stor skala. En inrs Kersey i Hagwards, Californien, &r kand vida omkring under minnet ~ t 1 1 ~ I,l,nciy of tlie Daffodils~, emedan hon odlar denna blomma tunnlandsvis. Hvarje vur iiro kullarna kring hennes vackra landtgHrd, som sluttar iied mot San Francisko-viken, ett enda praktfullt. böljande haf af pitskliljor. &arinnan höstar genom denna blomsterodling in en furstlig inkomst och som hon ägnat blomsterlökarna ett vetenskapligt studium! iir hon ansedd som en auktoritet inom facket. Mrs K e r s e p pbsiililjor blomma en hel manad före andra odlares, hvarföre de kunna betinga ett sa mycket högre pris. Alls arter af denna blomsterfamilj odlas, narcisser, liljor, iris m. fl. tirofarbetet utföres af en triidgArdsmastare under iigariniians öfrerinaeende. men sjalf utvliljer hon de lökar, som skola planteras. Triidgårdarna iiro beliigna på en %t väster och söder sluttande, för frosten s k ~ d d a d mark. och som den plats, där p%slililjorna växa, är planterad med piiïortriid. livilkas grenar uppbära ett skydd af tunnt flor, erhalla de iifven den nödixn skuggan. Detta exempel från Californien ar blott ett af de mungo, att det ar genom att lligga an på en viss specialitet af triidgardsalster och dennas fullkom- ning som den största elconorniska vinsten erhdlles af triidgArdsukötseln.

Dagny 1900:1Hans Vik: I kärlekens tecken. Poem 3En rösträttspetition 7Cecilia Bååth-Holmberg: Pestalozzi-Fröbelhuset i Berlin. I 11Nils Erdmann: Ibsen och konstnärens tragedi 16Eugenie Beskow: En bortbyting 23Litteratur 31Föreningsmeddelanden 33Från skilda håll 33