vildrosen advent - nyår 2010-2011

23
Vi ber tusen gånger om ursäkt. Vildrosen har blivit alldeles för tjock. Inte vårt fel -- Den krävde det. Vad göra? SÅ MYCKET SAKER SOM VILL FRAM Läs den i småbitar, en bit i tageT. VI SKA INTE upprepa DET. Red. VARNING! VILDROSLEAKS! SAMIZDAT! SAMIZDAT! OBS! FARLIG TIDNING! OHYGGLIGA HEMLIGHETER! ASSANGE KAN GÅ & LÄGGA SIG! SAMIZDAT! SAMIZDAT! VILDROSLEAKS! EFTERSOM FÖRRA ÅRETS ALLA KULTURSTÖD SAMT OCH SYNNERLIGA DROGS NER P G A BÖRSKRASCHERNA I VÄRLDEN SÅ ÖKADE VÅR GAMLA FESTIVALSKULD – TROTS DUBBEL KVALITÉ, DUBBEL PUBLIK, DUBBEL SUCCÉ. DET ÄR INTE BRA. LÄGET HAR INTE STABILISERAT SIG SOM DE SÄGER OM VÄDRET. MEN ALLA VILL HA NY VILDROSFESTIVAL. SOM GÅR VIDARE. DET ÄR NÄMLIGEN INGEN VANLIG FESTIVAL. DEN HAR JUST BARA BÖRJAT. HÖR NU! TRUMMORNA SPELAR! DET UNDERJORDISKA FOLKET KOMMER TÅGANDE!

Upload: roxproductions

Post on 06-Apr-2015

564 views

Category:

Documents


2 download

TRANSCRIPT

Page 1: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

Vi ber tusen gånger om ursäkt.

Vildrosen har blivit alldeles för tjock. Inte vårt fel -- Den krävde det. Vad göra?

SÅ MYCKET SAKER SOM VILL FRAM Läs den i småbitar, en bit i tageT.

VI SKA INTE upprepa DET. Red.

VARNING! VILDROSLEAKS!

SAMIZDAT! SAMIZDAT! OBS! FARLIG TIDNING!

OHYGGLIGA HEMLIGHETER! ASSANGE KAN GÅ & LÄGGA SIG!

SAMIZDAT! SAMIZDAT! VILDROSLEAKS!

EFTERSOM FÖRRA ÅRETS ALLA

KULTURSTÖD SAMT OCH SYNNERLIGA DROGS NER P G A BÖRSKRASCHERNA

I VÄRLDEN SÅ ÖKADE VÅR GAMLA FESTIVALSKULD

– TROTS DUBBEL KVALITÉ, DUBBEL PUBLIK, DUBBEL SUCCÉ. DET ÄR

INTE BRA. LÄGET HAR INTE STABILISERAT SIG

SOM DE SÄGER OM VÄDRET.

MEN ALLA VILL HA NY VILDROSFESTIVAL.

SOM GÅR VIDARE. DET ÄR NÄMLIGEN INGEN VANLIG FESTIVAL.

DEN HAR JUST BARA BÖRJAT.

HÖR NU! TRUMMORNA SPELAR! DET UNDERJORDISKA FOLKET KOMMER

TÅGANDE!

Page 2: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

KAN DU SE DEM I ÖGONEN? DE ÄR RASANDE!

OCH SYSTRARNA REGGAE OCH HERRSKAPEN KLETZMER

OCH BRÖDERNA PAJALA OCH LADY TUNIS FRÅN PARIS

OCH SVENSKA FLICKAN OCH DANSKA HUMPP-ETNON,

PER HIMMELSBANDONEON OCH STEFFE OCH DAN, ANNE OCH JAN..

JA ALLA ALLA SOM ÄR FÖDANDE OCH INTE DÖDANDE, DE TÅGAR MED...!

TILL DIN ÄRA, MIN KÄRA, OCH NÄRA. DE HAR LIKSOM DU ETT ÄR-ENDE SOM KAN AVGÖR-A

PLANETENS FRAMTID, VI SÄGER INTE MER. (Vi riktar oss bara till dom nyfikna, inte till dom som redan vet allting!)

KASTA DETTA ROP VIDARE, TILL DEM DU VET HAR LITE

RESURSER, IDÉER OM RESURSER, STÖDJANDE KUNSKAPER, UPPSLAG,

VILJOR. VI HAR GÅTT OFÖRSKYLLT BACK, INTE VIKT NÅT ÅT OSS SJÄLVA, UTAN VIGT ALLT VI HAR ÅT DIG, LIVET, UTTRYCKET, FRAMTIDEN,

KÄRLEKEN, ALLAS SKAPANDE FANTASI -- SOM KAN GÖRA UNDERVERK, BARA DU LÅTER DEN! TVEKA INTE.

(Alla som bidrar får en hemlig samizdat-bonus i två delar: vår stora idé- och bildbok Ljuset Föds Ur Mörkret – (aktuell t itel!)

med brinnande ny extra-dvd M a h a g o n n y , färsk ur grytan. Den har fiskats upp helt nyss, mot alla odds, med alla stjärnor --

Tommy Körberg, Monika Nielsen, Kim Anderzon, i deras bästa roller, när de var helt nybakta, på 70-talet! Ett sant och saftigt spel om vår akuta börskraschtid, av Bertolt Brecht och Kurt Weill. På Vildrosvis!

Dessutom får du förtur ti l l allt som föds under Vildros livskamp).

VI SKA VÄLJA OSS EN NY PLANET. INTE FLY, UTAN

NY! LIKSOM VILDROS SKA DEN VARA ETT SANT OMRÅDE.

Page 3: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

MED VIDA HORISONTER. INTE BARA UPPÅT / NERÅT. OCH SMITTOSAMT.

VARNING ! FARLIG TIDNING .

HEMLIG, SAMIZDAT. Här kommer själva

VILDROSEN DEN KULTURELLA

KULTURTIDNINGEN ADVENT-JUL-NYÅR 2010-11 1. HEJ !

I detta nummer ska vi berätta om några saker som avviker, avvikarsaker, i både politik, väder, resor på jorden, böcker, utsagor (och in-, bara det är sagor), som konst teater dikt och jag skulle ju teckna lite också hade vi bestämt, fick en scanner av Ulla, men jag tror den saknar sladd, och det har alltid blivit ett helvete när vi har försökt, så det... Utanför härsknar vintern men innanför är det sommar. Självklart. Humor måste man ha. Det gör dig varm. Stora händelser. Vackra. Underbara. Hemska. Högern vinner , hos oss, sparkaMonarörelsen succé, i USA sparkaBarackpartyt äter upp hela landet, det är bara Latinamerika som håller ådrorna öppna. Eduardo Galeano, som skulle haft Nobelpriset, kom hit och fick Stig Dagermanpriset, det är lika viktigt. Vi har alla hans böcker hemma, det finns inga bättre, det är han som har skrivit den första verkliga världshistorien utan lögn i, han är obegåvad på lögn men begåvad på humor, läs honom genast. Latinamerikas Öppna Ådror alltså, den är slut på svenska, skandal! Klaga, låna den, stjäl den, skriv av den, kräv nytryck! Om du gillar sanning! Annars kan du ju låta bli.

” 1984. Bluefields. Flyga. -- Roten går djupt, stammen är hög och kronan i full blomning. Ur världens mitt höjer sig ett träd utan taggar, ett sådant träd som bjuder ut sig åt fåglarna. Runt om trädet snurrar de dansande paren, navel mot navel, virvlande till en musik som väcker stenar och

tänder eld på is. Medan de dansar klär de trädet i långa band i alla färger och klär av det igen. På Nicaraguas plågade kust, som är utsatt för

ständig invasion, ständigt bombardemang och ständig beskjutning, dansar man kring majstången i år som alla år

Livets träd vet att vad som än händer, kommer den heta musiken som virvlar kring dess stam aldrig att tystna. Hur mycket död som än kommer,

hur mycket blod som än flyter, skall musiken föra med sig män och kvinnor i dans medan luften andas dem och jorden plöjer dem och älskar dem.

(Galeano, Eldens Minne III) ”

Mona avgår, och plötsligt börjar det röra sig lite lite i den stora stacken, det har det aldrig gjort , tänk om man kunde börja säga som det är?! Sen Kjellolof och Göran och Mona nu sålt bort allt vad vi ägde och hade och bara stått och hängt med gangstrarna på bankakuten – så har absolut noll kunnat hända utom att gangstrarna kunnat lägga hela kravsedeln på, och där sitter vi, upphängda nertryckta, inlåsta i valven, för bankerna äger oss, och snart går dom omkull. Igen. Enkelt! Snart blir det barnarbete igen, som hos Dickens på 1850-talet. Eller Marx, när han startade.Och nu tänker S ha hemliga val igen, då vet man ju. Lär dom sig aldrig? Skiit! (= merdre på franska)

Page 4: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

Angående nya högerstyret Cameron i England skriver vår vän George Monbiot i Guardian, i bästa Eduardo-stil apropå de jättelika nedskärningarna av sociala medel, kultur, bildning, skolor etc (nej allt) – hur de till punktopricka följer Chicagoskolan, Milton Friedmans recept, som Naomi Klein kallade Chockdoktrinen, Chock and Awe, den kommer till heders! Det var den som fixade Chile, och Pinochet, 73, Lysande! Katastrofkapitalismen öppnar gapet och slukar allt som luktar välfärd. som ändå hjälpligt hängt med. också under Blairkapitalismen, nu är t o m det slut och Arts Council kan packa ihop som Fredrik och dom vill med Kulturråd, Rikskonserter och allt som inte får plats i deras små koffertar. Och dom har ju INTE LÄST EN BOK!! Vad ska nya skolan förkunna? Kristendom... Men just nu har vi, I TROTS AV ALLT: Ännu -- Moment: teater med Ågust Strindbergs DRÖMSPEL Stadsteatern med Harry Martinsons ANIARA Teatro Real i Madrid med Bert Brechts och Kurt Weills STORA MAHAGONNY Vår egen LILLA MAHAGONNY från 1972-74 på Parkteatern och TV2 är också ny -- den är faktiskt daggfräsch, kolla själv! en SMÄRRE STORSENSATION! Sen har vi dussintals andra grejer, Thomas Hobbes ALLAS KRIG MOT ALLA, Henning Mankells nya pjäser om DARWIN och andra, en del funderingar kring att det här ska vara så smalt när det är det bredastre av allt, och om Afghankrig och Palestinastrypning, att SD blir störst i riksdan nästa val, dom går ihop över alla gränser och bara växer, nu togs dom till nåder av Kjaejserinden Pia och hennes Folketropper i Danmark, som kommer på visiter över bron f f g! Och niger och bockar! Dom vill ha Norden nazistiskt, -- och vi får lära oss hantera exekutionspatrullerna här på gårdsplan vid Konnsjön när dom har sopat rent i Horndal, Stjärnsund, Hedemora, Avesta, man förstår dom, det är så jävligt nu i världen, bubblor som spricker när dom behagar och som vi ska betala och en massa flyktingar som inte får plats, och folk med humor. Sånt kan man inte bara tåla! Go on, brothers! Sisterserna hänger alltid med! Knytnäven är ett himla bra argument. Knyt den bara. Vi kan knyta ihop och ikapp! Vicket knytkalas!! Alla bidrar med sitt. Alla ska ha folkdräkt och sjunga Alfvénvita sånger. Och vem gnydde att Dan A inte är politisk! Varför är det så här då? Humor? Men Rättviks Folkmusikhus har gjort en stark deklaration:

,, Folkmusikens Hus vill värna den kulturella yttrandefriheten, i vilken alla människor, oavsett bakgrund, har möjlighet att vara delaktiga och uttrycka sig. Svensk folkmusik är

ett öppet och levande begrepp vars innebörd laddas av dessa brukare. Det avspeglar den levande traditionens historiska rötter, dess mångfald av uttryck och samspel med nutid och omvärld – tradition skapas i nuet, av historien, för framtiden.

Folkmusik får aldrig bli ett redskap för att bygga murar mellan människor eller underblåsa främslingsfientlighet och konflikter.

Folkmusikens hus har mångfald inskrivet i sina stadgar och vill på detta sätt markera sitt ställningstagande i en fråga som berör etik, humanism och politik --

( Enig styrelse och personal vid Folkmusikens hus nov. 2010.)

VILDROseN    den    okulturella  vildkulturtidningen  

Advent-­JUL-­Nyår  2010-­11.  FRÅN    konnsjögården      

dalarna  och  hela  världen.  på  en  gång.        

REDAKTÖR:      CLAES  VON  RETTIG  

Page 5: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

2. MÖTESPLATSer HENNING MANKELL :

” Den levande teatern förefaller mig bli allt viktigare i den tid och den värld som är vår. Vi lever i vardagsrum som ser ut som rymdstationer. Ett svart duggregn av

bilder och ljud sköljer över oss. Teatern är snart den enda mötesplatsen vi har kvar, bortom teknikens diktatur”.

”Genom dramatiken och teatern får vi anledning att gå in i samma rum som skådespelarna och lyssna till deras andhämtning, på samma sätt som de lyssnar till vår. Det mötet är alltid unikt Det upprepas aldrig .

” Teater är närhet, luft, rum, tankar, blickar, undran, förslag, kropp, rytmik, navel mot navel och den nöjer sig inte med ett språk, det vore lögn, varje människa består av många språk, som hon inte får utveckla i befintliga spår. Ser vi varandra? Sällan. Hör? Känner? Svarar? Därför är hela detta världspopulära begrepp demokrati ett kolossalt, blankt, stumt skeeen! -- det finns egentligen inte men det kläs i läten och färger som överröstar varandra. Vi inbillas tro på de tekniska substituten för deltagande, skapande, ömsesidighet, som målas upp i ansiktet på oss, men noga taget är de förolämpningar, de har inget med oss att göra. Ändå avgör de makt och lydnad, Förolämpning ett svagt ord – förnedring, fråntagande av jag och värdighet – allt är redan hängt!

,, Alla revolutioner föder möjligheter men också byråkrater.

Porträtt av byråkraten. (Revolution:) En svart tid som föder den röda tiden som ska göra den gröna tiden möjlig: solidariteten träder i stället för girighet och rädsla. En revolution går framåt därför att den kan uppfinna, skapa och

vara lite galen. Men fiender har den mer än nog av. Bland dess farligaste fiender är byråkraten,

förhärjande som cyklonen, kvävande som imperialismen: det finns ingen revolution som inte har honom inom sig.

Byråkraten är en man av trä, ett misstag av gudarna som skapade honom utan blod, utan lust och utan olust, och utan någonting att säga. Han är ett eko, inte en röst. Han kan förmedla order men inte idéer. Han ser varje tvivel som kätteri, varje motsägelse som förräderi. Han förväxlar enhet med enhällighet och anser

att folket är evigt omyndigt och måste ledas vid örat.. Det är tämligen osannolikt att byråkraten skulle riskera sitt liv. Det är absolut

otänkbart att han skulle riskera sin tjänst. (Galeano: Eldens Minne III. )

” 3. lIV ur golvet

ANIARA HARRY

MARTINSON LARS RUDOLFSSON

Page 6: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

SÖREN BRUNES STADSTEATERN STOCKHOLM

För oss blev den här Aniara något av det viktigaste vi sett. Det blev en sorts uppgrävning

och en nyfödelse av hela den gamla teatern till en ny teater. Med salongen i spegelbild kom aktörerna oss mycket nära, som nya nära vänner, som vill oss någonting,i samma

rum, detta var märkligt. Teatern blev den jord som vi alla bebor och evakueras från, tillsammans, till en gränslös evighet . Som livet.

Jag skulle velat stanna efter och tacka alla – Sven Wollter som den vresigt minnandes gamle matrosen, Marika Lindström som den så igenkännliga högeffektiva som behåller ett allt trasigare lugn, -- Claire Wikholm med hela sin lätta tyngd, som Mimnan, det väsen som vaggar hela globen-goldondern, Sven Ahlström som Mimaskötaren Mimaroben som får hela den långa berättelsen att bli till ett flödande och skarpt nu-liv, utan en falsk ton, bara närvarande, Helen Sjöholms blinda-synska Poetissa som naglar oss med sin visionära tillit och sin lyftande röst, tills hon upplöses. Den lilla pojken som dansar yurg, och prövar Chefsastronautens skärmmössa, Dan Ekborg är hela gycklarvärlden i ett laddat blärr- ögonblick, exalterad clown -- och alla de andra -- ingen glömd. Och över alltsammans lyser Sören Brunes, den saklige visionären, världsscenografen som inte alls gör scenografi utan levnadsarkitekturer, som får oss att flyga, virvla... Och regissören Lars Rudolfsson har återförtrollat hela Harrys förtrollade rymd till en sekund för sekund hos var och en levande livstext, det finns inte en slapphet hos någon, allt är lidelsefull närvaro. När, var såg vi det sist? Det kommer ur golvet här och magen, bröstet, ögonen hos alla. Underöverunderverk – som Glasbubblans långsamma vandring som Helge Skoog gör så påtaglig -- (lika underfull som hos Karl Birger Blomdahl och SvenEerik Wikströms skinande tenorförundran (jag var assistent åt Gentele på Operan) -- men så enkelt, så distinkt, med eftertanke-rymder till. Lars Rudolfsson och ensemblen har med små medel gjort en stor mänsklighetsfresk med starka individer frisläppta ur versen, som alla utan besvär tycks ha låtit sig skapas av, födas ur och skapar och föder tillbaks – ett befriat språk, jösses vad sällsynt! Vi blev höga och seende från första stund till sista – också av Kleerups musik som bara den är en överrumpling, medskapande, en dimension som samstämmer med Martinsons, och med allas hela idé om en obillig folkighet som alla kan ta emot och ändå flyga, högst, med. Exempel poetissans långa vandring fram, så klar. Jag minns Blomdahls världsrekordhöga aria för unga Margareta Hallin, hon gick nästan sönder när Sixten Ehrling skällde ner henne för någon bagatell, på sin grova überskånska, men hon var underbar. -- Och Helen Sjöholm ger hela föreställningen en lidelsens magi, sökande... Självklart hade visst nästan alla överkritikerna små problem med fint och fult. Teater ska vara det, men inte det. (De härskar med sina ångestberidna mallar, som skapar lydnadsmönster, omedvetna. Och de har ju ini döden r ä t t, aldrig fel). Ensemblen, Lars Rudolfsson och Sören Brunes spräcker, nej spränger för första gången, tycker vi, de högförnäma barriärerna och förverkligar teater som liv, fullt och här. Liv kräver detta uttryck, då gör ni det. Först då blir det också nytt, som livet är. Nu, nyss. (BEJohnson). Uppbrott, från de gamla formlerna. Vi märker ju också hur publiken fattar och förändras, som sker när sånt lyckas, och som vi är till för. ”Vi människor är inte här i världen bara för att leva, livet” som Augusto Boal sa på förra världsteatertalet från Geneve, strax före sin död, ”vi är här för att förändra det!” (Stil Brecht). Aniara var en revolt, Harry Martinsons egen, mot sitt livs och sin tids tyrannier. Vi känner igen dessa, här i Ingvar Hirdwalls fullgjutna Chefone, ett monument fullt av osprickor. Och all världens byrådrakar och deras urgamla gudsgivna väktarlagar, tilltagande i hela globsamhället... sen kapitalet bränt bort alla motkrafter Vi kan bara skära upp detta, med teater. Men andas inte hela denna makalösa kväll (och dag, och natt) genom sin restlöst manifesterade, förtvivlade empati, en skönjbar bortre avgrund för den iskalla makten? Dess visserligen utdragna men sista suck? -- Alla är ju med i det här. Fast det går värre än åt helvete, så får vi s e alltihop, och hur och varför, och förstå att det inte måste. Nej nu får vi sluta. Men vi menar alltihop. Vi tackar alla inblandade. De är storslagna, i all sin bestämda, benådade enkelhet, och publiken blir det också, den hjälper till. (Forts. längre fram!)

Page 7: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

” Hyllning till bröllopet mellan ord och handling. Jag läser en artikel av en pjäsförfattare, Arkadi Rajkin, publicerad i en Moskvatidning.

Byråkratin, säger författaren, gör att tankar, ord och handlingar aldrig möts: handlingarna förblir på arbetsplatsen, orden på mötet och tankarna på kudden.

En stor del av Che Guevaras styrka, tänker jag, denna mystiska energi som sträcker sig långt bortom hans död och hans misstag, kommer från ett mycket enkelt faktum: han

var en ovanlig person som sade vad han tänkte och gjorde vad han sade. (Galeano: Omfamningarnas bok.)

4. moment oro

ETT DRÖMSPEL AUGUST

STRINDBERG PONTUS STENSHÄLL

MOMENT: TEATER Någon kritiker tog upp det här att teatrarna bara spelar klassiker. Visst dom är billigast och drar säkrast folk. Var är det som skulle ge teatrarna existensrätt – det originala, skriande akuta, nyfödda, färska, och världen-historien-vår belägenhet sedd och gestaltad med lidelsefulla sinnen, och avsikt? Men det har ju saknats hela tiden. Så länge vi har bara en samhällsklass som står för hela makten över utbudet, så länge kan väl inget nytt hända? Sverige är ett av få länder där denna makt aldrig brutits. Fråga Arne Andersson. Men moment:teater är annorlunda. De vänder liksom Aniara sin salong sin Gubbängstorgsfasad mot oss, publiken, som scen, och där sitter vi mitt i torget, mitt bland aktörerna som levt och lekt här i nu tio år, det är jubileum, och de möter oss med sig själva, med flikar ur sin repertoar och Ågusts Drömspel, och det är inte dåligt! Moment består av en underbar skara galna, vackra djärva hiskliga gycklare, som gör sånt som ingen annan gör, de ser och lyssnar, tänker och förvandlar. De ser på oss och möter vår blick, de väljer ut och tilltalar, de låter repliker vila i rummet och skapa nya repliker, de brister plötsligt ut i indisk spegeldans, eller ändlös slapstick långt ner i källaren, i könsbytta roller, i film och oerhörda bildspel. Indras dotter studsar in lätt och snabb och inte det minsta tragisk, en skön flicka med världens röstomfång och kroppsliga grace. När hon bevittnar i allt som sen händer hur synd det är om människorna, gör hon det stilla och bestört, man ser hur intrycken föder intryck... hon blir kvar hos mig långt efter (ja nu när jag skriver det här). Det är klart att hon ska spela huvudrollen i nya riksgeniet Mörkeidems franska musical på stora stadsteatern i vår... bara hon inte uppslukas. Louise Peterhoff heter hon. Den första hon möter är portvakten/den evigt bokskrivande, som sitter i en skreva i Gubbängstorget och svarar enstavigt. Han hjälper henne motvilligt att s e , en oerhört levande hemlös med hatt , rock och stubb, hela hans idiom och motvilja att bryta sin evighetskoncentration är besvärande, besvärjande, han har auktoritet i sin stora tystnad, liksom i sina utbrott, det är Pontus Stenshäll, tillika regissör och den ene av grundarna till teatern. Den andre är Andres Boonstra, en yngre och ljusare dynamitard, som spelar långpausad Edgar, sångare, diktare, den rike blinde. Vad är det för speciellt med moment? Just det. Betoningen på varje moment. Livsmoment, pjäsmoment, sceniskt moment, rumsmoment, själsmoment. De står alldeles stilla, fast de flyger. De blir monument med vingar. Så här påstridig är ingen teater med sig själv. Hela Gubbängstorget tittar på oss, tills det själv beslutar att växla fokus. Ändå är det alltid vi som hamnar där, vi kan inte fly, och det kan bli mycket sorgligt, ja groteskt, eller i en senare stund

Page 8: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

sjukt roligt, varför är alltid svårt att redogöra för. Detta fenomen kan illustreras av den som spelar officern som uppvaktar teaterstjärnan Viktor vid sceningången utan resultat. Officern är en talför yppig kvinna med afrorufs och vinbox, ständigt blandande sig i, kommenterande och misslyckad, men med förödande energi. Denna person, Birgitta, hunsas i skolscenen med frågan vad två gånger två är, mänsklig hjälplöshet har aldrig framställts så rikt, så galet, så trasigt famlande, det skildrar all vår prestationsskräck i ett, och ingen går fri. Allt upplöses, världen förklaras, så här är den, så meningslös varje perfektion. Monument över det hejdlösa misslyckandet, som vi alla dör hellre än. Mathias Olsson. Egentligen handlar ju hela den uppåtsträvande borgardiktaren Ågusts dröm om att lyckas, vilja men inte kunna, och visst är det mycket synd om honom, när den stängda dörren äntligen öppnas finns där inget. De garanterat mest misslyckade, underklassen, representeras i pjäsen av två kolbärare, som i några korta repliker skildrar sitt helvete. Scenen tas ofta bort, av Bergman alltid (jag har sett flera bergmandrömspel), han visste inte om någon underklass. Moment låter Boonstra kommentera en dokumentärfilm över hela väggen: hur läderarbetare i BanglaDesh sliter ihjäl sig för att göra skärp åt oss rika, 12 timmar pr dygn med giftiga substanser sprutande över sig (skärpen går sedan alltid sönder) och nästan utan lön; det är en fruktansvärd sekvens med namngivna svenska importörer. Det ger tyngd. Åt förtvivlan. Mycket i moments Drömspel blir här för första gången gestaltat: tydliggjort, närgjort. Teatern håller i publiken med känsliga händer, varligt strykande, kittlande, lyftande och sättande igen, ibland nästan smeksamt, det finns en magisk makt här som vill oss nånting och vi blir av behandlingen glatt delaktiga, ja förtjusta. Energierna från scenen som omger rummet observerar oss nyfiket och överseende men väcker oss oupphörligt. Vi har alla chanser. Vi har inte en chans. Detta är Ågust utsatt för en alldeles egen upptining. Och då svarar han. Allt svarar. Kvällen är lång men alltför kort. Hur gör de? Jag klistrar jag klistrar jag klistrar, Ågusts überborgerliga absurdistiska realism, är inte med, det behövs inte, vi kippar ändå efter andan. (Forts. längre fram!)

* * * * * *

5. möten

HENNING MANKELLS motkrafter

Darwins kapten. Antiloperna. Gatlopp. Mörkertid. Möte på eftermiddagen.

Jag tror en bra teater är byggande. En framtidsgrävande. Den gräver för framtid.

Exempel Mankell. Fem pjäser i en bok, förlag Leopard, läs den! De är tragedier men inte nedbrytande utan uppåtbyggande allihop. Hur svarta de än är är de ljusa. Som varje med mångögon och mångsinnen skildrade

mänskliga företeelse, de arbetar för en framtid. Fast vi dör, bygger de. De gör liv. På ont ont ont och gott. Hur litet men hur mycket som helst.

Suzanne Osten skriver sitt förord: ”--- den svenska teatersamtiden: det ökade kravet på underhållning och modlösheten i teaterinstitutionerna som sviker den politiska dramatiken. Mankell vill som Brecht diskutera samtiden, och han ser och beskriver slaget om värderingarna. Idén om rättvisan lever i humanismen. Han är en dramatiker som fortfarande tror på teatern, som låter skådespelarna möta dramat med hela sin kropp” Det är en bok full av ”skrivna förtroenden. Jag läser en författare som inte ger upp. Jag blir berörd, jag hoppas också på teatern”

Page 9: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

(Suzanne har fortfarande inte fått ihop de 12 miljoner som krävs för en räddning av hennes Unga Klara, som institutionsteatern sparkade ut. De rödgröna lovade, men försvann. De mörkblå basunerade sin generösa räddning, 3 miljoner! Fortfarande fattas hälften – till den enda världsviktiga, nyskapande teater vi åstadkommit. (Ja vi vet ju att alla mörkblå är lika – i nya England som i Holland --- de är skräckslagna för all kultur, som ju handlar om våra liv här...liv och möjligheter, sånt ger inga snabba pengar, och det är allt de kan se. Bara ängslan, skräck för kritik och bra förslag. Debatt. Samtal. Fy fan. Henning Mankell är en märklig person. Han låter Charles Darwin sitta i sin skuta på haven som gäst åt en hård och gudfruktig kapten som måste ha sällskap. Han är faktanörd på alltings ursprung, miussaktar Gud sedan han berövade honom hans älskaade tioåriga dotter. Han har en piska i ryggen att skära sönder skapelsemyterna – som också hans trägna hustru omfattar. I korta scener kolliderar det ena mot det andra, fakta mot tro, det är en varierad kamp, som mynnar i arternas uppkomst, the survival of the fittest. Men Darwin är ingen rabiat utan skygg och överraskad av det han kommer på... som sedan får lika stor effekt som Galileis ”Och ändå rör hon sig”. Det är en mycket varm och mänsklig pjäs med Darwins-Wallanders osläckliga hederlighet som drivkraft, inget förklenande, så självklar ter sig den svåraste sanning i kriget med etablerade höga makters härskaror, prestige – och våld. Det är mycket instruktivt och aktuellt. Nästa sanning gestaltas i Antiloperna, ett ohyggligt spel om aningslöst biståndsarbete, som spelats i ett trettiotal länder. Det äldre biståndsparet nånstans i Afrika ska överlämna sin station till en efterträdare. Allt har lösts upp omkring dem och i dem, de befinner sig i en bunker av skräck och teknologi och har fått ge avklall på allt hopp, de äts upp... och den nye tar nästa steg – mot ren fascism. Det är en Kafkarak, omöjlig vardag. Mörkertid, en mardrömsinlevd flyktingsituation mellan far och dotter, som jag såg på Unga Klara: en utdragen kramp mellan två människor som berövats allt värde, all tillförsikt och pinar sönder varandra. – Ja det är politiska pjäser, såna som ratas i Sverige... varför? De behövs ju mer än nånsin??? Och visst, publiken fyllde inte Klara då, man spelade ändå. Maktkamp, motsättningar. Gatlopp är ett dramtiserat foto, av Robert Capa, det kända från krigsslutet i Frankrike, där en ung ”tyskhora” med rakat huvud och nyfött barn häcklas av kvarteret. Scenerna skildrar hela historien, flickans oskuld, omgivningens hat, de dödliga konflikterna som föder varandra. Jag skriver om detta, för såna böcker brukar inte recenseras, knappt nämnas, de är ju ”bara pjäser”. Vad är det för bara med det? När jag nu läser denna nya volym på Leopard förlag slås jag av hur läsvänliga de är, de griper mig och släpper mig inte, de lever med mig. Som Shakespeare, eller som Dostojevskij eller Dickens, eller. Släpp rädslan för repliker och roller, du spelar själv! Det är ett äventyr! Mankell äger ett förunderligt engagemang – som han f ö personligen visade i Ship to Gaza- handlingarna och publiciteten kring den. – Hans kommande bild av vår borgerliga ikon Ingmar B kan bli mycket intressant. (Suzanne Bier är också en mycket spännande regissör). Mankells blandning av världs-och provinsiell insikt och ursinne – de bär också upp denna ovanliga bok. Tät och tung och lätt att andas med.

” 1978. La Paz. Fem Kvinnor. -- Huvudfienden vem är det? Militärdiktaturen? Den bolivianska borgarklassen?

Imperialismen? Nej, kamrater. Det här vill jag säga er: vår huvudfiende är rädslan. Den har vi inom oss.

Så sa Domitila vid tenngruvan i Catavi, och sen for hon till huvudstaden tillsam- mans med fyra andra kvinnor och tjugotalet barn. Vid jul inledde de sin hungerstrejk.

Ingen trodde på dem. Åtskilliga tyckte att det var ett giott skämt. -- Så fem kvinnor tänker störta diktaturen.

Prästen Luis Espinal blir den förste som ansluter sig. Snart är de femtonhundra som hungerstrejkar över hela Bolivia. De fem kvinnorna, som är vana vid att svälta sedan

de föddes, kallar vattnet för höns eller kalkon och saltet för kotlett, och de livnär sig på skratt. Under tiden mångdubblas de hungerstrejkande, tretusen, tiotusen,

och snart är det oräkneliga bolivianer som slutar upp att äta, och slutar upp att arbeta och tjugotre dagar efter hungerstrejkens början invaderar folket gatorna och detta går

inte att hejda. De fem kvinnorna har störtat diktaturen

(Galeano: ur Eldens Minne III) ” * * *

Obs detta är en mycket farlig tidning Vildrosen, den är både kulturell och folklig, det finns ju inte, det är otänkbart, ändå vidhåller den, den håller vid envist liv denna omöjliga utopi att vanliga människor tänker och skapar precis lika mycket som ovanliga, mer mer, mer! Den är livsfarlig! Mot hela det gedigna osystem vi har byggt upp, i vilket alla som inte är förmer är rysligt förmindre, och detta kan aldrig förenas eller ändras. Är det inte ett präktigt, tryggt, ovedersägligt system? Du behöver inte svara, vi vet ju.

Page 10: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

Här säger vi bara farliga saker: om Aniara tillexempel, eller Moment Drömspelet. Dom är underbart farliga. Därför sällsynta! Dom borde vara flera, många, längre, alla borde se dem och göra dem! För teatern är den enda mötesplatsen, som han Henning Mankell säger. Just sån teater. Där vi möts kropp mot kropp i samma rum och utväxlar samma luft. Så var det också med Mahagonny. Är. Vi får ju aldrig möta sånt här, därför flög vi till Madrid. Där mötte vi det. Och Mankells pjäser. Vi tumlar runt med varann. Ser varann i ögonen, känner lukter, snuddar, gråter, skriker, skrattar. Var när hur annars i den tryckluftsblåsta overklighet vi stämplas in i Ja. Vad är det som är så farligt då? Jo, vi menar ju att allt fint inte kommer uppifrån, det finns hos alla, och masar vi oss inte till att kolla, se, vänta, låta leva, få att leva, så stannar hela rörelsen, jorden slutar cirkulera runt solen till exempel, inget kan leva och leva vidare, födas och leva och dö, om inte detta ses och erkänns och räknas med – den du möter vill säga dig något. Eller sjunga. Eller fråga. Eller berätta. Eller visa. Ja alltihop! Slutar den utväxlande cirkelrörelsen så upphör vi, våra rörelser blir bara spasmodiska ryck, kalla, och vi blir bara förakt. Rädsla, sten och stup. Hej då!

* * * * * *

6. weill-bRECHT I:

STADEN MAHAGONNYS UPPGÅNG OCH

FALL FURA DELS BAUS &

TEATRO REAL - MADRID

70 ÅR EFTER SPANSKA INBÖRDESKRIGETS SLUT

80 ÅR EFTER WALL STREET-KRASCHEN

Klassiker? Nu flyger vi till Madrid. Är du med? Som jag brukar säga, pass på, det här handlar inte om teater fast det kan verka så, de

exempel jag ger är teater som kryper krafsar kliver spränger sig fram ur de gängse förgyllda garderoberna och rullar ut världen åt oss. Här lever vi. Detta händer, det är de undantagen jag

plockar fram och visar, de spräcker de murar vi måste spräcka i vår syn på och känsla av världen, livet, döden för att vi, och de, ska ha en chans..

Kanske är de med och sparkar igång nästa revolution, revoluzzio, revolveration, revoltage.

Page 11: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

Vi hörde en förhäxande klar, ny, sprittande, version av ett verk av Brecht och Weill från 1930, på radions P2-operalördag. Det var Staden Mahagonnys uppgång och fall, antilukullisk opera kallade Brecht den men den har alltid spelats lukulliskt, som allt annat på operor.. Här – tvärtom! Denna o-opera har allt i sig, svart jazz, gospel, kletzmer, folk-, nakna röster, underbara polyrytmer – och en avsikt. Ett nyskapande, känt gatuteaterkollektiv Fura dels Baus från Barcelona hade fått sätta upp med Teatro Reals, Madridroperans alla resurser på jättescen. Så vi flög dit.

Vad är då Mahagonny? Det vet du väl. Det är där vi lever nu!

Nätstaden, som slås upp för att locka folk att göra av med pengar. Allt är fritt, gör vad du vill, ät, slåss, knulla och sup, bara du betalar.

Tre efterlysta gangstrar slår upp staden i öknen nära guldgrävarbergen och öppnar den för intresserade. Först kommer hororna, som sjunger Oh Moon of Alabama, we´ve lost our good old Mama and must have dollars, wisky... (eller lån och bostadsrätt och lyx...) och du är fast. Skuldfällan, det nya slaveriet. Välfärdens trygghet ett minne blott, och inga skydd finns längre när de svällande bubblorna spricker.

Scenen på Real är en spegling av salongen, eller ett gigantiskt sopberg där fattiga krälar och tigger och letar., och rika ser på.

Mahagonny gjorde skandal vid förra börskraschen. Ett gäng guldgrävare spenderar alla sina pengar som man skall, och när huvudgrabben bjuder

laget runt men inte kan betala inleds en rättegång. Jimmy Mahoney förklaras skyldig till många brott men det värsta är att inte kunna betala

för tre flaskor wisky. Ingen kan hjälpa honom, inte ens hans älskade horan Jenny - ”vad allt ska inte vi flickor ställa upp på!” Hon sjunger

den kända temasången Som man bäddar får man ligga, ingen stoppar om en sen.

7. ”! LEVE DÖDEN ! ”

! MADRID ! Alltsedan Stig Dagerman nyss på En dag om året i Älvkarleby gav sitt pris till Eduardo

Galeano har vi återvistas i Galeanoland, som vi upptäckte på 70-talet och dök med huvet före ner, i Latinamerikas öppna ådror – där simmar vi dagligen, nya ådror

har öppnats, nytt blod, efter hans historia har flera titlar följt upp och vidgat hans unika tilltag. Eldens Minne I-III, Baklängesvärlden, Omfamningarnas bok

Här i Madrid t ex. Vi åker turistbuss runt Columbi och Cervantes och Goyas och alla kungarnas och drottningarnas samt under 35 år guds utsände diktator lille Francos guldstad, den består bara av monumentbyggnader och mausoleer, och Prado, och i våra öron deklamera en djup machobas malande maktdata, varvat med väldiga hymner, marscher och opera.. Politik nämns inte, men bara dessa tusen data är högpolitiska, här härskade de evigt enorma rika skikten över millioner lusfattiga, de har inga ansikten, och med Galeanos hjälp ser vi alltihop med egna ögon – hela denna omöjliga rikedom vore inte möjlig utan erövrandet av Latinamerika, massmorden på indianer, förslavandet av dem och afrikanerna, masstölderna av guld, silver, platina, tenn, koppar, brons, nickel och alla andra skatter, allt skeppades över och förädlades till lyx, makt och vinster för det lilla översta lagret. Vad Galeano först i våra kulturer avslöjar är vidden av grymheterna som verkställs. De hålls änu tillbaka, Men de konstituerar hela denna pampiga stenstad med omöjlig arkitektur och tusentals symboler för gränslös hög-, nej råhet. Det är en märklig upplevelse, lätt obeskrivlig. Allt här är självklart megalomant, överstort, respektinjagande, det är syftet. En kväll rekommenderas vi flamenco men fastnar i andra maktsymboler, de tvärstilla köerna av enpersonsbilar, de står stilla hela kvällen. Till slut går vi hem, det tar fem minuter. Flamencona var utsålda, dyra och usla. Men vi får en liten krökt våning alldeles intill Plaza Mayor nära Plaza del Sol, i Madrids centrum, och där, på marken, vimlar och pratar och beter sig de riktiga människorna, de reser hit från hela Spanien och är alla vanliga, och bland dem rör sig på strategiska hörn olika sorts tiggare, Kalle och Musse förstås, och internationella musikanter och sångare, vi fäster oss vid en ickesmilande trådsvart yngling i hatt med sänkt blick över sin bandoneon, som konserterar på strängt allvar och lust, vi får med oss en skiva. Annars verkar tiggeriet överorganiserat som på Peachums tid i London, somliga industriellt framställda och bevakande sina distrikt, men ett stort undantag ser vi framför en bank på ett trottoarhörn som skjuter ut mot Calle Mayor. Det är en stor teater, av det verkliga slaget. Alldeles tyst och mörk, utan en rörelse, men en fackla lyser. Figuren håller den mitt i ett fruset steg, och stöder sig på en spade, han är på väg framåt och hans ögon är öppna över våra

Page 12: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

huvuden. Det är en alldeles levande, ung, tidlös gruvarbetare. Frusen på väg, finns där. Folk samlas och står länge. Inget rör sig, men en tår rinner ur hans öga ner på kinden. Det här råkar hända vid tiden för 33 gruvarbetares räddning i Chile, vilken i media förvandlats till en seger för landets nye president, en hjältesaga med färska arbetarkändisar. Vi tänker på att spanska inbördeskriget, som fortfarande lever kvar här, kyrkan motsätter sig ännu andragenerationens gravöppnande av alla offren, bla Garcia Lorca... detta inbördeskrig startades av gruvarbetarstrejk i det nordliga Asturien. Grymheten var enorm och ligger, sägs det ännu som en hinna över den spanska litteraturen, filmen, konsten, livet, allt. Vi kan knappt slita oss. Från denna bank vid Calle Mayor i oktobersommaren. Därför är en Mahagonny på största operan, den nya renoverade Teatro Real, under ny djärv fransk chef Gerard Mortier, och påkostad stora resurser och en exklusiv uppsättning av den katalanska gatuteatern Fura dels Baus två ledare ALEX OLLÉ och CARLUS PADRISSA – en enda stor, naket jublande manifestation, mot all tänkbar marknadsfascism, i ett läge där senaste globala bubbelkraschen gjort så många lön- arbets- hem- och försvarslösa, de sover utanför den gamla operan på natten, är bortskrämda på dagarna. Real avsätter en stor daglig procent billiga biljetter till ungdom, längst fram. Spanien väntas efter nu Irland, sedan Portugal, tvingas på knä under eurons hjälppiska -- ja vi göder bankerna till nya bubblor bara vi lovar dra ner på alla sociala utgifter. Dem vi har betalt för, det är eurons och kapitalets grundidé som liknar Chicagoskolans som tvillingar. Vi hade Portugisisk musikfestival i Sjövik i augusti, där pratade vi med unga musiker som var vilt fantastiska och berättade att det blivit så mycket arbetslösa och flyktingar att hela Portugal trummar djembe och sjunger bella chiao-sånger på sydeuropeiska språk, sånt får vi inte höra av här. En rå fattigdom råder. När jag nämner Saramago, min nyss bortgångne favorit, som det hör till god ton att förringa på senare år efter Nobel – svarar dessa unga med glöd. De kan alla hans böcker, särskilt Blindheten, och särskilt den sista, Kain. Stort! Själv har jag jagat Kain länge, den finns ännu bara på portugisiska, inte ens England har orkat! Det är skamligt. (Däremot fick jag hans bloggdagbok dag för dag sen fyra år, på engelska, där kommenterar han allting. Fin -- !) Nog stämmer Mahagonny i sydeuropa, i Spanien idag. I Mahadrid... Det finns en särskild lidelse i framförandet. Dess unga dirigent PABLO HERAS-CASADO har mejslat fram alla Weills brytrytmer och -insturmenteringar, kabaré, jazz, kletzmer, gospel, tivoli, polyrytmik...det görs sällan så skarpt. Och scenen är en enda enorm sopstation i en öken med hungriga utslagna... Här slår tre punkterade gangsters under änkan Begbick upp Nätstaden, där allt är tillåtet – för alla som har pengar. Allt är fritt, allt står under pengarnas diktatur, och det är ju nästan dokumentärt, det är globaliseringens credo.

Jag får bekänna en särskild lidelse jag har: att läsa internationell press. Men jag varnar också – då får man veta så pass om världen att ingen tror en när ,man kommer hem, hemma orkar få

bry sig så långt ut -- jag får skylla mig. I de stora städerna har alltid funnits ett exklusivt paradis för såna som jag, enorma tidningskiosker i gatukorsningarna.

Paris, London, Atén, Rom, Barcelona, Köpenhamn, Oslo, H-fors, t o m Moskva... Inte i Madrid 2010! Vi går gata upp och ner i city. Denna dag finns bara en, på Soltorget. Men den uppfyller

alla önskningar, en rask kvinna frågar ut mig om mina preferenser, här finns allting. Liberation och Le canard enchainée, min älsklings satirtidning från Paris (Sarkozy har just varit hos

påven och hans upphöjelse firas av minst tjugo tecknare, i de ungas nya 68-uppror). -- Ska det vara halv- eller mycket vänster? Frågar hon, och när jag säger mycket får jag Publica, en stringent och bildrik människotidning av just det slag vi så länge saknat. . Jag stavar mig fram i den. Succé!

Till den hör denna dag en pocketbok, om en speciell historisk person som jag känner till: Companys heter han, var republikens president till det bittra slutet i inbördeskriget 1968-40. En hjälte, en

europeisk Allende. Det är rörande, och uppmuntrande. Inbördeskriget – fortfarande överkänsligt. Hemligt.

Nå? Mahagonny? Till saken! Mycket starkt. Framför allt masscenerna – dödssynderna: frossa – femtio på rad äter, en dör. Älska – en kollossal mekanisk orgie, femtio par i alla ställningar efter varandra, alla på en gång, gigantisk trafficking. Boxning, supa likaså. Alla män hela tiden i slips, alla kvinnor nog nakna. Hela tiden lever sönderfallet i den omgivande sopnejden. Kärnan är ett par solister – en makalös Jenny, kanadensiska kabarésopranen MEASHA BRUEGGERGOSMAN som tillsammans med starke tenoren – MICHAEL KÖNIG sätter auktoritet bakom budskapet . Begbick en präktig borgarmadame JANE HENSCHEL och hennes hantlangare mordiska, i röst och pondus. Domstolen blir ett ödesdrama, Jimmys klarsyn ”Låt er ej förföras” inför slutet en rasande mäktig predikan, i dag.

Måste allt, allt, allt upprepas? Och sen kommer alltid nya, som inget lärt?

Vi lever som om inget slut fanns, det lurar oss alltid. Vi försöker drömma bort. ”.Let´s go, let´s go, to Benares, Benares, where the sun is shining” Flykt, flykt,

och det hela sjungs i engelsk översättning – vilket inte fjärmar det särskilt från vår amerikaniserade globkultur.

Page 13: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

****

8. Nu --

VILDROSLEAKS AVSLÖJAR:

CHOCK! HISTORIEN

BORTTAGEN!! SKANDAL!!!

Plötsligt reportage i DN På Stan: I ett ”tomt hus” på Skeppsholmen ska bli ett ungdomens stora kulturhus med

resurser. ”Det har visst gjorts minor där” Nu renoverat... Historielösheten i dagens mediavärld....?

Vi vill få upprättelse. Det tomma huset verkar vara vårt Folkkulturcentrum, ett kulturhus öppet för alla -- som vi slog oss fram till, byggde upp och

drev från 1984 till renoveringsstart (hade börjat på Stadshuset och Skeppsholmsgården 1981)

VÅR HISTORIA PÅ SKEPPSHOLMEN:

DET VAR VILDROS SOM ÖPPNADE ÖN

VI UPPTÄCKTE HOLMEN OCH FYLLDE HUSEN MED VÄRLDENS KULTUR, EFTER ÅRHUNDRADEN AV

MILITÄR AVSPÄRRNING (undantag förstås Moderna Museet och PO Hultén som tog dit den extrema Warhol-kulturen,

fantastiska saker inte bara ”Brillo”, ex. Cunningham, Niki, Rauschenberg, -osv – och så Holger och Kerstin med Skeppsholmsgården, annars var det tomt! Bara kaserner, också

Skeppsholmskyrkan där vi hade stora röstbefriade konserter och premiärerna med Nicaraguanska Bondemässan ... )

1977 1/7-17/7: DEN VERKLIGA OCH FÖRSTA

Page 14: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

SKEPPSHOLMS-FESTIVALEN

FÖR ALLA! -- TEATER MUSIK DANS TEXT EXEMPEL FRÅN HELA VÄRLDEN FRITT FÖR 50.000

MÄNNISKOR, 11 DAGAR, SCENER ÖVER HELA ÖN – (INGEN JAZZ, den kom sen)

OCH VI STARTADE

FOLKKULTURCENTRUM FÖR ALLA!

FRÅN 81 – ÅRHUNDRADET UT! INREDDE STÖRSTFÖRSTA ÖPPNA FRIA KULTURHUSET I den nu

”upptäckta” FABRIKEN FÖR MINOR. Röjde ut dynsmit, badade i testbassängen, torkade upp översvämningarna från krigsgrottorna i berget, där generalstaberna haft hemliga skyddsrum under kriget.

ETT FOLKLIGT KULTURHUS FÖR HELA LANDET MED INGÅNG FRÅN HAVET, TILL TRE TEATRAR, VERKSTÄDER, RUM

FÖR ÖVNINGAR, MAT, UMGÄNGE ,FESTER, MÖTEN, UTTRYCK, UTBYTE, UTBLICK UTAN GRÄNSER, FRITT FÖR ALLA, SMITTANDE HELA LANDET -- TROTS NOLL BIDRAG, BARA SJÄLVA HUSET, SOM RASADE BIT FÖR BIT!

WOW --- DETTA ÄR SANT! VI VILLE BRYTA NER MURARNA MELLAN FOLKLIG OCH BORGERLIGKULTUR,

LÅTA LIVET KOMMA IN, VILKET DET INTE HADE FÅTT , MEN NU GJORDE.

FILIAL KONNSJÖGÅRDEN DALARNA FRÅN -78!

EGEN TIDNING VILDROSEN VÅR OCH HÖST!

ALLT UNDER ” VILDROSENS BESKYDD ” GLÖM ALDRIG DETTA! OCH NU BEHÖVS DET VÄRRE!

Ja vi var i Stockholm några dar nu. Nätstaden. Som vi flydde när näten drogs åi allt djupare in. Då räddade vi oss i sista stund. Nu ser vi att staden växer, hämningslöst. Folk sätter sig i skuld som aldrig förr, inte ens till förra börskraschen. I denna stad är jag född (just vid första kraschen när de sköt arbetare i Ådalen, SAMMA VECKA – Tersmeden hette han, en duktig tennsoldat -- och har tillbragt långa tider. Här föddes Vildrosen, på Skeppsholmen. Jag råkade bo där och Margareta kom dit. Vildros´ första större manifestation var år 1977 på sommaren, en jättefestival-karneval med underrubrik Vår egen verklighet. Hade aldrig hänt. I elva dagar fyllde den hela holmen med valda grupper och stjärnor från hela världen, alla uttrycksmedel, sång musik teater dans skriva video clowner radio, och vi hade media med oss! DN ägnade oss flera På Stan, Idag-sidor, reportage... artikelserier. Det kom 50.000, varav många gick i workshops, första gången i Sverige på en festival. På slutet övertog de scenerna!. Folklig världskonstnärlig musik av alla slag (men inte vit jazz, inte jazzen, den fanns ju redan, och den fixade Bosse Stenhammar till holmen senare Han kallade det inte Skeppsholmsfestivalen, för Skeppsholmsfestivalen var vårt namn, vi var först. Han höll löftet till oss, det blev Stockholm Jazz Festival, men lik förbannat har ju vårt namn klistrats över. Vi gjorde något helt annat.

Page 15: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

Vår var unik och fantastisk, står beskriven i boken Ljuset föds ur Mörkret, Den boken ska du skaffa dig, där börjar allting. De som har upptäckt den höjer den gärna till skyar, andra verkar livrädda. Den är så farlig att inte ens Göran Greider verkar våga öppna den. Den hävdar bara att alla människor kan tänka, kan skapa, kan sjunga-dansa-skriva, alla kan det som en människa kan. Vildrosverksamheten bevisar det hela tiden men ingen hade trott det innan. Inget konstigt! Det är ju själva grunden för en demokrati, om man nu menar allvar med det ordet!!! Det har saknats. Borttappat! Allt här sköts efter borgerliga mallar. Vad det än kallas. Då går det som det går! Och inte går. I denna bok beskrivs också hur vi efter obeskrivliga mödor lyckades öppna det första fria kulturhuset i maktcentrum, på Holmen, kallat Folkkulturcentrum. Det praktiserade inför gud och hela världen mängder med n y a metoder-impulser-exempel plus alla gamla, hos oss avskaffade, på det här som vi ser som grundläggande i det som ska kallas ett lands, en världs, ja vår kultur -- folks, alla människors, aktiva skapande verksamhet, inte bara passiva. Och det har vi fortsatt med. Lätt, men inte det lättaste. Så vi manifesterade här, praktiskt, utan medel, men med oerhörd kvalitet, introducerande och experimenterande, utifrån folks egen instinkt och underbara förmåga – pjäser, spel, konserter, ja allt, you name it – som dittills knappt fått förekomma. Handvalda proffs, stora namn, kom som freirepedagoger och fann oväntad frihet – andhål – i det. Tiderna hårdnade ju (som nu) och kommersen jagade till sist bort Vildros, i stället för stöd höjde staden krav på hyror – så vi bojkottade staden för landet, de underjordiska skogarna vid Horndal Dalarna, där vi haft samma verksamheter parallellt hela tiden, sommartid. Nu Vildrosfestivalen. Och massor med teater, musik, sång, skapalse och liv. Allt det här står om i nämnda bok. Men vi borde göra en ny, mindre, tydligare, mer faktisk. Historien kan inte dölja att vi skapade, formade, födde Skeppsholmen till en ny tid, när soldaterna lämnade ön och den folkliga kulturen fick sin första chans någonsin i landets hjärta... Vi läser nu att i samma Minfabrik som vi gjorde till det första stora levande kulturhuset för alla (alla är vi barn och ungdom, högt upp i åren) har idealistiska sponsorer av märket Wallenberg kommit på den underbara idén att inrätta ett stort öppet kulturhus – för barn och ungdom, innehållande allt, i yppersta standard, med utsikt mot havet. (Vi kallade det Ingång från havet. Vi hade en stor dörr direkt in på Blå Teaterns scen, dit Vildgässen tog ly mot Smirre Räv och där kunde spela upp sin Nils Holgerssons Resa, som blev världspremiär, i fem års tid...). Ingång från havet skrev Martin Stugart i På Stan, nästan varje dag...!!!

När DN På Stan i dag berättar om ”det nya” existerar ingen historia. Det som från -77 satte ett skapande skott i hela den gamla institutionaliserade krigskulturholmen – det hålls väldigt

tyst, och allt i ett av dess största byggkomplex på norra sidan, en öppen, levande, skapande, nyfödande kultur – gjort av dem som ville göra det som saknades och hjälpta av dem som kunde – men utan pengar! Man kan kolla tidningsuppslag och bilder och bevis i hundratal.

Inget av detta anses tydligen värdigt, värdefullt, värt – annat än som kompost eller stoppning i någon möbel, för nya, stenrika idealister!

Men vi var först och arbetade stort och hårt i över 20 år! För och med tusentals människor, från hela landet. Vi gör det än. Vildros. Minns.

* * * * * * * * Nu när vi kom till stan hade vi distinkta ärenden, men hamnade som man

gör redan första kvällen på Pelikanen, den gamla kulturkrogen med högt i tak och minnen av 70talets vilda kabaréliv, här drabbade oss förstås Marika, Lagercrantz, vem annars? Lika ung och snygg och varm som alltid, hon finns

med i vår bok, i ett Gycklarspel och i Mullvaden, det var ju hon. Hon har fått min bok, men hon har fortfarande inte läst mer än visan ”En bit, en bit till”, fast hon

spelade huvudroller. Hon berättar att Erkki Lappalainen, den egentliga Mullvaden och senare egentliga Mullvadsoperan, finsk poet med världens största och

vitaste garv, att Erkki har dött, 63 år, det tror man inte, inte han. Det var han som tog Poetry Slam till Sverige, ledde såna oförtröttligt i vidare och vidare cirklar,

födde bl a Bob Hansson... Minns hans täta, intensivt krängande poetiska röst, hans alltid förvånade ögon, hans nyfikna hunger... på folk och liv.

Gu signe. HÄR FORTSÄTTER

ANIARA HARRY MARTINSON RUDOLFSSON BRUNES

”.... När Brunes spegelbild av teatersalongen vi sitter i fälls fram från sidan över hela scenen, och

människorna som beträder den, sitter och reser sig som vi, rakt emot oss, är det utan mellanlägg vi själva, vi känner igen, oss, tilltalade, utsatta, avklädda, sanntalande, mottagare av samma budskap, vi avlägsnar

oss på samma sätt från jordens grunder, villkor, bilder, dofter, rytmer, rädslor och längtor, för första gången blir en teater en jord, ty detta rymdskepp är lika mycket en livskonstruktion som vår teater här, villkoren

speglar varandra, och därför blir de som tilltalar oss därframifrån fullkomligt oförmedlat likavärda, det finns

Page 16: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

inga förställningar, falskspel, krusiduller. Avgrunden visas, men med samma paradoxala lust som det anstår en människoavgrund och samma hopplösa, förklädande och maktsugna hopp. Sällan var ett teaterspel så nära sitt ursprungliga syfte, sin oerhörda okonstlade uppgift – att visa oss våra liv och villkor så rent, så

grip- och uttryckbart, så helt, i ett stycke. Låter det religiöst? Skit samma vad det låter, det ä r.

Man kunde tro att detta versepos från 1956 skulle lukta konstruktion, patetik, gammalt, men det är tvärtom: naturlighet, äkta sorg och dröm, och nytt som dagens ljus. Ett under? Martinson beskylldes av

tidens Chefonar för naivitet och folklighet, det fulaste man kan säga i vårt land. Han begick också harakiri. (Vi råkar ”känna” Harry, umgicks intimt med honom, i fyra år med Moa, hans barnsligaste sidor såväl som

hans vuxnare, han var en helt självskapad ljusmänniska, osannolik i detta dödpraktiska land, alldeles omöjlig, han lyckades också smitta landet med bländande verk efter verk, byggda på de minsta av livets

beståndsdelar, som en svensk Garcia Lorca. -- Kände honom? Han kom oss nära i Sorunda socken, genom Sture Karlsson som skrev ett spel, Kärleken genom Verkligheten, som vi satte upp där i tre år

med stor publik och stor ensemble. Det handlade om Moa, ett slags sierska, en tidig Mima i Doris dalar)

Kritikröster gnäller nu om t ex musikens kvaliteter, alltför okonstlade. Jag har alltid uppfattat M:s diktning som en folklighet upphöjd till stor, eller stor dikt gjord folklig, för mig samma, kan det finnas något verkligt

stort som inte är allom gripbart, kan det finnas något äktfolkligt som inte är stort? Och som inte bara är underhållning, som vår kulturminister tycks vilja kalla all kultur?

Aktörerna förefaller alla nya, födda, sökande i det ovana rummet, spegeln av publiken,

varje ord och andetag nytt, därför blir upplevelsen så när-varande, oväntad. Inget kan lura oss här, vi står alla naket skyddslösa och förundrade – det är den största möjligheten med en teater.

Men det är ju ingen pjäs, det är dikter , säger en kritiker. Vad fan är då en pjäs, och vad är dikt. Dessa aktörer ä r dikterna, som roller, pjäser, danser, egen verklighet med egna lagar, som väcker svar. Sällan var and-hämtning och -givande så omedelbara. Och vidgande -- varje öde,

händelse, bisarr flykt eller smärtande hugg är en ny, på svärta målad ljusbild, jag överdriver inte.

En Mima är ju en omöjlighet att gestalta, hon gör nya världar, också av den gamla, hon är minnet, kulturen, historien, vårt andliga väsen och vår längtan, här gör en människa det, utan hjälpmedel, bara sin röst, kropp

och strävsamhets passion. Claire Wikholm. En blind poetissa? Som vandrar i ett brinnande mörker, steg- glidande sång med ut-inomjordisk laddning, en Kassandra, sierska med naket ansikte, tills hon kreverar. Helen Sjöholm. En förste chefspilot? Som räknar ser vet förebådar fixar allting, t ex när han demonstrerar glasblåsans tusenåra förflyttning i en vas, och genomskådar Chefones diktatur. Helge Skoog, unik som

satirist i vår evigt opolitiska teater. Här en saklig räknare plus varm människa, en hoppfull realitet.

HÄR FORTSÄTTER

ETT DRÖMSPEL AUGUST STRINDBERG STENSHÄLL

En del nycklar ger Stenshäll i jubileumsprogrammet. Han tycker folk uttrycker sig slarvigt om moments teaterform. Den växlar. Den är olika i Rickard III, Barabbas, Muffa, Skattkammarön, De dömdas ö, Dödsdansen, Antikrundan,

Befriad, Jekyll & Hyde, Woyzek, och det är skillnad på hans och Boonstras uppsättningar. Det som förenar är ”en viss sorts närvaro”. Han menar att det i teatervärlden finns två

sorts närvaro. Den ena är den inåtriktade, som struntar i publiken, det är den vanliga, den andra är den utåtriktade, som när en dagisklass ska spela upp för föräldrar och bryter all illusion med att vinka till publiken. ”Moments uppsättningar pendlar mellan dessa två och

lyckas i sina bästa stunder förena båda”. Stämmer! Här är bästastunderna många. Publik- tillvändheten kan gå över gränser, tack för det, förtjusningen är hörbart ömsesidig. En

orgie brister fram när Isabell Sollman organiserar schlagerfestival från 60-talet och ankla- gar det kulturella teaterfolket för snobbism och antifolklighet, ja verklighetens folk får här

basröstade och bagpimplande anhängare, ”vi betalar ju er”. Dansbandskulturen lyfter taket. Klassikerslakt? ”Alla mina uppsättningar är en kärleksförklaring till upphovsmannen-kvinnan” För mycket Humor? ”Själv lutar jag åt Strindbergs underbara replik ”Skämt eller allvar – det

är samma för mig”. Instämmer. Drömspelet? ”Ett drömspel är en sammanfattning av alla pjäser som någonsin skrivits”

För många spelstilar? Stå tio minuter på Sergels torg. Hur många spelstilar ser du? Kontingens? Sartre ”Allt i en film främjar historien som berättas. Går du ut på gatan finns

ingen kontingens alls”. Stenshäll: ”Jag gillar gatan”. - Vi med. Hoppets dramaturgi? Alla bra uppsättningar berättar på minst två plan. Pjäsen kan vara hur svart som helst. Men skådespelarens fantasi, galenskap och mod visar den andra

historien, en möjlig väg, ett ljus, fladdrande hopp... Allt detta blev också tydligt i vårens De Dömdas Ö av Stig Dagerman, en omöjlig dra- matisering av ett intellektuellt-poetiskt underverk... Oerhörda sånger, golvet flytande på

ballonger, allt upphävdes, fyra aktörers ångestridna kravlande kramp med kropp och död, en ibland sprängande intensitet – som gjorde paus för andhämtning och sen fortsatte. Tills

de bröt under hänvisning till att det inte behövdes mer. En stark hyllning...till livet. (Verkar något av det här krångligt? Det är det inte. Det här är det naturliga. Det är den

trista konsensusteatern som krånglar till allting).

Page 17: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

” Utmaningen. ”De lyckades inte förvandla oss till sig” skrev Cach el Cadro till mig.

Militärdiktaturerna i Argentina och Uruguay sjöng på sista versen. Vi hade ätit rädsla till frukost, rädsla till lunch, och till middag, rädsla;

men de hade inte lyckats förvandla oss till sig.

(Galeano: ur Omfamningarnas bok.) ”

* * * * * * En man hette Joakim Stenshäll. Han var bror till denne Pontus. Han spelade ragtimepiano, en konstart som jag älskar. Varför fick jag inte höra den? Han dog nyss, bara sådär, 47 år, en mycket spännande person. Han ägnade sitt liv åt community-teater, folks egen teater, som haft svårt att få finnas i detta land. Nu är det en rörelse, driven av bl a America Vera Zalvala. Joakim beskrivs som en egen community, en kontaktmänniska som v a r sitt budskap, nämligen en gestaltare av mänskligt liv, sånt kräver mycket värme, nyfikenhet, skarphet och fantasi. Det är ingen privatsak. Han jobbade på Riks, i Gävle, på Teaterhögskolan, skrev på avhandling om vad och hur en teaterpublik s e r. Om jag fattat rätt. Själv minns jag Joakim från UDG, Karlskrona, stan som har vinden mitt i ansiktet, när han spelade och sjöng med i min pjäs Spelet om Ronneby Blodbad i två somrar, han gjorde en mycket skarp karaktär på slutet, tyske köpmannen Gepunkt som vill köpa borgmästarens dotter för att svenskarnas blodbad ska stoppas. Han finns på video, han är häftig. Han gjorde annat också, som alla i detta underbara gäng, också Pontus, en viktig Dackerebell. (Bara synd att nyinstuderingen av pjäsen i somras, parallell med vår Vildrosfestival) tycks ha kantrat -- ”succé” men tydligen så (olagligt) ändrad pjästext, att de inte ens vågat sända mig utlovad video. Så kan det också gå. De skriver själva ny text till nästa år...Skönt! ). UDG – Unga Dramatiska Gruppen som härjade i Blekinge i många år, gästspelade sedan hos oss på Folkkulturcentrum på Skeppsholmen, bl a en veckas repertoar med Oidipus, barnpjäser och den magnifikaste Värmlänningarna. ”Vår enda folkpjäs”, men patriarkal så det räckte, Pontus excellerade som galen Patron. Vi tyckte det var en märkesföreställning, och något av det roligaste vi sett. (Fast Ingmar skulle inte ha gillat den. )

_________________

9. brecht – weill ii:

STADEN MAHAGONNYS

UPPGÅNG OCH FALL

PARKTEATERN, TV2-TEATERN 72-74

SAMIZDAT-TEATER, ENDAST FÖR DIG!

Så kommer vi äntligen till årets nyhet. Mahagonny. Hon lever. Our good old Mama is live and kicking. Oh Show us the way...

Page 18: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

Jo den ledde till Monica Nielsen på Sofiaberget, hon bor där som förr i en gammal äkta stuga med tomt och utsikt Renstiernas och Nytorget och solen. Ryktet hade nått mig om en kopia av en TV2-teaterpjäs jag gjorde 1974, trott för länge sen utdöd -- av Mahagonny, sångspelet, Brecht-Weills första version, som gjorde skandal i Baden-Baden -27. Som också blev första i Sverige, Stockholms Parkteater, och sen på TV2. Skulle Monika ha den, eller var ryktet falskt? Hennes far Gunnar Nielsen, som gjorde en säregen Treenighets-Moses, skulle ha lyckats sno åt sig en video då i februari 74, när den sändes. Monika öppnar, glad och pigg, och får en blomma. Här är lika mysigt som då. Och då. Jo hon har den, en liten vit skiva i fodral. Men var försiktig! Jag vill ha den tillbaka! Tommy Körberg har lyckats kopiera den perfekt från pappans fransiga original. Först Mahagonny -72 på AnneMarie Rådströms Parkteater. Det viktigaste var ensemblen. Jag fick söka och välja fritt. I detta låg själva grunden för de krafter som spelet kräver. Jimmy och Jenny steg ner från sina kändishöjder och gjorde sig råa nakna och utsatta. Begbick utstrålade en grym lust, som speglades av hennes underhuggare Moses och Fatty, Hororna, de mest utsatta i en förlorad värld, visade en stolthet och en sorg i utsattheten. Guldgrävargänget sökte en förvirrad frihet, fångade i guldets nätstad, förolyckas, och hela spektaklet kunde bara utspelas på en ökensopstation, svindla iväg mot månen, svälla, spricka, rinna ut i ödsliga, skräckslagna aggressioner. Så som Wall Sreet och västvärlden sprack och födde Hitler och kommunismen – allt liknar läget i dag, nya bubblor sväller, och de kan bli värre. Motkrafterna färre. Det är ”en enkel saga”. Men textens hjärtrörande sarkasm och musikens sexuella puls, så rå-mantique... är komponenter än i dag, just i dag, minst lika närvarande, också genom en ocensurerad skärm. I ovanlig grad vänder sig aktörerna (=”vi”) rakt fram, ut till alla som ser på, i världen. Alla är med. Eller borde vara det, här har vi chansen. Mahagonny är befriande oskrymtad, klartextlig. Perspektivet är självklart nerifrån, hororna är inga dockor eller nummer, de är personer, Jenny sjunger om sin mamma, som rådde henne att aldrig sälja sig för billigt, och alla vet ju att som man bäddar får man ligga, om du inte trampar blir du trampad. Och mamma återkommer, t o m som signatursång, Oh Moon of Alabama, we´ve lost our good old Mama... och vi måste, som alla i dagens depression, få tag på nästa dollar, wisky, pojke... ett lån, ett hus, ett jobb. Guldpojkarna är oskulder redo att plockas... Vi spelar allt detta rakt ut mot dig, berättar, visar, sjunger tvärs igenom skärmen utan annan hypnotisk förkonstling än vad det direkta tilltalet skapar, och det är avslöjande, utan choser. Att ingen annan medial arena tar upp Mahagonny säger mera om dem än något annat, Vi är ett tillfälligt hål i lögnmuren, känn den friska fläkten. Så här kunde det vara. Om jag hade något gemensamt med Bertolt B, så vore det en skepsis mot bildindustrin, han vägrade t o m att låta filma sina scenföreställningar, i så fall bara i helbild, han skydde närbildens fascism..(han hade ju tvingats skriva för maten i Hollywood). han gjorde inga filmer, så ej heller jag. (Min kritik mot Ingmar B gällde bl a hans kärlek till denna hypnosmetod, vissa filmer består bara av ansiktsbilder, por för por, det håller åskådaren förlamad, offer för dämonindrivning, berövar oss vår frihet i st f att ge oss den. Därför tog jag här tillfället att försöka dyrka upp mediet. Och min överraskning i dag gäller dels musikomsorgen dels de enskilda prestationerna, men mest deras hållning, distans och stolthet, gentemot roller och publik. Kolla! Som recensent måste jag ju konstatera att Nielsen, Körberg, Anderzon sällan varit så starka, originala, fria! Detta i det för oss svåraste, Brecht! Resurserna var inte stora. Så, nu kan ni skjuta mig, tack för ordet ).

___________________ Ett annat spel fick vi video av. Det var undertecknads dramatisering av Nils Holgerssons Underbara Resa som hittats och satts upp av Örebroteaterns regissör Gunilla Orvelius på en friluftsteater där förra sommaren, med stor folkensemble. Hon hade hittat den på ATR:s förlag och fallit för den, det märktes. Det är vildgässens egen berättelse, som vi invigde vår lilla Blå Teater med på Skeppsholmen -84 -- världspremiären på Nils! Handlar om hur Nils blir människa av att ha fått leva ett år bland dem, Selmas geniala grepp. Ändringar fick jag godkänna före repstart. Det var en stor, rik, färgstark resa med många höjdpunkter och varm fantasi. Generös och engagerad. Fick tips i Sjövik av aktiv vänfamilj som gjort ett tregenerationsbesök på friluftsteatern utanför Örebro och inte kunnat bryta på 3 ½ tim.speltid. Härligt! Den finns att skaffa i två dvd från Vildrosboken LJUSET FÖDS UR MÖRKRET kan du skaffa per www.vildrosfestivalen.se . Den kostar inkl. extra dvd Mahagonny 200 kr plus frakt 80:-

10. EXXTRA

”AVTRYCK AV LIV” CARL (”YAPPEN”) NYLANDER

GRÄVARE & FINNARE Här kommer en bok gående, skriven av min skolkompis Carl Yappen Nylander, professor emeritus i arkeologi -- Avtryck av liv. Han kom med sin nu när jag kom med min, i skolan gjorde vi skoltidningen vår och höst tillsammans.

Page 19: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

Han blev arkeolog, jag --- ? Tvärtom. Jag kan kalla mig framtidsarkeolog, om jag måste, jag gräver i framtiden, den vi ännu inte fått se, men måste.... Vi måste jobba på det. Inte bara leva. Framforskning, empirisk, holistisk, okej. ”Yappen” kan också säga att i historien lever framtiden, utan förflutet inget kommande. Vi lider brist på det, särskilt i dagens skola! Han grävde hela Italien och delar av Grekland samt Iran-Irak... bland de stora, och i både text och bild hjälper han kungen Gustav Adolf att gräva. Med livvakt. Jag kan förstå hans lidelse, fast inte helt. (Men faktiskt, undskyld en förmätedn amatör, jag hade själv Herodotos i bakfickan, en amerikansk pocket långt före nån svensk, alltmer sönderläst. Den fabulösa, fabulerande, förste fabelhistorikern Herodotos, vilka berättelser! Inte alls de torra hos magister Ljunggren i vår skola, som mest var årtal.-- Galeano säger att hans avsmak för historia i skolan fick honom att han började gräva själv, också förmäten jämförelse) Carl Nylander satte fart via Uppsala och sedan ut i världen, blev lärdomsgigant med bibehållen hunger, känslighet, och lyrisk frihet, verkar det. På ett ställe citerar han Jan Myrdal. (M i n senare förtjusning Kapuschinsky, polacken som grävde upp hela Afrika, Sovjetimperiet, och mycket mer, på sina mycket speciella sätt (underbara fast ifrågasatta), bekände i sin sista bok att han gått i ”Herodotos fotspår”. Vad gör då Herodotos? Han lägger särskild vikt vid härskandets galenskap, persernas omättliga erövringståg mot Europa, massorna, mängderna, militärerna, grymheterna, slavarna, slakterna, morden av hela folk hörde till det vanligaste.... Jag har ofta förundrats över den envetne barfotahistorikern med små hjälpmedel som tog sig över och runt, asien, medelhavet, afrika, berättade, forskade, förmedlade, och gav den första sammanhållande bilden, skapade sammanhang. Också fria påfund, typ folkslag som går på huvet, växter och djur som ingen sett. Härligt. Min vän Carl ”Yappen” gör det glänsande, berättelser med rymd och skönhet, det otroliga troliggjort, och med blickar ut och in, grottmålningar, Kavafis, Minos palats på Kreta, Cyklopens ö i Italien (varför inte Serifos?) i en rik och vacker bok som rör planetens uppkomst och fortsättning, inblick i striderna inte bara mellan individer och folk utan också mellan arkeologskolorna, triumferna, fynden, de nya verkligheter som avtäckts. ”Yappen” har chefat svenska instituten i Atén och Rom. Boken upphöjdes av Stig Strömholm i SvD, den bäste. Lyriken, bergen, det gröna havet, skulpturerna, fantasin som flyger och fäster. Framtidsforskning! Gräv dit du ska, ta reda och skapa reda, fantisera och fråga mera! Själv får jag av ”Yappens” Avtryck av liv impulser till liv som vi föder, vad är vi annars här för? Jag tror Carl menar det också. Vad jag då också måste efterlysa, är såna livets byggstenar som – självklart teatrarna, heliga platser med 16000 åskådare som manades delta i en dramatiserad demokrati, grundad på de djupaste mysterier, ja det är ju så, att om vi inte erkänner dettas existens är vi bara ute och flaxar med våra fucking fakta. Det är här musiken kommer in. Jag har under perioder varit en nördisk samlare av rebetika, lira, gregoriansk sång alltifrån Theodoerakis, Markopolous, Zarakhos, Hadzidakis, och sångare som Dalaras, Pandis, Farandouri --- poeter som Ritsos, Seferis...-- Jag kom till Rhodos strax före militärdiktaturen och hörde bouzokin innan den förbjöds, det var lite avgörande. Och de heliga klarinett-släkterna, och kvinnosångbevararna Samniou, byarnas liradans med fördansarclown, nu senast på Uppsala K&K: Tzoytanake, en ung förnyare, otrolig, raffinerad, födande hela tiden, av den gamla liraepiken som beskriver grekernas fruktansvärda historia, olika på alla öarna, oräkneliga offer och hjältar och öden, och de dansar runt i deras stolta kroppar. jag har undrat ibland, sådant måste ju krydda luften för grävarna och som den gregorianska sången svepa runt ut kring klostren och byarna på choran högst upp, över havet omkring dem? Vad mycket det finns att gräva! Vilken bok! Som kan försätta mig i detta höga tillsånd. (Han citerar TS Eliot: )

”Närvarande tid och förfluten tid är kanske båda närvarande i kommande tid

och kommande tid inrymd i förfluten tid”. _____________

11. arena PLÖTSLIG, URGAMMAL NYHET! WASHINGTON D C:S ARENA STAGE FYLLER 60 ÅR! Den invigdes 1950, vi var där!! Den första fasta lilla arenateatern i världen, där publiken sitter runt om, startades av en fantastisk kvinna Zelda Fichandler bara så där, vi såg alla pjäserna första året (premiär var tredje vecka, fast ensemble, abonnenter , den första fasta scenen i USAs huvudstad, där fanns bara Constitution Hall och En stor Stripteaseteater, och vi 19 år gamla hjälpte till, assisterade och praktiserade allt vad våra tyg höllo! ) GRATTIS GRATTIS! Sen dess har ju Washington DC fått både nationalteatrar och andra arenor,. Kennedy och hans fru Jackie, som var skolkompis till mig på GWUniversity i Short Story Class och på skoltidningen (fast hon försökte dölja det), satte fart på det där, det bidrog nog... men har det hjälpt? Jag gjorde sedan arenateater i bl a Lund, det var kul. Man spelar med publiken runt omkring sig... vilken närhet! Men inte blev Washington DC bättre av det? Fan vet hur mycket sämre utan... Och det räcker ju aldrig med en, vad dom än tror. Men jag beundrade Zelda F. Jackie, eller Jacqueline, gick ju andra öden till mötes. Gifte sig med en stenrik kopia till sin farsa Bouvier med samma donjuankomplex, som blev president och sköts ihjä i Dallas. Galeano har sin egen bild av det där. Stackars rika flicka. Hon var ett par år äldre än jag , hade legat vid Sorbonne, men vi hade ganska trevligt. Vi körde omkring i hennes läckra Bentley. Jag vann priser för mina noveller. Hon var rätt bra också. Vi slogs en del. Hon skrev om Sorbonne. Var lite rund på den tiden, och hade humor. -- Sånt händer i Amerika.

Page 20: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

12. e x t r a extra ! Numrets Gästartikel -- Första gången detta sägs!!!??? --- Grattis!

”Partiets tidlösa värderingar ryms i några rader av

Palme”Lånat från Dagens Nyheter Debatt 2010-11-21 Tack!

Lena Sommestad: Den socialdemokratiska förnyelsen måste börja med en diskussion

om de grundläggande ideer som bär den ekonomiska politiken.Ett viktigt skäl till att socialdemokratin i dag är politiskt vilsen är att Mona Sahlin aldrig förmådde skapa tillräcklig öppenhet och dialog om den ekonomiska politiken. Hon valde att befästa 1990-talets ekonomiska modell – med Thomas Östros i spetsen. Han formulerar – i sitt viktiga utspel på DN Debatt 12/11 – en framtidsvision byggd på paroller från 90-talets tidstypiska fixering vid ekonomiska värden. Detta står i skarp kontrast till partiets historiskt breda bildningsideal. De verkligt tidlösa socialdemokratiska värderingarna handlar om arbetets värde och idén om en hållbar och gemensam samhällsutveckling, skriver Lena Sommestad.

. Mona Sahlin hade en stark ambition att skapa ett mindre hierarkiskt och mer öppet socialdemokratiskt parti. Politiken skulle omprövas och utvecklas. Ändå är partiet i dag mer politiskt vilset än någonsin. Varför? Jag menar att ett viktigt skäl är att Mona Sahlin aldrig förmådde skapa tillräcklig öppenhet och dialog på det område där debatt verkligen behövdes: i den ekonomiska politiken.

Sahlin startade inte något rådslag om den ekonomiska politiken. I stället valde hon att befästa 1990-talets ekonomisk-politiska modell, med Thomas Östros i spetsen. Thomas Östros är i dag en av partiets mest inflytelserika företrädare. Han har inte bara makten över den ekonomiska dagordningen. Han sätter också i praktiken ramarna för den ideologiska debatten.

Vad vill Thomas Östros? Hur formar han partiets agenda? På DN Debatt den 12 november presenterade Thomas Östros sin egen framtidsvision. Detta var ett viktigt utspel som klargör varför socialdemokratins förnyelse måste börja med de grundläggande idéer som bär den ekonomiska politiken.

Utgångspunkten för Thomas Östros framtidsvision var att partiets politik ska grundas på tidlösa värderingar. Till dessa värderingar räknar Östros själv två kända paroller från 1990-talets politiska debatt: ”det ska löna sig att arbeta” och ”Sverige ska konkurrera med kunskap”. Men är dessa paroller tidlösa värderingar för svensk socialdemokrati? Mitt svar är nej. Låt mig förklara varför.

Den tidlösa värdegrund som jag kan se i socialdemokratisk ekonomisk politik före 1990-talet har aldrig formulerats endast i termer av personligt eller nationellt egenintresse. Den har handlat om jämlikhet och en långsiktigt hållbar samhällsutveckling.

Jag vill hävda att den svenska välfärdsmodellen är ett tidigt exempel på en politik för hållbar utveckling, ekonomisk och social. Den tidiga svenska modellen kombinerade politik för full sysselsättning med en preventiv och generell välfärdspolitik. Den byggde på insikten att välfärdspolitiken är en del av tillväxtpolitiken – ”en produktiv socialpolitik”.

Page 21: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

Till denna tradition av klassisk välfärdspolitik fogades efter hand den ekologiska dimensionen, den som Göran Persson gav namnet ”det gröna folkhemmet”. Mona Sahlin fick som samhällsbyggnadsminister (2004–2006) ansvaret för att driva hållbar utveckling som ett överordnat mål för regeringens politik. Frågan är varför detta perspektiv helt saknas i Thomas Östros analys.

Parollen ”det ska löna sig att arbeta” har historiskt varit betydelsefull främst som ett argument för sänkta marginalskatter. Det ska löna sig att arbeta några timmar till. Under senare tid har denna paroll också blivit ett argument för att försämra de sociala försäkringarna. Utifrån föreställningen att det finns de som hellre väljer sociala ersättningar än arbete, ska valet att arbeta bli mer lönsamt. Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk. Socialdemokraterna [1] har alltid värderat lönearbetet högt, men synen på arbetet och dess plats i samhällsekonomin har under tidigare epoker varit både bredare och mer insiktsfull.

Faktum är att det historiskt mest utmärkande för svensk socialdemokrati har varit insikten om att lönearbete på marknaden inte är det enda som räknas: det obetalda hemarbetet är lika viktigt. Reproduktionens ekonomi måste ges samma uppmärksamhet som produktionens ekonomi. Denna insikt var ett viktigt argument för socialdemokratins tidiga feminister, som med ekonomiska argument kunde plädera för sociala reformer och ökad jämställdhet.

I början av 1970-talet genomfördes i linje med denna tradition en av Sveriges viktigaste ekonomisk-politiska reformer, särbeskattningen. Denna reform gjorde det mindre lönsamt för män med hemarbetande hustrur att utöka sin arbetstid. I stället blev det mer lönsamt att vara två löntagare i familjen.

Om det finns något tidlöst i arbetarrörelsens förhållningssätt till arbete, så skulle jag tala om arbetets värde. Det budskap som en gång stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var inte att ”det ska löna sig att arbeta”. Det var i stället budskapet att det är arbetet som skapar samhällets välstånd, och att arbetets frukter därför tillhör dem som arbetar. Lika viktig var insikten om att arbetet har ett egenvärde, utöver lönen. Arbetet är inte bara instrumentellt (eller ”lönsamt”). Det kan också ge kunskap och glädje, gemenskap och självkänsla.

Den andra parollen, som Thomas Östros lyfter fram som en tidlös värdering, är att ”Sverige ska konkurrera med kunskap”. Också här finns det skäl att sätta frågetecken. Att ”Sverige ska konkurrera med kunskap” är en socialdemokratisk paroll – men formulerad enligt 1990-talets tidstypiska fixering vid ekonomiska värden, global konkurrenskraft och tillväxt genom export. Här lyfts kunskap fram enbart som ett instrument i marknadskonkurrensen – inte som en gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling.

Detta står i skarp kontrast till socialdemokratins historiskt breda bildningsideal. Fixeringen vid exportmarknaden saknar också motsvarighet i klassiskt socialdemokratiskt tänkande. Exporten har självklart alltid varit viktig för Sverige och svensk socialdemokrati, men den har inte varit viktigare än hemmamarknaden. Välstånd i socialdemokratisk diskurs handlar inte i första hand om framgångsrik marknadskonkurrens utan om framgångsrikt samhällsbyggande.

Till sist: jag noterar som tidigare miljöminister att Thomas Östros formulerar en politik för framtidens stora utmaningar utan

att lyfta den svåraste utmaningen av dem alla: klimatkrisen. Han gör bara en enda reflektion om klimatet: hur ska Sverige klara den elintensiva industrin? Ingenting mer. Inte ett ord om den utmaning som klimatkrisen utgör för mänsklighetens säkerhet och försörjning. Inte heller ett ord om hur Sverige ska finansiera anpassningen till ett varmare klimat eller omställningen till ett energisnålt, hållbart samhälle. Inte ett ord om hållbarhetens ekonomi.

Men det finns en annan socialdemokrati. Redan 1972 inledde Olof Palme FN:s miljökonferens i Stockholm med följande ord:

”När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.” I dessa korta rader finns några av de verkligt tidlösa socialdemokratiska värderingarna, som numera tycks vara så svåra att minnas. Här finns idén om en hållbar samhällsutveckling. Här finns fokus på människan och demokratin. Här finns tron på en gemensam framtid. Den ekonomiska politikens uppgift är att främja dessa värderingar – inte att kväva dem. I den insikten måste förnyelsen börja.

Lena Sommestad tidigare miljöminister (S)

Lena Sommestad, född 1957, är sedan 2001 professor i ekonomisk historia.

Hennes forskning har haft ett feministiskt perspektiv och hon disputerade 1992 vid Uppsala universitet på en

Page 22: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

avhandling om mejeriyrkets maskuliniseringsprocess.

Hon har varit generaldirektör för Institutet för Framtidsstudier (1998–2002), miljöminister (2002–2006) och vd för Svensk Fjärrvärme (2007–2010).

Sedan 2006 är hon medlem i riksbanksfullmäktige. Hon är dessutom ledamot av styrelsen i Arbetarrörelsens tankesmedja.

Just nu forskar hon om samspelet mellan klimatpolitik och socialpolitik.

* * * * * * * * * * * *  ARUNDHATI  ROY    är  illa  ute  i  Indien.  Hennes  långa  och  modiga  kamp  mot  den  maktfullkomliga  ”Världens  största  demokrati”,  senast  deras  behandling  av  Kashmirbefolkningen,    bär  rutten  frukt,  men  ännu  vågar  de  inte  starta  processen  miot  henne.    Hon  är  för  bitsk  och  världskänd.  Hoppas  det  håller,  men  nu  är  det  kärvt.    PAOLO  FREIRE  tar  dom  upp  i  en  stor  arg  artikel  i  The  New  York  Review  of  Books.    Artikeln  är  en  holmgårng  mot  den  avsolidariseingskampanj  undervisningssystemet  i  USA  länge  har  utsatts  för.  Tonen  är  desperat.Inte  har  vi    hört  något  om  det  här.      TRIBUNALEN  ALLAS  KRIG  MOT  ALLA  THOMAS  HOBBES  vilken  gymnastik!  Frida  Röhl  fortsätter  Tribunalens  Manifestlinje,  förra  gången  Marx,  den  här  gången  motsatsen,  Hobbes,  Leviathans  överstepräst.    Den  rena    egoistiska  ondskan  som  furstespegel.  Inga  fingrar  emellan.  Visst  är  det  tufft.      Vår  senaste  Vildrospristagare  NOAM  CHOMSKY  har  ägnats  ett  starkt  program  av  AMY  GOODMAN  rörande  fenomenet  WILKILEAKS  –  hon  kopplar  det  med  Chomskys  egen  Leak  med  DANIEL  ELLSBERG,  som  hade  stor  betydelse  för  Vietnamkrigets  utveckling.  Det  är  befriande.  Chomsky  står  lika  kunnig  och  oförvillad  i  de  nya  stormarna  –  som  nu  vevar  fram  värre  och  värre  bevis  för  krigsförbrytelser  mot  Gaza  och  Västbanken,  värre  och  värre  siffror  om  Irak,  Afghanistan,  Honduras  (USAs  bevisade  kupp  och  lögner),  Haiti    (värre,  största  partierna  och    kandidaterna  förbjudna  till  valet...)-­-­  och  Tepartyts  seriösa  presidentkandidat  Sarah  Palins  makalösa  demagogi,  allt  riktat  mot  den  enda  vettiga  räddningen  –  som  Chomsky  formulerar  mycket  klart:    en  bredare,  djupare  Roosevelt-­New  Deal  i  dag  är  det  enda  som    kan  rädda  USA  (och  medberoende)  från  fritt  fall  ner  på  närmast  u-­landsnivå...Tillståndet  i  landet  är  på  sina  håll  skriande.    Interfolierat  med  officiella  tal  (ex  Hillary  C)  som  maniskt  förfalskar  alla  verkliga  rapporter,  ex  rörande  Palestina  och  Iran.    ”Visar  ett  djupt  hat  mot  demokratin...”  

______________________      

ALLTSÅ EN SAK KAN VI VARA ENSE OM -- DET ÄR MYCKET MED DET MESTA.

SÅ SÄGER INGVAR I JELKEN, OCH HAN VET. SNART ÖPPNAR GUNILLA SITT KAFÉ VID

STORA VÄGEN I HORNDAL, DET BLIR MYCKET. I STJÄRNSUND HAR STEN OCH LOTTA

REDAN ÖPPNAT SITT, MED DET MESTA I. I AVESTA PRATAR DOM!

STOCKHOLM LIGGER LITE OCENTRALT! DOM HAR INGEN VILDROSFESTIVAL

STACKARNA. ÖDSLIGT. JUL OCH NYÅR OKEJ, MEN SEN?

KOM OCH HÄLSA PÅ, VET VI. HÄR RYMS GANSKA MÅNGA , I DE

UNDERJORDISKA SKOGARNA. HÄR HAR VI ALLTID VARMT OCH KUL.

SÄRSKILT EFTER JUL. OM DET SKULLE KÄNNAS ENSAMT, SÅ.

KÄNN DIG VÄLKOMMEN!

Vi har massor med oläckta sanningar som bara ligger och samlar sig i våra

Page 23: Vildrosen advent - nyår 2010-2011

underjordiska grottor. Vänta bara. Vänta bara. Glödheta. Vi släpper ut dem när vi får lust. Det gäller att hålla sig väl med oss. Förresten är vi omutliga. GOD FRAMTID TILL EDER ALLA FRÅN VILDROSEN KONNSJÖGÅRDEN 774 68 HORNDAL 0226-410 40 SKRIVARE: [email protected] www.vildrosfestivalen.se [email protected]